1. No category

Anders Lindeberg
mannen som dömdes till döden
för sin teaterlidelses skull
AV Per Eric Mattsson
I valvbågen över scenen på Kungliga Dramatiska Teatern i
Stockholm hängde, synligt för alla teaterbesökare, i över 50
år ett porträtt av Anders Lindeberg, mannen som en gång
under stor dramatik dömdes till döden för majestätsförbrytelse. Anders Lindeberg var på allas läppar i mitten av
1800-talet. Nu är han oförtjänt bortglömd. Per Eric Mattsson, ordförande i Wendelas Vänner, berättar historien.
D
en 8 november 1842 skrev
Carl Jonas Love Almqvist
ett långt brev till sin nyförvärvade
vän och kollega Wendela Hebbe.
Veckan före hade han varit på den
storstilade invigningen av Anders
Lindebergs Nya Teatern vid Kungsträdgården i Stockholm. Nu berättade han i brevet till Wendela om
sin upplevelse. Publiken fick sig till
livs en fyratimmarsföreställning av
den nyligen bortgångne akademiledamoten Per Henrik Lings nordiska skådespel Agne och dessutom
några småstycken samt operasång
av Henrietta Widerberg. Almqvist
var intagen ”emedan jag innerligt
älskar våra förfäder” Det roligaste
var dock att gå bakom scenen och
titta på baletten ”dessa brokiga,
glada olycksfåglar av bägge könen.
En mängd unga flickor var så gott
som oklädda men förfäktade att de
icke frös trots att vi herrar gick i
doffelrockar och pälsar. Stackars
kvinnan här som alltid och överallt!
Hon är icke blott dömd att lida; hon
är också medsamma dömd att säga
det hon icke lider. Hon skall skaka
tänderna, men för att le.”
T
eaterinvigningen inför en publik på över 800 personer var
den storartade epilogen till en teaterhistoria med författaren, dramatikern och publicisten Anders Lindeberg som huvudperson och med
majestätet,rättsväsendetochSvenska Akademien i föga ärorika roller.
Kungligheterna och akademiledamöterna bojkottade invigningen.
Bernhard von Beskow, akademiens
ständige sekreterare, återsände
samtliga akademiens biljetter utan
kommentarer. Ett mycket anmärkningsvärt förfarande, menade Aftonbladet enär ”hela programmet
var nationellt, innehåller både tragedi, komedi och musik av sannskyldig inhemsk konstproduktion,
och således kvalificerat, att kunna
göra anspråk på uppmärksamhet
av en korps, som ursprungligen blivit stiftad för gynnande av svensk
konst och litteratur.”
E
tt ögonvittne berättar att när
föreställningen var slut utbröt
en storm av applåder och ”formliga
orkaner av rop på teaterns upphovsman”. Omringad av hela skåde44£
Anders Lindeberg.Litografi av J.M. von
Schéle.KB
spelartruppen, trädde Anders Lindeberg fram; ”en liten blyg man,
överväldigad av tacksamhet och
lycka”.
V
em var då denne lille blyge
men märklige man? Jo det var
han som för sin teaterlidelses skull
några år tidigare höll på att hamna
på stupstocken för majestätsförbrytelse och som nu skapat den teater
som så småningom skulle bli Kungliga Dramatiska Teatern. Låt mig
berätta historien från början.
Rida, rida ranka, hästen heter
Blanka
Anders Lindeberg föddes 1789.
Fadern var bokhållare och relativt
välbärgad med eget hus centralt i
Stockholm. I det huset föddes och
dog Anders. Om modern vet vi
inget. Anders var en flitig och be-
gåvad ung man. Studenten tog han i
Uppsala vid 17 års ålder och vid 19
fick han ett hedersomnämnande av
Svenska Akademien för ett poem,
Friskytten. Av okänd anledning
avbröt han sina universitetsstudier
och tog värvning. Han deltog i
Gustav IV Adolfs olycksaliga krig
som ledde till förlusten av Finland
och senare i Bernadottes triumf vid
Leipzig och i fälttåget mot Norge
1814. Som så många officerare vid
den tiden beundrade han marskalk
Bernadotte. Det var en beundran
som han höll fast vid och ständigt
upprepade, inte minst under den tid
dårättegångenmothonomsommajestätsförbrytare pågick som bäst.
Men han var också kritisk. Hans
kritik mot majestätet riktade sig
främst mot dennes ovilja att lära sig
svenskaspråket.Lindebergmenade
att detta bäddade för sängkammarregemente, för skvaller, förtal och
misstänksamhet.
F
rån omkring 1815 började Lindeberg sin egentliga skrivargärning. Bland annat deltog han med
liv och lust i Svenska Akademiens
pristävlingar. Han fick akademiens
mindre pris 1817 för sitt manuskript om drottning Blanka men fick
själv betala ett högt pris. Styckets
titel fick, skrev han senare ”det
sällsamma ödet, att begagnas som
vapen i mina fienders händer”. Frågan är om någon svensk skald blivit
så hånad för ett verk som Lindeberg
för sin tragedi Blanka. Såväl vänner som fiender raljerade friskt med
verket i nästan 20 års tid. Mest känd
är spexaren och vännen Andreas
Möllers kända dikt Farbror Mårtens ritt med omkvädet ”Rida rida
ranka, hästen heter Blanka” . Farbror Mårten var en psudonym som
Lindeberg använt. (läs hela dikten i
särskild ruta). Blanka uppfördes sex
gånger på Kungliga teatern 1822-24
med det senare kända paret Tors-
FARBROR MÅRTENS RITT
För att giva oss exempel
På en genialisk kupp,
”Farbror Mårten” gav sig upp
ridande mot ärans tempel;
Storma ville han dess port –
Hästen hade själv han gjort
Rida, rida ranka
hästen hette Blanka.
Då han skumpat halva vägen
På sin Blanka, tärd av spatt –
O, vad svårt och tragiskt spratt!
Störtar kräket, och förlägen,
Han, då intet fanns till bots,
Vände skamflat hem till fots,
Rida, rida ranka
hästen hette Blanka.
Innan kvällen efter sägen
Kom en kritikus och tog
Blankas päls samt åteln drog,
Enligt lag, från stora vägen.
Om ej farbror flytt så brått
Hade han fått samma lott.
Rida, rida ranka
hästen hette Blanka.
Att mot ärans höjder fara,
Men uti en landsvägsgrop
Göra halt som misantrop –
O, vad hårt det måtte vara!
Man kan dö av raseri
Vid så ömklig tragedi!
Rida, rida ranka
hästen hette Blanka.
slow i titelrollerna som drottning
Blanka och kung Erik. 1819, två år
efter priset för Blanka, fick Lindeberg Akademiens stora pris för en
lyrisk dikt Mina drömmar.
Stockholms Posten
1821 köpte Lindeberg Stockholms
Posten. Den var en ärevördig gammal tidning, som startats 1778 och
ägts av såväl skalden Kellgren som
5
Anna Maria Lenngrens man Carl. I
Stockholms Posten publicerades de
flestaavhennessedermeraberömda
dikter. På senare år hade tidningen
dock under ny ägare gått bakåt.
L
indeberg lyckades till en början
bra med tidningen. Den ökade i
upplaga och flera kända skribenter
medverkade, dock ofta anonymt.
Lindeberg själv skrev en mångfald
artiklar i de mest skiftande ämnen.
Nu skulle de ideal och de kunskaper, som Lindeberg själv genom
trägna studier tillägnat sig, komma
allmänheten till godo. Till en början hade tidningen sin tyngdpunkt
i vittra ämnen som litteratur, konst
och teater. Så småningom tog Lindebergs politiska intressen överhanden.Handagtingadealdrigmed
sina åsikter och regeringen fick
emellanåt skarpa läxor. En artikelserie handlade om Sverige 1809
och 1832. Lindeberg hävdade, vilket naturligtvis väckte ont blod,
att egentligen åstadkom statsvälvningen 1809 inte något annat än att
en hatad kung (Gustav IV Adolf )
försvann. Allt det andra, det gamla
och unkna, var oförändrat. Den nye
kungen Karl XIV Johan hade från
första stund förlamats av en allsmäktig byråkrati och aristokrati,
som bildat en ogenomtränglig mur
mot folket och framför allt utestängt
medelklassen från alla ämbeten och
allt inflytande.
H
ovet försökte förgäves stoppa
artiklarna, som i stället trycktes i bokform och kom ut i flera
upplagor både i Sverige och Norge.
Lindeberg gav också i bokform ut
en fortsättning, Sverige i framtiden.
Trots uppmärksamheten på Lindeberg gick Stockholms Posten nu allt
sämre. Han var ingen publicist av
Hiertas sort och 1833 bestämde han
sig för att lägga ner tidningen.
Det väckte allmän förvåning 1826 när
Anders Lindeberg ,37, gifte sig med den
unga aktrisen Wilhelmina Enbom, 22.
Det blev tre barn och skilsmässa efter
sex år. Mäktig och bredbent tedde sig
Lindeberg för skådespelaren Oskar Ulrik
Torsslow, som ritat av honom i sin skissbok
(Musikhist.Museet). Wilhelmina Enbom
har tecknats av Maria Röhl (Operans
porträttsamling).
Teaterfejden
Parallellt med publicitetsansvaret
för Stockholms Posten utvecklades Lindebergs intresse för teater
och dramatik. I själva verket var
teatern hans stora lidelse. Han översatte flera operor, som uppfördes på
Kungliga teatern, Nu började också
Lindebergs kritik av det kungliga
teatermonopolet. Kungliga teatern
hade enligt en förordning från 1789
exklusiv rätt att utöva offentlig teaterverksamhet i Stockholm. Visst
skulle det vara möjligt att höja den
dramatiska konsten högst väsentligt, menade Lindeberg, genom att
grundligtreformerateaternsskötsel
och förvaltning. I Stockholms Posten utvecklade han under 1820-talet en allt intensivare kritik. Gång
på gång ingick han med framställningar om att själv få ta över teaterns förvaltning och rentav bygga
en egen teater.
I
början av år 1831 blev Bernhard
von Beskow direktör för Kungliga
teatern. Mot honom var Stockholms
Posten inte nådig, trots att han
och Lindeberg haft ett vänskapligt förhållande dessförinnan.
Redan i oktober 1831 beklagade tidningen det förnedringstillstånd som teatern råkat in i
under Beskows ledning. Strax
därefter var Lindeberg redo för
ett nytt anfall. Han erbjöd den
”dramatiska litteraturens och
konstens vänner” att teckna aktier i en ny Nationalteater, som
skulle kunna tillhandahålla biljetter till halva kungliga teaterns
priser. Det skulle bli en anstalt
för sann och god smak där i huvudsak inhemska dramatiska alster skulle uppföras.
T
io dagar senare blev Lindeberg uppkallad till poliskammaren och underrättad om
att tilltaget var olagligt. Men
han gav sig inte. I en skrivelse
till JO begärde han att få utöva
”en rätt, som ingen lag förbjuder”. Några dagar senare begär
han igen Kungl. Maj:ts tillstånd
att få uppföra en nationalteater
med bifogade detaljerade planer. Återigen blev det avslag.
B
eskow tröttnade snabbt på
att vara teaterchef. Han
avgick på sommaren 1832 efter bara dryga året som chef.
Därefter gav han Lindeberg en
känga, som gav eko i hela landet. Med Dagligt Allehanda utdelades den 17 januari 1833 ett
66£
anonymt flygblad benämnt Flugsmällan. Hela flygbladet ägnades
Lindebergs person och hans skriftställarverksamhet. Naturligtvis kan
man tycka att Lindeberg borde ha
tagit denna satir för vad den var, ett
satiriskt skämt i den tidens anda, ett
gyckelspel, en glad lek med ord och
rim utan alltför allvarlig underton.
Men Lindeberg tog saken på fullaste allvar och instämde omgående
tryckeriet till kämnersrätten, som
fram till 1849 var lägsta instans i
flertalet mål. Den rättegång som nu
följde förvandlades snabbt till ett
kolossalt juridiskt begabberi. Om vi
får tro den på den tiden kände författaren Crusenstolpe saknade den
motstycke i något lands rättegångsannaler. Alla Stockholms tidningar
deltog med liv och lust i rättegångens alla turer. Efter ömsesidiga
smädesinlagor lades åtalet ner.
A
nders Lindeberg var illa tilltygad men full av stridslust.
Kroppen led av allt skrivande, synen blev sämre och han måste ofta
anlita skrivare för att diktera sina
texter. Ekonomin var skral men han
har fått börja skriva i Aftonbladet,
tidningen på modet. Ägaren Lars
Hierta höll honom under armarna.
Och på julafton 1832 fick Lindeberg en julklapp, som verkligen
måste ha glatt honom. Av ”likasinnade fosterlandsvänner” fick han
en diamantring, utvändigt försedd
med inskriptionen: ”Till författaren
av Sverige 1809 och 1832”. Vänner över hela landet hade berett honom detta moraliska stöd genom en
subskription på en hedersgåva. Initiativet hade kommit från en grupp
av av ”sanna fosterlandsvänner”
i en uppmaning i Skånska Posten.
En av undertecknarna var Fredrika
Bremers vän, rektorn Per Böklin i
Kristianstad.
sin skrivelse med följande ofta citerade rader:
U
A
ppmuntrad av stödet gav Lindeberg på nyåret 1834 in ett
nytt anbud om att få överta Kungliga teatern mot en arrendesumma
av 10.000 riksdaler banko. Även
denna gång blev det nej. Nu blev
Lindeberg rasande och inlämnade
en skrivelse till JO daterad den 13
mars 1834. Det skulle visa sig bli
en ödesdiger skrivelse, som kom att
läsas, tummas och kantstötas av ett
stort antal höga jurister och regeringsmedlemmar.
L
indeberg hävdade i skrivelsen,
som flera gånger förr, att regeringen hade kränkt rikets grundlagar genom att hålla fast vid ett
olagligt teatermonopol. Konungen
handlade i uppenbar strid mot konstitutionen så länge han förbjöd andra vad han tillät sig själv. Det stred
mot grundlagen att kungen egenmäktigt tillsatte direktör och drev
teatern efter eget skön. Det var inte
heller kungens sak att bestämma
vem som skulle få bedriva privata
teatrar. Lindeberg anbefallde justitieombudsmannen att undersöka
förhållandena och ”återföra grundlagen till efterlevnad”. Han slutade
”Vi hava idag den 13 mars. I dag
är ett fjärdedels sekel förflutet, sedan en svensk konung störtades
från sin tron för det han illa vårdat
sitt lands intressen.”
Den 11 april åtalades Lindeberg
för majestätsförbrytelse. Det var
framförallt de ovan citerade meningarnasomansågskomprometterande. Kunde man avskeda en kung
1809 så varför inte en också 1834. I
en skrivelse dagen därpå till Kungl.
Maj:t tillbakavisade Lindeberg med
sedvanlig skärpa tillvitelsen och
anhöll att bli försatt på fri fot.
llmänheten kunde tack vare
Aftonbladet följa alla turerna i
målet och Lindebergs olika inlagor
trycktes in extenso. Många uppfattade åtalet som ett åtal också mot
Aftonbladet och dess redaktör Lars
Johan Hierta, som tog Lindebergs
parti även om han ”ogillat några
uttryck i skriften såsom möjligen
överdrivna”.
D
en 23 april skulle ärendet behandlas i Svea Hovrätt. Huvudstadens gator vimlade av människor som var ute för att se på när
Lindeberg, eskorterad av åtta soldater anförda av en underofficer, fördes från häktet på Södermalmstorg
till Svea Hovrätt på Riddarholmen.
Lindeberg vinkade glatt mot personer han kände igen och ”många
blottade sina huvuden i sympati”.
I hovrätten fick han så reda på att
rättegången skulle fortsätta och att
han fått avslag på sin ansökan om
att bli försatt på fri fot. Han fick åtta
dagar på sig att ingå i svaromål.
D
en 9 maj inlämnade han sin
svarsskrift. Det är ett mycket
välformulerat aktstycke på 40 tät�7
tryckta sidor tillkommet under
svåra förhållanden i en mörk fängelsecell. Som försvarsskrift är den
ett mästerverk, som har få motsvarigheter. Några samtida skribenter
jämförde till och med en del av
Lindebergs text med det bästa som
skrivits av de antika rättslärde. Här
ingår också denna dramatiska mening, som ofta har citerats:
”Gjuter man mitt blod på schavotten, så skall det stänka kring Sveriges gränser, dess droppar skola
brännande träffa varje svenskt öga,
fjällen skola falla därifrån, och i
samma stund skall varje svensk
man vara fri. Konung och folk skola
föras närmare tillsammans, skola
förstå varandra och min dödsdag
bli födelsedagen för bättre tider åt
fäderneslandet.”
Den 19 juni var det dags för Lindeberg att, inför en till trängsel fylld
sessionssal, motta hovrättens dom,
som inte blev nådig. För att ”hava
lasteligen skrivit mot Konungen”
dömdes Lindeberg att ”sig till straff
och androm till varnagel, varda
halshuggen”.
E
fter dödsdomen mildrades Lindebergs behandling och han
kunde med hjälp av skrivbiträde på
två veckor författa sin besvärsskrift
över dödsdomen - ett aktstycke på
61 tättryckta sidor. Det är ett mycket märkligt dokument uppdelat i två
avdelningar, den ena ställd till högsta domstolen, den andra till kungen
personligen från ”en man av heder
i fängelset till en man av heder på
tronen”.
Högsta domstolens fastställde sedan dödsdomen men förvandlade
den av nåd till 3 års fästning på
Vaxholm. Lindeberg satte sig genast ner och skrev en inlaga där han
vägrade ta emot nåd. För en gångs
skull är det ett kort aktstycke – men
slagkraftigt (se rutan nedan).
L
indebergsnamnvarnaturligtvis
på allas läppar denna tid. Han
tävlade i uppmärksamhet med den
asiatiska koleran, som utbrutit och
spred död och skräck i befolkningen. Överallt skämtade och raljerade
man över Lindeberg, kanske var det
också ett sätt att avreagera sig. Ett
väl fångat porträtt av honom hängde i alla boklådor. Ett litet streck på
hans blottade hals kunde antyda var
bilan skulle träffa. Ute på stan kunde
man köpa en käpp ”à la Lindeberg”.
Den påminde om en vanlig promenadkäpp vars knopp visade en bild
av Lindebergs huvud. Knoppen var
så sinnrikt konstruerad att om man
högg av huvudet med en kniv så
föll huvudet av men återtog strax
sin plats på käppen.
S
edan högsta domstolen fastställt domen blev bevakningen
av Lindeberg allt mildare. Fäng” Till Kungl. Överståthållare-Ämbetets
kansli.
I dag har jag erhållit del av Kungl.Maj:
ts utslag den 14 augusti, varigenom jag
dömes till döden, men denna av Kungl.
nåd blivit förvandlad till 3 års fästning.
Mer än en gång har jag förklarat att
jag vill hava rättvisa ej nåd. Jag vet icke
vad slags begrepp de äga om en mans
ord, som tro att han kan leka därmed,
vad det än må gälla. Jag har en gång
undfått livets skänk av livets Herre, och
jag önskar inför Honom ansvara för
användandet av Hans gåva. Det skall
jag ej kunna, om jag för andra gången
emottog det av ett jordiskt stoft som jag
själv, vore än detta stoft i dag en Konung,
och jag i utbyte därav gav min heder. Min
kropp är i maktens händer, med vilken
hon kan göra vad hon behagar, emedan
jag själv ej äger någon materiell makt.
Men om jag frivilligt antog villkoret av
ens en enda timmes fängelse eller en
enda skillings böter, då först blev jag
brottslig, emedan jag förrådde sanningen,
instämde i den skändliga lögnen att jag
Längre ner i kungörelsen kan man läsa följande:
”Återkallande i Wårt minne, att Wi på denna dag, för Tjugofyra år
sedan, landstego på Swenska stranden, hafwe wi skattat oss lycklige, att
på denna årsdag kunna hembära Wår tacksamhetsgärd åt Försynen för
hämmandet, till det mesta, af den grymma farsot, som härjat flera delar
af de förenade Rikena. Wi omfatte äfwen samma, för oss märkwärdiga
årsdag, för att förklara, som Wi ock, genom denna wår kungörelse,
förklare:
1:o att wi, genom en allmän och fullständig Amnesti, efterskänke allt
straff åt dem, som alltsedan Wår ankomst till Swerige, blifwit dömde för
politiska förbrytelser eller Högmåls-Brott;”
elsets dörr stod så gott som öppen
och han kunde ta emot besök av
vem som helst. Hans socialistiske
smädat Konungen, när jag icke en gång
nämnt hans person, och pådiktade mig
om än blott skenet av en förseelse, vartill
jag är fullkomligt oskyldig.
Frågan är således endast om: när
skall jag dö? I ansende till åtskilliga
ekonomiska arrangementer önskade
jag, att därmed kunde dröjas ungefär
två månader, t ex till den 8 november,
som är min födelsedag. Men om detta på
minsta sätt skulle överskrida min lagliga
rätt, så att mitt förslags antagande kunde
anses innebära någon slags ynnest,
avstår jag på förhand därifrån och
får äran förklara, att jag andligen är
beredd att dö när som helst, om det ock
vore i morgon. Jag anhåller emellertid
att med det snaraste få veta dagen, då
man skall taga mitt huvud, som, fallet
för bilan, det vet jag, blir gagneligare
för fäderneslandet än sittande på mina
skuldror. Jag anhåller att få en avskrift
av ovannämnda utslag.
Stockholm och Stadshushäktet den 10
september 1834,
A.Lindeberg”
88£
vän, den sympatiske bokhandlaren
Per Götrek, som var rädd att den
dömde skulle vackla och falla ur
sin martyrroll, påstås ha kommit till
hans cell och utbrustit i sitt mest berömda yttrande: ”Det är rätt kapten,
ingen nåd! Nej, låt dom ta ert huvud, det gör så gott, så gott!”
R
egeringens bryderi över situationen var stor. Till slut kom
man på en lösning. Amnestiinstrumentet kunde användas. Konungen
beviljade således den 20 oktober
allmän amnesti till alla politiska
fångar med anledning av 24-årsdagen av sin landstigning i Skåne. (se
bilden ovan) Inom Sveriges gränser fanns endast en politisk fånge
– Anders Lindeberg. Hur det sedan
gick till när Lindeberg slapp ut ur
fängelset finns det många historier
kring. Enligt en, kanske den mest
trovärdiga, blev amnestikungörelsen uppläst för Lindeberg när han
tog sig en promenad på fängelsegården. Han lockades sedan ut-
Året efter invigningen spelades Positivhataren av August Blanche
med stor framgång på Lindebergs teater. I en av scenerna utropar
en av källarmästare Propps kunder : ”Nya teatern färdig i oktober!
Då blir jag också pensionsmässig i oktober! En trappa har rasat...
murarna gör väl sällskap en vacker dag - ramlar inte hela rucklet
innan jul, så vill jag vara skapt som en åsna” Repliken speglar
nog rätt väl vad folk i allmänhet ansåg om Lindebergs projekt
före invigningen.
Bilden härbredvid visar Nya Teatern i kalendern Svea 1850 några
år efter det att Lindeberg lämnat teatern. SEB:s huvudkontor finns
i dag på tomten.
anför fängelseporten varefter den
stängdes.Lindeberguppgeshastått
kvar en stund under försök att åter
komma in.
kvinnliga medlemmar av släkten.
Rektor Böklin i Kristianstad hörde
naturligtvis också till subskribenterna.
D
M
en 6 oktober, två veckor före
amnestikungörelsen, annonserade Aftonbladet subskriptionen
på Lindebergs samlade arbeten.
Det blev rusning till boklådorna när
de två banden utkom året därpå. I
slutet på första delen redovisas över
800 subskribenter från alla delar
av landet, inte minst från mindre
städer som t ex Karlshamn (95 st),
Karlskrona (54 st) och Askersund
(20 st). I Landskrona subskriberades 10 exemplar enbart till släkten
Munck af Rosenschöld varav fyra
an måste nog säga att Lindeberg gick ut ur fängelset som
hjälten för dagen. Året efter rättegångenändrades missgärningabalkens kapitel 5 och dödsstraff blev
inte längre det enda möjliga straffet vid högmålsbrott. Alternativet
var fängelse på fästning. Detta fick
kollegan i Aftonbladet Magnus
Crusenstolpe glädje av när han tre
år senare dömdes till fängelse på
Vaxholm för samma brott som Lindeberg.
Epilogen
I Jönköpingsbladet skrev Almqvist
en skämtsam dialog med ”Tråkigheten” om ett antal litterära
berömdheter. Vad gör då Anders
Lindeberg, frågade han sig och
Tråkigheten svarade: ”Sedan han
gick miste om att halshuggas, har
han förlorat all popularitet. Det var
synd om den mannen; han kunde ha
blivit någonting efter döden. Han,
som stod så vacker för svenska folkets imagination, är nu bara ful,
och ingenting mer”.
M
en Anders Lindeberg var inte
bara ful. Det skulle snart visa
sig. Han kämpade energiskt vidare
och fortsatte den otroliga aktivi-
Anders Lindebergs porträtt i olja satt
i över ett halvsekel ovanför ridån
på Kungliga Dramatiska Teatern i
Kungsträdgården ända tills teatern revs
1908. ”Låt gubben sitta” tyckte Karl XV
när teatern blev Kunglig.
9
tet han utvecklade i fängelset. Efter ytterligare
några avslag gick det faktiskt att starta en privat teater i Stockholm. Det satt dock långt inne.
Det påstås att det formella tillståndet kom först
samma dag som invigningen ägde rum den 1
november 1842. Utan officiellt medgivande
satte han igång projektet i januari 1842 och
köpte en tomt vid nuvarande Kungsträdgårdsgatan 8. I mars lades grundstenen, i april började murningen och i slutet av september var
taktäckningen färdig. Det var en för den tiden
storståtlig teater som Lindeberg uppförde inom
loppet av ett drygt halvår. För samtiden var det
en gåta hur han, som inte ägde någon egentlig
förmögenhet, kunde få en teater uppförd på den
sumpiga grunden, kunde få den inredd, skaffa
dekorationer, rekvisita och kostymer och kunde skaffa en skådespelarskara, visserligen inte
homogen, på inte mindre än 56 personer och en
orkester på 27. Antalet åskådarplatser var från
början 867 men minskades snart till 764 för att
skapa lite större bekvämlighet.
E
fter invigningen skrev författaren Orvar
Odd: ”I denna stund hade Lindeberg icke
velat sälja sin sociala ställning för hela Aftonbladsinstitutet vid Nygatan, för hela Nygatan
själv, vad säger jag ? för hela Stockholms stad,
för Sverige, för Europa.”
S
nart började det emellertid knaka i fogarna för Anders Lindebergs teater. Även om
den nya teatern var en sund idé blev ekonomin
allt sämre. Och inte blev det bättre när gamle
kungen dog i mars 1844 och teatern måste vara
Källor och kommentarer.
Anders Lindebergs och Wilhelmina Enboms sonsonson författaren Hjalmar Lindeberg gav 1918 ut en
biografi över Anders Lindeberg (Norstedt & Söner).
Emilie Flygare-Carlén tecknade en relativt omfattande biografi av Lindeberg i Minnen av svenskt författarliv 1840-1860. Anders Lindeberg recenserade
hennes första bok Waldemar Klein och introducerade henne på den litterära parnassen i Stockholm.
Följden blev en livslång vänskap. Även Lindebergs
stängd under de två månader som sorgetiden varade.
Lindeberg tvingades överlämna teatern till sina borgenärer och efter många turer såldes den 1863 till staten
och fick namnet Kungliga Dramatiska Teatern. Då var
emellertid Lindeberg död sedan 15 år tillbaka.
I
valvbågen över scenen fanns ett porträttet av Anders
Lindeberg. Det fick hänga kvar ända tills teatern
revs 1908 för att lämna plats åt Enskilda bankens huvudkontor. Den 1 november 1867, på 25-årsdagen av
teaterns invigning, bekransades porträttet av teaterns
arbetare och teaterchefen höll ett varmhjärtat tal över
Lindeberg. En beskäftig hovman beskärmade sig för
Karl XV över denna hyllning på en kunglig teater av
en majestätsförbrytare och föreslog att kungen skulle
se till att porträttet togs bort. Kungen förklarade att han
struntade i saken. ”Låt gubben sitta” svarade han lakoniskt.
Vid 50-årsfesten den 1 november 1892 var kung Oskar
II närvarande. I prologen, författad av Frans Hedberg,
hette det om den forne majestätsförbrytaren Lindeberg:
Ett storverk var det dock som genomfördes
för femtio år se´n här utav en man,
vars röst i tidens strider ofta hördes
och som sitt drömda mål till slut ock vann;
och säkert finnes här i salen mången,
som ser ännu i minnets rosenfärg
novemberkvällen, då för första gången
det svenska dramat och den svenska sången
fick här sitt nya hem av Anders Lindeberg.
Per Eric Mattsson
publicistkollega Crusenstolpe har skrivit om honom
i två mindre uppsatser. I Lars Hiertas Minnesarkiv
finns ett antal brev från Lindeberg till Hierta. Teaterhistorikerna Georg Nordensvan och Nils Personne
har i Svensk teater och svenska skådespelare (2 band
1917-1918) resp. Svenska teatern (8 band 19131927)skildrat Lindebergs insatser tämligen ingående.
O. Hamrin har skildrat högmålsprocessen i en uppsats i Thalia 1918.
10£
10