1. No category

Den holografiska
själen
av
Mats Barrdunge
Titel förlag
Sveavägen 100
Stockholm
2
Om jag skulle jämföra den här boken med
någon annan bok, är det endast en som
jag kommer att tänka på och det är
Gröngölingsboken. Det märkliga med den
boken var att jag aldrig kunde begripa hur
såå mycket vetande kunde rymmas i en
sådan liten bok. Jag funderade en del på
det som liten och kommer ihåg att jag
aldrig löste problemet. Det verkar inte
som om det slog mig att de bara hittade
på allting.
4
Innehållsförteckning
Förord
Större än sig själv
Människans sex rumsriktningar
Jaget och medvetandet
Modell av människans själsliga struktur
Den holografiska själens logiska grund
Döden
Ande och själ
Sinnet
Känsla och Tanke
Intuition
Viljan
Yin och Yang
Själens föränderliga form
7
9
13
18
22
30
35
37
39
43
49
52
55
56
Mer om medvetandet
En tredimensionell bild
av själens sfäriska struktur
Hjärnhemisfärernas särskilda funktionssätt
Mer om känslor och tankar
59
Tänkandets sekventiella utvecklingsserie
Medvetandets sekventiella utvecklingsserie
Holografisk tredelning
Skapelsen är en fraktal
Skapelse från ingenstans
79
88
103
107
109
69
71
75
6
Förord
Det här är en medvetandefilosofi som bygger på en teori om
att den sinnliga och tänkande människan skapas ur en enkel
princip om att två bildar ett tredje. Det mest konkreta exemplet är människans fortplantning där två bildar ett tredje, men
den här filosofin vill visa på att detta enkla matematiska
förhållande är själva formeln för förståelsen av det
mänskliga tänkandet, och därmed nyckeln till ett klart
medvetande.
Det skulle något förenklat kunna beskrivas som en
metafysisk psykologi med pythagoreiska inslag. Poetiskt
skulle man kunna säga att det är en teori om själens
matematik.
Det är framförallt ett mycket abstrakt resonemang, som är
både spekulativt och logiskt, men en strävan i mitt filosoferande har alltid varit att försöka tala konkret om det
abstrakta. Om uppgiften är att beskriva själslivet, finner jag
det naturligt att då ta sina utgångspunkter i termer som vi
använder för dessa i vårt vardagsspråk, som ”känsla”,
”tanke”, ”upplevelse”, ”medvetande”, ”jaget”, ”minne”,
”sinne” osv. Detta för att läsaren skall kunna följa
resonemanget och kontrollera slutsatserna med egna
associationer, reflektioner och erfarenheter, men också
därför att min bestämda uppfattning är att det går att bygga
upp en sammanfattande modell av det mänskliga själslivet,
med hjälp av de i vardagsspråket relevanta och tillräckligt
abstrakta termerna för just detta.
En utgångspunkt för att beskriva själslivet, har alltså varit att
det som människan vill förstå om sig själv, redan finns i vårt
vardagsspråk. Jag har därför i största möjligaste utsträckning
undvikit att bygga upp teorin på konstruerade termer, utan
har utgått från att användandet av ovanstående termer som
till-räckliga för att beskriva vårt själsliv. Några språkliga
innovationer har dock få se dagens ljus som ex.”holografisk
tredelning”, ”halvtransparenta speglar” och ”dubbelfattade
gyroskop”.
Endast allmänna termer för det mänskliga själslivet är inte
ett tillräckligt verktyg för att beskriva denna modell, utan för
att kunna ge en full visuell överblick av dessa termers
relativa förhållande, är tvådimensionella bilder och
tredimensionella modeller nödvändiga komplement. För att
beskriva dynamiken i dessa modeller, har de i vissa fall
också animerats.
Termer och uttryck i texten som är satta inom
citationstecken används inte på ett konsekvent sätt. Ibland
syftar de på termer och uttryck som förekommer i
vardagsspråket och ibland på termer och uttryck som jag
själv använder mig av.
Animationerna hittar du på: www.barrdunge.com/exempel
8
Större än sig själv
Det ligger en stor sanning i påståendet om att filosofins
uppgift inte är söka svaren utan att ställa frågorna. Men inget
tänkande arbete är möjligt utan vissa antaganden.
Någonstans måste man starta. Välkomna!
Huvudtesen för denna uppsats är att den mänskliga själen är
holografisk. Det betyder att den kan återskapa en helhet som
är större än sig själv. Människans själ kan överskrida sina
begränsningar, den kan växa utöver sina förutsättningar.
Människan är utvecklingsbar, vilket innebär att den kan
överskrida gränsen för sina egna förutsättningar. Men detta
överskridande kan även ta sig andra former. Den enskilda
människan kan ibland känna sig ett med naturen eller så kan
den leva för sin familj, men den kan också fördjupa sig i de
stora livsfrågorna. Den kan ibland t o m känna sig ett med
universum, trots att den lever på en mikroskopiskt liten plats
i den gränslösa världsrymden, med sin nästan försumbara
storlek. Den kan också känna sig odödlig fast den vet att den
kommer att dö. Det paradoxala med oss människor är
således att vi kan uppleva oss som gränslösa och oändliga,
trots att vi existerar inom tids- och rumsbegränsande
förutsättningar.
För att lösa ovanstående paradox måste vi tänka oss att vi är
gränslösa samtidigt som vi är begränsade. Att illustrera detta
är givetvis omöjligt, men anta att vi försöker säga något som
skulle kunna beskrivas i rumstermer. Låt oss då göra tankeexperimentet att det gränslösa rummet kan skapa sina egna
begränsade rum. Att illustrera detta är givetvis omöjligt, men
vi skulle kunna tänka det som att två obegränsade sfärer
möts i ett gränssnitt som bildar ett tredje begränsat rum.
Geometrin kan givetvis bara avbilda mängder som är
avgränsade, men den tanken borde inte vara svårare att
förstå än att det i vårt oändligt stora universum kontinuerligt
bildas ändligt utsträckta stjärnor och planetsystem.
Se filmen beginning
Men vad betyder det konkret för oss som människor på
jorden? Vi människor befinner oss i ett sådant begränsat
rum, på en yta mellan obegränsade sfärer. Det ger oss
speciella förutsättningar för hur vi upplever livet som
människa på jorden. Det gränslösa sfäriska tillståndet
övergår till ett linjärt och tillplattat tvådimensionellt
tillstånd. Vi upplever det som att vi befinner oss på ett plan.
Vi kan kalla det för ”jordytan”. Med blicken riktad mot
10
horisonten vandrar vi så framåt och det tvådimensionella
rummet rätar upp sig och bildar ett tredimensionellt rum. Vi
skapar oss ett begränsat sfäriskt rum att vandra i.
I det begränsade rummet innesluts vår gränslöshet av något
som vi med våra sinnen inte riktigt förstår. Men med tanken
kan vi sträcka oss utöver det vi upplever med våra sinnen,
och förstå att vår varseblivning är begränsad till räckvidden
och känsligheten av våra fysiska sinnen. Vår fysiska kropps
begränsningar är också våra upplevelsers begränsningar,
men med vår tanke kan vi sträcka oss utöver våra
upplevelser.
Vi förstår att blicken mot horisonten ger en delvis falsk bild
av rummet, och att horisontlinjen är krökt och egentligen
cirkulärt, för att vi vet att jorden är ett klot. Detta kan vi
endast förstå med tänkandet, men rummet är mer
komplicerat än så. Jorden kretsar kring den ändå större
sfären Solen, som i sin tur uppgår i det ändå större
solsystemet som i sin tur uppgår i den ändå större galaxen
Vintergatan och vidare ut i det för oss obegripligt oändligt
stora universum.
Det öppnar upp för tänkbarheten att samma förhållande
gäller även för hur vi borde uppfatta tiden. Att vår
begränsade livstid kanske inte ska uppfattas som en lång
linje från födelse till död, utan ett utsnitt ur en längre
tidslinje som kröker sig cirkulärt, men att vi inte förmår se
det.
Om vi istället tänker oss att födelse och död är samma punkt,
eller när vi dör, går vi ut ur samma punkt som vi går in i, när
vi föds. Då skulle livet kunna beskrivas som en cirkel.
12
Människans sex rumsriktningar
Inom det begränsade rummet återskapar den holografiska
själen det obegränsade sfäriska tillståndet genom stegvist
byggda strukturer av relativa motsatser. Hur detta ska
beskrivas kan vi rekonstruera med hjälp av vår egen fysiska
kropp, som får bli referens för vårt läge i rummet. Med den
upprättstående människan som utgångspunkt, kan vi
omedelbart identifiera den relativa motsatsen mellan ”upp”
och ”ner”. Människan står på två ben och har en markyta
under sig och en himmel ovan sig. ”Jordytan” blir en
gränsyta för den relativa skillnaden mellan ”upp” och ”ner”.
Men denna relativa motsats förutsätter en sinnligt
upplevande människa, som med sin syn och sin subjektiva
upplevelse bekräftar att den befinner sig i ett något
”däremellan”. Med vår syn, placerad i ögonhöjd, får vi en
upplevelse av ett relativt ”nere” om vi tittar neråt, och ett
relativt ”uppe”, om vi tittar uppåt.
Den andra relativa motsatsen i rummet kan vi identifiera
som skillnaden mellan ett ”framför” och ett ”bakom”, och
följer av hela vår kropps konstitution, av vår
framåtförflyttning och våra sinnens placering. Människan
har ett ansikte, med ögon, näsa och mun, så att vårt huvud
kan sägas ha en framsida och en baksida. Kroppen är
konstruerad efter principer som gör oss framåtblickande och
framåtgående. Det råder därför inget neutralt förhållande
mellan bakåt och framåt, utan människan är riktad framåt,
eller människan har en naturlig tendens att vandra framåt.
Den tredje relativa motsatsen går mellan höger och vänster,
och har sin fysiska motsvarighet i vår högra och vänstra
kroppshalva. Går vi närmare och betraktar människan upptäcker vi genast att den är utrustad med två ögon, två öron,
två armar, två ben. Hela kroppen förefaller vara delad i en
vänster och en högersida, som står spegelvänt vända mot
varandra. Som om vi vore formpressade av två lika delar
14
som vänts spegelvänt mot varandra. Men neutralitet råder
inte heller mellan dessa två kroppshalvor, utan människor är
endera vänsterhänta eller högerhänta, den ena sidan är alltid
lite mer dominant än den andra.
Sammantaget ger detta en bild av att vi rumsligt sätt, skulle
kunna dela upp vår kropp i tre olika gränsytor. Men rummets
tre utbredningsaxlar, kan också betraktas som tre relativa
motsatser för människans upplevelsemässiga förutsättningar.
Då får vi ett upplevelsemässigt koordinatsystem, med origo
som vår utblick mot världen i sex olika riktningar. Men jag
vill föra denna analogi ytterligare ett steg, och även beskriva
dessa tre rumsliga gränsytor, som en mall för hur själva det
mänskliga tänkandet är strukturerat.
Koordinatsystemets sex riktningar tillåter inte logiskt
bildandet av någon sfär, men däremot finns en mellanform
som återbildar den sfäriska inneslutenheten, och det är
oktahedronen.
Oktahedronen är en tredimensionell polyhedron, bestående
av åtta sidor och sex hörn. Den får man om man tar två
pyramider och lägger dom med basen mot varandra. Man
skulle därför kunna kalla denna modell för en ”dubbelpyramid”.
Se filmen hedragon
Oktahedronen är inte främst en tredimensionell modell för
hur vi upplever verkligheten, utan ska ses som tänkandets
modell för att förstå denna inneslutenhet. Men såtillvida blir
det också en modell av tänkandets egen struktur. Och
eftersom vi antagit att själen är holografisk, följer att vi med
tänkandet även ska kunna återskapa denna helhet.
Detta återskapande kan beskrivas som en serie av samma
stegvist uppbyggda motsatser som gäller för hur vi rumsligt
16
omsluter kroppen i sex olika riktningar, men kan också
beskrivas som att rummets balanserande centrum byts ut.
Betraktar vi oktahedronen som ett rum för våra upplevelser,
bör vi lägga ett öga i dess centrum. Betraktar vi den istället
som ett rum för tankar, måste vi sätta Jaget i dess centrum.
Men vill vi även överskrida vårt eget tänkande för att
återskapa det gränslöst sfäriska, måste vi placera
medvetandet i centrum.
Jaget och medvetandet
Tänkandet kan inte förstå helheten som en helhet, utan måste
dela upp den i särskiljande motsatser. Den kan därför inte
förstå den holografiska själen som en helhet, utan måste dela
upp den i olika delar. När den delat upp själen i sex olika
delar genom tre olika motsatsförhållanden återskapar den
helheten som en oktahedronisk modell. Men en sådan
tankemodell inplacerar samtidigt sig själv och underordnar
tänkandet som bara en av själens sex egenskaper. När tanken
återskapar sin egen större helhet, återskapar den själens
helhet. Hur hänger detta ihop? Genom att själen är
holografisk, så att helheten kan återskapas ur varje del, och
därför även ur tänkandet.
Tanken skapar en modell av den holografiska strukturen,
men tänkandet är själv en komponent i denna modell. Det
betyder att tänkandet måste göra sig mindre än sig själv för
att kunna återskapa något som större än sig själv.
Förhållandet mellan tänkandet och medvetandet kan preciseras ytterligare. Studerar vi själva uttrycket ”medvetande”
kan vi ur själva satsbyggnaden definiera medvetandet, som
ett vetande om ett annat vetande. Att veta något är en sak,
men att även veta att vi vet detta, är vetandet av ett vetande.
Detta kan också beskrivas som en förståelse. Att skilja
vetandet från medvetandet är därför skillnaden mellan att
veta och att förstå det man vet.
Förhållandet mellan tänkandet och medvetandet kan preciseras ytterligare genom att se det som ett förhållande mellan
jaget och medvetandet. En belysande skillnad mellan ”jaget”
18
och ”medvetande”, är att för alla påståenden som börjar med
ett ”jag” kan man alltid göra tillägget ”nu”. Således är ”jag
vet” liktydigt med ”jag vet nu”. Men medvetandet är inte
inskränkt till ett nu, utan åsyftar ett vetande som finns hela
tiden. Detta indikerar skillnader, som att Jaget kan beskrivas
som ”temporaliserat” eftersom man kan göra tillägget ”nu”,
till skillnad från medvetandet, som är en förståelse från nu
och framåt. Medvetandets förståelse har en kontinuitet eller
permanens, medan Jaget vet nu.
Istället för att definiera jagets egenskaper, kan man försöka
definiera dess plats, och då lyder tesen: ”Jaget finns där alla
tankar börjar och slutar”. Det säger inget om innehållet i
jaget, utan bara att det är en startpunkt och tillika slutpunkt
för tankar. Jaget blir som ett ”origo” i ett koordinatsystem
för tankar. Allting relaterar sig till origo, men origo själv blir
tomt på innehåll.
Jaget blir då en funktion för tankar att kunna relatera sig till
andra och i princip till alla andra tankar. Jaget får
strukturella egenskaper, även om vi inte fyller den med
något innehåll. Som strukturellt centrum blir jaget då
användbart, eftersom till synes allting verkar kunna relatera
sig till jaget. Ex. Jag upplever, jag känner, jag ser, jag tänker,
jag vet, jag lever osv. Ur hur vi använder jaget, skulle vi
därför även kunna säga något om hur tänkandet är
strukturerat.
När det gäller termerna ”kropp” och ”medvetande”, blir
jagets bindningar annorlunda. Vi säger inte ”jag kropp” eller
”jag medvetande”, utan vi måste mellanbinda det med ett
”är” eller ett ”har”. Jaget behöver ett tredje för att kunna
bilda relation till ”kropp” och ”medvetande”, som om de
vore något annat men ändå något förbundet med. Det säger
att det finns en lägestruktur för hur jaget språkligt
positionerar sig, där termer som ”känner”, ”tänker”, ”ser”,
”upplever” står i ett förhållande till jaget, medan ”kropp”
och ”medvetande” står i ett annat. Jaget kan inte ställa sig i
relation till dessa, på samma sätt till tankar och känslor, utan
måste skapa ett längre avstånd till ”kropp” och
”medvetande”. Om vi tänker oss att medvetandet skapar
”jaget” som ett ord för att styra tankarna, så kan jaget gå
utanför sin egen struktur, med hjälp av språket. Medvetandet
skapar ett jag som blir ett språk för att med tänkandets hjälp
spränga sina egna gränser och återskapa en större helhet. Ur
jaget växer så ett klart medvetande fram.
Satsuttrycket ”jag tänker” kan då uppfattas som något
paradoxalt, med tanke på att jaget definierats som just, där
alla tankar börjar och slutar. Att satsuttrycket ”jag tänker”,
ska kategoriseras som en tanke, kan ju låta rent banalt, men
om även uttryck som ”jag känner”, ”jag lever” och ”jag vill”
också är att betrakta som tankar, blir det genast mer
intressant. Men inte som de språkligt kan formuleras, som
satser i efterhand, utan då jaget tänker sina relationer i
realtid. En konsekvens att det vore att vi missuppfattar
omfattningen av tänkandets betydelse och tror att det bara
gäller situationer då ”jag tänker” och inte även ”jag känner”
eller ”jag upplever”. Slutsatsen vore då att allt som vi
känner, upplever, vill, minns osv. bara är olika former av
tänkande.
Då blir det betydelsefullt att hitta andra jämförelser, med
andra termer, för att försöka ta sig ut ur denna labyrint.
Termen ”medvetande” blir då användbar, även om det är en
term som jaget använder, och därmed också en tanke. Men
vi har samtidigt för detta arbete antagit som en
20
grundläggande hypotes, att själen har en holografisk
struktur. Att tänkandet skulle kunna befinna sig både
innanför och utanför sitt jag, är därför inte motsägelsefullt,
utan istället en klargörande punkt för att med tänkandet som
metod kunna återskapa en förståelse av själens holografiska
struktur. Att vi alltså med tänkandet kan säga något om det
som är större än själva tänkandet, som t ex om medvetandet,
följer av att själen är holografisk.
Så även om vi med tänkandet skapar en struktur för själens
hela innehåll, inklusive sig själv, är det samtidigt en förutsättning för att medvetandet ska kunna förstå helheten som
dess holografiska struktur. Utan ett medvetet tänkande klarar
människan inte av att separera sin själs olika uppenbarelseformer, utan allt blandas ihop i en enda stor tanke där
jaget upplever, känner och tänker. Såtillvida lever människan
hela tiden med denna stora helhet, men kan inte förstå den
samtidigt som jaget tänker dess olika framträdelseformer.
Modell av människans själsliga struktur
I ett försök att återskapa den tänkta oktahedronen av själen
som en sfärisk helhet, kan man börja med att betrakta det
som en modell i två dimensioner. Denna modell är ett
färdiskrivet förslag på hur denna komplexa struktur ska
kunna förstås i sina huvuddelar.
”Själen” är inte angiven i modellen men omfattar hela
området i mitten. Det är rummet för all sinnlig verksamhet,
22
som alla tankar, upplevelser, minnen, känslor, drömmar,
intui-tioner och viljor. Det betyder att vi har,
definitionsmässigt, ingen upplevelse av vare sig kroppen
eller anden, utan vi känner, upplever och tänker om dessa i
själen och påverkar dessa därför bara indirekt.
Själen är i modellen omgiven av en ande och en kropp, och
bildar tillsammans det mänskliga väsendets helhet. Det skall
inte förstås som att människan består av tre separata delar,
utan är en teoretisk bild av denna helhet sedd från tre olika
håll. I realiteten är dessa tre storheter sammanliggande,
genom att själen har samma form som kroppen, samt att
själen är i anden genom tiden. Därför är tre också ett, som
kommentar till den kristna uppfattningen om att den
mänskliga treenigheten består av tre oskiljbara delar.
Den matematiska principen om att två bildar ett tredje, är
därför bara en abstrakt uppdelning som behövs för att bättre
kunna förstå strukturen i människans själ, som både ett slutet
och
öppet
system,
eller
en
föränderlig
och
gränsöverskridande men sammanhängande sfär.
Sammantaget skulle modellen kunna beskrivas som en
matematisk bild av människan sedd från själens insida, i ett
försök att i en tvådimensionell bild återge den holografiska
principen, av delar som består av mindre delar och där varje
del för sig kan återskapa helheten.
När man talar allmänt och generellt om människans helhet,
brukar man vanligtvis göra det i dualistiska termer och säga
att människan består av en kropp och en själ, eller att
människan har en fysisk och en psykisk sida. ”Psyket”
uppfattas som ett synonymt uttryck till ”själen”, även om det
används i en lite mer vetenskaplig beskrivning av samma
själ. Det är samma dualism, där något befinner sig innanför
något annat, men de vetenskapliga termerna ”psykiskt” och
”fysiskt” antas också vara mätbara. Även för vetenskapen är
psyket något i vår kropp, men var mer exakt den vill placera
detta psyke är mycket oklart. ”i” eller ”inom” är ju
lägestermer.
Förhållandet mellan dessa två ”element” beskrivs på ett
väldigt oklart sätt. Själen brukar beskrivas som befinnandes
inom den fysiska kroppen, som om den fanns inbäddad i
kroppen. Vi har t ex uttrycken ”en sund själ i en sund
kropp”, eller ”själen inom oss”. Men sådana beskrivningar
skapar nya problem, eftersom denna själ är samtidigt inte
helt innesluten i kroppen, utan den visar sig utåt genom vårt
beteende och i alla våra livsyttringar. Så i vilken betydelse vi
menar att själen finns inom kroppen är därför inte helt klart,
men samtidigt fundamentalt för hur vi skall förstå det
grundläggande förhållandet mellan kropp och själ eller
psykiskt/fysiskt.
Modellen berättar att dualistiska modeller av likartade slag
inte ger en rätt sammanfattande bild av psyket och dess
förhållande till det fysiska, utan att det är mer komplicerat
än så. Bilden av själen som en inom sig sluten tillvaro är inte
heller en tillräckligt bra bild, eftersom själen är
gränsöverskridande. Men den här modellen vill korrigera
även den bilden, genom att göra en uppdelning i själens yttre
och inre gräns. Själen har en gräns utåt mot en yttre
verklighet, men även en gräns inåt mot en inre verklighet,
men den yttre och den inre verkligheten är inte två olika
24
verkligheter, utan själen möter samma verklighet från två
motsatta håll.
Minnet, som placerats längst ut till höger i modellen, som en
separat sfär, är en funktion som inte kan beskrivas utan att
man förutsätter dess motsats; sinnet. Minnet är ju en
funktion som medverkar vid sinnets alla processer, även om
ett minne definitionsmässigt är något ur det förgångna och
därför ”bakom” eller ”efter” upplevelsen.
Minnet är en funktion som skapar en helhet av det som
upplevelsemässigt är separerat. I människans själ går därför
sinnet och minnet ihop till en större helhet av verklighetsnärvaro, som vi inte kan separera utan håller samman.
Förmågan att minnas är primärt ingen ”arkivförmåga” eller
förmågan att i efterhand återkalla tidigare händelser eller
upplevelser, utan att vara så närvarande i upplevelsen när det
verkligen händer.
Sinne och minne går även hand i hand i det praktiska livet.
Betänk hur lite vi kan utföra i den fysiska verkligheten utan
ett aktivt minne. Det finns olika former av minnen, beroende
på vad och hur vi minns, men en viktig skiljelinje kan dras
mellan korttids- och långtidsminnet. En människa utan korttidsminne kan inte utföra något praktiskt funktionellt arbete
alls, eftersom den inte kan komma ihåg vad den gjorde i
momentet innan. Men frånvaron av ett långtidsminne gör
inte livet lättare. Hur skall människan kunna förstå sitt liv
som en helhet utan ett långtidsminne? Hur skall vi kunna se
någon mening med vårt liv, om vi inte kan knyta samman
olika upplevelser över tiden?
Minnet är därför en komplementär funktion till sinnet, men
ska inte uppfattas som en passiv funktion hos själen. Vår
uppfattning av minnet som något som reflekterar eller
återger händelser i det förflutna måste utvidgas, eftersom
minnet reflekterar inte bara händelser i den fysiska
verkligheten utan även alla upplevelser i själen. Såtillvida
reflekterar minnet hela själen och bör därför istället förstås
som en självständigt existerande form av verklighet, och inte
en reflekterande funktion hos själen.
I våra växlingar mellan vakna och sovande tillstånd, får vi
ett ytterligare perspektiv på den inre verkligheten. Här
övergår den inre verkligheten till en ”drömvärld” där
upplevelsen inte stämmer med logiken i den fysiska
verkligheten. Den ”inre verkligheten” förefaller styras enligt
en annan logik, som vi istället försöker tolka indirekt, som
symptom på något annat eller symboliskt. Däremot tror vi
oss kunna hämta viktig information ur denna värld, och även
en stor vetenskapsman som Sigmund Freud la mycket stor
vikt vid analyser av sina patienters drömmar.
”Drömvärlden” har en meningsfull koppling till det vakna
tillståndet i den fysiska verkligheten, men det är något vi
själva måste medvetandegöra oss om i det vakna tillståndet.
Vi måste ta drömmarna tillbaka till det vakna tillståndet med
hjälp av minnet, för att medvetet kunna tolka dess betydelse.
Men detta förhållande kan även sägas gälla alla sorters
”drömmar”, och även sådant som vi fantiserar om i det
vakna tillståndet. Dörren in till det inre rummet är öppet
även i det vakna tillståndet.
Själen har en alltså inre och en yttre gräns, men dessa
gränser är transparenta och alltså gränsöverskridande. Själen
26
är i den yttre verkligheten med hjälp av sinnet, men själen
är också i en ”inre” verklighet. Men eftersom allt vi
uppfattar och upplever är händelser i själen, så är vi också
hela tiden i själens egen slutenhet, i dess egen verklighet.
Det kan alltså synas som om verkligheterna är tre till antalet,
men detta bara är subjektiva perspektivförskjutningar inom
själen. Men om vi utgår från de subjektiva perspektiven
inom själen, får man en modell som kraftigt avviker från den
traditionella dualismen psykiskt/fysiskt och istället drar åt
den mänskliga treenigheten; ande/själ/kropp. Men även den
sistnämnda är alldeles för förenklad och förklarar inte
skillnaden mellan ande och själ. Den förklarar inte heller den
levande dynamiken mellan ande, själ och kropp, och förstås
därför bara som ett statiskt förhållande. Den här modellen
beskriver därför en själ som är sfärisk, föränderlig och
gränsöverskridande,
men
innesluten
mellan
två
”halvtransparenta gränser”.
Gränsen mellan ett yttre och ett inre är funktionellt beroende
av att sinnet är framåtriktat, men detta ger en förvrängd
upplevelse av människans själsliga inneslutenhet. Jaget som
placeras i mitten av denna modell, är det strukturerande
centrumet som sätter gränsen mellan en inre resp. en yttre
verklighet. Den ”inre” verkligheten uppfattas därför något
som tillhör oss själva och vi beskriver det som vårt ”inre
rum” eller vårt ”inre djup”. Men man bör göra men en
skillnad mellan denna inre verklighet och vår inre upplevelse
av den, på samma sätt som man gör en skillnad mellan
”yttre” verkligheten och vår subjektiva upplevelse av den.
Men eftersom dessa åtskillnader är skapade av vårt
medvetna subjekt, så är det också jaget som i slutändan
upphäver gränsen mellan det yttre och det inre, genom att
bearbetningen av olika former av upplevelser, leder till
medveten förståelse över gränsen mellan dessa olika
upplevda verkligheter.
Eftersom själen definitionsmässigt inte har någon upplevelse
av vare sig kroppen eller anden, måste det dynamiska
förhållandet mellan dessa ske på indirekt väg. Vi kan ta
exemplet då barnet lär sig gå, vilket förutsätter att det hela
tiden har en upplevelse av kroppens läge och dess
förhållande till den omgivande miljön. Denna färdighet
uppövas redan i spädbarnsåldern då barnet ligger på mage
och gungar med kroppen för att lära känna sin kropps
balanspunkt, så att den med sin vilja ska kunna vrida eller
röra kroppen för att flytta dess läge i rummet. Att lära sig gå
är en ändå mer komplicerad uppgift, men förutsättningen är
att hela tiden ha rätt information om kroppens balanspunkter.
För alla kroppar, oberoende av om de är i vila eller i rörelse,
kan man peka ut dess ”tyngdpunkt” som hela kroppens
balans vilar på. Stillastående har vi den någonstans i
magtrakten, men när vi rör oss framåt förflyttas denna
tyngdpunkt framåt eller bakåt, uppåt eller neråt, beroende på
hur avancerade rörelser vi gör. Men kroppens faktiska
tyngdpunkt kan vi indirekt styra och påverka, genom att
förändra den upplevda balanspunkten för att, liksom ett
gyroskop, indirekt styra kroppens rörelser med själens
viljeakter.
Med detta menar jag att den indirekta påverkan sker genom
en spegelvänd ”hävstångsprincip”, och att det mänskliga
väsendets treenighet, har sitt eget ett stabiliserande system
av inbyggda ”gyroskop”. Medvetandet kan beskrivas som
andens gyroskop i själen, för att indirekt, genom att driva på
28
själens egna verksamheter, expandera sitt medvetande och
stärka andens inflytande.
Den holografiska själens logiska grund
Ur antagandet om en själ, följer inte logiskt att vi har en
ande. Ur antagandet om att vi har en själ följer inte ens
logiskt att vi har en kropp. Själen respektive kroppen
identifierar vi med två helt olika metoder, och detsamma kan
sägas om anden. När vi verifierar själen är det ett
konstaterande om vår egen existens. Vi vet att vi har en själ,
eftersom vi vet att vi finns. Själen och vi själva blir här
samma sak, och därför kan vi säga att vi konstaterar detta
genom existens. Men med kroppen är det inte så, utan vi
säger att vi vet att vi har en kropp. Vi är inte kroppen på
samma sätt som vi är själen, eller vi verifierar kroppen
genom ett vetande om något annat än oss själva, medan vi
verifierar själen som vår egen existens. Men med anden är
det på ett ytterligare annat sätt. Anden verifierar vi endast
genom indirekt bevisföring, därför att anden, definitionsmässigt inte kan vara del av själen, och därmed inte
något vi kan uppleva. Vi kan alltså inte verifiera andens
existens genom anden själv, utan endast indirekt genom vår
själ.
För att logiskt klargöra detta sammanhang måste vi tillgripa
vissa förenklingar, och gå tillbaka till det inledande resonemanget, om att två obegränsade sfärer möts i ett tredje
begränsat rum. Vi måste förklara varför människan består av
ande, själ och kropp, ur det påståendet.
För att utgå från något som alla kan instämma i, börjar vi
med att konstatera att vi har en kropp och att den är
materiell. Men vad är materia egentligen?
30
”Materia” är ju ifrån begynnelsen en filosofisk term som
användes redan på antikens tid för att förklara alltings uppkomst och varande. Det är redan under antiken som
motsättningen mellan ande och materia uppstår. Platon och
hans idévärld kan sägas vara den antika filosofins främsta
företrädare för uppfattningen om tillvaron som andlig,
medan de s k ”atomisterna” brukar framhållas som en
riktning för den motsatta positionen. Men ”materia” är idag
en term som vetenskapen äger, och den definieras numera
matematiskt och inte väsensmässigt. Kanske beror det på att
den store atomisten Demokritos ansåg att materien bestod av
atomer som var odelbara. Detta visade sig i modern tid vara
felaktigt. Atomen gick att sönderdela och med Albert
Einsteins berömda formel om att massa och energi var
ekvivalent, övergick materiebegreppet till ett energibegrepp.
Idag försöker man nog inte ens definiera materiens ”väsen”,
men är frågan därmed ens besvarad? Är vetenskapen ens
klar över sitt eget materiebegrepp, eller är det något som står
och balanserar mellan en matematisk definition och något
som kan vara både massa och energi? Det dunkelt sagda är
det dunkelt tänkta, som Esaias Tegnér uttryckte det redan
under tidigt 1800-tal.
Otvivelaktigt gäller att materia har massa, vilket innebär att
den utövar dragningskraft och har en inneboende tröghet.
Dragningskraften känner vi tydligt med egen vår fysiska
kropp, genom att vi dras obönhörligen mot marken av
jordens dragningskraft. Trögheten erfar vi genom att det
alltid finns ett fysiskt motstånd vi måste övervinna för att
förflytta vår kropp. Materien tar också en viss plats, eller
utbreder sig i rummet. Gravitationen har ju en
avståndsmässig påverkan, vilket inte skulle vara möjligt om
materien inte tog plats i rummet. Således skulle man kunna
säga att om anden står i motsats till materien, vore anden
utan massa och utan plats i rummet. Men hur skall vi förstå
något som saknar massa och plats i rummet?
Alltså en kraft som motverkade kroppens tröghet och
gravitationspåverkan, så att andens påverkan vore en kraft i
motsatt riktning. Men vilka mänskliga beteenden skulle
kunna tas som exempel? Hur brukar en människa reagera
när den plötsligt blir jättelycklig? Jo, ofta händer det att den
spontant hoppar rakt upp i luften, som om den för ett
ögonblick hade upphävt nämnda tyngdlag. Att ”sträcka
armarna i skyn” är ju också en vanlig gest, för att spontant
uttrycka att man blir plötsligt glad. Ta en fotbollspublik som
spontant reser sig upp i jubel när det egna laget gör mål. Den
enklaste förklaringen är att anden gör samma sak som
kroppen. Det är samma kraft, fast i motsatt riktning, och det
upplevs i själen som att vi känner oss ”lättare” och spontant
försöker upphäva tyngdlagen.
För att dra ut konsekvenserna till en tydlig slutsats, skulle
jag vilja påstå att människan är upprättstående och
upprättgående för att anden lyfter kroppen genom själen.
Men bevis-problemet kvarstår genom att anden
definitionsmässigt inte går att uppleva, utan det vi upplever
är händelser i själen. Om anden saknar massa och plats i
rummet, är den ju inte möjlig att identifiera.
Tanken på att två obegränsade sfärer möts i en tredje
begränsad sfär, och där den tredje begränsade sfären är en
mänsklig själ, som består av både ande och materia,
förutsätter att man särskiljer de obegränsade sfärerna, som
endera rumsligt eller tidsligt obegränsade. Men ”tiden” är
inte något enkelt begrepp och likaså är inte heller uppgiften
32
att förklara en tidsligt obegränsad sfär. Hur man skall förstå
tiden sfäriskt? De enda tidsformer som vi känner till är linjär
och cirkulär tid.
Vi uppfattar tiden först som ett linjärt förlopp, i formen av
dåtid/nutid/framtid, som vi uppfattar som en irreversibel
process, där framtiden ligger framför oss och dåtiden bakom
oss, och att vi själva befinner oss mittemellan i ”nuet”. Vi
kan därför säga att den linjära tiden förklarar för oss att (1)
vi finns i tiden och (2) vi kan inte stoppa tidens
framåtgående rörelse. Vi uppfattar det således som om vi
befinner oss i en irreversibel tidsrörelse, som pågår även när
kroppen befinner sig i vila. Den rörelse vi känner i själen är
oberoende av om kroppen förflyttar sig eller inte, men
samtidigt kan vi inte frigöra denna själens rörelse, utan
samverkan med rörelser i vår egen kropp. Som om vi vore
delade i en tidens och rummets dimension men ändå
sammansatta till ett helt.
Den linjära tiden ger en delvis felaktig bild av tiden,
eftersom det mänskliga livets processer och naturens
cykliska processer, ger en bild av tiden som ett cykliskt
återupprepande av olika men integrerade perioder. Som
biologiska varelser lever vi i olika cykler, vilka genom
kalenderns dagar, veckor, månader och år fått en periodisk
bestämning. Det ger en bild av tiden som ett cykliskt, och
inte linjärt förlopp.
Men inte ens dessa två tidsformer räcker för att kunna
förklara
den holografiska själens logiska grund, utan vi måste ha en
tidsform som bygger vidare på serien; linjen, cirkeln och för
att slutligen bli sfärisk. Den sfäriska tiden kan därför låna
termer från de två andra tidsformerna för en beskrivande
form, även om det kanske ska uppfattas som en ”poetisk”
definition, och lyder så här: Skapelsen är en tanke på ett före
som under ett efter, hinner ikapp sig själv. Den sfäriska tiden
upphäver därför den linjära tidens irreversibla process, och
förenar död och återfödelse genom att sluta alla cirklar, och
kan därför förstås som en skapelseprocess. Tiden sedd som
en sfär, både upplöser och förenar tidsliga avstånd och
former. En obegränsad sfär av tid är därför en kraft som
försätter materien i rörelse, vilken leder till en både linjär
och cirkulär process som först förstör och sedan återskapar
sig själv.
Den logiska grunden är att en obegränsad sfär av tid och en
obegränsad sfär av rum möts i ett tredje begränsat rum och
tid, som skapar den levande människan som en sammansatt
helhet med en fysisk kropp, en upplevande själ och en
skapande ande.
34
Döden
I kristendomen är frågan om vad som händer efter döden
central, men obesvarad. Utgångspunkten är att själen efter
döden lämnar kroppen och således överlever den fysiska
kroppens död. Den metafysiska och existentiella frågan blir
då, vart tar själen vägen? Om vi erinrar oss att själen ska
uppfattas som en förening av ande och materia, följer den
rimliga konsekvensen att själen efter döden upplöses i sina
olika beståndsdelar, så att det materiella innehållet upplöses
med kroppen, medan det andliga innehållet återgår till
anden. Här är det lite frestande att säga att själens andliga
innehåll återgår till Solen – som är något av jordens sfäriska
motsats – men det låter kanske för romantiskt och
spekulativt.
När anden lämnar kroppen, kan inte själen hålla kroppen
upprättstående, och då faller kroppen ihop. I den
bemärkelsen är det anden som håller kroppen vid liv. 1:a
Moseboken finns det en beskrivning av människans
tillblivelse som säger något likartat. I Kapitel 2:7 står det
”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och
inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en
levande varelse”. Anden möter materien när Gud blåser in
”livsande” i stoftet från jorden, eller då anden förenar sig
med materien bildas det tredje; den levande människan med
den mänskliga själen.
Föreställningen om att det biologiska livet är knutet till
andningen finns även i andra religioner, där t ex all yoga
bygger på kontroll över andningen. Det ger en bild av hur
själen är både andlig och materiell. Själen är ”luftig”, den
vill lyfta, men hålls kvar i kroppen.
Det är anden som gör kroppen till en levande eller biologisk
materia, och det är även anden som gör kroppen död. Vi dör
alltså inte för att kroppen slutar fungera, utan för att anden
lämnar kroppen. När detta sker, sker det omedelbart, men
medför inte att de kroppsliga livsfunktionerna omedelbart
upphör, utan det sker med en viss eftersläpning. När
livsfunktionerna upphör lämnar även själen kroppen,
eftersom själen också är materiell och kan därför inte lämna
kroppen tidigare. Själen är alltså det sista som blir kvar, men
också det första som blir till, och konstituerar den levande
människan.
36
Ande och själ
En ande som vi inte kan uppleva och endast indirekt bevisa
kan tyckas tvivelaktig. Den klarar inte en naturvetenskaplig
prövning, och borde med stöd av ”Ockhams rakkniv” skäras
bort från en beskrivning av människan. Men ”anden” i denna
form, är inte konstigare än de ”krafter” naturvetenskapen
själv talar om. I Newtons mekanik förklaras att kraften är
lika med massan multiplicerat med accelerationen, men
någon kraft vare sig ser eller mäter man, utan kraften mäts i
det arbete (effekten) som utförs. Kraften antas vara den
bakomliggande orsaken till rörelseförändringen, men på
vilka grunder antar man att det måste finnas något bakom
rörelseförändringen, om det är så att detta något som finns
bakom är osynligt och egentligen omätbart? Även
vetenskapen har användning för storheter som den endast
indirekt kan verifiera, men som ändå behövs för att kunna
förklara helheten eller det totala sammanhanget. Varför då?
Därför att en rent empirisk beskrivning av verkligheten inte
är vetenskapligt möjlig eller ens intressant, om den inte kan
kombineras med krafter, konstanter och lagar. Men hur säker
kan vi då vara på att det verkligen finns vetenskapliga lagar,
som gäller generellt och överallt men inte har någon
rumsligt bestämd plats? Den allmänna förståelsen av en
vetenskaplig lags utbredning blir väldigt snarlik vår
föreställning om hur vi tänker oss en allsmäktig Gud. Det är
kanske så att vetenskapen lånat före-ställningar från
religionen, med bakomliggande krafter och allsmäktiga
lagar, för att skapa sig en ”vetenskaplig världsbild”.
Om vi hypotetiskt skulle tänka oss en människa utan ande,
skulle det vara en människa som skulle kunna känna och
tänka, vilja och ha behov, men den skulle leva planlöst utan
”inre riktning”. Den skulle kunna fortplanta sig, men den
skulle inte skapa någon civilisation, den skulle inte ställa
upp några mål eller tro på en utveckling, den skulle inte ha
några ideal, den skulle inte söka någon mening bakom
något, den skulle inte vara nyfiken eller hoppas på att allt
blir bättre i morgon. Den skulle inte ifrågasätta sin egen
existens, den skulle inte utveckla självironi, den skulle inte
fantisera om något helt nytt, eller sträva efter en tänkt bättre
framtid. Den skulle bara utföra en monoton upprepning.
Men när människan fylls av nytt liv, får nya idéer eller ser
saker ur nya perspektiv, då är det andens kraft som verkar.
Så för att sammanfatta förhållandet mellan ande och själ i
mycket allmänna termer, kan man säga att det är anden som
ger själen en riktning.
38
Sinnet
Termen ”sinne” är inte någon enkel term att definiera, utan
det ligger i själva termen en dubbeltydighet, som syftar på
att sinne både är det fysiska sinnesorganet och den sinnliga
subjektiva upplevelsen. Att förena dessa två och kalla dem
för ett går inte, utan endera måste vi acceptera någon form
av dualism eller så antar vi att den ena kan subordineras
under den andra. Men frågan är om detta är en
missuppfattning, eller om det finns en intressant glidning i
den allmänna förståelsen av den generella termen ”sinne”,
mellan något fysiskt och något subjektivt upplevt, som man
kan ta fasta på. Att det finns en dualism i vår förståelse av
”sinnet” som kan jämföras med själen, beskriven som en
blandform av ande och materia.
Sinnesupplevelsen sägs starta i reflekterade ljusstrålar som
fångas upp av ögat, och omvandlas till nervimpulser som
skickas till hjärnan och där omvandlas detta till medvetna
upplevelser. Inte för att ifrågasätta resultaten inom perceptionspsykologin, sinnesfysiologin samt all relevant hjärnforskning, men gör man det inte lite väl lätt för sig om man
ser detta system endast som ett mottagarsystem? Vi
människor kan ju redan med teknikens hjälp konstruera
apparater som är både sändare och mottagare, så varför kan
vi inte uppfatta det mänskliga sinnet som ett sändar- och
mottagarsystem? Då faller modellen med de infallande ljusstrålarna av reflekterade objekt, utan en adekvatare modell
måste bygga på ett tvåvägssystem. Vi måste tänka oss det
mänskliga sinnet som ett sändande system.
Hur skall man då förklara detta? En hjälp vore att i förstone
bortse från synsinnet, som annars brukar finnas med i
general-exemplet på att förklara det mänskliga sinnet, och
istället utgå från hörseln. Sedan lägger vi till den här
hypotesen: På samma sätt som kroppen avger en lukt, avger
själen en ton.
Om en modell av det mänskliga sinnet som ett sändarsystem
skulle använda sig av tonen som utgångspunkt för det
sändande sinnet, skulle vi kunna likna det vid ett ekolodssystem. Ekolodning är ju också en audionom
sändningsteknik. Ovanpå tonen lägger vi så ljuset, och kan
då beskriva det mänskliga sinnet som ett audiovisuellt
system. Synsinnet kan sägas ”överbygga” hörselsinnet, på så
sätt att hörseln är det sinne som registrerar det som ligger
nära medan synsinnet tar oss långt utöver vad hörselsinnet
klarar.
Den nästa frågan blir då, hur går den här sändningstekniken
till? Om vi breddar blicken och ser det större systemet av
sinnesorganen tillsammans med nervsystem och hjärna, blir
den rimligaste tanken att det måste vara hjärnan som
oscillerar vissa ”signaler”, som vi med våra sinnesorgan
återfångar som ”ekon”. Hjärnan kan därför inte främst
uppfattas som något sorts centrum för bearbetning av alla
våra sinnesimpulser, utan som ett eget och överordnat sinne.
Hjärn- och nerv-systemet med sinnesorganen är därför inte
ett slutet system, utan systemet införlivar sig med hela den
omgivande miljön i en större audiovisuell återkoppling.
Sinnet fångar även upp signaler från andra levande väsen,
och interagerar med andra sinnen. Sinnet öppnar därför upp
verkligheten för själen, och ska därför förstås i sin dubbla
40
betydelse, som både det fysiska sinnesorganet och den
sinnliga upplevelsen.
Sinnet är sammansatt med själen, och är i modellen ritad
som en konkav ”uppfångare”. När vi fångar upp
registrerbara avvikelser i den omgivande fysiska miljön
genom ett audiovisuellt ”ekolodssystem”, kan vi säga att det
är sinnet som förflyttar själen ut i verkligheten och möter
den i form av sinnesupplevelser. En upplevelse händer alltså
i verkligheten, men blir också ett möte med sina egna
”signaler”. Man kan sammanfatta det som att en upplevelse
är ett möte med sig själv i verkligheten. Vi igångsätter alltså
förutsättningar för våra egna upplevelser, men lever inte i en
”bubbla”. Matrix har fel.
Modellen av hur en ljussignal träffar ögat, som ger upphov
till en nervsignal som i hjärnan tolkas och omvandlas till en
subjektiv upplevelse, ger därför inte hela bilden. Sinnet ska
förstås som ett kombinerat sändar- och mottagaresystem,
som lämpligen kan beskrivas som en ”halvtransparent
spegel”.
Att vår uppmärksamhet reagerar på olika kontraster som
färg, rörelse, höga ljud osv. känner vi alla till, men det
intressanta sker när vi lyckas bringa detta under kontroll och
göra upplevelserna medvetna. För att lyckas med detta,
måste vi hitta en inre balanspunkt varmed vi kan styra vår
uppmärksamhet och förmåga till fokusering. Den här
medvetenheten kan jämföras med medvetenheten om
kroppens fysiska balanspunkt, för att kunna förflytta sig
framåt. Medvetenheten är ett gyroskop i själen som styr
fokuseringen på upplevelsen av verkligheten genom jaget.
Vi har tidigare talat om hur jaget och medvetandet står i ett
dynamiskt omvänt förhållande till varandra, vilket innebär
att medvetandet styr sinnets förmåga att fokusera sina
upplevelser genom att använda Jaget som ett gyroskop, eller
en balanspunkt. Vetskapen om denna gräns kan vi endast
konstatera genom att tänka oss den ”yttre” verkligheten, så
att vi med vårt tänkande placerar oss ”innanför” denna yttre
verklighet. Gränsen mellan ”det inre” och ”det yttre”,
existerar därför egentligen inte, utan är resultatet av vårt
medvetandes styrning av de subjektiva upplevelserna genom
ett Jag. Jaget underlättar framåtförflyttandet eller
expansionen i det fysiska rummet genom att vara en
balanspunkt för medvetandet att koordinera den
gyroskopiska kontrollen av den sinnliga förmågan till att
fokusera upplevelsen med den gyroskopiska kontrollen av
den fysiska kroppens rörelser.
42
Känsla och Tanke
I modellen på sid. 21 är ”känsla” och ”tanke” positionerat i
själens mittplan som ett par. Känsla och tanke är själens
grundläggande framträdelseformer som alla människor kan
förstå och hålla isär. Även om båda termerna kan ses som
samlingsnamn för många olika grupper av känslor och
tankar, kan vi utan större problem skilja dessa åt. Känslor
känns och tankar tänks, trivialt uttryckt.
Men hur olika är tankar och känslor egentligen? Det finns en
gemensam egenskap som förenar de två, båda framträder
som ljudupplevelser. Om vi börjar med tankarna, beskriver
vi upptäckten av våra tankar som att vi ”hör” tankarna. Och
hur skulle vi kunna höra våra tankar, om de inte framträdde
som ljudformer? Ändå mer uppenbart blir det när vi
betänker det mänskliga talet, som förutsätter en ton för att
talet över-huvudtaget ska kunna vara möjligt. När vi talar
om det mänskliga talet, uppfattar vi det som olika tonlägen
eller tonfall. Alltså, som en ljudform. Våra mänskliga
känslor är också att betrakta som ljudformer, eller som
ljudvågor som påverkar hela vår själ. Betänk bara den
betydelse som musik har för människans känsloliv. Hur vi
kan välja mellan olika sorters musik för att välja olika
sorters känslor för att komma i olika stämningslägen.
Musikens påverkan är direkt på vårt känsloliv, som om vår
själ vore ett rum för resonans mot musik.
Våra känslor och tankar har det gemensamt, att de båda är
ljud- eller tonhändelser i vår själs tonrum. Påståendet om att
själen avger ett ljud eller en ton borde därför inte vara någon
kontroversiell tanke, utan en slutsats som vore så självklar
att det är märkligt att det inte redan tillhör den mänskliga
allmänkunskapen. Denna analogi har sin betydelse för hur vi
skall förstå sinnet som ett audiovisuellt ekolodssystem, och
att våra upplevelser i form av känslor och tankar kan
likställas som toner.
Men analogin har också sina skillnader, och i modellen så är
känslan positionerad framför tanken, vilket också är deras
relativa upplevelsemässiga läge. Känslan är en funktion som
genom närhet och beröring identifierar objekten i verkligheten. Tanken däremot, gör det motsatta. Den håller sig
istället på distans och försöker analysera de objekt, genom
att skapa ett avstånd till det som känslan berör.
Att vi kategoriserar människor efter dess känslomässiga eller
intellektuella tendenser, grundar sig på samma iakttagelse.
Att vi uppfattar känslomässiga människor som mer
närgående, och söker gemenskap med andra för den
känslomässiga närhetens skull, är inte bara en fördom.
Intellektuella människor gör däremot tvärtom. De håller sig
på lite distans, söker inte direkt närhet, och vill istället förstå
saker intellektuellt. Det är heller inte svårt att ur dessa
härleda vilka som är gruppmänniskor, och vilka som är
individualister. Men människor är så pass komplexa att vi är
förmögna till att vara både-och, men vi har en tendens åt
endera hållet. Det råder inte neutralitet mellan de dessa två.
Ljud är en vågrörelse, och om känslor och tankar kan förstås
som ljudformer, skulle deras sinnliga rörelser kunna
beskrivas som en vågrörelse inom själen. Även om vi
definierat upplevelser som ett möte med sig själv i
verkligheten, kan vi beskriva upplevelser som ett integrerat
44
och sluten system oberoende av denna verklighet. Om vi
möter verkligheten primärt känslomässigt, och antar att våra
upplevelser är en process av växelvisa övergångar mellan
känslor och tankar, skull vi kunna tänka oss denna
animation, på hur en sådan process abstrakt och matematiskt
kan åskådliggöras. I animationen är känslan färgad grön och
tanke blå.
Se filmen sinnesupplevelse
Animationen består av två olika processer, som är
motriktade men komplementära. Den gröna vågrörelsen går
från ett maximum till ett minimum och tillbaka till
maximum, medan den blåa sfären genomlöper en motsatt
vågrörelse. De betyder att känslan och tanken möter
varandra två gånger under ett vågrörelsevarv. Skulle vi
försöka översätta dessa vågrörelser till partikelform skulle
förloppet blir så här.
Se filmen dubbelcirkel
Resultatet blir en animation som ger en dynamisk bild av
modellen på sid. 21. Den större tvådimensionella modellen
kan alltså översättas till en dynamisk modell, där känslor och
tankar byter plats som själens förgrund respektive bakgrund,
avbildat som elliptiska banor. Om både känslan från vänster
och tanken från höger ska tillryggalägga ett helt
vågrörelsevarv, innebär det att de kommer att möta varandra
två gånger i origo. Den här modellen knyter därför ihop
känslor och tankar med jaget, som bildar balanspunkten för
den medvetna kontrollen över upplevelserna. Den här
modellen öppnar för möjligheten att beskriva människans
subjektiva upplevelser matematiskt, eftersom origo bildar en
ny mätbar punkt och vågrörelsen kan beskrivas som två
elliptiska cirkelvarv.
Den här modellen visar också på att känslor och tankar byter
plats, och växlar mellan vad som är i upplevelsens förgrund
och bakgrund. Känslan som söker närhet till objektet ligger i
förgrunden och möter först den yttre verkligheten. Men
mötet med objektet ger en motrörelse inåt mot själen, som
blir till en sammandragning för själen. Men samtidigt
påbörjas en motsatt process av tanken. I mitten, i origo, möts
de två och tanken kommer istället i upplevelsens förgrund.
46
Själens sammandragning växlar så åter till expansion genom
tankens närmande av objektet.
Genom att tanken och känslan möts i origo, så har man även
en matematisk punkt för att beskriva hur medvetandet vidgar
sin förståelse genom att blanda tankar och känslor i ett
rytmiskt system. Vi möter objekten i verkligheten växelvis
genom känslor och tankar, genom att uppleva objekten
växelvis känslomässigt och tankemässigt.
Vi har tidigare sagt att sinnet är framåtriktat, vilket betyder
att allt som vi upplever befinner sig till vänster om origo.
Men hur skall vi förklara det som händer bakom jaget, och
således bildar upplevelsens bakgrund. Det skulle kunna
preciseras ytterligare så här:
Se filmen dubbelcirkel02
Vår upplevelse är det som finns inom den trattformade
”infångaren”, men riktat mot fokuspunkten i mitten på
trattens bas. Vi upplever alltså nästan bara det som växlas
utåt, och kan bara i små korta moment följa en upplevelse
inåt eftersom detta område saknar naturligt ljus. Vi tappar
vår fokus inåt eftersom det blir för mörkt. Det reflekterade
ljuset räcker inte långt, utan den inre upplevelsen bryts
momentant och blir istället utåtriktad. Människan upplever
alltså inte hela förloppet av ett möte med verkligheten från
två olika håll, utan förstår det som att verkligheten finns
framför oss. Men vi har mer eller mindre klara
föreställningar om hur sinnes-intryck på något sätt fortsätter
in och bakom vårt medvetna upplevande. Att allt som
upplevs inte finns framför vårt medvetna fokus, utan att det
pågår parallella processer som vi bara är svagt medvetna om.
Vi har en föreställning om att intryck memoreras och
analyseras och blir till en erfarenhet. Vi har nog även den
outtalade uppfattningen om att denna process gäller för både
tankar och känslor, och att de har samordnade funktioner.
Men vi upplever inte hela förloppet i dubbelcirkeln,
eftersom vi inte är klart medveten om att själen har en inre
gräns mot en inre verklighet. Vi är inte medveten om
skillnaden mellan den yttre och inre verkligheten, och kan
därför inte se detta som en helhet. Däremot har vi en
helhetsupplevelse, eftersom vårt sinne är framåtriktat eller vi
har alltid fokuspunkten framför oss, även när vi är
inåtblickande. Men det blir en förvrängd bild av
verkligheten och av oss själva, eftersom vi inte ser vårt eget
jag, eftersom det alltid befinner sig bakom fokuspunkten och
är därmed utanför själva ”synfältet”.
48
Intuition
I modellen över människans själsliga struktur, står det
vertikalt skrivet ”intuition”, för att beskriva det själsliga
förhållandet då något framstår som klart och helt visst.
Intuition brukar ibland kallas för det ”sjätte” sinnet, som om
det vore en högre förmåga. Filosofer har intagit en något
reserverad hållning till intuitionen, förutom den franske
filosofen Henry Bergson, som just uppfattade sin filosofi
som intuitionism. Bertrand Russel, som var samtida med
Bergson, kallade det konsekvent för en ”instinkt”, medan t
ex den svenske filosofen Hans Larsson beskrev det som en
sorts förfinad intellektuell förmåga. Men frågan är om
intuitionen ska uppfattas som en förmåga, och om den bara
är av det tänkande slaget.
Är klarhet en känsla eller en tanke? Det är något som vi
ibland brukar tillskriva vissa känslor och tankar, men
samtidigt fel att beskriva det som egenskaper hos dessa.
Intuitionen påverkar hela den själsliga strukturen varje gång
upplevelsefokus passerar origo. Intuitionen gör vår
upplevelse generellt klarare eller ljusare, men framträder
som tydligast när det ”bryter in” i själen som ett ögonblick
av förstärkt ljus. Helt plötsligt, utan förvarning, upplever vi
starkt något som framstår som fullständigt klart. Det kan
vara den där genialiska idén, eller den där nya insikten då
”alla bitar föll på plats” eller som ”blixt från en klar
himmel”. Denna idé/insikt medföljs också av en stark känsla
av visshet. Subjektivt går det därför inte att avgöra om det är
den starka känslan av visshet eller den fullständigt klara
tanken som övertygar oss, utan intuitionen överbygger både
känsla och tanke.
Intuitionen sammanför tanke och känsla, så att upplevelsen
blir mer enhetlig genom att bli generellt sätt klarare. Ja,
intuitionen upplöser de gränser som uppstår till följd av
jagets strukturerande påverkan av våra upplevelser.
Intuitionen är en holistisk funktion i den mänskliga själen,
som i förstone inte kan sägas vara en förmåga, eftersom en
förmåga utvecklas efter en medveten övning. Intuitionen
framträder istället plötsligt och oväntat. Den står inte under
jagets kontroll, utan övertar och överrumplar alltid jaget.
Ibland är plötsligheten så kraftig att den går rakt in i
kroppen, vilket resulterar i en kraftigt förstärkt vilja. Det
händer att människor fylls av en religiös övertygelse eller
fångas av en politisk ideologi så till den grad att vi kallar
denne för ”fanatiker” eller ”fundamentalist”. Ibland säger vi
att någon bär på ”fixa idéer”. Jaget övertas fullständigt av
den nya överrumplande och oannonserade intuitionen, och
människan fylls med nya oanade krafter i att kämpa för
denna ”idé”. Såtillvida kan intuitionen sägas komma i
konflikt med hela den själsliga strukturen, men är samtidigt
den enda kraften som förmår fylla själen med så mycket ljus
att själen blir helt synlig för medvetandet.
Att beskriva själen som ett ljudrum ger därför inte hela
bilden. Den innehåller även ett visst ljus, men består även av
värme. En känsla har beskrivits som en ton, men kan också
sägas ha en viss temperatur. Människor brukar beskrivas
som endera varma eller kalla, och inte överraskande brukar
intellektuella eller tänkande människor uppfattas som lite
kyliga, i förhållande till mer känslomässiga människor som
istället beskrivs som varma. En känsla kan därför sägas bestå
av minst två komponenter; värme och ljud.
50
För intellektuella eller de som försöker förstå genom
tankarna, spelar synen en större betydelse för att identifiera
på distans. Tanken som ett ljud måste därför även
kompletteras med egenskapen ljus. Själen kan därför säga ha
tre olika tillståndsformer; värme, ljud och ljus, vilket i sin
sinnligt fysiska form kan beskrivas som känsel, hörsel och
syn.
Eftersom värmen stiger uppåt, kan man även rimligen anta
att värmen kan härledas tillbaka till den fysiska kroppens
direkta förening med själen. Det ljus som finns i människans
själ bör därför rimligen positioneras från ett motsatt håll, och
från ovan själen eller från anden. Detta ”själens ljus” kan
inte sägas vara resultatet av någon yttre påverkan. Det är inte
något utifrån reflekterat ljus, utan ett direkt ljus, som
kommer inifrån eller från ovan.
Själens upplevelser sedd genom växelvisa övergångar
mellan känslor och tankar, måste kompletteras med
ytterligare framträdelseformer. I modellen över människans
själsliga struktur har ”intuition” och ”vilja” placerats som
två vertikala förhållanden inom själen, fast ovan och under,
istället för framför och bakom. I beskrivningen av själen
som en tonrum, så fanns en direkt analogi till känsla och
tanke, men eftersom själens innehåll inte är uttömd genom
dessa två, så måste den bilden kompletteras med denna
vertikala gränsdragning. Att origo genomkorsas av en
röd/violett-axel i vertikal riktning, betyder därför att själen
inte ska beskrivas som ett system av bara känslor och tankar,
utan genom att den även innehåller andra tillståndsformer
som värme och ljus, genomströmmas själen även av viljan
och intuitionen.
Viljan
Om den övre vertikala påverkan är plötslig och oväntad, är
den undre vertikala påverkan kontinuerlig och bekant.
Förutom att vi upplever ljud och ljus, har vi också en
kontinuerlig upplevelse av en viss inre värme, alternativt
kyla. Vi talar om det i termer som att vi känner oss varma,
alternativt frusna. Upplevelsen av värme beskrivas som en
sorts känsla, och principiellt är det ingen skillnad på den
känsla av värme som uppstår vid beröring eller efter fysisk
ansträngning. Det är information om vår kropps tillstånd,
dess status i situationen. Den är analog och föränderlig, men
exakt. Det är information som inte behöver tolkas, och inte
förutsätter något språk.
Kommunikationen mellan kroppen och själen är ett
komplicerat förlopp, och har beskrivits som att jaget har en
styrande funktion, genom att vara en balanspunkt för
medvetandet att koordinera den gyroskopiska kontrollen av
vår fysiska kropps rörelser, med gyroskopisk kontroll av den
sinnliga förmågan till att fokusera upplevelsen. Från
kroppen kommer det information eller signaler som väcker
vår själs uppmärksamhet. Låt mig ta ett exempel från mitt
eget liv. En höst var jag oerhört trött och sliten av alltför
mycket natt-arbete, och för första gången på flera år fick jag
en stark längtan efter apelsinjuice. C-vitaminintaget gjorde
en viss effekt, genom att kroppen skickade information till
själen om att den behövde mer C-vitamin, som framkallade
en känsla av en stark längtan efter något som innehöll just
det. Den känslan väcker sedan tanken på att jag behöver
apelsinjuice, och jaget fattar beslutet om att ”jag vill ha
apelsinjuice”, och utför handlingen för det. Viljan får en
52
holistisk påverkan på hela själen, och själen utför sedan en
holistisk påverkan på hela kroppen.
Jag har placerat in termen ”vilja” invid kroppen för att
beskriva detta som ett informations- och signalsystem
mellan kroppen och själen. En term för kroppens och själens
ömsesidiga påverkan, och ytterligare ett exempel på min
beskrivning av deras holistiska påverkan av varandra genom
ett ”dubbelfattat gyroskop”-system”.
Att förflytta en kropp är också att övervinna ett motstånd, så
för att igångsätta en sådan aktivitet måste själen känna att
den kan ”lyfta” kroppen. Själen måste mobilisera en inre
dynamik som gör kroppens fysiska motstånd ”lättare” att
övervinna. Men vad kommer den dynamiken ifrån? Den
kraft som har förmågan att ”lyfta” kroppen har vi beskrivit
som kroppens dynamiska motsats, eller som anden. Viljan
som en upplevd kraft är därför beroende av andens direkta
inverkan, riktad mot den fysiska kroppen. Det är kroppen
som äger den kraft som själen känner. Viljan som en
själsfunktion är därför inte andens mest direkta
kommunikation med själen, utan istället dess mest indirekta.
Med ”vilja” i en allmän betydelse verkar vi mena minst två
saker. Vilja uttrycker en sorts inneboende attraherande kraft,
men viljan tillhör också någon, eller att viljan är min egen,
ett uttryck för just mig. Men påståendet ”jag vill”, medför
inte att jag kan vilja vad som helst. Människan äger inte
någon sådan fri vilja. Viljan är inte fri i den bemärkelsen att
vi kan välja fritt vad vi vill. Det är alltid något specifikt vi
vill, viljan har alltid en intention.
Den fria viljan måste förstås i en bredare bemärkelse, där
vilja inte bara innebär en viss längtan och ett jag som vill
denna längtan, utan även att jaget beslutar om en sådan
viljeriktning. För att ge en bättre och rimligare tolkning av
den fria viljan som en förmåga att utföra handlingar måste vi
komplettera det med förmågan att kunna fatta beslut. För att
utföra vilje-handlingar räcker det inte med bara känslan för
attraktion, utan man måste också efter eget omdöme fatta ett
medvetet beslut.
Att fatta ett beslut är en handling som jaget utför, och
förutsätter en jagmedvetenhet. Men beslutet baseras sig på
den samlade mängden av tanke- och känslomässiga erfarenheter, och en bedömning av det rimliga utfallet eller värdet i
att utföra en tänkt handling. Vi säger t ex att människor ska
vara rationella, eftertänksamma och agera klokt. Det är olika
uttryck för samma förmåga till att rätt bedöma situationer
och sammanhang. Så för att skjuta frågan om den fria viljan
mot rätt fokus, skulle man säga att människan inte har någon
fri vilja i någon villkorslös innebörd, utan att den måste ses i
ett bredare sammanhang av flera olika överväganden. I vår
förståelse av ”den fria viljan” ligger även en tanke på att vi
också kan utföra nämnda viljeinriktning. En fri vilja som
inte kan omsättas i en fungerande praktik, är ju på inget sätt
fri. En rimlig och intressant tolkning av ”den fria viljan”, är
därför en mer komplex beskrivning av en kraft för att utföra
handlingar som förutsätter jagets förmåga att fatta medvetna
beslut efter eget omdöme
54
Yin och Yang
Liknelsen av ett ”gyroskop”, som den grundläggande
dynamiska funktionen i teorin om den holografiskt tredelade
människan, har en intressant parallell i den kinesiska
föreställningen om Yin och Yang och hur denna tanke brukar
avbildas.
Det svarta och vita fältet symboliserar universums två
”urkrafter”. Dessa är avgränsade från varandra, som svart
och vit är varandras motsatser, men samtidigt inbyggda i
varandra, därför att i det svarta fältet finns en vit punkt och i
det vita fältet finns en svart punkt. Dessa två punkter skulle
kunna förstås som ”hävarmar” för holistisk påverkan av
varandra, såsom vi beskrivit förhållandet mellan kroppen
och själen. Men eftersom de är inbäddade i varandra
kommer ingen av de motsatta krafterna att fullständigt kunna
övervinna den andre. Yin och Yang, kan därför ses som
exempel på en symbol som avbildar en holistisk påverkan
genom en omvänd hävarmsprincip, eller som ett
”dubbelfattat gyroskop”.
Själens föränderliga form
När själen expanderar sitt sinne ut i verkligheten växer sig
själen större än kroppen, och eftersom våra sinnen är riktade
ut mot verkligheten, kan vi säga att det naturliga tillståndet
är då själen är något större än kroppen. Men det motsatta
gäller också. Själen kan krympa ihop och förminskas till en
form som blir mindre än den fysiska kroppen. Den
förändringen förklarar mycket av människans upplevelser av
livet som övergångar mellan då vi känner oss starka, fria och
utåtriktade, till då vi känner oss svaga, nedstämda och inåtvända. Gränsen går när själens form krymper sig till att bli
något mindre än den fysiska kroppens form. Det yttrar sig
genast i spändhet, frustration och irritation, och gör vår
upplevelse genast något mörkare. När den växer sig utöver
kroppens form och expanderar ut i verkligheten, blir
upplevelsen istället ljusare. Eftersom vi tidigare beskrivit
människans som framåtgående och sinnet utåtriktat, betyder
det att vi i grunden är ljusa, eftersom själen genom sinnet
sträcker sig utöver kroppens begränsning. Men eftersom
denna process har två olika riktningar, kommer själen med
nödvändighet att även vända sig inåt. Detta sker varje gång
vi reflekterar över våra känslor och tankar, och mer påtagligt
när vi faller i sömn eller när vi dör.
Hela livet skulle kunna sammanfattas i en växling mellan
expansioner och sammandragningar, men att reda ut detta
mera i detalj blir mycket komplicerat. Om hela livet ska ses
som ett kretslopp, eller en expansion som avslutas med en
hastig sammandragning, måste livet innehålla flera cykler.
Växlingarna mellan expansion och sammandragning sker
ofta och ibland varje dag, så vi kan sägas lever i många olika
56
kretslopp. Dessa kretslopp har en påfallande överensstämmelse med människans periodiska indelning av tiden i
olika cykler. Kalendern är en mänsklig uppfinning som
förmår fånga in dessa olika kretslopp i ett och samma
system. Uret är en annan, som mäter ändå mindre kretslopp,
som minuten eller timmen. Det fantastiska med dessa
uppfinningar är att människan har lyckats kalibrera fram
periodiciteten för olika kretslopp som den själv som
biologisk varelse är delaktig i, och att få allt att hänga ihop i
ett fungerande system.
Men kan systemet betraktas som ”komplett”? En dag kan
brytas ner till ett antal situationer och till ännu mindre
händelser, då man växlar mellan att vara expansiv eller
sammandragande. Det är därför helt omöjligt att mer i detalj
bestämma i vilken ”fas” man faktiskt befinner sig i, utan det
förefaller som man befinner sig samtidigt i en expansiv och
sammandragande fas. Jag har själv formulerat aforismer som
beskriver just detta, som den frejdiga uppmaningen: ”Kör
hårt, men ta det lugnt!”, eller ”Det finns alltid en uppåtvind
även när det är som mörkast”.
Kretsloppet kan upplevelsemässigt uppfattas som en växling
mellan expansion och sammandragning, men ska betraktas
som ett förlopp av repetitiva serier som startar om. Det är
därför fel att beskriva livet som ett förlopp från födelse till
död. Om vi exempelvis tar året som utgångspunkt för att
beskriva naturens årstidskretslopp som ett förlopp från
födelse till död, är ju det signifikanta med detta kretslopp att
död efterföljs av födelse, i repetitiva serier som startar om.
Detsamma kan vi säga om dygnet som ett förlopp från vaken
till sovande.
Bilden av kretsloppet som ett cirkelvarv måste därför
korrigeras något. Om vi exempelvis tar människans
växlingar mellan vakna och sovande tillstånd, borde detta
betraktas som ett dubbelcykliskt kretslopp som startar om
varje dygn. Men detsamma borde kunna sägas om hela livet,
även om sådant analogitänkande nog inte räcker för att
övertyga den tveksamme om att även detta kretslopp
kommer att starta om.
Tanken på att vi skulle födas på nytt, kräver nog ett större
tankesprång än att se livet som ett dubbelcykliskt förlopp
som startar om på nytt. Vi är medvetna om vårt sovande
tillstånd, men knappt medvetna när vi är i det sovande
tillståndet, så hur skulle vi då kunna vara medveten om det
tillstånd eller det icke-tillstånd vi kallar för döden? Fast det
har å andra sidan kanske ingen betydelse, det dubbelcykliska
förloppet liv/död fortsätter av egen kraft varv efter varv. Att
vakna upp innebär inte att man måste ta om livet från början,
utan att man existerar inom en livsprocess som måste starta
om för att inte tappa fart. Det är kanske också så vår
delaktighet i det dubbelcykliska förloppet liv/död ska
förstås. För att inte livets fortsatta utveckling ska tappa kraft,
måste även vi starta om våra liv.
58
Mer om medvetandet
Vi har hittills betraktat medvetandet som en förståelse, ett
vetande om att jag vet nu, och såtillvida kan vi uppfatta
medvetandet som en form av tänkande. Vi skulle kunna
beskriva det som ett passivt tänkande, eller som ett
”perspektiv”. Men detta ger en alltför för statisk bild.
Medvetandet är beroende av tänkandet, men även av våra
upplevelser och känslor för att växa. Medvetandet försöker
täcka hela fältet av själens aktiviteter i en vidare förståelse,
som sträcker sig utöver förståelsen, om jaget som vet att den
vet.
Medvetandet har också sagts vara andens gyroskop i själen
och har därför ingen bestämd plats i modellen, utan kan ses
som en böljande vågrörelse som går genom hela själen.
Medvetandets utveckling skulle kunna liknas vid en rullande
vattenvåg som kommer in över strandgränsen och fortsätter
upp en bit på stranden, för att därefter dra sig undan och
sedan komma tillbaka som en ny våg. Strandgränsen är
gränsen för vårt medvetande, men när vågen fortsätter upp
på stranden överskrider medvetandet sin egen gräns och
sätter en ny gräns lite längre bort. När vattnet sjunkit undan
och vågen dragit sig tillbaka, drar sig också medvetandet
tillbaka. Medvetandet tar sedan åter ny sats, för att komma
tillbaka med förnyad kraft och flytta sin gräns ytterligare
framåt. Ett medvetande som överskrider sig själv, är en
beskrivning som också ligger i linje med beskrivningen av
själens holografiska struktur, som också strävar efter att
överskrida sina gränser och bli gränslös.
Medvetandet blir både något gränslöst och något bestämt
och kan därför inte positioneras i modellen, utan måste
sönder-delas i två olika beskrivningar av det omedvetna. Det
finns en användning av termen ”omedvetet”, som syftar på
de inlärda beteenden vi utför utan att vara medvetna om. Att
gå är t ex ett beteende vi utför utan att vara direkt medvetna
om det. Det är ett inlärt beteende som under inlärningsskedet
varit medvetet, men som därefter blivit till ett omedvetet
beteende. Att köra bil är ett annat exempel, och exemplen
kan göras legio för alla de processer vi utför utan att vara
medveten. Omedvetenhet i denna betydelse är en
konsekvens av medvetet inlärda övningar, och medveten är
att vara i nuet uppmärksammat.
Men i metaforen om medvetandet som en självöverrullande
rörelse, blir gränsen mellan det medvetna och det omedvetna
distinktare och kan bestämmas i termen ”jagmedvetande”.
Jagmedvetande skulle alltså uttrycka det bestämda stadiet av
medvetande vi förvärvat, eller en bestämd gräns för
medvetandets aktuella utvecklingsnivå på väg mot ett klart
medvetande. Termen måste förstås något ”flytande”,
eftersom denna gräns hela tiden flyttar sig, men samtidigt
hålls den stabil i spänningen mellan jagets strukturerande
tillbakahållande kraft mot medvetandets expanderande
tendens.
Det finns alltså en latent dynamik mellan jaget och medvetandet, som hela tiden ökar ju mer medvetenheten
expanderar. Eftersom jagets vetande måste öka för att
medvetandet ska växa, dras själen till att hålla fast sig vid
sitt jag, samtidigt som den vill växa i medvetande. Detta blir
till en konflikt för själen. Medvetandet vill styra över jaget,
60
men är beroende av jagets vetande, och av ”jag tänker”, ”jag
känner”, ”jag upplever”.
Jaget och medvetandet möts i origo, i något som då skulle
kunna beskrivas som en ”gränsyta”. Vi kan kalla denna
gräns-yta för ”jagmedvetandet”. Jagmedvetandet består av
både vetande och förståelse, och kan inte skilja vetandet från
förståelsen, eller jaget från sina upplevelser. Den tror att
förståelsen är ett sorts vetande och bygga sitt vetande på
felaktig grund. Jagmedvetandet blir därför en blandning av
vetande och förståelse som fyller människan med halvsanningar, antagande och approximationer. Detta tillstånd
upphör inte förrän jaget med tillräckligt mycket vetande
skapat tillräckligt mycket förståelse att den kan fatta beslutet
om sitt eget upphävande, och själv befria medvetandet från
detta beroende.
Hur skall vi då beskriva ett medvetande som inte är
beroende eller kvarhållet av ett jag? En bra och ofta använd
metafor för att beskriva förhållandet då vi fylls av ett helt
nytt perspektiv, är bestigandet av ett berg. När man kommit
upp på toppen av berget får man ett helt nytt perspektiv som
blickar ut över hela terrängen. Att befinna sig på toppen av
ett berg kan liknas vid ett sannare och klarare perspektiv,
genom att kunna se allt från ovan. Först då får man den
färdiga bilden av det stora pussel man lagt i kraften på att
förstå en större helhet. Det är först då som man förstår
”meningen” med själva vandringen, något som varit fördolt
ända fram tills sista steget mot toppen.
Det medvetande som tidigare varit bundet vid jaget, formar
sig nu till ett vetande om vetandet utan jag. Det kan upplevas
som att man verifierar sin egen existens på ett nytt sätt. Om
utgångspunkten är ett jagmedvetande som verifierar sin
existens genom Descartes berömda formel om att ”jag
tänker, alltså finns jag till”, verifierar vi nu vår existens, som
om vi existerar som ett vetande, oberoende av ett jag. Men
ju närmare människan kommer bergets topp, desto mer
desperat kommer jaget att klamra sig fast vid sin tro på att
det är jaget som är medvetet. Vandringen hela vägen upp
mot fullt medvetande sker därför med fel perspektiv. Men
eftersom medvetandet är en gränsöverskridande process, så
kan vi, de logiska lagarna till trots, faktiskt överskrida våra
egna förutsättningar. Vi kan ”lyfta oss själva i håret”, och se
samma sak från ett helt nytt håll.
Viktigt att poängtera är att det nya medvetandet inte direkt
upplöser Jaget, men förhållandet till ens egna tankar och sitt
jag upplevs annorlunda. Det skulle kunna uttryckas som en
skiftning från ”jag tänker”, till ”något tänker i mig”. Men vi
fortsätter ändå att tänka i termer av Jag – eftersom jaget
finns där alla tankar börjar och slutar – men det är inte
längre medvetandebärande.
Utvecklingen från jagmedvetande till ett klart medvetande,
är en utveckling som fram till sitt sista moment är en
konflikt mellan jaget och medvetandet. Jaget fungerar som
balans-punkt för medvetandet att koordinera den
gyroskopiska kontrollen av vår fysiska kropps rörelser, med
gyroskopisk kontroll av den sinnliga förmågan till att
fokusera upplevelsen. Men jaget kommer samtidigt i
konflikt med andens dragning uppåt och mot ett medvetande
som upphäver jagets medvetna kontroll. Klart medvetande
skulle då innebära att själens gyroskopiska balanssystem
utvecklas ett steg till, och kompletteras med ytterligare en
axel. Det får då som följd att systemets balanserande punkt
62
byts ut, så att jaget ersätts med medvetandet som systemets
balanserande mitt.
* * *
Medvetandets påverkan på det mänskliga väsendet är inte
bara växande i bemärkelsen av att anden ”lyfter” själen, eller
att medvetandets expansion vidgar rummet för själens
upplevelser. Medvetandets växande är inte bara en process
av medvetandets växande uppåt, utan också en process som
går åt andra hållet, av idéer, visioner, aningar som blir till
medveten kunskap och slutligen till olika former av inlärda
beteenden. Medvetandets utveckling går också mot kroppen.
Förutsättningen för all form av förståelse är vetandet. Så om
vi börjar från botten av modellen, hittar vi ”vetandet” som
placerats inom fältet för den fysiska kroppen. Tanken bakom
detta är att kroppen äger ett vetande som ligger utanför vårt
medvetande. Eftersom medvetande beskrivits som vetandet
av ett vetande, bör medvetandet kunna beskrivas som en
överbyggnad av vetandet. Kroppens biologiska och
fysiologiska processer kan uppfattas som ett system som inte
bara äger enorm kunskap/information, utan också en enorm
logistisk kunskap för att göra rätt saker vid rätt ögonblick.
Systemet är självuppehållande och delvis självläkande, med
en så komplex struktur och med så många samtidigt
fungerande processer, att ett mänskligt medvetande
förefaller enklare i struktur. Det mänskliga medvetandet är
riktat mot ett fokus så att mycket information sorteras bort,
men har istället en intention av medveten inlärning mot nya
beteendevanor. Då tillför medvetandet kunskap till kroppen
som ett inlärt vetande. Även om detta inlärda beteende
förutsätter ett inlärningsminne, kan vi säga att denna
kunskap sitter i kroppen och fungerar som ett vetande utan
ett medvetande.
Går vi lite djupare in i området för det medvetna, kan vi
noggrannare precisera den dynamiska spänningen inom
själen mellan kroppens vetande och medveten klarhet, i den
här modellen.
64
Eftersom jagets kontroll tidigare sagts vara som starkast i
mitten och avtagande med avståndet, betyder det att man i
denna modell kan identifiera två gränsområden som inte står
helt under jagets kontroll. Termen ”undermedvetande” är en
lämplig term för att beskriva den gräns som själen har mot
den fysiska kroppen, även om dess betydelse inte är entydig.
Eftersom medvetandet, definitionsmässigt, är det som är
medvetet, blir ”undermedvetandet” också definitionsmässigt
det som inte är medvetet. Men ”under” eller ”sub” (på
engelska) markerar något ytterligare. Det antyder att något
tränger upp i medvetandet. ”Undermedvetandet” är därför en
term för ett område i medvetandets gräns, och ger en
riktning, på att något kommer in i medvetandet ”underifrån”.
Det specifika med detta är just att det inte står under jagets
medvetna kontroll, men påverkar det som om det kom
utifrån.
Undermedvetandet är inte något annat medvetande utan ett
vetande som tränger upp i medvetandet, och upplevs som
något påtvingande men som påverkar viljan i olika
riktningar. Våra sexuella drifter är kanske det första man
kommer att tänka på när man tänker på det undermedvetna,
eftersom denna kraft förefaller vara den starkaste såtillvida
som att den har den största pådrivande kraften på att styra
viljan mot att ställas under medveten kontroll.
Undermedvetandet omfattar ett mycket brett register av
mänskligt beteende. Termer som ”instinkter”, ”primära
behov” och ”drifter” är också använd-bara för att beskriva
beteenden som är pådrivna av kroppens vetande för att bli
den medvetna viljan. Men eftersom undermedvetandet är ett
område inom själen som jaget inte har direkt kontroll över,
hamnar medvetandet i konflikt med undermedvetandet om
kontrollen över jagets viljeinriktning.
Ett annat område i själen som jaget inte har direkt kontroll
kan sägas ligga över medvetandet. Det har redan beskrivits
som intuitionens plötsliga uppenbarelse i själen, som ger
ökad klarhet under ett förtätat ögonblick. Det specifika med
intuitioner är att det vidgar tänkandet genom att frigöra jagmedvetandet från sin bundenhet vid nuet och lyfter det in i
framtiden. Vi skulle kunna säga att intuitioner närmar sig
medvetandet från framtiden.
Jagmedvetandet kan inte kliva ur sin temporaliserade
fokuserade närvaro i nuet. Detta kan vi konstatera genom
hur vi använder termen ”jag”, eller för alla satser eller
meningar som börjar med ett ”jag”, kan man alltid göra
tillägget ”nu”. Men i begreppet ”medvetande” finns också en
tanke på att man inte bara är medveten nu, utan för alltid.
Medvetandet är en tidlös närvaro i något just nu.
Jagmedvetandet kan således ses som en gränsyta mellan
jagets förståelse av det sammanlagda vetandet i ett ständigt
uppdaterat nu-vetande, och ett tidlöst klart medvetande.
Vetandet finns i tänkandets fokuserade närvaro på det
66
upplevda nuet, medan medvetandet också omfattar det som
ännu inte blivit medvetet, det som ligger i fronten på vår
medvetandehorisont och närmar sig oss från framtiden.
Vi påverkas lika mycket av framtiden som av dåtiden, vilket
är en konsekvens av den sfäriska tiden som tidigare
omtalats. Det betyder att vi påverkas lika mycket av
övermedvetandet som av undermedvetande, och att vår
omedvetenhet är riktat åt två olika håll. I en vardaglig
innebörd påverkas vi av framtiden som en tänkt eller
föreställd bild, men ibland blir vi även drabbade av
framtiden, i form av en stor idé eller en vision. Visioner ska
inte liknas vid ett uppställande av ett mål i form av olika
målsättningar eller tänkta framtidsbilder. Visionen uppstår
inte genom någon egen verksamhet, utan visionen kommer
till en, man blir ”drabbad” av en vision. Dessa visioner eller
olika idéer tillhör ett övre skikt i själen som jaget inte
kontrollerar utan är intuitiva och kontrollerade av anden. De
är förknippade med en framtid och därför inte bundna vid
nuet som jagmedvetandet, utan får medvetandet att just
överskrida sitt tidsmässiga nu. Det borde därför med viss
konsekvens benämnas som ett ”framtidsmedvetande”, men i
kombination med ett ”undermedvetande”, blir termen
”övermedvetande” lämpligare.
Undermedvetandet och övermedvetandet skall alltså inte
förstås som andra sorters medvetanden, utan allt som händer
i själen och som vi blir medvetna om, är händelser för vårt
medvetande. Övermedvetandet ska heller inte uppfattas som
någon exklusiv form av medvetande, utan alla människor
använder sig av detta skikt inom medvetandet. Inte bara för
byggandet av sitt liv på starka idéer, utan även genom att
förfina sitt sinne inför det man möter i verkligheten så att
man försöker se dess framåtsyftande tendens. Med övermedvetandet får man en bredare upplevelse av livet som släpper
taget om jaget.
När dessa subtila händelser i medvetandets övre horisont blir
flera och klarare förvandlas de till kunskap som människan
kan transformera till nya inlärda beteenden. Ett exempel,
från sportens värld, har vi i fenomenet ”split vision”. Den
puckförande hockeyspelaren skickar perfekta passningar till
en medspelare som den inte har i blickfånget. Det är ett
exempel på ett vetande som ligger lite före, och vet vad som
kommer att hända härnäst. Ett nästan likartat exempel har vi
i ishockeymålvaktens ”reflexräddningar”, som slentrianmässigt brukar förklaras med att ”en bra målvakt måste
också ha tur”. Men en ”reflexräddning” handlar inte bara om
att befinna sig på rätt plats och göra rätt rörelse vid rätt
tidpunkt, utan också om att ligga lite före det som händer-nu.
Alltså, att redan befinna sig i framtiden, och försöka veta det
som ännu inte hänt. Ishockeymålvakten vet att när just den
anfallsspelaren kommer snett högerifrån skjuter han oftast
ett handledsskott som går högt till höger, och kan därför
slänga ut plock-handsken i rätt ögonblick och fånga pucken.
Detta är inte tur, men bygger inte heller på något säkert
vetande, utan målvakten har en ”aning” eller vet nästan
vilken puckbana som blir fallet, genom att han har ett tydligt
minne och är så intensivt uppmärksam på händelseförloppet,
att man kan säga att han ligger lite i förväg. Genom att
intensivt registrera det som händer, kan han ana det framtida,
och göra en ”reflexräddning”.
68
En tredimensionell bild
av själens sfäriska struktur
Själens förmåga att återskapa gränslöshet inom sin
begränsade sfäriskhet beskriver en form av dynamik, som
inte kan beskrivas på ett tillfredsställande sätt med en
tvådimensionell modell. För att ge en bild av själens sfäriska
struktur måste vi använda oss av animerade 3d-modeller,
som kan göra om den tvådimensionella modellen till en
modell i tre dimensioner. Det ger en bättre bild av själens
inneslutenhet, men tillika hur denna överskrids genom att de
sex riktningarna återskapar en sfäriskhet. Den inledningsvis
introducerade oktahedronen, som gav en bild av tänkandets
struktur, blir nu klarare och får en nästan konkret tydlighet.
En tredimensionell modell av den holografiskt tredelade
människan skulle kunna se ut så här:
Se filmen humanoid
Det som väsentligen skiljer sig från den tvådimensionella
modellen, är att vi dragit ut känsla och tanke och låtit dem
bilda en ”sidoaxel” eller en z-axel. Att känsla och tanke
bildar en sidoaxel i människans holografiska tredelning,
betyder inte bara att hela bilden av människans själ sedd
genom sex olika ”armar” blir fullständig, utan även att
människans känslor och tankar ska uppfattas som själens
viktigaste verktyg för att upphäva sin inneslutenhet av
gränser utifrån, inifrån, uppifrån och nerifrån.
Människans tankar och känslor tillför ytterligare en motsats
och placeras in i som ett gränsförhållande mellan vänster
och höger, i den holografiska själsliga strukturen. Men den
tredimensionella bilden stämmer inte med den tvådimensionella, där känslan placerats framför tanken, eftersom den
tredimensionella bilden beskriver själens abstrakta struktur
mer realistiskt. Det integrerade systemet av känslor och
tankar framstår då tydligare som vårt viktigaste medvetna
verktyg för att överskrida alla själsliga gränsförhållanden
och realisera den fullt medvetna människan. Hela denna
struktur skulle kunna beskrivas som ett självreglerande
system för andens materiella omformande, genom ett
expanderande medvetande.
Den tredimensionella modellen har också använt sig av
färger, för att mer distinkt skilja på strukturens delar. Valet
av färger speglar inte någon etablerad färgteori, men att
tanken är blå, och känslan är grön, förefaller som ett
naturligt val. Med samma metod har jag målat kroppen röd,
anden violett, medan sinnet blivit vitt och minnet svart.
70
Hjärnhemisfärernas specifika funktioner
Det specifikt nya med själen avbildad i den tredimensionella
modellen är att känsla och tanke bildar den nya sidoaxeln.
Men frågan är hur realistisk denna tredimensionella bild är.
Stämmer det med hur vi själva subjektivt uppfattar det?
Skulle man kunna positionera våra känslor och tankar till
kroppens vänster- och högerhalva?
Vad säger vetenskapen? Hjärnforskningen har inte på något
uttömmande sätt inventerat hjärnans innehåll och struktur,
men det finns empirisk forskning som pekar på att hjärnan
fördelar specifika funktioner och centra till olika hjärnhalvor
med en viss konsekvens. Det är inte vetenskapligt fastslaget
att den vänstra hjärnhalvan har en specifik karaktär och den
högra en annan, men 1981 fick R W Sperry Nobelpriset i
medicin för hjärnhemisfärernas specifika funktioner. Sperry
undersökte tio olika patienter som behandlats för kraftiga
epileptiska anfall genom att man kirurgiskt delat på
hjärnhalvorna, genom att skära av den förmedlande
hjärnbalken. Resultatet pekade mot att båda hjärnhalvorna
ägde var sitt eget självständiga medvetande, som i fallet med
kvinnan som skulle välja klänning ur sin garderob och
sträcker fram båda armarna som väljer varsin passande
klänning.
Så mycket verkar den forskningsgren som sysslar med
”lateralization of brain functions” ändå kunna konstatera, att
den vänstra hjärnhalvan har logiskt kalkylerande och
analytiska funktioner, medan den högra hjärnhalvan har
visuella och konstnärliga funktioner. Emotionella funktioner
antas vara mer bilateralt kontrollerade, men forskningen
kanske inte vågar dra ut den naturliga konsekvensen och
slutsatsen att den hjärnhalvan som bär på konstnärlig
begåvning också är den mest känslomässiga, i motsats till
den kalkylerande vänstra hjärnhalvan.
Att påstå att människans vänstersida är dess känslomässiga
sida och högersidan dess tankemässiga sida, med tanke på
att hjärnhalvornas styrning av människans olika
kroppshalvor är korskopplade, är kanske en alltför stor
förenkling. Tankar och känslor påverkar ständigt varandra
och växlar mellan vad som är förgrund och bakgrund. En
mer adekvat modell borde beskriva det som att det finns en
del blått i det gröna och en del grönt i det blåa. Men
generaliseringen är ändå inte är helt orimlig och ger en bra
bild av det allmänna förhållandet, den generella tendensen.
Det som främst talar emot detta är vår egen upplevelse av att
vi har känslor över hela kroppen och inte specifikt till någon
särskild kroppshalva. Tänkandet kan däremot förefalla vara
placerat inom oss, som en betraktande punkt. Det ligger
snarare en rimlighet i att känslorna ligger framför, medan
tankarna finns bakom, såsom det har tecknats i den
tvådimensionella modellen. Det har ju också påpekats att
sinnet som sinnesupplevelse först upplevs känslomässigt,
vilket också stämmer med hur vi använder ord som t ex
”sinnlighet”, vilket vi förknippar med just situationer då
sinnesupplevelser blir starkt känslomässiga. Känslosamhet
kanske inte direkt kan jämföras med känslan av när det gör
ont i foten eller i magen, men det är inte en tillfällighet att vi
använder ordet ”känsla” för båda situationerna, eftersom de
är förknippade med hur vi först identifierar innehållet i en
upplevelse.
72
Konsekvenserna av människans uppdelning i två hjärnhalvor
måste dras med viss försiktighet, eftersom vår
självupplevelse är sammansatt och inte dualistisk. Alla
upplever sig som ett enhetligt upplevande väsen, så att
utgångspunkten borde vara att hjärnhalvorna framförallt
kommunicerar och delar på samma helhet. Men det skulle
också kunna beskrivas som att hjärnhalvornas skilda
funktioner är en avancerad form av kommunikation, där de
båda hjärnhalvorna kontrollerar varandra genom sina
specifika olikheter. Den högra hjärnhalvan skulle då vara
den som kopplar ihop de olika hjärnhalvornas aktiviteter till
en självupplevd helhet, som då främst skulle ha en
känslomässig karaktär. Den vänstra hjärnhalvan skapar
istället en gränssituation, mellan sig och den högra
hjärnhalvans helhetsupplevelse, för att den analytiska
funktionen ska kunna hålla en distans till sina objekt. Den
vänstra hjärnhalvan kapar därför den känslomässiga
helhetsupplevelsen, för att kunna analysera något som en del
oberoende av helheten, samtidigt som det inte rubbar den
högra hjärnhalvans helhetsupplevelse.
Men om människan har två hjärnhalvor, och den ena alltid är
lite mer dominant än den andre, skulle vi ju kunna beskrivas
som alltid lite obalanserade. Denna obalans skulle då vara
förlagd till respektive kroppshalva, och borde betyda att vårt
förhållande till verkligheten också blir något obalanserat.
Det kommer kanske till tydligt uttryck genom att människor
kan beskrivas som utåtriktade resp. inåtbundna. Detta är ju
givetvis ett mycket relativt mått, och varje människa kan
också sägas växla mellan dessa poler, under samma dag,
men vi skulle ändå kunna sammanfatta vår egen tendens till
att vara relativt det ena eller det andra. Och om 90% av
mänskligheten är högerhänta och därmed lite mer
dominerade av den vänstra hjärnhalvan, skulle vi då kunna
säga att hela mänskligheten håller distans, och därför är
generellt sätt mer inåtbunden än vad den skulle kunna vara?
Idealet är givetvis om människan kan få balans mellan dessa
två tendenser, och svaret på den frågan måste kunna hittas i
just balansen mellan tanke- och känsloliv, och kunna
översättas till en balans mellan vår högra och vänstra sida.
Förutom den mer övergripande strategin att mänskligheten
generellt borde utveckla sin känslighet, går det även att ge
rent praktiska tips i denna fråga. Aktiviteter som kräver båda
kroppshalvornas deltagande, stimulerar båda hjärnhalvorna,
men relativt mer den mer passiva hjärnhalvan. Det
balanserar på sikt även förhållandet mellan det inre och det
yttre.
74
Mer om känslor och tankar
Teoretiskt skulle vi kunna tänka oss ett rum utan tid, eller tid
utan rum, men å andra sidan skulle vi praktiskt inte kunna
bestämma rummet, om vi inte hade någon avvikelse eller
förändring som kunde mätas till ett visst avstånd. Först då
skulle vi kunna tänka oss att detta avstånd bildar en linje,
som ligger på en yta, som skapar ett rum när vi ser linjen
från en annan synvinkel. Rummet verifieras av en förändring
eller en rörelse. Men denna rörelse tar en viss tid, och
tillryggalägger ett visst avstånd, för att kunna mätas, vilket
förutsätter ett rum.
Så kan vi även fatta förhållandet mellan känslor och tankar,
där tankar är som rörelse eller tid, som färdas i känslorna
som är rummet för där tankarna kan höras? Ja, om vi kan
överföra analogin rum/tid som bild, inte bara för hela det
mänskliga väsendets grundstruktur, utan även för
motsatsparet känslor/tankar.
Tankarna påverkar känslorna, eller de förändringar som sker
i rummet när tankar färdas, ger upphov till förändrade
känslor. Hela rummet anslår en ny ton, i det ljudrum som
bildar resonanslåda för våra tankar. Känslorna återverkar på
tankarna, när hela tonen i ljudrummet för tankar ändras. Men
eftersom känslor är som själva rummet för tankarna,
förändras inte känslan lika hastigt som tankar, utan tankarna
kan förändra själva ljudrummet med nya tankar, som anslår
en ny ton. Det skulle kunna beskrivas som att det är tankarna
som ställer till det, och det är tankarna som sedan måste
ställa allt till rätta.
Man skulle kunna säga att känslan strävar efter stillhet,
medan tanken strävar efter snabbhet. Känslan är ett rum som
kräver stillhet för att den ska kunna höra sig själv. Den
största styrkan ur känslorna hämtar man därför inte genom
att försöka maximera dess ytterligheter, eftersom känslan
inte kan kontrolleras till alltid önskvärda tillstånd. Känslorna
framträder som vågrörelser och pendlar mellan upp- och
nedgångar genom påverkan från tankarna. Och ju kraftigare
vågorna är, desto hårdare kommer de att slå tillbaka mot
rummets egna väggar. Den största styrkan ur känslan hämtar
man istället om man hittar känslans egen balanspunkt, som
är maximal stillhet, eller total frid.
Tanken å sin sida strävar efter snabbhet för att hinna bli så
snabb att den hinner ikapp sig själv. När tankarna sluter sig
själv som en cirkel, hinner vi ikapp vår ursprungstanke i en
tanke om andra tankar, eller i en förståelse. När tankarna
sluter sig sfäriskt, går det ändå fortare. Då hinner vi före vår
egen tankeprocess eller ”skapelsen är en tanke för ett före,
som under ett efter, hinner ikapp sig själv”. Det sfäriska
tänkandet är en kreationsprocess, medan det cirkulära är en
reduktionsprocess, där en abstrakt tanke sammanfattar andra
tankar.
Att känslan söker närhet till verklighetens objekt med sinnet,
medan tankar håller distans till verkligheten, med närhet till
minnet, påverkar också vår upplevelse av expansion eller
sammandragning. Känslan följer det utåtriktade sinnet utåt
för att beröra verkligheten. Känslan får därför hela själen att
växa, medan tänkandet har en motsatt tendens. Tanken söker
ett avstånd och håller distans, och får därför själen att dra
ihop sig. Trots detta finns det också många upplevda känslor
som drar ihop själen. På samma sätt som finns mängder med
76
tankar som istället får själen att vända sig utåt och
expandera. Men den allmänna tendensen är den motsatta.
Växlingen mellan olika känslor och tankar, kan upplevas
som en växling mellan att gå framåt eller tillbaka. En viss
känsla gör att vi känner oss vilja ta ett steg framåt, medan en
annan gör att vi vill sluta oss inom. En viss tanke fyller oss
med mod att våga ta ett steg framåt, medan en annan tanke
fyller oss med oro och farhågor.
All professionell psykoterapi, psykoanalys eller kognitiv
beteendeterapi, bygger på samma formel, att ett visst
tänkande kan utlösa obehag men även upphäva dem. Det är
känsloupplevelserna som ska åtgärdas med tänkandet. I
kognitiv beteendeterapi handlar om att ändra på vissa tankar
inför vissa situationer, medan den klassiska psykoanalysen
istället medvetandegör genom just, ”analys”.
Känslor och tankar fungerar sinsemellan som gyroskopiska
regulatorer av varandra. Är vi uppfyllda av våra positiva
känslor, fördjupar eller försjunker vi oss inte i tankar. Men
vid det motsatta förhållandet, då själen är sammandragen av
nedstämdhet eller ilska, kan ett visst tänkande vara en hjälp
till att övervinna det negativa stämningsläget.
Se filmen rightleft
Ett dynamiskt flöde mellan känslor och tankar i den
medvetna upplevelsen kanske kan illustreras på det här
sättet. Det får bli en färgglad avslutning på hur tankar och
känslor växer sig större och mindre, som föränderliga sfärer
i en gemensam pulserande rörelse i sidled.
78
Tänkandets sekventiella utvecklingsserie
Vi har hittills beskrivit tänkandets funktioner av att
undanröja hinder i människans framåtgående process, och att
vetandet är en process som leder till ett medvetande, men
inte mer specifikt om tänkandets egen utveckling. Ska vi nu
säga något allmänt om tankar, måste vi också bestämma vad
som är en tanke, eller vad är tankens minsta gemensamma
nämnare?
Det som är gemensamt för alla tankar, oberoende av om det
är i språklig eller matematisk form, är att alla tankar är
relationer. De minsta tankar som finns eller det som skulle
kunna sägas vara tänkandets minsta delbara enheter, är inte
några enskilda begrepp utan en relation. En tanke är alltid en
tanke om något. Konkreta eller abstrakta tankar, de bildar
relationer av tankar, som förgrenar sig åt olika håll.
Den sfäriska modellen översatt till sex riktningar, utgör en
bra grund för att ge en bild av hur tanken strukturellt växer
sig till mera komplexa kedjor av relationer. Sammanhanget
eller den övergripande abstrakta tanken, ges av det
balanserande centrumet, och dess förmåga att hålla ihop den
växande kedjan av relationer. Detta kanske kan liknas vid
stora molekylkedjor. Jaget har i denna utredning getts
funktionen av det stabiliserande centrumet för tankarna, eller
”jaget finns där alla tankar börjar och slutar” Men eftersom
jaget sagts stå i ett omvänt förhållande till medvetandet, har
vi med denna text försökt byta ut jaget mot just
medvetandet. Alltså, texten har argumenterat för just ett byte
av tänkandets balanserande centrum till medvetandet från
jaget.
Tänkandes utveckling, sedd som mer komplexa relationer
förutsätter därför att systemet vid vissa ögonblick måste
”starta om”, när den byter balanserande centrum för en
annan tanke. Tänkandet utvecklar sig genom att starta om i
ständigt högre grad av abstraktion, samtidigt som det
fortsätter av växa i komplexitet. Tänkandet både expanderar
och komprimerar sig själv. Men ju mer strukturen växer i
mängd och komplexitet av relationer, desto generellare
måste de abstrakta tankarna bli för att hålla ihop strukturen
som en helhet. Det blir en process med återkommande
omstarter, utan att det successiva växandet hejdas.
Samma iakttagelse kan vi göra, om vi tar naturvetenskapen
som exempel på hur man hanterar sitt successivt ökade
vetande. I första skedet handlar allt naturvetenskapligt arbete
om ett insamlande av fakta. Denna verksamhet hade sin
jungfruliga period i 1700-talets upplysningstänkande, då
många iklädde sig rollen av ”naturforskare” och skapade
stora exempelsamlingar av naturens varierande rikedom. I
Sverige hade vi ju den världsberömde botanisten Carl von
Linné, som just företog sig sådana insamlingar av skilda
växtslag. Men Carl von Linné samlade inte bara på olika
exemplar, utan han företog även en klassifikation av sitt
insamlade material. Linné skapade ett klassifikationssystem
som blev grunden för den moderna systematiken av växter
och djur. Detta anses numera vara föråldrat, men han
utvecklade också en nomenklatur för benämning av växter –
där varje växt består av två ord, ett släktnamn och ett
artnamn – vars principer tillämpas än idag.
Linnés sätt att arbeta ger också en beskrivning på
nödvändigheten av att naturvetenskapen ordnar sitt växande
80
material så att alla fakta får sin givna plats i en sammanhängande helhet. Insamlandet av fakta och det systematiska
inordnandet av fakta till en helhet, är två likvärdiga principer
för allt vetenskapligt arbete.
Det finns dels ett tänkande som utgår från att varje objekt är
unikt, dels ett tänkande som utgår från att alla objekt har del
av en sammanhängande helhet. Dessa principer samarbetar i
det vetenskapliga arbetet, och har en tydlig parallell även till
funktionsförhållandet mellan människans två hjärnhalvor.
Vetenskapens utveckling kräver ett ständigt tillflöde av nya
fakta, därför att det ökar själva det konkreta vetandet. Men
den ökande mängden av nya fakta måste också bindas ihop
med tidigare kända sammanhang, för att inte stå som ett
oförklarligt faktum. Vetenskapen bygger system eller
konstruerar teorier, som återskapar ett gemensamt sammanhang, för att inordna nya fakta tillsammans med tidigare
kända. På så sätt bibehålls kontroll över helheten genom att
överskådligheten inte går förlorad, trots att komplexiteten
hela tiden ökar. Delen och helheten, eller det unika och det
allmänna, samarbetar hela tiden, som två olika systematiska
principer.
En vetenskap blir inte vetenskap bara av mängden data, utan
förutsätter också ett omfattande systematiskt tänkande, där
man tillför termer, ger orsaksförklaringar, formulerar teorier,
gör förutsägelser och kanske även formulerar allmänna
”lagar”. Det vetenskapliga tänkandet förutsätter att man
betraktar sitt unika studieobjekt också ur ett principiellt eller
generellt perspektiv, vilket är att se det enskilda exemplet i
relation till en helhet.
Uppdelningen av två likvärdiga och samarbetande principer,
motsvarar också den uppdelning i deduktiva och induktiva
slutledningar, som har varit oerhört viktig för förståelse av
den västerländska filosofins spekulationer om hur vi får
kunskap och hur den kunskapen grundas. Den induktiva
metoden innebär att man drar allmänna eller generella
slutsatser ur enskilda eller flera på varandra likartade
företeelser, medan den deduktiva metoden innebär att man
drar slutsatser om det enskilda fallet ur allmänna eller
generella förhållanden. Den induktiva metoden anses spegla
den naturvetenskapliga metoden, att kunskap uppkommer
genom nya inkommande fakta, medan den deduktiva anses
vara en logisk slutledningsmetod där man ur vissa
grundsanningar (axiom) härleder säkra slutsatser (teorem).
Matematik och logik, anses vara sådana vetenskaper.
Filosofer svarar givetvis något olika på hur man skall se på
vetenskapen och dess bevisbarhet. Vissa filosofer hävdar att
naturvetenskapen inte använder sig av induktiv bevisföring,
utan istället en hypotetisk-deduktiv metod, men de flesta
skulle instämma i att båda slutledningsprinciperna finns och
behövs i det vetenskapliga arbetet. Vi skulle då komma till
samma resultat som tidigare, vetenskap bygger på ett
jämförande förhållande mellan två olika former av mänskligt
tänkande.
* * *
Ett annat sätt att beskriva detta förhållande vore att tänka sig
detta som en repetitiv process i fyra steg, vilket kan
åskådliggöras genom följande animation.
82
Se filmen thought
Om jaget har sagts, att det finns där alla tankar börjar och
slutar, och blir därför startpunkten för byggandet av en enkel
tanke. Alla uttryck av typen ”jag ser”, ”jaget tänker”, ”jaget
upplever”, beskriver sådana enkla tankar som består av
relationer. Vi kan kalla dessa för subjektiva tankar, och
menar då att tankarna är en enkelriktad relation av ett
tänkande subjekt mot ett tänkt objekt.
Den subjektiva tanken, kan bara se objektet från ett håll. Den
kan inte tänka sig att objektet är på något annat sätt än som
den subjektivt direkt upplever det. Det vetandet är grundläggande, men först när den förmår se objektet från en annan
position, kan den frigöra sig från det subjektivt upplevda.
Först när den intar den helt motsatta positionen förstår den
att den kan se samma objekt från ett annat håll, och att den
subjektiva tanken av det direkt upplevbara inte innehåller
allt vetandet. Detta illustreras genom steg två i animationen,
där två motsatta subjektiva tankar bildar ett par. Att se något
från den motsatta positionen, kallar jag för en ”intrasubjektiv
tanke”, där samma subjekt uppfattar samma objekt, fast ur
en annan och motsatt synvinkel.
När undersökningen av objektet fortsätter, med den nyvunna
förståelsen av att den subjektiva tanken måste variera sitt
relativa läge i förhållande till objektet, gryr tanken på att
subjektet och objektet kanske inte är ett och detsamma.
Möjligheten att se objektet som det är och oberoende av det
betraktande subjektet börjar växa, men uppnås inte förrän
subjektet sett objektet ur alla dess möjliga synvinklar. I
animationen är detta tredje steg avbildat som ett kors, och
ska då föreställa att subjektet har ”rundat” objektet. När den
subjektiva tanken ”rundar” objektet, har den därmed också
frilagt objektet från det iakttagande subjektet. Den ser
objektet som det är. Rent visuellt kan det åskådliggöras av
man håller något i handen, som man vrider runt, eller om
man faktiskt förflyttar sig runt ett objekt. Vi kallar det för det
objektiva tänkandet, och sammanfattar alla subjektiva tankar
i en enda tanke. Det objektiva tänkandet är därför
reduktionistiskt, vilket i ett tidigare kapitel beskrivits som att
gå cirkelvarvet runt. När cirkeln sluts eller när man
återkommer till samma punkt som man startade från,
sammanfattas hela cirkeln i en sammanfattande tanke.
Denna tanke skapar ett nytt balanserande centrum för
tänkandet, där vetandets objektivitet istället står i centrum.
Det objektiva tänkandet är inte detsamma som objektiv
kunskap, utan det objektiva tänkandet är uppbyggt av många
subjektiva tankar, men i en sammanfattande form. Objektiv
kunskap är en föreställning om en kunskap som är
oberoende av observatören eller iakttagaren, och djupt
förankrad i naturvetenskapen, men förutsätter ett betraktande
subjekt. Vi har det även i Platons tre villkor för kunskap.
Förutom att man måste (1) ge goda skäl för att hålla något
för sant, måste det också (2) vara sant, behövs även (3) ett
84
subjekt som tror, vet eller håller detta något för sant. Det
naturvetenskapliga kunskapsbegreppet innehåller alltså ett
kriterium på att vetandet också måste vara subjektivt. Men i
föreställningen om den objektiva kunskapen finns det inget
objekt som tänker. Objektiv kunskap ges därför en något
förvrängd värdering av förhållandet mellan det subjektiva
och det objektiva, som om det gick att bortse från ena ledet i
en relation. Som om det subjektiva tänkandet förutsattes
vara förvrängt medan det objektiva vore klart.
Den objektiva kunskapen förutsätter ett observerande
subjekt. Det objektiva kunskapsbegreppet är en idealisering
av förhållanden som aldrig finns, men som tjänar vissa
syften för vetenskapsmännen. Den objektiva kunskapen är
en
vetenskaplig
kunskap
som
är
förebehållen
vetenskapsmannen, och som därmed diskvalificerar alla
”vanliga” människors förmåga att skilja sina subjektiva
upplevelser från objektiv kunskap. Vetenskapen tenderar att
diskvalificera all annan kunskap som inte är vetenskapligt
evidensbaserad. Den berövar människan dess egna
möjligheter att skapa sig ett eget vetande om den verklighet
den lever i. Det har, så att säga, inget vetenskapligt värde.
Men den vetenskapliga specialist-kunskapen gör kunskapen
till en exklusivitet för de få, och berövar människan den
kunskap den äger. Den naturvetenskapliga kunskapen ägs
inte av någon enskild vetenskapsman, men däremot kan den
sägas tillhöra hela mänskligheten. Subjektet för den
vetenskapliga kunskapen är därför människan eller hela
mänskligheten.
Den vetenskapliga kunskapen kan inte sägas ha blivit mer
objektiv, beroende på framväxten av alla avancerade
mätinstrument. Vad gjorde mikroskopet, teleskopet eller
spektrometern för vetenskaplig nytta om de inte slutligen
betraktades av ett mänskligt öga? Vad gör vetenskapliga
mätinstrumenten annat än förstärker det mänskliga sinnets
räckvidd?
Det avsiktliga bortseendet från subjektet blir än tydligare i
synen på hur nya vetenskapliga upptäckter uppstår. Visst
finns det vetenskapliga teorier om kreativitet och betydelsen
av forskarens egen förmåga att se möjligheter och lösningar,
men den allmänna föreställningen är att vetenskapliga
teorier ”upptäcks”. Men vi skapar själva förutsättningarna
för vårt vetande genom att bestämma oss för var vi vill söka,
vad det är vi vill upptäcka. Ställandet av frågor, som en
systematisk uteslutningsmetod för att komma fram till vad
som är säker kunskap, skulle inte fungera om inte subjektet
”uppfann” dessa frågeställningar. Än mer uppenbart blir det
när man kommer till den vetenskapliga teoribildningen, som
är en fundamentalt annan verksamhet än att studera och
insamla fakta. Om vi skall klassificera vetenskapliga teorier
som objektiv kunskap, måste vi först tillföra ett kreativt
moment till den objektiva kunskapen för att sådana teorier
överhuvudtaget skall bli formulerade. Vetenskapen har
stannat upp i sina cirkulära processer av föreställningar om
att den objektiva kunskapen är fundamentet. Den kan inte
byta ut den objektiva kunskapen som balanserande centrum
mot ett annat, och kan därför inte föra processen av
tänkandets repetitiva stadier vidare.
Det fjärde och sista steget har jag kallat för det sfäriska
tänkandet, till skillnad från det cykliska, och ett steg när
vetandet återkommer till sig själv på ett nytt sätt. Inte genom
att det abstrakta tänkandet sammanfattar flera konkreta
tankar, utan att ett tänkande subjekt själv förstår att den
86
skapar förutsättningar för sitt egen vetande genom sitt eget
tänkande. Men så länge vetenskapen är fast i sina
föreställningar om den objektiva kunskapen, kommer den att
uppfatta skapandet som en form av ”fantasier”, som är helt
frikopplat från verkligheten. Skapandet som metod i det
vetenskapliga arbetet är en förutsättning för att man kan
starta på nytt. Att t ex ställa nya frågor, försöka se problemet
ur ett annat perspektiv, att pröva alternativa teorier osv, är ett
vetenskapligt problemlösnings-arbete som kräver ett visst
mått av kreativitet.
Det objektiva tänkandets reduktionistiska tendens får här en
ny innebörd, genom att det subjektiva skapandet förmår att
”starta om” systemet, genom att tänka något helt nytt. Det
nya balanserande centrumet blir då istället ”det skapande
subjektet”, och så startas serie om på nytt med nya
subjektiva tankar.
Medvetandets sekventiella utvecklingsserie
Det förra kapitlet innehöll en generell förklaringsmodell
över hur ett vetande byggs upp av enkla subjektiva tankar,
och slutar i en medveten förståelse om betydelsen av
skapandet för tänkandets utveckling. Men den modellen
visade inte på hur ett klart medvetande växer fram ur ett
subjektivt jagmedvetande. För att visa detta måste vi bygga
upp en större modell, som på ett metodiskt sätt rekonstruerar
människans utveckling mot ett klart medvetande. En sådan
modell borde vara sfärisk, men eftersom detta är en tänkt
beskrivning av en utvecklingsserie i sex steg, får vi åter
användning för oktahedronen. Denna oktahedron består av
samma byggstenar som i den förra animationen, såsom en
komplex struktur byggd på enkla tankar. I animationen gör
vi en genomåkning i en tänkt struktur av medvetandets
utveckling och ser den från insidan och utsidan.
Se filmen struktur
88
Rörelsen i modellen kan ses som människans metodiska resa
eller vandring i livet för ett ökat medvetande, och styrs av
bara några enkla principer. Resan måste börja i mittpunkten
och sluta i mittpunkten. Man måste också vända och erövra
oktahedronens alla sex hörn. Däremot måste man inte göra
det i någon bestämd ordning, utan man kan välja sin egen
ordning och metod. Det gör att man inte kan fastställa vilken
väg som är den rätta, och det mänskliga livets komplexitet
och irrationalitet är ett levande exempel på att det verkligen
är så. Det leder också till många stridigheter bland
människor om vilka vägar som är de rätta, vilka metoder
eller vilka medel i som är de rätta. Men det går inte svara på
genom denna modell. Det faktiska utfallet kan heller inte
beskrivas annat än i statistiska termer, men eftersom
människans alla variationer kan beskrivas i en Gauss-kurva
(”normalfördelningskurvan”), om det så är intelligens eller
skonummer, kan man med viss sannolikhet också pricka in
var förtätningarna finns.
Den resa jag tänker rekonstruera är vad jag uppfattar vara
den mest logiskt ideala, men som sagt inte den enda möjliga
genomlöpningen. Livet är inte alltid logiskt. Det första
steget är därmed nödvändigt för alla, starten från
mittpunkten i denna oktahedron. Och ska vi vara strikt
logiska, bör vi också tänka oss att vi har en viss kraft i
utgångsläget för att överhuvudtaget få igång processen.
Således rör vi oss ifrån mittpunkten, men utan vetande om
vad som finns eller ens att vi finns. De första stegen blir
därför planlösa, vi är tillbaka i spädåldern då vi inte ens kan
orientera oss i rummet. Vägen fram till första hörnet är
därför spontan och utan någon medveten metod. Det första
hörnet är nästan förutsägbart, det tidigare beskrivna
jagmedvetandet. Denna första medvetenhet och förståelse
kan förefalla så grundläggande, att vidare förståelse kan
förefalla omöjlig utan den, men så är inte alltid fallet, vilket
nästa hörn kan förklara.
Efter att man vänt i första hörnet, börjar en mer metodisk
resa. Logiskt är att man går samma väg tillbaka som man
kom, med hjälp av minnet, och därefter fortsätter förbi
startpunkten och ut mot det andra motsatta hörnet. Här
återkommer ett sätt att resonera, som i beskrivningen av hur
det intrasubjektiva tänkandet växer fram. Men i
medvetandets utveckling motsvaras detta istället av ”den
andre”, av ett Du eller din medmänniska. Att förstå den
andre är att kunna se sig själv genom den andre. Att lämna
sitt eget jag och bli ett med den andre, är att vidga sin
medvetenhet. När detta sker uppstår kärlek. Kärlek ska
därför inte främst uppfattas som en känsla, utan som en
medvetenhet, eller en förståelse för den andre.
Medvetenheten i det andra hörnet överskrider
jagmedvetenheten, men förutsätter och bygger vidare på ett
jagmedvetande, på så sätt att man möter sitt eget inre djup
vid mötet med andra.
Föreställ er skillnaden mellan ett hålla ett materiellt objekt i
handen och att möta en annan människa. När vi undersöker
ett objekt i handen, analyserar vi det som ett objekt att
jämföra med andra likartade objekt. Vi håller därmed en viss
analytisk distans till vårt objekt, som vi inte kan ha när vi
möter en annan människa. Mötet med en annan människa är
som ett möte med sig själv. När vi möter en annan människa
är det som att öppna upp sitt inre rum. Redan i första
ögonblicket skickas en ljudvåg in i vårt inre. Mötet med
andra ger inte bara en förståelse för andra, utan ger också en
90
också upplevelse av ett ”inre djup” i oss, som givetvis vidgar
medvetenheten om oss själva.
Mötet med andra öppnar också upp för ett ytterligare
perspektiv, i möjligheten att kunna se på sig själv utifrån.
Med jagmedvetandet följer att man ser på sig själv inifrån,
men i mötet med andra bryts detta och man måste börja
förstå hur man även kan betraktas utifrån. Att den bild man
har av sig själv, oftast inte överensstämmer med hur andra
uppfattar en. Man ”äger” alltså inte bilden av sig själv, vilket
man upp-täcker med större tydlighet när man går vidare i
upptäckandet av medvetandets nästa logiska trappsteg.
Det tredje hörnet är en vidareutveckling av det andra och
innebär ett möte med gruppen. Människan som en social
varelse definieras som att samverka och kommunicera inom
en grupp av individer. Att människan är en social varelse
innebär att människan ingår, med eller mot sin vilja, i någon
form av grupp. I gruppen ställs man inför helt nya utmaningar, att man måste beskriva det som en högre nivå av
socialt medvetande. I gruppen måste man underordna sin
individuella betydelse, och istället öva upp förmågan att
samarbeta. Denna förmåga framhålls gärna som själva
essensen i en fungerande gruppgemenskap, men samtidigt är
principen likartad från den tidigare nivån genom att jaget
reduceras, men nu till förmån för t ex ”laget”,
”kamratgänget” eller ”arbetsgruppen”.
Jag sätter här inga begränsningar för gruppens storlek eller
graden av organisering, utan vill vara så allmän att
erövrandet av gruppmedvetenhet, likställer alla former av
grupper som människor kan ingå i; informella
(kamratgänget),
formella
(idrottsföreningar
och
organisationer)
och
infrastrukturella
(massmedia,
universitet). Dessa har givetvis sinsemellan stora skillnader,
men i alla dessa grupper, så återkommer förhållandet att
gruppen formar individerna enligt vissa för gruppen
behövliga ”roller”. I gruppen tilldelas man en roll, men man
kan också skapa sig en roll i gruppen om den visar sig
möjlig. Denna medvetenhet ökar också färdigheten i att
kunna styra gruppen mot vissa bestämda mål, genom att veta
vad som är bäst för gruppen. Sådana blir också ofta
gruppens ledare och uppfattas som ”ledartyper”.
Här börjar vi också närma oss problemet med fungerande
och icke-fungerande grupper, vilket tangerar vissa moraliska
eller socialetiska problem som ligger utanför detta studium.
Men i grupper där ledaren tilldelas för stor betydelse,
underordnas dess medlemmar. Historien, men även samtiden
känner till många exempel på när individer ”sugs upp” i
sekter, extrema ideologier eller i masspartier och fullständigt
tappar bort sin individualitet. Gruppens makt över individen
kan bli så stark att individen tappar bort sitt eget omdöme.
Det kan ses som att jagmedvetandet och därmed även
gruppmedvetandet är för outvecklat för att gruppen ska
kunna fungera väl. Gruppmedvetandet kan då fungera
kompensatoriskt för brister på tidigare nivåer av
medvetande. Men förmågan att hantera ett växande
medvetande genom att erövra ett hörn, sker inte vid bara ett
enda tillfälle utan måste göras om och om igen. Här är min
avsikt främst att försöka beskriva den logiskt ideala
utvecklingen, även fastän det praktiska livet inte alltid är så
idealt och logiskt.
Att fungera i en grupp, och för övrigt andra nivåer av
medvetandets utveckling, kräver att människan också fattar
92
sina egna beslut. Att använda sin medvetenhet, eller att
”erövra hörnet”, innebär generellt att kunna fatta beslut efter
eget omdöme. I gruppen kan detta gå fel när människor
tappar den förmågan, eller när andra fattar ens egna beslut.
Att fungera i gruppen eller att ”gå upp i” gruppen, innebär
inte att man skall göra avkall på det omdöme som vuxit fram
under hanterandet av tidigare nivåer, utan det är detta som
just leder gruppen fel. Även som medlem i gruppen måste
man behålla sitt eget omdöme och fatta sina egna beslut,
även fastän det i praktiken innebär att man måste underordna
sina egna behov och förväntningar. Det gäller att lära sig att
samarbeta. Men det är just det som är uppgiften i detta tredje
hörn.
I detta hörn polariseras förhållandet mellan individen och
kollektivet, och göder funderingar kring den enskilda
individens plats i ett större sammanhang än de faktiska
grupper den ingår i. I gruppen finns alltid ett ifrågasättande
bland medlemmarna om meningen med gruppen, om
gruppens arbete leder till det mål som eftersträvas. I erövrandet av det tredje hörnet och att kunna fungera i en grupp,
växer en begynnande medvetenhet mot att ta ytterligare ett
steg i sin utveckling. Det blir en strävan efter en teoretisk
förståelse av sin egen existens i förhållande till
mänskligheten som abstrakt kategori. Om att finna sin egen
funktion eller uppgift som del av den mänskliga helheten,
och inte att påtvingas en bestämd roll av gruppen.
Det fjärde hörnet är mänskligheten som helhet, men är inte
någon reell social form. Denna medvetandet blir därför
idealiserad och bygger på den teoretiska jämförelsen mellan
en enskild individ och mänskligheten som en helhet. Detta
stadium skulle kunna jämföras med det som tidigare
beskrivits som objektivt tänkande, eller att betrakta människan ur alla dess relevanta synvinklar. Denna medvetenhet
har haft en inspirerande återverkan på de faktiska sociala
levnadsformerna. Abstrakta tankar om individens fri- och
rättigheter, om den ”civila” människan eller ”medborgaren”, som leder till upprättandet av moderna civila
stater, och utvecklas i den sociala gruppen som en
organiserad form. Här föds tankar om ”humanism”, som
utvecklat sig genom idéhistorien från antiken till nutiden.
”Humanitatis”, ”Studio humanitatis” eller den franska
upplysningen för att bara nämna några milstolpar på denna
utveckling.
Tänkandet står i fokus, men utformas som praktiska föreskrifter för hur den humanistiska människan ska nå denna
kunskap. Att erövra detta hörn kan därför sammanfattas i
termen ”lärande” och återverkar på utvecklandet av organiserade former för människans lärande, som framväxten av
lärosäten och universitet. Lärandet är ett sätt att hantera
kunskap, men inte på det bevisförklarande sättet, utan hur
kunskap kan läras ut och läras in. Det är en pedagogisk
färdighet, som till slut blir en vana och ett omedvetet
beteende, men så föds nya idéer om människans lärande och
processen tar förnyad fart.
Det nästa logiska steget på denna medvetandets utveckling,
vore att söka ett sammanfattande helhet som går utöver
människan som kategori och social form. Den logiska
fortsättningen på den serien vore att se människans
gemensamma biotopiska sammanhang med växter och djur,
eller människans relation till Naturen. Det femte hörnet är
verkligt och fysiskt, men inte socialt, där människan skapar
en relation till naturen. Denna relation är främst
94
känslomässig på ett meditativt sätt. Den klassiska bilden av
den obekymrade metande mannen, ger en sinnebild av hur
denna meditativa känslomässiga kontakt kan upprättas. Att
det inte verkar spela så stor betydelse huruvida man har god
fiskelycka, utan främst om man hittar den speciella form av
trivsamt lugn som naturen kan erbjuda.
Naturen ger också människan stora möjligheter att med
enkla medel skapa ny kunskap, eftersom naturen befinner
sig på så nära håll och tillhandahåller en enorm mängd olika
livsformer, att den föder ”naturvetenskapen”. Att människan
är en del av naturen, innebär är inte bara något som kan
beskrivas som att ingå i en ”biotop”, utan människan ingår
även i ”biosfären”. Det tunna skikt runt jorden som även
innehåller atmosfären och gör det möjligt för människan att
kunna andas och i praktiken vara levande. Jorden skulle
därför kunna uppfattas som lika ”levande” som människan,
eftersom vi lever båda av samma biosfär. Naturen måste
därför uppfattas som ett integrerat sammanhang av Jorden
och Solen, vilka ger de speciella livsbetingelserna för bl.a.
mänskligt liv på jorden.
Såsom vi beskrivit de olika hörnen av ett stegrat
medvetande, har de varit logiska byggstenar av varandra, så
att erövrandet av nästa hörn återverkat stimulerande på de
föregående. För att tala dataspråk skulle man kunna säga att
varje ny nivå har ”bakåtkompabilitet”. Varje ny nivå
inbegriper eller innefattar alla tidigare nivåer, trots att
människans medvetande inte alltid utvecklas logiskt enligt
den föreslagna serien. Detta får större konsekvenser ju högre
upp i serien man kommer, eller på vägen mot det sjätte
hörnet då man är som mest sårbar.
Den sista vandringen är som sig bör också den svåraste
utmaningen, eftersom den vandringen måste göras i
ensamhet. Även om man kanske följer vissa inspirerande
exempel, kan man inte ta råd från andra om hur man skall
klara av att ta det sista steget, eftersom detta steg förutsätter
att man verifierar sin existens på ett nytt sätt. Men detta
förutsätter tagandet av ett visst beslut. Man måste fatta
beslutet om att söka de stora sanningarna, även om det i
praktiken handlar om att invänta själva ögonblicket. Man
skulle till skillnad från det femte hörnets meditativa
kännande, kunna beskriva denna metod som ett meditativt
tänkande. Att hitta detta ögonblick kräver ett viss mått av
intuitiv känslighet och öppenhet. Ett exempel från
naturvetenskapens historia får belysa detta.
När den tyske kemisten Kekulé löste problemet med bensenmolekylens kemiska bindning som ringformad, var det ett
resultat av flera års funderingar. Kekulé berättar hur han vid
ett tillfälle satt och arbetade på en lärobok, men var så trött
att han föll i sömn. Då kom svaret i form av en dröm om den
ringformade ormen som biter sig själv i svansen. Kekulé
berättar att han vaknade upp som om han träffats av en blixt,
och översatte drömmen till en bild av bensenmolekylen som
ringformad. Exemplet vill visa att svaret på de stora
frågorna, kan komma efter åratal av ansträngningar då man
till slut ger upp, därför att först då är man mottaglig för
visionen. Men så länge man anstränger sig, vill det inte visa
sig, fast utan ansträngning kommer man inte heller till det
läge då man kan ge upp.
Under människans vandring genom de fyra första sociala
hörnen, kommer människan att inövat och vanemässigt, som
ett omedvetet beteende, att tänka sig ”jag är en människa”.
96
Medvetandet kommer att vara bundet till jaget under de fyra
första hörnen, samtidigt som medvetandet vid varje stegrad
nivå försöker upphäva detta jag. Den sociala medvetenheten
håller tillbaka sitt eget jag i samarbete med andra i gruppen.
Jaget är därför inte bara en konstruktion i ett medvetet
fokuserat upplevande, utan även en del av alla ackumulerade
erfarenheter som bygger upp identiteten i att vara en
människa. Ett klart medvetande upphäver därför inte bara
jaget, utan hela ens sociala identitet. Det innebär att
samtidigt som man fattar beslutet om att söka de stora
sanningarna måste man bryta med sitt gamla jag, som just är
uppbyggt kring en social medvetenhet. Man kommer därför
att komma i en konflikt med det sociala kollektivet, genom
att man börjar agera emot invanda sociala konventioner,
vilket även leder till en konflikt med sig själv. Detta blir en
oerhört svår balans-gång, men eftersom man inte utmanar
grundläggande moraliska värderingar och respekt för andras
okränkbara värden, utan bara vill utvidga sina existentiella
gränser, fyller man egentligen en konstruktiv funktion för
det
sociala
kollektivet.
Men
eftersom
detta
funktionsskapande inte sker genom att gruppen tilldelar
individen denna funktion, utan en funktion man ger sig själv,
leder det till stora sociala spänningar. Man blir en ”jobbig
typ”, och uppfattas som ”konstig”, ”galen” eller ”lite
knäpp”. Att söka sig mot det sista hörnet och beslutsamt
börja söka efter de stora sanningarna är därför en sådan
oerhörd provokation för det sociala kollektivet att man måste
bli en ”syndabock”. Således kan man inte ändå inte helt
frigöra sig från sitt sociala sammanhang, utan man påtvingas
ändå en rollfunktion, men nu som dysfunktionell.
Den sista vandringen är därför oerhört svår, den är oviss och
plågsam och det femte hörnet är därför en stor trygghet för
den ensamme vandraren, som genom det meditativa kännandet återfinner förutsättningen för det meditativa tänkandet.
När naturen omsluter eller innesluter människan på ett fullständigt sätt, uppstår en samexistens som bygger på ett
fören-ande band mellan natur och människa, där människan,
inte bara är en biologisk kropp, utan även ett sinnligt
tänkande kännande väsen som andas och lever i något som
är större än sig själv. När människan får den kontakten med
naturen, då kan den åter öppna sina sinnen och göra sig
mottaglig för upplevelser som förklarar samexistensen i ett
ögonblick.
Att nå ett klart medvetande är en sådan omvälvande
händelse att orden inte räcker till. Vanligt är att man
beskriver detta ögonblick av oerhörd klarhet i termer av ljus.
”Jag har sett ljuset”, kan det låta, och eftersom vi förklarat
hur klarhet väcks genom omedelbar visshet genom en
intuition som fram-träder i form av ett ”inre ljus”, är det en
mycket adekvat beskrivning av detta ögonblick. Men det
finns även andra beskrivningar av detta ögonblick som
kompletterar bilden. I den kristna mystiken finns beskrivet
fenomenet ”unio mystica”, som ett ögonblick av en direkt
förening med det gudomliga. I detta ögonblick upphävs alla
motsatser och gränser av alla slag, i en ”total”, ”absolut”,
”fullkomlig” förening. Det blir därför beskrivet i religiöst
mystiska eller filosofiskt metafysiska termer.
Det upplevs som ett stort ljus och det känns som en förening
med något högre, men det är inte någon ”upplevelse”,
”tanke” eller ”känsla” utan en ny medvetenhet. Det är
slutpunkten på själens resa mot att återskapa sin holografiska
helhet för att verkligen förenas med det medvetande som
tidigare fördolts av jagets alla relationer. Det är att bli
98
verkligare i alla bemärkelser. För att komplettera floran av
beskrivningar skulle jag vilja beskriva detta i termer av ljud.
Eftersom detta ögonblick måste komma till människan, kan
man istället säga att vid det ögonblicket placeras man i
centrum av en enorm ljudkatedral, där ens egen själs toner
kommer i resonans med hela rummets välstämda toner, så att
man stäms om och stäms rätt. Det kan också beskrivas som
att det nya balanserade centrumet byter ut jaget mot ett
medvetande. Nu är det medvetandet som upplever, som
tänker, som känner i ett välstämt ljudrum, där allting är
verkligt. Först nu blir själen återskapad som en helhet större
än sig själv, först nu startar allt om.
Att finna den rätta ”stämningen” blir nu genast mycket
viktigt. Om vi analyserar vad vi menar med en ”god
stämning”, består det av en kombination av värme och ljus,
men eftersom ordet ”stämning” har sin omedelbara association till ett ljud, kan man i stämningen identifiera själens tre
olika tillståndsformer; värme, ljud och ljus. Stämningen
förenar dessa tre, såsom själen har förenat sig med både
anden och kroppen.
Att hamna i ett centrum för medvetandets fullständiga
återskapande av sig själv i ett verkligt ögonblick, har
egenskaper av ”samtidighet” eller ”synkronicitet”. Men mer
detaljerade beskrivningar av ett, i samtidighet självsynkroniserande medvetande, kommer att sluta i trivialiteter, utan
endast med poesin kan man i ord beskriva dessa koncentrerade ögonblick av stor insikt.
Att beskriva helheten som en samtidighet, blir att definiera
det högsta stadiet av medvetande i termer av tid. Men kan vi
tänka oss tid utan rum? Måste inte en samtidighet också ha
sin plats i rummet och ske synkront på en gemensam plats?
Samtidighet i både tid och rum. Att alla skall kunna samlas
på samma plats är givetvis helt omöjligt, men människan
bygger samtidigt infrastrukturer som överbrygger
geografiska avstånd. Ja, den har t o m uppfunnit ett globalt
nätverk, ett Internet, där alla människor kan kommunicera
med varandra, som om vi befann oss på samma plats
samtidigt. Tanken på denna form av samtidighet är därför
inte helt gripen ur luften, utan alla människor har ett
förenande band med varandra, genom det klara
medvetandet, även om vi ännu är omedvetna om det.
Om vi tar en metafor från naturen, skulle vi kunna ta
druvklasen som exempel. Den består av flera individuella
druvor, som hänger ihop i en klase genom tunna grenar. Alla
druvor är alltså sammanhängande, även om varje druva
också är en unik druva. Det är samma förhållande med
människor. Vi existerar som enskilda individer men är
sammansatta i ett ”nätverk”, som om alla befann sig på
samma plats i realtid. Om vi således bara blev medvetna om
detta, skulle människan därför kunna kommunicera
telepatiskt med varandra.
Denna förmåga försöker vi redan nu öva på, om man
betraktar hur mycket av vårt tänkande som handlar om vad
vi tror om vad andra tänker. När vi tänker på vad den andre
tänker, försöker vi också kommunicera med den andre. Men
så länge vi inte förstår medvetandets förenande band utan är
bundna vid ett alltför starkt jag kommer detta inte att bli
alldeles klart. Däremot finns det berättelser i legio av gifta
par som levt ihop länge, och hävdar att de i realtid kan känna
vad den andre tänker och känner även om de befinner sig på
skilda platser.
100
För att den telepatiska förmågan skall kunna utvecklas måste
det till en kraftig förtätning kring just detta sjätte hörn. Men
eftersom mänskligheten är koncentrerad till de fyra första,
blir frekvensen individer som varit och vänt i det sista hörnet
för liten för att kunna använda sig av medvetandet som ett
kommunicerande ”nätverk”.
Resan mot det sjätte hörnet är egentligen en paradoxal resa,
eftersom man med utgångspunkt från ett begränsat medvetande med begränsade förutsättningar expanderar sig utöver
sina förutsättningar. Detta skulle kunna beskrivas som att vi
rullar ut den holografiska strukturen, fast inåt och baklänges.
Vägen upp blir därför bara ett återskapande och inte ett
skapande. Att vända i det sjätte hörnet betyder att vi förstår
just detta, först nu förstår vi skillnaden mellan att skapa och
att återskapa, först nu kan vi börja skapa. Men alla vänder i
det sjätte hörnet på sitt eget unika sätt, vilket också blir varje
individs utgångspunkt för dess eget skapande. Människor
som vänt i det sjätte hörnet drivs därför av en längtan att
genom skapandet försöka inspirera andra genom att beskriva
sin egen upplevelse av denna stora förståelse. Det tar sig
alltid ett personligt uttryck, även om man vill förmedla
något som gemensamt förenar alla i denna högre förståelse,
för att andra också ska våga ta det steget. Men när det sker
en kraftig förtätning vid detta hörn, kommer vi att kunna
kommunicera med medvetandet som ett ”nätverk”, och då
förvärva förmågan som denna medvetenhet ger.
Vart ska människan sedan ta vägen efter att den vänt i detta
hörn? Medvetandets utveckling betraktad som en serie av
sekventiella steg som repeterar sig, borde följaktligen starta
om från början. En logisk fortsättning vore att fortsätta till
det första hörnet för jagmedvetandets vidareutveckling,
eftersom vandringen mot det sjätte hörnet varit just
jagupplösande. Men det valet är inte nödvändigt, utan som
tidigare sagts finns det ingen bestämd ordning, utan från
sjätte hörnet kan människan välja fritt vart de vill återvända.
Vid det sjätte hörnet startar hela systemet om, och det känns
som man både funnit sig själv och fötts på nytt. Den logiska
starten på detta vore att åter stärka sitt jag och sin sociala
medvetenhet, för att kunna skapa sig ett nytt sätt att förklara
sin nya förståelse. Det räcker därför inte med att vända i det
sjätte hörnet en gång för att kunna lära sig dess färdighet,
utan det måste göras om ytterligare gånger.
Resan genom oktahedronen kan därmed inte sägas vara
avslutad, utan ett av få villkor var en återgång till oktahedronens mittpunkt. Om startpunkten är själva födelsen, blir
denna punkt liktydigt med döden. Vi har också sagt att
vandringen till första hörnet är improviserad och utan metod.
Detsamma gäller detta sista steg. Vägen mot döden tillåter
ingen metod att fungera, eftersom processen inte går att
hejda.
Vi kan översätta detta som medvetandets insomnande genom
att hitta systemets balanserande punkt, dess vilopunkt. Men
frågan är hur denna skall kunna hittas om vandringen är
improviserad. Rimligen bör det finnas ledtrådar för denna
punkt i det sista hörnet. Som att finnandet av denna punkt
inte kan uppnås genom letande, utan i ett uppgivande av
själva letandet. Detta är kanske inte slutet, men om det kan
liknas vid det totala utslocknandet eller det rena
medvetandet, vågar jag inte uttala mig om.
102
Holografisk tredelning
Alla modeller i denna undersökning är uppbyggda enligt den
enkla strukturprincipen om att två blir tre. I den här
modellen t ex så förenar vi ett tänkande subjekt med ett
objekt, och skapar en relation.
I den här modellen förenar vi tanke och känsla med ett Jag i
centrum.
I den här inledande modellen förenas två obegränsade sfärer
och skapar ett tredje begränsat rum.
Så en generell 3-modell för dessa olika varianter skulle
kunna se ut så här
Se filmen bone
104
Alla dessa modeller återupprepar samma holografiska
princip av en tredelad struktur, som i ande, själ och kropp,
eller tre i ett. Om dessa modeller i själva verket bara är en
struktur för hur helheten ska tänkas, innebär det ju att dessa
modeller inte finns i verkligheten. De är då inte verkliga,
utan påhittade av mig. Men samtidigt är det ett skapande
som avser att beskriva hur det faktiskt är. Modellerna avser
att säga något om det som är. Men eftersom tänkandet och
alla modeller innehåller tänkandets egna begränsningar, kan
vi inte uttala oss om med någon bestämdhet om verkligheten
också är strukturerad enligt samma formel.
Ett annat huvudproblem som jag överhuvudtaget inte berört
hittills i denna undersökning är förhållandet mellan tankar
och språk, men eftersom språket måste fattas som en
kommunikation mellan människor, innebär en analys av
språket också en analys av själva kommunikationen
människor emellan. Det skulle omedelbart bredda analysen
utöver själva språket, och bör därför behandlas i ett separat
studium. Men ser vi språket enbart ur dess relation till
tänkandet, kan vi konstatera att språket är en form av tankar.
Men språket har en fysisk framträdelseform och saknar
därför tänkandets frihet och snabbhet, men har ändå samma
återskapande funktion. Inte bara tänkandet kan gå utanför
sig själv, utan hela världs-litteraturen är ett enda stort
exempel på språkets förmåga att kunna återskapa något
större än sig själv.
När vi talar om språket brukar man i modern språkteori göra
en åtskillnad i språkliga uttrycks mening och extension.
”Meningen” avser uttryckens betydelse- eller tankeinnehåll,
medan ”extensionen” avser de föremål uttrycken refererar
till. Men i tänkandet är det inte lika lätt att göra denna
åtskillnad, eftersom ett uttrycks mening brukar kunna
beskrivas som ett ”tankeinnehåll”, vilket gör att tänkandet
måste förstås genom sin egen mening. Uttryckets extension,
som skiljer föremålet från uttrycket, blir heller inte lika
tydligt i tankens form. Modern språkteori är därför inte
tillämpbar för djupare förståelse av tänkandet, men det finns
en strukturlikhet dem emellan som är av viktig betydelse.
Vi har sagt att den enklaste tanken är en relation. Denna
struktur kan vi även upptäcka i språkliga satser, och att en
fullständig sats sägs bestå av ett subjekt och ett predikat.
Förutsättningen är alltså någon form av relation. Många
enkla satser består av formen ”x är y”; eller ”jag är här”,
”apelsinen är orange”, ”människan är levande” osv. Satserna
beskriver rent visuellt den tredelade formen, genom att
objekt och subjekt kompletteras med ett mellanliggande
relationsuttryck.
Att två blir tre, kan även påträffas i de enklaste matematiska
uttrycken, som ”a = a”, ”1+2=2+1” eller ”a+3 = a+3”. De
enklaste uttrycken har en tredelad struktur, där
relationsformen ”=” står i mitten och binder samman. Två
blir tre för att bli ett helt, genom relationsformen eller det
uttryck som står mitt emellan.
106
Skapelsen är en fraktal
Om det finns en enkel strukturprincip för att möjliga former
i verkligheten, så skulle det vara den modellen som den här
texten slutligen landat i. Om man upprepar denna
modellform uppstår genast intressanta resultat. Modellens
variationer utbreder ett mönster som kan liknas vid en
fraktal.
Fraktaler är matematiska funktioner för mönster och
strukturer som upprepar sig i alla riktningar. Genom att variera ”evighetssymbolen” både som en förminskning och
därefter rotering av mönstret, får man fram mönster som
påminner om en blommas krona. Man har också beskrivit
fraktaler som ”naturens matematik”, efter att matematiker
upptäckt fraktalmönstrens påtaliga likhet med naturens egna
mönster. Det finns fraktaler för snöflingor, grenstrukturer,
ormbunkar osv.
Om vi även tänker oss ”evighetssymbolen”, som en fraktal
som växer på höjden, får vi en ny form, spiralformen, som
istället ger vissa associationer till DNA-spiraler.
Ur den enkla modellen ser det ut som om vi med fraktalens
hjälp skulle kunna bygga vilka strukturer som helst, att vi
måste ställa oss frågan om detta är en ”urform” för allt som
överhuvudtaget tar form i den fysiska verkligheten.
108
Skapelse från ingenstans
En bild av hur obegränsade sfärer skapar begränsade sfärer,
blir en bild av något som framträder ur det lilla. Det är ju
också så vi empiriskt uppfattar all form av biologiskt livs
tillblivelse. Det börjar med en för ögat osynlig cell, som
delar sig och växer sig större och större.
Att det begränsat lilla skulle uppstå ur något obegränsat stort
är inte en helt omöjlig tanke. Utifrån antagandet om att vårt
väldiga universum är oändligt stort, borde vi kunna dra en
ytterligare slutsats. Då borde det också vara oändligt litet.
Tanken verkar kanske svår, men motsatsen verkar istället
orimlig och ologisk.
Svårigheten uppstår genom att vår uppfattning om rummet
och framförallt oändligt rum som felaktigt, eftersom vi
tänker oss att det oändliga stora, som något som är större än
det ofantligt stora. Felet beror på att vi inte föreställa oss
rum, utan att ge det en viss storlek. Om universum är både
oändligt stort och oändligt litet, måste allting befinna sig på
samma plats, som om det inte existerade något rum eftersom
allting befinner sig i samma läge. Samma resonemang bör
även kunna föras om tiden, även om det förefaller svårare att
förstå att tiden inte ”tar” någon tid, att tiden inte är någon
rörelse utan en samtidighet.
Se filmen genesis
( 2012-06-11)
110