1. No category

Uppsatsen har blivit publicerad i Nordiska Rådets rapportserie: Luthersk påskpredikan i Norden, bd 2, 2001
Lutherska inslag i frikyrklig förkunnelse.
Påskpredikan hos Paul Waldenström och Lewi Pethrus
SUNE FAHLGREN
DE TVÅ PÅSKDAGSPREDIKNINGAR SOM analyseras i denna uppsats har hållits inom betydande
sidorörelser till Svenska kyrkan. Exemplen belyser hur den lutherska predikotraditionen i Norden
varierats och kontrasterats i andra sammanhang än i de lutherska folkkyrkorna. Jämfört med de
övriga nordiska länderna har olika samfundsbildningar vid sidan om nationalkyrkan fått en
betydligt större omfattning och ett bredare genomslag i Sverige. Vid utgången av 1900-talet hade
dessa frikyrkor, trots vikande siffror, över 230.000 medlemmar.1
Predikanter från Rörelsen och Den nya rörelsen
Historiskt sett är de frikyrkliga samfunden i Sverige av två slag. För den här uppsatsen har jag valt
två predikanter som representerar var sin kategori. Den ena kategorin av samfund har inhemska
rötter främst i den nyevangeliska väckelsen på 1800-talet, och den andra har också internationell
bakgrund. Samfund i den senare kategorin hade i regel en utvecklad identitet när de kom till
Sverige, exempelvis baptismen, medan samfunden med inomkyrklig bakgrund har in i vår tid
brottats med församlingsfrågan och kyrklig identitet.2
I folkmun kom den omfattande nyevangeliska väckelsen att kallas »rörelsen». År
1856 organiserade den sig i en nationell stiftelse, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), som
alltjämt är en inomkyrklig organisation med stark lekmannaprofil. I huvudstudien om svensk
påskdagspredikan analyseras en predikan av »rörelsens» främste ledare, lekmannapredikanten Carl
Olof Rosenius (1816–1868).3 Här kommer en påskdagspredikan av den andra generationens ledare
att behandlas – lektorn Paul Waldenström (1838–1917). Han var en centralfigur redan när
»rörelsens» enhetsfront splittrades under 1870-talet kring försonings- och nattvardsfrågorna. Den
påskdagspredikan jag valt höll Waldenström år 1889 i den tre år gamla Immanuelskyrkan,
Stockholm. Kyrkan blev en nationell mötesplats för Svenska missionsförbundet (SMF), som
bildades 1878 kring den separerade rörelsens gemensamma uppgifter. Waldenström blev
»friförsamlingarnas» främste teolog och den sammanhållande kraften fram till sin död. Medlemmar
av församlingarna inom SMF kallades till och med »waldenströmare». Utan tvivel var det just
genom sin predikan som Waldenström blev en folkledare av oöverskådlig betydelse. Flera av hans
särskiljande tankar kring bibelsyn, gudsbild och församling influerade även andra samfund i
Sverige.
Det är värt att lägga märke till att den framväxande pingstväckelsen i början av 1900talet kom att kalla sig just »den nya rörelsen». Därmed anspelade man på den breda folkväckelsen
på 1800-talet och såg sig både som en fortsättning till den nyevangeliska rörelsen och som något
unikt nytt. Som vi kommer att se finns det en rad intressanta likheter mellan »rörelsen» och »den
nya rörelsen». Exempelvis betraktade sig båda rörelserna till en början som över-konfessionella.
Båda hade bibeln som enda bekännelse. Båda präglades av ett starkt internationellt engagemang i
1
Siffran omfattar ej invandrarsamfunden. Sveriges Frikyrkosamråds årsbok 1998, s. 28. Räknar man antalet
»betjänade» för att få viss paritet med folkkyrkorna, blir det totala medlemsantalet cirka 440.000. Siffrorna för SMF är
69.028 (150.236 betjänade) och för PR 91.063 (149.701 betjänade).
2
För SMF se Walan 1964, för EFS se Wiklund 1979, för SAM se Åberg 1980.
3
Se O. Bexells artikel »Luthersk påskdagspredikan under 1800- och 1900-talen.» i föreliggande arbete Luthersk
påskpredikan i Norden, bd 1.
1
mission. Båda mobiliserade gräsrötterna i församlingarna. Båda var inriktade på frälsningsfrågan
för den enskilde. Men skillnaderna är också påtagliga som denna studie kommer att ge exempel på.
Till stor del beror det på att »den nya rörelsen» inte hade nordisk eller europeisk bakgrund.
Impulserna kom utifrån genom kontakter med den internationella pingstväckelsen, främst i
Amerika. Men skillnaderna beror också på att de religiösa, kulturella och sociala förutsättningarna
förändrades i Sverige.
Inofficiell ledare för den »nya rörelsen» blev baptistpastorn Lewi Pethrus (1884–
1974), den andre predikanten i denna uppsats. Han kom att spela en nyckelroll i den separation som
uppstod 1913 inom Svenska baptistsamfundet (SB) och som visade sig bli början till Pingströrelsen
(PR) som en samfundsliknande gemenskap i Sverige. Lewi Pethrus personifierade också
spänningarna kring det så kallade andedopet, en särskiljande fråga som på många plan påverkat
flera frikyrkosamfund. I den nybyggda Filadelfiakyrkan i Stockholm höll han 1931 den predikan
som skall analyseras här. Liksom i fallet Waldenström var det i hög grad som predikant som
Pethrus var ledare för Pingströrelsen.
Problemställningar och disposition
Det övergripande syftet med uppsatsen är – som framgått av inledningen – att belysa hur luthersk
predikotradition tillämpats i andra miljöer än i den lutherska folkkyrkan i Sverige. Även om
undersökningen begränsar sig till bara två predikningar som case studies, är de hållna av personer
som väl företräder sin olika sammanhang.
Den inledande distinktionen av de fria samfunden i två strömfåror markerar det
orimliga i att dra svensk frikyrklighet över en kam, som om frikyrklig predikan eller frikyrklig
församlingssyn vore något enhetligt. Lektor Waldenström och pastor Pethrus kommer därför att
behandlas som representanter för två olika sidorörelser till Svenska kyrkan med särdrag också på
predikans område. Att de ändå sammanförs beror på deras givna relation till en gemensam yttre
kontext som var luthersk och statskyrklig, men också där i olika grad. För Paul Waldenström var
Svenska kyrkan hemmaplan. I arton år var han dessutom präst i Svenska kyrkan. För Lewi Pethrus
var distansen större. Uppvuxen i en baptistisk familj deltog han inte i de kyrkliga handlingarna.
Som predikant var han ändå tvungen att relatera till den dominerande lutherska traditionen om hans
förkunnelse alls skulle höras, antingen som protest eller konsekvens, antingen med liknande
tolkning eller nytolkning. Hans viktigaste positionering skedde dock inte visavi Svenska kyrkan
utan visavi övriga frikyrkor. Min tes är därför att Waldenström och Pethrus på olika sätt
kontrasterar och varierar den lutherska predikotraditionen.
Waldenströms predikan hör hemma i det utgående 1800-talet och Pethrus predikan
under första halvan av 1900-talet. Det gör det inte heller möjligt att ställa dem bredvid varandra i en
jämförelse. Men de representerar ett halvt sekels förändringar av luthersk predikotradition utanför
Svenska kyrkan. Tidsperioden innebar ett uppbrott från kyrkoenheten i Sverige och en omfattande
social och kulturell omvälvning från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, från sockengemenskap
till nya sociala strukturer. Stora omflyttningar skedde till andra länder och in till tätorter och städer.
Ny impulser kom genom allmän skolgång, nya rörelser och kontakter med emigranterna. Dessa och
andra samhällsförändringar påverkade också utvecklingen av den lutherska predikan, vilket denna
uppsats syftar till att exemplifiera.
Bland de kommunikations-historiska frågeställningar som är gemensamma för hela
forskningsprojektet om luthersk predikotradition i Norden kommer jag att särskilt uppmärksamma
den ecklesiologiska aspekten. Det är naturligt eftersom de båda predikningarna i denna studie hölls
inom nyskapade religiösa strukturer utanför den etablerade kyrka som varit allenarådande under
mycket lång tid. Jag vill alltså i analysen försöka antyda vilken slags kyrkoidentitet som
Waldenströms och Pethrus predikan och predikantskap förutsätter och skapar.
Uppsatsen inleds med en orientering om frikyrklig predikan i allmänhet och »mötet»
som predikans primära kontext i synnerhet. Eftersom predikan just är hållen på påskdagen avslutas
2
det inledande kapitlet med ett kort avsnitt om påskfirandet i frikyrkliga traditioner. Därefter
undersöker jag predikanterna och påskdagspredikan var för sig, uppdelat i tre huvuddelar som
omfattar förutsättningsanalys, predikoanalys och konsekvensanalys. Avslutningsvis gör jag en
sammanfattning och prövar att med hjälp av några strukturalistiska tolkningsmodeller ange några
tentativa utvecklingslinjer kring luthersk predikan i »rörelsen» och den »nya rörelsen» i relation till
kyrkopredikan.
I. BAKGRUNDSTECKNING
Frikyrklig predikan i allmänhet
I den klassiska boken om predikans historia med samma namn konstaterar Yngve Brilioth att »den
frikyrkliga predikans vida fält har ännu blott mycket ofullständigt kartlagts».4 Det var läget 1945
och mycket litet har tillkommit sedan dess som fördjupat kunskaperna om svensk frikyrklig
predikan.5 Det finns avhandlingar som behandlar utvecklingen på andra områden inom
frikyrkligheten,6 men det saknas analyser av vad frikyrkosamfundens förändringarna inneburit för
frikyrklig predikan och synen på predikantskapet, och vilken roll predikan och predikantskapet
spelat i och för dessa skeenden.
I sin historiska undersökning radade Brilioth upp följande gemensamma kännemärken
på svensk frikyrklig predikan:
biblicism, väckelsemotivets dominerande ställning, den ofta konstlösa, från all teknik frigjorda formen
[sic!], den starka påverkan av engelsk och amerikansk litteratur.7
Det framgår av Brilioths framställning att han hade viss medvetenhet om en grundläggande skillnad
mellan de frikyrkliga samfund som har sin bakgrund i den nyevangeliska väckelsen och de som
också har sina rötter utanför Sverige. Genom den senare gruppen av samfund har »dörren öppnats
för den rika mångfald av typer och motiv, som satt sin prägel på förkunnelsen särskilt inom de
metodistiska, kongregationalistiska och baptistiska samfunden».8 Från dessa håll menar Brilioth att
det personligt närgångna, den suggestiva gestaltningen och jubeltonen kommit in i svensk predikan.
Det finns också, enligt Brilioth, inslag i äldre, allmänkristen predikotradition som kommit åter
genom dessa internationella frikyrkosamfund. Dit räknar han exempelberättelsens återkomst i
predikan. Det samlade intryck man får av Brilioths teckning av frikyrklig predikan är att den är
resultatet av en korsbefruktning mellan inhemska och internationella strömningar och att frikyrklig
predikan har påverkat svensk luthersk predikotradition i stort. Dessutom antyder han att det finns
specifika särdrag inom enskilda samfund, till exempel PR:s starka jubel- och segerstämning.
»Mötespredikan» som grundkategori
Den typ av liturgiskt sammanhang som Yngve Brilioth gjorde till en del av definitionen av predikan
saknas i stort sett för äldre frikyrklig predikan. Därför missar också Brilioth en fundamental
4
Brilioth 1945, s. 246. Det enda akademiska verk om frikyrklig predikan som Brilioth kunde finna gäller
»utomkyrklig» predikan på 1800-talet. Se Sjöberg 1923.
5
Innehållet i frikyrklig predikan: Leufvén 1920; Franzén 1982; Fahlgren 1999b. Ärendet i frikyrklig väckelsepredikan:
Eldebo 1997.
6
Exempelvis friförsamlingstanken Walan 1964, enhetssträvanden Bergsten 1995, 2000, församlingstukt Kennerberg
1995, apokalyptiska synsätt på Israel Gunner 1996 och bibelsynsfrågan Dahlén 1999.
7
Brilioth, 1945, s. 246. Runar Eldebo citerar i en not denna beskrivning som en beskrivning av väckelsepredikan,
vilket måste vara feluppfattat. Det gäller frikyrklig predikan överlag. Eldebo 1997, s. 128.
8
Brilioth, 1945, s. 246.
3
förutsättning för frikyrklig predikan, nämligen det så kallade mötet. 9 Waldenström och Pethrus
predikade i frikyrkliga sammankomster som var något annat än gudstjänsten i allmänkyrklig
mening. Detta sammanhang skapade en typ av predikan som blev grundkategorien för frikyrklig
predikan eller är det kanske riktigare att säga att det nya var att just predikan och predikantskapet
var den grundläggande konstruktiva faktorn som skapade mötet och »församlingen». Jag väljer att
kalla denna kategori av predikan för mötespredikan.
En rad faktorer har smält samman i denna breda predikotyp. Dit hör de karaktärsdrag
som Brilioth noterade – biblicism, väckelsemotiv, antiformalism, anglo-amerikanska förebilder.
Ännu fler särdrag noterade Sjöberg i sin undersökning av »utomkyrklig» predikan på 1800-talet.10
Men inget av detta har utgjort ett integrerande centrum till det nya som frikyrklig predikan utgör.
De olika särdragen finns det också exempel på i kyrkopredikan. Min tes är att »mötet» utgjorde
smältdegeln för den frikyrkliga typen av predikan och det sammanhang som möjliggjorde
korsbefruktningen mellan inhemskt och internationellt som Brilioth antog. Men eftersom de
frikyrkliga sammankomsterna har olika karaktär, varierar också mötespredikan som kategori. Det
grundläggande är ändå »mötet» som skapar nya förutsättningar för predikan och nya konventioner
för vem som får tala och hur. Exempelvis ger närheten i ett »missionshus» andra förutsättningar för
tal än ett stort kyrkorum med akustiska valv som gör att orden måste artikuleras långsamt och
högstämt.
Mötet är ett arv från 1800-talets folkväckelser och den bredare folkrörelsetraditionen.
Centrum i dessa gräsrotsrörelser var mötet med rötter i konventikelgemenskapen. Inom
folkväckelsen var mötet inriktat på personlig trosavgörelse och andlig uppbyggelse. Möte var något
annat än en liturgiskt utformad gudstjänst. Gudstjänstens drag av gemensamt handlande med
sakramentala dimensioner hade ingen eller liten plats i mötet. Tilltalet till individen ställdes i
centrum; människans möte med Gud och Guds möte med människan. Mötet blev den arbetsform
som väckelsens folk använde sig av för nå ut med budskapet om omvändelse och nytt liv. Därför
gick man på möten, vanligtvis flera gånger i veckan, och man försökte få andra med sig.
Centralfiguren för mötet var predikanten. Möteskulturen hade en stor social funktion för den
enskilde. I relation till luthersk gudstjänsttradition kan man se mötet som en slags frontförkortning
för att i en specifik historisk situation nå ut med evangelium. Man kan också se det som en form av
kyrkokritik. Väckelsens folk fann inte uttryck för »frälsningsfrågan» i Svenska kyrkans gudstjänst.
Därför blev mötet en betydelsefull sammankomst vid sidan om eller i stället för gudstjänsten.
Mötet kan till det yttre ha en mycket enkel och fast form, men idealet var frihet.
Mötets enkla struktur har som mål att ge rum för frihet. I flera frikyrkliga samfund har detta ideal
utvecklats till en mycket stark antiformalistisk inställning. De bästa bönerna blir då de fria bönerna.
De bästa predikningarna är de som inte har utkast. De bästa vittnesbörden är de spontana. De bästa
predikanterna är de som har en ledig stil. Med små variationer gestaltades mötet efter följande yttre
struktur: bön, unison sång, skriftläsning, unison sång, bön, predikan, unison sång, bön (eftermöte).11
Platsen för dessa möten kunde vara hemmet, enkla kapell eller missionshus som
uppfördes där folk bodde – ofta på nya industriorter och i brukssamhällen som uppkommit på
avstånd från de gamla sockenkyrkorna i bondesamhället. Dessa lokalers inredning och form visar
vilken framträdande plats predikan hade i mötet.12 Möten kunde också med tiden hållas i tält, i
konserthus, i andra större allmänna samlingslokaler och på torget. Dessa sammanhang för predikan
visar att syftet med förkunnelsen var i första hand att nå längre än man gjorde i de traditionella
9
För det följande se Fahlgren 1994a, s. 184ff. Det är värt att notera att termen möte inte bara har en folkrörelsereferens.
Termerna för de första kristnas gudstjänst är i Nya testamentet av icke-religiös karaktär. Det heter rätt och slätt att man
»kom tillsammans», »möttes» eller »samlades» (Apg 2:44, 1 Kor 11:17f oa). I fornkyrkan kunde gudstjänst också
kallas för möte (grek. synaxis).
10
Sjöberg 1923.
11
Eldebo 1997, s. 354; Fahlgren 1994a, s. 182-184.
12
Jfr Bergman 1982, s. 109-124.
4
kyrkorummen. Även i de kyrkobyggnader som uppfördes anordnades möten på kvällarna utöver
söndagens huvudgudstjänst.
En viktig resurs i dessa möten var de talrika musikföreningarna som med enkel sång
lockade människor, skapade atmosfär och förstärkte predikans budskap. Det kunde också finnas
olika former av mera avancerad musik såsom körsång, instrumentalensemble och kvartettsång.13
Resande predikanter brukade sjunga själva eller ha med sig någon sångare. Sången ansågs ha en
avgörande betydelse för mötet och dess predikan. Mötespredikan måste betraktas utifrån atmosfären
i de möten där den förekommer, en atmosfär som bestäms inte minst av de musikaliska inslagen.
Sammanhanget för en stor del av frikyrklig predikan är alltså ett speciellt kulturellt uttryck som i
hög grad består av en musikalisk gestaltning.
Mötet blev i vissa sammanhang i så hög grad mönsterbildande att också söndagens
huvudgudstjänst kallades för »förmiddagsmöte» och man tillämpade mötets självklara agenda. Men
i frikyrkoförsamlingar som har inhemska rötter har man haft det lättare att vid sidan om
väckelsemöten också ha en huvudgudstjänst varje vecka som i mångt och mycket står kvar i den
lutherska gudstjänsttraditionen. Även inom baptismen finns en tradition att församlingen möts till
»högtid» på söndag, vilket var något annat än möte. Redan arkitekturen på de äldre baptistkyrkorna
i städerna vittnar om detta högtidliga. Däremot har PR mycket lite skilt på huvudgudstjänsten på
söndagen och övriga möten. Den predikan jag valt av Lewi Pethrus i denna studie hölls alltså i ett
»möte» på påskdagen 1931. Däremot tror jag att sammankomsten hade mer högtidliga drag när
Waldenström predikade 1889 i Immanuelskyrkan. Men ändå utgjorde »mötet» grundmönstret för
sammankomsten och predikan också vid det tillfället.
Påskfirandet i frikyrkliga traditioner
Påskdagen har inte varit någon stor helgdag i frikyrkligheten. Inom de internationellt präglade
samfunden finns inga särskilda påsktraditioner, snarare har påskfirandet fått mycket små liturgiska
uttryck. Man har inte heller firat de olika stegen i påskskeendet för sig, utan sett påskveckan som ett
tillfälle att mera sammantaget minnas budskapet om Jesu död och uppståndelse. Det dominerande
teologiska motivet för hela påskveckan har varit försoningen med fokus på Jesu lidande och död.
Uppståndelsemotivet har varit tillbakadraget.
I många frikyrkor har en samling på skärtorsdagskväll — Getsemaneafton — haft en
framskjuten plats i påskfirandet. Särskilda sånger och psalmer för »Getsemanestunden» vittnar om
det. Hos baptisterna är det vanligt med nattvard i långfredagens gudstjänst, den enda dag då det inte
firas nattvard i folkkyrkorna. Många frikyrkoförsamlingar har genomfört så kallade konferenser
under påskhelgen, det innebär att man inbjudit en eller flera predikanter att predika i en rad möten
och sammankomster. De extra helgdagarna har därmed utnyttjas till att ha extra många möten av
uppbyggelse- och väckelsekaraktär. Genom det anglo-amerikanska inflytandet har de vanliga
nordiska passionspsalmerna redan på 1930-talet kompletterats med glada påsksånger i tretakt och
med jublande refränger. Betoningen ligger på det personliga och på erfarenheten att »min Jesus
lever idag» och att »han lever i mitt hjärta». Men dessa sånger var liksom påskbudskapet inte
förbehållna påskdagen utan kunde förmedlas när som helst.
13
Fridborg 1998, s. 141-159.
5
II. PAUL WALDENSTRÖM
Påskbudskapet som tröst till syndare
Den påskdagspredikan som Paul Waldenström (1838–1917) höll i Immanuelskyrkan i Stockholm år
1889 innehåller flera direkta och indirekta referenser till Waldenströms liv och samtid. Dessa
enskildheter tar jag som utgångspunkter för en förutsättningsanalys av denna predikan. Därigenom
får jag också en rimlig begränsning av allt som i och för sig skulle kunna sägas om lektor
Waldenström och det sammanhang i vilket han predikade.14 Enligt professor Emanuel Linderholm
var Waldenström 1800-talets obestridligen störste och mest kände svenske folkpredikant15 och
Linderholm jämförde honom med Martin Luther.16
»Min far talade en gång […]» Om hemförhållanden, omvändelse och skolning
I slutet av påskpredikan nämner Waldenström sin far och återger en historia som fadern berättat om
sin barndom.17 Denna hänvisning till fadern är långt ifrån självklar. Waldenströms religiösa
omvändelse fick nämligen konsekvenser för hans relationer till hemmet och till den officiella
lutherdom som hemmet värnade. Kontakten mellan far och son blev till och med bruten en tid.18
Trots detta – eller tack vare dessa erfarenheter – blir tanken på en kärleksfull far den viktigaste
bilden av Gud i Waldenströms förkunnelse och uttrycks också i den påskpredikan vi undersöker
här. Själv kallade Waldenström halvt skämtsamt barnkammaren för »den bästa teologiska
fakulteten» därför att där lärde man sig förhållandet fader – barn. 19 För Waldenström var relationen
av en patriarkalisk typ.
Waldenströms far hette Erik Magnus Waldenström och var provinsialläkare i Luleå.
Med hustrun i andra äktenskapet – Margareta, född Govenius – fick han den 20 juli 1839 sonen
Paul Petter. Trots att hemmet låg i de trakter som starkt präglades av »norrlandsläseriet», tycks det
inte ha satt några märkbara spår i barndomshemmet. Den religiösa påverkan i hemmet hade
troligtvis en mer liberal prägel. Ändå får man inte bortse från att det primärt var den då officiella
lutherdomen som Waldenström uppfostrades i genom kristendomsundervisningen i hemmet, i
skolan och vid konfirmationen. Vid 19 års ålder kom läkarsonen i närkontakt med folkväckelsen
och nyevangelismen, som stod i ett kritiskt förhållande till kyrkan och den liberala rationalismen
inom teologin. Det skedde i Kalmar och senare i Uppsala. En religiös omvändelse och utvecklade
kontakter med ledargestalter som C. O. Rosenius gjorde nyevangelismen till det primära
»tolkningssamfundet» för Waldenström.
Fadern lät alla sina söner få god utbildning. För sonen Paul Waldenström fick den
akademiska skolningen i Uppsala en humanistisk inriktning. Han talade latin, övade latinsk vers,
skrev flera avhandlingar på latin, doktorerade i latin, grekiska och semitiska språk (fil dr 1863).
Målet var att bli lärare i klassiska språk. Han blev lektor i kristendom, grekiska och hebreiska i
14
Flera vetenskapliga framställningar har försökt att teckna en bild av Waldenström och hans kyrkohistoriska
betydelse. Tolkningarna är dock långt ifrån samstämmiga, särskilt gäller det försöken att tolka och förklara
förändringarna i fråga om gudsbild och församlingssyn. Se Newman 1932; Bredberg 1948; Walan 1964. På flera
punkter är det till och med förvånande att bilden av Waldenström är så otydlig eller förenklad (Lindström 1998, s. 310). Även om denna uppsats är en begränsad undersökning av en predikan, finns det anledning att inta en öppenhet för
omläsning. Aktuell forskningsöversikt finns i Dahlén 1999, s. 21-23.
15
Waldenströms predikningar har bara blivit föremål för en akademisk studie, Leufvén 1920. Denna studie har dock en
kritiserad analysmetod som utgår från »personlighetstyper».
16
Waldenström var »en bärare av den lutherska predikotypen». Linderholm i Vår Lösen 1917, s. 155.
17
Waldenström 1919, s. 265.
18
Lindström 1997, s. 45-57.
19
Bredberg 1968, s. 54.
6
Umeå 1864–1874 och i Gävle 1874–1905. Hela hans livsprojekt kring bibeltolkning och
bibelöversättning kom att präglas av hans grundliga klassiska skolning. Påskdagspredikanten 1889
var alltså en mycket bildad herre. Den enkelhet och klarhet som kännetecknade hans predikokonst
var inte minst ett resultat av denna stora lärdom och konst som hans far ledde honom in i. Lektorns
predikan saknade den förkonstling och anspänning, som annars var så vanlig.20 Hans språkliga
profil växte också fram ur klassiska studier och ur retoriken. Själv nämner han Uppsalaprofessorn
20
Wifstrand 1943, s. 133.
7
Chr. J. Boström och antikens Cicero som sina förebilder för det enkla och
8
21
Oldén 1917, s. 66; Bredberg 1948, s. 38.
9
»Vore??icke??Kristus??uppstånden,??vore??det??[...]??att??bygga??kyrkor??[…]??det??dåraktigaste??man??kunde??göra.»??Om??talsituationen??
och??Norra??församlingen??
I påskdagspredikan finns en tydlig anspelning på den nybyggda Immanuelskyrkan i Stockholm där
Waldenström höll sin predikan. 22 Waldenström predikade så ofta i denna kyrka att den i folkmun
fick namnet »Waldenströms kyrka». Waldenström tillhörde inte församlingen. Hans hemförsamling
fanns i Gävle. Men genom sin roll i SMF:s styrelse och som ledamot av riksdagens andra kammare
var han ofta i Stockholm och hade möjligheter att vara en återkommande predikant i
Immanuelskyrkan. Han fick också en kallelse att bli ordinarie predikant, men avböjde.23 Kyrkan
hade byggts 1884–1886 av Lutherska Missionsföreningen i Stockholm, en förening som hade
lämnat EFS och anslutit sig till SMF.24
Samma år som kyrkan invigdes hade föreningen delats upp i kretsar för att bättre
kunna »handhafva den andliga vården» när medlemsantalet ökade kraftigt.25 Den Östra och Västra
kretsen förenades 1889 i Norra församlingen och blev en friförsamling inom den Lutherska
Missionsföreningen med 1500 medlemmar. Verksamheten präglades av predikogudstjänster
(»möten»), söndagsskola, syförening, ungdomsförening, fattigbjudningar och nykterhetsmöten.
Immanuelskyrkan hade en praktfull estrad. Kyrkans arkitekt var Gustav Sjöberg,
vilken även hade ritat Blaiseholmskyrkan. Det fanns 2.400 fasta sittplatser, men man kunde ta emot
minst 3.000 personer. Kyrkorummet hade formen av en rektangel med två kolonnuppburna läktare.
Ovanför nattvardsbordet fanns en läktare med predikostol och plats för sångkören. I fonden reste
sig orgelfasaden.
Uppgifter gör gällande att det var Waldenström som drog mest folk till den nybyggda
kyrkan. När lektorn predikade var kyrkan »full, vid högtidsdagar till trängsel full av åhörare. Ja, det
hände att stora hopar fingo återvända vid dörrarna, enär de omöjligen kunde komma in».26
Påskdagen 1889 var det troligtvis kyrkosångaren Carl Bohlin som ledde sångkören och organist var
J. E. Söderberg. Församlingens ordinarie predikant var A. Carlsson.
»Vad skall jag göra, att jag må bliva frälst?» Om spänningsfältet med livsfrågorna
Påskbudskapet i Immanuelskyrkan 1889 har en tydlig koppling till vad Waldenström uppfattar vara
existentiella frågor hos åhörarna. En sådan livsfråga fann han hos »syndaren» som hade bekymmer
över sitt tillstånd och frågade med bibelns ord vad man skulle göra för att bli frälst (Apg 2:37).27
Frågeställningen liknar den grundfråga som förknippas med Luthers budskap på 1500-talet: »Hur
finner man en nådig Gud?»
Waldenströms svar på livsfrågorna kännetecknades av att han ställde nya frågor.
Omprövning av tro och tänkande låg i tiden. Det fanns utrymme för att söka nya svar på
livsfrågorna. Därför ställde Waldenström de bevingade frågorna: Var står det skrivet? Vad (Hur)
står det skrivet? Frågorna bottnade i hans övertygelse om att bibeln hade det slutgiltiga svaret från
Gud själv. »Var står det skrivet» blev den negativa frågeställningen inför vedertagna påståenden
och läror. »Vad står det skrivet» var den positiva frågan, vilket ledde till nya sätt att läsa bibeln.
Waldenström kom att representera ett bibelarbete inom »rörelsen» som inte bara var bekräftelse och
uppbyggelse utan ett grundligt exegetiskt arbete. I hög grad kom Waldenström att utgöra
katalysatorn för ett oöverskådligt »läseri» där bibelstudiet intensifierades markant hos gemene man
i Sverige.
Allmänt känd blev han för de teologiska omvälvningarna kring synen på försoningen.
Waldenström menade att det inte fanns något bibliskt stöd för betalningsteorin, som var en
22
Waldenström 1919, s. 258. Jfr Ekman 1921, s. 227.
Bohman 1921, s. 62.
24
Ljunggren 1992, s. 86-93.
25
Bohman 1921, s. 60.
26
Boberg 1917, s. 168
27
Waldenström 1919, s. 250
23
10
grundtanke inom »rörelsen» och i kyrklig tradition. Under bibelarbetet började en ny gudsbild växa
fram och därmed förändrades också kristologin och människosynen. I en skriven predikan i juni
1872 – publicerad i rörelsens husorgan Pietisten – gav Waldenström ett annorlunda svar till
syndarna som frågar efter vad de skall göra. Gud behövde inte blidkas genom en försoning,
eftersom Gud som Fadern är oföränderlig och aldrig kan vara något annat än kärlek. Waldenström
menade att det är människan som förändrats genom synden och behöver försonas. Denna subjektiva
försoningslära ledde till en häftig och utdragen diskussion, trots att den inte var unik för
Waldenström.28 En mängd artiklar och böcker skrevs för och emot.29 Frågan är om någon predikan i
Sverige blivit så uppmärksammad som den som Waldenström skrev över texten till 20 sönd. e. Tref.
1 årg. Den framfördes aldrig muntligt av Waldenström. Men läseriets mötesverksamhet och
skriftspridning gjorde att skrivna predikningar kunde få stor genomslagskraft. Troligtvis fanns det
kolportörer och andra som föreläste denna predikan vid möten ute i landet.
Redan den allegoriska romanen Brukspatron Adamsson som Waldenström skrev som
24-åring, visade att han hade en särskild förmåga att förstå, formulera och besvara samtidens
religiösa knäckfrågor. Boken blev den mest populära boken i Sverige och kom ut i en rad nya
upplagor.30 Huvudpersonen i hans debutbok är en modern människa, splittrad och sökande, och
präglad av samhällsförändringarna. Bokens huvudperson får andlig vägledning inte genom kyrkans
ämbetsmän utan genom en fattig kvinna, »mor Enfaldig» (i betydelsen okonstlad och ärlig31).
Budskapet uppfattades av kritikerna som antinomism, speciellt i skildringen av Gud nåd mot
onanisterna i »Det hemliga kvarteret». På ett djärvt sätt tog Waldenström ställning för en av de mest
utstötta grupperna i samtiden. Med Luther trodde Waldenström inte på något tredje bruk av Lagen.
Helgelse grundades inte på laglydnad utan på gränslös nåd. Nådesförkunnelsen hos Waldenström
var alltså snarare antimoralistisk än antinomistisk.32 Det var en »kom-som-du-är-förkunnelse» med
tröst för de svagaste. Även påskdagen 1889 låter Waldenström detta bli en del av grundackordet i
sin predikan.
Boken om brukspatron Adamsson gjorde den unge Waldenström så känd i »rörelsens»
kretsar att han blev den naturlige arvtagaren till redaktörskapet för Pietisten när C. O. Rosenius dog
1868. Rosenius hade börjat utlägga de nya högmässotexterna. Waldenström tog vid i den uppgiften
och »rörelsen» kände igen tonen från företrädaren. Även ärkebiskop Reuterdahl, som först
demonstrativt rev sönder den populära boken, tog Waldenström till nåder efter en skriftlig
förklaring. Reuterdahl prästvigde Waldenström 1864. Därmed var Waldenström en erkänd röst som
gav bibliska svar på tidens livsfrågor. Både »rörelsen» och kyrkans högsta ledning hade
auktoriserat honom.
»[…] tala i Stockholm till en person i Göteborg.» Om samtiden
För att illustrera att Jesu uppståndelsen är en verklighet – trots att den inte fanns i de första kristnas
föreställningsvärld – påminner Waldenström om telefontekniken.33 Under 1880-talet hade A. G.
Bells revolutionerande uppfinning börja användas i Sverige och i slutet av decenniet var de första
28
Newman har försökt påvisa att Waldenströms försoningslära är »slutpunkten i en ur brytningarna inom det folkliga
fromhetslivet framsprungen rationaliserings- och eticeringsprocess, som spänner över ett par århundraden och har
motsvarigheter inom snart sagt alla av lutherdomens nådesreligiositet berörda länder». Han anger också svenska
företrädare för den subjektiva försoningsläran innan Waldenström artikulerade den. Newman 1932, s. 311f. Kritik av
Newman hos Bredberg 1948, s. 141ff; Lindström 1998, s. 7f.
29
Bredberg 1948, s. 142-155. Waldenström utvecklade sin syn på försoningen i bl.a. Om försoningens betydelse (1873)
och Herren är from (1875).
30
Lindström 1997.
31
Begreppet används också i påskpredikan 1889: »Håll dig enfaldigt till honom!» Waldenström 1919, s. 255.
32
Lindström 1997, s. 185-209. Motsatt uppfattning har exempelvis Billing 1877, s. 22. Andra uppfattar Waldenström
som rationalist och för samman honom med bl.a. den tyske teologen Ritschl. Aulén 1927, s. 332; Newman 1932, s.
311f.
33
Waldenström 1919, s. 248.
11
fjärrlinjerna utbyggda. Man kunde vara i Stockholm och tala direkt med en person i Göteborg.
Telefonin hade gjort det möjligt som ingen hade kunnat föreställa sig tidigare.
Dylika referenser till samtidshändelser är sällsynta i predikningar på den här tiden.
Men i Waldenströms påskdagspredikan 1889 finns detta undantag. Indirekt finns också en referens
till sjukkassor34 – som arbetarrörelsen stred för – och till gammal juridisk rätt.35 Men direkta
politiska och sociala förhållanden i samtiden omnämns inte, trots att Waldenström var
riksdagspolitiker med liberala förtecken.36
»Om du ock måste lida […]» Om kyrkokritik
En anmärkningsvärt stor del av predikan ägnas åt frågan om lidande för övertygelsens skull.
Waldenström menade att den kristne måste kalkylera med motstånd och faror: »Om du ock måste
lida […]»37 Uppståndelsetron ger enligt Waldenström tröst och mod i den kampen. »Men nu veta vi,
att han är uppstånden, och då frukta vi för ingenting. Då bry vi oss icke om, hur det går med oss.
Om människor berömma oss eller tadla oss – det angår oss icke.» 38 Lidandet kom enligt
Waldenström från »världen». Eftersom kyrka och samhälle på den här tiden fortfarande levde i
stark symbios, finns det skäl att tro att Waldenström i hög grad räknade in motstånd han mött inom
Svenska kyrkan i begreppet världen.
Även om EFS förklarade sig lojal med den lutherska läran och den ordning som
Svenska kyrkan hade, fanns det också en kyrkokritisk linje inom EFS som med tiden blev allt
tydligare. Waldenströms prästvigning 1864 är ett exempel på hur han själv delade denna lojalitet
och inte var separatistisk i sin kritik av kyrkan. Det primära var att skaka liv i en slumrande kyrka
och hjälpa människor fram till en personlig tro. Reformationssträvandena hos Waldenström
medförde en lång rad »strider», som säkerligen också innebar personliga svårigheter. Dit hör
exempelvis reaktionerna på hans debutbok 1863, striden kring försoningsläran 1872,
nattvardsfrågan 1876 och friförsamlingstanken 1878. Waldenström framstod som orädd i dessa
uppgörelser om teologi och formerna för kyrkligt liv. För honom personligen innebar det allt ifrån
varningar från domkapitlet till bötesstraff. Kampen ledde till att Waldenström lämnade prästämbetet
1882. Det är alltså inte en präst som predikade påskdagen 1889 i Immanuelskyrkan, utan från
kyrkans synpunkt en lekman. Hans åhörare kände väl till vilka svårigheter han mött »för Jesu
namns skull». Detta och andra personliga faktorer var nog mer avgörande för Waldenströms
framgång i talarstolen än formella retoriska element.
»[…] när jag kommer till Amerika […]» Om internationellt engagemang
På olika sätt sprängde väckelserörelserna den nationella offentligheten i Sverige och bildade
internationella nätverk.39 Till detta bidrog i hög grad väckelsens vidgade världsbild med grund i
uppståndelsetron och visionen av en ny värld. Därför är det inget märkligt att Waldenström redan i
samband med sin religiösa omvändelse fick tankar om missionsarbete. Han fick också 1864 en
kallelse att bli lärare vid den lutherska Agustanaskolan i Amerika, men tackade nej. Av predikan
1889 framgår det att han ändå kom att besöka Amerika.40 Det skedde under perioden maj –
november 1889. Waldenströms kontakter med Amerika är exempel på att inflytandet till »rörelsen»
inte bara kommer från kontinenten utan också från andra håll i världen. Dock verkar inte inflytandet
från Amerika ha slagit igenom på predikans område vid den här tiden.
34
»det skall du få betala till en sjukkassa ». Waldenström 1919, s. 260.
»fastigheter, på vilka han hade en fasta», Waldenström 1919, s. 254.
36
Waldenström var inte bara talesman för liberala idéer. Från 1890-talet förespråkade han i exempelvis försvarsfrågan
mycket konservativa åsikter. Gustafsson 1987, s. 230 oa.
37
Waldenström 1919, s.253.
38
Waldenström 1919, s. 253.
39
Se bl.a. Walan 1978, s. 64-82.
40
Waldenström 1919, s. 264.
35
12
»Varen icke förfärade.» Om bibelöversättning och bibelbruk
De flesta bibelcitaten i påskpredikan är hämtade från Bibelkommissionens provöversättning av Nya
testamentet som utkom 1883. Gällande bibelöversättning var Karl XII:s bibel från 1703, som var en
mindre revidering av Gustav Vasa-bibeln från 1541. I mer än hundra år hade bibelkommissionen
arbetat på en ny översättning. Otåligheten var stor hos väckelsens folk. Predikantmötet inom SMF
föreslog 1879 att samfundet skulle göra ett eget översättningsprojekt. Av detta blev inget. Däremot
gjorde Waldenström på eget bevåg en översättning. Han var inte nöjd med bibelkommissionens
resultat. Första delen med evangelierna och apostlagärningarna utkom 1886/87. Waldenströms
översättning har en ännu mer litteral karaktär än bibelkommissionens provöversättning. När han
predikade påskdagen 1889 använde han ändå inte sin egen översättning utan normalutgåvan från
1883. Därför blir predikans nyckelord formulerade som »Varen icke förfärade».41 Hans egen
översättning »Varen icke häpna» skulle ha gett en annan tematisering av predikan.
Inte bara Waldenströms livsprojekt var präglat av arbete med bibliska texter. Även
predikans uppbyggnad och språk präglades av bibeln. Påskpredikan 1889 avviker inte från den
genren. Bibelutläggning, bibelberättelser och bibelreferenser utgör predikans huvudsakliga form
och innehåll. I de flesta fall är bibeltexterna mycket fritt återgivna. I några fall kan man nästan ana
att Waldenström översatte direkt från den grekiska texten, eftersom citaten inte stämmer med
samtida översättningar eller också citerade han fritt ur minnet. Följande ordalydelse får exempelvis
1 Kor 15:55: »[D]u död, var är din gadd?» Strax därefter kommer ett citat från Joh 11:25 som också
är självständigt översatt: »Jag är uppståndelsen och livet; vilken som tror på mig, han skall leva, om
han än bleve död, och var och en, som lever och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen.»42
Waldenströms egen bibelöversättning med anmärkningar stod vid den här tiden i den
dåtida biblicismens tjänst, även när han uttalade sig i textkritiska frågor. Påskdagens predikotext har
exempelvis i hans egen bibelöversättning fått noggranna textkritiska anmärkningar som hävdar att
Mark 16:9–20 är senare tillägg till texten. Men några konsekvenser av detta berörde han inte när
han predikade. Då var det Skriftens budskap som gällde. Vid tiden för påskpredikan 1889 kan man
av Waldenströms engagemang i bibelsynsfrågorna se att en förskjutning var på gång. Frågorna
inom »rörelsen» hade under flera årtionden gällt huruvida bibeln var den enda auktoriteten eller om
bekännelseskrifterna också skulle medräknas. Påskdagspredikans form och innehåll visar att
Waldenström fortsätter att hålla fast vid bibeln som den enda auktoriteten, men hans bibelarbete har
fört honom i kontakt med den historiskt-kritiska metoden och nu kom hans kamp att mer handla om
huruvida bibeln är ofelbar eller ej.43 Men dessa problemställningar formulerade han inte i sin
förkunnelse.
»[…] den och den kolportören […]» Om predikan och predikantskap inom SMF
I sin påskdagspredikan nämner Waldenström om »den eller den kolportören» som varit »predikant i
Sverige».44 Därmed namnger Waldenström ett betydande inslag i den nyevangeliska väckelsen. Här
är inte uppgiften att teckna hela utvecklingslinjen från kolportörskapet – via predikantskap – till
ordinerad pastorstjänst inom SMF. Men något behöver klargöras för att man bättre ska förstå vilken
roll Waldenström och hans predikan spelade. Med vilken rätt predikade Waldenström? Han var ju
inte längre präst. Hur uppfattade han själv predikans och predikantskapets roll?
Upprinnelsen till den omfattande lekmannaförkunnelsen i »rörelsen» fanns i den bokoch traktatspridning som utgjorde ett avgörande skäl till att EFS bildades. Litteraturen såldes vid
dörren med hjälp av så kallade kolportörer. I början var denna verksamhet ï regel knuten till
41
Waldenström 1919, s. 250.
Waldenström 1919, s. 251. »Gadd» använder sedan Waldenström i sin översättning av texten, daterad 1894.
43
Dahlén 1999, s. 30-32.
44
Waldenström 1919, s. 264.
42
13
församlingsprästerna.(Ofattbart stora upplagor av böcker och skrifter speds, inte minst nyutgåvor av
Luthers verk, såsom hans postilla. Dessa kolportörer ställdes särskilt på landsbygden inför behovet
av och uppmaningen till skriftutläggning (predikan), vilken enligt gällande lag och
bekännelseskrifter var förbehållen prästen. Lekmannaförkunnelsen var ändå ett faktum. EFS
ändrade 1868 sina stadgar och angav att man ville verka genom »evangelii muntliga vittnesbörd»,
alltså predikan. Därmed erbjöd EFS ett fristående komplement till Svenska kyrkans
predikoämbete.45 Som redan påpekats utvecklades en särskild typ av sammankomster – möten – där
lekmannaförkunnelsen utvecklades. Även skolor grundades för att utbilda kolportörerna, som med
tiden allt mer kom att heta predikanter och allt flera blev fast anställda av EFS. Kolportörerna blev
etablerade predikanter. Så här sammanfattar Bror Walan utvecklingen:
Kolportörsväsendet innebar en genombrytning av ortodoxins treståndslära. Ifrån läro- och
fostrarfunktionen i husståndet trädde nu lekmannen-kolportören fram som prästens konkurrent inför
allmänheten. Detta låg i linje med den allmänna demokratiseringstendensen i tiden och ståndssamhällets
fall.46
Lekmannaförkunnelsen var länge ett teologiskt problem. Hur kunde Rosenius, Waldenström och
andra gå förbi bekännelseskrifterna på denna punkt? Rosenius löste problemet genom att utgå från
den sanna kyrkan, de troende (ecclesiola). När den kallat en person som hade den inre kallelsen, var
det en riktig kallelse till predikoämbetet. Även tanken xå det »allmänna prästadömet» användes
som teologisk resurs för att överbrygga bekännelseskrifternas ämbetssyn.47
Vid tiden för påskdagspredikan 1889 definierade Waldenström predikans uppgift inom
»rörelsen»:
Där den enfaldiga, ljuvliga predikan om Guds över alla synder överflödande nåd i Kristus Jesus upphör,
där skall snart av de troendes hop icke mer återstå än å ena sidan några självkloka, självbelåtna
verkhelgon samt å andra sidan några ängsliga, uttorkade, halvdöda Guds barn, vilka ha svårt att andas för
hjärtans ångest skull.48
Citatet fångar väl hans predikoprogram. Waldenström riktade sig mot ytlig dygdeförkunnelse av
rationell art, men också mot slentrianmässigt genomförd formpredikan. Hans predikoprogram bars i
likhet med Luthers av två grundövertygelser. Den ena var att tron kommer av predikan. Den andra
byggde på ett grundmurat förtroende för det apostoliska ordet i Skriften. Bibeln var bekännelsen.
Påskdagens predikan 1889 avslutas med en önskan som visar vilken syn Waldenström hade på
predikans ärende:
Må Gud nu få välsigna sitt ord. Och må detta ord hjälpa alla arma, fattiga syndare, alla, som vilja bliva
frälsta, att de må gå fram till nådastolen och finna hjälp på den tid, då hjälp behöves. Ty aldrig behöver
man nåd bättre, än då man har syndat. Amen.49
Predikans ärende är relaterat till syndernas förlåtelse, men inte så att predikan skänker nåden utan
predikan undervisar om möjligheterna till ett personligt mötet med Faderns gränslösa kärlek genom
Jesus Kristus.
En titt på dagordningarna för SMF:s olika fora vid den här tiden visar att predikan och
predikantfrågorna var återkommande angelägenheter. I oktober 1889 utökades
samfundsorganisationen med distriktsföreståndare som skulle ha särskilt ansvar för
predikantfrågorna. Årsmötet 1888 hade diskuterat skillnaden mellan en lagisk och en evangelisk
45
Wiklund 1979, s. 12-25.
Walan1978, s. 63.
47
Walan 1978, s. 21-23, s. 49-63.
48
Waldenström 1891, s. 243.
49
Waldenström 1919, s. 266.
46
14
helgelsepredikan. I samfundets tidningar var frågan om predikanternas kläder och språk uppe till
debatt. En företrädare för missionsskolan i Kristinehamn bestred offentligt att man försökte göra
predikanterna »koketta» i klädstil och språkbruk. Debatten visar att fronten mot kyrkans präster
fortfarande var en het fråga i det utgående 1880-talet.50
Påskdagspredikan 1889
Källmaterialet
En hel del predikningar finns publicerade av P. Waldenström, men en närmare undersökning visar
att de flesta troligtvis aldrig har hållits. Så är fallet med den omdiskuterade försoningspredikan
1872 och liksom med flertalet av de predikningar som publicerats i Pietisten och i Predikningar
öfwer Swenska Kyrkans nya högmässotexter.51 Därför har jag för denna undersökning valt en
predikan som uttryckligen har hållits. Den predikosamling i två volymer som gavs ut posthumt
1919 – Samlade predikningar av P. Waldenström I och II – består av nedtecknade predikningar,
flertalet har också i en fotnot uppgifter om plats och tidpunkt.
Det finns alltså två former av predikningar bevarade från Waldenström. Den ena typen
skrevs i sin helhet och publicerades men framfördes aldrig muntligt av Waldenström. Den andra
typen extemporerades utifrån ett enkelt utkast och i många fall stenograferades dessa predikningar.
Waldenström hade en stenograf som sekreterare.52 En jämförelse visar flera påfallande skillnader
mellan dessa båda typer av källmaterial. De skrivna predikningarna präglas av syftet att lära och
övertyga. Framställningen bygger på logisk bevisföring. Stora triumfer vinns genom distinktioner
av begrepp. I dessa skrivna predikningar resonerar Waldenström ibland som om läsarna vore
teologie professorer. Ändå är stilen enkel och konkret, i linje med det antika ideal som
Waldenström var skolad i. De stenograferade predikningarna kännetecknas av att de är betydligt
längre. I regel predikade Waldenström över en timme. Påskpredikan från 1889 innehåller cirka
6 700 ord och måste ha tagit en bra bit över en timme att framföra. Enligt utsago var hans
predikningar ännu längre i hans yngre dagar. Stilen är folkligare i de framförda predikningarna,
med stänk av humor, och predikan har ett klart pastoralt syfte som ofta knyts till begreppet »tröst».
Målgruppen för de skrivna och publicerade predikningarna var präster och lekmannapredikanter.
Syftet med dem var att ge hjälp till predikoberedelsen, men uppbyggelsemotivet fanns också med.
Målgruppen för de framförda predikningarna var däremot individen i församlingen, som genom
predikan skulle få andlig tröst och uppbyggelse.
Predikans form
Waldenströms predikan på påskdagen 1889 är så omfattande och varierad att det är mycket svårt att
göra en helhetsbestämning av formen. Det enda man kan säga säkert är att den inte liknar den gamla
kyrkopredikans disposition med inledande exordium och tydlig partition. Den yttre formen är
konstlös. Utan vidare skulle man kunna ta ut flera delar av predikan och använda dem som enskilda
predikningar, exempelvis avsnittet om ängelns påskbudskap med applikationer eller avsnittet om
aposteln Petrus och ängelns påskhälsning till honom.
Varför är påskdagspredikan så svårbestämd till formen? Kanske är det predikans
längd. De olika delarna av predikan har olika form. Som textutläggare i Pietisten och översättare av
Nya testamentet är Waldenström övad i att inte utelämna något. Predikan blir därför ett collage av
ämnen som utläggs. Ändå finns det en koncentration i vad som sägs. Allt kommer inte med.
Uppståndelsebudskapet och särskilt ängelns budskap till kvinnorna och till Petrus utgör ett fokus.
Men till detta läggs också andra ämnen och sidospår utifrån predikotexten.
50
Bredberg & Lövgren 1953, s. 168-177.
Waldenström 1876/9.
52
Leufvén 1920, s. 132.
51
15
Det är påskberättelsen som för predikan framåt – och strukturerar framställningen.
Flera markörer i predikan visar detta. Waldenström säger exempelvis: »Vi vill nu återgå till
berättelsen i vår text», »Ängeln säger vidare till kvinnorna» och »Det heter vidare i vår text».53
Långa avsnitt av påskpredikan har temapredikans karaktär. Temat utgörs av ängelns ord »Rädens
icke […] Han är uppstånden», och detta har också i efterhand satts som rubrik på hela predikan i
predikosamlingen. Waldenströms tillämpning av ängelns ord hade en tydligt ortotomiskt och
individcentrerad uppbyggnad. Waldenström vände sig i tur och ordning till olika grupper av
lyssnare, men inte efter den pietistiska föreställningen om olika andliga tillstånd hos lyssnarna, utan
utifrån olika existentiella behov som han identifierade hos aktörerna i berättelsen. Livsfrågorna hos
kvinnorna vid graven samt lärjungarna – och då särskilt Petrus – såg Waldenström som relevanta
också hos mottagarna av predikan.
Predikans uppbyggnad kring bibelberättelsen ger också ett narrativt drag åt
Waldenströms predikan. I linje med Luthers predikoprogram rekapituleras påskhändelserna på ett
fritt sätt. Influerad av anglo-amerikanska predikoideal fogar Waldenström också in illustrerande
berättelser ur egen fatabur. Det är inte exempla av den typ som vi kommer att möta i Lewi Pethrus
påskpredikan utan eget material. Exempelberättelserna inleds nästan som liknelserna i bibeln: »Det
var en gång en rik och framstående man, som talade om för mig en erfarenhet ur sitt liv» eller »Det
var en högt uppsatt person i vårt land, som kom och frågade mig».54 Den narrativa predikoformen
öppnar för rolltagande och igenkännande.
Waldenströms predikan är till sin form i hög grad bestämd av bibelanknytningen.
Stora delar av predikan består inte bara av bibelparafraser utan också av anspelningar på bibelord,
direkta citat och referenser. Här följer ett exempel på denna förtätning. Avsnittet innehåller en
anspelning på 1 Tess 4:17, en fri översättning av Fil 1:23, citat av Matt 6:21 och en rad bibliska
begrepp.
Ty Kristus är uppstånden ifrån de döda, och vi skola en gång uppstå med honom. Under den korta tid, vi
leva kvar här på jorden, skola vi verka för Kristus; och sedan, när han låter oss skiljas hädan, skola vi
alltid få vara med Kristus; det är det bästa av allt, såsom Paulus själv säger: »Jag åstundar att skiljas
hädan, vilket ock mycket bättre vore.» Aposteln Paulus levde med sitt hjärta icke i den närvarande tiden
utan i den tillkommande. Hans hjärta var hemma i himmelen; såsom Frälsaren säger: »där eder skatt är,
där är ock edert hjärta.»55
Kanske kan Waldenströms omfångsrika predikotyp kallas bibelpredikan eller bibelundervisning.
Inga hänvisningar görs till bekännelseskrifter eller kyrkliga ordningar. Det är Skriften som är trons
grund. Den intensiva bibelanvändningen ger legitimitet åt budskapet. Predikoformen förutsätter en
församling som läser bibeln och uppbyggelselitteratur.
Som folktalare hade Waldenström en påfallande avspänd stil. Det sägs att »jämt och
lugnt flöt talet fram, någon enstaka gång beledsagat av en bekräftande handrörelse» och »trots
enkelheten både i ord och gester lämnade hans tal alltid kvar ett bestämt intryck av en klar och
otvetydig religiös övertygelse, vilken verkat auktoritativt på många av åhörarna.»56
Predikans innehåll och struktur
Predikotexten är hämtad från den lista av nya högmässotexter som infördes 1866, men
Waldenström har utökat den givna påskdagsperikopen från Mark 16 med ytterligare tio verser, så
att den omfattar verserna 1–18. I predikan utlägger Waldenström också episteltexten från 1 Kor 15,
som lästs i gudstjänstens första del. Dessutom för Waldenström in material om påskhändelserna
53
Waldenström 1919, s. 249, 258, 263.
Waldenström 1919, s. 260, 264.
55
Waldenström 1919, s. 253.
56
Leufvén 1920, s. 58.
54
16
från de övriga evangelierna. Som vi sett är det i hög grad påskberättelsen som strukturerar predikan,
och särskilt det tema som Waldenström finner i ängelns budskap till kvinnorna vid graven.
Predikan har inte strukturerats i den tryckta texten utan utgörs av 22 sidor brödtext, där
endast indelning i stycken fraserar läsandet. Predikan börjar i evangelisten Markus skildring av
påskhändelserna, går över i olika ämnen som relateras till påskdagens olika texter och slutar med att
ge tröst till syndare. Sammanfattningsvis har predikan följande innehåll och disposition:
(Textläsning och bön)
Inledning: Kvinnornas (Mark 16) och apostlarnas (Luk 24) känslor på påskdagen visar
att uppståndelsen var oväntad. Att de senare fick visshet beror på gudomlig
uppenbarelse (1 Kor 15).
1. Uppståndelsen är en unik händelse. Det omöjliga kan alltså hända! (telefonexemplet)
2. Berättelsen på påskdagen, del I: Kvinnornas möte med ängel och ängelns budskap
»Varen icke förfärade… Han är uppstånden» (Mark 16:5–6).
3. Applikation: Ängelns påskbudskap är tröst för a) de döende, b) sörjande, c)
bekymrade, d) sökare, e) lidande människor och f) kämpande syndare.
4. Berättelsen på påskdagen, del 2: Ängelns särskilda hälsning till Petrus, förnekaren
(Mark 16:7). Exempelberättelse från arbetsplats. Applikationen är inbyggd i parafrasen.
5. Berättelsen på påskdagen, del 3: Den uppståndnes möte med Maria Magdalena, en
synderska (Mark 16: 9–11). Exempelberättelse kring Amerikaresan. Applikationen är
inbyggd i parafrasen.
Avslutning: Inbjudan till syndare att möta Guds gränslösa nåd.
Predikan har flera toppar. Redan det inledande avsnittet på fem sidor har ett klimax i
proklamerandet av uppståndelsens faktum; »Kristi uppståndelse är genom så avgörande historiska
vittnesbörd till sin verklighet bekräftad, att det icke är värt, att man säger, att det är omöjligt; ty det
är i alla fall en verklighet.» Nästa höjdpunkt inleds med ängelns ord till kvinnorna och
Waldenström konstaterar att om Jesus legat kvar i graven, då hade inte funnits »något evangelium
för människorna, då skulle det icke finnas något tröst för syndare mot synden, döden och djävulen
eller över huvud någon hjälp emot det onda.»57 Sedan fortsätter predikan med ytterligare minst fem
toppar.
Perspektivet i predikan är genomgående underifrån. Människans situation utgör
utgångspunkten för framställningen och innehållet. Exempel utgör kvinnornas och lärjungarnas
besvikelser när de gick till graven en startpunkt för påskbudskapet. Och ängelns budskap knyts till
åhörarnas känslor av att inte räcka till och hålla måttet.
Mikrostrukturen
Påskpredikan 1889 innehåller få retoriska stilmedel. Som redan påpekats är predikospråket hos
Waldenström okomplicerat och stilen är rättfram utan omskrivningar. Några detaljer på mikroplanet
är värda att notera.
För det första varierar tilltalet i predikan. I inledningen och de två första avsnitten
riktas budskapet till tredje person. Återkommande pronomen är »man» och nyckelverben sätts i
passivum. Det är först i samband med att Waldenström börjar tillämpa ängelns budskap på olika
grupper av människor som tilltalet förändras från »man» till »vi» och »du». Övergångssatsen lyder:
När ängeln sade till kvinnorna vid graven: »varen icke förfärade», gäller det ordet icke allenast dem utan
även oss alla, för så vitt vi söka Jesus av Nasaret.58
57
58
Waldenström 1919, s. 249, 250.
Waldenström 1919, s. 252.
17
Sedan följer ett långt avsnitt som innehåller många »du-tilltal». De har karaktär av dialog med
lyssnarna, exempelvis »Du känner, att du har mycken synd», »Du tänker måhända», »Ja men, säger
du» och »om du ock måste göra de bedrövligaste erfarenheter». Efter den homiletiska dialogen
kommer ett sammanfattande avsnitt i vi-form, inlett med utropet: »O, att vi alla rätt förstode denna
salighet».59 Liknande växling mellan tredje person och första person finns i förkunnelsen kring
Petrus och Maria från Magdala. Tilltalet i predikans avslutning blir mycket intimt. Waldenström
betonar på så sätt det personliga i kristen tro.
O, min vän, om du fallit i synd, förfäras ändå icke och löp icke bort från Herren! Han vill ändå räkna dig
som en broder […] Kom du med alla dina synder. Det är illa, att du syndat, men mycket sämre, om du,
sedan du syndat bliver liggande i synden.60
För det andra visar predikan att Waldenström behärskade ett rikt känslospråk. Skildringarna av
kriser, anfäktelser och synd har ett språk som mera liknar innerlighetens än dogmatikens. Så här
fångade exempelvis Waldenström in erfarenheter av kamp mot synden:
Denna synd i ditt kött plågar och festar dig, så att du understundom kan vara så nära förtvivlan, att det
bara är en handsbredd och kanhända icke ens det, som skiljer dig från förtvivlans brant. Men var icke
rädd ändå; även dessa synder, som plåga dig, även dem skall Herren hjälpa dig emot, och en gång skall
han hjälpa dig fullkomligt därifrån. Håll dig bara tätt intill honom och var icke rädd!61
Inriktningen på känslolivet visar att Waldenström såg det viktigt att i predikan upprätta en
delaktighet både i tro och känsla. Åtminstone påskpredikan 1889 ger anledning att ifrågasätta
homiletikhistorikern Edv. Leufvéns ensidiga karaktäristik av Waldenström som särpräglat »realist»
och »rationalist».62
För det tredje noterar jag att predikan innehåller en hel del fakta, särskilt i den inledande
delen. Det finns flera inslag av bibelförklaring som påminner om Waldenströms »förklarande
anmärkningar» till sin bibelöversättning. Exempelvis ges tidshistoriska uppgifter som
när sabbaten var förliden, d.v.s. på lördagsaftonen kl. sex, då judarnas sabbat var över […] De hade
nämligen varit närvarande på fredagsaftonen och sett, huru man vältrade en stor sten för dörren till
graven. Graven var en i klippan uthuggen gravkammare av det hos judarna vanliga slaget.63
Sådana fakta visar att Waldenström också knöt en didaktisk roll till predikan. Andlig uppbyggelse
består också av förökad insikt.64
Trostolkning och tillämpning
Påskperikopens berättelse om uppståndelsen gav Waldenström en tydlig trosolkning. Inledningsvis
argumenterade han utförligt för uppståndelsen som ett historiskt faktum. Han ville övertyga
åhörarna om att den verkligen ägt rum. Argumenten består både av logiska slutledningar och av
hänvisningar till historiska bevis såsom martyrerna, men främsta argumentet är uppståndelsens
karaktär av gudomlig uppenbarelse. Det är en unik händelse i historien som inträffade med en unik
person, Jesus Kristus. Waldenströms betoning av det historiskt objektiva i frälsningen balanserade
hans subjektiva linje i försoningsläran.65
59
Waldenström 1919, s. 254-256.
Waldenström 1919, s. 256.
61
Waldenström 1919, s. 254-255.
62
Leufvén 1920, s. 10, 28ff.
63
Waldenström 1919, s. 244, 249.
64
Leufvén 1920, s. 33. I ett fall tror jag att Waldenström kom med något felaktiga faktauppgifter när han påstår att alla
apostlarna fick »sätta livet till för det, att de predikade den uppstånden Frälsaren» (s. 247). Enligt kyrklig tradition fick
inte aposteln Johannes lida martyrdöden.
65
Newman 1932, s. 275-277.
60
18
Huvuddelen av predikan utgörs av en varierad sammanfogning av uppståndelsen med
åhörarnas situation i nutiden. Jesu uppståndelsen har avgörande betydelse för kristen tro och kristet
liv. Endast om uppståndelsen verkligen inträffat finns det grund för den förlåtelse för synden som
Skriften vittnar om. Waldenström relaterade uppståndelsen till ett vitt spektrum av livsfrågor såsom
liv/död, skuld/förlåtelse, lidande/framgång, ont/gott, rädsla/trygghet, meningen/meningslösheten,
kamp/seger. Själv sammanfattar Waldenström räckvidden genom att säga att uppståndelsen ger
»tröst för syndare emot synden, döden och djävulen».66 Här är ett exempel på hur anknytningen
genomfördes:
O, att du, som plågas och anfäktas av allehanda frestelser och känner dig så oren och ovärdig, att du icke
begriper, hur du skall kunna komma fram till den eviga vilan – o, att du förstode, vad det betyder, att
Jesus är uppstånden! Och när du en gång kämpar med döden, och kanske djävulen förskräcker dig – ty
det händer ofta, att de troende på dödsbädden bliva mycket anfäktade och förfärade, och när de tänka på
döden bliva de ofta ängsliga och försagda – kom då ihåg, att Jesus är uppstånden. Han har övervunnit
döden, så att du behöver icke vara rädd för den.67
De existentiella livsfrågorna och känslorna fungerar i Waldenströms predikan som hermeneutiska
nycklar för hans undervisning om påskens budskap.
Att Waldenström inte fullföljde uppståndelsetemat ända till slutet av predikan tror jag
hänger samman med att Waldenström var så upptagen med frågan om synd och nåd. Det var den
existentiella frågan som skapade dynamiken i väckelserörelsen. Det var detta komplex som
engagerade en stor del av det svenska folket. Enligt den nyevangeliska synen fanns det en absolut
förutsättning för äkta kristenliv: en grundläggande personlig erfarenhet av Guds nåd. Därför glider
också påskdagspredikan över i att fokusera den nåd, som uppståndelsen bekräftar som en trygg nåd.
Men det är Waldenströms fadersbild av Gud ger innehåll åt begreppet nåd.
[Den uppståndne] skall icke övergiva eller förgäta dig. Han har det budet av sin Fader, att han icke skall
tappa bort någon av dem, Fadern har givit honom. Och om du också är så ovärdig, att han skulle
bortkasta dig för din egen skull, skall han ändå icke göra det för sin Faders skull, som givit honom budet
att icke borttappa någon.68
I nästan all förkunnelse som Waldenström skrev eller framförde återkommer berättelsen om den
förlorade sonen som »urberättelsen».69 I den berättelsen finns budskapet om rättfärdiggörelse
genom att ta emot den himmelske Faderns nåd. Betoningen av frälsningen som Faderns verk var
något nytt inom »rörelsen». Rosenius till exempel hade varit mer kristocentrisk i sitt budskap. I
påskdagspredikan 1889 manade Waldenström åhöraren som syndat att komma till Fadern och inte
gömma sig »i någon sådan där usel lada, utan har du syndat, så är det visserligen mycket illa; men
gå åtminstone hem och tala om och bekänn allt samman, precis som det är».70 Rättfärdiggörelse är
alltså syndernas förlåtelse och barnaskapets nåd. Enligt Waldenström är det en sak som den
allsmäktige Guden inte kan: Han kan inte komma ihåg den synd som han förlåtit.
Waldenströms frälsningslära är renskapad från all moralism. Hans predikan på
påskdagen gjorde de »svåraste fallen» till normalfallen, på motsvarande sätt som han i sin debutbok
om brukspatron Adamsson gjorde de ömkligaste syndarna till förebilder. För Waldenström var
berättelserna om apostlarnas syndfulla liv exempel på hur ett kristet liv brukar se ut.
Alltså, även om du skulle ha gjort såsom Petrus, förnekat din Herre, förbannat dig och svurit, att du
ingenting hade med honom att skaffa; om du också liksom Paulus skulle ha varit en våldsverkare […] du
66
Waldenström 1919, s. 250.
Waldenström 1919, s. 256.
68
Waldenström 1919, s. 256.
69
Bredberg 1968, s. 53; Lindström 1997, s. 210-218.
70
Waldenström 1919, s. 266 (min kurs.).
67
19
får lika fullt komma till Jesus, och han skall icke tillräkna dig det […] han skall förlåta dig det
alltsammans.
Det finns ingen tanke på förtjänst. Tillägnelsen av påskgåvan – förlåtelsen, nåden, Faderns kärlek,
barnskapets trygghet – knyts inte till nådemedlen i kyrkan eller kyrkan som institution. Det handlar
om en personlig upplevd gemenskap med Gud i Jesus Kristus. Waldenströms trosundervisning på
påskdagen utlovar ingen förbättring av syndarna, men han tröstar dem genom att tala om Faderns
kärlek och nåd.
Sammanfattning
• Den nyevangeliska rörelsen utvecklades under 1870 och 80-talen till en fristående sidorörelse
till Svenska kyrkan under namnet Svenska Missionsförbundet. Vid tiden för den här undersökta
predikan ligger identiteten i de fria församlingarna bortom ämbete och kyrkoordning.
• Predikanten uppfattar sig som läraren som undervisar ur Skriften om syndernas förlåtelse och
barnaskapets visshet.
• Predikans form tillämpar på ett markerat sätt den lutherska predikotraditionen genom ett
omfattande bibelberättande, en utvecklad trostolkning och en dynamisk uttydning av åhörarnas
liv här och nu. Denna tradition har hos Waldenström utökats med exempelberättelsen och
reducerats genom att det inte finns någon referens till bekännelseskrifterna eller liknande
dokument. Predikospråket har den enkelhet och klarhet som kännetecknar folklig predikan.
• Innehållet i Waldenströms påskpredikan kännetecknas av ett starkt tryck på »Kärleken» och
»Skriften». Att påskbudskapet formuleras som tröst är ett uttryck för den kärleksfulla
gudsbilden hos Waldenström som kombinerats med det nyevangeliska »kom-som-du-ärbudskapet». Centrum i påskbudskapet är därför Guds nåd till syndare. Predikans centrering
kring bibeltexten är ett uttryck för att Waldenström för vidare den lutherska reformationstron,
som alltigenom är en auktoritetstro, en tro på Skriften.
• Tillämpningen av påskbudskapet har en stark individuell, existentiell och diakonal karaktär. Det
är tröst till den tvivlande syndaren.
III. LEWI PETHRUS
Ett påskbudskap med pingstton
Den predikan vi här ska analysera höll pastor Lewi Pethrus (1884–1974) med all sannolikhet
påskdagen 1931 i den då nybyggda Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan 24 i Stockholm. Bygget av
denna annorlunda kyrka — ett »funkistempel»71 — blev mycket uppmärksammat i den ekonomiska
kris som då rådde i Sverige. Kyrksalen rymmer omkring 3.000 personer och var alltid överfull när
Lewi Pethrus eller Sven Lidman predikade
År 1911 hade Lewi Pethrus kommit till huvudstaden från Lidköping, där han haft sin
första tjänst som församlingsföreståndare och upplevt »ett bibliskt dop i den helige Ande».72 Till
Stockholm hade han kallats för att bli »lärare och föreståndare» för den sjunde baptistförsamlingen
— Filadelfiaförsamlingen — som bildats året innan. Lewi Pethrus kom att vara kvar i den tjänsten
fram till 1958 och hans erfarenheter av den »nya rörelsen» kom att i hög grad prägla församlingens
utveckling. Församlingen blev ett samlande centrum för de så kallade samfundsfria församlingarna i
Sverige, den »nya rörelsen».
71
72
Thulin 1945, s. 9.
Pethrus 1953, s. 103.
20
Uppsala-professorn Emanuel Linderholm kom att tidigt intressera sig för PR och han
skrev i mitten av 1920-talet två arbeten om dess uppkomst och framväxt. I en av böckerna får Lewi
Pethrus följande karaktäristik:
Hans goda begåvning, tadelfria personlighet och fasta vilja i förening med de karismatiska gåvorna har
gjort honom till den svenska Pingströrelsens självskrivne ledare [...] Som religiös ledare är han jämförlig
med Rosenius, Wiberg, Ekman och Waldenström [...] han är en av de främsta religiösa folktalare vi haft,
om hans talekonst än är mycket olik de äldres och utpräglat angloamerikansk till form och teknik. Det är
kraft och fart i hans tal. Han älskar de starka orden. Med annorlunda tänkare gör han processen kort. Den
moderna teologin och dess fördömda rationalism slår han sönder och samman under församlingens
ljudliga bifall och pris till Gud.73
Pingstväckelsen som påskdagspredikans kontext
I inledningen till sin påskdagspredikan 1931 apostroferar Lewi Pethrus »den första kristna tiden».
Detta var inte bara en historisk referens i allmänhet utan utgjorde en viktig markör i PR:s identitet.
Man sökte urkyrkans kraft och menade sig restaurera dess livsformer. Identifikationen gick så långt
att i några av de predikningar som Pethrus höll på den här tiden kallade han urkyrkan för
»pingstförsamlingen i Jerusalem».74 Lewi Pethurs såg predikan som ett viktigt medel att leda
församlingen in i ett liv som motsvarade »mönsterbilden». Donald Dayton har i sin forskning
omkring den internationella PR:s teologiska gestalt visat att det bland bibelns böcker är
Apostlagärningarna som har den primära normativa ställningen som mönsterbilden.75 Det är alltså
inte Paulus eller Petrus eller Johannes som ger modellen för ett normalt kristet liv inom »den nya
rörelsen» utan Lukas. I Apostlagärningarna finns också den ordo salutis som kännetecknar
pingstförkunnelse. Först omvändelse och nyfödelse, därefter dop och sedan andeuppfyllelse som en
separat erfarenhet.
Pingströrelsen i Sverige tillhör en internationell gren av kristenheten som brukar
kallas den pentekostala.76 Historiskt sett har den sina rötter i USA vid 1900-talets början och spreds
snabbt från Los Angeles 1906 ut över världen. Till Norden kom den med metodistpastorn T. B.
Barratt som Lewi Pethrus kände till från sina ungdomsår i Norge. Tidigt skapades ett kontaktnät
mellan pingstledare i Europa, och man gav 1917 ut ett europeiskt manifest som knöt väckelsen till
restaurering av kyrkan. Manifestet översattes också till svenska och gavs ut med förord av Lewi
Pethrus.77 Men för den fortsatta utvecklingen av den svenska pingströrelsen var det främst
influenser från Amerika som fick genomslag. Internationellt sett har Pingströrelsen ingen enhetlig
yttre kyrklig identitet. Tanken om »mönsterbilden» tycks inte vara allmän inom den internationella
Pingströrelsen, i varje fall inte tillämpningen av den. Man kan träffa på kongregationalistiska och
baptistiska församlingar som i Norden, men också hierarkiskt uppbyggda pingstkyrkor med en
biskop som ledare. En del grenar av Pingströrelsen är markerat anti-ekumeniska, andra är till och
med medlemmar i Kyrkornas Världsråd.
Det pentekostala är framför allt fråga om en viss spiritualitet.78 Kännetecken på den är
en stark eskatologisk stämning, en passion för Kristi återkomst.79 Erfarenheterna av Anden och
restaureringen av församlingen efter urkyrkans »mönsterbild» ses som ett påtagligt uttryck för att
73
Linderholm 1925, s. 306-307.
Pethrus 1931, s. 106f.
75
Dayton 1987, s. 204. Se även Linderholm 1924, s. 283.
76
Dayton 1987. Den internationella pingstväckelsen har ca 350 milj. anhängare. Aronson 1990, s. 11. Högre
medlemstal anges i Bergsten 2000, s. 35 (not 56).
77
Pingstväckelsens riktlinjer 1917.
78
Pingströrelsens överkonfessionella drag med centrum i spiritualitet har i nutid öppnat för en stark ekumenisk
inriktning. Det pågår exempelvis ekumeniska dialoger med Romersk katolska kyrkan (Kärkkäinen 1998). Lewi Pethrus
var som kyrkoledare en av de första som välkomnade och stödde den karismatiska väckelsen i Sverige. Pingstpastorn
Peter Halldorfs författarskap kring fornkyrklig spiritualitet uppmärksammas som en ekumenisk händelse i Sverige.
79
Land 1993.
74
21
den yttersta tiden är för handen. Men ännu vanligare är det att man anför tillståndet i världen som
tecken på att parusin står för dörren. Förkunnelsens innehåll och atmosfär har starkt präglats av
denna spiritualitet. Därför är det betecknande att Lewi Pethrus första predikosamling just heter
Jesus kommer! med undertiteln Sju predikningar om Jesu tillkommelse.80 Boken gavs ut 13
upplagor, den första 1912 och den senaste år 1970. Totalt har den tryckts i 45 000 exemplar. Trots
att Jesu uppståndelse har eskatologiska dimensioner finns det inget i påskpredikan från 1931 som
anknyter till detta grunddrag i pingstväckelsen. Det kan bero på att eskatologin primärt är
apokalyptiskt präglad.81
Den pentekostala spiritualiteten är också markerat participatorisk,82 vilket inte minst
präglar predikans »liturgiska» sammanhang, det så kallade mötet. Hela mötet är karismatiskt
orienterat med förbön för sjuka, tungotal, sång i Anden, profetiska budskap och spontana
vittnesbörd som en del av ordningen.83 Bönesus, halleluja-rop och andra instämmanden i predikan
är vanligt förekommande och uppmuntras också genom predikanternas uppmaningar och
predikostil (så kallad »black preaching»). Man kan också beskriva det karismatiskt orienterade
mötet som starkt anti-formalistisk. Så kallad andlig frihet är idealet. Med avseende på predikan
gestaltas det i extemporering, väl dolda utkast, fritt textval och öppenhet för att byta text och ämne i
sista minuten.
Till pingströrelsens spiritualitet hör också föreställningen om en högre grad av
andlighet, alltså exklusivare uttryck för kristen tro och kristet liv. Det kan ha varit en radikalisering
av inslag i arvet från helgelserörelsen. I varje fall har det tagit sig uttryck i gradering av andlighet
och skapat nya klasskillnader mellan människor, en differentiering av de troende.84 Till den högre
andligheten hörde andedopet, men också vissa beteendemönster som uttryckte en högre grad av
andlig frihet, exempelvis en viss sångstil eller krav på underverk. Den högre andligheten innebar
också att man blev kulturfientlig och satte upp oskrivna syndakataloger som omfattade »oandliga
företeelser» såsom bio, teater,85 dans, tobaksrökning och avklippt kvinnohår. Föreställningarna om
högre andlighet accentuerades under 1930-talet, men Lewi Pethrus kom genom sin förkunnelse och
sin hållning att balansera en del av överdrifterna. Men i sak är det mera fråga om procenttal mellan
Pethrus och andra. I grund och botten finns samma teologi om något »mer» och tanken om att man
kan skikta de troende.
Ur sociologisk och kulturell synvinkel kan den internationella pingströrelsens
holistiska syn på lära, känsla, erfarenhet och praktiker ses som en proteströrelse mot ett mer
kognitivt sätt att fira gudstjänst och vara kristen. Rationalismen och modernitetens projekt har på
olika sätt påverkat de äldre kyrkorna och samfunden.86 Kanske skulle man kunna kalla
pingstväckelsen för en modern protestantisk kulturrevolution. Helhetssynen är särskilt påtaglig i
den internationella pingstväckelsen. Man tillåter också erfarenheter att komma före beslut och
reflektion. I sin påskdagspredikan 1931 gör Lewi Pethrus inga försök att logiskt bevisa
uppståndelsen. Han tar fram »erfarenheten som bevis» på uppståndelsens faktum. Men som vi
kommer att se hade Lewi Pethrus också ett starkt kognitivt drag i sitt påskbudskap. Det så kallade
andedopet med tungotalet som tecken kom också att bli en »demokratisering» av de andliga
erfarenheterna och en ny form av myndiggörande av den enskilda människan i församlingen. Det
mystika i kristen tro och tradition blev tillgängligt för det stora flertalet av vanliga människor i
församlingen och »lekmannainsatserna» blev påtagliga.
80
Pethrus 1912.
Franzén 1982, s. 238-250; Erixon 1986.
82
Volf 1998, s. 224.
83
Fahlgren 1994b, s. 334-347.
84
Fahlgren 1996, s. 108.
85
Ett exempel på detta finns i den predikan som föregår påskdagspredikan. Pethrus 1931, s. 314.
86
Sverker 1999, s. 317f.
81
22
Teologiskt sett är pentekostalism en sammansmältning av olika traditioner. Flera olika
försök har gjorts att beskriva detta konglomerat och dess teologiska centrum, men ingen konsensus
finns. Slutsatsen måste bli att man får undersöka pingströrelsens teologi inom varje geografiskt
område. På vissa håll i världen får man ta mer hänsyn till den pietistiska och metodistiska
bakgrunden.87 På andra håll den katolska.88 I Sverige har PR:s teologiska gestalt i hög grad formats
av baptismen och helgelserörelsen men med en luthersk bakgrund.89 Genom en vetenskaplig
avhandling av Carl-Gustav Carlsson 1990 har Lewi Pethrus teologi blivit undersökt.90 Studien visar
att i fråga om synen på människan, samhället och Gud var hans teologi på detaljplanet sammansatt
av luthersk, baptistisk och metodistisk teologi. Några trosövertygelser binder dock samman Lewi
Pethrus teologi. Dit hör skapelsetron att livet är något gott och att människan har ansvar. Dit hör
den apokalyptiska ramen. Dit hör också en instrumentell syn på människan. Hon är vunnen för att
vinna andra.
Carlssons avhandling tar inte upp frälsningsfrågan. En sådan undersökning skulle
kunna visa i vilken mening som den svenska PR har fört vidare helgelserörelsens teologi. Av
predikosamlingen från 1931 att döma förkunnade Lewi Pethrus en inträngande »helgelseton». Det
innebär att nåden har mer än en forensisk betydelse som i traditionell luthersk tradition. Nåden ses
också som terapeutisk. Nåden uppfattas alltså inte bara som förlåtande utan också som upprättande
och heliggörande. Det finns en stor optimism om andlig revolution och utveckling i en människas
liv som tagit emot Guds nåd. I sin påskdagspredikan 1931 berättar Pethrus om en drinkare som en
dag blev »frälst» därför att han sökte Gud. Sedan den dagen hade han inte bara frälsningsvisshet
utan han var också fri från sin alkoholism. Uttryckligen säger Pethrus att »det förvandlar en
människas liv, om hon får klart för sig att Kristus är uppstånden. Hon blir därigenom en ny
skapelse».91 Kanske är det därför som PR på den här tiden presenterade sig själv i termer av »liv»
och »kraft». Felet i andra kyrkor uppfattar man inte så mycket att de just har fel — fast man ofta
anser att de har det — som att de är döda och utan andlig kraft.92
Predikan och predikantskap inom Pingströrelsen
När Yngve Brilioth år 1945 försökte karaktärisera predikan inom PR kom han fram till att den
särskilt hade en ton av »frälsningsfröjd». Han menade att förkunnelsen hos Lewi Pethrus och Sven
Lidman hade en stark »jubelstämning, som ej minst kommer till uttryck i formelartade utrop —
man skulle här kunna spåra en ansats till en slags liturgibildning i denna högst oliturgiska
talarkonst».93 Kanske kan man tala om PRs predikan som ett speciellt läte, ett särskilt sound, som
ger uttryck för »glädjen i Gud». Som vi kommer att se finns det uttryck för detta också i Pethrus
påskdagspredikan.
En del av denna »jubelstämning» skapades genom ett nära samarbete mellan predikant
och sångare. På motsvarande sätt som C. O. Rosenius på sin tid hade sångaren Oscar Ahnfeldt med
sig som kollega i predikoverksamheten, hade också Lewi Pethrus solosångare i sitt följe. Från 1925
var Einar Ekbergs sånger en del av Pethrus förkunnelse och »sound».94 I bakgrunden fanns också
under många år den begåvade musikdirektören Karl-Erik Svedlund. Själv ansåg Pethrus att han
hämtade impulsen till detta samarbete från den amerikanske väckelseevangelisten D. L. Moody.
87
Dayton 1987, s. 17, 51, 119, 148.
Kärkkäinen 1998.
89
Filadelfiaförsamlingens stadgar från 1916 deklarerar att församlingen »är en förening af bekännare utaf den
evangelisk-lutherska trosläran». Beteckningen kan ha uppfattats mera allmänt som protestantisk. Den togs bort 1936.
Carlsson 1990, s. 24.
90
Carlsson 1990.
91
Pethrus 1931, s. 341, 334.
92
Martin 1990, s. 185.
93
Brilioth 1945, s. 246.
94
I en av predikningarna i predikosamlingen Gud med oss refererar Pethrus också till en sång som Einar Ekberg sjungit
före predikan. Pethrus 1931, s. 154.
88
23
»När jag började predika kopierade jag honom på den punkten».95 Andra tog sedan efter Lewi
Pethrus. Det anglo-amerikanska inflytandet blev mycket starkt i svensk pingstväckelse. Lewi
Pethrus själv besökte USA vid flera tillfällen och var en kort tid också pastor i USA. Musiklivet
inom PR hämtade också sina viktigaste impulser från USA. Mest känd är sångaren Einar Ekbergs
»amerika-repertoar».
Lewi Pethrus har inte skrivit så mycket principiellt och samlat kring predikan. Men
det finns små homiletiska inslag här och där i hans författarskap. Om det fria textvalet säger
Pethrus:
Under hela min långa predikogärning har det varit min metod att liksom vandra i bibeln. Jag har alltid
haft något speciellt område i bibeln som har varit särskilt aktuellt för mig […] Jag har inte studerat bibeln
för att få en text till söndagen, utan jag har levat i bibelns innehåll.96
Författaren Sven Lidmans anslutning till PR hade också konsekvenser för predikokonsten. Sven
Lidman (1882–1960) var en ovanligt begåvad tänkare och talare som bidrog till att höja statusen på
PR och ställa den i det offentliga rummet. Ett nytt och rikare språk blev etablerat. Samarbetet
mellan Pethrus och Lidman innebar att de sporrade varandra till fördjupning av predikans innehåll
och form.97
Om Lewi Pethrus inte skrivit så mycket om predikan har han gjort det betydligt mer
om predikantskapet. I samma veva som Franklinstriden nådde sin kulmen 1929 tog Lewi Pethrus
offentligt till orda om Predikanten och hans utbildning.98 Striden kring A. P. Franklin gällde den
samfundsfria församlingen och det blev den antiorganisatoriska grundinställningen som segrade.99
Pamfletten om predikantutbildning markerade en annan princip som var tvilling till den om
samfundsfriheten. Principen gällde frihet från predikantskolor. Kanske insåg Pethrus att en långt
driven kongregationalism krävde predikanter med karismatisk utrustning framför intellektuell
skolning.100 Ämbetet är ju enligt kyrkovetenskapliga reflexioner en strukturerande faktor i kyrkan.
Båda frihetsdogmerna hos Lewi Pethrus hade sin teologiska motivering i »den apostoliska
mönsterbilden» i Nya testamentet, i »pingstförsamlingen i Jerusalem». Eftersom det enligt Pethrus
inte fanns någon särskild predikantutbildning under urkristen tid – och inte under »rörelsens» första
tid på 1800-talet – fanns det inget bibliskt stöd för sånt. Han hade inga problem med de många
bibelskolor som tillkommit inom PR. Hans kritik gällde »predikantskoleväsendet» som han också
ansåg ha drabbat PR:s folk. Här vände sig Pethrus alltså inte mot Svenska kyrkan skapat utan mot
andra frikyrkliga strukturer. Den »nya rörelse» bildar alltså front mot »rörelsen» och inte mot
Svenska kyrkan.
I pamfletten om predikantutbildning finns ett avsnitt där Lewi Pethrus resonerar
principiellt kring predikantskapet och predikans roll. Pethrus tar sin utgångspunkt i det allmänna
prästadömet och gisslar alla uttryck för att präster och predikanter skulle ha en särställning. Pethrus
företräder en i högsta grad egalitär församlingssyn. Ändå finns det enligt Pethrus »särskilt utkorade
personer» i församlingen som har olika former av ledartjänster enligt Efesierbrevets fjärde kapitel.
Lewi Pethrus ser alla dessa tjänster i luthersk anda som Verbi Divini Minister, Ordets tjänare.
Ordets predikan har, och skall alltid komma att hava, en stor plats i den kristna församlingens
verksamhet. Bibeln såväl som kyrkohistoriens vittnesbörd säga oss samstämmigt, att de andliga
rörelserna ned genom tiderna hava ägt gudomlig äkthet, djup och varaktighet, i den mån
95
Lundgren 1973, s. 78.
Pethrus 1973, s. 114.
97
Lundgren 1973, s. 89.
98
Bokens undertitel är »Ett ord till den troende allmänheten». Pethrus 1929.
99
Struble 1982, s. 64-121.
100
Alf Lindberg (1991) menar i sin avhandling om utbildningsfrågan inom Pingströrelsen att Pethrus skrift från 1929 är
ett inlägg i den s.k. Franklinstriden. Genom skriften vill Pethrus visa det obibliska i Fria Bibelinstitutets verksamhet.
96
24
evangeliiförkunnarna i dessa rörelser varit drivna och ledda av Gud […] Härav framgår, vilken
avgörande betydelse predikanterna hava för den andliga rörelse, de tillhöra. En andlig verksamhets hela
framtid beror så gott som uteslutande på dem.101
För Lewi Pethrus utgör denna betydelsefulla roll ett vägande skäl till varför predikanterna ej skall
utbilda sig. Det är den andliga utrustningen hos en predikant som är avgörande. Kanske är det för
att detta inte skall saknas som Pethrus ställer andlig utrustning i motsatsställning till teologiska
studier.102 Utbildning av predikanter kan bara Gud ombesörja. Liksom det bara är Gud som skall
tillsätta de andliga tjänsterna. »Det är utomordentligt lärorikt att se, huru Gud själv uttager och
utbildar sina vittnen för sin räkning, då människorna icke rycker denna uppgift ur hans händer».103
Det största faran med predikantskolor låg för Pethrus i likriktning. De som utbildats där kunde
förlora det enkla, otvungna och folkliga som kännetecknade hans predikoideal. En annan fara såg
Pethrus i att utbildning av predikanter gör uppenbarelsen av Gud till en intellektuell vetenskap. Som
förebilder för ett outbildat men framgångsrikt predikantskap framhöll Lewi Pethrus den engelske
baptistpastorn C. H. Spurgeon och världsevangelisten D. L. Moody.
Om predikokonsten säger Pethrus i samma skrift att det är att »gå in i Guds djupa
schakt och därifrån fram lägga sanningarna så, att människorna begripa dem».104 Ambitionen att
predika begripligt för vanligt folk var mycket stark. Det som är klart för predikanten, kan han också
göra klart för andra, menade Pethrus. Därför behöver predikanterna »vishetens nådegåva». Guds
ledning inför en predikan knyter Pethrus till åhörarnas situation. Det bästa som kan hända enligt
Pethrus är när Gud leder predikanten så att budskapet träffar enskilda människor, särskilt de som
ännu inte har gjort en »frälsningserfarenhet». Idealet blir att predikanten är öppen in i det sista för
vad han skall säga. Lewi Pethrus ger exempel på att han strax före gudstjänsten eller i gudstjänsten
ändrat text och budskap. Endast det rätta budskapet blir människor till frälsning.105 Det är påtagligt i
predikningarna som ingår i predikosamlingen från 1931 att Pethrus genomgående i någon del av
predikan vänder sig till den »som icke funnit Jesus».
Det fanns också en vanlig beteckning på predikanter inom PR vid den här tiden som
avslöjar en hel del om synen på predikan och på predikantskapet. Predikanterna kallades allmänt för
»vittnen» eller med den lite längre beteckningen »Herrens vittnen».106 Medlemmarnas personliga
vittnesbörd om andliga erfarenheter var inte bara ett betydande inslag i sammankomsterna, det var
också ett ideal för predikan. Predikanten skulle förmedla det han själv sett och hört. Dessutom kom
exempelberättelserna i predikan att i hög grad utgöras av referat av vittnesbörd från någon »broder»
eller »syster» i rörelsen. Samtidigt gjordes en tydlig skillnad mellan predikan och vittnesbörd.
Vittnesbördet hade ingen bibeltext som utgångspunkt. Det hade en predikan. Praktiken att avge
vittnesbörd i möten var också starkt beroende av att predikan fungerade. Lewi Pethrus hävdar att
»det personliga vittnesbördet har värde, endast om verksamheten bäres upp av en verklig
bibelförkunnelse».107
Påskdagspredikan 1931
Källmaterialet
Den valda predikan ingår i Lewi Pethrus andra predikosamling Gud med oss, som utkom 1931 och
som innehåller 60 predikningar. Boken kom senare att ingå i Lewi Pethrus Samlade skrifter, 1958.
101
Pethrus 1929, s. 11-12.
Detta ställningstagande hindrade inte Pethrus från att 1949 bli utnämnd till teologie hedersdoktor vid Wheaton
College i USA:
103
Pethrus 1929, s. 14.
104
Pethrus 1929, s. 59.
105
Pethrus 1929, s. 27.
106
Pethrus 1929, s. 13 oa.
107
Pethrus 1929, s. 55.
102
25
Ytterligare predikningar kom att publiceras men ingen så omfattande som denna predikosamling.
Själv menade Lewi Pethrus att den var hans viktigaste bok.108 Hans predikningar har ännu ej varit
föremål någon vetenskaplig avhandling. I linje med hela forskningsprojektet har jag valt en
predikan på påskdagen ur predikosamlingen, men den avviker inte i formen från övriga
predikningar i boken.
Uttryckligen står det att på bokens titelblad att predikningarna är stenograferade. Så
hade också skett med predikosamlingen Jesus kommer. Församlingens grundare, A. Engzell,
engagerade riksdagsstenografer som ordagrant tecknade ner Pethrus predikningar.109 På några
ställen kan man tydligt se att den stenograferade texten har varsamt redigerats inför utgivningen.
Som tilltalsord står på några ställen »min läsare» i stället för det vanliga »min vän».110 Men
redigeringen har lämnat kvar halleluja-ropen111 och exempelberättelserna har karaktär av fritt
berättande. Vilka andra ändringar kan ha gjorts?
I sina memoarer säger Lewi Pethrus att han lade ner mycket arbete på att redigera sina
predikningar.
[Då] jag inte hade mina predikningar nedskrivna utan talade ex tempore efter anteckningar, som jag
gjorde på förhand, var det mycket arbete med dem, innan de kunde lämnas till trycket.112
Frågan kvarstår vilka andra redigeringar som gjorts av den nedtecknade predikan. Min gissning är
att i det aktuella fallet rör det sig mest om språkliga förbättringar för att göra talspråket till
skriftspråk. Frågan anmäler sig också vem som gjorde redigeringarna. Enligt Lewi Pethrus utsago
gjorde han det själv. Sven Lidman påstod att han med lätt hand redigerade dem.113 Pethrus hade
tidigare tagit hjälp av andra vid redigeringsarbetet med stenograferade predikningar. Redigeringen
av Jesus kommer! gjorde han tillsammans med pastor O. L. Björk. Citatet ovan visar också att Lewi
Pethrus hade ett utkast, »anteckningar». En mer överdriven inställning till utkast är en något senare
historia i PR. Påskdagen 1931 hade Lewi Pethrus ett utkast till sin predikan. Som andra predikanter
på den här tiden hade nog Pethrus bara några stolpar på sitt utkast. Den publicerade predikan har
cirka 3.400 ord, vilket visar att predikan pågick omkring 40 minuter.
Talsituationen
Predikan är inte daterad. Av text- och ämnesvalet är det mycket troligt en påskdagspredikan, men
inget i predikan refererar till högtiden. Årtalet blir också en kvalificerad gissning. Om
predikosamlingen har sammanställts i tidsföljd bör predikan ha hållits påskdagen 1931 i den
nybyggda Filadelfiakyrkan. Det är svårt att se någon annan struktur i boken. En av predikningarna
som föregår påskpredikan har en fotnot som säger att det var sista predikan som hölls i gamla
Filadelfiakyrkan på Sveavägen 45. Den nya kyrkan invigdes den 2 november 1930.
Predikosamlingen av den 47-årige pingstledaren utkom hösten 1931. Predikan hölls säkerligen i
påskdagens »förmiddagsmöte» som vände sig i första hand till församlingen och var inriktad på
andlig uppbyggelse. Men i den växande församlingen var också dessa möten utåtriktade.
Det flesta åhörarna av predikan hade samma sociala bakgrund som Lewi Pethrus. De
tillhörde vad man då kallade arbetarklassen. Men där fanns också en del från dåtidens överklass och
intellektuella grupperingar. Kyrkbygget; den lidmanska förkunnelse och det sociala arbetet
attraherade påfallande många i samhällets högre skikt. Likaså var det ungdomliga inslaget markant.
Den 47-årige Pethrus vänder sig särskilt till dem i första delen av påskpredikan och säger »Ni
108
Lundgren 1973, s. 143.
Lundgren 1973, s. 81.
110
Pethrus 1931, s. 338.
111
Dock inte i påskdagens predikan, men i andra predikningar i samlingen. Pethrus 1931, s. 100 oa.
112
Citat i Blomqvist 1968, s. 15.
113
Brattemo 1986, s. 13, 18.
109
26
ungdomar».114 I början av 1930-talet är majoriteten av pingstvännerna under trettio år. Den enda
samhällsgrupp som var sparsamt företrädd i Filadelfiakyrkan var den så kallade medelklassen. Så
här tecknades i en samtida tidskrift den publik som lyssnade till Lewi Pethrus predikningar:
Majoriteten såväl på spinnsidan som man[s]sidan tillhör underklassen. En ganska stor del utgöres av unga
hembiträden och fabriksarbeterskor. Arbetarhustrun efter 40-års gränsen är en icke ovanlig typ, likaså
tvätterskor och strykerskor […] Bland männen är icke den frälste slusken en så vanlig typ som på
frälsningsarméns plattform en gång i tiden.115
Fotografier från sammankomster i Filadelfiakyrkan på den här tiden visar en viss övervikt på
»spinnsidan». Påskpredikans text om kvinnorna vid graven har därför anknytningen till den största
gruppen av åhörare.
Predikans form
Predikan har en rubrik som är ett Jesusord ur Bergspredikan – »Den som söker, han finner» – och
det utgör läsarten för Lewi Pethrus utläggning av påskdagens evangelium. Han uppmärksammar
kvinnornas sökande på påskdagsmorgonen och omständigheterna kring det. I det avseendet är
predikan tematisk till formen (sermo). Två ämnen förenas, ett dogmatiskt uppståndelsen – och ett
existentiellt – sökandet. Men ser man till helheten är det korrektare att säga att huvudtexten är
Jesusordet om att »den som söker han finner» och att det budskapet framställs med hjälp av
påskdagens berättelse om kvinnornas sökande på morgonen. Lewi Pethrus hämtar berättelse från
Matteus 28, men blandar upp den med passande material ur de övriga evangeliernas skildringar av
påskdagens händelser. Bibelberättelsen är sedan kompletterad med en rad olika slags
sidoberättelser, ibland ur bibeln, ibland i form av exempelberättelser. Dessa sidoberättelser fungerar
som en slags kommentar och tillämpning av grundberättelsens budskap.
Troligtvis har predikan inletts med textläsning och bön och kanske några personliga
ord som sedan redigerats bort. Predikans framställning har ingen tydlig partition. I boktexten finns
dock fem avdelningar markerade med romerska siffror. Om man använder sig av gängse
formuleringar i tematisk predikan skulle man utifrån fokuseringen av »frälsningsbudskapet» i
predikans öppning kunna konstruera en tydlig partition, något i stil med följande:
I. Frälsningsbudskapets grund
(Jesu död och uppståndelse)
II. Frälsningsbudskapets mottagande hos en människa
(Ett ärligt sökande)
III. Frälsningsbudskapets fokus
(Den korsfäste Kristus)
IV. Frälsningsbudskapets väg till en människa
(Ordet)
V. Frälsningsbudskapets syfte
(Gudserfarenhet)
Nyckelorden i denna uppställning – grund, mottagande, fokus, väg och syfte – återkommer som en
innehållslig partition av flera av Lewi Pethrus predikningar om frälsningen.116 Ett alternativt sätt att
förstå påskpredikans struktur utgår från predikans rubrik som tema. Då blir det en tredelad predikan
med inledning och avslutning.
114
Pethrus 1931, s. 335.
Citat ur Svensk Tidskrift i Thulin 1945, s. 6-7.
116
Pethrus 1931, s. 15-28, 449-460, 683-693 oa.
115
27
Inledning: Uppståndelsen som ett objektivt huvudstycke i tron
Tema: Den som söker han finner!
1. Ett ärligt sökande …
2. av Kristus …
3. i Ordet (inte i känslorna)
Avslutning: Beviset är erfarenhet
Även om dessa båda konstruerade dispositionerna kan sägas motsvara predikans innehåll, gör de
ändå inte predikotypen rättvisa.117 Lewi Pethrus predikan har ett narrativt drag genom
bibelparafrasen som återkommer och genom exempelberättelserna med åhöraranknytning som
interfolieras. Predikans form öppnar i allra högsta grad för rolltagande eller identifikation.
Framställningen är också i hög grad bunden till bibeltexten. Det fanns nog en ambition hos Lewi
Pethrus – och hos den som redigerade predikan – att inte låta predikan se ut som en traditionell
ämnespredikan med tre punkter. Litterärt sett är predikan mer lättillgänglig utan de yttre
homiletiska formaliteterna. Folk tänker inte i punkter. Kyrkopolitiskt var det också mindre
statskyrkligt att framställa predikan på ett enklare sätt.
Mikrostrukturen
Påskdagspredikan har ett naturligt språk som ligger närmare talspråket än det högtidliga eller
kyrkliga språket. Satserna är korta. Få meningar är långa och beskrivande. Frånvaron av metaforer
är påfallande. Även främmande och svåra ord saknas. Lewi Pethrus talar enkelt, sakligt och rakt på
sak, han löser upp komplicerade religiösa problem och får frälsningen att verka som något vettigt
och nödvändigt. Stilmässigt återkommer jubeltonen – det »underbara» och »gudomliga» – som
Yngve Brilioth funnit som karaktäristiskt för predikan inom pingströrelsen.
Det är underbart, att kvinnorna först fingo se Jesus. Det ligger något gudomligt planmässigt i detta.
Kvinnan var den, som först föll. Hon tog på fallets dag av frukten och gav därav till mannen. Det ligger
något underbart däri, att hon, som först tog av frukten från kunskapens träd, först fick taga emot denna
underbara sanning, att Kristus är uppstånden. Det ligger en gudomlig historisk planmässighet i detta.118
Även om bibeln hela tiden utgör grunden för framställningen, är predikospråket inte särskilt bundet
till bibelns formuleringar och stil. Bibelparafraserna är folkliga. När exempelvis den omständiga
paulinska retoriken i 1 Kor 15:12–19 återges, blir det så här i Lewi Pethrus mun:
Ty hade Jesus bara dött på korset och blivit lagd i graven och multnat bort där, hade Han varit som
vanliga människor […] Döden behöll alla, som hade fläckats av synd, men döden kunde icke behålla
Jesus. Dödsriket kom i vånda, när Jesus kom dit, men denna vånda lossades genom att Jesus uppstod från
de döda. Paulus säger, att uppståndelsen har en så oerhörd betydelse, när det gäller frälsningen, att vore
icke Kristus uppstånden, så vore vi ännu i våra synder.119
När Lewi Pethrus sade detta stod han i en talarstol som har namnet Jesus skrivet på framsidan som
den enda symbolen i kyrkorummet. Namnet Jesus användes flitigt i predikan. Det var framför allt i
fasta formuleringar från bibeln som Jesus blev Kristus, exempelvis »Kristus är uppstånden». Men
också i sådana uttryck kunde Pethrus använda Jesusnamnet. Få andra titlar på Jesus förekommer.
Vid ett tillfälle används »Herren» och vid ett annat »den Korsfäste». Det är Jesus som är
pingströrelsens trosbekännelse.120 Predikan ger också andra exempel på speciella språkbruk inom
117
Mina svårigheterna att klassificera Lewi Pethrus påskdagspredikan liknar de som Runar Eldbo resonerar om när det
gäller Frank Mangs predikan. Eldebo 1997, s. 334-337.
118
Pethrus 1931, s. 334.
119
Pethrus 1931, s. 333.
120
Det är betecknande att Lewi Pethrus kom att kröna sitt författarskap med en serie böcker om Jesusgestalten. Se
Timmermannen från Nasaret, band I-IV, 1970-1973.
28
PR, det som i en avhandlingen 1999 fått heta »pingstsvenskan».121 Det är formuleringar i predikan
som »spörsmålet angående», »komma till klarhet angående» och »gå ut på Bibelns löftesord».
Genom att bidra till att rörelsen fick ett särskilt språkbruk och genom att själv använda det kom
Lewi Pethrus att skapa vi-känsla.
Predikans åhörare tilltalas vanligtvis förtroligt som »min vän» eller »du» och därmed
avses såväl den som inte är »frälst och pånyttfödd» som »bröderna och systrarna» i församlingen.
Lewi Pethrus vill bli uppfattad som en vän med goda avsikter och med kunskaper om hur andra
människor tänker och känner det. Han påstår exempelvis att »det finns de, som tänker så här: Varför
har så många andra funnit Jesus och icke jag?» I ett annat sammanhang i predikan säger han att »du
skall icke tro, att det skall till någon fullkomlig tro för att du skall finna Jesus». Han försöker även
fingera en vänskaplig dialog: »Om du skulle fråga mig, hur jag vet, att Jesus är uppstånden, så
skulle jag fråga dig: hur vet du, att du existerar? Så sant, som jag vet, att jag existerar, vet jag, att
Jesus är uppstånden.»122 Även om predikan tydligt vänder sig till dem som är »ofrälsta», skapar
ändå inte predikan två grupper av åhörarna. Retoriskt sett innesluts alla genom att »fienden» är
någon annan än de som lyssnar. Fienden är »nyteologerna» och »bibelkritikerna». Därför blir det ett
inklusivt tilltal även när Pethrus apostroferar dem som inte är kristna. Han vill genom predikan få
människors förtroende och att de lyssnar visar att han har det. Han är »vän» med den vanliga
människan.
Det är de sökande människorna som är den primära målgruppen med predikan, men
budskapet till dem är också bekräftande och stödjande för församlingen. Uppståndelsen framställs
som trons centrum, och de unga i församlingen kan känna sig glada som redan i början av sitt liv
funnit denna verklighet. Markeringarna mot nyteologi och bibelkritik måste också uppfattas som ett
budskap till församlingen. Jag kan tänka mig att budskapet till ärliga sökare om att vara »sedd» mitt
i livet togs minst lika mycket emot av församlingens medlemmar som av dem som inte var
medlemmar. Det grundläggande i kristen tro som presenterades för sökare var för Lewi Pethrus
också ett budskap till församlingens medlemmar. Genom detta budskap kunde de utvecklas i sitt
trosliv och få själavård.
Jag vill säga dig, min vän, Han vet, hur du har det, Han ser dig, när du kryper ner i din bönevrå, Han ser
din kamp, Han ser din strid, Han ser dina tårar, Han ser, om du är en verklig sökare. Och det är icke bara
Gud, som vet det. Änglarna veta det. Och när du kommer och söker, så skola de möta dig på din väg, och
de kunna säga dig, vem det är du söker. Gud skall alltid ha sändebud att skicka i din väg, genom vilka du
kan få lära känna frälsningens väg.123
Avslutningen på predikan fungerar också som inledningen till det eftermöte som förekom i de flesta
möten. Lewi Pethrus var en väckelsepredikant. Rakt på inbjöd han sökarna att erfara predikans
budskap om en levande Kristus. Det kunde ske genom att »stå upp» och gå fram i kyrksalen till
förbön. I inbjudan fanns ett gudomligt löfte, som går tillbaka på det(Jesusord som var predikans
rubrik och röda tråd.
Du behöver uppleva det som kvinnorna och lärjungarna fingo uppleva och som varje frälst och
pånyttfödd människa fått erfara: att Kristus verkligen är uppstånden. Det beror icke på yttre
omständigheter, om du skall bli frälst. Det beror på om du står upp och på fullaste allvar söker Jesus. Gör
du det, skall du finna Honom.124
Predikans tema markeras i slutet av första avdelningen genom upprepningar av två nyckelord, som
har samma begynnelsebokstav. Det visar att Lewi Pethrus i det enkla också behärskade de retoriska
121
Moberg 1999.
Pethrus 1931, s. 335, 336, 342.
123
Pethrus 1931, s. 337f.
124
Pethrus 1931, s. 343.
122
29
stilmedlen. Äkta enkelhet har elegans. (Observera adjektivet »enkel» i den inledande satsen och de
retoriska finesserna i de följande:)
Men det finnes också en annan mycket enkel förklaring till att kvinnorna voro de första som fingo möta
den Uppståndne. De voro nämligen de första, som sökte Honom. Därför funno de Honom först. Den som
först söker Jesus, finner Honom först. De finns de, som tänka så här: Varför ha så många andra funnit
Jesus och icke jag? […] Kvinnorna voro mest angelägna att finna Jesus. Därför voro de först ute på
morgonen. De voro därför även de första, som funno Honom.125
Bibelberättelser och exempla som identifikation
Den predikan vi undersöker är åhörarcentrerad både ifråga om form och innehåll. Som vi sett
eftersträvar Lewi Pethrus att tala begripligt och enkelt. Men han går inte så långt att han sätter
åhörarna framför texten. Eller är det möjligtvis så att Lewi Pethrus genom att sätta texten framför
åhörarna uppnår åhöraranknytning. Gestaltningen av bibeltexten sker genom att återberätta den och
genom att lyfta in så kallade exempla eller paradeigmata. På så sätt presenteras en uppsättning
roller som kan skapa identifikation hos åhörarna.126 Exemplens styrka ligger i enkelheten och
konkretionen.
De förebilder som Lewi Pethrus hade som förkunnare – framför flera andra var det
C. H. Spurgeon och D. L. Moody – var erfarenhetsinriktade i sin förkunnelse och använde flitigt
exempelberättelser. Till väckelsepredikanternas hjälp översattes flera böcker av Spurgeon och
Moody till svenska. Bland dessa fanns också böcker som enbart innehöll exempla. Lewi Pethrus
öser ibland ur detta anglo-amerikanska material. I påskdagspredikan tar han en berättelse från en
engelsk predikant. Men framför allt har han från anglo-amerikansk predikotradition tagit över
berättandet som ett retoriskt konststycke. Retoriskt fungerar berättelserna som erbjudanden av roller
för identifikation »genom att förvandla det som är komplicerat och abstrakt till något enkelt och
konkret».127 Samtidigt är detta enkla i dessa roller något genialiskt. Det ger rum för det gåtfulla och
spänningsfyllda i tillvaron.
Lewi Pethrus påskdagspredikan innehåller ett stort antal roller för identifikation. Först
är det kvinnorna som upplevde att Jesus var uppstånden. Dessa kvinnor och deras handlande
berättas i fyra skilda faser av predikan.
1.
2.
3.
4.
Kvinnorna var de första, alltså de mest angelägna sökarna.
Kvinnorna var inte fullkomliga i sitt sökande. Det trodde inte ens.
Kvinnorna sökte den rätte Kristus.
Kvinnorna får hjälp av änglarna att söka Jesus genom att ta vara på Jesu ord.
Det faktum att det just var kvinnor som kom först till graven, kommenterar Lewi Pethrus så att
»kristendomen har medfört en ny uppfattning om människovärdet».128 Han gör också en koppling
till syndafallet. Det var kvinnan som först föll och det är kvinnan som först får möta budskapet om
upprättelsen. Sedan generaliserar Pethrus kvinnorollen i berättelsen. Det handlar om var och en som
är angelägen om att söka. Det handlar om oss alla som besöker våra käras gravar med blommor.
Kring kvinnorna finns också i predikans berättelser andra bibliska gestalter. Lärjungarna Petrus och
Johannes nämns flyktigt. Däremot är Tomas tydligare. Han som »gick omkring och tvivlade».
Gestalten Paulus kommer också utförligt med som ett exempel på en ärlig sökare som Gud kände
till.
125
Pethrus 1931, s. 335. Min kurs.
Rolltagandet är en gammal retorisk metod. Inom religionspsykologin har Hjalmar Sundén utvecklat en teori kring
rolltagande och religiös erfarenhet. Ett av Sundéns exempel kommer från Lewi Pethrus liv. Se Sunden 1959, s. 27-35.
127
Johannesson 1990, s. 96.
128
Pethrus 1931, s. 334.
126
30
Vid sidan om rollerna hos dessa bibliska gestalter finns några exempelberättelser som
erbjuder rolltagande. Den första säger Lewi Pethrus att han fått från den engelske predikanten
Robertson. Det handlar om en farbror som leker kurragömma med barn. Därnäst kommer
berättelsen om en »broder i församlingen» som hade en svärmor som tillhörde Jehovas vittnen och
som gav honom Russells böcker. De innehåller bara brottstycken ur bibeln. Mannen började i stället
läsa bibeln och blev då »född på nytt direkt genom Guds ord». Berättelsen visar också att Lewi
Pethrus räknade starkt med den enskildes bibelläsning.
En tredje exempelberättelse gäller »en broder i pingstväckelsen» som varit alkoholist
och som inte hade några särskilda känslor för att bli en kristen. Sensmoralen i berättelsen är att man
inte skall söka känslor. De kommer i sin tid. Det viktiga är att fatta ett viljebeslut och be Gud om
frälsning.
Lewi Pethrus lyfter aldrig in sig själv som exempel. Det är också sällsynt i övriga
predikningar som ingår i samlingen från 1931. Däremot är exempelberättelser av de slag vi fann i
påskpredikan vanliga, liksom berättelser och referenser till förgrundsgestalter i väckelser.
Bibelbruk och bibeltolkning
I påskdagspredikan finns en tydlig markering mot nyteologi och bibelkritik. Det är ett näst intill
programmatiskt inslag i Lewi Pethrus predikningar åtminstone vid den här tiden. Pethrus utgår från
bibelns sanning och auktoritet. Han grundlägger bibelns auktoritet i att Jesus trodde på Skriften.
Eftersom han tror på Jesus tror han alltså på bibeln. När han berättar om händelserna på vägen till
Emmaus säger han om Jesus:
Han började med att citera Mose – honom, som våra nyteologer angripa, då de säga, att han icke skrivit
Moseböckerna. Men Jesus sade, att Mose hade skrivit dem. Och han citerade icke endast Mose utan även
profeterna och psalmerna. Allt emellanåt, när man citerar de messianska psalmerna, säga bibelkritikerna
med en knyck på nacken, att det naturligtvis var om David och Salomo, som de skrevos. Men Jesus
nämner och citerar psalmer, som tala om Hans lidande och Hans förhärligande.129
Lewi Pethrus vill uppfattas som bibeltrogen när han predikar. Som vi sett bygger predikans innehåll
på utläggning av påskdagens evangelium men många andra bibelrum lyfts in i framställningen.
Bibeltexterna återberättas eller citeras mycket fritt. Exakta hänvisningar till varifrån bibelcitaten är
tagna saknas. De flesta åhörarna är säkerligen väl bevandrade i bibeln och känner igen referenserna.
Predikanten befinner sig i ett sammanhang där inte kyrkoår och perikoper styr
framställningen och valet av predikotexter. Men påskdagen kunde bli ett undantag. Valet av
predikotext denna söndag sammanfaller inte helt med perikopen. Endast den senare delen av texten
lästes, men hela perikopen användes i predikan. Dessutom var det inte rätt årgång. Det visar att
Lewi Pethrus inte följt i evangelieboken, utan valt en text på samma fria sätt som han brukade göra.
I andra predikningar i Gud med oss har han till och med angivit hur textvalet gått till, exempelvis
»Det är ett ord i 1 Tim 3:15 som Herrens Ande påmint mig om», »Guds Ande har manat mig att
påminna eder om ett ord ur Judas brev» eller »Dessa ord blevo särskilt levande för mig en morgon,
då jag läste de 11 första kapitlen av Daniels bok».130 Textvalet motiveras också med att ämnet blivit
aktuellt eller frågor ställts.131 Utöver kyrkoårsanknytning på påskdagen förekommer det också
predikningar som anknyter till skärtorsdag och långfredag.132 Valet av en predikotext från
evangelierna dominerar inte Lewi Pethrus predikningar. En översikt över textvalet i Gud med oss
ger vid handen att av 60 predikningar är 25 över episteltexter, 18 över gammaltestamentliga texter
och 17 över evangelietexter.
129
Pethrus 1931, s. 340.
Pethrus 1931, s. 574, 438, 234.
131
Pethrus 1931, s. 128, 255, 574 oa.
132
Pethrus 1931, s. 500, 164.
130
31
Vilken funktion har bibeltexten i Lewi Pethrus förkunnelse? Helt klart är den
utgångspunkten och orienteringspunkten i predikan. Den erbjuder en rik uppsättning roller för
identifikation. För det andra skall texten också förmedla en erfarenhet av Jesus Kristus till
frälsning.133 Det är inte sakramenten som förmedlar frälsning, utan de ord som bibeltexten
levandegör genom predikan eller enskild bibelläsning.
Vill du bli frälst, min vän, så kom ihåg, att om också en ängel skulle stå här och predika idag, så skulle
han säga dig: Kom ihåg, vad Jesus har sagt. Kom ihåg, vad som är nedtecknat i ordet. Du måste tro på
Guds ord, tro, vad Herren har sagt. Du måste gå ut på Herrens löftesord och tro på dem för att bli frälst.134
Lewi Pethrus position i bibeltolkningsfrågan är klar. Han företräder en fundamentalistisk och
biblicistisk tolkningstradition. Med tanke på alla olika grupperingar inom denna tradition är det
nödvändigt att göra några preciseringar av hans position. Lewi Pethrus predikan på påskdagen visar
att han inte försöker bevisa uppståndelsens faktum eller andra bibliska sanningar på ett kognitivt
sätt i konfrontation med modern vetenskap. Han är alltså anhängare av en klassisk fundamentalism
som inte försvarar bibelns sanning med vetenskapliga argument. Genom att ställa individen och
erfarenheten i centrum avgränsar sig Pethrus också från en dogmatiserande fundamentalism.
Trostolkning och tillämpning
Tolkningen av uppståndelsen är intressant i denna predikan. Lewi Pethrus presenterar en väg till
kunskap som har tre led. För det första föreligger ett objektivt faktum. I detta fall uppståndelsen. Ett
faktum behöver inte bevisas, därför försöker han inte bevisa uppståndelsen. »Ett faktum är ett
faktum», hävdar Pethrus och gör en parallell till skapelsens faktum.
De största ting i tillvaron kunna icke bevisas. Men vi se deras frukter, följderna av tingen själva, och
därför måste vi tro på dem. Kristus har heller icke med avseende på sin uppståndelse varit ängslig för att
ingen skulle tro på den. Han var så säker på sin triumf, att Han icke tillkallade någon människa som
vittne till vad som skedde. Den nya skapelsen bröt fram, såsom den första synliga skapelsen i
begynnelsen, utan mänskliga vittnen. Men den är ändå nog påtaglig och verklig för att göra sig
förnimbar.135
Nästa steg på kunskapens väg är det personliga sökandet. För att få kunskap om uppståndelsens
verklighet måste människan söka. Slutligen kommer det tredje steget: erfarenheten. Det människan
lärt känna genom sitt sökande kan hon få erfarenheter av.
I sin bok från 1938 om Framgångens hemlighet, i vilken Lewi Pethrus ser tillbaka,
finns ett kapitel som behandlar uppståndelsetron. Trostolkningen är densamma som i
påskdagspredikan, men tillämpning gäller här församlingsmedlemmar som tvivlar och drabbats av
»otrons katastrof». Såsom lärjungen Tomas fick möta den uppståndne och frimodigt kunde bekänna
tron, så menar Pethrus att det kristna livet innebär ständiga erfarenheter av den levande Frälsaren. I
den meningen blir all kristen tro för Lewi Pethrus uppståndelsetro och allt kristet liv
uppståndelseliv.136
Ytterligare en markant trostolkning i påskdagspredikan återkommer Pethrus till i sina
reflektioner kring PR:s framgångar. Det gäller änglarna och deras roll i frälsningen och människans
vardagsliv. Predikotexten består till största delen av ängelns möte med kvinnorna och ängelns ord
till dem. Lewi Pethrus tar inte bara fasta på orden utan tolkar också utförligt änglarnas existens och
betydelse.
133
Jämför på denna punkt vad Eldebo skriver om textens roll hos Frank Mangs. Eldebo 1997, s. 257ff.
Pethrus 1931, s. 339.
135
Pethrus 1931, s. 334.
136
Pethrus 1938, s. 120-133.
134
32
Tänk, att änglarna hade reda på att Jesus varit i Galileen och talat till lärjungarna där, och tänk, att de
visste, vad Jesus hade sagt till lärjungarna. Det finns en osynlig värld, som deltager med oss. Det står, att
det varder glädje i himmelen över en enda syndare, som blir frälst. Och det står om änglarna, att de äro
utsända till deras tjänst, som skola ärva frälsning.137
Mitt intryck är att angelologi inte varit så vanlig i frikyrklig förkunnelse. Däremot finns säkert
föreställningen om änglar hos många frikyrkomedlemmar. Lewi Pethrus låter det inte bara stanna
vid folkliga föreställningar om deras existens och roll. Med hjälp av några bibeltexter tolkar han
änglarnas betydelse i frälsningsfrågan. I bakgrunden har Pethrus bilden av himlen som en befolkad
värld, en gemenskap, som »deltager med oss». Ibland kallar han hela denna gemenskap för
»himmelen». När han skildrar Paulus omvändelse blir slutklämmen: »Himmelen är uppmärksam på
en själ, som verkligen söker Gud och som åstundar att finna Jesus».138 Till denna himmel hör för
Pethrus änglarna.
Änglarnas främsta uppgift är som sagt relaterad till människors frälsning. Lewi
Pethrus kallar ett kapitel i Framgångens hemlighet för »Änglavärlden och den andliga
verksamheten». Utgångspunkten här är de första kristnas erfarenheter av änglar som gick »ut och in
som barn i huset […] Detta blev så vanligt för församlingarna att de talade om änglarnas närvaro
som den mest naturliga sak i världen». Därefter går Pethrus igenom bibeltexter som talar om
änglarna som självständiga personligheter och utlägger texterna. Här är det inte bara
frälsningsfrågan som står i fokus. En rad funktioner tillskrivs änglarna, till exempel att de utgör
Guds hov i himlen, de sörjer för skapelsens bästa. Varje människa har en ängel till skydd och hjälp.
Den roll som Pethrus ger änglarna omfattar alltså det som teologiskt brukar uttryckas som skapelse
och frälsning.
Med tanke på att Lewi Pethrus predikningar var präglade av apokalyptiska
tankeformer, är det intressant att notera att påskdagens förkunnelse om uppståndelsen inte får någon
apokalyptisk eller eskatologisk trostolkning eller tillämpning.
Till sist vill jag reflektera kring ett begrepp som återkommer i Lewi Pethrus
förkunnelse och författarskap och som också finns i påskdagspredikan vid två tillfällen. Det är
begreppet »kristendom». Vad är det för Pethrus? Varför använder han det begreppet, när han i
övrigt talar så mycket om tro, församling och andligt liv? Kristendom betecknar i predikosamlingen
från 1931 en rad saker. Begreppet definieras aldrig. Det enda som det inte tycks relatera till är kyrka
och församling. Återkommande bestämningar är »levande», »sann» och »verklig» kristendom,
bestämningar som var vanliga inom pietismen. Mest känd i Norden är väl Arndts skrift Sann
kristendom från 1647/48. Begreppet hör också hemma i en bestämd svensk kulturepok som har
enhetssamhället som förutsättning. En grundläggande innebörd i ordet framgår kanske av Pethrus
uttalande 1946 om att PR inte är en frikyrka utan »en väckelserörelse inom Svenska kyrkan».139
Uttalandet är inte ett erkännande av Svenska kyrkans egen identitet som trossamfund, utan det står i
linje med en syn på folkkyrkan som redan P. Waldenström drev på sin tid. Svenska kyrkan är en
statlig institution som utgör en bevarare av det kristna samhället, alltså kristendom, ett skydd mot
sekularisering och kulturradikalism. Enligt Carl-Erik Sahlberg kan deklarationen 1946 också ses
som att Lewi Pethrus distanserade sig från frikyrkorna och att han indirekt anklagade dem för
bristande väckelseiver.140
Talet om kristendom kan alltså betyda att det i Lewi Pethrus förkunnelse finns ett
konservativt drag. Han vill återkalla en svunnen tid som han inte kritiskt granskar, en enhetskyrka
och en enhetskultur som på många punkter inte svarar mot den »mönsterbild» i Nya testamentet
137
Pethrus 1931, s. 339.
Pethrus 1931, s. 337.
139
Uttalandet - som ofta citerats - gjordes i samband med biskop Manfred Björkqvists medverkan i Filadelfiakyrkan i
maj 1946. Sahlberg 1977, s. 127. Lewi Pethrus var medlem av Svenska kyrkan. Så var kyrkolagarna på den tiden.
140
Sahlberg 1977, s. 132f.
138
33
som Lewi Pethrus i övrigt hävdade. Under senare delen av hans liv blev denna förkunnelse också en
politisk aktivitet hos Pethrus. Han arbetade för att Sverige skulle vara en kristen stat, med en kristen
demokrati där kristendomen får en offentlig makt. Men i predikan 1931 har begreppet inte fått
denna politiska betydelse, men det är som en snöboll som när den kom i rullning drar med sig andra
tankar och ambitioner och blir en lavin. I påskdagspredikan handlar kristendom om människovärde
i samhället, men inget sägs om politiska konsekvenser i samtiden. De etiska normerna kom dock att
bli viktiga för Pethrus när han senare i livet började engagera sig politiskt.141 Kristendomen kan
skapa folkmoral och samhällsnormer.
Sammanfattning
• PR är en kraftfull sidorörelse till folkkyrkorna under 1900-talet i Sverige. I hög grad har den
präglats och dominerats av Lewi Pethrus och hans förkunnelse. Påskpredikan vi undersökt visar
att han var en skicklig folktalare som predikade med en genialisk enkelhet och med möjligheter
till rolltagande.
• Predikanten uppfatta sig vara ett vittne och predikans syfte är att ge ett trosvittnesbörd. För detta
fordras inte formell utbildning utan Guds Andes gåvor och ledning.
• Predikans grundläggande form är berättelsen. På den punkten vidareför Lewi Pethrus ett
grunddrag inom luthersk predikotradition. Men han utvecklar den formen, inte minst genom
påverkan av anglo-amerikans exempelberättelser som interfolieras med den stora berättelsen.
• Påskbudskapet förkunnas bibeltroget och med en fundamentalteologisk grund. Det som är
faktum i skapelse och frälsning kan människan erfara. Det är bevis nog. Därför är predikans stil
inte logos utan ethos.
• Tolkningen av påskbudskapet betonar en större verklighet som den enskilda människan kan
räkna med i vardagen. Inte minst budskapet om änglarna framhåller detta. Tolkningen av
påskbudskapet har också ett konservativt drag. Det gäller att bevara »kristendomen» i kamp mot
sekularisering, bibelkritik och kulturradikalism.
IV. LUTHERSK PREDIKAN
UTANFÖR SVENSKA KYRKAN
– några utvecklingslinjer
De case-studies som här genomförts av luthersk predikotradition utanför svenska kyrkan antyder
några intressanta förändringar kring predikans sammanhang, predikantrollen och predikans ärende.
För att kunna beskriva dem ska jag här i avslutningskapitlet distanserar mig till undersökningens
detaljresultat och göra en djuptolkning med hjälp av några relevanta och vedertagna hermeneutiska
paradigm och teoribildningar. Eftersom predikan finns i gränslandet mellan teologi, språkvetenskap
och sociologi rör jag mig på dessa områden. Då får jag fram följande tentativa schematisering av
skeendet när det gäller predikan inom SMF och PR – visavi Svenska kyrkan – under perioden
1880–1930.
1. Om luthersk predikotradition kan sägas innehålla ett narrativt, applikativt och profetiskt drag
visar studien att detta också generellt kan beskriva predikan inom SMF och PR. Men
djuptolkningen av predikningarna visar ändå att den lutherska diskursen har förändrats i de här
aktuella sidorörelserna. I den mån Waldenströms predikan är en exponent för SMF visar studien att
141
Carlsson 1990, s.161-190.
34
predikan inom SMF på den här tiden följde det lutherska predikoprogrammet, men innehållsligt
positionerade man om sig inom dess ramar. Det gällde framför allt ifråga om trostolkningen
(gudsbild, försoningssyn, församlingsfrågan). Lewi Pethrus påskdagspredikan å andra sida är ett
exempel på att den lutherska diskursen perforerades inom PR genom att Lewi Pethrus tog in
element utifrån och lät dem bli primära. Påverkan kom framför allt från en anglo-amerikansk
kontext.
2. I relation till predikans roll kan man se att de tre sammanhangen generellt betonar olika delar av
det lutherska predikoprogrammet. I kyrkans famn hade predikan en aktualiserande roll, ett
återberättande av det nedärvda och givna. Waldenströms predikan i »rörelsen» visar att predikans
roll blev ett tillfälle att undervisa om nyupptäckterna från bibelstudiet och inspirera till fortsatt
omläsning. Därmed fokuserades trostolkningsmomentet i det lutherska predikoprogrammet.
Waldenström är lektorn som genom predikan genomför en lektion i dynamisk bibelläsning.
Predikans roll hos Lewi Pethrus kännetecknas av en betoning på applikationen. Genom predikan
ges inspiration till personlig erfarenhet.
3. Med hjälp av P. Ricouers hermeneutiska kategorier kan man beskriva distinktionerna mellan de
undersökta storheterna som en rörelse från »bakom texten» via »i texten» till »framför texten».
Predikan i Svenska kyrkan kännetecknades generellt under 1800-talets senare del av en »bakomtextuell» tolkningsmetod. Oloph Bexells diakrona studie i forskningsprojektet visar att det var
»fädernas» intentioner som aktualiserades i dåtidens »lågmälda» kyrkopredikan. Waldenströms
påskdagspredikan byggde på en annan tolkningsmetod. Den är »i texten». Lektorn undersökte
texten och därför är bibelcitat, -alluderingar och -parafraser legio. Lewi Pethrus predikan kan
hermeneutisk sett beskrivas som »framför-textuell». Det var vad som hände i mötet med åhörarna
som var betydelsefullt. Därför var det spontana, öppna och oskrivna viktigt.
Metodiskt sett kännetecknas Lewi Pethrus predikan av ett induktivt arbetssätt. Via
Apostlagärningarna började han i erfarenheten. Teologin förblev implicit. Predikan inom Svenska
kyrkan hade ett företrädesvis deduktivt arbetssätt, eftersom perikoperna var bestämda och inget nytt
förväntades komma i utläggningen. Waldenströms predikometod hade dialektiska drag. Hans
utläggning av texten studsade mellan människors erfarenheter och en explicit teologi av nyare snitt.
4. De undersökta predikningarnas form och innehåll visar i relation till samhället en intressant
förskjutning. Svenska kyrkans predikan har trots enhetssamhällets begynnande upplösning
fortfarande feodala drag. »Rörelsens» predikan kännetecknas i lektor Waldenströms tappning av
borgerliga drag. Och inom den »nya rörelsen» dominerar egalitära drag.
Med predikan som nyckelhål in i historien framstår »rörelsen» i Waldenströms tid
som den progressiva storheten. SMF var ett uppbrott på många punkter från enhetssamhällets
religiösa traditioner och former. Däremot framstår PR femtio år senare som en konsolidering av
uppbrottet. Till och med nykonservativa drag kommer fram i talet om »kristendom» och
idealiseringen av kyrkans barndom.
5. Vilka grundproblem är det som dessa predikningar försökte lösa? Generellt besvarade
kyrkopredikan frågan om hur man finner en nådig Gud. Rättfärdiggörelse-paradigmet innehöll både
fråga och svar. Det fanns ett objektivt problem så att säga. »Rörelsens» predikan var inriktad på
syndernas omvändelse och de troendes uppbyggelse. Ett mera subjektivt problem. Den »nya
rörelsens» predikan på 1930-talet ville lösa frågan om hur det kristna livet kunde intensifieras.
Därmed tilltar det subjektiva draget.
Inom Svenska kyrkan kunde åhörarna tillägna sig svaret på den religiösa grundfrågan
genom den handlingsram som fanns i liturgin. Svaret fanns inkodad i gudstjänsten och kyrkan som
institution. För Waldenström och »rörelsen» låg svaret i bibelstudiet, i läseriet. För Pethrus och
35
»den nya rörelsen» besvarades frågan genom Andens ingivelse och ledning. Modellen för
frälsningstillägnelsen – Ordo salutis – var inom Svenska Kyrkan av olika slag, framför allt av
sakramentala eller pietistiska drag. Vägen till frälsning inom SMF fokuserade däremot ett steg i
processen: Det personligt upplevda mötet med nåden och barnaskapets trygga förvissning. Inom
Pingströrelsen utvecklades en helt ny modell, en Ordo salutis som innefattade också erfarenheten
av Andedopet med kraft till ett nytt liv.
Min tes är att det är »mötet» som utgjorde den avgörande faktorn bakom dessa förändringar av det
lutherska predikoprogrammet. Waldenströms och Pethrus predikningar är i grund och botten
mötespredikningar. Det betyder att predikan och predikantskapet hade en socialt konstruktiv roll på
ett annat sätt än i en liturgisk gudstjänst. I kyrkans gudstjänst utgör predikan ett uttryck för en given
struktur och ett givet sammanhang. Mötespredikan skapar strukturen och sammanhanget (A.
MacIntyre). En församling konstitueras. Det gällde både när predikanten hade ett rörligt ämbete
som Waldenström hade och ett stationärt ämbete som Pethrus hade. Inom luthersk predikotradition
har det varit gudstjänsten som konstituerar predikan.
36
Källor och litteratur
Aronsson, T., 1990, Guds eld över Sverige. Svensk väckelsehistoria efter 1945. Uppsala.
Aulén, G., 1927, Den kristna gudsbilden genom seklerna och i nutiden. En konturteckning. Stockholm.
Bergman, C-G., 1982, »Predikan och kyrkorummet.» Predikohistoriska perspektiv. Studier tillägnade Åke Andrén. Ed.
A. Härdelin. (Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska föreningen II:35.) Uppsala.
Bergsten, T., 1995, Frikyrkor i samverkan. Den svenska frikyrkoekumenikens historia 1905-1993. Örebro/Stockholm.
Bergsten, T., 2000, »Väckelse, enhet och splittring. Ett bidrag till 1940- och 50-talens svenska frikyrkohistoria med en
blick framåt.» Tro & Liv 59 (1/2000).
Beskow, P., 1999, »Från Filippos till Frank. En kyrkohistorisk exposé.» Evangelistens ämbete och nutida funktion.
(Nordiska Ekumeniska Rådets skriftserie 42). Uppsala.
Billing, G., 1877, P. Waldenström contra Svenska Kyrkan. Lund.
Blomqvist, A., Ed., 1968, Svensk pingstväckelse femtio år. En krönika i ord och bild. Stockholm.
Bohman, A., 1921, Minnesskrift med anledning av Lutherska Missionsföreningens i Stockholm femtioåriga tillvaro
1921. Stockholm.
Boberg, C., 1917, »Waldenström som predikant och författare.» Lektor P. Waldenström. Ett biografiskt samlingsverk
om hans liv och verksamhet. Ed. A. Oldén. Stockholm.
Brattemo, C-E., 1986, »Sven Lidman. Författare, förkunnare, bedjare.» Böner och meditationer i livets alla skiften av
Sven Lidman. Ed. C-E. Brattemo. Skellefteå.
Bredberg, W., 1948, P.P. Waldenströms verksamhet till 1878. Till frågan om Svenska Missionsförbundets uppkomst.
Diss. Stockholm.
Bredberg, W., 1968, Bibelsyn och församlingstanke hos P.P. Waldenström. Stockholm.
Bredberg W. & O. Lövgren, 1953, Genom Guds nåd. Svenska Missionsförbundet under 75 år. Stockholm.
Brilioth, Y., 1945, Predikans historia. Olaus Petri-föreläsningar hållna vid Uppsala Universitet. Lund.
Carlsson, C-G., 1990, Människan, samhället och Gud. Grunddrag i Lewi Pethrus kristendomsuppfattning. (Studia
Theologica Lundensia 44.) Diss. Lund.
Dahlén, R. W., 1999, Med Bibeln som bekännelse och bekymmer — Bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet
1917-1942, men särskild hänsyn till Missionsskolan och samfundsledningen. Diss. Lund.
Dayton, D. W., 1987, Theological Roots of Pentacostalism. New Jersey.
Eldebo, R., 1995, Konsten att predika. Stockholm.
Eldebo, R., 1997, Den ensamma tron. En studie i Frank Mangs predikan. (Studia Theologica Holmiensis 2.) Diss.
Örebro.
Ekman, E. J., 1921, Den inre missionens historia I-III. Stockholm 1896-1902; ny reviderad upplaga, utarbetad av N. P.
Ollén. Jönköping 1921.
Erixon, B., 1986, »Eskatologin inom Pingströrelsen.» Tro & Liv 45, (6/1986).
Fahlgren, S., 1994a, »Frikyrkligt gudstjänstliv — ett försök till orientering.» I enhetens tecken. Gudstjänsttraditioner
och gudstjänstens förnyelse i svenska kyrkor och samfund. Ed. S. Fahlgren & R. Klingert. Örebro.
Fahlgren, S., 1994b, »Karismatiskt orienterad gudstjänst.» I enhetens tecken. Gudstjänsttraditioner och gudstjänstens
förnyelse i svenska kyrkor och samfund. Ed. S. Fahlgren & R. Klingert. Örebro.
Fahlgren, S., 1996, »Baptismens spiritualitet — speglad i gudstjänstlivet. Svenskt perspektiv.» Samfund i förändring.
Baptistisk identitet i norden under ett och ett halvt sekel. Ed. D. Lagergren. (Tro & Liv Skiftserie nr 2.) Stockholm.
Fahlgren, S. & R. Spjuth & B. West, 1999, »Från frikyrka till frihet att vara kyrka — en rapport från ett forum om
församlingen i framtiden. Hyllie Park, Malmö, våren 1999.» Tro & Liv 58 (4-5/1999).
Fahlgren, S., 1999, »Baptistpionjären F O Nilssons budskap.» Tro & Liv 58 (6/1999)
Franzén, B., 1982, »Eskatologiska motiv i svensk frikyrklig predikan. » Predikohistoriska perspektiv. Studier
tillägnade Åke Andrén. Ed. A. Härdelin. (Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska föreningen II:35.) Uppsala.
Fridborg, G., 1998, »Nu kommer ditt festtåg, o Gud. » Tro, frihet, gemenskap. Svensk baptism genom 150 år. Ed. B.
Åqvist. Örebro.
Gunner, G., 1996, När tiden tar slut. Motivförskjutningar i frikyrklig apokalyptisk tolkning av det judiska folket och
staten Israel. (Studia Missionalia Upsaliensia LXIV. Studia Theologica Holmiensis 1). Diss. Uppsala.
Gustafsson, I., 1987, Fred och försvar i frikyrkligt perspektiv 1900-1921. Debatten inom Svenska Missionsförbundet.
Diss. Uppsala.
Johanesson, K., 1990, Retorik eller konsten att övertyga. Stockholm.
Kärkkäinen, V-M., 1999, Ad Ultimum Terrae. Evangelization, Proselytism and Common Witness in the Roman
Catholic — Pentacostal Dialogue (1990-1997). Diss. Helsingfors.
Kennerberg, O., 1996, Innanför eller utanför — en studie av Församlingstukten i nio svenska frikyrkoförsamling. Diss.
Uppsala. Örebro.
Land, S. J., 1993, Pentecostal Spirituality: A Passion for the Kingdom. Sheffield.
Leufvén, Edv., 1920, P. Waldenström som predikant. Diss. Uppsala
37
Lindberg, A., 1991, Förkunnare och deras utbildning. Utbildningsfrågan inom Pingströrelsen. Lewi Pethrus
ideologiska roll och de kvinnliga förkunnarnas situation. (Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis 27.) Lund.
Linderholm, E, 1917, »Fabian Månssons skildringar från frikyrklighetens genombrott. Några kyrkohistoriska
anmärkningar.» Vår Lösen 9:1917.
Linderholm, E., 1924, Pingströrelsen. Dess förutsättningar och uppkomst. Ekstas, under och apokalyptik i Bibel och
nutida folkreligiositet. Stockholm.
Linderholm, E., 1925. Pingströrelsen i Sverige. Ekstas, under och apokalyptik i nutida svensk religiositet. Stockholm.
Lindström, H., 1997, I livsfrågornas spänningsfält. Om P Waldenströms Brukspatron Adamsson – populär folkbok och
allegorisk roman. Diss. Stockholm.
Lindström, H., 1998, »C O Rosenius och P Waldenström i forskningens ljus. Om förskjutningar och förenklingar.» Tro
& Liv 57 (6/1998).
Ljunggren, H., ed., 1992, Helgade hus. Väckelserörelsernas byggnader i Stockholms län 1858-1995. Stockholm
Lundgren, I., 1973, Lewi Pethrus i närbild. Ett intervjusamtal och en bildkrönika. Stockholm
Martin, D., 1990, Tongues of Fire. The Explosion of Protestantism in Latin America. Oxford.
Moberg, U, 1999, Språkbruk och interaktion i en svensk pingstförsamling. En kommunikationsetnografisk studie.
(Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala Universitet 45). Diss. Uppsala.
Newman, E., 1932, Den waldenströmska försoningsläran i historisk belysning. Stockholm.
Oldén, A., ed., 1917, Lektor P. Waldenström. Ett biografiskt samlingsverk om hans liv och verksamhet. Stockholm.
Pethrus, L., 1912, Jesus kommer! Predikningar. Stenografiskt upptecknade. Stockholm.
Pethrus, L., 1929, Predikanten och hans utbildning. Ett ord till den troende allmänheten. Stockholm.
Pethrus, L, 1931, Gud med oss. Predikosamling. Stockholm.
Pethrus, L., 1938, På Bibelns mark. Framgångens hemlighet. Del I. Stockholm.
Pethrus, L,. 1953, Medan du stjärnorna räknar. Vallpojken och vår Herre. Stockholm.
Pingstväckelsens riktlinjer. Utgiven av en pingstkonferens i Berlin. Stockholm. 1917.
Sahlberg, C-E., 1977, Pingströrelsen och tidningen Dagen. Från sekt till kristet samhälle 1907-63. (Skrifter utgivna av
Svenska kyrkohistoriska föreningen. II Ny följd 26.) Diss. Stockholm.
Sjöberg, F., 1923, Utomkyrklig svensk lekmannapredikan under 1800-talet. Homiletisk studie. Diss. Stockholm.
Struble, R., 1982, Den samfundsfria församlingen och de karismatiska gåvorna och tjänsterna. Den svenska
pingströrelsens församlingssyn 1907-1947.(Bibliotheca Historico Ecclesiastica Lundensis 11.) Diss. Lund
Sundén, Hj., 1959, Religionen och rollerna. Ett psykologiskt studium av fromheten. Stockholm.
Sverker, P-A., 1999, Bibelsyn och frälsningslära i John Stotts teologi. (Örebro Missionsskolas skriftserie nr 14.) Diss.
Lund.
Sveriges Frikyrkoråds årsbok 1998.
Thulin, H., 1945, Pingströrelsen. En sociologisk orientering. Föredraget hållet å Stockholms högskola d. 31 okt. 1944.
Stockholm.
Volf, M., 1998, After our likeness. The Church as the Image of the Trinity. Grand Rapids.
Walan, B., 1964, Församlingstanken i Svenska Missionsförbundet. En studie i den nyevangeliska rörelsens sprängning
och Svenska Missionsförbundets utveckling till o. 1890. (Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 6.) Diss.
Stockholm.
Walan, B., 1978, Året 1878. Waldenströmföreläsningarna 1977 Stockholm..
Waldenström, P., 1873, Om försoningens betydelse. Stockholm.
Waldenström, P., 1875, Herren är from. Stockholm.
Waldenström, P., 1876/9, Predikningar öfwer Swenska Kyrkans nya högmässotexter. Del 1/2. Stockholm.
Waldenström, P., 1886, Nya testamentet. Ny öfversättning med förklarande anmärkningar. Första delen. Stockholm.
Waldenström, P., 1919, Samlade predikningar. Andra delen. Stockholm.
Wifstrand, A., 1943, Andlig talekonst. Bidrag till den svenska predikostilens historia. (Samlingar och studier till
Svenska kyrkans historia 6.) Lund.
Åberg, G., 1980, Sällskap – samfund. Studier i Svenska Alliansmissionens historia fram till 1950-talets mitt. Diss.
Lund.
38