Mineralformer, upptag av mineral och kelat Det finns olika former av tillgängliga mineral i födan. Oorganiska salter, organiska salter, ämnen i kelat‐ eller aminosyrabunden form och mineral som är integrerade i proteiner. Hur väl du tillgodogör dig dessa mineral beror huvudsakligen på två faktorer: matsmältningskanalens funktion och mineralets tillgänglighet. För att kroppen ska kunna tillgodogöra sig ett mineral i tillskottsform behöver mineralet absorberas, lösas i kroppen, transporteras till rätt ställe och ha tillräckligt liten molekylstorlek för att kunna ta sig in i cellen. Ju mer mineral din kropp absorberar och ju större halt som kan ta sig in i cellen, desto mer mineral kan kroppen använda för livsviktiga funktioner. Bland annat behöver mineralet en transportör, ett ”bärarämne” som mineralet binds till/kelateras med, och som underlättar upptaget från matsmältningskanalen in i blodbanan samt hur väl kroppen kan utnyttja mineralet när det väl har tagit sig in i kroppen. Vilka transportörer som används styrs främst av kunskapsnivån hos tillverkaren, ambitionen/vilken effekt man vill ha av tillskottet samt priset – olika mineralformer har olika funktion, vissa mineralformer fungerar bättre och är effektivare än andra, och vissa mineralformer är dyrare att framställa än andra former. Du behöver ha tillräckligt lågt pH i magen, pH 1–3, för att kunna tillgodogöra dig mineraltillskott. För det krävs tillräckligt med magsaft – magsaften består av saltsyra (HCl) samt stora halter kaliumklorid och natriumklorid. Dessutom är vissa mineralformer mer basbildande medan andra former ger ett lägre pH och en surare miljö i kroppen. Av dessa anledningar förekommer mineraltillskott i olika former och kombinationer. Former som används är bland annat som oxid, karbonat, aspartat, citrat, klorid, sulfat, succinat, laktat, malat, pantotenat, askorbat, hydroxiapatit, glukonat, glukarat, glycinat, bisglycinat, pikolinat, kolloidal och bundet till aminosyrakomplex. Vad är ett kelat? Ett kelat är kemisk bindning mellan en metall‐/mineralatom och en atom, jon, eller molekyl som kallas ligand. Den här bindningen mellan två partiklar bildar en ny molekyl som är stabilare, lättare att absorbera och mer användbar av kroppen. För att den nya molekylen ska göra nytta behöver kelatet ha rätt styrka i bindningen mellan metallatomen och liganden. Bindningen får varken vara för stark eller för svag. Medelstarka kelater skyddar metalljonen från att frigöras för tidigt, d.v.s. i matsmältningskanalen, och befordrar i stället dess transport genom tarmväggen till blodomloppet där jonerna slutligen frisläpps. I blodet blir metalljonen bunden till en ny ”bärare” för vidare transport till cellerna. Endast vissa mineral och spårämnen kan bilda verksamma kelater: det gäller kalcium, magnesium, järn, zink, koppar, mangan och krom. Bilden hämtad från http://www.albionnutritionalfacts.com/ Källor: 






Wilhelmsson, Peter. Näringsmedicinska Uppslagsboken. Örtagårdens Bokförlag, 2010. http://www.albionminerals.com/human‐nutrition/ http://www.metagenics.com/products/a‐z‐products‐list/Cal‐Apatite‐with‐Magnesium http://www.healthy.co.nz/ailment/2087‐calcium‐bones‐cvs‐nerves‐muscles.html Lindberg JS, et al. Magnesium bioavailability from magnesium citrate and magnesium oxide. J Am Coll Nutr. 1990 Feb;9(1):48‐55. http://www.ehow.com/about_6538439_difference‐magnesium‐glycinate‐magnesium‐malate_.html http://www.metagenics.com/products/a‐z‐products‐list/Osteo‐Genics.