1. No category

Ytsubstrat på grunda
havsbottnar
En nationell sammanställning
och analys av befintlig data
RAPPORTs/+4/"%2
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
- en nationell sammanställning och analys av befintliga data
NATURVÅRDSVERKET
Beställningar
Ordertel: 08-505 933 40
Orderfax: 08-505 933 99
E-post: [email protected]
Postadress: CM Gruppen AB, Box 110 93, 161 11 Bromma
Internet: www.naturvardsverket.se/publikationer
Naturvårdsverket
Tel: 010-698 10 00 Fax: 010-698 10 99
E-post: [email protected]
Postadress: Naturvårdsverket, 106 48 Stockholm
Internet: www.naturvardsverket.se
ISBN 978-91-620-6519-5
ISSN 0282-7298
© Naturvårdsverket 2012
Tryck: CM Gruppen AB, Bromma 2012
Omslag: Metria AB
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Förord
I uppbyggandet av nationella kunskapsunderlag för havsområden med syfte att
beskriva utbredningsmönster av olika naturtyper på havsbotten krävs kartläggning
av olika fysiska förhållanden där ökad kännedom om samansättningen av ytsubstrat
är en viktig del.
Denna rapport beskriver förbättringar av nuvarande kartläggningar av bottensubstrat på grunda havsbottnar med utgångspunkt från befintlig kartinformation.
Analysområdet för detta arbete är Sveriges kustnära bottnar inom en schematiskt
framställ fotisk zon och analyserna har utförts med avseende på ytsubstraten; hårdbotten, mjukbotten och sandbotten.
Genom att sammanställa befintliga underlag och lägga ihop dem efter dess tillförlitlighet har den relativa sannolikheten angetts för potentiellt förekomst av bottensubstrat. Det vill säga vilket substrat som har högst sannolikhet att förekomma
givet tillgängliga fysiska data.
Resultatet kan användas i arbetet med skydd och förvaltning av grunda livsmiljöer,
som underlag för fysisk planering samt vid planering av fältinventeringar eller
GIS-analyser som kräver information om ytsubstrat. Det är dock viktigt att uppmärksamma användaren av material på dess begränsningar då ytsubstrat klassningen inte kan förväntas överensstämma med verkligheten på en detaljnivå på 25*25
meter (en pixel) men däremot vara en viktig vägledning i ett större område.
Resultaten i form av kontinuerliga utbredningskartor finns tillgängliga och nedladdningsbara på Naturvårdsverkets miljödataportal
(www.miljodataportalen.naturvardsverket.se).
Sammanställning, analys och rapport har producerats av Oscar Törnqvist, Greger
Lindeberg och Anna Engdahl på Metria AB. Arbetet har initierats och letts av Naturvårdsverket, Cecilia Lindblad, på Avdelningen för Analys och Forskning.
Oktober 2012
Naturvårdsverket
3
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Innehåll
FÖRORD
3
1
SAMMANFATTNING
6
2
SUMMARY
7
3
3.1
INLEDNING
Syfte och mål
9
9
3.2
Bakgrund
9
4
INGÅENDE DATA
Fastighetskartans strandlinje
11
11
Kustinventeringen 1969
11
Sjökortsdata
11
Djupmodeller och Sjöfartsverkets djupdatabas
11
Maringeologiska kartan
12
Omklassning av maringeologiska kartan
13
Jordartskartan
14
Vågexponering
15
Inventeringsdata
15
Ortofoton och satellitbilder
16
5
5.1
METOD
Avgränsning av fotisk zon
17
17
5.2
Djupmodell
20
5.3
Bottenlutning
20
5.4
Bottenstress och sedimentens mobilitet
21
5.5
Kontinuerliga utbredningskartor
22
Hårdbotten
22
Mjukbotten
26
5.6
28
Klassindelad utbredningskarta
Hårdbotten
28
Mjukbotten
29
Sandbotten
29
Heltäckande underlag med flera substratklasser
32
Klassindelning av substrattyper
32
Klassning och sammanlagring per delområde
32
6
35
RESULTAT
4
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
6.1
35
Kontinuerlig utbredningskarta
Mjukbotten
35
Hårdbotten
37
6.2
Klassindelad utbredningskarta
38
7
7.1
DISKUSSION
Kvalitet
44
44
7.2
Validering
47
7.3
Framställning
47
7.4
Begränsningar
48
8
8.1
REKOMMENDATIONER
Exempel på användningsområden
49
52
Nationell och regional miljöövervakning
52
Inledande kartering och uppföljning av skyddade områden
52
Regional planering i marin miljö
52
8.2
53
Förbättringsmöjligheter
ORDLISTA
55
KÄLLFÖRTECKNING
56
BILAGA 1
58
BILAGA 2
59
5
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
1
Sammanfattning
Det finns ett stort behov av kartunderlag avseende den marina miljön för planering,
rapportering och uppföljning inom olika verksamheter som kustzonförvaltning,
fysisk planering, uppföljning av skyddade områden och inom miljöövervakning.
Sammanställning av marina kartunderlag avseende fysiska förhållande påbörjades
2006 och följdes upp med en sammanställning avseende fysiska påverkansfaktorer
i marin miljö. Det råder emellertid fortfarande stor brist på kartunderlag som behövs för nationella och internationella planerings- och rapporteringsarbeten.
Syftet med aktuell studie är att förbättra befintliga kartunderlag avseende ytsubstrat
på grunda havsbottnar, speciellt där de i dagsläget har som störst begränsningar.
Naturvärdena i marin miljö är starkt knutna till ytsubstraten, vilket gör detta till ett
högt prioriterat kunskapsunderlag.
Analysområdet för arbetet är den fotiska zonen i hela landet. Analysen har utförts
med avseende på ytsubstraten hårdbotten, mjukbotten och sandbotten. Resultatet
kan användas för fysisk planering, statistik, som underlag för bedömning av potentiella habitat och naturvärden, planering av fältinventeringar eller andra GISanalyser som kräver information om ytsubstrat.
Resultatet av arbetet är två nationella kontinuerliga rasterdataskikt samt en utbredningskarta av det mest troligt förekommande ytsubstratet. De kontinuerliga rasterdataskikten anger i relativ skala potentialen för förekomst av mjukbotten respektive
hårdbotten. Utbredningskartorna är ett förslag på hur de kontinuerliga skikten kan
användas genom att klassificeras och vägas samman med utvalda indikatorer. Den
klassindelade utbredningskartan kräver en bakomliggande bedömning av var varje
klassgräns går, vilket också kan medföra att information som kan vara intressant i
andra sammanhang kan gå förlorad. Det klassindelade resultatet ger ett bra visuellt
stöd men fungerar sämre som underlag för t.ex. överlagsanalyser i GIS eller som
modelleringsunderlag. För dessa ändamål passar de kontinuerliga resultaten bättre.
Rapporten fungerar också som en sammanställning av de befintliga data som kan
användas för att bedöma potentiellt ytsubstrat.
I relation till befintliga kartor innebär resultaten från föreliggande studie en förbättring, företrädesvis i de delar som tidigare endast har karterats på regional skala av
SGU samt i grunda kustnära områden, främst i skärgårdsområden. Att kommunicera hur resultatet ska användas är viktigt eftersom analyserna bygger på befintliga
data med olika typer av begränsningar i olika delar av landet. Den viktigaste faktorn för förbättrad kvalitet när det gäller framställande av marint kunskapsunderlag
baserade på GIS-modelleringar är tillgång till högupplöst djupdata.
6
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
2
Summary
There is a great need for spatial data regarding the marine environment in order to
support planning, reporting and monitoring within different areas such as coastal
zone management, spatial planning, monitoring of protected areas and the national
monitoring program for the seas.
In 2006, the Environmental Protection Agency initiated the compilation of marine
spatial data with respect to physical environmental factors. This was followed by a
compilation of data concerning physical disturbance in the marine environment.
Despite these efforts, additional spatial information is still needed in order to carry
out national and international planning and reporting demands.
The aim of this study was to improve current information regarding the geographical distribution of substrate on the surface of the seafloor in shallow areas. The
occurrence of biological conservation values in the marine environment is mainly
governed by the substrate at the seafloor surface, thus making this dataset highly
prioritized.
The area for the analysis was the photic zone along the coast. The analyses focused
on hard-, soft- and sandy substrate types. The results can be used for spatial planning purposes, statistics, to support assessment of the distribution of potential habitats and conservation values, as guidance for field inventories and/or for different
GIS-analyses.
The study resulted in two GIS datasets and a classified map. The datasets contain
continuous data (i.e. non-discrete values) of the probabilities of hard and soft surface substrate using a relative scale from low to high. The classified map shows the
most probable substrate types for an area and can be seen as an example of how the
datasets can be used in conjunction with ancillary data. In order to classify the data,
it must first be transformed to a binary map, which also implies a loss of information that could be useful for other purposes. The classified map might be used as
a visual guidance on probable substrate but cannot be used as input to overlay
analyses in a GIS of for statistical modeling. For these purposes the continuous
datasets are more suitable. Furthermore, the report might serve as a compilation of
available datasets and how they can be used in order to make assessment of potential surface substrate.
As a result of this study, the surface information relative to other available maps –
especially in areas that have been mapped on a regional scale by the Swedish Geological Survey – and more generally in shallow, coastal areas has been improved.
However, it is important to communicate to the users of the results how it should
and should not be used. The input data suffers from various kinds of quality deficiencies in different parts of the country. Finally, the most important factor in de-
7
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
termining the potential for improvement of marine spatial data is less restricted
access to high resolution bathymetric data.
8
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
3
Inledning
Behovet av kartunderlag för rumslig planering och förvaltning av den marina miljön är stort och ständigt ökande. Underlag behövs även för de nationella miljökvalitetsmål samt för uppföljning och rapportering av olika direktiv, som till exempel
vattendirektivet (2000/60/EG), marina direktivet (2008/56/EG) samt art- och habitatdirektivet (92/43/EEG). Det snabbt växande intresset för havsbaserad vindkraft
har också tydliggjort behovet av fysisk planering av haven. Fysisk planering behövs för att kunna väga kommersiella intressen mot insatser för bevarande och
skydd och utgör alltså grunden för ett långsiktigt och hållbart nyttjande av de marina resurserna.
En havsplaneringslag kommer att träda i kraft under 2012 (SOU 2010:91,
2011:56). I dagsläget råder dock stor brist på geografiskt heltäckande planeringsunderlag över både fysiska förhållanden samt mänsklig påverkan i havsmiljön
(SOU 2011:56).
3.1
Syfte och mål
Målet i föreliggande arbete är skapa utbredningskartor för ytsubstrat i Sveriges
grunda, kustnära områden. Dels i form av så kallade kontinuerliga rasterdata som
visar på olika grad av sannolikhet, i en relativ skala från låg till hög, för förekomst
av hårdbotten respektive mjukbotten och dels i form av en klassindelad utbredningskarta som visar den mest tänkbara fördelningen av ytsubstratklasserna hårdbotten, mjukbotten, sandbotten och mosaikbotten. Både det kontinuerliga rasterdatat samt utbredningskartan baseras på modeller över möjlig utbredning av respektive ytsubstrat som produceras genom att analysera befintliga data från många olika
källor. Den klassindelade utbredningskartan skapas genom en sammanlagring av de
framtagna indikatorerna i ordning efter kvalitet och noggrannhet.
Syftet med denna studie är att förbättra befintliga kartunderlag, speciellt där de har
störst begränsningar, t.ex. i skärgårdsområden. Naturtyper i marin miljö är starkt
knutna till ytsubstraten och det är därför viktigt att kunna peka ut dess förekomster
för att underlätta naturvärdesbedömning och främja en hållbar fysisk planering av
den marina miljön i Sverige.
3.2
Bakgrund
Sammanställning av marina kartunderlag avseende fysiska förhållande påbörjades
2006 i och med rapporten SAKU, ”Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljöer” (NV rapport 5591). År 2010 presenterades också en sammanställning avseende fysiska påverkansfaktorer i marin miljö (NV rapport 6376). Det
finns ett flertal undersökningar som beskriver de fysiska förhållandena punktvis
men geografiskt heltäckande underlag med god detaljeringsgrad saknas. Det råder
emellertid fortfarande stor brist på kartunderlag som behövs för att underbygga
9
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
myndigheters och kommuners nationella och internationella planerings- och rapporteringsarbete. Brist på kartunderlag leder också till att viktig kartering av exempelvis habitat- och artutbredning försvåras, vilket i sin tur hämmar framtagandet av
kartor som beskriver utbredningen av områden med höga naturvärden.
Underlag avseende havsbottnarnas geologi och sediment finns endast i mycket
grovt utförande och med skiftande karteringsnoggrannhet. Dessa underlag lämpar
sig bäst för analyser på nationell eller regional skala, men inte alltid för analyser
och planeringsunderlag på läns- eller kommunnivå. Framförallt saknas tillförlitlig
information om de grunda och kustnära bottnarna som med sin höga produktivitet
och diversitet är mycket intressanta ur ett naturvärdes- och förvaltningsperspektiv.
Tillgängliga underlag avseende bottensubstratutbredning är maringeologiska kartan
från Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) samt en omklassning av densamma
till ytsubstratklasser enligt det europeiska habitatklassificeringssystemet EUNIS.
Båda dessa är ganska grova och med olika detaljeringsgrad i olika delar. Mer detaljerade uppgifter avseende bottensubstrat finns endast i spridda och mycket lokala
områden från lokala fältinventeringar och karteringar.
10
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
4
Ingående data
Fastighetskartans strandlinje
Strandlinjen karteras av Lantmäteriet, antingen som del av den periodiska uppföljningen av grundläggande Sverigedata eller på beställning av Sjöfartsverket vid
uppdatering av sjökort. Strandlinjen avgränsas vid medelvattenstånd så långt det är
möjligt. Denna gräns användes tidigare inom projektet ”Sammanställning och Analys av Kustnära Undervattensmiljö” (SAKU). Avgränsningar mellan land och hav i
föreliggande arbete baseras på dessa tidigare använda avgränsningar för att främja
kompatibilitet med tidigare framtagna data.
Kustinventeringen 1969
Planverket utförde 1969 en nationell inventering av kusten som innefattade hela
fastlandskusten (utom Norrbotten) samt öar med broförbindelse (t.ex. Öland; Statens planverk 1971). Inventerare tog sig fram längs med strandlinjen och antecknade karaktärer för både den s.k. uppehållszonen (100 meter upp på land från
strandkanten) samt för vattnet närmast stranden. Data från denna inventering omtolkades och digitaliserades 2006 till ett urval typiska strandklasser som sandstrand, klippstrand etc. (Liljeberg & Wennberg 2006, Naturvårdsverket 2006).
Karteringsnoggrannheten är därmed 100 meter och informationen mycket tillförlitlig vilket gör att detta underlag ges hög prioritet vid tolkningen av potentiellt ytsubstrat. Dock saknas information i detta underlag för öar utan broförbindelse samt
för kusten i Norrbotten. För flertalet av strandtyperna har inte undersökningsresultatets ålder stor inverkan. Områden med högt exploateringstryck samt områden
med rörlig kust kan dock ha ändrat karaktär sedan inventeringen 1969.
Sjökortsdata
Information om djup i sjökort anges dels som djupkurvor och dels som punkter
med bestämda, uppmätta djup. Sjökorten tas fram för säkrare navigering till sjöss
vilket medför att informationen är bäst i närheten av större farleder och sämst i
grunda kustnära områden. Generellt sett är sjökortets djup grundare än det verkliga
djupet. Djupinformationen i djupkurvor är grova generaliseringar som anger minsta
djup inom kurvan. Däremot kan partier med större djup förekomma inom en djupyta med angivet djup enligt en djupkurva. Sjökortsdatat tar inte hänsyn till djupvariationen på en mindre skala eftersom syftet är att ta fram en generaliserad djupbild. Detta är trots sina brister det bästa tillgängliga djupdata på nationell nivå.
Djupmodeller och Sjöfartsverkets djupdatabas
För några delområden har djupmodeller baserade på interpolationer av djupdatapunkter från Sjöfartsverkets djupdatabas använts. Dessa djupmodeller har tagits
fram inom olika projekt med syfte att generera utbredningskartor för arter och habitat. Djupmodellerna täcker Gräsö i Uppsala län, Råneå i Norrbottens län (Naturvårdsverket 2009) samt hela Östergötlands (Carlström, Florén m.fl. 2010) och
11
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Västernorrlands län (Florén, Nikolopoulos m.fl. 2012) (figur 1). Dessa djupmodeller bygger på mer exakta djupdata och man kan förvänta sig att djupbilden
stämmer mer överrens med verkligheten. Djupmodellerna är emellertid generaliserade till en grövre geometrisk upplösning av sekretessmässiga skäl. Kartorna har
i de flesta fall producerats med en upplösning om 25 meter vilken sedan generaliserats till 150-300 meter. Sjöfartsverkets djupdatabas innehåller djupdata i punktform, vilka är uppmätta i fält.
Figur 1. Bilden visar djupmodellen från sjökortsdata i blått överlagrad med de områden
där mer detaljerade djupmodeller finns tillgängliga.
Maringeologiska kartan
Den maringeologiska kartan tas fram av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU)
och bygger på en kartering i olika skalor (regional och lokal) i olika delar av landet
(figur 2). Den regionala skalan är karterad med 13 km mellanrum och avsedd för
12
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
presentation i skala 1:500 000. Den lokala skalan är karterad med 1 km mellanrum
och avsedd för presentation i skala 1: 100 000. Mellan karteringsstråken görs en
manuell tolkning baserat på en generalisering och interpolation av karteringsinformationen. Informationen i de maringeologiska kartorna utgår ifrån ett geologiskt
perspektiv där klassificeringen av jordarter/sediment avser mäktigheter och förhållandet cirka 0,5 meter under själva havsbottenytan. Detta betraktas generellt som
primärt jordartsmaterial, relativt opåverkat av recenta processer. Det allra ytligaste
bottenmaterialet betraktas som påverkansskikt eller residualmaterial. I karteringen
skiljs på huvudjordart och tunna ytlager som inte är heltäckande.
Omklassning av maringeologiska kartan
Ur ett biologiskt perspektiv är det översta substratlagret mycket viktigt eftersom
detta avgör vilka växter och djur som kan trivas i och på bottnarna. För att anpassa
den maringeologiska kartan till biologiska användningsområden fick därför SGU i
uppdrag av Naturvårdsverket att göra en omtolkning av den maringeologiska kartan till klasser som representera substratet på ytan av havsbotten.
Klassificeringen gjordes enligt det Europeiskt klassificeringssystemet EUNIS
(Hallberg m.fl. 2010). För omklassningen användes information om ytsubstrat från
videoobservationer som samlats in i samband med karteringarna. För omtolkningen
testades olika modelleringsmetoder samt en direktöversättning av klasserna, för att
utvärdera vilket som gav bäst resultat. Det visade sig att en enkel direktöversättning av de gamla klasserna gav bäst resultat (Hallberg m.fl. 2010). Den direktöversatta ytsubstratkartan har därmed ärvt samma upplösning och avgränsningar som
den maringeologiska kartan som den baseras på.
13
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 2. Täckning av lokal och regional maringeologisk kartering i orange.
Sammanhängande ytor visar täckningen av den s.k. lokala karteringen,
medan randiga ytor visar täckningen av den regionala karteringen.
Jordartskartan
Jordartskartan på land tas också fram av SGU och beskriver jordarternas fördelning
samt olika ytkaraktärer som blockighet och förekomst av olika isälvsmaterial.
Även denna är karterad med olika noggrannhet i olika delar av landet (figur 3). De
lokala kartorna är karterade med större noggrannhet medan felmarginalerna är
större för de regionala kartorna. Dagens digitala kartor baseras delvis på äldre papperskartor som har digitaliserats. Beroende på papperskartans ålder är också kartering utförd med olika metoder och mätutrustning. Detta medger olika noggrannhet
och olika grader av felaktigheter. För respektive område har jordartskartor med den
största noggrannhet och detaljeringsgrad använts för att få bästa möjliga information om potentiellt substrat på strandnära bottnar.
14
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 3. Täckning av lokal/detaljerad jordartskarta (svart) i skalområdet 1:50
000. Lokal kartering finns även för kustområdet i Norrbottens län, vilket dock
inte visas på kartan. Regional kartering i skalområdet 1:100 000 visas i rött.
För övriga områden finns endast kartering av nationell karaktär, i skalområdet
1:1 000 000.
Vågexponering
Beräkningar av vågexponering gjordes 2006 på ett enhetligt sätt för hela svenska
kusten (Isaeus 2004, Naturvårdsverket 2006). Beräkningarna baseras på avståndet
av öppet vatten (stryklängd) och medelvindar i 16 riktningar. Enheten är m2/s,
vilket beskriver den generella graden av exponering på en position. Kustlinjen är
hämtad från terrängkartan (skala 1:50 000). Spridningseffekt har inkluderats i modellen för att efterlikna vågors refraktion/diffraktionsmönster runt landområden.
Modellen tar dock inte hänsyn till hur bottnarnas fysiska form påverkar exponeringsgraden, vilket kan ha stor betydelse i vissa områden. Revformationer och
andra uppgrundningar under vattenytan gör att vågorna bryter längre ut från kusten,
vilket gör att vågenergin har minskat innan den når stranden.
Inventeringsdata
Inom den nationella miljöövervakningen samlas prover in för att följa förändringar
inom olika typområden. Inom miljöövervakningen av grunda vegetationsklädda
bottnar (Naturvårdsverket 2004a) samt inom basinventeringen av Natura 2000
områden har information om substrat samlats in tillsammans med information om
växt- och djurliv längs så kallade transekter på bottnarna. Dessa transekter fördelas
15
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
för att optimera chanserna att upptäcka förändringar i alg- och växtsamhällens
djuputbredning. Detta innebär att transekterna läggs på hårdbotten i medelexponerade miljöer. Inom miljöövervakningen av mjukbottenlevande makrofauna (Naturvårdsverket 2004b) görs årligen bottenhugg på mjuka bottnar enligt ett bestämt
stationsnät. Förekomst av och antal djur som lever i bottnarna samlas in tillsammans med en beskrivning av substratet som följer med huggaren upp i båten. Detta
är en kvalitativ beskrivning frikopplat ifrån någon bestämd klassindelning. Inom
ramen för föreliggande arbete har dessa beskrivningar tolkats till bestämda substratklasser för att kunna användas som valideringsdata.
Ortofoton och satellitbilder
Digitala ortorektifierade flygbilder (ortofoton) finns för hela kuststräckan som
vanliga färger och infrarött. Upplösningen är 0,5 meter. För större orter är upplösnigen 0,25 meter. Bilderna bearbetas och distribueras av Lantmäteriet. Dessa kan
ge bra information om potentiellt bottensubstrat i områden med bra siktdjup i vattnet och där förhållandena vid fototillfället har varit gynnsamma. Däremot är informationen i områden med grumligt vatten mycket sparsam. Vid gynnsamma
förhållanden kan flygbilder ge information i djupområdet 1-10 meter. Även bilder
från satelliten SPOT (10 meters upplösning) kan användas, vilka finns fritt tillgängliga genom det nationella SACCESS-arkivet. I detta arbete har flygbilder använts
för att skilja på sand och hårdbotten runt Öland och Gotland där bildernas innehåll
bedömdes kunna ge ett stort tillskott av information avseende potentiellt ytsubstrat.
Som stöd för tolkningen användes även SPOT-bilder som komplement, främst i
områden där informationen i ortofotot är reducerat på grund av solblänk.
16
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
5
Metod
Analysen baseras på en sammanställning av dataunderlag som bedöms kunna ge en
indikation om olika typer av substrat på havsbottens yta. De ytsubstrat som analyseras är hårdbotten, mjukbotten och sandbotten. Analysområdet för arbetet är Sveriges grunda, kustnära bottnar inom en schematisk framställd fotisk zon. Analysmetoden anpassades för att resultera i både kontinuerliga och i klassindelade utbredningskartor för olika ytsubstrat. De kontinuerliga utbredningskartorna redovisas i
två rasterfiler, en för hårdbotten och en för mjukbotten, vilka anger den relativa
sannolikheten, från låg till hög, för förekomst av respektive ytbottensubstratet. De
klassindelade utbredningskartorna är en vidare bearbetning av de kontinuerliga
resultaten, som då klassindelas och läggs samman med övriga framtagna indikatorer för olika ytsubstrat. Den klassindelade kartan tas fram som exempel på hur
rapportens kontinuerliga utbredningskartor kan användas tillsammans med övriga
indikatorer för att producera användarspecifika kartunderlag. Inför arbetet med den
klassindelade kartan delades dataunderlagen upp i mindre delområden för möjliggöra anpassningar till regionala variationer.
Alla ingående data konverterades till raster och bearbetades så att de erhöll samma
utsträckning, geografiska upplösning och överensstämmande rasterindelning. Fastighetskartans uppdelning mellan land och hav används genomgående i analyser
och bearbetningar i rapporten. Generella bearbetningar av djupdata gjordes genom
att ta fram en nationell djupmodell och göra beräkningar av lutning och bottenstress utifrån denna för att kunna användas för vidare analyser av specifika substrattyper
5.1
Avgränsning av fotisk zon
Avgränsningen av fotisk zon inbegriper områden som potentiellt kan hysa makrofyter och inte bara områden som på grund av nuvarande miljöstörande verksamhet
är dagens fotiska zon.
För att avgränsa fotisk zon användes den framtagna djupmodellen baserat på sjökortsdata. Icke sjömätta områden kompletterades med en djupmodell som togs
fram inom BALANCE-projektet1 (figur 4). Gränser för vattenförekomster hämtades från SMHI. Dessa rastrerades och modifierades för att passa in i analysmasken
med avseende på kustlinje och förekomst av öar. Vattenförekomsterna kodades
med det siktdjup som den anges ska ha vid hög ekologisk status enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för kustvatten och vatten i övergångszon (Naturvårdsverket 2007). För vattenförekomster i övergångszon saknas gränsvärden för ekolo1
data från HELCOM (http://www.helcom.fi/GIS/en_GB/HelcomGIS)
17
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
gisk status. Därför skapades en siktdjupsgradient med hjälp av gradienten för salinitet enligt salinitetsdata från Svealands kustvattenvårdsförbund2. Data som användes avsåg salinitetsvärden augusti 2006. För övriga vattenförekomster i övergångszon (främst Blekinges och Östergötlands kustvatten) har data angående salinitet
hämtats från olika övervakningsprogram och kompletterats med expertbedömning
där data saknas. Siktdjupet multiplicerades med 1,9 (Al-Hamdani & Reker 2007)
för att få fotiskt djup (figur 5). Fotisk zon (figur 6) erhölls genom att analysera
fram havsbottnar där djupet är grundare än fotisk zon.
Land
0-3 m
3-6 m
6-10 m
10-15 m
15-20 m
Osjömätt/6-200 m
Figur 4. Komplettering av djupmodell från SAKU med data från BALANCE. Överst: stora delar av skärgårdshaven och många andra grundområden är angivna som ej sjömätta i SAKU (grå områden). Nederst:
Komplettering med data från BALANCE ger en heltäckande djupmodell.
2
Data hämtades från webbaserad presentation på http://www.kustdata.su.se, för rapport hänvisas till
Larsson m.fl. 2006).
18
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 5. Fotiskt djup beräknat utifrån bedömningsgrunder för vattenkvalitet (Naturvårdsverket
2007) samt salinitetsmätningar utförda av Svealands kustvattenvårdsförbund och systemekologiska institutionen på Stockholms universitet (Larsson m.fl. 2006).
Figur 6. Analysmask - fotisk zon (lila område) utifrån djupmodellen och analysen av fotiskt djup.
Kartan anger maximal fotisk zon vid hög ekologisk status.
19
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
5.2
Djupmodell
För att ta fram en nationellt täckande djupmodell användes djuppunkter och djupkurvor från sjökort. Djupkurvorna bearbetades först för att eliminera de topologiska fel som orsakas av att linjerna som avser 3- och 6-meters djupkurvor ofta
skär eller överlappar varandra. Som gräns mot land användes fastighetskartans
uppdelning av land och vatten. Denna gräns kodades med djupet 0 meter. Djupkurvorna och djuppunkterna från sjökort interpolerades (TopoToRaster) därefter tillsammans med hav-landgränsen från fastighetskartan till ett raster med programvaran ArcMAP (figur 7). Interpolationsmetoden är relativt snabb och kan använda
både djupkurvor och djupvärden i punktform. Vattenytan delades upp i topografiska storrutor med överlapp av beräkningstekniska skäl. Därefter lades rutorna
ihop till ett heltäckande raster för hela kusten och medelvärdesbildades i överlappen. Den interpolerade djupmodellen gavs en geometrisk upplösning på 25 meter.
Denna upplösning valdes för att harmonisera materialet med andra ingående data.
Upplösningen representerar dock inte djupdatas noggrannhet. Generaliseringsgraden för djupdata varierar avsevärt längs kusten beroende på sjökortens olika karteringsnoggrannhet. Den interpolerade djupmodellen i rasterformat överlagrades med
andra mer detaljerade djupunderlag som finns tillgängliga i några områden. Dessa
är baserade på mer detaljerad data från Sjöfartsverkets djupdatabas (figur 1).
Figur 7. Del av djupmodellen i Stockholms norra skärgård. Ju mörkare blå, desto djupare.
5.3
Bottenlutning
Bottenlutning (slope) i grader beräknades utifrån djupmodellen. En förändring i
bottenlutning är en bra indikator på förändring i bottensubstrat, samtidigt som vissa
20
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
bottensubstrat dominerar inom olika lutningsintervall. Bottenlutning i kombination
med strandtyp och hydrodynamiska förhållanden som bottenstress och strömmar
kan ge en indikation om vilket bottensubstrat som finns. Kraftigt ventilerade (vågexponerade) miljöer med kristallin berggrund i strandkanten och kraftig lutning
ger en stark indikation om att det förekommer kristallin berggrund som ytsubstrat
även under vattnet, förutsatt att lutningen är fortsatt hög även under vattenytan. Det
omvända förhållandet, dvs. grundområden skyddade från vågor med stränder rika
på organiska material och där bottenlutningen är svag, indikerar att det föreligger
mjukbottnar.
Vid användning av en generaliserad djupmodell är det inte möjligt att använda
värden på lutning som är giltiga i verkligheten för avgränsning av substrat. Genom
att jämföra resultatet av avgränsningar utifrån olika grader av lutning i områden
med kända ytsubstrat gjordes istället en bedömning av vilka värden på lutning som
kunde motsvara olika substrattyper. En lutning på mindre än 2 grader visade sig
representerade flata bottnar, medan en lutning på minst 4 grader representerade
lutning med geomorfologisk relevans för hårda bottnar (rev, revlar, klippor etc.).
Från bottenlutningen skapades tre skikt, vilka motsvarade en lutning av <2, <=4
respektive <=5 grader. Dessa användes som mask för avgränsning av den mest
sannolika utbredningen av mjuk- respektive hårdbotten. Lutningsberäkningar utifrån en höjd- (eller djup-) modell är som sagt skalberoende. Detta betyder att den
geometriska upplösningen hos djupmodellen sätter gränserna för vad som kan ses
som kraftig eller svag lutning i geologiskt hänseende och därmed utgöra avgränsning för de olika bottentyperna. Se avsnitt 7.1 för mer diskussion kring upplösningens inverkan på lutningsberäkningarna.
5.4
Bottenstress och sedimentens mobilitet
Bottenstress, eller skjuvspänning, är den kraft som sedimenten utsätts för vid gränsen mellan vatten och sediment. Med hjälp av kornstorlek och värden på vattnets
och sedimentets densitet kan man beräkna vilken bottenstress som krävs för att
göra sedimenten mobila (rörliga). Om bottenstressen är större än vad som krävs för
att göra en viss kornstorlek rörlig betecknas sedimentet som mobilt.
Från vågexponeringsdata (Isaeus 2004) och djup beräknades potentiell våginducerad bottenstress enligt metod beskriven i Hallberg m.fl (2010; figur 8). Ett generellt
värde för vågperiod om 4 sekunder och en våglängd om 50 meter användes i samtliga beräkningar. Dessa värden hämtades från Jönsson (2002) och motsvarar ett
scenario med relativt hårt väder. Bottenstress till följd av t.ex. strömmar är inte
medtagna i beräkningen, eftersom underlag som beskriver bottenströmmar saknas.
21
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 8. Bottenstress utifrån vågverkan, exempel från Stockholms norra skärgård
5.5
Kontinuerliga utbredningskartor
Hårdbotten
För att skapa en kontinuerlig utbredningskarta över sannolikhet för förekomst av
hårdbotten viktades olika indikatorer för hårdbotten samman beroende på relevans,
dvs. hur tillförlitligt indatat är samt hur stor sannolikhet för förekomst av hårdbotten som är kopplat respektive indikator. Underlag till indikatorer hämtades bland
annat från jordartskartan, kustinventeringen och sjökort. Exempelvis användes
information om stenar och grynnor från sjökorten. Som heltäckande underlag användes dels den ytsubstratklassade maringeologin från SGU och dels en ett underlag som baserasdes på en kombination av substratinformation från jordartskartan och bottenstress. Nedan beskrivs de olika indikatorerna som användes samt hur
dessa viktades och lades samman till en kontinuerlig utbredningskarta. Dessutom
beskrivs hur kalibrering och validering av resultatet utfördes.
INDIKATORER FRÅN SJÖKORT
Från sjökort användes information om övervattens- och undervattensstenar, grynnor samt bränningar. En tät ansamling inom en liten yta antogs indikera blockrik
botten och/eller uppstickande klippor. Spridd ansamling anger mosaikbotten; antingen åsar av block och häll med mellanliggande grus- eller mjukbottnar eller
blockrik botten. I ArcMAP gjordes en densitetsanalys (Spatial Analyst/point density) för ett skikt med alla stenar sammanslagna. Densitetsrastret delades in i 5
klasser, av vilka en eller flera klasser, beroende på delområde, klassades som hårdbotten.
22
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Djupkurvor (3 meter) analyserades separat. Ett urval gjordes av de 3-meterskurvor
som är friliggande från kusten och därmed antas indikerar uppstickande rev eller
blockrika bottnar. I vissa regioner som t.ex. Norrbotten kan dessa dock peka ut
sandbankar, varför indikatorn anpassades per delområde.
INDIKATION FRÅN LUTNING
Vid hög lutning antogs hårdbotten vara det dominerande substratet. En lutning på
4-5 grader beroende på delområde användes därför som indikation på hårdbotten.
INDIKATION FRÅN STRANDINVENTERINGEN
Strandnära indikatorer för hårdbotten hämtades från kustinventeringen. Klassen
klippstränder expanderades 1 pixel ut i vattnet.
INDIKATIONER FRÅN JORDARTSKARTAN
Det finns stora områden, främst på intermediära djup, där det är svårt att uppskatta
substratet med tillgängliga underlag enligt de metoder som har beskrivits ovan. För
att kunna göra ett heltäckande underlag som täcker in även dessa områden kombinerades förekommande substrattyper enligt jordartskartan och bottenstress. Graden
av exponering i form av bottenstress och graden av hårdhet som avspeglas i jordartskartans substratklasser antas tillsammans vara en tillämpbar så kallad proxyvariabel för substratets hårdhet när bättre djupdata saknas.
Ett skikt som beskriver en relativ skala mellan mjukt och hårt substrat togs med
denna metod fram genom att dela in jordartskartan i olika klasser som passar analysen (tabell 1) samt dela in bottenstress i olika klasser och sedan kombinera dessa
för att på det sättet ta hänsyn till exponeringsgrad. Den omklassade jordartskartan
expanderades ut i vattnet så att den täckte in hela den fotiska zonen. Bottenstressen
klassindelades baserat på kornstorlek (tabell 2, jmf t.ex. Erlandsson & Lindeberg
2007). Den klassindelade bottenstressen kombinerades därefter med den omklassade jordartskartan i ett begränsat antal klasser som speglar en relativ skala från
mjukt till hårt ytsubstrat (se tabell 3).
Tabell 1. Existerande klasser i jordartskartans ytlager grupperade i fem klasser.
1. Mjukbotten
2. Lera/silt
3. Sand
4. Block/sten
5. Hårdbotten
Torv, gyttja,
svämsediment
och isälvssediment t o m silt
Lera, silt,
grovsilt, fin-,
mellan och lerig
grovsilt
isälvssediment
med fin- och
grovsand
isälvssediment
med grus, sten
och block
Berg, urberg,
sedimentär
bergart (ffa
kalksten)
Lergyttja, gyttjelera
Moränlera, lerig
morän
Sand, lerig sand,
flygsand, finsand
Sten, block
Morän, sandig
Skaljord
Morän (sten,
grus och blockig)
Klasserna i jordartskartan omklassades till fem nya klasser enligt tabellen.
23
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Tabell 2. Kornstorleksklasser för klassindelning av bottenstressen
Klass
Benämning
Kornstorlek (mm)
1
Ler (Mud)**
<0.002
2
Silt (Mud)*
0,002 - 0,063
3
Finsand*
0,063 - 0,25
4
Sand (mellan-grov)*
0,25 - 2
5
Grus (fin-mellan)*
2 -16
6
Grus (grov)*
16 - 64
7
Sten*
64 - 256
8
Block*
256<
Valda kornstorleksklasser för analysen. Klasserna är huvudsakligen hämtade från korngruppsskalan som används inom EUNIS* med tillägg av klassen ler som hämtats från SS-EN ISO 14688-1**
(2002). I korngruppskalan som används inom EUNIS omfattar klassen ”mud” kornstorlekar mellan
0-0,063 mm. Största kornstorlek per klass användes för att avgränsa bottenstressen i relevanta
klasser för analyserna.
Tabell 3. Kombinationsmatris för omklassade jordarter (klass 1-5) och bottenstress (klass
1-8). Färgkoden indikerar tolkad substratklass.
Bottenstress klass
1
2
3
4
5
6
7
8
1
1
1
1
2
2
2
3
4
Omklassad jordartskarta, klass
2
3
4
1
1
1
2
2
1
2
3
3
3
3
4
3
4
4
3
4
4
4
5
5
5
5
5
5
1
1
2
4
5
5
5
5
Kombinationsmatris av den omklassade jordartskartan (klass 1-5)
och bottenstressklasser (1-8) med resulterande tolkad potentiellt
bottensubstrat. Matrisen anpassas efter respektive analysområden och tillgänglig inventeringsdata.
VIKTNING AV INDIKATORER
En viktad sammanlagring av alla indikatorer för hårdbotten gjordes för att skapa en
kontinuerlig utbredningskarta för hårdbotten. De olika indikatorerna gavs olika vikt
(0-4) baserat på tillförlitlighet och sannolikhet för hårdbottenförekomst. De viktade
klasserna summerades sedan, vilket resulterade i en summa mellan 0-14. Till detta
lades expanderade hårdbottnar från kustinventeringen som direkt gavs summan 15
eftersom dessa bedöms som mycket tillförlitliga. Se tabell 4 för en sammanställning av viktning och summering av indikatorer.
24
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Tabell 4. Viktning vid addering av hårdbottenindikatorer.
Indikator för hårdbotten
Vikt (0-4)
Friliggande djupkurvor (3 meter) från sjökort
3
Matris baserat på bottenstress (8 klasser) * jordartskarta (5 klasser) Klass 1-5 har givits vikt motsvarande 0-4.
0-4
Ytsubstratklassad maringeologi (SGU)*
0-2
Mjukbotten t.o.m. grovsand
0
Grus och sten
1
Stora stenar, block och häll
2
Lutning
0-3
< 2 grader
0
2 grader
1
3 grader
2
>= 4 grader
3
Sjökort densitet (inom 100 meter)
0-2
0-50
0
51-200
1
>200
2
Hårdbotten från kustinventeringen (expanderad 1 pixel; 25 meter)
Summa:
15
0-29
*De engelska namnen på klasserna är motsvarande ”Mud t.o.m. coarse sand”, ”Pebbles, cobbles
and boulders” samt ”Cobbles, boulders and bedrock”.
REKOMMENDERADE KLASSER FÖR INDELNING
Rekommenderade klasser för indelning av sannolikheten för hårdbotten togs fram
genom avstämning mot kända områden (se tabell 5).
Tabell 5. Sannolikhet för hårdbotten
Klass Summa viktade indikatorer
0-1
1
Sannolikhet
för hårdbotten
Mkt liten
2
3
2
3
Liten
Viss
4
5
4-5
6-29
Ganska hög
Hög
Beskrivning av klassen
huvudsakligen mjukbotten, vissa stenrevlar, sandbankar
mjukbotten, lera, sand med revlar
ventilerade grus- och stenrevlar, vissa
mjukbottenfickor
frekvent block-stenmosaik på sand/lera
hårdbottenmosaik i utsatta lägen, lokala
mjukbottnar
25
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
VALIDERING
Resultatet validerades med hjälp av substratinformation insamlat genom fältinventeringar inom de nationella miljöövervakningsprogrammen för vegetationsklädda
bottnar samt bottenlevande makrofauna (Naturvårdsverket 2004a/b).
Substratinformationen från miljöövervakningen jämfördes med klassificeringen i
det kontinuerliga rastret (klass 1-5). Figur 9 visar vilken substrattyp som förekommer enligt fältinventeringar i jämförelse med klasserna i det kontinuerliga rastret
för hårdbotten.
Figur 9. Klasserna 1-5 är en skala av sannolikhet för hårdbotten som spänner mellan hög sannolikhet
(rött) till mycket liten sannolikhet (blått). Det relativa mönstret från mjukt till hårt substrat avspeglas väl i
valideringsdata i och med att andelen hög sannolikhet för hårbotten är mycket låg i punkter där fältdata
indikerar mjukbotten och tvärt om.
I figuren framgår av sista stapeln att i punkter som enligt fältdata är block/häll, dvs.
hårdbotten, anger det kontinuerliga rastret i 75 % av fallen ganska hög (klass 4) till
hög sannolikhet (klass 5) för hårdbotten.
Mjukbotten
För att ta fram en kontinuerlig utbredningskarta över mjukbotten användes djupmodellen tillsammans med bottenstress. Benämningen ”Mjukbotten” i detta fall
innebär bottnar som huvudsakligen består av ler och silt samt har inblandning av
organiskt material. På sådana bottnar sker vanligen ackumulation av material.
Analysen gjordes utifrån två antaganden om förutsättningarna för mjukbotten; (1)
sannolikheten att påträffa en mjukbotten ökar med minskad bottenstress, (2) sannolikheten att påträffa en mjukbotten ökar i de djupa delarna av naturliga bassänger
(se t.ex. Jonsson 2003).
26
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
För analysen användes s.k. Fuzzy logic. Det är användbart när det inte är möjligt
att noggrannt bestämma vid vilket absolutvärde av en viss variabel man kan förvänta sig förekomst av en målvariabel. I Fuzzy logic transformeras variablernas
ursprungsvärden till värden mellan 0 och 1, där värdet 1 representerar det som
betraktas som mest sannolikt. Operationerna utfördes i ArcMAP.
MJUKBOTTEN VID LÅG BOTTENSTRESS
För att skapa ett underlag som motsvarar det första antagandet, om att sannolikheten att påträffa en mjukbotten ökar med minskad bottenstress, transformerades värden på bottenstress till en fuzzy logic - funktion där höga värden (nära 1) representerar gynnsamma förhållanden för mjukbotten.
MJUKBOTTEN I BASSÄNGBOTTNAR
För att skapa ett underlag som motsvarar det andra antagandet, om att sannolikheten att påträffa en mjukbotten ökar i de djupa delarna av naturliga bassänger krävdes ett underlag över bassängindelning. Befintligt bassängunderlag från SMHI
avgränsar stora naturliga bassänger men då ett behov fanns att avgränsa mindre
bassänger gjordes en bassänganalys baserat på djupmodellen. Baserat på skillnader
i djup mellan djupmodellens pixlar beräknades först en flödesriktning som sedan
användes för att identifiera vattendelare i terrängen. Analysen resulterade i cirka
100 000 enskilda bassänger runt kusten. Utifrån djupmodellen beräknades därefter
medeldjup i varje bassäng. Eftersom djupmodellen är relativt grov och det föreligger en risk med att avgränsa bassänger efter gränser som inte är väl karterade gjordes även en jämförelse med den befintliga bassänguppdelningen som tagits fram av
SMHI för arbetet med vattendirektivet. Då bassängerna från SMHI inte gav bättre
resultat användes de naturliga bassängerna från bassänganalysen. Därefter beräknades ett index som anger hur en viss punkt förhåller sig till medeldjupet. Höga
värden indikerar lågt läge i bassängen och därmed större sannolikhet att påträffa
mjukbotten. Även detta underlag transformerades med en fuzzy logic – funktion
till värden mellan 0 och 1.
SAMMANLAGRING
De båda skikten (fuzzy bottenstress och fuzzy bassängbottnar) överlagrades med
fuzzy overlay (OR) så att sammanlagda höga värden motsvarar större sannolikhet
att påträffa mjukbotten baserat på något av antagandena ovan.
KALIBRERING OCH BRYTPUNKTER
Modellen av mjukbotten kalibrerades genom jämförelser med klassen postglacial
lergyttja/gyttjelera samt i vissa fall klassen postglacial silt från den maringeologiska kartan.
27
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
En expertbedömning gjordes av vilka värden som representerar rimliga brytpunkter
mellan hög och låg sannolikhet för mjukbotten. Rekommenderade brytpunkter per
delområde finns sammanställt i tabell 8.
VALIDERING
Mjukbottenmodellen validerades med hjälp av provtagningsdata från de nationella
miljöövervakningsprogrammen för bottenlevande makrofauna och vegetationsklädda bottnar (Naturvårdsverket 2004a/b). Provtagningsdata från bottenfaunaprogrammet innehåller en textuell beskrivning av vilken typ av sediment som
provtagits. Endast provtagningspunkter där det gick att översätta beskrivningen till
någon generell substratklass användes. För data från vegetationsklädda bottnar
anges bestämda substrattyper i olika täckningsgradsklasser. För validering valdes
de punkter ut som hade minst 75 % täckningsgrad av respektive substrat.
Efter klassning av resultatet till hög respektive låg sannolikhet för mjukbotten
gjordes ett urval av de provtagningspunkter som sammanföll med utbredningen av
klassen hög sannolikhet för mjukbotten. Tabell 6 visar ett exempel från valideringen av område 9. Man kan utläsa att 399 st prover (71%) indikerar Gyttjelera eller
Gyttja vilket kan betraktas som en mjukbotten. Det vill säga 71% av proverna indikerar att modellen är korrekt. Det ytsubstrat som enligt proverna står för det största
felet är kategorin ”Lera av glacial typ, ibland med yta av sand och grus”. Se Bilaga
1 för valideringsresultat för övriga delområden.
Tabell 6. Validering av mjukbotten i delområde 9 (n=563)
Bottenmaterial enligt provtagning
Antal prover
Grus, ibland med inslag av sten
Andel (%)
1
0
Gyttjelera eller Gyttja (Mud), motsvarar ytsubstratet mjukbotten
399
71
Lera av glacial typ, ibland med yta av sand grus
128
23
35
6
563
100
Sand, fin till grov
Totalt:
Valideringsresultat för delområde 9. Tabellen visar fördelningen mellan olika kategorier av substrat av de prover som ligger inom det som avgränsats som potentiell mjukbotten.
5.6
Klassindelad utbredningskarta
För att skapa en utbredningskarta, eller en så kallad klassindelad utbredningskarta
med avseende på hårdbotten, mjukbotten, sandbotten och mosaikbotten skapades
en modell (se bilaga 2) baserat på de kontinuerliga rasterdata som togs fram samt
alla framtagna indikatorer per substrattyp. Förutom tidigare beskrivna indikatorer
togs även indikatorer för sandbotten fram, vilka beskrivs nedan.
Hårdbotten
Som indikatorer för hårdbotten användes till stor del samma indikatorer som till
den kontinuerliga utbredningskartan för hårdbotten. Som grundläggande underlag
användes kombinationen av jordartskartan och bottenstress. Till detta lades indika-
28
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
torn baserad på lutning, samt indikatorerna från sjökort. Till dessa redan beskrivna
indikatorer lades ytterligare några indikatorer, bland annat från kustinventeringen
och jordartskartan, vilka beskrivs nedan.
KUSTNÄRA INDIKATORER
Från kustinventeringen användes klassen klippstränder som expanderades ut i vattnet, begränsat av en lutning (se avsnitt 5.3) på 4-5 graders beroende på delområde.
Där kustinventeringen saknas (Norrbotten samt öar utan broförbindelse) kommer
strandinformationen endast från jordartskartan. Jordartskartan klasser klassades om
till de 5 klasser som används i arbetet (se tabell 1). Substratklasserna från jordartskartan expanderades 50 meter (2 pixlar).
Mjukbotten
Som indikatorer för mjukbotten användes den kontinuerliga utbredningskartan för
mjukbotten, klassen hög sannolikhet enligt tabell 8. För strandnära indikatorer
användes dessutom jordartskartan och kustinventeringen.
STRANDNÄRA INDIKATORER
Information om strandnära mjukbottnar togs från jordartskartan och kustinventeringen där det förra underlaget bidrar med indikationer via jordarter med kornstorlekar understigande sand och det senare underlaget med strandremsor karterade
som fuktig strand eller strand med vass, säv eller flytbladsväxter. För att kunna
använda dessa två strandunderlag expanderades klassningarna ut i vattnet. Expanderingen begränsades baserat på lutning (se avsnitt 5.3). För mjukbottnar expanderades strandinformationen inom max 2 graders lutning.
Där kustinventeringen saknas (Norrbotten samt öar utan broförbindelse) kommer
strandinformationen endast från jordartskartan. Jordartskartan klasser klassades om
till de 5 klasser som används i arbetet (se tabell 1). Substratklasserna från jordartekartan expanderades 50 meter (2 pixlar).
Till denna mjukbottenanalys fogades även extremt vågskyddade områden, utifrån
vågexponeringsklasserna (EUNIS) Extremely sheltered och Ultra sheltered (se
Naturvårdsverket 2006).
Sandbotten
STRANDNÄRA INDIKATORER
Sandklasserna från kustinventeringen expanderades 1 eller 25 pixlar (25 respektive
625 meter) för användning inom olika delområden. Den större expanderingen (625
meter) avgränsades därefter baserat på bottenstress. Vid stora yttäckande områden
med sand användes den generösare expanderingen medan den mer begränsade
expanderingen användes i övriga fall.
29
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Områden med sand enligt jordartskartan expanderades baserat på bottenstress för
sand. Dessa sandområden beskars sedan ytterligare genom att skära bort ytor där
substratmobiliteten understiger klassen finsand, eftersom dessa områden troligtvis
täcks av finare sediment och organiskt material vilket därmed ger klassen mjukbotten.
INDIKATORER FRÅN MARINGEOLOGISKA KARTAN
Från maringeologiska kartan användes områden med fin- eller grovsand som huvudjordart, vilka saknar överlagring av tunna ytlager eller som överlagras av ett
tunt lager av finsand. Till detta fogades områden med postglacial fin- eller grovsand i tunna ytlager. Denna bearbetning tillför djupare sandförekomster. I SGU:s
omklassning av maringeologiska kartan har stora fin- och grovsandområden - i
framförallt Skåne – översatts till samma klass i EUNIS-omkodningen som glacialleror med grovsand i t ex Stockholms skärgårds djupområden. Dessutom har stora
grovsandområden i t.ex. Höllviken översatts till grus, sten och block i EUNISomkodningen trots att grus ingår i EUNIS-klassen grovsand. För föreliggande arbete bedömdes det som mer rimligt att tilldela dessa områden klassen sand. På
detta sätt lyfts stora sandområden in i karteringen som hade varit svåra att fånga
upp med andra indikatorer. Med analysen ovan fångas främst detaljkarterade områden i maringeologiska kartan upp. Dessutom lyftes finsandområden ut från
EUNIS-omklassningen och lades till sandbottenanalysen – även här ansågs den
regionala karteringen av maringeologi tillföra sandbottnar till modellen (bilaga 2)
på ett tillfredsställande sätt. Se figur 10 och 11 för exempel.
Figur 10. I omklassningen av maringeologiska kartan har Hanöbukten inte sand utan grovsand
och grus, ”Sand, coarse sand, gravel and pebbles”, som bottensubstrat, dvs. samma som i t.ex.
Stockholms skärgårds djupområden.
30
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 11. Områden med sand och finsand som inte har överlagras av grövre (eller finare) material
har använts som indikation om sandförekomst i detta arbete.
DIGITALISERING AV SANDYTOR BASERAT PÅ ORTOFOTON
I delområde 5 (Öland och Gotland) avgränsades sandiga ytor baserat på informationen i ortofoton. Bilderna preparerades genom histogramsträckning för att optimera informationen i vattenområdet. Därefter skärmdigitaliserades sandiga ytor
(figur 12).
Figur 12. Exempel från ett område kring Ottenby på södra Öland där sandiga områden har
digitaliserats från ortofoton (röd avgränsning).
31
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Heltäckande underlag med flera substratklasser
Som heltäckande underlag användes kombinationen mellan jordartskarans klasser
och bottenstress. Skiktet är detsamma som beskrivs i tidigare avsnitt (5.5) avseende
den kontinuerliga utbredningskartan för hårdbotten, men där klasserna (1-5) i matrisen tabell 3 har översatts till sannolik ytsubstratklass genom att göra en bedömning av vilket ytsubstrat respektive kombination antogs ge upphov till.
Genom att kombinera jordarter med bottenstress går det att fånga upp uppstickande
toppar (vilka bedöms ha samma substratsammansättning som närliggande strandområden), skyddade sänkor (i vilka samlas mjuka sediment) och där emellan en
relativ skala av kornstorlekar På så sätt ges en yttäckande illustration av ytsubstratens utbredning. Detta heltäckande substratunderlag delades in delområdesvis och
klassningen anpassades för respektive område med stöd av tillgängligt inventeringsdata.
Klassindelning av substrattyper
De olika indikatorerna pekar dels ut substratklasser som kan avgränsas med relativt
hög sannolikhet som hård- respektive mjukbotten men de rymmer även mer relativa övergångsklasser mellan dessa ytterligheter. Den slutgiltiga klassindelningen
återspeglar detta i och med dess innehåll av både bestämda klasser som mjukbotten
och hårdbotten samt klasserna mosaikbottnar med mer relativ karaktär (Tabell 7).
Tabell 7. Klassindelning och beskrivning av klasserna.
Klass
Benämning
Beskrivning
1
Mjukbotten
Hög sannolikhet för ackumulationsbotten.
2
Sandbotten
Klassen baseras på observationer och karteringar av sand.
3
Mosaikbotten
Glaciallera/Sand/Grus
Relativt låg bottenstress och hög sannolikhet för finkornigt
sediment som sand och grus, denna klass kan även innebära
glaciallera överlagrat med ett tunt lager av sand.
4
Mosaikbotten
Sten/Grus/Block
Relativt hög bottenstress med förutsättningar för lite mindre
blockfraktioner samt sten och grus.
5
Mosaikbotten
Mobilt, block
Mycket exponerade miljöer med hög bottenstress vilket ger
förutsättningar för hög frekvens av block i olika storlekar.
6
Hårdbotten
Klassen baseras på observationer och relativt säkra indikatorer
på förekomst av hårdbotten i form av häll och större block eller
riklig blockförekomst.
Tabellen visar de klasser av ytsubstrat som har använts för den klassindelade utbredningskartan.
Förutom klasserna mjuk- sand- och hårdbotten så har 3 klasser av mosaikbotten lagts till. Dessa
representerar en relativ skala av ökad hårdhet mellan sandbotten och hårdbotten. Mosaikklasserna har lagts till för att öka informationsmängden i kartan. Beskrivningen av klasserna anger vad
klassen avser för typ av substrat samt vad den baseras på.
Klassning och sammanlagring per delområde
För respektive framtagen indikator för de ingående ytsubstrattyperna gjordes ett
nationellt täckande underlag. Sammanslagningen av de olika indikatorerna gjordes
32
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
enligt en bestämd prioritetsordning baserat på en bedömning av underlagens grad
av noggrannhet och tillförlitlighet. Den generella prioritetsordningen var:
1.
2.
3.
4.
5.
Strandanknutna indikatorer
Hårdbottenindikatorer
Sandbottenindikatorer
Mjukbottenindikatorer
Heltäckande substratunderlag baserat en kombination av bottenstress och
substrat enligt jordartskartan.
Se bilaga 2 för en grafisk modell över alla indikatorer samt prioritetsordningen för
hopläggning.
För att bättre kunna anpassa klassificeringen till sådana regionala förutsättningar
som inte alltid kan fångas upp med fysiska förutsättningar som t.ex. vågexponering
och djup, delades Sverige in i 12 delar (figur 13). Modeller gjordes därefter per
delområde, vilka tar hänsyn till skiftande förutsättningar i delområden. För kalibrering av indikatorerna i respektive delområde användes information om substrat
insamlat inom basinventeringen av Natura 2000-områden samt inom miljöövervakningsprogrammen för vegetationsklädda bottnar och bottenlevande makrofauna.
33
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 13. Delområden för den klassindelade ytsubstratkartan. Legenden visar ytsubstrat enligt
jordartskartan och EUNIS (engelska klassnamn).
34
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
6
Resultat
Resultatet av arbetet är kontinuerliga utbredningskartor för hårdbotten respektive
mjukbotten samt klassindelade utbredningskartor med ytsubstratklasserna hård-,
sand-, mjuk- och mosaikbotten. De kontinuerliga utbredningskartorna visar en
relativ sannolikhet från låg till hög för förekomst av hårdbotten respektive mjukbotten. De klassindelade ytsubstratkartorna är framtagna som förslag på hur man
kan använda de kontinuerliga utbredningskartorna tillsammans med andra framtagna indikatorer för olika ytsubstrat för att ta fram en karta som visar den mest
sannolika substrattypen. Samtliga resultat är framtagna i formatet GeoTiff och i
projektionen SWEREF 99 TM. Metadata enligt INSPIRE-direktivet samt visningstjänster har skapats för de kontinuerliga resultaten och finns tillgängliga på Naturvårdsverkets miljödataportal.
6.1
Kontinuerlig utbredningskarta
Mjukbotten
Mjukbotten som kontinuerligt raster levereras enligt samma indelning (figur 13)
som tidigare beskrivna områden för analys. För varje delområde anges ett rekommenderat brytvärde (tabell 8) för hög respektive låg sannolikhet för mjukbotten.
Dessa brytvärden har använts för uppdelning mellan hög och låg sannolikhet i
tillhörande filer som beskriver hur data ska visas (så kallade lyrfiler) (figur 14). Det
underliggande kontinuerliga datasetet (figur 15) kan dock klassas på olika sätt
utifrån aktuell frågeställning. Valideringsresultatet i bilaga 1 är gjord utifrån dessa
brytvärden.
Tabell 8. Rekommenderade värden i det kontinuerliga datasetet för gränsen mellan hög/låg sannolikhet att påträffa mjukbotten per delområde.
Delområde Rekommenderat brytvärde
0,75
1
0,70
2
0,80
3
0,70
4
0,75
5
0,60
6
0,75
7
0,75
8
0,80
9
0,75
10
0,70
11
0,70
12
35
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 14. Bilden visar sannolikheten att påträffa mjukbotten, klassificerad enligt rekommenderad
brytpunkt för område 7, i låg och hög sannolikhet för mjukbotten. Utsnittet är från Stockholms län.
Figur 15. Bilden visar sannolikheten att påträffa mjukbotten i en relativ skala. Utsnittet är från
Stockholms län.
Underlaget kan även användas omvänt, tillsammans med underlaget som visar
potentiella ytor för hårdbotten. Områden med mycket låga värden indikerar att
området är en höjd eller är utsatta för mycket hög bottenstress vilket är en bra indikation om hårdbotten.
36
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Hårdbotten
De olika indikatorerna för hårdbotten lades samman enligt tabell 4 i syfte att generera ett nationellt kartskikt över den relativa sannolikheten att påträffa hårdbotten.
Resultatet levereras som ett heltäckande nationellt dataset. Rekommenderade brytvärden för klassning levereras i tillhörande lyrfil och motsvarar klasserna i tabell 5.
För specifika områden eller frågeställningar kan underlaget dock anpassas och
andra klassindelningar göras. Exempel från Östergötland (figur 16) och Norrbotten
(figur 17) visas nedan.
Områden med lägst sannolikhet för hårdbotten kan därmed användas som indikation på det motsatta, dvs. mjukbotten.
Figur 16. Bilden visar sannolikheten att påträffa hårdbotten i 5 klasser enligt legenden. Utsnittet är
från Östergötlands län.
37
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 17. Bilden visar sannolikheten att påträffa hårdbotten i 5 klasser enligt legenden. Utsnittet är
från Norrbottens län.
6.2
Klassindelad utbredningskarta
Nedan presenteras några exempel på hur den klassindelade utbredningskartan kan
se ut. Resultaten visar alltså den sammanvägda högsta sannolikheten för utbredningen av respektive ytsubstrattyp och kallas i kartorna för potentiellt ytsubstrat.
DELOMRÅDE 1
Området täcker huvudsakligen Västra Götalands län och karaktäriseras av ett fjordlandskap med höga och ofta branta klippkuster, med små insprängda sand- eller
grusstränder. Skyddade områden har ofta en mjukbotten av siltblandad lera och
skalgrus. Skärgårdslanskapet är mycket kargt och exponerat och där klipporna
planar ut under vattnet tar ofta en sand/skalgrusbotten vid (figur 18).
38
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 18. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 1.
DELOMRÅDE 4
Området täcker huvudsakligen Blekinge län och utgörs av en flack och grund skärgård med låga öar, holmar och skär med omkringliggande fjärdar som i västra delen av området övergår till en mer öppen kust med morän och sandstränder. Kusten
domineras av hårdbotten men med mjukbottnar i skyddade lägen (figur 19).
Figur 19. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 4.
39
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
DELOMRÅDE 5
Området sträcker sig huvudsakligen över Gotlands län och Öland i Kalmars län.
Kusten domineras av klintkust, huvudsakligen kalkstensklint och flack moränkust
omväxlande med större sammanhängande sandområden. Välutbildade klapperstensfält förekommer i delar av området (figur 20).
Figur 20. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 5.
DELOMRÅDE 7
Området sträcker sig huvudsakligen över skärgårdsområdet i Uppsala, Stockholms,
Södermanlands och Östergötlands län. Regionen är en biologisk övergångszon för
limniska såväl som marina organismer och med en landhöjning på 4-5 mm/år sker
en kontinuerlig förskjutning av skärgårdszonerna från en maritim till en mer kontinental karaktär vilket i förlängningen bidrar till en förändring av undervattensmiljöerna. Området domineras av ett utpräglat sprickdalslandskap i ett urbergsområde
med djupa vikar och en vidsträckt skärgård som kännetecknas av klippiga och
steniga skär, uddar och sund samt mer eller mindre vidsträckta fjärdar. Blåmusslor
breder ut sig på vegetations- och sedimentfria klippbottnar och lerområden är vanligt förekommande (figur 21).
40
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 21. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 7.
DELOMRÅDE 8
Området täcker delar av Gävleborgs län och sträcker sig över södra Bottenhavet
berggrunden består övervägande av sandsten/lersten. Området går från småkuperad
till flack klipp- och moränkust med block- och klapperstensstränder. Kring älvmynningarna och inne i fjärdarna finner man sand- och lerstränder (figur 22).
Figur 22. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 8.
41
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
DELOMRÅDE 9
Området sträcker sig från Sundsvall i söder till Nordmaling i norr och omfattar
delvis det som kallas Höga kusten. Kuststräckan har mycket höga naturvärden och
finns sedan 2000 på UNESCO:s lista över världsarv.
Landhöjningen i detta område är den högsta i världen, cirka 8 mm årligen. Kusten
kännetecknas av djupa dalgångar och relativt branta exponerade stränder. Vattenområdena är förhållandevis djupa och större sammanhängande grunda områden (<
6m) är sällsynta. På grund av den snabba landhöjningen pågår ständigt processer
med t.ex. avsnörning av havsvikar i området. Det förekommer också laguner inom
området vilka är speciellt viktiga som fortplantningsområden för fisk.
Jordarterna på land är oftast starkt påverkade av landhöjning och ursvallning vilket
bland annat har gett upphov till stora klapperstensfält och kalspolade hällar. Den
marina geologin är delvis en avspegling av landgeologin. Nära strand återfinns ofta
sand- och grusavlagringar till följd av den starka exponeringen för vågverkan. Endast i de djupaste och mest skyddade vikarna återfinns ackumulationsbottnar.
I detta område är den fotiska zonen mycket liten till följd av att djupet ökar mycket
snabbt ut från stränderna. Däremot är siktdjupet gott i större delen av området (Nygård m.fl. 2011). Se figur 23 för exempel från området.
Figur 23. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 9.
DELOMRÅDE 11
Området sträcker sig från Piteå i norr till Umeå i söder och präglas av en stor sötvattenspåverkan. Kusten karaktäriseras av en öppen och måttligt exponerad miljö i
söder där en botten bestående av morän med inslag av sand och lera dominerar.
42
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Norra delen av området karaktäriseras av grunda skärgårdsområden med botten
bestående av gyttja/lera och morän med ett inslag av ren sand (figur 24).
Figur 24. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 11.
43
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
7
Diskussion
7.1
Kvalitet
VARIATIONER I UNDERLAGSDATA
Det finns stora skalskillnader i de olika ingående dataunderlagen som har använts.
Skalskillnaderna återfinns dels mellan olika underlag och dels inom vissa underlag
som t.ex. jordartskartan och maringeologin. Det är viktigt att ha detta i minnet vid
tolkningen av resultaten. Variation i skala och noggrannhet gör att den geometriska
precisionen i resultaten varierar. I strandnära lägen pekas hårdbottenstränder och
strandnära revlar ut med god precision jämfört med något djupare lägen och längre
ut i skärgårdarna eftersom underlagsdata här har en grövre geometrisk upplösning.
De skiftande naturliga förutsättningarna längs med kusten påverkar också precisionen i resultaten. Raka sanddominerande kustlinjer längs Sveriges sydkust är lättare att hantera jämfört med stora skärgårdsgradienter. Analysmetoden som utgår
ifrån avgränsning av bassänger resulterade likväl i bättre resultat i de mer komplexa skärgårdsområdena eftersom dessa har mer distinkta bassänger. På så sätt kan
en djupmodell generera relevant bassänginformation även i områden där djupmodellen baseras på grova djupdata. I områden med små djupvariationer och därmed
diffusa bassänger är det svårare att med grovt karterade sjökortsdata analysera fram
korrekta naturliga bassänger.
DATABRIST
Substratmodeller av potentiellt ytsubstrat har utgått ifrån befintliga underlag. Det är
viktigt att komma ihåg att vissa styrande faktorer som är viktiga för tolkningen av
potentiellt ytsubstrat inte har kunnat tas hänsyn till, exempelvis strömmar. I dagsläget finns inga nationellt användbara underlag för denna variabel.
Att få tillgång till korrekt djupdata är förstås avgörande för resultatet. I dagsläget
råder sekretess på djupdata i Sjöfartsverkets djupdatabas. Det går att ansöka om
tillgång till sekretessbelagt djupdata men analysresultat baserat på dessa djupdata
kräver spridningsstillstånd vilken inte alltid medges. Det försvårar kommunikationen och användbarheten av framtagna djupmodeller och andra analysresultat. En
grundläggande förutsättning för att kunna skapa bra planeringsunderlag för landets
marina miljö är en förbättrad tillgång till bästa tillgängliga djupdata för hela landet.
DJUPMODELLEN
Djupmodellen som har tagits fram i arbetet är den bästa möjliga utifrån befintliga
djupdata. Det innebär att tillgängliga djupmodeller som har karterats inom andra
projekt med djupdata från Sjöfartsverket djupdatabas har lagts till i djupmodellen. I
övrigt är det en interpolation av punkter och linjer från sjökort. Sjökortet har som
framgår i rapporten olika karteringsnoggrannhet i olika delar. Djupkurvor är också
44
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
generaliseringar och visar generellt sett grundare djup än verkligt djup. I mycket
grunda kustnära områden med få djuppunkter och djupkurvor finns en ökad risk för
underskattning av djupet. Detta ger effekter på efterföljande analyser som t.ex.
bottenstress.
Den framtagna djupmodellen har ärvt de generaliseringar och variationer i karteringsnoggrannhet som förekommer i sjökorten och vidare analyser eller modelleringar baserade på denna blir därför också generaliserade på samma sätt. Där underlaget baseras på djupdata från sjökort är djupunderlaget relativt generaliserat
men interpolerat med en geometrisk upplösning på 25 meter. Där underlaget baseras på interpolation av punkter med bestämda djup från Sjöfartsverkets djupdatabas
är underlaget mer djupmässigt korrekt men har sämre geometrisk upplösning (150300 meter, se avsnitt 3.2) på grund av sekretesskäl.
GEOMORFOLOGI BASERAT PÅ DJUPMODELLEN
Analyser av lutning, kurvatur eller topografiskt index (höjd, sluttning, bassängbotten osv.) har anpassats till bristerna som den framtagna djupmodellen är behäftad
med. Geomorfologiska analyser som försvårar på grund av den dåliga noggrannheten hos befintliga djupdata är bland annat kartering av hårdbottnar utifrån förekomst av höjder i terrängen. En lokal höjd (potentiellt rev) definieras som högre än
sin omgivning, och en upplösning på t.ex. 100 meter innebär att höjder mindre än
detta inte går att fånga upp i analysen.
Avgränsning av lutning har också fått anpassas. Lägre upplösning på djupdata ger
en mer generaliserad lutning. Vid låg upplösning måste därför hårdbotten baserad
på lutning avgränsas redan vid mycket vaga fluktuationer i lutning (4-5 grader)
med resulterande brist i positionsnoggrannhet (figur 25). Det är därför inte heller
möjligt att ge en allmänt giltig rekommendation för avgränsning av hårdbotten
baserat på lutning. Den måste anpassas efter djupdatats kvalitet och upplösning. Ju
finare upplösning på djupdata desto mindre generaliserad blir modellen och gradantalet på lutningen kan då också sägas avspegla lutning i verkligheten på ett bättre
sätt.
45
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 25. Djupmodell över Östergötlands norra skärgård. Bildens övre högra del visar djupmodellen så som den blir av interpolerade sjökortsdata. I nedre vänstra halvan syns den del av
modellen som bygger på djupdata från sjöfartsverkets djupdatabas, vilken har en geometrisk
upplösning på 200 meter men är djupmässigt mer korrekt och geomorfologiskt mer relevant. Detta
ger olika gränser för den bottenlutning som kan anses avspegla hårdbotten.
För vissa delområden som täcker mer långgrunda, öppna kuster utan skärgård som
Hallands län och Skånes västra kust (delområde 2 och 3) skapade bassängmodellen
felaktiga bassängindelningar som en artefakt av djupmodellen. Dessa områden har
därför inte tagits upp som exempel i resultatdelen. I dessa områden skulle mjukbottenområden ges visuellt mer tilltalande avgränsningar om modellen endast tog
hänsyn till bottenstress och inte bassängindelningen. Huruvida det skulle bli mer
korrekt är dock osäkert.
BOTTENSTRESS
Som underlag för bottenstress används förutom framtagen djupmodell även befintlig vågmodellering. Tyvärr tar denna inte hänsyn till bottentopografin vilket får till
följd att bottenstress övertolkas i innerskärgårdar och områden som ligger innanför
grundklackar som inte når upp till vattenytan. Topografin under vattenytan reducerar nämligen vågenergin. I aktuell analys innebär det att ett område innanför en
grundklack (som inte bryter vattenytan) får samma bottenstress/djupkompenserade
vågexponering som ett lika grunt område utanför grundklacken, vilket ger en felaktig bild av verklig bottenstress. Djupmodellen påverkar även resultaten på så vis
att stora grunda ytor i sjökort med gles djupinformation ibland blir mycket grunda
vid en interpolation mellan strandlinjen och första djupkurvan (som är 3 meter).
Det leder i sin tur till en överskattad bottenstress.
46
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
KLASSINDELADE UTBREDNINGSKARTOR
Metoden för att ta fram de klassindelade ytsubstratkartorna fungerade bäst i skärgårdsområden och kuststräckor med relativt smal fotisk zon. I långgrunda områden
skapades artefakter, eller felaktiga geometrier, vilket beror på metoden att expandera strandklassningen. Kartorna för dessa områden ger visserligen en bra översiktsbild av vilket ytsubstrat man kan förvänta sig. Det bedöms dock som mycket
svårt att kommunicera hur kartan bör tolkas till en tänkt användare.
För vissa delområden där föreliggande metod inte gav tillfredsställande resultat,
som t.ex. delområde 2 och 3 är det möjligt att en bättre karta skulle kunna tas fram
utifrån de kontinuerliga underlagen samt de olika strandindikatorerna och därmed
inte ta hänsyn till bassängerna. För att avgöra vilka av dessa alternativ som stämmer bäst överens med faktiska förhållanden krävs dock ytterligare validering.
7.2
Validering
Det finns utrymme för förbättringspotential när det gäller valideringen av modellerna. Dels spelar typ av valideringsdata in, dels skalskillnader mellan valideringsdata och substratmodell. Befintliga valideringsdata är knutna till vissa typer av
substrat beroende på vilken inventering eller övervakning den är hämtad ifrån.
Dessutom är urval av valideringspunkter inte slumpmässigt fördelade, vilken kan
göra att vissa substrattyper är underrepresenterade. När det gäller skalskillnader har
valideringsdata en precis positionering medan modeller bygger på pixlar i storleken
25 x 25 meter. En pixel på 25 meter i substratmodellen kan innehålla flera olika
klasser substrat enligt valideringspunkterna, eftersom deltransekter från inventeringsdata inventeras med en noggrannhet på meternivå. Ett sätt att komma runt
skillnaderna i rumslig upplösning mellan modell och tillgängligt valideringsdata
kan vara att söka korrelation mellan inventeringspunkter och substratmodell på en
större skala (skalområdet hektar) snarare än pixelvis (dvs. 25x25 meter).
7.3
Framställning
De klassindelade utbredningskartorna ska användas med insikt om ingående datas
förskaffenheter. I vissa fall kan det dock vara extra komplicerat att pedagogiskt
framställa ett material som inte är en kartering utan visar sannolikhet för olika
substrattyper. Ett exempel är de visuella artefakter, som långa streck som har skapats utifrån korta strandavsnitt. Det ger användaren en indikation på noggrannheten
och kan inte ses som absoluta gränser. Om ytsubstratet i detta exempel utgörs av ett
i ett större område icke dominerande substrat finns ett möjligt alternativt sätt att
illustrera detta på. Genom att ta ett större område och sätta det till en mellanliggande kategori, (t.ex. ”område med hårdbotten med visst inslag av mjukbotten”)
kan en artefakt av mjukbotten inom ett större område där hårdbotten är domine-
47
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
rande tas bort. Det innebär att de avgränsningar mellan ytsubstrat som faktiskt
stämde bra överrens med faktiska förhållanden går förlorade. Risken att använda
kartan på ett felaktigt sätt minskar däremot.
7.4
Begränsningar
Det bör understrykas att detta inte är någon ny kartering av ytsubstrat utan en tolkning och sammanställning av ett flertal befintliga indata som omvandlats till indikatorer för ingående ytsubstrat. Genom att sammanställa alla dessa underlag och
lägga ihop dem efter underlagens tillförlitlighet har bedömningar gjorts om potentiellt bottensubstrat. Det vill säga vilket substrat som har högst sannolikhet att förekomma givet tillgängliga fysiska data. Det skapar samtidigt begränsningar i hur
materialet kan användas. Materialet kan exempelvis användas som en översiktlig
guide av karaktären för ett större område. Det kan ge vägledning om huvudsakligt
ytsubstrat i ett större område, men man kan inte förvänta sig att informationen på
pixelnivå (25*25 meter) är korrekt. Det kan också tilläggas att dynamiska zoner på
havsbotten förekommer där ytsubstratets sammansättning kan variera på kort och
lång sikt. Därför är det inte lämpligt att använda i fall som kräver en noggrannhet
på större än ca 100 meter för strandnära områden och ca 500 meter för utsjöområden.
Det är också viktigt att användaren av materialet förstår att underlaget visar potentiellt ytsubstrat baserat på ett antal indikatorer om vilket substrat som är rimligt.
Det har visat sig i många tidigare sammanhang att det är problematisk att kommunicera användarbegränsningar för ett material som liknar en karta. Många användare vill gärna använda underlaget som att det visar sanningen i varje pixel. En
möjlig väg att tydligare visa att underlaget ska användas mer generellt är att generalisera resultatet till en grövre upplösning, men denna lösning ansågs otillfredsställande i föreliggande arbete, eftersom det reducerar informationsmängden i underlaget. Att vara tydlig i hur de kontinuerliga och de klassindelade utbredningskartorna ska användas bedömdes som en bättre lösning.
Då användningen av kartmaterial för olika digitala GIS-analyser ständigt ökar är
detta en viktig fråga att hålla vid liv och metoder för kommunicering av kvalitet i
kartmaterial kan förbättras i samarbete med potentiella användare.
48
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
8
Rekommendationer
Resultatet av arbetet, de levererade underlagen för mjukbotten och hårdbotten på
nationell nivå, är rasterfiler med kontinuerliga värden där ett högre värde anger
större sannolikhet för att området består av respektive ytsubstrattyp. Sannolikhet i
denna kontext avser relativ sannolikhet från låg till hög och inte statistisk sannolikhet som kan anges med ett bestämt värde. Den så kallade lyrfilen som levereras
tillsammans med rasterfilerna ger vägledning till vilka ungefärliga värden som kan
rekommenderas för avgränsning mellan hög och låg sannolikhet för respektive
substrattyp. Avgränsningar i lyrfilerna motsvarar gränserna i tabell 8. Beroende på
var i Sverige man befinner sig eller vilken frågeställning man har kan det dock vara
lämpligt att utgå från andra värden för att klassa det kontinuerliga underlaget i t.ex.
mjukbotten/icke mjukbotten.
Underlagen kan användas för planering på regional och nationell skala men bör
endast användas med försiktighet på lokal skala. Underlagen ger en översikt över
trolig substrattyp men kan inte användas som att varje pixel är sann, varje punkt
måste tolkas även utifrån omgivande pixlar. Vad verkar vara det mest sannolika
substratet?
Resultatet ger olika mycket nytillskott av information i olika områden längs den
svenska kusten. Underlaget ger t.ex. ett stort tillskott av information i områden som
endast är karterade på regional skala av SGU (figur 26). För djupare områden, dvs.
djupare områden inom fotisk zon samt områden utanför fotisk zon kan underlaget
med fördel kombineras med den omklassade maringeologin enligt EUNIS. Beroende på vilka andra underlag (och beroende på frågeställning) som finns i ett område kan detta material ibland användas som komplement. Där det t.ex. finns maringeologiska karteringar på lokal skala ger detta underlag främst vägledning i
grunda kustnära områden (figur 27) och framförallt i skärgårdsområden.
49
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 26. Områden med regional maringeologisk kartering, som detta område utanför Gräsö i
Uppsala län, ger ofta en övertolkning av hårdbotten på bekostnad av mjukbotten i den omklassade maringeologiska kartan (överst). Den klassindelade ytsubstratkartan (mitten) och den kontinuerliga utbredningskartan för hårdbotten (nederst) från föreliggande arbete ger stort nytillskott av
information i dessa områden.
50
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Figur 27. Exempel från fjordlandskapet i Västra Götaland. Här finns lokal maringeologisk kartering
(omklassad till ytsubstrat, ovan) och föreliggande arbete (nedan) ger nytillskott av information
främst i kustnära områden i form av hårdbottenstränder, grunda hårda bottnar (gråskala) samt
grunda sandbottnar (gula).
51
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
8.1
Exempel på användningsområden
Nedan följer några exempel på frågeställningar inom olika sektorer av miljövården
och samhällsplaneringen där dessa underlag kan användas.
Nationell och regional miljöövervakning
Mjukbottenunderlaget kan t.ex. användas för kategorisering av områden för mjukbottenhugg inom miljöövervakningen samt som underlag vid planering av nya
stationer för bottenhugg. Var finns områden med ostörda sediment? Mjukbottenunderlagen som baseras på mobilitet och batymetriskt index pekar ut ackumulationsbottnar som kan vara intressanta. Materialet kan även vidareutvecklas för att anpassas mer specifikt till just detta behov.
Underlaget kan även användas som guide vid val av nya stationer för miljöövervakning av t.ex. vegetationsklädda bottnar. Man kan välja att styra lokalerna till ren
hårdbotten med stöd av rapportens kontinuerliga eller klassindelade utbredningskarta. Genom att även använda sig av underlagen i Naturvårdsverkets rapport ”Kartering och analys av fysiska påverkansfaktorer i marin miljö” (Naturvårdsverket
2010) kan man säkerställa att lokalerna inte är allt för påverkade av mänsklig verksamhet som t.ex. båttrafik.
Inledande kartering och uppföljning av skyddade områden
Vid karteringar av skyddade områden kan underlagen ge stöd för att välja ut potentiella lokaler för placering av transekter inom olika naturtyper, t ex Natura 2000habitat. Var kan man finna bra lokaler som fångar upp ett områdes makrokaraktär
på liten yta – var kan man hitta representativa lokaler med stor variation via vilka
vi kan bättre förstå naturtypernas tillstånd? Inom vilka områden har vi potential för
stor biodiversitet via stor heterogenitet i naturmiljön? Underlagen kan även ge stöd
vid frågeställningar rörande representativitet. Är utpekade marina områden representativa för regionen i substrattyp och i kombination med andra underlag? Fångar
regionens naturskydd upp den diversitet som tycks finnas, eller de viktigaste naturtyperna? I ett större område, t.ex. marint naturreservat eller nationalpark kan underlagen användas för att peka ut lämpliga undersökningslokaler om man vill distribuera en begränsad fältinsats så att man täcker in både vågskyddade grunda
mjukbottnar, exponerade hårdbottenlokaler och sublittorala sandbankar.
Regional planering i marin miljö
Genom aggregering av olika kombinationer av potentiella substrat med andra parametrar som t.ex. djupintervall och bottenstress kan vi skapa en statistiskt relevant
bild av vilka naturtyper som finns i ett skyddat område, i en kommun, län eller
annan administrativ indelning. Vid planering av vattenverksamheter bör hänsyn tas
till om någon typ av marina miljöer (t.ex. grunda sandbottnar) hotas i allt för stor
omfattning sett till dessa marina miljöers abundans och relevans för naturvården.
Viktigt är här att inte lita till underlagen som ”sanningar” eller kartor utan som
indikationer på vad som verkar finnas och dominera i närområdet. Görs regionala
52
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
uppsummeringar av potentiell förekomst och förestående hot respektive naturskydd
och åtgärder kan man regionalt och nationellt erhålla en viss bild av naturskyddets
effektivitet mätt i hur väl det fångar upp naturliga och representativa ”biotoper”.
8.2
Förbättringsmöjligheter
Den största förbättringspotentialen för de flesta ansatser till kartering av grundläggande marina underlag eller livsmiljöer är tillgängligheten och förbättringen av
djupdata vilket de flesta modeller är starkt beroende av. Det stora behovet av planeringsunderlag kommer att generera mängder med försök till att skapa dessa men för
att investeringarna ska vara kostnadseffektiva bör de göras utifrån bästa befintliga
djupmaterial. Risken är annars att planeringen utförs med bristande underlag som
grund vilket kan skapa onödiga arbetsprocesser och felprioriteringar. Samma arbete
kommer också att måsta utföras upprepade gånger då ständigt bättre underlag blir
tillgängligt. Följande åtgärder föreslås för att i förlängningen uppnå karteringar
med tillräcklig rumslig och tematisk kvalitet för hantering av miljörelaterad förebyggande planering:
x
Framtagande av nationell djupmodell med 10-50 meters upplösning för
olika planeringsändamål. Den lägre upplösningen är nödvändigt för att kartera hårdbotten med avseende på geomorfologi (revlar, grynnor, branter).
För att analysera mjukbottnar med avseende på ackumulation i bassängbottnar är den något lägre upplösningen tillräcklig, eftersom det avgörande
är att identifiera och korrekt avgränsa naturliga bassänger. En nationell
djupmodell som baseras på all tillgänglig djupdata och som interpoleras
med hjälp av de senaste matematiska algoritmerna för att bland annat ta
hänsyn till skiftande täthet och kvalitet i indata skulle skapa fantastiska
möjligheter till kartläggning av den marina miljön. Det bör också finnas ett
utpekat ansvar för ajourhållning av modellen så att den kan uppdateras
kontinuerligt utifrån alla nya djupmätningar som görs i landet.
x
Framtagande av bättre underlag för exponering vid botten (bottenstress),
vilket bland annat tar hänsyn till uppgrundningseffekter och strömmar.
Detta krävs för att ge en rättvis mobilitet främst i inre skärgårdsmiljö och
vid långgrunda kuster med grundklackar eller där undervattensrev dämpar
energin. Detta bör göras baserat på den föreslagna nationella djupmodellen
genom vågscenarion i en tredje generationens vågmodell med medelvindar
i olika riktningar, t.ex. SMHI:s vågmodell SWAN.
x
Med bra djupdata är bassängmodeller en utmärkt metod för bottensubtratmodellering, tillsammans med information om exponering vid botten med
avseende på vågor och strömmar.
x
Sammanställning av heltäckande och nationellt jämförbara karteringar av
stränderna utifrån existerande underlag som t.ex. den kontinuerliga natur-
53
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
typskarteringen (KNAS) (Naturvårdsverket 2004c), och andra kartdata, i
kombination med fjärranalys (satellitdata och flygbilder).
x
En detaljerad flygbildstolkning av grundområden där sandbottnar och
packad, kal lerbotten karteras främst i områden med god vattenkvalitet
(från Kalmar och vidare mot Skåne och Västkusten) men även t.ex. för de
långgrunda norrländska sandbottnarna.
x
Gemensamt för alla befintliga kartor rörande marin miljö, inklusive detta
arbete, är att alla baseras på interpolationer och generaliseringar utifrån
karteringar av begränsade ytor. Behovet av karteringar av havsmiljön är
därmed stort. Det är inte möjligt att ta fram underlag som ger en detaljeringsgrad och säkerhet som håller på lokal skala så länge det inte finns detaljerade och tillförlitliga karteringar att bygga modeller utifrån. Sverige
har ännu inte anammat den stora utvekling av bra tekniker för heltäckande
karteringar som finns. Tekniker som side-scan sonar, multibeam och lidar
skapar mycket bra möjligheter till karteringar av havsbottnarna. I dagsläget
satsas många miljarder på att uppdatera en redan befintlig höjdmodell för
landytan medan havet förblir okarterat. Inom forskningsprojektet EMMA
(http://emma.slu.se/emma/) utvecklas metoder för att utvinna mer information än djup från batymetriska laserscanningar (lidar). Sveriges Geologiska Undersökning och Sjöfartsverket har för närvarande i uppdrag att
testa nya mjukvaror för att använda back-scatterdata från sina karteringar
till att även kartera habitat (Öiås m.fl.). Det kommer dock inte att förbättra
karteringen av grunda kustnära bottnar så länge dessa myndigheters uppdrag inte innefattar kartering för naturvårdsändamål och andra ytor än de
som är prioriterade för sjöfart eller geologiska resurser.
54
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Ordlista
BALANCE (Baltic Sea Management – Nature conservation and sustainable development of the ecosystem through spatial planning) var ett interreg III B program som genomfördes mellan 2005-2007 med syfte att ta fram verktyg för
planering den marina miljön i Östersjön. Många rapporter publicerades, vilka
finns att hitta på hemsidan http://balance-eu.org/.
BATYMETRI en djupmodell som beskriver terrängens fysiska form under vatten.
Det är motsvarigheten till topografi på land.
EUNIS (European Nature Information System) är ett Europeiskt habitatklassificeringssystem som utvecklats och underhålls av European Topic Centre on Biological Diversity för den Europeiska naturvårdsmyndigheten EEA. För mer information se webbplatsen http://eunis.eea.europa.eu/about.jsp
PROXYVARIABEL variabel som ersätter eller representerar en annan variabel
när denna inte kan observeras eller då data saknas, t.ex. i en statistisk analys.
55
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Källförteckning
Tryckta källor
Al-Hamdani, Z. & Reker, J (red). 2007. Towards marine landscapes in the Baltic
Sea. BALANCE Interim report No. 10, (www.balance-eu.org).
Carlström, J., Florén, K., Isaeus, M., Nikolopoulos, A., Carlén, I., Hallberg, O.,
Gezelius, L., Siljeholm. E., Edlund, J., Notini, S., Hammersland, J., Lindblad, C., Wiberg, P. och Årnfelt, E. 2010. Modellering av Östergötlands marina habitat och naturvärden. Länsstyrelsen Östergötland, rapport 2010:9.
Erlandsson, C. & Lindeberg, G. 2007. Harmonizing Marine geological data with
the EUNIS habitat classification. BALANCE interim report no 13.
www.balance-eu.org.
Florén, K., Nikolopolous, A., Fyhr, F., Nygård, L., Hammersland, J., Lindblad, C.,
Wiberg, P., Näslund, J. och Isaeus, M. 2012. Modellering av Västernorrlands
marina habitat och naturvärden. Länsstyrelsen Västernorrland, Rapport
2012:03.
Geoteknisk undersökning och provning – Benämning och indelning av jord – Del
1: Benämning och beskrivning (ISO 14688-1:2002)
Hallberg, O., Nyberg, J., Elhammer, A. & Erlandsson, C. 2010. Ytsubstratklassning
av maringeologisk information. SGU-rapport 2010:6.
Isaeus, M. 2004. Factors structuring Fucus communities at open and complex
coastlines in the. Baltic Sea. Martin Isæus. Diss, Botaniska institutionen,
Stockholms Universitet.
Jonsson, P (red). 2003. Skärgårdens bottnar. En sammanställning av sedimentundersökningar gjorda 1992-1999 i skärgårdsområden längs svenska ostkusten. NV rapport 5212. Naturvårdsverket.
Jönsson, A., Broman, B. och Rahm, L. 2002. Variations in the Baltic Sea wave
fields. Ocean. Engineering 30: 107-126.
Larsson, U., Hajdu, S., Walve, J., Andersson, A., Larsson, P. & Edler, L. 2006.
Förslag till Bedömningsgrunder för kust och hav - Växtplankton och näringsämnen. Systemekologiska institutionen, Stockholms Universitet.
Liljeberg, M. & Wennberg, S. (opubl.) 2006. Kusttyper. Klassning av kusttyper ur
kustinventeringen 1969. Swedish Environemntal Research Institute.
Naturvårdsverket 2010. Kartering och analys av fysiska påverkansfaktorer i marin
miljö. NV rapport 6376.
Naturvårdsverket 2009. Naturtyper på havets botten – baserat på art- och habitatmodellering. NV rapport 5987.
Naturvårdsverket 2007. Bedömningsgrunder för kustvatten och vatten i övergångszon, Bilaga B. Handbok 2007:4.
Naturvårdsverket 2006. Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljö. NV Rapport 5591.
Naturvårdsverket 2004a. Programområde: Kust och Hav, Undersökningstyp: Vegetationsklädda bottnar, ostkust. Version 1:1 2004-04-27. Naturvårdsverket
digitala handledning för miljöövervakning.
56
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Naturvårdsverket 2004b. Programområde: Kust och Hav, Undersökningstyp:
Mjukbottenlevande makrofauna, trend- och områdesövervakning. Version
1:1 2004-09-29. Naturvårdsverket digitala handbok i miljöövervakning.
Naturvårdsverket 2004c. Kartering av skyddade områden. Kontinuerlig naturtypskartering. NV rapport 5391.
Nygård, C., Renström, P., Persson, B., Gylling, A., Marklund, B. och Hedlund I.
2011. Samverkansplan för BSPA Höga Kusten. Länsstyrelsen Västernorrland.
SOU 2011:56 Kunskap på djupet – kunskapsunderlag för havsplanering.
SOU 2010:91 Planering på djupet – fysisk planering av havet.
Statens planverk. 1971. Kustinventeringen 1969. Statens planverk, rapport 14.
Öiås, H., Nyberg, J., Karlsson, A-K. och Friding, M. Nytta av backscatter-data
från mätningar med multibeamekolod i kartläggning av ytsediment för bottenklassificering. Sveriges geologiska undersökning och Sjöfartsverket.
Elektroniska källor
www.kustdata.su.se
57
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 4
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 3
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 2
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 1
Bilaga 1
25
101
5
59
190
Antal
prover
2
12
8
22
Antal
prover
1
7
12
20
Antal
prover
5
30
58
47
140
Antal
prover
13%
53%
3%
31%
Andel (%)
9%
55%
36%
Andel (%)
5%
35%
60%
Andel (%)
4%
21%
41%
34%
Andel (%)
58
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 8
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 7
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 6
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 5
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
2
400
48
64
514
Antal
prover
8
686
244
104
1042
Antal
prover
10
134
1
78
223
Antal
prover
11
83
83
105
282
Antal
prover
0%
78%
9%
12%
Andel (%)
1%
66%
23%
10%
Andel (%)
4%
60%
0%
35%
Andel (%)
4%
29%
29%
37%
Andel (%)
Område 9
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 12
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 11
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
Område 10
Grus, ibland med sten
Gyttja/Gyttjelera/Mud ev med ngn inblandning
Lera, glacial typ, ev inblandning av sand, grus
Sand, fin till grov
Totalsumma
Bottenm aterial enligt provtagning
303
18
9
330
Antal
prover
306
45
43
394
Antal
prover
1
229
59
32
321
Antal
prover
1
399
128
35
563
Antal
prover
92%
5%
3%
Andel (%)
78%
11%
11%
Andel (%)
0%
71%
18%
10%
Andel (%)
0%
71%
23%
6%
Andel (%)
NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6519
Ytsubstrat på grunda havsbottnar
Bilaga 2
Grafisk modell över indikatorer och prioritetsordningen för sammanlagringen.
59
Ytsubstrat på grunda
havsbottnar
RAPPORT 6519
.!4526¯2$36%2+%4
)3".
)33.
En nationell sammanställning
och analys av befintlig data
Denna rapport är ett led i uppbyggnaden av nationella
kunskapsunderlag för havsmiljön. Det finns ett stort
behov av kartor som beskriver utbredningsmönster för
olika marina naturtyper. För detta krävs bland annat
underlag som beskriver de fysiska förhållanden som
styr utbredningen av växter och bottenlevande djur.
Ytsubstrat är ett viktigt sådant underlag. Förekomst av
naturtyper och associerade naturvärden i marin miljö är
starkt knutna till just ytsubstrat.
Syftet med arbetet har varit att förbättra befintliga
kartunderlag avseende ytsubstrat på grunda, kustnära
havsbottnar, speciellt där de i dagsläget har som störst
begränsningar. Analysen har utförts med avseende på
ytsubstraten hårdbotten, mjukbotten och sandbotten.
Resultatet kan användas i ett GIS som underlag för
rapportering och uppföljning inom olika verksamheter
som kustzonförvaltning, fysisk planering, områdesskydd,
miljöövervakning samt som underlag vid planering av
fältinventeringar. Rapporten innehåller en sammanställning av befintliga data som kan användas för att bedöma
potentiellt ytsubstrat.
Resultaten finns tillgängliga och nedladdningsbara
via Naturvårdsverkets miljödataportal (www.miljodataportalen.naturvardsverket.se).
Naturvårdsverket 3TOCKHOLM "ESÚKSADRESS 3TOCKHOLM 6ALHALLAVÊGEN ½STERSUND &ORSKARENS VÊG HUS 5B +IRUNA +ASERNGATAN 4ELFAXEPOSTREGISTRATOR NATURVARDSVERKETSE)NTERNETWWWNATURVARDSVERKETSEBeställningar/RDERTEL
ORDERFAXEPOSTNATUR CMSE0OSTADRESS#-'RUPPEN"OX"ROMMA)NTERNETWWWNATURVARDSVERKETSEPUBLIKATIONER