Finns att ladda hem här.

Det mörka Europa
Måns Wadensjö är författare
och bodde under vintern
2013 i Ungerns huvudstad
Budapest. Hans bidrag heter
”Ungern – en utmaning för
Europa” och är en närgången och personlig skildring av ett land på glid bort
från demokratin. Han skriver
att de enda som kan lösa krisen är ungrarna själva, men
att utvecklingen är ett hot
mot hela tanken om ett demokratiskt samarbetande
Europa.
Tommy Svensson • Måns Wadensjö
Tommy Svensson är journalist och medarbetare på asmedjan. Hans bidrag heter
”Europavalet och hotet från
höger” och är en genomgång
av de högerextrema partierna och rörelserna i Europa,
deras väljarbas, politik och
strategier, samt vägar att bekämpa dem. Frågan ställs
om de främlingsfientliga högerpartierna ska vinna ökat
inflytande i samband med
Europavalet i maj nästa år.
Det mörka Europa
Tommy Svensson och Måns Wadensjö
a-smedjans skriftserie
DAGENS EUROPA # 3/2013
Det mörka Europa
Tommy Svensson:
Europavalet
och hotet från höger
4
Måns Wadensjö:
Ungern
– en utmaning för Europa
40
Tommy Svensson:
Europavalet
och hotet från höger
4
Innehåll
Inledning
6
Mer makt till parlamentet
– lägre valdeltagande
8
Bäddat för populism?
13
Högerextremismen
– rörelse med många grenar
17
Demokrati under hot
19
Samordnad brun valrörelse?
24
Brun skugga över Norden
27
Extremhögern
– en utmaning för arbetarrörelsen
29
Att bekämpa högerextremism
33
5
Inledning
Vilken väg ska Europa välja? Den 22-25 maj 2014 hålls kanske det
mest ovissa och mest avgörande Europavalet någonsin. 751 politiker
som representerar 500 miljoner européer i 28 länder ska väljas.
Valet äger rum i en tid av djup ekonomisk, politisk och social kris i
stora delar av Europa och med växande framgångar för populistiska
och främlingsfientliga partier.
För Sveriges del är valet speciellt eftersom det sker knappt fyra månader före våra ordinarie val till riksdag, landsting och kommuner i september. Partier som gör bra ifrån sig i EU-valet kan väntas få en
positiv skjuts in i den inhemska valrörelsen, och omvänt. Men valet
blir även en mätare av hur starka de främlingsfientliga och nationalistiska stämningarna är som Sverigedemokraterna representerar.
Syftet med den här genomgången är dock inte att försöka göra vare sig
Sverigedemokraterna här hemma eller högerextrema partier i andra
EU-länder till huvudnummer i de kommande valrörelserna.
Fortfarande gäller att de avgörande politiska skiljelinjerna går mellan
en borgerlig (center-höger) åtstramningspolitik som dominerat i Europa de senaste åren och ett socialdemokratiskt (center-vänster) mer
progressivt alternativ. Det vägvalet brukar, slagordsmässigt, beskrivas
som ett val mellan ett blått och ett rött Europa.
Det är dock hög tid att också ta en annan och växande politisk kraft på
allvar – de populistiska och högerextrema partier som numera finns
representerade i de flesta nationella parlament – med andra ord det
bruna eller mörka Europa.
Flera av dessa partier finns redan i Europaparlamentet. Inget talar för
att de kommer att få ett avgörande inflytande över besluten ens vid en
framgång i det kommande valet. Men den politiska signal som ett Europaparlament med större inslag av bruna partier – alltifrån öppet nazistiska till mer grumligt främlingsfientliga – ska inte underskattas.
Europaparlamentet representerar 500 miljoner européer, och är en
6
central institution för inte bara för Europa. Det är också en viktig del i
EU:s röst i världen.
Denna röst ska företräda humanistiska och demokratiska värderingar.
Det slås fast i både fördragen och i Stadgan för grundläggande rättigheter. I ingressen till den senare heter det bland annat:
”I medvetande om sitt andliga och etiska arv bygger unionen på de odelbara och
universella värdena människans värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet samt
på den demokratiska principen och rättsstatsprincipen. Unionen sätter människan i centrum för sin verksamhet genom att inrätta ett unionsmedborgarskap
och skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”
I artikel 21 om icke-diskriminering slås följande fast:
”All diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller
annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska vara förbjuden.”
Det stämmer illa med dessa grundläggande värderingar om politiska
grupperingar med influenser av fascism och rasism ska representera
Europa. Därför är det angeläget att ta valet till Europaparlamentet på
större allvar än tidigare.
7
Mer makt till parlamentet
– lägre valdeltagande
Hittills har EU-medborgarna visat ett förstrött intresse för Europavalen. Deltagandet har minskat stadigt sedan det första direktvalet 1979.
I de då nio medlemsländerna röstade 63 procent av de röstberättigade
medborgarna Vid det senaste valet 2009 deltog endast drygt 43 procent i 27 medlemsländer.
Statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg anger några orsaker till nedgången i antologin ”Väljarbeteende i Europaval” (Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2010).
De påpekar för det första att det faktum att några medlemsländer, Belgien och Luxemburg, har röstplikt vägde tyngre när antalet medlemmar var mindre. Vidare har de funnit att valdeltagandet brukar var
högre när länderna röstar för första gången samt att de senaste medlemsländerna från framför allt Central- och Östeuropa generellt sett
har ett klart lägre valdeltagande än de äldre medlemsländerna .
Paradoxalt är dock att det minskade intresset för att delta i valen har
skett samtidigt som Europaparlamentet fått allt mer makt. När fler än
sex av tio röstberättigade väljare deltog vid valet 1979, var det till ett
parlament som i huvudsak var rådgivande. Vissa kallade det till och
med ett ”Musse Pigg-parlament”. Ofta var det en plats för avdankade
politiker. Det producerade resolutioner och andra opinionsyttringar
som få brydde sig om.
Vid valet 2014 – det första under det nya Lissabonfördraget - har Europaparlamentet medbeslutande inom praktiskt taget alla områden
där EU har befogenhet. Inga regeringar och inga andra EU-institutioner kan ignorera parlamentet. De ledamöter som väljs i maj nästa år
kommer att få makt, och de vet om det.
Inför valet 2014 görs dessutom särskilda ansträngningar för att öka
valdeltagandet och för att gör det mer ”europeiskt” så att inte bara na-
8
tionella frågor debatteras. Tidpunkten har ändrats till slutet av maj i
stället för sommarmånaden juni. EU-kommissionen har uppmanat de
stora politiska grupperna att nominera kandidater till posten som ordförande i kommissionen för att på så sätt öka intresset och betydelsen
av valet.
Om dessa och andra nya grepp lyckas återstår att se. Den ökade skepsisen mot EU som sådant och mot de etablerade partierna riskerar att
väga tyngre. Framför allt beror misstron på att krispolitiken medfört så
svåra umbäranden för stora delar av Europas befolkning, särskilt den
rekordhöga arbetslösheten.
Statsvetarprofessorn Sören Holmberg beskriver problemet i rapporten
”Ett fall för EU” (Sieps, maj 2013):
”Krisen blev ett fall för EU i dubbel mening. Krisen måste lösas. De många
toppmötena resulterade i många olika lösningsförslag och svidande beslut. Fallet
krishanterades. Det slutliga utfallet av alla dessa åtgärder har vi ännu inte sett.
Men så mycket kan vi redan nu se att krisen och krishanteringen inte bara är ett
fall för EU. Det har också lett till ett opinionsfall för EU. Och det inom hela
EU, inklusive Sverige.”
Andelen medborgare i EU som har en allmänt positiv bild av unionen
har enligt Eurobarometern minskat från 48 procent 2009 till 30 procent hösten 2012.
För Sveriges del visade SCB:s mätning i juni 2013 att andelen som i
huvudsak var för medlemskapet i EU var 44 procent. Emot var cirka
27 procent och 29 procent saknar uppfattning. Jämfört med ett halvår
tidigare finns inga säkerställda skillnader, men går vi fyra år bakåt finner vi att runt 55 procent var för medlemskapet. Sannerligen ett fall –
eller ras – för EU.
Om detta minskade förtroende jämfört med det förra EU-valet resulterar i ännu lägre valdeltagande återstår att se. Det skulle i och för sig
inte påverka parlamentets formella makt, men väl dess legitimitet.
Lågt valdeltagande får konsekvenser. Det blir lättare för populistiska
och extrema grupper att skaffa sig inflytande – om just de kan få sina
9
sympatisörer till valurnorna. För sådana partier och politiker tjänar
ofta EU-valen som en språngbräda för ökat inflytande också i den nationella politiken. En plats i Europaparlamentet ger en politisk plattform och goda resurser för opinionsbildning och organisering.
Statsvetarna Holmberg och Oskarsson påpekar i den nämnda undersökningen att de politiska konsekvenserna av lågt valdeltagande i Europaparlamentsvalen är just ökade svårigheter att bygga förtroende
och vinna legitimitet för EU som överstatlig arena för beslutsfattande
kring gemensamma angelägenheter.
De beskriver även de omedelbara politiska följderna för utgången av
de svenska EU-valen och frågar om valresultatet skulle ha blivit annorlunda om fler väljare deltagit:
”De politiska konsekvenserna av lågt valdeltagande måste betraktas som dramatiska i det svenska fallet. Resultat från fyra svenska EUP-val visar att Socialdemokraterna är det parti som lider mest av att valdeltagandet i Europaparlamentsvalen är så lågt. Om även icke-röstarna gjort slag i saken och gått till
valurnorna visar analysen att Socialdemokraternas valresultat i EUP-valet
2009 hade varit omkring fem procentenheter bättre än vad det i själva verket
blev.”
Slutsatsen är att Socialdemokraterna förlorar stort på det låga valdeltagandet. Även Moderaterna hade stärkt sitt röstetal med omkring tre
procentenheter om alla röstberättigade röstat i 2009 års Europaparlamentsvalet.
Det stämmer med trenden i andra länder att stora partier har svårare
att mobilisera sina väljare i Europaval än i nationella val.
Omvänt finns partier som systematiskt gynnas av att valdeltagandet är
lågt. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillhör
dem som tjänat på det låga valdeltagandet.
Forskarnas slutsats – liksom säkert många partistrategers – är att mobiliseringen av de egna sympatisörerna är viktig i samband med Europaparlamentsval:
10
”Det gäller i synnerhet för Socialdemokraterna som är det parti som alltså förlorar mest på den allmänt låga mobiliseringsgraden bland väljarna… Endast 3339 procent av S-sympatisörer har deltagit i Europaparlamentsvalen under
perioden 1995-2009. Andelen kan jämföras med Kristdemokraterna (55 procent), Centerpartiet (65 procent) och Folkpartiet (74 procent) som lyckades få en
klart större andel av sina sympatisörer att rösta i EUP-valet 2009. ”
Detta är i sin tur en spegling av den sociala snedbalansen i valdeltagandet. Valet 2009 innebar ”att gapet i valdeltagande mellan arbetarklass och
medelklass ökade till en rekordnivå i EUP-valsammanhang”, framgår det av
valanalysen. Enligt denna skiljer det 21 procentenheter mellan arbetarklassens valdeltagande (33 procent) från medelklassens (54 procent).
De ekonomiskt starkaste och mest väletablerade grupperna är mest för
EU och går också och röstar i högre utsträckning än de ekonomiskt
och resursmässigt svagaste grupperna som är betydligt mer tveksamma. Det mönstret gäller i alla medlemsländer.
Statsvetaren Maria Oskarson skriver i en artikel med rubriken ”Vi och
dom” i samma skrift ”att inställningen till europeisk integration är så tydligt socialt splittrad ses av många som ett orostecken. Det kan ses som ett uttryck för skiljelinjer i Europas länder som inte riktigt är härbärgerade i de nationella
partisystemen, och som därför kan komma att ge upphov till minskande förtroende
och legitimitet för de etablerade politiska partierna, och även ge upphov till nya,
EU-kritiska, partier. Det är med andra ord värt att ta de sociala skiljelinjerna i inställning till europeisk integration på allvar”.
Det låga och socialt sneda valdeltagandet är några faktorer som kännetecknar Europavalen och som skapar speciella politiska förutsättningar. Dessutom tas inte dessa val på lika stort allvar som riksdagsval.
Visserligen är det viktigt vilka partier som blir störst i Europaparlamentet, men det är ingen regeringsmakt som står på spel och kopplingen till vardagsnära frågor som jobb, skola och omsorg är inte lika
tydlig.
Allt detta gör att uppstickare och så kallade nischpartier – till exempel
senast Piratpartiet – har goda möjligheter att göra bra resultat i Euro-
11
pavalen. Det gäller även populistiska och extrema partier. Förutsättningen är att de lyckas med att få sina anhängare att rösta.
Lägg därtill att den ekonomiska krisen, den hårdhänta nedskärningspolitiken och de strukturella förändringarna som globaliseringen medfört har förändrat den politiska kartan i Europa. Mest syns det på
starkt minskat förtroende för regeringspartier och på att en ny radikal
och nationalistisk höger har tagit allt större plats.
12
Bäddat för populism?
Medborgarnas förtroende för EU och dess institutioner har som framgått minskat drastiskt. De traditionellt regeringsbärande partierna till
höger och vänster har svepts bort i val efter val. I Italien och Grekland
fick så kallade teknokratregeringar träda till när det politiska systemet
kollapsade.
De etablerade partierna, kristdemokratiska center-höger och socialdemokratiska center-vänster, har inte bara tappat mark vart och ett för
sig. Sammantaget lockar de allt färre väljare.
I mångas ögon står de dessutom för en likartad politik. Under trycket
av de finansiella marknaderna och den internationella konkurrensen
är handlingsutrymmet numera begränsat. Det gäller inte bara de mest
utsatta krisländerna.
Faktum är dock att det är borgerliga partier som dominerat politiken
både i EU och i de flesta av medlemsländerna under det senaste decenniet. Och det är den politiken som misslyckats. Arbetslösheten har
nått rekordnivåer, sociala konsekvenser av den förda politiken har negligerats och löntagarnas rättigheter har trängts tillbaka.
Det vakuum som uppstått har utnyttjats av populistiska partier, framför allt på den yttersta högerkanten. Framväxten av radikala högerpartier är det mest kännetecknande för den politiska utvecklingen i
Europa under de senaste årtiondena.
Spännvidden inom den yttersta högern är stor, från tydligt nazistinfluerade partier som Gyllene gryning i Grekland, Jobbik i Ungern
och British National Party i Storbritannien till populistiska missnöjesoch främlingsfientliga partier som Dansk Folkparti i Danmark och
Sannfinländarna i Finland.
Samtliga dessa partier och åtskilligt fler har i dag en politisk plattform i
Europaparlamentet. Om dagens opinionssiffror för Sverigedemokra-
13
terna står sig kommer även vårt land att representeras av främlingsfientliga ledamöter i det europeiska samarbetet.
Den populistiska vågen har så gott som uteslutande gynnat partier på
högerkanten. Den miljö av otrygghet och förändring som präglar dagens Europa har uppenbarligen inte varit någon grogrund för folkliga
vänsterrörelser. Bland undantagen är Syriza i Grekland och möjligen
svårplacerade Beppo Grillos Femstjärnor-rörelsen i Italien.
Inom den högerextremistiska rörelsen finns gamla och nya öppet nazistiska och fascistiska partier. Förutom exemplen ovan är dessa dock i
regel små. Till dem hör ofta löst sammansatta våldsbenägna grupper
och enskilda terrorister.
De framgångsrika radikala högerpartierna kännetecknas av att de –
likt Sverigedemokraterna – tagit av sig marschkängorna, lagt undan
eventuella nazisymboler och av att de försöker framstå som folkliga alternativ till de etablerade partierna.
Deras framstegsformel är att föra ”den lille medborgarens” talan mot
förment korrupta makthavare. De är fientliga mot invandrare och mot
traditionellt utsatta grupper som romer, judar, muslimer och homosexuella. De står för en nationalistiskt präglad kritik mot EU och är
dessutom ofta antifeministiska. Hos vissa är rasismen öppen och
naken. Men oftast kläs den i en nystruken språkdräkt.
Det är emellertid skillnad mellan invandrare och invandrare. I rapporten ”Far-right parties and discourse in Europa: A challenge for our
times ( European network against racism) pekar forskare på att det
framför allt är de invandrargrupper som upplevs som ett hot mot den
inhemska kulturen som är målgruppen.
För en (exempelvis) österrikare som är vit och katolik betyder det muslimer – tidigare hette det turkar. 11 september öppnade enligt citerade
forskare möjligheten till en ”acceptabel” främlingsfientlighet – islamofobin, särskilt i Danmark och i Nederländerna. Och om man inte vill
framstå som öppet främlingsfientlig kan man tala om de förment ”kriminella” muslimerna (eller romerna).
14
Denna nya radikala höger kan inte enbart ses som en extrem form av
konservatism eller kvarlevor från gamla tidens fascistpartier. De definieras ibland som ”den tredje vågen” av högerextrema partier i efterkrigstidens västliga demokratier (Statsvetaren Michael Minkenberg,
”Right-wing extremism in Europe”).
Dessa har tonat ner sin anti-demokratiska retorik och säger att de accepterar de demokratiska spelreglerna. De undviker allt oftare att tala i
termer av raser, i stället sägs det vara det egna landet eller den egna
kulturen som hotas.
Ingen ras eller kultur sägs vara överlägsen någon annan, men de ”mår
bättre” av att leva åtskilda. Därför kan Sverigedemokraterna uttala sin
”nolltolerans mot rasism”, men ändå i grunden hålla fast vid att ”bevara Sverige svenskt”. Effekten blir densamma, men språkbruket är
klädsammare.
Ideologiskt har de radikala högerpartierna hämtat inspiration från den
så kallade ”Nya högern” som framträdde i Frankrike i slutet av 60talet. Tanken var att inte längre tala om den vita rasens överlägsenhet,
utan i stället hävda att olika kulturer eller civilisationer inte bör blandas. Rassegregation ersätts med kulturell eller nationell segregation.
Multikulturismen förkastas. Ett sådant angreppssätt gör det också möjligt att ”skylla” problem på den andra sidan. Det är hos islam eller hos
andra kulturer som problemen och fientligheten finns som gör det
omöjligt att leva samman.
Det man eftersträvar är i stället en nostalgisk bild av ett homogent och
romantiserat samhälle. Ett talande exempel är det bildspråk Sverigedemokraterna använder sig av i broschyrer och annan propaganda – ett
idylliserat (och vitt) Sverige som ett evigt Sörgården.
Radikala högerpartier är representerade i mer än hälften av parlamenten i EU:s medlemsländer. I några fall har de haft eller har ett direkt
inflytande över regeringspolitiken som i Österrike, Nederländerna,
Danmark och Ungern.
15
I Europaparlamentet har de än så länge inte haft någon makt att tala
om. De cirka fyrtio ledamöterna från högerextremistiska partier som
är representerade har varit för splittrade och bråkiga för att utgöra
någon enhetlig grupp. Företrädare för bland andra franska Nationella
fronten, ungerska Jobbik och brittiska BNP återfinns därför bland de
grupplösa.
Dock finns flera av de radikala högerpartierna i gruppen Frihet och
demokrati i Europa som har 34 platser. Bland partierna finns Dansk
Folkeparti, italienska Lega Nord och brittiska Ukip,
Efter nästa års val kan situationen vara annorlunda. Risken är uppenbar att främlingsfientlighet och anti-EU retorik bäddar för en framgång för högerextremister i flera av medlemsländerna, Sverige
inräknat.
Det är hög tid att ta hotet från höger på allvar.
16
Högerextremismen
– rörelse med många grenar
En nynazistisk terrorgrupp står inför rätta i Tyskland. I Storbritannien
jublar ett smygrasistiskt parti över framgången i lokalvalen. I Ungern,
som behandlades i ett särskilt kapitel i denna bok, möttes Judiska
världskongressen av fascistiska demonstrationer.
Det är tre händelser i en vårveckas nyhetsflöde 2013 som visar den
framväxande högerextremismens olika uttryck och former i Europa.
Inom dess vida ram finns partier som ställer upp i val och som tar avstånd från våld, men vars retorik ändå bidrar till att skapa ett aggressivt samhällsklimat som kan trigga till brott.
På den andra kanten finns nynazistiska eller fascistiska terrorgrupper
eller enskilda fanatiker som tar till vapen i vad de tror är ett krig för att
försvara den egna rasen eller det egna landet.
Tyskland går till val i höst men har tack och lov till skillnad från
många andra länder inget välorganiserat och framgångsrikt högerextremt parti. Historien förskräcker och avskräcker.
Det nynazistiska NPD, som funnits sedan sextiotalet, har lokalt haft
vissa framgångar, sedan återföreningen främst i tidigare Östtyskland.
Försök har gjorts att förbjuda partiet, något som dock misslyckats.
Däremot finns ett myller av högerextrema terroristgrupper som länge
har kunnat verka och planera aktioner utan större uppmärksamhet
från polis och myndigheter. Dessa har varit upptagna med hotet från
militanta islamister.
Det närmast slumpartade avslöjandet av den nazistiska terrorgruppen
NSU (Underjordiska nationalsocialister) har därför väckt starka reaktioner. I sju år har de mördat turkiska och grekiska invandrare utan att
upptäckas.
Samma mönster går igen i andra länder, enligt flera rapporter. Senast i
juni när en utredning om terrordådet 22 juli 2011 slog fast att den
17
norska säkerhetspolisen underskattat hotet från högerextremister och
varit för ensidigt fokuserad på islamistisk terror.
Slutsatsen är att det överlag finns alldeles för liten forskning om de högerextrema rörelserna och vad värre är alldeles för dålig bevakning
från myndigheterna.
Även i Storbritannien har högerextrema partier haft svårt att få politiskt inflytande i de olika politiska församlingarna, till stor del beroende på valsystemet. Det brittiska nazistpartiet BNP har lokalt haft en
del framgångar och finns till och med i Europaparlamentet.
I Europaparlamentet finns också EU-kritiska Ukip, och vårens brittiska
lokalval innebar ett genombrott även nationellt. Partiet fick 25 procent
och utgör ett verkligt hot mot framför allt det konservativa regeringspartiet i nästa val, men gjorde uppenbarligen även inbrytningar i traditionella Labourfästen. Valdeltagandet var dock bara 31 procent.
Ukip ska förstås inte jämställas med de mest extrema högerpartierna,
men består, åtminstone enligt premiärminister David Cameron, av en
mängd ”smygrasister”. Vid sidan av den skarpa EU-kritiken, som ju
delas av många, kännetecknas partiet utan tvivel av en obehaglig invandrarfientlighet.
Ofta, men inte alltid, spelar partiledaren en stor roll för de högerextrema partierna. Karismatiska ledare som Geert Wilders i Nederländerna, Jean Marie Le Pen i Frankrike, den bortgångne Jörg Haider i
Österrike och i vår närhet Pia Kjaersgaard i Danmark samt Carl I
Hagen i Norge är exempel på det.
Uikp:s partiledare Nigel Farage är än så länge inte lika känd. Men alla
som följt debatter i Europaparlamentet har inte kunnat undgå att
lägga märke till honom. Humoristisk, folklig och välformulerad på ett
typiskt engelskt vis.
Den europeiska mardrömmen är att en populistisk och högerextrem
politiker plötsligt får väljarna med sig i stormakter som Tyskland eller
Storbritannien. Där är vi inte än, men läget är illa nog.
18
Demokrati under hot
– Det var som en film från andra världskriget.
Marita Ulvskog berättar om sitt första möte som nyvald Europaparlamentariker (S) 2009. Där fanns även tre ledamöter från ungerska Jobbik. De var klädda i naziliknande uniformer med läderkoppel.
Fascistiska Jobbik hade fått femton procent av rösterna. I parlamentsvalet ett år senare fick de sjutton procent och blev landets tredje största
parti.
Uniformerna blev de tvungna att sluta bära i Europaparlamentet och
något inflytande i EU har de inte haft. Men hemma i EU-landet Ungern har de fortsatt att jaga romer och hetsa mot judar. Liknelsen med
Europas mörkaste är ofrånkomlig, men inte längre som film utan som
verklighet.
Ändå inte är det inte Jobbik och dess militära gren Ungerska gardet
som är orsaken till den spända relationen mellan EU och Ungern. Det
är regeringspartiet Fidesz och dess ledare, premiärminister Viktor
Orbán.
Fidesz var i början ett liberalt och ungdomligt präglat frihetsparti och
Viktor Orbán en kämpe för Ungerns frigörelse från kommunismen
1989. I dag är det konservativt och nationalistiskt och ändrar lagar och
gör reformer som får alltfler att ifrågasätta om landet fortfarande kan
kallas demokratiskt.
I valet 2010 kollapsade de regerande socialdemokraterna och Fidesz
återkom till makten med över femtio procent av rösterna, som tack
vare valsystemet gav hela två tredjedelars majoritet i parlamentet. Därför kan Fidesz styra och ställa med landets grundlagar som det vill.
Och förändringar har skett i rasande fart. Lagar har införts som inskränker mediernas frihet, domstolsväsendets självständighet och till
och med religionsfriheten för minoritetsgrupper, enligt bland andra
19
EU-domstolen och Europarådet. I en del fall har regeringen backat
efter kritiken, men bara för att återkomma med i stort sett samma förslag på andra vägar.
Hade Ungern ansökt om att bli EU-medlem i dag hade det blivit nej.
Men när ett land väl är medlem är det svårare för EU att sätta hårt
mot hårt.
Möjligheter finns emellertid. Krav på att EU-bidrag ska dras in och på
att Ungern ska fråntas sin rösträtt i ministerrådet har förts fram i EUparlamentet och från andra länders regeringsföreträdare.
De svenska moderaterna tiger dock, både i regeringen och i Europaparlamentet. Fidesz är moderaternas systerparti och Orbán vice ordförande i det europeiska konservativa partiet, EPP, där Moderaterna och
Kristdemokraterna ingår.
Fascistiska tendenser och storvulen nationalism finns i flera av de östeuropeiska medlemsländerna. Skillnader i historia och politisk bakgrund gör att man kan se en annan typ av extremhöger där än den
”nya, radikala höger” som beskrivits i till exempel Frankrike, Nederländerna och Sverige, även om nyanserna ibland kan vara små.
Nationella fronten i Frankrike och andra västeuropeiska radikala högerpartier försöker alltmer utnyttja misstron mot muslimer och talar
mer om hotet om ”islamisering”. Den vet att öppen antisemitism inte
är lika gångbart i Västeuropa.
Dessa i grunden antifeministiska partier vill vidare gärna framstå som
försvarare av jämställdhet och kvinnors rättigheter genom att peka på
kvinnoförtryck och hederskultur i muslimska länder. Skarp kritik är i
de fallen högst berättigad, men från högerextremisternas sida är inte
syftet att stödja kvinnor i dessa länder utan att få muslimer att lämna
Europa.
Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna är ett exempel på ett främlingsfientligt parti som till och med argumenterar utifrån förment liberala och frihetliga värderingar.
20
Medan dessa partier försöker anpassa sitt uppträdande för att bli
breda och folkliga, har deras motsvarigheter i Östeuropa kvar flera av
de fascistiska symbolerna, som de uniformer Marita Ulvskog berättar
om ovan. Till bilden här att politiska uniformer eller kännetecknande
kläder inte bara hör till 30- och 40-talets fascism och nazism, utan
också var en tradition under den kommunistiska tiden.
Antisemitismen är ännu mer uttalad hos de östeuropeiska högerpartierna. Det finns en grogrund i en utbredd antisemitism hos stora delar
av befolkningen, visar flera mätningar.
I den statliga utredningen ”Främlingsfienden inom oss” (SOU
2012:74), som leddes av förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, redovisas en undersökning som visar att antisemitismen är särskilt stark i
bland andra Polen och Ungern. Kopplingen mellan judar och Israel
var särskilt tydlig i Polen. 37 procent instämde helt eller delvis med påståendet ”Med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor
tycker illa om judar”.
Dessa två länder utmärker sig (tillsammans med Portugal) även i vad
som kallas ”traditionell” rasism, det vill säga riktad mot svarta. I Ungern instämmer 30 procent med påståendet att det är önskvärt att
svarta och vita människor inte gifter sig. I Polen är motsvarande siffra
20 procent.
I Portugal, Ungern och Polen instämmer över 40 procent i påståendet
att det finns en naturlig hierarki mellan svarta och vita.
En undersökning från Friedrich Ebert Stiftung (”Intolerance, Prejudice
and Discrimination: A European Report, 2011) visar inställningen till
immigranter i åtta länder; Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Italien, Portugal, Polen och Ungern.
På frågan om det är för många invandrare i det egna landet instämmer i snitt över hälften av de tillfrågade. I stort sett gäller samma förhållande som svar på frågan om immigranter utgör en börda för
välfärdssystemet.
21
Denna och andra undersökningar visar tydligt att populistiska och
främlingsfientliga partier kan fånga sympatier genom att spela på oro
och fördomar om immigration, välfärd och islam. Man kan säga att
det finns en ”efterfrågan” eller tydlig grogrund för främlingsfientliga
partier hos en relativt stor del av befolkningarna i Europa.
Det går även att se ett mönster där högerextrema partier särskilt spelar
på fientliga, folkliga attityder till olika grupper. De fascistiska Jobbik i
Ungern och Gyllene gryning i Grekland riktar sitt hat stor utsträckning mot romer och mot judar.
Fler av de framgångsrika främlingsfientliga partierna i Östeuropa är
ännu mer extrema än motsvarigheterna i Västeuropa. Det finns ett
större inslag av religiös ultranationalism och mer eller mindre acceptera de kopplingar till milisgrupper som Ungerska gardet och Nya högern i Rumänien, påpekar den tyske statsvetarprofessorn Michael
Minkenberg i rapporten i en rapport från Friedrich Ebert Stiftung,
2013 ”Right-wing extremism in Europe”.
Samhällsstrukturen är också svagare i dessa länder som bara för några
decennier sedan befriade sig från kommunismen. Tiden efter järnridåns fall kännetecknades inte bara av demokratisering utan också av
en nyliberal politik som var kännbar för stora grupper i samhället.
Tillsammans med en hög grad av korruption finns en jordmån för populistiska och extrema partier. Kännetecknande är att de högerextrema partierna inte bara riktar sig mot den förutvarande
statssocialismen utan också mot den efterföljande nyliberalismen. De
fungerar också som medborgargarden till ”skydd” mot kriminalitet
(som förstås begås av invandrare och minoriteter) och har en social
verksamhet som kan locka anhängare.
De högerextrema partierna i Östeuropa beskrivs av Minkenberg som
sämre organiserade än motsvarigheterna i Väst. Valresultaten skiftar
också mer, det kan gå snabbt upp och lika snabbt ner. Det gör det å
andra sidan även för de demokratiska partierna.
22
Vidare är de högerextrema partierna i östra Europa mer historiskt tillbakablickande och revanschistiska. Tjeckiska högerextremister vill ha
tillbaka det gamla Tjeckoslovakiens gränser. Det Storrumänska partiet
vill rita om kartan och inkorporera Moldavien. Och ungerska högernationalister vill återskapa den gamla dubbelmonarkins gränser före
första världskriget.
Kopplingen till religionen och gamla nationalistiska traditioner är ett
tydligt drag. I det starkt religiösa Polen argumenterar högerextremister
för att endast katoliker kan vara ”goda polacker”.
Sverigedemokraterna söker uppenbarligen inspiration såväl hos partier
i östra som västra Europa, hos såväl danska Dansk Folkeparti, som hos
franska Nationella fronten och ungerska Jobbik. Särskilt det allt auktoritärare Ungern tycks inspirera. Det var också till Ungern som den
förre riksdagsmannen Erik Almqvist (SD) tog sin tillflykt efter den så
kallade järnrörsskandalen hösten 2012. Som invandrare känner han
sig välkommen i sitt nya land och ”uppskattar ett europeiskt land som
värdesätter traditionella värden som familjen och den nationella samhörigheten”. (Expressen, 30 april)
23
Samordnad brun valrörelse?
Det ligger i sakens natur att nationalistiska partier har svårt att samarbeta
över gränserna. Historien om när de främlingsfientliga ledamöterna i Europaparlamentet försökte bilda en egen partigrupp är talande.
När Bulgarien och Rumänien blev EU-medlemmar 2007 förde de med
sig ett antal högernationalister till EU-parlamentet. Därmed blev det
möjligt att bilda en grupp på den yttersta högerkanten. Den tog namnet
ITS (Identitet, tradition och suveränitet). Man skulle få både ökade resurser och större möjlighet till politiskt inflytande.
Projektet havererade dock när den italienska fascisten Allessandra Mussolini gjorde rasistiska utfall mot just rumäner. Det retade förstås de rumänska partikollegorna och gruppen splittrades.
Men visst finns internationella kontakter på olika plan, både bland våldsbenägna subgrupper och politiska partier på högerkanten. Franska Nationella fronten är drivande för att få till stånd ett sådant ökat europeiskt
samarbete bland de etablerade och större broderpartierna.
Partiet är i dag något av en fadder och förebild för andra högerradikala partier, inklusive Sverigedemokraterna. Nationella fronten tog tidigt initiativ till ett europeiskt nätverk för nationalistpartier (Euronat),
som haft både Sverigedemokraterna och ännu mer extrema Nationaldemokraterna som medlemmar.
När Sverigedemokraterna i valet 2010 tog sig in i Riksdagen kom gratulationer från Nationella fronten. De franska högerextremisterna
kunde rent av ta åt sig en del av äran. Nationella fronten betalade till
exempel tryckningen av 200 000 valbroschyrer för SD inför riksdagsvalet 1998. I boken ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” (Natur
& Kultur 2010) beskriver journalisten Pontus Mattsson samarbetet.
Nationella fronten har de ingredienser som är typiska för en rad radikala högerpartier i Europa. Invandrarna görs till syndabockar för ar-
24
betslöshet och andra ekonomiska och sociala problem. Särskilt muslimer anses hota den egna kulturen. Partiet är starkt emot EU.
Partiet hade en bombastisk ledare i Jean Marie Le Pen, som till och
med slog ut socialisternas kandidat Lionel Jospin i presidentvalet 2002
och fick i den avgörande omgången möta den blivande presidenten
Nicolas Sarkozy.
Sedan dess har Nationella frontens valresultat åkt bergochdalbana.
Men vore det val i dag skulle historien upprepa sig. Dottern och efterträdaren Marine Le Pen har högre opinionssiffror är den nuvarande
socialistiske presidenten François Hollande.
Marine Le Pen försöker snygga upp partiets fasad efter den mer vulgäre fadern. Hon säger att hon vill ”avdemonisera” partiet. Antisemitismen och hatet mot homosexuella tonas ned, i alla fall i retoriken.
Och i takt med den förvärrade ekonomiska och sociala krisen i landet
samt president Hollandes sjunkande popularitet ökar stödet för henne
och hennes parti.
Framgångarna i hemlandet har även gjort henne till en inofficiell europeisk ledare för de främlingsfientliga partierna. I sverigedemokratiska
kommentarer på nätet framstår hon som en ikon, en hjältinna. När
hon i våras träffade den nederländske meningsfränden Geert Wilders
beskrevs det som ”giganternas möte”.
Det Wilders och Le Pen planerade var en samlad offensiv inför valet
till Europaparlamentet i maj nästa år. Sverigedemokraterna var ett av
de deltagande partierna vid en sådan konferens under våren.
Europaportalen rapporterande om ett möte där en rad EU-skeptiska
nationalistiska partier tillsammans med Sverigedemokraterna endes
om en plattform inför EU-valet (27 maj 2013):
”Företrädare från ett antal nationalistiska högerpartier träffades i helgen i Paris
för att vaska fram eventuella möjligheter till samarbete i samband med och efter
EU-valet 2014.
25
– Det är en plattform eller vad man ska kalla det. Man överlever inte i EUparlamentet utan samarbetspartner, säger Linus Bylund, pressekreterare för Sverigedemokraterna till Europaportalen.
Arrangör för sammankomsten var Europeiska alliansen för frihet – en paneuropeisk grupp där EU-skeptiska nationalistiska högerpolitiker ingår, bland annat
företrädare från belgiska Vlaams Belang, nederländska Partij voor de Vrijheid
under Geert Wilders, franska Front National och österrikiska FPÖ.”
Den yttersta högern är uppenbarligen på väg att skapa en pan-europeisk rörelse med som första mål att öka sitt inflytande i Europaparlamentet. Och Sverigedemokraterna marscherar i takt.
26
Brun skugga över Norden
Hur kunde det hända här? Det är nog den vanligaste frågan när någon
liten ort drabbas av mord eller annat grovt brott. Det blir en ofattbar
händelse på en vad man trodde var en fridfull plats.
Sverige och de övriga nordiska länderna är inte förskonade från politiskt
våld eller oroligheter.
Men i ett globalt perspektiv är Norden med sina stabila demokratier, utbredda välfärd och höga levnadsstandard nog i mångas ögon en idyll i en
stormig och otrygg värld.
Den nordiska modellen är med rätta uppmärksammad och en förebild.
Här bor enligt internationella mätningar några av jordens lyckligaste folk.
Ändå var det här, i Norge, som högerextremisten Anders Behring Breivik
begick ett av de värsta politiska våldsbrotten i Europa efter andra världskriget när han efter att ha utfört ett bombdåd mot regeringskansliet i
Oslo systematiskt mördade 69 unga socialdemokrater.
Breivik hade varit medlem i Fremskrittspartiet, Europas största högerpopulistiska och främlingsfientliga parti. Han utförde sitt dåd ensam under
utropet ”marxister, i dag dör ni!”.
Men som Henrik Arnstad påpekar i sin nyutkomna bok ”Älskade fascism” (Norstedts) var han flitig medlem i ett nazistiskt webbforum med
över 20 000 medlemmar. I den virtuella världen är rasismen en massrörelse. Breivik var inte ensam.
Populistiska och främlingsfientliga partier finns i alla nordiska parlament,
förutom i Islands. Faktum är att Norden därmed utmärker sig för att vara
ett av de starkaste fästena för extrema högerpartier.
I Norge fick Fremskrittspartiet 22, 9 procent i det senaste valet. I Finland
chockade Sannfinländarna alla med 19 procent i valet för två år sedan.
När Danmark röstade samma år backade Dansk Folkeparti något men
erhöll ändå 12,3 procent. I samtliga fall är partierna med bred marginal
landets tredje största, ibland till och med i en del mätningar både näst
störst och störst.
27
Sverigedemokraterna är de senaste att ta plats i Riksdagen och det minsta med 5,7 procent. Men det har som bekant legat betydligt högre i opinionsmätningar.
Partierna har olika bakgrund och skiljer sig åt politiskt. Inte alla vill ha
med varandra att göra, men främlingsfientligheten är gemensam nämnare.
Sverigedemokraterna avviker i ett viktigt avseende från de övriga. Det är
ensamt om att ha sitt ursprung i en nazistisk och öppet rasistisk rörelse,
Bevara Sverige svenskt.
Dansk Folkeparti är liksom norska Fremskrittspartiet ursprungligen missnöjespartier från tidigt sjuttiotal som klagade på höga skatter och byråkrati, ibland parad med folkliga och humoristiska inslag.
Finska Sannfinländarna hade funnits som ett litet agrarbetonat missnöjesparti sedan nittiotalet, med rötter i gamla Landsbygdspartiet, när det
slog igenom i Europavalet 2009 och i riksdagsvalet två år senare. Kritik
mot EU i eurokrisens spår, motstånd mot invandring och en – som så ofta
bland främlingsfientliga partier – snarast vänsterinriktad retorik i frågor
om ekonomi och välfärd var det vinnande receptet.
Medan övriga partier i Sverige utesluter samarbete med Sverigedemokraterna, är strategin annorlunda i de övriga länderna. Störst inflytande
på den förda politiken har Dansk folkparti haft genom sitt samarbete
med den tidigare borgerliga regeringen och sin påverkan även på Socialdemokraternas invandringspolitik.
I Norge har de borgerliga partierna öppnat för regeringssamverkan med
Fremskrittspartiet efter höstens val. I Finland säger sig Sannfinländarna
gärna samarbeta med Socialdemokraterna och centern, inte med högerpartierna.
De nordiska främlingsfientliga partierna har således inte bara ovanligt
stort väljarstöd. De påverkar även politiken och den politiska dagordningen.
28
Extremhögern
– en utmaning för arbetarrörelsen
Det har blivit normalt i Europa att främlingsfientliga och nationalistiska
partier lockar ungefär tio till tjugo procent av väljarna. Framväxten av
dessa partier har pågått under flera årtionden. De finns i över hälften av
de nationella parlamenten i EU och de finns i Europaparlamentet.
Det nya hotet från höger är således inte en följd av de senaste årens ekonomiska, politiska och sociala kris. Men den höga arbetslösheten och den
sönderbrutna tryggheten har bidragit. Det är till exempel svårt att tro att
fascistiska Gyllene gryning skulle ha blivit Greklands tredje största parti
under normala förhållanden.
Som vi försökt visa är det vi kallar högerextremismen en mycket brokig
skara partier, rörelser och företeelser. Här finns enskilda terrorister och
grupperingar som ”tar saken i egna händer”, som massmördaren Anders
Behring Breivik i Norge, Lasermannen och Malmöskytten i Sverige samt
den nazistiska mördarligan NSU i Tyskland. Mer organiserat våld utövas
av garden knutna till högerextrema partier, i till exemplen i Grekland,
Italien och Ungern.
De rent nazistiska eller fascistiska partierna är i regel små och oftast utan
politiskt inflytande. Men de utgör ett allvarligt fysiskt hot framför allt för
utsatta grupper som romer, judar och invandrare, särskilt muslimer. Och
de förgiftar den politiska miljön. Dit hör även grupper som antimuslimska och våldsamma European Defence Leage som har efterföljare i
flera länder, bland annat i Sverige.
De stora högerextrema partierna försöker mer eller mindre trovärdigt att
ta avstånd från denna typ av öppen rasism och extremism. Till skillnad
från mellankrigstidens högerextremism vill de inte avskaffa den politiska
demokratin. De är uppbyggda för att vinna val och politiskt inflytande i
politiska församlingar, inte för att utföra terroraktioner. De vill bli rumsrena, stora och folkliga partier. Det hindrar inte att främlingsfientligheten
29
är den gemensamma nämnaren – från franska Nationella fronten till Sverigedemokraterna. Det hindrar inte heller att de med sin retorik underblåser hat och fientlighet som i sin tur triggar våldsaktioner.
Att ta avstånd från dessa partier är viktigt för dem som vill värna humanism, tolerans och demokrati. Men nödvändigt är också att analyser orsakerna till dessa partiers framgångar. Dessa varierar förstås beroende på
nationella förhållanden, men forskningen visar på några generella faktorer.
För det första finns en efterfrågan på dessa partier. Det kan tyckas dystert,
men såväl nationella som europeiska opinionsmätningar visar att fördomar och främlingsfientlighet omfattar breda folklager i många länder.
Djupt rotad fientlighet finns framför allt mot romer, judar och muslimer.
Detta utnyttjar och förstärker de radikala högerpartierna, och ibland
även andra mer moderata partier.
För det andra har globaliseringen, migrationen och samhällsförändringen, inte minst på arbetsmarknaden, lämnat många människor i utanförskap och i en känsla av vanmakt. Det blir lätt för populister och
extremister att peka på syndabockar. Samtidigt har det politiska utrymmet för de etablerade partierna att föra en egen politik minskat i alla fall i
regeringsställning. Det har blivit en samling i mitten som ger ytterkantspartierna en möjlighet att presentera som den enda oppositionen.
Händelserna den 11 september 2001 och andra terrordåd av radikala
islamister liksom det efterföljande ”kriget mot terrorismen” har ökat misstron och fördomarna mot muslimer, något som högerextremisterna utnyttjat.
Migrationen har ökat i alla delar av världen. Fler människor är på flykt
undan krig och diktatur. När det är inbördeskrig på Balkan, i Somalia,
Afghanistan eller Syrien ökar flyktingströmmarna. Även arbetskraftsmigrationen ökar och utnyttjandet av arbetskraft från fattiga delar av världen.
En stor andel av befolkningarna i Europa anser att deras länder ska vara
med och skydda och ta ansvar för människor i nöd, men inte alla.
Sist men inte minst beror högerextremisternas framgångar i många fall
på en långsiktig och en medvetet utformad strategi för att utnyttja den
30
oro och utsatthet som många människor känner inför dessa förändringar.
Det gäller både sätten att omformulera (kamouflera) sina åsikter och metoderna för att nå ut med dem, inte minst via de moderna sociala medierna.
Historiskt har högerextrema partierna haft sin bas bland småföretagare
och ”lägre” borgerlighet. Den nya högerrörelsen försöker i stället bli de
nya arbetarpartierna. De gynnas av att klassröstningen minskat och så
kallade kulturella och livsstilsfrågor fått ökad betydelse.
De spelar på fördomar och känslor av utanförskap som finns hos globaliseringens förlorare inom arbetarklassen. Därför förenar de ofta främlingsfientligheten med en vänsterbetonad populistisk retorik när det gäller
ekonomi och välfärd, även om de sällan eller aldrig har några ekonomiska eller socialpolitiska program att tala om.
De är därför utpräglade missnöjespartier eller populister. De söker vinna
anhängare genom att säga sig stå på ”vanligt folks” sida mot makthavarna, mot eliter av olika slag, mot invandrare och andra grupper.
Tidningen The Economist skriver (16/11 2011) att ”Europa har fått en ny
avvikande röst. Anti-muslim, anti-elit, anti-globalisering och i ökande grad anti-Bryssel, populister är numera att räkna med i de nordiska länderna, i Nederländerna och i
Flandern, i Frankrike, Italien och Österrike, och i delar av Östeuropa. De kommer i
många varianter, men alla gör anspråk på att representera det som Pierre Poujade,
Frankrikes ursprungliga populist, kallade de ”lurade och bedragna små människorna.”(Förf. översättning)
I det franska presidentvalet 2002 röstade mer än var fjärde arbetare på
Nationella frontens ledare Jean Marie Le Pen. Den var dubbelt så många
arbetarväljare än som valde rivalerna Chirac och Jospin. Ännu högre
andel fick efterträdare Marine le Pen i valet 2012. Mätningar visar att
hon fick 44 procent av arbetarrösterna (totalt fick hon 20 procent i valets
första omgång).
Även österrikiska Frihetspartiet lockar många väljare i arbetargrupperna
– i valet 1999 hela 47 procent. Även fackföreningsanslutna arbetare valde
i stor utsträckning (30 procent) det främlingsfientliga partiet. (Far-right
parties and discourse in Europe, sid 9).
31
I SCB:s mätning av partisympatierna (maj 2013) anges att drygt 11 procent av LO:s medlemmar stöder Sverigedemokraterna. En möjligen
ännu mer uppseendeväckande uppgift är att av de socialdemokratiska
sympatisörerna anger mer än var femte (22 procent) Sverigedemokraterna som näst bästa parti.
Det är numera ett etablerat faktum att det finns en överrepresentation av
väljare från arbetarklassen hos populistiska högerpartier. I det avseendet
har de ersatt de gamla kommunistpartierna som populistiska arbetarpartier i en del europeiska länder.
32
Att bekämpa högerextremism
I internationella jämförelser placerar sig Sverige bland de länder där allmänhetens attityder till invandrare och minoriteter är mest positiva. Det
slås fast i den statliga utredningen ”Främlingsfienden inom oss” (SOU
2012:74) som leddes av förre folkpartiledaren Bengt Westerberg.
Utredningen hänvisar bland annat till en europeisk undersökning (European Social Survey) som redovisar attityder och värderingar i 20 länder.
Sverige tillhör de länder som har mest liberala attityder och mest acceptans för etnisk och kulturell mångfald.
En annan mätning (Eurobarometern 2008) finner att svenskar tillhör de
EU-befolkningar som är mest ”bekväma med” att ha grannar av annan
etnisk tillhörighet. Det finns således goda förutsättningar för ett brett folkligt engagemang mot främlingsfientlighet och rasism. En effektiv kamp
mot fördomar måste engagera hela samhället, från partier till organisationer och enskilda människor.
Enligt Mångfaldsbarometern, som sammanställs vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, finns det dock en mycket stabil grupp som
har extremt negativa attityder till mångfald.
2012 uppgick den till 5,6 procent, vilket var en liten ökning från föregående år (4,9). I rapporten sägs att denna grupp kan öka till bortåt 20 procent i händelse av ”förvärrad ekonomisk kris, arbetslöshet eller upplevt
hot från främmande eller religiösa uttryck”. Vid extrema händelser kan
den växa ända upp 30 procent, enligt forskarna.
Omvänt visar Mångfaldsbarometern på en överlag positiv syn på invandrare och mångfald hos en majoritet av befolkningen. Ett flertal anser att
etnisk mångfald utvecklar svensk kultur. Men bilden är komplex. Så
många som var fjärde anser att invandrarna är en fara för vår kultur.
När Westerbergs utredning går igenom inställningen till olika minoritetsgrupper framgår att fientligheten och misstänksamheten är utbredd.
Även om främlingsfientlighet och rasism är värre i andra delar av Europa
är vi en del av detta mönster.
33
Framför allt islamofobi, antisemitism och fördomar mot romer utgör en
grogrund för högerextrem hatpropaganda, även i Sverige.
Enligt Integrationsbarometern (2007) ansåg 38 procent av de tillfrågade
att den muslimska invandringen skulle begränsas.
Enligt utredningen är vidare romer den minoritet som i olika attitydmätningar alltid hamnar längt ner i rangordning bland etniska grupper.
När det gäller judar beskrivs i utredningen att ”gamla antisemitiska stereotyper
om girighet, snålhet, makt och utsugning levde kvar parallellt med nyare former av antisemitism”, enligt en undersökning gjord av Forum för levande historia
(2005).
En europeisk studie (OSSE) har vidare uttryckt oro över situationen för
den judiska befolkningen i Malmö, vilket har en annan bakgrund men är
inte mindre oroande. I det fallet rör det sig framför allt om fientlighet från
muslimska grupper.
Högerpopulismen har sin grogrund i fördomar och rädsla, i attityder och
värderingar. Somliga har helt enkelt den åsikten att människor inte har
lika värde, och att de inte ska ha det. Den egna ”rasen” eller det egna folket står över andra. Även om denna uttalade rasism finns hos en minoritet är den ett faktum.
Andra upplever att de är förlorare i samhällsomvandlingen, kanske också
är det och söker efter enkla förklaringar. Ofta pekas syndabockar ut. Invandrare tar jobben och missbrukar välfärdssystemen. Romer stjäl och
vill inte leva i samhällsgemenskapen. Muslimer får skuld för radikala islamistiska våldsverkare eller för förtryck i deras gamla hemländer – som de
kanske flytt ifrån av just den anledningen. Judar försöker kontrollera världen, styr över media och tycker synd om sig själva för förintelsen – ”om
den nu har ägt rum”. Flyktingar ska stanna där de är, i alla fall inte
komma hit. Raser och folkgrupper mår bäst av att leva åtskilda.
Feminister förstör den traditionella familjen och hotar en naturlig rollfördelning mellan könen. Homosexuella är sjuka och borde botas – inte
gifta sig. Politiker är korrumperade, globalisering och EU hotar det egna
landets självständighet och kultur.
34
Att möta och söka förändra attityder och åsikter av detta slag är naturligtvis inte lätt. Grunden är ändå att angripa de ekonomiska och sociala förhållanden som gör att främlingsfientlighet frodas.
Journalisterna Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg behandlar detta
i boken ”Arbetarrörelsens strategier för att motverka främlingsfientliga
och högerpopulistiska partier – erfarenheter från Danmark, Norge och
Sverige (LO, Friedrich Ebert Stiftung, ABF och Ceva, 2010). De sammanfattar
sina rekommendationer i följande nio punkter (här förkortade):
1. Lyft fram socio-ekonomiska frågor, i synnerhet fördelningspolitik.
2. En tydlig vänster-högerskala i politiken minskar utrymmet för
RHP-partierna (radikala högerpopulistiska partier).
3. Facklig organisering och stark ideologisk profil i den fackliga verksamheten gör det svårare för RHP-partierna att få fäste.
4. Bemöt RHP-partiernas osakliga propaganda när det gäller invandringens kostnader, kriminalitet bland invandrare etc.
5. Låt inte RHP-partierna styra dagordningen och vilka begrepp som
används i debatten.
6. En farlig strategi är att försöka motverka tillväxten av RHP-partier
genom att delvis ta över partiernas åsikter.
7. Gör inte RHP-partierna till ”martyrer” genom att inte erbjuda
dem samma villkor som andra i debatten.
8. Ta upp RHP-partiernas politik på andra områden än främlingsfientligheten, t ex deras konservativa familjepolitik och anti-feminism.
9. RHP-partierna bör bemötas endast i proportion till deras styrka.
Forskaren Anthony Painter skriver i rapporten ”Democratic stress, the
populist signal och extremist threat” (Policy network, 2013), att det finns
två breda angreppssätt när det gäller att hantera radikala populistiska högerpartier: Att konkurrera ut dem eller minska ”efterfrågan” på populism. Den mest effektiva strategin är en kombination; Ta upp de faktorer
och den oro som skapar möjligheter för de populistiska partierna att uppstå och växa och samtidigt konkurrera ut dem.
35
Det är kanske lättare sagt än gjort. De etablerade partierna i Europa,
både på vänster- och på högerkanten, har använt olika metoder för att
bemöta främlingsfientliga partier. Somliga har inget samröre och låter
inte heller den egna politiken påverkas, andra har valt samarbete eller anpassat sin politik i konkurrensen om väljarna.
Painter skiljer i sin rapport mellan olika angreppssätt. Här återges några
av dem:
Cordon Sanitair-linjen innebär att man vägrar allt samarbete och bildligt sätter det främlingsfientliga partiet i karantän. Det är den linje som de
svenska riksdagspartierna valt när det gäller Sverigedemokraterna.
Det är en anständig hållning som i vissa fall lyckats när det gäller att marginalisera partier, t ex främlingsfientliga Vlams Blok i Belgien. Problemet
är att även partier som på detta sätt satts i karantän fortsätter att attrahera väljare, kanske till och med kan tjäna på sitt utanförskap, som exempel SD i Sverige och Nationella Fronten i Frankrike. Och vad gäller
Belgien tog snart ett annat flamländskt nationalistiskt parti över rollen,
om än något mindre extremt.
Absorbera. Det kan ske genom att man samarbetar med partiet i fråga,
kanske till och med i en regering, för att det ska ”avslöja sig självt”, eller
övertar delar av dess politik.
Österrike är ett exempel på det förstnämnda. Det borgerliga Folkpartiet
tog i början av 2000-talet med främlingsfientliga Frihetspartiet – och
stora delar av deras politik – i regeringen. Trots protester och isolering
från övriga EU-regeringar tycktes strategin fungera när Frihetspartiet tappade i stöd och slutligen splittrades. Några år senare är dock de främlingsfientliga partierna lika starka som tidigare.
Ett näraliggande exempel är Danmark där den tidigare borgerliga regeringen hade främlingsfientliga Dansk Folkparti som stödparti. I praktiken
kunde det styra stora delar av politiken, men slippa stå med ansvaret och
bli ett etablerat parti bland andra. Även Socialdemokraterna övertog
delar av Dansk Folkepartis politik.
Triangulera är ett politiskt populärt begrepp och tillvägagångsätt. Det
kallas också att ”möta väljarna där de är”. Det kan väl i det här samman-
36
hanget beskrivas som att man närmar sig de frågor de högerextrema partierna driver, men (helst) anger andra lösningar.
Tillbaka till rötterna eller vänsterpopulism. Anthony Painter skriver att det är förvånande att det inte uppstått en starkare vänsterpopulism
som svar på den krisen som ju har sin grund i finansiella spekulationer
och en borgerlig nedskärningspolitik. Proteströrelser har förekommit, till
exempel Occupy-rörelsen och liknande, men de har tynat bort och inte
resulterat i något bestående. Med undantagen för Syriza i Grekland och
Socialistpartiet i Nederländerna har vänsterpopulismen inte fått samma
folkliga genomslag som de radikala högerpartierna.
Det finns uppenbara hinder för de stora socialdemokratiska partierna att
anamma en vänsterpopulistisk linje. Dels är man i många fall medskyldiga till den politik som har bedrivits, åtminstone historiskt, dels riskerar
en sådan populism att slå tillbaka om man återkommer i regeringsställning. Frankrike under den socialistiska presidenten Hollande är väl ett exempel på det senare.
”Statskonst” (statecraft) innebär att man accepterar eller erkänner
de frågor som kan skapa stöd för de högerpopulistiska partierna och samtidigt utvecklar en övergripande nationell vision, omfattande offentliga insatser för jobb, välfärd och bostäder på nationell och lokal nivå.
Tillsammans med detta bör man bygga upp en ”kontaktdemokrati”, där
reformerade partier, civila organisationer och lokala myndigheter samverkar för att möta lokala behov.
Avslutningsvis frågar Painter: ”Demokratin är under stress – kan de
etablerade partierna bota denna stress och regera klokt? Det är nyckelfrågan för europeiska och amerikansk politik de kommande åren.”
37
”Från att inte ha tagit den akuta frågan om rasismens
frammarsch i Europa krävdes nu experter på snabba lösningar, Det får mig att undra om problematiken verkligen
har sjunkit in. Jag tror inte det. På samma sätt som det
inte bör existera något ”vi” och ”dem” för etniska européer och invandrare, måste vi våga se sanningen i vitögat när det gäller de främlingsfientliga. Det är inte obskyra högerextremister som tagit sig in i maktens korridorer. Det är européer. Rasismen finns mitt ibland oss.
Rädslan för muslimer, för att de ska ha en hemlig agenda
och planera terrordåd i det tysta. Misstankarna om att alla
muslimska kvinnor förtrycks och misshandlas i hemmet,
där ingen ser. De djupt inbäddade fördomarna om stöldbenägna romer. Utmålandet av svenska judar som ansvariga för övergrepp på palestinier tusentals mil bort.
Och många ”vet” att judarna kontrollerar medierna.”
Journalisten och författaren Lisa Bjurwall
i boken ”Europas skam – rasister på frammarsch”
(Natur & Kultur) som inspirerat till denna skrift.
38
-----------------------------------------------------------------Tommy Svensson, redaktör och kommunikationschef i Arbetarrörelsens Tankesmedja, tidigare bl a
utrikesjournalist i A-pressen, ledarskribent i Aftonbladet, informationsansvarig i den svenska S-gruppen i Europaparlamentet, chefredaktör för
tidskriften Tiden och kanslichef för LO-TCO-Sacokontoret i Bryssel.
39
Europavalet och hotet från höger
Källor och litteraturlista:
• Michael Minkenberg
Right-wing extremism in Europe, eds. Ralf Melzer,
Sebastian Serafin
Friedrich Ebert Stiftung, 2013
• Preventing and Countering Far-right Extremism
Justitiedepartementet, Instutute for Strategic Dialogue, 2011
Herbert Kitschelt
• Diversification and Reconfiguration of Party Systems in Postindustrial Democracies
Friedrich Ebert Stiftung
• Anthony Painter
Democratic stress, the populist signal and extremist threat
Policy network, 2013
• Briefing paper
The New Radical Right: Violent and Non-violent Movements in
Europe
(Institute for Strategic Dialogue, 2012
• Martha Hannus
Ett hot mot synligheten – högerextrema homofober i europeiska
parlament 2012
(Expo och TCO, 2012)
• Sören Holmberg
Ett fall för EU
(Sieps, 2013)
• Henrik Oscarsson och Sören Holmberg
Väljarbeteende i Europaval
(Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2010).
• Lisa Bjurwall
Europas skam – rasister på frammarsch
(Natur & Kultur, 2011)
40
• Lisa Bjurwall
Skrivbordskrigare
(Natur& Kultur, 2013)
• SCB
Väljarbarometer maj 2013
• Pontus Mattsson
Sverigedemokraterna in på bara skinnet
(Natur & Kultur 2010)
• Henrik Arnstad
Älskade fascism
(Norstedts, 2013)
• Främlingsfienden inom oss
SOU 2012:74
• Mångfaldsbarometern
Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet
• Integrationsbarometern, 2007
• Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg
Arbetarrörelsens strategier för att motverka främlingsfientliga
och högerpopulistiska partier – erfarenheter från Danmark, Norge
och Sverige
(LO, Friedrich Ebert Stiftung, ABF och Ceva, 2010)
• Far-right parties and discourse in Europe
(European network against racism , 2013)
• The electoral rise of populism in the Nordic countries
(Policy network, 2013)
• Nagy, Boros & Varga
Right-wing Extremism in Hungary
(Friedrich Ebert Stiftung, 2012
41
Tips på länkar:
ceps.be (tankesmedja)
euractiv.com (nyhetssajt)
euobserver.com (nyhetssajt)
europa.eu (EU:s officiella hemsida)
europaportalen.se (nyhetssajt)
expo.se (nyheter och analyser om främlingsfientlighet)
feps-europe.eu (tankesmedja)
fes-gegen-rechtsextremismus.de (sajt om främlingsfientlighet)
interasistmen.se (sajt mot rasism)
levandehistoria.se (Forum för Levande historia)
migrationsinfo.se (officiell informationssajt)
policy-network.net (tankesmedja)
social-europe.eu (nyheter och analyser)
socialdemokraterna.se/eu S-gruppen i EU-parlamentet
skma.se (Svenska kommittén mot antisemitism)
etuc.org (Europafacket)
42
I Europaparlamentet är ledamöterna fördelade i sju politiska
grupper. 29 ledamöter är grupplösa.
Europeiska folkpartiet (EPP) har 269 ledamöter, bland dem fem
moderaterna och en kristdemokrat.
Progressiva förbundet av socialdemokrater (S&D) har 190
ledamöter, däribland sex svenska socialdemokrater.
Alliansen liberaler och demokrater för Europa (Alde) har 85
ledamöter med tre folkpartister och en centerpartist.
De gröna/Europeiska fria alliansen (Gröna/EFA) har 58
ledamöter. Däribland två ledamöter vardera från Miljöpartiets och
Piratpartiet.
Europeiska konservativa och reformister (ECR) har 55
ledamöter. Inga svenskar.
Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL)
har 34 ledamöter, bland dem Vänsterpartiets ledamot.
Frihet och demokrati i Europa (EFD): 34 ledamöter. Inga svenskar.
Grupplösa är 29 ledamöter. Inga svenskar.
43
Måns Wadensjö:
Ungern
– en utmaning för Europa
44
Innehåll
Att överblicka ett politiskt landskap
46
Bakgrund
50
Det fjärde grundlagstillägget
54
Det är en fråga om förtroende
59
Om ett havererat medieklimat
61
Den symboliska dimensionen
68
Europeiska unionen
71
Sammanfattning
76
45
Att överblicka ett politiskt landskap
Innan jag började åka regelbundet till Ungern och på allvar intressera
mig för den politiska situationen där, var min bild av landet precis så
vag som den fortfarande är om nästan vilket annat främmande land
som helst. Visst hade jag särskilda associationer knutna till ”Ungern”
och "Budapest" som jag bar med mig, såsom ungerska läkare verksamma i Sverige eller bilden av Ungern som kulturland mittemellan
Väst- och Östeuropa. Kanske hade jag en vag föreställning om landets
historia, att Budapest var känt för sin jugendarkitektur och sina varma
källor, men mer än så var det verkligen inte. När det kommer till den
dagspolitiska situationen visste jag så gott som ingenting – och hur
många bland oss kan, med handen på hjärtat, nämna ens namnen på
partierna i parlamentet i fler länder än Sverige, de nordiska grannländerna, de större europeiska länderna eller USA?
Omvärldens okunskap är också någonting som Ungerns premiärminister Viktor Orbán har tagit fasta på när han bemöter kritik från sina
europeiska grannar och den Europeiska unionen. I en intervju med
den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine sade han den 16 april
2013 så här om den kritik som den österrikiska utrikesministern riktat
mot de senaste grundlagsändringarna: ”När vi är av olika meningar, är det
bäst att vi håller oss till fakta. Då har jag bättre förutsättningar, för jag känner till
dem. Ibland tänker jag på vilka chanser jag skulle ha att klara mig i en politisk diskussion om Österrike, i Österrike: Inte en chans alls.”
Utan att här ta ställning i sakfrågan om den österrikiske utrikesministerns kritik, måste man säga att Viktor Orbán här tangerar en viktig
poäng: Utan kunskap om det sakpolitiska läget kan vi aldrig formera
en välgrundad åsikt om situationen eller formulera relevant kritik av
den politik som förs, oavsett om det handlar om Ungern, Österrike
eller något annat land.
Avsikten med den här rapporten är att ge en bild av den politiska och
sociala situationen i Ungern, väcka tankar och intresse som gör att debatten kan sträcka sig längre än den gör med hjälp av de enstaka ny-
46
hetsartiklar som publiceras i svensk media i samband med omröstningen av något särskilt uppseendeväckande förslag eller större demonstrationer för eller emot nya lagar.
Att nyhetsartiklar och intervjuer publiceras är en bra sak. Men efter
att ha följt det svenska medieflödet om Ungern under ett par år får jag
lätt känslan att det är samma artikel som – med vissa, små variationer
– publiceras om och om igen. För den som vill veta mer om hur Ungern har kunnat hamna så på kant med Europeiska unionen och snart
sagt resten av det demokratiska Europa blir läsningen snart frustrerande. Medias fokus ligger antingen på en av de många lagar som avviker från europeisk rättspraxis som har klubbats igenom under de
senaste åren, eller på det fascistiska partiet Jobbik, vars uniformerade
garde marscherar ner för gatorna på många platser i Ungern. Och
visst är det oerhört viktigt att belysa att ett öppet antidemokratiskt
parti har 17 procent av platserna i parlamentet och anses ha inflytande
över regeringens politik, att historien om fascismen och förintelsen i
Ungern skrivs om och att oberoende mediekanaler hotas av svindlande
bötessummor från det statliga medierådet – men det är när allt kommer omkring bara en del av den väldiga omdaning som just nu pågår i
Ungern. Och precis som professor Kim Lane Scheppele, kanske den
främsta internationella experten på ungersk rätt, konstaterade i en intervju med Sveriges Radios Studio Ett den 20 maj 2013, finns det en
risk i att man visserligen lyckas vara vaksam på de rasistiska och nationalistiska tendenserna i Ungern, samtidigt som det medvetna arbetet
att centralisera makten och sätta den representativa demokratin ur
spel kan ske i smyg. Scheppele uttrycker det träffande, att de fascistiska
30-talstendenserna är lätta att känna igen och reagera emot, medan
tendenserna som är typiska för 2000-talet är svårare att sätta fingret
på. Ändå är de en del av samma process, och därför kommer många
frågor att förbli obesvarade så länge man enbart tittar på ”30-talstendenserna” i Ungern:
Hur kunde det nationalkonservativa partiet Fidesz med Orbàn i spetsen vid valet 2010 nå en majoritet med två tredjedelar, som tillåter
dem att ändra grundlagen helt utan att söka politiskt stöd? Hur kom-
47
mer det sig att det inte finns någon motståndsduglig opposition? Hur
ställer sig vanligt folk – inklusive de som röstade på Fidesz – till att regeringen just nu genomför ett program som går långt bortom vad de
lovade och talade om i valkampanjen? I vilka termer, och med vilka
tonfall, debatteras de här frågorna i Ungern? Vilken roll spelar den
Europeiska unionen i ungersk inrikespolitik idag?
Det är bara några av de frågor som alltför sällan tas upp, för att inte
tala om besvaras, i den svenska rapporteringen om Ungern. Det var
för att besvara åtminstone några av dem, som jag i vår reste till Ungern och tillsammans med Fatima Kassius bosatte mig i Budapest under
tre månader. För att ge en ögonblicksbild av det politiska landskap som
det handlar om att överblicka räcker det kanske med att säga att under
den korta tid jag var där hann LMP, det parti som inför valet 2010
sågs som ett starkt alternativ utanför den traditionella blockpolitiken,
splittras i en höger- och en vänsterfraktion. Együtt 2014 – som är tänkt
att spela en liknande roll i valet 2014 – hann gå skilda vägar från den
folkliga motståndsorganisationen Milla och gå från att vägra att föra
några förhandsdiskussioner med de andra partierna i den demokratiska oppositionen alls till att sedan ändra sig, och bjuda in till samtal.
För att ge ytterligare en inblick i hur kvicksilverartat snabbflytande de
politiska skiljelinjerna är i den ungerska politiken kan nämnas att av de
tre partier som utgör den huvudsakliga demokratiska oppositionen,
leds nu två av politiker som tidigare varit premiärministrar i socialistiskt dominerade regeringar. Det enda undantaget är faktiskt socialistpartiet självt, där ledaren Attila Mesterházy satt i samma regeringar
som familjeminister.
Behöver jag ens tillägga att regeringspartiet Fidesz, som driver landet
i en värdekonservativ, auktoritär och nationalistisk riktning, när det
grundades i slutet av åttiotalet var en liberalt sinnad studentorganisation, som bland annat krävde separationen mellan kyrka och stat?
För den som kommer från ett land där fem av de åtta riksdagspartierna har varit representerade i samtliga riksdagar sedan den allmänna
rösträttens införande verkar det parlamentariska läget i Ungern minst
48
sagt rörigt. Skiljelinjerna är annorlunda, verkar mjukare och mer lättflytande, och just därför tror jag att det bästa sättet att närma sig det
som just nu händer, inte är att titta på den traditionella dagspolitiken –
på opinionsmätningar, föreslagna koalitioner och politiska utspel –
utan att ta fasta på enskilda frågor och områden som förhoppningsvis
kan ge en bild av vad det är striden står om, snarare än var frontlinjen
går just nu.
I mina försök att närma mig den politiska situationen i Ungern har
jag läst en lång rad böcker, artiklar och bloggar – men det allra viktigaste har för mig varit att prata med människor, att få deras bild av det
som händer och försöka känna det ungerska samhället på pulsen underifrån. Jag skulle först och främst vilja tacka alla dem som ställt upp
och tagit sig tid att prata med mig, delat med sig av sina erfarenheter
och förklara det som verkat obegripligt. Viktigast av alla är Fatima –
utan hennes hjälp, hennes kunskaper i det ungerska språket och om
den politiska situationen här hade denna rapport aldrig blivit skriven.
49
Bakgrund
Innan vi tecknar en kort bild av situationen i Ungern i dag och de
lagar och åtgärder som har gjort att landet har kommit på direkt kollisionskurs med det övriga Europa, måste jag berätta om en kvinna som
jobbar i en engelskspråkig bokhandel, som också är ett café. Vår bekantskap börjar med att jag, kanske tredje eller fjärde gången som jag
är där, frågar henne hur läget är. Hon svarar: ”Dåligt. De sliter isär
landet.” Även om just det råkar vara en fras som socialistpartiet under
de senaste månaderna har fört en negativ kampanj med, där bilder på
ledande Fideszpolitiker med texten ”De sliter isär vårt land” tapetserat
tunnelbanan och offentliga platser i hela Budapest, säger hon senare
att hon inte är med i något parti. I stället förklarar hon, medan hon
plockar disk från borden i cafét, att hon gjorde en förenkling: ”Det är
inte bara Fidesz som sliter landet i stycken, det är vi alla som drar i det
åt var sitt håll. Ni som kommer utomlands ifrån, ni i Sverige, har det
lätt. Ni har ett land, och en historia som alla går med på. Problemet
här är att vi har två historier om vad som har hänt sedan 1990, och
ingen sida är beredd att gå med på vad den andra säger. Det är som
om vi pratade helt olika språk, och aldrig kan prata med varandra.
Och jag måste säga att vi som står på den andra sidan, vi som inte gillar regeringen, är precis lika illa som dem. Vi lyssnar inte heller på vad
de säger.”
Det är en kraftfull och drastisk beskrivning av ett polariserat politiskt
klimat – och mycket talar för att hon har rätt. Samma händelser, som
alla är överens om grunddragen i, får helt olika innebörder och betydelser för hur man uppfattar landets historia, beroende på vem det är
som återberättar dem. Ett exempel på det är kravallerna i Budapest
2006, som följde på publiceringen av en ljudinspelning där den dåvarande socialistiske premiärministern Ferenc Gyurcsánys apropå statsbudgetens underskott konstaterade: ”Det är helt uppenbart att vi har
ljugit för folket de senaste ett och ett halvt åren... vi har ljugit för dem
morgon, natt och kväll.”
50
Det alla är överens om är att de demonstrationer som samlades för
att kräva Gyurcsánys avgång under kvällen den 23 september övergick
till kravaller och ett försök att storma det statliga tv-huset, som försvarades av snabbt utkommenderad och illa utrustad polis med tårgas,
sköldar och vattenkanoner. Enligt en historieskrivning från höger provocerades kravallerna fram av brutala poliser, som inte bara försökte
upplösa demonstrationen utan också angrep folk som tittade på, turister, äldre och barn, och avsiktligt riktade sina gummikulor mot demonstranternas ögon för att göra dem blinda. I en annan historieskrivning
handlar berättelsen om kravallerna snarare om hur demonstrationen –
som i sig var fredlig – kidnappades av högerextremister och fotbollshuliganer med fascistiska sympatier, möjligen på uppdrag av mer etablerade parlamentariska högerkrafter, för att avsiktligt provocera fram ett
upplopp och så mycket oordning som möjligt. Det finns bildbevis som
stöder delar av båda versionerna av händelseförloppet, men vid det
här laget finns det fog för att hävda att det som egentligen hände i september 2006 har förlorat sin betydelse. Händelsen har sedan länge delats i två delar, och det finns ingenting som kommer att kunna skapa
en bred samsyn om hur detta nationella trauma ska hanteras eller ens
beskrivas.
Den här polariseringen är central i ungersk politik, och central om
man ska kunna förstå vad det är som håller på att hända i Ungern just
nu. Vid valet 2010 grep Fidesz makten på nytt efter åtta år med ett socialistiskt och liberalt dominerat parlament, och det har till och med
sagts att Gyurcsánys ord och de illa hanterade demonstrationerna i
huvudstaden gjorde att Fideszledningen kunde börja planera vad de
skulle göra av sitt maktinnehav redan 2006, utan att för ett ögonblick
oroa sig för om de skulle vinna valet eller inte. De vann en jordskredsseger, fick på egen hand mer än två tredjedelar av platserna i parlamentet, och kunde sjösätta sitt program utan att någonsin behöva
vända sig till ett annat parti för att söka stöd. Anklagelser om korruption, om försök att ersätta politiska motståndare med lojala medarbetare i såväl domstolar som statliga medier och om att utnyttja
majoriteten i parlamentet på ett otillbörligt sätt är ingenting nytt –
samma anklagelser har riktats mot snart sagt varje ungersk regering
51
sedan 1989, och är i hög grad en konsekvens av den tidigare nämnda
polariseringen. Det som är nytt är omfattningen, och det unika mandat Fidesz har haft att driva igenom sina åtgärder.
Detta mandat har i sin tur att göra med två valtekniska funktioner,
som från början var avsedda att skapa starka och handlingskraftiga regeringar. Den ena är en viktning av platserna i parlamentet, som gör
de stora partierna större i parlamentet än de är i valmanskåren, och i
just det här fallet ökade Fidesz majoritet från 52 procent till 68 procent. Den andra är att en majoritet med över två tredjedelar är tillräckligt stark för att utan vidare, och utan något val däremellan, ändra
grundlagen med omedelbar verkan. Vi ska återkomma i detalj till det
sätt Fidesz har hanterat den möjligheten, men vi kan redan nu konstatera att det sedan 2010 inte bara har kommit en ny grundlag, utan
dessutom fyra kraftiga tillägg till samma grundlag; dessutom har ett
stort antal kardinallagar, som inte har status av grundlag men likafullt
kräver en två tredjedelars majoritet för att kunna förändras, stiftats.
Det innebär att nästa regering, oavsett vilken politisk färg den har,
kommer att vara bakbunden, så länge den själv inte lyckas skaffa sig en
två tredjedelars majoritet. När Viktor Orbán i den redan i inledningen
citerade intervjun med Fankfurter Allgemeine pressas på frågan låter
det så här:
”(Journalist): Har ni förståelse för att det ses som ett problem, att tvåtredjedelsmajoriteten används för att cementera kontroversiella politiska beslut? Är det ett frö till framtida författningskriser, om en annan
parlamentarisk majoritet skulle komma till stånd, men som utan två
tredjedelars majoritet endast delvis kan gestalta sin egen politik?
”Så är det: Det kan de inte. Chansen för motståndarna är precis lika
stor, som den var för oss. Men om de inte är förmögna att ta den, så
kan de inte heller rycka undan grundvalarna till den ordning som den
nya författningen har skapat.”
Man måste beundra slagfärdigheten och den diplomatiska försiktigheten i försvaret. På ytan kan det verka som om Orbán enbart konstaterar ett valtekniskt faktum, och medger att det är sant att grundlagar
inte kan ändras utan en två tredjedelars majoritet. Frågan om framtida
52
författningskriser och i vilken mån framtida regeringar kommer ha
möjlighet att föra en självständig politik undviker han helt.
Det som emellertid lyser igenom, och verkligen är slående i det här
korta svaret, är att han helt har vänt sig bort från möjligheten att söka
samsyn och politisk förståelse över de politiska blockgränserna: Konsekvensen av hans ord är att de som har varit förmögna att ta en två
tredjedelars majoritet i parlamentet får driva igenom vad som helst, eftersom de kan driva igenom vad som helst. Den besegrade – och alla
de som röstade för den besegrade – kan inte vänta sig något inflytande
eller någon representation, och därmed är majoritetens tyranni över
minoriteten genomförd fullt ut. Så långt har alltså polariseringen i ungersk politik nått hittills – och det som verkligen är oroväckande är att
det här sättet att hantera regeringsställningen snarare än ett undantag
löper risk att bli ett prejudikat, som flyttar det vi uppfattar som grundvalarna för en representativ demokrati väldigt långt bort.
53
Det fjärde grundlagstillägget
I början av det här året verkade det som om den interna och internationella kritiken hade fått en viss effekt, och i någon mån stämma den
flod av lagar som sköljt över Ungern sedan Fidesz maktövertagande
2010. Venedigkommissionen, som är Europarådets konstitutionella
organ, hade fått gehör för delar av sin kritik, och konstitutionsdomstolen hade genom skickligt manövrerande lyckats slå ner på flera av de
lagar som bröt även mot den nya konstitutionen. Trots det var läget
allvarligt, så allvarligt att den norska Helsingforskommittén i en omfattande rapport kritiserade regeringen för att ha mycket låg förståelse
och intresse för demokratiska principer, och sammanfattade innebörden av de nya lagarna i följande punktlista:
• De har inskränkt mandatet för Konstitutionsdomstolen; begränsat dess förmåga att tillhandahålla en effektiv konstitutionell översikt över lagar och förordningar;
• De har tillåtit regeringen och Fidesz att utnämna en tidigare
osedd och osund mängd personer med anknytning till Fidesz till
centrala positioner, och därigenom cementerat Fidesz dominans
och underminerat ”checks and balances”;
• De har centraliserat makten att organisera domstolsväsendet och
public service-media;
• De har tillåtit Fidesz att ombestämma gränserna för valkretsarna
på ett sätt som kommer att gynna Fidesz i kommande val;
• De har etablerat ett ambitiöst program för offentliga arbeten, avsett att återanpassa långtidsarbetslösa romer och icke-romer, men
utan att tillhandahålla tillräckliga säkerheter mot missbruk av lokala borgmästares inflytande, och utan att tillhandahålla en stark
utbildningsdel i programmet.
Till detta lade den förre presidenten och presidenten för konstitutionsdomstolen László Sólyom att: ”Själva formuleringarna i konstitutionen
54
är kanske inte det största bekymret, utan hur konstitutionen kommer
att implementeras och hur institutionerna använder den.” Så låg alltså
landet när Fidesz presenterade det fjärde grundlagstillägget. Det var
det fjärde tillägget till en bara ett år gammal grundlag, femton sidor
långt och innehöll i princip varenda lag som under det senaste året
dragits tillbaka eftersom den varit i strid mot antingen EU-rätten eller
den egna grundlagen; dessa skrevs nu in som en del av grundlagen,
och jag tror inte att någon har sammanfattat innehållet bättre än Kim
Lane Scheppele. Innan jag övergår till att citera en bloggpost hon
skrev om det, vill jag bara nämna att hon är professor i sociologi och
internationella relationer vid Princeton, och under flera år på 90-talet
studerade den ungerska konstitutionen på plats:
”Mega-tillägget är en giftig soptipp av dåliga konstitutionella idéer, många av
dem introducerade tidigare och därefter ogiltigförklarade av Konstitutionsdomstolen eller ändrade efter att europeiska institutioner insisterat. Det nya konstitutionstillägget dödar (på nytt) domstolsväsendets oberoende, ställer universiteten
under (ännu mer) statlig kontroll, öppnar dörren för politiska rättegångar, kriminaliserar hemlöshet, gör religiösa gruppers erkännande beroende av deras samarbete med regeringen och försvagar garantierna för mänskliga rättigheter över hela
linjen... För säkerhets skull innehåller mega-tillägget även en ny, obehaglig
vändning. Det annullerar samtliga beslut som har fattats av Konstitutionsdomstolen innan den 1 januari 2012, så att de saknar legal effekt.... Naturligtvis
hindrar ingenting den nya Konstitutionsdomstolen att fatta samma beslut på
nytt, utan att referera till fall från åren innan dess. Men detta är politiskt osannolikt. Regeringen kommer i april 2014 ha utnämnt nio av de femton domarna
i Konstitutionsdomstolen, och vi kan anta hur den Fideszlojala majoriteten kommer att rösta.”
Genom att skriva in lagar som tidigare befunnits vara i strid mot konstitutionen kringgår Fidesz konstitutionsdomstolens beslut. Ett exempel på en sådan lag, som väckt mycket uppmärksamhet, är den
paragraf som tillåter lokala myndigheter att ”för att bevara den allmänna ordningen, säkerheten, hälsan och kulturella värderingarna”
förbjuda människor att sova utomhus. Effekten blir i praktiken ett förbud mot hemlöshet, och att polisen ges rätt att dels riva de tillfälliga
55
bostäder som byggts upp, och dels sätta de hemlösa som inte är förmögna att betala bötessummorna i fängelse. Genom att ”låsa in” dessa
lagar i skydd av konstitutionen, ser Fideszregeringen till att en kommande regering utan två tredjedelars majoritet omöjligt kan förändra
dem. Dessutom utgör deras upphöjning till kardinallag en otvetydig
maktdemonstration; att upphöja det som tidigare ansågs oförenligt
med grundlagen till grundlag kan inte tolkas som någonting annat än
en demonstration av att Fidezregeringen inte känner sig bunden av någonting.
En annan punkt som är viktig handlar om en radikal förstärkning av
den Nationella Juridiska Myndighetens befogenheter. Det har bland
annat fått rätten att flytta rättsfall till vilken domstol som helst, vilket
underminerar rättsäkerheten och rättsväsendets oberoende. Det är
värt att notera att chefen för Nationella Juridiska Myndigheten – precis
som ledamöterna i det motsvarande Budgetrådet och Medierådet –
tillsatts på en period över nio år, och alltså kommer att sitta över de
båda närmaste valen.
Ett ytterligare tillägg förbjuder politisk reklam i de privata mediekanalerna under en period inför valdagen, något som anses inskränka
yttrandefriheten och göra det svårare för mindre partier att hävda sig.
Tillsammans med den öppning för registrering av väljare och det nya
valkretssystemet, som anses missgynna oppositionen till förmån för Fidesz, gör de det högst osannolikt att Ungerns premiärminister efter
valet i april 2014 kommer att heta någonting annat än Viktor Orbán.
Alla dessa förändringar kan grovt räknat kokas ner till två olika kategorier.
I den ena hamnar de som syftar till att stärka inflytandet hos Fideszregeringen och de institutioner som kontrolleras av den, till att försvåra
för oppositionspartier i det kommande valet och till att se till att vilken
majoritet som än regerar landet efter 2014 också kommer att vara
tvungen att genomföra den politik som lagts fast redan nu. Dessa lagars syfte är att centralisera makten i händerna på en redan mäktig Fideszelit, och se till att den bevarar sitt inflytande.
56
Den andra kategorin av lagar saknar annat syfte än att vara populära i
breda befolkningslager – dit hör bland annat de värdekonservativa och
nationalistiska förslag som Kim Lane Scheppele i den ovan citerade
intervjun med Studio Ett betecknade som ”trettiotalstendenserna”.
Det finns vissa som går så långt som att säga att Fidesz inte strävar
efter makten som ett medel för att genomföra sina förslag, utan genomför sina förslag för att kunna fullfölja sin strävan efter makt; den
politiska makten är snarare mål än medel för Orbánregeringen, och
därför är också konsekvenserna av de lagar de stiftar betydelselösa i sig
själva. Det skulle kunna vara en del av förklaringen till att Fidesz så
plötsligt och problemfritt kunde svänga från en ungdomlig liberalorganisation till radikala högerkonservativa, och kanske är det oppositionspartiet Együtt 2014:s partiledare Gordon Bajnai som i en intervju med
Der Standard uttrycker det bäst. Han svarar på frågan om var Orbán
egentligen står på den politiska skalan så här:
”Fidesz själva väsen är deras hunger efter makt: Bakom varje åtgärd, bakom
varje deras idé gömmer sig ingenting annat än frågan om de därmed kan säkra
sin egen makt, och till vilket pris.”
På dagen när det fjärde grundlagstillägget skulle röstas igenom, bara
några veckor efter att det hade föreslagits och presenterats för allmänheten, lyste parlamentets demokratiska opposition med sin frånvaro.
De valde att bojkotta omröstningen för att visa sitt avståndstagande,
snarare än att genom sin närvaro ge den ett sken av legitimitet. En
ensam ledamot från MSzP var dock närvarande – gruppledaren József
Tóbiás, som bestämt sig för att delta efter att premiärminister Viktor
Orbán annonserat att han själv skulle hålla ett tal i parlamentet
samma dag. Talets titel var ”Ungern ger inte upp!” och Tóbiás förväntade sig, precis som alla andra, att det skulle handla om den europeiska
kritiken mot det fjärde grundlagstillägg som i sig självt var nästan lika
långt som den ursprungliga grundlagen.
Det var bara det att när Orbán väl började tala, så nämnde han inte
grundlagstillägget med ett ord. I stället talade han om de utländska
energibolagen, och de hutlösa priser de tar ut av hederligare ungrare –
57
han utlovade en sänkning av energipriset och att Fidesz anhängare i en
kampanj ska fråga varje ungersk medborgare om deras åsikter i den
här frågan. Vid det här laget hade József Tóbiás redan gett upp och
lämnat salen, och när det fjärde grundlagstillägget några timmar senare röstades igenom skedde det med en majoritet på 265 röster emot
elva. Bara några enstaka företrädare för det högerextrema partiet Jobbik brydde sig om att rösta emot förslaget.
På kvällsnyheterna rapporterades det ungefär lika mycket om Orbáns
tal som den nya grundlagen, och en kvinna som jag talade med den
dagen sade att hon aldrig skulle våga svara på Fideszkampanjen: De
gör det bara för att ta reda på vilka det är som är med dem, och vilka
som är emot dem, sade hon. Jag kan inte veta om hon har rätt eller
inte. Det vet ingen. Det man vet är att chefen för personuppgiftsmyndigheten fick avgå när det visade sig att de formulär med frågor om
folks åsikter om den nya grundlagen, som gick ut till alla ungerska
medborgare över 18, trots försäkringar om motsatsen visade sig möjliga att identifiera och leda tillbaka till den svarande i efterhand. Och
även om det inte säger någonting om huruvida det verkligen är avsikten med kampanjen, så säger det en hel del om hur polariserad den
politiska kulturen har blivit, och vilken brist på förtroende mellan
medborgare och politiker som just nu råder i Ungern. Precis som sättet den nya grundlagen röstades igenom på säger en hel del om den
blandning av ohöljd strävan efter makt och populistisk demagogi som
den nuvarande regeringen utför sitt arbete med just nu.
58
Det är en fråga om förtroende
I början av min tid i Budapest funderade jag på om jag skulle hyra ett
kontor att arbeta i. Det var ingen svår sak att hitta, för om det är några
ungerska ord som det inte är möjligt att undvika att lära sig om man så
bara är i Ungern för några dagar, så är det ”kiadó” och ”eladó”. ”Uthyres” och ”säljes” står skrivet på papperslappar uppklistrade i snart
sagt vartannat butiksfönster i Budapest, och bär vittnesmål om hur
hårt den pågående ekonomiska krisen har drabbat Ungern. Innan jag
bestämde mig för att låta bli att hyra ett kontor, hann jag titta på ett
par lokaler, och det är några ord som en av hyresvärdarna sa som har
stannat kvar tydligast i mitt minne:
– Och så behöver vi väl inte säga något till någon om det här? Det är
klart, om du vill kan vi ta det på det lagliga sättet, men jag förstår inte
varför vi skulle göra det. Varför skulle vi ge pengar till dom, när dom
bara stjäl och stjäl och vill ha mer hela tiden?
Dom var i det här fallet inte skatteverket, utan politikerna, och även
om det hon sa ord för ord kanske inte låter särskilt märkligt och säkert
skulle kunnat upprepats nästan ordagrant i Sundbyberg eller Flen, så
sade hon det med en så plötsligt frambrytande aggressivitet att jag för
ett ögonblick undrade om det kunde vara mig hon hade blivit arg på.
Vi hade stått där och fört ett helt vanligt samtal i vänlig ton – men i
samma ögonblick som hon kom att tänka på politikerna tappade hon
kontrollen och blev så arg att hon inte kunde låta bli att börja skälla.
Det verkade som om den svarta uthyrningen för henne i första hand
inte handlade om att skära emellan några tusen forint utan snarare var
en principsak, att så lite som möjligt av de pengar som kunde ha varit
hennes skulle försvinna och hamna hos politikerna.
Hon är inte ensam om att känna ett bristande förtroende för landets
politiker. Snart sagt alla jag talar med säger att de arbetar mer för sitt
eget bästa än för landets, och i vissa opinionsundersökningar säger upp
till sextio procent att de inte vet vilket parti de kommer att rösta på
59
eller om de kommer att rösta överhuvudtaget i nästa val. Redan i sig
utgör ett lågt valdeltagande ett demokratiskt problem – men det är ett
problem som blir större i och med den viktning för det parti som vinner störst andel av valmanskåren, och det är lätt att inse att ett lågt valdeltagande också premierar det parti som har den mest välfungerande
valapparaten. Men förtroendekrisen för landets politiker har också en
annan sida – för även om det som för några år sedan var så populärt
att kalla för politikerförakt kan låta som en ofördelaktig miljö för en
politiker att verka i, så är det tvärtom ett klimat som gynnar en viss
sorts politiker: De politiker som i likhet med de breda befolkningslagren visar liten eller ingen respekt för demokratiska spelregler, och som
är förmögen att framställa sig som någon som står utanför de traditionella maktstrukturerna; det är en grogrund för populismen, och ytterst är det också en grogrund för de krafter som öppet ifrågasätter demokratins värde.
Samtidigt – och det här är paradoxalt – som alltså politikerföraktet
och oviljan att tala politik är utbredd, är de som är politiskt engagerade mer högljudda, och även frågor som i ett annat sammanhang inte
hade ansetts ha något samband med politiken politiseras här på ett
radikalt sätt. Det gäller inte minst i pressen.
60
Om ett havererat medieklimat
Det ska sägas att Zsolt Bayer inte kan ses som en representativ del av
det ungerska medielandskapet. Den folkliga motståndsrörelsen Milla
har till och med en egen flik om honom på sin hemsida, och flera av
hans texter har väckt stort uppseende och hård kritik såväl inom och
utom landet. Samtidigt är det ändå viktigt att tala om Zsolt Bayer, eftersom han inte är vem som helst. Han var en av grundarna i Fidesz,
och håller fortfarande partiets medlemskort nummer fem. Han har
mottagit landets högsta kulturpris, Corvina-priset, för sina folkbildande insatser, och var en ledande organisatör bakom de fredsmarscher
som organiserades till stöd för den sittande regeringen. Han är en nära
vän till premiärminister Orbán – och i en krönika strax efter nyår uttryckte han sig, apropå ett nyligen timat mord på en krogtoalett där en
av de misstänkta förövarna hade romskt ursprung, så här:
”Fakta är som följer: En betydande del av zigenarna är inte lämpade för samexistens och inte lämpade för att bo bland folk. Denna del av zigenarvärlden är
djur och beter sig som djur. De får syn på någon och blir kåta, när och var de
vill. När de möter motstånd, mördar de. De lättar på trycket närhelst och varhelst trycket kommer över dem. Om de känner att de är hindrade från att göra
det, mördar de. De vill ha allt de ser. Om de inte får det, tar de det och mördar.
Denna del av zigenarsamhället är oförmögen till varje slags mänsklig kommunikation. För det mesta strömmar oartikulerade läten ur deras djurliknande skallar, och det enda de förstår i den här olyckliga världen är våld. Samtidigt –
denna halva av zigenarvärlden som har förvandlats till djur använder västerländska ”uppfinningar”. Låt oss alla titta på sättet de poserar på facebook på,
med vapen i händerna, guldkedjor som väger ett halvt kilo runt halsen, med ett
ansiktsuttryck som säger: ”Jag kan döda dig när som helst, din dumma ungerska
bondlurk.” Titta bara på råttan som knivhögg Gergö Sávoly och hans vänner på
facebook, och du kommer att se att alla tre är potentiella mördare. Eo ipso mördare. Ingen tolerans och ingen förståelse behövs här, utan hämnd. Och det är här
som västvärldens idiotiska politiskt korrekta segment begår den största synden.
61
Av rent egenintresse och beräkning låtsats den att dessa djur, av någon orsak, kan
bli tolererade, förstådda eller till och med respekterade, som om de förtjänade
någon sorts aktning eller mänsklig värdighet...”
Det är ett språkbruk som det är obehagligt att översätta och skriva av,
och som jag föreställer mig att till och med de allra mest högerextrema
grupperna i Sverige skulle dra sig för att använda, om inte annat av
rädsla för att dömas för hets mot folkgrupp. Reaktionerna mot krönikan var också starka – men under en lång tid teg den allra högsta ledningen för Fidesz stilla, precis som de gjort när Bayer skrivit inte
mindre kränkande texter om Ungerns judar, och det är intressant.
Som ledarskribent i den regeringsnära tidningen Magyar Hírlap har
Zolt Bayer en semiofficiell person – nära associerad med Fidesz, men
utan att vara en del av den högsta ledningen själv. Genom att använda
honom som språkrör, eller i alla fall genom att inte öppet desavouera
honom, kan man fortsätta att locka röster från den allra yttersta högerkanten utan att behöva säga rent ut att man godkänner hans program.
På det sättet är det som verkligen är farligt med Bayer inte det han
skriver, utan det politiska klimat som han stammar ur och som tolererar honom. På samma sätt är det verkligt farliga inte att Sverigedemokraternas rättspolitiska talesman beväpnar sig med att järnrör och
kallar folk för ”babbar” och ”horor” på Kungsgatan, utan att han är
en representant för en politisk kultur som uppenbarligen har tolererat
och uppmuntrat ett sådant beteende. En sådan extremism som Bayers,
Ekeroths och Almqvists är lätt att avfärda som enskilda undantagsfall –
men bakom dem står alltid någon annan, som medan alla tittar på den
skrikande clownen passar på att genomföra sin egen agenda, och dessutom får förmånen att le förbindligt i tv, och förklara att det naturligtvis inte är någonting han själv står för eller skulle göra.
Ett annat exempel på hur det mediala klimatet i Ungern ser ut, denna
gång från kulturdelarna, finner vi också i tidningen Magyar Hírlap.
Det handlar om sångaren Péter Gerendás, som fattat beslutet att flytta
från Ungern och på internet publicerat ett långt, offentligt avskedsbrev
om orsakerna till beslutet. Det handlar om hans barns framtid, om
62
den pågående ”fasciseringen” av Ungern, om antisemitismen han dagligen möter och om svårigheterna att försörja sig på kultur – från Magyar Hírlap kommer svaret på detta avskedsbrev:
”Mitt under påsken nåddes vi av nyheten: Gitarristen och sångaren Peter Gerendás lämnar oss. Han har beslutat sig för att flytta utomlands – vart, det vet vi
ännu inte – eftersom han menar att fascismen hänger över landet som ett Damoklessvärd, och han dessutom inte förmår finna sin utkomst här. Det är Péter
Gerendás historia i korthet. Knappt hade hans avskedsbrev offentliggjorts förrän
tusentals utbrast i högljudd själssmärta och tårdrypande veklagan.
Hur förljugen hela denna historia är, bevisar de dramatiska uttalandena från
några offentliga personer. Ferenc Gyurcsány till exempel, kom på något sätt att
tro att Gerendás måste utvandra på grund av sin judiska härkomst, Istvan Vágó
påminde om att också Béla Bartók lämnade landet på sin tid (du store gud!),
men bäst av allt är den i tårar dränkta omfamningen från Nora Szily. Hennes
ord måste jag citera ordagrant: “Min Péter... Jag gråter nu. Omfamnar dig...
Skulle omfamna dig. Förstår dig.”
Nu så, om vi skulle ta och bringa lite ljus i mörkret innan hela det vänsterliberala lägret dör i tårkramp. Hur vore det egentligen om Péter Gerendás måste
lämna landet inte för att han är jude och den nye Béla Bartók, utan snarare eftersom det helt enkelt inte finns någon efterfrågan för det han gör? Jag ser tusentals exempel. Där finns till exempel det judiska Budapest Klezmer Band. De
spelar för fullsatta hus varje konsert, och gör heller inga förberedelser för att
bryta sina tält. (...)
Om den flyktande Gerendás måste man veta, att han har misslyckats inte bara
som musiker utan också som offentlig person. Han försöker nu förgäves framställa sig som konstnär: I flera år har han varit politiskt engagerad och spelat
vid partitillställningar, med andra ord: Han har sjunkit ned till halsen i inrikespolitiken. Konstnärer och idrottare har i det här landet hittills aldrig varit
tvungna att bli politiskt aktiva. Den som trots det blir det, måste också ta konsekvenserna.
Gerendás vänner förlorade 2010 [Vid parlamentsvalet] sina platser vid
köttgrytorna, och detta tillstånd står ingen vänsterliberal i Ungern ut med. Det
är naturligtvis en annan sak, att Ferenc Gyurcsány inte har en enda cent från sin
63
enorma privatförmögenhet över till sin hovmusikant. Detta bevisar ännu en gång
att de gärna är vaksamma demokrater på det verbala planet, men när det kommer till att gräva i fickorna för att hjälpa andra, så kommer den röda hjälpen
plötsligt av sig..
Vet du, Peter, jag är sedan ungefär tjugo år verksam i tidningsbranschen. Jag
känner dussintals människor, som körts på porten av dina vänner. Det fanns personer bland dem som dog av hjärtinfarkt, några fann sin död i alkoholen, en blev
rentav bokstavligen galen av uppsägningen och det finns också sådana som idag
bara spökar omkring som skuggor av sina forna jag, och ibland glider förbi mig
på min väg. Jag kan också säga dig deras namn, om du skulle vara nyfiken på
dem.
Hjälpa dem kan vi tyvärr inte längre, de har tyvärr antingen dragit sig tillbaka, eller så är de verksamma i en annan bransch. Dessa bildade och förträffliga journalister och kulturmänniskor är för alltid försvunna, eftersom ni – för
att vara exakt, dina vänner – har förstört deras liv. Det är sant redan om journalister, för att inte tala om andra offer för de vänsterliberala regeringarna...
Varför kunde dessa människor avhålla sig från att lämna landet när de hade
svårigheter? Jag vet svaret: Eftersom de hör hit, eftersom de bara känner sig
hemma här, till och med när de måste stå ut med uppsägningar. Också de har
barn, som du, och du kan tro mig när jag säger att det inte var lätt för dem att
betala sina räkningar. Därmed vill jag inte säga att du är en främling. Vad du
är, måste du bestämma dig för. Men ett vet jag säkert, och det är att det är ovärdigt för en man att fläka ut sitt personliga elände i offentligheten, och att det är
rent ut sagt erbarmligt att skylla sina personliga problem på politiska och etniska orsaker. ”
(Citerat från och översatt av mig från tyskspråkiga Budapester Zeitung)
Det första som slog mig vid läsningen av denna text är att författaren,
en László Zöldi Szentesi, lägger sig på en hög, för att inte säga anspråksfull stilnivå. Det är en text som kräver mycket av läsaren – flera av
de förbindelseled som knyter ihop argumentationen lämnas ute och är
bara antydda, flera referenser förutsätter en viss bildning hos läsaren och
64
inte minst det drypande ironiska tonfallet är svårare att dechiffrera än
vad man skulle förvänta sig av en motsvarande tidningstext i Sverige.
Det andra som slog mig vid läsningen av denna text är den gränslösa
fientligheten. Snart sagt varje mening dryper av en maliciös ironi, och
ilskan blir så mycket mer uppenbar eftersom ironin inte är avslappnad
och avfärdande, utan tvärtom så aggressiv att den inte sällan slår knut
på sig själv och missar målet helt. Hur kan en personlig berättelse om
ekonomisk och politisk utsatthet provocera fram en så kokande ilsken
reaktion, att han knappt tycks veta vad han ska hugga på i sin iver att
gå till angrepp?
Det tredje som slog mig vid läsningen av denna text är det visserligen
illa dolda, men likafullt dolda, antisemitiska budskapet i den. Det är
allra tydligaste i det avslutande stycket där Szentesi med låtsad vänskaplighet säger att det är helt upp till Gerendás att bestämma huruvida han är en främling eller inte. Just ordet främling, och referensen
till att vissa människor hör hemma i Ungern medan andra inte gör
det, går i det här sammanhanget inte att tolka in i någon annan tradition än den som hävdar att det inte är möjligt att vara både ungrare
och jude. Szentesi ställer sina utsatta vänner, som bara kan känna sig
hemma i Ungern och hör hemma där, mot bilden av den internationelle och rotlöse juden Gerendás som saknar riktig anknytning till
Ungern – och har alltså i samma andetag mage att kalla det omanligt
och erbarmligt att härleda problemen till Gerendás etnicitet.
Det är en svindlande logisk saltomortal, och när man granskar texten
närmare upptäcker man snart att det inte är den enda. Det första
Szentesi skriver för att misskreditera Gerendás och hans utlandsflytt är
att det helt enkelt inte finns någon efterfrågan för hans musik, och att
hans flyttning inte alls har med etniska eller politiska orsaker att göra. I
nästa stycke kommer emellertid berättelsen om alla hans journalistkollegor in i bilden, och plötsligt heter det att Gerendás bara har sig själv
att skylla eftersom han har engagerat sig politiskt, och att hans vänner
förresten har gjort precis samma sak mot andra. Å ena sidan vill Szen-
65
tesi tona ner den politiska dimensionen i Gerendás flyttning – men å
andra sidan vill han nagla fast sina politiska motståndare och slå fast
att de bara har sig själva att skylla.
På så sätt biter argumentationen sig själv i svansen, och på samma
sätt spårar den stilnivå jag till en början betecknade som hög ur, och
kryper ständigt ut ur sitt eget skinn. Ta den här meningen som exempel:
”Det fanns personer bland dem som dog av hjärtinfarkt, några fann sin död i alkoholen, en blev rentav bokstavligen galen av uppsägningen och det finns också
sådana som idag bara spökar omkring som skuggor av sina forna jag, och
ibland glider förbi mig på min väg.”
Rent stilistiskt är den ett monstrum. Szentesi börjar med en enkel uppräkning av vad som har hänt med hans vänner, men kommer redan
efter två allmänna exempel att tänka på hans kollega som blev galen,
och försöker skjuta in denne i uppräkningen. Det hade kunnat vara en
stark avslutning, men han har ju ännu inte kommit till den bild av spökena som måste ha föresvävat honom redan innan han påbörjade
stycket, och fortsätter uppräkningen trots att den redan har svällt till en
ohanterlig nivå.
Här uppstår också ett nytt problem, när Szentesi måste växla från det
tempus han använde när han talade om de döda, till ett nytt när han
pratar om de levande. Den sista bisatsen, som exemplifierar och tjänar
som ytterligare vittnesbörd om dessa människors existens, kan bara betraktas som ännu en klick grädde på moset.
Nästan ännu mer slående än den havererade stilistiken är det grälla
tonfallet i de bilder Szentesi målar upp. Han målar verkligen med en
bred pensel, och sparar inte på krutet när han skildrar eländet som
drabbat de människor vars liv förstörts av de ”vänsterliberala” regeringarna; i sin strävan att måla tydliga kontraster slår texten över, och
blir till ett frosseri i groteska och patetiska effekter. Det är inte svårt att
se likheten mellan den här textens tonfall och de ordalag i vilka Bayer
66
beskriver Ungerns romska befolkning – båda sätter de sig på en relativt hög stilnivå, som de i affekten visar sig vara helt oförmögna att
hålla uppe, och spårar ut i det groteska.
67
Den symboliska dimensionen
En av de största, men samtidigt minsta, förändringarna som den nya
konstitutionen inneburit är att Ungern har bytt namn. Till och med
den sista december 2011 hette landet Magyar Köztársaság ”Ungerska
republiken” – men från och med årsskiftet var dess officiella namn kort
och gott Magyarország, ”Ungern”. Bakgrunden är att landet fram till
1989 hette Folkrepubliken Ungern, och helt enkelt släppte prefixet
”folk” vid övergången från kommunismen, och enligt Fidesz handlar
det nya namnbytet om att definitivt göra sig av med arvet från enpartistaten. För andra signalerar framförallt övergången från en betoning
av de demokratiska värdena till de nationella.
På nästan samma sätt är historien ständigt ett föremål för omtolkning. Under en av mina första promenader i Budapest för den här
gången stötte jag på gatan Mihály Károlyi utca, och såg att den helt
nyss hade bytt namn; de gamla skyltarna satt kvar, men var överkryssade med röd färg, och ovanför dem satt de nya: Károlyi utca. Släkten
Károlyi var en aristokratisk familj som spelade en stor roll i ungersk
politik under decennierna kring sekelskiftet 1900, men uppenbarligen
är dess företrädare Mihály Károlyi, det självständiga Ungerns första
premiärminister, inte längre en önskvärd del av landets historia. Anledningen är att det var han som förhandlade fram separatfreden med
västmakterna efter första världskriget, som ledde till att Ungern förlorade två tredjedelar av sitt territorium till grannländerna. Det var försöket att återta dessa territorier som gjorde Ungern till nazitysklands
första och sista allierade i det andra världskriget, och kartan av Nagy
Magyarország, Storungern, är än i dag en levande politisk symbol som
finns som nyckelringar, på baksidan av bilar och till och med pussel.
Idag drivs kraven på en revision av Trianonfreden bara av den yttersta
högern – men symbolen Storungern och de ungerska minoriteterna i
grannländerna är något som varje ungersk politiker måste ta ställning
till.
68
Det finns överhuvudtaget i den ungerska politiken en historisk och
symbolisk dimension, som jag inte vet säkert om den är starkare än i
Sverige, eller helt enkelt är lättare att få syn på i ett främmande sammanhang. Det kanske tydligaste exemplet kretsar kring revolutionen
mot den Habsburgska dubbelmonarkin 1848, och nationalpoeten Sandor Petöfis roll i den. Det är en referenspunkt som ständigt återkommer: Demonstrationer hålls på samma datum, demonstranterna går
samma vägar genom Budapest och det finns till och med de som lägger fram samma tiopunktsprogram som revolutionärerna gjorde då.
Det är datum och historiska händelser som är djupt förankrade i en
nationell identitet – men som också alltid är utsatta för en omtolkning
in i samtiden och stridsföremål i den aktuella debatten; medan Fidesz
kallar valet 2010 för ”tvåtredjedelsrevolutionen” demonstrerar deras
motståndare också under paroller hämtade från Sandor Petöfis dikter.
Det är den sittande regeringens privilegium att fira nationaldagen
den 15 mars på nationalmuseets trappa, samma datum och samma
plats som Petöfi enligt myten läste de dikter som satte massan i brand
och tände revolutionen. 2013 hade regeringen hämtat in några hundratal polska sympatisörer, som skulle fylla ut leden medan Orbán höll
tal och en militärorkester spelade. Liknande officiella firanden hålls
runtomkring i hela landet. På andra sidan av Budapest hade motståndsorganisationen Milla å sin sida organiserat en demonstration
under parollen ”Azért a viz az úr”. Det betyder ungefär ”och ändå är
det vattnet som är herren”, och är hämtade från en dikt av Petöfi som
handlar om ett stolt skepp som glider fram över vattnet, men som inte
får glömma att det fortfarande är beroende av vattnet; ett budskap om
förhållandet mellan folket och en maktfullkomlig elit som ansågs lika
gångbar i år som under 1840-talet. Så kan det, trots de ideologiska
skillnaderna i övrigt, ofta tyckas som om kampen på det rent symboliska planer handlar om vem som bäst lyckas framställa sig som arvtagare till den nationellt ungerska revolutionära idén.
Och vem, frågar vi oss, vann egentligen den kraftmätningen den 15
mars 2013? Ingen. På grund av en kraftig snöstorm fick alla firanden
69
av nationaldagen ställas in, och folk avråddes från att ge sig ut på vägarna. Eftersom varningarna kom alldeles för sent hade tusentals människor redan gett sig av, fastnat i snöstormen och fick grävas ut av
räddningsmanskap. På sin hemsida annonserade Milla att demonstrationen hade skjutits upp, och ändrade skämtsamt demonstrationens
paroll till ”Azért a hó az úr...”: ”Men ändå är det snön som är herren...”
70
Europeiska unionen
En av de symboler jag överraskades av varje gång jag närvarade vid en
demonstration som hölls av den utomparlamentariska oppositionen,
var de EU-flaggor som vajade intill de ungerska flaggorna och plakaten. Även om det politiska spektrumet i Sverige rymmer både EU-kritiker och EU-skeptiker, är EU och kanske framförallt EU-flaggan inte
en tillräckligt starkt laddad symbol för att den ska vara någonting man
demonstrerar under i vardagslag. I Ungern är läget uppenbarligen annorlunda.
Man skulle också kunna förvånas över att beskedet om att EU-parlamentet överväger kraftfulla åtgärder mot Ungern inte hälsades med
glädje från oppositionspartierna Együtt och MSzP, utan tvärtom med
kritik från båda partiernas ledare; både Mesterházy och Bajnai var
snabba att gå ut med att de inte stödde sanktioner emot Ungern. Man
skulle kunna fråga sig vilka som egentligen gläds över sanktioner mot
den ungerska regeringen, om inte den ungerska oppositionen gör det.
Det är uppenbart att EU-medlemskapet och förhållandet till EU spelar en stor roll i ungersk inrikespolitik – frågan är bara vilken roll?
Först och främst måste vi konstatera att EU spelar en stor ekonomisk
roll i Ungern. Landet är efter Lettland unionens näst största nettobidragstagare per capita, och en stor del av de senaste årens offentliga
byggnadsprojekt är delvis finansierade av pengar från EU. Ett exempel
på det är den gröna tunnelbanelinjen i Budapest, stadens fjärde, som
har varit projekterad sedan 90-talet och kantats av korruptionsskandaler ungefär lika länge. När jag frågar min språklärare Tibor om de
verkligen har bestämt sig för att skjuta upp öppningsdatumet än en
gång, den här gången till 2015, rycker han på axlarna och gör en grimas när han svarar:
– Du vet, det här är Ungern. Kanske blir den färdig, kanske blir det
ingenting alls.
Ett på något sätt liknande, men ändå väldigt annorlunda exempel på
det finns i den lilla by på den ungerska landsbygden, där jag ibland till-
71
bringar delar av somrarna. Intill det som gäller för torg, men som förlorat sin dragningskraft sedan alla fått rinnande vatten och brunnen
slammat igen, har de lokala myndigheterna i samarbete med EU:s utvecklingsfond ställt upp en grå datorterminal som är längre än vad jag
är. Den har en pekskärm, och på menysidan kan man välja mellan
olika språk och vad det är man letar efter i regionen, restauranger,
golfbanor eller stränder. Vad det är som rekommenderas där inne vet
jag tyvärr inte, eftersom maskinen alltid hakar upp sig redan på de
allra första menyerna.
Projektet är väl tänkt som en hjälp till bilburna turister som letar efter
en restaurang i krokarna, men hittills har jag aldrig sett någon använda terminalen; de stickers som förkunnar att den är ett samarbetsprojekt mellan regionen och EU har börjat skavas av i kanterna, och
nu står den och förfaller som en liten grå vägpelare i ett hörn av det
gamla torget. Det gör ingenting, den är inte i vägen för någon. Alla
människor och all trafik genom byn rör sig ju vid vägkorsningen, bussstationen och affären – femtio meter därifrån.
Även om det ekonomiska stödet alltså gör EU till en större faktor i
ungersk politik än det är i till exempel svensk, så förklarar inte det ensamt hur EU kan upplevas så odelat positivt av delar av oppositionen.
Det handlar också om den kraftfulla kritik som redan från början har
riktats mot vissa av Fideszregeringens åtgärder – en kritik som ger oppositionen understöd och en ökad legitimitet i sin egen kritik. Trots det
är alltså varken Mesterházy eller Bajnai beredda att dra konsekvenserna av den kritik som EU riktar emot Ungern – hur kan det komma
sig? Förklaringen är både enkel och komplicerad, och jag tror att det
bästa sättet att närma sig den är att ta ett par aktuella exempel:
Varje fredagsmorgon ger Viktor Orbán en radiointervju i den statliga radion, och fredagen den 19 april ägnades en stor del av samtalet åt att diskutera det brev som José Manuel Barroso skickat till den ungerska
regeringen med synpunkter och farhågor angående det fjärde grundlagstillägget. Här, på ungerska och för en ungersk publik, förklarade han kritiken som Ungern får ta emot på ett sätt som han antagligen inte
använder när han samtalar med sina premiärministerkollegor:
72
”Ungern har trampat på deras [västländernas] tår. Det är tydligt. Varje gång vi
för det ungerska folkets skull introducerar, till exempel, bankavgifter eller beskattar multinationella företag, kommer attackerna mot Ungern omedelbart. Nu när
vi har sänkt priset på energi intensifieras dessa attacker.”
I ett tal som han bara några veckor senare höll på ett möte för den intellektuella kristna organisationen KÉSZ, som arbetar politiskt för
kristna värderingar och står regeringen nära, förklarade Orbán kritiken mot Ungern på ett liknande, men helt annorlunda sätt:
”Medan Europeiska Unionen staplar fiasko på fiasko vill det inte se eller erkänna Ungerns framgångssaga... [Det] beror på vår traditionella och naturliga
syn på familjen. I mitten av kontroversen står familjen. Våra kardinallagar försvarar familjen och äktenskapet.”
Det här är bara ett axplock, två uttalanden inom loppet av ett par
veckor som jag fick syn på av en slump. Redan de ställer oss emellertid
inför frågan: Hur kan det egentligen komma sig att Ungerns uppenbart begåvade och väl påläste premiärminister ger två så likartade,
men sinsemellan så olika förklaringar till samma händelser under loppet av en enda månad? Två förklaringar som båda rör sig med ett konspirationsteoretiskt språkbruk, och helt underkänner alla de relevanta
kritiska synpunkter som faktiskt har yttrats, till förmån för förklaringar
som ställer kritikerna i ett tvivelaktigt ljus. Kan det vara så att han
under den månad som gick mellan radiointervjun och talet på den
kristna organisationens möte hann ändra sig, och inse att ”attackerna”
inte hade ekonomiska utan religiösa och etiska orsaker? Har han helt
enkelt glömt att han nyss gav en helt annan förklaring till samma fenomen?
Nej, så är det naturligtvis inte. Om någonting, så visar dessa citat att
Viktor Orbán inte bryr sig ett skvatt om vad orsaken till kritiken egentligen är, utan helt enkelt fogar in den i det sammanhang som för ögonblicket passar honom bäst, och använder den som ett inrikespolitiskt
slagträ. Det här är uppenbarligen en politiker som anpassar budskapet
helt och hållet efter vilken publik han försöker nå, och på ett direkt demagogiskt vis misskrediterar Europeiska Unionen och de övriga med-
73
lemsländerna för att plocka inrikespolitiska poäng. Det är långtifrån
den första gången han gör det – i den nya grundlagen finns en paragraf som tillåter staten att ta ut extra skatt för den händelse att Ungern
skulle tilldömas böter av Europeiska unionen för att ha brutit mot sina
åtaganden. Onekligen ett enkelt och elegant sätt att på en och samma
gång hålla statskassan skadeslös och rikta ilskan mot EU snarare än regeringen – men också ett bevis för att Orbán är beredd att använda
”EU-spöket” till precis vad som helst.
Genom att betona en nationalistisk linje i kontrast mot det europeiska
samarbetet och hela tiden ställa Ungern emot EU och resten av Europa, har Orbán i hög grad lyckats styra den politiska berättelsen i en
riktning där den som är för EU också ställer sig utanför det som uppfattas som ungerska värderingar och ungrarnas bästa. Han betonar
ständigt att Ungern är ett särfall, och att de som strävar efter en normalisering av relationerna med resten av Europa också bekämpar det
specifikt ungerska. Det är en rörelse som också fungerar åt det motsatta hållet – oppositionspolitiker och kritiska röster anklagas ofta för
att ”springa till EU/den utländska pressen och skvallra”, och i ett imponerande cirkelresonemang beskylls den inhemska oppositionen för
den europeiska kritiken, samtidigt som EU beskylls för att underblåsa
motsättningarna inom landet. I ljuset av det är det kanske inte särskilt
märkligt att Bajnai och Mesterházy tar sig noga i akt för att framstå
som om de stöder en hårdare politik från EU:s sida mot den ungerska
regeringen – de måste i första hand bevisa att de vill ungrarnas bästa,
eftersom de hela tiden blir misstänkliggjorda på den punkten och anklagas för att gå främmande makters ärenden.
Därför måste man från EU:s sida vara medveten om att den kritik som
riktas emot regeringen och alla de eventuella åtgärder enligt artikel sju
i Lissabonfördraget som man kan tänka sig att rikta emot landet måste
övervägas väl, eftersom det riskerar att inte alls försvaga regeringen
utan tvärtom bli ett kraftfullt redskap i dess händer. Man måste också
vara medveten om att landets regering inte sällan på ytan verkar vara
medgörlig och beredd att göra ändringar efter press från europeiska
organ, men att dessa eftergifter ofta är nödtvungna och halvdana; till
74
exempel överväger regeringen just nu att slopa förbudet mot politisk
reklam under veckorna inför EU-valet, medan de skulle kvarstå i parlamentsvalet. På samma sätt har Orbán sagt sig vara beredd att införa
ett undantag i den Nationella Juridiska Myndighetens rätt att flytta fall
från domstol till domstol när det handlar om europeisk rätt – men inte
när det handlar om ungersk rätt. Och som den tidigare refererade historien om det fjärde grundlagstillägget visar skyggar man inte heller
för att återinföra dessa kritiserade lagar i en annan form, så fort den
första kritikstormen lagt sig och det internationella samfundets uppmärksamhet förflyttats någon annanstans.
Till sist måste man vara medveten om att det också finns andra risker
förknippade med att i allt för hög grad alienera Ungern från den europeiska gemenskapen. Under nuvarande regering finns det inga som
helst garantier för att ett Ungern avskuret från rösträtten och EU-subsidierna inte skulle vända sig åt något annat håll: Det finns redan en
överenskommelse med Ryssland om att bygga ett nytt kärnkraftverk på
ungersk mark, Ryssland har stora intressen i att bygga en gasledning
genom landet och vissa säger att Centralbankens beslut att konvertera
en del av valutareserven från dollar till rubel är ett första steg i riktning
mot en sådan allians.
75
Sammanfattning
De varningar, som avslutade det förra stycket, ger en fingervisning om
hur delikat den situation man här har att göra med är. Man har att
göra med en regering och en politiker av rent amfibisk karaktär, som
rör sig fritt emellan demokratiska arbetssätt och metoder som ligger
långt utanför det demokratiska spektrumet, och som inte bekymrar sig
det minsta för att ljuga ogenerat och ändra sin ståndpunkt efter vad
som för tillfället passar bäst. Kanske är det också därför som såväl den
inhemska som utländska kritiken har haft så svårt att fastna på allvar
på Viktor Orbán, och kanske är det därför ingen opposition ännu har
fått något grepp om honom. Genom att inte bry sig om de faktiska
sakförhållandena ser han alltid till att bevara ett sken av initiativ, och
kontroll över verklighetsbeskrivningen.
Därför är det också av vikt att säga att den demokratiska oppositionen
och den Europeiska unionen är dömd att misslyckas så länge de behandlar Ungern som ett alldeles vanligt land och Fideszregeringen
som en normal, demokratisk regering; den som gör det kommer oundvikligen att bli lurad och besviken. Det går inte att förvänta sig att de
kommer att stå för det de säger eller följa de demokratiska spelreglerna. Vilka åtgärder man än bestämmer sig för att vidta eller kräva
kommer det att behövas en rigorös kontroll och en närapå institutionaliserad misstro för att man ska kunna vara övertygad om att de går att
genomföra.
Samtidigt ska man också vara medveten om att Ungern, hur mycket
landet än har kommit att avvika från europeisk rättspraxis och hur skadat demokratins funktionssätt än är, inte är en diktatur. Det är inte ett
land där människor förbjuds att vara politiskt verksamma eller släpas
från sina hem mitt i natten, och även om Fidesz gör allt för att vikta
och omforma det demokratiska systemet till sin egen fördel finns det
ännu ingen anledning att betvivla att valresultatet nästa år kommer att
respekteras av båda sidor.
Ytterst handlar det för oss som står runtomkring att bestämma var
våra gränser egentligen går. Ungern har under Fideszregeringen på ett
76
klart och tydligt sätt överträtt gränsen för de gemensamma, demokratiska spelreglerna i Europa och kränker sina egna medborgares rättigheter som europeiska medborgare. Länderna runtomkring måste
bestämma sig för hur viktiga dessa spelregler och rättigheter egentligen
är, och sedan utan att tveka agera för att implementera dem på nytt.
För om det inte görs, så finns det ingenting som säger att Ungern är
det sista landet där en stark regering bestämmer sig för att åsidosätta
de demokratiska spelreglerna och göra sin egen ställning ännu starkare. Än så länge är situationen hanterbar – men hur gör man när liknande symtom uppträder i Bulgarien, Rumänien eller Italien?
Kanske är det så att kritiken och sanktionerna i det långa loppet kommer att visa sig verkningslösa emot Ungern och Fideszregeringen, och
kanske är det så att de enda som på allvar kan lösa den ungerska krisen är ungrarna själva. Men det som händer i Ungern just nu är också
ett hot mot hela tanken om ett demokratiskt samarbetande Europa,
och en utmaning som ställer frågor om hur mycket det fria ordet, den
rättvisa domstolen och det öppna, demokratiska samhället egentligen
är värt. Det är dessa frågor man besvarar, när man bestämmer hur
man ska agera i fallet Ungern.
77
-----------------------------------------------------------------Måns Wadensjö är författare. Han har givit ut två
romaner, Förlossningen och ABC-staden (Bonniers
förlag), och har tilldelats Katapultprisen 2010, CarlJohan Vallgrens litteraturpris till yngre författare
samt stipendium ur Gerhard Bonniers donationsfond.
Under vintern 2013 bodde Måns Wadensjö i Budapest.Han har medverkat med en essä om Ungern i
tidningen Dagens Europa, som ges ut av a-smedjan
och svenska S-gruppen i EU-parlamentet.
78
Ungern – en utmaning för Europa
KÄLLOR
Tidningar:
• Frankfurter Allgemeine Zeitung 16/4 2013
• Budapester Zeitung 14, 2013.
• Der Standard, 1 april 2013
• Financial Times, 11 mars, 2013
Rapporter:
• Threatened and intimidated, Eszter Garai-Édler
• Norwegian Helsinki Committee, rapport 1. 2013. Democracy
and human rights at stake in Hungary. The Viktor Orbán government's drive for centralization of power.
Hemsidor:
• www.pusztaranger.wordpress.com
• www.hungarianspectrum.wordpress.com
• www.hungarianvoice.wordpress.com
• www.drmandler.wordpress.com
• www.krugman.blogs.nytimes.com
• www.parlament.hu
• www.milla.hu
• www.hallgatoihalozat.blog.hu
Radio:
• Sveriges Radio Studio ett, intervju med Kim Lane-Scheppele
20/5 2013
Litteratur:
• Rev, Istvan. Retroactive justice
– the prehistory of post-communism.
Stanford University Press, Palo Alto, 2005.
• Linton, Magnus. De hatade: om radikalhögerns måltavlor. Atlas,
Stockholm, 2013.
79
A-smedjans rapporter
Europavalet och hotet från höger (Rapport 2013)
Ungern – en utmaning för Europa (Rapport 2013)
Arbetslinjen kroknar alltmer (Rapport 2013)
Vad innebär S-beslutet om vinst i välfärden? (Rapport 2013)
Jobben i det gröna folkhemmet (Rapport 2013)
Det är vår värld – tio unga röster om global solidaritet (Antologi 2013)
På lika villkor – så säkras välfärdens kvalitet (Rapport 2013)
Privatiseringens effekter (Rapport 2013)
Kan vänstern rädda Italien? (Rapport 2013)
Socialdemokratins återkomst i Nederländerna (Rapport 2012)
Den nya kapitalismen och politikens möjligheter (Rapport nr 45/2012)
Ungas arbetsmarknad i Stockholm (Studie 2012)
Varför växer skillnaderna? – om segregerad skola (Rapport nr 44/2012)
Hur gick det med jobben (Snabbanalys nr 54/2012)
Privatiserad psykiatri (Snabbanalys nr 53/2012)
Hollande vs. Sarkozy (Snabbanalys nr 52/2012)
En cementering av dagens massarbetslöshet (Snabbanalys nr 51/2012)
Vad som händer när ojämlikheten växer (Snabbanalys nr 50/2012)
Vart är vi på väg? – Stockholms tunnelbana (Rapport nr 43/2012)
Verkligheten på spåret – Stockholms tunnelbana (Rapport nr 42/2012)
Två städer – Stockholm vs. Göteborg (Rapport nr 41/2012)
Blev det fler jobb – om jobbskatteavdrag (Snabbanalys nr 49/2012)
Utvecklingen av arbetsmarknadsläget (Snabbanalys nr 48/2012)
Vad är ett riskkapitalbolag? (Snabbanalys nr 47/2011)
Finns det ett EU efter krisen? (Rapport nr 40/2011)
Den produktiva välfärden (Rapport nr 39/2011)
Blir skolorna bättre om de får dela ut vinst? (Snabbanalys nr 46/2011)
De senaste fem åren på arbetsmarknaden (Snabbanalys nr 45/2011)
EU-krisen, marknaden och facket (Snabbanalys nr 44/2011)
Att lära för arbetslivet (Snabbanalys nr 43/2011)
New Labour blir Blue Labour (Snabbanalys nr 42/2011)
Operation skademinimering – om SNS (Snabbanalys nr 41/2011)
Massarbetslösheten har tagit ett fast grepp (Snabbanalys nr 40/2011)
Främlingsfientliga i motvind (Snabbanalys nr 39/2011)
Rena rama dynamiten! – En SNS-rapport (Snabbanalys nr 38/2011)
Ingen euro – men euroobligationer (Snabbanalys nr 37/2011)
80
Systemskiftet redan ett faktum (Snabbanalys nr 36/2011)
När balternas sak blev vår (Snabbanalys nr 35/2011)
Samverkan, inte sammanblandning – LO och SAP (Rapport nr 38/2011)
Uppenbara brister i jobbgarantin (Snabbanalys nr 34/2011)
Jobbpolitiken åt fel håll (Snabbanalys nr 33/2011)
Sänkta löner är feltänkt (Snabbanalys nr 32/2011)
Ett grönt folkhem för 2010-talet (Rapport nr 37/2011)
Ekonomisk politik och full sysselsättning (Rapport nr 36/2011)
En föreställd maktlöshet (Rapport nr 35/2011)
Klimatpolitik och full sysselsättning (Rapport nr 34/2011)
Socialdemokratin och staten (Rapport nr 33/2011)
Sjukförsäkringen: Regeringens lilla reträtt (Snabbanalys nr 31/2011)
Finland – ett delat land? (Snabbanalys nr 30/2011)
De nya bidragstagarna (Snabbanalys nr 29/2011)
Socialförsäkringsutredningen (Snabbanalys nr 28/2011)
Arbetstiden och ett hållbart arbetsliv (Rapport nr 32/2011)
Den globala utmaningen, jämlikhetens grunder (Rapport nr 31/2011)
Är skatter skadliga? (Rapport nr 30/2011)
Någonting har hänt med våra arbetstider (Snabbanalys nr 27/2011)
Allt fler rödgröna kommunstyren (Snabbanalys nr 26/2011)
Arbetslöshetsförsäkringen – ett reformförslag (Rapport nr 29/2011)
Sänkta lägstalöner lösningen? (Snabbanalys nr 25/2011)
Bostadsbubblan (Snabbanalys nr 24/2010)
Resultaten sjunker i svenska skolorna (Snabbanalys nr 23/2010)
Regeringen misstolkar utredning (Snabbanalys nr 22/2010)
Boultbee – en studie i finanskapitalism (Snabbanalys nr 21/2010)
Vårdnadsbidraget: Lär av Norge! (Snabbanalys nr 20/2010)
Kollektivavtalsmodellen i Danmark(Snabbanalys nr 19/2010)
Den förbiåkta järnvägen (Snabbanalys nr 18/2010)
Riksrevisionen nagelfar jobbpolitiken (Snabbanalys nr 17/201)
Regeringens attack mot LAS (Snabbanalys nr 16/2010)
Personlig assistans – eller RUT? (Snabbanalys nr 15/2010)
Ekonomipriset hyllning till regeringen? (Snabbanalys nr 14/2010)
Förändra sjukförsäkringen! (Snabbanalys nr 13/2010)
Klyftorna ökar i Moderaternas Sverige (Snabbanalys nr 12/2010)
Frihet och ofrihet i framtidens Sverige (Snabbanalys nr 11/2010)
Ger jobbskatteavdraget nya jobb? (Snabbanalys nr 10/2010)
Hur skötte regeringen Saab-affären? (Snabbanalys nr 9/2010)
Leder fas 3 till arbete? (Snabbanalys nr 8/2010)
Regeringens jobbpolitik (Snabbanalys nr 7/2010)
81
Vad innebär ”arbetslinjen”? (Snabbanalys nr 6/2010)
Industriarbetarna förtjänar ny regering (Snabbanalys nr 5/2010)
Återskapa solidarisk a-kassa! (rapport nr 27/2010)
Erlander och välfärden (rapport nr 26/2010)
Ett kulturlyft för Sverige (rapport nr 25/2010)
Sjukförsäkringen (Snabbanalys nr 4/2010)
De andra 50 procenten, då? (rapport nr 24/2010)
Politikerna och medielogiken (rapport nr 23/2010)
Barnfattigdomen i Sverige (rapport nr 22/2010)
Vad kostar bostadsbristen? (rapport nr 21/2010)
Det andra Stockholm (rapport nr 20/2010)
Rundgång! (snabbanalys nr 3/2010)
Borgs dogmer (rapport nr 19/2010)
Vinstvarning! (rapport nr 18/2010)
Friskolor (snabbanalys nr 2/2010)
Rödgrön EU-politik (rapport nr 17/2010)
ROT och RUT (snabbanalys nr 1/2010)
Ögonbindlar och integritet (rapport nr 16/2010)
Det måste finnas arbeten! (rapport nr 15/2009)
Jobben först – men hur? (rapport nr 14/2009)
Hur helig är blockpolitiken? (rapport nr 13/2009)
Makten över debatten – partiernas finansiering (rapport nr 12/2009)
Arbetsmarknadspolitik i förfall (rapport nr 11/2009)
Strukturomvandlingen och trygghetssystemen (rapport nr 10/2009)
Framtidens hållbara skatter (rapport nr 9/2009)
Ta tillbaka demokratin! (rapport nr 8/2009)
”Utanförskapet” statistikmissbruk (rapport nr 7/2008)
Gränslös miljöpolitik (rapport nr 6/2008)
Lär från misstaget i Norge (rapport nr 5/2007)
Skatterapport från Tankesmedjan (rapport nr 4/2007)
Skapar a-kassan arbetslöshet? (rapport nr 3/2007)
Vägen till gröna folkhemmet? (rapport nr 2/2007)
Ojämlikhetens pris (rapport nr 1/2006)
82
Den nya kapitalismen
och politikens möjligheter
Ännu tidigare betyg?
Behöver grundskolan ännu mer konkurrens
och ännu tidigare betygssättning?
Dan Andersson
Det mörka Europa
------------------------------------------------Författare:
Tommy Svensson och Måns Wadensjö
Omslagsbilden: Nya Ungerska Gardet. Foto: Scanpix/AP Photo/Bela Szandelszky
Denna skrift ingår som nr 3 i A-smedjans serie Dagens Europa
om det politiska läget i de europeiska länderna.
Utgivare: Arbetarrörelsens Tankesmedja, asmedjan.se
Författarna ansvarar för innehåll och åsikter i texten.
Tryck: LO-Tryckeriet, Stockholm i juni 2013
ISBN: 978-91-86919-19-1
Översikt av vad forskningen har att säga
om skillnader mellan offentlig och privat drift
Anne-Marie Lindgren
Anne-Marie Lindgren
• Dagens Europa. Kunskapstidning med sikte på valet till Europaparlamentet i maj 2014. Ett
nummer tryckt, ytterligare två
ska komma.
• Massarbetslöshet. Sverige
är i dag längre från full sysselsättning än på mycket länge visar
denna analys av vad som hänt på
svensk arbetsmarknad de senaste
sex åren. Arbetslinjen har försvagats.
• Den nya kapitalismen. I
boken driver förre LO-ekonomen Dan Andersson två huvudteser: den oreglerade
kapitalismen leder till lägre effektivitet i ekonomin och till en försvagning av demokratin.
• Ännu tidigare betyg? Skillnaderna växer mellan pojkars
och flickors betyg – flickornas
ökar, pojkarnas sjunker. Huvudförklaringen till det är att pojkar
till lågutbildade föräldrar
och/eller med utländsk bakgrund når allt lägre genomsnittsresultat.
Privatiseringens effekter
• Privatiseringens effekter.
Rapporten presenterar vad forskningen kommit fram till i granskningen av privatiseringens
effekter inom välfärden. I dag,
med över två decenniers praktiska erfarenheter som grund,
tenderar forskningen att vara
mer tydligt kritisk än vid 1980-talets slut.
• Kan vänstern rädda Italien? En rapport om det politiska läget i ett av EUs största
medlemsländer, ett land i djup
ekonomisk kris. Olle Svenning
analyserar den politiska situationen i Italien.
• På lika villkor – om kvalitet
och valmöjligheter i välfärden. En rapport om hur kommunerna bör införa en ny
styrningsmodell för offentligt finansierad välfärd.
• Jobben i det gröna folkhemmet. En rapport om hur
och var de nya gröna jobben
kommer. Mats Engström diskuterar betydelsen av gröna innovationer.
a-smedjans skriftserie
DAGENS EUROPA # 2/2013
Kan vänstern
rädda Italien?
På lika villkor
om kvalitet och valmöjligheter
i välfärden
Sören Häggroth
A-smedjan har gett ut över 100 rapporter. Här några av de senaste.
De kan laddas ner eller beställas på asmedjan.se.
A-smedjan, c/o ABF, Box 522, 101 30 Stockholm
Besök: Olof Palmes gata 9, plan 5, Stockholm
asmedjan.se, dagenseuropa.se, [email protected]
Arbetarrörelsens Tankesmedja