1. No category

Leif Nystén
Allmän musikkunskap
Grundkurs
Musik- och kulturskolan Sandels
Helsingfors 2011
1
Innehåll
Till läsaren ............................................................................................................................................ 4
Musikens tidsaxel ................................................................................................................................. 5
Introduktion ......................................................................................................................................... 6
Musikens källor................................................................................................................................. 7
Instrumentlära och akustik .................................................................................................................. 9
Instrumentens klassificering .............................................................................................................. 10
Medeltiden, 600-talet – 1400-talet ................................................................................................... 12
Kyrklig, världslig och folklig musik .................................................................................................. 12
Renässansen 1400-1600 .................................................................................................................... 13
Barocken 1600 – 1750-talet ............................................................................................................... 15
Barockens tonsättare ..................................................................................................................... 17
Corelli.............................................................................................................................................. 17
Vivaldi ............................................................................................................................................. 17
Händel ............................................................................................................................................ 17
Passion ............................................................................................................................................ 19
Recitativ .......................................................................................................................................... 19
Imitation (kanon, fuga) ................................................................................................................... 19
Invention ........................................................................................................................................ 20
Affektläran ...................................................................................................................................... 20
Den tonala stämningen .................................................................................................................. 20
Wienklassicismen 1720- ca1820-talet ............................................................................................... 21
Den galanta stilen ........................................................................................................................... 21
Mannheimskolan ............................................................................................................................ 21
Klassiska musikideal ....................................................................................................................... 22
Sonatformen ................................................................................................................................... 22
Det stora formatet.......................................................................................................................... 23
Kammarmusiken............................................................................................................................. 23
2
Haydn.............................................................................................................................................. 24
Mozart ............................................................................................................................................ 24
Beethoven ...................................................................................................................................... 25
Stråkkvartetten............................................................................................................................... 27
Romantiken 1820-talet – 1900-talets första decennier .................................................................... 28
Franz Schubert ................................................................................................................................ 30
Richard Wagner .............................................................................................................................. 30
Johannes Brahms............................................................................................................................ 31
Nationalromantiken ....................................................................................................................... 32
Senromantiken ............................................................................................................................... 32
Opera.................................................................................................................................................. 34
Balett .................................................................................................................................................. 35
1900-talet och dess – ismer ............................................................................................................... 37
Modernismen och seriell musik ..................................................................................................... 38
Den andra wienskolan .................................................................................................................... 38
Modernister och moderna tonsättare ........................................................................................... 39
Finland ................................................................................................................................................ 41
Medeltiden ..................................................................................................................................... 41
Den klassiska tidsepoken................................................................................................................ 41
Romantik och nationalromantik..................................................................................................... 41
Sibelius och nationalromantiken .................................................................................................... 42
Den finländska modernismen ........................................................................................................ 42
Musikord och – begrepp (Allmän musikkunskap, grundnivå) ........................................................... 44
3
Till läsaren
Detta kompendium riktar sig i första hand till eleverna som befinner sig i slutskedet av studierna
på musikens grundnivå, fördjupad lärokurs. Kompendiet innehåller den grundläggande
informationen om den västerländska musikens historia från medeltiden till 1900-talet.
Informationen i kompendiet kompletteras av webbsidorna www.moks.fi/musikkunskap där det
finns förslag till avlyssning av de centrala musikverk som ingår i kursen. I slutet av kompendiet
finns en ordlista som innehåller de ord och uttryck samt begrepp som krävs för att kunna förstå
musiklivet i en samhällelig kontext och musiken grundläggande struktur i relation till kursens
innehåll.
På webbsidan finns avlyssningslänkar och annan relevant information, t.ex. tidigare förhör och
självstudieförslag.
4
Musikens tidsaxel
enligt Gunno Klingfors (2003)
5
Introduktion
Den västerländska musikens rötter och ideal finns i antikens grekiska kultur – i synnerhet filosofi,
litteratur och bildkonst. Inom musikhistorien måste vi också beakta det starka inflytandet från
österlandet, orienten, som inträder i samband med att kristendomen breder ut sig. Den grekiska
musiken var bara en del av det gemensamma tonspråk som rådde kring Medelhavet under
antiken. Och i synnerhet musikens teorietiska formuleringar är grekernas förtjänst: intervallerna,
tonartssystemen osv. Skapades ursprungligen av grekerna. I övrigt har antikens musik inte ensam
påverkat utvecklingen av den västerländska musiken, den är en summa av flera faktorer.
Den västerländska musikteorin började med matematikern Pythagoras (500–talet före vår
tideräkning), som granskade musiken såväl ur ett matematisk-akustiskt som estetiskt perspektiv.
Pythagoras skapade teorin om sfärernas harmoni. Det handlade om svängningstalens inbördes
relationer. Andra viktiga grekiska musikteoretiker var Ptolemaios, men också Aristoteles som
sedermera tog avstånd från den matematiska infallsvinkeln och började mera lita på hur den
hörda musiken påverkade människan. Filosoferna ansåg att musiken härstammade från gudarna
Apollo och Orfeus m.fl. Musiken ansågs också vara inkörsporten till mänskans själ och karaktär.
Musiken fick en framträdande ställning i bildningen.
Platon var en filosof som skapade en teori om statshierarkin. I staten fanns tre olika typer av
individer och nivån man hörde till hade att göra med vilken kunskapsnivå man hade. I den här
teorin hade musiken en viktig betydelse, genom att behärska musiken kunde man också
kontrollera statsmedborgarna.
Musik var i Grekland den gemensamma benämningen för musiska konster, musike, d.v.s.
motsatsen till fysisk eller gymnastisk kultur. Till musike hörde också drama och poesi.
Enligt mytologin fanns det nio muser, gudaväsen som beskyddade konsten. Dessa var Kalliope
(den episka poesins musa som spelade flöjt och harpa), Kleio (historia och annan kunskap, spelade
aulos – ett blåsinstrument av oboetyp), Euterpe (lyrisk poesi, flöjtspel), Melpomene (tragedi, aulos
och harpa), Terpsichore (dans, lyra och harpa), Erato (kärlekspoesi, spelade trumman tympanon),
Polyhymnia (festliga sånger och danser), Urania (astronomi) och Thaleia (komedi). Alla muser var
sångkunniga.
Grekerna kände bara till den enstämmiga melodin. Den hade en direkt kontakt med poesin. Musik
var alltså enstämmig konst som kunde smyckas ut med melodiska cirklar (heterofoni). Rytmen
hade att göra med språket. Att uppträda innebar att improvisera, och musikens struktur byggde på
s.k. moder (modus). Moderna var en slags skalor som alla hade en speciell karaktär eller stämning.
Genom att använda olika moder ansågs man kunna påverka olika sinnesstämningar hos lyssnaren.
Den grekiska tragedin har stor betydelse också i musikhistorien. Den utgjorde detsamma för
grekerna som en gudstjänst för kristna. Alla konster förenades till ett allkonstverk.
6
De vanligaste instrumenten var
guden Apollos instrument kithara (i
bild t.v.) och aulos, en pipa av
oboetyp som brukade förknippas
med guden Dionysos.
Romarna hade ingen självständig
musikkultur, utan de fortsatte att
odla den grekiska musikkulturen.
Man utvecklade visserligen
instrumenten och romarna införde
bleckblåsare som hade stark klang
som kunde utnyttjas som signaler i
militära sammanhang. Också orgeln uppfanns under den romerska tiden.
Då romarriket föll började den kristna kyrkan breda ut sig och fram till 1000-talet var kyrkan den
enda sammanhållande kulturfaktorn i Europa. Under medeltiden var de flesta musikerna anställda
av kyrkan. Eftersom kyrkan motarbetade hedniska seder och bruk motsatte man sig spontant
också antikens Grekland och Rom vilket ledde till egna tillämpningar av musiken. Först i slutet på
medeltiden, under renässansen, blev det tillåtet att återkomma till antikens kulturideal.
Musikens källor
”Musik är mänsklig verksamhet där hon genom att sammanföra toner av olika höjd och längd
skapar ett akustiskt händelseförlopp som skapar välbehag”.
De tidigaste musikalisk-arkeologiska fynden är bitar av instrument tillverkade i ben. Enligt sådana
fynd kan man spåra tillverkningen av flöjter till 30 000 år tillbaka i tiden. Danserna har säkert
ackompanjerats med hjälp av resonerande träblock och slagverk. Senast för drygt 5000 år sedan
skapades de första tonala systemen.
Hos naturfolken hörde musiken samman med underhållning, kommunikation och religiösa riter.
Beroende på den allmänna kulturella utvecklingen utvecklades också musiken i olika riktningar,
därför har vi så många olika musikkulturer i världen och inte bara en enda. Men alla kulturer har
gemensamma drag.
I Europa utvecklades musiken på två sätt: antikens arv övergick småningom till kyrkomusiken
medan de kringresande gycklarna, jonglörerna och trubadurerna skapade en poetisk folklig sångoch dansmusik. Notskriften utvecklades mest inom kyrkan medan den folkliga musiken byggde på
att muntlig föra över sångskatten till efterföljande generationer.
7
Boethius (ca 480 - 524) var en romersk
musikteorietiker, som skrev verken De consolatione
philosophie samt De institutione musica. Av dessa är
den senare den viktigaste källan till medeltida
musikteori. Boethius betraktar musiken också
filosofiskt så att det finns tre klasser av musik, musica
mundana, musica humana och musica instrumentalis.
Den första betyder världslig musik i allmänhet, den
andra behandlar en slags universell harmoni som hos
mänskan kommer till uttryck som musica humana,
förhållandet mellan kropp och själ. Musica
instrumentalis är det som vi idag mest uppfattar som
musik; enligt Boethius var musik också ett pedagogiskt
medel med vars hjälp man kan förstå världsalltet.
Musik är alltså inte bara konst utan praktisk kunskap.
8
Instrumentlära och akustik
Våglängden är avståndet mellan två efterföljande
ljudvågor med samma svängningstal.
Ju längre våglängd, desto lägre ton.
Svängningens omfattning, amplitud, bestämmer
ljudvolymen. Amplituden är den maximala avvikelsen
från nollnivån under en svängningsperiod.
Ju högre amplitud, desto starkare ljud.
Ljudet är en fysikalisk företeelse som uppstår genom vibrationer, ljudvågor. Det som vi hör skapas
av tre komponenter: den vibrerande kroppen (instrumentet), den materia som för fram
vibrationen (luften) och hörselsinnet som tar emot ljudvågorna (örat).
Ljudet rör sig genom luften i en medelhastighet på 340 meter per sekund. Vibrationen,
ljudvågornas antal per sekund, kallas frekvens. Måttenheten är Herz (Hz). Antalet Hz innebär i
praktiken antalet svängningar per sekund. Ju högre frekvens desto högre ton. Ettsrukna a (a¹) har
en frekvens om 442 Hz. Den dubbla frekvensen, 884 Hz, skapar en ton som ligger en oktav högre
(a²), medan 221 Hz (a) ligger en oktav under ettstrukna a (lilla oktavens a).
Amplitud kallas vibrationens styrka eller omfång. Ju större amplitud en svängning har desto
starkare är ljudet.
Toner kallas ljud vars vibrationer är regelbundna. Sådana ljud som har en oregelbunden frekvens
kallas noise eller oljud. I naturen förekommer aldrig ljud som enbart består av en enda frekvens,
utan tillsammans med grundfrekvensen vibrerar alltid olika mindre delar eller fraktioner av ljudet,
vilket kallas övertoner (bilden nedan). En sträng vibrerar av hela dess längd, men också hälften av
strängen vibrerar, liksom tredjedelen, fjärdedelen osv. Varje del som vibrerar fusioneras med
grundfrekvensen där de olika delarna har var sin amplitud. Detta innebär att alla instrument har
ett för sin klang karaktäristiskt övertonsspektrum. Tonen C har följande övertoner vars amplitud
beror på den vibrerande klangkroppens – instrumentets – art.
Övertonsskalan
9
Vi lär oss att känna igen instrumentens klang närmast genom deras intonation, alltså det ljud som
har att göra med tonens uppkomst. En gitarr skiljer sig från en violin just genom ansatsen eller
anslaget. Också spelsättet är avgörande för tonens karaktär. En tumregel är att ju större
instrument desto lägre toner kan det frambringa.
Ett gott exempel på instrumentens olika kvaliteter är blåsinstrumenten vars klangkroppar inte
vibrerar i sig utan den luftpelare som skapas genom anblåsningen. Ett kortare rör innebär en högre
ton, ett längre rör en lägre ton. Rörets tjocklek och form har däremot med klangfärgen att göra.
Ett trångt rör skapar ett skarpare ljud medan ett stort rör åstadkommer en rundare klang. Ibland
behöver instrumentets ljudframkallande del förstärkning, resonansbotten, vars form inverkar på
klangfärgen.
Instrumentens klassificering
Instrumenten grupperas enligt spelsätt och hur ljudet framkallas. Under antiken och på
medeltiden fanns tre grupper: blåsinstrument, stränginstrument och slaginstrument.
Från renässansen gjordes en finare indelning i blås-, tangent-, stråk- och knäppinstrument. Oftast
saknades slagverken helt och hållet i denna gruppering. På 1900-talet fick vi en indelning som
skapades av två musikforskare, Sachs och Hornbostel, vilka föreslog en gruppindelning som har
etablerat sig som den gängse:
1.
Idiofoner, slagverk (t.ex. cymbaler, klockspel, gurka, speldosor, även xylo- och metallofoner)
2.
Membranofoner, slagtrummor
3.
Kordofoner, stränginstrument (piano, violin, gitarr, harpa)
4.
Aerofoner, blåsinstrument inklusive orgel
5.
Elektrofoner, elektroniska instrument
Orkester- och de övriga instrumenten indelas enligt följande:
Träblåsinstrument: flöjt, oboe, klarinett, fagott, saxofon
Bleckblåsinstrument: valthorn, trumpet, basun (trombon), tuba
Slaginstrument: slagtrummor (pukor, virveltrumma) och idiofoner (triangel, tam tam, cymbal,
metallofoner och xylofoner)
Stränginstrument: harpa, luta, gitarr, kantele samt tangentinstrumenten piano, cembalo
(obs! orgel, dragspel och orgelharmonium är aerofoner trots att de är tangentinstrument)
Stråkinstrument: violin, altviolin, cello, kontrabas
10
Elektroniska instrument:
akustiska instrument är vanliga instrument vars ljud förstärks med en mikrofon, men det går att
spela på dem också utan förstärkning. Ljudet spelas upp via en förstärkare och högtalare.
Elektroakustiska instrument spelas som akustiska instrument, men ljudet kan inte uppstå utan
förstärkare och högtalare (t.ex. elgitarr).
Helelektroniska instrument är instrument vars ljud framställs elektroniskt, det finns inga akustiskt
klingande delar (t.ex. syntetisator, keyboard)
Pukor
11
Medeltiden, 600-talet – 1400-talet
Också de tidiga kristna församlingarna och kyrkoaktiva förstod att musiken var en viktig kraft då
det gällde att förmedla det kristna budskapet. I likhet med de gamla grekerna hade de kristna
bestämda åsikter om vilken musik som var lämplig. Musiken skulle mana till meditation och
djupsinne, därför var något lugnt och stilla att föredra.
Till en början bestod musiken av ett slags melodiskt
läsande av bibeltexterna. Senare tog man över en del
enkla folkliga melodier. Instrument användes inte i början,
bara sång och då skulle den vara enstämmig –
flerstämmigheten införs först senare. Tanken var att
musiken inte fick ta överhand över texten. Åhörarna skulle
inte njuta av musiken så att de glömde det kristna
innehållet.
Påven Gregorius den store (ca 540-604, bilden t.v.) satte
upp regler för hur musiken skulle användas i kyrkan. Han
var inte musiker själv, men efter honom brukar den tidiga
kyrkomusiken kallas gregoriansk sång, gregorianik.
Därefter utvecklades musiken ganska långsamt. Man förde
in enstaka instrument och på 800-talet började man
försiktigt experimentera med flerstämmig sång.
Kyrklig, världslig och folklig musik
Den kyrkliga musikens ställning i den tidiga musiken är obestridbar. Det beror på att det var ur den
som den klassiska musiken utvecklade sig. Men det förekom också musik hos rika adelsfamiljer
och vid de furstliga hoven. Det kunde vara fråga om instrumental dansmusik eller så kallad
trubadursång eller minnesång, visor som handlade om ädla riddare och fagra jungfrur. Men
trubadurerna förmedlade också nyheter då de reste från stad till stad. Denna musik brukar kallas
världslig eller profan musik.
Om den gamla folkliga musiken vet vi rätt litet. Gamla skrifter berättar om instrumentalmusik och
avancerad flerstämmig sång. Men det var först på 1800-talet som forskare började teckna ned
egentlig folkmusik. Men även då ändrade man på sådant som ansågs vara "fel". Ljudinspelningar
från 1900-talet ger en sannare bild av den folkliga musiken, men inspelningarna säger naturligtvis
inget om hur det lät för t.ex. ettusen år sedan.
Musikaliskt brukar man i senmedeltiden tala om två epoker vilka avlöste varandra: Ars Antiqua (i
vilken ingick den s.k. Notre Dame – skolan), och Ars Nova.
12
Musikaliskt centrum under senmedeltiden var Paris (därav namnet Notre Dame som var den
centrala kyrkan för musiklivet). Under dessa epoker utvecklades flerstämmigheten så att vi närmar
oss en enhetlig europeisk stil. Redan under slutet av 1100-talet skrev man tre- och t.o.m.
fyrstämmig körsats. Den gotiska byggnadsstilen (jfr Notre Damen – katedralen i Paris) utvecklades
parallellt med flerstämmigheten.
Med Ars antiqua kommer också cantus firmus vilket var den egentliga gregorianska melodin på
vilken man bygger fria stämmor, åtminstone en diskantstämma (discantum) och ytterligare triplum
om man hade tre stämmor .
Renässansen 1400-1600
Renässansens tidsepok anses infalla under två sekler, från 1400 till 1600.
Ordet renässans, på italienska rinascimento eller franska rénaissance, avser ”pånyttfödelse".
Förebilderna för renässansen var antikens ideal och filosofier. Detta innebar en brytning med den
s.k. mörka medeltiden, för kyrkans överhöghet och skrockaktiga föreställningar om mänskan i
världsalltet. I stället tog man igen till heders den klassiska litteraturen och antikens
kulturinflytande. Också kyrkan rannsakade sig själv och övergav en del av sina seder och bruk.
Martin Luther, som genomförde reformationen i Norra Europa, ville föra gudstjänsten närmare
folket och slopade latinet som mässpråk. Psalmerna (koralerna) blev det viktigaste musikaliska
verktyget som församlingsmedlemmarna lärde sig för att aktivt kunna delta i gudstjänsten.
Renässansen väckte således antiken till liv i början av 1400–talet. Som så ofta så inleds
strömningen i Italien.
Med renässansen kommer man att lyfta fram naturvetenskaperna, bl.a. astronomin som bevisar
att jorden är en planet och solen står i centrum av solsystemet. Även de s.k. humanistiska värdena
betonas.
Under renässansen kom handeln att
blomstra (Venedig) liksom hantverket
(Florens) vilket ledde till välstånd i form
av rika handelsmän och furstar. Dessa
kom i sin tur att bli viktiga gynnare av
konst- och kulturlivet (s.k. mecenater).
Renässansen var de berömda
konstnärernas tidevarv: Botticelli
(Venus’ födelse, bilden), Leonardo da
Vinci, Michelangelo, El Greco, Matthias
Grünewald m.fl.
13
Man började allmänt tala om den nederländska skolan och -tonsättarna (de s.k. frankoflamiska
tonsättarna). Tonspråket blir internationellt.
Holland, Belgien och Norra Frankrike utgjorde ett samfällt område under början av 1400-talet.
Området kom att bli politiskt och kommersiellt centrum i Västeuropa. Nu blomstrade kulturlivet.
Småningom flyttas musiklivets tyngdpunkt från Paris till hoven vid de Burgundiska hertigdömena
vilka var tidens glansfullaste. Hoven engagerade flera kunniga tonsättare. Härifrån reste musikerna
till andra länder, också Italien.
Motetten är en av den polyfona vokalmusikens äldsta kompositionsformer. Dikterna var antingen
världsliga eller andliga; i de tidiga motetterna från 1200– och 1300 – talen blandades andra språk
med latin. Först på 1400–talet började man införa en enhetlig text i alla stämmor.
Imitationen kom att bli motettens främsta kompositionstekniska form sedan 1500–talet. Vid
uppföranden av motetter kunde även instrument användas och ibland uppfördes stämmorna helt
utan sång. På 1500–talet kunde sångare och instrumentalister dekorera de enkla stämmorna med
olika effekter. Detta ledde till att folk inte uppfattade texten. Kyrkomötet i Trento (1545 – 63)
förbjöd dylika dekorationer och man började uppföra mässor och motetter mycket förenklade.
Som en fulländning av den nya mässtilen anses vara Palestrinas musik.
Vid sidan av mässor och motetter började tonsättarna skriva madrigaler. Dessa odlades särskilt i
Italien; texterna kunde handla om kärlek, politik eller naturliga idyller.
Renässansens stora mästare var Orlando di Lasso (1532 – 94) och italienaren Giovanni Pierluigi da
Palestrina (bilden). De fortsatte de nederländska (frankoflamiska) skolornas arbete och anses
utgöra höjdpunkten av renässansens vokalmusik.
Lasso var ursprungligen holländare, men utbildades i Italien och arbetade mycket i Tyskland. Han
var med sina 530 motetter mycket produktiv och fick influenser från olika håll i Europa, vilket hörs
i hans världsliga musik. Kring Palestrina uppstod den s.k. romerska skolan som fortsatte den
polyfona nederländska traditionen. Palestrina behärskade
kontrapunkten mästerligt. Kännetecknande för hans musik
var balans och fyllighet, ett välavvägt förhållande mellan
polyfoni och homofoni samt en melodisk och klanglig klarhet.
Palestrina ville skriva enligt ett förenklat uttryck och städade
bort onödig polyfoni och kromatik och betonade harmonin.
Palestrinastilen avser balans mellan vågräta, melodiska, och
lodräta, harmoniska, linjer. Stämmorna är självständiga och
han har också tagit hänsyn till samklangen, harmonin.
Palestrina skrev nästan enbart kyrkomusik för kör a cappella
(utan ackompanjemang).
14
Barocken 1600 – 1750-talet
Barocken förekom ca 1600 – 1750 i bildkonst, musik och litteratur, byggnads- och inredningskonst
(arkitektur), t.o.m. i etikett och klädkultur. Tiden präglas av systematik och experimentlystenhet.
Man utvecklade nya vetenskapliga inriktningar. Betydande personer var bl.a. Galileo Galilei,
Johannes Kepler och Isaac Newton.
Bildkonsten utvecklades under barocken och blev nyanserad och dramatisk. Motiven hämtades ur
antikens sagor eller Bibeln. Till tidens kändaste konstnärer hör El Greco, Rubens och Rembrandt.
Italien är ledande inom arkitektur, bildkonst, skulptur och musik hela 1600-talet. Kyrkan, adeln och
senare även stadsmyndigheterna kom att bli konsternas viktigaste beskyddare. Finland var
avlägset och fattigt och influerades litet av barocken och då barocken kom till Norden kom den
tidsmässigt sent.
Barockens tonkonst bildar en instrumental motvikt till vokalmusiken under renässansen.
Kyrkomusik (sakral) och världslig (profan) musik blev jämbördiga.Dur- och molltonarterna bildar
grunden för tonaliteten, kyrkotonarternas tidevarv slutar. Musikens taktindelning befästs.
Basso continuo, generalbas, är en ackompanjemangsstil som uppstod under barocken – den nya
stilen betonar melodin och basen på bekostnad av mellanstämmorna. Enligt B.c. skulle ett
flerstämmigt instrument (cembalo, orgel, luta) komplettera den tonala vävnaden genom att
improvisera på basis av basstämman och vidhängande sifferbeteckningar. Tonsättarna ville inte
längre skriva ut ackompanjemanget eftersom det mest handlade om harmonier (ackord). Basens
sifferbeteckningar gav tillräckliga hänvisningar om harmonins art – på samma sätt gör man med
lätt musik idag. Basstämman förstärktes med hjälp av ett lågt melodiinstrument (cello, gamba,
fagott, kontrabas).
Nytt i barocken
Opera och oratorium (jfr Passion)
Stråkfamiljen (violin, altviolin, cello, kontrabas)
Orkestern
Musikaliska kännetecken
Dur/moll – tonalitet
Funktionell harmonik (varje ackord har en given funktion i tonalitetens byggnadsstruktur)
Generalbas (basso continuo)
Kontraster i volym (solo/tutti), klang, tonhöjd, tempo o.s.v.
Genomföring och vidareutveckling
15
Dynamik, i synnerhet terrassdynamik
Några typer av barockmusik
Recitativ (secco – dvs. utan ackompanjemang – och ackompanjerat)
Aria (bl.a. coloratura/bravur och bel canto)
Konsert, concerto grosso
Kantat
Sonat
Barockens mest kännetecknande typ av kompositioner kom att bli konserten som i sin tidigaste
form går under namnet concerto grosso. I den alternerar en liten solistgrupp med hela orkestern
(solo – tutti).
Också solistkonserten föddes under barocken. Concerto innebar i 1500–talets Italien enbart en
ensemble utan desto mer exakt definition, och som namn på kompositioner kan ordet omfatta
olika typer av verk.
Kännetecknande för alla konserter är en kontrasterande samverkan mellan solist och orkester,
växelspel.
Växelspelet mellan orkestern och solisten/solistgruppen gav i sig naturligt upphov till den s.k.
terrassdynamiken som ökade musikens dramatiska uttrycksförmåga.
Sonatens utveckling började i början av 1600–talet i Norditalien. Giovanni Gabrieli (ca 1510 –
1586) skrev sonater för två eller flera instrumentalkörer, vilka var motsvarigheter till de vokala
flerköriga tonsättningarna.
Under senare hälften av 1600–talet övergår man från ensemblesonater till senbarockens sonater
för några soloinstrument med continuo. Under barocken blev sonaten längre och den ensatsiga –
med flera klart avgränsade avsnitt – kom att bestå av självständiga satser.
Kyrkosonatens fyrsatsiga form (långsam – snabb – långsam – snabb) blev först vanlig hos Corelli.
Kammarsonaten, som utvecklades senare till svit eller partita, innehöll ofta satser som kallades
Allemande, Courante, Sarabande och Gigue, och vilka föregicks av ett preludium.
Barockens sonater skrevs oftast för 1 – 3 instrument, vanligtvis violin, samt continuo.
16
Barockens tonsättare
Corelli
Den italienska tonsättaren och violinisten Arcangelo Corelli (1653-1713) skrev enbart
instrumentalmusik. Det viktigaste instrumentet var violinen. Från de äldre tonsättarna ådrog han
kyrkosonaten (sonata da chiesa), som han gav dess slutgiltiga fyrsatsiga form: långsam - snabb långsam - snabb. Också kammarsonaten (sonata da camera) var väl framme i Corellis produktion; i
kammarsonaten åtföljdes preludiet av dansanta satser. År 1700 publicerade Corelli 12
violinsonater op. 5, i vilka ingår de populära variationerna över melodin La Follia.
Corellis samling av 12 orkesterverk, Concerti grossi, op. 6 tillkom 1714. I dessa överger Corelli den
femstämmiga stråkbesättningen och använder sig av två violiner, altviolin och bas. Solopartierna
är skrivna för en s.k. concertinogrupp, två violiner och cello (jfr. besättningen för triosonat: två
violiner och continuo). Konserterna har 4-10 satser, som ibland saknar paus mellan satserna. Den
mest kända är Julkonserten op. 6/8. Corelli var den första tonsättaren som höll sig helt och hållet
till enbart dur och moll.
Vivaldi
Antonio Vivaldi var solistkonsertens första mästare, vars tematik och rytmik stod som förebild för
bl.a. J. S. Bach. Vivaldi blev berömd i synnerhet p.g.a. antalet utgivna verk: 12 triosonater op. 1
(1705), 12 violinsonater op.2 (1709) och 12 konserter op. 3 (1711). Efter det här ägnade sig Vivaldi
åt operan. På 1720-talet gav Vivaldi i Amsterdam ut konserterna op. 8, i vilka ingår bl.a. De fyra
årstiderna (Quattro Stagioni). Vivaldis musik föll småningom i glömska och inte förrän i början av
1900-talet fick han en självständig position i musikens historia.
Vivaldi skapade konsertformen grundläggande struktur. Förutom några undantag är hans
konserter alltid tresatsiga: snabb – långsam – snabb. Den tekniska utveckling som Vivaldi skapade
inom violinkonsertens område innebar ett avgörande steg för senare tiders virtuoser. Också
beträffande andra instrument än violinen var hans produktion banbrytande: Vivaldi var den förste
som tonsatte en konsert för tvärflöjt.
Händel
Georg Friedrich Händel var samtida till Johann Sebastian Bach. Han arbetade i England där hans
karriär nådde sin kulmen. Händels specialområde var opera och oratorium, i synnerhet Messiah
(1741) blev vida känd och populär. Music for the Royal Fireworks, fyrverkerimusik, är full av prakt
och melodisk rikedom. Såväl den som Water Music (1715) är avsedda att spelas utomhus i det fria,
vilket kommer fram genom besättningen som består närmast av blåsinstrument. För Händel var
Corelli förebilden inom orkesterkonsertens område. I dem (op. 6, 1740) bildar den bekanta
sammansättningen i triosonaterna (2 violiner och continuo) motparten till stråkorkestern. Till
skillnad från Bach, som föll i glömska för flera decennier, var Händel en firad tonsättare vars verk
uppfördes kontinuerligt.
17
Barockens tidsepok når sin kulmen i Johann Sebastian Bachs produktion. Hans verk är en unik
blandning och syntes av allt det som har skett inom musikhistorien under de föregående fem
decennierna. Bach utvecklade polyfonin och konserterna till sin spets, orgel- och klavermusiken
och koralen som kompositionsform. Fem av hans söner tillhörde sin tids största tonsättare. Det
kom emellertid att ta flera år innan man förstod sig på Bachs verkliga betydelse. Man spelade rätt
mycket av hans cembalo- och orgelverk under 1700–talet, men det var först på 1820–talet som
Mendelssohn började framföra Bachs vokalmusik då man insåg betydelsen av denna tonsättare.
Bach framlevde sitt liv på en rätt
liten del av Nordtyskland. Till
skillnad från många andra av sin
tids tonsättare reste Bach inte
alls. Bach hade sina egna och
starka åsikter om
kompositionsarbetets betydelse.
Eftersom han var envis kom han
ofta i delo med sina
arbetsgivare, kyrkorådet eller
hovet.
Bach skrev de flesta av sina
orgelverk och en stor mängd
kantater under åren 1708 – 17 i Weimar. Vid hovet i Köthen var Bach anställd åren 1717 – 23
under en musikälskande furstes beskydd. Denna period kännetecknas av kammarmusik och
instrumentalverk: orkestersviterna, Das Wohltemperierte Klavier, de franska sviterna,
cellosviterna, violinsonaterna och -sviterna. De berömda Brandenburgkonserterna fulländar
concerto grossons historia. I dem förenas dialogerna mellan orkestern och de solistiska grupperna
på ett fantasifullt sätt.
Bach var kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig under 27 år. Befattningen var en av de mest ansedda i
Tyskland och innebar ett enormt bidrag för kyrkomusiken. Bach undervisade vid Thomasskolan
och skrev all musik enligt behov, spelade orgel och ledde om söndagarna kantater som han skrev
totalt över 200. Under sitt livs sista årtionde drog Bach sig tillbaka från offentligheten. Den sista
tiden färgas av musikaliska idéer som stod långt ifrån den allmänna andan i tidens tonkonst. Ett
arbete som blev på hälft var ett sammandrag av fugans uttrycksmöjligheter, Die Kunst der Fuge.
Bachs största tonsättningar är h-mollmässan, Johannespassionen (1722 – 23), Matteuspassionen
(1727) och Juloratoriet. Kännetecknande för Bachs verk är en konsekvent känsla av riktning och
rörelse som märks i en målmedveten melodik och uttrycksfull intensitet. Då man vill exemplifiera
begreppet kontrapunkt gör man det genom att visa på Bachs tonsättningar. Vid sidan av Palestrina
är Bach den främsta utvecklaren av en strukturerad och logisk stämföring – båda är stilbildande.
18
Passion
Passionen som kompositionstyp innebär en musikalisk framställning av Kristi lidande och död
enligt evangelisternas texter. Passionerna får oftast sitt namn efter evangelisten, t.ex.
”Matteuspassionen” (Bachs manuskript, bilden till vänster).
Till en början hörde passionstexten till stilla veckans liturgi då man på givna dagar framförde de
olika evangeliernas passionstexter i
form av den gregorianska sången.
Småningom ville man ha variation i
framförandet, och då framställdes
texterna enligt den föreställda
rollen: en sjöng de texter som
uttalades av Jesus, en annan sjöng
de övrigas texter och en sångare
fungerade som berättare,
evangelisten själv. Sångarna brukade
ha sitt karaktäristiska omfång, en
tradition som idag innebär att rollen
som Jesus oftast framställs av en bas
och evangelisten av en tenor.
Folkets repliker blev flerstämmiga på 1400-talet. Snart uppstod passioner som helt och hållet var
flerstämmiga. Senast under barocken blev passionsrollerna helt solistiska. Efter reformationen
fogades folkliga koraler och hymner till passionerna, och gränserna mellan passion, oratorium och
kantat är diffusa. Namnet i sig är inte en garanti för en bestämd musikalisk form, snarare berättar
titeln passion eller oratorium vad musiken handlar om.
Recitativ
Recitativet är "talsång", en främst i större vokala verk förekommande form av sång för solist. Hur
recitativet låter bestäms av rytmen i texten och av språkets egenart, språkmelodin. Melodin är fri
och solisten kan i hög grad forma recitativet efter texten utan att ta hänsyn till strikta
taktindelningar. Då man reciterar något så framställer man det halvt sjungande.
Först användes recitativet i kyrkliga verk, men från 1500-talet infördes det också i den världsliga
operamusiken. Kombinationen Recitativ och aria är typisk: först beskrivs händelsen i recitativet
och därefter föreställer arian händelsens stämning med musikens hjälpmedel.
Imitation (kanon, fuga)
En rätt gammal musikalisk konstruktion är imitationen där olika stämmor (instrumentalister,
sångare) imiterar varandras teman och motiv. I en kanon presenterar var och en melodi som
upprepas med bestämda mellanrum av samtliga medverkande. Man kan variera melodin eller
19
tillämpa mer eller mindre strikta regler för framförandet. Den längst förädlade formen av imitation
är en fuga som nådde sin kulmen som kompositionsteknik under J. S. Bachs tid.
Invention
(lat. uppfinning) har som musikalisk term fått sin historiska betydelse av Bachs samling med
klaverstycken som skapades för undervisningsbruk. Samlingen innehåller 15 tvåstämmiga och 15
trestämmiga inventioner (även kallade sinfonior). I utgåvans företal skriver Bach att
kompositionernas avsikt är att främja såväl klaverspelets teknik, som sinnet för kompositionens
struktur. Idag är det omöjligt att tänka sig att studera piano utan att befatta sig med Bachs
klaverkompositioner.
Affektläran
Affektläran var en uppfattning under barocken enligt vilken musiken skall kunna uttrycka särskilda
sinnesstämningar och – innehåll. René Descartes gjorde en definition av affekterna i sin
framställning kallad Les passions de l'âme (1649). Barocktidens teoretiker framhävde att
affekterna direkt bör påverka lyssnaren, de kan alltså inte bara framföras utan känsla. De
musikaliska affekterna beskrevs ofta mycket detaljerat, t.ex. korta notvärden och långa
melodisprång liksom punkterade rytmer föreställer glädje och energi.
Den tonala stämningen
Under barocken börjar den tempererade (eller liksvävande = alla tonarter på ett piano är lika
falska) stämningen att etablera sig. Falskheten beror på att om man går 12 svävningsfria, rena
kvinter upp och 7 lika rena oktaver ner, borde man hamna på samma ton, men man hamnar en
¼:dels halvton för högt. Denna orenhet måste fördelas på något sätt. I den liksvävande
stämningen är oktaverna rena (svävningsfria), likaså kvinterna. Terserna är litet falskare (svävar
litet). Alla intervall är lika över hela klaveret.
Tidigare hade man prioriterat vanligare tonarters intervall, t.ex. de i F-dur och C-dur. Kvinten i Fissdur (Fiss-Ciss) kunde få vara riktigt falsk eftersom man aldrig spelade i den tonarten. Nu är vi så
vana vid den liksvävande stämningen att vi tycker att tersen är ren fast den egentligen svävar. Vad
man tycker är rent är inte bara ett fysikaliskt fenomen, utan beror också på vad vi blir vana med,
en kulturbetingelse.
20
Wienklassicismen 1720- ca1820-talet
Den mäktiga och pompösa barocken fick ge vika för den lättare rokokon i början av 1700–talet.
Fram till den franska revolutionen 1789 gällde överallt i Europa en förfinad elegans i hoven, som
präglade kulturen från klädsel, musik och arkitektur till bildkonst och hantverk. I musiken
motsvarades rokokon av den s.k. galanta stilen (ca. 1700 – 1750), som anses vara en
övergångsperiod mellan barocken och wienklassicismen och som utvecklades som en slags
motvikt till den polyfona stilen. Kännetecknande för den galanta stilen är den homofona
strukturen och formens omsorgsfulla lätthet och frigjorda elegans. Representanter för denna epok
är bl.a. Francois Couperin, Johann Christoph ("London") Bach, Giovanni Battista Pergolesi,
Domenico Scarlatti och Jean Philippe Rameau.
Den galanta stilen
Upplysningen, förnuftets epok, stödde utvecklingen av sådana strukturer som byggde på klarhet,
logik och konsekvent bearbetning. Tiden var mogen för symfonin och sonatformen. Klassicismen
var också instrumentalmusikens tid, trots att den italienska operan härskade i världen. Även
konsertinstitutionen utvecklades kraftigt.
Fram till den franska revolutionen 1789 gällde överallt i
Europa en förfinad elegans i hoven, som präglade kulturen
från klädsel, musik och arkitektur till bildkonst och hantverk. I
musiken motsvarades rokokon av den s.k. galanta stilen (ca
1700 – 1750), som anses vara en övergångsperiod mellan
barocken och wienklassicismen och som utvecklades som en
slags motvikt till den polyfona stilen. Kännetecknande för
den galanta stilen är den homofona strukturen och formens
omsorgsfulla lätthet och frigjorda elegans. Representanter
för denna epok är bl.a. Francois Couperin, Johann Christoph
("London") Bach, Giovanni Battista Pergolesi, Domenico
Scarlatti (bilden till höger) och Jean Philippe Rameau.
Mannheimskolan
I Mannheimskolans orkestermusik ersattes generalbasen av de skrivna basnoterna och
ackompanjemangsnoterna, och i stället för barockens terrassdynamik kom crescendot och
diminuendot. I Mannheim ville man utveckla orkesterns tekniska kunnande och orkestermusikens
form och byggnad (i synnerhet i den fyrsatsiga symfonin) samt skapa nya medel för att skapa
effekter i orkestern. Mannheimskolan fäste uppmärksamhet vid samspelet, stråkföringen och
fraseringen samtidigt som blåsarna användes självständigt.
Mannheimskolan innebar att en ny kompositionsstil inleddes. Man började använda sig av korta,
bara några takter långa fraser och teman. Det viktigaste var emellertid att teman ställdes mot
varandra. Då kompositionerna förr hade baserat sig på bara ett enda tema eller stämning, kom
21
musiken i Mannheim att innehålla kontraster mellan de olika avsnitten i orkesterverken. Dessa
utgör också grunden i den wienklassiska musiken.
Klassiska musikideal
Under klassicismen avtar barockens ideal, men hovets elegans råder fram till franska revolutionen
1789. Vi har att göra med upplysningens tidevarv: förnuft, kunskap, civilisation, pedagogik –
centrala begrepp är tolerans och humanism. Klassicismen innebär "balans mellan form och
uttryck".
Franska revolutionen år 1789 innebar en utveckling där borgerskapets betydelse växte markant,
individens personliga egenskaper skulle vara avgörande, inte den sociala grupp man föddes till.
Vad gäller musiklivet så uppstår en ny konsumentgrupp inom den levande musiken, borgerskapet,
men fortfarande var antalet offentliga konserter rätt litet. Generalbasen och terrassdynamiken
upphör, mellanstämmorna skrivs igen ut som noter. Crescendo och diminuendo används
systematiskt som musikaliska effekter. Temats betydelse framhävs och betonas; även
motsättningarna blir viktiga, t.ex. mellan huvud- och sidotema.
Sonatformen
Sonatformen kommer att spela en central roll under wienklassicismen och de efterföljande
epokerna. Som beteckning har den bara till det yttre med termen sonat att göra; oftast är den
klassiska sonatens första sats skriven enligt sonatformen. Till sin struktur följer sonatformen i stora
drag följande:
Exposition

Huvudtema

Sidotema

Sluttema eller slutgrupp
Genomföring med bearbetning av motiviskt material ur expositionen

Övergång

Återtagning eller Repetition (reprisavsnitt)

Huvudtema

Sidotema

Sluttema eller slutgrupp
Coda
22
Det stora formatet
Nedan en grafisk beskrivning av ett klassiskt verk i det stora formatet
Under wienklassicismen kan sinnesstämningen inom en enda sats växla, medan barocken
präglades oftast av en enda genomgående stämning. Symfonin, sonaten, stråkkvartetten och
solistkonserten mognar och utvecklas jämsides. Bland instrumenten kommer cembalon att
ersättas av hammarklaveret (eller fortepiano, en tidigare form av dagens piano och flygel): detta
innebar större ljudvolym, och det blir också möjligt att variera volymen.
Violinerna ersätter gambafamiljen för gott, barockstråken faller bort och ersätts av en modern
stråke. En allmän formulering av den wienklassiska formen i olika typer av musikverk i det stora
formatet
Wienklassicismens viktigaste tonsättarnamn är Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart,
Ludwig van Beethoven och i viss mån Franz Schubert, som delvis är inne på den efterföljande
musikepoken, romantiken.
Kammarmusiken
Kammarmusikens uppgift som hem- och umgängesmusik växte under 1700–talet. Tillväxten
fortsatte i 1800–talets borgerliga hem, där man hade som målsättning att efterlikna överklassens
kultur och känsla för den goda smaken. Enligt 1700–talets snäva etiketter var musicerandet så gott
som det enda sättet som representanter för de motsatta könen kunde umgås. Det i sin tur gav en
alldeles särskild betydelse för duosonaten och det fyrhändiga pianospelets uttryck.
Haydn skapade den moderna stråkkvartetten, och hans insatser för symfonimusikens utveckling
under 1700-talet är obestridliga. Då Haydn skapade den moderna kvartetten byggde han på gamla
former men hittade tidigt sin egen stil. Instrumentalstämmorna är självständiga, harmonierna
djärva, menuetten folklig och finalsatsen hade blivit ett livfullt rondo. Haydn blandar den
23
homofona stilen med kontrapunkt. Den andra satsen blir hos Haydn oftast långsam, och i första
satsen skapar han grunden för begreppet sonatform som blir en hörnsten i symfoni- och
kvartettlitteraturen.
Joseph Haydn
hör med Mozart och Beethoven till de stora wienklassikerna. Han verkade från år 1761 som
hovkompositör hos Esterházys fursteätt och kapellmästare, huvudsakligen i Eisenstadt, i rätt unika
förhållanden. Den sista tiden av sitt liv bodde Haydn i Wien, men gjorde några bejublade resor till
London 1791 – 92 och 1794 – 95 där bl.a. de sista symfonierna kom till.
Med tanke på sina offentliga konserter i London komponerade
Haydn 12 symfonier (nr 93 - 104) vilka anses vara hans största
mästerverk inom orkestermusiken. Han blev mottagen vid
hovet och hedrades med ett doktorat vid universitetet i
Oxford. Mellan de båda Englandsresorna tillbringade Haydn
två och ett halvt år i Wien 1792-94.
När han 1795 kom tillbaka från England, lycklig och rik, fick han
en tjänst hos den nye furst Esterházy, Nikolaus d.y., och
stannade där till 1803. De sista skapande åren ägnade Haydn
främst åt vokalmusik. Han hade blivit imponerad av de stora
Londonkörerna som sjöng Händel, och eftersom han var djupt
religiös inspirerades han att skriva andliga körverk. För furst
Esterházy skrev han en ny mässa varje år. Under tiden 1796 1802 komponerade han sex stora kör- och orkesterverk, bl.a. oratorierna Skapelsen (1798) och
Årstiderna (1801). 1803 slog han sig ner i Wien, där han under den allra sista tiden av sitt ingick i
stadens musikaliska societet. Han avled den 31 maj 1809.
Wolfgang Amadeus Mozart
är vid sidan av Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven en av de tre stora wienklassikerna. Han
var både pianist och tonsättare, och den kanske mest kända av musikhistoriens underbarn. Redan
i barndomen reste Mozart vida omkring i Europa och presenterades som ett musikaliskt
underverk. Mozart föddes i Salzburg den 27 januari 1756. Han är en av världens största
kompositörer genom tiderna och komponerade över 600 verk under sin livstid. Han hade enorm
musikalisk talang redan som barn och började komponera redan vid fem års ålder.
När han bara var 17 år uppträdde han för europeiska kungligheter. Han bosatte sig en tid i den
italienska staden Venedig och fortsatte sin musikaliska karriär. Det var under sin tid i italienska
Venedig som Mozart skrev några av sina mest klassiska och kändaste verk.
24
När Mozart nådde vuxen ålder jobbade han periodvis i
hovkapellet i Salzburg. Senare flyttade han till Wien och
fortsatte som fri konstnär. Mozart hade flera elever och tjänade
mycket pengar, men tyvärr kunde han inte hushålla med sina
pengar särskilt bra.
Mozart gifte sig 1782 med Constanze Weber och de fick sex
barn tillsammans, men endast två nådde vuxen ålder. Det
vittnar om hur svårt det var att leva under Mozarts tid. 1787
återvände han till Wien och vid den här tiden hade han slutat
komponera musik för att själv framföra den. Han skrev istället
endast på beställning. 1791, två månader före sin död, hade
Mozarts opera Trollflöjten premiär i Wien.
Mozart dog den 5 december 1791 i Wien. Han blev endast 36 år
gammal. Den allmänna uppfattningen är att han dog urfattig, men det hävdas också att han visst
hade en stabil inkomst via beställningar på olika verk. De flesta är dock överrens om att han hade
ett urdåligt sinne för hushållning med pengarna.
Mozarts sista viloplats ligger I en allmän grav på S:t Markuskyrkogården i Wien. Troligen var det
knappt någon som följde kistan till graven. Tio år senare grävdes Mozarts grav upp och hans kropp
begravdes istället i en massgrav med andra kroppar. Den österrikiske tonsättaren led av mängder
av sjukdomar i större delen av sitt vuxna liv och han låg tidvis i koma. Ingen definitiv dödsorsak har
kunnat fastställas men troligen dog han av vanlig influensa.
Mozart inledde musikstudierna på allvar vid 11-årsåldern. Han gick aldrig i vanlig skola. Som 12åring knöts han till ärkebiskopens hov i Salzburg. Som sjuttonåring hade Mozart ett grundmurat
rykte som tonsättare och musiker med över 150 verk på verkförteckningen.
År 1781 flyttade Mozart till Wien som fri konstnär. Han skrev 27 pianokonserter, mest för eget
bruk. Också hans operor är unika mästerverk av sin tid, Figaros bröllop (1786), Don Giovanni, Così
fan tutte och Trollflöjten. Men också hans symfonier, instrumentalkonserter, serenader (t.ex. Eine
kleine Nachtmusik), stråkkvartetter och pianosonater intar en särskild plats i musikhistorien.
Mozart skrev också stora vokalverk, av vilka det mesta kända är hans Rekviem som fullbordades av
hans elev Franz Süssmayr.
Beethoven
Med Beethoven nådde den klassiska epoken både sin kulmen och sin upplösning. Beethovens
skapande har av tradition indelats i tre perioder: virtuosåren fram till 1802, den heroiska
mellanperioden 1803-12, samt den sista perioden 1813-27. Denna uppdelning överensstämmer
bra med ändrade livsvillkor eller personliga kriser i Beethovens liv.
25
Beethoven föddes i Bonn, där hans far var anställd som tenorsångare hos Kölns kurfurste. Efter
studier hos bl.a. Haydn i Wien reste Beethoven i tjugoårsåldern runt som solopianist och
pianolärare och blev i adelssalongerna berömd lika mycket för sitt häftiga humör som för sin
musik. Tilltagande dövhet tvingade honom att ge upp karriären som utövande musiker när han var
i trettioårsåldern, men då var han redan tillräckligt känd
som tonsättare för att kunna leva av beställningar,
konsertgager och inkomster från förläggarna. Han blev
snart den mest aktade tonsättaren i Europa.
Även om några av Beethovens tidiga verk (sådana skrivna
under hans virtuosår, före 1803) verkligen låter ana den
urkraft som skulle komma, är hans 1700-talsmusik på det
hela taget lika älskvärd och okomplicerad som Haydns, om
än mindre graciös. Sådana exempel är hans Septett op. 20
(1800) och Pianosonat nr 8 Pathétique op.13 (1798).
Under senare år, när hans stil på det hela taget blivit
svårmodigare och mer intensiv, kunde denna klassiska
strålglans fortfarande bryta fram, som i Pianokonsert nr 4
op.58 (1808) eller Symfoni nr 7 op.92 (1812).
1802 fick Beethoven veta att hans dövhet var obotlig och att den skulle försämras, tills han inte
kunde höra någonting alls. Trots att han insåg att han förlorade hörseln fortsatte han att skapa.
Många av Beethovens mest berömda verk härstammar från denna tid: Pianokonsert nr 5
Kejsarkonserten op. 73 (1809), Violinkonsert op. 61 (1806), tredje till sjunde symfonierna (180412), stråkkvartetterna op. 59:1-3 (1806) och många av hans förnämaste pianosonater, såsom nr.
21 Waldstein op. 53 (1804) och nr. 23 Appassionata op. 57 (1805).
Bland hans arbeten under de sista femton åren finns två av de mest storslagna mästerverken från
hela romantiken: Symfoni nr 9 Körsymfonin op. 125 (1824) och Missa solemnis op. 123 (1823), och
dessutom en serie kammarmusik, däribland de fem sista pianosonaterna och de sex sista
stråkkvartetterna. Beethoven dog i Wien den 26 mars 1827. Mer än 20 000 sörjande kom till hans
begravning, som liknade en statsbegravning.
Beethovens orkesterverk omfattar 9 symfonier, 5 pianokonserter, Violinkonsert, Trippelkonsert för
piano, violin och cello op. 56 (1804), uvertyrer, skådespelsmusik och balettmusik.
Av piano- och kammarmusik skrev Beethoven 32 pianosonater, 17 stråkkvartetter, 10 sonater för
violin och piano, 5 sonater för cello och piano, 6 trios för violin, cello och piano, och en mängd
kammarmusikverk för olika besättningar. Hans pianosonater spänner över hela hans karriär och är
skrivna för hans eget favoritinstrument. Beethovens sex sista stråkkvartetter betraktas av många
som hans främsta kompositioner över huvud taget. Av dessa kan nämnas Nr 13 op. 130 (1826), Nr
14 op. 131 (1826), Nr 15 op. 132 (1825) och Grosse Fuge op. 133 (1826).
26
Stråkkvartetten
En stråkvartett är en sammansättning bestående av två violiner, altviolin och cello. Det är också
benämningen på den kammarmusikkomposition som är skriven för en dylik besättning.
Uppkomsten av stråkkvartetten påskyndades av generalbasens (Basso continuo) gradvis
minskande betydelse i orkester- och kammarmusik. Genren har ingen genuint typisk form av
kompositionsteknik, tematik eller stil. Den klassiska stråkkvartetten når sin fulla mognad i Haydns
verk i genren, op. 76 (1797) och 77 (1799), hos Mozart i de till Haydn tillägnade sex kvartetterna
(1782 – 85). Sin kulmen når genren i Beethovens op. 18 (1798 – 1800).
Under den därpå följande romantiken riktades tonsättarnas intresse mot orkestern som erbjöd
nya klangliga möjligheter. De musikaliska salongerna byttes mot konsertsalar och stjärnsolister,
kvartetterna hamnade i skuggan. Kvartetten representerade dessutom en omodern form av
musik, den ”absoluta” musiken. Mest aktiva kvartettonsättare var de romantiker vars kontakt med
klassicismen var starkast, t.ex. Mendelssohn, Schumann och Brahms, hos vilka stråkkvartetterna
förblev den ädlaste formen av kammarmusik. Antalet kvartetter minskade men därmed kom de
enskilda verken också att få mer tyngd och värde. På 1900-talet utvecklas stråkkvartetten igen
som en intressant uttrycksform i och med Arnold Schönbergs 2 kvartett från 1908 som innehåller
ett parti för sopransolo.
27
Romantiken 1820-talet – 1900-talets första decennier
Romantiken anses få sin börjar när Beethoven dör år 1827. När romantiken slutar är svårt att
bestämma. Vanligt är att dra gränsen vid 1900, d.v.s. sekelskiftet, eller senast vid utbrottet av
första världskriget år 1914.
Ordet romantik vittnar i alla fall tydligt om att epoken har andra ideal än klassicismen. Man lämnar
det förnuftsmässiga för att sväva ut i mer andliga sfärer. Den subjektiva konstnärsviljan är
avgörande. De enkla melodierna försvinner så småningom. Musiken går småningom mot
tonalitetens upplösning, dvs. dur och moll förlorar sin betydelse som musikalisk plattform.
Klassicism
Romantik
Återhållet, lätt
Svulstigt, tungt
Absolut musik (utan utommusikaliskt innehåll)
Programmusik (med utommusikaliskt innehåll)
Formen är av central betydelse
Det konstnärliga uttrycket viktigt
Konstnären tjänar musiken på musikens villkor Konstnären tjänar sina egna syften på sina egna
villkor; ”en hjälte på piedestal”
Ovan: jämförelse av två musikepoker; romantiken föregås av klassicismen
Ifall klassicismen var en
förnuftsmässig och jordnära epok, så
är romantiken en tid av andlighet.
Enligt romantikerna ansågs naturen
vara besjälad. Naturen var tecknet på
att det fanns en annan verklighet
som man ville fly till (eskapism).
Känslouttrycket (hur man framför
musiken) kom att bli viktigare än
själva formen (sättet på vilket
musikstycket är uppbyggt). Den
romantiska musiken var ofta
uppbyggd efter något
utommusikaliskt, till exempel en
berättelse, en geografisk plats, en dikt eller ett bildkonstverk. Detta ger upphovet till olika former
av programmusik. En del konstnärer gick så långt att de delade ut ett programblad i samband med
sin konsert. Där stod exakt vad musiken skulle handla om. Under klassicismen hade
instrumentalmusik ingen handling, musik var musik (ofta talar man om begreppet absolut musik).
28
I barockmusiken kan man däremot finna en del programmusik. Vivaldis kända verk "De fyra
årstiderna" är ett exempel på musik som tydligt har inspirerats av en skriven text. De former som
finns kvar från klassicismen byggs ut och förstoras. En symfoni kunde under klassicismen vara
omkring 30 minuter lång och innehålla fyra satser (t.ex. Allegro – Menuett – Adagio – Allegro).
Under romantiken blir symfonin längre, och kan ha fler satser än fyra.
Romantik är inte bara en exakt stilinriktning utan mera en livshållning som präglas av drömmeri,
svärmeri, avstånd från vardagen. I konsten uppstod romantiken allra först i litteraturen på 1700talets sista årtionden som en reaktion till upplysningstidens rationalitet. Dess mest kända
representant är Johann Wolfgang von Goethe vars Sturm und Drang – epik blir stilbildande i
litteraturen.
Upptakten till den orkestrala romantiken tas av Hector Berlioz som med sin Symphonie
fantastique (1830) bildar fundamentet för den symfoniska dikten, och med Romeo och Julia (1839)
för den dramatiska symfonien. Den symfoniska dikten blev efterhärmad av flera tonsättare efter
Berlioz. Kännetecknande för den förra är ledmotivet (l’idée fixe), där ett melodiskt motiv
karaktäriserar någon gestalt, händelse eller plats i den litterära handlingen.
Små former blir populära: bagatell, intermezzo, impromptu, nocturne, elegi, rapsodi, vals etc.
Samhället förändrades med industrialiseringen – folk flyttade allt mer till städer där fabrikerna
växte fram. Individualism – genikult; man höjer det personliga uttrycket och det subjektiva
prioriteras. Också artisternas prestationer blir en del av denna kultur. Främsta exempel på
individuella virtuosmusiker var Franz Liszt (piano) och Niccoló Paganini (violin) vilka också tonsatte
tekniskt krävande tonsättningar.
Liszt hade starkt inflytande på Europas musikliv. Hans verk är harmoniskt djärva och han har ett
särskilt sinne för tonmåleri i äktromantisk anda. Liszt är bekant för sitt virtuoseri och
konsertetyderna för piano, för sina ungerska rapsodier och symfoniska dikter. Liszt utgick direkt
från Berlioz’ programmusik och lånade ledmotivet.
Paganini var sin tids största violinist. Till det yttre ansågs han vara häxlik med långsmalt blekt
ansikte, skarpa ögon och axellångt hår. Han var som sin tids rockstjärna som framkallade starka
reaktioner, i synnerhet hos kvinnor.
Kaprisen (capriccio) användes som benämning på fria improvisatoriska småstycken redan på 1600talet. Paganinis 24 violinkapriser (ca 1805) hör till violinlitteraturens viktigaste verk. Paganinis
viktigaste historiska betydelse ligger i de stilmässiga och instrumenttekniska intryck som han gav
stråkmusiken. Han utvecklade tekniker som aldrig tidigare hade använts. Enligt uppgift ägde
Paganini sällsynta händer som medgav overkliga spelstilar.
29
Franz Schubert
(1797-1828, bilden t.v.) var den siste wienklassikern och förste
romantikern. Han skrev över 600 Lieder (Lied = tyskspråkig
konstsång). Sångcyklerna Die Schöne Müllerin, Winterreise och
Schwanengesang är Schuberts viktigaste vokalverk liksom den
enskilda sången Erlkönig. Kännetecknande för Schubert är ett
starkt sinne för melodin. Han har också kallats för den lilla
formens mästare.
Lied (tyska för sång) betydde från början en sång i allmänhet,
men i övergången 1700 – 1800 kom Lied att betyda en särskild
vokal konstform, till en början till tysk text men sedermera i ett
universellt litterärt hänseende. En lied är en sång till
pianoackompanjemang och de viktigaste utvecklarna av formen var Franz Schubert och Robert
Schumann. Ackompanjemanget är musikaliskt rikt och omsorgsfullt skrivet. Av nordiska
liedtonsättare är Edvard Grieg, Wilhelm Peterson-Berger och Jean Sibelius de mest kända, övriga
finländska är Yrjö Kilpinen, Toivo Kuula och Leevi Madetoja.
Bland andra tidiga romantiska tonsättare finns Carl Maria von Weber, Robert Schumann, Felix
Mendelssohn och Frédéric Chopin. Chopin var skapare av lyrisk pianomusik, ofta starkt virtuos och
briljant. Han odlade de små formerna och skrev nationellt färgad musik, överhuvudtaget var han
starkt nationalistisk även om han aldrig återvände till sitt hemland Polen då han gav sig iväg i 20årsåldern. Masurkor, polonäser, valser, etyder och nocturner var typiska benämningar för Chopins
pianomusik som utgavs i samlingar.
Den epok som är romantikens blomstringsperiod kallas högromantik. Tidsepoken inleds med
Berlioz och slutar med Brahms. Inom musiken görs en åtskillnad mellan romantiken som epok och
den känslosamma musiken, men dessa kan samtidigt sägas sammanfalla. Det känslosamma,
mystiska och stämningsfulla under romantiken avspeglas även i musiken. Kompositörerna
använde sig mer och mer av de olika instrumentens klangliga egenskaper. I takt med att musiken
utvecklades skedde en utveckling även av instrumenten, inte minst blåsinstrumenten, och
orkestrarna blev större och fick fler instrumentgrupper.
Richard Wagner
Richard Wagners insatser för musiken hamnar egentligen under begreppet opera men lika mycket
under begreppet högromantik. Som fenomen är Wagner i högsta grad allmängiltig för hela
musikepoken, och operan i synnerhet. Hans tonsättningar hör till den europeiska romantikens
främsta skapelser. Före Wagner var operorna närmast en uppställning av recitativ, arior, duetter,
intermezzon och finalscener. För Wagner blev operorna helt nya former av musikdrama,
allkonstverk där alla konstformer förenades till något han kallade allkonstverk (Gesamtkunstwerk).
Från Berlioz lånade Wagner ledmotivtekniken, egentligen bygger han hela produktionen på denna
idé. Samtidigt blev operorna mer symfonilika.
30
Wagners första operor blev klara redan under tidigt 1830 –tal, men det egentliga genombrottet
blev Tannhäuser från 1845. Den hade en ny form och teknik som väckte starka kontroversiella
känslor. Det var emellertid av största vikt att storheter som Liszt försvarade Wagners musik vilket
banade vägen till framgång. Småningom utvecklade Wagner sina teorier om en ny form av
musikdrama där ledmotiven avbildade de centrala karaktärerna och litterära motiven. Det innebar
i praktiken att ledmotivet klingade alltid när en viss gestalt stod på scen eller skulle strax inträda.
Fortfarande använder tonsättarna ledmotiven, i synnerhet musikaltonsättarna, för att skapa
associationer till handlingens innehåll.
Också orkestern fick en ny roll i Wagners operor. Orkestern motsvarade körerna i de antika
dramerna, orkesterns uppgift var att förklara och belysa handlingen. Besättningen i orkestern
växer och blir enorm, i synnerhet blåsarnas antal ökar kraftigt vilket behövdes i stora och kraftfulla
scener.
Wagners viktigaste operareformer:





Vidareutveckling av ledmotivtekniken
Begreppet ändlös melodi
Användning av kromatik som gör tonaliteten oklar
Gränsen mellan recitativ och aria suddas ut, talsång i allmänhet
Orkestern betydelse ökar
Wagners viktigaste kompositioner är Flygande Holländaren (1841), Tannhäuser (1845), Tristan och
Isolde (1859), tetralogin Niebelungens ring (Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried, Ragnarök, 1852 – 74),
Mästersångarna i Nürnberg (1867) och Parsifal (1882).
Johannes Brahms
I början av den romantiska eran föds programmusiken och kompositioner i det lilla formatet: lied
och småstycken i en enda sats. Också operan utvecklades på sitt håll. Alla stora namn främjade
ändå inte den egentliga romantiken utan höll sig till tidigare stilideal och fortsatte skriva sonater,
symfonier och kammarmusik i klassicismens anda. Den viktigaste av dessa romantiker är den tyske
Johannes Brahms som levde och bodde den sista delen av sitt
liv i Wien.
Brahms uppfattning skiljer sig från många stora romantikers.
Det i sin tur ledde till att musiklivet delades i två läger:
wagnerianerna och Brahmsanhängarna. Franz Liszt fick kanske
mera uppmärksamhet under sin livstid, men idag räknar man
Brahms värde högre.
Brahms är inte intresserad av nya tekniker som självändamål.
Han såg till att musikens inre struktur fungerade som den hade
gjort under wienklassicismen och använde sällan särskilda
31
effekter. Varje melodistump och motiv växer hos Brahms fram successivt. Därför brukar Brahms
kallas för den siste klassikern som bygger vidare på Beethovens arv. Brahms var ohyggligt
självkritisk vilket märks på att han offentliggjorde sin första symfoni först som 43 – åring (1876).
I sin musik skapar Brahms ett romantiskt uttryck som utnyttjar klassiska formlösningar. Musikens
rötter finns i wienklassicismen och barocken flerstämmighet. Musiken har en fyllig klang, fullödig
harmonik och en välljudande melodik. Schumann som i början av sin karriär mest var känd för sin
musikkritik var överförtjust i Brahms musik.
De viktigaste kompositionerna hos Brahms är de fyra symfonierna, fina instrumentalkonserter och
ett par dussin kammarmusikverk, 21 ungerska danser för piano och ett Tyskt rekviem. Han
behärskade också den tyska lieden.
Nationalromantiken
Nationalismen, eller nationalromantiken, byggde på 1800-talets liberalistiska teser. Varje nation
skulle ha rätten att fatta sina egna beslut. Den egna kulturen stod i förgrunden. Under den
romantiska tidsepoken blir Holland, Belgien, Italien och Tyskland självständiga stater (1830-1871).
Också Finland blir en nation bland nationerna i och med den utbyggda autonomin som inleds i
samband med att Sverige avträder Finland till Ryssland i samband med kriget 1808-09. Finland
börjar framträda under eget namn vid t.ex. de populära världsutställningarna på 1800-talets
senare hälft, som storfurstendöme. De egna folkmusiktraditionerna lyfts fram, tydligast sker detta
i Östeuropa. Tyskland och Italien har länge varit starka musikländer med folkmusikaliska rötter. I
Frankrike har folkmusiktraditionen haft en mindre betydelse. I Ryssland tar nationalismen sig
uttryck i den nationella revolutionära inriktningen. Det fanns också en annan inriktning, nämligen
den västerländskt konservativa. Ryssland får under romantiken två musikkonservatorier; ett i
Moskva och ett i St. Petersburg.
Nationalromantiken födde flera stora kompositörer, som Edvard Grieg i Norge, Mihail Glinka och
Modest Musorgskij i Ryssland, Bedrich Smetana i Tjeckien, Richard Wagner i Tyskland och
Edward Elgar i England. Nationalromantiken anses också ha en inbrytning i 1900-talet via
impressionismen som var särskilt en
fransk företeelse.
Senromantiken
Från slutet av 1800-talet och in på
1900-talet kallas epoken senromantik
vars centrala germanska
tonsättarnamn är Gustav Mahler
(1860 – 1911, bilden t.h.) och Richard
Strauss (1869 – 1949).
En av Wagners beundrare var Mahler.
32
Han försökte sig på att skriva opera men var inte nöjd med resultatet, i stället koncentrerade han
sig på symfonier vilka ofta har ett dramatiskt uttryck. Mahler var också en av sin tids främsta
kapellmästare. Under hela sitt liv sysselsatte sig Mahler med at grubbla på centrala filosofiska
spörsmål, och hans musik är en blandning av högstämdhet och banala skämt. Ibland tar han till
enkla folkmelodier, ibland blir hans tonalitet och harmonik synnerligen komplexa och invecklade.
Musiken föll heller inte genast publiken i smaken, det gick ett halvsekel innan man började förstå
hans egenart.
Mahlers symfonier är långa och invecklade. I likhet med Wagners musik kräver de ett stort
uppförandemaskineri. Den andra symfonin t.ex. åberopar 17 träblåsare, 25 bleckblåsare, sex
pukor, fyra harpor, orgel, sopran- och altsolist och en stor kör. Den åttonde symfonin utnyttjar om
möjligt ännu fler musiker. Som dirigent hade Mahler möjlighet att testa sina partitur i praktiken.
Mahler lär ha sagt att en symfoni skall vara som världen, den bör innehålla allt. I många
hänseenden var Mahler före sin tid i och med att han inte räds för någonting då han öser ur
musikens källor.
Strauss var den siste store senromantiske tonsättaren, en skicklig kapellmästare och
musikorganisatör. Han kunde musikens hantverkskonst, och han hämtade sin inspiration från såväl
wienklassicismen som romantiken. Det sägs att Strauss hade två husgudar: Mozart och Wagner.
Strauss skrev operor (Elektra), tondikter (Also sprach Zarathustra) och orkestersånger.
33
Operahuset i Milano, ”La Scala”
Opera
Kännetecknande för opera är en strävan att med hjälp av sceniska, lyriska, musikaliska och andra
uttrycksmedel skapa en helhet där framförandet i hög grad bygger på sång men där olika kör-,
dans- och instrumentalpartier ingår. Med tanke på helhetsintrycket spelar regi, dekor,
iscensättning, belysning, dräkter och maskering en avgörande roll.
Den tidiga operan bygger på fyra musikdramatiska genrer:




liturgiskt drama
intermedier
pastoraldrama
antikens drama
Liturgiska dramer framfördes redan på medeltiden. Julens och påskens berättelser framfördes i
dramatisk form med dräkter och dekor. Sedermera flyttades det liturgiska dramat ut från kyrkan,
t.o.m. ut på torgen där allmänheten kunde höra den. Dessa dramer utvecklades till mysteriespel,
som framfördes på 1200– och 1300–talen. På 1400–talets slut försökte man sig på att lägga in
musikaliska partier i talade dramer, också i form av pantomim och dans. Dessa brukade kallas
intermedier. På 1500–talet började man komponera musik till hela skådespel. Dessa blev s.k.
pastoraldramer. Dom avbildade lantliga idyller med ett enkelt och oskyldigt liv. I Florens uppstod
34
Cameratagruppen där man tog motiv ur antikens grekiska dramer där melodierna
ackompanjerades med enkla harmonier. De första operatonsättarna betonade en ledande melodi
– de s.k. monodierna skapades. Jacopo Peris Daphne (1597) och Euridice var de första egentliga
operorna. Monodin var en slags mellanform av sång och tal, recitativ, i vilken texten betonades.
Framförandet var rätt monotont och statiskt. Kören dansade också enligt antikens förebilder.
Musikerna stod gömda i kulisserna, bakom scenen.
Claudio Monteverdi (1567 – 1643) var den tonsättare som förde vidare operans utveckling i högre
grad. Den första egentliga operan anses vara Orfeo (1607) där text och musik behandlades
likvärdigt. Operan spred sig snabbt över Europa. På 1630–talet blev opera en allmän konstform
med stjärnartister och för ändamålet uppförda byggnader (den första i Venedig). På 1600–talet
byttes den stela monodin till lyriska melodier och arior. Också nationella särarter började
förekomma: i Frankrike fanns Jean Baptiste Lullys tragèdie lyrique medan England hade Purcells
Dido och Aeneas.
In på 1700-talet var Italien det ledande operalandet. Med wienklassicismen kommer den tyska
operan (sångspelet) vars främsta tonsättare var Christoph Willibald Gluck och Wolfgang Amadeus
Mozart. Operan utvecklades också i Frankrike på två plan, dels som en konst inom hovet, dels
bland den borgerliga delen av folket. Utvecklingen återspeglade hela samhällsförändringen –
revolutionen 1789 – och innebar att aristokratins grepp fick ge vika. På 1800-talet blev operan den
givna musikstilen. I operan förenades alla sköna konster till ett stort spektakel med förtätad
stämning och imponerande dimensioner. Den romantiska operan skapade flera nya konstyrken:
regissörer, scenografer, ljusmästare, körledare etc.
Italien var den tidiga romantikens stora operanation med Gioacchino Rossini, Vincenzo Bellini,
Gaetano Donizetti och Giacomo Puccini. Den tyska tidiga romantiska operan var mer nationell;
Carl Maria von Weber fortsätter där Gluck hade slutat. Frankrike, England och övriga Europa hade
också operatonsättare under den tidiga romantiken. Giuseppe Verdi (1813-1901) och Richard
Wagner (1813-1883) utgör de stora mästarna under den senare romantiken: Verdi skapar
verismen (från italienskans vero = sann) medan Wagner skapar ledmotivet (tyskans Leitmotiv) och
allkonstverket (tyskans Gesamtkunstwerk).
Balett
Balett (franskans ballet, dans) är en stiliserad västerländsk konstdans; ordet används också för att
beteckna ett verk eller en grupp dansare som uppför dansverken. Balettens rötter går till
renässansens Italien, där furstehoven höll sig med dansgrupper. Den egentliga baletten föddes i
Frankrike under 15- och 1600-talet. Det första egentliga balettverket var Ballet comique de la
Reine, som uppfördes i det franska hovet år 1581. Under Ludvig XIV:s, Solkungens tid var ballet de
cour, hovbaletten, en populär form av förströelse. Som dansare uppträdde manliga artister inte
sällan under ledning av kungen själv. I början var baletten bara en rad scener utan dess vidare
35
sammanhängande intrig. År 1661 grundade Ludvig XIV Kungliga Dansakademien med säte vid
Parisoperan. Pierre Beauchamp utnämndes till balettmästare. Han skapade balettens teori och
terminologi och lade grunden för de fem grundställningarna för benen och fötterna. På 1700–talet
började man kräva att rörelserna skulle fylla samma berättande krav som sångerna och poesin
gjorde. Före 1800-talets början hade danskonsten uppnått en status av självständig konstform:
Ballet d'action, aktionsbaletten, föddes. Den franske dansaren Jean Georges Noverre, den första
moderna koreografen, skapade en komplett balettskola med sin bok Lettres sur la danse et sur les
ballets. Kvinnorna framträdde inte som yrkesdansare före år 1681, men från början av 1800-talet
fick kvinnorna en specialställning som höll i sig fram till början av 1900-talet. Många egenskaper
som förknippas med baletten, t.ex. tåtossorna, de vita tyllkjolarna feminismen och intrycket av
dansens lätta väsen kom först i och med den romantiska operan på 1800-talet.
Under senare hälften av 1800-talet flyttades balettens europeiska tyngdpunkt från Paris till St.
Petersburg i Ryssland. År 1854 knöts den franske dansaren - koreografen Marius Petipa till
Marinskijteatern i staden. Hans omfattande, fyra akter långa sagobaletter Prinsessan Törnrosa,
Nötknäpparen och Svansjön (alla till musik av Pjotr Tjajkovskij) är fortfarande den klassiska
balettlitteraturens centrala verk. I början på 1900–talet erövrade den ryska danskonsten det
övriga Europa framför allt p.g.a. Ballet Russe (Den ryska baletten) under ledning av Sergej
Djaghilev (1909 – 29). Den ryska baletten i Paris kom att revolutionera baletten med verk som
Eldfågeln och Våroffer till musik av Igor Stravinskij, det som vi idag kallar modern dans.
Finland fick sin nationella balettensemble år 1921 på försorg av Edward Fazer. Baletten verkar
inom Finlands nationalopera.
36
1900-talet och dess – ismer
Impressionismen är egentligen en form av
nationalromantik, men den infaller också
parallellt med den mycket strängare
expressionismen. Ordet impressionism använder
till en början om franska bildkonstnärer vid slutet
av 1800-talet, Monet (tavla till höger) och Renoir.
Man började mer och mer använda fantasin som
ett element jämsides med de naturtrogna
avbildningarna. Inom poesin började man mer
och mer övergå till symbolism, dvs. att orden inte
betydde det som de gör i vardagsspråket utan att
de står för något som är förklätt eller kamouflerat. Också ordens melodi var avgörande: ett ord
som klingar vackert kunde användas bara för den skull.
Claude Debussy (1862 – 1918; bilden) var den viktigaste
impressionisten och en stor tonsättare som präglade sin tid.
Han byggde på sina franska föregångare men utvecklade en
alldeles egen estetik som är mycket karaktäristisk. Ofta är
musiken programmatisk, dvs. den följer ett litterärt eller
visuellt program, en berättelse. Intrycket av någonting var
viktigt, man skulle kunna se för sina inre ögon det som
musiken avspeglade. Debussys kändaste verk är en tondikt
som bygger på Mallarmés dikt Prélude à l'aprés-midi d'un
faune, En fauns eftermiddag (1894). Den teknik som Debussy
använde för att skapa den trolska stämningen kallas
heltonsteknik, en skala där tonerna står på ett helt tonstegs
avstånd från varandra.
En annan viktig fransk impressionist är Maurice Ravel.
Med expressionism avses i konsthistorien en uppfattning där konstnären i sin skaparprocess
överför sin känsla av sinnebilden till konstverket, som i sin tur skall uppfattas av publiken. Det är
inte den naturtrogna bilden som är viktig utan sinnebilden, som kan vara ofta nog så grotesk. Ofta
skapas sinnebilderna genom kraftiga karikatyrer så at känslan blir så intensiv som möjligt.
Kända bildkonstnärer som ägnade sig åt den expressionistiska inriktningen är bl.a. Vincent van
Gogh, Edvard Munch, Paul Gauguin och Henri Matisse. I Norden betydde expressionism
överhuvudtaget genombrottet för den moderna konstuppfattningen. Litteraturens expressionism
var starkast på 1920-talet, i Europa representerade Franz Kafka och Hermann Hesse denna stil
vars finländska företrädare var Elmer Diktonius och Edith Södergran.
37
I den västerländska musikens historia inleds en ny fas i början av 1900-talet, senast på dess andra
årtionde. Den individualism som råder under romantiken fördjupas och accentueras, och de
karaktäristiska strukturerna faller sönder. Man anser att alla gamla uttrycksmedel har slitits ut och
konsten behöver radikalt förnyas. Denna brytning är helt jämförbar med den som inföll mellan
renässansen och barocken.
Modernismen och seriell musik
Modernismen handlar om att skiljas från de regler, konventioner och normer som har existerat
inom musiken. Under 1900-talet blir det allt svårare att beskriva de musikaliska fenomenen.
Kompositörer under modernismen har tagit sig så många musikaliska friheter att det inte längre är
lika meningsfullt att namnge dem som det var under de tidigare musikepokerna.
Modernismen gäller alla konstarter. Inom
bildkonsten börjar man odla allt som inte är
naturalistiskt. Vassilij Kandinskij (tavla till vänster)
var en rysk målare, som genom sitt måleri och sina
konstteorier utvecklade den abstrakta konsten. Han
brukar kategoriseras som en abstrakt expressionist.
Hans måleri kännetecknas av starka, symboliska
färger, där färgen är befriad från formen. Han
utvecklade sin konst till en nästan formell geometri.
Inom tonkonsten tänkte man att det gällde att ”samla upp” musiken, en idé som dök upp redan
under tidig modernism, och tonsättarna började samla ljud för att organisera dem till musik.
Vattnets porlande i kombination med fåglarnas kvitter kunde spelas in, kombineras och arrangeras
på olika sätt för att slutligen kallas musik.
Kompositörer under modernismen började utöka instrumentens uttrycksmöjligheter och prova
nya kombinationer. Slagverksorkestrar bildades, man skrev verk för indonesiska gamelan instrument, och man började ”preparera”, dvs. manipulera, existerande instrument. Ett preparerat
piano uppstod då man placerade små objekt mellan strängarna för att uppnå olika effekter. Också
de tonala strukturerna manipulerades, hela och halva tonsteg utökades med ännu fler nivåer, s.k.
mikrointervaller.
Musiken skrevs utan tonarter – den kromatiska utnyttjades utan bindning till dur och moll.
Den andra wienskolan
Inom musiken kom expressionismen att innebära en stil som skapades av i första hand i 1910talets Wien. Egentligen ville man motsätta sig de lyriska impressionisternas måleriska tonspråk.
Samhällsutvecklingen var också en grogrund för en ny konstestetik, de politiska strukturerna var
splittrade och konsten följde denna utveckling. Också den sociala tillvaron började förändras –
mänskan blev modern vad gäller teknik och levnadsstil. Informationen började röra sig snabbare
38
med radio, telegrafen och snabbare kommunikationer. De österrikiska tonsättarna Arnold
Schönberg (1874 – 1951; bilden), Alban Berg och Anton Webern kom tillsammans att bilda en stil
som brukar kallas den andra Wienskolan. Schönberg började som en vanlig romantiker men
övergav senare den tonala musiken.
Det var Schönberg som introducerade dodekafonin år
1923, tolvtonssystemet där alla skalans 12 halvtoner var
självständiga och oberoende av varandra. Då tonsättaren
tillämpar 12-tonssystemet lägger han tonerna i en på
förhand bestämd serie. Då serien har uppträtt i en viss
ordning bör den behållas – serierna avlöser varandra
oförändrade. I rytmiskt hänseende kunde man skapa
utan begränsande eller tvingande regler.
Schönberg var en aktad lärare som verkade sedermera
som kompositionsprofessor i Berlin (1926 – 33). År 1933
flydde han nazisterna till USA. Hans seriella teknik har
haft vitt gående följder för hela 1900-talets musik. Bland
dem som utvecklade Schönbergs teknik vidare finns
eleverna Anton Webern (1883 – 1945) och Alban Berg (1885 – 1935). I synnerhet Webern blev
känd för sitt extremt koncentrerade uttryck; hela Weberns produktion tar kortare tid i anspråk än
en opera av Wagner.
Modernister och moderna tonsättare
Sergej Prokofjev (1881 – 1951), Igor Stravinskij (1882 – 1971) och Dmitrij Sjostakovitj (1906 – 75)
hör till de ryssar som kom att prägla 1900-talets musik inte bara i Ryssland utan globalt. Stravinskij
gjorde sitt egentliga livsverk utanför fädernelandet, och Prokofjev flyttade först till USA, men
återvände till Ryssland som blivit Sovjetunionen strax före andra
världskriget.
Eftersom den sovjetiska konstestetiken krävde att folket skulle få
tillgänglig musik kom såväl Prokofjev som Sjostakovitj att skapa en
självständig tonalitet som ändå känns modern. I synnerhet de rytmiska
elementen är viktiga. Den senare ryska musiken kom att bilda en stil som
brukar kallas neoklassisk eller nyklassisk. Detta för att man använde sig av
klassicismens medel i kombination med den egna tonaliteten.
Också Stravinskij bygger hela sin musik på de rytmiska elementen. Han
kom att bosätta sig i Paris där han på 1910-talet skrev musik för den ryska
baletten som var omåttligt populär. Stravinskijs baletter Eldfågeln,
39
Petrusjka och Våroffer skakade ordentligt om i den rätt konservativa dansvärlden. Stravinskij
bodde också i Schweiz men flyttade under andra världskriget till USA. Han var ett musikaliskt geni
vars verksamhet omfattade alla 1900-talets stilinriktningar, från cirkusmusik till jazz.
Sjostakovits är 1900-talets viktigaste sovjetryska tonsättare. Man har kallat honom för 1900talssymfonins främsta representant. Också han, liksom Prokofjev, råkade ut för de sovjetiska
ledarnas misshag. Sjostakovitj anpassade sig till kraven och kom att skapa en egen stil som haft
stor betydelse för flera tonsättare.
En konstinriktning som radikalt avviker från konventionen brukar kallas avantgarde. Darmstadt i
Tyskland blev på 1950–talet den nya musikens centrum. Fransmannen Olivier Messiaen (1908 –
92) fortsatte på de seriella riktlinjer som hade skapats av Webern, men Messiaen är numera mera
känd för sina indiska rytmer och skalor och framförallt användningen av fågelsång som musikaliskt
material. Oiseaux exotiques (1956) presenterar exotisk fågelsång med hjälp av sång, piano och
liten orkester.
Också tekniken kommer in i 1900-talets musik. Med
elektronmusik avses musik som komponeras med
hjälp av elektroniska apparater. Ljuden kan framkallas
med tongeneratorer (syntetisator) eller så kan man
använda naturliga ljud som prepareras elektroniskt.
Bland de viktigaste tidiga elektronmusikerna finner vi
Karlheinz Stockhausen (bilden t.h., 1928 – 2007) som
väckte uppståndelse på 1950-talet.
Med aleatorik avser vi en musik som framkallas
slumpmässigt. Många tonsättare, bl.a. Stockhausen,
John Cage och Pierre Boulez, har experimenterat med
denna typ av improvisation. Aleatoriken är inte helt
slumpmässig, formen är bestämd på förhand. Inom ramen för vissa
gränser kan musikern skapa slumpmässig musik. En parameter som kan
styra formen är tiden: genom att bestämma att ett avsnitt får räcka ett
bestämt antal sekunder bildas en begränsande form.
Bland finländska nutida tonsättare kan nämnas Leif Segerstam (f. 1944),
Magnus Lindberg (f. 1958) och Kaija Saariaho (f. 1952, bilden t.v.). Båda
har skapat stilar med egna kännetecken, Saariaho har bl.a. arbetat med
kluster, dvs. breda tonala fält där musiken får ett slags svävande,
frikopplad karaktär.
40
Finland
Medeltiden
Kristendomen spred sig till Finland både från öst och väst. Det första korståget till Finland ägde
rum på 1150–talet. Men det förekom kyrkosång redan före den här tiden. Från 1300-talets slut
finns en samling för hand skrivna kyrkosånger vilka går under namnet Graduale Aboense (bilden).
Det ändå viktigaste medeltida musikaliska
minnesmärket är samlingen kyrko- och skolsånger
under namnet Piae Cantiones (latin "fromma
sånger", 1582). Man antar att en del av sångerna i
samlingen har kommit till i Finland, i Åbo. Den
profana (världsliga) musiken utvecklades långsamt i
Finland. Den viktigaste orsaken var avsaknaden på
ett permanent kungahov. Ett undantag utgör hertig
Johans tid vid Åbo slott åren 1556 – 63, då det i
Hertig Johans renässanshov fanns 30 yrkesmusiker
som bäst. Åbo var Finlands musikaliska centrum
också p.g.a. grundandet av Åbo Akademi år 1640.
Den klassiska tidsepoken
Renässansen och barocktiden blev marginella i
Finlands musikhistoria. Den klassiska tidsepoken
befästs i Finland genom att man grundade ett
akademiskt kapell i Åbo år 1747. Det litterära
Aurorasällskapet bidrog också till att ett musikliv odlades i landets viktigaste stad. Avgörande var
ändå grundandet av det Musikaliska Sällskapet i Åbo år 1790. Det innebar början på ett
självständigt musikliv i Finland. Sällskapet hade en egen orkester och ett stort notbibliotek. Den
första finländska klassiska tonsättaren var Erik Tulindberg (1761 – 1814).
Snart började man spela Haydns stråkkvartetter och Beethovens symfonier.
Den viktigaste finländska klassikern är Bernhard Henrik Crusell (1775 – 1838). Han flyttade redan
som 16-åring till rikets dåvarande huvudstad, Stockholm, där han verkade som klarinettist i
hovkapellet. Crusell blev vida känd också utanför Sverige-Finlands gränser. Han skrev en rätt stor
mängd instrumentalmusik och operan Den lilla slafvinnan (1824).
Romantik och nationalromantik
Då Finland hade blivit en del av det ryska riket flyttades huvudstaden från Åbo till Helsingfors
(1812) dir också universitetet flyttades (1828). Som universitetets musiklärare kom Fredrik Pacius
från Tyskland år 1835. Han hämtade den centraleuropeiska romantiken till Finland. Pacius
41
förnyade vårt musikliv och grundade bl.a. Akademiska Sångföreningen. Pacius skrev den första
finska operan Kung Karls jakt (1852).
Övriga tonsättare från romantiken är Fredrik August Ehrström, Karl Collan och Gabriel Linsén.
Många finländare studerade i Tyskland vilket förstärkte den tyska romantikens ställning i Finland.
Bland dessa finländare var Martin Wegelius och Robert Kajanus de viktigaste, den förra grundade
Helsingfors musikinstitut (sedermera Sibelius-Akademin) och den senare Helsingfors
stadsorkester. Kajanus blev känd som dirigent av Sibelius orkesterverk.
Sibelius och nationalromantiken
Nationalromantiken blomstrade med musiken av Jean
Sibelius (1865 – 1957, bilden till höger) som skapade den s.k.
karelianismen inom musiken. Hans produktion är en av den
klassiska musikens mest fascinerande skattkammare. I den
ingår världsberömda hit-melodier såsom Valse triste och
Finlandia. I den ingår 1900-talets mest inspelade
violinkonsert. I den ingår symfonierna nr 1-7. Symfonicykeln
är en av de mest uppskattade och mest framförda efter
Beethoven. I den ingår lättfattliga småstycken och
djupsinniga, helt egenartade mästerverk i stil med Luonnotar
och Tapiola.
Sibelius kompositoriska produktion skapades i huvudsak
under de fem årtiondena mellan början av 1880-talet och
slutet 1920-talet. Hans stilistiska utveckling går från de första studierna i wienklassicistisk och
förromantisk stil genom nationalromantiken och ett slags nyklassicistiskt och expressionistiskimpressionistiskt mellanstadium mot de sista stora verken där det symfoniska tänkandet förnyas
och utkristalliseras på ett sätt vars betydelse med hjälp av modern forskning först nu börjar
öppnas.
Också den stora romantiska symfonins historia får ett slut då den blir så tung att den inte kan bära
sin egen tyngd och tonaliteten upplöses. Vår egen Jean Sibelius hör till de sista stora egentliga
romantiska symfonikerna.
Övriga nationalromantiska tonsättare var Oskar Merikanto (1868 – 1924), Leevi Madetoja (1887
– 1947), Selim Palmgren (1878 – 1951) och Toivo Kuula (1883 – 1918).
Den finländska modernismen
Finland hade alltid varit långt från musikens metropoler, men i och med att staden St. Petersburgs
betydelse i Europa stärktes flyttades också den musikaliska tyngdpunkten norrut. Småningom
började de modernistiska intrycken söka sig också till Finland. Man förhöll sig ändå rätt kyligt till
42
den nya tidens strömningar. Aarre Merikanto (1893 – 1958) inledde sin karriär som romantiker,
men blev snart hängiven modernist. Hans viktigaste verk är operan Juha. Uuno Klami (1900 – 61)
skapade mest musik som påminde om Stravinskij, Ravel och neoklassicism (neoklassicism =
inriktning som bygger på wienklasiska former men använder ett modernare tonspråk). Såväl
Joonas Kokkonen (1921 – 96) som Einojuhani Rautavaara (f. 1928) började som neoklassiker. De
experimenterade ändå med 1900-talets olika stilinriktningar, dodekafoni och seriell stil.
Erik Bergman (1911 – 2006) var en djärv
kolorist som tog gärna intryck från musik från
exotiska kulturer. Ett av hans centrala verk
kom till först i slutet av hans tonsättarliv,
operan Det sjungande trädet som gav
Bergman Nordiska rådets musikpris år 1994.
Den finska operaboomens viktiga namn är
Aulis Sallinen (f. 1935) som hör till Finlands
mest kända tonsättare just för operorna Det
röda strecket (Punainen viiva) och Kullervo.
43
Musikord och – begrepp (Allmän musikkunskap, grundnivå)
A CAPPELLA
Körsång utan ackompanjemang av instrument.
ABSOLUT MUSIK
"Ren" musik som inte strävar efter att avbilda utommusikaliska händelser
(ingen ”beskrivande” musik).
ALEATORIK
Slumpmässig musik, användning av "utlottning" vid komponerandet eller
framförandet.
ARIA
Solosång som ackompanjeras av instrument. Oftast en del av en större
vokalkomposition, t.ex. en opera. Jfr. Arioso, liten aria.
ARIOSO
Liten aria
AVE MARIA
Bön till Maria, enligt den katolska liturgin
BAGATELL
It. bagatella, liten, obetydlighet, småsak, mus. anspråkslös tonsättning i litet
format.
BALLATA
1) Dans 2) Ballad
BARCAROLE
”Båtsång”, en fri kompositionstyp från romantiken, oftast i en gungande 6/8
–taktart.
BAROCK
Stilepok på 1600-talet: en motvikt till den föregående epoken, renässansen,
som betonade vokalmusiken. Under barocken betonades
instrumentalmusiken. Den profana, världsliga, musiken blev likvärdig med
den sakrala musiken, kyrkomusiken.
Terrassdynamik, konserterande stil, basso continuo, homofoni.
BASSO CONTINUO
"Fortlöpande bas", en ackompanjemangsform och en
instrumentsammansättning under barocken: oftast en cembalo och cello
(gamba) (ett klaver och ett basintrument).
BEL CANTO
Sångstil, eg. ”vacker sång”
BERCEUSE
Vaggvisa, en fri kompositionstyp från romantiken.
CANZONA
1) En slags föregångare till fugan 2) Sång (i allmänhet)
CELLOKONSERT
Ett flersatsigt verk skrivet för cellosolist och orkester; jfr. konsert.
44
CONCERTO GROSSO
En kompositionstyp från barocken: en konserterande grupp och en orkester.
DISKANT
Överstämma eller högt register
DISSONANS
Missljud; ett ackord eller –intervall som låter ”skärande” eller kräver
”upplösning”
DIVERTIMENTO
Underhållning
DODEKAFONI
Tolvtonssystem, alla toner är likvärda.
DUO, DUETT
Två instrumentalister eller ett verk avsett för dem. ”Spela duett”
ELEGI
Klagosång
ETYD
Övningsstycke
EXPRESSIONISM
En stilinriktning från början av 1900-talet: framhäver uttrycket, åsidosätter
dur-moll-tänkesättet på vägen mot dodekafonin.
FANTASI
Fri kompositionsform
FALSETT
Högt röstläge
FILHARMONISK
”Musikälskande” (eg. Vän av harmoni)
FINAL
It. finale, sista satsen i ett flersatsigt verk.
FLAGEOLETTONER
Övertoner spelade på ett stränginstrument
FUGA
Flerstämmig tonsättning som bygger på imitationsteknik. Jfr. imitation.
FÄLTTEKNIK
Användning av täta tonala vävnader och anhopningar, kluster, som
kompositionsmaterial.
GENERALBAS
Harmonilära; numrerad basstämma där ackorden betecknas med hjälp av
sifferkombinationer.
GENOMKOMPONERAD
Ett (sång)stycke där varje strof får en ny musik
HOMOFON
Flerstämmig tonsättning, i vilken endast en stämma är melodiskt
självständig, de övriga stämmorna ackompanjerar i form av ackord.
HUMORESK
Skämtsamt stycke
HYMN
Lovsång (även psalm)
45
IMITATION
De olika stämmorna (instrumntalisterna, sångarna) imiterar varandras motiv
och melodier. I en kanon presenterar envar stämma samma melodifökjd
som föregående. Den mest utvecklade formen av imitation kallas fuga där
tekniken är mest avancerad, föregångaren till fugan kallas canzona.
IMPRESSIONISM
En stilinriktning från sekelskiftet 1900: "impression", betoning av intryck och
klangfärg, utan fasta konstruktioner, fri stämföring och kombination av
ackord.
IMPROMPTU
”Plötsligt infall”, en verktyp från romantiken
IMPROVISATION
Musik som kommer till av stundens inlevelse
INVENTION
Påhitt, ”uppfinning”
KAMMARMUSIK
Musik skriven för liten instrumentalensemble (färre än ett tiotal musiker).
KANON
En form av imitation
KANTAT
"Cantata", ett (oftast) flersatsigt vokalverk.
KAPELLMÄSTARE
Orkesterns ledare, dirigent.
KLASSICISM
1700-talets senare hälft: upplysningstiden, "balans mellan form och
uttryck". Den moderna orkestern börjar ta form, borgerskapet börjar vid
sidan av adeln att aktivt ta del i musiklivet.
Sonatform, symfoni, stråkkvartett, fortepiano.
KONSERT
En tillställning där musikverk uppförs inför publik.
KONSERT 2
Ett flersatsigt verk skrivet för solist och orkester; parterna ”tävlar” mot
varandra, bägge parterna presenterar samma musikaliska material i olika
varierade former.
KONSERTMÄSTARE
Orkesterns förman, "leader", i allmänhet stämledaren för 1 violinstämman.
Brukar sköta om att orkestern stämmer sina instrument.
KONSONANS
Ett ackord eller intervall, som inte kräver ”upplösning”, fortsättning.
KORAL
Kyrkovisa (jfr. hymn och psalm)
KVARTETT
Ett verk för fyra instrumentalister, en kvartett. Kan också avse en scen ur en
opera där fyra solister sjunger samtidigt.
KVINTETT
Ett verk för fem instrumentalister, en kvintett. Kan också avse en scen ur en
46
opera där fem solister sjunger samtidigt.
LEDMOTIV
Ett särskilt motiv eller melodiavsnitt ljuder då en särskild rollfigur framträder
i en opera. Ledmotivets viktigaste uppgift är att återkalla i minnet vad som
har skett tidigare och sammanlänka händelserna. Ledmotivtekniken kan
också förekomma i symfoniska dikter och motsvarande programmusikaliska
verk.
LIED
En tysk (germansk) konstsång, där ackompanjemanget (i allmänhet piano)
innehar en viktig, självständig roll.
LIEDFORM
Gemensamt namn för små kompositionsformer. Den enkla sång- (eller vis-)
formen består i allmänhet av två frasgrupper (avsnitt),
a och b, och en eventuell upprepning av dem. Då det första avsnittet a
upprepas efter det senare avsnittet b kallas formen tredelad (ömsesidig)
liedform (aba).
MADRIGAL
Medeltida sång
MODALITET
"Kyrkotonarterna": dorisk, frygisk, lydisk och mixolydisk (jonisk och eolisk –
dur och moll), diatoniska skalor. Modus (singularis) resp. modi (pluralis)
MODERNISM
En inriktning gällande samtliga konstformer, djärv uttrycksfullhet
karakteriserad av avvikelser från samhällets normer.
MOTETT
En polyfon vokaltonsättning i litet format, i allmänhet skriven till en andlig
text.
MOTIV
En melodisk eller rytmisk ”idé”, t.ex. ett intervall eller en rytmisk figur.
MUSIKAL
En form av modern ”operett” som utvecklades under 1900-talet jämsides
med den s.k. populärmusiken.
MÄSSA
Den centrala formen av kyrklig vokalmusik. Som musikterm avser mässa en
tonsättning som bygger på liturgins fasta textavsnitt (ordinarium), oftast för
kör och orkester, satserna Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei.
NEOKLASSICISM
En musikalisk stilinriktning som inföll i huvudsak under tiden mellan
världskrigen; en reaktion mot senromantikens kromatik och upplösningen
av tonaliteten. Neoklassicismen (även nyklassicismen) övergav det
romantiska känslosvärmeriet och tog fasta på den fria tonaliteten. De gamla
formbyggnaderna togs till heders (sonat, konsert) jämte polyfonin.
NOCTURNE
Nattligt stycke
47
OKTETT
Stycke för åtta eller åtta uppträdande
OPERA
Musikdrama: en helhet där musik, teater (litteratur), dans och bildkonst
bildar de centrala elementen.
OPERETT
En lättare form av opera, sångspel.
OPUS
Verk
ORATORIUM
Flersatsigt verk med i allmänhet bibliskt motiv, en slags "andlig opera".
PARTITA
Flersatsig kompositionsform
PARTITUR
Fullständiga noter till ett flerstämmigt verk.
PASSION
En musikalisk framställning av Kristi lidande enligt evangelietexterna.
PASTORAL
Herdestycke, -musik
PIANOTRIO
Instrumentalensemble: violin, cello och piano – kan också vara namnet på
ett verk skrivet för denna ensemble.
POLONÄS
Dans i trefjärdedelstakt
POLYFON
En tonsättning som bygger på självständiga stämmor som ofta imiterar
varandra.
POSTLUDIUM
Slutspel, ”utgångsmusik”.
PRELUDIUM
"Förspel", den första satsen i ett flerstämmigt verk. Även en självständig
komposition.
PROGRAMMUSIK
Musik som strävar efter att beskriva en historia, ett händelseförlopp eller
ett naturfenomen.
RAPSODI
Fritt utformad komposition, ”rapsodisk” = stympad
RECITATIV
Ett avsnitt i t.ex. en opera eller annat vokalverk där sångaren talande till
ackompanjemang berättar en händelse som för fram intrigen i verket.
Kombinationen recitativ – aria är typisk: först berättar recitativet om
händelsen och därefter beskriver arian den känsla som händelsen
framkallar.
RENÄSSANS
En kulturell inriktning som uppstod i Italien under 1400 - 1500 -talen, en
"pånyttfödelse" av antikens kulturella ideal. Guldåldern för den polyfona
vokalmusiken.
48
REQUIEM
Själamässa, en särskild form av mässa, uppbyggnaden varierar.
ROMANTIK
"Romantiken är inte en stilinriktning utan en attityd". 1800-talets reaktion
mot upplysningstidens förnuftsiver. Konstnären, individen, kom i fokus.
Mindre kompositionsformer, programmusik, virtuositet.
RONDO
En lättare, dansant, komposition, där det första avsnittet (huvudavsnittet)
upprepas varvat med olika sidoavsnitt (exv. ABACABA).
SATS
1) En del av en komposition, avsnitt 2) sättning
SCHERZO
Skämtsamt och (ofta) snabbt musikstycke; utgör ofta tredje (eller motsv.)
satsen i en symfoni.
SEPTETT
Stycke för sju, sju uppträdande
SERIELL MUSIK
Att inordna tonlägen, längder, styrkeförhållanden etc. till serier.
SERIE
Samtliga 12 toner inom en oktav inordnas till en serie som utgör
byggnadsmaterialet i en komposition.
SOLIST
Ensam uppträdande (jfr spela solo)
SONAT
En flersatsig komposition vars första sats (ofta) följer sonatformen, den
andra satsen är långsam och tredje satsen (finalen) är snabb. Till en början
var sonaten bara en instrumentalkomposition ("sonata") för att markera
skillnaden till en sjungen komposition eller kantat ("cantata").
SONATFORM
Exposition-, genomföring- och återtagning; huvud- och sidotema. Musikalisk
byggnadsform från wienklassicismen framåt.
SONATIN
En sonat av mindre och tekniskt lättare form.
STRÅKKVARTETT
Instrumentalensemble: 1 och 2 violin, altviolin och cello.
STRÅKKVARTETT 2
Ett (oftast) flersatsigt verk som är skrivet för en stråkkvartett.
SVIT
Flersatsig komposition där avsnitten är i en följd
SYMFONI
Ett flersatsigt orkesterverk vars 1 sats (ofta) följer sonatformen.
SYMFONISK DIKT
En till synes ensatsig, programmatisk, komposition av symfonisk karaktär.
TEMA
En melodi, material för en komposition, uppbyggt av ett motiv
KÖRSTÄMMOR
S A T B (sopran, alt, tenor, bas)
49
SOPRAN
En hög damstämma (även förekommande i instrument, t.ex.
sopransaxofon).
MEZZOSOPRAN
Medelhög damstämma.
ALT
Låg damstämma eller medelhög instrumenttyp.
KONTRATENOR
Tämligen hög mansstämma (tonläget motsvarar en alt), falsettsång.
TENOR
Hög mansstämma eller lägre instrumenttyp.
BARYTON
Medelhög mansstämma (observera: barytonhorn).
BAS
Låg mansstämma eller låg instrumenttyp.
TONAL
Något som grundar sig på tonarter, dur och moll.
ATONAL
Utan förankring i tonarterna, tonartslös.
BITONALITET
Användning av två tonarter parallellt.
POLYTONAL
Användning av flera tonarter parallellt.
TOCCATA
En komposition för klaviaturinstrument med festlig karaktär.
DRILL
Ornament eller utsmyckning; snabbt växlande mellan två toner (den
ordinarie tonen och hjälptonen).
TRIO
Verk för tre instrumentalister (terzett: för tre sångare).
VARIATION
Stiliserad förändring, upprepning av ett motiv i förändrad (varierad) form,
men som ännu klart kan identifieras
50