Vattenfakta
Det vatten som du använde i morse är samma vatten som vikingarna seglade och badade i.
Hur mycket vatten finns det på jordklotet?
Det finns totalt cirka 1400 miljoner kubikkilometer vatten på jordklotet. Av allt vatten är ungefär 97
procent saltvatten, resten är sötvatten. Det mesta sötvattnet är bundet i Antarktis och Grönlands isar.
Vattenkemi
Vatten heter H2O på kemispråket. En vattenmolekyl består av två väteatomer och en syreatom.
Vattenmolekylen har en sida som är positivt laddad och en som är negativt laddad. Vattenmolekylerna
tycker om varandra, deras positiva och negativa laddningar dras tillvarandra.
Visste du att ett glas vatten innehåller ca 5000000000000000000000000 (24 st nollor) stycken
vattenmolekyler!
Visste du att allt vatten som finns på jordklotet ingår i ett evigt kretslopp?
Vattnet tar inte slut och det bildas inget nytt vatten på jorden. Det är samma vatten som dinosaurierna
drack för flera miljoner år sedan.
Vattnet är i ständig rörelse. När det är varmt och solen skiner avdunstar vatten från växter, hav och
sjöar, vi kallar det för vattenånga. Vattnets ånga stiger upp i luften och formas till moln. Kylan i
atmosfären får molnen att släppa ifrån sig vattendroppar i form av regn eller snö så fortsätter vattnet
sitt eviga kretslopp.
Om vi är rädda om vattnet och inte smutsar ner det, kommer vi att kunna använda vattnet i framtiden.
Hur gör man då?
Reningsverk
De flesta svenska reningsverk innehåller tre steg: ett mekaniskt, ett biologiskt och ett kemiskt steg.
Det första mekaniska steget tar bort partiklar. Det sker genom ett galler, som tar bort t ex toapapper,
ett sandfång som tar bort sand och grus, och genom en sedimentationsdamm där mindre partiklar kan
sjunka till botten för att sedan tas bort.
I det andra biologiska steget bryts organiska ämnen i vattnet ner och blir till koldioxid och vatten.
Nedbrytningen sker med hjälp av mikroorganismer som "äter upp" de organiska ämnena. Kvar blir ett
slam som består av döda mikroorganismer och material som ännu ej brutits ned. Slammet tillåts
sedimentera i en bassäng, och avskiljs därefter. En del av slammet förs tillbaka in i bioreningssteget. På
senare år har man också börjat införa särskilda åtgärder för att öka reningen av näringsämnet kväve i
det biologiska steget. Det görs genom att låta en del av den biologiska reningsbassängen vara syrefri.
Där omvandlar särskilda bakterier det kväve som är löst i vattnet, i form av nitrat, till kvävgas.
Kvävgasen avgår till luften, som består till 78% av kväve.
Ett kemiskt reningssteg är det tredje steget. Där tas näringsämnet fosfor bort genom att det får reagera
med aluminium- eller järnjoner. Fällningen avskiljs. Det renade avloppsvattnet leds ut i ett närbeläget
vattendrag, till en sjö eller till havet.
Det finns drygt 400 kommunala reningsverk i Sverige. Dessutom finns det utanför tätorterna privata
avloppsanläggningar för hushåll som inte är anslutna till kommunala reningsverk.
Avfall och vatten
På deponin lägger man avfall som ska ligger där för all framtid. Området måste vara noggrant utvalt så
att förorenat vatten (lakvatten) från deponin inte skall kunna sprida sig till grundvatten och omgivande
vattendrag. Lakvattnet ska uppsamlas och renas.
När en deponi är full måste verksamheten avslutas så att området smälter in i landskapet så bra som
möjligt. Deponin måste först täckas med något som hindrar regnvatten att tränga ner i avfallet så att
mängden lakvatten minimeras. Sedan skall det på ett jordlager och planteras.
Vatten och mat
Lantbrukaren är helt beroende av vatten för att kunna odla säd och andra grödor, men också för att
kunna ge djuren att dricka. Det behövs regn på våren och sommaren för att säden ska gro och växa.
Men när det sedan är dags att skörda måste det vara torrt dels för att det ska gå att skörda och dels för
att säden eller höet inte ska mögla.
För att det ska växa bra behövs inte bara vatten och sol. Det behövs näring också. Genom att gödsla
åkermarken med antingen stallgödsel eller konstgödsel tillför lantbrukaren näringsämnen såsom kväve
och fosfor till jorden. Näringsämnena tas upp av växterna, men de rör sig också lätt i marken och en del
kan på så vis följa med mark- och grundvattnet för att så småningom nå vattendrag, sjöar och hav. Det
här är ett problem, som kallas övergödning och som har uppmärksammats mycket under de senaste
åren då det visat sig att sjöar växer igen och att det bildas syrefattiga bottnar i både sjöar och hav.
Övergödning beror inte bara på läckage av näringsämnen från åkermark, utan också på utsläpp från
reningsverk, på att avlopp från hus rinner ut i sjöar och vattendrag och på föroreningar från luften. En
del näringsämnen läcker även ut från skogsmark.
Det finns mycket att göra för att förhindra att näringsämnen når sjöar och hav. För lantbrukets del
försöker man att undvika att gödsla mer än vad växterna tar upp och man ser till att bara sprida gödsel
under den tid på året när det växer. Många lantbrukare anlägger också kantzoner, som är en minst sex
meter bred odlingsfri zon längs med åar och andra vattendrag.
Hur får man vatten till husen?
Vattentorn
Till hushållen
Ett vattentorn har två funktioner. Den första är att ge tillräckligt högt tryck i vattenledningarna.
Vattentornet måste vara högre än översta våningen i det högsta huset, för att vattnet ska orka upp. Den
andra funktionen är att vara ett lager för vatten. Användningen av vatten varierar under dygnet. Ibland
går det åt lite vatten och ibland mycket. Då är det bra att ha ett stort lager att ta av.
Det finns många storlekar på vattentorn. De kan rymma allt från några hundra kubikmeter upp till över
10 000 kubikmeter (10 miljoner liter). Det vanligaste är nog att ett vattentorn rymmer några tusen
kubikmeter.
Vatten och skog
När skogen tas bort minskar avdunstningen, eftersom regnet inte fastnar längre på träden och träden
tar inte längre upp vatten ur marken för att avge det till luften. I och med att avdunstningen minskar
stiger grundvattnet (ibland blir marken till och med ’vattensjuk’) och mer vatten rinner till bäcken.
Vatten utanför staden
Hus på glesbygden har ofta sin egen vattenförsörjning.
I löst material (som sand eller grus) gräver man en brunn, i fast berg borrar man däremot en brunn.
Grävda brunnar tätas med stora cementringar som utgör brunnens väggar, och ett cementlock tätar
uppåt vid markytan (så att inte föroreningar kommer in uppifrån).
Man kan också slå ner ett stålrör i jorden och spola bort jorden inuti röret med vatten.
För att anlägga bergbrunnar borras ett hål ner genom berggrunden. Stendammet blåses eller spolas
bort från hålet. Ett stålrör tätar passagen genom jorden ner till berget.
En borrad brunn är i allmänhet mycket djupare (upp till ungefär 70 m) än en grävd brunn (några
meter).