Är alla profeter som profeterar?

Är alla profeter som profeterar?
En analys av profeten och profetian i 1 Kor 12-14
Självständigt arbete i BV 15 hp
Maria Cruz
Examinator: Greger Andersson
Handledare: Mikael Tellbe
Examinationsdatum: 2014-05-28
Abstract
The purpose of this study is to investigate Paul’s view on prophets and prophecy in the First letter
to the Corinthians. Is there a difference, according to Paul, between the “gift of prophecy” and a
“prophetic ministry”? The question I explore concerns whether Paul believed everybody who
prophesies to be a prophet or not. In order to answer this question I have made an exegetical
analysis of 1Cor 12:4-11, 27-31; 13:8-10; 14:1-6, 20-25, 29-32, 37-40. I have also investigated the
interpretation presented on these verses by a couple of, primarily evangelical, scholars. I have also
included a short Old Testament background and some central texts from the Acts of the Apostles
concerning prophets and prophecy. My aim has been to compare the similarities and differences
between prophets and prophecy in the NT and the OT and, as a result, find out how this could have
influenced Paul’s perspective on the subject. In order to get a perspective on how this could have
influenced the Christian congregation in Corinth, I have also examined the definition and use of
prophecy in the Greco-Roman world.
Does Paul then assume everyone who prophesies to be a prophet? One thesis, held by some
scholars, is that the persons that prophesied regularly became known as prophets. This is a view that
I agree with. But, as my examination on this topic in First Corinthians demonstrates, even if this is a
reasonable view, it cannot be affirmed.
Key words
Prophet, prophecy, Paul, 1 Cor 12-14, spiritual Gifts
1
Innehåll
Del 1. Inledning .................................................................................................................................................. 5
1.
Bakgrund ................................................................................................................................................. 5
2.
Syfte och problemformulering ................................................................................................................ 5
3.
Metod och avgränsning .......................................................................................................................... 6
4.
Val av material ........................................................................................................................................ 7
5.
Disposition .............................................................................................................................................. 7
6.
Forskningsöversikt .................................................................................................................................. 8
Del 2. Bakgrund ............................................................................................................................................... 10
1.
Profeter och profetia i GT ..................................................................................................................... 10
1.1. Begreppsanalys ..................................................................................................................................... 10
1.2. Tidiga och sena profeter i GT................................................................................................................ 11
1.3. Vad kännetecknar en profet i GT? ........................................................................................................ 11
2.
Profeter och profetia i NT ..................................................................................................................... 12
2.1. Pingstdagen (Apg 2:17-21) ................................................................................................................... 12
2.2. Profeter och profetia i NT ..................................................................................................................... 13
2.3. Profeter och profetia i Apostlagärningarna.......................................................................................... 15
2.4. Konklusion ............................................................................................................................................ 17
3. Profeter och profetia i den grekisk-romerska kulturen ............................................................................... 17
3.1. Profeter och orakler ............................................................................................................................. 17
3.2. Konklusion ............................................................................................................................................ 19
Del 3. Första Korintherbrevet .......................................................................................................................... 20
1.
Församlingen i Korinth .......................................................................................................................... 20
1.1. Staden Korinth ...................................................................................................................................... 20
1.2. Brevets författare, tillkomst och mottagare ......................................................................................... 21
1.3. Husförsamlingar ................................................................................................................................... 22
2.
Brevets övergripande syfte ................................................................................................................... 22
2
2.1. Kap. 1-7 ................................................................................................................................................. 23
2.2. Kap. 7:1-16:12....................................................................................................................................... 24
2.3. Konklusion ............................................................................................................................................ 25
3. Kapitel 12-14: övergripande syfte .............................................................................................................. 26
3.1. Andlighet .............................................................................................................................................. 26
3.2. Pneumatika och charismata ................................................................................................................. 27
3.3. Kroppsmetaforen.................................................................................................................................. 28
3.4. Kärlekens väg ........................................................................................................................................ 29
3.5. Kvinnliga profeter ................................................................................................................................. 29
3.6. Olika syn på profeter utifrån 1 Kor 12-14 ............................................................................................. 31
3.7. Konklusion ............................................................................................................................................ 33
4. Textanalys .................................................................................................................................................... 34
4.1. 1. Kor 12:4-11 ....................................................................................................................................... 34
4.2. Diskussion ............................................................................................................................................. 35
4.3. 1 Kor 12:27-31 ...................................................................................................................................... 36
4.4. Diskussion ............................................................................................................................................. 38
4.5. 1 Kor 13:2, 13:8-10 ............................................................................................................................... 39
4.6. Diskussion ............................................................................................................................................. 40
4.7. 1 Kor 14:1-6 .......................................................................................................................................... 40
4.8. Diskussion ............................................................................................................................................. 41
4.9. 1 Kor 14: 20-25 ..................................................................................................................................... 42
4.10. Diskussion ........................................................................................................................................... 44
4.11. 1Kor 14:29-33 ..................................................................................................................................... 45
4.12. Diskussion ........................................................................................................................................... 47
4.13. 1Kor 14:37-40 ..................................................................................................................................... 48
4.14. Diskussion ........................................................................................................................................... 49
Del 4. Avslutning .............................................................................................................................................. 51
1.
Slutdiskussion och konklusion .............................................................................................................. 51
1.1. Paulus om profetians nådegåva ........................................................................................................... 51
3
1.2. Paulus om profeter ............................................................................................................................... 51
1.3. Konklusion ............................................................................................................................................. 51
Bibliografi......................................................................................................................................................... 53
4
Del 1. Inledning
1. Bakgrund
Jag har funderat en hel del över hur man ska förstå profetens funktion i Nya Testamentet (NT), och
framför allt profetens funktion efter pingstdagen. Jag har själv stött på olika sätt att se på profeter
idag, allt från att tillskriva dem mycket makt och auktoritet till att inte tala om dem alls. I den
rörelse jag själv finns med i, med influenser av vad man brukar kalla ”simple church” eller ”organic
church”, ser man tjänstegåvorna, inklusive den profetiska tjänsten som en viktig funktion i en
missionell rörelse.1 Utifrån ett personligt intresse för hur man ska förstå de begrepp man brukar
kalla för tjänstegåvor har jag alltså valt att titta närmare på hur man, på nytestamentlig grund, kan
förstå det man kallar ”den profetiska tjänstegåvan”. Jag vill därför fördjupa mig i vad begreppen
profet och profetia innebär och på så sätt öka min förståelse för hur en profet och en profetia
fungerar i NT.
2. Syfte och problemformulering
Att försöka ge en helhetsbild av detta är alldeles för stort för den här typen av uppsats. Jag har
därför valt att framför allt titta på vad Paulus säger om profeter och profetia i Första
Korinthierbrevet. Förhoppningsvis kan denna uppsats ge ett litet bidrag till en större förståelse för
tolkningen av profettjänsten i NT.
Syftet med uppsatsen är alltså att undersöka om Paulus skiljer mellan att profetera och att vara
profet. Paulus talar i Första Korintierbrevet om att Gud har gjort vissa till profeter i församlingen,
och han talar även om gåvan att profetera. Gör Paulus skillnad mellan dessa begrepp; är det två
olika funktioner eller samma?
Utifrån dessa frågor har jag således landat i följande problemformulering: Är alla profeter som
profeterar, enligt Första Korinthierbrevet? För att besvara den frågan kommer jag att arbeta med
några stödfrågor:
-
Vad innebär begreppet profet i GT?
-
Hur används begreppet profet efter pingstdagen?
-
Vilka skillnader finns mellan profeter i GT och profeter efter pingstdagen?
1
Simple church/ Organic church är begrepp för en typ av rörelse av församlingar som möts i t.ex. hem eller på caféer.
Tanken är att ”hålla det enkelt”. Man betonar bland annat varje församlingsmedlems uppgift att bidra med något när
man kommer tillsammans. Församlingsstrukturen är mer rörlig/flytande än statisk. Vilket innebär att vilka som möts
tillsammans och var man möts är föränderligt. Exempel på ledare som står i den här typen av rörelse är Neil Cole, Alan
Hirsch, Felicity Dale och Frank Viola.
5
-
Vad menar Paulus när han använder begreppet profet respektive profetia i Första
Korinthierbrevet?
-
Vilka syftar Paulus på när han talar om profeter i Första Korinthierbrevet?
De tre översta frågorna kommer endast beröras ytligt och svaren kommer tjäna som
bakgrundsmaterial för min specifika frågeställning.
3. Metod och avgränsning
Min metod skulle man kunna kalla för en historisk – grammatisk metod. Detta innebär att
bibeltexterna fungerar som primärkällor samtidigt som jag försöker tolka dem utifrån det historiska
sammanhang de skrevs i. Jag gör en språklig exeges över Första Korinthierbrevet med fokus på kap.
12:4-11, 27-31; 13:8-10; 14:1-6, 20-25, 29-32, 37-40. Dessa texter tjänar som primärkällor för
uppsatsen. För att få en tydligare bild av profetens roll gör jag en kortfattad analys av profetens och
profetians roll i Gamla Testamentet (GT). Vidare undersöker jag hur begreppen används i NT. Här
har jag valt att begränsa mig till de texter som talar om profeter och profetia i Apostlagärningarna.
Apostlagärningarna är relevant för att få en förståelse av pingstdagens betydelse för den profetiska
gåvan. Studiet av Apostlagärningarna tjänar, liksom studiet av profeter i GT, främst till att ge en
fördjupad förståelse av hur Paulus själv kan ha tolkat de olika begreppen. Jag har undersökt ett par
olika exegeters tolkningar av texterna för att bilda mig en uppfattning om hur profetia uppfattades i
den tidiga kristna kontexten. Dessa texter, d.v.s. sekundärlitteraturen, fungerar sedan som bollplank
med syfte att pröva mina slutsatser av analysen i Första Korinthierbrevet. Fokus ligger alltså
framför allt på profetens och profetians roll i den första kristna församlingen i Korinth.
Då frågan hur man ska förstå vad Paulus menar med att kvinnorna ska tiga vid
sammankomsterna (14:34) skulle kunna utgöra en hel uppsats i sig, kommer jag endast beröra den
ytligt i uppsatsen.
Utifrån en språklig analys av texterna i Första Korinthierbrevet undersöker jag hur andra
exegeter tolkar dem och för en diskussion kring detta. I uppsatsen analyserar jag varje textavsnitt
för sig och presenterar först de olika exegeternas tolkningar, och prövar dessa mot min egen analys.
Jag presenterar sedan mina slutsatser i en avslutande diskussion i anslutning till varje textavsnitt.
Den språkliga analysen presenteras inte i någon egen del av uppsatsen utan fungerar som en hjälp
när det gäller att bedöma olika tolkningar. Avslutningsvis landar jag i en slutdiskussion som består
av två delar. För det första: Vad säger Paulus om profetians nådegåva, i Första Korinthierbrevet?
För det andra: Vad säger Paulus om profeter i Första Korintierbrevet?
6
Detta innebär att jag utelämnar evangelierna och Uppenbarelseboken. Jag tar alltså inte upp
frågan om huruvida Johannes döparen ska betraktas som en GT eller NT-profet. Jag kommer inte
heller att beröra innebörden av Jesus som profet och hans profetiska roll.
4. Val av material
I första hand studerar jag de valda bibeltexterna i Första Korinthierbrevet. Jag utgår från B2000 om
inget annat anges. I den språkliga analysen använder jag mig av Nestle – Alands Novum
Testamentum Graece och Ivar Heikel och Anton Fridrichsens Grekisk-Svensk ordbok till Nya
Testamentet och de apostoliska fäderna (27:e upplagan). Vid de tillfällen jag anger möjliga
översättningar använder jag mig således av Grekisk-Svensk ordbok till Nya Testamentet och de
apostoliska fäderna, om inget annat anges.
När det gäller sekundärlitteratur har jag valt att främst undersöka fyra olika exegeters tolkning
av texterna: Gordon D Fee, Anthony C. Thiselton, David E. Garland och Ben Witherington. Dessa
kan betraktas som evangelikala, vilket också är den tradition jag själv står i. Detta kan naturligtvis
ses som en svaghet men jag har medvetet valt dem då jag framför allt vill undersöka mitt eget
sammanhangs perspektiv och tolkning. Jag har även valt att lyfta in tolkningar av Wayne Grudem.
Även om Grudem anses vara evangelikal skiljer han sig i någon grad från de övriga. Jag har utöver
detta inkluderat några andra exegeter och som inte står i en tydlig evangelikal tradition men som ger
ett viktigt bidrag till diskussionen, nämligen James Dunn (metodist) och David Aune (lutheran).
Avslutningsvis, väljer jag att även lyfta in Wire som skriver utifrån ett explicit feministiskt
perspektiv.
5. Disposition
Efter den inledande del 1, ger jag i del 2 en bakgrund till begreppet profet. Här gör jag en
begreppsanalys och ger en kortfattad överblick av profeterna i GT. Sedan försöker jag reda ut hur
begreppet profet och profetia används i Nya Testamentet, med fokus på Apostlagärningarna. Här
presenterar jag även kortfattat hur begreppet profet och profetia kan ha förståtts i den grekiskromerska världen. Detta får sedan tjäna som bakgrundsmaterial till de texter i Första
Korintherbrevet, som jag analyserar närmare. Del 3 består av en exeges av Första Korintherbrevet.
Jag börjar med att ge en kort historisk bakgrund till brevet och presenterar sedan brevets och de
7
specifika kapitlens övergripande syfte. Sedan analyserar jag de utvalda texterna och presenterar
mina slutsatser. Del 4 består av en slutdiskussions och konklusion.
6. Forskningsöversikt
Det har forskats en hel del över 1 Kor 12-14, och profetians gåva och tjänst. Det är därför svårt att
ge en helhetssyn över ämnet. Jag väljer här att ge exempel på några viktiga bidrag.
Termen propheteia (profetia) har analyserats av ett flertal exegeter. Några av dessa är E
Fascher, E Cothonet, T.M. Crone, G. Dautzenberg, U Muffler, J Panagopoulos, E.E. Ellis, D. Hill,
W. Grudem och D. E. Anne.2 Cothonet, Hill och Ellis anser att profetia går att jämföra med
predikan och undervisning, något som bland annat Max Turner har vänt sig emot.3
Dautzenberg och David Aune har analyserat den judiska traditionen och den apokalyptiska
diskursen för att utifrån detta förstå profetia i NT. Dautzenberg har framför allt undersökt konceptet
mysterium/gåta i den judiska apokalyptiken.4 Aune har gjort en analys av profeter och profetia i den
grekisk-romerska världen. Han redogör för hur korinthierna kan ha betraktat och uppfattat profetia
utifrån sin socio-kulturella bakgrund. Aune har även analyserat profetia utifrån judisk kontext och
går emot antagandet att varje församlingsmedlem genom Anden har profetisk gåva.5
Earl Ellis har analyserat kristen profetia kontextuellt samt i relation till apokalyptisk
bakgrund, bl. a. utifrån Daniels bok.6 Även Ulrich Müller har undersökt det apokalyptiska temat,
men med inriktning på domsorakler. Dessa menar han, kan innefatta undervisning och inte endast
proklamation.7
Wayne Grudem har i sin monografi om profeter och profetia redogjort för, bland annat,
skillnaden mellan profeter i GT och profeter i NT. Grudem menar, att det är apostlarna i NT som
står närmast GT-profeterna.8 Att Jesus valde benämningen apostlar istället för profeter har att göra
med den urvattning av begreppet profet, som hade skett i samtiden. Därför, menar Grudem, var det
nödvändigt att använda ett nytt begrepp.9 Grudem menar att de som benämns profeter inte har
samma auktoritet som apostlarna och att tilltalen inte bör betraktas som auktoritativa på det sätt som
profetiska tilltal betraktades i GT. Han anser vidare att den som profeterar också är en profet.10
2
Turner 1985, 10.
Turner 1985, 13.
4
Thiselton 2000, 958.
5
Aune 1983, 200-201.
6
Thiselton 2000, 959.
7
Thiselton 2000, s 961.
8
Grudem 2000, 41.
9
Grudem 2000, 35.
10
Grudem 2000, 117.
3
8
Max Turner har analyserat innebörden av profetians gåva.11 Han går bl.a. emot påståendet att
apostlarna hade en större auktoritet än NT-profeterna när det gällde att tala Guds ord och menar att
det inte fanns någon stark distinktion mellan apostlar som profeterar och profeter som profeterar.12
Karl Olav Sandnes har tagit upp frågan om Paulus självförståelse; likheterna mellan honom
som apostel och GT:s profeter. Sandnes redogör för likheter mellan det som Paulus tillskriver sig
själv som apostel och GT-profeterna: hans dramatiska kallelse vid Damaskus jämfört med GTprofeternas kallelser; hans sändning jämfört med GT-profeterna. Sandnes slutsats är, likt Grudems,
att apostel-profeten Paulus är en efterträdare till GT:s skriftprofeter, medan tidiga kristna profeter
står närmre den bredare strömmen av profeter i GT, judendomen och den grekisk- romerska
världen.13
Cecil Robeck har gett en analys av Paulus förhållande till profetia i GT, Paulus personliga
erfarenheter angående det profetiska och Paulus egna reflektioner över profetia. Robeck konstaterar
att Paulus alternerar mellan begreppen ”profet” och ”den som profeterar” och menar att det inte går
att förklara varför.14
Ben Witherington har velat påpeka problemet med att många NT-exegeter drar felaktiga
slutsatser om profetia i den grekisk -romerska kontexten.15 Något som även har påverkat hur
exegeter tolkar profetia i Första Korinthierbrevet. Witherington menar att ordet för extas (mania)
har blivit feltolkat; ordet tolkas oftast i termer av ”hysteri” eller ”galenskap”, men att det snarare
bör tolkas som ”hänryckning” eller ”hänförelse”.
Gordon Fee har hävdat att alla troende potentiellt är profeter, men att endast de som fungerade
i gåvan regelbundet kallades profeter.16 Denna tes delar han med bl.a. David Garland och James
Dunn.17
Avslutningsvis är det flera forskare som velat lyfta frågan utifrån ett kvinnoperspektiv.
Antoinette Wire har gett ett viktigt bidrag när hon visat på att Paulus i Första Korinthierbrevet
framför allt vill ta itu med kvinnliga profeter.18
11
Turner 1985, 10-18.
Turner 1985, 16.
13
Sandnes, 252-253.
14
Robeck 1993, 257.
15
Witherington 1995, 278-279.
16
Fee 1987, 621.
17
Garland 2003, 599. Dunn 1995, 281.
18
Wire 1990, 1.
12
9
Del 2. Bakgrund
I syfte att ge en bakgrund till analysen av begreppen profet och profetia i Första Korinthierbrevet,
ger jag här en översikt av begreppen i GT, NT och i den grekisk- romerska kulturen. Hur kan Paulus
och korinthierna ha förstått dem?
1. Profeter och profetia i GT
1.1. Begreppsanalys
Enligt C.H Peisker kommer ordet ”profetera” från det grekiska ordet
vilket betyder
”någon som talar för någon annan”. Ordet är sammansatt av två ord. Det ena är ph , vilket betyder:
att ”säga” eller ”förkunna”; ordet har alltid en religiös betydelse. Det andra ordet är ett prefix, pro,
vilket betyder: ”före”, ”i förväg”.19
En profet kan utifrån detta förklaras som någon som förutsäger. Men, påpekar Peisker, när
ordet pro använd tillsammans med andra verb pekar dessa inte på framtiden, till exempel
Dessa ord betyder: ”att förkunna öppet”, ”proklamera offentligt”. Därför, menar han,
borde proph
översättas på samma sätt. En profet kan då beskrivas som någon som talar eller
deklarerar, men med en religiös prägel. Ordet
ger särskild tyngd och auktoritet åt profetens
ord.20
Thoralf Gilbrant menar att det ord i hebreiskan som vanligtvis används för profet – navi´– har
en okänd språklig härledning. Enligt Gilbrant skulle man möjligtvis kunna härleda det till det
akekadiska ordet navu, vilket betyder ”att ropa” eller ”förkunna”, men detta är osäkert.21
Åke Viberg anser att innebörden för navi´ och
väl hänger samman, något som
framgår i 2 Mos 7:1-2, där Aron träder in i rollen som Moses profet. Aron är den som talar i Moses
ställe. Viberg kommenterar: ”En profet kan därför sägas vara någon som är utvald att förmedla ett
budskap som är honom eller henne givet, och som också talar med en auktoritet som hör till den
som sänder.”22
Enligt Peisker kan profeten, i tidiga GT-texter, också ha titeln ´ish ´elohim, vilket betyder
”gudsman”.23 Vidare, menar han, används även de hebreiska orden ro´eh och chozeh, som båda
betyder siare. Siaren hade förmågan att se hemligheter och framtida händelser (t.ex. 1Sam 9:6-20).
19
Peisker 1978, 74.
Peisker 1978, 75.
21
Gilbrant 1988, 245.
22
Viberg 2003, 17.
23
Peisker 1978, 77.
20
10
Hos siaren låg betoningen på visioner, och hos profeten på orden (Jes 30:10).24 Peisker skriver:”The
OT prophet is a proclaimer of the word, called by God to warn, exhort, comfort, teach, and counsel,
bound to God alone and thus enjoying a freedom that is unique.”25
Enligt Viberg användes termen ´ish ´elohim för att beteckna personer med särskilda krafter, i
tidiga GT-skrifter (Dom 13:6, 8). Senare kom den att bli mer av ett epitet på religiösa ledare i Israel,
t.ex. Elia och Elisa (1Kung 17:18, 24; 2 Kung 1:9-16).26
1.2. Tidiga och sena profeter i GT
Man brukar dela in profeterna i GT, i tidiga och sena profeter. De tidiga profeterna läser vi om i
Josua till och med Andra Kungaboken. Dessa kallas, enligt Viberg, ibland även för ickeskriftprofeter. De omnämns i de historiska böckerna men har inga egna skrifter. Att göra den här
indelningen är emellertid inte helt korrekt, påpekar han, då det inte finns något som säger att de
tidiga profeterna inte skrev ned sina profetior och då man heller inte vet exakt hur, eller av vem, de
senare profetiorna skrevs ner.27
Enligt R. Rendtorff var det bland dessa vanligt förekommande med profetgrupper. Rendtorff
anger att vi möter dessa grupper tidigt i Israels historia (1 Kung 18-19, 1 Kung 22). Elia, menar han,
verkar ha varit ledare för en grupp profeter (2 Kung 2-9). Samuel fanns likaså bland andra profeter
men verkade även individuellt (1 Sam 19:18).28 Hur sambandet mellan dessa och de fristående
profeterna såg ut är dock, enligt Rendtorff, oklart.
1.3. Vad kännetecknar en profet i GT?
Gilbrant menar att profeterna i GT var kallade och sända med ett särskilt budskap från Herren.
Vissa av dem, hade en specifik kallelseupplevelse, vilket framför allt framträder hos de så kallade
skriftprofeterna (Am 7:15 Jes 6:1 ff., Jer 1:4 f., Hes 3:1 ff.). Profeterna, uppsöktes vid vissa
tillfällen för att ge råd från Herren (t.ex. 1 Sam 28:6, 1 Kung 22:5, 7). De uppträdde även spontant
(t.ex. Jer 26:12). Deras förkunnelse handlade, menar Gilbrant, om dom (t.ex. 2 Sam 12:1-5), men
också om frälsning. Frälsningen kunde ha en eskatologisk dimension (t. ex. 2 Sam 7:8-16), men
framför allt gällde den seger i strid och dylikt (t.ex. 1 Kung 20:13-28).29 Vidare, anser Gilbrant, kan
24
Peisker 1978, 77.
Peisker 1978, 79.
26
Viberg 2003, 21.
27
Viberg 2003, 15.
28
Rendtoff 1985, 955,
29
Gilbrant 1988, 246.
25
11
vi se att vissa profeter fick i uppgift att utföra symbolhandlingar, i vilka profeterna själva fungerade
som ett tecken (t.ex. Jer 16:1ff.).30
Viberg menar att man kan se en röd linje i vad profeterna adresserar, framför allt social
orättvisa och avgudadyrkan (t.ex. Am 4:4-5). Israels felaktiga gudstjänstliv var också ett centralt
tema i förkunnelsen (t.ex. Am 5:21-24).31 Profeterna fungerade som förbindelselänk mellan Gud
och människor (Am 5:4, 7:2). Detta, menar Viberg, är dock inte endast utmärkande för profeter utan
även för kungar, präster och vishetslärare. Karakteristiskt för just profeten, är dock att han eller hon
förmedlar något direkt från Gud.32 Profeten kunde även i vissa fall se in i framtiden, detta var dock
inte en central funktion i hans eller hennes kallelse.
2. Profeter och profetia i NT
2.1. Pingstdagen (Apg 2:17-21)
På pingstdagen blir Guds Ande utgjuten över alla människor. Med syfte att förklara det som händer,
citerar Petrus Joel 2:28- 32:
17 Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor.
Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha
drömmar. 18 Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och
de skall profetera. 19 Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på
jorden, blod och eld och moln av rök. 20 Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan
Herrens dag kommer, den stora och strålande. 21 Men var och en som åkallar Herrens namn
skall bli räddad.
I Apostlagärningarna kan vi läsa att lärjungarna började tala andra tungomål när Anden kom över
dem (Apg 2:4). Petrus tycks associera talet med andra tungomål med profetian. Detta beskrivs som
ett tal ingivet av Anden, som uppenbarade Guds gärningar för dem som lyssnade (Apg 5-11). David
Farnell skriver: “It is highly significant that Peter linked this beginning of NT prophecy with
prophetic phenomena of the OT. The same word for "prophecy" is used to depict NT prophecy as is
used in the LXX translation of Joel…”33
30
Gilbrant 1988, 250.
Viberg 2003, 30-31.
32
Viberg 2003, 17.
33
Farnell 1991, 171-172.
31
12
F.F Bruce menar att gåvan att profetera, i den tidiga församlingen, liknade gåvan att tala i
tungor, men påpekar skillnaden mellan det tungotal vi kan läsa om i Apg 2 och det tungotal Paulus
talar om i Första Korinthierbrevet. I Korinth var tungotalet obegripligt tills någon uttydde det
medan de ord som talades i Jerusalem på Pingstdagen förstods på en gång av dem som hörde dem.34
Det är inte helt enkelt att klargöra vad Lukas menar med att ”profetera”. Rymmer detta begrepp
även tungotal? Turner skriver: ”Luke almost certainly regarded this diversity of gifts as coming
under the general title prophetism (prophecy and related phenomena), but it is a moot point whether
he would have called all these gifts prophecy as such; certainly there is no evidence that he does.35
Att Petrus citerar från Joel på pingstdagen, kan uppfattas som ett tecken på att Anden nu är
tillgänglig för alla, då den är utgjuten över ”alla människor”. Dunn talar om detta i termerna ”the
ancient hope of Moses” och menar att Lukas tolkar pingstdagens händelser utifrån detta.36 I 4 Mos
11:29 säger Mose: ”Blir du kränkt å mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om
Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!” Detta är ett svar på Josuas uppmaning att
stoppa Eldad och Medad – de hade stannat kvar i lägret när Anden kom över de sjuttion äldste, som
profeterade, trots att de inte var bland de utvalda. Enligt Dunn ansåg Lukas att alla som hade
omvänt sig genom Anden tog emot gåvan att profetera, vilket tydliggörs i, bland annat, Apg 2:17,
38.37 I vers 38 säger Petrus att den som omvänder sig och låter sig döpas får ”den heliga anden som
gåva”. Trots att det förväntades att alla som tog emot Anden kunde profetera, menar Dunn, verkar
det som att vissa hade gåvan att profetera i större mått.38 Även Turner är inne på samma linje. Han
drar slutsatsen att även om man inte säkert kan konstatera att Lukas ansåg att alla kristna, i någon
mån, profeterade, är detta ett rimligt antagande.39
2.2. Profeter och profetia i NT
Aune anger att termen
förekommer 144 gånger i hela NT, varav 86 hänvisar till GT-
profeter. Han menar att man, i tidig kristendom, använde benämningen profet om individer, utifrån
den rådande förståelsen av profeter i GT. Ordet
används nitton gånger i NT, och då om
specifika personer, anger Aune. Utöver de tolv profeter och profetissor som omnämns i
Apostlagärningarna, är det endast Isebel (Upp 2:20) och Johannes (författaren till
34
Bruce 1988, 229, 52.
Turner 1985, 15.
36
Dunn 1995, 170.
37
Dunn 1995, 170.
38
Dunn 1995, 171.
39
Turner 1985, 15.
35
13
Uppenbarelseboken) som identifieras som profeter i NT (förutom Johannes döparen och Jesus som
profet).40
Grudem anser, till skillnad från Aune, att det är apostlarna i NT som står närmst GT-profeterna.
Apostlarna är att betrakta som sända av Jesus, med auktoritet att tala Guds ord och grunda nya
församlingar.41 Att Jesus valde benämningen apostlar istället för profeter, hävdar Grudem, har att
göra med den urvattning av begreppet profet, som hade skett i samtiden. Enligt Grudem ansågs
termen apostel vara mer lämplig då den inte var särskilt vanligt förekommande, och betyder
”sänd”.42 Vidare redogör Grudem för skillnaden mellan profeter i GT och NT. Profeterna i GT
fungerade som förmedlare av direkta tilltal från Gud och det var uppfyllelsen av de detaljrika
profetiorna som gav profeten speciell auktoritet.43 Den som profeterade något Gud inte hade befallt
skulle dö (5Mos 18:20). Profeternas ord i GT var Guds egna ord; detta, anser Grudem, kan man inte
säga om profeternas ord i NT.44
Farnell bemöter Grudems förståelse av apostlar som profeternas efterträdare, och skriver att
Grudem bygger detta antagande på en tolkning av Ef 2:20, där han ser apostlar och profeter som
synonymer (på grund av att det finns en gemensam artikel till begreppen).45 Farnell hävdar att
denna tolkning inte håller. Versen behöver ses, menar han, i ljuset av Ef 4:11, där Paulus tydligt
använder två olika artiklar när han talar om apostlar och profeter. Eftersom Paulus här skiljer på
apostlar och profeter, menar Farnell att detta troligtvis var hans avsikt även i Ef 2:20.46
Farnell går även emot Grudems påstående att profetia inte hade samma auktoritet i NT som i
GT, och menar att det inte finns något i NT som tyder på att det skulle finnas betydande skillnader
mellan profetia i de två testamenten.47
Vissa exegeter hävdar att Paulus ansåg sig vara profet. En av dessa är Karl Olav Sandnes som
kommenterar likheterna mellan Paulus som apostel och profeterna i GT. Sandnes redogör för
likheter mellan det som Paulus tillskriver sig själv som apostel: hans dramatiska kallelse vid
Damaskus jämfört med GT-profeternas kallelser och hans sändning jämfört med GT-profeternas.
Enligt Sandnes skiljer detta sig från de tidigt kristna profeterna, som inte verkar tagit emot en
särskild kallelse för en livsuppgift.48 Han anser att Paulus åhörare uppfattade hans presentation av
sig själv, i likhet med de gammaltestamentliga profeterna.49 Detta var, skriver, Sandnes, också
40
Aune 1983, 195-196,
Grudem 2000, 41.
42
Grudem 2000, 35.
43
Grudem 2000, 79. Se lista för exempel.
44
Grudem 2000, 22-24.
45
Farnell 1991, 163. För utförligare analys av dessa verser, se Farnell, 163-169.
46
Farnell 1991, 169.
47
Farnell 1991, 172.
48
Sandnes 1988, 15-16.
49
Sandnes 1988, 248.
41
14
Paulus intention. Paulus ville att korinthierna skulle förstå skillnaderna mellan honom, som
förkunnare av mysteriet – evangeliet om Kristus – och dem själva som kristna profeter. Detta
evangelium skulle inte, och kunde inte testas av människor. Sandnes slutsats är att apostel-profeten
Paulus är en efterträdare till GT:s skriftprofeter, medan tidiga kristna profeter står närmre den
bredare strömmen av profeter i GT, judendomen och den grekisk ˗ romerska världen.50
Även om både Sandnes och Grudem gör intressanta iakttagelser om apostlarnas likhet med
skriftprofeterna, tenderar de att läsa in väl mycket i texterna, speciellt då de drar slutsatser som inte
direkt ges stöd av enskilda texter. Det står inte någonstans i NT att apostlarna är profeternas
efterträdare, och även om det är troligt att Paulus profeterade, kallas han inte profet.
2.3. Profeter och profetia i Apostlagärningarna
Flera profeter omnämns i Apostlagärningarna, bland annat Agabos. Agabos förmedlar ett budskap
om något som ska ske med Paulus. Det finns några viktiga saker att notera. I Apg 11:27-28 står det
att några profeter från Jerusalem kom till Antiochia. En av dem var Agabos, som genom Andens
ingivelse förutsa att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen. Denna förutsägelse,
tillägger Lukas, gick också i uppfyllelse under kejsar Claudius. I Apostlagärningarna 21:10-11,
omnämns Agabos än en gång. Agabos använder, i denna text, uttrycket: ”Så säger den heliga
Anden”; han talar, liksom lärjungarna på pingstdagen, med ord som Anden inger honom. Vidare
anges att Paulus lyssnar på Agabos men beslutar sig för att ändå åka. Det framkommer även, att
profetian inte är helt korrekt. Agabos hävdar att judarna kommer binda Paulus. Det var emellertid
inte judarna utan romarna som band honom. Agabos profeterar att judarna kommer överlämna
Paulus till hedningarna. Detta uttalande stämmer inte i detalj, då Lukas anger att judarna slutade
misshandla Paulus och att kommendanten sedan kom fram och arresterade honom på eget bevåg
(Apg 21:27-33).51
Agabos tilltal är alltså inte helt felfritt och leder inte heller till att Paulus rättar sig efter det.
Grudem menar att det här finns en uppenbar skillnad mellan GT och NT; i GT gick profetiorna helt
i uppfyllelse, något Lukas inte nämner något om. Enligt Grudem är den här typen av bristande
precision jämförbar med den typ av profetia vi hittar i Första Korinthierbrevet, där profeten tar emot
någon form av uppenbarelse och sedan meddelar den med sina egna ord. Profeten har den allmänna
uppfattningen klar för sig, men detaljerna, menar Grudem, kan bli något fel.52 Noteras bör dock att
Agabos aldrig uppmanar Paulus att göra det ena eller det andra, utan endast förmedlar det Gud
ingav honom. Även om profetian inte går i uppfyllelse i detalj, gör själva summan av den det.
50
Sandnes 1988, 252-253.
Så även Grudem 2000, 78.
52
Grudem 2000, 80-81.
51
15
Bruce påpekar att Agabos aldrig uppmanar Paulus att avbryta sin resa mot Jerusalem och
menar att profetian påminner om Gammaltestamentlig profetia, då den innehåller både ord och
handling; Agabos tar Paulus bälte och binder sina händer och fötter innan han profeterar.
Handlingen hade lika stor del i profetian, som orden.53
Liksom i GT, profeterade även kvinnorna. Filippos hade fyra ogifta döttrar och Lukas anger
att de kunde profetera (Apg 21:9). Detta bekräftar även det som sägs i 1 Kor 11:1-16, att kvinnor
profeterar. Döttrarna benämns dock inte som profeter eller profetissor utan endast som några som
profeterade.
I församlingen i Antiochia, omnämns profeter och lärare (Apg 13:1). Här verkar det som att
Paulus fungerade antingen som profet eller lärare, innan han blev utsänd som apostel. Paulus talar
om sig själv som lärare i 1 Tim 2:7, vilket skulle kunna indikera att han även hade den funktionen i
Antiochia. Enligt Dunn betraktade Lukas inte Paulus som profet utan som lärare. Lukas anger
Barnabas, Symeon och Lucius som profeter. Manaen och Saul verkar vara lärare. Detta, menar
Dunn, bekräftas av att Lukas aldrig talar om att Paulus profeterar.54 Barnabas, påpekar han, var
uppenbarligen högt aktad som profet då han omnämns först och då han, av allt att döma, spelade en
viktig roll i de tidiga församlingarnas missionsarbete (Apg 9:27; 11:22ff., 25f., 30; 12:25; 13:115:39; 1 Kor 9:6).55
Judas och Silas är enligt Apg 15:32 profeter. De uppmuntrade och styrkte församlingen. Att
profetians funktion är att uppmuntra och styrka stämmer väl överens med 1 Kor 14:3, som talar om
att den som profeterar ger uppmuntran, förmaning och tröst.56
Lärjungarna i Efesos (Apg 19:5-6) blev uppfyllda av Anden när Paulus lade händerna på dem;
de började tala i tungor och profetera. Här verkar det som att profetia är en följd av, och ett tecken
på, att bli uppfylld av Anden. Denna bibeltext visar likheter mellan profetia och den profetia som vi
kan läsa om i 1 Sam10:10-11: Saul har precis blivit smord till kung när han möter en ”skara profeter
som kommer emot honom”.57 Guds Ande faller över Saul och han grips av extas, liksom profeterna.
När den ”profetiska extasen” var över, sägs det att han återvände hem.58 På liknande sätt började
lärjungarna i Efesos profetera när Anden föll över dem. Dessa lärjungar benämns dock inte som
profeter. Enligt Aune var den här typen av profetia (och som även som omtalas i
Apostlagärningarna 2:1-21; 8:14-17; 10:44-46) – då Anden faller över en grupp människor och de
53
Bruce 1988, 401.
Dunn 1995, 171.
55
Dunn 1995, 172.
56
Folkbibelns översättning översätter ordet
i 1 Kor 14:3 med ”uppmuntran”, till skillnad från B2000 som
överätter med ”bygga upp”.
57
Så även Dunn 1995, 174.
58
B2000 använder ordet extas. Det gör varken Folkbibeln, New King James version, New International Version eller
New American Standard Bible.
54
16
börjar profetera – inte var vanligt förekommande i församlingssammanhang i NT. Aune menar att
profetia av det slaget endast förekom när en samling människor, som tidigare inte upplevt Guds
närvaro, blev fyllda av Anden. Följden av detta var profetiskt tal och tungotal. Aune kommenterar
att den mer vanligt förekommande typen av profetia, det vill säga när en person profeterar i
församlingen, förekom bland dem som var kallade att vara profeter, och oftast inom ramen av en
grupp profeter.59
2.4. Konklusion
Profetia i NT är, liksom tungotal, Andeinspirerat tal. Det finns olika sätt att tolka hur Andens
utgjutande på pingstdagen påverkade profetians funktion. Vissa menar att följden blev att alla
troende potentiellt är profeter, medan vissa menar att man inte kan dra den slutsatsen. Det vi kan se
är att något händer i och med pingstdagen. Petrus, alternativt Lukas, förstod händelsen som att Joels
profetia nu hade gått i uppfyllelse. Efter denna händelse kan vi läsa om både grupper av människor
som profeterar när de fylls av Anden, och om individer som profeterar i olika situationer. Vissa
personer kallas för profeter, dock inte alla som profeterar. Frågan om alla kristna, på grund av vad
som hände på pingstdagen, potentiellt kan profetera går inte med säkerhet att svara på. En skillnad
vi kan se mellan profeter i GT och profeter i Apostlagärningarna är att Lukas inte nämner något om
specifika kallelser. Vi kan även se att inte alla profetior gick i uppfyllelse i detalj.
Texterna i Apostlagärningarna talar om att det fortfarande fanns de som kallades profeter efter
pingstdagen. Det som verkar utmärka dessa, är att vissa kunde förutsäga vad som skulle ske
(Agabos), och att de talade ord som uppmuntrade och styrkte (Judas och Silas). Att kunna förutsäga
vad som ska ske kan härledas till profetians funktion i GT. Att tala Andeinspirerade ord till
församlingen är nära besläktat med profeterna i GT, som talar både dom och frälsning till Israels
folk. Texterna visar att det finns nära kopplingar mellan profeter i GT och profeter i NT, men att det
också finns vissa skillnader. Då NT inte ger några andra definitioner av vad profetia är, kan vi
förslagsvis anta att flera av de inslag som präglar profetia i GT också utmärker profetia i NT.
3. Profeter och profetia i den grekisk-romerska kulturen
3.1. Profeter och orakler
Enligt Aune var det vanligt med förutsägelser och gudomliga uppenbarelser i det antika Grekland.
Dessa orakel betraktades som gudomliga meddelanden vilka togs emot och förmedlades av
människor, oftast som respons på en fråga. Termen orakel användes också för platsen där sådana
59
Aune 1983, 199-200.
17
meddelanden förmedlades.60 Det praktiserades olika sorters spådom och förutsägelse i den grekiskromerska världen. Man tolkade bl.a. lottkastning, hur fåglarna flög och uppförde sig, hur
offerdjuren betedde sig, olika omen, ljud, och drömmar. Aune skriver: ”The term which the Greeks
most frequently used for the practitioner of divination was mantis, which is usually translated
‘diviner’, ‘soothsayer’, ‘seer’, or, less appropriately, ‘prophet’”.61
Aune anger att grundläggande former av spådom kunde praktiseras av, i stort sett, vem som
helst. Dock var tolkningen, eller avkodningen, av de gudomliga meddelandena svår och bestod ofta
av en komplex symbolism, vilket ledde till att de antika grekerna förlitade sig på den tolkande
expertisen, den så kallade
.62 Frilansande
tolkade bl.a. orakeldrömmar, och gav råd.
Denna typ av orakeltydning var emellertid, i princip, möjlig för alla. Aune skriver: ”in short, all
persons, were potential mantics”.63 Det fanns även personer som fungerade i en slags kultisk
orakeltjänst. Dessa kunde endast fungera inom gränserna för ett heligt område. I Delfi fanns det,
enligt Aune, tre typer av kulttjänster: pythian – en prästinna vars officiella titel var promantis eller
, två profetiska präster – tillsatta för livslång tjänst, och ett råd av heliga – så kallade
hosioi. Aune beskriver pythian som en orakelprofetissa vilken förmedlade orakelsvar, inspirerade
av Apollo. Det finns inte någon förklaring på hur hon valdes och inga bevis för att hon ansågs ha
clairvoyanta gåvor, kommenterar han.64 Vidare, fanns det präster med orakeltjänst som inte var
sammanbundna med särskilda heliga platser. Dessa individer spelade en viktig roll i att förmedla
kunskap om framtiden.65
Enligt Witherington finns det ett problem med vissa NT- exegeters syn på profetia, nämligen
att man gör antaganden gällande relationen mellan extas och profetia i den grekisk-romerska
världen – framför allt gällande oraklen i Delfi. Ett uttryck som blivit feltolkat är mania, menar han.
Witherington anger att mania betyder ”hänryckning”, ”hänförelse” eller ”extas”, och inte ”yrande”,
”sinnesförvirring”, ”hysteri” eller ”galenskap”, som den latinska översättningen anger. Detta
innebär att den tolkning som vissa historieskrivare gör, gällande pythian som galen eller yrande,
inte är korrekt. Det finns, anser Witherington, inget historiskt bevis på att pythian lämnade sina
sinnen när hon profeterade; pythian gav sina svar klart och tydligt till den som hade kommit för
konsultation.66 Aune hävdar dock, till skillnad från Witherington, att termen
och mainesthai
60
Aune 1983, 23.
Aune 1983, 23.
62
Aune 1983, 23.
63
Aune 1983, 24.
64
Aune 1983, 28.
65
Aune 1983, 35.
66
Witherington 1995, 278-279.
61
18
refererar till uttryck som ”galenskap” och ”yrande”. Han menar att bl.a. Plato korrekt ansåg att
dessa termer var nära besläktade med ordet
tis (spåmän/-kvinnor, siare eller profet).67
H. Krämer redogör för skillnaderna mellan termerna
om samma person kan vara både
och
uppenbarelsen eller upplysningen, och den som var
och
. Han anser att även
, är funktionerna olika. En
gav
förkunnade den. Krämer hävdar att så
kallad inspirerad manticism endast utövades av kvinnor, i antika Grekland. Detta tog sig uttryck i
form av extatisk besatthet.68 Krämer beskriver profeterna, i den grekiska världen, som förkunnare
av det som gudarna ingav, via direkt inspiration eller genom teckentydning. Orakelprofeter
förkunnade gudarnas vilja eller vägledning, som ett svar på direkta frågor. Dessa hade högt
anseende.69
3.2. Konklusion
Det finns olika uppfattningar om hur man ska förstå användningen av termerna
och
s i det antika Grekland. Om Aune och Krämer har rätt, finns det en möjlighet att
korinthierna hade med sig en uppfattning om profetia, och kanske även tungotal, som något
extatiskt. Detta skulle i så fall kunna förklara varför Paulus skriver att profeternas ande behärskas av
profeterna (1 Kor 14:32). Paulus förmaning skulle alltså kunna förstås som ett försök att rätta till en
felaktig förståelse av profetia som något extasliknande. Men, om Witherington har rätt, hade
korinthierna inte med sig en felaktig förståelse av just detta, från sin egen kultur vilket, i så fall,
innebär att vi inte kan göra ett sådant antagande.
Oavsett vilket, talar detta för att även de korinthier som inte var judekristna hade en
förförståelse för begreppen profet och profetia. Detta, menar jag, kan man också anta påverkade hur
det såg ut i församlingen. Hur och till vilken grad är dock svårt att avgöra.
67
Aune 1983, 35.
Krämer 1985, 953.
69
Krämer 1985, 954.
68
19
Del 3. Första Korintherbrevet
1. Församlingen i Korinth
1.1. Staden Korinth
Korinth hade en betydelsefull geografisk placering, med kontroll över handeln mellan Italien och
Asien. Den hade även ett naturligt försvar i Akrokorinth (stadens akropolis), riklig tillgång till
vatten från källor, och två viktiga handelshamnar.70 Korinth låg i ruiner under en lång period efter
att ha förstörts av romerska trupper, år 146 f.Kr. Julius Caesar beordrade att den skulle
återuppbyggas som romersk koloni, år 44 f. Kr.71 Staden fick en romersk arkitektur, romerskt styre,
och kom främst att bestå av romare som koloniserade staden. Det flyttade dit krigsveteraner,
plebejer, och fria slavar.72
Enligt Jerome Murphy-O´Connor hade dessa fria slavar inte hög status. De bedrev ofta små
butiker, var hantverkare, lärare eller sekreterare, och de ansågs relativt fattiga. Vissa, visade dock
stor initiativkraft och fick samma tjänst som sina tidigare herrar.73
Witherington skriver att stadens återuppbyggnad och dess invånare präglades starkt av både
civil- och individuell stolthet. Man har hittat inskriptioner som nämner korinthier i olika
samhällspositioner, däribland även slavar som genom arbete hade köpt ut sig och blivit fria. Dessa
inskriptioner pekar, enligt Witherington, på att korinthierna levde i en heder- och skamkultur, där
det viktigaste för självkänslan var att bli igenkänd av andra för sina åstadkommanden.74
Det fanns många heliga platser och tempel i Korinth. Det största templet i staden var
Afrodites tempel. Vissa historieskildrare anser att det här arbetade tusentals tempelprostituerade.75
Murphy-O´Connor ifrågasätter dock detta. Han anger att historieskrivaren Strabo endast nämner
helig prostitution innan staden förstördes. Korinth var dock omtalad för sina sexuella utsvävningar,
men Murphy-O´Connor betvivlar att detta skilde sig nämnvärt från resten av Medelhavsområdet.76
Ett annat tempel var guden Hera Argaeas-templet. Denna gudinna var äktenskapets, och den
kvinnliga sexualitetens, gudinna. Till henne gick man, enligt Witherington, för att, bland annat, ingå
70
Akrokorinth var belägen på en klipphöjd från vilken man hade tillsyn över hela staden.
Witherington 1995, 5-6.
72
Witherington 1995,6.
73
Murphy-O´Connor 1987, 66-67.
74
Witherington 1995, 8.
75
Fee 1987, 3.
76
Murphy-O´Connor 1987, 55-56.
71
20
heliga äktenskap. Detta kunde till exempel involvera sex mellan en gudomlig och en mänsklig
person och förväntades leda till ökad fertilitet.77
Värt att nämnas är även oraklet i Delfi. Delfi låg endast 50 km från Korinth och även om
oraklet, vid den här tiden, hade mist sin glans, var det enligt Witherington fortfarande i funktion,
och hade en stark koppling till guden Apollo. Apollo ansågs vara profetians gud och hans tempel
var beläget i Korinth.78
I staden fanns även människor från Asien som bland annat bidrog med mystiska kulter, och en
grupp monoteistiska judar med egen synagoga i staden.79
1.2. Brevets författare, tillkomst och mottagare
Paulus anges som författare till Första Korinthierbrevet och detta är, bland de flesta exegeter,
allmänt vedertaget. Brevet skrevs troligtvis någon gång mellan år 54 och 55.80 Första
Korinthierbrevet är svaret på ett brev från korinthierna själva (7:1). Genom deras brev, och genom
informationen som kommer från Chloes familj (1:11), har Paulus fått kännedom om situationen i
församlingen.
Då Korinth till stor del bestod av inflyttade romare är det rimligt att tänka att majoriteten av
församlingen bestod av omvända hedningar. Detta framgår även i de frågeställningar som kommer
upp, främst angående otukt, giftemål, och avgudaoffer (kap 5-8). Dessa frågor hade Paulus
sannolikt inte behövt svara på om församlingen till största del hade bestått av judekristna, med
tanke på judarnas religiösa bakgrund. Det verkar emellertid som att det även fanns judekristna i
församlingen, eftersom Paulus refererar till omskurna troende (1Kor 7:18), och hänvisar till lagen (1
Kor 9:8-10, 14:34).
När Paulus uppmanar korinthierna att tänka på hur det var när de blev kallade (1:26)
framkommer det att det bland dem inte fanns många som var mäktiga, förnäma, eller visa i världslig
mening. Det är därför mycket troligt, att församlingen inte främst bestod av människor från en
högre samhällsklass. När Paulus går tillrätta med församlingen angående hur de firar Herrens
måltid, kan man dock ana att församlingen bestod av både fattiga och rika. Paulus klandrar
korinthierna för att vissa tar för sig av sin egen mat medan andra sitter hungriga, när de kommer
samman för att fira Herrens måltid (11:21).
77
Witherington 1995, 15-16.
Witherington 1995, 16.
79
Fee 1987, 2.
80
Fee 1987, 5.
78
21
1.3. Husförsamlingar
Enligt Witherington bestod församlingen i Korinth sannolikt av ett flertal husförsamlingar. Paulus
hälsar till församlingar som möts i olika personers hem (se t.ex. 1 Kor 16:19 och Rom 16:5). Möten
i stora samlingar förekom, hävdar Witherington (1 Kor 14:23; Rom 16:23) men detta var
undantaget – inte regeln. Han påpekar att vissa av de uppdelningar som fanns i den stora
församlingen i Korinth, kan ha uppstått i husförsamlingar. Witherington anger att människor utanför
församlingen troligtvis upplevde dessa husförsamlingar som sociala föreningar, eller grupper av
elever som samlades runt en stor lärare, eftersom man i tidig kristendom varken hade tempel,
präster eller offer. Det var nämligen, menar han, inte ovanligt att man som huvudet i en romersk
familj välkomnade föreningar eller sällskap att mötas i sitt hem. I dessa grupper förekom visserligen
religiösa inslag, men det huvudsakliga syftet med dem var att lära känna varandra och umgås
tillsammans. Om de kristna själva, kommenterar Witherington, betraktade sina hushåll på det här
sättet kan det även hända att vissa av dem organiserade samlingarna utifrån de sociala regler som
präglade det större samhället. Enligt Witherington hade dessa en hierarkisk struktur, där gudarna
kom främst, sedan herrar eller ledare, och till slut vanliga medlemmar.81 Detta skulle i så fall kunna
vara anledningen till varför Paulus går till rätta med korinthiernas beteende vid Herrens måltid, då
de delade upp sig i grupper, och då vissa tog för sig medan andra fick gå hungriga (11:17-33).
Enligt Roger Gehring kan man anta att det fanns flera olika husförsamlingar i Korinth. Han
nämner bland annat Stefanas och Gaius som ledare för två olika husförsamlingar. Stefanas hem
verkar ha fungerat som en samlingsplats för en av husförsamlingarna i Korinth. Gehring anser att
Rom 16:23 implicerar att Gaius hem var stort nog att rymma hela församlingen i Korinth: ”Gaius,
som har upplåtit sitt hus åt mig och hela församlingen, skickar också sin hälsning, liksom
stadskassören Erastos och brodern Quartus.”82 Enligt Gehring möttes dessa husförsamlingar på
regelbunden basis främst i hemmen, men även tillsammans.83
2. Brevets övergripande syfte
I detta avsnitt kommer jag kort redogöra för brevets övergripande syfte. För att analysera verserna
som handlar om profetia är det viktigt att först se på brevets helhet, och på så sätt få en förståelse
för vilken situation Paulus bemöter.
81
Witherington 1995, 30-32.
Gehring 2004, 138-139.
83
Gehring 2004, 142.
82
22
2.1. Kap. 1-7
Paulus skriver i sin inledning att vittnesbördet om Kristus har vunnit sådan fasthet hos dem, att det
inte saknas något i deras nådegåvor, medan de väntar på att Jesus Kristus ska uppenbaras (1:5-7).
Redan här tar Paulus upp det han kommer vidareutveckla i kap. 12-15, nämligen talet (profetia och
tungotal, kap. 14), kunskapen (kap. 13) och att de väntar på att Kristus ska komma tillbaka; deras
kroppar har ännu inte förvandlats (kap. 15).
Paulus kritiserar korinthiernas brist på enighet (1:10). Han skriver om världens vishet och
korsets dårskap (1:17- 2:16). Ordet vishet eller vis förekommer 26 gånger i kapitel 1-3 och används,
primärt, inte i positiv bemärkelse. Paulus poängterar, i kap 1:18- 2:1-18, vilken typ av vishet som är
sann, nämligen den om korset. Han understryker att Kristus som blivit korsfäst är en stötesten för
judarna och en dårskap för hedningarna men för de kallade: Guds kraft och vishet. Att Paulus i detta
stycke så många gånger använder ordet vishet, ger oss bilden av att detta var något som
missförståtts i församlingen. Paulus påminner korinthierna om hur de själva var när de blev kallade;
de hade då inte hade särskilt hög status (1:26). Han lyfter även fram sig själv som svag och rädd;
han kom i Guds kraft, inte med mänsklig vältalighet eller vishet (2:4) Korinthierna själva verkar ha
glömt detta. De är självsäkra, uppblåsta, skrytsamma (4:18, 5:2,6), anser sig vara visa (3:18) och
försöker berömma sig av människor (4:21).
Fee skriver att korinthierna hade ett särskilt intresse för sophia (vishet) och
(kunskap).
De ansåg att de ägde särskilt vishet och kunskap: ”it is probably no accident that the statement ‘if
anyone thinks he/she is …’ (13:8; 8:2; 14:37) is found in each of the three major sections of the
letter (chaps. 1-4; 8-10; 12-14) and reflects these three crucial Corinthian terms (‘wisdom’,
‘knowledge’, and ‘spiritual’)”.84
Paulus understryker att han själv inte predikade för dem genom mänsklig visdom utan
bevisade evangeliet i Ande och kraft (2:4).
De splittringstendenser som korinthierna visar prov på, bevisar enligt Paulus att de fortfarande
är ”köttsliga” eftersom det råder avund och strid ibland dem (3:3-4). Han fortsätter visa hur viktigt
det är att den som bygger på grunden – Jesus Kristus – gör det med rätt material, ett material som
består provet. Han varnar för att fördärva Guds tempel, som är församlingsmedlemmarna själva
(3:9-17).
Det verkar som att det fanns de som starkt ifrågasatte Paulus (4:3) och tyckte sig stå över
honom (4:18). I hela kapitel 4 försvarar han sig mot dem och använder en påtagligt ironisk ton när
84
Fee 1987, 11.
23
han kallar dem kungar, rika och mätta (4:8). Han markerar att korinthierna dock inte har någon
annan fader än han själv – som förde Kristus till dem – och vädjar till dem att bli hans efterföljare
(4:15-16).
Vidare tar Paulus upp problemet med otuktssynd i församlingen (5:1-13) och att de processar
mot varandra (6:1-11), Paulus försöker visa korinthierna att de, istället för att sätta sig själva högst,
borde sätta andra högre – ett återkommande tema i brevet (7:17-24, 11:33, 12:23-26, 13:4-6).
2.2. Kap. 7:1-16:12
Paulus inleder dessa kapitel med att tala om hur mannen och kvinnan ska förhålla sig till varandra i
äktenskapet (7:1-7). Han fortsätter med att ge de ogifta och änkorna uppmaningar om hur de ska
förhålla sig till giftemål (7:8-11) och om hur en kristen ska tänka ifråga om att fortsätta vara gift
med en hedning (7:12-16). Detta övergår sedan i en utläggning om hur alla kristna bör förhålla sig
till den situation de står i när de blir troende, oavsett vem man är gift med, om man är slav eller fri,
omskuren eller oomskuren (7:17-24). På detta följer sedan Paulus råd om hur de ogifta ska tänka
om sig själva (7:25-40).
Vidare, ger Paulus svar på frågan om avgudaoffer (8:1-13). Det verkar som att det fanns de
som åt kött från avgudaoffer för att visa att de hade mer kunskap än andra och därför inte brydde sig
om dem som fick dåligt samvete över det (8:1-2, 7). Poängen i detta avsnitt verkar vara att inte se
till sig själv utan till sin broder (8:13).
Mitt i frågan kring hur man ska handskas med avgudar och avgudaoffer kommer ett
försvarstal från aposteln (9). Återigen visar det sig att det fanns de som ifrågasatte Paulus
apostlaskap.
I Kapitel 10 går Paulus tillrätta med avgudadyrkan. Det fanns de som inte hade släppt den
kultur och religion de hade med sig när de kom till tro. Därför uppmanar Paulus dem att göra upp
med det gamla och sluta offra till avgudar. I frågan om att äta avgudakött återkommer han än en
gång till att korinthierna inte ska söka sitt eget bästa utan sin nästas (10:25).
Kap. 11-14 handlar om ordningen vid sammankomsterna. I kap. 11 svarar Paulus på frågan
gällande kvinnans bärande av huvudbonad när hon ber och profeterar. Sedan ger han föreskrifter
om Herrens måltid, något som uppenbarligen inte fungerade alls. Kap. 12-14 berör ”andliga gåvor”.
Det kan det mycket väl ha varit så att det fanns de i församlingen som upphöjde tungotal och
profetiska tilltal över annat, som blev uppblåsta och skrytsamma och hävdade sin egen vishet över
visheten om korset (1:18-31). Fee menar att korinthierna hade en syn av sig själva som särskilt
andliga (pneumatikos), och att de hade en förvrängd syn på eskatologin, det han kallar för
24
”spiritualized eschatology”.85 Detta, menar Fee, är Paulus poäng i kap. 15: korinthiernas kroppar
hade ännu inte förvandlats, de hade ännu inte nått in i den himmelska existensen. Enligt Fee var
korinthierna övertygade om att de genom Andens gåvor – särskilt tungotalet – redan hade trätt in i
den andliga, himmelska härligheten. Det var bara den fysiska kroppen, som skulle försvinna när den
dog, som stod mellan dem och deras slutgiltiga andlighet. På detta sätt förnekade de kroppen i nuet
och såg ingen användning för den i framtiden. Paulus visar dem att så inte är fallet; Gud
proklamerade den materiella världen god, men på grund av fallet måste den fysiska kroppen
återlösas och transformeras. Det är detta som kommer hända i eschaton – denna tidsålders slut.86
Enligt Fee utgör Paulus eskatologiska grundsyn det ramverk vi behöver förstå hela brevet utifrån (
4:1-5; 6:1-6; 7:29-31; 15:12-28; 35-38).87
2.3. Konklusion
Det är möjligt att, liksom Fee, anta att korinthierna hade en felaktig syn på andlighet, eftersom
korinthierna hade missuppfattat vad sann vishet var och då Paulus korrigerar deras felaktiga
praktiserande av tungotal och profetia. Om de även hade en, av Fee så kallad ”spiritualized
eachatology”, ger detta oss en större förståelse till varför fallet med otukt kunde förekomma (kap.
5), och varför Paulus så tydligt måste förklara hur äktenskapet skulle fungera (kap. 7). Det är
möjligt att korinthierna hade en felaktig syn på sina kroppar och därför inte ansåg det nödvändigt att
leva ut sin sexualitet i äktenskapet.
Paulus lyfter genom hela brevet fram den utgivande kärleken: Jesu korsdöd – som för den
som inte tror verkar vara en dårskap – är sann vishet. Det är genom att ge sig själv, Jesus räddar.
Korinthierna har, enligt Paulus, inte förstått vad utgivande kärlek innebär. De är istället
självcentrerade. Paulus visar därför, gång på gång i brevet, att allt de gör ska göras med någon
annan i åtanke. Ingen ska söka sitt eget bästa, utan var och en ska söka sin nästas bästa (10:24).
Kroppen består av lemmar som behöver varandra (12:14-26). Ingen ska göra något som får sin
broder på fall (8:13). Det som görs i församlingen ska verka för att bygga upp de andra. Utifrån
detta kan vi också förstå varför Paulus uppmanar slavar att förbli slavar, eller de som är gifta med
hedningar att förbli gifta; de ska inte handla med sig själva i åtanke. Detta är med stor sannorlikhet
anledningen till att Paulus uppmanar korinthierna att söka profetian över tungotalet; eftersom
profetian bygger upp församlingen och inte endast individen (14:1-5). Grunden för evangeliet är
korset. Korset företräder kärlekens väg, vilken också är vägen för församlingen (12:31).
85
Fee 1987, 498.
Fee 1987, 778.
87
Fee 1987, 17.
86
25
3. Kapitel 12-14: övergripande syfte
3.1. Andlighet
I kap. 12-14 tar Paulus upp på vilket sätt korinthierna ska förstå andlighet och andliga uttryck,
framför allt tungotal och profetia. Vi kan se att kap. 12 inleds med orden peri de (i fråga om) vilket
visar att Paulus inleder ett nytt ämne.88 Det är möjligt att det Paulus nu tar upp är svar på
korinthiernas brev till honom (jfr. 8:1, 7:1).89
Paulus vill att korinthierna ska ha kunskap om andliga gåvor,
n (12:1). Han
påminner dem om att de, när de var hedningar, viljelöst drogs bort till de stumma avgudarna. Paulus
vill därför att de ska förstå att ingen som säger ”Förbannelse över Jesus” (
göra det fylld av Guds ande. Inte heller kan någon säga ”Jesus är Herre” (ky
sous) kan
sous) utan att
vara fylld av Guds ande (12:2-3). Då Paulus i de kommande kapitlen framför allt ger korinthierna
vägledning om hur de ska se på profetia och tungotal, kan man här anta att Paulus vill ge dem en
riktlinje för hur de kan känna igen att ett inspirerat tal är fött av Anden. Hur man ska förstå uttrycket
sous är omdiskuterat.
90
lämnat till undergång. Ordet
betyder förbannelse.
ma betyder något som är förbannat eller något som Gud
ma står i nominativ, neutrum, singular, vilket direkt översatt
sous står i nominativ, mask, sing, och betyder, helt enkelt, Jesus.
Enligt Garland är det oklart huruvida man ska inbegripa det grekiska imperativet esto i
meningen, vilket ger översättningen: ”förbanna Jesus”, eller det grekiska indikativet esti vilket ger
översättningen: ”Jesus är förbannad”. Garland menar att då Paulus i nästa sats säger ”Jesus är
Herre” (indikativ) och inte, ”låt Jesus bli Herre” (imperativ), bör indikativet användas här.91 Även
Fee översätter med hjälp av indikativet esti.92 Fee menar att Paulus antingen använder sig av en
hypotes, för att peka på mottagarnas tidigare liv, eller helt enkelt skriver om något som vissa av
mottagarna faktiskt hade upplevt innan de lärde känna Jesus. Oavsett, menar Fee, är Paulus poäng
att påminna korinthierna om att inspirerat tal i sig inte är ett bevis på att man är ledd av Anden.93
Garland drar i sin tur slutsatsen: ”Consequently, attempts to explain why Christians would say
Jesus ‘anathema’ are dead ends”.94 Enligt Garland vill Paulus genom denna inledning
kommunicera och grundlägga att alla delar av Kristi kropp är andliga.95
88
För vidare diskussion om uttrycket
Så även Garland 2003, 558.
90
Heikel, Fridrischsen 1996, 13.
91
Garland 2003, 568.
92
Fee 1987, 578.
93
Fee 1987, 581.
94
Garland 2003, 570.
95
Garland 2003, 572.
89
se rubrik 3.2.
26
Vi har utifrån de tidigare kapitlen förstått att korinthierna inte lyckats lämna allt som hade
med deras gamla liv att göra (kap 5, 8, 10). De levde i en kultur där det inte var ovanligt med
profeter, profetiska tilltal och andliga yttringar. Det är möjligt att Paulus här ger vägledning i hur de
kan bedöma om dessa yttringar är födda av Anden eller inte. Att bekänna Jesus som Herre var
emellertid inte bara något man gjorde obetänksamt utan visade ett tydligt ställningstagande.
Bekännelsen visade på total lojalitet. Fee menar att detta blev en ståndpunkt mot judarna, som ansåg
att en sådan bekännelse var hädelse, och mot hedningarna som kallade sina gudar för herrar.96
Dessa verser indikerar att det fanns en okunskap gällande andlighet i Korinth. Paulus visar att
andliga gåvor inte är bevis på sann andlighet. Den som är sant andlig bekänner Jesus som Herre i
sitt liv.
3.2. Pneumatika och charismata
Paulus använder två uttryck när det gäller Andens verk i församlingen: pneumatika och charismata.
B2000 har valt att översätta dessa med andliga gåvor (12:1) respektive nådegåvor (12:4). Det finns
dock delade meningar angående hur dessa uttryck ska förstås och varför Paulus använder olika ord.
Enligt Witherington syftar termen pneumatika (12:1 och 14:1) på den andliga naturen eller
den särskilda gåvan. Han skriver att detta var korinthiernas favoritterm och att de använde den för
att skryta om sig själva som särskilt ”andliga”. Därför använder Paulus termen charismata (12:4, 9,
28, 30, 31), anger Witherington, för att visa korinthierna att gåvorna är ett resultat av Guds nåd, inte
deras egen förträfflighet.97
Garland lyfter fram två perspektiv av termen pneumatika. I 12:1 kan ordet läsas både som ett
neutrum och som ett maskulinum. Garland skriver att om ordet
, i 12:1, läses i
maskulinum, genitiv, plural, handlar det om andliga personer och vad som karaktäriserar dem. Detta
är också den översättning Garland väljer, vilket alltså resulterar i översättningen, andliga personer –
”spiritual ones”. Han hävdar att översättningen stämmer bra överens med Paulus retorik; Paulus
citerar här från korinthiernas brev och använder därför termen
termen pneumati
. Garland redogör för att
kan ha varit ett ord som korinthierna använde om sig själva och att de kan ha
definierat andlighet utifrån inspirerat tal. Dessutom, anger han, passar översättningen ”spiritual
ones” det Paulus skriver när han använder ordet pneutmatikos, i 14:37, då han talar om dem som
anser sig vara andliga.98 Utöver detta, anser han, syftar termen pneumatikos på andliga gåvor som
berör talet, till exempel profetia och tungotal.99 Fee skriver dock att denna tolkning är för snäv. Han
96
Fee 1987, 581-582.
Witherington 1995, 255.
98
Garland 2003, 561-564.
99
Garland 2003, 632.
97
27
anser att
i 12:1 bör läsas som ett neutrum. Paulus använder det när han vill betona
Anden. När Paulus vill betona själva gåvan använder han istället ordet charismata.100
Garland hävdar att termen chrarismata kan betraktas som karaktäristisk för Paulus.
Charismata, menar han, syftar på resultatet av nåd, den fria gåvan och bör därför översättas med
”nådegåva”. Dunn, anser dock, till skillnad från Garland att termen pneumatikos i stort sett är lika
karaktäristiskt för Paulus som termen charismata. Pneumatikos, menar han, uttrycker att något: hör
till Anden, manifesterar Anden, eller visar på Andens natur. Enligt Dunn använder Paulus termen
huvudsakligen på tre sätt: som ett adjektiv (ett andligt något), som ett maskulint subjekt (en andlig
person) och som ett subjekt i plural (andliga saker).101
Gerson MGaya presenterar en medelväg. Han förklarar termen
i 1 Kor 12:1 med
andliga manifestationer och menar att då ordet är svårtolkat, är detta en bra lösning, eftersom det
visar vad Paulus avser. När Anden manifesteras kan han utrusta individer att vara andliga personer
eller, utrusta dem med gåvor. MGaya skriver att ”andliga manifestationer” i det här fallet kan tolkas
både som ett neutrum och ett maskulinum.102
3.3. Kroppsmetaforen
Paulus ger församlingen kroppsmetaforen för att visa att de tillsammans ska fungera som en enhet
(12:12). Det finns enhet i mångfalden och mångfald i enheten. Dessutom lyfter han upp de svagare
delarna och poängterar att dessa bör tas om hand, på ett särskilt sätt (12:22-23). Witherington anser
att argumentet är riktat till de starka medlemmarna eftersom de skulle kunna vara frestade att säga
”jag behöver er inte” (12:21).103 Kroppsmetaforen, skriver han, var vanligt förekommande. Men
istället för att använda den för att stödja en existerande social hierarki där de lägre stående
medlemmarna i samhället tjänar de större – vilket var det gängse bruket av metaforen hos antika
författare – använder Paulus den för att få de som ansåg sig själva ha högre status i församlingen i
Korinth, att förstå deras behov av de ”svagare” medlemmarna. Paulus poängterar, enligt
Witherington, på detta sätt att de svagare delarna är viktiga och nödvändiga för att kroppen ska
fungera.104
Fee anser, liksom Witherington, att det troligtvis fanns det de som satte sig över andra och
som ansåg sig klara sig själva. Men Paulus visar att de svaga delarna är nödvändiga i kroppen.105
Garland ger ett lite annat perspektiv och skriver att Paulus, genom att använda kroppsmetaforen, vill
100
Fee 1987, 576.
Dunn 1995, 207-208.
102
MGaya 2014, 66.
103
Witherington 1995, 254.
104
Witherington 1995, 259.
105
Fee 1987, 612-613.
101
28
visa korinthierna att varje medlem i församlingen har fått en gåva och en funktion. Paulus
underminerar på detta sätt, antagandet att några skulle ha hela monopolet på Anden med
kommentaren i 12:6: Gud ”verkar allt i alla”.106 Om syftet med gåvorna är till allas fördel är ingen
person given något som inte är givet hela Kristi kropp. Garland kommenterar att nådegåvorna ska
praktiseras med syftet att hela kroppen ska må bra. Gåvorna är inte givna för att skylta med en
individs personliga status.107
Paulus poäng med metaforen verkar vara att Anden ger olika personer olika gåvor. Alla
olikheter behövs för att församlingen ska kunna fungera. Paulus verkar vilja visa på församlingens
enhet och att ingen gåva är mindre värd än den andra, eller mer andlig än den andra. Paulus lär
korinthierna att sätta sin nästa främst. Ingen kan säga att den är sig själv nog. Kroppen behöver alla
lemmar för att fungera. Alla gåvor behöver vara verskamma för att kroppen ska fungera men det
finns inget som säger att man endast kan vara verksam i en gåva.108
3.4. Kärlekens väg
Vissa menar att kap. 13 är insatt i efterhand. Man argumenterar då för att språkbruket inte passar in
med brevet i övrigt.109 Detta verkar dock mindre troligt eftersom Paulus i detta kapitel tydligt
återkopplar till korinthiernas brister. Paulus kontrasterar kärleken mot hur korinthierna själva
uppträder (13:4-7).110 Kärleken är inte stridslysten – stridighet förekom i Korinth (3:3), den är inte
skrytsam eller uppblåst – korinthierna var skrytsamma och uppblåsta/sturska (4:6-7, 5:6, 4:19, 5:2),
den är inte utmanande, självisk och brusar inte upp – till skillnad från korinthierna (10:23, 6:4-8,
17-23). Det verkar som att Paulus här bemöter korinthiernas beteende och visar dem att kärleken är
motsatsen till vad de har visat prov på.111
Paulus poängterar, i detta kapitel, att kärleken är grunden för alla gåvor. Han beskriver för
korinthierna kärlekens natur och går därmed också tillrätta med dem. Kärleken är evig (13:4-9), till
skillnad från profetians gåva och tungotalet som vissa av korinthierna verkar ha berömt sig av.
3.5. Kvinnliga profeter
I kap. 11 rekommenderar Paulus kvinnorna att bära huvudbonad när de ber och profeterar. Det finns
inte möjlighet att analysera frågan om kvinnliga profeter på djupet i den här uppsatsen men jag vill
106
Garland 2003, 577.
Garland 2003, 578.
108
Så även Turner 1985, 32.
109
Se bland annat Barrett 1968, 297.
110
Så även Fee 1987, 638.
111
Så även Thiselton 2000, 1029.
107
29
ändå nämna något om de verser som direkt eller indirekt berör kvinnliga profeter. Varför Paulus
anser att kvinnan bör bära huvudbonad när hon profeterar är ovidkommande för uppsatsens
frågeställning. Det är dock intressant att notera att kvinnor profeterade i församlingen.
En omtvistad text är 14:33-36 – Paulus uppmaning till kvinnorna att tiga vid
sammankomsterna. Grudem anser att Paulus med denna text menar att kvinnor visserligen får
profetera, men inte pröva profetior. Denna tolkning är att föredra, anser han, eftersom den passar
brevets struktur; textavsnittet är placerat efter Paulus uppmaning att de övriga ska pröva det som
sägs (14:29).112 Fee hävdar dock att denna text bör betraktas som en interpolation; den skrevs
troligtvis av någon som kände behovet av att, i ljuset av 1 Tim 2:9-15, utveckla Paulus instruktioner
angående kvinnor.113
I vers 34 använder Paulus verbet
(” tala”, B2000). Thiselton skriver: ”The verb
depending on the context, means either ‘to stop speaking’, or ‘to hold one’s tongue’, or ‘hold one’s
peace’, or ‘to refrain from using a particular kind of speech’, or ‘speech in a presupposed
context’.”114 Paulus poäng, anser Thiselton, är inte att kvinnor inte ska profetera, utan Paulus tycks
snarare gå till rätta med kvinnor som bedömer sina mäns profetior eller som konstant avbryter med
sina frågor. Thiseltons översättning blir därför, att kvinnorna ”should allow for silence”, inte att de
ska tiga.115 Witherington anser, liksom Thiselton, att kvinnorna kan ha stört samlingen genom att
avbryta med frågor. Han menar att kvinnorna kan ha varit påverkade av den samtida synen på
profetia; denna innefattade ofta frågor som profeterna skulle svara på.116
Antoinette Wire gör en annan tolkning och hävdar att Paulus i Första Korinthierbrevet går till
rätta med kvinnliga profeter som påstod sig ha auktoritet att göra vad de ville. De ansåg sig ha all
kunskap, kunna äta vad de ville och bestämma över huruvida deras män fick röra vid dem. Detta
menar hon, kan ha provocerat Paulus. Wire påpekar att Paulus uppmanar till att skilja det offentliga
från det privata, till exempel att inte be och profetera obeslöjad när församlingen kom samman (då
församlingen träffades i hem är det möjligt att kvinnorna hade svårt att skilja den privata från den
offentliga sfären).117 Det är möjligt, menar Wire, att kvinnorna i Korinth argumenterade för att de
var nya skapelser i Kristus. Kristus är Guds avbild och varken man eller kvinna; därför avfärdade de
särskilda könsbestämda praktiker och roller i församlingen och det är detta Paulus bemöter när han
uppmanar kvinnorna att profetera med huvudbonad.118 Wire presenterar flera förslag på hur 14:3336 kan förstås. Bland annat visar hon på möjligheten att Paulus går till rätta med kvinnor som leder
112
För utförligare argumentation över detta se Grudem 2000, 188-191.
Fee 1987, 705.
114
Thiselton 2000, 1152.
115
Thiselton 2000, 1152.
116
Witherington 1995, 287.
117
Wire 1990, 14-16.
118
Wire 1990, 137-138.
113
30
församlingen i en ny riktning. Wire menar att det är möjligt att Paulus använder hela brevet för att
bygga upp sitt argument så att han tillslut kan avsluta med att insistera på att de som har andliga
gåvor fokuserar på att låta några få tala i församlingen (två eller tre får tala i tungor och profetera,
14:27-29). Utifrån detta, anser hon, kan han sedan argumentera för att andra ska vara tysta,
däribland kvinnorna. Paulus hänvisar till tradition och anständighet och visar således kvinnorna att
de bör ”tiga vid sammankomsterna”.119 En annan möjlig tolkning, hävdar Wire, är att Paulus
uppmanar till ordning under samlingarna. Hon skriver: ”When he seeks order in their gatherings, he
chooses prophecy over tongues, few speakers over many, reflection over expression – and male
over female.”120
Det är svårt att, som Grudem, dra slutsatsen att Paulus ansåg att kvinnor inte fick pröva
profetia då han inte specifikt skriver detta. Vers 33-36 är svårtolkade verser. Att Paulus poäng är att
tysta de kvinnliga profeterna verkar mindre rimlig då Paulus i kap. 11 ger dem instruktionen att be
och profetera med huvudbonad. Varför skulle Paulus först argumentera för hur kvinnorna profeterar
på ett passande sätt och sedan beordra dem att vara tysta? Wires svar på detta, att Paulus genom
hela argumentationen syftar till att tysta kvinnliga profeter, verkar mindre trolig då Paulus inte
specifikt talar till kvinnor i resten av brevet.
Oavsett vad Paulus menar med dessa verser kan vi se att både kvinnor och män hade
möjlighet att be och profetera i församlingen (11:2-16).
3.6. Olika syn på profeter utifrån 1 Kor 12-14
Enligt Aune finns det en föreställning att alla troende potentiellt, alternativt faktiskt, är profeter.
Han anger tre påståenden som vanligtvis används för att styrka den tesen: 1. Eftersom alla har
Anden, och Anden ansågs vara profetians Ande i tidig judendom, är alla kristna profeter ipso facto.
2. Profeterna hade inte ett ämbete i den institutionella kyrkan, som separerade dem från andra
kristna. 3 Den profetiska funktionen ges till alla kristna, även de som inte per definition benämns
som profeter.121 Aune kritiserar sedan alla dessa påståenden. Han hävdar att Anden främst omtalas
som profetians Ande i den rabbinska judendomen, inte i sekter från tidig judendom, till exempel
Qumran. Han anser vidare att även om det inte fanns ett formellt ämbete som profet i den tidiga
kristna församlingen, fanns det personer som meddelade inspirerade uttalanden. Detta resulterade i
att man benämnde dessa individer profeter, inspirerat av GT.122 Till sist skriver Aune att även om en
del av det som utmärkte profetisk aktivitet kan ha influerat andra medlemmar i församlingen, finns
119
Wire 1990, 153.
Wire 1990, 154.
121
Aune 1983, 200.
122
Aune 1983, 200.
120
31
det inget som säger att de ansågs vara profeter. Många texter i NT indikerar att Andens gåvor gavs
permanent, men det finns även texter som indikerar att Anden var Guds kraft som kom över
specifika individer för särskilda tillfällen. I detta, anser Aune, fanns det ingen motsättning. Aunes
konklusion blir att vissa, men inte alla, handlade som inspirerade medium. Dessa fick etiketten
profet. Vidare skriver Aune att påståendet att alla kristna potentiellt är profeter varken kan förnekas
eller konstaterat genom historisk eller litterär kriticism.123
Enligt Dunn fanns det troligtvis en väldefinierad krets av profeter i Korinth (12:28, 14:29ff).
Profetgruppen kan ha inkluderat kvinnor (1 Kor 11:5) men det är troligare, anser Dunn, att Paulus
här endast tänker på de som profeterade ibland och inte regelbundet. Profeterna hade endast
auktoritet i den grad de profeterade.124 Detta påstående stöds enligt Dunn av Rom 12:6 där Paulus
talar om att ha profetisk gåva i förhållande till tro. Dunn hävdar vidare, att de individuella
profetiorna var underordnade de andra profeternas värdering av dem (14:29). Det verkar alltså inte
som att församlingen insatte personer till ett profetiskt ämbete. En profet kallades profet på grund
av att han profeterade regelbundet. Dunn anser att då den profetiska auktoriteten inte var begränsad
till profeter kunde vem som helst utöva profetisk auktoritet under förutsättningen att Anden
inspirerade profetian. Paulus förväntade sig att andra medlemmar i församlingen än profeterna
kunde inspireras att profetera (14:5, 24, 31). Dessa profetior ansågs vara lika auktoritativa som
profeternas. Den enda skillnaden mellan en profet och andra medlemmar var att profeten
profeterade regelbundet och de endast ibland, skriver Dunn.125
Wire anser att då Paulus genomgående är inkonsekvent i hur han talar om gåvorna indikerar
detta en diffus, snarare än en skarp linje i förståelsen av dem. Det var troligtvis inte så att
korinthierna identifierade sig med en enda gåva. Vissa av dem kanske inte ens ägnade sig åt att låta
sina olika gåvor växa och mogna. Utan denna skarpa definition av gåvor hade korinthierna ingen
grund för att tro att vissa personer hade särskild andlig potential.126 Man såg, hävdar Wire,
Andeuppfyllelse som något varje troende genom dopet hade tillgång till; mognaden och
utvecklingen var allas utmaning. I en miljö där varje person förväntas ha möjlighet att utöva alla
gåvor, kan personer vara mer eller mindre redo att låta nya gåvor utvecklas men också mer benägna
att tävla med varandra, skriver Wire.127 Wire gör alltså ingen skillnad mellan personer med
profetisk gåva och profeter.
Cecil Robeck konstaterar emellertid att Paulus är relativt otydlig. Paulus alternerar mellan
uttrycken ”profet” och ”den som profeterar”. Detta, anger Robeck, föreslår att både kvinnor och
123
Aune 1983, 200-201.
Dunn 1995, 281.
125
Dunn 1995, 280-282.
126
Wire 1990, 137.
127
Wire 1990, 137.
124
32
män var förberedda att föra Guds talan under Andens inspiration. I vissa församlingar, menar han
verkar det som att det fanns de som profeterade mer regelbundet än andra.128
3.7. Konklusion
Det är mycket möjligt att Paulus tar itu med en situation där vissa ansåg sig vara mer andliga än
andra, och som använde tungotalet som bevis på detta. Det verkar inte som att Paulus syfte med
kapitel 12-14 var att ge specifika instruktioner över hur sammankomsterna skulle gå till, utan att
korrigera det som inte gick rätt till.129
Hur knyter detta an till frågan om alla som profeterar är profeter? Paulus vill visa
korinthierna att de andliga uttrycken/gåvorna/manifestationerna, inte har sitt ursprung i dem själva
utan i Guds Ande. Paulus nämner profetia som en gåva bland många och antyder inte att de som
profeterar är mer andliga än andra. Varken tungotal eller profetia är, i sig, tecken på andlighet. Att
bekänna Jesus som Herre är det som visar om en person är fylld med Guds Ande. Paulus poängterar
i kap. 12 att ingen ”gåva” är bättre än den andra, och att det är Gud som genom sin Ande, ger
gåvorna. Anden framträder hos var och en så att den blir till nytta (12:4-7). Gud är källan, därför
kan inte någon människa ta åt sig äran.
Dunn, Aune och Wire presenterar olika svar på min frågeställning. Dunn menar att alla
potentiellt kan profetera men att endast de som gör det regelbundet kallas profeter. Aune anser att
endast vissa troende kunde profetera och att dessa också kallades för profeter. Wire anser likaså att
alla som profeterar kallas profeter men hon ger ett bredare perspektiv över vilka som fungerade i
den profetiska gåvan och menar att alla hade möjlighet att fungera i alla gåvor.
Jag finner det, liksom Robeck, osäkert varför Paulus alternerar mellan ”profet” och ”den som
profeterar”.
Tillslut får jag konstatera att det inte hör till Paulus syfte med dessa kapitel att förklara vad en
profet är eller vad gåvan att profetera innebär. Min frågeställning ligger egentligen bortom det som
brevet direkt adresserar. Trots detta, vill jag undersöka om jag kan få svar utifrån texterna.
128
129
Robeck 1993, 757.
Så även Fee 1987, 570.
33
4. Textanalys
4.1. 1. Kor 12:4-11
4 Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. 5 Tjänsterna är olika, men Herren densamme.
6 Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. 7 Hos
var och en framträder Anden så att den blir till nytta. 8 Den ene får genom Anden gåvan att
meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. 9 En får tron
genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, 10 en annan får kraft att göra
under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala
olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. 11 Allt detta åstadkommer en och samma
Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.
Paulus inleder detta stycke med ”nådegåvorna är olika” – diairesis de
(12:4). Fee har
valt att översätta substantivet diairesis med ”variationer” eller ”olikheter”. Paulus skriver i vers 4-6
att Anden är densamme, Herren är densamme och Gud är densamme. Detta, menar Fee, visar att
Paulus betonar både mångfalden och enheten i församlingen. Fee kommenterar att Paulus på detta
sätt visar att mångfalden har sina rötter i Gud själv. Gud har, i sin tur, genom Anden, gett många
olika gåvor till församlingen.130
Garland väljer att översätta diairesis med ”utdelningar” då verbet
, vilket betyder ”att
dela ut”, används i vers 12:11. Garland menar, till skillnad från Fee, att betoningen ligger på att det
är Anden som ”delar ut” dem, inte på mångfalden och variationen av olika gåvor.131
Oavsett vilken tolkning vi väljer, går det konstatera att Anden fördelar gåvorna som Anden
själv vill (12:11).
När det gäller dessa Andens ”utdelningar” eller ”variationer” talar Paulus om ”nådegåvor”,
”tjänster” och ”verksamheter”. Hur man ska förstå denna indelning är oklart. När Paulus nämner
”tjänster” här, syftar det på de personer han nämner i vers 12:27: apostlar, profeter och lärare?
”Nådegåvor” (
”nådebevis”. ”Tjänster” (
står här i neutrum, genitiv, plural och kan även översättas med
står i femininum, genitiv, plural. Det kan, bland annat, även
översättas med ”tjänande”, ”betjäning”, eller ”syssla”. ”Verksamheter” (
130
131
står i
Fee 1987, 585-586.
Garland 2000, 575.
34
femininum, genitiv, plural och kan även översättas med ”kraftverkning” eller ”kraftverkningar som
består i under”.132
Garland och Fee anser att alla dessa tre – nådegåvorna (charismata), tjänsterna (diakoniai)
och verksamheterna (energemata) – kan identifieras som Andens manifestation. Garland
kommenterar att: ”The source of the gifts has Trinitarian overtones. These are not simply gifts of
the Spririt, they are Trinitarian”.133 “Tjänsterna”, menar han, hör tydligt samman med Herren Jesus,
och hans självutlämnande offer som förkunnas i Herrens måltid. På samma sätt hör
”verksamheterna” ihop med Gud, och implicerar att allt som församlingen åstadkommer sker
genom Guds kraft. Man ska inte, tillägger han, dra slutsatsen att ”nådegåvorna”, ”tjänsterna” och
”verksamheterna” har olika funktion; Paulus beskriver dem snarare från tre olika perspektiv och
betonar att alla gåvor kommer från samma källa.134
Fee hävdar att de första Paulus nämner i sin uppräkning – vishet och kunskap (8-10) – skulle
kunna betraktas som ad hoc, eftersom dessa hade högt anseende i Korinth.135 Utöver dessa, lägger
Paulus till några andra gåvor och slutar med ”problembarnet” – tungotalet.136
Hur ska man förstå vad Paulus menar med profetia? Enligt Fee bör profetia förstås som en
manifestation av ord. Han skriver att Paulus förståelse av profetia präglades av hans egen historia
inom judendomen och av Andens utgjutande på pingstdagen. Eftersom Joels profetia om Anden
(Joel 2:28-30), nu hade gått i uppfyllelse var Anden potentiellt tillgänglig för alla. Detta innebär,
enligt Fee, att Paulus förstod profetia som Andeledda begripliga budskap som uttalades muntligen i
församlingen, till uppmuntran och uppbyggelse, helt under kontroll (14:29-33).137
Garland ger ett bredare perspektiv på gåvan att profetera. Det handlar, anser han, inte endast
om att tala ut Andeingivna budskap, utan om att deklarera Guds vilja till folket.138
4.2. Diskussion
Paulus uppräkning av nådegåvor bör inte betraktas som en instruktion utan som en beskrivning.
Paulus ger alltså exempel på gåvor och deras funktion, inte en lära om nådegåvor.139 Det är mycket
möjligt att listan i mångt och mycket ska betraktas som ad hoc eftersom Paulus använder ord och
uttryck som tycks vara valda utifrån korinthiernas situation. Det betyder även att ordningen i vilken
132
Heikel, Fridrichsen 1996, 241, 49, 72.
Garland 2003, 576.
134
Garland 2003, 576-577.
135
Ad hoc – inte generellt utan för ett särskilt ändamål.
136
Fee 1987, 591
137
Fee 1987, 595.
138
Garland 2003, 582.
139
Detta eftersom Paulus även listar andra gåvor i Rom 12:6.
133
35
Paulus nämner gåvorna, inte bör ses som en rankning – Paulus väljer, med stor sannolikhet, att
nämna gåvorna i denna ordning på grund av korinthiernas situation.
Profetia är alltså en gåva bland andra, given av Anden. Hur man ska tolka den första listan,
med nådegåvor, tjänster och verksamheter, är oklart. Huruvida dessa ska betraktas som
beskrivningar på olika funktioner i församlingen, eller synonymer, är svårt att avgöra. Det vi kan se
är att Paulus poäng verkar vara att visa på Gud som källan till alla Andens manifestationer.
Då ordet för” tjänster” –
– är nära besläktat med ordet för ”tjänare” (diakonos)
skulle detta kunna innebära att Paulus här syftar på personer som tjänade i församlingen.
Huruvida ”tjänster” syftar på de personer Paulus talar om i kap 12:28, är dock inget som går att säga
med säkerhet.
4.3. 1 Kor 12:27-31
27 Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. 28 I sin församling har Gud gjort
några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra
under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal. 29 Kan alla vara
apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under? 30 Eller bota sjuka? Kan alla tala
med tungor eller tolka sådant tal? 31 Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då
skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.
Paulus inleder med att konstatera att församlingen är Kristi kropp. Han fortsätter med en
uppräkning: apostlar, profeter och lärare. Här kan man fundera över varför Paulus nämner personer,
och varför han tycks ranka dem. B2000 har valt att helt ta bort uppräkningen i sin översättning. I
den grekiska texten skriver Paulus dock:
… deuteron… triton, vilket betyder: ”för det
första… -”för det andra”… -”för det tredje”. Ska detta betraktas som att Paulus föreslår en
hierarkisk ordning eller endast slumpmässigt räknar upp personer och gåvor?
Fee anser att hela listan bör betraktas som ad hoc. Den inkluderar ”personer”, ”tjänster” och
några ”nådegåvor” (charismata) från vers 8-10. Listan, menar han, bör inte ses som en rankning.140
Den representerar en bredd av ”tjänster” i kyrkan. Hur den ska förstås är emellertid osäkert,
konstaterar han. De första Paulus nämner ska enligt Fee inte betraktas som ”tjänster” eller
”ämbeten” som tillhör vissa personer i den lokala församlingen. De bör istället ses som ”tjänster”
vilka tar sig uttryck i olika personer i församlingen. Fee menar att anledningen till att Paulus rankar
dessa inte nödvändigtvis behöver vara en fråga om en ordning som handlar om auktoritet, utan kan
140
Witherington 1995, 257, Fee 1987, 617.
36
innebära att en ”tjänst” har företräde framför en annan när det gäller att grunda och bygga upp
lokala församlingar.141 Listan, skriver han, visar att Paulus precis som Lukas, kallar vissa för
profeter eftersom de fungerade i profetians gåva regelbundet och därför var kända som profeter.
Samma sak gällde lärarna då även undervisning nämns som gåva (14:6, 26).142 Poängen är inte,
enligt Fee, att alla ska göra samma sak utan att allt måste verka i enhet. Alla fungerar inte i samma
tjänst. Gåvorna är potentiellt tillgängliga för alla men Paulus vill betona mångfalden och enheten. 143
Witherington anger att det inte är tydligt varför Paulus tycks ranka de tre personerna. Det går
inte att säga om det handlar om auktoritet eller ansvar i församlingsgrundande eller
församlingsarbete. Resten av listan, hävdar han, handlar om funktioner som ges för att visa på
församlingskroppens mångfald. Enligt Witherington föreslår uppräkningen av gåvor i denna text, att
Gud inte endast ger förmågor utan även personer som gåvor till församlingen.144
Garland anser, till skillnad från Fee, att apostlar, profeter, lärare etc. är rankade utifrån
betydelse. Apostlar står först, som grundare av församlingar. Han erkänner dock att det är svårt att
se varför profeter och lärare rankas olika. Eftersom mirakulösa gärningar och helandegåvor (12:28)
nämns i omvänd ordning i vers 12:9-10 antyder detta, menar Garland, att endast delar av listan är
hierarkiskt rankad. Garland anger att apostlar och profeter, utifrån sin tjänst i ordet, är väsentliga för
att grunda och upprätthålla församlingen. Han skriver att Paulus nämner profetia före tungotalet på
grund av att profetian bygger upp församlingen och även har en missiologisk verkan; den leder
potentiellt till att icke troende omvänder sig (14:24-25).145 Garland hävdar dock, liksom Fee, att alla
potentiellt kan bli profeter, och att det var de som fungerade i gåvan på regelbunden basis som blev
kända som profeter.146
Enligt Aune anser Paulus att profeterna har en särskild tjänst i kyrkan, näst efter apostlarna.
Men, skriver han, det är inte tydligt hur korinthierna själva ser på detta. Otvetydigt, menar Aune,
var Paulus förståelse för den profetiska rollen framför allt hämtad ur GT, men vi kan inte anta
detsamma om korinthierna. Paulus anser att profeterna står efter apostlarna, vilket visar på en
gudomligt given roll i församlingen.147
Wire anser liksom Aune och Garland att Paulus här presenterar en församlingshierarki med
aposteln överst. Men, sen skiljer sig hennes tolkning från de övriga när hon anger att Paulus utifrån
detta uppmuntrar alla som inte är apostlar att söka den näst högsta gåvan – gåvan att profetera. Att
Paulus presenterar gåvorna i en hierarkisk ordning syftar till att få korinthierna att söka hela
141
Fee 1987, 619-620.
Fee 1987, 620-621.
143
Fee 1987, 622-623.
144
Witherington 1995, 261.
145
Garland 2003, 598. Mer om missiologisk verkan finns i analysen av 1 Kor 14:20-25.
146
Garland 2003, 599.
147
Aune 1983, 197.
142
37
församlingens bästa och därför nämner han tungotalet sist (den gåva korinthierna tycks ha
favoriserat), menar Wire.148
Vad menar Paulus när han säger ”Inte kan väl alla vara apostlar? Eller profeter? ” (12:29).
Den grekiska översättningen lyder ordagrant: ”Inte alla apostlar? Eller alla profeter?” B2000 har
valt att tillägga ett kan medan Folkbibeln väljer att tillägga är. Menar Paulus att inte alla kan vara
profeter, eller menar han att inte alla är profeter?149 Den första översättningen möjliggör synen att
endast vissa personer kunde vara profeter i församlingen. Den andra tolkningen öppnar för att
Paulus menar att alla ännu inte fungerade i den profetiska gåvan och därför inte var profeter, eller
att alla helt enkelt inte var profeter.
Fee poängterar att man inte ska övertolka den här versen utan försöka se Paulus poäng. Paulus
fråga är retorisk och inbegriper ett nekande svar från korinthierna. Paulus vill på detta sätt visa på
mångfalden som ger enhet i kroppen och konstaterar helt enkelt att inte alla är apostlar eller
profeter. Fee drar således slutsatsen att Paulus poäng inte är att begränsa gåvor till vissa personer.150
Garland påstår, till skillnad från Fee, att Paulus poäng är att kroppens delar inte har samma
funktion. På samma sätt ska det vara med församlingen.151 Thiselton anser, liksom Garland, att
Paulus på detta sätt visar att eftersom alla inte fungerar i samma gåvor behöver korinthierna
varandra. Alla har sin plats att fylla.152
4.4. Diskussion
Att Paulus skulle förorda en hierarkisk ordning verkar osannolikt. Paulus tycks, i resten av brevet
snarare gå till rätta med de som tror sig vara profeter (14:37), och de ”starka” som inte ser till de
”svaga” (8:1-13; 10:23-33; 12:12-26) för att visa att ingen ”står över” någon annan. Detta indikerar
att Paulus poäng inte är att sätta profeterna näst högst i en hierarki. Att Paulus här väljer att skriva
”för det första” och ”för det andra” indikerar dock någon form av ordning.153
En rimlig tolkning är att de personer som omnämns är exempel på funktioner som är viktiga
för församlingens uppbyggnad och utveckling. Att apostlarna då nämns först är rimligt eftersom de
fungerade som församlingsgrundare, och alltså fanns med ”först”, eller från början, i församlingens
uppbyggnad. Dock finns det inget som visar att de personer Paulus nämner är namn på tjänster. Det
är möjligt att personerna som nämns syftar tillbaka till vers 12:5, och att det som Paulus kallar
148
Wire 1990, 138.
Detta är den tolkning Svenska folkbibeln har valt.
150
Fee 1987, 622-623.
151
Garland 2003, 599-600.
152
Thiselton 2000, 1023.
153
Jag menar att folkbibeln här är mer trogen den grekiska texten.
149
38
tjänster (diakoniai) fungerade i, eller utifrån, församlingen. Men det är inget som kan konfirmeras
utifrån texten.
Paulus talar om vissa som profeter. Det är möjligt att detta, som Fee och Garland
kommenterar, rör sig om personer som fungerade regelbundet i profetians gåva, men det är inget
som går att fastslå. Då Paulus uppmanar till att söka profetians gåva (14:1) är det rimligt att hans
poäng i vers 29 är att visa att alla ännu inte är profeter, inte att inte alla kan vara profeter.
4.5. 1 Kor 13:2, 13:8-10
2 Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och
om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
8 Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna.
Kunskapen, den skall förgå. 9 Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är
begränsad. 10 Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
Paulus inleder detta kapitel med att skriva i första person singular – jag – vilket innebär att han nu
byter retorik. Enligt Thiselton vill Paulus på detta sätt få korinthierna att tänka till över vad som
skulle hända om den här situationen uppstod – om de hade alla gåvor men inte kärlek.154 Paulus
använder troligtvis ordet ”om” (ean) för att visa på en möjlig situation.
Paulus nämner tre nådegåvor – charismata – från 12:8-10: profetia, kunskap och tro. Fee
anger att när Paulus skriver ”alla hemligheter” och ”hela kunskapen”, är det i termer hämtade från
den judiska apokalyptiken: ”These terms appear together as a regular feature of Jewish apocalyptic,
especially with regard to the unfolding of God´s final eschatological drama.”155 Paulus ger nu sin
tolkning av vad som manifesterar Guds närvaro genom Anden. Fee anser att Paulus visar att
nådegåvorna i sig inte är ett tecken på att man är fylld med Anden; kärleken är det tecknet.156
Den profetiska gåvan är begränsad och ska upphöra. Paulus verkar här tala i eskatologiska
termer. Profetian är till för livet i den nuvarande tidsåldern men kommer inte behövas därefter.
Uppenbarelse behövs nu när vi ser en gåtfull spegelbild, men kommer inte behövas när vi ser
ansikte mot ansikte (14:12). Profetia kommer en dag att upphöra, men först när Jesus kommer
tillbaka.157
154
Thiselton 2000, 1032.
Fee 1987, 633.
156
Fee 1987, 632-633.
157
Så även Thiselton 2000, 964 och Witherington 1995, 262.
155
39
4.6. Diskussion
Oavsett varför Paulus väljer att skriva i jagform – för att visa på sig själv eller för att få korinthierna
att måla upp bilden av en situation där de tänker in sig själva – går det inte avgöra om Paulus menar
att alla eller endast vissa kan profetera. Hans poäng är att visa att profetia inte är något värt utan
kärlek.
Profetia ska en dag upphöra – när Jesus kommer tillbaka. Profetians gåva bör vara verksam än
idag, eftersom Jesus ännu inte kommit tillbaka. Här kan vi se att det inte finns någon god grund för
en cessationistisk hållning gällande den profetiska gåvan – Nya Testamentets kanon har inte ersatt
profetia utan gåvan kommer vara verksam fram till Jesu återkomst.
4.7. 1 Kor 14:1-6
1 Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera.
2 Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i
sin ande talar han hemligheter. 3 Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger
upp, förmanar och tröstar. 4 Den som talar med tungor bygger upp sig själv, men den som
profeterar bygger upp församlingen. 5 Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att
ni profeterar. Att profetera är bättre än att tala med tungor, såvida man inte kan tolka sina ord
så att församlingen blir uppbyggd. 6 Nej, bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och
talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller
undervisning?
Paulus uppmanar församlingen att söka gåvorna, framför allt gåvan att profetera. Garland menar att
termen pneumatika (”det andliga”) här syftar på gåvor som rör inspirerad insikt, muntlig
proklamation och/ eller dess tolkning. Uttrycket relaterar till att tala i Anden. Han konstaterar att
Paulus använder verbet för att tala lalein, tjugofyra gånger i kap. 14. Detta, skriver han, tydliggör att
Paulus här syftar på gåvor som har med talet att göra.158 Denna tolkning delar han med Thiselton,
som anser att pneumatika syftar på andliga gåvor som tar sig uttryck genom proklamation i
gudstjänsten.159
158
159
Garland 2003, 632.
Thiselton 2000, 1083.
40
Fee anser dock, till skillnad från Garland och Thiselton, att Paulus syftar tillbaka på vers
12:31, där han uppmanar korinthierna att söka de nådegåvor som är störst. De större gåvorna är de
som bygger upp församlingen.160
Det är troligt att Paulus uppmanar korinthierna att söka gåvan att profetera på grund av att de
hade övervärderat tungotalet och använde det på ett felaktigt sätt under församlingens
sammankomster. Paulus poängterar att den som talar i tungor inte bygger upp någon än sig själv.
Den som profeterar däremot bygger upp församlingen, genom förmaning och tröst. Hur man ska
förstå detta råder det delade meningar om. Enligt Fee är profetia inte något man förbereder utan
något som ges av Anden i stunden. Profetian uppträder spontant och går inte att jämställa med en
förberedd predikan.161 Denna slutsats delar han med, bland annat, Witherington.162
Garland är av en annan åsikt och anser att uppenbarelser/profetior inte bör begränsas till
spontana visioner som endast uppstår i gudstjänsten.163Eftersom profetian syftar till att bygga upp,
förmana och trösta finns det ett själavårdande drag hos profeterna. Thiselton delar denna tolkning
och anser det vara viktigt att inte likställa profetia med den typen av profetia hörde ihop med
orakler i den samtida kulturen (dessa var ofta spontana). Han hävdar, liksom Garland, att profetia
kan involvera ”sustained reflection”.164 Thieselton skriver: We shall argue that here prophecy
amounts to healthy preaching, proclamation, or teaching which is pastorally applied for the
appropriation of gospel truth and gospel promise, in their own context of situation, to help
others.”165 Han menar att en profetia inte främst ges i den specifika stunden utan att den ges för en
specifik stund eller tillfälle.166 Paulus talar om profetia som en begriplig kommunikation, eller
effektiv kommunikativ aktion, mellan talare och lyssnare.167
Turner argumenterar mot denna tolkning och anser att även om de som kallades profeter
predikade och undervisade finns det inget som säger att detta betraktades som profetia. Paulus gör
skillnad på gåvan att undervisa och gåvan att profetera.168
4.8. Diskussion
Det är möjligt att Paulus här menar att alla troende potentiellt kan profetera, då han uppmuntrar
korinthierna att söka profetians gåva, samt skriver att han helst vill att de profeterar.169
160
Fee 1987, 654.
Fee 1987, 660.
162
Witherington 1995, 280.
163
Garland 2003, 633.
164
Thiselton 2000, 1092.
165
Thiselton 2000, 1084.
166
Thiselton 2000, 942-943.
167
Thiselton 2000, 1084-1085.
168
Turner 1985, 13-14.
161
41
Ska profetia ses som något spontant eller kan det även ha rört sig om förberedda
predikningar? Paulus talar om profetia som något som bygger upp, tröstar och förmanar. Detta bör
ses som en vägvisare för vad profetia syftar till, inte som ett svar på huruvida det rör sig om
spontana eller icke spontana talyttringar. Då Paulus även talar om lärare och undervisning (12:28,
14:6) kan vi fråga oss hur detta skiljer sig från profetia. Att, som Thiselton, hävda att profetia även
handlar om undervisning blir att sudda ut gränserna mellan gåvorna vilket inte verkar ha varit
Paulus poäng. Fees och Witheringtons argumentation är därför mer rimlig. Jag tror inte att man
utifrån dessa kapitel kan dra innebörden av profetia så långt till att handla om förberedda
predikningar och undervisning.
4.9. 1 Kor 14: 20-25
20 Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till
förståndet.21 I lagen står det: Genom människor med andra språk och främmande tungomål
skall jag tala till detta folk, men ändå skall de inte lyssna till mig, säger Herren. 22 Därför blir
tungotalet ett tecken för de otroende, inte för de troende, medan det profetiska talet blir ett
tecken för de med tungor. 23 Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar
med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: ”Ni är galna.” 24
Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller
oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, 25 och vad som gömmer sig i
hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ”Hos er finns verkligen
Gud.
Dessa verser är något tvetydiga och det har presenterats en rad olika sätt att tolka dem.170 Enligt Fee
vill Paulus säga att tungotal inte är menat som ett tecken som utmärkte de troende, som korinthierna
verkar ha trott. Tungotalet är inte ett bevis på andlighet eller Guds närvaro i församlingen. Det är
istället det motsatta – ett tecken för otroende. Tungotal fungerar på ett sätt som gör att otroende inte
får någon uppenbarelse från Gud och kan de därför inte komma till tro. Tungotalet blir således ett
tecken som driver bort dem. Profetia fungerar också som ett tecken men för de troende. Detta,
169
Så även Garland 2003, 632.
Jag har valt att inte göra en lång utläggning om hur man ska tolka vad Paulus menar med tecken utifrån den text i
Jesaja som Paulus refererar till, här, då det inte direkt berör frågeställningen. Jag försöker istället fokusera på vad
texten har att säga om vad profetian gör i församlingen och varför Paulus föredrar profetia över tungotal.
170
42
genom att visa hur profetia påverkar otroende på ett sätt som får dem att omvända sig. Det är ett
tecken på att Gud verkligen finns hos dem.171
Thiselton anser, till skillnad från Fee, att betoningen när det kommer till tungotalets verkan
ligger på att denna gåva får människor i församlingen att känna sig som främlingar på en plats där
de borde känna sig hemma. Han hävdar att Paulus uppmanar korinthierna att utvärdera de olika
följderna tungotal och profetia får. Vilka olika signaler sänder de ut? Tungotalet, anser Thiselton,
genererar ett utanförskap. Texten, skriver han, talar både om att tungotalet får stora delar av
församlingen att känna sig utanför (de som inte har gåvan att tala i tungor), och om att de otroende
inte får höra budskapet om Jesus och på så sätt komma till tro, när tungotalet praktiseras.172
Garland anser, liksom Fee, att ordet ”tecken” har en dubbel betydelse i den här kontexten; det
är både positivt och negativt.173 De som är otroende förhärdas i sina hjärtan, när de hör tungotalet,
vilket leder till alienation och dom. På så vis är ordet tecken negativt. Garland poängterar att
tungotalet här inte kan ses som ett tecken för redan troende (kontra Thiselton), eftersom de redan är
just troende. Paulus säger inte att redan troende drivs iväg eller förhärdas när någon talar i tungor
utan endast att de inte blir uppbyggda. Dock, påpekar Garland, är profetia ett tecken för de troende,
här i positiv bemärkelse; inte för att otroende exkluderas utan för att de får ta del av det bästa då
profetian övertygar och leder till omvändelse. För de troende är omvändelsen av de otroende genom
profetian ett tecken på Guds närvaro hos dem. Garland skriver att Paulus vill visa att församlingen
är skyldig de otroende mer än ett tecken som leder till alienation och, följaktligen, dom.174
Paulus vill att hela församlingen ska profetera. Än en gång verkar det som att Paulus menar
att profetians gåva inte är en gåva explicit för vissa utan något som hela församlingen kan fungera i.
Fee kommenterar, än en gång, att alla, enligt Paulus, potentiellt kan profetera eftersom alla troende
tillhör Andens folk. Den otroende kommer bli genomskådad och dömd av alla. Denna
argumentation tycks, anser Fee, exkludera att gåvan skulle varit begränsad till en grupp av
auktoritära människor, kända som profeter.175
Profetia verkar här handla om något som blottlägger en persons innersta. Hur man ska tolka
detta är inte helt klart. Enligt Fee går det inte avgöra om dessa profetior liknande dem vi läser om i
14:3, som bygger upp troende, eller om profetiorna var mer specifikt riktade mot den otroende i sig.
Oavsett, hävdar han, ser Paulus det inspirerade ordet som något som trängde djupt in i det moraliska
medvetandet hos dem som lyssnade. Betoningen ligger på den uppenbarande aspekten av det
profetiska yttrandet. Genom profetisk uppenbarelse kan hjärtats hemligheter genomskådas. Profetia
171
Fee 1987, 682-683.
Thiselton 2000, 1123-1125.
173
Fee 1987, 683.
174
Garland 2003, 650-651.
175
Fee 1987, 685.
172
43
leder både till att otroende omvänder sig, och bygger upp Guds folk.176 Turner delar denna
uppfattning och påpekar att profetian, enligt Paulus, uppenbarar vad endast Gud kan veta om en
person. Detta blir ett bevis som leder den otroende till omvändelse.177
Garland anser till skillnad från Turner att profetia, i den här texten, måste handla om
proklamation av evangeliet, då det blottlägger den otroendes innersta. Han anser att profeter
förvisso vet hjärtats hemligheter, men att det inte finns något som säger att de vet djupen i
besökarnas innersta. Garland hävdar att profeten inte kan veta vem orden är riktade till. Den
otroende förstår att de troende vet saker som bara kan ha uppenbarats för dem av Gud. Följden blir
att han kastar sig på Gud.178
Enligt Wire kan man utifrån denna text anta att det var många som aktivt profeterade i
församlingen. Wire anser att korinthierna lärde sig genom att tala till varandra, och att de verkar ha
talat mer än de lyssnade. På detta sätt byggde Anden upp församlingen genom
församlingsmedlemmarna. Bilden av att alla profeterar bör, menar hon, inte betraktas som en
överdrift utan som något som faktiskt var levande i församlingen.179
4.10. Diskussion
Det verkar som att Paulus här talar om hela församlingen när han målar upp bilden av att alla
profeterar. Texten handlar inte om vad som skulle hända om några profeter profeterade, utan är en
uppmuntran som visar det positiva i att alla profeterar.180
Den tolkning Fee och Garland presenterar – texten handlar om vad tungotal kontra profetia
gör i församlingen när en icke troende deltar – verkar rimlig. Garland går med rätta emot Thiseltons
argument och påpekar att Paulus faktiskt inte talar om att tungotalet skulle ha en negativ påverkan
på redan troende. Att som Garland hävda, att profetia här handlar om en proklamation av evangeliet
är dock inget vi kan ta för givet. Utifrån texten är det svårt att avgöra om de profetiska tilltalen
handlar om ord till enskilda individer eller ett förkunnande av evangeliet; Paulus klargör inte detta.
I församlingen är profetia att föredra framför tungotalet för att det bygger upp och uppmuntrar
andra. Dessutom leder profetian till att inte redan troende har större förutsättningar att komma till
tro. Profetian blir ett tecken på Guds närvaro bland sitt folk.
Att Paulus här skulle hänvisa till något som faktiskt skedde i församlingen anser jag vara
mindre troligt. Det rimligaste är att Paulus använder bilden för att stärka sin tes att profetian är
”bättre” än tungotalet. Om Wire har rätt, innebär detta att de flesta i församlingen faktiskt fungerade
176
Så även Fee 1987, 685-687.
Turner 1985, 12.
178
Garland 2003, 652-653.
179
Wire 1990, 144.
180
Så även Thiselton 2000, 1129.
177
44
i den profetiska gåvan, något som verkar mindre troligt då Paulus uppmanar till att söka den
profetiska gåvan.
Den viktigaste slutsatsen jag kan dra utifrån den här texten, när det gäller min frågeställning,
är att Paulus verkar indikera att alla potentiellt kan profetera och att detta är något Paulus önskar,
och uppmuntrar församlingen till. Profetians gåva tycks inte vara exklusiv för utvalda individer utan
är något som är tänkt att vara levande i hela församlingen.
4.11. 1Kor 14:29-33
29 Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. 30 Om någon
annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. 31 Alla har ni
möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. 32
Profeternas ande behärskas av profeterna; 33 Gud är inte oordningens Gud utan fridens.
Den första delen i 14:29 kan översättas: ”två eller tre profeter ska tala”. Ordet för ”tala” (
)
står i presens, aktivum, imperativ och är alltså en uppmaning. Fee menar att detta inte ska tolkas
som att det vid varje samling måste vara endast två eller tre profeter som talar. Det betyder snarare,
menar han, att det inte ska vara fler än tre åt gången som profeterar innan de andra prövar vad som
sägs.181
Paulus ger korinthierna en ordning för hur det ska gå till när någon profeterar i församlingen.
Garland anser att det är möjligt att Paulus tar itu med elitistiska tendenser i församlingen.
Anledningen till detta, menar han, skulle kunna vara att det antingen fanns några som försökte stå i
centrum och tog stor plats, eller att det fanns för många profeter som ville låta sin röst höras.182
Även Fee gör gällande att Paulus uppmaning verkar vara riktad mot en grupp människor som
dominerade samlingen, men han understryker att detta inte går att säga med säkerhet.183
Ordet för ”de övriga” (alloi) kan även överstättas med ”de andra” och kan syfta på att resten
av församlingen ska pröva det profeterna säger. Här blir skillnaden mellan profeter i GT och
profeter i NT tydlig; i GT prövade man profeterna, men i NT prövar man profetian. Att en profetia
inte stämmer, betyder således inte att den som profeterar inte har Guds Ande.184 Garland
kommenterar:
181
Fee 1987, 693.
Garland 2003, 661.
183
Fee 1987, 695.
184
Så även Fee 1987, 694.
182
45
The verb diakrinein has a wide range of meanings in Paul’s writings (cf. 4:7; 6:5; 11:29, 31)
but here it means to “evaluate carefully”. The assumption is that the prophets do not speak
with unquestionable divine authority. The congregation is not to accept everything that is said
just because a person claims to speak under the influence of the Spirit. The prophet’s words
invite appraisal and discussion. This is quite different from ascertaining whether the
individual is a true or a false prophet.185
Enligt Aune antyder texten att profeterna använder sin gåva vid en särskild tidpunkt under
samlingen och att de, när de inte profeterar, förväntas delta i prövandet av de andras profetiska
uttalanden.186 Han anser alltså att ”de övriga” som ska pröva vad som sägs, inte syftar på hela
församlingen utan endast på de som fungerade som profeter. Thiselton argumenterar emot detta och
menar att det vore märkligt om apostlar och lärare inte skulle kunna pröva profetior. Han gör
gällande att Paulus principiellt (men inte exklusivt) syftar på ledarna för församlingen när han talar
om ”de övriga”.187 Dunn har i stort sett samma hållning som Aune och anser att Paulus troligtvis
syftar på de andra profeterna när han uppmanar de övriga att pröva vad som sägs (14:29), men
tillägger han, det är även möjligt att han talar om hela församlingen.188 Fee är av en annan åsikt och
hävdar, till skillnad från både Aune och Thiselton, att det är troligt att Paulus här syftar på att hela
församlingen ska pröva profetiorna.189 Detta är alltså inte förbehållet vare sig profeter eller ledare
utan är hela församlingens uppgift.
Ordet för ”alla” (pantes) står i nominativ, maskulin, plural. Att Paulus talar till alla, skulle
kunna innebär att han anser att alla medlemmar i församlingen, inte bara några, har möjlighet att
profetera. Garland skriver: ”According to Paul, the prophetic Spirit is not limited to a few men and
women; it can be imparted to all.”190
Enligt Fee talar Paulus här inte endast till en grupp profeter, utan han talar om profetians
funktion i hela församlingen.191
Profeternas ande underordnar sig profeterna.192 Profetia är inte något okontrollerbart, utan
något som sker i kontroll av den som profeterar. Garland kommenterar att den som talar kan hålla
tillbaka impulsen att tala och ge utrymme för någon annan som får en uppenbarelse.193 Fee påpekar
att Paulus här visar att kristet inspirerat tal inte är extatiskt, till skillnad mot hur inspirerat tal kunde
185
Garland 2003, 662.
Aune 1983, 196.
187
Thiselton 2000, 1141.
188
Dunn 1995, 281.
189
Fee 1987, 694.
190
Garland 2003, 661.
191
Fee 1987, 694
192
Ordet hypotassetai kommer från
vilket betyder underordna, underlägga sig, underorda sig. Jag anser att
folkbibeln här har valt en bättre översättningsväg.
193
Garland 2003, 661-662.
186
46
fungera i den hedniska kulturen.194 Enligt Wire menar inte Paulus att det endast får finnas två eller
tre profeter i församlingen, utan att de andra profeterna får vänta till ett annat tillfälle. Denna regel,
skriver hon, visar att många personer normalt sett tog del i att profetera i varje samling. När Paulus
presenterar bilden av att ”alla talar i tungor” eller ”alla profeterar” (14:23-25) ska detta inte ses som
en överdrift, enligt Wire, utan det är grunden till att Paulus i 14:29 uppmanar den som först
profeterar att sluta tala när Anden inspirerar någon annan att tala. Det är även därför som Paulus i
14:32 kan säga att ”profeternas ande behärskas av profeterna”.195
Gud är fridens Gud och inte oordningens. Det är utifrån denna text inte svårt att måla upp en
bild av att det kan ha varit väldigt rörigt när korinthierna möttes. Kanske var det många som
profeterade i en salig blandning, samtidigt som vissa talade i tungor i mun på varandra. Paulus visar
korinthierna att frid ska råda när de kommer tillsammans och ger dem därför goda ordningar att
följa. Paulus ansåg enligt Fee, att korinthierna på detta sätt tillbad på ett sätt som reflekterade de
hedniska gudarna mer än den Gud de lärt känna genom Jesus Kristus. Paulus går därför tillrätta med
dem och uppmanar dem till frid och ordning.196
4.12. Diskussion
Det är Anden som ger den profetiska uppenbarelsen och denna tycks uppstå spontant under Andens
inflytande, men det finns inget som säger att detta ska begränsas till vissa tillfällen. Tvärt om
understryker Paulus att ”profeternas ande underordnar sig profeterna” (14:32), vilket visar att
profeterna kunde lägga band på sig och vänta med att yttra sig. Detta talar för att uppenbarelser inte
nödvändigtvis behövde yttras på en gång.197 Att Paulus skriver att den ena profeten ska sluta tala
när någon får en uppenbarelse antyder dock att profetia ofta uppstod spontant under församlingens
sammankomster. I denna text verkar Paulus mena att de som profeterar också är profeter. Här gör
han ingen skillnad på gåvor eller personer. Att Paulus i ena meningen säger ”alla har ni möjlighet
att profetera … och i nästa ”profeternas ande behärskas av profeterna” indikerar att Paulus anser att
den som fungerar i den profetiska gåvan även är profet. Aune tolkar texten utifrån föreställningen
att inte alla kunde profetera. Därför menar han att Paulus med ”de övriga” syftar på andra profeter
och inte resten av församlingen. Som jag redovisat för tidigare, anser jag det vara troligare att
Paulus menar att alla troende potentiellt kan profetera. Detta innebär, för tolkningen av den här
specifika texten, att Paulus här verkar tala som om alla som profeterar också är profeter.
194
Fee 1987, 696.
Wire 1990, 146-147.
196
Fee 1987, 697.
197
Utifrån min språkliga analys anser jag att folkbibelns översättning passar bättre här.
195
47
4.13. 1Kor 14:37-40
37 Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är
Herrens bud. 38 Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd. 39 Mina bröder, sök att
vinna profetians gåva, men hindra inte tungotalet. 40 Låt allt ske värdigt och med ordning.
Thiselton hävdar att 37-38 hör ihop med de föregående verserna, som handlar om att kvinnan inte
ska tala vid sammankomsten. Hans tolkning bygger på antagandet att vers 34-36 handlar om
kvinnor som på ett felaktigt sätt under samlingarna utvärderade profetior och drog skam över sina
män.198 Därför, anser han, kan man se att Paulus talar om hur den som är profet ska förstå detta.
Thiselton påstår att vers 37-38 handlar om att skilja på autentiska och icke autentiska profetiska
uttalanden. Han skriver att det verkar som att korinthierna hade satt upp egna regler som de ansåg
vara Guds ord till dem. I vers 37-38 visar Paulus att det är vad han anser, inte de, som är Herrens
bud; detta bör de som betraktar sig som profeter förstå och erkänna.199
Enligt Fee talar inte Paulus här till hela församlingen utan, mer specifikt, till dem som har lett
den i fel riktning. Dessa personer, kommenterar han, anser sig själva vara profeter och andliga – två
ord som är nära sammanbundna. Här, anger Fee, syftar ordet ”profet” tillbaka på 12:28 och de
personer som fungerade som profeter i församlingen.200 Paulus, kommenterar han, lägger dock till
ordet pneumatikos som kan översättas med ”andlig” eller ”andlig person”, något som visar att dessa
personer ansåg sig vara särskilt andliga. Fee skriver: ”There seems to be no other good reason for
Paul to have spoken to them in this way if they did not consider themselves to be ‘spiritual’, the
primary evidence of which was the gift of tongues. They were sure that they themselves were Spirit
people; they were less sure of the apostle.”201 Paulus förnekar inte här, anser Fee, att de som är emot
honom är profeter eller att korinthierna är andliga. Betoningen ligger på att Paulus skriver ”Herrens
bud”, vilket troligtvis syftar på allt som Paulus skrivit om detta ämne, särskilt om korinthiernas
behov av begripligt tal i församlingen.202 Paulus poäng i 14:38 blir därför, att om någon inte lyckas
erkänna att Paulus ord är från Herren kommer den personen inte erkännas av Gud. Detta, menar
Fee, bör ses som ett profetiskt domsord genom vilket Paulus visar med vilken auktoritet han
skriver.203 Garland kommenterar likaså att det som utmärker en andlig person inte bara är att man
talar under Andens inspiration utan att man hör och gör det Paulus anser vara Herrens bud. Den som
198
Thiselton 2000, 1158-1161.
Thiselton 2000, 1163.
200
Fee 1987, 711.
201
Fee 1987, 711.
202
Fee 1987, 711.
203
Fee 1987, 712.
199
48
inte erkänner detta blir inte erkänd. Han skriver: ”It means that the Lord will say to such persons, ’I
do not know you’ (Matt 7:22-23).”204
Vidare uppmanar Paulus alla att söka vinna profetians gåva. Även här kan vi se att profetia
inte endast tycks vara förbehållet några få utvalda. Paulus önskar att hela församlingen ska fungera i
gåvan. Witherington poängterar att Paulus uppmuntrar alla korinthier att söka profetians gåva och
tungotalets gåva, trots alla problem Paulus tar itu med gällande dessa gåvor. Gåvorna ska dock
praktiseras värdigt och med ordning; en uppmaning som var viktig då församlingen var öppen för
alla, även icke-troende, menar Witherington. Guds karaktär, av ordning och värdighet i
församlingen, skulle vara till ett vittnesbörd för dem.205
Aune utgår från att Paulus inte menar att alla troende potentiellt kan profetera och anser det
därför vara rimligt att anta att Paulus inte uppmanar alla troende i Korinth att söka profetians gåva,
utan endast dem som ansåg sig vara särskilt andliga. Paulus uppmanar dem därför att söka
profetians gåva framför tungotalet.206
4.14. Diskussion
Även om det inte helt går att utesluta Thiseltons tolkning att 37-38 syftar på hur kvinnorna ska
uppträda, verkar den mindre trolig. Eftersom Paulus här använder ordet pneumatikos är det möjligt
att vers 37-38, syftar tillbaka på Paulus inledning i vers 12:1 (där han också använder ordet
pneumatikos) och inte endast till föregående stycke. Det är i så fall möjligt att Paulus på detta sätt
knyter ihop kapitel 12-14.207
Det verkar som att det fanns de som ansåg sig vara profeter i församlingen. Därför skriver
Paulus för att korrigera felaktigheter i förståelsen gällande profetia. De problem Paulus tar itu med –
angående personer som anser sig vara profeter eller särskilt andliga, och felaktigt praktiserande av
tungotal – kan ha varit relativt omfattande. Detta kan vara anledningen till att Paulus ger dem
riktlinjer för hur de ska förstå andlighet och nådegåvor på ett sunt sätt.
Att som Aune anta att Paulus här endast uppmanar de särskilt ”andliga” att profetera hellre än
att tala i tungor, är förvisso en möjlig tolkning eftersom Paulus i detta avsnitt verkar gå till rätta med
personer som ansåg sig vara ”andliga” eller ”profeter”. Dock är det mer rimligt att tänka sig att
Paulus går till rätta med dessa personer genom att visa att hela församlingen bör söka gåvan att
profetera. Paulus vill genom dessa kapitel visa att nådegåvorna inte endast är reserverade för dem
som ansåg sig vara andliga utan för hela församlingskroppen. När Paulus uppmanar alla att söka
204
Garland 2003, 674.
Witherington 1995, 289.
206
Aune 1983, 198-199.
207
Så även Garland 2003, 674.
205
49
gåvan att profetera tycks det som han talar till hela församlingen, inte endast till dem som hade i
gåvan att tala i tungor.
Det går återigen att konstatera att det fanns de som kallades profeter i församlingen. Detta är
inte något Paulus talar om som felaktigt, men han tycks vilja poängtera för dem som anser sig vara
profeter att han förväntar sig av dem att de förstår vad som är Herrens bud. I texten framkommer
också att alla uppmanas söka profetians gåva. Potentiellt, visar Paulus, att alla kan fungera som
profeter.
50
Del 4. Avslutning
1. Slutdiskussion och konklusion
1.1. Paulus om profetians nådegåva
Enligt Första Korinthierbrevet uppmanar Paulus alla i församlingen att söka profetians nådegåva.
Gåvan verkar inte vara begränsad till vissa personer utan Paulus ser helst att alla profeterar och på
detta sätt bygger upp församlingen. Även om Paulus understryker att Anden fördelar gåvorna och
att det behövs en mångfald av gåvor i församlingen verkar han inte mena att detta begränsar
personer att fungera i flera och olika gåvor.
1.2. Paulus om profeter
Huruvida Paulus anser att det finns en profettjänst går inte att konstatera utifrån texten. Det finns en
möjlighet att Paulus kopplar samman apostlar, profeter och lärare (12:27) med uttrycket ”tjänster” i
12:5. Detta är dock snarare en hypotes än något som direkt kan konfirmeras av texten. Den enda
som går att fastställa är att Paulus ansåg att det fanns profeter.
1.3.
Konklusion
Utifrån det material jag undersökt kan jag se tre olika svar på min frågeställning: Är alla profeter
som profeterar?
1. Alla kan potentiellt profetera och de som profeterar är profeter.
2. Alla kan potentiellt profetera, men endast de som fungerar regelbundet i gåvan kallas
profeter.
3. Alla kan inte profetera (detta bygger på en felaktig förståelse av vad som hände på
pingstdagen), endast vissa kan profetera. Även om det finns exempel i NT på att människor
som inte kallas profeter profeterar, hör detta till ovanligheten och innebär inte att de bör
betraktas som profeter, utan att Anden kommer över dem på ett särskilt sätt i en specifik
situation.
Enligt Paulus ger Anden gåvor till församlingen och bland dessa finns gåvan att profetera. Paulus
uppmanar alla att söka gåvan att profetera, vilket jag menar indikerar att alla potentiellt kan
profetera. När Paulus talar om profeter menar Fee, Garland och Dunn att dessa skulle kunna vara
personer som fungerade i profetians nådegåva regelbundet. Detta kan inte fastslås utifrån 1 Kor 1251
14, men om man även väger in vad som sägs om profetia och profeter i Apostlagärningarna är detta
en möjlig tolkning.
Det finns texter i NT som talar för att den som profeterade också ansågs vara profet (se t.ex.
Apg 11:27-28, 15:32) men det finns även texter som indikerar att inte alla som profeterade
benämndes som profeter (se t.ex. Apg, 2:1-18, 19:6, 21:8-9). De sistnämnda finner vi framför allt i
Apostlagärningarna där profetiskt tal även verkar förekomma när människor blir uppfyllda av
Anden. Dessa benämns inte per automatik som profeter. Inte heller Filippos döttrar benämns som
profeter; detta behöver dock inte innebära att de inte ansågs vara profeter.
Det går alltså inte att ge ett definitivt svar på frågeställningen. En rimlig hypotes utifrån min
analys är att de som profeterade regelbundet fick benämningen profeter. Det vill säga: Inte alla är
profeter som profeterar, men alla troende kan potentiellt fungera som profeter. Att vara profet är
inte ett ämbete utan en benämning på personer som fungerade i den profetiska gåvan så frekvent att
de blev benämnda som profeter. Paulus nämner inte någonting om en ”profettjänst”. Han talar om
”gåvor”, ”tjänster” och ”verksamheter” men säger inte något om vad dessa innebär. Att ”tjänsterna”
syftar på personer med vissa specifika gåvor är endast ett antagande och inget som finner tydligt
stöd i texten.
52
Bibliografi
Aune, David. E. 1983. Prophecy in early Christianity and the Ancient Mediterranean World. Grand
Rapids: Eerdmans.
Barrett, Charles Kingsley. 1968. Commentary on The First Epistle to the Corinthians. London:
T&T Clark.
Bruce, F.F. 1988. The Book of The Acts (NICNT). Revised. Grand Rapids: Eerdmans.
Dunn, James D.G. 1995. Jesus and the Spirit. Reprint 1975. London: Xpress reprints.
Fee, Gordon D. 1987. The First Epistle to the Corinthians (NICNT). Grand Rapids: Eerdmans
Publishing.
Garland, David E. 2003. 1 Corinthians (ECNT). Grand Rapids: Baker Academic.
Gehring, Roger W. 2004. House Church and Mission: the Importance of Household Structures in
Early Christianity. Massachusetts: Hendrickson.
Grudem, Wayne. 2000. The Gift of Prophecy in the New Testament and Today. Reprint 1988.
Illinois: Crossway.
MGaya, Gerson. Lameck. 2014. Spiritual Gifts: A Sociorhetorical Interpretation of 1 Cor 12-14.
Finland: Publications of the University of Eastern Finland.
Murphy- O´Connor, Jerome. 1987. St. Paul´s Corinth; Texts and Archaeology. Reprint 1983.
Delaware: Michael Glazier.
Sandnes, Karl Olav. 1988. “P
– one of the prophets; A contribution to the Apostle´s Self-
Understanding. Oslo: Oslo Universitet
53
Thiselton, Anthony C. 2000. The First Epistle to the Corinthians (NIGTC). Grand Rapids:
Eerdmans.
Viberg, Åke, 2000. Profeterna, i Profeterna: En guide till Gamla testamentets profetiska böcker.
Greger Andersson, Lennart Boström och Åke Viberg. Örebro: Libris. s.15-44.
Wire, Antoinette Clark. 1990. The Corinthian Women Prophets: A Reconstruction through Paul´s
Rhetoric. Minneapolis: Fortress Press.
Witherington III, Ben. 1995. Conflict and Community in Corinth: A Socio – Rhetorical
Commentary on 1 and 2 Corinthians. Grand Rapids: Eerdmans.
Artiklar:
Farnell, David. E. 1991. Fallible New Testament Prophecy/Prophets? A Critique of
Wayne Grudem's Hypothesis. M
’s Seminary Journal 2. s. 157-179.
Turner, Max. 1985. Spiritual Gifts Then and Now. London: Vox Evangelica. s 7-63.
Ordböcker och lexikon
Gilbrant, Thoralf. Red. 1965. Profet. Illustrerat bibellexikon. Östervåla: Tofters tryckeri. s. 244-252.
Heikel, Ivar och Fridrichsen Anton. 1996. Grekisk – Svensk Ordbok till Nya Testamentet och de
Apostoliska Fäderna. Andra upplagan. Uppsala: Repro HSC.
Krämer, H. 1985. Prophet. Theological dictionary of the New Testament, Abridged in One Volume.
Edited by Gerhard Kittel and Gerhard Friedrich, translated by Geoffrey W. Bromiley).Grand
Rapids: Eerdmans. s. 952-954.
Peisker, C.H. 1978. Prophet. The New International Dictionary of New Testament Theology. Edited
by Colin Brown. Vol 3. Exeter Paternoster. s. 74-84.
54
R Rendtoff, R. 1985. Prophet. Theological dictionary of the New Testament, Abridged in One
Volume. Edited by Gerhard Kittel and Gerhard Friedrich, translated by Geoffrey W.
Bromiley).Grand Rapids: Eerdmans. s. 954-957.
Robeck, Cecil. M.1993. Prophet, Prophecying. Dictionary of Paul and HIs Letters. Edited by
Hawthorne, G.F. och Ralph P. Martin. Leicester: InteVarsity Press. s. 755-762.
Biblar:
Bibel 2000. 1999. Stockholm: Verbum Förlag AB.
Folkbibeln. 1998. Svenska Folkbibeln Nya testamentet. Ljungby: Stiftelsen Biblicum, Stockholm:
Stiftelsen Svenska Folkbibeln.
Aland, Barbara och Kurt, Nestle, Eberhard och Erwin. 1993. Novum Testamentum Graece 27.
Reviderad. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft.
55
56