1. No category

Utredning av väckt fråga om byggnadsminnesförklaring
Sommarvillor i området Petersvik, Sundsvall
2012-01-10
ADRESS Fagerdalsgatan 9, 852 39 Sundsvall
TELEFON 070-680 14 87
www.adlcreativa.se
Innehåll
Innehåll .................................................................................................................................................... 2
Inledning .................................................................................................................................................. 3
Sommarnöjet och sommarhuset ............................................................................................................. 4
Sommarvillor skyddade som byggnadsminnen i Sverige ........................................................................ 5
Sammanfattning Sverige ..................................................................................................................... 5
Näraliggande exempel Gävlekusten, Norrlandet ................................................................................ 6
Urvalskriterier för byggnadsminnen ....................................................................................................... 9
Petersvik ................................................................................................................................................ 12
Inventeringar av Petersvik................................................................................................................. 13
Solbacken ...................................................................................................................................... 14
Hållnäs ........................................................................................................................................... 14
Thurebo ......................................................................................................................................... 15
Villa Granli ..................................................................................................................................... 16
Kaptensudden................................................................................................................................ 17
Skogshyddan.................................................................................................................................. 18
Grankulla ....................................................................................................................................... 19
Villa Viken ...................................................................................................................................... 20
Tornvillan ....................................................................................................................................... 21
Inventeringen 1989 - utlåtandet ....................................................................................................... 23
Sundsvalls kommuns Kulturmiljöinventering .................................................................................... 23
Analys 2012 ........................................................................................................................................... 25
Bilaga. .................................................................................................................................................... 28
Kulturhistorisk bedömning av Sundsvalls museum 1989 .................................................................. 28
Inledning
ADL Creativa AB; Anders Stjernberg, har på uppdrag av Länsstyrelsen i Västernorrland, genomfört en
utredning av en väckt fråga om byggnadsminnesförklaring av nio stycken fastigheter i området
Petersvik nordöst om Sundsvalls centrum. Samtliga uppfördes ursprungligen som sommarvillor för i
staden boende invånare. Fastigheterna som berörs i utredningen är:
Korsta 7:44 Solbacken, uppförd under 1880-talet
Korsta 7:63 Kaptensudden, uppförd 1893
Korsta 7:45 Grankulla, uppförd 1909
Korsta 7:40 Villa Hållnäs, uppförd 1889
Korsta 7:62 Skogshyddan, uppförd under 1890-tal
Korsta 7:72 Villa Granli, uppförd ca 1890
Korsta 7:24 Villa Viken, uppförd under 1890-talet
Korsta 7:37 Thurebo, uppförd 1887. Genom köp och sammanläggning heter fastigheten idag 7:56.
Huset väster om Granlivägen är inte avsett att vara med i den väckta frågan om
byggnadsminnesförklaring.
Korsta 7:67 Tornvillan, uppförd ca 1900
Uppdraget har varit att sätta in Petersviksvillorna i ett nationellt sammanhang och bedöma deras
status inför en eventuell byggnadsminnesförklaring. Utredningen utgör ett rådgivande underlag för
länsstyrelsen kommande ställningstagande och beslut.
Sommarnöjet och sommarhuset1
Att fara på sommarnöje och fly stadens smuts och larm var redan under romartiden en trend. Det
latinska ordet villa betyder ursprungligen lanthus eller lantgård och anger dess fysiska hemort, stad
kontra landsbygd.
Att bo på två håll var få förunnat, men traditionen har nog alltid funnits där pengar och transportmöjlighet funnits. I ett så avlångt land som Sverige var vattenvägarna de snabbaste och mest
tillförlitliga för att nå ett vattennära boende.
I slutet av 1700-talet började större sommarvillor att uppföras av högreståndsfamiljer. På 1850 och
60-talen blev det modernt i dåtidens Stockholm och utmed den svenska kusten. En avgörande faktor
var läkarnas tidiga hygieniska intresse för hälsosamma bad och frisk luft, inte minst mot bakgrund av
de ohälsosamma stadsmiljöerna och den höga barnadödligheten.2 Så var fallet bl. a. i Furusund3 och
Lysekil. En annan att ångbåtstrafiken gjorde det lättare och snabbare att ta sig ut i skärgården. Under
dessa decennier växte trafiken och det fanns över 120 ångbåtslinjer med Stockholm som destination.
Både Mälarens stränder, och Djurgården; Vaxholm, och Dalarö blev populära att exploatera. I slutet
av 1800-talet var sommarvillor uppförda inom en 2 timmars radie från norr till söder.
Sommarhusen uppfördes i trä, ofta med öppna verandor i två våningar, garnerade med fantasifulla,
sirliga och sinnrika mönster. Snickarglädjen i den under 1850-talet introducerade schweizerstilens
efterföljd blev ett kännetecknande drag. Schweizerstilen var också i sin tur en effekt av den nya
tidens industrialisering, ångsågarna och snickerifabrikerna gjorde det möjligt att variera detaljerna i
det oändliga, både billigare och snabbare än tidigare. I Furusund fick villorna tidigt namn med
romersk/italiensk klang - Villa Bellini, Kavaletta, La Scala, Solferino.
Utvecklingen bidrog till en ny sommarnöjeskultur där de välbärgade familjerna drog ut med barn och
tjänstefolk för att leva ett sundare och mer avkopplande liv under några sommarmånader. Till de
stora sommarhusen hörde ofta ett badhus där man mer ostört kunde bada. Inte förrän efter
sekelskiftet 1900 blev det vanligare att bada mera fritt utanför badhusen.
Sommarhusen blev de första för borgerliga familjer som vanligtvis bott i lägenheter i stan och
hustypen blev sedan förebild för de villastäder som växte upp med några decenniers fördröjning.
Djursholm med sina stora villor såldes bl.a. med sommarnöje året runt som slogan. De nya
villaområdena utbildades efter engelskt mönster med mer eller mindre motiverade grupperingar av
torn, utsprång, verandor och balkonger. Ordet villa blev nu synonymt med ett fristående, för en
familj avsett boningshus av en inte alltför regelbunden symmetrisk hållning.4
Efter den djupa och långdragna lågkonjunkturen på 1920- och 30-talen då många företag och banker
i Sverige försattes i konkurs, upphörde i stort sett byggnationen av stora sommarresidens. Den epok
som utvecklat denna typ av sommarboende var förbi. Men idén kom att transformeras i samma takt
som samhället självt. Socialdemokraternas framväxande makt och genomförandet av visionen kring
ett svenskt folkhem innebar en ny semesterlagstiftning 1938, där även den vanlige inkomsttagaren,
genom statligt subventionerade lån med låga räntor skulle ges möjlighet att skaffa sig ett eget
sommarhus utanför stadskärnorna med avsikt att främja friluftsliv nära naturen under ledig tid. Detta
fick framför allt genomslag efter andra världskriget.
1
Huvudsakligen text byggd på Ann Katrin Pihl Atmers Sommarnöjet i skärgården. Stockholm 1987.
Bo Grandien: Rönndruvans glöd, Uddevalla 1987. Sid 272-277
3
Svensk stad del 2. Red. Gregor Paulsson. Lund 1979. 66ff
4
Nordisk Familjebok, sid 506, 2 upplagan, 1921.
2
Sommarvillor skyddade som byggnadsminnen i
Sverige
Genom de kulturpolitiska målen har det nationella perspektivet för byggnadsminnesförklaringar
förskjutits till det regionala. Länsstyrelsernas perspektiv behöver inte längre prövas mot riksnivån
utan kan fokusera på den regionala historien ur ett regionalt perspektiv. Den diskussion som fanns
under 1980-och 90-talen om vilka byggnader som ingick i beståndet och vilka som saknades för att
täcka Sveriges historia spelar idag en underordnad roll. Det finns ingen rikslikare. Men det är rimligt
att länsstyrelserna för sina ställningstaganden ändå behöver en omvärldsanalys för att jämföra olika
kategorier över landet.
Sammanfattning Sverige
I en sökning i den nationella databasen, bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet, beträffande
sommarvillor som idag är byggnadsminnen, återfinns 27 anläggningar, samt 13 byggnader, till stor
del samma som anläggningarna. Söker man på sommarvillor i Västernorrland utan skydd från 3
Kapitlet i Kulturminneslagen får man 0 träffar.
Vid en genomgång utgör de skyddade byggnaderna några olika kategorier. Många är hus efter kända
personer, solitärer som återfinns i inlandet, bl. a. läkarvillan i Åre och Wilhelm Petterson Bergers hus
Sommarhagen i Östersund, Alice Tegnérs sommarhus Villa Sola i Nässjö kommun; andra solitärer som
Eva Bonniers sommarhus Villa Jungfruberget på Dalarö, Ernst Thiels sommarhus Villa Bikupan i Nacka
kommun, direktör Setterwalls villa i samma kommun. Några äldre hus från 1700-talet, såsom
Linnehuset i Sävja, Uppsala, Katthammars på Gotland och lantstället Stora Nyckelviken i Nacka
kommun. Här finns också några modernare sommarhus ritade och bebodda av upphovsmännen –
Gunnar Asplunds sommarvilla i Nynäshamns kommun och Bruno Mattssons sommarhus utanför
Halmstad.
De miljöer med sommarvillor, som liknar Petersviksområdet tids- och idémässigt utgörs främst av hus
i bl.a. Borgholm på Öland. Under 1800-talets senare del fick Borgholm allt större betydelse som badoch kurort. Bl. a. byggdes societetshus, badrestaurang och kall- och varmbadhus. Idag är alla dessa
publika byggnader försvunna. Men ett antal sommarvillor finns dock kvar, varav tre är byggnadsminnen. Wollinska villan är en av de bäst bevarade. Villan uppfördes 1899 av Kalmarapotekaren F. C.
O. Wollin och är ritad av arkitekten Carl Österman. Den tornförsedda byggnaden är uppförd i en och
en halv våning på hög sockel av kvadersten. Gerlofssonska villan är en annan, uppförd 1903-04. Den
tredje är konstnären Per Ekström villa, som byggdes 1904. Konstnären Per Ekström bodde här
permanent åren 1910-1919. I slutet av 1910-talet lät han uppföra en fristående ateljébyggnad som
hade förbindelse med villan via en träbrygga.
Lidingö har två sommarvillor skyddade som byggnadsminnen. Villa Finedal, byggd 1886 för
artillerifyrverkaren A R Törner nära Stockbysjön och Kottlasjön, är ett representativt exempel på det
sena 1800-talets schweizerstil. Speciellt den stora verandan i två våningar, från början öppen men
sedermera inglasad, hör till de mest tidstypiska i stockholmstrakten. Den panelklädda vilan är nu som
från början målad i grönt och har svart plåttak.
Villa Högudden uppfördes ursprungligen 1876 som sommarnöje av stadsmäklaren Magnus Neijber.
Dess nuvarande utseende härrör från en genomgripande ombyggnad 1895, utförd efter ritningar av
arkitekten Eric Lundroth på uppdrag av dåvarande ägaren, Oscar II:s livmedikus professor R M
Bruzelius. Högudden är belägen nära Villa Högberga och har utsikt över Värtan. Den gulmålade
trävillan har två våningar under plåttak av flerfallstyp och uppvisar en tidstypisk panelarkitektur med
torn, burspråk, verandor, balkonger och rik lövsågeridekor.
En solitär i Karlshamn, Blekinge, är också ett likvärdigt exempel. På 1890-talet uppstod ett ökande
intresse hos borgarklassen i Karlshamn att uppföra sommarvillor i Väggaparken, ett stycke från
stadens centrum. Arrendetomter i asymmetriska former stakades ut längs den gamla promenadvägen i parken och tidstypiska snickerivillor började uppföras. Villa Albertsberg uppfördes 1897 som
sommarvilla på en av dessa arrendetomter av en järnhandlare i staden. Tomten har under åren
bibehållit sin huvudsakliga karaktär av naturtomt. 1930 blev villan permanentbostad. Villan är
uppförd i ren snickeristil med asymmetriska fasader och dito planlösning. Fasaderna är rikt
dekorerade med snickarglädje över fönster och dörrar, i gavelvinklar och under balkongerna m.fl.
ställen. Fasaderna är klädda med liggande, gulmålad pärlspontpanel. De låga sadeltaken och
takkupan är täckta med grönmålad, falsad plåt. De två glasverandorna är uppförda samtidigt som
huset. Interiört har små förändringar skett sedan byggnadstiden. De flesta rummen har bevarat sin
ursprungliga karaktär.
Näraliggande exempel Gävlekusten, Norrlandet
Gävle var vid mitten av 1800-talet Sveriges tredje största stad. Industrialiseringen och sjöfarten
expanderade och staden hade en liknande utveckling som Sundsvall, men var alltså större. Liksom på
annat håll i landet växte antalet burgna handels- och köpmän som fick ökad ekonomisk och politisk
makt. Grosshandlare, fabrikörer och stadstjänstemän sökte sig till den milslånga strandremsan mot
öster norr om Gävle som kallas Norrlandet. Från 1860 arrenderas stadsjorden (donerad av kungamakten till staden redan på 1600-talet) i större marklotter för stadens räkning. Djurhållningen nära
staden flyttade sommartid ut till fäbodar utmed Norrlandet och fäbodarna växte delvis ut till större
lantställen. De fungerade som sommarbostad för ägaren samtidigt som det försörjde honom med
jordbruksprodukter. Snart fick djuren stanna hela året och driften sköttes då av en arrendator. Här
fanns nu ett system som underlättade just framväxten av sommarboende och byggande av
sommarvillor i takt med att samhället förändrades. Trenden för i staden verkande grosshandlare,
tjänstemän och andra att njuta sommarlivets friska luft gav det sena 1800-talets Gävle en likartad
expansion på Norrlandet som exempelvis Stockholm med Djurgården, Vaxholm och Dalarö.5 Det är
också den miljö, som idag mest liknar Petersvik som samlat område, dock mer utdraget över en
längre kustremsa.
Sommarvillebebyggelsen uppstod till en början närmast staden där också de äldsta villorna ligger.
Fiskeläget Bönan längst ut i öster utvecklades sedermera till en sommarbadort, en kall- och
varmbadsinrättning uppfördes här.
De första villorna från 1850-60-talen fick namn som Skogstorp, Skuggan, Rosenhill, Sjötorp, Sanna,
Clasro, Fridhem. Därefter följde flera österut fram mot Engesberg, exvis Nyborg, Tomtebo och
Engeltofta.
Bebyggelsen på Norrlandet har inte resulterat i några beslut om byggnadsminnesförklaringar.
Däremot är större delen av Norrlandet skyddat som riksintresse för kulturmiljövården. Vidare har
Gävle kommun i en fördjupad översiktsplan 2010 ytterligare förstärkt och förtydligat bevarandeambitionerna. En kultumiljöbilaga har tagits fram för att i första hand fungera som ett underlag för
kommunens avdelning Bygg & Miljö i arbetet med bl.a. detaljplaner, fastighetsregleringar, förhandsbesked, bygglov och bygganmälan. Innehållet berättar om vad som är viktigt i olika delområden och
vilka förändringar som är lämpliga.
5
Olerud, Kerstin: Sommarvillor utefter Gävlebuktens norra strand uppförda före 1900. 3-betygsuppsats i
konstvetenskap, Uppsala universitet, 1973.
Engeltofta, Norrlandet. http://www.panoramio.com/photo/1744465 Fastigheten ligger inom delområdet K.1. Kullsand-Lugnet X 802 där byggnaden pekas ut med högsta bevarandevärde. Huvudbyggnaden färdigställdes år 1882 efter ritningar av stadsarkitekten E A Hedin. Kring byggnaderna
sluter sig en park med öppna gräsytor, stora lövträd, trädgårdsmästarbostad och ångbåtsbrygga.
Engesberg, Norrlandet. Foto Marie Westerman. Byggnaderna ingår i delområdet K.7 Engesberg X 802
där de klassats med högsta bevarandevärde. Här är idag en badvik med campingplats och vandrarhem.
Engesberg var från mitten av 1800-talet - då huvudbyggnaden, den så kallade herrgården, uppfördes –
ett mycket stort lantställe. Engesberg köptes 1891 av Gävle stad för att användas som industriområde.
Så blev det inte. I stället flyttades 1915 ett uppfostringshem för pojkar till platsen.
Villa Sjötorp, Norrlandet. Foto: Erika Åberg, Gävle. Grosshandlare Axel Bladh köpte 1882 ett enklare
hus på Norrlandet som var byggt 1864. Axel Bladh hade tillbringat många somrar på franska rivieran
och var inspirerad av kontinentens byggnadskonst. Han behöll det äldre husets stomme och gjorde en
storslagen ombyggnad som förvandlade Villa Sjötorp till ett franskt lustslott.
Urvalskriterier för byggnadsminnen
”En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett
kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras som byggnadsminne av
länsstyrelsen.”
Den 1 januari 1989 trädde lagen om kulturminnen (SFS 1988:850, även kallad KML) i kraft. Här finns
bl.a. bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. När lagen trädde i
kraft ersatte den en äldre lag om byggnadsminnen från 1960. Avsikten med denna var att säkerställa
ett byggnads-bestånd, som i sin sammansättning skulle spegla olika tider, byggnadsstilar, historiska
förlopp och sociala förhållanden.
Upprinnelsen till lagen var de föregående decenniernas utveckling av ett mer demokratiskt synsätt
inom det politiska systemet. KML anpassades till 1970/80-talets målsättningar inom kulturminnesvården.6 Inte minst hade den 1974 fastlagda statliga kulturpolitiken, där det underströks att hela
samhället skulle finnas återspeglat i det som bevaras, slagit igenom. Parallellt utvecklades en stark
övertygelse om att man genom lagstiftning bättre skulle lyckas bevara svensk bebyggelsehistoria, nog
så väsentligt i kölvattnet av tidigare decenniers utbredda rivningar. Det moderna Sverige skapade så
att säga en längtan och nostalgi till det historiska Sverige. Från lagstiftarnas perspektiv såg man ett
delat ansvar mellan stat, kommuner och enskilda vara den nödvändiga vägen för bevarande.
Förutom KML gavs detta uttryck i den nya Plan- och bygglagen(SFS 1987:10 även kalla PBL) som kom
något år innan KML. Ansvaret för ett brett bevarande av byggnader och byggnadsmiljöer lades i
första hand hos kommunerna, som via den nya PBL gavs ett planmonopol med möjligheter till
säkerställande av olika samhälleliga intressen, däribland bevarande av kulturhistorisk bebyggelse, via
översiktsplaner, detaljplaner, områdesbestämmelser och bygglov. Alla med tidsbegränsad horisont.
Staten själv skulle ge skydd åt det allra värdefullaste och se till att det blev fråga om ett långsiktigt
bevarande, i princip för all framtid. Byggnadsminnesinstitutet, som vi känner det idag, är därför till
för att ge ett starkt och varaktigt skydd åt byggnader och anläggningar av nationell betydelse.
KML ger sedan 1989 möjlighet till alla som så önskar, att väcka fråga om byggnadsminnesförklaring.
Det gör man till länsstyrelserna runt om i Sverige, som sedan har att utreda frågan. Denna demokratiska tanke om delaktighet bemöttes från Riksantikvarieämbetet i råd och anvisningar till
länsstyrelserna hur arbetet skulle bedrivas. 7 Även här kan man känna igen de kulturhistoriska målens
anda att bredda perspektivet till att omfatta alla omsatt till en bred spegling svensk byggnadshistoria.
I rekommendationerna understryks att värdering och urval ska ske systematiskt och medvetet.
”Målsättningen måste vara att i inventeringar och byggnadsminnesurval observera vilka luckor som
finns i bilden av det nationella kulturarvet och att välja de objekt som ger den bästa bilden av det
som skall åskådliggöras genom ett långsiktigt byggnadsminnesskydd”. Raä noterar också att
tillämpningen måste vara restriktiv och att urvalsfrågor och konsekvensbedömningar måste ägnas
stor omsorg. Vid tidpunkten för rekommendationerna fanns en uppfattning ute i landet att Sverige
skulle kunna få omkring 3500-4000 byggnadsminnen. Idag finns drygt 2000 lagskyddade
byggnadsminnen i landet.
Det restriktiva synsättet bottnade nog i den komplexa situationen där en fastighetsägare faktiskt
måste acceptera och godkänna ett lagmässigt skydd med bestämmelser som begränsar
handlingsfriheten, men också i en ekonomisk realitet där de pengar som sektorn på något sätt skulle
kompensera en sådan inskränkning för fastighetsägaren i takt med att antalet byggnadsminnen
6
Byggnadsminnesförklaring. Allmänna råd till 3 kap. lagen om kulturminnen m.m. Riksantikvarieämbetet 1991.
Sid 5.
7
Ibid sid 7
ökade totalt sett minskade samtidigt som staten själv utvecklade andra synsätt på hur pengarna bäst
kom till användning genom olika politiska initiativ.
De senaste åren har grunden för urvalet av byggnadsminnen ändrat karaktär då processen stödjer sig
på de reviderade kulturpolitiska målen från 2009 där fokus i mycket ligger på ett brett deltagarperspektiv med mångfald för ögonen och där samhället ska främja ett levande kulturarv som
bevaras, används och utvecklas. Det har också medfört ett bredare samhällsuppdrag för de offentliga
kulturarvsaktörerna - att skapa möjlighet till allas delaktighet och bidra till ett långsiktigt hållbart
samhälle präglat av mångfald och demokrati. De reviderade målen bygger i mycket på att tolkningen
av historien om Sverige starkt förändrats under de senaste 30-40 åren. Inte minst ett Sverige där den
ökade invandringen inneburit ett omvärderat synsätt på historien och de berättelser som den
innehåller.
Detta påverkar hur den offentliga kulturarvssektorn förhåller sig till sina styrmedel, däribland 3 kap.
KML. Utifrån samhällsuppdraget och Riksantikvarieämbetes syn på kulturarv – som en föränderlig
process med samtidens människor som huvudaktörer – har man sett över och utvecklat arbetet med
byggnadsminnena och samlat det i ett sk inriktningsdokument.8 Dokumentet ska hjälpa till att svara
på frågor som: Vad ska vi ha byggnadsminnena till? Hur görs urvalet? Vilka perspektiv ska genomsyra
arbetet med byggnadsminnena?
Skriften ger en vägledning till hur synen på kulturarv och byggnadsminnenas bidrag härtill än en gång
förändrats. Man kan nog med fog säga att det demokratiska synsätt, som politiskt lyftes 1974,
fortsatt har stor betydelse och att den restriktivitet som blivit praxis efter 1989, givit upphov till nya
försök till bredd och delaktighet. Här sägs bl.a. följande:
”Kulturarvssektorn har till uppgift att skapa förutsättningar för möten mellan idéer, tidsåldrar och
människor. Genom att se kulturarv som möten – och se att det är mötet som skapar kulturarv – har
perspektivet förändrats från fysiska lämningar till berättelser. De blir föremål för diskussion och
debatt om samhället och dess förflutna. Genom byggnader, platser och föremål, och de berättelser
som är kopplade till dessa, har vi möjlighet att ta del av hur människors liv gestaltats under olika
tider. Det ger oss tillfälle till reflektion kring det förflutna, men också perspektiv på vår samtid.”
Här betonas att byggnadsminnena fungerar som samhällets minne. Den fysiska miljön och
berättelserna samspelar; genom att engagera flera sinnen förstärks upplevelsen. En tolkning av detta
är att betoningen ligger mer på berättelsen än den fysiska lämningen.
Med dessa nya formuleringar fortsätter även den demokratiska process som leder ner från nationell
nivå till lokal nivå, från stat till individ. Det är inte längre det nationella perspektivet på Sveriges
historia som gäller. Alltså spelar det inte heller någon roll om det finns luckor i beståndet av
byggnadsminnen, luckor i den nationella historien om Sverige. Det har knappast heller någon större
nationell betydelse att genom inventeringar kartlägga den svenska bebyggelsen, möjligen endast på
lokal/regional nivå. För första gången betonas det regionala på bekostnad av det nationella.
”Med hjälp av byggnadsminnena ska det vara möjligt att berätta något angeläget om länet och dess
historia. Byggnadsminnena bör därför framför allt spegla viktiga skeden och brytpunkter i historien –
de positiva såväl som de negativa. Att urvalet görs utifrån ett länsperspektiv behöver inte betyda att
det enbart är det regionalt särpräglade som ska lyftas fram, utan händelser och företeelser i länet
som haft stor betydelse för människor. Tillsammans utgör länens byggnadsminnen en del av det
nationella kulturarvet – det kulturarv som finns inom det geografiska området Sverige.”
8
Berätta bredare. Inriktningsdokument för byggnadsminnen. Riksantikvarieämbetet 2011. Dock ännu ej
publicerat dec 2011. Text från Förordet, sid 3.
Här noteras dock något som funnits med tidigare och som gjorde att praxis blev restriktiv. För att
kunna förklaras som byggnadsminne och där det alltså ska berätta något om länets historia (inte
Sveriges) måste det finnas förutsättningar för ett långsiktigt bevarande. Detta perspektiv är lika
viktigt idag som tidigare. Förutsättningarna är likvärdiga – ägaren måste godkänna en
byggnadsminnesförklaring och en bedömning av de ekonomiska förutsättningarna måste fastställa
rimligheten att klara det instrumentet fastslår, ett långsiktigt bevarande. Men det nya synsättet
understryker också att byggnaden ska vara tillgänglig för allmänheten. Detta är inte vanligt för
byggnadsminnen i enskild ägo, det är privata hus och fastigheter som inte kan besökas utan tillstånd
och där ägaren ofta inte har något intresse av allmänhetens besök.
Villa Miramaris på Gotland, 5 km norr om Visby, beläget på den gotländska västra klintkusten, ett av de
sommarhus som blivit byggnadsminne. Det är privatägt och drivs som ett företag, men det innebär också
att det är relativt lättillgängligt eftersom det idag drivs som konferensanläggning med övernattning, här
finns även en restaurang, som kan bokas separat för middagar och bröllop mm. Muramaris ligger. Villa
Muramaris är ett konstnärshem från förra seklets början. Det byggdes av Johnny och Ellen Roosval
1915-1917.
Petersvik
Området Petersvik, ca 5 km nordost om Sundsvall, ursprungligen i Sköns kommun, som senare slogs
samman med Sundsvall, betecknar idag området utmed Granlivägen, vilken börjar strax norr om
Killingholmen (Ortvikens Pappersbruk) och slutar invid en skogspassage något söder om Korsta
fjärrvärmeverk.
I Sundsvall, liksom i andra städer i Sverige, började man i slutet av 1800-talet att åka ut till havet för
att andas frisk och hälsosam luft. Även här följdes den speciella byggnadsstilen med stora fönster,
öppna verandor, glasverandor och delvis inbyggda verandor eller terrasser. Idealet var att vistas
utomhus och husen utformades ofta tillsammans med en trädgård eller anpassad till en omgivande
natur som man ville värna om. Petersviksområdet utnyttjade natur och en strandremsa som ännu
inte var exploaterad av skeppsvarv eller ångsågverk, i relativ närhet till staden och tillgänglig med
ångbåtstrafik. I den sydligaste delen av området, där det sedan 1993 bereddes plats för utbyggnad av
Ortvikens pappersbruk, fanns dock både glasbruk och lådfabrik. Inom samma område låg länge villan
Tomtebo, med strandtomt, tidigt inköpt av Sköns kommun och hade café, lekpark och camping under
hela 1950-talet. Bostadshuset revs under 1980-talet. Området öster därom användes länge som
betesmark för polisens hästar och av den anledningen fanns tre grindar utmed vägen, som först
hette Villavägen, sedermera Granlivägen. Längre norrut låg Tunadals sågverk, sedan 1857 ägare till
Tunadals sågverk. Öster om det nu rivna Tomtebo är Granlivägen kantad av skog på båda sidor.
Därefter öppnar sig skogen och ett område med villor av olika storlek, ålder och utförande visar sig.
Detta område köptes 1875 av Carsten Jacobsen. Man kan alltså säga att området har industrialiseringen av Sundsvallsdistriktet och sågverksindustrins egen utveckling att tacka för sin tillkomst. Både
ur ekonomisk synvinkel och samhällets utveckling av en ny livsstil. Villorna i Petersvik byggdes mellan
1887 och 1909.
Petersvikområdet i nu aktuell utredning
1928 skedde en avstyckning i norr där tio små tomter bildades. Tomterna har bebyggts under 1930och 40-talen.
På 1950-talet skedde ytterligare en avstyckning nordväst om Skogshyddan, och två gator med
småstugor, Norra och Södra Sommarstigen, lades ut vinkelrätt mot Granlivägen.
De fastigheter som berörs av väckt fråga om byggnadsminnesförklaring är:
Korsta 7:44 Solbacken, 1880-tal
Korsta 7:63 Kaptensudden, 1893
Korsta 7:45 Grankulla, 1909
Korsta 7:40 Villa Hållnäs, 1889
Korsta 7:62 Skogshyddan, 1890-tal
Korsta 7:72 Villa Granli, ca 1890
Korsta 7:24 Villa Viken, 1890-tal
Korsta 7:37 Thurebo, 1887. Genom köp och sammanläggning heter fastigheten idag 7:56. Huset
väster om Granlivägen är inte avsett att vara med i den väckta frågan om byggnadsminnesförklaring.
Korsta 7:67 Tornvillan, ca 1900
Samtliga villor föremål för utredning
Inventeringar av Petersvik
I samband med de industrihistoriska inventeringar, som genomfördes inte bara i Västernorrland,
utan över hela landet under 1970- och 80-talen, uppmärksammades även Petersviksområdet. I dess
kölvatten genomfördes 1989 en inventering i Petersvik av Sundsvalls museum, som vid den tiden
tilldelats ett industrihistoriskt länsövergripande ansvar. Under 2010-11 gjordes också en inventering i
samband med den väckta frågan om byggnadsminnesförklaring. Nedan redovisade information
hämtas till stor del från dessa båda inventeringar, men har även komplettarats.
Solbacken
Norrmannen Carsten Jacobsen, 1833-1905, som förutom ägarskap och drift av Tunadals sågverk,
också grundade och drev Sundsvalls Handelsbank, i vars styrelse han satt till sin död. Han lät bygga
sig en sommarvilla i sydvästsluttningen, med utsikt ner mot vattnet. Han döpte sitt hus till Solbacken
(Korsta 7:44). Nere vid vattnet, rakt nedanför Solbacken, fanns redan ett litet hus och en brygga.
Solvillan från söder
Beskrivning 2011
Villan rektangulär plan med en och en halv våning och ett förhöjt mittparti. Andra våningen är delvis
utbyggd genom att taket har höjts upp på den östra sidan av mittpartiet.
Liggande fasspontad träpanel, målade i en lätt bruten vit kulör. Profilerade listverk. Knutar utformade
som enkla pilastrar med en extra pilaster invid knuten på andra våningen. Övervägande
treluftsfönster med T-post och bågar målade i en grön kulör
Mansardtak täckt med grönmålad, falsad plåt. Två mindre takkupor på var sida om det förhöjda
mittpartiet. Utskjutande profilerad takfot med dekorativt lövsågeri i alla takbrädor, markerade
gavelanslag på andra planets mittparti. Plåtinklädd skorsten.
Hållnäs
1887 lät Carsten Jacobsen byggmästaren C.A. Olsson (ByggOlle) bygga ytterligare två hus, mittemot
Solbacken. Deras tomter sträckte sig nästan ända ner till vattnet, men Jacobsen behöll själv den
yttersta strandremsan. Det ena huset fick senare namnet Hållnäs (Korsta 7:40), inköpt av doktor O.
Söderbaum, 1842-1906, provinsialläkare i Sundsvall sedan 1883, och boende i eget hus
Köpmangatan 24. Villan döptes efter den prästgård i Roslagen där hans far varit kyrkoherde.
Beskrivning 2011
Oregelbunden plan uppförd i vinkel, utbyggda verandor och delvis utanpåliggande trapphus. Vit
stående profilerad panel. En enkel vit gördellist delar in fasaden i två våningsplan och hörnen
markeras likaså med en enkel vitmålad list. Byggnaden avslutas nedåt med en bred list och vattbräda.
Det finns ett större burspråk/loggia på andra våningen och som sitter på fasaden mot sydöst.
Fönsterplaceringen är relativt symmetrisk. Fönstren är främst fyrlufts- och sexluftsfönster med hög
tvärpost och stående mittposter. Fönsterbågar och karm är målade i grönt. Sadeltak med viss
variation, vissa delar är valmade och tak över verandor är av typen pulpettak. Taket täcks av ljusgrön
korrugerad plåt. Över två av verandorna ligger falsad plåt.
Tre plåtinklädda skorstenar. Gavlar och vissa utbyggda partier dekoreras av en profilerad takfotslist i
två olika utföranden. Taket kragar ut över fasadliv och det vita undertaket smyckas av vitmålade
profilerade taktassar.
Hållnäs från väster
Thurebo
Den andra villan döptes till Thurebo (Korsta 7:37), först inköpt av cigarrhandlare G. Österman, men
bara något år senare sålt till Thure Thuresson, 1843-1918, ombudsman för många flottningsföreningar i Indalsälven, styrelseledamot i flera sågverksbolag, och i Sundsvalls Enskilda Bank,
stadsfullmäktig 1885-1911; boende i eget hus invid Nytorget i Sundsvall, och sålunda till Thurebo.
Den väg som anlades fram till husen kallades då Villavägen.
Beskrivning 2011
Huset uppfört i en och en halv våning, rektangulär byggnad med förhöjt mittparti, utbyggd
undervåning mot Granlivägen. Stående lockpanel i trä målad i en ljust grå kulör. En slät liggande
bräda i mörkare grå som markering mellan de två våningarna. Profilerad sockel något indragen i
förhållande till fasadpanelen (ser ut att vara original), vitmålad. Fönstrens storlekar och utformning
skiftar och är utbytta i modernare tid, mindre och enklare fönster på fasaden mot Granlivägen och
större mot havssidan. Ett fönster som på beslag och i proportioner ser ut att vara original. Alla
fönsterbågar är målade i en mörkt röd kulör med släta foder i en grå kulör mot havssidan har
fönstren är en dekorativt utsirad och utkragande vindskiva. Sadeltak belagt med korrugerad grön
plåt, utskjutande takutsprång med vitmålade snidade taktassar. Plåtinklädd skorsten centralt
placerad och en mindre takkupa på det östra takfallet, norr om balkongen.
Villa Thurebo från nordväst
Villa Granli
Villavägen har senare döpts till Granlivägen efter den villa, som uppfördes på sjösidan om vägen
snart efter Thurebo. Det fick namnet Granli (Korsta 7:72). Granlis ursprungliga byggnadsår är osäkert,
men någon gång mellan 1887 och 1892 måste det dock vara. Den förste ägaren var
bruksdisponenten vid Dicksonska sågverk i Norrland, bl.a. Gideå bruk och Matfors bruk, Hampus
Berencreutz, 1827-1892, stadsfullmäktig 1888-1892, som strax före sin död 1892 sålde huset till
rådman Andersson. 1948 köptes Granli av KFUM, som hade en hel del olika verksamheter på tomten
under sommartid. Mittemot Granli fanns sedermera också en campingplats.
Beskrivning 2011
Vinkelställd plan, huset uppfört i två våningar med utanpåliggande trapphus. Fasaderna utgörs av
stående ljust grågrön pärlspontpanel. Enkla vitmålade lister markerar övergången mellan de två
våningsplanen och byggnadens hörn. Ett burspråk finns i den del som innehåller det nuvarande
köket. Fönstren är i olika utföranden, det finns mindre tvåluftsfönster, rektangulära sexluftsfönster,
större kvadratiska nioluftsfönster och typiska jugendfönster med smårutor i de övre två lufterna.
Trapphuset har en egen variant på fönster, stående rektangulära enluftsfönster med breda foder.
Fönsterplaceringen är relativt symmetrisk. Fönsterfoder med liten profilering är vitmålade medan
karm och båge är målade i grönt. Sadeltak med ljusgrön småkorrugerad plåt. Ett krönräcke löper
längs byggnadens taknock. Takfallen kragar ut över fasadlivet. Vissa takfall har monterade
snörasskydd. Längs gavlarna löper en profilerad list vid takfoten och takfallen smyckas med
profilerade taktassar/konsoler. Den raka takfotstlinjen bryts upp av ”takkupor” i form av
sadeltaksform. Skorstenen är inklädd i grönmålad plåt.
Villa Granli från nordväst
Kaptensudden
1892 avstyckades och såldes två, eventuellt tre, tomter från det hemman som Carsten Jacobsen hade
köpt 1875. Den ena tomten utgjordes av den udde som skjuter ut i havet, söder om Hållnäs, och
angränsande mark upp mot Villavägen. Den andra tomten är belägen längst norr ut, norr om Granli,
vid slutet av Villavägen, där villa Viken uppfördes.
Tomten på udden fick senare namnet Kaptensudden (Korsta 7:63), och omfattade även stranden. Här
flyttade kaptenen vid väg- och vattenbyggnadskåren Johan Fredrik Cornell, 1837-1912, in,
ordförande i stadsfullmäktige 1898-1910 samt ordförande i Landstinget Västernorrland. När det
gällde den norra tomten står det tydligt i köpekontraktet att själva stranden inte ingår i köpet.
Beskrivning 2011
Huset uppfört i 1 ½ våning med oregelbunden plan. Vitmålad fasspontpanel. Fasaden indelad i tre fält
med horisontella gördelgesimser/listverk. Panelen under den lägre gesimsen är stående för att
markera sockelpartiet, medan panelen är liggande i de två övre fälten. Det övre listverket är rikt
profilerat med bl.a. tandsnittsfris. Byggnadens hörn är markerade med stående listverk.
På byggnadens södra sida finns ett absidformat burspråk med en balkong över. Burspråket dekoreras
i nederkant med fyrkantiga kassetter dekorerade med snickerier. Sadeltak, bandfalsat med fotränna i
plåt, svartmålat. Mitt på taket sitter en flerkantig lanternin med fönster åt samtliga vädersträck.
Lanterninen kröns av en vitmålad vindflöjel i gjutjärn. Längs takfoten löper en profilerad list.
Samtliga fasader har gavelpartier där taket kragar ut över fasadlivet. Gavlarna markeras med
rundbågeformade listverk som bärs upp av profilerade konsoler. I listverket finns fyllningar som
består av utsirade mönster i form av en rund ring med en stjärnformig blomma inuti, man kan också
likna det vid ett roder på ett skepp. Symmetrisk placering av fönster. Det finns främst fyrlyfts- och
sexluftsfönster med mittpost och tvärpost. På andra våningen finns liggande enluftsfönster. Fönstren
är ej ursprungliga, de monterades 1977.
Kaptensudden från sydöst
Skogshyddan
Tomten, som ligger mittemot Kaptensudden, såldes och bebyggdes omkring 1892. (Korsta 7:62
Skogshyddan) Husets ursprungliga byggnadsår är osäkert. Lagfart beviljades första gången 1892.
Olika uppgifter finns om vem som byggde huset, men under en lång tid i början av seklet ägdes det
av Magnus Arhusiander, 1829-1908, delägare i Heffners sågverk sedan 1868, stadsfullmäktigeledamot 1869-1897, ordförande 1892-1897, ordförande i landstinget 1884-1900, riksdagsman 18831901. Stiftare av Sundsvalls Handelsbank och där ordförande 1874-1899. Villan såldes troligen strax
innan hans död till stadsläkaren Ekehorn.
Skogshyddan från sydöst
Beskrivning 2011
Närmast kvadratisk plan i en och en halv våning med en större takkupa centralt placerad mot
Granlivägen. Liggande fasspontad träpanel målad i en gul kulör med vita knutar. Fasaderna delas upp
av två vitmålade, profilerade gördellister som löper runt hela huset och kragar ut runt knutarna.
Bottenvåningen har treluftsfönster med T-post, enkelt profilerade foder, vitmålade likt bågar och
vattbrädor. På andra våningen är det främst mindre enluftsfönster med undantag från ena gaveln där
det är ett tvåluftsfönster uppdelat med spröjs. Sadeltak belagt med tvåkupigt tegel. Murad skorsten
med krans. Utskjutande takutsprång med vitmålade snidade taktassar och enkla vita vindskivor.
Det lilla huset nere vid vattnet, nedanför Solbacken, ersattes på 1890-talet av ett nytt hus på samma
tomt och här bodde en trädgårdsmästare, som skötte om en del av villaträdgårdarna och som även
såg till husen vintertid.
Grankulla
Byggmästaren C A Olsson, Bygg-Olle, 1860-1936, var bosatt vid Bergsgatan/Nybrogatan i Sundsvall.
Olsson uppförde 16 stenhus på entreprenad efter branden 1888 och sju stycken för egen räkning. Bl.
a. Storgatan 6-8, Casselska hörnhuset Storgatan 2-4 , Sjögatan 8 och Sveabiografen vid Esplanaden.
Han lär ha uppfört samtliga ovan nämnda villor, hade själv under många år hyrt Solbacken av Carsten
Jacobsen. 1904 såldes Solbacken och 1908 köpte Bygg-Olle själv en tomt, gränsande till Solbacken i
nordväst. Han uppförde där 1909 ett hus åt sig själv i typisk jugendstil och kallade det för
Granbacken. (Grankulla, Korsta 7:45)
Grankulla från nordöst
Beskrivning 2011
Rektangulär grundform men ändå oregelbunden, en stor veranda är placerad på baksidan och på ena
kortsidan mot nordväst finns ett utanpåliggande trapphus. Liggande gråmålad slät fasspontad panel.
Stående locklistpanel vid gavlar. Profilerade lister markerar övergång mellan fasad och gavel.
Fasaden bryts upp i förhöjda fönsterpartier och gavelpartier som bryter den raka takfotslinjen. Vita
enkla lister markerar hörn och övergång mellan fasad och stensockel. Fönstren är relativt
symmetriskt placerade på fasaderna. På nedre våningen finns klassiska jugendfönster med fyra lufter,
där vart och ett av de övre lufterna är indelade i fyra små glasrutor. Fönsterfodren är mycket enkla
breda trälister som är vitmålade. Papptak i små bitar, ser ut att efterlikna skiffertak. Två murade
skorstenar i rött tegel. En stiliserad sol gjord av träspjälor finns längst upp på gavelpartiet på
framsidan. Taket kragar ut över fasadlivet och vita taktassar dekorerar det vitmålade undertaket
Byggnaden har en stor inglasad veranda i två våningar på baksidan. På både första och andra
våningen sitter jugendfönster med sex eller nio glasrutor i de övre lufterna.
Villa Viken
Den tomt som avstyckats 1892, längst norr ut i området, hade bebyggts med ett mycket litet hus som
placerades alldeles nära vattnet. Huset har senare fått namnet Villa Viken (Korsta 7:24). 1892 köpte
Christer Sörensen, direkt av Carsten Jacobsen och det påpekas i köpebrevet att själva stranden inte
ingår i köpet. Denne Christer Sörensen var känd för att han uppfunnit den s.k. timmerhästen, ett
redskap som underlättade hanteringen av timmer vid sågverken. Han fick ett gammalt pumphus, som
stod på Tunadal, och flyttade detta på isen till sin nuvarande plats där han byggde till det.
1909 dog Christer Sörensen och efter hans död beboddes huset av hans son, konstnären Harald
Sörensen-Ringi, känd i Sundsvall framför allt för sin Gustav Adolf staty på torget. Konstnärens mor,
Nina Sörensen, bodde kvar i huset på somrarna ända till sin död 1925, då hus och tomt såldes till en
lantbrukare Norberg.
Villa Viken från sydöst
Beskrivning 2011
Huset uppfört i 2 våningar med oregelbunden plan, byggnaden består av en åttkantig del som är ett
gammalt pumphus från Tunadal, till denna finns en utbyggd huskropp med idag inbyggd veranda.
Fasaderna med gulmålad locklistpanel. Hörnen är markerade med vitmålade trälister. Varierande
fönsterutformning. I det gamla pumphuset sitter stående sexluftsfönster, i verandadelen sitter en typ
av jugendfönster med tre till fyra lufter, på baksidan finns ett kvadratiskt nioluftsfönster, ett vågrätt
högt smalt fönster och ett kvadratiskt enluftsfönster på bottenvåningen. På ena kortsidan sitter ett
sexluftsfönster på andra våningen och ett kvadratiskt enluftsfönster på bottenvåningen. Valmat tak
på åttkantig utbyggnad, sadeltak på utbyggnaden och pulpettak på inbyggd veranda. Materialet är
svart korrugerat plåttak. Under plåten ligger tjärad takpapp. Skorstenen är murad i rött tegel.
Takfoten kragar ut en bit över fasadlivet, enkla taktassar dekorerar det utstickande gulmålade
undertaket.
Tornvillan
Tomten Korsta 7:67, Tornvillan, som ligger en bit bortom det övriga området i nordväst anses ha
uppförts omkring år 1900 under grosshandlare Johan Larssons ägarskap. Denne hade köpt tomten av
handlanden Anders Öfverström. Efter Larsson blev Johan Lindblom och från 1920-1929 konsul Knut
Wikberg ägare. Under hans tid kallades huset för Ellensberg efter hans hustru Ellen.
Tornvillan från söder
Beskrivning 2011
Huset uppfört i en och en halv våning med ett utskjutande mittparti. Huvudbyggnaden har efter
ombyggnader i omgångar (när är oklart) blivit något av en korsplan. Den är i sin tur ihopbyggd med
en lägre kvadratisk byggnad med platt tak, troligen någon gång på 1970-talet. (Troligen har det varit
en öppen veranda på framsidan men som nu är helt inbyggd och isolerad med fönster runt om, på
motsatta sida är trappan mellan våningsplanen belägen.) Fasader med liggande träpanel på husets
mittparti i övrigt stående träpanel. Fasaderna är målade i en grå kulör med vitmålade knutar, takfot,
sockellist och andra detaljer. All panel är utbytt i modern tid och troligt i samband med isolering.
Varierande storlekar och utformning på moderna fönster (övervägande tvåluftsfönster) med
vitmålade bågar och med enkla, släta vitmålade foder. Sadeltak täckt med svartmålad falsad plåt
med plåtarna lagda parallellt och plåtinklädda skorstenar. Uppbyggd takkupa, för den inre trappan,
med liggande träpanel och sadeltak belagd med plåt samt ett åttkantigt torn med stående träpanel
och fönster åt alla håll också det belagt med svartmålad plåt. Utskjutande takfot med utsnidade
taktassar.
Inventeringen 1989 - utlåtandet
Sundsvalls museum ansåg i sin inventering 1989 att Petersviksområdet utgör ett välbehövligt
komplement till en tätbebyggd stadskärna som Sundsvalls stenstad. Den slutliga bedömningen
resulterade i, att av det ursprungliga sommarbostadsområdets nio villor, ansågs tre stycken Kaptensudden, Solbacken och Grankulla - ha ett mycket stort kulturhistoriskt egenvärde. Tre av dem
- Skogshyddan, Hållnäs och Granli – bedömdes ha stort kulturhistoriskt värde. Thurebo, med många
ombyggnader, ansågs ha ett historiskt värde för området som helhet, och det gamla pumphuset, Villa
Viken, ett historiskt värde med anknytning till sågverksepokens och stadens historia.
Trädgårdsmästarbostaden, bedömdes helt sakna kulturhistoriskt värde. Tornvillan förekommer inte i
det avslutande bedömningsavsnittet, kanske ansågs den inte ha något värde.
Kartbild ur inventeringen 1989 där svartmarkerade byggnader ansågs ha ett mycket stort kulturhistoriskt värde
Sundsvalls kommuns Kulturmiljöinventering
Kommunens Kulturmiljöinventering, tryckt 1999, som samlat alla områden med kulturhistoriska
värden inom kommunen, och syftar till att identifiera och beskriva, samt klassificera kulturhistoriska
och tidstypiska bebyggelsemiljöer och byggnader, hänvisar till Sundsvalls museums inventering 1989
och beskriver Petersvik:
Petersvik är beläget på udden mellan Tunadals hamn i norr och Killingholmen i söder, och har ett
byggnadsbestånd som utgörs av exklusiva sommarvillor i trä. Genom hela miljön sträcker sig
Granlivägen med bebyggelse på båda sidor. De gamla villorna från sekelskiftet är uppförda i trä med
panelade fasader och har en arkitektur med drag från schweizerstil, jugend och nationalromantik.
Gemensamt för dessa är den rikliga snickarglädjen och verandorna. Vissa villor är något avsides
belägna från vägen och ligger sommartid dolda i vegetationen. Mycket har genom årens lopp
förändrats i Petersvik, många villor har blivit om- och tillbyggda och i den södra delen har ett flertall
villor rivits. Trots detta har miljön kvar sin ursprungliga grundkaraktär.
Den bedömning som sedan görs lyder:
Förutom att flera villor har ett arkitektoniskt egenvärde skall miljön betraktas utifrån en helhet där
varje felaktigt ingrepp kan påverka helhetsupplevelsen. Det är därför viktigt att bebyggelsen bevaras i
ursprungligt skick med ursprungliga material och traditionell färgsättning med milda, ljusa
linoljefärger. Norra och Södra sommarstigen är inte med för bevarandet i kulturmiljöinventeringen.
Utsnitt ur fördjupad översiktplan för Korsta-Petersvik 1993
Man kan säga att detta var den samlade inställningen som låg till grund för den fördjupade
översiktsplanen 1993. Här avgränsades Petersvik mellan två industriomården, den förväntade
utbyggnaden av SCA Ortvikens pappersbruk där gränsen drogs strax väster om Kaptensuddens
fastighet och Tunadalshamnens förlängning söderut med utbyggnad av Korstas värmeverk. Två
trädridåer ansågs skydda Petersviks relativa orördhet, naturen och villornas strandkontakt blev med
tiden ännu exklusivare i en alltmer industriellt utvecklad kust norr och söder om staden. Området
bedömdes som friluftsområde med anläggningar/kulturmiljö i planen. Sex av de sju fastigheterna
finns inom det område som i den fördjupade översiktsplanen 1993, bedömdes vara kulturhistoriskt
intressanta och därför bevarandevärda.
Analys 2012
Den då gällande kartan vid tiden för inventeringen utförd av Sundsvalls museum
Petersvik utgör en av de sista resterna av en naturlig strandremsa, som kusten både norr och söder
om staden Sundsvall uppvisar. Övriga delar utgörs framför allt av industrianläggningar, rester av äldre
industrietableringar eller i modern tid försedd med nyare bebyggelse. Området avgränsas i söder av
SCA:ägda Ortvikens pappersbruk och i norr av Korstaverkets fjärrvärmeverk, ägt av Sundsvalls
kommun, samt längre norrut Tunadals sågverksområde, likaså SCA ägt.
Petersvik är i sin skapelse helt en produkt av sågverksepokens utveckling. Det har förblivit inklämt
som en ganska okänd idyll mellan olika industriverksamheter utmed kusten i 125 år. Då som ett
reservat för friluftsliv och avkoppling från stadens larm och vardagens bekymmer, men samtidigt en
spegel av det då moderna livets aktuella behov och idéer. Petersvik utgör därför ett av många
områden i landet där sommarvillor byggdes under decennierna kring sekelskiftet 1900.
I en nationell jämförelse beträffande sommarvillor som idag är byggnadsminnen, återfinns 27
anläggningar, samt 13 byggnader, till stor del samma som anläggningarna. Söker man på
sommarvillor i Västernorrland utan skydd från 3 Kapitlet i Kulturminneslagen får man 0 träffar.
Vid en genomgång utgör de skyddade byggnaderna några olika kategorier. Många är hus efter kända
personer, solitärer som återfinns i inlandet, bl. a. läkarvillan i Åre och Wilhelm Petterson Bergers hus
Sommarhagen i Östersund, Alice Tegnérs sommarhus Villa Sola i Nässjö kommun; andra solitärer som
Eva Bonniers sommarhus Villa Jungfruberget på Dalarö, Ernst Thiels sommarhus Villa Bikupan i Nacka
kommun, direktör Setterwalls villa i samma kommun. Några äldre hus från 1700-talet, såsom
Linnehuset i Sävja, Uppsala, Katthammars på Gotland och lantstället Stora Nyckelviken i Nacka
kommun. Här finns också några modernare sommarhus ritade och bebodda av upphovsmännen –
Gunnar Asplunds sommarvilla i Nynäshamns kommun och Bruno Mattssons sommarhus utanför
Halmstad.
De miljöer med sommarvillor, som liknar Petersviksområdet tids- och idémässigt utgörs främst av hus
i bl.a. Borgholm på Öland. Under 1800-talets senare del fick Borgholm allt större betydelse som badoch kurort. Bl. a. byggdes societetshus, badrestaurang och kall- och varmbadhus. Idag är alla dessa
publika byggnader försvunna. Men ett antal sommarvillor finns dock kvar, varav tre är byggnadsminnen.
Lidingö har två sommarvillor skyddade som byggnadsminnen. Villa Finedal, byggd 1886 för
artillerifyrverkaren A R Törner nära Stockbysjön och Kottlasjön, är ett representativt exempel på det
sena 1800-talets schweizerstil. Villa Högudden uppfördes ursprungligen 1876 som sommarnöje av
stadsmäklaren Magnus Neijber.
Flera enstaka solitärer har bevarats som byggnadsminnen, men få miljöer. Dock kan man urskilja
flera delar av områden som har en liknande välbevarad status som Petersvik. Ur ett sådant
perspektiv är inte Petersvik unikt.
Den 1993 år fastställda utarbetade fördjupade översiktsplanen, liksom senare kommunens kulturmiljöinventering, tog fasta på det historiska arvet, inte minst som en del av det industrihistoriska
Sundsvall, och lyfte fram Petersviks kulturhistoriska värden. Det har hittills varit ett tillräckligt skydd
för bevarandet i området. Det formella skyddet har dock i praktiken varit svagt. Det är i sig naturligt
att den industriella utvecklingen fortgår och att dagens behov av marken kopplas till framtida
möjligheter. I och med nya satsningar på en kombiterminal för sjöfart och järnväg, kallad Sundsvalls
logistikpark, har Sundsvalls kommun dock valt en annan väg för hela Petersviksområdet, som genom
den planerade ombyggnaden försvinner helt.
Debatten har lokalt varit både högljudd och hård. Som en sista åtgärd har det därför väckts fråga om
byggnadsminnesförklaring. Det har skett många gånger i Sverige under de senaste decennierna. En
sådan åtgärd uppfyller dock sällan kriterierna på långsiktighet för bevarandet. Antingen är det emot
ägarnas uttalade vilja, eller andra samhälleliga intressens vilja i olika sakfrågor.
Petersviksområdet har dock betydande kulturhistoriska värden, inte minst som del av ett industriellt
utvecklingsskede i Sundsvalls historia, vilket sträckte sig långt utöver det regionala och nationella
perspektivet. Den industriella historien i Sundsvallsdistriktet har dock kännetecknats av stark
förändring, ett av de tidigaste resultaten var nedmontering och försäljning av sågverkens maskinella
utrustning. Kvar blev byggnadsrester som med tiden rivits eller byggts om för att ersättas av andra
aktiviteter på platsen.
I sin inventering 1989 fastslog Sundsvalls museum att endast tre av de nio fastigheterna har ett stort
kulturhistoriskt värde - Solbacken, Kaptensudden och Grankulla, övriga klassades i en lägre skala.
Redan här ser vi att urvalet starkt begränsades och det representerar naturligtvis sin tids värderingsgrunder. Man såg nog mer till enskilda byggnader än miljön som helhet.
Men samhällets syn på bevarande har över tid förändrats. Även om Kulturminneslagens 3 kap anger
att endast synnerligen märkliga byggnader eller ingående i ett bebyggelseområde av sådan art, ska
förklaras som byggnadsminnen, har önskemålet att bevarandet ska representera ett mer
demokratiskt brett urval av byggnader och miljöer, som speglar en mer allmänt upplevd svensk
historia, vuxit fram. Det inriktningsdokument som Riksantikvarieämbetet utarbetat ger helt andra
förutsättningar för arbetet med byggnadsminnen idag än de förhållanden som rådde vid tiden för
museets inventering 1989. Petersviksområdet kan inte motiveras för bevarande enligt KML i ett
sådant perspektiv.
Vidare har uppfattningen att mer fokusera på berättelserna och tolkningen av de fasta lämningarna
markerats på ett nationellt plan. Detta för att bredda synen på historien så att kulturmiljöarbetet
omfattar alla. Inte minst gäller det att lyfta de perspektiv, berättelser och människor, som har fått stå
utanför den nationella historieskrivningen. Inte heller ur detta perspektiv kan Petersvik motiveras för
en byggnadsminnesförklaring.
Till sist understryks vikten av tillgänglighet till ett byggnadsminne. Petersvik har aldrig varit ett
tillgängligt område, de privata sommarvillorna har naturligtvis inte uppförts för ett sådant syfte,
snarare tvärtom. Att så skulle bli fallet i framtiden är förmodligen inte heller tänkbart, men definitivt
ett krav om de ska bevaras. Hur det skulle gå till kan förmodligen endast diskuteras i samråd ägare
och myndighet emellan innan ett beslut kan tas.
Återstår då det regionala perspektivet, det är länsstyrelsen som själv avgör vad som är av vikt i den
egna regionen, inte Riksantikvarieämbetet eller politikerna i riksdagen. Eftersom det finns bevarade
solitärer över landet kan möjligen kvoten sommarvillor, som del av en gemensam svensk
byggnadshistoria, sägas vara fylld. Miljöerna som del av helheter finns också bevarade, men inte som
byggnadsminnen, utan genom kommunala ställningstaganden enligt PBL. Om nu det nationella
perspektivet mer ligger på en regional nivå bör man titta närmare på det enskilda området Petersvik i
Västernorrland.
Sundsvalls museums bedömning var relevant 1989 och torde vara det än idag. Resultatet av denna
bedömning tog sig uttryck i en kommunalt uttalad bevarandeambition enligt PBL, inte någon
byggnadsminnesförklaring. Det var en bedömning utifrån ett lokalt/regionalt bevarandeperspektiv
snarare än att försöka klassificera Petersviks enstaka byggander, som tillhöriga landets mest unika
byggander eller en bebyggelsemiljö av sådant slag. Det var ett klokt val. Det tog också fasta på de
ambitioner och idéer som låg bakom både framtagandet av PBL och KML. Där KML inte räckte till
möjliggjorde PBL att större områden och fler byggnader och miljöer kunde bevaras på en ekonomiskt
rimlig basis, samtidigt som ägarna fick en större frihet till utveckling av både enskilda hus och hela
miljöer. Jag kan idag bara konstatera att en sådan lösning fortsatt är den bästa för ett område av
Petersviks karaktär. Fastigheterna i området kan inte räknas till ett nationellt betydande arv, vare sig
i det tidigare perspektivet kring 1990 eller i det nuvarande. Men dess andel av berättelsen om
Sundsvallsdistriktets framväxt och stadens Sundsvalls historia är viktig. Någon måste göra den
rättvisa. Den är värd att förmedla, inte bara lokalt/regionalt utan också på ett nationellt plan. Men
ansvaret för detta är som tidigare mer ett kommunalt ansvar än ett statligt.
Anders Stjernberg
Sundsvall 2012-01-10
Bilaga.
Kulturhistorisk bedömning av Sundsvalls museum 1989
Vid den sydliga delen av Granlivägen finns ingenting av kulturhistoriskt värde bevarat. De
bevaransvärda byggnaderna ligger alla samlade vid Granlivägens norra del, i ett område
väl avgränsat från fabriken genom en skogsdunge.
Det första huset på höger hand är Kaptensudden. Huset ligger ganska nära vattnet och från vägen
syns ingenting annat än grinden och en grusgång som försvinner in bland träden. Husets
kulturhistoriska värde är höjt över alla tvivel. Som exempel på tidens träarkitektur med påkostade,
dekorativa detaljer, verandor, torn, vindflöjel, invändiga takmålningar och kakelugnar, är det
enastående i Sundsvall . Till det kulturhistoriska värdet räknas också dess utsökta läge på en
udde där havet bildar gräns för trädgården och den ångbåtsbrygga med badhus, som var vanlig vid
finare hus t ex i Stockholms skärgård, men inte har någon make här.
Badhuset är i sig själv också ett utsökt exempel på sekelskiftets "snickarglädje". Ett ytterligare bidrag
till det kulturhistoriska värdet är husets kända historia med kaptenen, husets far, som verkligen
använde sin ångbåtsbrygga och lät sig hämtas och avlämnas, på väg från och till sitt arbete i staden,
av den ångbåt som gick i trafik och släppte av andra passagerare vid den allmänna bryggan hundra
meter längre norrut. Huset var i familjens ägo från 1892 till 1977. Henrik Cornell,
känd konsthistoriker, bodde i huset i nästan hela sitt liv och har i sina memoarer på flera ställen
skildrat livet i sommarvillan.
Skogshyddan, mittemot Kaptensuddens grind, byggdes också någon gång på 1890-talet och är i allt
väsentligt bevarad. En förändring av verandan på sjösidan har uppenbarligen skett, sannolikt på
1910- eller -20-talet och troligen har utbyggnaden över balkongen också kommit till då. Panelen på
huset är ursprunglig, alla fönster är ursprungliga, rumsindelningen är oförändrad med undantag för
någon liten förändring vid skafferi och serveringsrum.
Nästa hus vid Granlivägen är Villa Solbacken som är byggd i två etapper. Det byggdes ca 1887 och
byggdes om 1904. Huset är idag ett av de bäst bevarade exemplen på sekelskiftets sommarvillor som
finns i trakten. En stor glasveranda finns och även en öppen veranda med utsikt mot havet. Huset har
alltid använts som sommarvilla och fungerar fortfarande på samma sätt. De enda förändringar som
gjorts i huset sedan 1904 är att köksinredningen byttes ut på 40-talet, en dörr från köket mot hallen
togs upp genom det ursprungliga skafferiet på 50-talet och att den utsprungliga järnkaminena i
hallen byttes mot en öppen spis. Huset är dessutom väl underhållet och har till skillnad från många
av de övriga fortfarande en trädgård med prunkande blomsterrabatter.
Grankulla, nordväst om Solbacken, är ett mycket karaktäristiskt exempel på den nationalromantiska
stilen i Sverige 1909. Både exteriör och interiör kan kännas igen från blyertsskisser i Bygg-Olles
efterlämnade arkiv. De förändringar som skett är att ett modernt kök inreddes för några år sedan, ett
vindfång byggdes in i, den tidigare öppna, verandan framför ytterdörren och försågs med en modern
ytterdörr. Den ursprungliga, bruna fasadfärgen har ersatts med grå färg och taket har täckts med
modernt material. Alla fönster och dörrar i huset finns kvar från 1909. Glasveranda och öppna
verandor är bevarade och väl underhållna. Invändigt finns alla snickerier, alla kakelugnar och alla golv
och tak bevarade. Av speciellt intresse i detta hus är ett
tak och en spis, som är målade av konstnären Carl Gunne, son i huset 1909.
Mittemot Solbacken och Grankulla ligger Hållnäs med en stor tomt som sträcker sig ner till havet.
Den ägogräns, som i realiteten finns mellan strandremsan, som idag ägs av SCA, och Hållnäs tomt, är
inte markerad. Hållnäs moderniserades invändigt för några år sedan. Exteriört är det bevarat med
undantag för taket, som är klätt med korrugerad plåt. på Hållnäs finns också kullstugan och två
andra, ursprungliga småhus kvar.
Nästa hus utmed Granlivägen är Thurebo, som genomgått en ganska omfattande modernisering.
Thurebo kan inte, som enskild byggnad, anses ha något kulturhistoriskt värde men som en del i
Petersviksområdet och dess historia har det betydelse för helheten och är därför, även det, värt att
bevaras.
Mellan Thurebo och Granli, nere vid stranden, ligger det gamla trädgårdsmästarhuset som är
ombyggt och påbyggt så att ingenting av det ursprungliga huset är synligt.
På Granli finns bostadshuset nästan helt oförändrat kvar. Ett utbytt balkongräcke och olämpligt
takmaterial är de exteriöra förändringarna. Även invändigt är det mesta oförändrat men på tomten
har stora förändringar skett med nya byggnader framför det ursprungliga huset.
Längst upp i norr, nere vid vattnet, ligger fortfarande det gamla pumphuset som Christer Sörensen
fick från Tunadals sågverk. Något kulturhistoriskt värde, jämförbart med Solbackens
och Kaptensuddens, har denna byggnad naturligtvis inte men med sin anknytning till Tunadals
sågverk och "Timmerhästens" uppfinnare, liksom till hans son, konstnären till Stora Torgets Gustav
Adolfstaty, har även denna, lilla lustiga, byggnad ett visst historiskt värde för sundsvallsdistriktet.
Slutresultatet av denna inventering blir alltså att av de nio hus som ingick i det ursprungliga
sommarbostadsområdet är det tre stycken: Kaptensudden, Solbacken och Grankulla som har ett
mycket stort kulturhistoriskt egenvärde. Tre av dem: Skogshyddan, Hållnäs och Granli har stort
kulturhistoriskt värde.
Thurebo har, trots ombyggnader, ett historiskt värde för området som helhet och det gamla
pumphuset, Villa Viken, har ett historiskt värde med anknytning till sågverksepokens och
stadens historia.
Det återstår alltså ett hus[ trädgårdsmästarbostaden, som helt saknar kulturhistoriskt värde. Alla
husen har anknytning till kända personer i stadens historia . Hela miljön med stora, delvis
skogbevuxna, trädgårdar och gles, omväxlande bebyggelse i en havsvik, utgör ett välbehövligt
komplement till en tätbebyggd stadskärna som Sundsvalls stenstad.