Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning
Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning arbetsgruppens rapport Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 1(96) Innehåll Förord 5 Författare 5 1 Inledning 7 2 Skogsägarens målsättningar och mångbruk av skogen 7 2.1 Olika mål för skogsägandet 8 2.2 Mångbruk av skog 8 2.2.1. Skogsvård på beståndsnivå 9 2.2.2 Viktiga strukturdrag och nyckelbiotoper för viltet 9 2.2.3 Blåbärsris 10 2.2.4 Viltbuskage 11 2.2.5 Skötsel av kycklingmiljöer och kantzoner 13 2.3. Behandling av skog på spelplatser för tjäder och orre 16 2.3.1 Tjäderns spelområde, spelplats och spelcentrum 16 2.3.2 Behandling av skogen på ett tjäderspelsområde 17 2.3.3 Skogsvårdsrekommendationer för tjäderspelplatser 18 3 Trädslagen, viltarterna och valet av skogsvårdsmodell 21 3.1 Trädslag 22 3.1.1 Björk 22 3.1.2 Gråal och klibbal 23 3.1.3. Gran 24 3.1.4 Tall 24 3.1.5. Asp 25 3.1.6 Lärk 25 3.1.7. Övriga lövträd 25 3.2 Viltarter och särskilt gynnande av vilt 26 3.3 Lik- och olikåldrig skog 26 3.3.1 Beskrivning av principerna ur viltvårdssynpunkt 26 3.4 Älgskador 27 Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 2(96) 4 Skötsel av likåldrig skog 28 4.1 Beslut om skogsförnyelse 28 4.1.1 Förnyelsetidpunkt och omloppstid 29 4.1.2 Avgränsning av förnyelseytor 30 4.2 Förnyelse av skog 31 4.2.1 Förnyelse med blandmetoder 31 4.2.2 Planering av den tidiga röjningen 32 4.2.3 Tidig röjning enligt huvudträdslag 33 4.3 Äldre plantbestånd 34 4.3.1 Planering av plantskogsgallring 34 4.4 Ung gallringsskog 36 4.4.1 Planering av första gallringen 37 4.5 Äldre gallringsskog 39 4.6 Tvåskiktade skogar 40 4.6.1 Tvåskiktad gran-björkblandskog 40 4.6.2 Tvåskiktad tall-granblandskog 40 5 Skötsel av olikåldrig skog 41 5.1 Strukturdrag 41 5.2 Skötsel- och avverkningsmetoder 41 5.2.1 Plockhuggning 42 5.2.2 Luckhuggning 44 5.3 Skötsel och omloppstid 45 5.3.1 Talldominerad skog 46 5.3.2 Grandominerad skog 47 5.3.3 Lövträdsdominerad skog 47 5.4 Övergången från likåldrig skog 47 6 Beskrivning av skogsvårdsmetoderna 47 6.1 Skogsförnyelse 47 6.1.1 Förberedelser på förnyelseytan 47 6.1.2 Metoder för förnyelseavverkning 48 Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 3(96) 6.1.3 Tillvaratagande av grot på förnyelseytor 49 6.1.4 Stubbrytning på förnyelseavverkade områden 50 6.1.5. Hyggesbränning 50 6.1.6 Markberedningsmetoder 50 6.1.7 Skogsodlingsmetoder 51 6.2 Plantskogsvård 52 6.2.1 Tidig röjning 52 6.2.2 Plantskogsgallring 52 6.3 Gallringsavverkningar 54 6.3.1 Förhandsröjning 54 6.3.2 Metoder för gallringsavverkning 56 6.3.3 Gallringsavverkning 57 6.3.4 Tillvaratagande av energived i gallringsskog 58 6.4 Gödsling 60 6.5 Reglering av vattenhushållningen 60 6.5.1 Iståndsättningsdikning 60 6.5.2 Våtmarker och andra vattenskyddskonstruktioner 62 6.5.3 Skötsel av övergångszoner som angränsar mot vattendrag 62 6.5.4 Restaurering 64 6.6 Underhåll av skogsbilvägar 65 6.7 Stamkvistning 66 6.8 Åkerbeskogning 66 6.8.1 Beskogningsmetoder 68 6.8.2 Trädslagsval vid åkerbeskogning 69 6.9 Planebeteckningarnas inverkan på den viltvårdsinriktade skogsskötseln 69 7 Mångfalden i skogsnaturen 70 7.1 Naturvårdsträd 70 7.2 Naturvård 73 7.3 Värdefulla livsmiljöer 73 7.4 Vårdbiotoper och kulturarvet 76 7.4.1 Vårdbiotoper 76 Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 4(96) 7.4.2 Kulturarvet 78 7.5 Skogslandskapet 78 7.5.1 Landskapsvården vid skötsel av likåldriga och olikåldriga bestånd 79 8 Mångbruk av skogen 80 8.1 Rekreation och välbefinnande 80 8.2 Insamling av naturprodukter 80 8.3 Vilt- och vildmarksturism 81 Bilagor 82 Blaga1 Mänty-Kuusisekoituksen talousvaikutukset – MOTTI simulointi 82 Bilaga 2 Ennakkoraivauksen kokonaistaloudellinen perustelu, Metsätehon raportti 187. 83 Ordlista 86 Litteratur 88 Litteratur enligt ämnesområde 88 1.Varvikot (mustikka) 88 2 Avainympäristöt Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 2.1 Korvet Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 2.2 Vaihettumisvyöhykkeet Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 3 Alikasvos ja tiheiköt Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 4 Sekametsäisyys Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 5 Talviravinto Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 5.1 Teerikoivikot Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 5.2 Pyylepikot Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 5.3 Metson hakomispuut Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 5.4 Metsohaavat Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 6 Avohakkuut, myyrät & pedot Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 7 Ojitus Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 8 Pienet aukot Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 9 Metson soidinmetsät Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. 10 Muut Virhe. Kirjanmerkkiä ei ole määritetty. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 5(96) Förord Syftet med den här rapporten är att göra en sammanställning av de nyaste forskningsresultaten och erfarenheterna från praktiken beträffande hur man bäst kan ta viltet i beaktande i skogsbruket. Utgående från den här kunskapen presenteras slutsatser rörande vilka frågor som bör beaktas i ett viltvårdsinriktat skogsbruk. Rapporten kompletterar och uppdaterar den information som finns i gällande rekommendationer, dvs. Råd i god skogsvård 2006, Råd i god skogsvård på torvmarker 2008 samt Uttag och produktion av energived 2010. Rapporten beaktar de möjligheter och begränsningar som ändringarna i skoglagen som träder i kraft år 2014 innebär. Ett viltvårdsinriktat skogsbruk definieras här som en sådan verksamhet som bevarar och förbättrar viltets livsmiljöer i samband med skogsvårdsåtgärder. Rapporten utgör i sig inte en officiell rekommendation för viltvårdsinriktat skogsbruk, utan, som namnet anger, en rapport avgiven av arbetsgruppen för råd i viltvårdsinriktat skogsbruk. Den innehåller en kunskaps- och erfarenhetsmässig grund som kan utnyttjas i samband med att skogsvårdsrekommendationerna uppdateras. Kapitlen utgör i viss mån självständiga delar vilket gör att en viss upprepning kan förekomma mellan de olika kapitlen. Rapporten är avsedd att fungera som ett referens- och kunskapsunderlag för produktion av material som stöd för skogsvårdsrådgivningen. De olika kapitlen innehåller i regel en allmän beskrivning av den i frågavarande metoden eller problematiken samt korta utdrag ur de gällande rekommendationerna. Dessutom presenteras nya forskningsrön tillsammans med källhänvisningar och också i vissa fall de praktiska erfarenheter som står som grund för arbetsgruppens synpunkter. Slutsatserna är ett resultat av diskussioner inom arbetsgruppen och av kommentarer som inhämtats från annat håll. Författare Denna rapport har beretts av arbetsgruppen för råd i viltvårdsinriktat skogsbruk. Gruppen har bearbetat rapporten under sina möten och kommenterat den under arbetets gång. Arbetet har försiggått parallellt med arbetet med att förnya skogsvårdsrekommendationerna och gruppen har haft representation i också i denna arbetsgrupp. Arbetsgruppen för råd i viltvårdsinriktat skogsbruk har under sina möten i sin tur hört experter från arbetsgruppen för förnyelse av skogsvårdsrekommendationerna och också andra typer av informationsutbyte har förekommit. Arbetet har letts av Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio och Finlands viltcentral. Arbetsgruppens arbete har finansierats med jord- och skogsbruksministeriets viltvårdsavgifter. Arbetsgruppens sammansättning Marko Svensberg, Finlands viltcentral Arto Marjakangas, Finlands viltcentral Timo Eskola, Forststyrelsen Janne Miettinen, Skogsforskningsinstitutet Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport Jarkko Nurmi, Finlands viltcentral Pekka Helle, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet Lauri Saaristo, Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio Maria Lindén, Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio Airi Matila, Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio Arbetsgruppen intervjuade och involverade också följande experter från Tapio: Arto Koistinen, Johnny Sved, Kalle Vanhatalo och Jukka-Pekka Luiro. Under arbetets gång har också följande personer och grupper bidragit med värdefulla kommentarer: Antti Maukonen, Ahti Putaala, Arto Pummila, Forststyrelsen Heli Siitari och Kimmo Härjämäki, Natur- och viltvårdsstiftelsen Panu Kunttu, WWF Finland Petri Keto-Tokoi, Tampereen ammattikorkeakoulu Risto Sulkava, Finlands naturskyddsförbund Saija Kuusela, Finlands miljöcentral Auvo Heikkilä, Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK Markus Peltola, Skogsägarnas förbund Ari Nikkola, Finlands Skogscentral, offentliga tjänster Timo Niemelä, Mikael Wikström, Antti Impola, Finlands viltcentral Pentti Valkeajärvi, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet Teuvo Eskola Finlands viltcentral: Jaktchefer ja viltplanerare, medlemmar i Metsoparlamentti Pärmbild ,Timo Eskola. 6(96) Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 7(96) 1 Inledning Uppdraget för arbetsgruppen för råd i viltvårdsinriktat skogsbruk är att sammanställa en rapport över forskningsresultaten och erfarenheterna från praktiken (”expertbedömningar”), inkluderande källhänvisningar. I rapporten ingår också bedömningar av osäkerhetsfaktorer och risker - också i grafisk form - beträffande den insamlade informationen. Rapporten behandlar de viktigaste skogslevande viltarterna (skogshönsfåglar, sädgås, morkulla, skogshare, älg och små hjortdjur). Styrgruppen för skogsvårdsrekommendationer ges denna rapport till kännedom och den kommer också att publiceras offentligt på internet. Rapporten används av Tapio som utgångspunkt för rådgivningsmaterial för skogsskötsel med viltvårdsinriktning. Så många viltarter som möjligt bör kunna dra nytta av de åtgärder som rekommenderas. Rekommendationernas tyngdpunkt ligger på gynnande av viltet i samband med skogsvården, och de lämpar sig för skogsägare för vilka den primära målsättningen är viltvård medan de ekonomiska aspekterna av skogsbruket ofta upplevs som sekundär. Rapportens struktur följer de ämnesområden som också ingår i revisionsarbetet för skogsvårdsrekommendationerna och rekommendationerna utgår rent generellt från ett skogsägarperspektiv Målen för denna rapport är att: 1. Kommunicera innebörden av hållbart mångbruk 2. Uppmuntra skogsägare och ge dem råd om hur man kan bedriva ett viltvårdsinriktat, aktivt skogsbruk och beskriva vilka konsekvenser det har för skogsbrukets lönsamhet 3. Erbjuda skötselalternativ för sådana skogsägare som vill prioritera viltvården 4. Erbjuda mångsidigare skogsvårdsmetoder 5. Erbjuda verktyg för beslutsstöd i det viltvårdsinriktade skogsbruket 6. Öka viltbeståndens livskraft. 2 Skogsägarens målsättningar och mångbruk av skogen En av rapportens viktigaste målsättningar är att sprida budskapet om att skogs- och naturvård utgör en integrerad del av viltvården i skogsmiljön. Naturvården ingår som en del i ett ekologiskt hållbart skogsbruk och naturvårdens miniminivå är fastslagen i lagstiftningen. Till skogsägaren hör sedan att besluta i vilken mån han eller hon vill främja ekonomiska och naturvårdsmässiga mål i sina egna skogar. Rekommendationerna i rapporten erbjuder olika alternativ för detta. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 8(96) 2.1 Olika mål för skogsägandet En undersökning visar att skogsägarna kan indelas på följande sätt när det gäller deras mål med sitt skogsägande: 30 % anger flera olika mål, 24 % anger rekreation, 20 % säger sig leva av sitt skogsbruk och 16 % betonar den ekonomiska trygghet skogsägandet innebär. 10 % kan inte säga till vilken grupp de tillhör (Hänninen m.fl. 2010). De immateriella värdena har blivit allt viktigare vid sidan av de ekonomiska. En betydande del av skogsägarna betonar rekreations-, naturvårds-, landskaps- och viltvårdsmässiga synpunkter till och med mer än de ekonomiska. Å andra sidan förväntar sig de flesta skogsägarna fortfarande en god ekonomisk avkastning av sin investering. På samhällsnivå kan man konstatera att en värderingsförskjutning har skett gällande nyttjandet av förnybara naturresurser och andra ekosystemtjänster (Metsänkäsittelymenetelmien monipuolistaminen 2011). Då man vill förbättra och öka antalet livsmiljöer som lämpar sig för skogsviltet står skogsägaren i en nyckelposition eftersom det är han eller hon som har den juridiska rätten att besluta i vilken mån de olika viltarternas biotoper beaktas utöver vad som stadgats i lagstiftningen (Suomen metsäkanalintujen hoitosuunnitelma –luonnos ). Jägarna har också en betydande roll vid beslut som berör skogsvården eftersom de äger 28 % av landarealen i Fastlandsfinland (Toivonen 2009). En viltrik skog ger ägaren större nytta i form av bättre jaktmöjligheter. På längre sikt kan ägaren till en viltrik skog bättre chanser att få inkomster i form av t.ex. jaktarrenden. Tillsvidare har viltvårdsinriktat skogsbruk utnyttjats i mycket liten utsträckning som resurs på landsbygden jämfört med virkesproduktion och jordbruk. 2.2 Mångbruk av skog En skogsägare som vill bedriva ett viltvårdsinriktat skogsbruk kan på platser som är värdefulla för viltet prioritera viltvården framför ekonomin. Det här gäller för såväl likåldriga som olikåldriga skogar. Olikåldriga skogar är lämpliga för områden där man vill ha variation och ett permanent trädbestånd. Det är ändå skäl att beakta att en olikåldrig skog måste hållas rätt gles för att den naturliga förnyelsen skall lyckas och i synnerhet om man vill måna om lönsamheten. En olikåldrig skog som sköts aktivt ser annorlunda ut än en naturskog, men tack vare det permanenta trädskiktet erbjuder den ändå en lämplig livsmiljö för en del viltarter. Slutna skogar med rik förekomst av blåbärsris är särskilt viktiga för tjäder men också för andra skogshönsfåglar. Vid skötsel av likåldriga skogar kan man ta viltet i beaktande genom att avgränsa förnyelseytorna rätt, genom att lämna träd, trädgrupper och t.ex. viltbuskage samt genom att Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 9(96) bibehålla olika trädslag och använda en så lätt markberedning som möjligt. En gradvis förnyelse av ett område kan också mildra de negativa konsekvenser förnyelsen kan ha (t.ex. Hamberg m.fl. 2012). 2.2.1. Skogsvård på beståndsnivå På beståndsnivå handlar viltvården om att främja livsbetingelserna för en individ, ett par eller en fågelkull. I praktiken handlar det om en eller några angränsande skogsfigurer. Minimikravet för kolonisering av området är att där finns tillräckligt med föda och skydd. På landskapsnivå handlar det om att sträva till att bevara eller åstadkomma ett antal lämpliga livsmiljöer. Livsmiljöerna borde ligga så nära varandra att det finns en möjlighet att de koloniseras. Om ekologiska förbindelser mellan livsmiljöerna saknas på grund av att landskapet är fragmenterat, kan också bra livsmiljöer förbli okoloniserade. Förutom förekomsten av ekologiska förbindelser utgör predationstrycket ett av de viktigaste ekologiska fenomenen på landskapsnivå (Gardner ym 1987). Den tredje nivån, regionnivån, kan definieras som det område där en population inom en art har samma dynamik. På den här nivån kräver vården av viltstammarna planering på nationell nivå (Suomen metsäkanalintujen hoitosuunnitelma-luonnos). 2.2.2 Viktiga strukturdrag och nyckelbiotoper för viltet För att viltstammarna och särskilt skogshönsfågelstammarna skall vara livskraftiga och tåla avskjutning, måste det finnas tillräckligt med lämpliga livsmiljöer för varje art, såväl på bestånds- som landskapsnivå. Kärren är viktiga biotoper för skogshönsfåglarnas kycklingkullar. Viltet gynnas om man värnar om risvegetationen i kärren och förlänger omloppstiden eller skapar ett olikåldrigt bestånd. Om kärret är dikat kan man också inom ramen för ett viltvårdsinriktat skogsbruk på lämpliga ställen dämma upp dikena för att bibehålla en fuktig livsmiljö. Den här åtgärden ökar nämligen insektmängden och påverkar också kycklingarnas överlevnad på ett positivt sätt, eftersom diken med branta kanter kan leda till att kycklingarna drunknar. Foto Airi Matila. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 10(96) Viltets livsbetingelser kan också tryggas genom att se till att vilja rätt skötselmetod för centrala livsmiljöer för viltet, såsom kantzonerna mellan skog och öppen mark, bäck- och sjöstränder, svämängar och lundar. I norra Finland där skogen är karg och gles föredrar tjädern undantagsvis tät skog som livsmiljö om sådan finns att tillgå (Miettinen 2009, Miettinen m.fl. 2010). Kronslutenheten är i normala fall hög redan då ett trädbestånd passerat plantskogsstadiet, men i glesa bestånd behöver tjädern det skydd som en varierande trädhöjd och särskilt undervegetationen (trädens lägsta grenar och buskskiktet) erbjuder, i synnerhet i litet äldre skog (Miettinen 2009). Hjortdjur och skogshare har dragit nytta av det effektiva skogsbruket eftersom det uppstår nya betesmarker i form av unga plantskogar hela tiden och överallt. 2.2.3 Blåbärsris Blåbäret är den överlägset viktigaste av fältskiktets växter för många viltarter, bl.a. för skogshönsfåglarna. De växande kycklingarna behöver under sina första levnadsveckor kunna plocka i sig insekter bland blåbärsriset. Skogshönsfåglar i alla åldrar livnär sig både på blåbärets bär, blad och blommor. För skogshönsfåglarna är det viktigt att risskiktet är permanent. Dieten hos skogshönsfågelkullar börjar domineras av växtbaserad föda vid 2-3 veckors ålder, och blåbäret är utan vidare den viktigaste av födoväxterna (Rajala 1959b, Spidsø & Stuen 1988). Dessutom producerar blåbärsriset mätarlarver som är viktiga för kycklingarna (Seppänen 1970, Kastdalen & Wegge 1985, Sjöberg 1996, Wegge m.fl. 2005) och erbjuder dessutom skydd mot predatorer. Blåbärsriset är nödvändigt som producent av insektföda för unga kycklingar (t.ex. Rajala 1959, Ahnlund & Helander 1975, Kastdalen & Wegge 1985, Spidsø & Stuen 1988, Stuen & Spidsø 1988, Atlegrim & Sjöberg 1995, Wegge & Kastdalen 2008, Lakka & Kouki 2009). Skogshönsfåglarna föredrar livsmiljöer med rikligt med blåbärsris (Brittas m.fl. 1990, Storch 1993, 1994, 1995, Wegge m.fl. 2005), och riklig tillgång på blåbärsris befrämjar kycklingarnas tillväxt och överlevnad (Hanssen ym. 1979, Hanssen & Ness 1982, Sjöberg 1995, Ludwig m.fl. 2010b). Då bären mognat äter sädgässen och deras ungar regelbundet blåbär och kråkbär i kantskogen kring de mossar där de häckat (Pirkola & Kalinainen 1984). Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 11(96) Allt ljus på blåbäret Blåbärsrisets täckningsgrad reduceras radikalt efter en kalavverkning. Markberedning och stubbrytning bryter av jordstammarna som utgör blåbärets viktigaste spridningsmetod. Det är särskilt skogshönsfåglarnas kycklingar som drabbas då stora, enhetliga bestånd av blåbärsris försvinner. Den effektivaste metoden att bevara riset är att undvika kalhyggen där det finns välutvecklade bestånd av blåbärsris och att utföra gallringarna i tid. Gallringarna släpper in mer ljus i beståndet vilket gynnar blåbäret. Förekomsten av blåbär kan också gynnas genom att man skapar och upprätthåller olikåldriga skogar, vilket samtidigt gör markberedningen onödig. Den här metoden lämpar sig på ståndorter där underväxten har förutsättningar att utvecklas utan markberedning. Ljushuggning gör att blåbärsbestånden breder ut sig och blir livskraftigare, medan kalavverkning leder till att blåbärsriset och därmed den insektfauna som kycklingarna livnär sig på, vanligen reduceras radikalt (Stuen & Spidsø 1988, Salemaa & Jukola-Sulonen 1998, Salemaa 2000, Uotila & Kouki 2005, Kvasnes & Storaas 2007, Miina m.fl. 2009). I Mellaneuropa anses tillgången på blåbärsris t.o.m. vara den viktigaste enskilda faktorn som påverkar tjäderpopulationen (Storch 1993, Baines ym. 2004). Bild: Förändringar i blåbärsrisets täckningsgrad mellan åren 1951-53 och 1995, kartor: Metla. 2.2.4 Viltbuskage Avsikten med viltbuskage är att erbjuda skydd för viltet. I skötta ekonomiskogar accentueras deras roll. Då man bedömer behovet av viltbuskage beaktar man redan tidigare kvarlämnade grupper av naturvårdsträd som innehåller undervegetation samt övergångszonen mellan fastmark och torvmark. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 12(96) Det är speciellt viktigt att komma ihåg att spara viltbuskage i samband med förhandsröjning. Ju längre norrut man kommer och ju kargare skogsmarken är, desto viktigare är det att måna om att viltbuskage sparas. I en viltanpassad skog är det överhuvudtaget viktigt att bevara eller skapa flerskiktade bestånd. Målet är att ett viltbuskage innehåller flera kronskikt. Vid valet av plats för ett viltbuskage skall ställen med riklig risvegetation prioriteras. Då man skapar ett viltbuskage sparar man individer och gärna grupper av träd och buskar som ingår i underväxten. Bördigare partier har särskilt stor betydelse ur viltets synvinkel i och med att de är relativt ovanliga. I samband med avverkning kan man t.ex. lämna en remsa med 10-15 träd i anslutning till ett dike eller en sänka. Det här innebär inga betydande ekonomiska uppoffringar och inte heller mera arbete. Ett viltbuskage av det här slaget medför en ekonomisk förlust motsvarande de 1015 träden i den aktuella avverkningsomgången. Den ekonomiska förlusten är inte heller slutgiltig, utan inkomsten bara flyttas från gallrings- till slutavverkningen. Viltbuskage som lämnats i samband med en gallringsavverkning kan alltså avverkas i samband med en slutavverkning, i det här avseendet avviker de alltså från de principer som gäller för grupper av naturvårdsträd som alltid skall lämnas oberoende av åtgärd. Viltbuskagets storlek Storleken på ett viltbuskage kan variera allt mellan en grupp på några undertryckta granar till fläckar på upp till 100 kvadratmeter. Områden på några ar är tillräckligt stora för att fungera som kärnrevir för ett järprevir. Ett viltbuskage kan också bestå av ett större, enhetligt oröjt område, t.ex. en dikeskant som lämnats orörd vid förhandsröjningen för en slutavverkning. Långsträckta viltbuskage kan spela en roll också för landskapsvården i samband med förnyelse. 3-5 viltbuskage per hektar kan anses vara tillräckligt. Lämpliga platser för viltbuskage - skyddszoner längs vattendrag - dikeskanter - övergångszonen mellan torvmark och fastmark - fuktiga sänkor och deras randområden samt små försumpningar - skogsbryn mot åkrar - grupper av naturvårdsträd och kanten kring dem - alsnårskog - ställen där de nedersta grenarna av växande granar når ner till marken - bergknallar och kanterna kring dem - ställen som är steniga eller annars svåra att röja och avverka Viltbuskage lämnas samband med plantskogsskötsel och vid alla typer av gallringar och vid tillvaratagande av energived. Storleken kan variera från allt mellan några få undertryckta granar till en fläck på några ar. Viltbuskage kan också lämnas i samband med förnyelseavverkning. En skogsägare som vill gynna viltet kan göra luck- och plockhuggningar. Plockhuggning lämpar sig t.ex. för viltbuskage där det finns tillräckligt skydd av buskar och mindre träd. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 13(96) Viltbuskage och grupper av naturvårdsträd Man bör sträva efter att lämna grupper av naturvårdsträd på sådana platser i terrängen där det finns gott om blåbärsris. En grupp av naturvårdsträd som planerats väl och placerats på en optimal plats är viktig också ur viltets synvinkel. Granunderväxten bildar där ett viltbuskage. Skillnaden mellan en grupp av naturvårdsträd och ett viltbuskage är att trädgruppen lämnas permanent på förnyelseytan. Syftet är att skapa en plats där det i framtiden finns grova stammar av både levande och döda träd. En grupp av naturvårdsträd sköts inte och står alltid kvar på samma plats. Syftet med ett viltbuskage är igen att erbjuda skydd för viltet fram till nästa avverkning. Då nästa skogsvårdsåtgärd som berör beståndet och undervegetationen planeras, bedömer man på nytt mängden viltbuskage som behövs och var de skall placeras. I normala fall lämnar man vid avverkningar inte grova stammar i viltbuskage, men de kan ändå innehålla flera kronskikt. Genom att vid röjning och gallring lämna små områden obehandlade här och där, s.k. röjningseller gallringsavbrott, åstadkommer man en behärskad oordning som kännetecknar en skog rik på viltbuskage. Viltet gynnas om det finns buskage med jämna mellanrum, men dessa buskage behöver inte vara permanenta - om det finns alternativa placeringar i samband med nästa skötselåtgärd kan nya buskage ersätta de gamla. I det här avseendet skiljer de sig alltså avsevärt från grupper av naturvårdsträd som alltid bör lämnas kvar där de står. Vid all avverkning lämnas ändå buskage kvar i form av röjnings- eller gallringsavbrott där åtgärden tillfälligt avbryts eller utförs mindre intensivt. 2.2.5 Skötsel av kycklingmiljöer och kantzoner För många viltarter fungerar olika slag av kant- och övergångszoner som nyckelbiotoper. Typiska sådana är laggen kring en torvmark, eller skogsbryn som vetter mot ett vattendrag eller en åker. Kycklingar av olika skogshönsfågelarter utnyttjar samma typer av miljöer. Med övergångszon avses kanteller övergångszonen mellan två olika slags ekosystem där man hittar drag av bägge ekosystemen. Som övergångszoner räknas t.ex. den s.k. laggen mellan en öppen torvmark och fastmarksskog samt kantzonerna mellan skog och åkrar eller vattendrag. Foto Airi Matila. Övergångszonerna behandlas inte alltid inom skogsbruket som de specialområden de är. Övergångszonerna har en stor betydelse för Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 14(96) mångfalden och som livsmiljö för skogshönsfåglarna. De erbjuder samtidigt både föda och skydd. Skyddsfunktionen skapas av ett mångsidigt fält- och buskskikt och den varierande tätheten och höjden hos trädskiktet. Födan består i sin tur av den rika insektfaunan och risväxter, speciellt blåbär. Genom att sköta övergångszonerna på rätt sätt kan man göra en kraftig insats för viltet och andra arter med små kostnader. Skogshönsfåglarna häckar på marken och kullarna är relativt stora (Cramp & Simmons 1980, Johnsgard 1983). Hos vissa arter kan i synnerhet de gamla hönorna häcka på nytt om den första häckningen har misslyckats (Parker 1981, Bergerud & Gratson 1988, Valkeajärvi & Ijäs 1994, Marjakangas & Törmälä 1997, Storaas m.fl. 2000). Kycklingarna är borymmare, dvs. de lämnar boet så fort de torkat och skaffar sedan sin föda på egen hand. Födan består till en början till stor del av insekter och djur (Cramp & Simmons 1980). Såväl boförlusterna som kycklingdödligheten är ofta stora (Lindén 1981a, Wegge & Kastdalen 2007). Även om tjäderkycklingarna till en början äter också växtbaserad föda, är animalisk föda nödvändig för deras utveckling. Tuppkycklingarna måste under sina första tre månader öka sin vikt hundrafalt (Lindén 1981b). Kycklingarna kan flyga behjälpligt redan i ett tidigt skede, kycklingar av järpe, dalripa och orre flyger t.ex. korta sträckor redan efter ungefär en vecka och tjäderkycklingarna som 2-3 veckor gamla (von Haartman m.fl. 1963). Skogshönsfåglarna är vanligen trogna sina revir (Väyrynen 1986, Rolstad ym. 1988, Storch 1995, Swenson & Danielsen 1995, Marjakangas & Kiviniemi 2005). Orrhönornas bon ligger t.ex. för det mesta inom 100-200 m från varandra från ett år till ett annat (Marjakangas m.fl. 1997). Tuppar av dal- och fjällripa är i allmänhet revirtrogna, medan hönan kan byta såväl revir som partner (Pedersen m.fl. 1983, Unander & Steen 1985, Schieck & Hannon 1989). Vuxna järptuppar och hönor kan också byta revir (Swenson & Danielsen 1995). I samband med skogsvårdsåtgärder kan ett alternativ vara att man avskiljer övergångszonen till en egen figur, där skötselmetoden består av plockhuggning. Alla figurgränser är i princip potentiella övergångszoner, och ju mer sådana det finns desto större är den areal som lämpar sig för viltet. Ett exempel på en övergångszon som det faller sig naturligt att spara är den mellan tvinmark och skogsmark. Skötselanvisningarna för övergångszonerna borde tas i beaktande i skogsvårdens alla skeden, allt från plantskogsskötseln till förnyelseavverkning och markberedning, också i olikåldriga skogar. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 15(96) Skötselanvisningar för övergångszonen mellan torvmark och fastmark • Säästä Spara sådana övergångszoner som är i naturtillstånd. • Skapa en målbild av hur en övergångszon skulle se ut i naturtillstånd och försök återskapa området utgående från den. Återställ om möjligt vattenhushållningen. Skapa variation i träd- och buskskiktet artsammansättning, täthet och trädstorlek. Tag också i beaktande de ståndortsklassbetingade faktorerna då det gäller variationen i trädskiktets täthet och höjd och eftersträva alltid en så naturlig övergångszon som möjligt. • Förstärk zonens skyddande och födoproducerande egenskaper t.ex. genom att gynna underväxt och buskar (en, vide, bärande träd och buskar, toppade granar). Särskilt vid kanten av ett öppet område är det viktigt att skapa skydd för viltet i form av lågvuxen vegetation. • Spara riset, speciellt blåbärsriset men också bestånd av lingon och kråkbär. Lämna naturvårdsträd på ställen med riklig risvegetation. Undvik iståndsättningsdikning, gödsling och stubbrytning. • Undvik att skada övergångszonens marktäcke. Försök förhindra att det uppstår körspår i samband med plockhuggning och gör vid behov tvärgående, korta stickvägar. • Om gränsen mellan torvmark och fastmark är skarp, bör man lämna träd kvar också på fastmarkssidan. • Spara och skapa nya övergångszoner med en bredd på 5-50 meter eller bredare naturliga övergångszoner kan nämligen vara flera hundra meter breda. • Lämna laggdiket på fastmarkssidan orensat i samband med iståndsättningsdikning. Fundera på om det alls finns behov att rensa dikena i övergångszonen eller om man i stället kan gräva ett nytt dike längre ut. Det här kan återställa vattenhushållningen i övergångszonen samtidigt som träden längs det gamla diket bevaras. • Torvmarker vars virkesproducerande förmåga är dålig lönar sig att återställa till naturtillstånd. Ofta räcker det med att helt enkelt täppa igen dikena. Avverka det trädbestånd som uppstått som ett resultat av dikningen och lämna de martallar som finns. Man kan dämma upp dikena med material från dikeskanterna och med hjälp av trädstammar, men då ska man se till att inte trädstammarna fungerar som täckdiken. • Genom att åstadkomma en öppnare torvmark skapar man en gradient där trädbeståndet sakta blir större ju längre mot laggen man kommer. På fastmarkssidan är målet med skötseln att åstadkomma en flerskiktad, permanent skog med riklig risvegetation, där viltet kan leva i skydd av träd och buskar och har god tillgång på föda. Källa: Riistaa reunoilta- METSO nätverksprojektets anvisning Kohti riistarikkaita reunoja – vaihettumisvyöhykkeiden hoito Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 16(96) 2.3. Behandling av skog på spelplatser för tjäder och orre Tjädern hör till de särskilt viktiga målarterna för såväl skogsskyddet som för naturvårdsåtgärderna i ekonomiskogsbruket. Därför innehar vården av dess spelområden en speciell ställning bland viltvårdsåtgärderna. Det är viktigt att kunna se ekonomiskogarna ur tjäderns synvinkel. Vid planering av åtgärder bör man beakta två olika zoner, spelplatsen och spelområdet. Det finns skötselanvisningar för dem båda, som baserar sig på Forststyrelsens miljöguide (Päivinen m.fl. 2011). 2.3.1 Tjäderns spelområde, spelplats och spelcentrum Spelplatsen ligger inom 250 meters radie från spelcentrum, spelområdet är inom 1 km från spelcentrum. Bild Forststyrelsen Spelplatsen (ca 20 ha) bildas av de olika tupparnas spelrevir. Spelområdet (ca 300 ha) innefattar spelplatsen och tupparnas dagrevir, som sträcker sig ungefär 1 km från spelplatsen. Spelcentrum är spelplatsens centrala del, där tupparna samlas när spelet är som intensivast och där parningen sker. Det kan vara svårt att fastställa exakt var spelcentrum ligger från år till år Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 17(96) eftersom nya spelplatser i skötta skogar ofta är instabila, och också på långvariga spelplatser kan spelcentrum flytta plats om den dominerande tuppen ersatts med en annan. Det är bra att dokumentera spelplatsernas läge, t.ex. i lägenhetens skogsbruksplan. Eftersom större delen av spelplatserna finns i det som nu är ung gallringsskog, lönar det sig att söka efter potentiella spelplatser i större, sammanhängande områden med ung skog. I samband med skogsvårdsåtgärder på spelplatser och spelområden är det viktigt att se till att de hålls i sådant skick att de accepteras av tjädern. Virkesförrådet på dem skall vara tillräckligt stort. På beståndsnivå är en bra tjäderskog varierande till strukturen, relativt gles och luckig och med tillräckligt mycket underväxt. Om en betydande del av spelområdet är klart olämpligt för tjädern, dvs. består av t.ex. kalhygge, öppen torvmark, åker eller vattendrag, dras deras andel bort från totalarealen då man beräknar skogens täckningsgrad. På tjäderns spelområde rekommenderas en förlängd omloppstid. Om en skogsvårdsåtgärd omfattar själva spelplatsen bör den göras försiktigt så att grundstrukturen kvarstår. Vid skogsförnyelse bör avverkningen göras antingen som luckhuggning eller kanthuggning. Man bör då lämna kvar mellanliggande figurer som fyller tjäderns krav. Kanthuggningen får fortsätta först då det föregående området vuxit upp till ung gallringsskog (Päivinen ym. 2011). För orrspelet är det av central betydelse att spelplatsen är öppen. Ett orrtuppsrevir är, beroende på platsen, några tiotals kvadratmeter stor. Avståndet till närmaste skogskant borde vara flera tiotals meter för att orrarna skall känna sig trygga. Om det förekommer eller har förekommit spel med en eller flera orrtuppar på en torvmark kan man göra platsen mer lockande för orren genom att göra platsen mer öppen, dvs. avverka träd. 2.3.2 Behandling av skogen på ett tjäderspelsområde I ett viltvårdsinriktat skogsbruk bör skogsvårdsåtgärderna på spelplatser för tjäder vara att bevara en livskraftig tjäderstam. Som bäst pågår forskning beträffande tjäderns krav på sin livsmiljö och effekten av skogsvårdsåtgärder. Forskningen resulterar troligen i att rekommendationerna för vården av omarbetas. De rekommendationer som ges nedan kan därför komma att revideras om de nya forskningsrönen ger anledning till detta. Vid skogsvård på spelområden är det närmast landskapsekologiska faktorer, särskilt skogens täckningsgrad och de spatiella relationerna mellan lämpliga livsmiljöer för tjäder, som bör framhävas. Då det görs avverkningar på ett spelområde skall man bevara en skogbeklädd förbindelse mellan spelplatsen en närliggande skog som är åtminstone så gammal att den nått gallringsskogsstadiet. Från spelplatsen bör det dessutom finnas förbindelser åt flera håll, så att så många tuppars dagsrevir som möjligt kan tryggas. Spelplatsen får inte bli en ö i ett hav av förnyelseytor eller andra, ur tjäderns synvinkel, otjänliga biotoper. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 18(96) Målbild för spelområdet och hur målbilden förverkligas Ideallandskapet på ett tjäderspelsområde kan formuleras enligt följande: - Skogens täckningsgrad skall vara minst en tredjedel, gärna över hälften av spelområdets totalareal. - En sammanhängande förnyelseyta på området får vara högst 8 ha. Den rekommenderade maximibredden på en förnyelseyta är 300 meter. - För att förbindelserna mellan spelplatsen och dagreviren inte skall brytas, bör förnyelseytor inom ett avstånd på en halv kilometer från spelplatsen inte överstiga 4 hektar. Mellan förnyelseytorna bör man lämna åtminstone 100 meter breda skogskorridorer som består av skog som är lämplig för tjäder. Dessa korridorer kan senare avverkas, men då bör skogen på de tidigare avverkade områdena redan ha nått en medelhöjd på minst 6 meter. - På en del av figurerna kan man genomföra första gallringen tidigare än normalt och på bördiga ståndorter kan en del av plantskogsbestånden gallras hårdare än normalt, men inom de gränser som fastställs i skogslagen. 2.3.3 Skogsvårdsrekommendationer för tjäderspelplatser Tjädern är inte väldigt krävande beträffande spelplatsens egenskaper. Valet av spelplats och centrum påverkas i första hand av dagrevirens lägen och egenskaper. Huvuddelen av spelområdena ligger nuförtiden i unga gallringsskogar, som i det storskaliga landskapet är de som bäst fyller tjäderns behov beträffande utrymme och slutenhet, även om tjädern på beståndsnivå föredrar äldre skog. Spelplatsen består av tjädertupparnas spelrevir som oftast omfattar 1-3 hektar. Antalet speltuppar avgör spelplatsens storlek. Medelstorleken ligger på ca 20 hektar. I allmänhet finns det omkring fem tuppar på en spelplats, men på de bästa spelplatserna kan det förekomma över tio, till och med över 20 tuppar. Spelplatser med förnyelsemogen skog skall behandlas försiktigt. Däremot kan gallringar i yngre skogar för det mesta förbättra skogens kvalitet som spelplats, och av den här anledningen kan man t.o.m. tänka sig att tidigarelägga gallringen. Skogen skall ha en varierande struktur och denna struktur åstadkommer man genom att redan i samband med röjning och plantskogsskötsel skapa både tätare och öppnare områden om vartannat. Avverkningar och avverkningstidpunkt En del av första gallringarna kan göras tidigare än normalt. Avverkningen kan göras på sommaren, hösten eller vintern beroende på spelplatsens egenskaper och drivningsduglighet. Inga avverkningar får göras på spelplatsen under spelsäsongen, dvs. under tiden 15.3-20.5 i södra Finland och 1.4-20.5 i norra Finland. Målbilden för spelplatsen är en tallskog eller blandskog av tall och gran med varierande slutenhet. Ofta förekommer myrar och berg i dagen på spelplatserna och terrängen är varierande och har ett väl utvecklat fältskikt. På spelplatsen Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 19(96) förekommer glesa skogspartier och små luckor, samt granunderväxt och snår som fungerar som insynsskydd. Både den som planerar en avverkning som den som utför den bör ha en bild av hur en bra spelplats för tjäder ser ut. Den här bilden bör ändå vara flexibel, eftersom skogstyp och beståndskaraktäristika varierar från en spelplats till en annan. Den ökade mängden gallringsskogar och nya skogsvårdsrekommendationer som mer än tidigare beaktar viltets krav, har sedan slutet av 1900-talet förbättrat tjäderns livsmiljöer. Den allt större kunskapen om tjäderns krav på sin livsmiljö möjliggör, tillsammans med den förändrade skogsstrukturen, en övergång från en fokusering på skötsel av spelplatserna till ett mera heltäckande beaktande av tjäderns totala livsmiljö (Valkeajärvi m.fl. 2007). Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 20(96) Målbild för spelplatsen och hur målbilden förverkligas Över hälften av spelplatsens totalareal bör alltid bestå av sådan skog där tjädern trivs. Typiskt för en sådan skog är att medelhöjden är minst 6 meter och stamantalet minst 400 stammar per hektar. Trädbevuxna tvinmarker med ett virkesförråd på minst 25m³/ha lämpar sig också för tjädern. Vid all skogsskötsel lämnar man kvar mycket tall, också trädindivider med tjocka grenar. Den eftersträvade sikten i höjd med tjäderns ögon (40-60 cm) är 20-70 m. På bördiga eller steniga ståndorter eller platser med varierande topografi kan man vid behov göra selektiva röjningar i underväxten. I samband med plantskogsskötseln lämnas viltbuskage, storleken kan variera mellan grupper av några undertryckta granar till fläckar på några ar. Buskagena skall gärna placeras i kanten av små försumpningar, berg i dagen eller grupper av naturvårdsträd, i övergångszonen mellan torvmark och fastmark eller på andra randområden. På bördiga marker kan man inom ramen för vad lagen tillåter göra kraftiga plantskogsgallringar. Vid trädslagsvalet gynnas tall i trädskiktet medan granen tillåts bilda underväxt. Tjädern gynnas också av ett litet aspinslag, och lövträd överlag bidrar till skogens biodiversitet. Gallringsskogar som förekommer på tjäderspelplatser gallras med gängse metoder. Om beståndet av drivningstekniska skäl bör röjas före avverkningen, röjs bara sådan underväxt som är närmare än en meter från trädstammarna eller som annars är till olägenhet vid avverkningen. Man ska speciellt måna om att en del av granunderväxten sparas. En del av gallringsavverkningarna kan göras tidigare än normalt. Det eftersträvade stamantalet efter den sista gallringen är 400-800 stammar per hektar. Kända spelcentrum i avverkningsmogen skog avverkas i regel inte, men om det är frågan om spelplatser med över tio spelande tjädertuppar kan man göra en försiktig luck- eller ljushuggning eller en sådan avverkning som gör skogens struktur mer mångsidig. Skogen på spelplatsen förnyas genom små avverkningar där förnyelseytans maximistorlek är 1 ha och medelbredd högst 50 m. Helst skall avverkningen göras så att man lämnar en åtminstone 100 meter bred obehandlad zon mellan de enskilda förnyelseytorna. Zonen förnyas först då skogen på den intilliggande förnyelseytan har passerat plantskogsstadiet. Området inom en radie på en kilometer från spelplatsen består av ett mosaikartat skogslandskap. Sett från spelplatsen bör det i olika riktningar finnas sådana livsmiljöer som lämpar sig som dagrevir för tjädern. Dagreviren bör ha skogbeklädda förbindelser till spelplatsen. Nära spelplatsen bör förnyelseytorna vara små, men arealen kan tillåtas växa ju närmare man kommer spelområdets yttre gräns. (Päivinen m.fl. 2011) Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 21(96) 3 Trädslagen, viltarterna och valet av skogsvårdsmodell Ett mångsidigt skogslandskap ger viltet skydd från kyla, hunger och predatorer. En blandskog där trädens storlek och täthet varierar och som har en mångsidig risvegetation och underväxt erbjuder både föda och skydd. Ur viltets synvinkel är en värdefull livsmiljö variationsrik, såväl strukturmässigt som artmässigt (Rekommendationer givna av projektet Riistaa reunoilta 2013). Människans aktiviteter har lämnat kraftiga spår i det finländska skogslandskapet. Skogsbruket har haft både direkt och indirekt påverkan på viltets livsvillkor och viltpopulationernas storlek. Dessutom har utbyggnaden av samhällets infrastruktur fragmenterat många livsmiljöer och skurit av ekologiska förbindelser. Det är i första hand antalet lämpliga livsmiljöer och kvaliteten på dem som påverkar viltpopulationernas storlek. Förändringar i skogsstrukturen och dess direkta och indirekta konsekvenser ses t.ex. som huvudorsak till nedgången i skogshönsfåglarnas populationer under de senaste 50 åren. Skogshönsfåglarnas livsmiljöer har fragmenterats och kvaliteten på dem har sjunkit. Förändringarna i skogslandskapet har också påverkat skogshönsfåglarna indirekt i och med att predationstrycket blivit starkare. Skogsdikningen har sänkt överlevnadsprognosen för kycklingar och minskat de lämpliga livsmiljöerna för dalripa i södra och mellersta Finland. Däremot har älgen dragit stor nytta av det moderna skogsbruket. Älgen hittar rikligt med föda på kalhyggen och i plantskogar som det nuförtiden finns gott om eftersom kalavverkning är en vanlig förnyelsemetod. Ur viltvårdssynvinkel är det viktigt att ta viltets livsmiljöer i beaktande vid valet av skogsvårdsmodell. För många viltarter, och speciellt för skogshönsfåglarna, är det närmast brister i fält- och buskskiktets omfattning och kvalitet som förorsakar problem. Skogshönsfåglarnas krav på sin livsmiljö uppfylls bäst i en blandskog med varierande struktur. Bästa av allt är dessutom att många av vårdåtgärderna rörande viltets livsmiljöer inte kostar någonting då de utförs i samband med andra skogsvårdsåtgärder. Det snabbaste sättet att åstadkomma resultat när det gäller att uppfylla skogshönsfåglarnas behov, är att göra det i samband med skogsvårdsåtgärder som plantskogsskötsel och gallringsavverkning. Vid gallringsavverkningar har det varit brukligt att röja underväxten onödigt hårt. Alla skogshönsfåglar, många andra viltarter och till och med hjortdjuren behöver det skydd och den föda underväxten erbjuder. Det är lätt att förbättra situationen: man sparar en lämplig mängd underväxt i form av enskilda småträd eller i form av grupper, dvs. viltbuskage. Den andra ytterligheten representeras av oskötta, övertäta ungskogar som bara järpen kan dra nytta av. Gallringsavverkningar som utförs i rätt tid är här till gagn också för skogshönsfåglarna. En skogsägare som vill gynna viltet bör särskilt gynna blåbärsriset eftersom blåbär för många viltarter - också skogshönsfåglarna - är den viktigaste arten i fältskiktet. Skogshönsfåglarnas kycklingar plockar i sig larver och andra småkryp och äter också växtdelar som blommor och Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 22(96) blad. Blåbärets täckningsgrad kollapsar i allmänhet efter en kalavverkning. Markberedning och stubbrytning bryter igen av jordstammarna genom vilka blåbärets huvudsakliga spridning sker. Det effektivaste sättet att upprätthålla en riklig risvegetation är att genomföra gallringsavverkningarna i tid eftersom fältskiktet då får ljus och riset börjar återhämta sig. Ett annat sätt är att använda sig av kontinuerligt skogsbruk som lämpar sig på sådana platser där det är möjligt att förnya skogen utgående från existerande underväxt och utan markberedning. Många av de rekommendationer som finns beträffande virkesproduktion främjar samtidigt skogshönsfåglarnas livsmiljöer. Vid skogsförnyelse används inhemska trädslag så att trädslaget anpassas till ståndorten. I skogsvårdsrekommendationerna presenteras flera olika alternativ för björkproduktion och på frisk mo rekommenderas t.ex. att björkinblandningen bibehålls, vilket också är till fördel för viltet. En skogsägare som vill gynna viltet strävar till att det i alla skogar finns minst tre trädslag. Trädslagen som är i minoritet ska uppgå till minst 25 % av helhetsbeståndet. 3.1 Trädslag 3.1.1 Björk En skogsägare som vill gynna viltet bör överväga att odla björk på en del figurer. Både vårt- och glasbjörk är också lämpliga som kompletterande blandträdslag. Orrens främsta vinterföda utgörs av björkens hängen och knoppar. Björkbestånd från några ar och upp till en hektar ger orren den sikt arten behöver. Enstaka träd och små björkgrupper inne i ett barrskogsbestånd där sikt saknas är inte lika attraktiva för en orrflock om vintern. En orrflock behöver flera lämpliga platser inom sitt revir där de kan beta knoppar och hängen under de korta vinterdagarna. Ur drivningssynpunkt fungerar det också bra med sådana här större björkgrupper, och de gör sig dessutom bra i landskapet då de lämnas i samband med förnyelseavverkningar. Man skall gärna lämna grupper av björk för viltet vid kanten av förnyelseavverkade områden, plantskogar och naturliga öppningar som åkrar och vattendrag. Foto Airi Matila. Björkgrupperna får gärna lämnas på kullar och i sluttningar, där orrarna lättare kan upptäcka eventuella rovdjur. Också järpen trivs bra i täta björk- och albestånd där de äter björkknoppar- och hängen. Björken har mycket stor betydelse också för många andra viltarter. Såväl älg som hare hittar skydd och mat i ett björkbestånd. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 23(96) I norra Finland är vårtbjörken inte lika allmän, men ändå mycket viktig för viltet. Till och med en mindre förekomst av vårtbjörk kan här locka både orre och järpe välja den här miljön som övervintringsplats. Därför bör man lämna stora vårtbjörkar på förnyelseytorna, men också trädartade sälgar eftersom såväl orre som ripa kan dra nytta av dem. 3.1.2 Gråal och klibbal Järpen trivs på vintern för sitt födosök i skogar där det finns minst ett hundratal stammar av al (eller björk). Järpen är ortstrogen och kan därför gynnas också vid skogsvårdsåtgärder i den lilla skalan. Järpen är tacksam redan för ett litet albestånd, vilket gör det lätt för den viltintresserade skogsägaren att erbjuda järpen lämpliga miljöer. Algrupper på en eller att par ar i en granskog är tillräckliga för järpen. I figurkanterna kan man också gärna lämna alar som komplettering. Foto Airi Matila. Det går lätt att skapa en bra vinterlivsmiljö för järpen i samband med andra skogsvårdsåtgärder. Järpen trivs bäst i buskage och nyckelfaktorn i järpens livsmiljö är alen, vars hängen hör till järpens viktigaste vinterföda. Järpen kräver skydd i närheten eftersom dess överlevnadsstrategi, till skillnad från t.ex. orrens, baserar sig på att den gömmer sig. Om man vill gynna järpen bör åtgärderna rikta in sig på sådana marker där alen klarar sig, åtminstone någotsånär. Klibbalen trivs speciellt bra i strandskog och på fuktiga, näringsrika svämområden och på bördiga torvmarker samt i mullrika lundar. Vid avverkning skall man försöka beakta de alar som förekommer längs bäckstränder och i olika slags övergångszoner. Algrupper och små albestånd förekommer ofta inne i skogsfigurer som består av andra trädslag och man kan gärna lämna sådana här grupper kvar här och där som föda för järpen. Till störst nytta är alen som blandträdslag i unga granbestånd, men också i lämpligt täta plantskogar av tall och annan yngre tallskog. Täta algrupper som växer i granskog bör lämnas åt järpen. Gallring kan ge det tilläggsljus som alen behöver för att få fart på tillväxten. Också sådana alar som växer vid bäckstränder och Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 24(96) andra randområden i terrängen är lämpliga för järpen. På sådana platser lönar det sig att spara all al. Alen är viktig för viltet också som naturvårdsträd eller blandträdslag. Eftersom gråalen är ett pionjärträdslag trivs den bäst i en ljus omgivning men den klarar ändå av en viss beskuggning. På frisk mo och bördigare marker utvecklar den en rak, genomgående stam. Liksom klibbalen behöver gråalen fuktig jord. Alarna klarar bra av frost och lämpar sig därför väl som skärmträd (Råd i god skogsvård, Metsäkustannus 2007). Skötselrekommendationer för algrupper På områden som utsatts för kraftig markbearbetning kan det ibland komma ett rikligt uppslag av al. Det är klokt att redan i plantskogsröjningsskedet besluta vilka algrupper som skall lämnas för framtiden. De här grupperna gallras sedan så att de enskilda stammarnas kronor får tillräckligt utrymme att utvecklas. Några algrupper per hektar och några alar i varje grupp är tillräckligt för att järpen skall trivas. Grova alar (både grå- och klibbalar) är värdefulla inte bara för järpen, utan kan också utnyttjas som virke. Man kan överväga att producera grovt alvirke där det är lätt att i framtiden komma åt virket, t.ex. vid kanten av skogsbilvägar (Rauhala 2005). 3.1.3. Gran Granens största betydelse för viltpopulationerna ligger i den granunderväxt som är så viktig för skogshönsfåglar och annat vilt. En viltvårdsintresserad skogsägare bör gärna se till att det finns tillräckligt med ljus i granbestånden för att alen skall trivas, och att blandträdslag också generellt gynnas i granbestånden. De största granarna erbjuder gömslen för många viltfågelarter, medan granar med breda, nedhängande kronor som når ned till marken dessutom ger skydd för däggdjursarter. 3.1.4 Tall Tjädern äter på vintern i första hand tallbarr, och för den är tallen definitivt det viktigaste trädslaget (Seiskari 1962, Pulliainen 1970a, Lindén 1984a). På områden där tjädrar övervintrar hittar man s.k. tjädertallar. På vintern äter tjädrarna för det mesta i tallar som ligger litet avskilt från andra träd och där de kan hålla utsikt över omgivningen. Barrförlusten hos fullvuxna tallar som frekventeras av tjäder under vintern förlorar en del av sina barr, men sällan mer än 35 %. Trädet hämtar sig efter barrförlusten. Tall är en viktig födoväxt för älgen, särskilt på vintern. Tallplantor som skuggas av lövsly är mycket smakliga för älgen eftersom dess kvistar är klenare och mängderna av skadliga ämnen är lägre (Lääperi 2007). Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 25(96) 3.1.5. Asp Aspen är ett viktigt trädslag både för tjädern och för mångfalden rent generellt. Både tjäder och hjortdjur utnyttjar aspen som föda, för älgen är aspen en riktig läckerhet. 3.1.6 Lärk Tjädern besöker gärna bestånd av sibirisk lärk under hösten för att beta av barren. Lärken är ändå såpass sällsynt att dess betydelse för viltet närmast är lokal. Små lärkbestånd passar utmärkt in i ett viltvårdsinriktat skogsbruk (Rauhala 2005). 3.1.7. Övriga lövträd Rönnen har stor betydelse för mångfalden. Hare och klövdjur äter gärna unga rönnar, medan stora rönnar har betydelse såväl ur ekonomisk som ur landskaps- och mångfaldssynpunkt. Därför kan det löna sig att spara små rönngrupper, särskilt längs skogsbilvägar (Rauhala 2005). Vitsvanshjort och rådjur tycker om ekollon. För att en stor, gammal ek skall ha en bra produktion av ekollon bör man se till att den friställs så att det är minst 5 meter från dess krona till närmaste konkurrerande träd. Hjortdjur och skogshare är förtjusta i lättsmält föda som t.ex. vide och rönn. I samband med plantskogsskötseln skall man undvika att röja bort lövträd och buskar i onödan. Älgskadorna kan minska lokalt om älgen har lätt att hitta föda på olika ställen på ett större område. Man skall gärna gynna ädla lövträd som ek, lind, alm, bok och hassel eftersom de skapar en frodig och mångsidig bottenvegetation som många viltarter kan dra nytta av. Ek- och bokollon äts av vitsvanshjort, rådjur, gräsand och fälthare. Markytan i en lövskog värms upp snabbare på våren än i en barrskog och producerar redan tidigt på våren föda för det vilt som klarat av vintern och behöver återhämta sig (Kasvi, A. 2013) (Jalot lehtipuut ruokkivat riistaa. Metsästäjä 3/2013). Skogsharen utnyttjar sälg som vinterföda (Helle m.f. 1986). Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 26(96) 3.2 Viltarter och särskilt gynnande av vilt I Finland finns det 34 däggdjursarter och 26 fågelarter som räknas som vilt och som finns uppräknade i jaktlagens 5 paragraf. Alla andra djur är antingen icke fridlysta eller fridlysta enligt naturvårdslagen. Viltet kan delas in i 7 däggdjursgrupper: hjortdjur, hardjur, gnagare, stora rovdjur, små rovdjur, sälar och övriga däggdjur. Bland de fåglar som räknas som vilt finns det 6 fågelgrupper: gäss, halvdykänder, dykänder, skogshöns, fälthöns och övriga fåglar. Viltarter bland däggdjuren vildkanin, skogshare, fälthare, ekorre, europeisk bäver, kanadensisk bäver, bisamråtta, sumpbäver, varg, på farm uppfödd fjällräv, rödräv, mårdhund, brunbjörn, tvättbjörn, grävling, hermelin, iller, utter, skogsmård, mink, järv, lodjur, östersjövikare, knubbsäl, gråsäl, vildsvin, dovhjort, kronhjort, sikahjort, rådjur, älg, vitsvanshjort, skogsvildren och mufflon; samt Viltarter bland fåglarna kanadagås, grågås, sädgås, gräsand, kricka, bläsand, stjärtand, årta, skedand, brunand, vigg, ejder, alfågel, knipa, småskrake, storskrake, dalripa, fjällripa, järpe, orre, tjäder, rapphöna, fasan, sothöna, morkulla och ringduva. Genom de val man gör i skogsbruket påverkas livsmiljöerna särskilt för skogshönsfågel, hare och hjortdjur. I rekommendationerna sätts särskild fokus på hur arterna i just dessa artgrupper bäst kan beaktas i skogsbruket. Tjädern hör till de mest krävande viltarterna beträffande sin livsmiljö. Därför är tjädern en bra indikatorart, och om man tillfredsställer tjäderns krav i skogsbruket betyder det ofta att också andra arter gynnas. Järpen behöver inte ett lika stort revir som tjädern. Om man i samband med skogsvårdsåtgärder ser till att tjädern gynnas, gynnar man samtidigt många andra viltarter. De olika skogshönsfågelarterna har relativt specifika krav på sin livsmiljö vilket gör dem känsliga för omvälvningar i miljön (Storch 2007). Det är känt att variationer i skogens slutenhet är en viktig strukturell faktor för tjäderns trivsel (Rolstad 1989). Tjädertupparna rör sig ofta i utkanten av buskage och snårskog för att lätt kunna fly till öppnare terräng nära intill. Man vet också att granen spelar en stor roll för tjäderns skyddsbehov (Seiskari 1962, Helle ym. 1990, Gjerde 1991, Beshkarev m.fl. 1995b, Finne m.fl. 2000). 3.3 Lik- och olikåldrig skog 3.3.1 Beskrivning av principerna ur viltvårdssynpunkt Vid kontinuerligt skogsbruk eftersträvar man en olikåldrig skog som i allmänhet saknar större öppningar. Den avviker till sin struktur från den likåldriga skogen i och med att man eftersträvar en blandning av träd i alla utvecklingsklasser - små plantor, unga, äldre men också större, grova träd. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 27(96) Dessutom strävar man till en viss inre gruppstruktur med olikåldriga träd. I det kontinuerliga skogsbruket vill man alltså åstadkomma eller upprätthålla en storleksvariation hos träden, men det bör finnas ett betydligt större antal små träd än stora. Man strävar till att förnya skogen genom att utnyttja det naturliga plantuppslaget. Variationen i en olikåldrig skog är till gagn för viltet, men variationen i sig garanterar ännu inte att de eftersträvade strukturdragen bibehålls eller uppstår. För många arter är det mest centrala kravet på skogen att skogstäcket är obrutet. Vissa andra arter, som hjortdjuren, kan igen dra nytta av större öppningar i skogen. Ljusförhållandena inverkar på florans sammansättning. I en olikåldrig skog bevaras en varierande beskuggning vilket gör att också sådana arter som trivs i skugga och i halvskugga har en stabil livsmiljö. Ett exempel är blåbäret, den viktigaste födoväxten för växtätande insekter, som trivs i skogar där man bedriver kontinuerligt skogsbruk. Dessa insekter utgör en central del av födan för skogshönsfåglarnas kycklingar. 3.4 Älgskador Älgen är den av däggdjuren som förorsakar störst skada för skogsbruket. Samtidigt är den också vår viktigaste viltart med tanke på värdet av bytet. Det effektivaste sättet att begränsa älgskador i plantskogar och älgolyckor i trafiken är att hålla älgstammen på den fastställda målnivån. På områden där det förekommer risk för älgskador rekommenderas att man i plantskogar med tall lämnar ca 3 000 tallplantor per hektar. Om plantskogen röjs två gånger och utgångstätheten är tillräckligt stor kan man lämna 6 000-10 000 plantor per hektar i den första röjningsomgången. I södra Finland kan vitsvanshjorten och rådjuret förorsaka skador på plantskog. Ofta är det små plantor som drabbas under de första åren efter planteringen. Man kan försöka förhindra skadorna genom jakt och genom att med hjälp av utfodring styra djuren till andra områden. Skador på tall- och björkplantor som behandlats med älgmedlet Trico har varit klart lindrigare än obehandlade plantor på kontrollytor. Behandlingen har inte inverkat negativt på plantornas tillväxt eller utveckling. Kostnadseffekterna av behandlingen har ännu inte granskats (Matala m.fl. 2012). Avskräckningsmedel och mekaniska skydd ger också i bästa fall bara ett partiellt skydd i plantskogarmed tall. Lättsmälta lövträdslag som vide, rönn och asp hör till älgens favoritföda. Vid plantskogsskötsel ska man därför undvika att i onödan röja bort den här typen av sly, speciellt i öppningar. Betningstrycket kan jämnas ut om älgen har en jämn tillgång till attraktiv föda på många olika ställen i landskapet. I granplantbestånd kan älgen t.o.m. göra nytta genom att hålla slyet nere. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 28(96) Älgen gillar också björk, speciellt vårtbjörk. På vintern föredrar älgen tall, medan de undviker gran. Om det förekommer risk för älgskador i ett område kan granen utgöra ett alternativ vid skogsodling ifall marken är lämplig. Täta plantskogar klarar bäst av älgbetning. Plantbestånd som uppkommit genom sådd eller naturlig förnyelse är ofta tätare, men den långsammare tillväxten jämfört med planterade bestånd gör att de befinner sig i riskzonen under en längre tid, vilket kan leda till älgskador. Vid plantskogsskötseln ska man inrikta sig på att avlägsna bara förvuxna lövträd som konkurrerar med de träd som skall stå kvar. Tallplantor som stått i skuggan av lövträd smakar ur älgperspektiv förträffligt eftersom deras halter av skadliga ämnen är lägre och kvistarna klenare (Lääperi 2007). För att undvika älgskador bör man se till att anpassa trädslaget efter ståndorten. På bördigare marker kan man gynna gran och genom markberedning och självsådd åstadkoms ett större antal plantor. Älgarna hittar gott om föda i plantbestånd med en medelhöjd på över 6 meter, ända fram till första gallringen. I sådana här skogar betar älgen undertryckt sly utan att åstadkomma någon skada för skogsbruket. De största älgskadorna uppstår i 1-3 meter hög plantskog. I specialfall kan man hägna in plantskogen, behandla den med kemiska avskräckningsmedel eller skydda den med toppskydd. Skador som förorsakas av vitsvanshjort och rådjur under de första åren kan förhindras genom besprutning med avskräckningsmedel. Samma metod kan senare användas för skydd av topparna längre hunna plantor från älgskador. Behandlingen görs då på hösten. Mindre hjortdjur föredrar planterade plantor eftersom de har en högre näringshalt än naturplantor (Lääperi m.fl. 2007). 4 Skötsel av likåldrig skog Om man vill bedriva viltvårdsinriktad skogsvård i en likåldrig skog är det skäl att inkludera principen om att de vegetationsstrukturer som gynnar viltet bör bibehållas från en omloppstid till en annan. Exempel på sådana här strukturer är buskage, variationsrika platser inne ett bestånd och fläckar av blåbärsris. 4.1 Beslut om skogsförnyelse En skogsägare som vill gynna viltet överväger i samband med förnyelsebeslut hur beaktandet av viltet påverkar det ekonomiska utfallet av skogsinnehavet. Utgående för detta fattar han eller hon sedan ett sådant beslut om förnyelsetidpunkten, figuravgränsningen och antalet naturvårdsträd som sammanfaller med de egna målsättningarna. I ett lönsamt skogsbruk baserat på likåldriga bestånd förnyar man skogen då dess volymtillväxt sjunkit och avkastningen skulle minska om man förlängde omloppstiden. Ett realistiskt årligt avkastningskrav är 3-4 procent. Både skogsägarens egna målsättningar och ekonomiska och Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 29(96) biologiska faktorer inverkar på förnyelsebeslutet. Det finns ingen anledning att vänta på att träden skall börja bli i dåligt skick. Då skogsägaren fattar beslut om förnyelse beaktar han eller hon vid sidan av de egna målsättningarna, ekonomiska behoven och andra placeringsalternativen, också hur beståndets kvalitet och hälsotillstånd samt virkespriserna kan komma att utvecklas. Skogsägaren kan placera inkomsterna från virkesförsäljningen i t.ex. fastigheter eller aktier, eller investera i viltvård på den egna skogsfastigheten. Förnyelseavverkningen och andra åtgärder för att åstadkomma en ny skog bildar en kedja av åtgärder som tillsammans skapar förutsättningar för produktiviteten hos nästa trädgeneration. Förnyelseavverkningen ger pengar men kräver också satsningar i form av pengar och arbete. Investeringarna som behövs för att få till stånd en ny trädgeneration är ändå små jämfört med inkomsten från virkesförsäljningen. En förnyelseavverkning kan göras i form av kalavverkning, fröträdsställning eller skärmställning. 4.1.1 Förnyelsetidpunkt och omloppstid Det är skogsägarens målsättningar som avgör när ett bestånd skall förnyas. I det ekonomiska skogsbruket bestäms den optimala förnyelsetidpunkten utgående från trädens grovlek, men också trädslag, ståndort och klimatområde spelar in. Skogen kan se växtlig ut, men utseendet ger inte alltid en korrekt bild av hur ekonomiskt det är att låta skogen växa vidare. Det finns rekommendationer för vilken avverkningstidpunkt som är lämplig för olika trädslag, skogstyper och klimatområden om man eftersträvar en lönsam virkesproduktion. I södra Finland rekommenderas t.ex. att granbestånd på blåbärstyp förnyas då trädens medeldiameter är 26-30 cm. Det går att räkna ut vilka ekonomiska konsekvenser det blir av att skjuta upp förnyelsen av ett förnyelsemoget bestånd med t.ex. 20 år. Om inkomsterna från slutavverkningen av ett visst bestånd är 43 400 euro och inkomsten placeras för 20 år så att man får en avkastning på 3 %, är den här investeringens nettovärde idag 78 400 euro. Om man avstår från avverkningen av beståndet och låter det växa i 20 år till är nuvärdet av nettoinkomsterna från det här beståndet 72 100 euro. Skogsägarens förlust skulle alltså i det fallet vara 6 300 euro eller ca 10 % (Koistinen m.fl. 2013). En skogsägare som bedriver ett viltvårdsinriktat skogsbruk får lov att överväga hur en förlängning av omloppstiden av viltvårdsskäl påverkar de egna inkomsterna och viltet. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 30(96) 4.1.2 Avgränsning av förnyelseytor Vid avgränsning av ett område som skall förnyas undviker man raka linjer och eftersträvar förnyelseytor med oregelbunden form som följer naturliga figurgränser. Om det i kanten av området som skall förnyas finns en övergångszon mellan barrskog och lövskog eller mellan skogsmark och torvmark bör den sparas. Skogshönsfåglar i alla åldrar trivs i övergångszoner och för kycklingarna utgör de rent av nyckelhabitat (Valleala 1954, Brittas ym. 1990, Wegge ym. 2007). Viltbuskage som lämnats på en förnyelseyta ger skydd åt viltet och livar upp landskapet.. Foto Timo Eskola. Det är skäl att tänka småskaligt då man avgränsar en förnyelseyta. I samband med avverkningen kan man lämna ett område runt ett eller flera diken obehandlat och behandla dem först i samband med nästa ingrepp i beståndet. Genom att på det här sättet dela upp ingreppen i ett bestånds olika delar i faser, åstadkommer man ställen där viltet får skydd och landskapet mjukas upp i och med den böljande profil som trädbeståndet vid dikeskanterna får. Det är också till fördel för viltet att synlinjerna bryts så inte sikten stäcker sig för långt. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 31(96) På en förnyelseyta kan man gärna lämna viltbuskage. Ett horisontellt skydd förbättrar avsevärt bevarandet av skogshönsfåglarnas bon (Ludwig 2007). Foto Airi Matila. 4.2 Förnyelse av skog Maskinell sådd, där markberedningsmaskinen också sår frö, utförs på grund av fuktighetsförhållandena samtidigt med häckningstiden för skogshönsfåglar. Därför rekommenderas att man på förhand söker upp och märker ut bona på ytan före maskinsådden. 4.2.1 Förnyelse med blandmetoder En del av förnyelseytan kan förnyas genom sådd eller plantering och en del genom existerande underväxt. Då bibehålls en viss täckningsgrad på den annars öppna ytan. Där underväxten sparas bibehålls också den för viltet viktiga risvegetationen. En skogsägare som vill gynna viltet gör klokt i att odla blandskog. De trädslagsval som görs i ett ståndortsanpassat skogsbruk kan också ge ekonomisk nytta. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 32(96) Ett stigande nettonuvärde är en klassisk blandskogseffekt då blandträdslagets andel är låg. 4.2.2 Planering av den tidiga röjningen Det är till fördel för viltet om den tidiga röjningen sker vid rätt tidpunkt. Tjädern undviker de tätaste bestånden (Gjerde 1991, Storch 1993). Vid plantskogsskötseln strävar man efter ett lövträds- och buskinslag eftersom skogshönsfåglarna föredrar blandskog (t.ex. Valleala 1954, Nyberg & Niemi 1957, Uusvaara 1963, Brittas m.fl. 1990, Helle m.fl. 1990). En skogsägare som vill vårda hönsfågelstammen ser till att skapa en blandskog i samband med plantskogsskötseln, väl medveten om att älgskadorna då kan bli större. Betningstrycket kan minska om rönn och vide förekommer jämnt utspritt över området. Vide och rönn skuggar plantbeståndet. Därför bör slyet hållas lågt, och då smakar också tallen sämre för älgen. Om man vill gynna viltet bör inslaget av lövträd vara 10 - 20 % efter ett skötselingrepp i en plantskog. Lövträden behöver inte vara jämnt utspridda över figuren utan kan förekomma i grupper. På det sättet åstadkommer man den variation beträffande täthet och trädslag som är viktiga för viltet. I kantzonerna kan man toppkapa slyet på ca en meters höjd, detta leder till att Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 33(96) älgen hittar föda samtidigt som den skuggande delen av slyet försvinner. Det här ingreppet kan gärna upprepas med några års mellanrum. På bördiga marker inom en tjäderspelplats eller -område kan man gallra en del av plantbestånden hårdare än normalt, men inom ramen för lagens gränser (Päivinen m.fl. 2011). 4.2.3 Tidig röjning enligt huvudträdslag Tall I samband med den tidiga röjningen i bestånd med tallplantor lämnar man granplantor som skydd för viltet. Om det finns granar som stör tallplantornas utveckling kan man toppa dem. Grankvistarna nedanför kapningsstället överlever och bildar ett tätt snår där skogshönsfåglarna hittar skydd. Man ska undvika att skapa monokulturer utan i stället eftersträva en blandskog där t.ex. gran och björk kan användas för att fylla upp luckor. I samband med den tidiga röjningen kan man skapa skydd för viltet genom att toppa granar och lämna gran och björk, men förvuxna björkar som konkurrerar med plantor av huvudträdslaget skall ändå avlägsnas (Lääperi 2007). Foto Timo Eskola Gran Vid tidig röjning i granplantbestånd lämnar man björk, men också tall. Tallen utgör viktig vinterföda för tjädern. Björk Då man genomför en tidig röjning i ett björkplantbestånd är det bra att lämna barrträdsplantor med tanke på viltet. Björkens tidiga utveckling är snabbare än barrträdens, men granarna klarar sig i allmänhet under björken. Vill man däremot ha ett tallinslag måste man se till att det ingår tallar i de grupper av naturvårdsträd som lämnas i samband med förnyelseavverkningen. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 34(96) 4.3 Äldre plantbestånd Fullvuxna orrar och kycklingkullar trivs under sommaren bra i äldre plantbestånd (Kolstad m.fl. 1985, Brittas m.fl. 1990). Tjädern undviker unga plantbestånd, men särskilt tjäderhönorna börjar gradvis använda sig av uppväxande plantskogar, ju äldre plantskog desto oftare. Skogshönsfåglarna gynnas rent allmänt av blandskog (t.ex. Valleala 1954, Nyberg & Niemi 1957, Uusvaara 1963, Brittas m.fl. 1990, Helle m.fl. 1990). En skogsägare som vill betona viltvården ser till att bibehålla en blandskogsstruktur i sina plantbestånd. 4.3.1 Planering av plantskogsgallring En plantskogsgallring förbättrar levnadsförhållandena för skogshönsfågel eftersom ogallrade plantskogar är för täta för dem, med undantag för järpen. Om plantskogsgallringen försummas leder det till en tät skog med mycket långsam grovlekstillväxt. Ju tätare skogen är, desto mindre risvegetation finns där och på så sätt sjunker också dess kvalitet som livsmiljö för järpen. Vid viltvårdsinriktad skogsvård är det skäl att utföra plantskogsgallringen vid rätt tidpunkt och att se till att variationen beträffande trädslag och trädhöjd upprätthålls. Om plantskogsgallringen leder till en helt jämn monokultur kommer beståndet inte heller under resten av omloppstiden att ha de kvaliteter som viltet är beroende av. De viltbuskage som lämnats vid förnyelseavverkningen lämnas också att utvecklas fritt i plantbeståndet. Man åstadkommer en blandskog genom att lämna träd av minst tre olika trädslag, t.ex. tall, gran och lövträd. Orrkycklingar föredrar en viss öppenhet, närmare bestämt en kronslutningsgrad på 3040 % (Brittas m.fl. 1990). Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 35(96) Redan några få träd kan skapa tillräckligt skydd för skogshönsfågel i en plantskog. Foto Timo Eskola. Vid plantskogsgallringen kan man lämna små viltbuskage i plantskogen som skydd för viltet. Foto Timo Eskola Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 36(96) 4.4 Ung gallringsskog Vuxna orrar och deras kycklingkullar vistas gärna under sommaren inte bara i äldre plantbestånd utan också i unga gallringsbestånd (Brittas m.fl. 1990). Också järpen trivs i 20-49 år gamla skogar (Swenson & Angelstam 1993). Ung gallringsskog är med andra ord en viktig miljö för viltet. Gallringsavverkningar främjar hönsfåglarnas trivsel och överlevnad i unga gallringsbestånd: trädkronorna och risskiktet hämtar sig, undervegetationen blir frodigare och bärproduktionen ökar. En gallringsavverkning som utförs vid rätt tidpunkt skapar den luftighet i beståndet som tjädern behöver och de öppna flyglinjer som skogshönsfåglarna är beroende av. Det är onödigt att satsa på röjning av underväxten i samband med gallringen, det är bara kostsamt och berövar dessutom viltet det skydd det behöver. På bördiga ståndorter i södra Finland där första gallringen inte utförts kan tjädern inte flyga eftersom det inte finns några öppna flyglinjer. I norr trivs tjädern i skogar som närmar sig första gallringen. Den senaste forskningen har visat att tjädern nyttjar 30-40-åriga unga gallringsskogar som livsmiljö (Miettinen m.fl. 2005, 2008 ja 2009, Rolstad m.fl. 2007). Foto Airi Matila. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 37(96) 4.4.1 Planering av första gallringen Om man i samband med första gallringen vill gynna viltet bör man som mål ha ett bestånd som innehåller en lövträdsinblandning på minst 20 %. Hur jämnt utspridda lövträden förekommer i beståndet har ingen betydelse. Lövträden kan bestå av olika arter och förekomma i grupper eller klungor. Viltbuskage, naturvårdsträd och grupper av naturvårdsträd som lämnats kvar vid tidigare ingrepp sparas också i samband med gallringar. Om sådana saknas kan man skapa nya buskage genom att lämna lämpliga, mindre skogspartier ogallrade. För det här lämpar sig till exempel små försumpningar, blockiga partier, övergångszoner mellan torvmark och fastmark eller andra kantzoner. En ogallrad grangrupp lämnas vid gallringen för att bilda ett viltbuskage. Foto Timo Eskola. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 38(96) Björk- och lövträdsinslag i typiska habitat för skogshönsfågel 50-75% Betningsplatser för orrar under sommaren över 30% Sommarhabitat för ripa 1-20 % (lövträdsandelen) Lämpligt skogshabitat för järpe under 11% (lövträdsandelen) Lämpligt skogshabitat för tjäder Orrarna föredrar under sommaren skogar med stor andel björk, 50-75 %, men också blandskogar med ett mindre inslag av björk är viktiga för dem under sommaren (Brittas m.fl. 1990). Dalripan hittar man under sommaren i skogar med ett björkinslag på över 30 % (Marcström m.fl. 1981). Järpen klaras sig däremot med ett lövträdsinslag på 1-20 % medan tjädern igen undviker skogar med lövträdsinslag på över 11 % (Swenson & Angelstam 1993). Det finns också avvikande forskningsresultat som gör gällande att järpen trivs i miljöer där björkens andel är över 30 % (Marcström m.fl. 1981). På bördiga ståndorter kan man vid första gallringen i tallbestånd gärna lämna också glasbjörk. Gallring vid rätt tidpunkt gynnar inte bara virkesproduktionen, utan också viltet. På spelplatser eller -områden för tjäder kan en del av gallringarna utföras tidigare än normalt (Päivänen m.fl. 2001). Underväxtens betydelse för viltet I samband med första gallringen bör man lämna underväxt för att skogshönsfåglarna skall hitta skydd mot rovdjur. Orrar undviker sådan terräng där underväxtens täckningsgrad är under 20 % (Brittas m.fl. 1990). Under sommaren är skyddsfunktionen särskilt viktig då tjädern tillbringar en stor del av sin tid på marken i vila eller sökande efter föda. Trädkronorna skyddar mot rovfåglar, men tjädern behöver också skydd från hot på marknivå mot särskilt duvhök och fyrbenta rovdjur (Kvasnes & Storaas 2007). Underväxten ger tjädern skydd under ruvningen och främjar delvis också kycklingkullarna (Ludwig ym. 2010 a, b). Granen är det bästa trädslaget som underväxt men om det inte finns gran tillgänglig duger också björken (Kolstad ym. 1985, Brittas ym. 1990, Beshkarev ym. 1995, Swenson 1995, Finne ym. 2000). Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 39(96) Underväxten erbjuder skydd i ett gallrat tallbestånd. Foto Timo Eskola Att i onödan röja bort underväxten är dyrt och till nackdel för viltet eftersom den erbjuder både föda och skydd. Minst underväxt finns det i tallskog, vilket gör att vikten av att värna om underväxten bör betonas speciellt just där, men också i övrigt på kargare marker. På de kargaste markerna skall man också komma ihåg att vara försiktig med risskiktet. Det är särskilt viktigt att man i tallbestånd sparar enstaka granar. En skogsägare som vill värna om viltet bevarar och främjar på kargare marker uppkomsten av granunderväxt eftersom det minskar predationstrycket. Viltet gynnas av att sikten avbryts av ett andra kronskikt. Att etablera en julgransodling på litet kargare mark kan därför vara en bra idé med tanke på viltet. Betydelsen av att gynna underväxten är störst i tallbestånd, men saknar för den skull inte betydelse i andra bestånd. Därför rekommenderas att spara underväxt i alla skogsbiotoper med beaktande av varje livsmiljös särdrag. I norra Finland är dvärgbjörken för ripan den viktigaste arten i buskskiktet. Man bör inte heller glömma enen som är en viktig art i det här sammanhanget. 4.5 Äldre gallringsskog Efter den andra gallringen av ett granbestånd kan viltet ha svårt att hitta skydd där. Det samma gäller fullslutna granbestånd där underväxten i allmänhet lyser med sin frånvaro, vilket resulterar i att viltet inte trivs där. Därför bör man i samband med skogsskötseln sträva till en inblandning av andra trädslag och att bryta upp den ensidiga strukturen i beståndet. Blandskogsinslag är också med tanke på klimatförändringen säkrare än skogar med endast ett trädslag. Man får inte glömma bort betydelsen av underväxt också i granbestånd, och i det sammanhanget är kärr och dikade torvmoar särskilt viktiga. På frisk skogsmark kan man för att Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 40(96) underlätta kycklingkullarnas födosök ta tillvara en del av grenarna och topparna så att riset kommer åt att utvecklas. Viltet gynnas av ett vårtbjörksinslag på 10 %, på vissa platser upp till 20 %. Järpen gynnas om granbestånden har ett inslag av al. Man har inte kunnat konstatera någon sänkt lönsamhet i virkesproduktionen på grund av ett lövinslag i barrskog. I glasbjörksbestånd uppstår lätt ett undre skikt av granunderväxt som viltet kan dra nytta av. Tjädern trivs bäst i något äldre skog (Seiskari 1962, Swenson & Angelstam 1993). Strukturfaktorer på beståndsnivå som har betydelse för tjädern är åtminstone täthets- och storleksfördelningen, kronslutenheten, trädslagsfördelningen och fältskiktets sammansättning (Lindén 2002c). De flesta av tjädrarnas spelplatser finns i nuläget i skogar som är 30-50 år gamla (Valkeajärvi 2008). Höggallring kan erbjuda en möjlighet att förlänga omloppstiden på bl.a. tjäderspelplatser. I gallrade bestånd ger höggallring ett större absolut nettorealvärde än låggallring. Hur snabb grovlekstillväxten är i en likåldrig skog avgörs i hög grad av tidigare gallringsingrepp. Förnyelsen sker då en viss stammedeldiameter uppnåtts oavsett om beståndet hög- eller låggallrats, men vid höggallring infaller den här tidpunkten 10-20 år senare än i ett bestånd som låggallrats. Man får då andra sidan grövre virke ur den höggallrade skogen. 4.6 Tvåskiktade skogar 4.6.1 Tvåskiktad gran-björkblandskog Björkbestånd med granunderväxt på bördig torvmark är särskilt attraktiva för viltet. Lövträd och blandskog är viktiga för hönsfåglarna. Björkskogsskötsel kan bedrivas enligt olika principer. Skötselmodeller där björk ingår i samma trädskikt som granen eller där granen drivs upp under björken i två skikt är likvärdiga med en modell som baseras på ett rent björkbestånd. Man har kunnat konstatera att järpen trivs i tvåskiktade björk-granblandskogar. På frisk mo rekommenderas att man bibehåller ett björkinslag. Ur viltvårdssynpunkt kan också tvåskiktade blandskogar av björk, tall och gran rekommenderas (Källa: Utkast till skötselplan för skogshönsfågelstammarna i Finland). 4.6.2 Tvåskiktad tall-granblandskog Med tanke på viltet skall man gärna lämna tall, björk och asp i små grupper i kanten av figuren så att blandskogskaraktären bevaras också då överståndarna avlägsnats. Sådana träd som klart kan identifieras som betesträd lämnas också. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 41(96) Björköverståndare fungerar också i tallbestånd bra som betesträd för orren under vintern. Om man lämnar 10 björkar per hektar eller några tiotal av dem längs kanterna har man skapat en bra födoresurs för orren under vintern. Helst vill orren att björkarna skall stå i grupper, enskilda björkar har mycket mindre betydelse (Hjeljord m.fl. 1995). I blandskog skall man sträva till att ha ett björkinslag på ca 20 % om man vill gynna viltet. 5 Skötsel av olikåldrig skog De bästa förutsättningarna för att åstadkomma och upprätthålla en olikåldrig skog finns på bördiga marker och där det redan förekommer träd från en yngre trädgeneration. Skogar där här förutsättningarna uppfylls domineras ofta av gran och är ofta fuktiga. Kärr är ofta olikåldriga. Kärren är särskilt viktiga med tanke på viltet eftersom de är utmärkta miljöer för skogshönsfåglarnas kycklingkullar. Där hittar både unga och äldre fåglar skydd och föda. 5.1 Strukturdrag Strukturdragen i en olikåldrig skog kan gynna viltet. Ett bra exempel på det här är förekomsten av små luckor som får den effekten att järptätheten i skogar som skötts genom plock- eller luckhuggning är betydligt större än i likåldriga, jämna skogar (Swenson & Angelstam 1993). Förekomsten av små luckor på några ar hör till järpens centrala krav på sin livsmiljö (Pynnönen 1954, Swenson 1995). I de små luckorna förekommer sådana växter som järpen nyttjar som föda och närheten till den omkringliggande skogen ger skydd för rovdjur. Vidsträckta, enhetliga skogsområden där man bedrivit plock- eller luckhuggning kan däremot vara mindre gynnsamma för viltet. Till de största fördelarna med olikåldrig skog hör, med tanke på viltet, att marken vanligen inte markbereds vilket gör att risskiktet bevaras. En annan fördel är att trädbeståndet aldrig försvinner helt. Bland annat tjädern behöver större, enhetliga skogsområden som livsmiljö. 5.2 Skötsel- och avverkningsmetoder Luck- och plockhuggning är båda metoder som bra kan användas av en skogsägare som vill satsa på viltvården. Plockhuggning kan användas i viltbuskage där de mindre träd som lämnas kvar ser till att skyddsfunktionen bibehålls. På samma sätt kan man på skyddszoner avsedda för vattenskydd utföra plockhuggningar så länge det blir underväxt kvar på området. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 42(96) 5.2.1 Plockhuggning Foto Airi Matila. Plockhuggning är en av de avverkningsmetoder som tillämpas i olikåldrig skog. Plockhuggningen innebär inkomster och upprätthåller samtidigt olikåldrigheten. Vid plockhuggning strävar man till att främja skogens naturliga förnyelse genom att avlägsna de större träden i beståndet och göra plats för livskraftiga, mindre träd och skapa sådana förhållanden i fältskiktet att nya plantor har möjlighet att etablera sig. Vintern är den bästa tidpunkten att utföra plockhuggning, riskerna för drivningsskador i det kvarvarande beståndet är då som minst. Man måste fästa speciell uppmärksamhet vid att inte de ca 5-15 meter höga träden i de lägre kronskikten tar skada eftersom de kommande decenniernas avverkningsmöjligheter är beroende av hur bra de utvecklas. Underväxten i en plockhuggen skog bildar viltbuskage som erbjuder skydd och booch häckningsplatser för viltet. Buskagena är särskilt viktiga för skogshönsfåglarna och bör därför med tanke på viltvården bibehållas så långt som möjligt. För många arter är risvegetationen viktig och bör bevaras. Det här gäller i synnerhet blåbärsriset. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 43(96) För viltet har plockhuggning följande fördelar: • • • • Efter avverkningen uppvisar beståndet sannolikt en gynnsam gruppstruktur och oregelbundenhet samtidigt som trädstorleken varierar. Skogen erbjuder mer skydd för viltet Skogsförnyelsen baserar sig på att man sparar naturligt uppkommen underväxt vilket innebär att det alltid finns skyddande buskage för viltet Det permanenta skogstäcket hjälper till att hålla landskapet som helhet mera skogklätt Risväxternas täckningsgrad är hög och i synnerhet blåbäret drar nytta av marken är delvis beskuggad eftersom den inte klarar av ständig solexponering. Beroende på hur omfattande plockhuggningarna är kan de inverka på viltet på olika sätt. En enstaka plockhuggning har ändå mindre betydelse, det viktiga är hur skogen sköts på landskapsnivå. Plockhuggningar kan utföras först då trädbeståndets grundyta är minst 10 kvadratmeter per hektar. Det äldre trädskikt som lämnas kvar vid en plockhuggning har en helt annan karaktär än i en motsvarande likåldrig ekonomiskog. Tjädern hittar lättare flyglinjer i den nyligen plockhuggna skogen där grundytan underskrider 10 kvadratmeter per hektar. Målsättning för stamantal efter plockhuggning per diameterklass diameter 0-5cm över 1200 stammar/hektar diameter 5-10cm 300-600 stammar/hektar diameter över 10 cm 100-300 stammar/hektar Stamantalsrekommendationen är grovt riktgivande. Om underväxt saknas måste man i allmänhet sänka kravet på antal stammar per hektar, vilket i sin tur gör att situationen för viltet kan bli sämre. I sådana fall kan skogsägaren i stället överväga att satsa på luckhuggning för att trygga förnyelsen på området. Vid plockhuggning bör man, precis som vid andra skogsvårdsåtgärder som inriktar sig på kontinuerligt skogsbruk, rikta in sig på ställen där det redan förekommer underväxt. Då kan den friställda underväxten genast ta i bruk det frigjorda utrymmet. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 44(96) 5.2.2 Luckhuggning Luckhuggningen är en avverkningsmetod för olikåldrig skog där man hugger upp små luckor i beståndet där det sedan uppkommer ett naturligt plantbestånd. Vid följande avverkningsomgång kan luckorna förstoras och nya luckor kan tas upp. Luckhuggning skiljer sig från plockhuggning genom att man huvudsakligen avlägsnar trädgrupper, inte bara enskilda träd. Luckhuggning bör helst utföras under vintern eftersom risken att skada det kvarvarande beståndet då är som minst. Vid drivningen undviker man att köra i de luckor som skapades vid den förra avverkningen så att de unga träden som kommit upp i luckorna inte skadas. Grundytan fungerar dåligt som mätare i olikåldriga skogar. Ur skogshönsfåglarnas synvinkel är det viktigare att det förekommer så små träd att de kan bilda skyddande buskage nära marknivån. I olikåldriga skogar bibehålls risvegetationen även om grundytan sjunker mycket lågt (Pukkala). Plock- och luckhuggning kan utgöra ett hot mot tjäderns krav på sin livsmiljö. Om man ökar antalet luckor samtidigt som luckorna utvidgas kan det kvarvarande beståndet förlora sitt värde för tjädern och den lokala stammen bli hotad. Om luckornas areal i förhållande till den äldre skogens areal blir för stor kan dess funktion som spelområde för tjädern hotas. Minst 1/3 av skogen bör alltid bestå av en äldre trädgeneration för att viltet skall trivas. Ett bestånd som avverkats enligt principerna för skötsel av olikåldrig skog. Foto Timo Eskola Utnyttjande av underväxten Man utnyttjar underväxten också i samband med luckhuggning. Man strävar till att placera luckorna där det från tidigare finns underväxt och där det med andra ord finns förutsättningar Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 45(96) för naturlig förnyelse. För stora luckor släpper in mycket ljus i beståndet vilket kan leda till att gräset börjar konkurrera ut blåbärsriset vilket är till nackdel för viltet. Luckorna kan främja trivseln också för bl.a. mindre hjortdjur i och med att födotillgången blir mera mångsidig. Om luckorna utgör mer än 1/3 av skogsarealen börjar skogen fragmenteras vilket är till nackdel för viltet. Exempel: Maximitätheten för luckor som kan rekommenderas med tanke på viltet - En markägare avverkar i sin skog på ett två hektar stort område högst tre luckor där den enskilda luckan är under 0,3 ha. - Den absoluta nedre gränsen för den andel av skogen som består av äldre trädgenerationer ligger vid 30 % om man vill att viltet skall trivas. - I den större skalan skall man gärna eftersträva en täckningsgrad på 2/3 eftersom livsmiljöerna då börjar forma större, enhetligare områden. - Utöver täckningsgraden är det också viktigt för viltet, och i synnerhet för skogshönsfåglarna, att luckorna läggs så att de följer terrängens former. - Kvaliteten på skogen på de områden som ligger emellan luckorna är också viktig och gallringsingreppen där får inte vara för hårda.. 5.3 Skötsel och omloppstid Viltvårdsinriktningen i skogsvården skall märkas redan i plantskogsskedet genom att man redan då eftersträvar en blandskogsstruktur. I det kontinuerliga skogsbruket är skötseln av viltets livsmiljöer i hög grad beroende av hur tät man håller skogen. Kraftiga avverkningar underlättar uppkomsten av en ny trädgeneration, men skyddsfunktionen för viltet minskar samtidigt. I ett kontinuerligt skogsbruk med viltvårdsinriktning kan man hålla upprätthålla ett högre virkesförråd. Det här är möjligt åtminstone i de bestånd där det förekommer utvecklingsduglig underväxt. I det kontinuerliga skogsbruket kan avverkningarnas intensitet variera beroende på storleksfördelningen i trädbeståndet. En kraftigare avverkning där man eftersträvar att främja förnyelsen kan då följas av ett par mindre kraftiga som inriktar sig på att ge utrymme för de uppväxande träden. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 46(96) Efter en luckhuggning kan luckan gräsa igen vilket påverkar viltet negativt. Foto Airi Matila. 5.3.1 Talldominerad skog I olikåldriga skogar som domineras av tall finns det en risk att granen småningom tar över. Om målet är att behålla talldominansen kan det bli aktuellt med röjning av gran. Röjningen skall ändå inte vara så kraftig att viltet helt förlorar sitt skydd bland granunderväxten. Foto Airi Matila. Luckhuggning i talldominerade skogar: Ur viltsynpunkt kan luckhuggning leda till negativa konsekvenser om luckorna gräsar igen och om granunderväxten röjs bort. På kargare ståndorter där granens virkesproduktion är sämre än tallens och där man strävar efter naturlig förnyelse av tall, skall man ändå i samband med luckhuggning Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 47(96) röja bort gran för att den inte skall börja dominera för mycket. 5.3.2 Grandominerad skog Det är sällan det uppstår några nackdelar för viltet i samband med skötsel av olikåldrig granskog. Efter en plockhuggning finns det tillräckligt mycket skydd för viltet om inte avverkningen är speciellt kraftig. Om man vid avverkningen ser till att kronslutenheten inte minskar för mycket, är nyttan för viltet större än nackdelarna. Gallringseffekten leder till att fältskiktet får mer ljus, vilket gynnar risvegetationen. Vid luckhuggning i grandominerad skog kan det uppstå problem om luckorna gräsar igen. 5.3.3 Lövträdsdominerad skog En olikåldrig lövskog innebär fördelar för viltet. Fältskiktet och underväxten i lövskogar är vanligen frodiga vilket innebär en rik tillgång på föda och skydd för många olika viltarter. Tillgången på skydd under vinterhalvåret kan tryggas genom att gynna granunderväxt och en. 5.4 Övergången från likåldrig skog En övergång från likåldrig skog till olikåldrig skog innebär för viltet att trädens täckningsgrad blir större och tillgången till skydd vid marknivån ökar. 6 Beskrivning av skogsvårdsmetoderna 6.1 Skogsförnyelse Skogsförnyelse innebär att man tar tillvara det virke som den gamla trädgenerationen producerat och förbereder för en ny trädgeneration. Skogen kan förnyas med olika metoder utgående från skogsägarens målsättningar och ståndortens egenskaper. 6.1.1 Förberedelser på förnyelseytan Förnyelsearbetena underlättas om man gör vissa förberedande arbeten. Markberedningen går snabbare och kvaliteten blir bättre vilket minskar behovet av plantskogsvård längre fram. Vid röjningen av en förnyelseyta är det lätt att gynna fåglar och mindre djur genom att här och där spara underväxt som bildar små viltbuskage. Genom att undvika onödig städning och genom att gynna en, rönn och andra bärande arter kan man erbjuda viltet både välkommen föda och skydd för insyn. Om skogsägaren bedriver ett viltvårdsinriktat skogsbruk är det skäl att göra röjningen så svag som möjligt. Sådana platser som bäckkanter, källmiljöer, bergskanter och strandzoner röjs vanligtvis inte alls. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 48(96) Små träd och buskar som försvårar förnyelsen röjs bort. Grupper av unga träd som är utvecklingsdugliga lämnas däremot kvar, det samma gäller grupper av granunderväxt som inte är till hinder för förnyelsen. De viltbuskage som sparats vid avverkningen lämnas. Man brukar också lämna ädla lövträd, trädartade rönnar, sälgar och enar samt små grupper av al. Sammanhängande mattor av en är inte lika viktiga för viltet som sådana enar som förekommer i oregelbundna grupper. Foto Airi Matila. Inga skötselåtgärder vidtas i grupper av naturvårdsträd. Man lämnar vanligen alla naturvårdsträd som en enda grupp på ytan. I sådana grupper förekommer ofta träd och underväxt av olika storlek vilket innebär att de fungerar som skydd för viltet. En några ar stor grupp dominerad av gran och där det förekommer al som underväxt räcker t.ex. som kärnrevir för en järpe. Om avverkningen föregås av en röjning är det klokt att märka ut gruppen av naturvårdsträd i terrängen på förhand så att den säkert beaktas vid röjningen. 6.1.2 Metoder för förnyelseavverkning Kalavverkning Ett kalavverkat bestånd förnyas genom plantering eller sådd. Vid kalavverkning avlägsnar man nästan alla träd på förnyelseytan förutom grupper av naturvårdsträd och viltbuskage. Grupper av naturvårdsträd, lågor, torrakor och högstubbar samt viltbuskage erbjuder variation och ger livsutrymme och skydd för många organismarter. Så länge de öppna områdena såsom kalhyggen, fröträdsställningar, plantskogar och öppna torvmarker, vattendrag, åkrar m.m. inte uppgår till mer än två tredjedelar av landskapets areal kan det fortsätta att fungera som spelområde för tjädern. Då finns där tillräckligt med lämpliga bestånd för tjädern och de ligger tillräckligt nära varandra för att bilda fungerande revir för tupparna. Betydelsen av en enskild kalavverkning bedöms därför från fall till fall och då bör man se till landskapet som helhet. Avverkning i fröträdsställning Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 49(96) Om man vill förnya tall eller björk på naturlig väg gör man en fröträdsställning. Den här metoden lyckas allra bäst om avverkningen sammanfaller med ett gott fröår. Vid avverkningen lämnas grova fröträd, men också grupper av naturvårdsträd och gärna några små viltbuskage som inte röjs. De fungerar som skydd för viltet och ökar mångfalden på förnyelseytan. Teghuggning Teghuggning, det vill säga kalavverkning av smala stråk, lämpar sig som förnyelsemetod för områden där det lätt kommer ett naturligt plantuppslag. Bäst passar det för granförnyelse i fuktiga kärrdråg och för tallförnyelse på momarker bestående av sorterade jordarter. Den nya trädgenerationen uppstår då kantträden fröar av sig. Det bäst fungerande och samtidigt det mest ekonomiska sättet att främja viltet i samband med teghuggning är att bara göra en lätt röjning efter avverkningen eller att helt avstå från röjningen. Det lövuppslag som stör det uppväxande plantbeståndet för mycket kan avlägsnas senare, t.ex. i samband med den första röjningen i plantbeståndet. Avverkning i skärmställning Gran kan i vissa fall förnyas med hjälp av en skärmställning. En avverkning i skärmställning görs för att existerande, utvecklingsdugligt plantmaterial skall få lagom mycket skydd och ett tillskott av frö från de kvarställda granarna. Den största sannolikheten att lyckas har man då ett mer eller mindre sammanhängande plantbestånd redan förekommer på området. Om man vill gynna viltet ser man till att en stor del av de träd som lämnas är björkar eller tallar, så att en blandskogseffekt uppstår. I praktiken har metoden visat sig vara mycket osäker. Den kan inte rekommenderas på platser där det inte redan före avverkningen finns gott om plantor. Många viltarter trivs i den miljö som bildas av en relativt gles skärmställning som består av olika trädslag och där det finns ett relativt tätt uppslag av granplantor. 6.1.3 Tillvaratagande av grot på förnyelseytor Den viktigaste födoresursen för skogshönskycklingar är blåbärsriset, och blåbärsriset lider av den gassande solen på förnyelseytorna. Det går att utföra en tillräckligt effektiv markberedning och att ta tillvara grot (grenar och toppar) så att det ändå finns kvar risbevuxna områden på förnyelseytan. Då hämtar sig riset mycket snabbare då beståndet senare växer upp och kronorna sluter sig. Beträffande hyggesresterna kan man hålla sig till de allmänna rekommendationerna gällande mängderna som bör lämnas kvar och viltet kan hitta lämpliga häckningsplatser i de kvarlämnade rishögarna. Tillvaratagandet av grot har sannolikt en positiv effekt på skogshönsfåglarna (Miina m.fl. 2009). Risvegetationen verkar hämta sig snabbare om grenar och toppar tas tillvara. Å andra sidan kan kvarlämnade rishögar också skydda blåbärsriset från solexponering och i större grupper av naturvårdsträd kan det också behålla sin livskraft vilket viltet kan dra nytta av. Älgen äter gärna toppar och grenar av äldre träd. En skogsägare som prioriterar viltvården ser till att avverkningarna utförs på vintern så att viltet har lättare att hitta föda. Man kan t.o.m. lyfta upp topparna med skördaren så att de vilar på stenar eller stubbar så att de inte täcks av Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 50(96) snö så lätt. Älgen är förtjust i talltoppar, asp, rönn, vide, ädla lövträd och björk. Alla de här trädslagen, förutom tall, lämpar sig också som föda för haren. Högar av hyggesrester erbjuder skydd och är därför viktiga häckningsplatser för tjäder, gräsand och kricka. Man bör undvika att köra ut grot under häckningstiden på försommaren. 6.1.4 Stubbrytning på förnyelseavverkade områden Stubbrytning kan inte rekommenderas på en skogsfastighet med inriktning på viltvård. Orsaken är att stubbrytningen har negativa effekter på blåbärsriset och därigenom också på skogsfågelstammen. En skogsägare som vill satsa på viltvården bör överväga om nyttan med stubbrytningen är större än den skada som förorsakas viltet. Vid stubbrytning påverkas marken mer än vid vanlig markberedning och blåbärsrisets jordstammar skadas också mer, vilket gör att riset återhämtar sig långsammare. Om stubbrytning utförs bör man lämna kvar grupper av stubbar i sådana miljöer som är viktiga för viltet, runt övergångszoner och på ställen med riklig risvegetation. Det är till fördel för viltet om det finns större, enhetliga områden där risskiktet bevaras i sin helhet. (Källa: Uttag och produktion av energived, Råd i god skogsvård, Tapio 2010) Vid planeringen strävar man till att risskiktet skall påverkas så litet som möjligt i samband med drivningen. Körstråken planeras så att risskiktet bevaras i så hög grad som möjligt. Dessutom undviker man att bryta stubbar eller dra körstråk så att de påverkar viltbuskagena. Efter stubbrytningen sluter sig skogen sakta och beskuggningen tilltar vilket gör att blåbäret får bättre förutsättningar att återhämta sig. Ju mer marken och därmed jordstammarna brutits sönder, desto långsammare går återhämtningen. 6.1.5. Hyggesbränning Hyggesbränning har ingen större effekt på viltet. Bränningen är inte direkt till nytta, men inte heller till skada för viltet. Man vet att den vegetation som växer upp på nybrända områden utgör en bra födokälla för skogshönsfåglar. (Lähde: Suomen metsäkanalintukantojen hoitosuunnitelma-luonnos) På nyligen hyggesbrända områden växer det under några år rikligt med duntrav, vilket lockar älgar till platsen. 6.1.6 Markberedningsmetoder Syftet med markberedning är att förbättra frögroningen och plantornas överlevnad och tillväxt under deras första år. Markberedningen underlättar också skogsodlingen och leder till ett bättre plantbestånd. Då markberedningen görs för fröbaserad förnyelse (sådd eller naturlig förnyelse) Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 51(96) är målsättningen i första hand att skapa goda förutsättningar för frögroning och för att groddplantan skall kunna rota sig. Då markberedningen sker inför plantering är målet att skapa ett tillräckligt antal goda planteringspunkter. I samband med markberedningen bör man sträva till att bevara de skogshönsfågelbon som kan finnas på ytan. De ytor som avverkats under det senaste året skall om möjligt markberedas först efter midsommar. Om ytan markbereds under våren, före midsommar, försöker man hitta, märka ut och bevara hönsfågelbona. Den viktigaste näringskällan för skogshönsfåglarnas kycklingar är blåbärsriset. Det går att utföra markberedning och drivning av grot så att det kvarstår ristäckta områden på ytan efter åtgärden. I sådana fall hämtar sig riset snabbare då krontaket ett antal år senare åter börjar slutas. Ingen markberedning utförs bland grupper av naturvårdsträd och i viltbuskage. Blåbärsrisets jordstammar bevaras bättre på de ställen som inte påverkats av markberedning och börjar sprida sig därifrån till resten av ytan så fort förutsättningar finns (Suomen metsäkanalintukantojen hoitosuunnitelma – luonnos). Om det finns granunderväxt på ytan som stör markberedningen kan den toppkapas till en meters höjd i samband med röjningen. Då bevaras skyddet för viltet obrutet från en trädgeneration till nästa, vilket är en viktig skogsvårdsprincip i det viltvårdsinriktade skogsbruket. Bland markberedningsmetoderna är högläggning en lämplig metod med tanke på viltet, medan däremot dränerande diken skall undvikas så långt som möjligt, utan att förnyelseresultatet för den skull blir lidande. För en skogsägare som vill gynna viltet lönar det sig att välja en markberedningsmetod som skadar risvegetationen så litet som möjligt men ändå ger ett bra resultat. Om ståndorten tillåter kan fläckupptagning eller vändhögläggning med grävmaskin vara goda alternativ. 6.1.7 Skogsodlingsmetoder Ett nytt bestånd kan anläggas på naturlig väg eller genom skogsodling. Vid skogsodling är alternativen sådd och plantering. Vid naturlig förnyelse utnyttjar man frö- eller skärmträd, fröspridning från kantträd eller existerande plantuppslag. Man drar nytta av naturligt uppkommet plantmaterial också vid plantering, så länge plantorna är av god kvalitet och lämpliga för ståndorten ifråga. Vid sådd kan man använda frö från fröodlingar, med undantag för förnyelser i nordligaste Finland där endast naturfrö finns att tillgå. Ett bestånd som etablerats som en monokultur med ett enda trädslag kan senare få en alltför ensidig struktur med få skyddade platser för viltet om det inte kommit in naturplantor eller om man inte redan vid förnyelseavverkningen, i samband med skogsodlingen eller vid plantskogsskötseln skapat den strukturella diversitet som viltet behöver för att trivas. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 52(96) Täta tallplantskogar får inte lika svåra älgskador som glesa, vilket betyder att det lönar sig att etablera tallbestånd genom antingen naturlig förnyelse eller sådd (Lääperi 2007). 6.2 Plantskogsvård En skogsägare som vill prioritera viltvården ser till att en blandskogsstruktur uppstår redan i samband med plantskogsskötseln. Det är då som förutsättningarna för framtida viltbuskage skapas och det är också då som det ännu finns möjlighet att påverka trädslagsblandningen. 6.2.1 Tidig röjning De åtgärder som utförs vid den tidiga röjningen är av avgörande betydelse för såväl skogsbrukets ekonomi som för viltet. Genom den tidiga röjningen säkrar man den investering som man gjort i samband med förnyelsearbetena. Dessutom betyder en snabb utveckling i plantskogsskedet att skogens värdetillväxt sker snabbare. En snabbare grovleksutveckling gynnar också viltet, särskilt tjädern, för vilken skogen blir en attraktiv livsmiljö först när den är en yngre gallringsskog. De viltbuskage som lämnats vid förnyelseavverkningen och den efterföljande röjningen röjs inte heller i samband med den tidiga plantskogsröjningen. Man kan dessutom skapa nya viltbuskage vid den tidiga röjningen med målet att uppnå ett slags behärskad oordning. Det här åstadkommer man genom att här och där lämna vissa mindre områden helt oröjda, så kallade röjningsavbrott. Lämpliga platser är ofta dikenas täta kantbuskage, fuktiga sänkor, steniga områden och bergknallar. Röjningsavbrotten läggs med jämna mellanrum med de är inte permanenta. Vid nästa avverkning behöver inte samma buskage lämnas om det finns andra viltbuskage som man i stället kan spara. I det här avseendet skiljer de sig alltså på ett avgörande sätt från grupper av naturvårdsträd som alltid bör stå kvar på samma plats. Vid all avverkning bör man ändå lämna täta partier dvs. röjnings- eller gallringsavbrott där avverkningen avbryts eller görs med mjukare hand. En skogsägare som vill gynna viltet bör också gärna lämna gran i tallplantskogar och tall i granplantbestånd för att de strukturdrag som är viktiga för viltet skall kunna beaktas också i skogens senare utvecklingsskeden. 6.2.2 Plantskogsgallring En skogsägare som vill gynna viltet ser till att den blandskogsstruktur som är viktig för viltet bevaras eller utvecklas. I plantskogsbestånd bestående av barrträd lämnas i medeltal 10 % lövinslag med undantag för de kargaste ståndorterna. Lövträd kan lämnas t.ex. i grupper i kanten av beståndet, på kullar Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 53(96) och i bördiga sänkor. Lövträd lämnas i första hand där det inte finns utvecklingsdugliga barrträdsplantor. De viltbuskage som lämnades vid tidigare skötselåtgärder lämnas orörda. Man kan skapa nya viltbuskage t.ex. genom att lämna fuktiga fläckar orörda. Sådan låg underväxt som inte är till skada för plantskogens utveckling, t.ex. granunderväxt, lämnas också. Förutom att värna om lövträdsinslaget är det också av central betydelse för viltet att man upprätthåller en trädslagsblandning av gran och tall. På torrare marker är andelen gran mindre, men granen har sin plats också här även om virkesproduktionen sjunker något, närmare bestämt ca 10 % om man vid plantskogsgallringen lämnar högst 500 granstammar per hektar. Se Bilaga 1 De ekonomiska konsekvenserna av att odla en blandskog av tall och gran En inblandning av gran på frisk mo höjer beståndets nettonuvärde. På torra momarker ligger kostnadseffekten av att skapa och upprätthålla ett graninslag under 10 % då det per hektar finns högst 500 granstammar. På karg mo gäller samma 10 % men maximiantalet granstammar ska då vara 250 stammar/hektar. Då granens andel på de torrare ståndorterna höjs till över 250 respektive 500 stammar per hektar ökar produktionsförlusten (i Diagram 1 sjunker de röda och blå kurvorna kraftigt). Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 54(96) De ekonomiska konsekvenserna ståndortsvis av att odla en blandskog av tall och gran En plantskogsgallring utförd vid rätt tidpunkt är det effektivaste sättet att trygga risskiktets förutsättningar att överleva och utvecklas. Fältskiktet får mer ljus och riset hämtar sig snabbare. På samma sätt som vid den tidiga röjningen, siktar plantskogsgallringen till att försnabba stammarnas grovlekstillväxt och skapa en beståndsstruktur som är acceptabel för tjädern. 6.3 Gallringsavverkningar Vid gallringsavverkning eftersträvar man en ökad vitalitet hos de kvarlämnade träden, man styr tillväxten till de värdefullaste trädindividerna och man försnabbar grovlekstillväxten genom att glesa ut beståndet. Man påverkar härigenom beståndets täthet, trädslagsfördelning och värdeutveckling genom att avlägsna träd i enlighet med den gallringsmodell man valt. Ett av syftena med gallringsavverkning är också att få avverkningsinkomster. Behandlingen av kantskogen är en av de ur viltvårdssynpunkt sett kritiska faktorerna vid gallringsavverkning. Mycket kan göras för viltet redan genom en bra planering. Genom en varierande gallringsintensitet kan tätare partier som fungerar som skydd bevaras för viltet och viltet gynnas också av att man upprätthåller en blandskog med olika trädslag. Viltvården kan främjas vid gallringsavverkningar genom att man lämnar lövträd på lämpliga platser i en annars barrträdsdominerad skog. Beståndskanter och svackor är utmärkta platser för detta. Trädbeståndet på skyddszoner längs småvatten och vattendrag och i övergångszoner kan gärna gallras svagare än normalt. 6.3.1 Förhandsröjning Den maskinella drivningen underlättas om man gör en förhandsröjning före gallringsavverkningen. Det är däremot inte ekonomiskt befogat att röja bort sådan buskvegetation som inte stör själva drivningsarbetet. Grupper av naturvårdsträd röjs inte heller. (Suomen metsäkanalintukantojen hoitosuunnitelma – luonnos) För viltet och speciellt för skogshönsfåglarna är det av central betydelse att man vid gallringsavverkningar lämnar tillräckligt mycket skydd i form av underväxt. För att trygga levnadsförhållanden för skogshönsfåglarna och Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 55(96) annat vilt rekommenderas därför att man i samband med gallringsavverkningar lämnar små viltbuskage här och där som skydd för viltet. En alltför effektiv förhandsröjning leder bara till ökade kostnader och att området bli odugligt som livsmiljö för skogshönsfåglarna. Foto Airi Matila. Då man beslutar om en förhandsröjning skall göras eller inte före en maskinell drivning är det skäl att bedöma vilken nyttan är i förhållande till kostnaderna. Om förhandsröjning är ett villkor för att virkesaffären skall bli av kan röjning vara att föredra. Kostnaderna för maskinell drivning kan vara någon procent högre om drivningsobjektet inte är förhandsröjt och underväxten klart försvårar avverkningen. Nuförtiden strävar man medvetet till att minska förhandsröjningarna och skogsägaren har all anledning att kontrollera behovet av förhandsröjning på sina ägor eftersom det också är en kostnadsfråga. Vid förhandsröjning skall underväxten avlägsnas bara då den försvårar och fördröjer den maskinella avverkningen mer än vad kostnaderna för röjning av beståndet är, dvs. då det är motiverat ur helhetsekonomisk synpunkt. Maskinförarnas erfarenheter visar att synfältet från avverkningsmaskinen störs mest av underväxt som är över 3 meter hög eller har en täthet på över 2000-3000 stammar per hektar. En låg underväxt är till gagn för viltet med stör inte den maskinella drivningen. Det är viktigt att röja rent ca en meter runt stammen. Granar som är under en meter höga stör inte avverkningen. En skogsägare som står i beråd att göra en virkesaffär kan överväga i vilken utsträckning han eller hon vill avlägsna underväxten och hur mycket den besvärligare avverkningen påverkar avverkningspriset. I allmänhet är inverkan på priset inte stor. Björk, al, asp och granunderväxt är alla viktiga för viltet, så behovet och nödvändigheten av förhandsröjning avgörs alltid från fall till fall. Vid förhandsröjningen lämnas granunderväxt, enar och i norra Finland också enstaka granar vars grenar sträcker sig ända ned till marken och därigenom bildar ett utmärkt skydd för viltet. På torrare marker längre norrut är det särskilt viktigt med lövinslag i viltbuskage. Buskar och små träd avlägsnas bara den mån det är ändamålsenligt och man skall undvika en alltför schematisk röjning. Variationen i beståndsstrukturen upprätthålls genom att lämna underväxt och viltbuskage. Viltbuskage och naturvårdsträd, i grupper eller enskilt, som lämnats vid förhandsröjningen behandlas inte. Om sådana saknas helt och hållet kan man lämna nya viltbuskage i form av små oröjda skogsområden (ungefär ett per hektar). Förhandsröjningen kan göra det omöjligt att spara viltbuskagena. Då avverkningsmaskinen anländer till ytan bör där finnas lämpliga viltbuskage som kan lämnas orörda. Till exempel kullar är bra platser för viltbuskage. Buskar, rönnar och enar är viktiga för skogens mångfald och för viltet. Asp, sälg, klibbal och ädla lövträd är oumbärliga för många arter och bör därför lämnas vid röjningen. Skyddszonerna vid småvatten och vattendrag lämnas utan åtgärder vid förhandsröjningen, men man kan avvika Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 56(96) från den här principen av landskapsmässiga orsaker. Förhandsröjningen kan också lämnas ogjord på platser som är lågproduktiva ur ekonomisk synvinkel, såsom svackor, övergångszoner, bergsområden och andra platser med svag virkesproduktion. Bilaga 2. En helhetsekonomisk bedömning av förhandsröjning. Gränserna för förhandsröjningen (antalet granstammar bland underväxten, per hektar) i en förstagallringsskog då medelhöjden på granunderväxten är 1-4 m. Metsätehos rapport 187. 6.3.2 Metoder för gallringsavverkning Syftet med gallringsavverkning är att förbättra beståndets ekonomiska värde, försnabba grovlekstillväxten och ge avverkningsinkomster. I samband med gallringen reglerar man trädslagsförhållandena och storleks-, sortiments- och kvalitetsfördelningen mellan de enskilda träden. Vid gallringsavverkning kan man förbättra viltets levnadsförhållanden genom att gynna blandskog, öka variationsrikedomen och genom att på lämpliga platser lämna naturliga snår som viltbuskage. De träd som lämnas kvar väljs ut utgående från deras kvalitet, ståndortens produktionsförmåga och den spatiella fördelningen mellan träden. Till grundprinciperna hör att avlägsna träd som är skadade eller av dålig kvalitet eller som blivit efter i tillväxten om de konkurrerar med träd av god kvalitet i det härskande kronskiktet. Vid planering av en gallringsavverkning bör man beakta också kantzonen. Med tanke på viltet borde målet med gallringen vara en figur med olika trädslag i flera skikt, där det finns ett tillräckligt stort antal viltbuskage (3-5 st/ha) och där man lämnat också annan underväxt än den som ingår i viltbuskage så länge den inte stör själva virkesproduktionen. Det är viktigt att gallringen sker vid rätt tidpunkt eftersom gallringen ger det ljus som risvegetationen behöver för att trivas. Första gallringen Första gallringen är det första skötselingreppet som ger säljbart virke. Den är en åtgärd vars syfte är att förbättra kvaliteten i beståndet och främja grovleksutvecklingen samt öka beståndets produktion. Virkesutfallet består huvudsakligen av energi- och massaved. Senare gallringar Efter första gallringen fortsätter gallringsingreppen då beståndet utvecklats till ett äldre gallringsbestånd. Vid de här gallringarna fokuserar man på olika skogsvårdande och ekonomiska målsättningar. Ur ekonomisk synpunkt är det främsta målet att få virkesinkomster och att försnabba grovleksutvecklingen i beståndet. Virkesutfallet består i huvudsak av massaved och timmer. Ljushuggning Ljushuggning är en specialavverkning som utförs i likåldrig barrskogsdominerad äldre gallringsskog eller i avverkningsmogen skog som uppnått gallringsgränsen. Syftet är också här Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 57(96) att försnabba grovleksutvecklingen och öka kronornas vitalitet, men också förbättra förutsättningarna för naturlig förnyelse och fröproduktion. Överståndaravverkning Vid en överståndaravverkning avlägsnas frö- eller skärmträd på en yta som fått ett tillräckligt plantuppslag efter naturlig förnyelse, eller skärmträden i ett tvåskiktat bestånd. Vid gallring sänks virkesförrådet till en den nivå som rekommenderas i gallringsmallarna. Det är möjligt att påverka både avverkningsinkomsterna och avverkningsresultatet genom valet av gallringsmetod och gallringsstyrka. Man kan ha andra syften med gallring än bara inkomsterna från virkesförsäljning, såsom att förbättra viltets livsmiljö. Vid gallring av ett barrträdsdominerat bestånd lämnar man en, asp, al, rönn och vide, alltså precis som vid plantskogsskötseln. Björk gynnas i kanten av barrskogsbestånden, särskilt när de vetter mot plantskog, förnyelseytor eller torvmarker. Björkar som står i en skogskant producerar rikligt med hängen vilket gör att de blir utmärkta betningsplatser för orre och järpen under vintern. Också asp passar bra som kantträd (Suomen metsäkanalintukantojen hoitosuunnitelma – luonnos). Vid gallring i grandominerade bestånd lämnas ett inslag av tall och i talldominerade skogar ett inslag av gran. Dessutom rekommenderas ett lövinslag på 10-30 % av stamantalet. Björkar och andra lövträd lämnas i synnerhet i fuktiga svackor, i beståndskanterna och på kullar. Viltbuskage, naturvårdsträd och grupper av naturvårdsträd som lämnats i samband med tidigare skötselåtgärder lämnas också i det här skedet. Om sådana inslag saknas kan man skapa nya viltbuskage genom att lämna lämpliga partier oavverkade. Viltbuskage passar bra på små, försumpade eller bergsbundna områden, övergångszoner mellan torv- och fastmark eller överhuvudtaget i beståndskanterna. Därutöver kan värdefulla små naturvårdsobjekt skapas genom att lämna asp-, sälg-, al eller andra lövträdsgrupper eller enskilda träd. Nuförtiden ligger de flesta av tjäderns spelplatser i gallringsskog. Det finns noggranna rekommendationer för trädtätheten på tjäderspelplatser. De kan också användas för andra områden. Huvudprincipen är att en stor tjäder behöver flyglinjer. I en helt oskött skog finns det ofta inte tillräckligt med flyglinjer. Med tanke på skogshönsfåglarna är det ändå allra viktigast att gallringarna görs i tid och att de hittar skydd vid marknivån. 6.3.3 Gallringsavverkning Den effektivaste metoden att hålla risskiktet livskraftigt är att se till att gallringsavverkningarna görs i tid. Vid gallringsavverkningarna skall man värna om de element som tillför strukturell variation i beståndet: viltbuskage, lövinslag, underväxt och överhuvudtaget olika typer av träd, så som gamla naturvårdsträd, döda träd och lågor. Genom att lämna högstubbar och döda och döende träd tryggar man fortbeståndet för de arter som är beroende av död ved. Mängderna skall ändå inte vara så stora att de utgör en skaderisk för den omkringliggande skogen. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 58(96) Den rekommenderade storleken för de buskage som lämnas i samband med gallringsavverkningen ligger mellan en halv ar och några ar. Dessutom kan man lämna små snår bestående av något enstaka träd eller buske, men de minskar inte behovet av att ha egentliga viltbuskage. Nya viltbuskage kan etableras i samband med gallringen, målet är då att åstadkomma en strukturell variation i beståndet med hjälp av gallringsavbrott. Vid all avverkning lämnas ändå också täta partier där gallring inte utförs alls eller görs svagare än i resten av beståndet. Låggallring Låggallring är den mest allmänt förekommande gallringsmetoden. Den lämpar sig för de flesta skogar och genom att använda låggallring kan man uppnå en så kort omloppstid som möjligt, vilket ofta kan vara skogsägarens målsättning. Om man lämnar viltbuskage och granunderväxt i samband med låggallring skapar man samtidigt en bra miljö för viltet också efter avverkningen. Inne i beståndet är det skäl att anpassa gallringsmetoden till omständigheterna. Täta partier lämnas ogallrade här och där så att det uppstår en naturlig, rytmisk variation i beståndet. På ställen där det finns grova stammar lämnar man de största. Då delar av granunderväxten också lämnas uppstår en variationsrik miljö som svarar mot målsättningarna i ett viltvårdsinriktat skogsbruk.. Höggallring Höggallring kan bara rekommenderas i samband med andra eller tredje gallringen av likåldriga, skötta tall- och granskogar. Höggallringen leder till att omloppstiden förlängs med 10-20 år, beroende på omständigheterna, om målet är att uppnå samma dimensioner vid förnyelseavverkningen som vid låggallring. Höggallring kan vara ett ekonomiskt fördelaktigt sätt att förlänga omloppstiden exempelvis på tjäderspelområden. 6.3.4 Tillvaratagande av energived i gallringsskog Att ta tillvara energived går bra i både skötta och oskötta gallringsskogar. I samband med gallring är det för det mesta vid första gallring och vård av ungskogar som energived tas tillvara. Vid drivning av energived i unga gallringsskogar lämnar man de viltbuskage som lämnats redan i samband med förnyelseavverkning och röjning. Vid drivning av energived i samband med förnyelseavverkning av gran lämnas 20 stubbar per hektar för mångfaldens skull, gärna i grupper. Då bevaras blåbärsriset på ytan bättre och sprider sig snabbare. Vid energivedsdrivning lämnas granunderväxt och enar, och i norr också enskilda granar vars grenar växer snett ned mot marken där de bildar ett bra skydd för viltet. Ju längre norrut, desto viktigare är det att lämna ett inslag av löv i viltbuskagena, särskilt på torra marker. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 59(96) För att trygga levnadsförhållandena för skogshönsfåglar rekommenderas att man lämnar några mindre viltbuskage som skydd för viltet. Storleken på dem kan variera från en grupp på några små, undertryckta granar till fläckar på några ar. Om det är nödvändigt med tanke på den maskinella avverkningen kan en frisiktsröjning utföras. Den görs så att maskinförararens sikt skall vara tillräckligt bra, men den påverkar inte utfallet av energivirke desto mer. Ett viltbuskage med träd i kanten mellan ett gallringsbestånd och en förnyelseyta. Foto Timo Eskola Körstråken planeras så att risvegetationen bevaras så långt som möjligt och att körstråken inte sammanfaller med några viltbuskage. Onödigt städande skall undvikas både av naturvårds- och viltvårdsskäl. På oskötta områden finns det ofta gott om lövvirke som lämpar sig som energived. Med tanke på mångfalden borde ändå en del lövträd som är viktiga för mångfalden, som sälg och asp, bevaras. En skogsägare som satsar på viltvården kan gärna öka variationen i sin gallringsskog genom att lämna små, täta skogspartier obehandlade på lämpliga platser i terrängen. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 60(96) 6.4 Gödsling Trädbeståndets tillväxt är beroende av miljöfaktorer, inkluderande markens egenskaper. Syftet med gödsling är att förbättra beståndets tillväxt och vitalitet genom att tillföra sådana näringsämnen som träden har brist på. Med den här åtgärden vill man främst åstadkomma en värdetillväxt hos de växande träden. Viltet kan indirekt dra nytta av åtgärden genom att också risskiktet blir frodigare. Upprepade gödslingar kan på mineraljordar leda till igengräsning om krontaket inte är tillräckligt slutet utan släpper igenom mycket ljus. En sådan här utveckling är igen till nackdel för viltet. Askgödsling av torvmarker är huvudsakligen till nytta för viltet. Vegetationen i fältskiktet drar nytta av gödslingen och i bästa fall kan trädens ökade tillväxt leda till att iståndsättningsdikning inte behövs förrän i förnyelseskedet. Igengräsning ökar i allmänhet näringsutbudet för klövdjur, medan den ur skogsfåglarnas synvinkel är till förfång på grund av det ökade predationstrycket från mindre rovdjur och genom att risvegetationen går tillbaka. 6.5 Reglering av vattenhushållningen De markberedningsmetoder som används för vattenregleringen på förnyelseytor är dikningshögläggning och högläggning med fåror, och i norra Finland dessutom anpassad plogning. Högläggning med fåror används för att hantera ytvattnet, men inte att leda bort vattnet från förnyelseytan. Om man vill åstadkomma en dränering i form av en permanent sänkning av grundvattenytans nivå använder man i stället dikningshögläggning. Då man överväger att reglera vattenhushållningen i skogen skall man alltid bedöma hur nödvändig åtgärden är. Om åtgärder görs, skall man undvika att skapa långa och raka öppna korridorer. Korridorer som är öppna från trädtopparna ända ned till marken kan ha en betydande inverkan på skogshönsfågelstammen i och med att den underlättar rovfåglarnas predation. 6.5.1 Iståndsättningsdikning Iståndsättningsdikning utförs inte på torvmarker där dikningen inte resulterat i någon märkbar tillväxt hos träden. Då iståndsättningsdikning utförs, undviker man övergångszonen mellan torvoch fastmark eftersom den hör till de viktigaste miljöerna för skogshönsfåglarnas kycklingar. Med tanke på kycklingarna är det också av central betydelse att iståndsättningsdikning görs endast om det är nödvändigt för att hålla grundvattennivån tillräckligt låg (-30 cm). I virkesrika bestånd hålls grundvattennivån under kontroll genom avdunstningen från träden, vilket kan göra en iståndsättningsdikning onödig. En lagom fuktig mark skapar goda förutsättningar för ett rikt insektliv, och insekter är skogshönsfågelkycklingarnas viktigaste föda under de två första levnadsveckorna. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 61(96) Där det finns avsnitt med räta diken lämnar man vid iståndsättningsdikning ställen där träden tillåts växa ända ut till dikeskanten. De här ställena kan gärna placeras i samband med grävningsavbrott eller grupper av naturvårdsträd. Vid själva dikesgrävningen kan man beakta viltet på så vis att sluttningen på dikeskanterna görs mindre än normalt. Det här gör att fågelungarna kan ta sig upp ur diket.. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 62(96) Med små kostnader kan man åstadkomma små våtmarker samtidigt med att man gräver ut sedimentbassänger vid iståndsättningsdikning. Fotografier Timo Eskola 6.5.2 Våtmarker och andra vattenskyddskonstruktioner En tidigare skogsdikad flarkmyr före och efter restaurering. Fotografier Timo Eskola Viltet kan dra nytta av vattenskyddskonstruktioner, såsom våtmarker och översilningsområden som byggs i samband med iståndsättningsdikning, men också av naturligt förekommande fuktiga sänkor. Vid utläggning av körstråk skall man sträva till att undvika sänkorna. 6.5.3 Skötsel av övergångszoner som angränsar mot vattendrag Övergångszoner som angränsar mot vattendrag är artrika livsmiljöer. Hur de bäst sköts avgörs från fall till fall, men vattenskyddsaspekten beaktas alltid. En öppen strandäng är ett utmärkt komplement till ett bra fågelvatten eftersom det erbjuder tillfällen för såväl häckning som födosök för många andfåglar och vadare. I och med att strandbetning knappast längre förekommer har tidigare öppna stränder vuxit igen och beskogats. För att upprätthålla mångfalden i övergångszonerna till naturliga och byggda våtmarker krävs långsiktiga vårdinsatser. Lövträd som växer vid bäckstränder kan utnyttjas av bl.a. bäver men också av de insekter som lever i bäcken och som utgör föda för öring. Det finns både trädbevuxna och öppna övergångszoner. För viltets skull strävar man till att bibehålla trädbeståndet på de trädbevuxna övergångszonerna och se till att de öppna hålls öppna eller halvöppna. På de trädbevuxna övergångszonerna trivs bland annat skogshönsfågel, medan de öppna lämpar sig för andfåglar. Den intensiva skogsdikningen har minskat förekomsten av småvatten och därmed också de övergångszoner som fanns i anslutning till dem. Därför gynnas både viltet, naturens mångfald och många sällsynta arter av att svämområden, fuktiga sänkor och övergångszonerna längs vattendrag restaureras och sköts aktivt. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 63(96) Skötselrekommendationer för övergångszoner som angränsar till vattendrag Öppna stränder och svämängar • Håll efter videsnåren och trädbeståndet genom regelbundna röjningar och genom slåtter av öppna strandängar. Försök ordna med betning eftersom det är den bästa metoden att hålla strandängar och hagmarker öppna. • Lämna små grupper av buskar och vass- och starrtuvor på öppna strandängar som skyddsoch häckningsplats för fåglarna. Avlägsna för hög och tät trädvegetation. • Koncentrera slåtter av större vassområden till en del av området och lämna också över en hektar stora områden orörda för ruggande fåglar och arter som är beroende av vassvegetation. • Utför slåttern efter häckningstiden men senast i början av augusti. Då avlägsnas så mycket näringsämnen som möjligt i den slagna vegetationen, som sedan transporteras upp på torrare mark längre bort där den kan komposteras utan att tillföra näringsämnen till vattendraget. • Upprepa till en början röjningen och slåttern varje år på igenvuxna områden och senare med 2-4 års mellanrum. • Bevara den naturliga översvämningsdynamiken hos vattendrag med svämängar. Dränera inte ut området eller ändra det naturliga vattenflödet t.ex. genom fördämningar. Svämområden är viktiga miljöer för viltet och lekområden för fisk, men också viktiga för vattenskyddet i och med att de effektivt jämnar ut flödestopparna. Våtmarker • • • Påbörja skötseln av kantzonen i tid. Se till att det blir en tillräckligt öppen miljö på övergångszonen om den ligger intill ett viktigt våtmarksområde för vattenfågel. Vattenfåglar undviker våtmarker som är igenvuxna av vattenväxter eller omgivna av höga träd eller ogenomtränglig snårskog. En trädbevuxen närmiljö och spaningsträd som rovfåglarna kan använda ökar risken för predation av såväl fåglar, ungar som bon. Lämna i synnerhet lövträd vid kanten av våtmarkerna, de ger viktig föda för våtmarkens djurliv. Kopiera bäverns aktiviteter och låt bävern bygga dammar på lämpliga platser. Anlägg våtmarker, avlägsna träd och skapa en mosaikartad strandlinje där buskskiktet blir tätare och andelen öppna områden ökar. På så sätt kan ett så stort antal arter som möjligt dra nytta av området. Småvattensstränder i skogsmiljö • Spara död ved, gran- och algrupper samt bärande träd och buskar längs bäckar, åar och skogstjärnar. De blad som faller i vattnet och den skugga som träden ger skapar ljus- och fuktförhållanden som viltet gynnas av. Järpen hittar här både skydd och föda, precis som bäcköringarna. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport • • 64(96) Undvik att söndra marktäcket på övergångszonen mot småvatten. Förhindra att körskador uppstår genom att göra plockhuggning och vid behov skapa tvärgående stickspår in på övergångszonen. Sträva till att bevara och restaurera torrlagda bäckfåror, svämskogar och säsongartade våtmarker så att den naturliga svämdynamiken på området återställs. (Riistaa reunoilta –projektets anvisning 2013) 6.5.4 Restaurering Dikningsverksamheten har lett till att tidigare öppna torvmarker har vuxit igen. På torvmarker där trädbeståndet inte reagerat ordentligt på dikningen, vilket innebär att de inte duger som iståndsättningsdikningsobjekt, kan man överväga om det vore klokast att återställa området i naturligt skick genom restaurering. Restaurering av dikade torvmarker är ett effektivt sätt att öka mängden lämpliga livsmiljöer för dalripa. Foto Airi Matila. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 65(96) Torvmarker som vuxit igen på grund av dikning kan bli lämpliga spelplatser för orre. Restaureringsåtgärderna innebär att man låter dikena växa igen eller täpper till dem, och avlägsnar den tvinvuxna skog som förhindrar sikten. Om marken i den yttre kanten av torvmarken är tillräckligt bördig kan man i samband med avverkning i den omkringliggande skogen skapa björkdominerade zoner som erbjuder föda för viltet. Under det successionsskede som kommer efter restaureringen är det typiskt att tuvullen sprider sig kraftigt. Tuvullen drar nytta av de näringsämnen som frigjorts i samband med restaureringsarbetena och kan komma att dominera många restaurerade torvmarker under några år efter restaureringen. Tuvullens blommor utgör en proteinrik föda för hönsfåglarna under våren, och tillgången på föda under våren är avgörande för en lyckad äggläggning (Komulainen m.fl. 1998, Kangasjärvi 2006, Haapalehto m.fl. 2010). Torvmarken Maijaneva före och efter restaurering. Bildpar Timo Eskola 6.6 Underhåll av skogsbilvägar Ett fungerande nät av skogsbilvägar är av central betydelse för ett lönsamt skogsbruk och det främjar också mångbruket. Vägarna gör det möjligt att transportera virke, sköta om skogen och viltet och att jaga året om. En väg räknas som skogsbilväg då de transporter som är relaterade till skogsbruket utgör över hälften av de transporter som sker på vägen. För viltet kan skötseln av vägkanterna få betydelse om skogsägaren väljer en viltvårdsinriktad skötsel av skogens kantzoner. Både vägtrafiken och viltet kan dra nytta av en lågvuxen buskzon längs vägkanterna. Den gör beskuggningen av vägen mindre vilket gör att vägen torkar upp snabbare på våren, och det finns inga kvistar som hindrar trafiken eftersom det inte finns stora träd i omedelbar närhet av vägen. Älgarna betar gärna av låga buskar längs vägarna och buskzonerna kan göras ännu mer lockande om man sätter ut saltstenar. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 66(96) Vid skötseln av vägkanterna kan man lämna björkar som betningsplatser för orre. Bäst fungerar skogsbilvägarna i det här sammanhanget om vägen inte löper genom fullsluten skog på båda sidorna. Orren känner sig tryggare i litet öppnare miljö, vilket skogsbilvägarna kan bidra till. 6.7 Stamkvistning På karga marker där det inte just förekommer granunderväxt kan stamkvistning i någon mån minska viltets tillgång på skydd på marknivå. För den skogsägare som vill gynna viltet är det skäl att minnas att det inte lönar sig att göra onödigt arbete; det behövs bara 400-500 stamkvistade stammar per hektar för att alla timmerträd skall vara kvistade vid slutavverkningen. Det är alltså bara de här som det lönar sig att stamkvista. 6.8 Åkerbeskogning Åkerbeskogning är en investering vars lönsamhet det är skäl att bedöma också ur viltets synpunkt. Beskogningen av åkrar ökar andelen skogklädd mark i landskapet, vilket kan ha en avgörande betydelse för att t.ex. tjädern skall finna sig tillrätta på området. En åker som det av ekonomiska skäl inte lönar sig att beskoga, på grund av fuktighetsförhållandena eller andra orsaker, kan lämpa sig väl för en viltåker som sakta tillåts växa igen. Skogsägaren måste ta vissa medvetna beslut och vidta åtgärder för att åkern skall utvecklas till en bra miljö för viltet. Med tanke på viltet är det bästa alternativet att vidta åtgärder som efterliknar en naturlig beskogning. I stället för att sträva till att beskoga hela området kan man upprätthålla en viltåker samtidigt som kantområdena tillåts växa igen. En sådan lösning kan innebära många positiva effekter för viltet. Fuktiga områden och randområden kan undantas från aktiva beskogningsåtgärder och bli viktiga för mångfalden och för viltet. Då man planerar beskogning av en åker måste man först utreda hur väl den lämpar sig för beskogning. Här beaktar man främst biologiska, tekniska och landskapsmässiga aspekter. De biologiska aspekterna behandlas nedan i samband med avsnitten om trädslagsval och näringshushållning. Sett ur virkesproduktionssynpunkt kan sådana åkrar som inte kan dräneras tillräckligt, t.ex. på grund av upprepade översvämningar, vara olämpliga beskogningsobjekt. Däremot kan sådana här öppna strandängar utgöra utmärkta komplement till fågelvatten eftersom de erbjuder goda häckningsmöjligheter och föda för många and- och vadarfåglar. I och med att strandbetningen upphört har stränder och ängar som tidigare varit öppna vuxit igen och övergått till skog. För att bibehålla mångfalden krävs därför insatser av skogsägaren. Restaurering och vård av svämängar, säsongartade våtmarker, fuktiga svackor och övergångszoner längs vattendrag är till nytta för både viltet, naturens mångfald och många sällsynta arter. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 67(96) Skötseln av områdena innebär att man håller efter videbuskage och trädbestånd genom regelbunden röjning och slåtter. Bäst hålls sväm- och strandängarna i skick om där finns betande djur. På öppna strandängar sparar man mindre grupper av buskar och vass- och starrtuvor som skydd och som häckningsplatser för fåglar. Alltför hög och tät skog avlägsnas. På igenvuxna områden är det skäl att till en början utföra röjning och slåtter årligen, senare vart 24 år. Man skall sträva till att hålla kvar den naturliga svämdynamik som är kännetecknande för många vattendrag och som resulterar i svämängar, eftersom viltet gynnas av den här dynamiken. Dikning, uppdämning eller andra metoder att ändra vattenflödet kan därför inte rekommenderas. Svämområden är viktiga miljöer för viltet och lekområden för fisk, men också viktiga för vattenskyddet i och med att de effektivt jämnar ut flödestopparna. Åkrar som uppstått genom uppröjning av näringsfattiga myrar eller mossar anses inte dugliga för beskogning. Det är skäl att granska vilka förhållandena är i de skogar eller torvmarker som omger åkern. Beskogningsobjekt som kan vara problematiska är låglänta åkrar där marken är finkornig, tät och fuktig, samt små åkrar där ytvegetationen redan växer tät. Sådana åkrar skall helst lämnas för viltet. I närheten av bostadshus, vägar och vattendrag samt nära vårdbiotoper som hagmarker och eller skogsbeten som ligger i anslutning till åkrar, förekommer sällsynta eller t.o.m. hotade arter kan försvinna om området beskogas. Därför bör man undvika att beskoga vårdbiotoper. Många viltarter kan dra nytta av vårdbiotoper och de ger goda förutsättningar att beakta viltet. Man kan mjuka upp den tvära profil som uppstår vid kanten av ett planterat bestånd genom att låta kantzonen växa igen på naturlig väg eller genom att plantera lövträd där. En kantzon där det ingår buskar ger både skydd och föda för viltet och för de fågelarter som trivs i den här typen av skogsbryn. Orren kräver tillgång till öppna miljöer under vintern för att känna sig trygg. Lämpliga vinterutfodringsmiljöer för orre är strandområden, åker-, skogs- och torvmarkskanter och skogsholmar på torvmarker och i vissa fall också skogsbilvägskanter. Därför bör man i skogsskötselns olika skeden speciellt på sådana här platser se till att lämna eller skapa grupper av björkar där orrarna kan beta under vintern. Idealsituationen är då det på en skogsfastighet eller ett område finns många sådana här grupper i olika åldrar, där man i ett senare skede lätt kan ta tillvara björkarna i form av grovt björktimmer. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 68(96) Skötselrekommendationer för skogsbryn mot åker • • • • • • • • • • Övergångszonen mellan åker och skog, skogsbrynet, är vanligen 5-30 meter brett beroende på åkern och dess omgivning såsom väderstreck, trädhöjd och terrängförhållanden. Målet för skötseln skall var en halvöppen, mosaikartad miljö med tillräckligt med skydd för viltet och med en mångsidig vegetation som både åker- och skogslevande arter kan använda som föda. • Skydd skapar du genom att i samband med skogsskötseln bevara buskar, enar och olika slags lövträd. Vid själva åkerkanten skall lågvuxna arter gynnas. Längre mot skogen skall du eftersträva en busk- och trädvegetation i flera skikt. Barrträd som skuggar åkergrödorna tas bort. Täta granar och grangrupper lämnar du vid behov och mindre granar kan toppas för att fungera bättre som skydd. I vissa fall kan plantering av skyddande vegetation vara nödvändig. Lämna s.k. bärande arter såsom rönn, hägg, brakved, ek och hassel. Lövsly ger föda åt hjortdjur och kan minska skadorna på ekonomiskogen. Döda stammar och lågor lämnas alltid. Du kan också skapa död ved genom att lämna kvar en del av större, fällda träd i skogsbrynet. Många arter drar nytta av dem. Värna om födoväxterna i fältskiktet. Till dem hör bl.a. blåbär, smultron och olika ängsväxter. Skapa öppna gläntor med ängsvegetation. Där kan ängs- och hagmarksväxter utvecklas och erbjuda föda åt dagfjärilar, små hjortdjur, fälthönsfåglar och fälthare. Stenrösen, stengärdsgårdar och lador tillför landskapet olika slags mikromiljöer för insekter, kräldjur och fåglar. För att åstadkomma typiska solexponerade miljöer kan röjning och t.o.m. friläggande av sandjorden vara nödvändig. Ett skogsbryn kan också breddas ut mot åkern genom att etablera ett viltåkersbälte längs åkerkanten. Den avverkning som behövs i brynet kan skötas för hand från åkern. (Riistaa reunoilta –projektets anvisning 2013) 6.8.1 Beskogningsmetoder Det vanligaste sättet att beskoga åkrar är genom plantering. Man kan också låta en åker växa igen på naturlig väg genom den fröspridning som sker från kantträden. Beskogning genom självsådd kan lyckas om fröproducerande kantskog finns tillräckligt nära, om björken har ett bra fröår och om marken beretts och ytvegetationen inte har tillåtits ta överhanden. Självsådd av åker kommer närmast i fråga på åkrar som röjts upp på näringsfattig torvmark. Särskilt på torvåkrar och andra låglänta marker kan det uppstå naturliga våtmarker om man med hänsyn till viltet inte har dikat eller reglerat vattennivån på annat sätt. På sådana ställen har träden svårt att etablera sig. Naturliga våtmarker kan å sin sida inverka gynnsamt på viltet och mångfalden. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 69(96) 6.8.2 Trädslagsval vid åkerbeskogning Bland våra trädslag är det biologiskt sett granen som uppvisar den största odlingssäkerheten, och på finkorniga marker är den i praktiken det enda trädslag som kan rekommenderas. Granodling borde ändå undvikas på mycket frostkänsliga platser om där inte från förut finns en skyddande skärm av lövsly. Med tanke på viltet är det alltid orsak att gynna blandskog. Vid beskogning av åkerkanter kan man genom att tillåta ett inslag av lövträd åstadkomma en varierande kantzon. Då en åker planteras igen kan man främja mångfalden genom att här och där plantera grupper av lövträd bland barrträden. Vid senare skötselåtgärder kan man gärna i mån av möjlighet lämna naturligt uppkomna lövträd. Vårtbjörk lämpar sig bra för bördiga mineraljordar men inte på alltför finkornig eller låglänt mark eller på torvmark. Glasbjörk är bättre lämpad för låglänta marker och torvåkrar, men skogsodlingens resultat är ändå ofta rätt dåligt på den här typen av marker. Vid beskogning av näringsfattiga åkrar på mineraljord är tall det naturliga valet. Odlingstätheten för tall som planteras på åker är precis som för andra trädslag litet högre än för motsvarande skogsmark eftersom skaderisken är högre. Hybridasp passar på de allra bördigaste åkrarna där marken består av mineraljord. Sibirisk lärk har samma krav som vårtbjörk, dvs. åkrar med bördig mineraljord. På de bördigaste åkrarna i södra Finland kan man odla ädla lövträd och andra specialträdslag som sälg, oxel, fläder, vildapel och hassel. De kräver, förutom bördig mark, också ett bra mikroklimat och genomsläpplig jord. Att odla dem kräver mycket arbete och de är känsliga för skador, vilket gör att man bör tänka sig noga för innan man inleder plantering i någon större skala. Med tanke på födotillgången för viltet är träd- och buskarter som producerar bär och nötter de bästa. Odling av björk lockar älg och hare. 6.9 Planebeteckningarnas inverkan på den viltvårdsinriktade skogsskötseln I de markdispositionsplaner som styr markanvändningen, dvs. generalplaner, delgeneralplaner, strandgeneralplaner och detaljplaner, ingår i allmänhet också skogsmark. På de här områdena är det ofta möjligt att bedriva viltvård och jakt. Skötseln av tätortsskogarna gynnar viltet och viltet berikar i sin tur mångfalden i skogarna. Vilka begränsningar som planbestämmelserna kan innebära för skogsskötsel, viltvård och jakt varierar lokalt och regionalt. Det är kommunerna som bereder och beslutar om markdispositionsplanerna. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 70(96) 7 Mångfalden i skogsnaturen Skogsskötsel och naturvård skall inte uppfattas som olika saker, eftersom varje skogsskötselåtgärd också ändrar på organismsamhället i skogen på sätt eller annat. Varje åtgärd har en naturvårdsmässig dimension som man antingen är medveten om eller inte. Skogsägarens värderingar, val och målsättningar är avgörande för hur ett skogsområde eller en enskild figur kommer att behandlas. Naturvården i ekonomiskogen är mångfacetterad eftersom man genom en enstaka åtgärd samtidigt kan nå flera olika mål. En skogsägare kan upprätthålla och främja en mångsidig natur bland annat genom att förlänga omloppstiden, gynna blandskog och skapa lämpliga livsmiljöer för viltet. De här besluten leder samtidigt till att andra värden uppstår, t.ex. landskapsvärden och rekreationsmöjligheter. 7.1 Naturvårdsträd Med naturvårdsträd avses ett levande träd som markägaren lämnar kvar att växa, och som småningom får dö, falla omkull och förmultna. Det är viktigt att man lämnar kvar enskilda, värdefulla naturvårdsträd och grupper av naturvårdsträd samt grova lågor i alla typer av skog, oberoende om de är likåldriga eller olikåldriga. Naturvårdsträden är avsedda att lämnas kvar i skogen permanent.Foto Airi Matila. Asp, sälg, al, rönn och ädla lövträd lämpar sig väl som naturvårdsträd. Asplöv hör till sommarmenyn för tjädertuppar (Seiskari & Koskimies 1956, Rolstad 1988). Också äldre och döda Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 71(96) exemplar av de vanligaste trädslagen är viktiga för mångfalden. Det är i första hand äldre träd som lämnas som naturvårdsträd. Naturvårdsträden skall helst lämnas i grupper. Asp, ädla lövträd och sälg samt gamla träd från den förra trädgenerationen kan också lämnas som solitärträd. Lämpliga platser för grupper av naturvårdsträd är ställen nära värdefulla livsmiljöer, fuktiga sänkor, koncentrationer av död ved och lågor samt övergångszoner som stränder och skogsbryn. Grupperna skall inte röjas, gallras eller markberedas. Om det finns flera kronskikt i gruppen trivs viltet bättre. Risskiktet hålls vid liv betydligt bättre under en grupp av naturvårdsträd än under ett enstaka träd. En skogsägare som vill gynna viltet strävar till att lämna grupper av naturvårdsträd på sådana ställen i terrängen där det finns gott om blåbärsris. Underväxten i grupperna ger ett efterlängtat skydd i det öppna landskap en förnyelseavverkning alltid för med sig. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 72(96) Man kan lämna flera grupper av naturvårdsträd på samma yta då - man med tanke på skogshönsfåglarna vill bevara ställen där det förekommer rikligt med ris - det vid en förnyelseavverkning som omfattar flera hektar hittas flera naturobjekt som är viktiga med tanke på mångfalden - man främst har landskapsmässiga målsättningar med bevarandet av grupperna Särskilt lämpliga som levande naturvårdsträd är - enstaka träd som genom sin storlek eller ålder klart avviker från resten av beståndet - ädla lövträd och trädartade viden, sälg, rönn, hägg och al - stora aspar - hålträd - rovfåglars boträd - tallar med brandlyror - träd på vilka det växer tickor - specialformer av olika trädslag, t.ex. ormgran. Målsättningar med att lämna naturvårdsträd och grupper av naturvårdsträd • blåbärsriset bevaras • levnadsförhållandena för viltet och fågellivet främjas • arter knutna till asp, sälg och ädla lövträd bevaras • arter som är knutna till hålträd och träd med brandlyror eller tickor bevaras • gamla och överåriga träd bevaras • uppkomsten av grov och mångsidig död ved främjas • naturens mångfald tryggas • skogens struktur blir mer mångsidig • effekterna på landskapet mildras. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 73(96) Det är skäl att lämna träd av olika dimensioner i grupperna av naturvårdsträd. Stora tallar och aspar betas av tjädertuppar medan stora björkar erbjuder föda åt orren. Under vintern betar orrarna helst i grupper av stora björkar där det finns rikligt med hängen (Hjeljord m.fl. 1995) medan järpen föredrar att beta i stora alar i närheten av granar som fungerar som skydd (Swenson 1993). En väl planerad och väl placerad grupp av naturvårdsträd är viktig för viltet, både med tanke på föda och skydd. Granunderväxten i en grupp av naturvårdsträd ger skydd åt viltet. Foto: Timo Eskola 7.2 Naturvård Vid planeringen av naturvårdsåtgärder bör man göra planen på två nivåer: fastigheten och skogsfiguren. En skogsbruksplan är ett bra planeringsunderlag för att jämka ihop natur- och viltvårdens mål med virkesproduktionens. Olika mål kan betonas olika mycket i olika bestånd, vilket framhäver betydelsen av planering. Vilken effekt en aktiv natur- och viltvård har på kostnader och virkesintäkter beror på hur mycket skogsägaren är villig att betona de här aspekterna. I allmänhet gynnas också viltet av de åtgärder som vidtas för att främja naturvården. I vissa fall kan man få ersättning och stöd för naturvårdsåtgärder. 7.3 Värdefulla livsmiljöer Vid skötsel av ekonomiskog är det viktigt att trygga särdragen hos de värdefulla livsmiljöerna och främja utvecklingen av sådana strukturdrag som är viktiga för mångfalden. Hit hör t.ex. uppkomsten av död ved och lövinslag i barrskogar. Vissa arter kan behöva speciella skyddsåtgärder för att deras fortlevnad skall kunna säkras. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 74(96) Naturvårdsträd som lämnats kvar permanent i skogen är ett synligt exempel på praktisk naturvård. Genom att bevara naturvårdsträd såsom björk- och algrupper, aspar och betestallar kan skogsägaren se till att det uppstår död ved och samtidigt förbättra kvaliteten på livsmiljön för skogshönsfåglarna. De värdefulla livsmiljöer som finns i ekonomiskogarna utgör en viktig del av skogens ekologi. De består av terrängobjekt eller bestånd som avviker från omgivningen genom vissa, tydliga särdrag. De värdefulla livsmiljöerna är ofta extrema i något avseende, t.ex. speciellt karga, bördiga, fuktiga eller torra ståndorter. Viltet trivs ofta i sådana här miljöer. Till de värdefulla livsmiljöerna som bidrar särskilt mycket till kvaliteten på skogshönsfåglarnas livsmiljö hör bl.a. frodiga bäckkanter, kärrdråg, trädfattiga torvmarker, skogar uppe på bergskrön och skogsholmar på torvmarker. En skogsägare som vill värna om viltet bevarar den här typen av objekt. Av de särskilt värdefulla livsmiljöer som omnämns i skogslagen och som därför är speciellt viktiga att beakta är svämskogar, lövsumpskogar och kärr de viktigaste ur viltsynpunkt. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport Ett utdikat kärr och en skogsbäck.. Foto Timo Eskola Kärret och bäcken efter restaurering. Foto Timo Eskola 75(96) Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 76(96) Av de livsmiljöer som omnämns i skogscertifieringskriterierna gör den viltvårdsintresserade skogsägaren klokt i att speciellt beakta hagmarker och skogsängar och övergångszonerna kring dem, eftersom de är utmärkta miljöer för viltet. I naturvårdslagen listas ett antal skyddade naturtyper, men också andra skyddade naturobjekt och arter som kräver särskilt skydd, samt reproduktions- och rastplatser som tydligt kan urskiljas i naturen för sådana arter som nämns i bilaga IV(a) i EU:s habitatdirektiv. I flygekorrens livsmiljö förekommer t.ex. stora granar, lövträd, aspar eller alar samt täta skogspartier som erbjuder skydd. Genom att skydda de här livsmiljöerna gynnar skogsägaren också viltet eftersom samma miljöer är viktiga också för många viltarter. 7.4 Vårdbiotoper och kulturarvet 7.4.1 Vårdbiotoper De trädbevuxna vårdbiotoperna har uppstått genom betning, slåtter eller hamling, men nuförtiden är de alltmer sällsynta. De lämpar sig rätt bra för både viltvård och jakt. För en viltvårdsintresserad skogsägare kan målet för vården av dem lämpligen vara att skapa en bra livsmiljö för viltet, upprätthålla artmångfalden och bevara det vackra landskap som åstadkommits genom betning. Skogsbetena består av gles skog. Små ängslyckor bidrar till artmångfalden som annars inte är speciellt stor. Skogsväxter trivs under träden medan luckorna tagits över av smultron och andra ängsväxter. Typiskt för skogsbetena är också boskapsstigar och myrstackar. Trädbeståndet är luckigt och av varierande ålder. Hagmarkerna är öppna, ljusa och mångfacetterade. En hagmark består av en mosaik av trädgrupper och små ängsområden. Trädbeståndet domineras av lövträd eller tall, medan gran vanligtvis bara förekommer som enstaka exemplar. Träden är ofta grova, kvistiga och bredkroniga. Dessutom förekommer en och andra buskarter samt trädartade rönnar och sälgar. I det viltvårdsinriktade skogsbruket vill man genom att restaurera igenvuxna trädbevuxna vårdbiotoper åstadkomma lämpliga livsmiljöer för viltet. Restaureringen och vården inriktar sig på trädbeståndet och undervegetationen. Vid restaureringen av en igenvuxen vårdbiotop röjer man sly och buskar och gallrar i trädskiktet. Det här resulterar i attraktiva miljöer för viltet, bl.a. för rådjur och vitsvanshjort. Vid gallringen skall man komma ihåg att målet är ett bestånd med höga naturvärden, dvs. med variation beträffande både trädslag och ålder. Då förbättrar man levnadsvillkoren för såväl tickor, insekter som fåglar. Efter restaureringen sköts området genom betning, slåtter eller hamling. Man kan också gärda in området som vilthägn, i så fall kan man använda t.ex. dovhjort som betesdjur. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 77(96) De trädbevuxna vårdbiotoperna gynnas också av hamling. Harar och klövdjur tycker om lövkärvar, särskilt om de är saltade, och de ger omväxling i vinterfödan. Lövkärvarna görs på försommaren, kring midsommar eftersom vitaminhalten är högst då, och man använder oftast unga kvistar av björk, vide eller andra lövträd. Alen lämpar sig dåligt att göra lövkärvar av eftersom bladen är tjocka och torkar dåligt. En trädbevuxen vårdbiotop som betats av får eller nötkreatur lockar till sig rådjur och andra klövdjur då betningssäsongen har avslutats. En skogsägare som vill främja viltvården kan antingen själv ta hand om vårdbiotoperna eller bjuda ut skötseln till någon boskapsuppfödare. Restaureringen och skötseln ger upphov till en värdefull miljö som utgör en fortsättning på det urgamla mångbruket av skogen och samtidigt stärker viltvården. Området kan också användas som en trivsam bostads- eller rekreationsmiljö eller varför inte som ett slags ”helig” plats för släkten. Samtidigt bevaras seder, kunskap, hantverksskicklighet och historier om platser och platsernas namn. De trädbevuxna vårdbiotopernas värde baserar sig på naturens mångfald, kulturhistoria och mångsidig användning av skogen. Öppenheten och variationen i landskapet lockar också viltet. Foto Airi Matila. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 78(96) 7.4.2 Kulturarvet Befolkningen i Finland var under tusentals år ett jägar-samlarfolk. Skogsviltet utnyttjades som mat, hudar och i den forntida tron. Jakt och viltvård utgör ännu idag en viktig del av den finländska identiteten. De kulturarvsobjekt som är anknutna till vilt och jakt är lämningar av tidigare generationers aktiviteter. Hit hör fångstgropar, varggropar, rävgropar, varggårdar, gömslen samt bottnar, bastuugnar och stenugnar som fanns i enkla jaktstugor. En del av dem är lätta att få syn på, men ofta är de gömda under mossa och annan vegetation, eller under marken. Under de upp till flera veckor långa jaktutflykterna behövde man fångstanordningar som det ännu kan finnas lämningar av i terrängen. Fångstgropar för älg och skogsren grävdes vanligen längs sjöstränder och torvmarkskanter eller på näs, på viltstråken. Ännu på 1700-1800-talen var det mycket allmänt med varggropar och varggårdar. Groparna grävdes oftast invid den väg som ledde till byn. Ett kulturarvsobjekt är värdefullt både ur nationell, lokal och skogsägarsynpunkt. Det är viktigt att bevara dem, då bevaras också kunskapen om hur skogarna utnyttjades i gamla tider för fångst och jakt och i forntidstron. Betydande kulturarvsobjekt skyddas med hjälp av fornminneslagen (295/1963) och kallas då för fast fornlämning. Enligt fornminneslagen får en fast fornlämning inte utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, borttagas eller på annat sätt rubbas. Skogsägaren har sedan att besluta huruvida också övriga kulturarvsobjekt skall bevaras. 7.5 Skogslandskapet Det finländska landskapet kännetecknas av skog. Vattendrag, tätorter, vägar och åkrar tillför variation till det vida skogslandskapet. Också viltet kan dra nytta av landskapsvårdsåtgärder inom skogsbruket. Till de centrala frågorna beträffande planeringen av landskapsvården i det viltvårdsinriktade skogsbruket hör vilket värde landskapet har och hur strävan efter ett tilltalande landskap kan gynna viltet. En bra planering och ett väl utfört praktiskt verkställande av planen leder till ett vackert skogslandskap som också tjänar viltet. Närlandskapet upplevs som viktigt och värdefullt för oss människor. Den viltvårdsinriktade landskapsvården strävar till att närlandskapet skall bibehållas så trivsamt som möjligt och samtidigt utgöra en lämplig miljö för viltet. Enskilda landskapsträd kan vara ståtliga och ge betraktaren en fast punkt i landskapet att vila blicken på. Det lönar sig att värna om enstaka grova lövträd, t.ex. al och rönn, de är ovanligt värdefulla ur många synpunkter. De gör sig väl i landskapet, de bidrar till mångfalden, de främjar viltet och kan därutöver också användas för ekonomiska syften. Om man producerar mer ovanliga och Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 79(96) värdefulla virkesslag på ett sådant sätt att virket är lätt att ta tillvara och nyttan är konkret, främjar man förutom viltet också alla andra naturvårdsmål. Vid stränder och längs kanten av torvmarker är det i samband med avverkning skäl att lämna en skogsremsa av varierande bredd för viltet, men också för att mjuka upp landskapet. Vid skogsförnyelse invid en åker kan ytan sträcka sig ända ut till åkerkanten. Då själva förnyelsearbetet inleds och i samband med plantskogsskötseln kan man sedan lämna vide, en, al och andra lövträd att bilda ett skogsbryn mot åkern och därmed skapa variation i landskapet och en god miljö för viltet. Naturvårdsträd ger omväxling i landskapet. De gör landskapet mer mångsidigt under flera decennier och är viktiga för viltet. Naturvårdsträden kan bra lämnas på sådana platser som har mindre betydelse ur virkesproduktionssynpunkt, men som ofta uppskattas av viltet. Sådana här platser är t.ex. fuktiga sänkor och bergsbundna och steniga områden. Naturvårdsträden väljs ut på basis av deras värde ur naturvårdssynpunkt. Speciellt värdefulla är träd som är murkna, ädla lövträd, gamla aspar, klibbalar, grova tallar och hålträd. Med tanke på viltet, men också på landskapet kan man gärna lämna både barr- och lövträd. Årstidernas växlingar gör att lövträden dominerar i landskapet under sommar och höst, medan barrträden dominerar under vintern. Med tanke på landskapet är det till fördel om man kan lämna en eller flera större grupper av naturvårdsträd i stället för att lämna små grupper eller enstaka träd runtom på ytan. I en större grupp kan också markvegetationen, ris, buskar och småträd leva vidare och grupperna skall därför inte röjas eller markberedas i samband med förnyelsen. Både skogsodlingen och viltet drar nytta av det här. Man kan beakta viltet, mångfalden och landskapet genom att lämna naturvårdsträd, grupper av naturvårdsträd och viltbuskage längs figurkanten. Små björkgrupper med 5-8 björkar som lämnas vid stränder och torvmarkskanter ger liv åt landskapet och samtidigt vinterföda för orren. 7.5.1 Landskapsvården vid skötsel av likåldriga och olikåldriga bestånd I en likåldrig skog är det lätt att skilja på förnyelseskedet och senare utvecklingsskeden. I förnyelseskedet förändras landskapet radikalt, och här består landskapsvården av att dels få förnyelseytans former att harmoniera med fjärrlandskapet, dels att värna om trivseln i närlandskapet. Ungefär var femte förnyelseyta i ekonomiskogarna är synlig i landskapet. En förnyelseyta avgränsas utgående från terrängens former. Målet är att skapa ett varierande och naturligt skogslandskap med gott om kantzoner för viltet. Övergångszonen mellan olika ståndorter är ett bra ställe att dra gränsen för skogsbruksåtgärder på, både för landskapet och för viltet. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 80(96) En likåldrig gallringsskog är högvuxen och åtgärder där påverkar inte skogslandskapet i någon större utsträckning. Vid gallringsavverkning är det klokt att lägga körstråken så att de inte syns ut mot en väg eller liknande. Vid avverkningen lämnas underväxt och buskage vilket ger upphov till intressanta objekt i närlandskapet och fungerar som viltbuskage för viltet. Vid kontinuerligt skogsbruk upprätthålls ett mer eller mindre permanent skogstäcke. Grovleksfördelningen mellan träden varierar men det bör finnas betydligt mer små träd än stora. Landskapet påverkas aldrig kraftigt av avverkningar vilket tryggar tillgången på lämpliga livsmiljöer för viltet. Då åtgärder utförs i olikåldrig skog skall man av landskapsmässiga skäl sträva till att det inte uppstår så många raka linjer. Vid avverkning lämnas underväxt och buskage vilket ger upphov till intressanta objekt i närlandskapet och fungerar som viltbuskage för viltet. Vid vägkanter kan man utföra avverkning ända ut till vägen, vilket öppnar upp landskapet. 8 Mångbruk av skogen Med mångbruk av skog avses identifiering, värdering och samordning av målsättningarna för olika bruksformer. Det är viktigt att skogsägaren är medveten om vilka tjänster skogen producerar för både honom eller henne själv och för andra, då går det lättare att beakta dem i samband med det viltvårdsinriktade skogsbruket. 8.1 Rekreation och välbefinnande Nyttjandet av skogen för rekreation och välbefinnande innefattar all vistelse i skogen under fritiden, inkluderande jakt och utflykter i vildmarken. En viltvårdsintresserad skogsägare undviker att förorsaka skador på friluftsleder och väl synliga stigar i samband med skogsbruksåtgärder. Ris och stammar som stör framkomligheten på leder och stigar tas bort och de avgränsas utanför markberedningsområdet. Stigar, skyltar och rastplatser ökar skogens rekreationsvärde, inkluderande möjligheterna att bedriva jakt. Skogen inverkar på jägarens hälsa på tre olika sätt: via de aktiviteter som är knutna till jakten, via synsinnet och via den helhetsmässiga naturupplevelsen. Aktiviteterna i skogen kan ge upplevelser, en känsla av gemenskap och glädjen att göra saker tillsammans, men också en möjlighet att vara för sig själv. 8.2 Insamling av naturprodukter Plockning och insamling av bär, vilda örter, matsvampar, lav och andra naturprodukter är en del av skogarnas mångbruk vars förutsättningar det naturvårdsinriktade skogsbruket också värnar om. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 81(96) Lingon och blåbär trivs i ljus och värme, miljöfaktorer som kan påverkas genom gallring. Förnyelseavverkningar förbättrar temporärt lingonskörden då tillgången på ljus och värme ökar. Blåbäret klarar å sin sida inte av förnyelseavverkningar eftersom solexponeringen blir för stark och markens ytskikt blir torrare. Förnyelsearbetena i sig, och den invasion av gräs och örter som ofta är följden, minskar mängden blåbär och lingon. Viltet vill igen ha risvegetation, så det som främjar risvegetationen främjar också viltet. Vilda örter kan användas som föda, krydda, ingrediens i drycker, naturmedicin eller i kosmetiska produkter. Enbär är en traditionell krydda i vilträtter, precis som enris. Övriga vilda örtväxter som trivs i skogsmiljö och på torvmarker är bland annat smultron, duntrav, vårtbjörk, hallon, älgört och harsyra - det finns mycket att pröva på för den modige skogsägaren. Vid vilken tidpunkt under året de olika vilda örterna samlas in varierar från art till art. 8.3 Vilt- och vildmarksturism Vilt- och vildmarksturismen utgör en helhet där företag och markägare erbjuder inte bara möjligheter till byte, utan också tjänster och upplevelser av hög kvalitet. Volymen på jaktturismen kan fås att växa om man lyckas utveckla nya produkthelheter. Om viltvården håller hög kvalitet uppstår på området en rik viltstam utan att trafiken eller andra näringar påverkas negativt. Då viltet förekommer på ett tillräckligt stort område som är avgränsat för viltturism kan man säkerställa att såväl djurskyddet, upplevelserna och det praktiska genomförandet av jakten kan beaktas. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 82(96) Bilagor Blaga1 De ekonomiska konsekvenserna ståndortsvis av att odla en blandskog av tall och gran simulering med MOTTI Graninslagets inverkan på nettonuvärdet i talldominerade bestånd. I tabellen jämförs bestånd där utgångsläget är att man utfört plantskogsgallring och höjden på tallarna är 6 m och på granarna 4 m. Beräkningarna är gjorda med hjälp av simulatorprogrammet Motti. I samtliga alternativ där gran ingår minskar granens andel vid gallringsavverkningarna, men ett graninslag bibehålls till slutet av omloppstiden. Södra Finland Norra Finland Ståndort Frisk mo Nettonuvärde 3% 5% 4981 €/ha 2208 €/ha Stamantal Gran vid slutavv. % Gran Tall Stamantal Gran vid slutavv. % 3% 5% 1883 €/ha 691 €/ha Gran Tall Förändring, % Tall 2000 st/ha 0 0 0 633 0 0 0 0 666 0 Tall 1750 + Gran 250 4 18* 48 324 13 4 3 81 626 11 Tall 1500 + Gran 500 8 3 150 525 22 7 3 165 566 23 Tall 1250 + Gran 750 12 9 216 442 33 13 9 226 453 33 Tall 1000 + Gran 1000 10 22* 165 219 43 14 8 303 380 44 Gran 2000 4 3 618 0 100 0 -14 711 0 100 2395 €/ha 1612 €/ha 1425 €/ha 520 €/ha Tall 2000 st/ha 0 0 0 548 0 0 0 0 565 0 Tall 1750 + Gran 250 -3 -4 29 525 5 -5 -7 34 529 6 Tall 1500 + Gran 500 -6 -8 63 477 12 -7 -9 74 491 13 Tall 1250 + Gran 750 -11 -14 105 425 20 -12 -18 115 432 21 Tall 1000 + Gran 1000 -17 -21 149 371 29 -18 -26 176 387 31 Gran 2000 -56 -66 994 0 100 -68 -84 1036 0 100 3647 €/ha 1110 €/ha 972 €/ha 348 €/ha Tall 2000 st/ha 0 0 0 585 0 0 0 0 552 0 Tall 1750 + Gran 250 -6 -8 21 567 4 -7 -13 18 520 3 Tall 1500 + Gran 500 -10 -12 48 520 8 -14 -22 40 476 8 Tall 1250 + Gran 750 -17 -21 74 456 14 -21 -31 69 425 14 Tall 1000 + Gran 1000 -26 -31 113 391 22 -30 -43 105 374 22 Gran 2000 -93 -54 1610 0 100 -84 -93 1552 0 100 Torr mo Karg mo *: 3 gallringar i gallringsprogrammet (för de övriga 2 st.) Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 83(96) Nettonuvärde/ha och nettovärdesförändringen med räntesatserna 3 % och 5 % för bestånd med graninslag på frisk mo (MT), torr mo (VT) och karg mo (CT) i Tavastehus och Tervola. Utgångsläget är att bestånden förnyats genom plantering och att man utfört plantskogsgallring. Höjden på tallarna är 6 m och på granarna 4 m och åldern är 20 år (Tavastehus) respektive 25 år (Tervola). Beräkningarna är gjorda med hjälp av simulatorprogrammet Motti. Bilaga 2 Helhetsekonomisk motivering för förhandsröjning, Metsätehos rapport 187 Förhandsröjning är motiverad ur helhetsekonomisk synvinkel då granunderväxtens täthet är större än de värden som anges i tabellen. Avverkningskostnad med lätt skördare (74 €/h) och närtransport med medeltung skogstraktor (53 €/h). Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 84(96) Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport Tabeller: Metsätehos raport 187, bilaga 8. 85(96) Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 86(96) Ordlista anpassad plogning ................................................ 62 asp ........................................................................ 26 avskräckningsmedel ............................................. 28 bete....................................................................... 65 björk...................................................................... 23 blåbär .................................................................... 11 bäck ...................................................................... 11 delgeneralplaner .................................................. 71 detaljplan .............................................................. 71 dikningshögläggning ............................................. 62 energived .............................................................. 60 fast fornlämning ................................................... 80 fjärrlandskap ......................................................... 81 flyglinje ................................................................. 37 fornlämning .......................................................... 80 fornminneslagen................................................... 80 friluftsled .............................................................. 82 frisiktsröjning ........................................................ 60 frisk mo ................................................................. 23 fröträdsställning ................................................... 50 fångstgrop............................................................. 80 första gallring ........................................................ 38 gallringsavverkning ............................................... 55 generalplaner ....................................................... 71 glasbjörk ............................................................... 23 gran ....................................................................... 25 grot ....................................................................... 50 gråal ...................................................................... 24 grävningsavbrott................................................... 63 gömsle .................................................................. 80 hagmark ................................................................ 78 hamling ................................................................. 78 höggallring ............................................................ 60 högläggning med fåror ......................................... 62 järpe ...................................................................... 24 kalavverkning........................................................ 49 klibbal ................................................................... 24 kulturarvsobjekt ................................................... 80 kärr ....................................................................... 10 körstråk ................................................................. 51 likåldrig ................................................................. 29 lingon .................................................................... 83 ljushuggning.......................................................... 58 luckhuggning .........................................................45 lund .......................................................................11 låggallring ..............................................................59 lärk .........................................................................26 lövträdsinblandning ..............................................38 maskinell sådd .......................................................32 maskinsådden .......................................................32 naturlig förnyelse ..................................................50 olikåldrig skog........................................................42 plockhuggning .......................................................43 rävgrop ..................................................................80 rönn .......................................................................26 skogsbete ..............................................................78 skogsbilväg ............................................................67 skogsförnyelse .......................................................29 skärmställning .......................................................50 spelcentrum ..........................................................17 spelområde ...........................................................17 spelplats ................................................................17 stenugn..................................................................80 stig .........................................................................82 strandgeneralplan .................................................71 svämäng ................................................................11 särskilt värdefulla livsmiljöer.................................76 tall..........................................................................25 teghuggning...........................................................50 tjäder .....................................................................17 tjädertall ................................................................25 toppa .....................................................................34 undervegetation....................................................12 varggrop ................................................................80 varggård ................................................................80 vilt ..........................................................................27 viltbuskage ............................................................12 viltåker...................................................................68 vårdbiotop .............................................................78 vårtbjörk ................................................................23 åkerbeskogning .....................................................68 äldre plantbestånd ................................................35 älgskada .................................................................28 övergångszon ........................................................14 överståndaravverkning .........................................58 Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 87(96) Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 88(96) Litteratur Litteratur enligt ämnesområde 1. Ristäcket (blåbär) • • • • • • • • • • Ahnlund, H. & Helander, B. 1975. The food of the hazel grouse (Tetrastes bonasia) in Sweden. Viltrevy 9: 219–240. ANDELEN BLÅBÄRSRISRELATERAD FÖDA Atlegrim, O. & Sjöberg, K. 1995. Lepidoptera larvae as food for capercaillie chicks (Tetrao urogallus): a field experiment. Scandinavian Journal of Forest Research 10: 278–283. FÖREKOMST AV MÄTARLARVER PÅ BLÅBÄRSRIS Baines, D., Wilson, I. A. & Beeley, G. 1996. Timing of breeding in Black Grouse Tetrao tetrix and Capercaillie Tetrao urogallus and distribution of insect food for the chicks. Ibis 138: 181–187. SAMTIDIGHETEN HOS KLÄCKNINGSKULMEN OCH TILLGÄNGLIGHET TILL FJÄRILSLARVER SOM LEVER BLAND BLÅBÄRSRIS Brittas, R., Marcström, V. & Engren, E. 1990. Habitat use by Swedish Black Grouse during summer. I verket: Lovel, T. & Hudson, P. (red.), 4th International Grouse Symposium, Lam, West Germany 1987, s. 139–145. World Pheasant Association. KYCKLINGKULLAR OCH TUPPAR TRIVS I BLÅBÄRSRIS Granström, U. 1980. Födoval hos dalripkycklingar Lagopus l. lagopus (L.) från ett fjällområde I norra Sverige. Fauna och flora 75: 55–60. RIKLIG ANVÄNDNING AV BLÅBÄRSBLOMMOR OCH -BLAD Hanssen, I. & Ness, J. 1982. Chick nutrition and mortality in captive willow ptarmigan (Lagopus l. lagopus). Acta vet. scand. 23: 456–465. BLÅBÄRETS BETYDELSE FÖR ÖVERLEVNADEN HOS UPPFÖDDA KYCKLINGAR Hanssen, I. & Utne, F. 1985. Spring phenology, egg quality and chick production in Willow Grouse Lagopus l. lagopus in northern Norway. Fauna norv. Ser. C, Cinclus 8: 77–81. SAMTIDIGHETEN I BLADSPRICKNINGEN HOS BLÅBÄR OCH INLEDNINGEN AV HÄCKNINGEN Hanssen, I., Grav, H. J., Steen, J. B. & Lysnes, H. 1979. Vitamin C deficiency in growing willow ptarmigan (Lagopus lagopus lagopus). Journal of Nutrition 109: 2260–2276. BLÅBÄRETS HÄLSOEFFEKTER PÅ KYCKLINGAR Kastdalen, L. & Wegge, P. 1985. Animal food in capercaillie and black grouse chicks in south east Norway – a preliminary report. I verket: Lovel, T. & Hudson, P. (red.), 3rd International Grouse Symposium, York, England, 1984, s. 499–509. World Pheasant Association, Reading, Great Britain and International Council for Game and Wildlife Conservation, Paris. FÖREKOMSTEN AV RYGGRADSLÖSA DJUR I SUCCESSIONSKEDEN DÄR BLÅBÄRSRISET DOMINERAR Kvasnes, M. A. J. & Storaas, T. 2007. Effects of harvest regime on food availability and cover from predators in capercaillie (Tetrao urogallus) habitats. Scandinavian Journal of Forest Research 22: 241– 247. KALAVVERKNING MINSKAR MÄNGDEN BLÅBÄRSRIS OCH DEN INSEKTFÖDA KYCKLINGARNA BEHÖVER Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport • • 89(96) Lakka, J. & Kouki, J. 2009. Patterns of field layer invertebrates in successional stages of managed boreal forest: Implications for the declining Capercaillie Tetrao urogallus L. population. Forest Ecology and Management 257: 600–607. POSITIV KORRELATION MELLAN BLÅBÄRETS TÄCKNINGSGRAD OCH MÄNGDEN LARVER OCH RYGGRADSLÖSA DJUR Ludwig, G. X., Alatalo, R. V., Helle, P. & Siitari, H. 2010. Individual and environmental determinants of early brood survival in black grouse Tetrao tetrix. Wildlife Biology 16: 367–378. KULLARNAS • • • • • • • • • • • ÖVERLEVNAD I RELATION TILL TILLGÅNGEN TILL BLÅBÄRSRIS Miina, J., Hotanen, J.-P. & Salo, K. 2009. Modelling the Abundance and Temporal Variation in the Production of Bilberry (Vaccinium myrtillus L.) in Finnish Mineral Soil Forests. Silva Fennica 43: 577– 593. BLÅBÄRETS SUCCESSION Mäkipää, R. 1994. Effects of nitrogen fertilization on the humus layer and ground vegetation under closed canopy in boreal coniferous stands. Silva Fennica 28: 81–94. KVÄVEGÖDSLING INVERKAR NEGATIVT PÅ RISSET Rajala, P. 1959. Metsonpoikasten ravinnosta. Suomen Riista 13: 143–155. BLÅBÄRET ÄR DEN VIKTIGASTE FÖDOVÄXTEN Salemaa, M. & Jukola-Sulonen, E.-L. 1998. Avohakkuu ja kangasmetsän aluskasvillisuus. I verket: Lappalainen, I. (red.), Suomen luonnon monimuotoisuus, s. 166–167. Finlands miljöcentral, Helsingfors. INVERKAN AV KALAVVERKNING OCH MARKBEREDNING PÅ BLÅBÄRETS TÄCKNINGSGRAD Salemaa, M. 2000. Vaccinium myrtillus. Mustikka. I boken: Reinikainen, A., Mäkipää, R., VanhaMajamaa, I. & Hotanen, J.-P. (red.), Kasvit muuttuvassa metsäluonnossa, s. 128–130. Tammi, Helsingfors. LÅNGTIDSFÖRÄNDRINGAR I BLÅBÄRETS TÄCKNINGSGRAD Sjöberg, K. 1996. Modern forestry and the capercaillie. I verket: DeGraaf, R. M. & Miller, R. I. (red.), Conservation of Faunal Diversity in Forested Landscapes, s. 111–135. Chapman & Hall. TJÄDERKYCKLINGAR SOM SÖKTE SIN FÖDA I ÄLDRE SKOGAR RIKA PÅ BLÅBÄRSRIS VÄXTE SNABBARE ÄN DE SOM SÖKTE FÖDA I PLANTSKOGAR Spidsø, T. K. & Stuen, O. H. 1988. Food selection by capercaillie chicks in southern Norway. Canadian Journal of Zoology 66: 279–283. ANDELEN BLÅBÄRSRISRELATERAD FÖDA I NÄRINGSINTAGET Spidsø, T. K. 1980. Food selection by Willow Grouse Lagopus lagopus chicks in northern Norway. Ornis Scandinavica 11: 99–105. PREFERENSER FÖR BLÅBÄRSRISRELATERAD FÖDA Storch, I. 1993. Habitat selection by capercaillie in summer and autumn: Is bilberry important? Oecologia 95: 257–265. HABITATVAL OCH PREFERENS FÖR BLÅBÄRSRIS Storch, I. 1994. Habitat and survival of capercaillie Tetrao urogallus nests and broods in the Bavarian Alps. Biological Conservation 70: 237–243. HABITATVAL OCH PREFERENS FÖR BLÅBÄRSRIS Storch, I. 1995. The role of bilberry in central European Capercaillie habitats. I verket: Jenkins, D. (red.), Proceedings of the 6th International Grouse Symposium, Udine, Italy 1993, s. 116–120. World Pheasant Association, Reading, UK, and Istituto Nazionale per la Fauna Selvatica, Ozzano dell’Emilia, Italy. HABITATVAL OCH PREFERENS FÖR BLÅBÄRSRIS Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport • • • • • 90(96) Stuen, O. H. & Spidsø, T. K. 1988. Invertebrate abundance in different forest habitats as animal food available to capercaillie Tetrao urogallus chicks. Scandinavian Journal of Forest Research 3: 527–532. FÖREKOMST AV RYGGRADSLÖSA DJUR I SKOGSTYPER MED BLÅBÄRSRIS Tolvanen, A. 1994. Differences in recovery between a deciduous and an evergreen ericaceous clonal dwarf shrub after simulated aboveground herbivory and belowground damage. Canadian Journal of Botany 72: 853–859. INVERKAN AV BROTT PÅ JORDSTAMMARNA FÖR BLÅBÄRSRISETS ÅTERHÄMTNING Uotila, A. & Kouki, J. 2005. Understorey vegetation in spruce-dominated forests in eastern Finland and Russian Karelia: Successional patterns after anthropogenic and natural disturbances. Forest Ecology and Management 215: 113–137. BLÅBÄRETS SUCCESSION Wegge, P. & Kastdalen, L. 2008. Habitat and diet of young grouse broods: resource partitioning between Capercaillie (Tetrao urogallus) and Black Grouse (Tetrao tetrix) in boreal forests. Journal of Ornithology 149: 237–244. ANDELEN BLÅBÄR OCH ODON I VÄXTFÖDAN Wegge, P., Olstad, T., Gregersen, H., Hjeljord, O. & Sivkov, A. V. 2005. Capercaillie broods in pristine boreal forest in Northwestern Russia: the importance of insects and cover in habitat selection. Canadian Journal of Zoology 83: 1547–1555. HABITATVAL OCH PREFERENS FÖR BLÅBÄRSRIS 2 Nyckelbiotoper 2.1 Kärr • • • • • Kastdalen, L. & Wegge, P. 1985. Animal food in capercaillie and black grouse chicks in south east Norway – a preliminary report. I verket: Lovel, T. & Hudson, P. (red.), 3rd International Grouse Symposium, York, England, 1984, s. 499–509. World Pheasant Association, Reading, Great Britain and International Council for Game and Wildlife Conservation, Paris. FÖREKOMSTEN AV FJÄRILSLARVER I BLÅBÄRSKÄRR Lindén, H. & Wikman, M. 1983. Goshawk predation on tetraonids: availability of prey and diet of the predator in the breeding season. Journal of Animal Ecology 52: 953–968. PREFERENSER FÖR KÄRR UNDER SOMMAREN (JÄRPE OCH TJÄDER) Miettinen, J. 2009. Capercaillie (Tetrao urogallus L.) habitats in managed Finnish forests – the current status, threats and possibilities. Dissertationes Forestales 90. 32 p. Available at http://www.metla.fi/dissertationes/df90.htm BETYDELSE FÖR KYCKLINGAR OCH VUXNA FÅGLAR Nyberg, A. & Niemi, T. 1957. Tutkimuksia metsälintujen esiintymisestä eri metsätyypeillä Kauhavan, Töysän ja Kemijärven kunnissa. Suomen Riista 11: 65–73. PREFERENSEN FÖR KÄRR UNDER SOMMAREN Rajala, P. 1966. Metsäkanalintujen määrästä ja esiintymisestä eri maastotyypeillä Oulun läänissä vuonna 1966 suoritettujen kompassilinja-arviointien mukaan. Suomen Riista 19: 130–144. BETYDELSE FÖR KYCKLINGAR OCH VUXNA FÅGLAR Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport • • 91(96) Valleala, E. 1954. Metsänhoitotoimenpiteiden vaikutuksesta metsänriistan viihtyisyyteen. Suomen Riista 9: 111–123. BETYDELSE FÖR KYCKLINGAR Wegge, P., Olstad, T., Gregersen, H., Hjeljord, O. & Sivkov, A. V. 2005. Capercaillie broods in pristine boreal forest in Northwestern Russia: the importance of insects and cover in habitat selection. Canadian Journal of Zoology 83: 1547–1555. BETYDELSE FÖR KYCKLINGAR 2.2 Övergångszoner • • • • • • Aapala, K. & Lindholm, T. 1999. Suojelusoiden ekologinen rajaaminen. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja, Sarja A No 95, Forststyrelsen, Vanda. UNDER EN TIONDEL KVAR I SUOMENSELKÄ-OMRÅDET Auvinen, A.-P., Aapala, K., Kaipiainen, H. & Toivonen, H. 2005. Suot. I verket: Hildén, M., Auvinen, A.-P. & Primmer, E. (red.), Suomen biodiversiteettiohjelman arviointi. Suomen ympäristö 770, s. 51–56. Finlands miljöcentral, Helsingfors. FÖRÄNDRINGAR FÖRORSAKADE AV DIKNING Brittas, R., Marcström, V. & Engren, E. 1990. Habitat use by Swedish Black Grouse during summer. I verket: Lovel, T. & Hudson, P. (red.), 4th International Grouse Symposium, Lam, West Germany 1987, s. 139–145. World Pheasant Association. KYCKLINGKULLARNA PREFERERAR Kaakinen, E., Kokko, A., Aapala, K., Kalpio, S., Eurola, S., Haapalehto, T., Heikkilä, R., Hotanen, J.-P., Kondelin, H., Nousiainen, H., Ruuhijärvi, R., Salminen, P., Tuominen, S., Vasander, H. & Virtanen, K. 2008. Suot. I verket: Raunio, A., Schulman, A. & Kontula, T. (red.), Suomen luontotyyppien uhanalaisuus – Osa 1: Tulokset ja arvioinnin perusteet. Suomen ympäristö 8/2008: 75–109. Finlands miljöcentral, Helsingfors. ÅTGÄRDSFÖRSLAG Valleala, E. 1954. Metsänhoitotoimenpiteiden vaikutuksesta metsänriistan viihtyisyyteen. Suomen Riista 9: 111–123. BETYDELSE FÖR KYCKLINGAR Wegge, P., Finne, M. H. & Rolstad, J. 2007. GPS satellite telemetry provides new insight into capercaillie Tetrao urogallus brood movements. Wildlife Biology 13 (Suppl. 1): 87–94. HUR KYCKLINGAR ANVÄNDER ÖVERGÅNGSZONER 3 Underväxt och snår • • Beshkarev, A. B., Blagovidov, A., Teplov, V. & Hjeljord, O. 1995. Spatial distribution and habitat preference of male Capercaillie in the Pechora-Illytch Nature Reserve in 1991–92. I verket: Jenkins, D. (red.), Proceedings of the 6th International Grouse Symposium, Udine, Italy 1993, s. 48–53. World Pheasant Association, Reading, UK, and Istituto Nazionale per la Fauna Selvatica, Ozzano dell’Emilia, Italy. BETYDELSEN AV GRANUNDERVÄXT Brittas, R., Marcström, V. & Engren, E. 1990. Habitat use by Swedish Black Grouse during summer. I boken: Lovel, T. & Hudson, P. (red.), 4th International Grouse Symposium, Lam, West Germany 1987, s. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport • • • • • • • 92(96) 139–145. World Pheasant Association. BÅDE VUXNA OCH KYCKLINGAR FÖREDRAR EN TÄT (≥ 41-60 %) UNDERVÄXT, GRANEN POPULÄRAST, ÄVEN BJÖRK DUGER Finne, M. H., Wegge, P., Eliassen, S. & Odden, M. 2000. Daytime roosting and habitat preference of capercaillie Tetrao urogallus males in spring – the importance of forest structure in relation to antipredator behaviour. Wildlife Biology 6: 241–249. BETYDELSEN AV GRANUNDERVÄXT OCH GRANBUSKAGE Kolstad, M., Bø, T. & Wegge, P. 1985. Orrfuglens (Tetrao tetrix L.) habitatøkologi om våren og sommeren i Øst-Norge. Meddelelser fra Norsk Viltforskning, 3. serie nr. 13. BETYDELSEN AV GRANUNDERVÄXT FÖR VUXNA OCH KYCKLINGAR Lindén, H. 2002. Metson elinympäristöt kolmella eri mittakaavalla. Suomen Riista 48: 34–45. Ludwig, G. X., Alatalo, R. V., Helle, P. & Siitari, H. 2010. Individual and environmental determinants of daily black grouse nest survival rates at variable predator densities. Annales Zoologici Fennici 47: 387– 397. UNDERVÄXTENS TÄTHET MINSKADE RISKERNA FÖR BOFÖRSTÖRELSE Ludwig, G. X., Alatalo, R. V., Helle, P. & Siitari, H. 2010. Individual and environmental determinants of early brood survival in black grouse Tetrao tetrix. Wildlife Biology 16: 367–378. UNDERVÄXT AV BARRTRÄD ÖKADE (I VISS MÅN) ÖVERLEVNADEN HOS UNGA KYCKLINGAR Miettinen, J. 2009. Capercaillie (Tetrao urogallus L.) habitats in managed Finnish forests – the current status, threats and possibilities. Dissertationes Forestales 90. 32 p. Available at http://www.metla.fi/dissertationes/df90.htm Swenson, J. E. 1995a. Habitat requirements of Hazel Grouse. I verket: Jenkins, D. (red.), Proceedings of the 6th International Grouse Symposium, Udine, Italy 1993, s. 155–159. World Pheasant Association, Reading, UK, and Istituto Nazionale per la Fauna Selvatica, Ozzano dell’Emilia, Italy. BARRTRÄDSUNDERVÄXTENS BETYDELSE 4 Blandskogar • • • • • Helle, P., Jokimäki, J. & Lindén, H. 1990. Metsokukkojen elinympäristönvalinta Pohjois-Suomessa – radiotelemetrinen tutkimus. Suomen Riista 36: 72–81. Nyberg, A. & Niemi, T. 1957. Tutkimuksia metsälintujen esiintymisestä eri metsätyypeillä Kauhavan, Töysän ja Kemijärven kunnissa. Suomen Riista 11: 65–73. Siivonen, L. 1952. Metsälintujemme voimaperäinen hoito on aloitettava viipymättä. Suomen Riista 6: 32–45. Uusvaara, O. 1963. Pyyn elinympäristöjen metsikkörakenteesta. Suomen Riista 16: 31–45. Valleala, E. 1954. Metsänhoitotoimenpiteiden vaikutuksesta metsänriistan viihtyisyyteen. Suomen Riista 9: 111–123. LÖVTRÄDSINSLAGETS BETYDELSE Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport 93(96) 5 Vinterföda 5.1 Orrbjörkar • • Hjeljord, O., Spidsø, T. K., Bjormyr, F., Meisingset, E.& Dokk, J. G. 1995. Selection of birch by Black Grouse Tetrao tetrix in winter. I verket: Jenkins, D. (red.), Proceedings of the 6th International Grouse Symposium, Udine, Italy 1993, s. 63–66. World Pheasant Association, Reading, UK, and Istituto Nazionale per la Fauna Selvatica, Ozzano dell’Emilia, Italy. PREFERENSER FÖR STORA GRUPPER AV BJÖRK MED RIKLIGT MED HÄNGEN Seiskari, P. 1957. Teere talvisen ruokailupaikan rakenteesta. Suomen Riista 11: 141–144. ANVÄNDNING AV BJÖRKAR SOM KANTTRÄD 5.2 Albestånd som järphabitat • Swenson, J. E. 1993. The importance of alder to hazel grouse in Fennoscandian boreal forest: evidence from four levels of scale. Ecography 16: 37–46. PREFERENSER FÖR STORA ALAR, BETYDELSEN AV GRAN SOM SKYDDSTRÄD 5.3 Tjädertallar • • • Lindén, H. 1984a. The role of energy and resin contents in the selective feeding of pine needles by the capercaillie. Annales Zoologici Fennici 21: 435–439. Lindroth, H. & Lindgren, L. 1950. Metson hakomisen metsänhoidollisesta merkityksestä. Suomen Riista 5: 60–81. Pulliainen, E. 1970a. Metson talviravinnon valinnasta ja koostumuksesta. Suomen Riista 22: 67–73. 5.4 Tjäderaspar • • Rolstad, J. 1988. Use of aspen Populus tremula by Capercaillie Tetrao urogallus in southeastern Norway. Ornis Fennica 65: 65–68. Seiskari, P. & Koskimies, J. 1956. Maamme metsoroduista. Suomen Riista 10: 34–43. 6 Kalavverkningar, sorkar och rovdjur • • • Christiansen, E. 1979. Skog og jordbruk, smågnagare og rev. Tidskrift for Skogsbruk 87: 115–119. Hansson, L., 1980-luku Henttonen, H. 1987. The impact of spacing behavior in microtine rodents on the dynamics of least weasels Mustela nivalis – a hypothesis. Oikos 50: 366–370. ÅKERSORKENS POPULATIONSTÄTHET KAN BLI MYCKET STÖRRE ÄN SKOGSSORKENS UNDER SORKÅR Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport • • 94(96) Henttonen, H. 1989. Metsien rakenteen muutoksen vaikutuksesta myyräkantoihin ja sitä kautta pikkupetoihin ja kanalintuihin – hypoteesi. Suomen Riista 35: 83–90. Siitonen, J. 2001. Energiapuun hankinta ja metsälajiston monimuotoisuus. I verket: Nurmi, J. & Kokko, A. (red.), Biomassan tehostetun talteenoton seurannaisvaikutukset metsässä. Metsäntutkimuslaitoksen tiedonantoja 816, s. 66–74. JU MER MARKPÅVERKAN SKOGSBRUKET HAR, DESTO MER ÖKAR DE VÄXTARTER SOM FÖREDRAR ÖPPNA VÄXTPLATSER 7 Dikning • • • • • • • • • Hotanen, J.-P. 2000. Eriophorum vaginatum. Tupasvilla. I verket: Reinikainen, A., Mäkipää, R., VanhaMajamaa, I. & Hotanen, J.-P. (red.): Kasvit muuttuvassa metsäluonnossa, s. 170–171. Tammi, Helsingfors. TÄCKNINGSGRADEN HAR MINSKAT Karsisto, K. 1977. Metsänhoito ja riista. Metsästäjä 3/1977: 40–42. KYCKLINGAR DRUNKNAR Ludwig, G. X., Alatalo, R. V., Helle, P. & Siitari, H. 2010. Individual and environmental determinants of daily black grouse nest survival rates at variable predator densities. Annales Zoologici Fennici 47: 387– 397. DIKNING ÖKAR PREDATIONSRISKEN I BOET Ludwig, G. X., Alatalo, R. V., Helle, P., Nissinen, K. & Siitari, H. 2008. Large-scale drainage and breeding success in boreal forest grouse. Journal of Applied Ecology 45: 325–333. DIKNING OCH STORA NEDERBÖRDSMÄNGDER HAR MINSKAT KYCKLINGPRODUKTIONEN I LANDETS SÖDRA OCH MELLERSTA DELAR Marjakangas, A. 1996. Forest ditches – pitfalls for young grouse chicks? I verket: Botev, N. (red.), Proceedings of the International Union of Game Biologists, XXII Congress, Sofia, Bulgaria 1995, s. 402. Pensoft Publishers, Sofia, Moscow, St. Petersburg. VATTENFYLLDA DIKEN MINSKAR ÖVERLEVNADEN HOS KYCKLINGAR Rajala, P. & Lindén, H. 1982. Rämeiden ojituksen ja lannoituksen vaikutuksista riistaeläinten esiintymisrunsauteen. Suomen Riista 29: 93–97. VILTET UNDVIKER DIKADE OMRÅDEN Sipola, K. 2000. Metsäojituksen vaikutus teeren pesimismenestykseen ja poikastuottoon. Pro graduarbete, Oulun yliopisto. VATTENFYLLDA DIKEN MINSKAR ÖVERLEVNADEN HOS KYCKLINGAR OCH ÖKAR RISKEN FÖR BOFÖRSTÖRELSE Sjöberg, K. 1996. Modern forestry and the capercaillie. I verket: DeGraaf, R. M. & Miller, R. I. (red.), Conservation of Faunal Diversity in Forested Landscapes, s. 111–135. Chapman & Hall. TJÄDERKYCKLINGAR SOM SÖKTE SIN FÖDA PÅ DIKADE OMRÅDEN VÄXTE LÅNGSAMMARE ÄN DE PÅ ODIKADE OMRÅDEN Tolonen, M. 2010. Ojitettujen ja luonnontilaisten pienialaisten soiden soveltuvuudesta metson (Tetrao urogallus) poikueympäristöiksi. Pro gradu-arbete, Oulun yliopisto. I FÄLTSKIKTET PÅ ODIKADE TORVMARKER FÖREKOMMER MER RYGGRADSLÖSA DJUR ÄN PÅ DIKADE TORVMARKER Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport • • • 95(96) Komulainen, VM, Nykänen, H., Martikainen, O.J. & Laine, J. 1998: Short term effect of restoration on vegetation change and methane emission from peatlands drained for forestry in southern Finland. – Canadian Journal of Forest Research 28:634-648. Kangasjärvi, S. 2006: Kahden metsäojitetun suon ennallistamiskehitys kymmenen vuoden aikana. – Soiden ekologian ja suometsätieteen pro gradu –tutkielma, Helsingfors universitet, institutionen för skogsekologi, Helsingfors. 57 s. + 7 bilagor. Haapalehto, T., Kotiaho, J. & Kuitunen, M. 2006: Metsäojituksen ja ennallistamisen vaikutukset suokasvillisuuteen Seitsemisen kansallispuistossa. –Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja. Sarja A 156. 45 s. 8 Små luckor • • Pynnönen, A. 1954. Beiträge zur Kenntnis der Lebensweise des Haselhuhns, Tetrastes bonasia (L.). Papers on Game Research 12: 1–90. Swenson, J. E. 1995. Habitat requirements of Hazel Grouse. I verket: Jenkins, D. (red.), Proceedings of the 6th International Grouse Symposium, Udine, Italy 1993, s. 155–159. World Pheasant Association, Reading, UK, and Istituto Nazionale per la Fauna Selvatica, Ozzano dell’Emilia, Italy. 9 Tjäderspelskogar • Bilaga 5 Metson soitimen hoito-ohjeet. I verket: Päivinen, J.,Björkqvist, N., Karvonen, L., Kaukonen, M., Korhonen, K-M., Kuokkanen, P., Lehtonen P., H. & Tolonen, A. (red.): Metsähallituksen metsätalouden ympäristöopas Metsähallituksen metsätalouden julkaisuja 67/2011. 215 s. • Valkeajärvi & Ijäs 1994 • Valkeajärvi , Ijäs & Lamberg 2007 (SR 53) 10 Övrigt • Arto Koistinen ja Olli Mäki (red.) Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio 2013Metsätalouden talousneuvonta http://www.metsavastaa.net/metsataloudentaloustietoa-2. • Lääperi, A. ja Heikkilä, R. 2007. Metsänhoito ja hirvi. Suositukset talvilaidunalueille. Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio. Metsäkustannus Oy. • Gardner, R.H., Milne, B.T., Turner, M.G. & O'Neill, R.V. 1987. Neutral models for the analysis of broad-scale landscape pattern. Landscape Ecology 1: 19-28. Skogsvårdsrekommendationer med viltvårdsinriktning -arbetsgruppens rapport • • • • • • • 96(96) Marcström, V., Nils H Höglund. N.H. 1981. Factors affecting reproduction of willow grouse, Lagopus lagopus, in two highland areas of Sweden : Dalripans föryngring inom två fjällområden i Sverige. Swedish wildlife research, 11:7. Päivinen, J., Björkqvist, N., Karvonen, L., Kaukonen, M., Korhonen, K.-M., Kuokkanen, P., Lehtonen, H. & Tolonen, A. (toim.) 2011. Metsähallituksen metsätalouden ympäristöopas, Metsähallituksen metsätalouden julkaisuja 67. Toivonen, A-L. 2009. Suomalainen metsästäjä. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. Utredningar 19/2009. Helle, E., Tahvanainen, J., Julkunen-Tiitto, R. & Uotila, I. 1986. Miten ja miksi metsäjänis valikoi talviravintonsa? Suomen Riista 33: 111-120. Rauhala, J., 2005. Metsästäjä lehti. Arbetsgruppens PM JSM 1999:23. Metsäkanalintutyöryhmän muistio. Jord- och skogsbruksministeriet, Helsingfors. Kasvi, A. 2013. Jalot lehtipuut ruokkivat riistaa. Metsästäjä lehti.
© Copyright 2024