2013 Var Vad & för Vem Om kvaliteter i planering och bostadsbyggande Samfundet S:t Erik Seminarium 17 april 2013 Innehållsförteckning Var Vad & för Vem………………………………………………...………………………………...…2 Välkomsthälsning, Monica Andersson ordförande i Samfundet S:t Erik ...…………...…………..……3 Inledning, Laila Reppen moderator…………………………………………………...…………..…….4 Niklas Svensson, Hur kan Promenadstaden förverkligas? ………………………...………………......5 Bengt Isling, Gården, gatan och parken. På spaning efter promenadstadens offentliga rum……….....8 Tobias Olsson, Arkitekturpolitik – Vad skapar bra kvalitet i bostadsbyggandet? ……………….…...12 Magdi Dobi, PBL eller BBR – Möjligheter eller hinder för nytänkande? ………….…………..…….15 Magnus Silfverhielm, Hållbar skönhet – med en början i Bo01 och sedan vidare …….…..…………18 Ludmilla Larsson, Platsens betydelse………………………………………………….………………20 Ola Kjellander och Stefan Sjöberg, Dialog – grunden för hållbar arkitektur och stadsbyggnad..……23 Paneldiskussion, Moderator Laila Reppen………………………………………….…………...…….27 Seminariet arrangeras av Samfundet S:t Erik Referat: Andreas Pemer Foto: Samfundet S:t Erik Foto framsidan: Laila Reppen Porträttbilder privata Layout: Susanna Detthoff Samfundet S:t Erik är en ideell förening med uppgift att väcka intresse för och sprida kunskap om Stockholms historia och verka för att konstnärliga och historiska krav tillgodoses vid Stockholms omdaning och utveckling. Förenande för samfundets medlemmar är ett genuint intresse för Stockholm. 1 Var Vad & för Vem Om kvaliteter i planering och bostadsbyggande Stadsbyggnadsseminarium onsdagen den 17 april 2013 på Färgfabriken Under 2012 blev vi närmare hundra personer fler i Storstockholm – varje dag. Var ska våra nya grannar bo? Det byggs nya enklaver och det kompletteras i befintliga stadsstrukturer. Hur förvaltas det platsspecifika i förverkligandet av Promenadstaden? Vilka framsteg har gjorts inom bostadsbyggandet det senaste decenniet? Vad bygger vi nu? Hur uppnås en långsiktig hållbarhet i såväl arkitektur som i byggnadernas utformning? Vem bygger vi för? Förändrade hushållssammansättningar och ett förhållandevis homogent bostadsbestånd ger utmaningar för nybyggandet. Vi har ett gyllene tillfälle att komplettera med bostadstyper som saknas. Hur förvaltas den möjligheten? Vad behöver vi för bostäder? Välkommen till en eftermiddag om framtidens bostadsbyggande! Samfundet S:t Erik Foto: Samfundet S:t Erik 2 Välkomsthälsning Monica Andersson, Ordförande Samfundet S:t Erik Dagens stadsbyggnadsseminarium handlar om kvaliteter i planering och bostadsbyggande. En av Samfundet S:t Eriks uppgifter enligt våra stadgar är att verka för tillgodoseende av historiska, estetiska och konstnärliga krav vid stadens omdaning och utveckling. Det vi bygger idag kommer att vara framtidens hembygd för en växande befolkning. Vi ser med oro på hur kvalitetskraven i allt högre grad blir eftersatta, såväl i byggnadernas utformning, deras roll i det offentliga rummet som i kvarterens funktion och helhetsgestaltning – trots talet om en arkitektur i världsklass. Foto: Samfundet S:t Erik Stockholms karaktär har gjort staden världsberömd. Det handlar om landskapet och stadens möte med vattnet, den låga horisontaliteten i stadskärnan, stadens silhuett, de stora parkerna. Men också, och inte minst, om den omtänksamma bostadsarkitekturen i t. ex. Hallmans planer från 1910 - 1920-talen, i Vällingby, Årsta med flera områden. Det är världsklass! Samma omsorg som legat bakom framväxten av de delar av Stockholm som vi alla älskar i den centrala staden, trädgårdsstäderna och närförorterna måste komma till uttryck i de nya stadsrum vi formar, inte minst i ytterstaden. Det är också värt att påminna om att de kvaliteter vi uppskattar i innerstaden inte alltid fanns där från början. Husen har rustats. Gårdarna har rensats. Gårdshus, soptunnor och utedass har ersatts av planterade innergårdar med uteplatser. Nu ser vi en okänslig förtätning och förhöjning av de centralaste delarna på bekostnad av ljus och luft. 1960-talets vurm för storskalighet har återkommit. Då byggdes högt och glest. Nu verkar ambitionerna vara att bygga högt och tätt. Erfarenheterna från epoker som slarvade med kvalitetskraven borde vid det här laget ha lärt oss att det leder till en tudelad stad. De som har råd och/eller tillgång till specialkunskaper kan alltid se till att de får tillgång till kvalitet och skönhetsvärden. De som inte har det tvingas vara utan. Ola Nylander skrev i sin doktorsavhandling på Chalmers om vilken betydelse kvaliteterna har för dem som flyttar in i ett hus och ett område. Kvaliteterna upplevs som ett tecken på omsorg och signalerar att byggherren och arkitekten bryr sig om dem som bor där och det bidrar till ett förstärkt självförtroende. Brister i kvaliteterna får motsatt effekt och den effekten är mycket starkare. Arkitektur och stadsplanering är i allra högsta grad en fördelningspolitisk fråga. Det är en insikt som var levande under 1910 - 1920-talen och hos modernismens pionjärer. Dagens seminarium leds av Samfundet S:t Eriks sekreterare Laila Reppen som moderator. Hon har stor kunskap om kvalitetsfrågor inom planering och byggande, som arkitekt med erfarenhet från såväl Stockholms Stadsbyggnadskontor som i egen verksamhet. Hon har t. ex. gjort en stor insats att dokumentera Stockholms byggnader. Hon har också lagt stor vikt vid undervisning och folkbildning om arkitektur och planering. Boken Så Byggdes Staden, som hon skrivit tillsammans med Cecilia Björk och Lars Nordling, har blivit en riktig storsäljare med en utgivning om över 40 000 exemplar, upplagor som det är få författare som uppnår. 3 Inledning Laila Reppen, Moderator, Arkitekt SAR/MSA Det har under decennier varit ett politiskt mantra att stadsmässighet är liktydigt med rutnätsstaden. Man har haft den traditionella stadssiluetten som högsta nivå för de flesta byggnader. Detta har ändrats. Idag bygger vi tätare. Vi bygger fortfarande stadsstrukturer, men gärna med en hög byggnad som accent. Tittar vi runt i våra förorter ser vi att punkthusen har en tendens att dimpa ner på markytor som inte har haft så stort synligt utnyttjande tidigare. Vi ser också punkthus som accentbyggnader, det är ganska höga hus som tillåts att se väldigt annorlunda ut. Foto: Privat En annan tendens, är vad som sker inne i våra städer, i våra rutnätskvarter. Där vi i tidigare decennier har rivit för att få mer ljus på våra gårdar har vi idag en tendens att fylla igen. Till exempel vid Byggnadsföreningens hus på Norrlandsgatan, där man nu bygger igen hela kvarteret. o Niklas Svensson kommer idag att prata mycket om Promenadstaden, den nya översiktsplanen. o Bengt Isling kommer att prata om markfrågor, och vad som händer med ytterstadens hus i park när Promenadstaden förverkligas. o Vi har fått en ny arkitekturpolitisk chef, Tobias Olsson. Av honom får vi förhoppningsvis veta vad vi kommer att ha för arkitekturpolitik framöver. Vilka är det vi bygger för? Vilka hushåll är det som kommer att kunna efterfråga de bostäder som vi bygger idag? o Vi har lagstiftning som har styrt genom åren. Man kan säga att vi idag har det lite som på de gamla byggnadsordningarnas tid, med de nya tekniska egenskapskraven som är ganska lika de äldre bestämmelserna. Frågan är om de normer som vi har idag är en begränsning eller en möjlighet för en god bebyggelse? Den fråga ställer vi till Magdi Dobi. o Vi har gjort manifestationer genom åren med olika typer av bomässor. En del bomässor har också gett spår i framtiden och visat sig vara viktiga utvecklingssteg. Här kommer Magnus Silverhielm att vägleda oss vidare från Bo85 till idag. o Det finns andra saker som man kan undra över. Man kan säga att detaljerna skapar helheten. Någonstans på vägen fattas dock beslutet att till exempel bygga ett hus med en sockel som man har putsat ända ner till marken. Det tar inte lång tid innan den förstörs; eller till exempel att man har vit puts som slutar 10 cm över marknivå. Det är ingen som tycker att dessa lösningar är bra, men någonstans fattas de här besluten. På vilket sätt kan vi undvika dem? De här sista arkitekturfrågorna kommer Ludmilla Larsson, Ola Kjellander och Stefan Sjöberg att prata om utifrån sina egna projekt. 4 Hur kan Promenadstaden förverkligas? Niklas Svensson, Biträdande stadsbyggnadsdirektör i Stockholm Jag ska fokusera på Promenadstaden. Jag tänkte hålla mig till de frågeställningar som står i programmet – Vad, Var och för Vem? Inledningsvis kan man säga, som en snabb replik på Laila Reppens inledning, att en av de viktigaste utmaningarna vi har framför oss är att förverkliga de strategier och intentioner som finns i Promenadstaden. Promenadstaden har ännu inte gjort någon större påverkan på staden idag, eftersom det var den första april i år som den vann laga kraft. Nu står vi inför en utmaning, vi måste jobba med Promenadstaden för att möta den framtid vi har framför oss och Stockholms framtida utmaningar. Foto: Privat Var? Promenadstadens största tillskott kanske inte är hur och vad vi gör i innerstaden. Översiktsplan 99 fokuserade mycket på stadsutvecklingsområdena allt från Hammarby sjöstad till Norra Djurgårdsstaden till Värtanområdet. Det var resultat av Stockholms strukturella omvandling från en industri- och tillverkande stad till den moderna tjänste- och servicestad den är idag. Större delen av stadsutvecklingen har skett och kommer att ske i dessa områden. Hagastaden och Djurgårdsstaden ligger i sin linda och inte ens Hammarby sjöstad är fullt utbyggt. Här finns en stor potential. Promenadstaden handlar om en fokuserad förtätning i ett antal tyngdpunkter. Istället för ”stadsutsmetning”, vilket är ett begrepp vi brukar använda oss av, så koncentrerar man på att bygga vid ett antal platser som är utpekade i planen. Det är nio områden i ytterstaden som har särskilda möjligheter när det gäller den här typen av förtätning. En viktig del i Promenadstaden är att koppla ihop staden i större utsträckning. Det går lite emot den planeringstradition som har fått råda i Stockholm sedan efterkrigstiden. Den har byggt på grannskapet och varit kopplad till infrastrukturutbyggnad, framförallt tunnelbanan och den spårväg som har funnits i Stockholm. Vi har varit framgångsrika i stadsutvecklingsområdena. Ska man vara kritisk kanske de i ganska stor utsträckning vänder sig inåt mot sig själva. Det skapar naturligtvis en fantastisk identitet, men samtidigt inte alltid de perfekta kopplingarna. Det viktiga är hur vi kan utveckla stadsdelarna där emellan och koppla ihop dessa för att få kontinuitet i stadsrummet, vilket också påverkar hur vi rör oss och möjligheter till mötesplatser. Farsta är ett exempel på en stadsdel som utpekas som ett möjligt område som tyngdpunkt. Det planerades för 25 000 invånare. Det bor 12 000 personer där idag. Frågan är: går det att idag omvandla Farsta till en tyngdpunkt med 25 000 invånare? Det går inte med bibehållen struktur, vi tenderar att bo på ett annat sätt idag. Vi kommer inte tränga ihop oss i lägenheterna, det kan vi inte förvänta oss. Då är det en radikal omvandling av Farsta som kommer att 5 behövas. Det här kommer vi att göra i flera stadsdelar för att möjliggöra för den tillväxt som finns i Stockholm. Det handlar om att våga ifrågasätta den struktur som planerades en gång i tiden. Lever vi år 2013 på samma sätt som på 1960-talet? Har vi samma behov? Tillgången till grönstrukturer är god men är den på de platser där vi vill ha den idag? Kan det vara så att man istället kan satsa på stadsdelsparker? Vi kommer att experimentera med det här i maj då vi gör en tillfällig stadspark i Farsta under en helg. Det blir ett fullskaletest. Årstafältet är ett annat exempel på hur vi jobbar med att foga samman staden. Även Liljeholmen är ett exempel på hur man har förtätat och kopplat ihop en plats som lite påminner om Farsta. Man behöver inte gå så långt för att se goda exempel på utveckling av staden. Foto: Samfundet S:t Erik Vad? Vi jobbar med helheten och det gör vi genom de styrdokument som finns i staden. Arkitektur Stockholm är det övergripande kvalitetsprogrammet. Den Gröna Promenadstaden säkerställer de gröna värdena. Framkomlighetsstrategin tar tydligt ställningstagande till att prioritera trafikfrågorna i staden. Kollektivtrafik och cykel måste prioriteras före biltrafiken. Det finns en vilja att ersätta bilen. Stadsplaneringen måste ge alla i Stockholm möjligheten till detta genom satsningar på cykel och kollektivtrafik. Att avstånden kopplas samman är ett viktigt strukturellt stöd för att människor inte ska använda bilen i lika stor utsträckning. 6 Vem? För vem gör vi det här? Svaret är enkelt. Vi gör det för alla dem som vill bo kvar i Stockholm, vill leva sina liv här, men också för de som vill flytta in av olika skäl, vare sig man kommer utomlands ifrån eller från andra delar av Sverige. Det är något som gör mig stolt över att jobba som stadsplanerare i Stockholm – detta att öppenheten mot inflyttning är så enhällig i alla politiska partier. Man har olika uppfattningar om var det ska ske och hur det ska ske. Men det finns en samsyn kring att vi ska ta tillfället i akt att verkligen möjliggöra inflyttning för alla de 15 000 personer som Stockholm växer med varje år. Det som ligger på plussidan av en växande stad, av en förtätning, för det handlar om förtätning det kommer vi inte ifrån, är det som vi kallar för stadsmässighet. Det finns en massa positiva saker som ett ökat befolkningsunderlag kan möjliggöra, allt från kollektivtrafik till service på olika sätt. Den stora utmaningen för politiker och oss planerare är att samtidigt som vi pratar om stadsmässighet, och hur fantastiskt det är, på allvar och i varje enskilt fall hantera minussidorna. Det är fullkomligt vansinnigt att plädera för de goda sidorna och påstå att minussidorna inte finns. Det är självklart att en förtätning kan skapa insyn någonstans. Det är självklart att viss grönstruktur kan påverkas. Det är självklart att det kan leda till buller etc. I genomförandet av Promenadstaden ligger ett stort ansvar att ta hand om dessa konflikter. Lösningen ligger inte i att säga att det inte ska utvecklas någonting. 15 000 nya Stockholmare per år är vad vi har att arbeta med. Om den här tillväxtfaktorn på 15 000 stämmer och håller i sig då är Stockholm en miljonstad om tio år. Av dessa 15 000 är det i grova drag hälften som föds i staden och den andra hälften består av människor som flyttar in allt från Piteå och Malmö till Iran och Syrien. Det är en utmaning att gå in i områden där det bor folk och där 90 procent av dem trivs alldeles utmärkt och förklara dels att staden växer, dels behovet vi har av att utveckla, men också inhämta den kunskap som finns. Vi har börjat bli bättre på det. Jag vill inte säga att vi har nått ända fram, men under de senaste två åren har vi gjort en hel del som jag tycker bra. Vi se en större helhet. Det handlar framförallt om att få en dialog med både byggherrar och boende i ett tidigare skede. 7 Gården, gatan och parken. På spaning efter Promenadstadens offentliga rum Bengt Isling, Landskapsarkitekt LAR/MSA Ett tema i Promenadstaden är det offentliga rummet. Min tes är att om det går att lösa de problem som Niklas Svensson nämnde på minuslistan så är det möjligen i de offentliga rummen. Man kan givetvis inte lösa alla problem, men en del lösningar kan finnas där. En sorts förebild man kan ha när det kommer till stora planer är Barcelona. I Barcelona fanns en övergripande plan. Vi har ofta åkt dit och tittat på projekt som vi gillar. Vi tycker om att vara i den staden. Det beror på att man där har gjort någonting väldigt bra. Efter Francos fall bestämde man sig för att skapa offentliga rum. Foto: Privat Vägar lades under mark, vilket gjorde att staden nådde vattnet. Hamnar flyttades och badplatser anlades. Man rev kvarter i den täta staden för att skapa platser att samlas på. Det här gör vi i Stockholm också, om än i mindre skala. Det finns mer att göra här, man måste ha en plan. Jag tror på det offentliga rummet som en möjlighet. Bönan i Chicago är kanske det perfekta offentliga konstverket. Där alla människor speglas med staden som bakgrund. Man känner att man är i ett sammanhang med alla andra människor och staden. Ett otroligt fint konstverk. Det är ingen slump att det står i Millenium Park som är världens dyraste park genom tiderna – 40 000 kr per kvadratmeter. Det är tio gånger mer än den dyraste parken här i Stockholm. Promenadstad är ett begrepp på gott och ont. För mig gav det i början associationer till den borgerliga staden där man på helgen promenerade runt i offentligheten. Kanske en vit äldre man som gick runt med hög hatt, käpp och promenadskor i sommarvärme. Tål den bilden en jämförelse med den verklighet man ser idag, med dammiga gångbanor, och rumänska romer som sitter på knä och tigger? Hur inkluderande är det offentliga rummet i Stockholm i den här globaliserade världen vi lever i? Här finns mycket att göra. Begreppet Promenadstaden ger också förhoppningar om en stad som inte planeras för bilarnas framfart utan för att vi ska gå, röra oss, träffas, motionera. En stad med ett lugnare tempo. Vi rör oss i parker, på gator och över torg. Stockholm består av, är en produkt av, sin historia. Ett exempel är Lindhagens plan med traditionell innerstad, med rutnät, gator, kvarter, tydliga avgränsade parker och boulevarder som binder samman staden. Vad har vi att komma med idag? Vad innehåller vår plan? På Nordvästra Kungsholmen har man fullföljt Lindhagens plan, med Lindhagensgatan. Plötsligt uppstod en antydan om ett offentligt gaturum, med breda gångbanor och träd i mitten. Vad har vi gjort för nya upptäckter och innovationer sedan Albert Lindhagen tog fram sin plan 1866? 8 Vi kan titta på Hammarby Sjöstad. Här fanns någonting. Det uttalades av Jan Inghe och andra, att Hammarby Sjö skulle bli den stadsdelens viktigaste offentliga rum. Därför kantas den också av offentliga platser. Det är en innovation från vår tid. I Lindhagens plan var stränderna reserverade för kajer och sjöfartens behov. Vatten och sjöutsikter var inget som styrde planeringen då. Vår tids upptagenhet av vatten hänger nog ihop med att vi inte längre ser naturen som ett hot, något vi måste skydda oss ifrån. Under hela modernismens epok har naturen i olika former tillåtits ingå i och penetrera staden. Det ser vi många exempel på idag – naturen tillåts komma in i den täta staden. I vår tid ser vi flera tendenser samtidigt. Vi söker naturens grönska. Den uppskattar stockholmarna i sin närmiljö. En andra tendens är att ett allt mer uttalat urbant liv. Vi gör saker offentligt som vi inte kunde drömma om då jag var barn. Vi badar, solar, grillar, äter, leker, cyklar och åker skateboard. I Hammarby Sjöstad gjorde man en annan innovation som kan vara användbar nu när Stockholm växer inåt. Dels byggde man de avgränsade parkerna som liknar de som finns i Lindhagens plan. Men man knöt ihop dem med stråk. Till exempel terrassen vid Sickla kaj som är sammanknuten med Nackareservatet. Det är ett smart sätt att uppnå hög kvalité, man går via en ekodukt över Södra länken och kommer in till Nackareservatet. På en begränsad yta får man hög kvalité. De nio tyngdpunkterna, som nämns i Promenadstaden, ska förses med var sin stadspark i hög klass på tre hektar. Det är givetvis en bra idé, men hur ska det gå till i redan täta och byggda miljöer? Vi håller på med ett projekt nu i Farsta där vi testar att använda konceptet från Hammarby Sjöstad för att bygga en stadspark, grönstråk och avgränsade parker. Det offentliga rummet Jag tänker nu gå igenom några nya moderna offentliga rum i staden. Jag utgår från tanken att man delar in det offentliga rummet efter hur privat det är – från privat till offentligt. Jag tror det är användbart när man ska definiera ytor. Gården Först ett exempel från Norra Djurgårdsstaden. En gård ritad av URBIO. Grönytefaktorn här är 0.77 vilket är långt över det gränsvärde som är bestämt. Det säger något om hur viktig naturen blivit även i den mest byggda och urbaniserade miljön. Gården är utformad med betoning på biologisk mångfald och växtglädje. En gård på Liljeholmskajen har en ny typ av uteplats. Den är intressant. Den visar en annan uppdelning mellan offentligt och privat än vi är vana vid. Uteplatserna och gångytan som förbinder entréerna saknar en tydlig gräns. En annan gård finns i kvarter Lugnvattnet, Hammarby Sjöstad, ritad av White Arkitekter. Den har några år på nacken, men känns aktuell med sitt odlingstema. Det finns ett stort antal odlingslotter på den här gården i tät stadsmiljö. 9 Gatan Tegelviksgatan är 18 meter bred, precis som gator brukar vara i staden. Det är snyggt och prydligt. Det är 15 meter mellan träden som står i parkeringszonen, mellan bilarna. Trafiken är tydligt uppdelad mellan boende och bilar. Lite tråkigt kanske. Bilarna rör sig ganska sakta, men de dominerar gaturummet kan man tycka. I Henriksdalshamnen har vi Henriksdalsallén. Där arbetar man med begreppet ”shared space”. Det betyder att bilar och fotgängare delar på gaturummet. Bilarna kör i högst 30 km/h. Beläggningen är den samma på gångbanan och körytan. I resten av projektet kommer vi att se ett större inslag av växtlighet på ett mycket friare sätt. I allégatan löper ett parallellt händelse/skulpturstråk med konstnärligt utformade möbler, öar med växter, speciella belysningsstolpar samt en mosaikbeläggning av svart och vit gatsten. Det är ett nytt sätt att se på gatan. I Hammarby Gård finns en hybrid mellan gata, park och torg. Gårdarna är så trånga att gårdslivet flyttar ut i parken som samtidigt är kantad av angöringsgatan. Nynäsvägen byggs om med höjt bullerskydd ritat av Landskapslaget. Det här får vi räkna med att se i många situationer i framtiden. Buller, avgaser och partiklar är vår tids gissel. I det här fallet är det svårt att begränsa trafikens framkomlighet, istället får man lösa det med bullerskydd. Torget De stora innerstadstorgen byggdes om i samband med Dennispaketet. I vår tid sker det mer kontinuerligt. Det finns idag en tendens till att det offentliga rummet privatiseras. Ofta är motivet klimatet som är en realitet på våra breddgrader. Där kan man röra sig tryggare i en inomhusmiljö. En av mina studenter på KTH berättade att när hon ska gå hem till sin studentlägenhet på kvällen så väljer hon Kista galleria som bevakas av vakter. Kista galleria flankeras av Jan Stenbecks torg och Kista Torg som innehåller offentliga funktioner som skola, kyrka och bibliotek. Men det är i Kista Galleria som det mesta av det offentliga livet håller till. I Hammarby Sjöstad är det torgen som fungerar sämst av de offentliga rummen. Affärerna finns i Sickla och kring Skanstull. Frågan är om parkerna räcker till som samlingsplatser och kan rymma det folkliv vi vill ha? Samma tendens till minskat torgliv ser man tyvärr i flera av de nya stadsdelar som växer fram. Kommersen flyttar inomhus eller dit bilarna kan ta sig eller ligger kvar i tunnelbanenätet som inte byggs ut med nya stationer och torg. Parken I planerna för Albano som Akademiska hus tar fram blir det en tung exploatering för universitetets framtida expansion. Man har nu bestämt sig för att däcka över Värtabanan i det liggande förslaget med Nivå Landskapsarkitekter och Aleksander Wolodarski som ansvarig för planen. Det som håller samman planen är det yttre offentliga rummet som går i den vilda traditionen. Hela projektet ligger inom Nationalstadsparken med idéer om kompensation och att öka den biologiska mångfalden på det som idag är en avriven grusyta. Allt detta för att motivera lokaliseringen i Nationalstadsparken. Bland annat föreslår man omfattande planteringar av ek. Ett av mina sista exempel är Hornsbergs strandpark som är den sista länken i strandpromenaden runt Kungsholmen. Den förhåller sig till förebilden Norr Mälarstrand på andra sidan 10 Kungsholmen genom att göra flera saker precis tvärtom. Det är de 1 200 lägenheterna i den här planen som betalar parken med ungefär 100 000 kronor var. Det nya bidrar därmed till att lösa problem för det existerande stadslivet. Det är en nyckel till ett lyckat förtätningsprojekt. Pengarna kommer in i parkprojektet genom att staden säljer mark eller tar ut pengar genom tomträtt. Det är ett system som det finns politisk enighet om i staden. Byggherrarna knorrar men får något tillbaka för den dyra marken. Hornsbergs strandpark är en ganska smal remsa som arbetar med att utnyttja läget vid vattnet. Mittemellan privat och offentligt Förutom de traditionella offentliga rummen gården, gatan, torget och parken, ser vi nya former av rum som är mer eller mindre offentliga. Ett intressant nytt offentligt rum bildas när man bygger Piren i Värtahamnen ritat av Bergs och Nivå Landskapsarkitektur. Vissa delar kommer att vara tillgängliga för allmänheten. Det blir allt vanligare att privata initiativ tillåts komma in i parker. Från förr känner vi koloniområden. ”På spåret” är en odlarförening som utnyttjar ett övergivet spårområde vid Skanstull. Odlingarna sköts gemensamt och skördas gemensamt. Det offentliga upplåter marken som stod utan användning. Tillbaka får vi en attraktion som ger mer folkliv i parken vilket skapar mer trygghet. Vi får odlarglädje och en typ av grönska som staden aldrig kan erbjuda. Strategier I Lindhagens plan var det boulevarderna som höll samman staden. I ett projekt som vi har gjort tillsammans med Andersson Jönsson Landskapsarkitektur AB mellan Farsta och Rågsved har vi prövat att andra offentliga rum ska vara kittet i stadsväven och det som håller samman staden. Det är inte bara boulevarden som håller samman staden idag som på Lindhagenplanens tid utan det är istället, gator, strandpromenaden, bryggparken, badplatsen och ekodukten som håller ihop stadsdelarna snarare än bebyggelsen. Samtidigt ska bebyggelsen klara av vår tids bullerkrav, skyddsavstånd från järnvägen, parkeringsnormer och annat som styr och motiverar att man bygger ganska tätt i kanten av en av de gröna kilarna, vilket gör det väldigt kontroversiellt. Vi tar och vi ger; marken bebyggs samtidigt som den gröna kilen kan få en mycket högre kvalitet på en mindre yta. Det gör att projektet tillför något till de som bor där idag. Det tror jag möjligen är en nyckel till framgång. 11 Arkitekturpolitik – Vad skapar en bra kvalitet i bostadsbyggandet? Tobias Olsson, Arkitekturpolitisk chef på Sveriges Arkitekter Vad är arkitektur? När vi ska prata arkitekturpolitik och om politisk påverkan måste vi börja med den frågan. Jag uppfattar att kåren inte har pratat om arkitektur på ett sätt så att beslutsfattare har förstått vad det handlar om egentligen. Ett kort svar på frågan är: Det är den byggda bilden av oss själva. På Wikipedia står det så här: ”Arkitektur avser allt mänskligt byggande och formande av den fysiska miljön. Det är också läran om formgivning av i första hand byggnader.”? Det är det jag pratar om när jag pratar om arkitektur och arkitekturpolitik. Foto: Privat Vad är då arkitekturpolitik? Det är ett ord som vissa tycker är nytt, men det har funnits sedan en lång tid tillbaka. Det finns en bok från 1999 från Arkitekturmuseet som heter ”Arkitektur och politik”, det var oftast så man diskuterade. Nu på senare år har vi samlat ihop begreppen till arkitekturpolitik precis som bostadspolitik. Det är ganska självklart att det är politiken som styr arkitekturen att det är samhällets ambitioner som avtecknas i den byggda miljön. Det här kanske är självklarheter, men det är viktigt att ha i bakhuvudet. Arkitekturpolitik är ingen ny företeelse, men den har fått en ny skepnad i en global kontext. Fler och fler börjar prata om vad den gör och vad den kan åstadkomma, inte bara vad den är. Arkitektur är inte heller bara en gestaltningsfråga. Den är ingenting som kommer i slutet. Den är ingenting man lägger till. Den är inte grädden på moset, utan den är själva huvudingrediensen. Idag är arkitekturpolitiken främst ett område för Kulturdepartementet och ses i väldigt stor utsträckning som en kulturyttring och en kulturfråga. När tävlingen om det nya Kiruna blev officiell uppmärksammades det en hel del i media, men bara i kulturnyheterna, i Kulturnytt och på kultursidorna. Det tycker jag är intressant, att flytten av Kiruna klassificeras som en kulturnyhet. Kommunen har en nyckelroll inom arkitekturpolitiken. Kommunens roll är också under lupp av den statliga politiken. Kommunen har ett ansvar för den långsiktiga och hållbara utvecklingen, har sitt rum och sitt territorium att ansvara för. Det behövs en mer långsiktig vision kring de här frågorna. Det handlar om att parera mer kortsiktiga intressen för en plats. En exploatör har inte alltid samma roll eller intresse för en plats, som kommunen har att bevaka. Förhandlingsutrymmet mellan exploatör och kommun är extremt viktigt och det är också det som är under granskning nu i flera utredningar. Ansvaret är som sagt att sörja för en attraktiv, fungerande och sund livsmiljö för medborgarna. 12 Förtätningar, som Niklas Svensson var inne på, innebär helt nya utmaningar om hur vi bygger staden idag. Det är svårt att bygga en bra och hållbar stad idag. Vi måste förhålla oss till att de flesta städer växer genom förtätningar och att vi bygger på platser som redan är exploaterade, där det redan finns en omgivning att förhålla sig till. Man kan säga att varje plats är unik och det ställer krav på kvalité på det som ska komma till. Jag påstår att alla kommuner i Sverige har en arkitekturpolitik. Man kanske inte alltid har en uttalad policy, man kanske inte har ett fint program, men sättet som kommunen förhåller sig till marknaden, hur de gör urval, hur stora detaljplanerna är, hur stora byggrätterna är, allt sådant får konsekvenser för kvalitén. Det är viktigt att känna till vad det egentligen är som avgör arkitekturens förutsättningar, vad det är som skapar bra kvalité. Oftast när man pratar om arkitektur har man en tendens att stanna vid just gestaltningsfrågor, kvalité på finishen på byggnaden, eller kvalitetsprogram. Det är viktigt, men det handlar också om väldigt mycket annat – om kommunens processer framför allt, om hur god beställare man är, hur offentlig upphandling fungerar och så vidare. Det är en fråga om processer i väldigt stor utsträckning. Sättet som kommunen riggar sina processer, hur stora markanvisningar man gör, eller vad det nu kan vara, får konsekvenser för vilka sorters företag som kan vara verksamma där. Man kan ha ett förhållningssätt i kommunen, om än omedvetet, som inte är konkurrensneutralt. Det är viktigt att gå igenom sina egna processer helt enkelt. Sedan kommer vi in på det här med medborgardialogen, om konsumenten. Idag handlar det inte längre om NIMBY eller YIMBY. Idag talas det om QUIMBY. Diskussionen har rört sig från att vara för eller mot att någonting ska byggas, om det är bra eller dåligt att Stockholm växer. Det är en irrelevant fråga. Stockholm växer så är det. Och kommunen har ett bostadsförsörjningsansvar. Idag handlar det om kvalité. QUIMBY står alltså för Quality In My Backyard. Konsumenten har vaknat och insett att det inte är en fråga om ja eller nej, och ställer nu krav. Konsumentmakten är också en politisk fråga. Vi har gått från ett avreglerat system. Det avreglerades på nittiotalet då staten hade väldigt mycket med saken att göra, och ställde väldigt många krav men också skickade in väldigt mycket pengar i systemet. Sedan 20 år har staten trätt tillbaka och det är konsumenten som i större utsträckning ska styra utbudet. Frågan är vilken makt konsumenten har idag, och vilka möjligheter. Jag skulle säga att konsumentmakten är väldigt svag, speciellt när det gäller nyproduktion. Det är väldigt svårt att utöva sin konsumentmakt om du ska köpa bostadsrätt på Nordvästra Kungsholmen och du köper den på ritning två eller tre år före det att den är klar. Det är svårt att se bostadens värden på en ritning för någon som inte är van att läsa ritningar. I vårt utbudsunderskott är det också så att en bostad är en bostad och den säljer och har ett kvadratmeterpris. Kvalitén riskerar att hamna i skymundan. Men det är också positivt att konsumenten har börjat ställa krav inte minst genom den här QUIMBY-diskussionen som jag hoppas kommer att bli allt större. Vilka hushåll är det som kommer att efterfråga morgondagens bostad? Det är väldigt svårt att räkna ut och att ha en modell för. Hur kommer efterfrågan att se ut om tio år? Ofta hamnar tiden från idé till färdig bostad någonstans på 8 år. Då är själva planprocessen en liten del av det. Här är det viktigt att konsumentmakten är stärkt. En gång i tiden jobbade jag som chef på jagvillhabostad.nu en intresseorganisation för unga bostadssökande och då kämpade vi för att överhuvudtaget få upp den här frågan på agendan. Idag är den ganska het. Vi ser hur diskussionen om unga studenters boende har rört sig otroligt snabbt och det är nu en ganska aptitlig 13 fråga för politiker att ta upp. Kanske börjar man inse att det finns olika sorters konsumentgrupper på marknaden. Det finns en efterfrågningskurva som inte matchar nyproduktionen. En annan intressant konsumentstyrd tendens är byggemenskaper som inte är så stort i Sverige än. Men det finns en förening och det finns ett par projekt som är färdigställda och som går ut på att man är sin egen beställare. Man går ihop i en ekonomisk förening och beställer sin egen bostad. Den nationella politiken idag. Jag var inne på att kommunens förhandlingsutrymme är under lupp av och kan komma att kringskäras. Det vill säga att kommunen inte kan ställa krav utöver en nationell nivå. Det är egentligen att gå in i det kommunala självstyret vilket kan få ganska stora konsekvenser för kvalité eftersom kommunen har en viktig roll i att främja kvalitén. Jag ser i debatten och diskussionen idag att planering och arkitektur reduceras till hinder. Man pratar aldrig om planering och arkitektur som långsiktiga värdeskapare, utan man pratar om dem som saker som hindrar. Det ger inte en konstruktiv dialog. Regeringens ambitioner om en hög kvantitet är bra och verkligen på tiden men vi får inte tappa bort kvalitetsaspekten. Vi måste höja ambitionsnivån gemensamt och orka prata både kvantitet och kvalité. Norges arkitekturpolitik är väldigt framgångsrik. Den består av konkreta åtaganden och uppdrag till de olika departementen som i sin tur har dialog med berörda myndigheter, verk och så vidare. Det är så en arkitekturpolitik måste se ut, den måste vara reell. En arkitektur-politik kan inte utgå från att vara enbart en kulturfråga. Sveriges arkitekturpolitik är från 1998 och heter Framtidens Former. Den nationella arkitekturpolitiken måste förnyas. Den var bra 1998, men nu ligger vi efter. Foto: Samfundet S:t Erik 14 PBL och BBR – Möjligheter eller hinder för nytänkande? Magdi Dobi, Ordförande i KARF (Kontrollansvarigas Riksförening), ledamot i Boverkets Byggråd Dagens ämne är kvalité i planering och bostadsbyggande. De som kan Plan- och bygglagen (PBL) och Boverkets byggregler (BBR) tillhör den försvinnande minoriteten i byggsektorn. Jag önskar att fler läste bestämmelserna för det händer ofta att vi skyller på dem – vi säger att det här inte går, vi har ett system som inte tillåter. Jag vill gärna prata om vad systemet tillåter och vilka möjligheter vi skulle kunna utnyttja för att bygga mer kvalitativt. Foto: Privat Är Plan- och bygglagen och Boverkets byggregler möjligheter eller hinder för nytänkande? Jag vet inte om det är nödvändigt med nytänkande men möjlighet att utöva det som vi vill utöva. Jag vet inte om nytänkande är så intressant för mig. Jag tycker det gamla var rätt så bra. Vi får i alla fall tänka det är det som är huvudsaken. Tänkandet är väldigt viktigt. Plan- och bygglagen och Boverkets byggregler tillåter oss att tänka. Jag tycker det var skönt när den nya Plan- och bygglagen kom 1995 och Boverkets chefsjurist sa att vi har skrivit en signallagstiftning. Vi vill inte tala om för er hur ni ska göra, men vi vill ge signaler till Sverige. Det tycker jag är en väldigt positiv och sympatisk inställning. Lagen vill ge signaler till att hantera frågorna på ett kompetent sätt. Så långt var det väldigt bra. Sedan, i samband med Plan- och bygglagen, ändrade man Boverkets regler för byggande. Där skedde en ganska revolutionär ändring. Det som tidigare var bygglagar blev nu byggregler. Det är en jätteskillnad, det är lika tillåtande som en signallagstiftning. 1995 när den här nya ändringen kom så kände jag att: äntligen har staten bestämt sig för att förklara arkitekter myndiga, de får själva tänka lite. Frågan är vad och vilka bostäder som behövs? När vi planerar vårt bostadsbyggande, vad planerar vi för? Vilka bostäder behöver vi. Om man lyssnar på de unga så vill de ha bostad nu. De är 20-åringar. De har utbildningsbidrag. De vill bo i Stockholm och studera i Stockholm. Helst vill de bo ovanpå Svampen på Stureplan och helst i en trea. Bostadsbidragen räcker inte alltid, men så vill man ha det. Det är självklart det finns en bostadsbrist eftersom folk skriker efter bostäder. Men vi borde ändå titta på det. Är det här verkligen en bostadsbrist? Eller vilka bostäder brister vi på, innan vi kastar oss över ritbordet och börjar rita en massa hus på Östermalm. Så att det blir tätt och fint och alla får bo på Östermalm. 15 Vem bestämmer vilka bostäder vi ska ha? Vi har Plan- och bygglagen och egentligen så står det i den att kommunen har monopol på planeringen, så det är kommunen som ska bestämma. Men samtidigt ska även kommunen följa Plan och Bygglagen. Utredningarna pågår nu av hur Plan- och bygglagen följs och det visar sig att den inte följs. Hur aktuella är våra detaljplaner? Vad är det för framtid vi har i detaljplanerna? Detaljplanerna var från början ett politiskt styrmedel. Detaljplanen ska bygga på att man har ganska mycket kunskap, att man forskar ganska mycket och sedan skapar en framtidsvision. En vision över hur man vill disponera ett samhälle. Ibland verkar det som att detaljplanerna hänger lite efter och försöker täppa till där bristerna finns. Nu behöver vi 15 000 bostäder varje år och då ska vi snabbt ändra detaljplanen. Att detaljplanerna inte är aktuella gör att detaljplaneändringar många gånger inte sker utifrån en politisk planering eller behov, och absolut inte efter några kvalitetskrav. Det sker genom att det finns en exploatör som har en starkare verksamhet än de andra, som är duktigare än de andra som då får en väldigt bra markanvisning eller ett exploateringsavtal. Här är det är tvärtom. Detaljplanen är inte en visionär framtidsplan för en reglerad utveckling utan här blir det eftersläpning. Hur lång tid tar en detaljplaneprocess? Det kan man också diskutera. Man säger ofta att det tar alldeles för lång tid. Men å andra sidan – jag förstår att vi har brist på pengar, men har vi brist på tid? Vem har sagt det? Varför måste vi ha en detaljplan för 2014? Jag är nöjd om vi har en bra detaljplan för 2024. Jag vet inte riktigt när tiden tog slut? Att Sverige är fattigt det har jag förstått. Vi har inte råd. Vi har inte pengar, det är bara att acceptera. Men, att vi inte har tid? Jag har hur mycket tid som helst när det handlar om bättre bostäder, bättre stad, och bättre kvalité. Jag bjuder på det. Jag fattar inte vem som har bråttom. Billigt och snabbt kan vi inte bygga kvalité. Ni måste släppa taget. Ge mig något. Om ni inte ger mig pengar så måste jag i alla fall ha tid – Tid att tänka och tid att bygga. Plan- och bygglagen följs inte. Det finns två utredningar som är intressanta. Byggplansutredningen ska titta på kommunala särkrav för bostäders tekniska egenskaper. Plan- och bygglagen är offentlig rätt. En lag som Plan- och bygglagen, som är offentlig rätt, får inte någon som bor i Sverige avvika ifrån. Civilrätt kan man avtala, men Plan- och bygglagen hör till offentlig rätt och vi ska alla följa den – kommunen, landstinget, byggherren, arkitekten, alla. Men ändå har kommunerna olika särkrav. Hur kommer det sig att kommunen kan ställa högre krav utifrån en lagstiftning som inte tillåter det? Och dessutom att de här godtyckliga höga kraven ska bekostas av byggherren? Är det lämpligt att någon annan ska bekosta mina politiska ambitioner? Det är inte förenligt med lagen. Dessutom är det ett märkligt sätt att utveckla. Bygglagsutredningen har funnit att det är visst så att kommunen ställer höga krav och självfallet är det så att man skriver in de höga kraven i exploateringsavtalet eller i markanvisningen för där kan man skriva vad man vill. Jag kan skriva ett avtal där jag säger att vi ska ha mycket högre byggkrav, eller tillgänglighetskrav eller energikrav, det kan jag göra annars får inte du mark. Men byggnadsnämnden har ingen befogenhet att följa upp kraven. Jag som kontrollansvarig kan inte säga till min byggare att du måste uppfylla de här extra kraven och byggnadsinspektören kommer inte att bevilja ditt bygglov om ni inte uppfyller dem. Det är Boverkets byggregler som gäller för byggandet om jag bygger ett hus inte exploateringsavtalet om inte Exploateringskontoret följer upp det och eventuellt bryter avtalet för att jag inte följer det. Men kommunen som myndighet har ingen som helst rätt att ställa höga krav. 16 Kommunen ska ställa det kravet som de har kommit överens om genom den demokratiska ordningen. Vi har representativ demokrati, vi har röstat fram plan och bygglagen och alla ska följa den, alla kommuner. Regler för bostäder. Vi har alltså Plan- och bygglagen och i den har vi tekniska krav på våra bostäder. Jag älskar våra tekniska krav. De är väldigt bra och väldigt tillåtande. Man kan vara stolt över att man bor i det här landet för vi har fantastiska krav på tillgänglighet, säkerhet och liknande. Det som hände 1995 tycker jag är underbart. Jag ritade hus före 1995, satt på ett arkitektkontor och ritade enligt svenska bygglagen. Jag hörde inte annat under de sex år som jag satt och ritade hus i Sverige, än att den är fruktansvärt beklämmande för arkitekterna, att vi begränsar vår kreativitet, att vi får inte rita spännande bostäder eftersom vi har bygg-normerna. Men 1995 sa man att ni inte behöver göra det längre. Man förväntade sig att kreativiteten skulle börja flöda. Men den fantastiska förändringen 1995 hade ingen särskild genomslagskraft. Har vi förstått det, vi som ritar bostäder? Har vi fattat att vi har fått nya möjligheter? Jag vet inte riktigt. Foto: Samfundet S:t Erik 17 Hållbar skönhet – med början i Bo01 och sedan vidare Magnus Silfverhielm, Arkitekt SAR/SIR MSA Jag var med redan i Karlskrona som arrangerade en bostadsmässa 93. En alldeles underbar liten mässa, där Kjell Forshed gjorde ett fantastiskt nerslag i en lugn fin och vilsam bostadsplan. Här fick arkitekten ett utvidgat mandat och det var Kjell och några andra som såg till detta. Det var enkelt för det var en byggherre, HSB. Själv blev jag ombedd att göra en formlära om rum. Jag och några studenter på Konstfack gjorde en föreställning som hette Omöblerat. Jag har alltid älskat mellanrum. Långt senare blev Klas Tham och jag engagerade för en bomässa. Det var inte bestämt att det var Malmö. Det stod mellan Göteborg, Malmö och Helsingborg. Foto: Privat Malmö fick uppdraget. Läget var inte Västra Hamnen utan det var Limhamn och det var år 2000 som händelsen skulle äga rum. Men det blev Västra Hamnen till slut i ett Malmö som ville byta identitet. Det gick inte att göra stora båtar kring en bockkran. Det gick inte heller att tillverka SAAB-bilar som man hade gjort i denna utfyllda hamndomän. Men inte nog med detta, Helsingborg sa att vi gör en bomässa också. De gjorde en bomässa 99 kring sitt färdigutvecklade stadsparti kring sin norra hamn. Där gjordes det bostäder. De nya bostadsnormerna sen 1995 släppte loss. Stort vardags- och sovrum. Energiglas från glasfabrikanterna gjorde allt mer öppet. Att bygga om Sverige till världens första ekologiskt uthålliga välfärdssamhälle var en formulering vi samlades kring. Det skulle handla om materiella och immateriella egenskaper i stadsbygd och arkitektur. Den här utställningen var nästa lika stor som en Stockholmsutställning fast långt senare. Jag dimper ner i några av miljösatsningarna på Bo01. All energi som konsumeras i stadsdelen skulle produceras i stadsdelen. Och det gick. Vi fann också väldigt mycket gifter i byggandet – 15 000 giftiga byggmaterial. Det måste på något sätt outsourcas eller redovisas, det är ju människor som ska bo här. Ut ur slasken skickar vi morötter och potatisskal som mals ner till biogas. Varenda slask fick en avfallskvarn. Jag hade speciellt ansvar i mässan att göra hemutställningen. Vad är ett hem? Vem bor där? Hur ser strukturen ut? Vad är bostadsvanorna? Det är frågor som har väckts tidigare. Det blev en mässa strukturerad med paviljonger. Det gröna var närvarande. Det var lite olika struktur på de här hemutställingarna. Det byggdes också trähus vilket gladde oss. Stor tävling, två danska arkitekter vann. Här kunde man bo i biomassans möjligheter. Skanska byggde. Den grönaste gården på Bo01, grönytetalet var 0.84. För varje byggd kvadratmeter måste man ha x antal kvadratmeter grön faktor. Det gick bra också med holkar för fladdermössen. Klas Tham var väldigt noga med att det skulle vara ett myller i stadsbygget. Jag vet att Jan Inghe och andra från Stockholm tyckte att det var väldigt mångfaldigt. Det är så det är i Malmö, allt kan inte vara vitt. Staden och havet är en faktor. Arkitekttävlingar föregick detta. Vision var viktigt, för gör man bostäder så måste man också prata om motsatsen det vill säga 18 de som inte har bostäder: de hemlösa, hemlösheten. Det blev konstens tematiska upplägg i visionspaviljongerna. Det goda stadslivet skapades. Det är verifierat. Tre olika vetenskapliga undersökningar har stadsfäst detta för Bo01. Vi som var med får mycket kärlek på grund av det som vi gjorde. Nu så här långt efteråt. Det var en bomässa här i Stockholm också. Jag fick göra en hemutställing. Och jag sa så här – jag vill göra en hemutställnig med strykbrädan i mitten. PEAB byggde huset. Nu går jag in på det som jag älskar just nu. Det är biomassa. Den som är en oändlig resurs som hela tiden växer. 1995 gavs hela Europa nya funktionsregler, vilket vi hörde, det betyder att förbudet mot att bygga i trä högre än två våningar upphävdes. Det tar 70 år för en stam att växa i vårt land men vi har den tiden. Cementen klarar inte detta. Vår tid klarar också digitala tillverkningar av biomassa i de former vi kräver. Forskarkolleger nere i Växjö på Linné universitetet har gjort en referensberäkning på ett hus och jämfört med ett betongutförande. Det är en bonus på 200 kg koldioxid per kvadratmeter i trähuset vilket gör att man med gott samvete kan köra sin Volvo i fyra år. Jag tycker att byggbranschen är som sumobrottning. Jag skulle vilja ha det som ett lätt höjdhopp av Stefan Holm. Det är en macho-bransch. Det har kommit flera utredningar från regeringen där provborrningar görs ute i våra byggen. Det krävs sju yrkespersoner i 17 olika arbetsmoment för att göra ett badrum. Hur kan man samordna detta om man ska göra allting på plats? En Volvo gör man inte på en garageuppfart. Jag tycker att byggbranschen är ett medeltida skråväsende som inte förstår att möta en marknad i vårt land som saknar ungefär 500 000 bostäder. Det här korslaminerade timret togs fram i Schweiz och Österrike efter det att politiker sagt – sluta kratsa ballast ur flodbottnar och alpsluttningar, ta träden och gör ett byggmaterial. Universiteten levererade den limmade plattan. Själv jobbar jag med volymelement av massivträ som staplas på varandra. Ett exempel på trähus är ett stort hus i London för allmännyttan. Byggt med element från Österrike till 20 procent av priset för att bygga ett cementhus. Det sattes upp på en bråkdel av tiden, skruvades ihop, 9 våningar högt. Jag fick ett uppdrag i Skellefteå. Huset sattes på snedden med svalgångar så att man kunde få en åttaspännare med ett trapphus och lägenheter med fyra rum och kök på 109 kvadratmeter. Det är en Fanny & Alexander-plan där vi kan dansa runt på julafton. Ni ser modulerna som är 4 meter breda och 10 meter långa i det här fallet. De kan byggas 15 meter. De här modulerna tillverkades i Kristinehamn, skeppades på båt runt Sverige upp till Skellefteå hamn. Ta i trä, det är hållbart. Isen smälter, det är bråttom. 19 Platsens betydelse Ludmilla Larsson, Arkitekt MSA Jag arbetar på Brunnberg & Forshed arkitektkontor och tänkte visa några av de projekt vi har jobbat med de senaste åren. De här tre projekten har gjort intryck av platsen på olika sätt. Projekten har också olika ingångar från beställarsidan. -Det första projektet tillhör den politiska visionen att förtäta Stockholms centrala delar med nya bostäder. Där är allmännyttan beställare med sin långsiktiga förvaltning i fokus. -Det andra projektet ligger i Karlstad, där frågan var om kan man inrymma ett köpcentrum i ett stadskvarter på stadens villkor. Beställaren är en lokal entreprenör. Där höll sig stadsbyggnadskontoret mer passiva. Foto: Privat -Det tredje projektet är en förtätning i miljonprogrammet Tensta, där den nya bebyggelsen skulle få nya stadsbyggandskvalitéer, en ny skala och nya ägandeformer. Det gemensamma för dessa projekt är synen på det offentliga rummet, att husen inordnar sig och bildar ett sammanhang. Lilla Bantorget Det första projektet vid Lilla Bantorget. Projektet innehåller cirka 50 bostäder och lokaler. På andra sidan Torsgatan breder den klassiska kvartersstaden ut sig med vackra sockelvåningar, ståtliga entréer, stående fönster, dekorationer och ett rikt taklandskap med tinnar och torn. De var de referenserna som vi valde att arbeta med. Kvarteret upptas nästan helt av ett muskulöst hotell som nästan slukar det lilla bostadshuset som en drake. Därför blev arbetsnamnet i vår fantasi ”Prinsessan och Draken”. Vad är de viktigaste utgångspunkterna för nya bostadsbebyggelser? Att hitta rätt skala på kvarteret. Att hushöjd och indelningar följer rutnätsstaden struktur. Att trapphusen behandlas individuellt. Att bostäderna får tydliga entréer mot gatan. Och att bottenvåningarna ges ett attraktivt och omsorgsfullt utförande. Det ser jag som den största utmaningen idag när vi bygger – hur bottenvåningarna ser ut. Bebyggelsen delas in i tre trapphus. Trapphusen behandlas individuellt för att bryta ner skalan och också ge variation. Entréerna når man på gatan. Bottenvåningen innehåller framförallt lokaler och restauranger och sedan är det bostäder upp. Kök och vardagsrum är placerade mot gatan och sovrum mot gården. Det finns också möjlighet att dela av vardagsrummet i flera rum. En viktig utgångspunkt har varit att ge genomblickar via rummen, det ger en upplevelse av att boytan är större än vad kvadratmeterytan säger. Vindsvåningen har torn, terasser och takkupor. Det finns ett par portiker i kvarteret utförda i smide. Går man in via hörnhuset når man en liten gård med en vacker stenbeläggning och därifrån ser man in till restaurangen som ligger på entréplan och man kan fortsätta vidare ut på gården eller upp till sin bostad. 20 Hörnhuset har fått en sockel av granit och långsträckta balkonger utmed gatan. Fönster ner till golv ger vackert ljus in i bostaden. Husen fick stående fönster, en horisontell indelning av fasaden med sockelvåning som markerar våning ett. Ett taklandskap ger ett avslut på bebyggelsen. Kvarterets hörn har markerats med torn som rymmer vardagsrum. Hörnet är klätt i zinkplåt. De material vi jobbade med var puts. Huset är utfört med prefabricerade skalväggar. Den potten som allmännyttan lägger på konstnärlig utsmyckning kunde vi använda för att göra tornen och balkongerna. Karlstad Det andra projektet är i Karlstad. Där var frågan om man kan inrymma ett köpcentrum i ett stadskvarter på stadens villkor. Alla känner till ”köpladekonceptet” – man har en sluten låda, man går genom lådan för att möta ett inre rum. Man kommunicerar inte med omgivningen. Men eftersom det här skulle placeras mitt i staden var det viktigt att man kunde gå utmed huset. Ett köpcentrum har också ganska kort tidsaxel, så frågan var också om husets tillfälliga funktion skulle få styra utformningen. Ett köpcentrum har en tidsaxel på ungefär 8 år. Därefter börjar man förändra det. Och med det här konceptet som ett köpcentrum har, med sin slutna låda, så måste vi gå in och säga nej, staden behöver något annat. Man måste kunna använda den här byggnaden längre. Karlstad är en rutnätsstad. Karlstad har en kvartersstruktur med indelningar av fastigheter hushöjd på fyra våningar plus en indragen takbebyggelse. För att åstadkomma stadsmässig bebyggelse så måste man följa de reglerna som den befintliga staden har. Förutom en galleria i två våningar skulle även bostäder byggas. Det är två våningar köpcentrum och två våningar bostäder och sedan en indragen bostadsvåning på taket. Bostäderna skulle få tydliga entréer. Vi föreslog också att man skulle lägga in små pocket-shops så att man kommer in till småbutiker från gatan. Och även att personalrum, allt sådant som hör till gallerians yttervägg ska få lika fina fönster som butikerna. Det ligger också vid ett magnifikt läge vid Klarälven så det finns en enorm chans att utnyttja fasaden. Bostadsentréerna fick synas. I en galleria är det meningen att man bara ska gå in i den och inte se någonting annat. Det strider mot staden. Vi skapade en levande miljö med butiksfönster och entréer till bostäderna. Hörnet innehåller dels en restaurang, de täckta fönstren tillhör personalen men de kan omvandlas till att bli butikslokaler. Restauranger har en bar upp i tornet. Det var en väldigt viktig fråga för våra beställare att allmänheten fick gå upp i tornet. Tillskillnad från Norra Bantorget så är det här tillgängligt. Tensta Nästa projekt är en förtätning av miljonprogrammet Tensta. Projektets syfte har varit att tillföra Tensta nya stadsbyggnadskvalitéer. Stadsdelen domineras av flerbostadshus. Det finns en avsaknad av platser och torg. Det var viktigt med ett diagonalt stråk så att man kommer upp till Tensta centrum. Radhusen får entréer ner mot gatan vilket också är ovanligt i våra miljonprogramsområden. Man bor ofta en halvvåning upp i slutna socklar. Genom stråket får man också en förgårdspark med plats och även privata trädgårdar på baksidan. Den här nya skalan 21 med tvåvåningsradhus det var meningen att man tänker sig att de boende i Tensta ska kunna göra boendekarriär och även den nya ägandeformen med äganderätter skulle attrahera folk från andra stadsdelar. För att ytterligare bryta ner skalan och kommunicera med omgivningen så gjorde vi en färgsättningsplan tillsammans med en konstnär. Han gjorde en palett till oss så att vi kunde göra varje hus i olika färger. Med den färgpaletten kunde vi göra många variationer så att man bodde i sitt eget hus och kunde hitta hem till skillnad från vad den arkitektoniska koden är i miljonprogrammet. Redskap för god kvalité inom byggande Till sist vill jag berätta om några redskap som jag tycker är viktiga för att uppnå god kvalité inom byggandet. Det första redskapet är kvalitetsprogrammet som arbetas fram i planskedet till detaljplanen tillsammans med kommun och byggherrarna och arkitekter. Det är som en handbok för alla som ska jobba med projektet. I de senaste projekten som vi har varit inblandade i så har det ibland kommit synpunkter framför allt kring arkitektkåren att vi ritat för långt i detaljplanen, att det egentligen bara borde vara en ruta så att byggherrarna senare kan bestämma, så tar man husets utformning och placering i bygglovet. Det tror jag är en farlig väg att gå, för det är en demokratisk insyn för allmänheten att ta del av hur vi faktiskt tänker och hur våra hus kommer att se ut och förhålla sig till sin omgivning. Det är ett väldigt viktigt arbetsverktyg. I kvalitetsprogrammet ska också en plats- eller områdesanalys finnas som ska tydliggöra karaktären på ett lätt sätt så att alla kan förstå även lekmän. Det andra redskapet vi ha på kontoret det är att göra egna bostads-undersökningar. Anledningen till det är framför allt att vi vill ta reda på dem som bor i våra bostäder vad de tycker om dem, hur de upplever dem. Då brukar vi jobba tillsammans med Chalmers som hjälper oss att sammanställa undersökningen. Till exempel en bok om Filmstaden där vi hade tre frågeställningar här, och under dessa frågeställningar finns en massa frågor. Genom de här undersökningarna får vi reda på hur man använder de bostäder vi ritar. 22 Dialog – grunden för hållbar arkitektur och stadsbyggnad Ola Kjellander och Stefan Sjöberg, Arkitekt SAR/MSA Grundare av Kjellander + Sjöberg Stefan Sjöberg Foto: Anna-Lena Ahlström Ola Kjellander Foto: Anna-Lena Ahlström Stefan Sjöberg: Vi har reflekterat mycket över två begrepp i vår verksamhet, det ena är stad och det andra är hållbarhet. Det kan ju synas som två självklara begrepp som man måste förhålla sig till som arkitekt verksam i en stad och en värld som består av ändliga resurser. Vad är en stad? Vad skapar en stad? En stad är en rumslig struktur som kan kombinera och föra samman människor, aktiviteter, ekonomiska förutsättningar och produktion på samma plats. En balans mellan privata och allmänna intressen. Men vad skapar en stad? Det är en fråga vi ställer oss och som vår kultur – med arkitekter, planerare och politiker – har svårt att ge ett uttömmande svar på. Vi är väldigt intresserade av begreppet stadsstruktur som på svenska kanske låter lite torrt, med associationer till strukturalism och så vidare, men engelskans ”urban fabric” tycker vi är ett väldigt precist ord som kopplar till en textil väv av händelser med inneboende flexibilitet och karaktär. Det är en synsätt som kan knyta an till Jane Jacobs resonemang om stadens ekologi – staden som ett finmaskigt nät, uppbyggt av en rad olika företeelser och komplexa samband som tillsammans ger förutsättningar för ett fungerande stadsliv. När vi diskuterar staden så är det främst den sammanhängande staden och dess kvalitéer vi menar; en levande och bebolig stadsmiljö, the liveable city, som kopplas ihop med gator, stråk, platser, och parker. En bakgrund till att vi frågade oss ”Vad är en stad?” är vårt engagemang i utvecklingen av bostadsprojekt, bostadskvarter och stadsbyggnad i flera utvecklingsområden i Stockholms stad och runtom i landet. Under 1900-talet har man planerat staden först och främst utifrån bostadens perspektiv. Den goda bostaden med dagsljus och rationell planlösning har genererat stadens, eller i alla fall förstadens, struktur. Idag finns ett intresse och konkret behov av att fundera utanför själva bostaden till det som faktiskt skapar en stad med intressanta stadsrum och stadskvalitéer. Att utgå från stadsliv och kvalitéer, snarare än att enbart ta den funktion23 ella bostaden – frikopplad från sitt sammanhang - som måttstock. I en riktig stad uppstår konflikter och säkert en och annan ”dålig lägenhet”, men helheten är större än delarna. Undersökningar och studier pekar mot att människor vill bo urbant, nära andra människor med stadens upplevelsemässiga täthet och utbud. Där stadsrummet och stadsdelen blir en tillgång i boendemiljön, en förlängning av vardagsrummet, där vi möts och där gemenskap kan uppstå. Det är för oss en stad, en sammanhängande stad. En stad är att dela. Som referensexempel på stadens framväxt har vi undersökt Londons och frågat oss vad det är för drivkrafter som har skapat den stad vi ser idag? Vi har framför allt tittat på det urbana, historiska London, vars framväxt och kraftiga expansionen 1700-1830 lade fast stadens nuvarande karaktär och struktur. London visar på en utveckling baserad på en spekulationsekonomi, till stor del styrd av marknadskrafter: man utvecklade på privat mark med arrende, marknadsstyrd planering och bostadsbyggande. Man byggde väldigt mycket på spekulation. Man byggde väldigt mycket på privat mark. Och man byggde, till vår stora förfäran som arkitekter, väldigt mycket standardiserade bostadsenheter. Som det fanns en stor efterfrågan på. Man hyrde under kortare tid, på längre arrende eller köpte sin bostad. Man visste precis hur en bostad i London skulle vara disponerad, bebyggelsen hade tydliga klassificeringar med 1:a3:e klassens townhouses, man visste hur boendet skulle se ut. Vi ser idag att mycket av det som byggs är uppstår genom förhandlingsplanering. Där man inte riktigt vet vad man kan eller får bygga. Som utvecklare, arkitekt eller närboende sakägare. Vi tycker att det finns ett stort värde i att titta på London just därför att det där finns gemensamma planeringsprinciper. Det finns enkla spelregler. Det finns en överenskommelse och en gemensam grundsyn på vad staden är och vad staden ska göra. Hur den skall fungera. Bebyggelse som speglar en ”common ground”- en gemensam grundsyn och kultur. Exemplet visar hur en stadsstruktur – urban fabric - kan etableras. Parallellt finns i London ett tydligt fokus på skala, detaljering och väl avvägda stadsrum. Gränsen mellan det privata och offentliga är tydlig men ej definitiv. Mellanskalan med förgårdsmark finns, gatan är i viss mån en förlängning av den egna sociala ytan, man hade inledningsvis ett ansvar att belägga den egna trottoarremsan och hålla den framkomlig för allmänheten. Det vi tycker är så fascinerande med London är att genom de här standardiserade tre- eller fyra-våningshusen så kunde man planera gator, man kunde planera stadsrum och platser. Man visste egentligen hur bostäderna såg ut bakom fasaderna. Man visste att man ägde en bit av trottoaren, man visste att man fick bygga 3-4 våningar, man visste att de var tvunget att bygga med stenmaterial pga. de stora bränderna. Hur kända typologier kan bygga upp en stadsstruktur med innehållsmässig flexibilitet. Den komponent som man byggde upp staden av var väldigt standardiserad, det var en komplett bostadsmaskin kan man säga. Man hade det man behövde för en komplett bostadsmiljö med tidens måttstock – man hade kök, kontor, inlastning och förvaring i källarvåningen, trädgård med grönska, en social scen och man hade tjänstebostäder och privata bostadsdelar. Det är något vi tycker att man kan ställa som krav. Kanske inte på all utveckling, men i många projekt – att varje tillägg är en komplett del av staden. Den här typen av miljöer blir väldigt täta och levande. 24 Det hållbara temat Det andra temat för vår arkitektur är det hållbara temat. Vårt förhållningssätt har vi bl a jobbat med i utställningen Access Annedal på boutställningen Annedal 2012, där vi gav exempel på vilka hållbara och resurseffektiva parametrar och aspekter man skulle kunna arbeta med som arkitekt, verksam inom bostadsbyggande och planering. De krav vi satte upp var att skapa fokus på effektiva, lokala och sociala lösningar. Vi ville inspirera och uppmana till handling! Det är bättre att agera än att fundera på de absolut mesta enskilda åtgärderna, utan försöka adressera alla dimensioner inom hållbarhet och vår samtid. Hur kan vi som arkitekter uppmana och utforma en hållbar positiv samtida livsstil? Vi illustrerade detta med en bostad inredd för att vara upplevelsemässigt rik, med flexibilitet och med målet att visa att en hållbar livsstil och arkitektur kan innehålla högre kvalitet. Med fokus på övergripande system; mobilitet, transporter, mat, konsumtion och resursfrågor. Ola Kjellander: Genom åren har vi utvecklat ett intresse för bostäder, men vi är också intresserade av stadsplanering och det vill vi göra mer av. Det är något som har vuxit fram genom flera deltagandeprocesser i utvecklingsområden där det blir en dialog mellan många inblandade parter och intressen. Dialog, vad handlar då den om? Det handlar om att man har ett intresse som sträcker sig bortom det egna projektet, det jag ska göra. Jag ska också intressera mig för vad mina kollegor runt om gör och hur mellanrummen ser ut och vad vi kan göra tillsammans. Alltså våga ta till orda och kritisera, berömma och ifrågasätta det som alla gör i det här kollektivet som kallas Stockholmsmodellen där man planerar tillsammans. Vad kan vårt projekt bidra med till gatan, till torget, till den gröna miljön och ytterst till stadsdelen. Staden är ett kollektivt projekt med flera medskapare, det kräver engagemang, initiativ - och kärlek! Ett sådant exempel är Årstafältet. Det är en stor plan, en väldigt generös plan. En hel räcka med människor har jobbat med det här projektet. Riktlinjerna från stadsbyggnadskontoret har varit tydliga – att arbeta vidare med den ursprungliga stadsplanens idé, gestaltad av Eric Giudice. Det handlar om individualisering, det handlar om kontakt med gårdar, om möten, och det handlar om alternativa flöden, hur man rör sig i en stad. Det handlar om brokighet, om hög och låg stad i symbios. Vi har skapat ett projekt här tillsammans med en byggherre, Erik Wallin, ett annat arkitektkontor, CF Möller, och en landskapsarkitekt, Urbio, en Sustainable Designer, John Manoochehri. Tillsammans utformar vi kvarteret. Stefan Sjöberg: En viktig parameter är mikroklimatet. Att skapa en byggnadsform som medger ett bra solinfall på gården, med utsikt för bostäderna, och som bryter den starka vinden å Årstafältet genom de lägre delarna i sydväst. Vi har analyserat sol och vind med ny dataprogramvara, Vasari (Autodesk). Vi har förutom vedertagna stadsbyggnadsparametrar utvecklat och integrerat så många hållbara grundelement som möjligt, i dialog med beställaren. Det är viktigt för klimatmålen och planetens gränsvärden att spara energi förstås, genom effektiv bebyggelse med minimerad energiförbrukning, i byggskedet och i dess totala liv. Vi har utvecklat metoder för att jobba med konsumtionsmönster och livsstilen hos de som ska bo där. Kort kan man säga att det bygger på samarbete och gemenskap, byta, dela och effektivisera. Transporter, både transporter under byggskedet och transporter framöver i stadsdelen, ett tydligt promenad- och cykelperspektiv, bil- och resepooler, mm. Vi har myntat begreppet ”Det ätbara kvarteret” med stadsodling och kommersiell odling för kvarterets boende och lokala entrepre25 nörer. Matproduktion bör ske lokalt om möjligt. Det är tänkt att vi ska ha en ”community kitchen” restaurang. Det gröna blir en upplevelsemässig kvalité. Ola Kjellander: Planens form är rätvinklig rektangulär, de raka pusselbitarna lämnar yta mot stadsplanens sneda sidor. Vi ser ett utbyte mellan publikt och privat. Det kommer att vara en mer upplöst gräns. Vi skapar torgrum som möter bebyggelse i lägre skala. De här indragen blir platser, möjlighet för verksamhet att spilla ut. Vi arbetar med volymerna, vi gör intonationer, vi gör mellanrum och olika höjder. Vi skapar ett terrasserat landskap som faller ner mot parken, med goda förutsättningar för plantering. Vi bearbetar taken som en potential, med det gröna taklandskapet med terrasser och växthus. Då kommer genast frågan, ska det vara privat eller publikt, eller både och? Ska det vara individuella användningar av de olika taken? Det finns olika förutsättningar. Vi vill programmera gaturummet med innehåll som stöder community - tanken, med verksamheter i mycket högre utsträckning än brukligt. D.v.s. verksamheter som utvecklar nya affärsmöjligheter för t ex cykelreparationer, tvättservice, mm på ett innovativt sätt. Och vi tror att hela den här stadsplanen – kvarteret - kommer att bli annorlunda. Vi för in en serie verksamheter som skulle kunna vara stödjande till en idé om att kunna göra lägenheterna lite mindre, vi vill göra mer av det gemensamma och mindre av det egna, minska privat yta genom att erbjuda gemensamma flexibla ytor. Stefan Sjöberg: Innan vi slutar vill vi gärna bläddra igenom några projekt i Stockholm som också har inneburit utmaningar, fast i ett lite mera tight sammanhang; först ut ett innerstadssammanhang på Nordvästra Kungsholmen. Där vi har försökt arbeta vidare med just dessa teman. Vi har även här velat erbjuda vistelseyta och grönska i den täta staden och skapa en inbjudande karaktär. Vi har gestaltat ett hus som möter och stöttar gatan, och som passar in på ett självklart sätt i stadsdelen och i gatubilden lokalt, med en rytm och ett öppet program på bottenvåningen, som har en ganska högrest trappande volym som man upplever på håll i staden. En kluster-arkitektur som vi kallar för ett Manhattanboende på Västra Kungsholmen, inte för dess höjd utan mer för dess djupa siluett och boendekvalitéer och intressanta varierade programinnehåll. I Norra Djurgårdsstaden har vi med ett förslag till Brofästet arbetat med att skapa bebyggelse som har en landskaplig och urban intensitet samtidigt. Det är en samtida bebyggelse som skapar ett positivt eko-avtryck, klimatanpassat, med egen karaktär och upplevelsemässiga kvalitéer. Anslaget bygger på en individualisering av kvarterets volymer i material och arkitektur, och rytmen i gaturummet, tänkt att fungera i fotgängarens hastighet om 5 km/h, i ögonhöjd. Det handlar om att anstränga sig för att göra det bästa möjliga av platsens samtliga dimensioner, att möta Husarvikens vassruggar och änder i framkant på ett ganska nedtonat natur-orienterat sätt och låta det inspirera utformningen och sedan i kvarterets andra sida möta boulevarden och huvudgatans urbana liv. Vi har också låtit taken få struktur från platsen. Det här ligger inom ett så kallat insekts- och ek-spridningsområde. Planen har fått fem olika teman med olika typer av gröna takterrasser, växthus, vassruggar och odlingsmöjligheter på taken. Vi måste ha park på taket i den här stadsdelen eftersom vi förutsätts uppfylla den höga grönfaktorn. På taken samlar man och fördröjer även dagvatten… Sammanfattningsvis är Brofästet ett projekt som kombinerar våra övergripande ambitioner att skapa stad på ett nytt och hållbart sätt, urbant intensivt och grönt, med nya kvalitéer som uppstår i processen. 26 Diskussion Laila Reppen, moderator, leder den avslutande diskussionen. Foto: Samfundet S:t Erik Tobias Olsson - Jag skulle vilja vet vad ni tror att man kan göra för att förstärka eller förbättra konsumentmakten när det gäller bostadsbyggande? Hur kan konsumentens efterfrågan få större intryck i vad som byggs? Hur bryggar man över gapet mellan kommun, byggherre och slutkonsument? Magnus Silfverhielm - Vi måste bygga billigare bostäder. Vi måste bygga industriellt. Vi måste bygga med biomassa. Sveriges arkitekter borde skärpa sig långt mycket mer och inte acceptera prisutvecklingen i den här byggbranschen som är ett medeltida skråväsende… Tobias Olsson - Hur vet vi att konsumenten vill ha trähus och billiga bostäder? Magnus Silfverhielm - Största delen av våra hus i två våningar är trähus, villa-mattor. Det köper man och det äger man. Det finns medicinska undersökningar som visar på att man sover bättre i hus av trä. Har ni någon aning om vad cementen innehåller? Jag har frågat Heidelberg och får inte reda på det även om jag är professor. Publik - Måste kvalité ta tid? När vi idag köper ett kylskåp är vi väldigt nöjda med att det har kvalité i tio års tid, sedan vet vi att omständigheterna förändras. Kan man tänka sig ett byggande som bygger på samma förutsättningar? Är det en orimlig idé? Går det att tänka sig snabb kvalité? Magdi Dobi - Jag har många gånger tänkt på den här frågan när man pratar om Slussen. Ibland känner jag att om vi hade kunnat besluta oss om första förslaget så hade vi kunnat bygga om det fyra-fem gånger vid det här laget. Ibland tror jag att det kan vara bra med snabba beslut, och att det kan leda till bättre kvalité. Tobias Olsson - Jag tycker inte att det är fel att skynda på de processer som tar tid helt i onödan. Det är en sak och säga: planprocessen måste gå snabbt, vi måste komma fram i tid, och därför måste vi minska samrådstiden, det tycker jag är inte är bra. Men att däremot försöka kapa den tid som till exempel en detaljplan ligger och väntar på en handläggare, eller onödig väntetid för ett bygglov, det tror jag är bra. Det är exempel på onödig tid i planeringsprocessen som inte har med kvalité att göra. 27 Publik - Det finns inte någon som är intresserad av att bygga billigare bostäder. Om jag bygger en bostad för 30 000 kr/kvm och säljer den för 60 000 kr/kvm, då är jag inte intresserad av att sälja den för 40 000 kr/kvm. Den som köper säljer den då omedelbart för 60 000 kr/kvm. Locket ligger i vad folk är villiga att betala idag, och då får vi inga billiga bostäder. Antingen är det byggaren som tjänar eller den som köper lägenheten som tjänar, så länge den inte är uppe i det faktiska värdet. Om vi ska bygga billigare måste vi hitta ett annat sätt, genom att inte färdigställa bostäderna eller göra husen billigare på ett annat sätt. Niklas Svensson - Och framför allt bygga fler bostäder så att utbudet blir större. Magnus Silfverhielm - Bostäder idag är inte en mänsklig rättighet, utan det har blivit ett finansiellt instrument. Precis som aktier eller andra riskkapital. Jag vet att det går att bygga billigare bostäder. Men vi har det här monopolet som vi har och de springer inte på behovet att bygga bostäder utan de springer på anläggning och annat där de tjänar pengar. Våra ungdomar börjar reagera, och vi måste som arkitekter tjäna deras syften på något sätt. Ola Kjellander - Jag känner mig kluven till det här med tidsaspekten. När vi gör projekt vill vi gärna analysera projektet och sedan lägga det åt sidan ett tag så att det får mogna. Man kanske kunde jobba med parallella processer på något sätt? Jag tror att det tar tid att göra arkitektur. Det verkar vara ett bra sätt att göra böcker om vad kunderna tycker. För jag blir lite skärrad när man hör hur nya idéer och byggnader bara kommenteras på Kulturnytt. Vi måste hitta ett sätt att få människor att yttra sig om arkitektur så att det inte bara är en finkultur som man inte tror sig förstå. Ludmilla Larsson - Det är otroligt viktigt att fråga allmänheten. För de är faktiskt våra vänner i planeringsprocessen, både när det gäller tid och kvalité. Laila Reppen - Jag har en fråga på tal om detaljutförande. Jag visade ett par exempel på hur otroligt dåligt det kan bli ibland. Någonstans fattas de besluten. Var fattas de? Och varför? Varför går de inte att undvika? Ni som är projekterande arkitekter, har ni något svar på det? Ni kanske inte har drabbats av det själva? Stefan Sjöberg - Det är så klart en dialog. Vi har ofta dialog med en totalentreprenör och då har vi undvikit bristerna så gott vi kan. Men de kan ju ändå uppstå eftersom det är väldigt många människor inblandade. Detaljutförande på en sockel kan vara svåra att förutse om man inte har en nära dialog. Ola Kjellander - Jag tro också att det krävs att vi kommer tillbaka till traditionen att uppföljningsdelen av ett projekt är viktig. Jag tror också att man måste vara överens om en rambeskrivning i projektet, så att man vågar släppa taget. Om man gör ritningar som sedan tolkas i en ram som man inte har läst, då är det upplagt för stora missförstånd. Magnus Silfverhielm - Jag tror att arkitekterna måste gå in och ta ett större ekonomiskt ansvar. Och få lite mer makt och ansvarighet. Idag är det lätt att koppla bort en arkitekt ur en byggprocess. Jag skulle vilja prata om goda processer, det är en komplex art vi håller på med i byggnadskonsten och den beror hela tiden på relationer mellan människor. Goda processer leder ofta till goda städer och hus. Det gäller att vara delaktig, det gäller att vara kunnig och intresserad. Monica Andersson tackar alla föreläsare och deltagare! 28