1. No category

En översikt av
Rorschachmetoden
och
dess användning i barn- och ungdomsutredningar
Mina Evengård Jonassen
Diagnostiska metoder inom barn- och ungdomspsykiatri, Avancerad nivå, 15 poäng 2011
Umeå Universitet, Institutionen för klinisk vetenskap
Sammanfattning
Rorschachtestet är ett performancebaserat test. Metoden enligt
Exners Comprehensive System (2003) presenteras med syftet att ge
en överblick kring administrering, kodning och tolkning samt dess
användning i barn- och ungdomsutredningar. Systemet bygger på
en integration av olika element, där Beck, Hertz, Klopfer,
Piotrowski och Rapaport alla lämnat sina bidrag. Administreringen
är standardiserad och kodning sker enligt olika reliabla och
validerade kategorier. Metoden har utsatts för kritik, och dess
användning i barn- och ungdomsutredningar, är i Sverige sparsam.
Likaväl anses den av anhängare vara ett gott komplement till andra
instrument. För att möjliggöra en öppen debatt och stimulera till
framtida forskning, föreslås att utbildning i metoden bör erbjudas
på psykologprogrammet, vid de olika universiteten i Sverige.
Inledning
Det är nu år 2011, 90 år sedan de allra första Rorschachtavlorna med tillhörande skriften
Psychodiagnostik gavs ut av den schweiziska psykiatrikern Hermann Rorschach. Detta
blev utgångspunkten för Rorschachtestets utveckling, som genom åren studerats ansenligt
och har väckt såväl intresse som hård kritik. Under mitten av 1900-talet vann testet
popularitet och var ett av de mest använda testen inom klinisk psykologi (Exner, 2003). Till
trots för att det kliniska fältet har ändrats avsevärt från 1950-talet, kvarstår det faktum att
Rorschach är det andra i ordningen, mest använda personlighetstestet, efter MMPI-2
(Butcher & Rouse, 1996).
Rorschachtestet avser att undersöka de psykologiska processerna som underligger
observerbara beteenden (Exner, 2003), så som personlighetsorganisation (Balottin et al.,
2009).
Genom att jämföra en klients svar med olika grupper av individer, så som individer
tillhörande normalpopulationen och olika kliniska grupper, anses testet ge information om
personlighetsstil eller personlighetsdrag. Testet används såväl på barn som på ungdomar
och kan vara till en hjälp vid svårdiagnostiserade fall (Cederblad, 2001).
Litteraturstudien har för avsikt att ge en översikt av Rorschachmetoden och
användningen i barn- och ungdomsutredningar. Initialt presenteras historik och Rorschach
idag, enligt The Comprehensive System (CS), för att sedan följas av en beskrivning av
administrering, kodning och tolkning. Därefter framställs dess användning i barn- och
ungdomsutredningar, för att avslutas med en sammanfattande diskussion och avslutande
konklusion.
I beskrivning av kodning och tolkning, görs endast en översiktlig presentation, med
syftet att ge en överblick av kodnings- och tolkningssystemet. Inom ramen för
litteraturstudien, ämnas således inte en grundlig genomgång av alla variabler och dess
tolkningar, som ingår i systemet. Vidare har det för ett tydliggörande, använts engelska
begrepp, där dessa ansetts vara de mest lämpliga.
Historik
Klecksographie var ett populärt spel hos både barn och vuxna, i Europa, i starten av
1900-talet. Det var ”bläckpumpar” som antingen köptes eller skapades av dem som
medverkade i spelet (Exner, 2003). Dessa kunde vara utgångspunkten för charader eller
bildandet av poetiska associationer (Kerner, 1857, refererat i Exner, 2003). Hermann
Rorschach blev tidigt intresserad av det och spelade det mycket som ung (Exner, 2003).
År 1911, menade schweiziska psykiatrikern Eugene Bleuler, som var en av Rorschachs
professorer (Exner, 2003), att olika psykiska symtom (eg., associationsrubbningar,
ambivalens) var centrala för en sjukdom som han benämnde schizofreni (Levander, 1995).
Genom att använda sig av Klecksographiens olika bläckplumpar, upptäckte Rorschach att
de individer som bedömdes som schizofrena, responderade annorlunda på spelet än andra.
År 1918 beslutade sig Rorschach för att mer systematiskt undersöka olika responser till
Klecksographie. Han skapade därför ett stort antal bläckplumpar, genom att bläck slängdes
på pappersnäsdukar, vilka därefter veks på mitten. Sist målade han dit konturer och tillade
olika färger. Det sistnämnda momentet gjordes för att bläckplumparna skulle bestå av
karakteristika som lätt skulle kunna identifieras som välkända objekt för respondenten.
Genom att prova olika kombinationer och reducera antalet bläckplumpar kom han till slut
att använda 12 stycken. Han utvecklade också ett system som bestod av ett antal koder eller
”scores”, som inkluderade variabler som vad det var respondenten såg, varför och vart i
tavlan. Rorschachs hypotes var att olika grupper av människor skulle komma att variera i
sina responser på frågan ”vad skulle det här kunna vara?”. I mitten av år 1919, indikerade
datainsamlingen på att metoden hade diagnostiskt värde. Rorschach uppmuntrades av
kollegor att publicera resultaten och trycka upp bläckplumparna som han använt. Förlaget
Bircher tog sin an uppgiften, med förbehållen att endast trycka upp 10 bläckplumpsfigurer,
och en reduktion av tavlornas storlek med en sjättedel. Under tavlornas produktion, skedde
dock förändringar från Rorschachs ursprungliga. Under hösten år 1921 publicerades
skriften Psychodiagnostik tillsammans med 10 stycken tavlor. Rorschach framhöll att fler
studier kring metoden behövdes och att hans fynd inte var slutgiltiga. Han fick dock själv
aldrig möjligheten att studera vidare, i vad som kom att bli ett stort intresse för honom. Den
1 april, 1922 dog han hastigt i akut bukhinneinflammation (Exner, 2003).
Efter Rorschachs död kom flera att ställa sig positiva till metoden. Fem system
utformades utifrån olika perspektiv (Exner, 2003).
Samuel J. Beck en ”graduate student” i psykologi, vid Columbia University, hade för
avsikt att systematiskt studera metoden, vilket skulle leda till standardiserad administrering,
kodning och tolkning. År 1929 utförde han en studie som inkluderade 150 barn. Kort
därefter påbörjade en annan amerikansk ”graduate student” i psykologi, Marguerite Hertz,
en liknande studie. Både Beck och Hertz startade senare att lära ut metoden vid olika
universitet. Bruno Klopfer, en barnspecialist som doktorerade år 1922 i psykologi vid
Münchens Universitet, utvecklade nya scores tillsammans med elever från Columbia
University, i Rorschachseminerier som han ombetts håll i, med start år 1934. Beck
reagerade negativt på Klopfers nya kodningssystem som utvecklats utan datainsamling.
Med deras olika utgångspunkter kom Beck och Klopfer att kritisera varandra. Hertz
försökte initialt att medla mellan dem, men kom att publicera ett större antal artiklar
rörande metoden, samt utvecklade en frekvensmanual, vid kodning av formvariabeln.
Således formades tre olika system (Exner, 2003).
Ytterligare två system tillkom. Ett utvecklades av Zygmunt Piotrowski, forskarassistent
vid Neuropsykiatriska Institutionen i New York, där perceptuella tolkningar stod i fokus.
Det andra bildades av David Rapaport, en psykoanalytiker, vars system byggde på tabeller
och diagram. Tolkningen ignorerade dock ofta insamlad data. (Exner, 2003).
År 1969 jämförde John E. Exner Jr., amerikansk psykolog som doktorerat i klinisk
psykologi vid Cornell University år 1958 (Erdberg & Weiner, 2007), de fem systemen i
skriften The Rorschach Systems (Exner, 2003). Konklusionen blev att systemen
differentierade sig till den grad att Rorschach som en metod, inte längre var realitet. Med
intentionen att undersöka hur dessa system användes och vilket av dem som gav mest nytta
inom den kliniska verksamheten, startades Rorschach Research Foundation. Tre stora
studier genomfördes. Deras sammantagna resultat indikerade att en relativt stor del av
användarna inte använde sig av något kodningssystem utan istället använde sig av subjektiv
tolkning av respondentens svar, med fokus på innehållet. En stor del kodade genom att
blanda de olika systemen. Det var dessutom problematiskt att forska kring
Rorschachmetoden, då det inte fanns några normativa data att jämföra resultat med (Exner,
2003).
Rorschach Research Foundations syfte ändrades till att söka integrera dessa element från
de fem olika systemen, för vilka det fanns eller skulle komma att finnas, empiriskt stöd.
Mellan åren 1971- 1974, studerades potentiella element från de olika systemen, med syftet
att skapa ett integrerat sådant. Över etthundrafemtio analyser genomfördes och antalet
protokoll som inhämtades för att studeras, var ca 1200. Interbedömarreliabilitetens
minimum sattes till 0.85, för kodningskategorierna, vilket gjorde att många ”scores” som
initialt bedömts som användbara föll ur det nya systemet. Exners Comprehensive System
(CS) publicerades år 1974 av John E. Exner (Exner, 2003). Genom fortsatt arbete och
forskning kring reliabilitet, validitet, barn- och ungdoms”samples”, gavs volym 2 och 3 ut.
År 2003 utgavs en fjärde upplaga av Volym 1 ut. Året innan Exners död, år 2005, utgavs en
uppdatering av Volym 2 (Erdberg & Weiner, 2007).
Rorschach och the Comprehensive System idag
Till skillnad från de tidigare systemen, vilar CS inte på någon specifik personlighetsteori
(Exner, 2003). Likaväl som den psykodynamiskt orienterade klinikern kan använda sig av
Rorschach, kan den kognitivt orienterade, med intresset för kognitiva personlighetsteorier
som inkluderar omedvetna processer, så som underliggande scheman (Stricker och Gold,
1999).
CS är en problemlösningsmodell som baserar sig på kognitivt perceptuella processer,
som har visat sig ha starkt empiriskt stöd (Stricker & Gold, 1999). Exners CS är byggt på
ett reliabelt kodningssystem med validerade data från grupper med individer, besittande
olika karakteristika (Acklin, 1993). Genom en global meta-analys, som avsågs jämföra
Rorschach med andra metoder som används i utredningar med vuxna (MMPI och WAIS),
fann Meyer och Archer (2001) att samtliga test föll inom en validitet på 0.25 och 0.35.
Således visade sig Rorschach inneha samma validitet som de övriga instrumenten.
Rorschachmetoden enligt CS, har en standardiserad administrering och innehar en hög
interbedömarreliabilitet (Exner, 2003). Forskning har indikerat att de tydliga riktlinjerna för
kodningen, medför att testledare med moderat erfarenhet av metoden, kodar med hög grad
av överstämmelse (Meyer et al., 2002). Vidare fann man, i en meta-analys av ”test-retest-”
reliabilitet, en stabilitet på 0.80 och högre (Gronnerod, 2003). Dessa validitets- och
reliabilitetsstudier har dock sina begränsningar i detta sammanhang. Då de är genomförda i
ett vuxet urvalsunderlag, kan resultaten inte direkt överföras till en barn- och
ungdomspopulation. Dock ges indikation på testets reliabilitet och validitet, i användningen
på yngre individer.
Amerikanska normdata finns för både barn, ungdomar och vuxna (Exner, 2003).
Rorschachmetoden har länge klassificerats som ett projektivt test. Enligt psykoanalytisk
teori menas således att respons till mångtydiga stimuli, härstammar från inre konflikter och
önskningar (Brunell & Petersson, 2010). Till trots för detta menade Exner (2003) att
responser till tavlorna, härstammar från en perceptuell process. Många
Rorschachanvändare idag använder benämningen performance-baserat test, och tar därmed
Exners syn på responsprocessen, i att den anses vara perceptuell. Vidare menar
förespråkare av metoden att en individs responsstil till tavlorna, indikerar hur denne
bemöter och agerar i verkliga situationer (McGrath, 2008).
Exner (2003) menar att det är av största vikt att noga överväga om Rorschachmetoden
skall användas i bedömningar och utredningar. Det finns fall där den inte alls har något
värde. Vidare kan Rorschach endast bidra i den diagnostiska processen, men bör inte
användas som det enda instrumentet i ett sådant beslutsfattande.
Administrering
Administrering av testet ska planeras väl (Exner 2001), så att det för klienten, ges vid en
lämplig tid. Testledaren skall lägga tavlorna i rätt ordning, ha tillräckligt med papper och
pennor till hands, samt att placera stolar eller liknande bredvid varandra. Detta så att
administreringen inte sker ansikte mot ansikte, där testledare och respondent sitter mitt
emot varandra. Vidare skall respondenten informeras om hur administreringen av testet går
till, vad som sker med resultaten, samt när återgivningen kommer att ges. Att testet skall
administreras med testledare och respondent bredvid varandra är för att (a) minimera att
icke-verbala ledtrådar från testledaren uppfattas av respondenten, och (b) testledaren tillåts
att se tavlan utifrån respondentens vinkel, vilket underlättar administreringen (Exner,
2003). Att testledarens gester, mimik eller andra icke-verbala uttryck antas påverka
respondenten indikerade Maslings (1965) studie. Resultaten pekade på att respondenter
tenderade att ge svar, som testledaren värderade som mer positiva och således förväntade
sig, utan att testledaren gav några verbala antydningar, så som ”hm” eller ”ok”. Att sitta
bredvid istället för mitt emot varandra, anses därför minska risken för denna påverkan på
respondenten (Exner, 2003).
Vid användning av Rorschachmetoden på yngre barn, gäller oftast samma direktioner,
men i det fall då barnet föredrar, kan denne sitta på golvet eller stå. Då ett större testbatteri
valts ut av testledaren, bör denne tänka på att inte överbelasta barnet. Barnet bör då ges tid
för annan aktivitet mellan de olika testerna, alternativt administreras de olika testerna under
flera sessioner (Exner, 2001).
Testet administreras genom att de tio tavlorna gås igenom två gånger. Den första serien
benämns spontandelen, medan den andra betecknas utfrågningsdelen. Under spontandelen
ges den första tavlan (I) till respondenten med instruktionen - som endast ges vid tavla I - ”
vad skulle det här kunna vara?”. Testledaren antecknar ordagrant respondentens svar och
fortsätter därefter till nästa tavla (II). Tavlorna administreras sedan fortlöpande i
nummerföljd. Under denna del håller sig testledaren neutral, men agerar stödjande. Det
finns dock två situationer som påkallar ett mer aktivt agerande från testledaren. (1) Då
respondenten endast ger ett svar till tavla I, skall testledaren uppmuntra till fler svar, genom
att verbalt uttrycka ” Ta tid på dig! Man kan ofta se flera saker”. I de fall då respondenten
inte ger fler svar än ett, skall detta accepteras. Om tendensen att respondera med ett svar
fortsätter under tavla II, III och IV, skall testledaren under tavla IV, återigen uppmuntra; ”
Vänta lite! Vi har ingen brådska, ta tid på dig.” Uppmuntring ges mot bakgrund av
forskning som pekat på att mindre än 14 svar inte har den reliabilitet som förutsätts för
valid tolkning (Exner, 1988, refererat i Exner, 2003). (2) I det motsatta fallet, där
respondenten till tavla I, svarar med fem svar och det är uppenbart att denne har intentionen
att ge ytterligare svar, skall testledaren ta tavlan från respondenten med verbaliseringen ”
Ok! Nu tar vi nästa”. Då respondenten fortsätter med denna svarstendens, skall testledaren
fortsätta att stoppa denne. Detta grundas i forskningsresultat som indikerat att längre
protokoll så som åttiofem svar, inte differentierar sig från kortare, så som fyrtiofem svar
(Exner, 1986, refererat i Exner, 2003). Om respondenten däremot avbryter serien, ska
testledaren inte stoppa vid nästkommande tavla, oavsett om svaren överstiger fem (Exner,
2003).
Under utfrågningsdelen gås alla tavlor igenom igen, så som under spontandelen, med
start från tavla I. Då läses respondents svar upp och denne ombeds att berätta vart
(lokalisation) denne såg det som den rapporterar ha setts, vad (innehåll) som denne såg,
samt varför (determinant) respondenten såg det som han/hon såg. Liksom under den första
delen, antecknas respondentens svar ordagrant. Dessutom använder sig testledaren av ett
schemablock, där alla tavlorna är avbildade, för att ringa in och anteckna lokalisationen för
varje svar. Testledarens roll under denna del är fortfarande stödjande, men mer aktiv, än
den förra. Viktigt under utfrågningen är att inte ställa ledande frågor. Med barn kan det
ibland vara nödvändigt att öva denna del på ett så konkret sätt som möjligt. Testledaren kan
då använda sig av en leksak och be barnet beskriva den på samma sätt. Då testledaren
försäkrat sig om att barnet förstått uppgiften, kan barnet börja beskriva tavlorna, en i taget,
på samma sätt (Exner, 2003).
I det fall där yngre barn testas eller ett barn är hyperaktivt och/eller har svårt att
fokusera, bör metoden noga övervägas. I det fall där det anses essentiellt att administrera
Rorschach, kan spontandelen och utfrågningsdelen integreras. Följande instruktioner ges då
vid varje tavla; ” Jag vill att du ser på den här tavlan och talar om för mig vad det skulle
kunna vara, och visa mig, så att jag kan se det just så som du gör!” (Exner, 2001).
Kodning och tolkning
Som nämnt ovan är förutsättningen för att kodningen skall ge en valid tolkning ett
minimum på 14 svar. Vidare är det essentiellt att testledaren fått svar på vad respondenten
sett, vart någonstans i tavlan och varför. Detta för att möjliggöra kodning av protokollet.
Kodningen är ett kritiskt moment vilket ligger till grund för senare tolkning (Exner, 2003).
Kodningen skrivs in ett formulär; ”Sequence of Scores” (appendix A) och startar med att
nummer på tavlan fylls i. Därefter responsnummer, för att sedan följas av lokalisation och
”developmental quality” (DQ). Lokalisation innebär vilken del av tavlan som använts i
svaret och relateras till en individs sätt att uppfatta och fokusera. Inom denna kategori
återfinns fyra koder. Bokstaven W står för svar där hela tavlan använts. D innebär att en
vanligt förekommande detalj i tavlan använts. Dd däremot, kodas då respondenten
använder sig av en detalj i tavlan som är ovanligt att individer använder sig av (mindre än 5
%), medan S är en tilläggskod, som används då det vita i tavlan inkluderats i svaret. DQ
indikerar en individs kognitiva fungerande. Dessa koder specificerar
lokalisationskodningen, då den ger information om dess kvalitet, mer specifikt dess
organisation (eg., blod som inte har någon specifik form, indikerar en lägre form av
organisation, medan en fladdermus, som har en tydlig form, representerar en högre). Fyra
koder ingår i detta kluster. Percept som uppfattas som två eller flera objekt, som är
separerade men relaterade till varandra, där minst ett av dem har en specifik form, kodas +.
Däremot kodas två eller flera objekt, som ingen av dem är formspecifika och uppfattas som
separata men relaterade till varandra v/+. Percept uppfattat som något med specifik form
kodas o, medan objekt som inte har någon uttalad form, kodas v. (Exner, 2003).
Nästkommande kodning är nummer på lokalisationen, detta då varje
lokalisationsbokstav följs av ett nummer. Därefter fylls determinantkoderna i. Det är
respondentens uppfattning av varför denne sett det som denne såg, vilket relateras till
individens karakteristika (eg., responsstil). Det finns tjugofyra koder inom kategorin
(Exner, 2003). Det finns bla form (F), mänsklig rörelse (M), rörelse utförd av djur (FM),
samt icke levande rörelse (m). Rörelsesvar följs alltid av en aktiv (a) eller passiv (p)
kodning (Exner, 2001).
Vidare finns olika kodningskategorier för färg (kromatisk), svart/vitt/grått
(ackromatisk), taktila uppfattningar, färgskiftningar, dimension med fokus på uppfattat
djup i tavlan, samt dimensionalitet uppfattat på grund av storlek eller form. Även koder för
reflektionssvar återfinns (Exner, 2003).
Fortsättningsvis noteras det i formuläret; ”form quality” (FQ), vilket indikerar
perceptuellt fungerande. Fyra koder finns. Överdrivet detaljerad beskrivning kodas +,
vanligt svar o, ovanligt svar u, medan koden minus (-) innebär att individen inte använt sig
av konturerna på ett adekvat sätt. Ofta har individen skapat egna konturer för att göra
perceptet begripligt (Exner, 2001).
Vidare kodas huruvida respondenten har uppfattat två likadana objekt, genom att denne
använt sig av tavlans symetriska uppbyggnad (2), för att sedan följas av innehåll. Det
förstnämnda antas indikera respondentens upplevelse av mellanmänskligt samspel (eg., hur
denne beskriver interaktionen mellan par-svar), samt självuppfattning, medan olika
innehållskoder (vad respondenten uppfattat) ingår i olika index. Det finns tjugosex
innehållskoder, så som botanik (Bt), landskap (Ls) och så vidare. Vidare noteras det i
”Sequences of scores” om respondentens svar är vanligt, ”popular” (P), vilket definieras
som ett svar förekommande i minst ett av tre protokoll. Frekvensen av denna kod pekar på
om individen har en tendens att agera på ett, utifrån situationen, förväntat sätt. Z- kodning
står för ”organizational activity”, vars frekvens och totalsumma, ger en indikation av en
individs organisering av stimuli och huruvida denna är ändamålsenlig. Det finns även
”Special scores” som använts i kodning av svar som är just det som titeln implicerar;
ovanliga responser. Så som exempelvis perseveration (PSV) att ge samma svar flera gånger
till en tavla, till två tavlor eller till flera. Detta relateras till index informationsprocessande
(se nedan). Det finns totalt femton stycken ”special scores”, där ett är relaterad till färg, ett
till svar som personifieras, två är relaterade till mänskliga representationer, ett till
perseveration, fyra stycken är relaterade till innehåll och sex till ovanliga verbaliseringar.
Dessa delas, på bakgrund av i vilken grad de differentierar sig mot mer vanliga svar, in i
nivå ett (egendomligt) eller nivå två (bisarrt; Exner, 2001).
Genom användning av “Sequences of Scores” blir frekvensen av olika svar synliggjorda.
Detta utgör grunden för en ”Structural Summary” (appendix B), som i sin tur visar ratio
och procentuella uträkningar, vilket tolkningen baserar sig på. Testdata faller in i 8 olika
index, varav alla utom det sista - Situationsrelaterad stress – tas i beaktande hos varje
respondent. Detta index beaktas endast i de protokoll där situationsrelaterad stress är
evident. De 8 index är som följer: (1) Affektiva karakteristika, vilket anses peka på
emotioners roll i personlighetsorganisation och funktion. (2) Kontroll och stresstolerans,
där det första anses indikera förmågan att fatta beslut och implementera beteenden som
krävs av situationella faktorer, medan stresstolerans syftar till en kartläggning av resurser.
(3) Kognitiv mediering, avser att peka på hur individen uppfattar sin omvärld. (4)
Begreppsbildning (eng. ideation) vilket menas hur individen tänker kring intryck, om
erfarenheter och händelser. (5) Informationsprocessande, så som uppmärksamhet och
organisation av stimuli. (6) Interpersonell perception har för avsikt att peka på
respondentens förståelse av andra människor, intresse för dem, samt uppfattning av
mänsklig interaktion. (7) Själv – uppfattningsklustret innefattar både självbild och ”self –
involvement”, där det första begreppet innebär det intryck någon har av sig själv och det
andra innefattar grad av självupptagenhet och huruvida den är positivt eller negativt laddad.
(8) Situations – relaterad stress, vilket har för avsikt att indikera relativt nyuppkommen,
specifik stress (Exner, 2003).
Sammanfattningsvis innebär kodning och tolkning att olika responser kodas, vilka
relateras till olika index. Exempelvis utgör viss typ av respons till tavlornas färg, ett
grundlag för tolkning inom det affektiva indexet. Index för interpersonell perception och
beteende, är det bland andra variabler, den totala summan av mänskligt innehåll (eng.,
content) som utgör en viktig faktor (Exner, 2003).
Rorschach i barn- och ungdomsutredningar
Med Rorschach indikeras såväl den psykologiska utvecklingen, som barnets eller
ungdomens inre värld (Yazigi, 2011).
Metodens syfte är att förstå personlighetsorganisationen och skapa hypoteser kring det
som inte är medvetet tillgängligt. Medan självrapporteringsinstrument är användbart vid
kartläggning av beteendemässiga dimensioner, är Rorschach betydelsefullt vid beskrivning
av strukturella dimensioner av mänskligt fungerande. Genom en kombination av båda
metoderna, ges information om de båda dimensionerna (Stricker & Gold, 1999).
Kombinationen av självskattningsformulär och Rorschach visade sig användbart både i
diagnostisering och behandlingsplan hos en tonåring, en 18-årig flicka, utsatt för sexuella
övergrepp i förskoleåldern. Metoden möjliggör således en omfattande förståelse, vilket
grundläggs för en multiaxial diagnos samt en individuell behandlingsplan, för individer
som utsatts för sexuella övergrepp i förskoleålder (Khalily och Hallahan, 2011). Genom att
inkludera Rorschach i testbatteriet, kan icke-verbala psykologiska processer fångas upp
(Billingsley, 1995, refererat i Khalily och Hallahan, 2011), vilka kan antas ha sin grund i
tidigare trauman.
Meehan et al. (2008) fann att barn i åldrarna 7 – 10 år, skilde sig åt i sin tendens att
respondera till Rorschach, beroende av om de visade kliniskt signifikant risk för att
uppfylla diagnosen ADHD (eng. Attention Deficit Hyperacticity Disorder) eller inte. För
att ett barn skulle bedömas befinna sig i riskzonen för att utveckla diagnosen, krävdes att
barnet uppvisade minst sex av de nio symtom, uppkomna innan 7 års ålder, inom den
hyperaktiva alternativt den ouppmärksamma kategorin. Symtom ansågs föreligga om
lärare, föräldrar eller ”examinors”, genom att fylla i DSM-IV ADHD rating scale, visade
att tecken för diagnosen existerade. De två grupperna differentierade sig, genom att riskgruppen responderade på ett sätt som indikerade att de hade mindre resurser i relation till
emotionell självreglering och stresstolerans. Detta pekar på, menar författarna, denna
kliniska grupps svårighet att använda sig av inre resurser i miljöer där stimulus är
krävande, vilket således påverkar organisering och processande.
Rorschachmetodens nytta och användning i ett större testbatteri, visas vid en BUP-klinik
i Stockholms län. Där används metoden i alla utredningar av legitimerad psykolog och
psykoterapeut, med specialistkompetens inom klinik psykologi, Lena Malmberg. Hon
använder metoden då neuropsykiatrisk frågeställning aktualiserats, men även i mer
omfattande utredningar. I vissa fall görs Rorschach som ett komplement till en behandling,
framför allt i tonårsterapier, då terapeuten söker mera information. Återgivningen av
Rorschach blir då ett viktigt inslag i fortsatt behandling. Då det gäller transexuella
ungdomar, som i framtiden önskar könskorrigeringar, ingår alltid Rorschach i
bedömningarna.
Malmberg använder Rorschach på barn från 7 års ålder, även om metoden går att
använda från det att barnet har ett språk. Detta för att hon anser att testet ger mer
information då de ges på barn i skolåldern. Rorschach, anser hon, kompletterar övriga
testmetoder, i det att den ger tillgång till information som på annat sätt är svår att fånga. Ett
barns eller ungdoms svårigheter som inte förklaras av andra metoder, kan belysas med
hjälp av Rorschach (eg., ruminering kring egen självbild). Då kognitiva tester ger tydlighet
och struktur, ger detta en exekutiv hjälp åt klienten, vilket medför att vissa barn och
ungdomar presterar väl på denna typ av tester. Rorschach däremot, kräver en tillgång till
emotioner, tankar och tidigare erfarenheter, för att skapa mening och sammanhang i
tavlorna. Administrationen är, till skillnad från andra kognitiva tester, mer otydlig, vilket
Malmberg menar, pekar på hur testet i större grad speglar utmaningar och situationer i
vardagen. En fördel med metoden som också lyfts fram, är dess användning, då man söker
att förstå hur ett barn har det psykosocialt. Rorschach tillåter barnet att respondera fritt,
utan att riskera att hamna i lojalitetskonflikt, så som många andra metoder gör. Dock menar
Malmberg att metoden och resultaten skall hanteras varsamt, då barnet inte vet hur den
information denne ger, kommer att tolkas. Vidare finner hon metoden användbar i
bedömningen av barns eller oftast tonåringars instabilitet, då Rorschach är psykoskänsligt.
Till trots för att Malmberg använder sig av metoden i denna utsträckning, menar hon att det
är relativt ovanligt med dess användning inom barn och ungdomspsykiatrin i Sverige. Vid
den BUP-mottagning som Malmberg arbetar på, är det hon och en kollega som använder
sig av Rorschach. Medan Malmberg är psykodynamiskt inriktad, är hennes kollega
neuropsykologiskt intresserad med KBT-inriktning. Trots de olika inriktningarna,
rapporterar Malmberg att de inte stött på några svårigheter i samarbetet med ”scoring” och
diskussioner kring Rorschach. L. Malmberg (personlig kommunikation, 1 november 2011).
Rorschach bidrar till en mer omfattande förståelse kring ett barns svårigheter. Vid
frågeställningar som rör kognitiv funktionsnivå, är WISC-skalan (eng. Wechsler
Intelligence Scale for Children) den mest använda. Medan WISC kan indikera kognitiva
resurser och möjligheter, ger resultaten i vissa fall inte tillräckligt med information för en
djupare förståelse. Då resultat vunna från Rorschachmetoden, inkluderar både kognitiva
och emotionella aspekter, kan testerna förstärka och komplettera varandra (Malmberg,
2005).
Genom Rorschachmetoden kan också en adekvat behandlingsplan göras, med
utgångspunkt i barnets eller ungdomens underliggande psykologiska processer. Ett
protokoll där percept uppfattats som mänskliga och det finns en övervägande god
interaktion mellan dessa, ger en indikation om att barnet med stor sannolikhet skulle
tillgodogöra sig en gruppintervention. Om interaktionen däremot uppfattats av
respondenten som mindre god, indikeras ett behov av en intervention som inkluderar social
träning. Likaså är hantering av emotionellt stimuli, viktigt i planering av behandling
(Erdberg, 2007). Detta indikeras av totala antalet svar på de tavlor som antas påkalla
emotionell stimulering (VIII,IX,X), dividerat med totalt andel svar på resterande tavlor,
vilket ger ett värde på ”Affective ratio” (Afr; Exner, 2003). Erdberg (2007) menar att ett
värde under 0.50 innebär att barnet är avstängd för emotionellt stimuli, vilket således har en
negativ inverkan på den sociala inlärningen. I interventionsplanering bör detta därav tas i
beaktning. Vidare påpekar Exner (2003) att ett värde under 0.44, hos ett barn eller ungdom
indikerar ett undvikande i vardagen, vilket således antas påverka normalutvecklingen.
En annan typ av användning av Rorschachmetoden, är Consensus Rorschach vilket
används i det fall där hela familjen ingår i en utredning eller bedömning av ett barn eller
ungdom. Det innebär att hela familjen presenteras för en tavla och ombeds att tillsammans
nå ett svar. Detta anses belysa familjesystemet, hur medlemmarnas roller och deras svar på
varandras emotioner och konflikter (både medvetna och omedvetna), skapar negativa
interaktioner och beteenden. Terapeuten tillåts på detta sätt observera familjesystemet, lyfta
fram det denne observerar och arbeta med familjen som system, likaväl som de individuella
medlemmarna. Interventionen, kan således ses som en kortare typ av familjeterapi, som vid
framgång bidrar till att familjen kan ta med sig erfarenheterna under sessionen till
vardagslivet (Finn, 2007). Att involvera föräldrarna, menar Finn (2007) är av största vikt.
Det ger inte bara en ökad förståelse av den kontext som barnet eller ungdomen lever i, men
möjliggör även arbete med familjen som ett system. Genom att alla medlemmar i familjen
involveras, riktas inte all uppmärksamhet mot barnet, vilket i vissa fall kan upplevas som
en lättnad för barnet i fråga. Dessutom kan det vara bra att testa föräldrar med Rorschach
(de som ställer sig positiva till detta), som en del av en barnutredning. Detta kan fånga upp
projektioner och projektiva identifikationer, som föräldrarna har med barnet, vilket ibland
kan vara en del av den underliggande problematiken. Så som exempelvis där en 8-årig
pojke antogs agera ut sin fars ilska. Faders aggression identifieras och lyftes fram av
Rorschach, då han vid fyra tillfällen rapporterade exploderande vulkaner, vilket ansågs
indikera ilska (Finn, 2007).
Diskussion
De skillnader som Herman Rorschach, redan i starten på 1900-talet noterade, mellan
schizofrena och icke-schizofrena, kan till viss del antas stödjas av nyare forskning. Denna
indikerar hjärnförändringar hos individer med perceptuella störningar, påvisat genom
Rorschachmetoden, vilka anses tillhöra en hög-risk grupp för utvecklandet av schizofreni
(Ota, Obu, Sato, & Asada, 2011). Dessa fynd kan antas stödja synen på testets känslighet
för psykosproblematik.
Ofta används Rorschach i ett större testbatteri (Exner, 2003). Kombination av olika tester
tillåter klinikern att fånga såväl beteenden från olika perspektiv, som olika nivåer av
personlighetsfungerandet (Acklin, 1993). Integrering av olika typer av tester, främjar
således en utredning. Rorschachmetoden möjliggör en inblick i klientens inre, som inte
alltid är medvetet tillgängligt för denne.
Testet har mött avsevärd kritik (eg., Sjöberg, 2000), bland annat kring normgrupper.
Kritiken är till viss del berättigad. Svenska normdata saknas för alla åldersgrupper, och det
är de amerikanska som används. Detta utgör givetvis en svårighet för att differentiera
vanliga svar hos barn och ungdomar i Sverige, från de svar som på något sätt skiljer ut sig
från en nationell normgrupp.
Metoden har låg ”face validity”, vilket har både fördelar och nackdelar. Samtidigt som
den frigör respondenten, minimerar risken för ”faking” och inte kräver läskunnighet av
klienten, kan den samtidigt göra denne mer utlämnad. Likaså kan den potentiellt inducera
en misstänksamhet eller ovilja att genomföra testet.
Att Rorschach bör ingå i ett större testbatteri som komplement i en utredning, torde vara
en regel. Den kan tillföra något, men inte själv ligga till grund för en helhetsbedömning.
Den kan frammana hypoteser som diskuteras öppet med barnet eller ungdomen, och
beroende av den unges ålder, även med föräldrarna. Rorschach kan ge en inblick i klientens
svårigheter, som denne själv har svårt att verbalisera samtidigt som den kan bidra till ökad
förståelse över egna processer hos klienten. Till skillnad från självskattningsformulär, där
individen själv bedömer olika variabler om sig själv, vilket i förlängningen innebär en
skattning av hur personen ser på sig själv, ger Rorschach en annan typ av information.
Genom att besvara ” Vad skulle det här kunna vara?”, samtidigt som klienten presenteras
för en tavla, antas underliggande personlighetsdrag, bidragande till personens agerande,
fångas upp, vilka är svåra att nå via de mer strukturerade instrumenten med tydlig och klar
struktur.
Rorschach är en omfattande metod som kräver träning och erfarenhet för att kunna
användas på ett adekvat sätt. Alla momenten från administrering till kodning och tolkning,
kräver specificitet och noggrannhet av testledaren. Vidare är den tidskrävande och
tolkningen består av komplexa element. Hos den oerfarne utövaren ökar risken för fel i
kodningsprocessen och därav i förlängningen tolkningen. Det är därför essentiellt med
frekventa övningstestningar och god, grundlig handledning, både innan Rorschach används
av klinikern i praktiken och under en första fas i arbetet. Exner (2003), framhåller dock tre
grundläggande element som förutsättning för att lära sig testet (1) en grundläggande
förståelse av människor och personlighet, med förståelsen för att tolkningen söker förstå
den unika individen (2) förståelse för psykopatologiska tillstånd (3) en grundläggande
förståelse för metoden.
Konklusion
Rorschach har, liksom andra personlighetsinventorier både sina fördelar och nackdelar.
Avsaknad av svenska normeringsdata, metodens komplexitet och den ansenliga tid,
metoden tar i anspråk, är några av de negativa aspekterna. I ett samhällsmässigt klimat som
ständigt påkallar snabba behandlingar och resultat, kan den därav uppfattas som förlegad
och avlägsen.
Å andra sidan ger Rorschach information, som kan vara av värde för både kliniker och
klient. Den ger en ökad förståelse av personlighetsstruktur och karaktäristika, svårt att
kartlägga med andra metoder. Dess ostrukturerade instruktioner kan, om inte för alla, så för
vissa, antas kännas befriande. Det är ett komplement till andra instrument, som idag,
tenderar att vara av den mer strukturerade formen. Den kan möjliggöra en mer omfattande
bild av den unga, bidraga till en individuellt anpassad behandlingsplan och användas i
kartläggning av familjesystem samt brukas på både föräldrar och barn/ungdom i en
utredning. Den tillför något som klinisk psykologi och verksamhet alltid bör sträva efter; en
djupgående förståelse för den unika individen.
Rorschachmetodens användning i barn- och ungdomsutredningar i Sverige, tycks
begränsad. Detta kan delvis ha påverkats av antagandet att Rorschach är ett projektiv test,
använt av psykodynamiskt inriktade kliniker. Genom det växande intresset inför andra
teoretiska fundament, som i många fall ställts som motsatser till psykodynamiskt tänkande,
har testet hamnat i bakgrunden. Delvis kan avsaknad av nationell forskning ha bidragit till
det låga intresset. Samtidigt får blivande psykologer i dag, på universiteten i Sverige inte
möjlighet att fördjupa sig i testet under utbildningen. Dessa sammantagna faktorer, har
sannolikt medverkat i det något avkylda intresset för Rorschach, och således även den till
synes minimerade användningen i arbetet med barn och ungdom.
Att lyfta fram Rorschach som metod, skulle därför möjliggöra en systematisk
kartläggning av dess styrkor och svagheter. En öppen debatt kring den kliniska
användningen skulle förhoppningsvis stimulera forskning på nationellt plan, vilket i
förlängningen skulle kunna möjliggöra en utveckling av svenska normgrupper. En god start
på en debatt och således en granskning av metoden inom klinisk verksamhet, är att
presentera och erbjuda utbildning i Rorschachmetoden på universitet runt om i Sverige och
på detta sätt väcka diskussion. Genom att medvetandegöra psykologstudenter om
Rorschach och dess för- och nackdelar, ges en förutsättning för dessa framtida legitimerade
psykologer att ta ställning till metodens användning på empiriskt grundlag.
Slutligen antas att, en tilltagande kännedom kring Rorschach, kommer att bidra till ökat
intresse för denna metod, som inte bara avser att fånga det unika, utan även är unikt i sig
själv. Antagandet styrks av forskningsresultat, som indikerar att hos ”graduate students”
som genomgått utbildning i Rorschach, med fokus på praktisk träning och utforskande i
dess empiriska litteratur, ökas både sannolikheten för en positiv attityd gentemot testet och
tanken att använda sig av metoden i framtida klinisk praktik (Mihura & Weinle, 2002).
Tillkännagivanden
Legitimerad psykolog Cecilia Kallenberg har genom sin undervisning i Rorschach
metoden, givit en grundläggande kunskap, samt bistått med ledsagande i litteraturen.
Legitimerad psykolog och psykoterapeut Lena Malmberg har bidragit med information
kring användning av Rorschach i barn och ungdomsutredningar.
Referenslista
Acklin, M. W. (1993). Intergrating the Rorschach and the MMPI in Clinical Assessment: Conceptual and
Methodological Issues. Journal of Personality Assessment, 60 (1), 125-131.
Balottin, U., Rossi, M., Rossi, G., Viganò, L., Nanti, M., Salini, S., et al. (2009). The Rorschach test and
Gilles de la Tourette´s syndrome: A pilot case-control study. Brain & Development, 31, 657665.
Brunell, C., Petersson, J. (2010). Plump i Protokollet: en Studie av Rorschachs Lämplighet som Urvals- och
Rekryteringsinstrument. Organisationspsykologisk uppsats, Stockholms Universitet,
Psykologiska Institutionen. Hämtad 9 november 2011, från
http://www.rorschach.nu/page5.html
Butcher, J. N., & Rouse, S. V. (1996). Clinical Personality Assessment. Annual Review of Psychology, 47,
87-111.
Cederblad, M. (2001). Barn- och ungdomspsykiatri. Stockholm: Liber.
Erdberg, P. (2007). Using The Rorschach With Children. I S. R. Smith, & L. Handler (Red.), The Clinical
Assessment of Children and Adolecents: A Practitioner´s Handbook (sid.139-147). Mahwah,
New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates.
Erdberg, P., & Weiner, I. B. (2007). John E. Exner Jr. (1928-2006). American Psychologist, 62 (1), 54.
Exner, J. E. (2001). A Rorschach Workbook for the Comprehensive System (5th ed.). Asheville, NC:
Rorschach Workshops.
Exner, J. E. (2003). The Rorschach: A Comprehensive System, Volume 1 (4th ed.). New York, NY: Wiley &
Sons.
Finn, S. E. (2007). In Our Clients’ Shoes: Theory and Techniques of Therapeutic Assessment. New York,
NY: Taylor & Francis Group.
Gronnerod. C. (2003). Temporal Stability in the Rorschach Method: A Meta-Analytic Review. Journal of
Personality Assessment, 80 (3), 272-293.
Khalily, M. T., & Hallahan, B. (2011). Psychological Assessment through Performance-Based Techniques
and Self-Reports: A Case Study of a Sexually Abused Girl at Preschool Age. Journal of
Child Sexual Abuse, 20, 338-352.
Levander, M. (1995). Psykologi. Stockholm: Natur och Kultur.
Malmberg, L. (2005). Att använda Rorschach som ett Komplement till WISC-III. Mellanrummet - Tidskrift
om Barn - och Ungdoms Psykoterapi, (12), 119-124.
Masling, J. (1965). Differential Indoctrination of Examiners and Rorschach Responses. Journal of Consulting
Psychology, 29 (3), 198-201.
McGrath, R. E. (2008). The Rorschach in the Context of Performance-Based personality Assessment. Journal
of Personality Assessment, 90 (5), 465-475.
Meehan, K. B., Ueng-McHale, J. Y., Reynoso, J. S., Harris, B. H., Wolfson, V. M., Gomes, H., et al. (2008).
Self-Regulation and Internal Resources in School-Aged Children with ADHD
Symtomatology: An Investigation using the Rorschach Inkblot Method. Bullentin of the
Menninger Clinic, 72 (4), 259-282.
Meyer, G. J., & Archer, R. P. (2001). The Hard Science of Rorschach Research: What Do We Know and
Where Do We Go? Psychological Assessment, 13 (4), 486-502.
Meyer, G. J., Hilsenroth, M. J., Baxter, D., Exner, J. E., Fowler, J. C., Piers, C. C., et al. (2002). An
Examination of Interrater Reliability for Scoring the Rorschach Comprehensive System in
Eight Data Sets. Journal of Personality Assessment, 78 (2), 219-274.
Mihura, J. L., & Weinle, C. A. (2002). Rorschach Training: Doctoral Students’ Experiences and Preferences.
Journal of Personality Assessment, 79 (1), 39-52.
Ota, M., Obu, S., & Asada, T. (2011). Neuroimaging Study in Subjects at High Risk of Psychosis revealed by
the Rorschach Test and First Episode Schizofrenia. Acta Neuropsychiatrica, 23, 125-131.
Sjöberg, L. (2000). Projektiva Test och Psykodynamiskt Grundande Bedömningar Otillförlitliga.
Läkartidningen, 97 (1-2), 56-59.
Stricker, G., & Gold, J. R. (1999). The Rorschach: Toward a Nomothetically Based, Idiographically
Applicable Configurational Model. Psychological Assessment, 11 (3), 240-250.
Yazigi, L. (2011). Special Section: Studied with Children and Adolecents. Rorschachiana, 32, 117-120.
Sequence of Scores
Appendix A
Card Resp Location Loc Determinant (2) Contents P ZSpecial
no
and DQ no and Form
score Scores
Quality
RIAP™ Structural Summary
Appendix B
Client Information
Client Name:
Gender:
Test Date:
Client ID:
Date of Birth:
Description:
Location Features
Zf
=
ZSum =
ZEst =
W
(Wv
D
W+D
Dd
S
Determinants
Blends
Single
M =
FM =
m =
FC =
CF =
C =
Cn =
FC’ =
C’F =
C’ =
FT =
TF =
T =
FV =
VF =
V =
FY =
YF =
Y =
Fr =
rF =
FD =
F
=
=
= )
=
=
=
=
DQ
+
o
v/+
v
(FQ-)
()
()
()
()
=
=
=
=
Form Quality
FQx
MQual
+
o
u
none
W+D
=
=
=
=
=
Contents
H
=
(H) =
Hd =
(Hd) =
Hx =
A
=
(A) =
Ad =
(Ad) =
An =
Art =
Ay =
Bl
=
Bt
=
Cg =
Cl
=
Ex =
Fd
=
Fi
=
Ge =
Hh =
Ls
=
Na =
Sc
=
Sx
=
Xy =
Idio =
(2) =












S-Constellation
FV+VF+V+FD > 2
Col-Shd Blends > 0
Ego < .31 or > .44
MOR > 3
Zd > ±3.5
es > EA
CF + C > FC
X+% < .70
S>3
P < 3 or > 8
Pure H < 2
R < 17
Total
Special Scores
Lvl-1 Lvl-2
DV
=
x1
x2
INC =
x2
x4
DR
=
x3
x6
FAB =
x4
x7
ALOG =
x5
CON =
x7
Raw Sum6 =
Wgtd Sum6 =
AB
AG
COP
CP
=
=
=
=
RATIOS, PERCENTAGES, AND DERIVATIONS
FC:CF+C
= :
Pure C
=
IDEATION
=
:
Sum6
=
Ma:Mp
=
:
Lvl-2
=
2AB+(Art+Ay) =
WSum6 =
MOR
M-
=
=
M none =
PTI =
 DEPI =
COP =
GHR:PHR
a:p
Food
SumT
Human Content
Pure H
PER
Isolation Index
SumC’ : WSumC = :
Afr
=
S
=
Blends:R
=
CP
=
MEDIATION
a:p
INTERPERSONAL
AFFECT
R=
L=
------------------------------------------------------------EB =
:
EA =
EBPer =
eb =
:
es =
D
=
Adj es =
Adj D =
------------------------------------------------------------FM =
SumC’ =
SumT =
m =
SumV =
SumY =
 CDI =
XA%
WDA%
X-%
SP
X+%
Xu%
=
=
=
=
=
=
=
GHR
PHR
MOR
PER
PSV
PROCESSING
Zf
W:D:Dd
W:M
Zd
PSV
DQ+
DQv
 S-CON =
AG =
= :
= :
=
=
=
=
=
=
SELF-PERCEPTION
=
=::
= :
=
=
=
=
 HVI =
3r+(2)/R
=
Fr+rF
=
SumV
=
FD
=
An+Xy
=
MOR
=
H:(H)+Hd+(Hd) =
:
 OBS =
=
=
=
=
=