1. No category

MAGASIN TRE
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
Höst med fantastiska berättelser
— Karin Thunberg —
På två decennier har Magasin 3 etablerat sig som
en konstinstitution i världsklass. Men inte bara.
Man har också byggt upp en av Europas främsta
samlingar av samtidskonst. Den 11 september
öppnas dörren till samlingsutställningen Thrice
upon a time. Med över 190 verk av 66 konstnärer.
– Nu börjar en ny historia, fastslår en glädjestolt David Neuman.
Samlingen. Mer detaljerat innehåller den allt från
målningar, teckningar och fotografier till filmer
och skulpturer. Över 600 verk, skapade av konstnärer från jordens alla hörn. När David Neuman
talar om dem når hans röst en extra nivå av stolthet, glädje. Som om han talade om barn som hittills bara fått mindre uppmärksamhet jämfört
med de som visats upp på Magasin 3.
Alla är, sannerligen, lika viktiga delar av en
större helhet.
Inte så att han själv strosar runt på lediga
stunder och njuter av det som ryms i konsthallens gömmor eller hos Svensk Museitjänst i Alfa
Lavals gamla fabrikslokal utanför Stockholm. Det
har inte ens varit praktiskt möjligt eftersom samlingen normalt finns nerpackad, inplastad.
Fram till nu.
Tacka katten för att museichefen är upprymd. Fast han uttrycker det på annat sätt, med
ett enda ord:
– Kommunikation, säger han i det sommartomma sammanträdesrummet, där stolarna är
försedda med små fiffiga hjul så att man utan
HÖSTEN 2010
alltför mycket oväsen kan glida iväg om behov
uppstår.
David Neuman kommer att betona kommunikationens roll flera gånger, men nu var det nog
som svar på frågan vad han vill med höstens utställning Thrice upon a time?
– Säg så här. Samlande i sig har inget egenvärde, först när du kommunicerar det med andra
blir det intressant.
Det är i Stockholms Frihamn vi sedan vintern
1988 kunnat möta nya, hisnande tillgängliga men
också smala och mer krävande konstnärskap. Nu
tar jag cykeln dit, annonskampanjen This fall a
great story begins följer min väg.
Vi ska snart återvända till historien, samlingen, höstplanerna.
Men först David Neumans egen historia. Vilken
bild vill han ge av sig själv?
Han är omedelbart med på noterna:
– Det är en jättebra fråga. Och svaret är att
mitt förhållningssätt till livet, det finaste jag vet,
är att göra människor nyfikna, glada och upplyfta.
Kommer man till Magasin 3 ska man känna en generositet och omtanke. Det finns också en viktig
demokratisk modell, en strävan att vem som helst
ska kunna komma hit och ta del av våra utställningar. Och gå härifrån med en positiv upplevelse.
Kan jag förmedla det genom att framstå som en
vänlig själ är det bra.
Är du allt detta då; glad, nyfiken, generös
och omtänksam?
– Frågar du tio människor som känner mig
säger de nog att jag, åtminstone, är glad. Närmare
skrattet och lättheten än det komplexa. Utan att
undvika det komplexa.
Han värjer sig mot att bli alltför privat, rullar ut
en bit med stolen men inte längre än jag hör fortsättningen: Att han haft en del tuffa utmaningar,
varit ganska ordentligt sjuk – för några år sedan
genomgick han en bypass-operation och förra
sommaren låg han helt blind i tre dagar efter att
näthinnorna på båda ögonen lossnade, samtidigt.
Detta finns med, om jag förstår det rätt, som relief till den ”nya historia” som nu inleds på Magasin 3. Behov av fördjupning, sammanhang. Även
om han alltid varit mer intresserad av historien
kring olika verk och konstnärskap än att bara
visa objekt.
– Magasin 3 har aldrig, till skillnad från de
flesta andra institutioner, grävt ner sig i hardware, allt som har med byggnader och yta att göra.
Vi har från början inriktat oss på det innehållsmässiga, vilket jag påstår är unikt.
Hans egen första stora konstupplevelse handlade om kraften av två färger i relation till varandra. Lila mot vitt. Vi är i en lägenhet i Stockholm
nu, närmare bestämt på dess toalett. Det är 50-tal
och tvåårige David sitter fastspänd på en pottstol, försedd med papper och kritor. Över honom
finns handfatet, det som bara har kallvatten och
en urgröpning i keramiken där varmvattenkranen
skulle ha funnits. Han höjer handen, når precis
till hålet och fyller det med lila färg. Den feta, lila
kritan. Kylan från det vita handfatet. Han hinner
känna i hela sin lilla kropp ”Å, vad vackert” innan
hans mamma kommer och tvättar handfatet rent.
– Men just den färgen, den lila, älskar jag fortfarande.
Hans första mer professionellt betydelsefulla
konstupplevelse kom långt senare.
Magasin 3, juni 2010. Richard Julin, Elisabeth Millqvist, Lisa Boström, Tessa Praun, David Neuman
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
4
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
Nu är han i New York, det är slutet av 70-talet
och han ser Walter De Maria öppna två alternativa utställningsrum i Soho. Det ena rummet
heter The Broken Kilometer och består av 400
strategiskt placerade mässingsstavar, tillsammans utgör de en kilometer. Det andra heter The
Earth Room och är fyllt med ett 56 centimeter
tjockt jordlager.
– I de där två rummen fanns idéer jag mött tidigare men aldrig sett uttryckta på detta sätt.
Det var något med tid, med resa och med vårt förhållningssätt till livet. Ja, med rent existentiella
frågor.
5
pisar skulle komma och titta på lite saker. Om
han ville släppa in dem.
Det kom 600 personer.
– När jag tackade killen dan efter var han mäkta imponerad: Jävlar, vad du har många kompisar!
De första åren pendlade David Neuman mellan Stockholm och New York, han skötte Magasin
3 tillsammans med en assistent och när det knep
hyrde de in några poliser.
– Vi hade inga verktyg, inga liftar, inför utställningar med tunga skulpturer tog jag hjälp av
poliser. De var starka.
FRAMGÅNGAR OCH FRIHET
MÄNNISKOR FÖRE EKONOMI
Vi stannar där. Konst måste inte förklaras. Inte
heller begripas. En människas vägval kan skapa
samma häpnad. Som nu, när jag ber David Neuman beskriva sin yrkesbana – den som började
på Handels i Stockholm, dit han kom mest för att
han kände att det förväntades av honom. Det blev
ingen handelsexamen. I stället bytte han till Socialhögskolan, valde människor före ekonomi.
Här borde Robert Weil komma in, han som är
David Neumans visionäre parhäst. Utan Robert
Weil och hans privatägda bolagskoncern Proventus helhjärtade engagemang hade Magasin
3 varken fötts eller vuxit upp till en välartad och
framgångsrik 22-åring.
Men först behövde David Neuman bli hemmastadd i New York.
Han kom dit för att göra sin socialhögskolepraktik, blev så fascinerad av bildterapi att han
till slut, vid sidan av att han jobbade kliniskt på
sjukhus med autistiska barn, startade ett eget
bildterapiprogram på Manhattan. I ett litet hus på
ett tak, bland duvor och skorstenar.
– Jag kunde inte speciellt mycket. Men jag
var ganska snäll och entusiastisk och där uppe
på taket fick mina patienter en frizon.
På bildterapiutbildningen hade han mött Amy
Simon, hon som blev hans hustru. Tillsammans
öppnade de så småningom ett galleri. David Neuman berättar med stora gester och skratt om de
roliga, kreativa åren i det som verkligen var möjligheternas stad. Galleriet som växte. Alla spännande utställningar. Men också hur de till slut
nådde en brytpunkt.
Det är nu Robert Weil stiger in i historien.
Han som från början var kompis med Davids storasyster och en gång, då var Robert 15 år och
David 9, kom hem till familjen Neuman klädd i
ökenkängor. Sandfärgade. Sprillans nya. Placerade dem på en puff i vardagsrummet medan
snorungen David stod där i sina sandaler och
nästan dog av avundsjuka.
– Trots åldersskillnaden har vi haft en intensiv kontakt under alla år. Jag kunde inte bärga
mig att låta honom ta del av mitt New York från
slutet av 1970-talet. Jag visste ju att han skulle
finna konsten medryckande.
Vi är framme i mitten av 80-talet när de två
vännerna möts på en gräsplätt på Long Island.
Årens lösa tankar och idéer tar form. Konkretiseras. Fokuseras. Nu ska det ske, nu ska Stockholm
få sin första privatfinansierade konsthall. Den
som ska bli något alldeles nytt och annorlunda.
– Så mycket samtidskonst passerade Stockholm. Hos oss skulle den ta plats. Även om vi då,
på planeringsstadiet, bara trodde att en jätteliten
grupp skulle vara intresserad.
Hur stor är en ”jätteliten” grupp?
– Ett hundratal kanske.
I planeringsprocessen fanns också, det är viktigt, beslutet att inte bli ett museum från början.
Inte visa retrospektiva verk. I stället ge konstnärer möjlighet att skapa något på plats, direkt.
– I stor utsträckning har det också blivit så.
Första utställningen öppnade i februari 1988.
Dagen före insåg David Neuman att han kanske
måste tala med killen som satt i vaktkuren, då
var Frihamnen fortfarande stängd.
– Jag pulsade dit i snön och sa att några kom-
Idag är Magasin 3 en institution med mellan 25–
30 000 besökare, om året. David Neuman betonar
att de aldrig mätt framgång i besökssiffror.
– Vår utställning med den kubanske konstnären Felix Gonzalez-Torres lyftes internationellt
fram som en av 90-talets mest betydelsefulla. Den
sågs av 1092 personer.
I rättvisans namn är det väl här pengarna
kommer in. Friheten de ger. Att konsthallens operativa drift inte är avhängig av intäkterna.
– Men den största exklusiviteten är att jag
aldrig behövt förklara varför det är viktigt att
göra en utställning. Däremot har jag faen i mig
fått göra kalkyler och räkna om dem och räkna
om dem tills de stämt. Ska vi prata ekonomi är det
också ett gigantiskt ansvar att äga över 600 verk
eftersom de ska kunna visas om fem år också. Och
55. Att slippa detta ansvar vore befriande. Men då
skulle vi inte kunna göra de utställningar som vi
nu planerar.
Som privatfinansierad konstinstitution finns
en annan frihet; nog så viktig: De kan ta ut svängarna. Vara tuffare än de institutioner som hålls i
örat av stat och kommun. En av David Neumans
framtidsvisioner är att låna 50 av Medelhavsmuseets skulpturer till nya, hisnande möten med
verken från Magasin 3:s samling.
– Vi kan göra det, vi kan bryta konventionerna.
Redan genom höstens samlingsutställning kommer människor att förstå hur Magasin 3 gjort
sina konstnärliga val, försäkrar han. Vilket inte
betyder att vi som besökare måste ha sett alla tidigare utställningar.
– Nej, nej. För några handlar det kanske om
att återknyta kontakten med konstnärskap som
tidigare visats, fast då med andra verk. För nya
besökare är det förhoppningsvis en fantastisk exposé över samtidskonst.
Det räcker gott.
Frågan om det är han, ensam, som köpt in
samlingen får honom att rulla bort en armslängd
från bordet, för att sedan rulla tillbaka och nästan blygt bekräfta. Jo, det är det. Utom när det
gällt mer komplexa verk. Då har han behövt sin
styrelses stöd.
Vet du alltid vad du tycker?
Lång tystnad. Sedan ett kort ”ja”. Även om det
inte finns någon generell modell för hur det går till.
– Någon enstaka gång blir jag drabbad. Det
händer jättesällan men när det händer är jag
trygg.
Ett exempel är konstmässan i New York där
han stod och väntade på en god vän vid en hiss.
Vännen var försenad så David slank in på närmaste galleri, som visade den brasilianska konstnären Maria Nepomuceno.
– Jag kände direkt att det var fantastiskt. Så
innan min lunchvän kommit, han var ordentligt
försenad, hade jag gjort upp med galleristen att
jag ville ha kontakt med konstnären. Tio månader senare, det vill säga efter senaste vinteruppehållet, öppnade hon en utställning på Magasin 3.
Det vore lögn att påstå att jag slitit ut hissen
till konsthallen. Men Maria Nepomucenos fantastiska hängmattor. Särskilt den hallonröda. Som
i trance gick jag fram och puttade på den, vaknade upp först när en vakt upplyste att det var ett
konstverk. Utan påminnelsen hade jag nog vräkt
mig i dess inbjudande famn.
– Det hade gått bra, intygar David Neuman, nu
när det tyvärr är för sent. Enligt konstnären höll
hängmattan för 60 kilo.
En annan konstnär som han drabbades av,
och vars verk – två av dem – visas på höstens
samlingsutställning är Gunnel Wåhlstrand. Historien är snarlik den i New York. David Neuman
hade fått inbjudningskort till hennes examensutställning på Kungl. Konsthögskolan. Kortet var
en avmålning av en bild på hennes pappa. Oroväckande men också förförisk. Det var maj men
kallt som vinter och David tog hund och hustru
och gick till vernissagen. Såg första rummets tre
bilder. Kände hur hjärtat klappade. Gick in i nästa rum, där det också hängde tre bilder.
– De var bara exceptionella. Så jag gick ut till
Gunnel, sa mitt namn och att jag egentligen ville
köpa alla verken men att det inte skulle vara bra
för henne. Så jag begränsade mig till tre. Hon frågade om jag visste vad de kostade? Mitt svar var
ärligt: Jag är helt övertygad om att det är skäligt.
NY ENERGI
Den historia som nu inleds på Magasin 3 handlar,
som sagt, om kommunikation. Berättar att det vi
hittills kunnat se – och det vi i framtiden kommer
att kunna se – inte bara är tillfälliga nedslag i spännande konstnärskap. Än en gång vill David Neuman
poängtera att det finns ett större, mer spännande,
sammanhang. Där samlingen är en viktig del.
Sucken som följer är diskret men tydlig. För
det är svårt, erkänner han, att ge energi till det
som redan skapats.
Som betraktare kan jag väl strunta i när
ett verk kommit till?
– Jo, men tar du en bild ur sitt sammanhang
måste du skapa ett nytt! Det är det vi gör när
vi, som exempel, hänger en konstnär som Ernst
Josephson bredvid Karin Mamma Andersson.
Därför är den här utställningen så intressant, du
kommer att förstå så mycket mer!
Exakt vad jag kommer att förstå vågar jag
inte fråga eftersom David Neuman låter så entusiastisk.
Efter detta glädjeutbrott enas vi, något dystrare, om att konst rent generellt inte har någon
hög status i Sverige. Enligt David Neuman står
den långt ner på listan, efter barnlitteratur.
– Vilket nog delvis har att göra med dess förmåga att sätta folks emotioner i gungning. På ett
både positivt och negativt sätt.
Ett så kraftfullt uttryck borde väl ha högre
status?
– Jo, men bara för den som känner sig själv.
Annars kan konsten bli alltför utmanande, provocerande.
Att han själv blivit klokare som museichef vågar han inte garantera, före detta bildterapeuter
har förmodligen extra stora krav. Däremot hoppas han kunna förmedla trygghet, både till sina
närmaste och till Magasin 3:s besökare.
– Människor som kommer hit litar på oss.
Även om de aldrig hört talas om en konstnär litar
de på att mötet innehåller kvaliteter som de kan
ta med sig härifrån.
Vi sätter punkt där, flera timmar efter den
lunch som David Neuman efter viss övertalning –
de som känner honom säger inte bara att han är
glad, han är också matglad, en äkta livsnjutare –
gått med på att hoppa över. Eftersom jag inte ville
mötas på en bullrig krog utan på hans arbetsplats.
Tom Friedman sammanfattade behovet så
bra i sin utställning på Magasin 3 i våras:
”att skapa en plats att sakta ner på; ett utrymme att upptäcka tankar vi inte haft tidigare.”
Orden på min sparade papperslapp kunde
varit David Neumans. Eftersom de väl också
handlar om – just det, kommunikation. Eller åtminstone början till en ny historia.
Karin Thunberg är reporter och kolumnist på
Svenska Dagbladet. Hon är också verksam som
författare och dramatiker.
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
Föregående uppslag:
Karin Mamma Andersson, Studio, 2007
Annika von Hausswolff, Sad Memories of
Pink #2, 2004
Vänster:
Installation av Ohad Meromis verk Figure
with bird, 2009
Nedan:
Ulf Rollof, Container, 2001
Matts Leiderstam, Sarkofag, 1994
Följande uppslag:
Tal R, Hyacint, 2008
Fredrik Söderberg, Treat the Gods as if they
Exist, 2010
7
THRICE UPON A TIME
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
Magasin 3 öppnar stort och starkt hösten 2010.
Utställningen Thrice upon a time består av tre
parallella presentationer som utgår från verk
i samlingen. Det är Magasin 3:s hittills största
samlingsutställning. 66 konstnärer från Absalon
till Christine Ödlund fyller utställningsrummen
med över 190 verk – fotografi, teckning, måleri,
film och skulptur. Det är omtalade verk av väletablerade konstnärer såväl som introduktioner av
konstnärer som inte tidigare ställt ut i Sverige.
Tillsammans ger verken en oöverträffad inblick i
Magasin 3:s samling.
Texterna i tidningen tar sitt avstamp i utställningen och de tre utställningsdelarna som curatorerna Richard Julin, Elisabeth Millqvist och Tessa
Praun har skapat utifrån varsitt perspektiv på
samlingen – samlandet, konsthistorien och konstnären. En ingång är samlandet och föremålens
historia. En annan uppdaterar hur de klassiska
kategorierna porträtt och landskap ser ut idag.
Det konstnärliga arbetet med återgivna fantasier
och utblickar från ateljén är i centrum i en tredje.
HÖSTEN 2010
Med medverkande konstnärer födda mellan 1849
och 1978 skapar utställningen möten mellan bland
andra Ernst Josephson och Karin Mamma Andersson, men reflekterar framförallt den samtida
konsthistorien.
Magasin 3 har varit en samlande institution
från och med starten 1987. Thrice upon a time
inleder en ny period med ökat fokus på samlingen. Museichef David Neuman kommenterar:
”Den vikt vi lägger på samlingen vill vi göra synlig
utåt. I en närliggande framtid kommer delar av
samlingen alltid att vara tillgängliga genom permanenta utställningar, men det är en utmaning.
Samlande handlar om berättelser – inte enbart
om föremål.”
Utställningen Thrice upon a time öppnar 11
september och pågår till 12 december 2010.
Medverkande konstnärer
De 66 konstnärerna, vars verk ingår i Magasin 3:s
samling är: Absalon, Karin Mamma Andersson,
Janine Antoni, Maya Attoun, Uta Barth, Lynda
Benglis, Christian Boltanski, Ann Böttcher, Anna
Camner, Philip-Lorca diCorcia, Cecilia Edefalk,
Marcel van Eeden, Jens Fänge, Robert Guillot,
Rune Hagberg, Lova Hamilton, Carl Hammoud,
Siobhán Hapaska, Annika von Hausswolff, Maria
Hedlund, Anton Henning, Carl Fredrik Hill, Bror
Hjorth, Rebecca Horn, Olav Christopher Jenssen, Ernst Josephson, Matti Kallioinen, Kimsooja,
R.B. Kitaj, John Kleckner, Sigalit Landau, Matts
Leiderstam, Maria Lindberg, Mark Manders, Walter De Maria, Truls Melin, Ohad Meromi, Jan van
Munster, Jockum Nordström, Cecilia Parsberg,
Gabriel Orozco, Chris Ofili, Tal R, Håkan Rehnberg, Gerhard Richter, Boo Ritson, Ulf Rollof,
Glen Rubsamen, Fred Sandback, Tom Sandberg,
Johan Scott, Miri Segal, Jonathan Seliger, Cindy
Sherman, Ann-Sofi Sidén, Santiago Sierra, Lena
Svedberg, Fredrik Söderberg, Johan Thurfjell,
Richard Tuttle, Uglycute, Charlie White, Gunnel
Wåhlstrand, Rémy Zaugg, Johan Zetterquist,
Christine Ödlund.
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
2
SKA VI TA DEN HÄR BILDEN?
— Elisabeth Millqvist —
– Cindy Sherman, Untitled #195, 1989. Courtesy
konstnären och Metro Pictures
– Matts Leiderstam, Sarkofag, 1994
”Fotot tas på passexpeditionen” uppmanar texten
på Polisens hemsida. I Sverige är de komplicerade
anvisningarna för att ta en giltig passbild borta
och allt görs istället av en handläggare. I fotostationen ser de till att du har 32–36 mm mellan hjässan och hakspetsen på bilden, att munnen inte är
öppen, ögonen tydligt urskiljbara, att belysningen
inte skapar röda ögon och att fotot är taget rakt
framifrån. Det finns inte längre några direktiv om
att lyckas få med örat i passbilden men däremot
lämnar den sökande i Sverige fingeravtryck sedan juni 2009. När handläggaren i fotostationen
frågar ”Ska vi ta den här bilden?” accepterar vi
för det mesta, även om resultatet känns blekt,
blicken skärrad och kroppsställningen stel. Framställningen ska enbart säkerställa att passen är
enhetliga och att de ska kunna avläsas maskinellt. Det går inte att få en ytterligare kopia av
passbilden men vi skulle knappast välja just den
för att rama in och hänga upp hemma eller lägga
upp på en nätdatingsajt med hopp om många träffar. Tagen under de speciella omständigheterna
uppfyller bilden inte våra önskemål om en lyckad
framställning men samtidigt lyfter kraven fram
många centrala frågor inom porträttkonsten.
Polismyndigheten efterfrågar ett foto. En målning eller teckning är inget alternativ. Huvudskillnaden mellan fotografi och målning/teckning
förknippas med tid. Vi associerar gärna fotografiet med ett fångat ögonblick och det målade eller
tecknade porträttet som resultatet av en tidskrävande process. Vi förstår fotografiet som ett index, något sant som dokumenterar verkligheten
och kan användas som bevisning (t.ex. från en
brottsplats). Trots att kunskapen om bearbetning
av bilder blivit utbredd litar vi på fotografiet – det
har hänt, så här såg personen ut. Eftersöks någon som inte är fysiskt närvarande får vi däremot
återvända till teckningen och skapa en fantombild. Undersökningar av vittnesmål visar att vi
lägger större uppmärksamhet vid vissa delar av
ansiktet än andra. Komplement till tecknaren är
dataprogram som ställer samman fotomontage
av ansiktsdelar.
Konstnären Cindy Sherman har ifrågasatt
vår tillit till fotografiet och vår identitet som något
beständigt genom att sedan 1970-talet använda
sig själv som fotografiskt motiv. I en ständig föreställning lånar hon poser och attribut från olika
samhällsskikt, tider, ursprung och kön och framställer sig själv enligt olika konventioner. Avporträtterad och inramad finns hon som en karaktär
i en Hitchcock-film, europeisk 1700-talsdam eller
clown. På samma sätt använder konstnären Boo
Ritson sedan år 2000 en porträtteknik som vänder upp och ner på våra förväntningar. Boo Ritson
porträtterar inte sig själv utan fotograferar en
utvald person efter att först ha använt den som
underlag och målat direkt på personen. Resultatet blir desorienterande, vi ser individen under
färgen men ansiktsdragen blir också generella –
verket är en målning och ett fotografi som både
döljer och lyfter fram.
Boo Ritsons subjekt tittar coolt på oss bakom
solglasögon. Liksom föreskriften att ansiktsuttrycket på en passbild ska vara neutralt är konventionen för porträtt att de porträtterade inte
ger uttryck för förvåning, avsky, sorg, ilska, rädsla eller lycka. De känslorna förknippar vi med det
tillfälliga och inte ett utseende som kan representera någon över tid. Undantag finns, i slutet av
vissa kulturhistoriska faser har starka uttryck
favoriserats oavsett om de varit karaktäristiska
för den porträtterade eller inte. Tankfull, stark
och ädel har istället uppfattats som användbara,
eftertraktansvärda uttryck. Det är också så vi
känner igen Greta Garbo, Audrey Hepburn eller
Elizabeth Taylor. Med alla sina ansiktsdrag i ordning har vi beundrat dem på otaliga bilder. Långt
från passbildens anvisning om hållning tittar de
på oss över axeln, fotograferas nerifrån och är
gärna framställda i hel- eller halvprofil. Profilen
är speciell i porträttbilder, den lyfter fram detaljer och skapar tydlig karaktär och är därför också
vanlig som karikatyr. Samtidigt är profilen inte
representativ, höger och vänster sida är aldrig
identiska och därför ger enbart ena sidan aldrig
komplett information om helheten.
Filmstjärnor, artister och sportidoler har i
stor utsträckning ersatt porträtten av betydelsefulla kungliga personer som historiskt sett dominerat porträttkonsten. Andy Warhols Marilyn
Monroe-bilder från 1962 är en ständig referens
för kändisfotografiet. Warhol upprepade bilden
av Marilyn i en mängd versioner. I samlingen på
Tate Modern i London återkommer hennes bild
25 gånger i ett konstverk. Mot en orange bakgrund syns hennes rosa ansikte, ögonen är kraftigt markerade med eyeliner och huvudet omgivet
av en kontur av vågigt, gult hår. De mest kända
personerna känner vi igen så väl så att porträttet
kan reduceras till några få beståndsdelar. Inget
av den kända kroppen finns med och ändå är det
omisskännligt hon, Marilyn… Larger than life.
Samtidigt ger bilden av henne ingen information
– masken har blivit allt.
Porträtt aktualiserar frågan om vilken tid i
livet som den avporträtterade ska kommas ihåg
från. Warhol skapade Marilyn Monroes porträtt
samma år som hon gick bort, 36 år gammal. Bilden av henne förblir ung och det är ungdomlig
skönhet vi förknippar henne med. Nio år efter att
fotbollsstjärnan Nacka Skoglund gått bort porträtterades han som aktiv idrottsman som skjuter mål på Södermalm i Stockholm. Skulpturen av
Nacka Skoglund lyfter fram sportlegenden, det är
tiden för hans fotbollsprestationer som är viktiga,
det är så vi känner till och minns honom. Ett porträtt av en person som inte längre finns kan bli
så starkt förknippat med någon att vi uppfattar
det som själva personen. Porträttet blir ett substitut när vårt minne bleknat, som vi bevarar för att
hålla personen vid liv. Hur starkt vi kan koppla en
bild till en person visar porträtt där förhållandet
är det motsatta, när det är någon vi inte värderar.
Stalin hör till de politiska ledare som upproriska
personer har förstört statyer av i strävan efter att
glömma originalet. I de länder där man fortfarande får ta med sin egen bild till passexpeditionen
finns det restriktioner för hur gammal bilden får
vara. Tills alldeles nyligen var föreskriften max
sex månader för att säkerställa att det är så likt
den sökande som möjligt.
Ett porträtt är resultatet av flera personer –
en avporträtterad, en beställare (som kan vara
samma som den första) och en konstnär som tolkar. När vi väljer ett foto av oss själva kan vi rata
ett tiotal (som inte liknar oss tillräckligt) för att
hitta det bästa. Vi eftersträvar något mer än att
”säkra identifieringen”. På något sätt hoppas vi
att vår karaktär ska komma till uttryck – vem vi
är, hur vi är. När konstnärer gör självporträtt är
ett led uteslutet. De kan styra och ställa över presentationen själva. I ett självporträtt har konstnären Janine Antoni som är i 40-årsåldern valt
att placera sig själv i ett barnrum. Hängande i
en sele hålls hon upp av rep fastbundna i det omgivande rummet och möblerna. Hon har benen i
ett dockskåp och sitt långa, svarta hår utsläppt.
Bilden refererar till den mexikanska konstnären
Frida Kahlos självporträtt Broken Columns från
1944. I det verket har också Kahlo sitt långa hår
hängande över axlarna och bar överkropp stödd
av en korsett. Antonis korsett lyfter upp henne så
att hon tycks sväva en bit ovanför golvet medan
Kahlos korsett stöder henne medicinskt. Kahlo
målade en öppning i huden som blottar en ryggrad av stål. Centralt i Kahlos konstnärskap var
en allvarlig olycka då hon skadade ryggraden.
Hon plågades under hela sitt liv av skadorna
hon fick, men smärtan i hennes många porträtt
är mångbottnad och utgick såväl från det fysiska
som det psykiska – kärlek och svek. Har vi sett
Kahlos porträtt påminns vi om det när vi ser Antonis. Hennes val att porträttera sig är ett sätt att
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
3
spegla sig, visa beundran och samtidigt bestämma över spegelbilden. Hon leder våra tankar i en
bestämd riktning och lyfter fram sig själv som
konstnär och kvinna.
Konstnären Matts Leiderstam har skapat
ett självporträtt som nästan helt har övergivit
beskrivningen av hans fysiska person. Han har
målat 84 dukar, fritt ur fantasin som föreställer
vulkaner. Staplade och lutade mot väggen tar
målningarna tillsammans upp samma längd som
en kista anpassad efter hans kropp. I början av
1980-talet bröt hiv-epidemin ut. Tidningarnas
svarta löpsedlar om aids och hiv skrämde upp,
generaliserade och moraliserade över vilka som
drabbades. Konstverket är från 1994, en tid då
den första bromsmedicinen ännu inte hade lanserats och viruset fått homosexualitet att kopplas till sjukdom och död. Titeln är Sarkofag
och vulkanerna refererar till sexualiteten som
ett antal eruptioner, livsfarliga utbrott. Ovanpå
målningarna står en konisk bägare liknande de
vaser som finns att låna på kyrkogårdar. Matts
Leiderstam gör vulkanerna, landskapet, till ett
porträtt men utan porträttlikhet. Han sätter sin
sexualitet i fokus för sin identitet och refererar
till döden och livets förgänglighet. Historiskt har
konstnärer ofta lagt till en dödskalle, eller skelett
som en del av sin komposition. Det har fungerat
som påminnelse – memento mori – minns att du
är dödlig, medan andra mer uppstudsigt lagt till
inskriptionen ”Ars Longa Vita Brevis” – konsten
är evig, livet är kort. Porträtt kan alltid tolkas i
förhållande till döden genom att de är mer bestående än våra egna flyktiga liv. Där någonstans
upphör likheten mellan passbild och porträtt. De
mest framgångsrika porträtten har gjort de avporträtterade odödliga. När vi godkänner passet
vet vi att det bara gäller i fem år.
I utställningen Thrice upon a time utgår jag
från konsthistorien och två klassiska konstnärliga motiv – porträtt och landskap. Det är motiv
som aldrig upphör att fascinera. Vad söker vi
i porträtt, vad finns med i självporträtt och kan
även landskapet läsas som ett porträtt?
Elisabeth Millqvist har arbetat på Magasin 3 i
åtta år som intendent. Hennes senaste utställningar är presentationer av Sol LeWitt och
Maria Nepomuceno. I höst blir hon konstnärlig
ledare på Stiftelsen Wanås Utställningar.
VERKLISTA
Janine Antoni (f. Bahamas, 1964)
Inhabit (2009)
C-print, digital, 304 x 191 x 7,5 cm
Maya Attoun (f. Israel, 1974)
Inner Beauty (2007)
Penna och tusch på papper, 62 x 38 cm
Uta Barth (f. Tyskland, 1958)
Field # 6; Field # 8; Field # 19 (1995)
Samtliga verk fotografi på pannå, 58,5 x 73 cm
Untitled 02.13 (2002)
Pigmentfotografi och arkivbeständigt papper,
54 x 275 cm
Ann Böttcher (f. Sverige, 1973)
Cinderella (2002), 34 x 30 cm
Caspar David Friedrich 5 februari 1812 – Ann
Böttcher 5 februari 2002 (2002), 34 x 30 cm
Pekar genom en tysk skog (2002), 46 x 34 cm
Turkisk gran från Taurusbergen (2002),
46 x 34 cm
Utsikt nummer fyra, Eggedal (2002), 46 x 34 cm
Pendula Bruns (2002), 37 x 31 cm
Samtliga verk blyerts på papper
– Janine Antoni, Inhabit, 2009
– Gunnel Wåhlstrand, Mother profile, 2009
Anna Camner (f. Sverige, 1977)
Bewildered, They Are Searching the Ground
for Footprints of their Kind (2005–06)
Olja på plexi, 42 x 64,5 cm
A Chilling Tale of The Ever Circling Dragon
(2005–06)
Olja på plexi, 41,5 x 41,5 cm
Philip-Lorca diCorcia (f. USA, 1953)
Head #13 (2000)
C-print, 122 x 152,5 cm
Cecilia Edefalk (f. Sverige, 1954)
At the moment untitled (1997)
Akvarell på papper, 35 x 45 cm
Annika von Hausswolff (f. Sverige, 1967)
Hey Buster! What do you know about desire?
(1995)
C-print, 22 x 28 cm
Ögonvittne (1997)
C-print, 25 x 19 cm
Carl Fredrik Hill (Sverige, 1849–1911)
Landskap Barbizon (1874)
94 x 76 cm
Franskt Landskap (odaterad)
74,5 x 84 cm
I trädets skugga (odaterad)
71 x 81 cm
Samtliga verk kolteckning på papper
Träd i vatten; Jätteträd vid havet; Träd
med flod (odaterade)
Samtliga verk krita på papper, 48 x 50 cm
Olav Christopher Jenssen (f. Norge, 1954)
Uten tittel (1989)
Olja på duk, 50 x 70 cm
Kimsooja (f. Sydkorea, 1957)
Bottari Alfa Beach (2001)
Projektion med enkanalsvideo, ljudlös,
6,18 min loop
John Kleckner (f. USA, 1978)
Untitled (2006)
49 x 51 cm
Untitled (2006), 41 x 41 cm
Untitled (2006) 41 x 41 cm
Samtliga verk tusch på papper
Matts Leiderstam (f. Sverige, 1956)
Returned, Hampstead Heath, London (1997)
Returned, The Rambles Central Park,
New York (1997)
Returned, Park K Marcinkowskiego, Poznan
(1998)
Returned, Parc Mont Royal, Montréal (1998)
Returned, Frescati, Stockholm (1997)
Samtliga verk c-print, 40 x 55 cm
Sarkofag (1994)
84 målningar, akryl på duk, keramikbägare
75 x 95 x 173 cm
Mark Manders (f. Nederländerna, 1968)
Composition with Book and Standing Figure
(2009)
Målad duk, målat trä, målad apoxy, järn, trä, rep,
230 x 60 x 54 cm
Ohad Meromi (f. Israel, 1967)
The Geometry Teacher (2010)
Blandteknik, varierande storlek
Figure with bird (2009)
Blandteknik, varierande storlek
Jockum Nordström (f. Sverige, 1963)
Balkongen – en hälsning till Manet
och Magritte (1998)
Blyerts på papper, 88 x 69 cm
Talk of the town (1998)
Blyerts på papper, 87,5 x 69 cm
Chris Ofili (f. Storbritannien, 1968)
Enough (2000)
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
Blyerts på papper, 76 x 56 cm
Gabriel Orozco (f. Mexiko,1962)
Black Kites Perspective (back right 1)
(1997–2008)
Black Kites Perspective (back left)
(1997–2008)
Black Kites Perspective (back)
(1997–2008)
Black Kites Perspective (back right 2)
(1997–2008)
Black Kites Perspective (top)
(1997–2008)
Black Kites Perspective (left)
(1997–2008)
Black Kites Perspective (right)
(1997–2008)
Black Kites Perspective (front horizontal)
(1997–2008)
Black Kites Perspective (front vertical)
(1997–2008)
Samtliga verk c-print, 41 x 51 cm
Boo Ritson (f. Storbritannien, 1969)
Private Eye (2007)
121 x 84 cm
Cindy (2007)
114 x 84 cm
Cindy-Rae (2007)
114 x 84 cm
Samtliga verk giclée-tryck
Ulf Rollof (f. Sverige, 1961)
Container (2001)
Vax, 50 x 110 x 110 cm
Glen Rubsamen (f. USA, 1957)
This artistic form was not conceived for
depicting indifference or nothingness, a
flatter, more terse and dreary discourse will
need to be invented for that (2007)
Tusch på papper, 151 x 71,5 cm
Tom Sandberg (f. Norge, 1953)
Untitled (2005)
Lambdatryck på aluminium, 98,5 x 130 cm
Untitled (2005)
Lambdatryck på aluminium, 182,5 x 123,5 cm
Cindy Sherman (f. USA, 1954)
Untitled #195 (1989)
Färgfotografi, 77,5 x 34 cm
Untitled #203 (1989)
Färgfotografi, 134 x 97,5 cm
Santiago Sierra (f. Spanien, 1966)
89 Huicholes (2006)
84 svart-vita fotografier, 30 x 22,5 cm
Charlie White (f. USA, 1972)
The Americans: US Gymnastics Team (2005)
Kromogent färgtryck, 127 x 140 cm
Tate – LaBianca (2005)
Kromogent färgtryck, 122 x 161 cm
Gunnel Wåhlstrand (f. Sverige, 1974)
Mother profile (2009)
Tuschlavering på papper, 186 x 136 cm
Tore (2007)
Screentryck, 102 x 72 cm
Christine Ödlund (f. Sverige, 1963)
Thought-Form (2008)
27 x 27 cm
Sprites (2008)
22 x 22 cm
Magnetosphere (2008)
21 x 24 cm
Phenomena (2009)
53 x 58 cm
Samtliga verk blyerts på papper
Thought-Form (2009)
Installation med DVD, trä, styrencellplast,
260 x 150 cm
4
DÖRRAR PÅ GLÄNT
— Tessa Praun —
”Detta begränsade utrymme – fyra väggar, tak,
golv, dörr(ar) och fönster – erbjuder avskildhet
och skyddar därmed individens privata sfär mot
obehöriga. Ett rum kan påminna om en fästningsmur som stöter bort inkräktare eller tvärtom – om
en fristad där man känner sig varmt välkommen.”
Så skriver Jeana Jarlsbo (fil.dr. i franskspråkig
litteratur, översättare och kulturskribent) i sin
inledning till understreckaren ”Betydelsen av att
omgärdas av fyra väggar” (SvD den 14 april 2010)
och sätter fingret på hur vi omedvetet definierar
våra mest personliga rum. Konstnärer har genom
tiderna ägnat sig åt interiörer i allt från rumsstudier och stämningsbilder till psykologiskt laddade
skådeplatser. Verken jag har valt till min del av
utställningen Thrice upon a time förmedlar just
denna spännvidd. Under arbetets gång har jag blivit påmind om den roligaste delen av mitt arbete:
att göra ateljébesök. Vad berättar rummet om inspirationskällor, referenser och fantasier? Vilka
egenheter, arbetsprocesser, ämnen och historier
kan spåras? Att träda in i en konstnärs ateljé ger
en glimt av det mentala rum där det verkliga skapandet sker. Det är inte avgörande för upplevelsen
av konst men kan entusiasmera och i bästa fall bidra med en pusselbit till fördjupad insikt.
Länge utgjordes konstnärsateljéerna av större team bestående av mästaren och hans lärlingar.
Med tiden har konstnärsrollen förändrats och den
solitäre konstnären har blivit ett begrepp. I och
med detta har ateljén blivit mer laddad och synonym med det enskilda konstnärsgeniet. Ett smått
kaotiskt rum med staffli, färgtuber, penslar är än
idag den vanligaste föreställningen om en ateljé.
Ju stökigare desto mer kreativitet utstrålar den. I
filmens värld är det just bilden av den bohemiske,
svårmodige och yvige målaren som är den mest
framträdande när konstnärskaraktären ska introduceras. En mer nyanserad och tidsenlig bild är
allt för komplex och svår att förmedla. I takt med
att måleriet under modern tid avtagit som främsta konstform har konstnärer även begett sig ut
i staden eller naturen för att arbeta och skapa
verk direkt på plats. Den traditionella ateljén har
i vissa fall reducerats till mer kontorsliknande
rum varifrån nödvändiga specialister som hantverkare, forskare eller arkitekter engageras för
att realisera verken. En del konstnärer ser ateljén
mer som en tillfällig bas utan emotionellt värde.
För Maria Hedlund har det tidvis varit viktigare
att kunna tillbringa tid på olika platser än att vara
beroende av en särskild. Hon menar att hon inte
har någon ”ateljé” och heller inget ”hem” men däremot en plats där hon bor och arbetar. Även för
Uta Barth är gränsen mellan hem och ateljé flytande. Hon fotograferar för det mesta i sitt hus och
behöver vita väggar för att kunna tänka och som
förutsättning för sina bilder. I ateljén använder
hon väggarna för redigering, grupperar och nålar
upp bilder. Hon lever med dem, stirrar på dem tills
hon vet vilka bilder som fungerar och vilka inte.
Oavsett hur dessa arbetsplatser ser ut ger de
en känsla av autenticitet och förmedlar konstnärens personlighet och kreativa språk. Ateljén som
sinnebild för skapande drogs till sin spets när
Marcel Duchamp ställde ut sin tömda ateljé för att
därmed deklarera att han hade slutat göra konst.
I hemlighet fortsatte han dock under många år att
arbeta i en annan ateljé och skapade där sitt sista
verk (Etant donnés, 1946–66) som för omvärlden
blev känt först efter hans död. Det finns åtskilliga
exempel där ateljén spelar en viktig roll i sig, antingen som skådeplats eller som självständig miljö.
Lowell Nesbitt lät under 1960-talet fotografera
både sin egen och kollegors ateljéer. Med hjälp av
de fotografiska förlagorna målade han av ateljéerna och skapade alternativa porträtt av sig själv
och bland andra Louise Nevelson och Claes Oldenburg. Under samma årtionde utförde Bruce Nauman olika rörelser i ateljén som han filmade med
idén om att vad han än skapar där blir till konst.
– Maria Hedlunds kombinerade hem och
ateljé, 2010. Fotografi: Maria Hedlund
– Uta Barths ateljé, 2010. Fotografi:
J. R. Valenzuela
– Karin Mamma Anderssons ateljé, 2010
Fotografi: Tessa Praun
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
I Mapping the Studio har han reducerat händelserna och nattetid låtit flera filmkameror registrera enbart rummet och har därmed gett ateljén
en än mer framträdande roll. Christian Boltanski
har tagit detta ytterligare ett steg längre och dokumenterar sedan en tid tillbaka sig själv i ateljén med ständigt påslagna övervakningskameror.
Boltanskis alla rörelser i ateljén blir likt Naumans
till konst och i stunderna då han är frånvarande
utgör ateljén hans porträtt.
Philip Ursprung är professor i modern och
samtida konst på universitetet i Zürich och har
bidragit med en text till Katharina Grosses nyutkomna bok om det ateljéhus hon låtit bygga från
grunden. Han skriver att konstnärer sällan har
tillgång till ett helt eget fristående hus. När vi tänker på ateljéer förknippar vi dem sällan med exteriörer utan vi är vana vid att föreställa oss dem
som interiörer. De är idag ofta belägna i befintliga
byggnader som f.d. industrianläggningar, hyreshus, källarlokaler eller i hemmet och är av mer eller mindre imponerande storlek. I dessa interiörer
skapas konsten som sedan förflyttas till nya sammanhang i form av gallerirum, museiutställningar,
privathem eller det offentliga rummet. Ateljén reducerad till sin interiör står för idén om arbete
som inte kan mätas i timarvode men likväl har potentialen att öka oerhört i värde. En konsekvens
av detta är enligt Ursprung att insidan av ateljén
själv nästan har uppnått statusen som konstverk
och hela ateljéinteriörer har därmed bevarats eller förflyttats till museer. I mitten av 1960-talet förflyttade Lucas Samaras sin ateljés hela innehåll
till Green Gallery i New York. I sin utställning ville
han bidra med det mest personliga en konstnär
kan åstadkomma. Även Constantin Brâncusi ville
kombinera platsen för skapande av konst med
platsen där konst visas och ställde periodvis enbart ut sina verk i den egna ateljén. På hans begäran är ateljén idag rekonstruerad som den var vid
hans bortgång och finns att besöka i en separat
byggnad på platsen framför Centre Pompidou i Paris. Francis Bacons ateljé flyttades 1998 bit för bit
med hjälp av arkeologer från London till hans födelsestad Dublin. Över 7000 objekt återfanns, registrerades och bytte plats tillsammans med dörr,
väggar, golv, tak och möbler och kan idag besökas
på Hugh Lane Gallery. Boltanskis pågående verk
där han dokumenterar sig själv i ateljén i utkanten
av Paris spelas i realtid upp i en grotta på Tasmanien och arkiveras där för all framtid. Förutom att
han med aktionen förevigar sig själv och sitt skapande innebär även denna livestreaming en sorts
förflyttning av ateljén till en annan fysisk plats.
Under arbetet med Thrice upon a time har
jag mer än tidigare varit uppmärksam på ateljén som rum och företeelse. I samtal med Karin
Mamma Andersson har jag förstått att det alltid
har varit lika viktigt för henne att ha en säng i
ateljén som det är att ha vatten där. Hon måste
känna att det är hennes andra hem och sover
gärna där en stund om dagarna. Att hon behöver
ta bilen till ateljén medan hennes man Jockum
Nordström går upp till sin på övervåningen i deras
hem ser Karin Mamma snarare som lyxigt – ateljén har trots allt något fragilt över sig som ibland
kan vara svårt att dela ens med dem som står en
allra närmast. Carl Hammouds ateljé ligger i en
ovanligt ljus och välordnad källarlokal. Färgskalan är begränsad och han arbetar under visuell
tystnad – han ser alltid till att ta bort eller täcka
för etiketter och loggor på färgburkar, lösningsmedel och kartonger med material. Han vill inte
se något annat än sina egna bilder eller de han
själv valt. Ateljén ska kännas som en uppfinnarverkstad, en plats där något experimenterande
sker. Den är indelad i fem olika arbetsstationer
som tillåter honom att arbeta på flera verk samtidigt och förenklar hans arbetsmetod. Carl arbetar
mycket och är noga med att teckna på morgonen
och måla efter lunch. I Frihamnen nära Magasin 3
har Jens Fänge sedan några år tillbaka sin ateljé.
Jag hade väntat mig en ordnad och stram miljö
men den var överraskande och härligt stökig.
5
Man riktigt känner energin och passionen för måleriet. Under våra samtal plockar Jens ständigt
fram olika böcker för att visa något, en referens,
en inspirationskälla, eller pekar på verk av andra
konstnärer han köpt.
Högst upp i ett hus med hisnande utsikt över
Högdalen spenderar Jockum Nordström allra helst
sin tid. Han kopplar av när han arbetar och mår
som bäst när han får göra det varje dag. Hans bildvärld präglas delvis av det han ser utanför fönstret. Förortens huslängor och höghus som sticker
upp ur grönskan är återkommande motiv och
kommer med stor sannolikhet att försvinna den
dag då han flyttar, byter ateljé och därmed utsikt.
Jockum håller gärna andra borta från ateljén om
det går – det känns annars lite som om publiken
skulle få stå bakom trollkarlen och se alla knep.
Teckningarna täcker han över under natten; med
collagen och modellerna är det inte lika känsligt.
Tiden rusar när man pratar med Jockum, man
kastas från konst till musik och litteratur om vart
annat. Vi sitter på golvet, ler åt den stora högen
överblivna pappersbitar under bordet. Jockum
drar ut en stor låda i en hurts – där ligger de!
Mängder av utklippta figurer och former som han
målat på – ben, armar, fötter, huvuden, hela kroppar, möbler och olika objekt. Hundratals former
huller om buller som väntar på att bli karaktärer i
någon av hans egensinniga scener. Det går inte att
missta Jockums egen förtjusning över de många
historier som ligger och väntar.
I min del av utställningen har jag både fokuserat på verk som visar interiörer av de mest olika
slag men också på konstnärernas ateljé som interiör. Ateljén är platsen där idéer och den kreativa
drivkraften möter den praktiska processen, och i
vissa fall är det just platsen i sig som inspirerar
till skapande. I utställningen rör man sig mellan
verken, fysiska objekt från konstnärernas ateljéer
och fragment av skapandeprocessen. Gränserna
mellan verkliga, fiktiva och mentala rum suddas
ut och tillsammans ger de glimtar av de historier
som finns inneboende i alla verk.
Tessa Praun är intendent på Magasin 3 sedan
2004. Hon har curerat utställningar med bl.a.
Christian Boltanski, Miroslav Tichý/Julia Margaret Cameron och Smadar Dreyfus.
VERKLISTA
Absalon (Israel, 1964–93)
Proposition d’Habitation (1990)
Video, 3 min 50 sek
Solutions (1992)
Video, 7 min 25 sek
Karin Mamma Andersson (f. Sverige, 1962)
Kontor 1 (2007)
Blandteknik på papper, 57 x 71 cm
Studio (2007)
Akryl och olja på duk, 149 x 72 cm
Porträtt (2007)
Blandteknik på papper, 57 x 71 cm
Lager (2007)
Blandteknik på papper, 57 x 71 cm
Uta Barth (f. Tyskland, 1958)
Untitled (05.17) (2005)
Färgfotografier, monterade, fyra delar,
vardera 61 x 64 cm
Sundial (07.1) (2007)
Färgfotografier, monterade, tre delar,
vardera 153 x 130 cm
Sundial (07.2) (2007)
Färgfotografier, monterade, fem delar,
vardera 76 x 95,5 cm
Jens Fänge (f. Sverige, 1965)
Overglaze (2006)
– Carl Hammouds ateljé, 2010 (översta två
bilderna). Fotografi: Tessa Praun
– Jens Fänges ateljé, 2010. Fotografi: Tessa Praun
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
6
Gouache på papper, 185 x 154 cm
Carl Hammoud (f. Sverige, 1976)
Metamorphosis (2009)
Blyerts på papper, 47 x 51 cm
Annika von Hausswolff (f. Sverige, 1967)
Split Version (fd parallel platform for
projection) (2003)
C-print, silikonmonterad på plexi, diptyk
160 x 120 cm
The Legacy of Beige (2002)
C-print, silikonmonterad på plexi
128 x 100 cm
Utan titel (2002)
C-print, silikonmonterad på plexi
128 x 100 cm
Utan titel, 1999 (fd End of story) (1999)
Silikonmonterad på plexi, 140 x 110 cm
Sad Memories of Pink #2 (2004)
Silikonmonterad på plexi, 180 x 80 cm
Maria Hedlund (f. Sverige, 1961)
Not the same (2002)
C-print på aluminium, diptyk, vardera 56 x 48 cm
Ernst Josephson (Sverige, 1851–1906)
Interiör med kakelugn och piano (odaterad)
Tusch på papper, 38 x 23 cm
Ohad Meromi (f. Israel, 1967)
Hand Rail (2009)
Blandteknik, varierande storlek
Jockum Nordström (f. Sverige, 1963)
The final end of childhood (2001)
Blandteknik på papper, 75 x 89 cm
Their Very Own and Golden City (2002)
Blandteknik på papper, 123 x 93 cm
Loppspel (2004)
Blandteknik på papper, 201 x 155 cm
Tiden (2004)
Blyerts på papper, 65,5 x 43,5 cm
Hank och stör (2008)
Collage på papper, 70 x 100 cm
Likväl (2007)
Blyerts på papper, 77,5 x 61,5 cm
Opp (2008)
Collage på papper, 57 x 76 cm
Luskam (2007)
Collage på papper, 50 x 70 cm
Farväl (2008)
Papper, kartong, akvarell
72 x 31 x 14 cm
A Flickering Dream of Time (2009)
Akvarell, blyerts och collage på papper
119,5 x 105,5 cm
Fred Sandback (USA, 1943–2003)
Untitled (1987)
Kol och pastell, 81,5 x 62,5 cm
Untitled (1987)
Blyerts och kol, 105 x 75 cm
Untitled (1990)
Blyerts och pastell, 117 x 82 cm
Untitled (1987)
Blyerts och kol, 75 x 105 cm
Untitled (1977)
Blyerts och kol, 71 x 102 cm
Untitled (1990)
Pastell, 117 x 82 cm
Untitled (1989)
Torrkrita, 48,5 x 61,5 cm
Untitled (1987)
Torrkrita, 48,5 x 61,5 cm
Untitled (1987)
Torrkrita, 62,5 x 81,5 cm
Untitled (1990)
Torrkrita, 62,5 x 81,5 cm
– Jockum Nordströms ateljé, 2010
Fotografi: Tessa Praun
Ann-Sofi Sidén (f. Sverige, 1962)
Who Told the Chambermaid (1998)
DVD-installation, 17 kanaler, s/v, monitorer
243 x 33 x 385 cm
GADDLÖST BI SAMLAR INGEN HONUNG
— Richard Julin —
Magasin 3 har samlat konst ända sedan starten
1987. Under åren har en tydlig kärna utkristalliserats – de verk vi har arbetat fram tillsammans
med konstnärer till utställningar som vi har presenterat. Verk som Mona Hatoums Undercurrent, Tony Ourslers verksvit Station, Annika
von Hausswolffs Ich bin die Ecke aller Räume
och Pipilotti Rists Tyngdkraft var min vän är
några av de verken och vi ser dem som viktiga
att bevara. Kring kärnan har hundratals konstverk tillkommit sedan mitten av 80-talet. Liksom
alla institutioner som samlar ställer vi oss frågor
kring hur vi visar, lagrar, konserverar konsten
och forskar kring den. Tillsammans ger verken i
samlingen en bred bild av samtidskonsten i den
tid i vilken vår institution agerar. Samlingen är
ett komplext verktyg med vars hjälp vi för all
framtid kan skapa nya berättelser. I ständigt nya
kombinationer kan samlingen anta nya skepnader i utställningar som speglar just den tid som
verken visas i. Nya verk tillkommer och varje ny
sammanställning är en berättelse om nuet i relation till det förflutna.
Magasin 3 hör till de många konstmuseer
världen över som är helt privatfinansierade. Även
många av de museer som idag är statliga har en
gång i tiden startats av privatpersoner – eldsjälar
som brunnit för kulturen och konsten. Energiska
samlare har ägnat stora delar av sina liv åt att
skapa platser för besökare att uppleva sig själva
i relation till sin samtid och historia. I Stockholm
är Thielska museet och Waldemarsudde exempel på sådana platser. Även Nationalmuseums
enorma samlingar har till största del privat ursprung, med start i Gustav Vasas konstsamlingar
från 1500-talet. I andra länder kan the Museum of
Modern Art i New York City nämnas som exempel
på helt privata initiativ som fått stor betydelse för
museihistorien. Men kanske framförallt som en
av de platser där människor har lärt sig något,
känt mycket och fått minnen för livet.
I den utställningsdel av Thrice upon a time
som jag arbetat med utgår jag från samlandet.
Jag har arbetat med att skapa en utställningsarkitektur i vilken du som besökare kan uppleva konstverken i en rumslig miljö tillkommen
utifrån de konstverk som visas. Verken är sammanställda associativt och förhoppningen är att
utställningen som helhet väcker upptäckarglädje
– närbesläktad med en samlares entusiasm. För
att understryka att det är historierna som är viktiga och inte objekten i sig har alla verk i utställningen speciella anekdoter kopplade till sig.
I samband med arbetet med utställningen har
jag reflekterat över museernas roll och återbesökt några av mina favoritmuseer i världen. Det
är platser som påminner mig om museernas och
konstens enorma potential till inspiration. Här är
några av dem:
Sir John Soane’s Museum, London
Det här lilla museet är en av mina absoluta favoritplatser. Den får mig att uppleva hur historiens
vingslag viner genom detta kaotiska sammelsurium av objekt, underliga rumskonstruktioner
och häpnadsväckande, genuina material. Soane’s
Museum är ett unikt, drömlikt kuriosakabinett
som inger hopp om framtiden genom sitt kärleksfulla förhållande till historien.
Sir John Soane var sin tids mest kände brittiske arkitekt. Med början år 1792 byggde han om tre
hus i Lincoln’s Inn Fields i London för att härbärgera och utöka sin samling i det som även var hans
privata hem. När Soane blev professor vid Royal
Academy i London 1806 öppnades huset för hans
studenter. Byggnadsmaterial, modeller av byggnader och över 30 000 ritningar utgör en viktig del av
samlingarna. När Soane dog 1837 började en Act
of Parliament gälla. Han hade förhandlat om den
flera år tidigare och det beslutet av det Brittiska
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
7
parlamentet har som mål – då och fortfarande –
att bevara platsen såsom den var när Soane gick
bort. Museet är öppet för allmänheten och gratis
att besöka.
En av de föremål jag tycker bäst om är den
centralt placerade, över 3000 år gamla egyptiska
alabastersarkofag som var regenten Seti den förstes grav. I botten på sarkofagen finns en inristad
teckning av gudinnan Nut som är så vacker, välgjord och välbehållen att man skulle kunna tro att
personen som har gjort den just har lämnat platsen. På väggarna hänger ett myller av grekiska och
romerska arkitekturfragment, friser och reliefer,
vaser, mosaiker, medeltida objekt i diverse material, bronser från renässansen och mycket annat.
I ett samtida musealt sammanhang är Soane’s
intressant och inspirerande bland annat för The
Picture Gallery i vilket Soane designat ett intrikat
panelsystem för målningar. De rörliga väggarna
tillåter att tre gånger så många målningar kan
härbärgeras i rummet än om det bestod av vanliga väggar. Under 1820- och -30-talet samlade Soane på samtida skulptur och måleri. Han skapade
ett galleri specifikt för skulptur och ett annat
för måleri. Museet är en veritabel guldgruva av
historier, unika objekt, arkitektoniska modeller
och konst att inspireras av idag. Bara de ramar
Soane designade för de målningar han köpte in
och årligen visade upp på Royal Academy är ett
kapitel för sig.
Under mitt besök nyligen berättade inten´
´
denten Jerzy Kierkuc-Bielinski
att det största
projektet på Soane’s Museum just nu är att varsamt återskapa ett antal rum som under årens
lopp fått ge plats åt kontor och annat. Det första
som återuppstår är det fantastiska rum där Soane visade arkitekturmodeller för studenter på
1800-talet. Inom en snar framtid har vi möjligheten att återvända till det rummet.
Dia Art Foundation, USA
– Magasin 3, Stockholm. Fotografi: Anna Eriksson
– Akvarell, 1825. Courtesy Sir John Soane’s
Museum.
– Tidigare Dia Center for the Arts, New York
Courtesy Dia Art Foundation. Fotografi: Florian Holzherr
– Schaulager® Münchenstein, Basel. Fotografi: Heinrich Helfenstein, Zürich
Dia har utvecklat idén om vad ett museum kan
vara på ett positivt, kompromisslöst vis: när man
besöker någon av Dias platser känns det som om
konsten har fått bestämma helt. Institutionen utgörs av en mängd olika platser spridda över USA.
Mitt första möte med Dia var 1999 i utställningen
Double Vision av Stan Douglas och Douglas Gordon. Det var i Dias lokaler i Chelsea på Manhattan
där de bedrev utställningsverksamhet 1987–2004.
Det var en häpnadsväckande utställning med två
nya verk – dubbelprojektioner – skapade specifikt
för utställningen och i relation till varandra. Utställningen visades i över ett år på andra våningen
i Dias fyravåningshus. På taket visades Dan Grahams The Rooftop Urban Park project – även det
ett verk gjort specifikt för platsen. Utöver Grahams
storskaliga glaspaviljong fanns en liten bod som
innehöll ett café med ett filmprogram som Graham
satt samman. Jag upplevde att den här urbana
parken var en fantastisk plats. Här gick det att tillbringa timmar med att bara se ut över Manhattan
och samtidigt, på ett generöst vis, upptäcka och
uppleva konsten utan tidspress och pekpinnar.
Dia Art Foundation startades 1974 av paret
Philippa de Menil och Heiner Friedrich. De ville anpassa institutionen till en grupp konstnärers verk
från 1960- och -70-talet som Joseph Beuys, Donald
Judd och Andy Warhol. Det första stora projektet
som genomfördes visade tydligt på ambitionen att
tänja på museibegreppet: Walter De Maria’s The
Lightning Field (1977) i New Mexico är en yta
på 1 x 1 km där 400 stora stålstavar placerats ut i
ett rutnät. Platsen har sedan dess kunnat besökas
genom att man bokar in en övernattning i en enkel
liten stuga på platsen. Verket kan bara upplevas
på plats och proceduren är speciell: man tillbringar nästan ett dygn med verket och Dia arrangerar
transport, mat och husrum.
Dia var tidiga med att använda sig av övergivna industribyggnader som utställningsrum.
Det senaste, enorma tillskottet i Dias familj är
Dia:Beacon som öppnade 2003 norr om New York
City. Ett före detta tryckeri på närmare 28 000
kvadratmeter har byggts om till museum för att
inhysa Dias samling. Även vid den här ombyggnaden visade Dia sin stora tilltro till konsten och
konstnärerna. Man gav skulptören Robert Irwin i
uppdrag att forma om platsen. Resultatet har blivit en fullständigt unik plats som ger utrymme för
möten med konsten där i alla fall jag blir mållös.
Schaulager, Basel
Schaulager tycker jag är de senaste årens mest
spännande och nyskapande museum. Här har
ett koncept växt fram som resulterat i en byggnad och en organisation där man samlar, lagrar,
forskar och visar konst på ett nytt sätt. Även på
Schaulager får konsten ta plats på ett kompromisslöst vis och museet ger verkligen en möjlighet att djupdyka i konstnärskap. De tillfälliga
utställningarna är stora, pågår länge och visar
omfattande verkgrupper; ofta åratals skapande i
relation till nyproduktioner.
Grunden till Schaulager är stiftelsen Emanuel
Hoffmann. Dess samling är idag över 70 år gammal och har verk av cirka 150 konstnärer. Schaulager öppnade 2003 och är ritat av arkitekterna
Herzog & de Meuron. Samlingen är lagrad på ett
unikt sätt i jämförelse med andra museer. Verken
är inte packade i lådor utan är installerade i ett
lager med kontrollerat klimat. De finns tillgängliga som de är tänkta att upplevas och kan ses
av forskare och andra specialister som beställer
tid. Samtidigt sker sedan 1940-talet ett samarbete med Kunstmuseum Basel, och sedan 1980
ett med Museum für Gegenwartskunst Basel, där
samlingen visas i olika utställningar. Schaulager
hanterar sin stora, ständigt växande samling på
ett dynamiskt sätt: museet gör utställningar för
allmänheten i den egna byggnaden parallellt med
väletablerade samarbeten med lokala museer.
Forskningen kring samlingen, som delvis ligger
till grund för de tillfälliga utställningarna, är unik
då de rumsliga lösningarna för lagret gör att hela
samlingen alltid kan ses.
Richard Julin är biträdande museichef på Magasin 3 sedan augusti i år. Han började sitt
arbete som intendent 1999 och har skapat en
mängd utställningar, t.ex. med Pipilotti Rist,
Mona Hatoum och Tal R.
VERKLISTA
Absalon (Israel, 1964–93)
Bruits (1993)
Video 3, 23 min
Bataille (1993)
Video, 50 sek
Lynda Benglis (f. USA, 1941)
Catalina (1980)
Väggskulptur, guld på gips, 134 x 54 cm
Christian Boltanski (f. Frankrike, 1944)
Reliquaire (1989)
114 plåtskrin, tre metallådor med
svart-vita fotografier, tre elektriska lampor och
ledningstråd, tygbitar, 390 x 46 x 66 cm
Marcel van Eeden (f. Nederländerna, 1965)
Untitled (1990)
19 x 14 cm
Untitled (1990)
19 x 14 cm
Untitled (1990)
19 x 14 cm
Untitled (1990)
19 x 14 cm
Untitled (1990)
19 x 14 cm
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
Untitled (1990)
19 x 14 cm
Untitled (2000–06)
19 x 29 cm
Untitled (2000–06)
19 x 28 cm
Untitled (2000–06)
19 x 28,5 cm
Untitled (2000–06)
19 x 28,5 cm
Untitled (2007)
19 x 28,5 cm
Untitled (2007)
19 x 28,5 cm
Untitled (2007)
19 x 29 cm
Untitled (2007)
19 x 29 cm
Untitled (2007)
19 x 28,5 cm
Untitled (2007)
19 x 28,5 cm
Untitled (2007)
19 x 28,5 cm
Samtliga verk blyerts på arkivpapper
Robert Guillot (f. Frankrike, 1953)
Untitled (1991)
Brons, 15 x 7 x 13 cm
Big Toe Foot (1991)
Brons, 13 x 8 x 22 cm
This much (1991)
Brons, 12 x 13 x 15 cm
Inventory (1992)
Tusch på papper, 22 x 27 cm
Untitled (Fives) (1992)
Tusch på papper, 27 x 22 cm
Potato Boy (1993)
Asfalt, sten, keramik, 20 x 7 x 7 cm
Potato Thought II (1993)
Blandteknik, 44,5 x 44,5 x 15 cm
Untitled (Finger Study) (1990)
Blyerts på papper, 22 x 28 cm
Untitled (Hammer, Nose, Eyes) (1991)
Blyerts på papper, 43 x 36 cm
Untitled (Bent Thumb) (1989)
Blyerts på papper, 27 x 22 cm
Rune Hagberg (f. Sverige, 1924)
I tystnaden (2003)
Blandteknik på podium i stål, 40,5 x 18,5 x 14,5 cm
Avsiktslös rörelse (2005)
Blandteknik på podium i stål, 28 x 19,5 x 19,5 cm
Lova Hamilton (f. Sverige, 1968)
Om och om igen (1996)
Blyerts på papper, 105 x 75 cm
Bunden (1996)
Tusch på papper, 105 x 75 cm
Påskafton (1996)
Tusch på papper, 105 x 75 cm
Siobhán Hapaska (f. Nordirland, 1963)
The nose that lost its dog (2010)
Päls av prärievarg, stålkomponenter, läder,
rostfritt stål, akupunkturnålar i koppar,
järnfilspån i plast
48 x 39 x 33 cm
Anton Henning (f. Tyskland, 1964)
Interieur No. 379 (2007)
Olja på duk, 80 x 70 cm
Portrait No. 89 (2007)
Olja på duk, 80 x 70 cm
Pin-up No. 132 (2009)
Olja på duk, 100 x 70 cm
8
Kärleksscen II (1936)
Trärelief, målad, 186 x 57 cm
Made-Ready (2002)
Plast, DVD, liten tv-monitor
Rebecca Horn (f. Tyskland, 1944)
Boys with one spoon to much (1996)
Glas, metallram, 111,5 x 70,5 x 11,5 cm
Jonathan Seliger (f. USA, 1955)
Intersection (1993)
Olja, alkyd, modellera på bomull,
15 x 20 x 20 cm
One Penny Nail (1993)
Olja, alkyd, modellera på trä, emalj på bomull
6 x 6 x 2,5 cm
Parked (1993–94)
Olja, alkyd, modellera på trä, emalj på trä, 9 x 8 cm
Elevation Over White (1993–94)
Olja, alkyd, modellera på duk, 58 x 13 x 13 cm
Two (1993–94)
Blyertspulver, polymeriserad linolja,
mineralterpentin, alkyd, akrylfärg på duk
8 x 24 x 15 cm
Snowy Fence (1993–94)
Akryl, alkyd, modellera på duk, alkyd på acetate,
emalj på aluminium, 12 x 27 x 2,5 cm
Home Delivery (1993–94)
Akryl, alkyd, olja på duk, 10 x 43 x 45 cm
Matti Kallioinen (f. Sverige, 1974)
The Beautiful Robot, modell av paviljong (2007)
Kartong, papper, 36 x 30 x 22 cm
R.B. Kitaj (USA, 1932–2007)
Ucla Film Dept (2001)
Kol på papper, 103 x 81 cm
Sigalit Landau (f. Israel, 1969)
Giving Birth to Herself (inside out girl) (2003)
Järn, tidningspapper (papier-maché),
dörrkikhål, trä, 161 x 130 x 130 cm
Matts Leiderstam (f. Sverige, 1956)
Heraklesklubba (1994)
Finsk Björk, 120 cm, diam 16,5 cm
The Eruption of Vesuvius (2000)
Cibachrome, färgfotografi, svart-vitt fotografi
81 x 117 x 2,5 cm, 81 x 117 x 2,5 cm,
81 x 117 x 2,5 cm
Claude (2000)
Keramik, glaserad, 20 cm
Maria Lindberg (f. Sverige, 1958)
Resting Monument (1999)
Akryl på papper, glas, tejp, 47 x 54 cm
Girl and black line (1997)
Akryl på papper, 58,5 x 43,5 cm
Sweden through one eye (1999)
Fotografi, akryl på papper, 51 x 46,5 cm
Lost part (1999)
Akryl på papper, glas, band, 54 x 47 cm
A lonely person in a public space (1997)
Fotografi, akryl på papper, 58,5 x 41,5 cm
En om dan/One a day (1997)
Färglaser, 29,5 x 41 cm
Trying to get in between two persons (1998)
Färglaser, 29,5 x 40,5 cm
Flicka med kraftig hårväxt (1992)
Akryl på gult papper, 32,5 x 50,5 cm
Square thought (white) (1997)
Akryl på papper, 45 x 37,5 cm
Red, white, blue and black (1998)
Akryl på papper, glas, band, 58 x 80 cm
Walter De Maria (f. USA, 1935)
High Energy Bar (1966)
Rostfritt stål, 35,5 x 3,5 x 3,5 cm
Truls Melin (f. Sverige, 1953)
Mentalt sällskap, modell av skulptur (2009)
Blandade material, 36 x 29 x 52 cm
Jan van Munster (f. Nederländerna, 1939)
Plus Minus (1990)
Marmor i glasvitrin, 7,5 x 15 cm
(40 x 40 x 40 cm)
Cecilia Parsberg (f. Sverige, 1963)
Var inte dum/Don’t be stupid (1997)
Video, 3,22 min
Håkan Rehnberg (f. Sverige, 1953)
De Törstande (1982)
Varmvalsat järn, oljefärg, två identiska serier,
tolv st vardera, varje del 18 x 10 x 10 cm
Gerhard Richter (f. Tyskland, 1932)
Cross (1997)
Stål, 19,5 x 1,5 x 19,5 cm
Carl Fredrik Hill (Sverige, 1849–1911)
Tre sittande (odaterad)
Krita på papper, 24,5 x 32 cm
Kvinnor på stranden (odaterad)
Krita på papper, 23 x 19 cm
Johan Scott (f. Åland, 1953)
PM sviten (2003)
Akvarell på polycharbonate, tolv målningar
49,5 x 41,5 cm (målning)
Bror Hjorth (Sverige, 1894–1968)
Miri Segal (f. Israel, 1965)
Lena Svedberg (Sverige, 1946–1972)
Lyndon Johnson och Svenska Dagbladets
chefredaktör Allan Hernelius (1968)
Tusch, collage, 103 x 73 cm
Fredrik Söderberg (f. Sverige, 1972)
The Beginning of Magick II (2008)
Akvarell på papper, 173 x 122 cm
Treat the Gods as if they Exist (2010)
Akvarell på papper, 194 x 137 cm
AOS–The Black Brother (2010)
Akvarell på papper, 175 x 125 cm
Tal R (f. Israel, 1967)
Hyacint (2008)
Keramik, glaserad, 107 x 28 x 34 cm
Hyacint (2008)
Keramik, glaserad, 105 x 36 x 49 cm
Johan Thurfjell (f. Sverige, 1970)
Reach Out and Touch Faith (2003)
Blandteknik, trä, lampor, skrivbordslampa,
skrivbord, fotografier, 405 x 255 x 244 cm
Richard Tuttle (f. USA, 1941)
India 2 (1980)
Akvarell på papper, 28 x 23 cm
India 7 (1980)
Akvarell på papper, 28 x 23 cm
India 21 (1980)
Akvarell på papper, 28 x 23 cm
India 36 (1980)
Akvarell på papper, 28 x 23 cm
Uglycute (Sverige)
Objekt som håller salt & pepparströ, Magasin
3 Projekt Djurgårdsbrunn (2002)
Bränd lera, varierande storlek
Rémy Zaugg (Schweiz, 1943–2005)
Schau,/Ich bin/Blind,/Schau. (Nr 12 orange/
vert) (1997–98)
Billack på aluminium, 70 x 3 x 78 cm
Schau,/Ich bin/Blind,/Schau. (Nr 14 rouge/
blue) (1997–98)
Billack på aluminium, 70 x 3 x 78 cm
Schau,/Ich bin/Blind,/Schau. (Nr 20 rouge/
blue) (1997–98)
Billack på aluminium, 70 x 3 x 78 cm
About death II 8 (1998–2002/2005)
Billack på aluminium, 126 x 383 x 3 cm
(126 x 77 x 3 cm)
About death II 3 (1998–2002/2005)
Billack på aluminium, 126 x 577 x 3 cm
(126 x 77 x 3 cm)
Johan Zetterquist (f. Sverige, 1968)
Make-out Tower–tower solution for
flat cities (2003)
Ståltråd, trä, funna objekt, 175 x 115 x 117 cm
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
10
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
11
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
Föregående uppslag:
Rémy Zaugg, About Death II 3, 1998–2002/2005
Uta Barth, Untitled (05.17), 2005
Boo Ritson, Cindy-Rae, 2007
Nedan:
Rémy Zaugg, Schau,/Ich bin/Blind,/Schau.
(Nr 12 orange/vert, 1997–98)
Rémy Zaugg, Schau,/Ich bin/Blind,/Schau.
(Nr 14 rouge/blue, 1997–98)
Carl Hammoud, Metamorphosis, 2009
Följande uppslag:
Jockum Nordström, Loppspel, 2004
Lynda Benglis, Catalina, 1980
12
MAGASIN 3 STOCKHOLM KONSTHALL
Välkommen till Magasin 3 Stockholm Konsthall
– en av Europas ledande institutioner för samtidskonst. Hösten 2010 visar vi utställningen
Thrice upon a time som är vår största samlingsutställning sedan starten 1987. Curatorerna Richard Julin, Elisabeth Millqvist och Tessa
Praun har skapat tre parallella presentationer
som utgår från verk i samlingen som ej tidigare
visats hos oss.
Vi har också ett omfattande program med föreläsningar, konstnärssamtal och filmvisningar.
Varje lördag kl. 14 bjuder vi på en guidad visning av utställningarna. Våra familjevisningar
är uppskattade och det finns lånebarnvagnar att
använda i utställningssalarna. Skolklasser och
enskilda grupper är varmt välkomna att boka en
visning. Vi är tacksamma om skolklasser på eget
besök anmäler sig i förväg.
I biblioteket hittar du vår unika samling referenslitteratur. För uppdaterad information: följ
oss på Facebook eller prenumerera på vårt nyhetsbrev. Se hemsidan för mer information.
Vi ses! / David Neuman, museichef
PICKS & REVEALS
Titta gärna på ”Picks & Reveals” på vår hemsida,
där kan du följa arbetet bakom utställningarna och
där delar vi också med oss av inspirerande tips.
VÅREN 2011
Till våren öppnar Magasin 3 Investigations of
a Dog, en utställning sammanställd av nätverket
FACE (Foundation of Arts for a Contemporary
Europe). Gruppen består av de fem privata konstinstitutionerna DESTE Foundation, Aten (Grekland), Ellipse Foundation, Cascais (Portugal),
Fondazione Sandretto Re Rebaudengo, Turin
(Italien), La maison rouge – Fondation Antoine
de Galbert, Paris (Frankrike) och Magasin 3
Stockholm Konsthall.
”Investigations of a Dog har fått sin titel
från en novell av Franz Kafka (1922) och visar
verk från de fem institutionernas samlingar. Utställningen öppnade i oktober 2009 på Fondazione Sandretto Re Rebaudengo, och har under
sommaren visats på Ellipse Foundation. Den som
är i Paris under hösten kan besöka utställningen
på La maison rouge innan den i februari äntligen
presenteras hos oss”, säger Tessa Praun som är
ansvarig curator för projektet i Stockholm. Läs
mer om FACE på hemsidan (www.magasin3.com/
se/about/face) och se bilder från utställningsturnén under rubriken ”Reveals”.
Parallellt med Investigations of a Dog sker
under våren en serie performances som biträdande chef Richard Julin är curator för. Se vår
hemsida under hösten för mer information.
Robert Weil är styrelseordförande i Magasin 3
Stockholm Konsthall. Institutionen drivs som en
fristående kulturinstitution av den privatägda
koncernen Proventus AB. www.proventus.se
Welcome to Magasin 3 Stockholm Konsthall – one
of Europe’s leading institutions for contemporary
art. The fall of 2010 marks the opening of the unprecedented exhibition Thrice upon a time. This
is the largest exhibition to date with artworks selected exclusively from the collection of Magasin
3. In three parallel presentations over 190 works
by artists ranging from Absalon to Zetterquist fill
the exhibition spaces with photography, drawing, painting, film and sculpture. In each of the
chapters the curators Richard Julin, Elisabeth
Millqvist and Tessa Praun offer different points of
access to the collection.
We offer a comprehensive program with lectures, artist’s talks and special tours. School
16
groups and private groups can book a guided tour
with us. School groups visiting independently are
kindly requested to give us advance notice.
Our library has a wide range of literature. For
updated info, follow us on Facebook or subscribe
to our newsletter. Please see our website for more
information.
Welcome! / David Neuman, Museum Director
ÖPPETTIDER / OPENING HOURS
Thrice upon a time, 11 september–12 december/
September 11–December 12, 2010
Utställningar och café: torsdag kl. 11–19,
fredag – söndag kl. 11–17
Exhibitions and Café: Thursday 11am–7pm,
Friday – Sunday 11am–5pm
PICKS & REVEALS
ADRESS / ADDRESS
Please have a look at “Picks & Reveals” on our
website where we report from behind the scene
and where we share inspirational notes.
SPRING 2011
This spring Magasin 3 will present Investigations of a Dog, an exhibition organized by the
network FACE (Foundation of Arts for a Contemporary Europe). The group consists of the five
private art institutions DESTE Foundation, Athens (Greece), Ellipse Foundation, Cascais (Portugal), Fondazione Sandretto Re Rebaudengo,
Turin (Italy), La maison rouge – Fondation Antoine de Galbert, Paris (France) and Magasin 3
Stockholm Konsthall.
“Investigations of a Dog got its title from a
short story by Franz Kafka (1922) and presents
works from the collections of the five FACE partners. The exhibition opened in October 2009 at
Fondazione Sandretto Re Rebaudengo, and has
been shown at Ellipse Foundation over the summer. Those who are visiting Paris during the fall
can see the exhibition at La maison rouge before
we finally present it at Magasin 3 in February,”
says Tessa Praun, the curator in charge of the
project in Stockholm. Read more about FACE at
www.magasin3.com/se/about/face and see images from the exhibition tour in the “Reveals”
section on our website.
Parallel to Investigations of a Dog, a series
of performances will take place, curated by Deputy director Richard Julin. See our website during
the fall for more information.
Robert Weil is the chairman of the board of
­Magasin 3 Stockholm Konsthall. The institution
is an independent cultural institution under the
auspices of the privately owned company group
Proventus AB. www.proventus.se
Magasin 3 Stockholm Konsthall
Frihamnsgatan 28
115 56 Stockholm
Buss: 1 eller 76 till Frihamnen
Bus: 1 or 76 to Frihamnen
INTRÄDE / ENTRANCE FEE
40 / 30 kr (inkluderar ett säsongskort)
Under 20 år fri entré
40 / 30 SEK (includes a season pass)
Free admission for those under 20 years
KONTAKT / CONTACT
T: +46 8 545 680 40
[email protected], www.magasin3.com
Tidningen är publicerad i samband med utställningen Thrice upon a time.
Utställningens curatorer: Richard Julin,
Elisabeth Millqvist, Tessa Praun
Museichef: David Neuman
Biträdande museichef: Richard Julin
Intendent: Tessa Praun
Assistent till intendenter: Lisa Boström
Utställningskoordinatorer: Erika Magnusson,
Tove Schalin
Kommunikation och design: Jesper Nordström
Intendent program och pedagogik: Frida
Andersson (vik.), Sara Källström
Pedagog: Anna-Stina Ulfström
Assistent till David Neuman: Katja Finkel
Chefstekniker (samling): Thomas Nordin
Chefstekniker (utställningar): Christopher Garney
Tekniker: Peter Wiklund, Joel Nylow
Tekniska assistenter: Erik Aalto, Hans Andersson,
Björn Kjelltoft, Anna Wignell, Kerstin Olsson,
Cristoffer Reschke, Johan Thurfjell
Redaktör: Lisa Boström
Redaktion: David Neuman, Richard Julin,
Elisabeth Millqvist, Tessa Praun
Produktion: Henrik Nygren Design
Fotografer, om inget annat anges: JH Engström
(s/v), Patrik Lindell (färg)
Översättningar: Bettina Schultz, Astrid Trotzig
Texter: © 2010 skribenterna och Magasin 3
Stockholm Konsthall
Bilder: © Magasin 3 Stockholm Konsthall,
bilderna får ej reproduceras utan tillstånd.
Omslagsbild: Christian Boltanski, Reliquaire;
Mark Manders, Composition with Book and
Standing Figure; Jockum Nordström, Farväl;
Gerhard Richter, Cross; Walter De Maria,
High Energy Bar
Tryck: Fälth & Hässler, 2010
ISBN: 978–91–976646–7–7
Utställningskatalog nr 43