1. Förord Sverigedemokraterna är ett parti i medvind. Valresultatet i riksdagsvalet 2010 blev nära 6% av rösterna. Enligt sammanvägda opinionsmätningar under år 2013 har SD nått upp till det dubbla och blivit Sveriges tredje parti i storlek, vad gäller väljarsympatier. Mycket talar för att resultatet i riksdagsvalet 2014 kan ge en tredubbling av antalet mandat. Detta har skett trots den massiva svartmålningen av partiet i media, trots återkommande drev och trots olika slags trakasserier. Hur då förklara framgångarna? En grundläggande orsak är uppenbar: övriga riksdagspartier har lämnat politisk walk-over. Beträffande politikområden som invandring, brottslighet, skola mm uppträder de som ett enda parti, en ”7-klöver”. Det gör att Sverigedemokraterna i praktiken blivit riksdagens enda oppositionsparti. Sammantaget sviker både massmedia och övriga riksdagspartier. Ur demokratisk synpunkt gör detta Sverigedemokraterna till en räddningsplanka och säkerhetsventil: det ger missnöjda väljare (på goda grunder missnöjda!) en möjlighet att ge uttryck för sin protest. Genom att lägga sin röst på SD kan de sända en signal till etablissemanget. Samtidigt visar erfarenheterna från den senaste mandatperioden att SD:s inträde i riksdagen inte medfört en ändrad invandringspolitik. Tvärtom, invandringen av bidragstagare från Afrika och Västasien har ökat markant. Kommer en ny valframgång för Sverigedemokraterna att ändra på detta? Risken är stor att vi får se en regeringsbildning efter tysk modell, dvs en stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Det skulle ge parlamentariskt underlag för en fortsatt ansvarslös massinvandring, där svenska intressen får stå tillbaka. Möjligen framtvingas ändå - till sist - en kursomläggning, men då av tvingande ekonomiska skäl. När Sverige helt gått in i väggen kan man bara inte fortsätta som tidigare. Med denna skrift vill vi från Opinionsbildarnas sida problematisera kring Sverigedemokraternas utveckling. Dalarna, i december 2013 Björn Hammarbäck Jan Milld Kenneth Sandberg INNEHÅLL 1. Förord..................................................................................sidan 2 2. Sveriges problem..........................................................................4 3. Politisk korrekthet.......................................................................5 4. Expo................................................................................................7 5. Två nödvändigheter......................................................................8 6. Kan skutan vändas?....................................................................10 7. Realpolitik....................................................................................12 8. Sakpolitiken..................................................................................13 9. Nolltoleransen............................................................................14 10. De tolerantas intolerans.........................................................16 11. SD som filter?............................................................................18 12. Win-win!....................................................................................20 2. Sveriges problem Ett av Sveriges allvarligaste problem är den förda invandringspolitiken. Det kan envar konstatera som intresserat sig det minsta för frågan och inte är förblindad av politisk korrekthet. Det handlar om: • en djupgående och snabb demografisk förändring • ekonomiska kostnader • fysisk otrygghet. Här krävs en radikal omläggning av invandringspolitiken. Ett annat problemområde är demokrati och kultur. Sverige lider av politiskt våld och en dålig samtalskultur, en likriktning och allmän rädsla. Alltför få vågar tänka själva, stå för en uppfattning och ta eget ansvar. Här krävs en form av kulturrevolution, för mer av öppenhet och uppriktighet, för en verklig yttrandefrihet. Den partipolitiska opposition som Sverige behöver måste ta sig an båda dessa problemområden. 3. Politisk korrekthet Vad som lagt sig som en våt filt över demokrati och kultur i Sverige är den politiska korrektheten. Denna kännetecknas framförallt av att meningsmotståndare bekämpas på annat sätt än genom saklig argumentering. I PK-världen: • blandas fakta och värderingar samman. Således kan faktauppgifter - även om sakligt riktiga, även om relevanta - avfärdas därför att man upplever dem som ”obehagliga”. • skiljs inte på deskriptiva och normativa utsagor. Sålunda blandar man samman hur något faktiskt är med hur man tycker att det borde vara. • används en uppsättning laddade begrepp med oklar innebörd, begrepp vars betydelse aldrig klargörs. Således är Sverige befolkat av ”rasister” som inte är ”rumsrena”. • tillämpas en beröringsångest. Således finns en provkarta på kopplingar till stämplade individer eller organisationer, vilka bör undvikas. • finns ett helt batteri av negativa epitet för att stämpla ut individer och organisationer som anses hysa icke-önskvärda åsikter eller hållningar. Således är världen svart-vit, befolkad av bara onda eller goda människor. • ska opposition mötas genom isolering, mobbing och utfrysning. Således ska tolerans uppnås med intolerans. • tillmäts proklamerade intentioner och goda avsikter med vissa handlingar större betydelse än deras faktiska resultat. Således kan det ske en ansvarsbefrielse. • förväxlas en verklig situation med en tänkt och önskad. Således ses inte massinvandring som något problem, eftersom den skulle bli lönsam om ”bara” alla kom i arbete. • ges vissa grupper ett privilegium av att lätt få känna sig kränkta. Således kan ett ordval betraktas som allvarligare än en ett fysiskt angrepp. Bisak görs ofta till huvudsak, huvudsak till bisak. • får gamla begrepp nya innebörder. Således vill kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth stoppa presstöd till bl.a. Nya Tider - i demokratins namn. • används begrepp med oklar och glidande innebörd, som ”allas lika värde” och ”mänskliga rättigheter”. Således ska alla människor i världen ha rätt att bo i Sverige, med rätt till svenska bidrag. De politiskt korrekta blandar samman frihetsrättigheter - som kan tillkomma envar - och sociala rättigheter - som någon måste tillhandahålla. Man blandar samman a) rätten att få göra något med b) rätten att erhålla något. 4. Expo Tidskriften Expo startades anspråkslöst 1995 som ett ”antifascistiskt nyhetsblad”. Nu kallar den sig ”demokratisk tidskrift” och har växt till en verksamhet med stora personella och ekonomiska resurser. Utöver tidskriften bedrivs en föreläsningsverksamhet, främst på skolor. Expo har blivit till något av ett nav i arbetet för att bekämpa sverigevänner och regimkritiker. Det som en gång stått i Expo kan sedan slås upp stort i svenska massmedia. Till Expo vänder sig massmedia för att få expertkommentarer, företrädare för Expo får ofta komma med i TV:s debattpaneler och nyhetsinslag Expo fyller på en gång flera funktioner. Å ena sidan är Expo opinionsbildande och propagerande, å andra sidan registrerande och övervakande. I skärningspunkten däremellan är Expo direkt ingripande. Expo kan t ex höra av sig till lokaluthyrare för att hindra kritiker från att få tillgång till möteslokal, kan stoppa en sverigevänlig organisation från att få sända lokal-TV och kan få någon avskedad från arbetet eller utesluten ur facket, Ideologiskt representerar Expo politisk korrekthet i koncentrat, med: a) etiketterande av kritiker b) guilt-by-association och beröringsskräck. Arsenalen av etiketter är lång: - främlingsfientliga - rasister - extremister - fascister - nazister - antisemiter - islamofober - rättshaverister - konspirationstänkare - foliehattar - hatgrupper Kopplingarna kan gälla att någon - köpt en ”olämplig” bok - prenumererar på en ”olämplig” tidskrift - deltagit i en ”olämplig” manifestation - talat med en ”olämplig” person - skrivit om en ”olämplig” bok - länkat till en ”olämplig” webbsida. Allt för att skrämma till tystnad och passivitet, allt för att motverka en kraftsamling från sverigevänner. 5. Två nödvändigheter Vad som nu krävs är en radikal omläggning av invandrings- och flyktingpolitiken, i linje med 33-punktsmanifestet från Sverigedemokraternas riksårsmöte 2005. (http://www.janmilld.se/sd/33.html) Utgångspunkten måste vara att svenska intressen sätts i fokus. Verklig solidaritet kan det aldrig bli fråga om med mindre än att besluten är förankrade hos dem som får betala. Parallellt med invandringen finns ett annat område som måste förändras och som påkallar åtgärder. Det är det kulturella klimatet av intolerans och mentalt förtryck som följt med den politiska korrektheten. Vi måste få känna oss fria att tänka självständigt och att säga som det är. Vår verklighetsupplevelse och våra känslor måste respekteras. 6. Kan skutan vändas? Gör tankeexperimentet att Sverigedemokraterna kom till makten i Sverige - fick mer än 50% av rösterna i val och bildade regering. Vad skulle partiet kunna uträtta? Även om vi bortser från medlemskapet i EU sätts gränser eller skapas i varje fall stora utmaningar genom de djupa demografiska förändringar som skett inom det svenska samhället under det senaste halvseklet eller de senaste decennierna: • Ca 20% av de som nu bor i Sverige har utländsk bakgrund, dvs är utrikes födda eller har föräldrar som båda är det. I åldrarna upp till 44 år är andelen drygt 23% (mot 17% tio år tidigare). • 15,4% var utrikes födda år 2012. Av dessa har nära 60% svenska medborgarskap. • Inom många bostadsområden är personer med utländsk bakgrund i majoritet. • Av personer i Sverige med utländsk bakgrund har nu drygt hälften utomeuropeisk bakgrund (1,1 miljon av totalt 2,1 miljoner). • Den aktuella befolkningsökningen gäller nästan uteslutande personer med utländsk bakgrund. Åren 2000-2011 ökade denna med 590.000 personer, medan personer med svensk bakgrund (inkluderande barn med en utländsk förälder) ökade med 31.000. - Dessa förändringar får ekonomiska återverkningar, i form av omfattande och bestående försörjningsåtaganden. - De återverkar på säkerhet och fysisk trygghet, då inte ens ambulans, brandkår och polis kan röra sig i vissa områden utan stora risker. - De återverkar kulturellt, så vi måste ta strid även för självklarheter, det har gjorts kontroversiellt redan att hävda vår existens som svenskar. Är klockan nu s.a.s. ”fem i tolv” eller är den snarare ”fem över tolv”? Kan skutan vändas? 7. Realpolitik Politik är det möjligas konst, sägs det. Klart är att politiker måste ta hänsyn till verkligheten. Till verkligheten för SD-ledningen hör: • Medialandskapet. Massmedia som sådana - särskilt TV - har stor betydelse för opinionsbildningen. Som helhet röner Sverigedemokraterna ett massivt motstånd från journalistkåren. • Partiets lokalavdelningar och medlemskår. Dessa kan vara en tillgång, men kan också skapa problem om de agerar i strid mot partilinjen eller gör uttalanden som pk-media kan utnyttja. • Väljarkåren. Den kan vara påverkad av å ena sidan sin vardagsverklighet, å andra sidan mediabilderna. Mediabilder kring dels den svenska verkligheten, dels Sverigedemokraterna. Varje parti har i princip att finna en balanspunkt mellan två hållningar: Å ena sidan: Principfasthet och tydlighet, radikalism och kompromisslöhet. Å andra sidan: En framtoning som ansvarstagande och kompromissökande, moderat och mjukt. Här handlar det om att dels kunna attrahera osäkra väljare, dels kunna nå överenskommelser med andra partier. SD-ledningen har satsat på alternativ B. Detta har tagit sig uttryck i - dels sakpolitiska ställningstaganden, - dels ”nolltolerans” mot ”rasism”. 8. Sakpolitiken • Finns det svenskar? Där svävade SD:s partiledare Jimmie Åkesson rejält på målet i en intervju med Göran Rosenberg hösten 2012. • I en SvD-intervju hösten 2013 gjorde Åkesson uttalanden som kunde tolkas som att han var beredd att eventuellt lägga invandringsfrågan åt sidan vid kommande diskussioner kring regeringsbildning. Tidigare har den självklara linjen varit att där stödja det regeringsalternativ som ger bäst genomslag för SD:s invandringspolitik. • Det 33-punktsmanifest kring invandringen som antogs av SD:s riksårsmöte år 2005 har stoppats undan av partiledningen. • SD:s krav har successivt liberaliserats till att Sverige inte ska ha större invandring än våra grannländer. Det är inte längre fråga om att helt stoppa invandringen, ens från Afrika och Västasien. • Ingen klar distinktion har gjorts mellan probleminvandring och icke-probleminvandring. • Återvandring är inte längre något tydligt krav. • Inga krav har märkts kring s.k. ensamkommande flyktingbarn. • Också i EU-frågan har kommit SD-signaler om en uppmjukning, då Åkesson i ett Almedalstal vände sig mot ökad överstatlighet inom EU, inte mot EU som sådant. • I samband med DN:s drev mot polisen för spaningsregistret kring romer, gjorde Åkesson spontant uttalanden som instämde i drevet. • Sverigedemokraterna har utan några reservationer ställt sig bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. 9. Nolltoleransen I samband med Sverigedemokraternas 25-årsjubileum, i oktober 2012, sände Jimmie Åkesson ut sitt uppmärksammade brev om ”nolltolerans” till partiets förtroendevalda. Där skrev han bl.a: ”I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar. … Vår sak är alldeles för viktig för att låta några enskildas personliga problem utgöra hinder för vår framgång. Från och med nu råder nolltolerans och arbetet med att städa upp i leden ges högsta prioritet. Den som känner sig träffad av eller har problem med dessa skarpa formuleringar bör genast lämna Sverigedemokraterna frivilligt.” Till TT förtydligade sig Åkesson: ”- Vi kommer inte att acceptera avvikelse i någon mening egentligen.” Här används alltså samma epitet som Expo och PK-media brukar använda: ”rasister” osv. De används dessutom på samma sätt - dvs utan att innebörden klargörs. Terminologin om att ”städa upp” och ”hålla rent” ligger i linje med Expo och dess anklagelser mot kritiker för att inte vara ”rumsrena”. En terminologi som speglar en bestämd människosyn. Luddigheten i de använda begreppen inbjuder till godtycke i tillämpningen av nolltoleransen. Begreppet ”rasist” har ju blivit liktydigt med allt som Expo kan ogilla. • Antalet uteslutna ur SD har ökat särskilt under det senaste året. • Sedan valet 2010 och t.o.m. hösten 2013 har SD uteslutit 54 medlemmar. • Fler medlemmar har uteslutits ur SD än ur något annat riksdagsparti. • Bland uteslutningarna finns flera tveksamma fall: medlemmar som burit upp ett lokalt eller regionalt partiarbete och där uteslutningarna verkar vara föranledda av politiska meningsskiljaktigheter av en karaktär som varje parti bör kunna rymma. Uteslutningarna av Mattias From, Patrik Ehn, Oleg Datsishin och Richard de Garay är sådana exempel. SD:s nolltolerans har fått åtminstone fyra konsekvenser: 1. Godtycke och nyckfullhet. Olika måttstockar. Om nolltoleransen hade tillämpats med samma stränghet i Åkessons omedelbara närhet, då skulle även där personer ha blivit uteslutna. 2. Tyst i leden, ett klimat av rädsla. Det läggs sordin på det politiska meningsutbytet inom partiet, medlemmar emellan. 3. Fel fokus. Media inbjuds att avleda diskussionen från politiken, ordval blir viktigare än sakfrågorna. SD hamnar på defensiven. 4. Sammanväxning med Expo. • Detta gäller helt uppenbart ideologiskt, med samma grundvärderingar och samma signalord. • Ett Exposamarbete ser dessutom ut att ske praktiskt, genom informationsutbyte. 10. De tolerantas intolerans Två fenomen kring Sverigedemokraterna går igen, de har funnits alltsedan starten och de finns än idag: A. Föremål för fysiska angrepp SD-medlemmar får sina husfasader sprejade med hot, sina lägenhetsdörrar inslagna, sina bilar skadade - eller de blir själva misshandlade. Deras möten störs ut med oljud och hot. B. Baktalande om aggressivitet Det gäller dels epiteten - ”fascist” och ”nazist” - dels anklagelser för att ligga bakom konkreta våldshandlingar. Har detta påverkats genom SD:s ”nolltolerans mot rasism”? Uppenbarligen inte! Jimmie Åkesson blir likväl tårtad och hotad, han måste ha livvaktsskydd. SD:s och SDU:s offentliga möten blir alltjämt saboterade med ljudmattor. De negativa epiteten mot SD haglar fortfarande, inte minst i stora massmedia. ”Neofascister” kunde tårterskan Matkowitzc förkunna i TV4. Detta kan ske trots att man inte förmår visa på något konkret fall, där SD:are skulle ha gjort sig skyldiga till våld. Vad som anförs mot Sverigedemokraterna är framförallt dess historia, att det är sprunget ur BSS (Bevara Sverige Svenskt). Med tanke på hur man alltjämt anklagar SD för att vara extremt blir frågan: hur extremt var någonsin BSS? Var det inte redan där fråga om bara en mediaprodukt? Som politiska krav hade BSS stoppad invandring och ett program för återvandring - skulle inte Sverige idag ha varit ett bättre land att leva i, om den politiken hade tillämpats?! Med ett välvilligt perspektiv på SD utgör partiet och dess företrädare nu fronten, som tar diverse smällar. När invandringskritiker släpps fram i massmedia, då blir det SD-are. Dessa får ta emot glåporden, hoten och hatet. Det ligger i utvecklingens riktning att den hat- och propagandabild av SD som presenterats i media hamnar i allt bjärtare kontrast mot partiets verkliga företrädare, vilka medborgarna efterhand ändå får stifta bekantskap med. Detta kan leda till en ökad propagandaresistens, en medvetenhet om massmedias förljugenhet och en misstro mot etablissemanget. Med det synsättet kan SD fungera som en vägröjare, ett steg på vägen, mot ökad politisk medvetenhet och minskad auktoritetstro. 11. SD som filter? Denna hatoffensiv mot Sverigedemokraterna, även efter partiets proklamerade ”nolltolerans mot rasism”, väcker ju frågor: Varför gör SD:s motståndare så? • Är det fråga om att man inte vet, inte förstår bättre? • Eller handlar det om en avsikt, en medveten strategi? Kan det var så att man genom att utmåla redan den mest måttfulla invandringskritik som extrem hoppas kunna ”stämma i bäcken”? Kan strategin vara att Sverigedemokraterna ska uppfattas som långt mer radikala än vad de i själva verket är, för att därigenom kunna fånga upp och avlänka en radikal kritik i harmlösa och ofarliga banor? SD blir då till ett filter. SD kan också fungera avledande. Praktiskt sker detta genom att motverka ett samlat agerande från sverigevänner. Exempel: 1. Böcker Det har förekommit att partiledningen lagt synpunkter på vilka böcker som enskilda medlemmar köper, ett fall har t.o.m. varit uppe som ett uteslutningsärende. SD-Kuriren har också vägrat att ta in en annons för Vitbok.se. 2. Webbsidor Inom SD är det noga med hur lokalföreningar och enskilda medlemmar länkar. Nu sänds (genom SD-Kuriren och ps-ledamot Mattias Karlsson) ut signaler om att inte länka till Fria Tider. 3. Tidskrifter SD-Kuriren utkommer sällan och har ett begränsat material. Antag att den partipolitiskt oberoende Nya Tider skulle begära att få in en betald annons i SD-Kuriren - skulle den tas in? Knappast. 4. Utåtriktat material SD framställer emellanåt material för hushållsutdelning - det är dock så utformat av valstrateger och informationskonsulter, att det blir knapphändigt och strömlinjeformat . Tabloiderna, partipolitiskt oberoende, har en mer folkbildande ambition. Tidigare har många SD-are medverkat i distributionen av dessa, men nu har från partiledningen uppenbarligen utgått signaler mot sådan medverkan. 5. Manifestationer Deltagande i manifestationerna i Salem mot det svenskfientliga våldet har varit i stort sett förbjudet för SD-medlemmar. SDU har istället ordnat egna antivåldsmanifestationer. Detta har bidragit till att göra SDU-ordförande Gustav Kasselstrand kontroversiell inom SD (partiledningens motkandidat som SDU-ordförande, Paula Bieler, har uttalat sig mot sådana manifestationer). Med SD som filter och avledare kan många som knutit förhoppningar till partiet snart bli besvikna och desillusionerade. I slutänden riskerar detta att resultera i en ny politisk passivitet. 12. Win-win! Ska Sverigedemokraterna primärt vara en valmaskin, med främsta uppgift att vinna val? Ska Sverigedemokraterna vinna val genom att ge upp sin politik eller ska partiet vinna val genom att övertyga väljarna om sin politik? Vad ger bäst förutsättningar att vinna många röster? Är det självklara framgångsreceptet att släta ut sig, göra sig så oförarglig som möjligt, att smälta in i tapeten? Nej, och för detta talar reaktionen på mediedrevet kring ”järnrören”. SD hamnade i fokus för uppmärksamheten och även det var en negativ uppmärksamhet gav den ökade sympatier. På motsvarande sätt kan det vara om SD istället för att pudla när medlemmar angrips står upp för kontroversiella ståndpunkter, gör sig tydlig. Det kan både ge uppmärksamhet och väcka respekt. De hatiska epiteten haglar över SD oavsett vilken linje partiet väljer. Då kan SD lika gärna gå på en radikal linje, det kan framtvinga en sakdebatt och sätta partiet i centrum. Det skulle ge en ”win-win”-effekt: partiet växer, både i väljarsympatier och medlemsantal, samtidigt som debatten förflyttas åt rätt håll. I nuläget har Sverigedemokraterna problem att få fram tillräckligt många kandidater för att kunna fylla sin listor. Med en klarare linje, som utgår från värnandet av svenska intressen, skulle fler svenskar vilja söka sig till partiet. Opinionsbildarna står på sverigevänlig värdegrund, enligt följande: • Sverige har historiskt varit svenskarnas land. Det är samtidigt både vår skyldighet och rättighet att värna vårt arv. Sverige är det enda landet, särskilt för svenskar - vi har ingen annanstans att ta vägen. Vi svenskar finns, och ska finnas även i framtiden. Vår fortsatta existens måste värnas - här i Sverige. • Det måste löna sig att arbeta, löna sig att utbilda sig. Positiva samhällsinsatser ska premieras. • Det finns sanning och det finns osanning. Det må skiljas på fakta och värderingar. Det politiskt korrekta kravet att blunda för fakta som upplevs obehagliga måste avvisas. En spade är en spade. • Sverige kan inte vara hela världens socialbyrå. Sverige och dess resurser är till för dess egna medborgare. Invandringen till Sverige måste var reglerad, på ett helt annat sätt än vad som idag är fallet. • Politiken måste bygga på å ena sidan värderingar och visioner, å andra sidan förnuft och relevanta fakta, erfarenheter och hänsynstagande till verkligheten. • Det måste finnas en social och ekonomisk grundtrygghet i samhället, som gör att inga medborgare behöver lida nöd. Solidaritet med de svaga! • Skattetrycket i Sverige måste nedbringas. • Samhället ska stå på brottsoffrens sida, mot förövarna. • Svenska intressen måste värnas. Det förutsätter ett folkligt inflytande och kontroll över våra politiska företrädare. Signalerna får inte gå bara uppifrån och ned - de måste framförallt gå nedifrån och upp. • Människor bär i grunden ett ansvar för sina egna handlingar. Resonemang om ”utsatthet” som ansvarsbefriar vissa individer är inte att visa dem respekt. Det är heller inte ett recept för en sund samhällsutveckling. Envar måste anstränga sig. • Politiker får inte utvecklas till att bli en egen klass, med egenintressen, skilda från folkets. • Sverige måste eftersträva nationell självförsörjning beträffande mat och energi, med lokal produktion för lokala behov. • Folkviljan ska respekteras, men det är skillnad mellan uppfattningar, grundade på okunskap och uppfattningar, grundade på insikter. Det är genom studier och gemensamma diskussioner med andra medborgare som genomtänkta opinioner kan växa fram. www.opinionsbildarna.info