Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Ytsubstrat på grunda havsbottnar En nationell sammanställning och analys av befintlig data RAPPORTs/+4/"%2 Ytsubstrat på grunda havsbottnar - en nationell sammanställning och analys av befintliga data NATURVÅRDSVERKET Beställningar Ordertel: 08-505 933 40 Orderfax: 08-505 933 99 E-post: [email protected] Postadress: CM Gruppen AB, Box 110 93, 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/publikationer Naturvårdsverket Tel: 010-698 10 00 Fax: 010-698 10 99 E-post: [email protected] Postadress: Naturvårdsverket, 106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se ISBN 978-91-620-6519-5 ISSN 0282-7298 © Naturvårdsverket 2012 Tryck: CM Gruppen AB, Bromma 2012 Omslag: Metria AB NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Förord I uppbyggandet av nationella kunskapsunderlag för havsområden med syfte att beskriva utbredningsmönster av olika naturtyper på havsbotten krävs kartläggning av olika fysiska förhållanden där ökad kännedom om samansättningen av ytsubstrat är en viktig del. Denna rapport beskriver förbättringar av nuvarande kartläggningar av bottensubstrat på grunda havsbottnar med utgångspunkt från befintlig kartinformation. Analysområdet för detta arbete är Sveriges kustnära bottnar inom en schematiskt framställ fotisk zon och analyserna har utförts med avseende på ytsubstraten; hårdbotten, mjukbotten och sandbotten. Genom att sammanställa befintliga underlag och lägga ihop dem efter dess tillförlitlighet har den relativa sannolikheten angetts för potentiellt förekomst av bottensubstrat. Det vill säga vilket substrat som har högst sannolikhet att förekomma givet tillgängliga fysiska data. Resultatet kan användas i arbetet med skydd och förvaltning av grunda livsmiljöer, som underlag för fysisk planering samt vid planering av fältinventeringar eller GIS-analyser som kräver information om ytsubstrat. Det är dock viktigt att uppmärksamma användaren av material på dess begränsningar då ytsubstrat klassningen inte kan förväntas överensstämma med verkligheten på en detaljnivå på 25*25 meter (en pixel) men däremot vara en viktig vägledning i ett större område. Resultaten i form av kontinuerliga utbredningskartor finns tillgängliga och nedladdningsbara på Naturvårdsverkets miljödataportal (www.miljodataportalen.naturvardsverket.se). Sammanställning, analys och rapport har producerats av Oscar Törnqvist, Greger Lindeberg och Anna Engdahl på Metria AB. Arbetet har initierats och letts av Naturvårdsverket, Cecilia Lindblad, på Avdelningen för Analys och Forskning. Oktober 2012 Naturvårdsverket 3 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Innehåll FÖRORD 3 1 SAMMANFATTNING 6 2 SUMMARY 7 3 3.1 INLEDNING Syfte och mål 9 9 3.2 Bakgrund 9 4 INGÅENDE DATA Fastighetskartans strandlinje 11 11 Kustinventeringen 1969 11 Sjökortsdata 11 Djupmodeller och Sjöfartsverkets djupdatabas 11 Maringeologiska kartan 12 Omklassning av maringeologiska kartan 13 Jordartskartan 14 Vågexponering 15 Inventeringsdata 15 Ortofoton och satellitbilder 16 5 5.1 METOD Avgränsning av fotisk zon 17 17 5.2 Djupmodell 20 5.3 Bottenlutning 20 5.4 Bottenstress och sedimentens mobilitet 21 5.5 Kontinuerliga utbredningskartor 22 Hårdbotten 22 Mjukbotten 26 5.6 28 Klassindelad utbredningskarta Hårdbotten 28 Mjukbotten 29 Sandbotten 29 Heltäckande underlag med flera substratklasser 32 Klassindelning av substrattyper 32 Klassning och sammanlagring per delområde 32 6 35 RESULTAT 4 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 6.1 35 Kontinuerlig utbredningskarta Mjukbotten 35 Hårdbotten 37 6.2 Klassindelad utbredningskarta 38 7 7.1 DISKUSSION Kvalitet 44 44 7.2 Validering 47 7.3 Framställning 47 7.4 Begränsningar 48 8 8.1 REKOMMENDATIONER Exempel på användningsområden 49 52 Nationell och regional miljöövervakning 52 Inledande kartering och uppföljning av skyddade områden 52 Regional planering i marin miljö 52 8.2 53 Förbättringsmöjligheter ORDLISTA 55 KÄLLFÖRTECKNING 56 BILAGA 1 58 BILAGA 2 59 5 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 1 Sammanfattning Det finns ett stort behov av kartunderlag avseende den marina miljön för planering, rapportering och uppföljning inom olika verksamheter som kustzonförvaltning, fysisk planering, uppföljning av skyddade områden och inom miljöövervakning. Sammanställning av marina kartunderlag avseende fysiska förhållande påbörjades 2006 och följdes upp med en sammanställning avseende fysiska påverkansfaktorer i marin miljö. Det råder emellertid fortfarande stor brist på kartunderlag som behövs för nationella och internationella planerings- och rapporteringsarbeten. Syftet med aktuell studie är att förbättra befintliga kartunderlag avseende ytsubstrat på grunda havsbottnar, speciellt där de i dagsläget har som störst begränsningar. Naturvärdena i marin miljö är starkt knutna till ytsubstraten, vilket gör detta till ett högt prioriterat kunskapsunderlag. Analysområdet för arbetet är den fotiska zonen i hela landet. Analysen har utförts med avseende på ytsubstraten hårdbotten, mjukbotten och sandbotten. Resultatet kan användas för fysisk planering, statistik, som underlag för bedömning av potentiella habitat och naturvärden, planering av fältinventeringar eller andra GISanalyser som kräver information om ytsubstrat. Resultatet av arbetet är två nationella kontinuerliga rasterdataskikt samt en utbredningskarta av det mest troligt förekommande ytsubstratet. De kontinuerliga rasterdataskikten anger i relativ skala potentialen för förekomst av mjukbotten respektive hårdbotten. Utbredningskartorna är ett förslag på hur de kontinuerliga skikten kan användas genom att klassificeras och vägas samman med utvalda indikatorer. Den klassindelade utbredningskartan kräver en bakomliggande bedömning av var varje klassgräns går, vilket också kan medföra att information som kan vara intressant i andra sammanhang kan gå förlorad. Det klassindelade resultatet ger ett bra visuellt stöd men fungerar sämre som underlag för t.ex. överlagsanalyser i GIS eller som modelleringsunderlag. För dessa ändamål passar de kontinuerliga resultaten bättre. Rapporten fungerar också som en sammanställning av de befintliga data som kan användas för att bedöma potentiellt ytsubstrat. I relation till befintliga kartor innebär resultaten från föreliggande studie en förbättring, företrädesvis i de delar som tidigare endast har karterats på regional skala av SGU samt i grunda kustnära områden, främst i skärgårdsområden. Att kommunicera hur resultatet ska användas är viktigt eftersom analyserna bygger på befintliga data med olika typer av begränsningar i olika delar av landet. Den viktigaste faktorn för förbättrad kvalitet när det gäller framställande av marint kunskapsunderlag baserade på GIS-modelleringar är tillgång till högupplöst djupdata. 6 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 2 Summary There is a great need for spatial data regarding the marine environment in order to support planning, reporting and monitoring within different areas such as coastal zone management, spatial planning, monitoring of protected areas and the national monitoring program for the seas. In 2006, the Environmental Protection Agency initiated the compilation of marine spatial data with respect to physical environmental factors. This was followed by a compilation of data concerning physical disturbance in the marine environment. Despite these efforts, additional spatial information is still needed in order to carry out national and international planning and reporting demands. The aim of this study was to improve current information regarding the geographical distribution of substrate on the surface of the seafloor in shallow areas. The occurrence of biological conservation values in the marine environment is mainly governed by the substrate at the seafloor surface, thus making this dataset highly prioritized. The area for the analysis was the photic zone along the coast. The analyses focused on hard-, soft- and sandy substrate types. The results can be used for spatial planning purposes, statistics, to support assessment of the distribution of potential habitats and conservation values, as guidance for field inventories and/or for different GIS-analyses. The study resulted in two GIS datasets and a classified map. The datasets contain continuous data (i.e. non-discrete values) of the probabilities of hard and soft surface substrate using a relative scale from low to high. The classified map shows the most probable substrate types for an area and can be seen as an example of how the datasets can be used in conjunction with ancillary data. In order to classify the data, it must first be transformed to a binary map, which also implies a loss of information that could be useful for other purposes. The classified map might be used as a visual guidance on probable substrate but cannot be used as input to overlay analyses in a GIS of for statistical modeling. For these purposes the continuous datasets are more suitable. Furthermore, the report might serve as a compilation of available datasets and how they can be used in order to make assessment of potential surface substrate. As a result of this study, the surface information relative to other available maps – especially in areas that have been mapped on a regional scale by the Swedish Geological Survey – and more generally in shallow, coastal areas has been improved. However, it is important to communicate to the users of the results how it should and should not be used. The input data suffers from various kinds of quality deficiencies in different parts of the country. Finally, the most important factor in de- 7 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar termining the potential for improvement of marine spatial data is less restricted access to high resolution bathymetric data. 8 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 3 Inledning Behovet av kartunderlag för rumslig planering och förvaltning av den marina miljön är stort och ständigt ökande. Underlag behövs även för de nationella miljökvalitetsmål samt för uppföljning och rapportering av olika direktiv, som till exempel vattendirektivet (2000/60/EG), marina direktivet (2008/56/EG) samt art- och habitatdirektivet (92/43/EEG). Det snabbt växande intresset för havsbaserad vindkraft har också tydliggjort behovet av fysisk planering av haven. Fysisk planering behövs för att kunna väga kommersiella intressen mot insatser för bevarande och skydd och utgör alltså grunden för ett långsiktigt och hållbart nyttjande av de marina resurserna. En havsplaneringslag kommer att träda i kraft under 2012 (SOU 2010:91, 2011:56). I dagsläget råder dock stor brist på geografiskt heltäckande planeringsunderlag över både fysiska förhållanden samt mänsklig påverkan i havsmiljön (SOU 2011:56). 3.1 Syfte och mål Målet i föreliggande arbete är skapa utbredningskartor för ytsubstrat i Sveriges grunda, kustnära områden. Dels i form av så kallade kontinuerliga rasterdata som visar på olika grad av sannolikhet, i en relativ skala från låg till hög, för förekomst av hårdbotten respektive mjukbotten och dels i form av en klassindelad utbredningskarta som visar den mest tänkbara fördelningen av ytsubstratklasserna hårdbotten, mjukbotten, sandbotten och mosaikbotten. Både det kontinuerliga rasterdatat samt utbredningskartan baseras på modeller över möjlig utbredning av respektive ytsubstrat som produceras genom att analysera befintliga data från många olika källor. Den klassindelade utbredningskartan skapas genom en sammanlagring av de framtagna indikatorerna i ordning efter kvalitet och noggrannhet. Syftet med denna studie är att förbättra befintliga kartunderlag, speciellt där de har störst begränsningar, t.ex. i skärgårdsområden. Naturtyper i marin miljö är starkt knutna till ytsubstraten och det är därför viktigt att kunna peka ut dess förekomster för att underlätta naturvärdesbedömning och främja en hållbar fysisk planering av den marina miljön i Sverige. 3.2 Bakgrund Sammanställning av marina kartunderlag avseende fysiska förhållande påbörjades 2006 i och med rapporten SAKU, ”Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljöer” (NV rapport 5591). År 2010 presenterades också en sammanställning avseende fysiska påverkansfaktorer i marin miljö (NV rapport 6376). Det finns ett flertal undersökningar som beskriver de fysiska förhållandena punktvis men geografiskt heltäckande underlag med god detaljeringsgrad saknas. Det råder emellertid fortfarande stor brist på kartunderlag som behövs för att underbygga 9 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar myndigheters och kommuners nationella och internationella planerings- och rapporteringsarbete. Brist på kartunderlag leder också till att viktig kartering av exempelvis habitat- och artutbredning försvåras, vilket i sin tur hämmar framtagandet av kartor som beskriver utbredningen av områden med höga naturvärden. Underlag avseende havsbottnarnas geologi och sediment finns endast i mycket grovt utförande och med skiftande karteringsnoggrannhet. Dessa underlag lämpar sig bäst för analyser på nationell eller regional skala, men inte alltid för analyser och planeringsunderlag på läns- eller kommunnivå. Framförallt saknas tillförlitlig information om de grunda och kustnära bottnarna som med sin höga produktivitet och diversitet är mycket intressanta ur ett naturvärdes- och förvaltningsperspektiv. Tillgängliga underlag avseende bottensubstratutbredning är maringeologiska kartan från Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) samt en omklassning av densamma till ytsubstratklasser enligt det europeiska habitatklassificeringssystemet EUNIS. Båda dessa är ganska grova och med olika detaljeringsgrad i olika delar. Mer detaljerade uppgifter avseende bottensubstrat finns endast i spridda och mycket lokala områden från lokala fältinventeringar och karteringar. 10 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 4 Ingående data Fastighetskartans strandlinje Strandlinjen karteras av Lantmäteriet, antingen som del av den periodiska uppföljningen av grundläggande Sverigedata eller på beställning av Sjöfartsverket vid uppdatering av sjökort. Strandlinjen avgränsas vid medelvattenstånd så långt det är möjligt. Denna gräns användes tidigare inom projektet ”Sammanställning och Analys av Kustnära Undervattensmiljö” (SAKU). Avgränsningar mellan land och hav i föreliggande arbete baseras på dessa tidigare använda avgränsningar för att främja kompatibilitet med tidigare framtagna data. Kustinventeringen 1969 Planverket utförde 1969 en nationell inventering av kusten som innefattade hela fastlandskusten (utom Norrbotten) samt öar med broförbindelse (t.ex. Öland; Statens planverk 1971). Inventerare tog sig fram längs med strandlinjen och antecknade karaktärer för både den s.k. uppehållszonen (100 meter upp på land från strandkanten) samt för vattnet närmast stranden. Data från denna inventering omtolkades och digitaliserades 2006 till ett urval typiska strandklasser som sandstrand, klippstrand etc. (Liljeberg & Wennberg 2006, Naturvårdsverket 2006). Karteringsnoggrannheten är därmed 100 meter och informationen mycket tillförlitlig vilket gör att detta underlag ges hög prioritet vid tolkningen av potentiellt ytsubstrat. Dock saknas information i detta underlag för öar utan broförbindelse samt för kusten i Norrbotten. För flertalet av strandtyperna har inte undersökningsresultatets ålder stor inverkan. Områden med högt exploateringstryck samt områden med rörlig kust kan dock ha ändrat karaktär sedan inventeringen 1969. Sjökortsdata Information om djup i sjökort anges dels som djupkurvor och dels som punkter med bestämda, uppmätta djup. Sjökorten tas fram för säkrare navigering till sjöss vilket medför att informationen är bäst i närheten av större farleder och sämst i grunda kustnära områden. Generellt sett är sjökortets djup grundare än det verkliga djupet. Djupinformationen i djupkurvor är grova generaliseringar som anger minsta djup inom kurvan. Däremot kan partier med större djup förekomma inom en djupyta med angivet djup enligt en djupkurva. Sjökortsdatat tar inte hänsyn till djupvariationen på en mindre skala eftersom syftet är att ta fram en generaliserad djupbild. Detta är trots sina brister det bästa tillgängliga djupdata på nationell nivå. Djupmodeller och Sjöfartsverkets djupdatabas För några delområden har djupmodeller baserade på interpolationer av djupdatapunkter från Sjöfartsverkets djupdatabas använts. Dessa djupmodeller har tagits fram inom olika projekt med syfte att generera utbredningskartor för arter och habitat. Djupmodellerna täcker Gräsö i Uppsala län, Råneå i Norrbottens län (Naturvårdsverket 2009) samt hela Östergötlands (Carlström, Florén m.fl. 2010) och 11 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Västernorrlands län (Florén, Nikolopoulos m.fl. 2012) (figur 1). Dessa djupmodeller bygger på mer exakta djupdata och man kan förvänta sig att djupbilden stämmer mer överrens med verkligheten. Djupmodellerna är emellertid generaliserade till en grövre geometrisk upplösning av sekretessmässiga skäl. Kartorna har i de flesta fall producerats med en upplösning om 25 meter vilken sedan generaliserats till 150-300 meter. Sjöfartsverkets djupdatabas innehåller djupdata i punktform, vilka är uppmätta i fält. Figur 1. Bilden visar djupmodellen från sjökortsdata i blått överlagrad med de områden där mer detaljerade djupmodeller finns tillgängliga. Maringeologiska kartan Den maringeologiska kartan tas fram av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) och bygger på en kartering i olika skalor (regional och lokal) i olika delar av landet (figur 2). Den regionala skalan är karterad med 13 km mellanrum och avsedd för 12 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar presentation i skala 1:500 000. Den lokala skalan är karterad med 1 km mellanrum och avsedd för presentation i skala 1: 100 000. Mellan karteringsstråken görs en manuell tolkning baserat på en generalisering och interpolation av karteringsinformationen. Informationen i de maringeologiska kartorna utgår ifrån ett geologiskt perspektiv där klassificeringen av jordarter/sediment avser mäktigheter och förhållandet cirka 0,5 meter under själva havsbottenytan. Detta betraktas generellt som primärt jordartsmaterial, relativt opåverkat av recenta processer. Det allra ytligaste bottenmaterialet betraktas som påverkansskikt eller residualmaterial. I karteringen skiljs på huvudjordart och tunna ytlager som inte är heltäckande. Omklassning av maringeologiska kartan Ur ett biologiskt perspektiv är det översta substratlagret mycket viktigt eftersom detta avgör vilka växter och djur som kan trivas i och på bottnarna. För att anpassa den maringeologiska kartan till biologiska användningsområden fick därför SGU i uppdrag av Naturvårdsverket att göra en omtolkning av den maringeologiska kartan till klasser som representera substratet på ytan av havsbotten. Klassificeringen gjordes enligt det Europeiskt klassificeringssystemet EUNIS (Hallberg m.fl. 2010). För omklassningen användes information om ytsubstrat från videoobservationer som samlats in i samband med karteringarna. För omtolkningen testades olika modelleringsmetoder samt en direktöversättning av klasserna, för att utvärdera vilket som gav bäst resultat. Det visade sig att en enkel direktöversättning av de gamla klasserna gav bäst resultat (Hallberg m.fl. 2010). Den direktöversatta ytsubstratkartan har därmed ärvt samma upplösning och avgränsningar som den maringeologiska kartan som den baseras på. 13 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 2. Täckning av lokal och regional maringeologisk kartering i orange. Sammanhängande ytor visar täckningen av den s.k. lokala karteringen, medan randiga ytor visar täckningen av den regionala karteringen. Jordartskartan Jordartskartan på land tas också fram av SGU och beskriver jordarternas fördelning samt olika ytkaraktärer som blockighet och förekomst av olika isälvsmaterial. Även denna är karterad med olika noggrannhet i olika delar av landet (figur 3). De lokala kartorna är karterade med större noggrannhet medan felmarginalerna är större för de regionala kartorna. Dagens digitala kartor baseras delvis på äldre papperskartor som har digitaliserats. Beroende på papperskartans ålder är också kartering utförd med olika metoder och mätutrustning. Detta medger olika noggrannhet och olika grader av felaktigheter. För respektive område har jordartskartor med den största noggrannhet och detaljeringsgrad använts för att få bästa möjliga information om potentiellt substrat på strandnära bottnar. 14 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 3. Täckning av lokal/detaljerad jordartskarta (svart) i skalområdet 1:50 000. Lokal kartering finns även för kustområdet i Norrbottens län, vilket dock inte visas på kartan. Regional kartering i skalområdet 1:100 000 visas i rött. För övriga områden finns endast kartering av nationell karaktär, i skalområdet 1:1 000 000. Vågexponering Beräkningar av vågexponering gjordes 2006 på ett enhetligt sätt för hela svenska kusten (Isaeus 2004, Naturvårdsverket 2006). Beräkningarna baseras på avståndet av öppet vatten (stryklängd) och medelvindar i 16 riktningar. Enheten är m2/s, vilket beskriver den generella graden av exponering på en position. Kustlinjen är hämtad från terrängkartan (skala 1:50 000). Spridningseffekt har inkluderats i modellen för att efterlikna vågors refraktion/diffraktionsmönster runt landområden. Modellen tar dock inte hänsyn till hur bottnarnas fysiska form påverkar exponeringsgraden, vilket kan ha stor betydelse i vissa områden. Revformationer och andra uppgrundningar under vattenytan gör att vågorna bryter längre ut från kusten, vilket gör att vågenergin har minskat innan den når stranden. Inventeringsdata Inom den nationella miljöövervakningen samlas prover in för att följa förändringar inom olika typområden. Inom miljöövervakningen av grunda vegetationsklädda bottnar (Naturvårdsverket 2004a) samt inom basinventeringen av Natura 2000 områden har information om substrat samlats in tillsammans med information om växt- och djurliv längs så kallade transekter på bottnarna. Dessa transekter fördelas 15 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar för att optimera chanserna att upptäcka förändringar i alg- och växtsamhällens djuputbredning. Detta innebär att transekterna läggs på hårdbotten i medelexponerade miljöer. Inom miljöövervakningen av mjukbottenlevande makrofauna (Naturvårdsverket 2004b) görs årligen bottenhugg på mjuka bottnar enligt ett bestämt stationsnät. Förekomst av och antal djur som lever i bottnarna samlas in tillsammans med en beskrivning av substratet som följer med huggaren upp i båten. Detta är en kvalitativ beskrivning frikopplat ifrån någon bestämd klassindelning. Inom ramen för föreliggande arbete har dessa beskrivningar tolkats till bestämda substratklasser för att kunna användas som valideringsdata. Ortofoton och satellitbilder Digitala ortorektifierade flygbilder (ortofoton) finns för hela kuststräckan som vanliga färger och infrarött. Upplösningen är 0,5 meter. För större orter är upplösnigen 0,25 meter. Bilderna bearbetas och distribueras av Lantmäteriet. Dessa kan ge bra information om potentiellt bottensubstrat i områden med bra siktdjup i vattnet och där förhållandena vid fototillfället har varit gynnsamma. Däremot är informationen i områden med grumligt vatten mycket sparsam. Vid gynnsamma förhållanden kan flygbilder ge information i djupområdet 1-10 meter. Även bilder från satelliten SPOT (10 meters upplösning) kan användas, vilka finns fritt tillgängliga genom det nationella SACCESS-arkivet. I detta arbete har flygbilder använts för att skilja på sand och hårdbotten runt Öland och Gotland där bildernas innehåll bedömdes kunna ge ett stort tillskott av information avseende potentiellt ytsubstrat. Som stöd för tolkningen användes även SPOT-bilder som komplement, främst i områden där informationen i ortofotot är reducerat på grund av solblänk. 16 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 5 Metod Analysen baseras på en sammanställning av dataunderlag som bedöms kunna ge en indikation om olika typer av substrat på havsbottens yta. De ytsubstrat som analyseras är hårdbotten, mjukbotten och sandbotten. Analysområdet för arbetet är Sveriges grunda, kustnära bottnar inom en schematisk framställd fotisk zon. Analysmetoden anpassades för att resultera i både kontinuerliga och i klassindelade utbredningskartor för olika ytsubstrat. De kontinuerliga utbredningskartorna redovisas i två rasterfiler, en för hårdbotten och en för mjukbotten, vilka anger den relativa sannolikheten, från låg till hög, för förekomst av respektive ytbottensubstratet. De klassindelade utbredningskartorna är en vidare bearbetning av de kontinuerliga resultaten, som då klassindelas och läggs samman med övriga framtagna indikatorer för olika ytsubstrat. Den klassindelade kartan tas fram som exempel på hur rapportens kontinuerliga utbredningskartor kan användas tillsammans med övriga indikatorer för att producera användarspecifika kartunderlag. Inför arbetet med den klassindelade kartan delades dataunderlagen upp i mindre delområden för möjliggöra anpassningar till regionala variationer. Alla ingående data konverterades till raster och bearbetades så att de erhöll samma utsträckning, geografiska upplösning och överensstämmande rasterindelning. Fastighetskartans uppdelning mellan land och hav används genomgående i analyser och bearbetningar i rapporten. Generella bearbetningar av djupdata gjordes genom att ta fram en nationell djupmodell och göra beräkningar av lutning och bottenstress utifrån denna för att kunna användas för vidare analyser av specifika substrattyper 5.1 Avgränsning av fotisk zon Avgränsningen av fotisk zon inbegriper områden som potentiellt kan hysa makrofyter och inte bara områden som på grund av nuvarande miljöstörande verksamhet är dagens fotiska zon. För att avgränsa fotisk zon användes den framtagna djupmodellen baserat på sjökortsdata. Icke sjömätta områden kompletterades med en djupmodell som togs fram inom BALANCE-projektet1 (figur 4). Gränser för vattenförekomster hämtades från SMHI. Dessa rastrerades och modifierades för att passa in i analysmasken med avseende på kustlinje och förekomst av öar. Vattenförekomsterna kodades med det siktdjup som den anges ska ha vid hög ekologisk status enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för kustvatten och vatten i övergångszon (Naturvårdsverket 2007). För vattenförekomster i övergångszon saknas gränsvärden för ekolo1 data från HELCOM (http://www.helcom.fi/GIS/en_GB/HelcomGIS) 17 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar gisk status. Därför skapades en siktdjupsgradient med hjälp av gradienten för salinitet enligt salinitetsdata från Svealands kustvattenvårdsförbund2. Data som användes avsåg salinitetsvärden augusti 2006. För övriga vattenförekomster i övergångszon (främst Blekinges och Östergötlands kustvatten) har data angående salinitet hämtats från olika övervakningsprogram och kompletterats med expertbedömning där data saknas. Siktdjupet multiplicerades med 1,9 (Al-Hamdani & Reker 2007) för att få fotiskt djup (figur 5). Fotisk zon (figur 6) erhölls genom att analysera fram havsbottnar där djupet är grundare än fotisk zon. Land 0-3 m 3-6 m 6-10 m 10-15 m 15-20 m Osjömätt/6-200 m Figur 4. Komplettering av djupmodell från SAKU med data från BALANCE. Överst: stora delar av skärgårdshaven och många andra grundområden är angivna som ej sjömätta i SAKU (grå områden). Nederst: Komplettering med data från BALANCE ger en heltäckande djupmodell. 2 Data hämtades från webbaserad presentation på http://www.kustdata.su.se, för rapport hänvisas till Larsson m.fl. 2006). 18 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 5. Fotiskt djup beräknat utifrån bedömningsgrunder för vattenkvalitet (Naturvårdsverket 2007) samt salinitetsmätningar utförda av Svealands kustvattenvårdsförbund och systemekologiska institutionen på Stockholms universitet (Larsson m.fl. 2006). Figur 6. Analysmask - fotisk zon (lila område) utifrån djupmodellen och analysen av fotiskt djup. Kartan anger maximal fotisk zon vid hög ekologisk status. 19 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 5.2 Djupmodell För att ta fram en nationellt täckande djupmodell användes djuppunkter och djupkurvor från sjökort. Djupkurvorna bearbetades först för att eliminera de topologiska fel som orsakas av att linjerna som avser 3- och 6-meters djupkurvor ofta skär eller överlappar varandra. Som gräns mot land användes fastighetskartans uppdelning av land och vatten. Denna gräns kodades med djupet 0 meter. Djupkurvorna och djuppunkterna från sjökort interpolerades (TopoToRaster) därefter tillsammans med hav-landgränsen från fastighetskartan till ett raster med programvaran ArcMAP (figur 7). Interpolationsmetoden är relativt snabb och kan använda både djupkurvor och djupvärden i punktform. Vattenytan delades upp i topografiska storrutor med överlapp av beräkningstekniska skäl. Därefter lades rutorna ihop till ett heltäckande raster för hela kusten och medelvärdesbildades i överlappen. Den interpolerade djupmodellen gavs en geometrisk upplösning på 25 meter. Denna upplösning valdes för att harmonisera materialet med andra ingående data. Upplösningen representerar dock inte djupdatas noggrannhet. Generaliseringsgraden för djupdata varierar avsevärt längs kusten beroende på sjökortens olika karteringsnoggrannhet. Den interpolerade djupmodellen i rasterformat överlagrades med andra mer detaljerade djupunderlag som finns tillgängliga i några områden. Dessa är baserade på mer detaljerad data från Sjöfartsverkets djupdatabas (figur 1). Figur 7. Del av djupmodellen i Stockholms norra skärgård. Ju mörkare blå, desto djupare. 5.3 Bottenlutning Bottenlutning (slope) i grader beräknades utifrån djupmodellen. En förändring i bottenlutning är en bra indikator på förändring i bottensubstrat, samtidigt som vissa 20 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar bottensubstrat dominerar inom olika lutningsintervall. Bottenlutning i kombination med strandtyp och hydrodynamiska förhållanden som bottenstress och strömmar kan ge en indikation om vilket bottensubstrat som finns. Kraftigt ventilerade (vågexponerade) miljöer med kristallin berggrund i strandkanten och kraftig lutning ger en stark indikation om att det förekommer kristallin berggrund som ytsubstrat även under vattnet, förutsatt att lutningen är fortsatt hög även under vattenytan. Det omvända förhållandet, dvs. grundområden skyddade från vågor med stränder rika på organiska material och där bottenlutningen är svag, indikerar att det föreligger mjukbottnar. Vid användning av en generaliserad djupmodell är det inte möjligt att använda värden på lutning som är giltiga i verkligheten för avgränsning av substrat. Genom att jämföra resultatet av avgränsningar utifrån olika grader av lutning i områden med kända ytsubstrat gjordes istället en bedömning av vilka värden på lutning som kunde motsvara olika substrattyper. En lutning på mindre än 2 grader visade sig representerade flata bottnar, medan en lutning på minst 4 grader representerade lutning med geomorfologisk relevans för hårda bottnar (rev, revlar, klippor etc.). Från bottenlutningen skapades tre skikt, vilka motsvarade en lutning av <2, <=4 respektive <=5 grader. Dessa användes som mask för avgränsning av den mest sannolika utbredningen av mjuk- respektive hårdbotten. Lutningsberäkningar utifrån en höjd- (eller djup-) modell är som sagt skalberoende. Detta betyder att den geometriska upplösningen hos djupmodellen sätter gränserna för vad som kan ses som kraftig eller svag lutning i geologiskt hänseende och därmed utgöra avgränsning för de olika bottentyperna. Se avsnitt 7.1 för mer diskussion kring upplösningens inverkan på lutningsberäkningarna. 5.4 Bottenstress och sedimentens mobilitet Bottenstress, eller skjuvspänning, är den kraft som sedimenten utsätts för vid gränsen mellan vatten och sediment. Med hjälp av kornstorlek och värden på vattnets och sedimentets densitet kan man beräkna vilken bottenstress som krävs för att göra sedimenten mobila (rörliga). Om bottenstressen är större än vad som krävs för att göra en viss kornstorlek rörlig betecknas sedimentet som mobilt. Från vågexponeringsdata (Isaeus 2004) och djup beräknades potentiell våginducerad bottenstress enligt metod beskriven i Hallberg m.fl (2010; figur 8). Ett generellt värde för vågperiod om 4 sekunder och en våglängd om 50 meter användes i samtliga beräkningar. Dessa värden hämtades från Jönsson (2002) och motsvarar ett scenario med relativt hårt väder. Bottenstress till följd av t.ex. strömmar är inte medtagna i beräkningen, eftersom underlag som beskriver bottenströmmar saknas. 21 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 8. Bottenstress utifrån vågverkan, exempel från Stockholms norra skärgård 5.5 Kontinuerliga utbredningskartor Hårdbotten För att skapa en kontinuerlig utbredningskarta över sannolikhet för förekomst av hårdbotten viktades olika indikatorer för hårdbotten samman beroende på relevans, dvs. hur tillförlitligt indatat är samt hur stor sannolikhet för förekomst av hårdbotten som är kopplat respektive indikator. Underlag till indikatorer hämtades bland annat från jordartskartan, kustinventeringen och sjökort. Exempelvis användes information om stenar och grynnor från sjökorten. Som heltäckande underlag användes dels den ytsubstratklassade maringeologin från SGU och dels en ett underlag som baserasdes på en kombination av substratinformation från jordartskartan och bottenstress. Nedan beskrivs de olika indikatorerna som användes samt hur dessa viktades och lades samman till en kontinuerlig utbredningskarta. Dessutom beskrivs hur kalibrering och validering av resultatet utfördes. INDIKATORER FRÅN SJÖKORT Från sjökort användes information om övervattens- och undervattensstenar, grynnor samt bränningar. En tät ansamling inom en liten yta antogs indikera blockrik botten och/eller uppstickande klippor. Spridd ansamling anger mosaikbotten; antingen åsar av block och häll med mellanliggande grus- eller mjukbottnar eller blockrik botten. I ArcMAP gjordes en densitetsanalys (Spatial Analyst/point density) för ett skikt med alla stenar sammanslagna. Densitetsrastret delades in i 5 klasser, av vilka en eller flera klasser, beroende på delområde, klassades som hårdbotten. 22 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Djupkurvor (3 meter) analyserades separat. Ett urval gjordes av de 3-meterskurvor som är friliggande från kusten och därmed antas indikerar uppstickande rev eller blockrika bottnar. I vissa regioner som t.ex. Norrbotten kan dessa dock peka ut sandbankar, varför indikatorn anpassades per delområde. INDIKATION FRÅN LUTNING Vid hög lutning antogs hårdbotten vara det dominerande substratet. En lutning på 4-5 grader beroende på delområde användes därför som indikation på hårdbotten. INDIKATION FRÅN STRANDINVENTERINGEN Strandnära indikatorer för hårdbotten hämtades från kustinventeringen. Klassen klippstränder expanderades 1 pixel ut i vattnet. INDIKATIONER FRÅN JORDARTSKARTAN Det finns stora områden, främst på intermediära djup, där det är svårt att uppskatta substratet med tillgängliga underlag enligt de metoder som har beskrivits ovan. För att kunna göra ett heltäckande underlag som täcker in även dessa områden kombinerades förekommande substrattyper enligt jordartskartan och bottenstress. Graden av exponering i form av bottenstress och graden av hårdhet som avspeglas i jordartskartans substratklasser antas tillsammans vara en tillämpbar så kallad proxyvariabel för substratets hårdhet när bättre djupdata saknas. Ett skikt som beskriver en relativ skala mellan mjukt och hårt substrat togs med denna metod fram genom att dela in jordartskartan i olika klasser som passar analysen (tabell 1) samt dela in bottenstress i olika klasser och sedan kombinera dessa för att på det sättet ta hänsyn till exponeringsgrad. Den omklassade jordartskartan expanderades ut i vattnet så att den täckte in hela den fotiska zonen. Bottenstressen klassindelades baserat på kornstorlek (tabell 2, jmf t.ex. Erlandsson & Lindeberg 2007). Den klassindelade bottenstressen kombinerades därefter med den omklassade jordartskartan i ett begränsat antal klasser som speglar en relativ skala från mjukt till hårt ytsubstrat (se tabell 3). Tabell 1. Existerande klasser i jordartskartans ytlager grupperade i fem klasser. 1. Mjukbotten 2. Lera/silt 3. Sand 4. Block/sten 5. Hårdbotten Torv, gyttja, svämsediment och isälvssediment t o m silt Lera, silt, grovsilt, fin-, mellan och lerig grovsilt isälvssediment med fin- och grovsand isälvssediment med grus, sten och block Berg, urberg, sedimentär bergart (ffa kalksten) Lergyttja, gyttjelera Moränlera, lerig morän Sand, lerig sand, flygsand, finsand Sten, block Morän, sandig Skaljord Morän (sten, grus och blockig) Klasserna i jordartskartan omklassades till fem nya klasser enligt tabellen. 23 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Tabell 2. Kornstorleksklasser för klassindelning av bottenstressen Klass Benämning Kornstorlek (mm) 1 Ler (Mud)** <0.002 2 Silt (Mud)* 0,002 - 0,063 3 Finsand* 0,063 - 0,25 4 Sand (mellan-grov)* 0,25 - 2 5 Grus (fin-mellan)* 2 -16 6 Grus (grov)* 16 - 64 7 Sten* 64 - 256 8 Block* 256< Valda kornstorleksklasser för analysen. Klasserna är huvudsakligen hämtade från korngruppsskalan som används inom EUNIS* med tillägg av klassen ler som hämtats från SS-EN ISO 14688-1** (2002). I korngruppskalan som används inom EUNIS omfattar klassen ”mud” kornstorlekar mellan 0-0,063 mm. Största kornstorlek per klass användes för att avgränsa bottenstressen i relevanta klasser för analyserna. Tabell 3. Kombinationsmatris för omklassade jordarter (klass 1-5) och bottenstress (klass 1-8). Färgkoden indikerar tolkad substratklass. Bottenstress klass 1 2 3 4 5 6 7 8 1 1 1 1 2 2 2 3 4 Omklassad jordartskarta, klass 2 3 4 1 1 1 2 2 1 2 3 3 3 3 4 3 4 4 3 4 4 4 5 5 5 5 5 5 1 1 2 4 5 5 5 5 Kombinationsmatris av den omklassade jordartskartan (klass 1-5) och bottenstressklasser (1-8) med resulterande tolkad potentiellt bottensubstrat. Matrisen anpassas efter respektive analysområden och tillgänglig inventeringsdata. VIKTNING AV INDIKATORER En viktad sammanlagring av alla indikatorer för hårdbotten gjordes för att skapa en kontinuerlig utbredningskarta för hårdbotten. De olika indikatorerna gavs olika vikt (0-4) baserat på tillförlitlighet och sannolikhet för hårdbottenförekomst. De viktade klasserna summerades sedan, vilket resulterade i en summa mellan 0-14. Till detta lades expanderade hårdbottnar från kustinventeringen som direkt gavs summan 15 eftersom dessa bedöms som mycket tillförlitliga. Se tabell 4 för en sammanställning av viktning och summering av indikatorer. 24 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Tabell 4. Viktning vid addering av hårdbottenindikatorer. Indikator för hårdbotten Vikt (0-4) Friliggande djupkurvor (3 meter) från sjökort 3 Matris baserat på bottenstress (8 klasser) * jordartskarta (5 klasser) Klass 1-5 har givits vikt motsvarande 0-4. 0-4 Ytsubstratklassad maringeologi (SGU)* 0-2 Mjukbotten t.o.m. grovsand 0 Grus och sten 1 Stora stenar, block och häll 2 Lutning 0-3 < 2 grader 0 2 grader 1 3 grader 2 >= 4 grader 3 Sjökort densitet (inom 100 meter) 0-2 0-50 0 51-200 1 >200 2 Hårdbotten från kustinventeringen (expanderad 1 pixel; 25 meter) Summa: 15 0-29 *De engelska namnen på klasserna är motsvarande ”Mud t.o.m. coarse sand”, ”Pebbles, cobbles and boulders” samt ”Cobbles, boulders and bedrock”. REKOMMENDERADE KLASSER FÖR INDELNING Rekommenderade klasser för indelning av sannolikheten för hårdbotten togs fram genom avstämning mot kända områden (se tabell 5). Tabell 5. Sannolikhet för hårdbotten Klass Summa viktade indikatorer 0-1 1 Sannolikhet för hårdbotten Mkt liten 2 3 2 3 Liten Viss 4 5 4-5 6-29 Ganska hög Hög Beskrivning av klassen huvudsakligen mjukbotten, vissa stenrevlar, sandbankar mjukbotten, lera, sand med revlar ventilerade grus- och stenrevlar, vissa mjukbottenfickor frekvent block-stenmosaik på sand/lera hårdbottenmosaik i utsatta lägen, lokala mjukbottnar 25 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar VALIDERING Resultatet validerades med hjälp av substratinformation insamlat genom fältinventeringar inom de nationella miljöövervakningsprogrammen för vegetationsklädda bottnar samt bottenlevande makrofauna (Naturvårdsverket 2004a/b). Substratinformationen från miljöövervakningen jämfördes med klassificeringen i det kontinuerliga rastret (klass 1-5). Figur 9 visar vilken substrattyp som förekommer enligt fältinventeringar i jämförelse med klasserna i det kontinuerliga rastret för hårdbotten. Figur 9. Klasserna 1-5 är en skala av sannolikhet för hårdbotten som spänner mellan hög sannolikhet (rött) till mycket liten sannolikhet (blått). Det relativa mönstret från mjukt till hårt substrat avspeglas väl i valideringsdata i och med att andelen hög sannolikhet för hårbotten är mycket låg i punkter där fältdata indikerar mjukbotten och tvärt om. I figuren framgår av sista stapeln att i punkter som enligt fältdata är block/häll, dvs. hårdbotten, anger det kontinuerliga rastret i 75 % av fallen ganska hög (klass 4) till hög sannolikhet (klass 5) för hårdbotten. Mjukbotten För att ta fram en kontinuerlig utbredningskarta över mjukbotten användes djupmodellen tillsammans med bottenstress. Benämningen ”Mjukbotten” i detta fall innebär bottnar som huvudsakligen består av ler och silt samt har inblandning av organiskt material. På sådana bottnar sker vanligen ackumulation av material. Analysen gjordes utifrån två antaganden om förutsättningarna för mjukbotten; (1) sannolikheten att påträffa en mjukbotten ökar med minskad bottenstress, (2) sannolikheten att påträffa en mjukbotten ökar i de djupa delarna av naturliga bassänger (se t.ex. Jonsson 2003). 26 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar För analysen användes s.k. Fuzzy logic. Det är användbart när det inte är möjligt att noggrannt bestämma vid vilket absolutvärde av en viss variabel man kan förvänta sig förekomst av en målvariabel. I Fuzzy logic transformeras variablernas ursprungsvärden till värden mellan 0 och 1, där värdet 1 representerar det som betraktas som mest sannolikt. Operationerna utfördes i ArcMAP. MJUKBOTTEN VID LÅG BOTTENSTRESS För att skapa ett underlag som motsvarar det första antagandet, om att sannolikheten att påträffa en mjukbotten ökar med minskad bottenstress, transformerades värden på bottenstress till en fuzzy logic - funktion där höga värden (nära 1) representerar gynnsamma förhållanden för mjukbotten. MJUKBOTTEN I BASSÄNGBOTTNAR För att skapa ett underlag som motsvarar det andra antagandet, om att sannolikheten att påträffa en mjukbotten ökar i de djupa delarna av naturliga bassänger krävdes ett underlag över bassängindelning. Befintligt bassängunderlag från SMHI avgränsar stora naturliga bassänger men då ett behov fanns att avgränsa mindre bassänger gjordes en bassänganalys baserat på djupmodellen. Baserat på skillnader i djup mellan djupmodellens pixlar beräknades först en flödesriktning som sedan användes för att identifiera vattendelare i terrängen. Analysen resulterade i cirka 100 000 enskilda bassänger runt kusten. Utifrån djupmodellen beräknades därefter medeldjup i varje bassäng. Eftersom djupmodellen är relativt grov och det föreligger en risk med att avgränsa bassänger efter gränser som inte är väl karterade gjordes även en jämförelse med den befintliga bassänguppdelningen som tagits fram av SMHI för arbetet med vattendirektivet. Då bassängerna från SMHI inte gav bättre resultat användes de naturliga bassängerna från bassänganalysen. Därefter beräknades ett index som anger hur en viss punkt förhåller sig till medeldjupet. Höga värden indikerar lågt läge i bassängen och därmed större sannolikhet att påträffa mjukbotten. Även detta underlag transformerades med en fuzzy logic – funktion till värden mellan 0 och 1. SAMMANLAGRING De båda skikten (fuzzy bottenstress och fuzzy bassängbottnar) överlagrades med fuzzy overlay (OR) så att sammanlagda höga värden motsvarar större sannolikhet att påträffa mjukbotten baserat på något av antagandena ovan. KALIBRERING OCH BRYTPUNKTER Modellen av mjukbotten kalibrerades genom jämförelser med klassen postglacial lergyttja/gyttjelera samt i vissa fall klassen postglacial silt från den maringeologiska kartan. 27 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar En expertbedömning gjordes av vilka värden som representerar rimliga brytpunkter mellan hög och låg sannolikhet för mjukbotten. Rekommenderade brytpunkter per delområde finns sammanställt i tabell 8. VALIDERING Mjukbottenmodellen validerades med hjälp av provtagningsdata från de nationella miljöövervakningsprogrammen för bottenlevande makrofauna och vegetationsklädda bottnar (Naturvårdsverket 2004a/b). Provtagningsdata från bottenfaunaprogrammet innehåller en textuell beskrivning av vilken typ av sediment som provtagits. Endast provtagningspunkter där det gick att översätta beskrivningen till någon generell substratklass användes. För data från vegetationsklädda bottnar anges bestämda substrattyper i olika täckningsgradsklasser. För validering valdes de punkter ut som hade minst 75 % täckningsgrad av respektive substrat. Efter klassning av resultatet till hög respektive låg sannolikhet för mjukbotten gjordes ett urval av de provtagningspunkter som sammanföll med utbredningen av klassen hög sannolikhet för mjukbotten. Tabell 6 visar ett exempel från valideringen av område 9. Man kan utläsa att 399 st prover (71%) indikerar Gyttjelera eller Gyttja vilket kan betraktas som en mjukbotten. Det vill säga 71% av proverna indikerar att modellen är korrekt. Det ytsubstrat som enligt proverna står för det största felet är kategorin ”Lera av glacial typ, ibland med yta av sand och grus”. Se Bilaga 1 för valideringsresultat för övriga delområden. Tabell 6. Validering av mjukbotten i delområde 9 (n=563) Bottenmaterial enligt provtagning Antal prover Grus, ibland med inslag av sten Andel (%) 1 0 Gyttjelera eller Gyttja (Mud), motsvarar ytsubstratet mjukbotten 399 71 Lera av glacial typ, ibland med yta av sand grus 128 23 35 6 563 100 Sand, fin till grov Totalt: Valideringsresultat för delområde 9. Tabellen visar fördelningen mellan olika kategorier av substrat av de prover som ligger inom det som avgränsats som potentiell mjukbotten. 5.6 Klassindelad utbredningskarta För att skapa en utbredningskarta, eller en så kallad klassindelad utbredningskarta med avseende på hårdbotten, mjukbotten, sandbotten och mosaikbotten skapades en modell (se bilaga 2) baserat på de kontinuerliga rasterdata som togs fram samt alla framtagna indikatorer per substrattyp. Förutom tidigare beskrivna indikatorer togs även indikatorer för sandbotten fram, vilka beskrivs nedan. Hårdbotten Som indikatorer för hårdbotten användes till stor del samma indikatorer som till den kontinuerliga utbredningskartan för hårdbotten. Som grundläggande underlag användes kombinationen av jordartskartan och bottenstress. Till detta lades indika- 28 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar torn baserad på lutning, samt indikatorerna från sjökort. Till dessa redan beskrivna indikatorer lades ytterligare några indikatorer, bland annat från kustinventeringen och jordartskartan, vilka beskrivs nedan. KUSTNÄRA INDIKATORER Från kustinventeringen användes klassen klippstränder som expanderades ut i vattnet, begränsat av en lutning (se avsnitt 5.3) på 4-5 graders beroende på delområde. Där kustinventeringen saknas (Norrbotten samt öar utan broförbindelse) kommer strandinformationen endast från jordartskartan. Jordartskartan klasser klassades om till de 5 klasser som används i arbetet (se tabell 1). Substratklasserna från jordartskartan expanderades 50 meter (2 pixlar). Mjukbotten Som indikatorer för mjukbotten användes den kontinuerliga utbredningskartan för mjukbotten, klassen hög sannolikhet enligt tabell 8. För strandnära indikatorer användes dessutom jordartskartan och kustinventeringen. STRANDNÄRA INDIKATORER Information om strandnära mjukbottnar togs från jordartskartan och kustinventeringen där det förra underlaget bidrar med indikationer via jordarter med kornstorlekar understigande sand och det senare underlaget med strandremsor karterade som fuktig strand eller strand med vass, säv eller flytbladsväxter. För att kunna använda dessa två strandunderlag expanderades klassningarna ut i vattnet. Expanderingen begränsades baserat på lutning (se avsnitt 5.3). För mjukbottnar expanderades strandinformationen inom max 2 graders lutning. Där kustinventeringen saknas (Norrbotten samt öar utan broförbindelse) kommer strandinformationen endast från jordartskartan. Jordartskartan klasser klassades om till de 5 klasser som används i arbetet (se tabell 1). Substratklasserna från jordartekartan expanderades 50 meter (2 pixlar). Till denna mjukbottenanalys fogades även extremt vågskyddade områden, utifrån vågexponeringsklasserna (EUNIS) Extremely sheltered och Ultra sheltered (se Naturvårdsverket 2006). Sandbotten STRANDNÄRA INDIKATORER Sandklasserna från kustinventeringen expanderades 1 eller 25 pixlar (25 respektive 625 meter) för användning inom olika delområden. Den större expanderingen (625 meter) avgränsades därefter baserat på bottenstress. Vid stora yttäckande områden med sand användes den generösare expanderingen medan den mer begränsade expanderingen användes i övriga fall. 29 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Områden med sand enligt jordartskartan expanderades baserat på bottenstress för sand. Dessa sandområden beskars sedan ytterligare genom att skära bort ytor där substratmobiliteten understiger klassen finsand, eftersom dessa områden troligtvis täcks av finare sediment och organiskt material vilket därmed ger klassen mjukbotten. INDIKATORER FRÅN MARINGEOLOGISKA KARTAN Från maringeologiska kartan användes områden med fin- eller grovsand som huvudjordart, vilka saknar överlagring av tunna ytlager eller som överlagras av ett tunt lager av finsand. Till detta fogades områden med postglacial fin- eller grovsand i tunna ytlager. Denna bearbetning tillför djupare sandförekomster. I SGU:s omklassning av maringeologiska kartan har stora fin- och grovsandområden - i framförallt Skåne – översatts till samma klass i EUNIS-omkodningen som glacialleror med grovsand i t ex Stockholms skärgårds djupområden. Dessutom har stora grovsandområden i t.ex. Höllviken översatts till grus, sten och block i EUNISomkodningen trots att grus ingår i EUNIS-klassen grovsand. För föreliggande arbete bedömdes det som mer rimligt att tilldela dessa områden klassen sand. På detta sätt lyfts stora sandområden in i karteringen som hade varit svåra att fånga upp med andra indikatorer. Med analysen ovan fångas främst detaljkarterade områden i maringeologiska kartan upp. Dessutom lyftes finsandområden ut från EUNIS-omklassningen och lades till sandbottenanalysen – även här ansågs den regionala karteringen av maringeologi tillföra sandbottnar till modellen (bilaga 2) på ett tillfredsställande sätt. Se figur 10 och 11 för exempel. Figur 10. I omklassningen av maringeologiska kartan har Hanöbukten inte sand utan grovsand och grus, ”Sand, coarse sand, gravel and pebbles”, som bottensubstrat, dvs. samma som i t.ex. Stockholms skärgårds djupområden. 30 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 11. Områden med sand och finsand som inte har överlagras av grövre (eller finare) material har använts som indikation om sandförekomst i detta arbete. DIGITALISERING AV SANDYTOR BASERAT PÅ ORTOFOTON I delområde 5 (Öland och Gotland) avgränsades sandiga ytor baserat på informationen i ortofoton. Bilderna preparerades genom histogramsträckning för att optimera informationen i vattenområdet. Därefter skärmdigitaliserades sandiga ytor (figur 12). Figur 12. Exempel från ett område kring Ottenby på södra Öland där sandiga områden har digitaliserats från ortofoton (röd avgränsning). 31 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Heltäckande underlag med flera substratklasser Som heltäckande underlag användes kombinationen mellan jordartskarans klasser och bottenstress. Skiktet är detsamma som beskrivs i tidigare avsnitt (5.5) avseende den kontinuerliga utbredningskartan för hårdbotten, men där klasserna (1-5) i matrisen tabell 3 har översatts till sannolik ytsubstratklass genom att göra en bedömning av vilket ytsubstrat respektive kombination antogs ge upphov till. Genom att kombinera jordarter med bottenstress går det att fånga upp uppstickande toppar (vilka bedöms ha samma substratsammansättning som närliggande strandområden), skyddade sänkor (i vilka samlas mjuka sediment) och där emellan en relativ skala av kornstorlekar På så sätt ges en yttäckande illustration av ytsubstratens utbredning. Detta heltäckande substratunderlag delades in delområdesvis och klassningen anpassades för respektive område med stöd av tillgängligt inventeringsdata. Klassindelning av substrattyper De olika indikatorerna pekar dels ut substratklasser som kan avgränsas med relativt hög sannolikhet som hård- respektive mjukbotten men de rymmer även mer relativa övergångsklasser mellan dessa ytterligheter. Den slutgiltiga klassindelningen återspeglar detta i och med dess innehåll av både bestämda klasser som mjukbotten och hårdbotten samt klasserna mosaikbottnar med mer relativ karaktär (Tabell 7). Tabell 7. Klassindelning och beskrivning av klasserna. Klass Benämning Beskrivning 1 Mjukbotten Hög sannolikhet för ackumulationsbotten. 2 Sandbotten Klassen baseras på observationer och karteringar av sand. 3 Mosaikbotten Glaciallera/Sand/Grus Relativt låg bottenstress och hög sannolikhet för finkornigt sediment som sand och grus, denna klass kan även innebära glaciallera överlagrat med ett tunt lager av sand. 4 Mosaikbotten Sten/Grus/Block Relativt hög bottenstress med förutsättningar för lite mindre blockfraktioner samt sten och grus. 5 Mosaikbotten Mobilt, block Mycket exponerade miljöer med hög bottenstress vilket ger förutsättningar för hög frekvens av block i olika storlekar. 6 Hårdbotten Klassen baseras på observationer och relativt säkra indikatorer på förekomst av hårdbotten i form av häll och större block eller riklig blockförekomst. Tabellen visar de klasser av ytsubstrat som har använts för den klassindelade utbredningskartan. Förutom klasserna mjuk- sand- och hårdbotten så har 3 klasser av mosaikbotten lagts till. Dessa representerar en relativ skala av ökad hårdhet mellan sandbotten och hårdbotten. Mosaikklasserna har lagts till för att öka informationsmängden i kartan. Beskrivningen av klasserna anger vad klassen avser för typ av substrat samt vad den baseras på. Klassning och sammanlagring per delområde För respektive framtagen indikator för de ingående ytsubstrattyperna gjordes ett nationellt täckande underlag. Sammanslagningen av de olika indikatorerna gjordes 32 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar enligt en bestämd prioritetsordning baserat på en bedömning av underlagens grad av noggrannhet och tillförlitlighet. Den generella prioritetsordningen var: 1. 2. 3. 4. 5. Strandanknutna indikatorer Hårdbottenindikatorer Sandbottenindikatorer Mjukbottenindikatorer Heltäckande substratunderlag baserat en kombination av bottenstress och substrat enligt jordartskartan. Se bilaga 2 för en grafisk modell över alla indikatorer samt prioritetsordningen för hopläggning. För att bättre kunna anpassa klassificeringen till sådana regionala förutsättningar som inte alltid kan fångas upp med fysiska förutsättningar som t.ex. vågexponering och djup, delades Sverige in i 12 delar (figur 13). Modeller gjordes därefter per delområde, vilka tar hänsyn till skiftande förutsättningar i delområden. För kalibrering av indikatorerna i respektive delområde användes information om substrat insamlat inom basinventeringen av Natura 2000-områden samt inom miljöövervakningsprogrammen för vegetationsklädda bottnar och bottenlevande makrofauna. 33 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 13. Delområden för den klassindelade ytsubstratkartan. Legenden visar ytsubstrat enligt jordartskartan och EUNIS (engelska klassnamn). 34 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 6 Resultat Resultatet av arbetet är kontinuerliga utbredningskartor för hårdbotten respektive mjukbotten samt klassindelade utbredningskartor med ytsubstratklasserna hård-, sand-, mjuk- och mosaikbotten. De kontinuerliga utbredningskartorna visar en relativ sannolikhet från låg till hög för förekomst av hårdbotten respektive mjukbotten. De klassindelade ytsubstratkartorna är framtagna som förslag på hur man kan använda de kontinuerliga utbredningskartorna tillsammans med andra framtagna indikatorer för olika ytsubstrat för att ta fram en karta som visar den mest sannolika substrattypen. Samtliga resultat är framtagna i formatet GeoTiff och i projektionen SWEREF 99 TM. Metadata enligt INSPIRE-direktivet samt visningstjänster har skapats för de kontinuerliga resultaten och finns tillgängliga på Naturvårdsverkets miljödataportal. 6.1 Kontinuerlig utbredningskarta Mjukbotten Mjukbotten som kontinuerligt raster levereras enligt samma indelning (figur 13) som tidigare beskrivna områden för analys. För varje delområde anges ett rekommenderat brytvärde (tabell 8) för hög respektive låg sannolikhet för mjukbotten. Dessa brytvärden har använts för uppdelning mellan hög och låg sannolikhet i tillhörande filer som beskriver hur data ska visas (så kallade lyrfiler) (figur 14). Det underliggande kontinuerliga datasetet (figur 15) kan dock klassas på olika sätt utifrån aktuell frågeställning. Valideringsresultatet i bilaga 1 är gjord utifrån dessa brytvärden. Tabell 8. Rekommenderade värden i det kontinuerliga datasetet för gränsen mellan hög/låg sannolikhet att påträffa mjukbotten per delområde. Delområde Rekommenderat brytvärde 0,75 1 0,70 2 0,80 3 0,70 4 0,75 5 0,60 6 0,75 7 0,75 8 0,80 9 0,75 10 0,70 11 0,70 12 35 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 14. Bilden visar sannolikheten att påträffa mjukbotten, klassificerad enligt rekommenderad brytpunkt för område 7, i låg och hög sannolikhet för mjukbotten. Utsnittet är från Stockholms län. Figur 15. Bilden visar sannolikheten att påträffa mjukbotten i en relativ skala. Utsnittet är från Stockholms län. Underlaget kan även användas omvänt, tillsammans med underlaget som visar potentiella ytor för hårdbotten. Områden med mycket låga värden indikerar att området är en höjd eller är utsatta för mycket hög bottenstress vilket är en bra indikation om hårdbotten. 36 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Hårdbotten De olika indikatorerna för hårdbotten lades samman enligt tabell 4 i syfte att generera ett nationellt kartskikt över den relativa sannolikheten att påträffa hårdbotten. Resultatet levereras som ett heltäckande nationellt dataset. Rekommenderade brytvärden för klassning levereras i tillhörande lyrfil och motsvarar klasserna i tabell 5. För specifika områden eller frågeställningar kan underlaget dock anpassas och andra klassindelningar göras. Exempel från Östergötland (figur 16) och Norrbotten (figur 17) visas nedan. Områden med lägst sannolikhet för hårdbotten kan därmed användas som indikation på det motsatta, dvs. mjukbotten. Figur 16. Bilden visar sannolikheten att påträffa hårdbotten i 5 klasser enligt legenden. Utsnittet är från Östergötlands län. 37 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 17. Bilden visar sannolikheten att påträffa hårdbotten i 5 klasser enligt legenden. Utsnittet är från Norrbottens län. 6.2 Klassindelad utbredningskarta Nedan presenteras några exempel på hur den klassindelade utbredningskartan kan se ut. Resultaten visar alltså den sammanvägda högsta sannolikheten för utbredningen av respektive ytsubstrattyp och kallas i kartorna för potentiellt ytsubstrat. DELOMRÅDE 1 Området täcker huvudsakligen Västra Götalands län och karaktäriseras av ett fjordlandskap med höga och ofta branta klippkuster, med små insprängda sand- eller grusstränder. Skyddade områden har ofta en mjukbotten av siltblandad lera och skalgrus. Skärgårdslanskapet är mycket kargt och exponerat och där klipporna planar ut under vattnet tar ofta en sand/skalgrusbotten vid (figur 18). 38 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 18. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 1. DELOMRÅDE 4 Området täcker huvudsakligen Blekinge län och utgörs av en flack och grund skärgård med låga öar, holmar och skär med omkringliggande fjärdar som i västra delen av området övergår till en mer öppen kust med morän och sandstränder. Kusten domineras av hårdbotten men med mjukbottnar i skyddade lägen (figur 19). Figur 19. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 4. 39 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar DELOMRÅDE 5 Området sträcker sig huvudsakligen över Gotlands län och Öland i Kalmars län. Kusten domineras av klintkust, huvudsakligen kalkstensklint och flack moränkust omväxlande med större sammanhängande sandområden. Välutbildade klapperstensfält förekommer i delar av området (figur 20). Figur 20. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 5. DELOMRÅDE 7 Området sträcker sig huvudsakligen över skärgårdsområdet i Uppsala, Stockholms, Södermanlands och Östergötlands län. Regionen är en biologisk övergångszon för limniska såväl som marina organismer och med en landhöjning på 4-5 mm/år sker en kontinuerlig förskjutning av skärgårdszonerna från en maritim till en mer kontinental karaktär vilket i förlängningen bidrar till en förändring av undervattensmiljöerna. Området domineras av ett utpräglat sprickdalslandskap i ett urbergsområde med djupa vikar och en vidsträckt skärgård som kännetecknas av klippiga och steniga skär, uddar och sund samt mer eller mindre vidsträckta fjärdar. Blåmusslor breder ut sig på vegetations- och sedimentfria klippbottnar och lerområden är vanligt förekommande (figur 21). 40 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 21. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 7. DELOMRÅDE 8 Området täcker delar av Gävleborgs län och sträcker sig över södra Bottenhavet berggrunden består övervägande av sandsten/lersten. Området går från småkuperad till flack klipp- och moränkust med block- och klapperstensstränder. Kring älvmynningarna och inne i fjärdarna finner man sand- och lerstränder (figur 22). Figur 22. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 8. 41 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar DELOMRÅDE 9 Området sträcker sig från Sundsvall i söder till Nordmaling i norr och omfattar delvis det som kallas Höga kusten. Kuststräckan har mycket höga naturvärden och finns sedan 2000 på UNESCO:s lista över världsarv. Landhöjningen i detta område är den högsta i världen, cirka 8 mm årligen. Kusten kännetecknas av djupa dalgångar och relativt branta exponerade stränder. Vattenområdena är förhållandevis djupa och större sammanhängande grunda områden (< 6m) är sällsynta. På grund av den snabba landhöjningen pågår ständigt processer med t.ex. avsnörning av havsvikar i området. Det förekommer också laguner inom området vilka är speciellt viktiga som fortplantningsområden för fisk. Jordarterna på land är oftast starkt påverkade av landhöjning och ursvallning vilket bland annat har gett upphov till stora klapperstensfält och kalspolade hällar. Den marina geologin är delvis en avspegling av landgeologin. Nära strand återfinns ofta sand- och grusavlagringar till följd av den starka exponeringen för vågverkan. Endast i de djupaste och mest skyddade vikarna återfinns ackumulationsbottnar. I detta område är den fotiska zonen mycket liten till följd av att djupet ökar mycket snabbt ut från stränderna. Däremot är siktdjupet gott i större delen av området (Nygård m.fl. 2011). Se figur 23 för exempel från området. Figur 23. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 9. DELOMRÅDE 11 Området sträcker sig från Piteå i norr till Umeå i söder och präglas av en stor sötvattenspåverkan. Kusten karaktäriseras av en öppen och måttligt exponerad miljö i söder där en botten bestående av morän med inslag av sand och lera dominerar. 42 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Norra delen av området karaktäriseras av grunda skärgårdsområden med botten bestående av gyttja/lera och morän med ett inslag av ren sand (figur 24). Figur 24. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 11. 43 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 7 Diskussion 7.1 Kvalitet VARIATIONER I UNDERLAGSDATA Det finns stora skalskillnader i de olika ingående dataunderlagen som har använts. Skalskillnaderna återfinns dels mellan olika underlag och dels inom vissa underlag som t.ex. jordartskartan och maringeologin. Det är viktigt att ha detta i minnet vid tolkningen av resultaten. Variation i skala och noggrannhet gör att den geometriska precisionen i resultaten varierar. I strandnära lägen pekas hårdbottenstränder och strandnära revlar ut med god precision jämfört med något djupare lägen och längre ut i skärgårdarna eftersom underlagsdata här har en grövre geometrisk upplösning. De skiftande naturliga förutsättningarna längs med kusten påverkar också precisionen i resultaten. Raka sanddominerande kustlinjer längs Sveriges sydkust är lättare att hantera jämfört med stora skärgårdsgradienter. Analysmetoden som utgår ifrån avgränsning av bassänger resulterade likväl i bättre resultat i de mer komplexa skärgårdsområdena eftersom dessa har mer distinkta bassänger. På så sätt kan en djupmodell generera relevant bassänginformation även i områden där djupmodellen baseras på grova djupdata. I områden med små djupvariationer och därmed diffusa bassänger är det svårare att med grovt karterade sjökortsdata analysera fram korrekta naturliga bassänger. DATABRIST Substratmodeller av potentiellt ytsubstrat har utgått ifrån befintliga underlag. Det är viktigt att komma ihåg att vissa styrande faktorer som är viktiga för tolkningen av potentiellt ytsubstrat inte har kunnat tas hänsyn till, exempelvis strömmar. I dagsläget finns inga nationellt användbara underlag för denna variabel. Att få tillgång till korrekt djupdata är förstås avgörande för resultatet. I dagsläget råder sekretess på djupdata i Sjöfartsverkets djupdatabas. Det går att ansöka om tillgång till sekretessbelagt djupdata men analysresultat baserat på dessa djupdata kräver spridningsstillstånd vilken inte alltid medges. Det försvårar kommunikationen och användbarheten av framtagna djupmodeller och andra analysresultat. En grundläggande förutsättning för att kunna skapa bra planeringsunderlag för landets marina miljö är en förbättrad tillgång till bästa tillgängliga djupdata för hela landet. DJUPMODELLEN Djupmodellen som har tagits fram i arbetet är den bästa möjliga utifrån befintliga djupdata. Det innebär att tillgängliga djupmodeller som har karterats inom andra projekt med djupdata från Sjöfartsverket djupdatabas har lagts till i djupmodellen. I övrigt är det en interpolation av punkter och linjer från sjökort. Sjökortet har som framgår i rapporten olika karteringsnoggrannhet i olika delar. Djupkurvor är också 44 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar generaliseringar och visar generellt sett grundare djup än verkligt djup. I mycket grunda kustnära områden med få djuppunkter och djupkurvor finns en ökad risk för underskattning av djupet. Detta ger effekter på efterföljande analyser som t.ex. bottenstress. Den framtagna djupmodellen har ärvt de generaliseringar och variationer i karteringsnoggrannhet som förekommer i sjökorten och vidare analyser eller modelleringar baserade på denna blir därför också generaliserade på samma sätt. Där underlaget baseras på djupdata från sjökort är djupunderlaget relativt generaliserat men interpolerat med en geometrisk upplösning på 25 meter. Där underlaget baseras på interpolation av punkter med bestämda djup från Sjöfartsverkets djupdatabas är underlaget mer djupmässigt korrekt men har sämre geometrisk upplösning (150300 meter, se avsnitt 3.2) på grund av sekretesskäl. GEOMORFOLOGI BASERAT PÅ DJUPMODELLEN Analyser av lutning, kurvatur eller topografiskt index (höjd, sluttning, bassängbotten osv.) har anpassats till bristerna som den framtagna djupmodellen är behäftad med. Geomorfologiska analyser som försvårar på grund av den dåliga noggrannheten hos befintliga djupdata är bland annat kartering av hårdbottnar utifrån förekomst av höjder i terrängen. En lokal höjd (potentiellt rev) definieras som högre än sin omgivning, och en upplösning på t.ex. 100 meter innebär att höjder mindre än detta inte går att fånga upp i analysen. Avgränsning av lutning har också fått anpassas. Lägre upplösning på djupdata ger en mer generaliserad lutning. Vid låg upplösning måste därför hårdbotten baserad på lutning avgränsas redan vid mycket vaga fluktuationer i lutning (4-5 grader) med resulterande brist i positionsnoggrannhet (figur 25). Det är därför inte heller möjligt att ge en allmänt giltig rekommendation för avgränsning av hårdbotten baserat på lutning. Den måste anpassas efter djupdatats kvalitet och upplösning. Ju finare upplösning på djupdata desto mindre generaliserad blir modellen och gradantalet på lutningen kan då också sägas avspegla lutning i verkligheten på ett bättre sätt. 45 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 25. Djupmodell över Östergötlands norra skärgård. Bildens övre högra del visar djupmodellen så som den blir av interpolerade sjökortsdata. I nedre vänstra halvan syns den del av modellen som bygger på djupdata från sjöfartsverkets djupdatabas, vilken har en geometrisk upplösning på 200 meter men är djupmässigt mer korrekt och geomorfologiskt mer relevant. Detta ger olika gränser för den bottenlutning som kan anses avspegla hårdbotten. För vissa delområden som täcker mer långgrunda, öppna kuster utan skärgård som Hallands län och Skånes västra kust (delområde 2 och 3) skapade bassängmodellen felaktiga bassängindelningar som en artefakt av djupmodellen. Dessa områden har därför inte tagits upp som exempel i resultatdelen. I dessa områden skulle mjukbottenområden ges visuellt mer tilltalande avgränsningar om modellen endast tog hänsyn till bottenstress och inte bassängindelningen. Huruvida det skulle bli mer korrekt är dock osäkert. BOTTENSTRESS Som underlag för bottenstress används förutom framtagen djupmodell även befintlig vågmodellering. Tyvärr tar denna inte hänsyn till bottentopografin vilket får till följd att bottenstress övertolkas i innerskärgårdar och områden som ligger innanför grundklackar som inte når upp till vattenytan. Topografin under vattenytan reducerar nämligen vågenergin. I aktuell analys innebär det att ett område innanför en grundklack (som inte bryter vattenytan) får samma bottenstress/djupkompenserade vågexponering som ett lika grunt område utanför grundklacken, vilket ger en felaktig bild av verklig bottenstress. Djupmodellen påverkar även resultaten på så vis att stora grunda ytor i sjökort med gles djupinformation ibland blir mycket grunda vid en interpolation mellan strandlinjen och första djupkurvan (som är 3 meter). Det leder i sin tur till en överskattad bottenstress. 46 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar KLASSINDELADE UTBREDNINGSKARTOR Metoden för att ta fram de klassindelade ytsubstratkartorna fungerade bäst i skärgårdsområden och kuststräckor med relativt smal fotisk zon. I långgrunda områden skapades artefakter, eller felaktiga geometrier, vilket beror på metoden att expandera strandklassningen. Kartorna för dessa områden ger visserligen en bra översiktsbild av vilket ytsubstrat man kan förvänta sig. Det bedöms dock som mycket svårt att kommunicera hur kartan bör tolkas till en tänkt användare. För vissa delområden där föreliggande metod inte gav tillfredsställande resultat, som t.ex. delområde 2 och 3 är det möjligt att en bättre karta skulle kunna tas fram utifrån de kontinuerliga underlagen samt de olika strandindikatorerna och därmed inte ta hänsyn till bassängerna. För att avgöra vilka av dessa alternativ som stämmer bäst överens med faktiska förhållanden krävs dock ytterligare validering. 7.2 Validering Det finns utrymme för förbättringspotential när det gäller valideringen av modellerna. Dels spelar typ av valideringsdata in, dels skalskillnader mellan valideringsdata och substratmodell. Befintliga valideringsdata är knutna till vissa typer av substrat beroende på vilken inventering eller övervakning den är hämtad ifrån. Dessutom är urval av valideringspunkter inte slumpmässigt fördelade, vilken kan göra att vissa substrattyper är underrepresenterade. När det gäller skalskillnader har valideringsdata en precis positionering medan modeller bygger på pixlar i storleken 25 x 25 meter. En pixel på 25 meter i substratmodellen kan innehålla flera olika klasser substrat enligt valideringspunkterna, eftersom deltransekter från inventeringsdata inventeras med en noggrannhet på meternivå. Ett sätt att komma runt skillnaderna i rumslig upplösning mellan modell och tillgängligt valideringsdata kan vara att söka korrelation mellan inventeringspunkter och substratmodell på en större skala (skalområdet hektar) snarare än pixelvis (dvs. 25x25 meter). 7.3 Framställning De klassindelade utbredningskartorna ska användas med insikt om ingående datas förskaffenheter. I vissa fall kan det dock vara extra komplicerat att pedagogiskt framställa ett material som inte är en kartering utan visar sannolikhet för olika substrattyper. Ett exempel är de visuella artefakter, som långa streck som har skapats utifrån korta strandavsnitt. Det ger användaren en indikation på noggrannheten och kan inte ses som absoluta gränser. Om ytsubstratet i detta exempel utgörs av ett i ett större område icke dominerande substrat finns ett möjligt alternativt sätt att illustrera detta på. Genom att ta ett större område och sätta det till en mellanliggande kategori, (t.ex. ”område med hårdbotten med visst inslag av mjukbotten”) kan en artefakt av mjukbotten inom ett större område där hårdbotten är domine- 47 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar rande tas bort. Det innebär att de avgränsningar mellan ytsubstrat som faktiskt stämde bra överrens med faktiska förhållanden går förlorade. Risken att använda kartan på ett felaktigt sätt minskar däremot. 7.4 Begränsningar Det bör understrykas att detta inte är någon ny kartering av ytsubstrat utan en tolkning och sammanställning av ett flertal befintliga indata som omvandlats till indikatorer för ingående ytsubstrat. Genom att sammanställa alla dessa underlag och lägga ihop dem efter underlagens tillförlitlighet har bedömningar gjorts om potentiellt bottensubstrat. Det vill säga vilket substrat som har högst sannolikhet att förekomma givet tillgängliga fysiska data. Det skapar samtidigt begränsningar i hur materialet kan användas. Materialet kan exempelvis användas som en översiktlig guide av karaktären för ett större område. Det kan ge vägledning om huvudsakligt ytsubstrat i ett större område, men man kan inte förvänta sig att informationen på pixelnivå (25*25 meter) är korrekt. Det kan också tilläggas att dynamiska zoner på havsbotten förekommer där ytsubstratets sammansättning kan variera på kort och lång sikt. Därför är det inte lämpligt att använda i fall som kräver en noggrannhet på större än ca 100 meter för strandnära områden och ca 500 meter för utsjöområden. Det är också viktigt att användaren av materialet förstår att underlaget visar potentiellt ytsubstrat baserat på ett antal indikatorer om vilket substrat som är rimligt. Det har visat sig i många tidigare sammanhang att det är problematisk att kommunicera användarbegränsningar för ett material som liknar en karta. Många användare vill gärna använda underlaget som att det visar sanningen i varje pixel. En möjlig väg att tydligare visa att underlaget ska användas mer generellt är att generalisera resultatet till en grövre upplösning, men denna lösning ansågs otillfredsställande i föreliggande arbete, eftersom det reducerar informationsmängden i underlaget. Att vara tydlig i hur de kontinuerliga och de klassindelade utbredningskartorna ska användas bedömdes som en bättre lösning. Då användningen av kartmaterial för olika digitala GIS-analyser ständigt ökar är detta en viktig fråga att hålla vid liv och metoder för kommunicering av kvalitet i kartmaterial kan förbättras i samarbete med potentiella användare. 48 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 8 Rekommendationer Resultatet av arbetet, de levererade underlagen för mjukbotten och hårdbotten på nationell nivå, är rasterfiler med kontinuerliga värden där ett högre värde anger större sannolikhet för att området består av respektive ytsubstrattyp. Sannolikhet i denna kontext avser relativ sannolikhet från låg till hög och inte statistisk sannolikhet som kan anges med ett bestämt värde. Den så kallade lyrfilen som levereras tillsammans med rasterfilerna ger vägledning till vilka ungefärliga värden som kan rekommenderas för avgränsning mellan hög och låg sannolikhet för respektive substrattyp. Avgränsningar i lyrfilerna motsvarar gränserna i tabell 8. Beroende på var i Sverige man befinner sig eller vilken frågeställning man har kan det dock vara lämpligt att utgå från andra värden för att klassa det kontinuerliga underlaget i t.ex. mjukbotten/icke mjukbotten. Underlagen kan användas för planering på regional och nationell skala men bör endast användas med försiktighet på lokal skala. Underlagen ger en översikt över trolig substrattyp men kan inte användas som att varje pixel är sann, varje punkt måste tolkas även utifrån omgivande pixlar. Vad verkar vara det mest sannolika substratet? Resultatet ger olika mycket nytillskott av information i olika områden längs den svenska kusten. Underlaget ger t.ex. ett stort tillskott av information i områden som endast är karterade på regional skala av SGU (figur 26). För djupare områden, dvs. djupare områden inom fotisk zon samt områden utanför fotisk zon kan underlaget med fördel kombineras med den omklassade maringeologin enligt EUNIS. Beroende på vilka andra underlag (och beroende på frågeställning) som finns i ett område kan detta material ibland användas som komplement. Där det t.ex. finns maringeologiska karteringar på lokal skala ger detta underlag främst vägledning i grunda kustnära områden (figur 27) och framförallt i skärgårdsområden. 49 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 26. Områden med regional maringeologisk kartering, som detta område utanför Gräsö i Uppsala län, ger ofta en övertolkning av hårdbotten på bekostnad av mjukbotten i den omklassade maringeologiska kartan (överst). Den klassindelade ytsubstratkartan (mitten) och den kontinuerliga utbredningskartan för hårdbotten (nederst) från föreliggande arbete ger stort nytillskott av information i dessa områden. 50 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Figur 27. Exempel från fjordlandskapet i Västra Götaland. Här finns lokal maringeologisk kartering (omklassad till ytsubstrat, ovan) och föreliggande arbete (nedan) ger nytillskott av information främst i kustnära områden i form av hårdbottenstränder, grunda hårda bottnar (gråskala) samt grunda sandbottnar (gula). 51 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 8.1 Exempel på användningsområden Nedan följer några exempel på frågeställningar inom olika sektorer av miljövården och samhällsplaneringen där dessa underlag kan användas. Nationell och regional miljöövervakning Mjukbottenunderlaget kan t.ex. användas för kategorisering av områden för mjukbottenhugg inom miljöövervakningen samt som underlag vid planering av nya stationer för bottenhugg. Var finns områden med ostörda sediment? Mjukbottenunderlagen som baseras på mobilitet och batymetriskt index pekar ut ackumulationsbottnar som kan vara intressanta. Materialet kan även vidareutvecklas för att anpassas mer specifikt till just detta behov. Underlaget kan även användas som guide vid val av nya stationer för miljöövervakning av t.ex. vegetationsklädda bottnar. Man kan välja att styra lokalerna till ren hårdbotten med stöd av rapportens kontinuerliga eller klassindelade utbredningskarta. Genom att även använda sig av underlagen i Naturvårdsverkets rapport ”Kartering och analys av fysiska påverkansfaktorer i marin miljö” (Naturvårdsverket 2010) kan man säkerställa att lokalerna inte är allt för påverkade av mänsklig verksamhet som t.ex. båttrafik. Inledande kartering och uppföljning av skyddade områden Vid karteringar av skyddade områden kan underlagen ge stöd för att välja ut potentiella lokaler för placering av transekter inom olika naturtyper, t ex Natura 2000habitat. Var kan man finna bra lokaler som fångar upp ett områdes makrokaraktär på liten yta – var kan man hitta representativa lokaler med stor variation via vilka vi kan bättre förstå naturtypernas tillstånd? Inom vilka områden har vi potential för stor biodiversitet via stor heterogenitet i naturmiljön? Underlagen kan även ge stöd vid frågeställningar rörande representativitet. Är utpekade marina områden representativa för regionen i substrattyp och i kombination med andra underlag? Fångar regionens naturskydd upp den diversitet som tycks finnas, eller de viktigaste naturtyperna? I ett större område, t.ex. marint naturreservat eller nationalpark kan underlagen användas för att peka ut lämpliga undersökningslokaler om man vill distribuera en begränsad fältinsats så att man täcker in både vågskyddade grunda mjukbottnar, exponerade hårdbottenlokaler och sublittorala sandbankar. Regional planering i marin miljö Genom aggregering av olika kombinationer av potentiella substrat med andra parametrar som t.ex. djupintervall och bottenstress kan vi skapa en statistiskt relevant bild av vilka naturtyper som finns i ett skyddat område, i en kommun, län eller annan administrativ indelning. Vid planering av vattenverksamheter bör hänsyn tas till om någon typ av marina miljöer (t.ex. grunda sandbottnar) hotas i allt för stor omfattning sett till dessa marina miljöers abundans och relevans för naturvården. Viktigt är här att inte lita till underlagen som ”sanningar” eller kartor utan som indikationer på vad som verkar finnas och dominera i närområdet. Görs regionala 52 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar uppsummeringar av potentiell förekomst och förestående hot respektive naturskydd och åtgärder kan man regionalt och nationellt erhålla en viss bild av naturskyddets effektivitet mätt i hur väl det fångar upp naturliga och representativa ”biotoper”. 8.2 Förbättringsmöjligheter Den största förbättringspotentialen för de flesta ansatser till kartering av grundläggande marina underlag eller livsmiljöer är tillgängligheten och förbättringen av djupdata vilket de flesta modeller är starkt beroende av. Det stora behovet av planeringsunderlag kommer att generera mängder med försök till att skapa dessa men för att investeringarna ska vara kostnadseffektiva bör de göras utifrån bästa befintliga djupmaterial. Risken är annars att planeringen utförs med bristande underlag som grund vilket kan skapa onödiga arbetsprocesser och felprioriteringar. Samma arbete kommer också att måsta utföras upprepade gånger då ständigt bättre underlag blir tillgängligt. Följande åtgärder föreslås för att i förlängningen uppnå karteringar med tillräcklig rumslig och tematisk kvalitet för hantering av miljörelaterad förebyggande planering: x Framtagande av nationell djupmodell med 10-50 meters upplösning för olika planeringsändamål. Den lägre upplösningen är nödvändigt för att kartera hårdbotten med avseende på geomorfologi (revlar, grynnor, branter). För att analysera mjukbottnar med avseende på ackumulation i bassängbottnar är den något lägre upplösningen tillräcklig, eftersom det avgörande är att identifiera och korrekt avgränsa naturliga bassänger. En nationell djupmodell som baseras på all tillgänglig djupdata och som interpoleras med hjälp av de senaste matematiska algoritmerna för att bland annat ta hänsyn till skiftande täthet och kvalitet i indata skulle skapa fantastiska möjligheter till kartläggning av den marina miljön. Det bör också finnas ett utpekat ansvar för ajourhållning av modellen så att den kan uppdateras kontinuerligt utifrån alla nya djupmätningar som görs i landet. x Framtagande av bättre underlag för exponering vid botten (bottenstress), vilket bland annat tar hänsyn till uppgrundningseffekter och strömmar. Detta krävs för att ge en rättvis mobilitet främst i inre skärgårdsmiljö och vid långgrunda kuster med grundklackar eller där undervattensrev dämpar energin. Detta bör göras baserat på den föreslagna nationella djupmodellen genom vågscenarion i en tredje generationens vågmodell med medelvindar i olika riktningar, t.ex. SMHI:s vågmodell SWAN. x Med bra djupdata är bassängmodeller en utmärkt metod för bottensubtratmodellering, tillsammans med information om exponering vid botten med avseende på vågor och strömmar. x Sammanställning av heltäckande och nationellt jämförbara karteringar av stränderna utifrån existerande underlag som t.ex. den kontinuerliga natur- 53 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar typskarteringen (KNAS) (Naturvårdsverket 2004c), och andra kartdata, i kombination med fjärranalys (satellitdata och flygbilder). x En detaljerad flygbildstolkning av grundområden där sandbottnar och packad, kal lerbotten karteras främst i områden med god vattenkvalitet (från Kalmar och vidare mot Skåne och Västkusten) men även t.ex. för de långgrunda norrländska sandbottnarna. x Gemensamt för alla befintliga kartor rörande marin miljö, inklusive detta arbete, är att alla baseras på interpolationer och generaliseringar utifrån karteringar av begränsade ytor. Behovet av karteringar av havsmiljön är därmed stort. Det är inte möjligt att ta fram underlag som ger en detaljeringsgrad och säkerhet som håller på lokal skala så länge det inte finns detaljerade och tillförlitliga karteringar att bygga modeller utifrån. Sverige har ännu inte anammat den stora utvekling av bra tekniker för heltäckande karteringar som finns. Tekniker som side-scan sonar, multibeam och lidar skapar mycket bra möjligheter till karteringar av havsbottnarna. I dagsläget satsas många miljarder på att uppdatera en redan befintlig höjdmodell för landytan medan havet förblir okarterat. Inom forskningsprojektet EMMA (http://emma.slu.se/emma/) utvecklas metoder för att utvinna mer information än djup från batymetriska laserscanningar (lidar). Sveriges Geologiska Undersökning och Sjöfartsverket har för närvarande i uppdrag att testa nya mjukvaror för att använda back-scatterdata från sina karteringar till att även kartera habitat (Öiås m.fl.). Det kommer dock inte att förbättra karteringen av grunda kustnära bottnar så länge dessa myndigheters uppdrag inte innefattar kartering för naturvårdsändamål och andra ytor än de som är prioriterade för sjöfart eller geologiska resurser. 54 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Ordlista BALANCE (Baltic Sea Management – Nature conservation and sustainable development of the ecosystem through spatial planning) var ett interreg III B program som genomfördes mellan 2005-2007 med syfte att ta fram verktyg för planering den marina miljön i Östersjön. Många rapporter publicerades, vilka finns att hitta på hemsidan http://balance-eu.org/. BATYMETRI en djupmodell som beskriver terrängens fysiska form under vatten. Det är motsvarigheten till topografi på land. EUNIS (European Nature Information System) är ett Europeiskt habitatklassificeringssystem som utvecklats och underhålls av European Topic Centre on Biological Diversity för den Europeiska naturvårdsmyndigheten EEA. För mer information se webbplatsen http://eunis.eea.europa.eu/about.jsp PROXYVARIABEL variabel som ersätter eller representerar en annan variabel när denna inte kan observeras eller då data saknas, t.ex. i en statistisk analys. 55 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Källförteckning Tryckta källor Al-Hamdani, Z. & Reker, J (red). 2007. Towards marine landscapes in the Baltic Sea. BALANCE Interim report No. 10, (www.balance-eu.org). Carlström, J., Florén, K., Isaeus, M., Nikolopoulos, A., Carlén, I., Hallberg, O., Gezelius, L., Siljeholm. E., Edlund, J., Notini, S., Hammersland, J., Lindblad, C., Wiberg, P. och Årnfelt, E. 2010. Modellering av Östergötlands marina habitat och naturvärden. Länsstyrelsen Östergötland, rapport 2010:9. Erlandsson, C. & Lindeberg, G. 2007. Harmonizing Marine geological data with the EUNIS habitat classification. BALANCE interim report no 13. www.balance-eu.org. Florén, K., Nikolopolous, A., Fyhr, F., Nygård, L., Hammersland, J., Lindblad, C., Wiberg, P., Näslund, J. och Isaeus, M. 2012. Modellering av Västernorrlands marina habitat och naturvärden. Länsstyrelsen Västernorrland, Rapport 2012:03. Geoteknisk undersökning och provning – Benämning och indelning av jord – Del 1: Benämning och beskrivning (ISO 14688-1:2002) Hallberg, O., Nyberg, J., Elhammer, A. & Erlandsson, C. 2010. Ytsubstratklassning av maringeologisk information. SGU-rapport 2010:6. Isaeus, M. 2004. Factors structuring Fucus communities at open and complex coastlines in the. Baltic Sea. Martin Isæus. Diss, Botaniska institutionen, Stockholms Universitet. Jonsson, P (red). 2003. Skärgårdens bottnar. En sammanställning av sedimentundersökningar gjorda 1992-1999 i skärgårdsområden längs svenska ostkusten. NV rapport 5212. Naturvårdsverket. Jönsson, A., Broman, B. och Rahm, L. 2002. Variations in the Baltic Sea wave fields. Ocean. Engineering 30: 107-126. Larsson, U., Hajdu, S., Walve, J., Andersson, A., Larsson, P. & Edler, L. 2006. Förslag till Bedömningsgrunder för kust och hav - Växtplankton och näringsämnen. Systemekologiska institutionen, Stockholms Universitet. Liljeberg, M. & Wennberg, S. (opubl.) 2006. Kusttyper. Klassning av kusttyper ur kustinventeringen 1969. Swedish Environemntal Research Institute. Naturvårdsverket 2010. Kartering och analys av fysiska påverkansfaktorer i marin miljö. NV rapport 6376. Naturvårdsverket 2009. Naturtyper på havets botten – baserat på art- och habitatmodellering. NV rapport 5987. Naturvårdsverket 2007. Bedömningsgrunder för kustvatten och vatten i övergångszon, Bilaga B. Handbok 2007:4. Naturvårdsverket 2006. Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljö. NV Rapport 5591. Naturvårdsverket 2004a. Programområde: Kust och Hav, Undersökningstyp: Vegetationsklädda bottnar, ostkust. Version 1:1 2004-04-27. Naturvårdsverket digitala handledning för miljöövervakning. 56 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Naturvårdsverket 2004b. Programområde: Kust och Hav, Undersökningstyp: Mjukbottenlevande makrofauna, trend- och områdesövervakning. Version 1:1 2004-09-29. Naturvårdsverket digitala handbok i miljöövervakning. Naturvårdsverket 2004c. Kartering av skyddade områden. Kontinuerlig naturtypskartering. NV rapport 5391. Nygård, C., Renström, P., Persson, B., Gylling, A., Marklund, B. och Hedlund I. 2011. Samverkansplan för BSPA Höga Kusten. Länsstyrelsen Västernorrland. SOU 2011:56 Kunskap på djupet – kunskapsunderlag för havsplanering. SOU 2010:91 Planering på djupet – fysisk planering av havet. Statens planverk. 1971. Kustinventeringen 1969. Statens planverk, rapport 14. Öiås, H., Nyberg, J., Karlsson, A-K. och Friding, M. Nytta av backscatter-data från mätningar med multibeamekolod i kartläggning av ytsediment för bottenklassificering. Sveriges geologiska undersökning och Sjöfartsverket. Elektroniska källor www.kustdata.su.se 57 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 4 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 3 Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 2 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 1 Bilaga 1 25 101 5 59 190 Antal prover 2 12 8 22 Antal prover 1 7 12 20 Antal prover 5 30 58 47 140 Antal prover 13% 53% 3% 31% Andel (%) 9% 55% 36% Andel (%) 5% 35% 60% Andel (%) 4% 21% 41% 34% Andel (%) 58 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 8 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 7 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 6 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 5 NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar 2 400 48 64 514 Antal prover 8 686 244 104 1042 Antal prover 10 134 1 78 223 Antal prover 11 83 83 105 282 Antal prover 0% 78% 9% 12% Andel (%) 1% 66% 23% 10% Andel (%) 4% 60% 0% 35% Andel (%) 4% 29% 29% 37% Andel (%) Område 9 Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 12 Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 11 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning Område 10 Grus, ibland med sten Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus Sand, fin till grov Totalsumma Bottenm aterial enligt provtagning 303 18 9 330 Antal prover 306 45 43 394 Antal prover 1 229 59 32 321 Antal prover 1 399 128 35 563 Antal prover 92% 5% 3% Andel (%) 78% 11% 11% Andel (%) 0% 71% 18% 10% Andel (%) 0% 71% 23% 6% Andel (%) NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519 Ytsubstrat på grunda havsbottnar Bilaga 2 Grafisk modell över indikatorer och prioritetsordningen för sammanlagringen. 59 Ytsubstrat på grunda havsbottnar RAPPORT 6519 .!4526¯2$36%2+%4 )3". )33. En nationell sammanställning och analys av befintlig data Denna rapport är ett led i uppbyggnaden av nationella kunskapsunderlag för havsmiljön. Det finns ett stort behov av kartor som beskriver utbredningsmönster för olika marina naturtyper. För detta krävs bland annat underlag som beskriver de fysiska förhållanden som styr utbredningen av växter och bottenlevande djur. Ytsubstrat är ett viktigt sådant underlag. Förekomst av naturtyper och associerade naturvärden i marin miljö är starkt knutna till just ytsubstrat. Syftet med arbetet har varit att förbättra befintliga kartunderlag avseende ytsubstrat på grunda, kustnära havsbottnar, speciellt där de i dagsläget har som störst begränsningar. Analysen har utförts med avseende på ytsubstraten hårdbotten, mjukbotten och sandbotten. Resultatet kan användas i ett GIS som underlag för rapportering och uppföljning inom olika verksamheter som kustzonförvaltning, fysisk planering, områdesskydd, miljöövervakning samt som underlag vid planering av fältinventeringar. Rapporten innehåller en sammanställning av befintliga data som kan användas för att bedöma potentiellt ytsubstrat. Resultaten finns tillgängliga och nedladdningsbara via Naturvårdsverkets miljödataportal (www.miljodataportalen.naturvardsverket.se). Naturvårdsverket 3TOCKHOLM "ESÚKSADRESS 3TOCKHOLM 6ALHALLAVÊGEN ½STERSUND &ORSKARENS VÊG HUS 5B +IRUNA +ASERNGATAN 4ELFAXEPOSTREGISTRATOR NATURVARDSVERKETSE)NTERNETWWWNATURVARDSVERKETSEBeställningar/RDERTEL ORDERFAXEPOSTNATUR CMSE0OSTADRESS#-'RUPPEN"OX"ROMMA)NTERNETWWWNATURVARDSVERKETSEPUBLIKATIONER
© Copyright 2024