1. No category

Kyrkornas undervisning
– utmanad av samtiden
Redaktionellt
Innehåll
Redaktionellt
2
Kalender
3
Rapport från RPI-seminariet på
Överås av Rune Larsson
3
Dela tro – dela liv, om utvecklingsarbete inom Svenska kyrkan
4
Sarah Poisson, Katolsk undervisning – utmanad av samtiden
5
Frågor och svar om kyrkans undervisning
7
– Antje Jackelén, Lunds stift
– Esbjörn Hagberg, Karlstad
– Elisabeth Lindgren, Equmeniakyrkan
– Växa vidare som gemenskap, intervju med Mats Bohman, Carlskyrkan i Umeå
13
Rapport från Nordisk religionspedagogisk konferens på Island av Hanna Zipernovszky
16
Litteratur
Existentiella konfigurationer avhandling av Caroline Gustavsson
- anmälan av Peder Thalén
17
- Jonas Eek, Stanna i vattnet
18
- Jonas Eek, Här en strand
18
- Malin Löfstedt Religionsdidaktik – mångfald, livsfrågor och etik i
skolan
19
Profilen: Thomas H. Groome
20
Temat, Kyrkornas undervisning – utmanad av samtiden, är till största
delen en uppföljning av höstseminariet på Överås den 25 september
men speglar också en del annat, t.ex. något så ovanligt som en doktorsavhandling i religionspedagogik. Läs opponenten Peder Thaléns
beskrivning av Caroline Gustavssons avhandling, Existentiella konfigurationer i slutet av tidningen.
Sidan tre summerar några intryck från höstseminariet och detta fördjupas ytterligare på följande sidor av Sarah Poisson, en av de medverkande, som skriver om katolsk undervisning.
Huvuddelen av tidningen återger svaren på tio frågor kring numrets
tema som vi ställde till några företrädare för svenska kyrkor. Dessa
är biskoparna i Lund och Karlstad, Antje Jackelén och Esbjörn Hagberg samt medarbetaren inom Equmeniakyrkan, Elisabeth Lindgren.
Läs det som personligt hållna speglingar från både regional och nationell nivå. Till detta kommer en längre intervju som ger en bild av
ett målmedvetet och uthålligt arbete på lokalplanet. Det är RPT:s medarbetare Hanna Zipernovszky som ställt frågorna till prästen Mats
Bohman, Carlskyrkan i Umeå.
I en kort notis berättar vi om Svenska kyrkans arbete med syfte att
i bred samverkan med representanter från hela landet utveckla en
helhetssyn på kyrkans undervisningsuppdrag, Delad tro – delat liv.
Syftet är att ta fram ”en gemensam strategi för Svenska kyrkans mission och undervisning i alla åldrar”. Det finns anledning att följa det
viktiga arbetet, som skall pågå fram till 2018.
Litteraturavdelningen presenterar två böcker av Jonas Eek, en av de
medverkande vid höstseminariet. Båda handlar om lärande och undervisning, där främst den alldeles färska boken, Här en strand (2013),
visar på undervisningens nära sammanhang med kyrkans liturgi.
Dessutom presenteras dels Caroline Gustavssons avhandling, Existentiella konfigurationer samt antologin, Religionsdidaktik.
Profilen denna gång är redan välkänd för de flesta. Thomas, H.
Groome, professor i religionspedagogik och praktisk teologi i Boston,
besöker Sverige en vecka i maj nästa år, då det blir goda möjligheter
att möta honom. Mer information kommer efter hand på RPI:s hemsida www.rpi.se.
OBS. Detta är sista numret av RPT i pappersutgåva. Från nästa år
fortsätter den som nättidning – och förmodligen helt gratis. Gå in på
hemsidan www.rpi.se för mer information.
Religionspedagogisk tidskrift (RPT)
Adress till redaktion och distribution: Furugatan 16, 234 41
Lomma. Tel. 040-41 13 64. mobil: 0723 508988
E-post: [email protected], www.rpi.se
ISSN 2000-4486
RPT utges av Religionspedagogiskt idéforum. Den utkommer med
två nummer per år – i april och oktober. Tidningen trycks med
bidrag från Stiftelsen C. L. Lindauers fond.
2
Redaktion: Rune Larsson och Hanna Zipernovszky.
Layout: Fredrik Larsson.
Medlemmar i Religionspedagogiskt idéforum erhåller 2 ex. av
tidningen utan extra kostnad (årsavgift 300 kr).
Enskilda kan abonnera på tidningen genom att sätta in 100 kr/år på
plusgirokonto: 47 17 38-5. Glöm inte att ange namn och adress!.
RPT Nr 27 Hösten 2013
Kalender
8-10 november 2013 års REA Annual Meeting hålls detta
år i Boston och har temat:
Com­ing Out Reli­giously
Reli­gion, the Pub­lic Sphere,
and Reli­
gious Iden­
tity Formation. Mer information
genom RPI eller direkt på
hemsidan: http://www.religiouseducation.net/
21-23 november Bibliodramasymposium och – workshop på
Utbildningscentrum Lidingö.
Tema
Samhällskroppen.
Medverkan av Andrea och
Hermann Brandhorst.
12-16 maj 2014 Thomas H.
Groome ger en serie föreläsningar och seminarier. Efter
start i Växjö den 12 följer
några olika typer av samlingar i Stockholm och till
sist en dag i Umeå. Utgångspunkt i flera av seminarierna tas i Groomes senaste
bok: Will There Be Faith?
A New Vision for Educating
and Growing Disciples. Håll
utkik efter mer information
från RPI – [email protected] eller på
hemsidan www.rpi.se.
27 juli – 1 augusti 2014 It is with
pleasure that we invite you
to attend the nineteenth session of ISREV which will be
held in York, England, from
Sunday 27th July to Friday
1st August 2014. The official
registration form will be sent
later as will the invitation to
submit an offer form for collegial papers and symposia.
The main theme of ISREV XIX is
“At Multiple Intersections:
Religious Education and
Gender, Class, ‘Race’, Ethnicity and Disability.” As
usual, the seminar will consist of plenary papers, collegial papers and symposia.
RPT Nr 27 Hösten 2013
Kyrkornas undervisning – utmanad av
samtiden
Glimtar från seminariet på
Överås i Göteborg den 25 september 2013 – ett samarrangemang med Bilda och Sensus
kultur och samhälle och, inte att förglömma, medarbetare för tidskriften
NOD, som vi uppmärksammades på
under dagen.
Så här skrev vi i inbjudan:
Till att hålla ordning på föreläsare
och ett 25-tal deltagare fungerade på
ett brilliant sätt Anders Karlsson från
Bilda Väst.
Undervisning och lärande tillhör varje
kyrkas/församlings
grundläggande
uppgift. En kyrka berättar och gestaltar sin tro genom allt den säger och
gör (ur Svenska kyrkans kyrkoordning).
”Det glada budskapet som Jesus förkunnade för sina samtida är lika aktuellt idag. Det måste förkunnas överallt
och alltid. Därför gäller det för kyrkan
”att ständigt rannsaka tidens tecken
och tolka dem i ljuset av evangeliet.”
(Riktlinjer för katekesen i Stockholms
Katolska stift).
Dagens utmaningar handlar om den
kristna trons marginalisering i ett
mångkulturellt och mångreligiöst
samhälle, ungdomskultur, individualism och mycket annat. Det utmanar
både kyrkor och enskilda till eftertanke och till att rusta sig för en levd tro i
en annorlunda tid – för att kunna vara
och bli ett positivt alternativ och en
kraft som bygger och formar gemenskaper, positiva och helande livsrum
mitt i det pulserande och ofta komplicerade livet.
Eftersom vi i RPI försöker leva som
vi lär hade seminariet fokus på samtal.
För input stod tre föreläsare med rötter i lika många kyrkliga traditioner:
Sarah Poisson (RK), lärare på Katolska skolan av Notre Dame i Göteborg,
Jonas Eek (Svk), numera anställd vid
Verbum, tidigare verksam präst och
författare med särskild inriktning på
konfirmandarbetet samt Lars Johansson (EFK), lärare i filosofi och religionsvetenskap vid Örebro Teologiska
Högskola och ledare för Forum för tro,
Religionens återkomst?
Inledarna gav många exempel på dagens stora utmaningar för kyrkorna.
Dit hör ett allmänt uppbrott från etablerade traditioner. Unga människor
är inte längre beredda att bara överta
vad kyrkor och andra traditioner har
att erbjuda. Samtidigt finns mitt i all
okunskap, individualisering och sekularisering en längtan och ett sökande
efter något att förhålla sig till. Kanske kan man tala om någon form av
”religionernas återkomst” men det är
inte självklart vilken eller vilka. Och
rummen, där frågorna ställs är många
och absolut inte alltid några kyrkliga
institutioner. Frågan måste ställas:
Vilken religion? Nyandlighet, självkonstruerad ”religion”, detta med att
vara ”religiös” men inte kristen, eller
kristen på egen hand koppling till någon viss kyrka.
I det offentliga rummet blandas en
slags kristofobi med bristande kunskaper men där finns också nyfikenhet. Är då kyrkorna är rustade att
möta människors sökande?
Jonas Eek hänvisade till sin bok,
Stanna i vattnet, som handlar om
(Svenska) kyrkans dopundervisning som ett livslångt lärande och
en undervisning med fokus på konfirmandarbetet. Det övergripande
syftet att föra in i den gudstjänstfirande församlingens gemenskap möter
inte sällan ett ytterst påtagligt problem
på grund av den ofta frånvarande församlingen! Undervisningen behöver
gudstjänsten och församlingen för bli
den livstydning på dopets grund som
riktlinjerna talar om.
Gudstjänsten undervisar
Den som vill låta sig inspireras av
Jonas´ tankar rekommenderas att
3
läsa hans böcker som anmäls i slutet
av tidningen. En huvudpoäng är den
nödvändiga kopplingen mellan konfirmandarbetet och gudstjänsten. Utan
gudstjänstens riter och komplexa
språk kan inte konfirmandarbetet förmedla den livstydning som evangeliet
vill lägga i de ungas händer.
Sara Poissons redogörelse om den
katolska undervisningen bekräftade
Jonas´ syn på den nära förbindelsens
mellan undervisning och gudstjänst.
De är sammanvävda med varandra.
Hon konstaterade också att det finns
en tydligt fallande linje från dop, undervisningen inför den första kommunionen i 7-8-årsåldern, konfirmationen och vuxenundervisningen. Cirkeln sluts vid begravningen!
Till samtidens utmaningar hör konkurrensen från andra aktiviteter och
ett ökande främlingskap för kristen tro. Det är något av ”två världar
som inte går ihop” (Minna Salminen
Karlsson). En erfarenhet som speglades också av Jonas och Lars. Läs mer
om Saras bidrag i hennes artikel.
redovisar en hel räcka av samtidsanalyser om religionens plats i det offentliga rummet. Bruset av åskådningar
eller fragment av sådant som ibland
beskrivs som tecken på andlighetens
återkomst har fått någon att efterlysa
en slags ”spökteologi” som kan reda
i snårskogen. En vaken kyrka som lever i tiden borde kunna erbjuda alternativ och bli den ”bro från tro till ro”
som så många trevar efter.
I likhet med Jonas visade Lars på aktuella trender i tiden, sökandet efter
en identitet, pluralismens och traditionslöshetens väg till övergivenhet
och den ofta påfrestande uppgiften att
själv finna sin väg. Dagens megatrend
mot det inre innebär på en gång en frigörelse från kollektivet men samtidigt
en jakt efter bekräftelse utifrån. Tron
på en ständig utveckling och prestationskrav pressar människor. Den moderna guden ”förtär sina barn inifrån”.
Respektfull dialog
Dela tro - dela liv
En gemensam strategi för Svenska kyrkans mission och
undervisning i alla åldrar.
De människor Svenska kyrkan möter
och står i relation till ska ha en sådan
förtrogenhet med kyrkans tro och
tradition att de kan erfara, förstå och
uttrycka evangeliet om Jesus Kristus.
Intentioner:
•
att det i församlingarna kontinuerligt erbjuds arenor för undervisning och lärande
•
att medarbetare med kompetens
kan erbjuda sådan undervisning
i stimulerande lärandemiljöer
4
Undervisning för människans,
kyrkans och världens skull
Den kristna undervisningens syfte kan
sammanfattas i tre punkter, menade
Jonas: 1) för den enskildes skull, en
”språkkurs” för livet; 2) för kyrkans
skull, vad vore en kyrka utan konfirmander? och 3) för världens skull
– det gör skillnad att tusentals ungdomar varje år får lära sig något om
kristen tro. Och utöver konfirmandarbetet har kyrkan ett enormt arbete som
väntar bland alla vuxna vid universitet
och högskolor!
Rune Larsson
Lars Johansson lotsade oss igenom
en lång rad teman som i de flesta fall
aktualiserats i tidskriften NOD, som
Vision:
Vilka kyrkor är bäst på att möta detta? Sådana som bär på evangeliet om
helande, hopp, förlåtelse, upprättelse
och ett personligt tilltal. Äkthet är avgörande för tilltro, att kyrkan är äkta,
att den lever sin tro, att den lyssnar,
att den erkänner sin brustenhet; ”låt
lerkärlet vara sprucket”. Det handlar
inte om något billigt feel good-budskap. Gudstjänsten vinner inte på att
populariseras. Den bär inom sig möjligheter att bli ett tilltal som riktar sig
till många sinnen när den formas med
fokus på människors vardag.
•
att
kyrkans
förtroendevalda
stärks i sin kallelse och sändning
som bärare av tro.
•
att stärka kunskapen om kristen
tro och tradition hos media och
andra centrala samhällsaktörer,
lokalt, regionalt och nationellt.
Bakgrund
I juni 2012 beslutade Kyrkostyrelsen
att satsa extra på undervisning och
mission för att stärka församlingarna
i det grundläggande uppdraget.
”Dela tro - dela liv” har tilldelats 60
miljoner kronor och ska pågå fram
till 2018. Bakgrunden är bland annat
att kunskapen om kristen tro hos gemene man tunnas ut allt mer. För att
kunna ta emot budskapet behövs en
relation till bibelns berättelser, kyrkans gudstjänst och uttryckssätt. Texter och psalmer blir stumma om de
inte kan tolkas in i vardagslivet, konstaterar Kyrkostyrelsen och menar
att det inte finns några självklara svar
på hur trenden ska vändas. Varken
traditionell katekesundervisning eller
renodlad livsfrågeorientering var för
sig anses vara framkomliga metoder
För mera information hänvisas
till
Gemensam strategi för kyrkans undervisning och mission i alla åldrar,
antagen av Kyrkostyrelsen samt Bilaga 1 till detta dokument.
RPT Nr 27 Hösten 2013
Katolsk undervisning - utmanad av samtiden
av Sarah Poisson, kateket och lärare
på Katolska skolan av Notre Dame
i Göteborg
Det svenska ordet katekes har
två betydelser, dels själva den
bok som heter Katolska Kyrkans Katekes och som ligger
till grund för det som tas upp
i undervisningen. Den andra
betydelsen är själva verksamheten, trosundervisning, som
sköts av kateketer.
Katolska Kyrkans Katekes kom
ut på svenska 1992. Riktlinjer för
Katekesen är en livslång väg som
inte främst är en kunskapsförmedling
utan en trosvandring. All katekes ska
börja och utgå från vuxna, liksom det
var i fornkyrkan med katekumener,
odöpta, som önskade bli döpta och
komma in i Guds stora familj. Denna
form av vuxenkatekumenat är något
som under senare år återigen blivit
allt vanligare. Fortfarande är ändå
katekesen för barn och ungdomar i
skolåldern den mest förekommande.
När barnen är 8-9 år förbereds de
för sin första heliga kommunion och
fortsätter sedan i undervisningen som
förberedelse inför konfirmationen vid
15 års ålder.
Katekesen en del av kyrkans
evangelisation
Katekesen beskrivs även som en del
av kyrkans evangelisation, ett vidare
begrepp för kyrkans uppdrag att föra ut
evangeliet till alla. Evangelisationen
riktar sig både till dem som ännu inte
mött Jesus Kristus och dem som vill
fördjupas i sin tro.
kyrkans olika områden utarbetades
senare av biskoparna efter en
uppmaning
och
vägledning
av Directorium Catecheticum
Generale (DCG) 2007. De svenska
Riktlinjerna
för
Stockholms
katolska stift blev klara 2009 och
fick då namnet Ge som gåva vad
du fått som gåva. Dessa klargör
hur katekesens uppgift, innehåll
och utformning skall tolkas och
tillämpas i Sverige.
Ur förordet till Riktlinjerna för
katekesen i Stockholms Katolska stift,
Ge som gåva vad du fått som gåva,
har jag hämtat följande citat som väl
passar till detta ämne:
Det glada budskapet som Jesus
förkunnade för sina samtida är
lika aktuellt idag. Det måste
förkunnas överallt och alltid.
Kyrkans stora uppgift är att
förmedla evangeliet till allt och
alla. Förkunnelsen av det glada
budskapet får aldrig tystna.
Och på sidan 11 kan med hänvisning
till Jesu liknelse om såningsmannen
läsa:
För att så måste bonden känna
sin jord och för att evangelisera
måste kyrkan känna de villkor
som människorna lever under.
Vilken är då den goda jorden i Sverige
för att förkunna evangeliet? I Sverige
har vi fred, ett relativt välstånd, hög
utbildning, lång kristen tradition och
religionsfrihet.
RPT Nr 27 Hösten 2013
Samtidigt finns det tistlar och törnen i
den svenska jorden som hindrar trons
frö från att gro och växa sig starkare.
Det kan visa sig i att kristna och
kristen tro i Sverige är marginaliserad,
att samhället är sekularisering,
individualism och relativism samt ofta
också fördomar. Den undervisning
som katolska kyrkan står för ses av
många som en aktivitet bland många
andra och är inte alltid lika attraktiv
som sport, shopping eller sovmorgon
på söndagen.
År 2005 gav Minna SalminenKarlsson ut boken Det är ju faktiskt
två världar som inte går ihop. Det är
en intressant bok där Minna intervjuat
unga katoliker i Sverige om hur det
är att var ung och katolik i dagens
Sverige och inte minst om hur det kan
vara för den som inte gör och tänker
som alla andra och som exempelvis
väljer att spendera söndag morgon i
kyrkan.
Växande kyrka
Katolska kyrkan i Sverige växer
och nya kyrkor byggs, eftersom en
stor del av nyanlända till Sverige är
katoliker. En väldigt aktuell fråga
för oss katoliker är hur vi ska få dem
att bevara sin tro även här i Sverige.
Inom många av våra församlingar
finns olika språkliga missioner dit
man först kan vända sig och kunna
delta i mässan och gemenskapen på
ett språk man förstår. I förordet till
Riktlinjerna understryks också det
angelägna i att arbeta med dem som
ännu inte har språket:
Även när katekesen äger rum
på ett annat språk än svenska,
måste en del av undervisningen
vara på svenska, så att de kan ta
del av Kyrkans evangeliserande
uppdrag.
För många familjer som kommit till
Sverige kan det vara svårt, både att
finna sig helt tillrätta i största allmänhet men också att bevara familjens
tro och värderingar i det fria svenska
samhället.
Katekesens mål
Katekesens mål är att leda fram till
gemenskap med Jesus Kristus och allt
som han är förenad med:
5
med Gud – hans Fader, med den
helige Ande, med Kyrkan, hans
kropp och med människorna för
vilka han gav sitt liv.
Redan i den tidiga kyrkan hörde dopet och katekesen ihop och så är det
än idag. Man har vuxenkatekumenatet som modell för all katekes, då det
bygger på att man stegvis inlemmas i
en konkret församling. I mindre grupper får man dela livserfarenheter och
till sin hjälp har man en fadder som
kan ledsaga en på trons väg. Det ska
finnas tillfälle att göra erfarenheter av
flera liturgiska element samt att bön
blir något man gör både enskilt och i
gemenskap med andra.
Även bibelläsning är en viktig del
av katekesen oavsett ålder. Vi möter
idag många som vänder sig till kyrkan, både unga och lite äldre som levt
ett liv utan Kristus men som känner
sig kallade till kyrkan. Även för dem
som en gång blivit döpta och kanske
gått i katekesundervisning som barn
men sedan av någon anledning kommit ifrån kyrkan
behöver det finnas
en väg tillbaka och
nya möjligheter att
fördjupa sin tro och
ständigt lära sig
mera.
för katekesen, dvs att praktisera Guds
pedagogik. Den bör alltså bygga på
gemenskap och dialog. Om man tar
Jesus som pedagogisk förebild så delar man tron genom gemenskapen.
Jesus undervisade inte bara med ord
utan lika mycket med sina handlingar.
Han älskade dem han undervisade
och kallade dem för vänner. Han delade hela sitt liv med lärjungarna såväl fest, arbete, glädje som sorg. Han
bad med dem och för dem. I Jesus ser
vi modellen och förebilden för vad all
katekes borde vara. Jesus är själv den
förste och störste kateketen. För dem
som kommer till undervisningen kan
kateketen vara den som kanaliserar
mötet med det gudomliga. Därför är
den egna person och det egna vittnesbördet viktigt. Den som får uppdraget
att vara kateket kan känna sig stolt
och glad. Han eller hon får dela Jesu
uppdrag och får del av hans nåd och
välsignelse på ett särskilt sätt. Därför måste också kateketen praktisera
vad han eller hon säger och gör, peka
vidare på Jesus och leda människor
fram till honom.
Föräldrarna – barnens första
kateketer
Föräldrarna är barnens första kateketer men i dagens samhälle är det inte
alltid så lätt. En familj kan idag se
ut på olika sätt. Det är inte ovanligt
att bara en av föräldrarna är katolik,
vilket kan göra det svårare för barnet
och den katolske föräldern, om den
andre föräldern inte har samma värderingar. Numera är det också vanligt att
många arbetar på helger, vilket också
gör det svårare för barnet att komma
till undervisningen på söndagarna eller till mässan som ju är en del av undervisningen.
För många föräldrar blir barnens katekesundervisning ändå en väg tillbaka till kyrkan och man kan få en ny
förståelse för sin tro, när man pratar
om det som tas upp. Det är önskvärt
att det också finns en föräldragrupp
i församlingen men det är inte alltid
genomförbart på grund av brist på ledare och intresserade föräldrar. Själv
har jag erfarenhet av att ta med föräldrar både till en
stund under katekesen och under läger
så att även de får
tillfälle att tillsammans med barnen
lära sig om sin tro
och inte minst att
be tillsammans.
Också för sådana
som mig, som gått
i katekes och senare
Delat ansvar
själv börjat undervisa finns en ständig
Kateketerna samlas
törst efter att få lära
i kateketgrupper för
mig mera och tillatt tillsammans plasammans med andra
nera, utvärdera och
fördjupas i tron gediskutera undervisnom ökad kunskap
ningen. Kyrkohermen inte minst att få Biskop Anders öppnar den kateketiska kongressen 27-29/9 på Lidingö, genom att den är den som är
erfara Guds närhet i öppna Porta Fidei (Trons dörr)
ansvarig för katekeliturgin och bönen.
sen i församlingen
Varje ålder har sina behov och olika Alla döpta har rätt till undervisning, och ska vara kateketernas kateket. Det
delar av kyrkans lära känns mer cen- heter det i Riktlinjerna, men metoder är även hans ansvar att engagera hela
trala under vissa perioder av livet. Vi och upplägg behöver anpassas till dem församlingen i katekesen och stödja,
är nog många som läst samma bibel- som ska undervisas oavsett om det är uppmuntra och tacka kateketerna
text och fått ut helt olika saker av den vuxna, barn, äldre eller personer med samt uppmuntra fler att säga ja till
beroende på var i livet vi befunnit oss. funktionshinder. Detta är samtidigt en kallelsen till kateket. I min församling
utmaning till varje församling. Upp- börjar vi alltid samlingen med att gå i
draget delas av hela kyrkan och i stort mässan och mässa firas även om det
Guds pedagogik som modell
sett alla kateketer i Sverige är försam- egentligen inte skulle firats mässa den
Då Gud själv är treenig och i sig själv lingsmedlemmar som ställer upp ide- kvällen. Vi kateketer har även fått en
gemenskap, relation, dialog och utgi- ellt.
egen del under några av församlingvande och som sådan kommunicerar
ens reträtter inför jul eller påsk.
med människan blir detta en modell
6
RPT Nr 27 Hösten 2013
Ytterst ansvarig för undervisningen är stiftets biskop. Sverige är ett
enda stort stift som leds av biskop
Anders Arborelius. Under några
dagar i slutet av september samlades ett par hundra kateketer till
en kateketisk kongress på Lidingö
och givetvis var det biskop Anders uppgift att både öppna denna
och själv delta.
lära sig från föreläsningar, samtal
i mindre grupper och för att dela
erfarenheter. Många gånger kan
man ge varandra hopp och hitta
nya lösningar på problem som
kan dyka upp i katekesen samt ha
kul tillsammans och delta i mäs�sor och gemensam bön.
”Hopp i en föränderlig
värld”
Som stöd för undervisningen har
Katolska Pedagogiska Nämnden
(KPN) tagit fram och gett ut undervisningsböcker från skolstart
till efter konfirmationen. Det finns
även material för ungdomar, föräldragrupper, förberedelse inför
dop och äktenskap. Alla sakrament
förbereds genom någon slags undervisning. KPN har arbetat fram riktlinjerna och ordnar även kurser, kateketdagar, reträtter och annat för kateke-
ter. I slutet av september anordnades
den tidigare nämnda kongressen som
fått beteckningen ”Hopp i en föränderlig värld - att dela tron idag”, där
200 av landets kateketer deltog. Där
träffades kateketer på olika sätt för att
Avslutningsvis vill jag säga att
jag är full av hopp efter kongressen. Jag litar på att den Helige
Ande fortsätter att leda mig i mitt
arbete med mina barn i församlingen, där jag undervisat i snart
10 år och har samma grupp sedan
5 år. Men också i mitt arbete som
lärare i Katolska skolan av Notre
Dame i Göteborg. Visst finns
många utmaningar för kyrkornas
undervisning men så länge vi ser
Guds avbild i varje människa vi undervisar så får vi stöd och hjälp av vår
Herre.
Frågor till några kyrkliga företrädare om utmaningar för kyrkornas
undervisning
På följande sidor återges svaren vi
fick på de tio frågor vi ställt till tre företrädare för svenska kyrkor. Dessa
skriver dels från ett regionalt perspektiv/stift och från ett mera övergripande, nationellt perspektiv. En längre intervju med en präst utgör ett exempel
på ett målinriktat och uthålligt arbete
på lokalplanet. För att spara utrymme
upprepar vi inte frågorna i anslutning
till de enskilda svaren utan hänvisar
dem till den här platsen.
Så här ställde vi våra frågor
”RPI (www.rpi.se) ger ut en tidskrift
med två nummer per år, Religionspedagogisk tidskrift (RPT. Höstens
nummer har temat: Kyrkornas undervisning – utmanad av samtiden.
Detta är också temat för höstseminariet i Göteborg den 25 september, då
tre personer från respektive Svenska
kyrkan, Romersk katolska kyrkan
RPT Nr 27 Hösten 2013
och Evangeliska frikyrkan reflekterar
kring det angivna temat. Ett utförligt
referat från seminariet kommer i tidningen.
Till detta vill vi gärna ha några kortfattade tankar från några andra personer med engagemang och ansvar för
dessa frågor inom några olika kyrkor.
Vi skulle därför vara mycket tacksamma för att få dina reflektioner och tankar. Vi ser helst att du skriver direkt i
detta mail och ganska kort, högst ca
50 ord per punkt. Hoppa gärna över
någon punkt, t ex om du vill skriva utförligare till någon annan.
Rune Larsson”
Svaren hittar du på följande sidor
7
1. Vad är det mest grundläggande skälet till att ni bedriver undervisning i er kyrka/församling?
2. Ibland säger man att en kyrka/församling undervisar eller lär genom hela sitt liv och inte bara genom den särskilda
undervisningen. Är det något ni tänker på i ert sammanhang? Vilka konsekvenser får i så fall detta?
Biskop Antje Jackelén,
Lunds stift
1. Mognad och växt, både
som människa och kristen,
förutsätter ett kontinuerligt lärande. I vår tid när
nyfikenheten om kristen
tro är stor, men kunskapen
bristfällig är det allt tydligare att denna undervisning är kyrkans ansvar. Den
kristna tron ger redskap
att möta livets höjder och
djup, också i vårt postmoderna samhälle.
2. Undervisning bör förstås
brett. Det är viktigt att få
syn på mångfalden i det
pedagogiska arbetet i en
församling. En församlings huvuduppgift är i
kyrkoordningen benämnd
som fyra dimensioner:
gudstjänst,
undervisning, diakoni och mission.
I själva verket finns det
ett undervisningsmoment
i var och en av dessa uppgifter. Nyligen talade
jag för kyrkomusikerna i
vårt stift. Det lärande de
bidrar till i församlingarnas körer, barngrupper,
gudstjänster kan svårligen
överskattas.
8
Biskop Esbjörn Hagberg
Jag har valt att svara utifrån ett stifts- och stiftskansliperspektiv. Vår uppgift
är att ge församlingarna
stöd, kunskap och inspiration för sitt uppdrag. Hoppas du har någon glädje av
svaren.
Med vänlig hälsning,
Esbjörn Hagberg
1. I
Svenska
kyrkans
kyrkoordning är undervisning ett av perspektiven för
syftet att ”människor skall
komma till tro på Kristus
och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och
skapelsen återupprättas.
2. Jag ser arbetsplatsen, stiftskansliet, som en lärande organisation och uppmuntrar
församlingarna i att vara
detsamma. Detta innebär
att ständigt reflektera och
utvärdera i relation till uppsatta mål. Uppmuntrar medarbetare att gå i handledning och/eller skaffa mentor
som en del i det kontinuerliga lärandet. Betonar vikten
av att fördjupa utvärderandets konst.
Elisabeth Lindgren / Equmeniakyrkan, utvecklingsstrateg i Equmeniakyrkan
1. Jesus var en skarpsynt lärare och pedagog. Han utgick från att alla har något
att bidra med. Menade att det här att
vara människa handlar om ingå i en
lärande gemenskap. Därför stavas tro
relation. Equmeniakyrkan vill fortsätta
vara den där ytan där vi övar varandra i att leva i hoppet. Visa att Guds
rike handlar om relation med Gud,
varandra och skapelsen. Vi vill erbjuda möten som är lärtillfällen likt de
Jesus hade med för lärjungarna. Tillsammans fundera över vad övertygelse är. Klura över vad det innebär
att leva i tillit och förtröstan. Hjälpa
varandra handla så relationerna växer.
Vi lär in och lär ut hela tiden. Det är
också kyrkans puls. Arbetet med undervisning, lärande och bildning handlar därför om att oförtröttligt fortsätta
skapa rum för mötena mellan den stora
och lilla berättelsen.
2. Jag tror inte alltid vi tänker på att vi
som kyrkor och församlingar sänder
budskap med allt det vi är, säger och
gör. Därför skulle vi behöva reflektera
djupare kring hur lärande och undervisning hör ihop i ett livslångt perspektiv.
Jag fick en bild en gång om att vi är
varandras lärare – ständigt. Den bilden
är omistlig i uppdraget när vi som kyrka eller lokal församling ska tänka på
undervisning och lärande. Det är inte
en som lär ut och resten lär in utan det
sker växelvis, i dialog. Därför behöver
vi prata mer om att vi faktiskt ”undervisar” varandra när vi praktiskt lever i
församlingens gemenskap. Det vi lär
oss om kyrkan och tron syns i hur vi
välkomnar varandra. Det märks i hur
vi delar berättelsen/vittnesbördet, omsorgen, undervisningen och fördjupningen liksom hur vi tjänar varandra
– mitt i världen.
RPT Nr 27 Hösten 2013
3.
Temat för RPI:s höstseminarium var: ”Kyrkornas undervisning – utmanad av samtiden”. Tycker du att den undervisning ni bedriver i ert sammanhang på något sätt är ett svar på tidens utmaningar? På vilket sätt? Försök
ge några konkreta exempel.
4.
I en av de svenska kyrkornas riktlinjer för undervisning heter det att vi behöver ” rannsaka tidens tecken och tolka dem i ljuset av evangeliet”. Vilka tankar ger det dig? Kan det vara utgångspunkt för den undervisning du/din
kyrka/församling planerar för och vill bedriva?
Antje Jackelén
3. Det finns flera förändringar de senaste decennierna som påverkar
undervisningen till form och innehåll: vår ökande medvetenhet
om religiös mångfald, den digitala revolutionen, samt skolans
förändrade uppdrag och förhållande till Svenska kyrkan för
att nämna några. I ett avseende
väcker detta behovet av att vända åter till den grundläggande
kunskapen om bibel och kristen
tro. Det finns ingen annan som
förmedlar detta åt oss. Samtidigt
utmanar det oss att etablera nya
arenor för undervisning. I Lunds
stift har vi just påbörjat arbetet
med Svenska kyrkans satsning
om undervisning och mission.
Detta arbete är direkt inriktat på
de lokala församlingarna. Det är
ett svar på samtidens utmaningar.
4. Det teologiska tänkandet har
aldrig ägt rum i vakuum. Därför
kräver vårt arbete med undervisning en gedigen omvärldsanalys. Det handlar om att lyssna
på och lära av andra discipliners
rön, såsom filosofi, litteratur och
naturvetenskap, men även mötet
med människor av annan tro.
Det handlar också om att med
öppna ögon se på arbetet som
har bedrivits. Vi har länge talat
om att sänka trösklar, men det är
också viktigt att kunna erbjuda
något beständigt för den som faktiskt kommer in. Vi ska undervisa
enkelt utan att förenkla.
RPT Nr 27 Hösten 2013
Esbjörn Hagberg
3. Vill stimulera undervisning
som ger församlingarna redskap i tiden: Organisation:
Ex. Ledarskap, styrning och
ledning. Teologi: Kyrkosyn,
grundläggande troskunskap
för kyrkoanställda utan teologisk eller pastoral utbildning, Pedagogik: Personalen
i den församlingsvårdande
verksamheten står i många
pedagogiska sammanhang
där fördjupad kunskap om
pedagogik och didaktik behövs.
4. Allt fler människor vet
allt mindre om kristen tro.
Familjen och skolan som en
gång var lärandeplatser för
kristen tro är det inte längre
på samma sätt. Som kyrka
har vi att se ansvaret i att
vara den miljö där lärande/
undervisning om kyrkans tro
behöver ges. Tidens sökande
ställer krav på att möta människors existentiella frågor.
Andlig vägledning är till del
en pedagogisk uppgift.
Elisabeth Lindgren
3. Just nu pågår ett stort medarbetarlyft i vår kyrka. Utifrån fyra
ledord eller kärnvärden (följa,
möta, tjäna och lära) möts vi för
att processa och tänka mer kring
de utmaningar vi står inför för
som församlingar. Det handlar
bl. a om hur vi formar lärande
miljöer i våra församlingar. Hur
vi arbetar med integration och
mångfaldsfrågor, interkulturellt
lärande. Vad det kan innebära att
leva trons liv och hur vi uttrycker vi tro idag. Hur vi kan leva
i spänningen mellan det nära
samtalet och den stora gudstjänsten. Vad sociala medier innebär
som mötesplats. Hur vi delar
tro men också möter människor
med annan tro. Vad ett tjänande
ledarskap kan innebära idag och
vad som t ex ligger i evangeliets
ekologiska, ekonomiska och sociala utmaningar. Kyrkan har en
ständig uppgift att utmana våra
värderingar, människosyn, kunskapssyn och växtprocesser.
4.
–
9
5.
Vi säger ofta att dagens samhälle är mångkulturellt och mångreligiöst men att samtidigt den kristna tron marginaliseras och privatiseras, försvinner från den offentliga arenan. Ser du er undervisning som ett försök att svara på
dessa utmaningar? Hur då, i så fall?
6.
Ibland säger man att dagens samhälle präglas av individualism och inriktningen på det egna, det som är bra för
mig själv. De flesta håller med om att centrum för den kristna tron är kärlek och gemenskap. I så fall blir individualismen något som utmanar hela kyrkan och även dess undervisning. Är detta något som har blivit viktigt
i er undervisning?
Antje Jackelén
Esbjörn Hagberg
5. Jag ser två parallella riktningar: dels en sekularisering med minskad kunskap
om kristen tro som följd
och dels en ökad synlighet
för religion, som resulterar i
tilltagande intresse och nyfikenhet.
Undervisningen
ska ta båda dessa tendenser
i beaktan. Projektet Social
Cohesion är ett exempel från
Lunds stift där människor
av olika tro samverkar tillsammans med polis, räddningstjänst och socialtjänst
för att stärka den sociala
samhörigheten i Malmö och
samtidigt visa hur Svenska
kyrkan tillsammans med andra trossamfund är en resurs
för samhället. Det är också
en slags undervisning.
5. Se ovan. Svenska kyrkan gör en stor nationell
satsning: Dela tro - dela
liv. Som stift vill vi stödja
församlingarna att prioritera lärande och undervisning. Se även nedan.
6. –
10
6. Kyrkans undervisning är
dopundervisning. Dopet
är inlemmandet i Kristi
kropp och kyrkans gemenskap. All kyrkans
verksamhet bör därför ses
relaterad till församlingens gudstjänst. Där synliggörs församlingen som
gemenskap, Kristi kropp.
Konkret sker också mycket lärande i grupper där
byggandet av relationer i
sig har ett värde.
Elisabeth Lindgren
5. I det ovan nämnda medarbetarlyftet
försöker vi bl a svara mot den utmaningen. Samtidigt skulle jag vilja säga att
intresset för tro är större än på mycket
länge. Den längtan behöver vi se och
möta som kyrka. Ta oss tid att på djupet
lyssna in frågorna och ge utrymme för
delande av tankar kring vad tro är/handlar om.
6. Jag tror vi som kyrka behöver vara mer
observanta och självkritiska. Inse att individualismen naturligtvis präglar var
och en av oss som individer och därmed
också församlingen. Därför blir tanken
- att kyrkans uppdrag handlar om oss
tillsammans i hela världen - mer aktuell
än någonsin. Det behövs trovärdiga kyrkor som gör vad de kan för rättvisa, fred
och försoning. Som höjer rösten och
frågar oss alla vad som har burit oss till
kyrkan. Röster som talar oss tillsammans och gör oss närvarande för det som
är vår tids gemensamma utmaningar.
Fred med alla dess aspekter är exempel
på tema som vi just nu arbetar kring men
som vi samtidigt skulle kunna göra så
mycket mer av i t ex vår ”undervisning”.
RPT Nr 27 Hösten 2013
7.
Tror du att undervisningen kan vara en väg att rusta människor till vara med och bygga och forma gemenskaper,
positiva och helande livsrum mitt i det snabbt pulserande och ofta komplicerade livet? Om du håller med om att
detta, hur skulle du då vilja forma och kanske förändra den undervisning du ansvarar för?
8.
Den nya Equmeniakyrkans vision lyder så här: ”Vi vill vara en kyrka där tron på Jesus Kristus förändrar – mig,
dig och världen”. Ofta har vi stannat vid ”mig, dig” och glömt bort ”världen”. Håller du med om att också ”världen” måste finnas med; hur märks i så fall det i din kyrkas/församlings undervisning?
Antje Jackelén
7. Svenska kyrkans undervisningsarbete får inte reduceras till en intellektuell
hobbyverksamhet.
Den
syftar till att ge redskap
för livstydning och språk
för tro och hopp. Det kretsar alltså kring ett liv i gemenskap med Gud, andra
människor och mitt eget
framväxande jag.
8. Det finns en mycket nära
koppling mellan församlingens fyra dimesioner
av dess huvuduppgift,
gudstjänst, diakoni, undervisning och mission.
Undervisningen är alltså
inte oavhängig det praktiska handlandet. För egen
del tycker jag att detta
blir allt tydligare i den
svenska religionsdebatten. Religion är något personligt, men inte privat.
Tvärtom får det politiska
konsekvenser, såsom engagemang i freds- och
klimatfrågor eller åsikter
om asylpolitiken. Att tro
får politiska konsekvenser
och att ”världen” påverkas
betyder emellertid inte att
kristen tro är partipolitisk.
RPT Nr 27 Hösten 2013
Esbjörn Hagberg
7. Inspirerar församlingarna att
skapa mötesplatser och nätverk
för människor i olika skeden
av livet: Småbarnsföräldrar,
tonårsföräldrar, mans- och kvinnogrupper, mitt i livet grupper,
sorgegrupper, äktenskapsgrupper m.m. Pedagogiken bör vara
att låta varje människas berättelse möta den stora berättelsen. Det egna livet får speglas i
evangeliets perspektiv.
8. ”Världen” måste finnas med
för att trovärdighetens skull.
Har på stiftet en särskild tjänst
som ska stödja det lokala arbetet med Internationella grupper. Där sker ett pågående kunskapsinhämtande om de stora
samhällsfrågorna,
nationellt
och internationellt. Diakonalt
inriktade grupper aktualiserar
församlingens profetiska och
omsorgsskapande uppgift.
Elisabeth Lindgren
7. Jag skulle önska att vi mer
skulle kunna leva med berättelsen om Emmausvandrarna
som fond för våra egna, församlingens och hela kyrkans
liv. Det vill säga hitta de där
tillfällena där vi slår följe med
varandra. Frågar varandra vad
vi går och talar om liksom vad
vi funderar över. På så sätt
skulle en massa processer om
tro och liv kunna starta mitt i
vardagen. Ett slags utrymme
för delande, av frågor och svar
- livsberättelser, våga tystnaden
men framför allt av ”bröd”.
Emmausvandrarna visar så mycket på vad tro och livet går
ut på. Att vi är skapade för att
vandra tillsammans. Dela det
vi lärt oss eller undrar över och
inte minst bryta brödet med varandra – i praktiken men också
bildligt. Det är i det mötet
jag tror församlingen blir en
lärande gemenskap som vågar
möta utmaningen att vara olika
tillsammans. Alltså fler livsnära
smågrupper där vi delar livet!
8. Kyrkan är både universell
och lokal och det ena kan inte
skiljas från det andra. Att hela
världen kan förvandlas i mötet
med Jesus Kristus innebär en
undervisning som måste fokusera på rättvisa, solidaritet, jämlikhet och fred. Det handlar helt
enkelt om evangeliets innersta
kärna. Undervisningen måste
också syfta fram mot hur tron
blir ett sätt att leva helt – med
varandra, oss själva och resten
av världen.
11
9.
Vad tycker du är den allra viktigaste uppgiften och utmaningen under de närmaste årens undervisning och lärande i det sammanhang där du befinner dig?
10. Ibland har målgruppen för kyrkornas undervisning nästan blivit liktydigt med barn och unga. Samtidigt vet vi
att hela familjen behöver vara med och att lärande är något som pågår hela livet. Hur tänker du kring detta?
Antje Jackelén
Esbjörn Hagberg
Elisabeth Lindgren
9. Att minska vår ”religiösa
analfabetism” genom att
undervisa om kristen tro
i dialog med naturvetenskap, kultur, samhälle och
människor av annan tro.
9. Det är att stimulera församlingarna att se över sin verksamhet och de otaliga möten som
sker och se hur dessa kan användas till att bli lärande/undervisande. Varje församling
bör ha minst en samtalsgrupp
för de som vill lära känna
och fördjupa sin kunskap om
kyrkans tro, lära och liv. Bör
också se möjligheten att skapa
systematik och progression
i lärandet. Människor vill utveckling och förändring.
9. Vi behöver arbeta mer kring helheten vad lärande och undervisning i församlingen handlar om.
Inse att varje möte erbjuder en
slags lärande gemenskap där vi
involveras i en gigantisk lärandeprocess. Det utmanar oss att lyssna
in frågorna i stället för att ge svar
på frågor som kanske inte ens har
ställts. Samtidigt är det en inbjudan att räkna med varandra och
utgå från att den Andres livsberättelse och frågor om tro kan hjälpa
mig att växa i tro och lärjungaskap.
Att vi som kyrka faktiskt hör ihop
med ett större ”vi” i samhället i sökande efter tro, liv och sanning.
10.Våra församlingar arbetar
med en rad olika former
av
vuxenundervisning.
Det är uppenbart att här
finns en stor uppgift som
ligger i att undervisa och
erbjuda ett trons språk för
människor i alla åldrar.
12
10.Vi ser det viktigt att uppmuntra och stödja de vuxenpedagogiska verksamheterna
i församling. Kan behövas
fortbildning för de som traditionellt enbart arbetat med
barn och unga. 10.För mig är det en självklarhet att
undervisning handlar om alla åldrar. Därför måste våra lärmiljöer
vara gränsöverskridande. Församlingens identitet visas i hur församlingen har organiserat sig tror
jag. Hur vi undervisar, vilka språk
vi ger uttryck för - mer än ord,
hur vi formerar oss demokratiskt,
tar emot nya människor etc.
Det handlar mer om begrundan än
att lära sig något utantill. Att kunna tänka i nya oväntade banor och
vara hemmastadd på olika arenor
beroende på vilka vi möter. Den
rörelsen pågår så länge vi lever,
oavsett ålder. En slags bildning
som förutsätter såväl utbildning
som undervisning.
RPT Nr 27 Hösten 2013
Växa vidare som gemenskap
Samtal med Mats Bohman, präst i Carlskyrkan i Umeå
Carlskyrkan är en samarbetskyrka
mellan Svenska kyrkan och EFS, där
EFS missionsförening har ansvaret
för det löpande arbetet. Undervisningen i Carlskyrkan intar en central
plats och visar sig i en bred aktivitet
församlingslivet. Medlemmarna är
delaktiga i verksamheten och där behov finns, startas nya grupper och nya
kurser för bättre omsorg i en allt större
gemenskap. Församlingen kännetecknas av permanent tillväxt. Detta har
även uppmärksammats av Fredrik
Modéus i boken Längta efter liv: församlingsväxt i Svenska kyrkan (Verbum, 2009). Prästen Mats Bohman är
känd vida omkring för sitt personliga
engagemang i det praktiska pedagogiska arbetet som leder till allt fler
samlingar allteftersom behovet växer.
Det är med honom jag – Hanna Zipernovszky – fått en pratstund.
Fråga 9: Vad tycker du är den
allra viktigaste uppgiften och utmaningen under de närmaste
årens undervisning och lärande i det sammanhang där du
befinner dig?
Fokus ligger nog på kunskapslyft
i två olika avseenden. Det är så få
idag som känner till vad kyrkan
står för och tror eller till berättelserna. Så det kan bli ett kunskapslyft rent allmänt i samhället
i stort men även för våra medlemmar som är mer eller mindre
passiva. Det andra området gäller dem som redan är aktiva och
vill veta mer. Där innebär vårt fokus
på kunskapslyft att få ägna sig åt fördjupning. Vi är bärare av tro och vill
forma bärare, så tänker jag.
Fråga 10: Ibland har målgruppen för kyrkornas undervisning
nästan blivit liktydigt med barn
och unga. Samtidigt vet vi att
hela familjen behöver vara med
och att lärande är något som
pågår hela livet. Hur tänker du
kring detta?
Ja, barn och unga är ju i fokus men
just i samband med barnverksamheten
jobbar vi mycket med vuxenlärandet.
Ända sedan vi startade öppen förskoRPT Nr 27 Hösten 2013
la har vi alltid haft vuxensamtal och
det betyder mycket. Vid dessa samtal
handlar det mest om barnet; hur man
tänker runt fostran och hur man hanterar olika utmaningar. Så det finns ett
vuxenspår i all barn- och ungdomsverksamhet.
Nästan alla barn- och ungdomsgrupper har föräldrasamling: vi bjuder
alltså in till föräldrasamling med input
till några vuxenfrågor och samtal runt
föräldraskap och lite runt tron också.
Så det hänger ihop: vi har barnen på
barntimmar, i scoutgrupper och sedan
har vi konfirmanderna, de är den stora
målgruppen. Vi anordnar föräldrasamling till alla dessa verksamheter
och delar tro och delar samtal. Runt
konfirmandarbetet, till exempel, bjuder vi in föräldrar för samtal om hur
det är att vara tonårsförälder, vilka
frågor som pågår i deras liv. Vi har en
eller två samlingar runt dessa frågor
till varje konfirmandgrupp.
Så till varje barn- och ungdomsgrupp inbjuds också föräldrar
parallellt för samling och samtal?
Ja, inte lika ofta som barnen möts,
utan enstaka gånger, minst en gång
per termin. Oftast bjuder vi på mat
och sedan är det samtal. Barnen finns
med och brukar ta ansvar för att laga
mat eller hjälpa till med det praktiska.
Vi har också börjat jobba ganska
mycket med kurser och kursutveckling. Vi riktar in oss på kristen tro.
Exempelvis en kortkurs, som heter
Tro, hopp och kärlek: en introduktionskurs i kristen tro. Kursen har
byggts upp kring hur vi tänker och det
vi känner påverkar det vi gör: Vad tänker en kristen, vad får man vara med
om, vad är det man upplever i bönen
och hur lever vi? Det är de fokus vi
jobbar med.
Vi använder och har jobbat med Alpha kurser också som lite grann av
trosfördjupning. Sedan bjuder in till
äktenskapskurser eller relationskurser, där alla jobbar med och är involverade under sju veckor varannan
vecka under en termin.
Så har vi föräldrakurs då vi bjuder in
föräldrar tre gånger och alltid serverar
mat och försöker ge ganska mycket
input. Det går så till att vi börjar med
en halvtimmes eller fyrtiominuters föredrag och sedan är det samtal. Som
helhet bygger alla dessa kurser mycket på samtal. Jag tänker på öppna
samtal, man behöver inte hålla med,
man kan stå för vad man själv tänker, men alla tänker, prov-tänker och
prov-tycker.
Är det experter som håller föredraget?
Vi har själva fördjupat oss inom olika
ämnen, så vi är tre personer i kyrkan som håller föredrag på dessa
kurser. Vi har själva tagit fram
det vi säger. Annars har vi videoinspelningar från Alpha som vi
har använt.
Fråga 7: Tror du att undervisningen kan vara en väg att
rusta människor till vara med
och bygga och forma gemenskaper, positiva och helande
livsrum mitt i det snabbt pulserande och ofta komplicerade livet? Om du håller med om
att detta, hur skulle du då vilja
forma och kanske förändra den
undervisning du ansvarar för?
Det vi gör på de här kurserna, bygger mycket på gemenskap. Vi äter
tillsammans och pratar om ganska
viktiga frågor. Då kommer man nära
varandra. Och så har vi sett att många
som har gått de här kurserna, sedan
kommer med i kyrkan. Det ena leder
till det andra. De som har gått en kurs
ställer frågan: har ni ingenting annat
att erbjuda? De vill ha en kurs till. Det
är därför vi nu har utvecklat ganska
många nya kurser. Man har fått smak
för det här: för samtal och samtalets
13
vikt och att föra samtal i detta klimat.
Så det har vi sett. Så har vi tagit fram
två andra kurser, en ledarskapskurs,
Konsten att leda sig själv och andra
som fokuserar på hur man tar ansvar
för sitt liv. Och vi har en talangkurs
också, som fått undertiteln, Använd
dina gåvor för Guds skull. Det handlar mycket om att upptäcka vem man
är: vad har jag för någonting i Kristi
kropp-tänkandet, vad kan jag bidra
mest med? Frågor ställs även om ett
bredare förvaltarskap i samhället, i familjen och så i kyrkan: hur tar jag vara
på det jag fått, hur kan jag bidra att
utvecklas? Så det är lite grann ”gåvoupptäckar-material” vi behandlar. Vad
kan jag, vad har jag varit med om och
hur kan jag bygga vidare på att förvalta mitt liv? Det är kurser i vår verksamhet som har varit viktiga.
Fråga 6: Ibland säger man att
dagens samhälle präglas av individualism och inriktningen på
det egna, det som är bra för mig
själv. De flesta håller med om att
centrum för den kristna tron är
kärlek och gemenskap. I så fall
blir individualismen något som
utmanar hela kyrkan och även
dess undervisning. Är detta något som har blivit viktigt i er undervisning?
Vi jobbar mycket med det vi kallar för
hemgrupper. Vi har sett att det finns
behov för en sådan verksamhet. Det är
alltså träffar när man samlas i hemmiljön för att läsa bibeltexter och samtala
om dem. Det är väldigt många som lever ensamma, som saknar tillfälle för
djupare samtal, vem ska man då tala
med om viktiga frågor. Hemgrupper
14
har varit ett väldigt viktigt segment
för oss att jobba med, också för att
öppna upp och bygga vidare på. Vi
har haft många lectio divina läsningar
och så delar man liv och alla kan vara
med. Det kom vi fram till, när vi utarbetade vår framtidvision, när vi jobbade med vad en kyrka behöver vara i
framtiden. Vi såg ensamheten och utanförskapet och tänkte att detta måste
vi jobba med att motverka och så blev
hemgrupper en av byggstenarna i det
arbetet. Att skapa gemenskap, att bry
sig om varandra.
Är det alltid en präst med när ni
har hemgruppsmöte?
Nej, det är vanliga lekmän som håller
i den. Man utser en ledare som håller i
några möten och vi har ett verktyg för
det, en manual som vi har utarbetat,
där man gör en överenskommelse: hur
vi tänker, hur det fungerar i stort och i
detaljer och så utvärderar man hur det
har varit. Jag träffar hemgruppsledarna och startar upp varje termin.
Fråga 4: I en av de svenska kyrkornas riktlinjer för undervis-
ning heter det att vi behöver ”
rannsaka tidens tecken och tolka
dem i ljuset av evangeliet”. Vilka
tankar ger det dig? Kan det vara
utgångspunkt för den undervisning du/din kyrka/församling
planerar för och vill bedriva?
Det måste man göra som tolkande teolog: Vad det är för tidsfrågor vi möter
och utmanas av. Jag tänker mycket på
att det är Jesus som utmanar oss till
nya tolkningar och sätt att leva. Det
finns ett antal spår som är ganska tydliga som man måste ifrågasätta. Det
har att göra med konsumtion och mil-
jö; hur vi springer för att ha och att ha
mer och till slut har vi ingen värld att
leva i, nästan. Konsumtionen har skapat ganska mycket negativa bitar. Individualismen är också en del. Vi har
jobbat mycket med frågor som Vad
vill man uppnå egentligen? och gjort
omvärldsanalyser för att se hur vi ska
jobba med det. Det är några som har
sysslat speciellt mycket med dessa
frågor och vi har sagt att vi vill ha
samhällsengagerat folk, bl. a. i miljö
och internationella frågor, men hit hör
även barn som far illa och människor
med olika kulturell bakgrund. Målet
är att se hur vi kan få Kristi kropp att
varken vara jude eller grek, utan alla
är ett och vi måste se till att vi verkligen ger något – att vi inte bara säger
att det är så utan jobbar aktivt för att
det ska finnas alla kategorier i kyrkan.
Fråga 5: Vi säger ofta att dagens samhälle är mångkulturellt
och mångreligiöst men att samtidigt den kristna tron marginaliseras och privatiseras, försvinner från den offentliga arenan.
Ser du er undervisning som ett
försök att svara på dessa utmaningar? Hur då, i så fall?
Det är ju svårt att nå ut i det offentliga rummet. Därför har vi bestämt att
vara en väldigt tydlig aktör i vårt närområde där vi bjuder in och gör bra
verksamhet, då har vi ändå en möjlighet att nå ut. Målet är att nå åtminstone hälften av alla som är tillhöriga
i Svenska kyrkan årligen i den regelbundna verksamheten, och vi ligger
nästan där med 1400-1500 personer
som vi når ut till för närvarande. Så
det är hyfsat och visar att vi har ett
visst genomslag. 1500 personer som
RPT Nr 27 Hösten 2013
kommer minst två gånger, det är så vi
definierade regelbundenheten. Många
är med i andra sammanhang, t.ex. genom barnverksamheten. Så vi har försökt balansera dem med verksamheter som är öppna och undviker att det
sker tillsammans med de fördjupande
verksamheterna. Så det finns en tanke
med att nå till flera och sedan utifrån
de plattformarna också bjuda in till
fördjupning.
Vad jag vet har ni engelsk tolkning på söndagsgudstjänster.
Det är också ett exempel på att
man verkligen vill nå ut.
Ja. Och så har vi lagt till en del om
det mångkulturella. Vi har Världens
café som en nystartad verksamhet, då
vi bjuder på mat en gång i månaden,
lagar olika rätter från världen och så
är det samtal och vi träffar folk med
annan bakgrund och nyinflyttade. Vi
besöker SFI (Svenska för invandrare)
också en gång i månaden och bjuder
på fika, samtalar och finns med.
ningsplattform. Det är den generella
undervisningen, där har vi berättelserna med olika teman för varje söndag. Sedan väljer vi olika områden att
lyfta fram som jag anser viktiga. Dit
hör temagudstjänster och temahelger
där hela kyrkogemenskapen fördjupas. Vi frågar oss: vad ska vi lyfta det
här året? Och så planerar man, bjuder
in eller fördjuper sig genom att läsa
böcker. Man ska inte bara gå runt och
runt i kyrkoåret. Vi försöker följa en
växande spiral där man har en input
och så lyfter vi den och lyfter kunskap och jobbar vidare med vissa frågor som man kan bearbeta och så kan
man växa vidare som gemenskap på
samma plattform hela tiden.
Gör ni det en gång i månaden?
Ja, vi måste mötas någonstans och
bjuda in och finnas till.
Fråga 1: Vad är det mest grundläggande skälet till att ni bedriver undervisning i er kyrka/församling?
Ja det teologiska: döp och lär. Det
ger ett väldigt tydligt svar. För min
del är detta det mest intressanta svaret: att vara med när människor växer
när man märker att människor kommer vidare och förändras i sitt sätt att
tänka och sitt sätt att handla. Det är
det viktigaste skälet, att man känner
att folk växer och man ser hur det lyfter och de får nya tankar.
Är det här ditt pedagogiska motto kanske? Se människor växa?
Ja, det är ju en jätteviktig motivation
i alla fall. Det är det. Det stimulerar,
tycker jag.
Hur många kurser deltar du aktivt i personligen? Du har ju bra
medarbetare också.
Jag är ju med i ganska många kurser, av dem vi har nu, är det nog
fem. Det som finns i undervisningen
är viktigt, inte bara våra kurser utan
gudstjänsterna har också sin undervisRPT Nr 27 Hösten 2013
Fråga 2: Ibland säger man att
en kyrka/församling undervisar
eller lär genom hela sitt liv och
inte bara genom den särskilda
undervisningen. Är det något ni
tänker på i ert sammanhang?
Vilka konsekvenser får i så fall
detta?
Vi brukar säga att det är viktigare
att vara kyrka än att bedriva kyrklig
verksamhet. Därigenom har vi definierat att man vill bli sedd, att vi ser
varandra, att vi ber, vi möter och har
tid att mötas. Vi ska inte ha så mycket
verksamhet att man inte hinner med
att också möta människor – innan och
efter.
Och det håller vi oss till, som en av de
här konkreta sakerna. Vi inleder varje
sammankomst och alla planeringsgruppsmöten, styrelsemöten och kyrkoråd med en runda, med en vuxendialogsrunda: vad är vi fyllda av när
vi träffas? Alla berättar sin livssituation, vad man kommer ifrån just nu,
vad det är som just nu upptar ens liv,
så får man dela det. Så gör man också
i alla hemgrupper, ja i alla grupper vi
har utom de riktigt stora, där går det
ju inte, men i övrigt är det alltid delande av livet som kommer först och
sedan ber man dels för församlingen,
dels för det som har kommit upp. Så
bär vi tillsammans det som har kommit upp och är tungt eller är speciellt:
så kan man vara mer produktiv i sammankomster. På det sättet pratar man
av sig det som ligger och blockerar,
man ber för det och sedan kan man
besluta saker lättare eller komma fram
till besluten.
Jag tänker också att i alla mina förrättningskontakter ingår att vara kyrka. Vid dop handlar utgångpunkten
om samtal runt föräldraskap: hur det
är att vara föräldrar, man har fått en
gåva i sin familj, ja, hur tar man hand
om denna gåva? Det handlar mycket
om relationsvård, pappa och mamma
som mår jättebra och trivs jättebra
tillsammans är en jättegåva till barnet.
Om man själv mår bra är det också en
jättegåva till sitt barn. Hur man formar barnet, om man har en pedagogisk modell i barnsysslor, det handlar
mycket mer om dessa frågor än själva
dopakten - det är sådant som andra
vet, hur det går till, de som förrättar
dopet i tjänsten. Det blir mer det som
händer kring barnet som diskuteras.
Så är det vid vigseln också. Det är inte
vigseln i sig som är viktig att prata
om, utan mycket av det som tas upp
i relationskurserna. Frågor som: hur
tänker ni runt de här frågorna, har ni
bra verktyg att dela med och tänka på
hur man möter varandras behov. Det
är mycket av att vara tillsammans, sedan kommer vigseln, men här är det
behoven som ska mötas först.
Intervjuare: Hanna Zipernovszky
Tryckta källor:
Fredrik Modéus: Längta efter liv: Församlingsväxt i Svenska kyrkan.
Verbum, 2009.
Ingemar Bergmark: ”Delaktighet och
gemenskap nycklar till församlingsväxt.” I: Svensk kyrkotidning
2010/106/4, s 64.
15
Rapport från Nordisk religionspedagogisk konferens på Island
Den 12:e Nordiska religionspedagogiska konferensen (Nordic Conference on Religious Education) anordnades i den förtrollande isländska huvudstaden Reykjavik den 10-13 juni
2013.
Konferensdeltagandet var högt och
just den nordiska anslutningen bör
särskilt uppmärksammas eftersom
för första gången även Grönland var
representerat (genom Kathrine Kjærgaard från den Pedagogiska institutionen vid Grönlands universitet).
Därigenom medverkade samtliga
nordiska länder på konferensen. Från
Tyskland närvarade Ilona Nord, professor i praktisk teologi vid Hamburgs
universitet, och två av konferensens
fyra prominenta key-note speakers
var inbjudna från England. För första
gången var även representanter från
Estland närvarande. Största intresset för konferensen visade Norge och
Sverige som tillsammans utgjorde
hälften av deltagarskaran.
Huvudtemat var Religionspedagogik
i postsekulära (?) samhällen, som
inleddes med professor Linda Woodheads (Lancaster University) föreläs16
ning – “Secular or Post-secular? Religion and Change in European Societies” – och avslutades med professor
Robert Jacksons (University of Warwick) föredrag:“Towards a Roadmap
for Religions and Beliefs in European
Intercultural Education.“
I bidragen behandlades konferensens huvudtema ur olika perspektiv,
framför allt med utgångpunkt i skolämnet religion i Norden och Europa.
Följaktligen diskuterades frågor om
undervisning och lärande, om ämnesdidaktik och pedagogik i större utsträckning än religionsvetenskapliga
ämnen. Även forskning om ungdomar
i förhållande till religion, värden och
religiös literacy intog en central plats
bland bidragen på de parallella sessionerna. Sannolikt fick varje enskild
deltagare en sin särskilda bild om vad
som var i fokus på konferensen eftersom den pågick i tre parallella sessioner, som man kunde välja mellan beroende på intresse - förhoppningsvis
valde man rätt!
Drygt fyrtio bidrag presenterades
sammanlagt under sessionerna i skil-
versitet och Umeå universitet. Bidragen diskuterade den nära framtiden
med cyberspace och webb 2.0 applikationer i religionsundervisningen.
Även ett symposium anordnades med
temat livskunskap och hade titeln:
«Life skills education in English and
Swedish schools: an example of health
and values promotion or therapeutic,
social engineering“ med sex bidrag
som introducerades av projektledaren
professor Geir Skeie från Stockholms
universitet.
Det blev en upplevelserik vecka med
många intressanta bidrag om aktuella
förändringsprocesser beträffande religion och andlighet, samhälle och individ, formellt och informellt lärande,
m.m. Det är bara att hoppas att ett
urval av föredragen utifrån de olika
perspektiven kommer att publiceras
på ett eller annat sätt. Förstagångsdeltagarna Estland erbjöd sig att anordna
nästa konferens som kommer att äga
rum i juni om två år.
Hanna Zipernovszky
da teman, utöver de gemensamma
key-note föredragen. Forskning som
hänger ihop med informationsteknologins utmaningar presenterades av
representater från både två finska uniRPT Nr 27 Hösten 2013
Caroline Gustavsson (2013) Existentiella konfigurationer. Om hur förståelsen av livet tar gestalt i ett socialt
sammanhang.
Doktorsavhandling
från Institution för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet
Utmärkande för Caroline Gustavssons avhandling är att den rör sig på
flera plan. I den empiriska delen utför
hon en kvalitativ undersökning av hur
unga vuxna själva förstår sina liv. Den
bygger på intervjuer av 21 individer i
åldrarna 19-29 år.
Viktiga händelser i ungdomars
liv
mer en tro på något som går utöver
människan. En tro som i sin tur kan
gestaltas i immanenta eller transcendenta termer. Kännetecknande för den
tredje hållningen är att den utmanar
den skarpa gräns som tidigare gjorts
mellan religiösa och vetenskapliga
synsätt.
På det teoretiska planet, vilket är en
väsentlig del av syftet med avhandlingen, ägnar sig Gustavsson åt att
utveckla en delvis ny begreppsapparat. Vad Gustavsson framför allt vänder sig mot är den forskningstradition
som har sitt högsäte i Uppsala där begreppet livsåskådning står i centrum.
Det finns redan en intern kritik av
livsåskådningsparadigmet bland Uppsalaforskare, som handlar om bristande social och kulturell kontextualitet.
Men Gustavsson, som bland annat
är influerad av den s k Stockholmsskolan inom pedagogiken och filosofer som Paul Ricoeur, driver denna
kritik längre genom att ge begreppet
livsåskådning en underordnad roll.
Utifrån den definition Gustavsson ger
detta begrepp hävdar hon att ingen av
de intervjuade har en livsåskådning
(s. 144).
Inte livsåskådning men meninHuvudfrågan som ungdomarna fått gsskapande
besvara har varit vad de uppfattar
som viktiga händelser i sina liv. Ett
genomgående tema som lyst igenom
i intervjumaterialet har varit en stark
individualism – att se sitt eget liv som
ett slags projekt. Mer specifika teman
som präglat ungdomarnas livsförståelse har varit frågor som ”Vem är
jag?”, ”Vad vill jag välja?” och ”Vart
är jag på väg?”. I deras svar på dessa
frågor och andra teman som rör synen på döden och det egna behovet
av trygghet har Gustavsson kunnat
urskilja tre typer av hållningar till livet: En realistisk hållning, en andlig
hållning och något som hon kallar för
”den tredje hållningen”.
Den realistiska hållningen lämnar
inget utrymme för något andligt eller övernaturligt – endast vetenskapliga förklaringar ses som giltiga. Den
andliga hållningen, som delvis kan
ses som en motsats till den förra, rymRPT Nr 27 Hösten 2013
Däremot menar Gustavsson att alla
människor är meningsskapande. För
att kunna beskriva detta meningsskapande har hon valt att istället tala
om ”existentiella konfigurationer”, ett
begrepp som Gustavsson menar bättre
reflekterar hur meningsskapande faktiskt går till. Kring detta nyckelbegrepp bygger hon sedan upp en hel
terminologi av termer som ”refigurering”, konfigureringsutrymme” och
”delade konfigurationer”, varav flera
är utformade för att kunna fånga in
hur människors förståelse av livet förändras och de mekanismer som styr
denna förändring.
instrumenten använts för att tolka och
analysera det. Det är kanske på denna
punkt som den största skillnaden finns
i förhållande till den uppsaliensiska
formen av livsåskådningsstudier, som
har präglats av en rationalistisk tanketradition. Begreppet livsåskådning
formulerades där till en början på ett
abstrakt, teoretisk sätt och hade därför
en bristande koppling till människors
levda verklighet, något som senare
forskare inom denna tradition försökt
korrigera genom att modifiera definitionen av livsåskådningsbegreppet.
Gustavssons avhandling präglas av
en strävan att ersätta ett rationalistiskt
tänkande med ett hermeneutiskt och
empirinära synsätt. Men inte genom
att enbart ändra innehållet i befintliga
begrepp utan genom att formulera
nya, vilket innebär en mer grundläggande revision.
Avhandlingen bryter ny mark
Det är ingen tvekan om att avhandlingen bryter ny mark på ett metodologiskt plan, vilket vittnar om stor
självständighet. Den innebär ytterligare ett steg bort från ett rationalistiskt paradigm. Vad som kan ses som
särskilt värdefullt med de metodiska
begrepp Gustavsson inför är att de ger
nya möjligheter att ”inifrån” beskriva
hur förändring av människors förståelse av livet sker.
Peder Thalén, Gävle
Ett tredje plan i avhandlingen rör relationen mellan det empiriska materialet och tolkningen av det. Här råder ett
nära samspel. De specifika metodiska
begrepp Gustavsson utvecklat har till
stor del trätt fram genom materialet
samtidigt som de nya beskrivnings17
Jonas Eek (2011), Stanna i vattnet.
Kateketikens syfte och sammanhang.
Verbum.
Jonas Eek är en flitig forskare, författare och praktiker i frågor som rör
konfirmandarbetet inom Svenska kyrkan. Framför mig ligger två välskrivna böcker, båda med lite kluriga titlar
som väcker extra nyfikenhet.
”Stanna i vattnet”, påminner om en
amerikansk metodistisk studie som
talar om att ”leva med vått hår”. Två
uttryck för samma sak, om dopet och
det livslånga lärandet. Lärandet - livsviktigt för konfirmanden, kyrkan och
världen – som Eek skriver. Men den
är hela tiden en del av det livslånga lärandet som sker i allt vad kyrkan säger
och gör och där särskilt gudstjänsten
med sina riter spelar en central roll.
Allra först. Det där med ”stanna i
vattnet” var inget ny och fyndig formulering av författaren utan ett lån
från kyrkofadern Tertullianus: ”Vi
som följer Fisken, vår Jesus Kristus,
är som fiskar, vi föds i vatten och vår
enda trygghet är att stanna i vattnet.”
Det är kyrkans uppgift att hjälpa människor till att ”stanna i vattnet”, att få
hjälp att leva i relationer - till sig själv,
till medmänniskan, skapelsen och
Gud. (Jfr Groome). Eller med referens till göteborgsbiskopen Aurelius:
”kyrkan har ytterst en enda uppgift,
att översätta och överräcka evangeliet
in i samtiden” (s 28f).
En förutsättning för detta är en lyhördhetens och lyssnandets kyrka (42ff).
Den lyssnade kyrkan har också något
att berätta och gestalta (103). Undervisning och lärande kan också beskri18
vas som en ”språkundervisning”, att
hitta ord och uttryck för andligheten.
Jonas Eek (2013) Här en strand.
Människan i liturgin. Verbum
Både i den här boken och i tidigare
publikationer pekar författaren på de
vikande siffrorna i konfirmandarbetet. Nu handlar det inte längre om att
lita till sedvänja och vad kamraterna
gör. Nu handlar det om att unga människor aktivt ska välja och då krävs
det kvalitet i det kyrkan erbjuder - i
konfirmandarbetet i hela kyrkans liv
och särskilt den gudstjänstgemenskap
konfirmanderna ska få hjälp att dela.
Till bokens många förtjänster hör genomgången av en rad centrala frågor
kring konfirmandarbetet. På ett enkelt
men ändå tydligt språk behandlas sådant som kateketik, synen på kyrkan,
människan och lärandet. Här finns
snabbskisser över sådant som präglar
det sammanhang dagens kyrka och
människor lever i, sådant som globalisering, medialisering, pluralitet,
sakralisering och annat. Vad innebär
det att vara kyrka? Vad innebär det
att vara människa – en ung människa
mitt i strömmen av förändring?
Med hjälp av en rad psykologer visar
författaren på vägar att förstå unga
människor för att kunna bli till hjälp
och stöd i sökandet efter en livstydning. I avsnittet om konfirmationens
teologi får läsaren en historisk snabblektion men framför allt några viktiga
tankar om olika sätt att se på konfirmationens innehåll och om konfirmationsgudstjänsten.
Ett kapitel sammanfattar resultaten
från den omfattande empiriska forskningen och lyfter fram en rad didaktiska frågor samt avslutar med både
frågor och försök till svar om hur vi
går vidare. Och mot bakgrunden av
författarens starka och övertygande
argumentering för konfirmandarbetets
centrala roll i kyrkan blir det lätt att
köpa de avslutande, strategiska uppmaningarna: prioritera, fokusera och
optimera konfirmandarbetet.
Det författaren tar fasta på är egentligen inget annat än vad som sägs i
Kyrkoordningen: att kyrkan förmedlar evangeliet i allt vad den säger och
gör. Församlingens grundläggande
uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning, diakoni och mission är en
uppgift som tar sig uttryck i flera dimensioner som är sammanflätade med
varandra.
Ansatsen tas i Joh. 21:4, när den Uppståndne möter sina trötta och nedslagna lärjungar efter ett misslyckat fiske.
Då läser vi: ”När morgonen kom stod
Jesus på stranden…” Stranden blir nu
en metafor som författaren varierar
med olika bilder för möten med det
heliga, där dopet och liturgin kopplas
samman, tankarna om att ”kristen tro
är ett liv i nådens hav, där dopet utgör
botten och kyrkan en slags strand.”
(19)
Det vilar ett välgörande mystikt
drag över den lilla boken, som inleds med psalmen, ”I Guds tystnad
får jag vara…” och fortsätter med en
introduktion med samma ord. Mot
en snabbskiss av samtiden rotlöshet,
uppgivenhet och jakt på mening ställer författaren evangeliet som ett hoppets tecken. Andra kapitlet med rubriken ”…i barnets tillit”, blir det tydligt
hur just hoppet är ett mänskligt särdrag. Dit hör längtan efter något annorlunda och mot detta svarar kyrkan
som hoppets kultur. Ett uppdrag att
stödja människors förmåga till hopp.
Nyckelord som följer handlar om
samtalet som odlar hopp genom delande av berättelser och erfarenheter.
RPT Nr 27 Hösten 2013
Samtalet förutsätter ett språk, som
inte bara beskriver utan också formar
verkligheten. Därför blir det kyrkans
uppgift att vara en ”språkskola”, vilket leder författaren vidare till en narrativ pedagogik, som redskap för att
ge människors existentiella längtan ett
språk för samtal.
Här kommer gudstjänsten in - som
ett samtal och ett möte mellan Guds
värld och människans, en plats där
Gud ”talar in i världens och människans mörker” (35). När detta är sagt
återkopplar författaren till inledningens samtidsanalys och människors
längtan efter hopp och meningsgivande samtal. Inte för att kyrkan
kan överlämna färdiga svar. Tvärtom
”härbärgerar (kyrkorummet) motsatser”. Därför att detta präglar livet och
här återkommer strandmetaforen: ”…
stranden är det gränsland, där motsatser möts”. Det förutsätter en öppen
kyrka som byter det enkla svaret mot
samtalets prövande dialog.
Det tredje kapitlet fullföljer inledningen genom rubriken ”Bön ger liv”,
också detta ett uttryck för samtal och
där författaren tydligt redovisar sin
avsikt att tala om gudstjänsten ur ett
pedagogiskt perspektiv - som ett pedagogiskt hjälpmedel. Också här inbjuds läsaren till fortsatt samtal om
vad gudstjänsten kan var men framför
allt vad den skulle kunna bli.
Bokens avslutande kapitel ställer frågorna om hur man kan bygga församling med gudstjänsten i centrum och
ger en rad uppslag som det finns goda
skäl att fundera över.
Boken är ett uppfriskande försök att
peka på gudstjänstens rika möjligheter att vara just gudstjänst och samtidigt ett pedagogiskt redskap med en
mångfacetterad kommunikation på
många plan.
Själv har jag med åren blivit alltmer
övertygad om att kyrkornas pedagogiska uppgift aldrig kan isoleras till
särskilda former för undervisning och
lärande. En kyrka lär genom hela sitt
sätt att vara. Sändning pågår alltid –
både med goda och dåliga budskap!
Rune Larsson
RPT Nr 27 Hösten 2013
Religionsdidaktik – mångfald, livsfrågor och etik i skolan. Malin Löfstedt
(red.) Studentlitteratur (2011)
En bok för blivande och redan verksamma lärare – så presenteras boken
Religionsdidaktik. Det är en välskriven handbok i ämnet och speglar väl
religionsämnets stora bredd genom
bidrag från ett tiotal forskare och
praktiker med koppling till utbildning
och fortbildning av skolans religionslärare.
Bokens tretton kapitel saknar den vanliga handbokens tydliga struktur men
täcker ändå ganska väl de områden
som brukar förekomma, dvs behandlingen av de övergripande teorifrågorna, undervisningens innehåll med
några specialiseringar och kritiska
reflektioner samt slutligen sådant som
närmast hör hemma inom metodiken.
Inom vart och ett av kapitlen finns
både elever och lärare liksom den
omgivande samhällskontexten närvarande även om de fått en särskild tematisering.
Till teoridelen räknar jag den i mitt
tycke utvidgade inledningen av bokens redaktör, Malin Löfstedt. Utöver
en kort introduktion till boken och
dess syfte ger hon också en värdefull orientering i det skolämne som
behandlas. Sven Hartman, oomstridd
nestor inom svensk religionsdidaktik, reder ut några grundläggande didaktiska begrepp och lyckas på några
få sidor teckna ämnets historiska
fasväxlingar. Med hjälp av de klassiska didaktiska frågeorden - vad, hur
och varför, omedelbart kopplade till
frågorna om de primära aktörerna,
nämligen elever och lärare, ger han
ett överskådligt schema över didaktikens problemområden. Funderade
ett tag på om inte boken som helhet
skulle kunna sorteras in under dessa
begrepp.
Christina Osbeck, som under många
år varit en drivande kraft bakom det
som utan tvekan utvecklats till landets mest aktiva religionsdidaktiska
centrum, presenterar för religionsdidaktiken som kunskaps- och forskningsfält. Som underlag för sin analys
använder hon sig av artiklar ur en av
religionspedagogikens främsta internationella tidskrifter, British Journal
of Religious Education (BJRE). Det
leder henne till en efterlysning: Vi behöver mer av praxisnära religionsdidaktisk forskning, en ökad professionalisering av skolan som bygger på ett
utvecklat samarbete mellan skolpraktik och forskningspraktik (47).
Malin Löfstedt problematiserar det
didaktiska arbetet med livsfrågor och
pekar både på risker och möjligheter
med att utveckla detta - av elever på
en gång uppskattade och av lärare försummade område. (Notera f.ö. kommentarerna till Caroline Gustavssons
avhandling, Existentiella konfigurationer och hennes kritiska diskussion
om livsfrågebegreppet).
I övrigt ska jag bara helt kort nämna
Olof Francks kapitel om ”fundamentalismer”, kapitlen om naturvetenskap
och religion (Mikael Stenmark), kön
och genus (Jonas Svensson) och etik
(Löfstedt). Övriga kapitel har fokus
på ”hur”-frågor. Det gäller former
och förhållningssätt i anslutning till
närkontakt med olika religioner, textkritisk kompetens, rollspel och olika
former av inifrån-möten möten med
religioner.
Det finns anledning att gratulera alla
tänkbara brukare av boken. Den fyller ett tomrum i svenskt sammanhang, förmodligen för att uppgiften
att skriva den här typen av viktiga läromedel inte är särskilt tacksam eller
alltid särskilt prioriterad av folk som
är fullt sysselsatta med forskning och
undervisning.
Rune Larsson
19
Profilen
Thomas H. Groome är professor i teologi och religionspedagogik vid det
katolska Boston College. Genom sin dynamiska sammankoppling av
befrielseteologiskt inspirerad pedagogik med en stor tilltro till människans
kreativa kunskapande och en kristuscentrerad ekumenisk grundhållning har
han blivit uppmärksammad och respekterad i vida kretsar.
Will There Be Faith
Lärande och undervisning för
Hit hör också det senaste större arbe- en humanare värld
Genom ett omfattande författarskap
och föreläsningar har Groome inspirerat och gett impulser till lärande och
undervisning i kyrkor och försam­
lingar runt om i världen.
Människa i tid och rum
Kristen tro och tradition måste få kött
och blod i tid och rum. Den stora Visionen om Gudsriket gestaltas i människors grund­läg­gande existens. Där
får vi som ansvariga människor dela
personlig och gemen­
sam tro, tolka
och forma visionerna om Guds nu och
Guds framtid. Vi gör det i den äkta
och ansvariga dialogens form, där beredskapen till att lyssna och lära och
handla är lika närvarande. Kristen tro
kan aldrig begränsas till teorier och läror. Snarare är det ett förhållningssätt,
ett sätt att leva, en reflekterad praxis.
Berättelse och Vision
Groome väckte stor uppmärksamhet i
både katolska och evangeliska kretsar,
när han 1980 utvecklade sina pedagogiska tankar i boken, Christian Religions Education. Sharing our Story and
Vision (ny oförändrad utgåva 1998).
Grundtankarna finns i allt väsentligt kvar i senare publikationer. De
har fördjupats i arbeten som Sharing
Faith: A Comprehensive Approach to
Religious Education and Pastoral Ministry (1991) eller fått en mera lättillgänglig form, som det anstår den goda
pedagog han är. Exempel på sådana
publikationer är Educating for Life:
A Spiritual Vision for Every Teacher
and Parent (2000), i svensk, avkprtad
översättning, Inför resan genom livet.
En vision om undervisning, översatt
och utgiven av Katolska Pedagogiska
Nämnden (2007).
20
tet, Will There Be Faith? A New Vision
for educating and Growing Disciples
(2011). Inför Groomes besök i maj
2014 finns det anledning att bekanta
sig lite närmare med just den boken,
eftersom flera av hans föreläsningar
och seminarier knyter an till denna.
Som vanligt bjuder Groome på fyndiga och ibland lite kluriga formuleringar, som tvingar läsaren att stanna
upp och fundera. Som god och erfaren
pedagog är han bra på att få läsaren att
själv bli subjekt i lärandet.
Tesen som hamras in är övertygelsen
om att livet och tron hänger samman.
Att tron är något som levs: ”från tro
till liv – från liv till tro” som ständigt
pågående pendelslag, invävt i eftertänksamhetens kritiska reflektion över
den praktiserade tron.
Sam-tal i delande gemenskap
Det märks att detta är något som
Groome verkligen brinner för, ger en
lust att stanna ett bra tag i hans sällskap för att fortsätta ”samtalet”. Det
känns som ett verkligt sam-tal med
ömsesidiga förväntningar.
Boken från 2011 har en tydlig pastoralteologisk inriktning med en rad
utmaningar och uppslag för var och
en som delar Groomes engagemang
för kristen tro och vitaliserade kyrkor.
Och – märk väl – inte så mycket för
kyrkans egen skull utan för att den
värld vi delar mer än någonsin behöver allt det goda en levande och trovärdig kyrka kan bidra med: en tro
som formar kärleksfulla och försonande gemenskaper i församling och
samhälle, som bidrar med sin helande
kraft i kampen för fred och rättvisa i
en trasig värld.
Gång på gång lyfter Groome fram
kyrkans kallelse att bidra till en humanare värld. Där spelar lärandet och undervisningen en avgörande roll. Som
ett stöd för den kristna gemenskapen
och den enskilde att leva som en aktiv, ansvarig kristen och medborgare.
Eftersom Gud har skapat hela människan med ande själ och kropp måste
också kristen undervisning rikta sig
till hela människan.
Det yttersta målet är den ”vishet”
Gamla testa­mentet beskriver i orden
om ”att känna Gud” – att med hela
sin varelse vara ett med Guds vilja
och leva eller ”vandra Herrens vägar”. Där erkänns både människans
andlighet och kroppslighet, ande, själ
och kropp. Sanningen kan inte fångas
i intellektets doktriner eller en världsfrånvänd andlighet. Verklig kunskap
är sammanvävd med kärlekens ansvarighet för nästan och skapelsen och
får därmed en ”politisk” konsekvens.
Om att dela liv och tro i
”shared christian praxis”
Det är många som runt om i världen
som studerat, debatterat och inspirerats av Groomes syn på kristet lärande
och undervisning. Det han säger är i
grunden enkelt. Ta både människa och
Gud på allvar! Låt kyrkans tro och
hopp speglas och formas i den enskildes och gemenskapens livserfarenhet
om vad det är att vara människa och
”pilgrim i tiden” – och att dela livet
i en ”shared Christian Praxis”! Som
få har Groome funnit ett språk för
en livets pedagogik till hjälp för skapande, ansvariga möten i brottningen
med det gemensamma trosarvets utmaningar och den delade sociala och
politiska kontexten.
Läs mer om Groome på www.rpi.se.
RPT Nr 27 Hösten 2013