VAPENBILDEN

VAPENBILDEN
MEDDELANDE FRÄN SVENSKA HERALDISKA FÖRENINGEN
Nr 12
Redaktör Carl-Axel Rydholm, Box 88, 467 00 Grästorp
1982
Svenska Heraldiska Föreningen
c/o Mark, Södra vägen 12,
412 54 G ö t e b o r g , postgiro 2227 90-8,
vill främja
intresset
för
heraldik,
Christopher von Warnstedt
genealogi och närbesläktade ä m n e n .
Medlemsavgiften är 25 kronor.
VAPENBILDEN
Guldmedaljör
utkommer två
gånger om året.
Styrelsen
Ordförande: länsassessor
Ebbe
R:son M a r k , G ö t e b o r g .
Vice ordförande:
gymnasieadjunkt Christopher
von Warnstedt, Stockholm.
Sekreterare: r e d a k t ö r C a r l - A x e l
Rydholm Grästorp.
K a s s ö r : major Ingvar Torefalk,
Göteborg.
PR-dir Carl-Axel Flach, Göteborg.
Disponent
Ingemar
Apelstig,
Nyköping.
D i r e k t ö r Otto von Wasserreich,
Göteborg.
A r k i v a r i e B r o r J a c q u e s de W a e r n , Stockholm.
F i l k a n d . R o g e r de R o b e l i n ,
Stockholm.
Föreningens vice ordf. dr Christopher v.
Warnstedt har tilldelats Smålandshusarernas
stora guldmedalj. H a n har med början år
1943 publicerat ett stort antal skrifter rörande detta Europas äldsta kavalleriregemente.
Mest k ä n d a är en kort regementshistorik
(1943) och översikten av de tapperhetsmedaljerade i den senaste regementshistorien
(1975). I serien ingår också "Ofrälse sigill i
Smålands Kavalleriregementes räkenskaper
åren 1675—1709", tryckt i Heraldisk T i d skrift 1980. Uppsatsen är militärhistoriskt
unik, eftersom det är enda gången hittills,
som ofrälse vapen vid ett svenskt regemente
undersökts.
Det var f.ö. von Warnstedt, som på sin tid
(1943) påpekade att Gustaf II Adolfs död vid
Lützen 1632 — 350-årsjubileum 1982 — väsentligen berodde på att smålandsryttarnas
ponnyliknande hästar inte orkade följa
kungens betydligt större och snabbare häst,
när denne gjorde chock mot fienden i spetsen
för regementet.
OmslagsbUden
Ett frimurar vapen från
1900-talets början
Vapnet fastställdes år 1915 för herr Ragnar J:son Mark, Göteborg, född i Göteborg 1876 och
död där 1929. H a n var ägare och innehavare av herresätet Hushagen, beläget invid och namnanknutet till medeltidsfästet Axevalla Hus. Vapnet, i dess egenskap av frimurarvapen, innehaves nu av hans son överstelöjtnanten Ture R:son Mark, varom romerska siffran II bär vittne.
ERM.
102
Reglerat namnskick
och släktregistrering
Av
fil stud Per Andersson, Mjölby
Svenska folkets urgamla namnskick har genomgått ett successivt förfall, som nu ser sin
fullbordan. Ett gott bistånd i denna utveckling har lämnats av 1901 års släktnamnsförordning, som omintetgjorde det sedan medeltiden gängse bruket av patronymika. 1972 års
namnlagsutredning ä m n a d e ytterligare understödja detta kulturmord och bringa de sista
resterna av den stolta namntraditionen i graven. Dess idéer har till stor del överförts till
den nya namnlag som träder i kraft 1983.
Utöver den namnskickets dekadans som orsakats av lagar och förordningar, har allmänhetens begränsade insikt om traditionens roll vid val av dopnamn medfört en ytterligare
urholkning av det nedärvda namnskicket.
Förekomsten av ett flertal icke särskiljande släktnamn, främst sonnamn, varvid flera icke befryndade släkter är bärare av samma namn, har frambringat ett ökat intresse för antagande av nya släktnamn. Liksom åtskilliga i senare tid givna förnamn har kommit att
sakna djupare anknytning till bärarens anförvanter, har framträtt för vårt kulturarv helt
främmande släktnamnskompositioner, som icke kan uppvisa någon bakgrund eller förankring hos den n a m n b ä r a n d e släkten. Till detta menliga inslag i namnskicket har Patent- och
registreringsverket bidragit genom förteckningar över av en dator nykomponerade ordbildningar till vägledning vid val av nya släktnamn.
Enär namnlagsfädernas bifall icke kan påräknas i strävandena efter ett acceptabelt
namnskick, är det angeläget att snarast p å inofficiell väg reglera en på svenska sedvänjor
väl grundad praxis, som kan bli normgivande för ett enkelt namnskick med möjlighet till
bred anknytning till den egna fädernesläkten och andra ansläkter. Samhörighet med namn
bärarens anförvanter kan på ett varierat sätt erhållas genom ett bruk av såväl förnamn och
patronymikon som släktnamn. Namnlagstiftningen borde härvid bereda plats för korrigering av redan uppkomna namnimperfektioner, t.ex. genom att underlätta för agnatiskt
samhöriga personer att antaga gemensamt släktnamn, återinföra patronymikon som en särskild namnenhet och möjliggöra upptagande av arvförnamn.
M å h ä n d a kan följande förslag till hållpunkter initiera en framväxt av ett enhetligt och
traditionsrikt svenskt namnskick.
Personnamn
1 Varje individs personnamn utgörs av förnamn paronymikon och släktnamn.
Förnamn
2 E n individ kan bära ett eller flera förnamn.
103
3 Ett förnamn eller två i förening är personens huvudförnamn och tillika tilltalsnamn.
4 Huvudförnamnet (tilltalsnamnet) bör placeras som första förnamn.
5 Huvudförnamnet gives enligt principen, att äldste sonen erhåller sin farfaders huvudförnamn (första förnamn, tilltalsnamn), andre sonen morfaderns etc.
6 Ytterligare förnamn gives med anknytning till individens övriga anförvanter (anor), gärna så att balans i namngivningen nås mellan olika ansidor.
7 Modenamn undvikes.
8 Normalisering av namnformerna bör eftersträvas inom en och samma släktkrets (t.ex.
Louise el Lovisa, Johan el J ö n s , Carl el Karl).
Patronymikon
9 Patronymikon bildas av faderns huvudförnamn i genitivform med tillägg av " s o n " respektive "dotter".
Släktnamn
10 A l l a agnatiska ättlingar till en stamfader, utgörande en agnatiskt släkt, bär gemensamt
släktnamn.
11 Varje släktnamn b ö r bäras av endast en släkt.
12 Släktnamnet bör ha anknytning till n a m n b ä r a r n a eller deras svärdsanor.
13 Dubbelnamn undvikes som släktnamn.
14 Såväl m ä n som kvinnor bär oberoende av civilstånd sin faders släktnamn.
15 För att få en bredare anknytning till individens anor kan till släktnamnet efter bindestreck fogas moderns släktnamn, dock erhåller barn till bärare av eget och moders
släktnamn i förening ej sin farmoders släktnamn.
16 Som extra upplysning kan för gift kvinna efter hennes släktnamn fogas ordet " g i f t "
och mannens släktnamn, dock utan att kvinnans släktnamn därmed förändras.
Släktvapen och släktregistrering
I detta sammanhang får också framhållas det stora värdet av att varje agnatisk släkt för
ett släktvapen, vilket bör anspela på släktnamnet samt släktens medlemmar och historia.
A v länsassessor Ebbe R:son Mark har tidigare behandlats frågan om registrering av
ofrälse släkter och deras vapen, vilket onekligen skulle stärka den agnatiska släktkänslan
och vara en värdefull tillgång för både genealogin och heraldiken. Ett slikt register torde
för varje släkt omfatta uppgifter enligt följande:
1 Släktnamn
2 Övergripande släkthistorik (geografiskt ursprung, äldste kände stamfader, namnetymologi, samhörighet med andra släkter)
3 Aktuell genealogi upptagande släktens alla medlemmar genom tiderna
4 Släktvapen (blasonering, symbolik, tidpunkt för antagande)
5 Släktförening (bildningsår, stadgar, styrelse)
6 Släktarkiv
7 Litteratur om släkten
104
"Fadersnamns-bruket" —
ett stöd för vårt agnatiska
släktbegrepp
Med utgångspunkt från den identifieringsfrämjande personnummertekniken och från ovidkommande jämlikhetsdoktriner propageras nu för en namnlagstiftning, som skulle bryta
sönder vårt agnatiska släktbegrepp. Oavsett om det legislativt skulle gå därhän eller ej bör
man inom alla släktmedvetna agnatiska släkter och agnatiska släktföreningar kontinuerligt
vara verksam för ett frivilligt bevarande av vår agnatiska släktnamnstradition. Ett stöd
härvid kan patronymikon-bruket utgöra. Dess utnyttjande leder automatiskt till en anknytning till det agnatiska släktnamnet och förhindrar därigenom att den egna agnatiska släkten — namnmässigt och känslomässigt — brytes ned. Ett ytterligare stöd kan i förekommande fall ett släktvapen utgöra om det finns ett markant samband mellan vapnets innehåll och släktnamnet.
Ebbe R.son Mark
1
1) Riksdagen har nyligen antagit ny namnlag. (Red anm.)
Släktnamnsskyddet
Slutresultatet i lagstiftningsärendet angående det familjerättsliga skyddet för våra släktnamn
blev j u en total nedbrytning av det skydd, som hittills i princip funnits. För existensen av ett
officiellt agnatiskt släktsystem ä r o två grundsatser av särskild vikt: dels au hustrun vid äktenskapets ingående erhåller mannens släktnamn (eller eventuellt på visst sätt behåller sitt flicknamn) och dels att barnen i äktenskapet erhålla faderns och därmed sin släkts släktnamn. Båda dessa grundsatser ha våra lagstiftare nu genom nyiförda namntagningsanordningar — alternativa eller automatiska — brutit sönder. För de släktmedvetna släkternas medlemmar
återstår nu att p å fri villighet ens väg slå vakt om sin släkt och dess namn. — Som jag ofta
framhållit måste man vid diskussion av hithörande frågor göra klart för sig två saker: dels den
betydelsefulla skillnaden mellan de genealogiska begreppen "att tillhöra en s l ä k t " och "att
vara släkt m e d " , och dels att det i praktiken ej går att som ett alternativ till det agnatiska
släktbegreppet bygga upp ett " m ö d e r n e r ä t t s l i g t " släktbegrepp. Den sistnämnda, orealistiska
tanken får ej, såsom ibland torde ske, förväxlas med den namnbildningssituation, som uppstår när mödernenamnet upptages i syfte att ge en släkt ett nytt agnatiskt släktnamn.
Ebbe R.son Mark
105
ERIK STENBOCK OCH
CATHARINA VON
SCHWERINS
PÄRMEXLIBRIS
av Roger de Robelin
Pärmexlibris eller superexlibris är ett slags bokägarmärke som pressas in på bokpärmars utsidor med hjälp av graverade förgyllningsstampar. De kan även utföras polykromt, i blindpress
eller som svartfärgstryck på papper. Dessa oftast dekorativa och stilfullt utförda bokägarmärken innehåller vanligen ägarens initialer, monogram eller släktvapen.
Bruket att använda pärmexlibris började redan i Tyskland under 1400-talet, i England vid
slutet av 1400-talet och i Frankrike på 1400-talet. I Sverige kom de i bruk redan vid 1500talets början och fick i likhet med andra länder i Europa sin glansperiod under 1600-talet.
Det finns ej många bevarade pärmexlibris från denna tid och det är ytterst sällsynt att förgyllningsstamparna finns kvar. E n hittills o k ä n d sådan stamp har återfunnits bland föremål
som tillhört framlidne friherre Jan Gabriel Sack till Berghammar, död 1973. Genom tillmötesgående av arvingarna kan här visas ett svartfärgstryck av den sällsynta förgyllningsstampen,
(fig 1)
Stampen är av mässing, ca 2 cm tjock med en höjd av 12,5 cm och en bredd av 11,5 cm. A v trycket visar inom en oval lagerkrans ett alliansvapen där dester vapen är en delad sköld vari
en uppstigande stenbock och ett schackrutat fält och omges av initialerna E S - B och sinister
vapen är en sköld vari en genomgående spetsruta och omges av initialerna C - V S , allt under en
krona med akantus och däröver årstalet 1644. De b å d a vapnen är dock välkända och med
hjälp av initialerna identifieras ägarna till riksrådet och rikstygmästare Erik Stenbock, greve
till Bogesund och dennes 1 :a maka Catharina von Schwerin. Sköldarna är av tysk typ med utdragna spetsar vilket pekar på att stampen troligen är tillverkad i Tyskland eller i något tyskinfluerat område och då förmodligen i Riga där greve Stenbock verkade och bodde vid n ä m n d a
t i d . I likhet med flertalet andra pärmexlibris är även mästare till denna stamp o k ä n d .
1
2
3
4
5
Erik Stenbock föddes 1612 som son av Gustaf Stenbock, friherre till Kronobäck och Ö r e sten och grevinnan Beata Margareta Brahe. H a n stupade vid belägringen av Köpenhamn
1659. Efter en snabb militär karriär vilken han startade som fänrik vid hovregementet 1631
blev Erik Stenbock endast 32 år gammal generalmajor av infanteriet och generalguvernörsas106
Fig. 1. Svartfärgstryck
av Erik Stenbock och Catharina von Schwerins förgyllningsstamp
deras superexlibris 1644.
till
sistent i Livland 1644. Efter flera höga militära utnämningar i Baltikum och riksråds utnämning blev han slutligen generalfälttygsmästare 1657. Tillsammans med sina två bröder u p p h ö j des han till greve (till Bogesund) 1651. H a n gifte sig l : a 1637 med Catharina von Schwerin
född 1619, död 1655, dotter av Rutger von Schwerin och Catharina von Eichstedt, och 2:a
1655 med friherrinnan Occa Johanna Riperda född 1619, död 1686.
V i d en genomgång av den viktigaste svenska exlibrislitteraturen kan konstateras att uppgifter saknas om Erik Stenbock som bokägare och om hans pärmexlibris. M a n tycker att något
bokband med detta pärmexlibris borde finnas bevarad • Sverige men något bokband har hit107
tills inte påträffats av den i Norden kunnigaste inom bokbandsforskningen förre l:e bibliotekarien vid Kungliga biblioteket i Stockholm fil dr Sten G Lindberg. O m det funnits några böcker från Erik Stenbocks bibliotek med o v a n n ä m n d a superexlibris skulle säkerligen hans dotterson den store samlaren greve Carl Gustaf Tessin gjort allt för att äga ett sådant band och då
borde det ha funnits i kungliga bibliotekets samlingar som har huvuddelen av greve Tessins
stora bibliotek. E n trolig förklaring kan vara att Erik Stenbocks bibliotek förstörts vid någon
transport sjövägen från Riga till Sverige eller att de kvarstannat i den Baltiska grenen av familjen Stenbock och då förstörts vid det andra världskriget d å deras egendomar utplånades.
M a n kan även fråga sig varför stampen fortfarande finns bevarad? Den ärvdes av en annan
dotterson till Erik Stenbock, fältmarskalken Erik Sparre greve till Sundby och som genom
hans 2:a gifte 1710 med änkan efter överstelöjtnanten baron Carl Philip Sack, grevinnan
Christina Beata Lillie hamnade i hennes fastighet det Stenbockska palatset på Riddarholmen
vilket ärvdes av hennes son i hennes l : a gifte, kanslirådet Johan Gabriel Sack friherre till
Bergshammar en av dåtidens mest litterära och vittra herrar.
M i n uppfattning blir att stampen beställts av makarna Stenbock för att användas som gåvoexlibris (donationsexlibris) för en bibel som skänktes till Rigas domkyrka till minnet av dem
själva och deras förstfödde son, friherre Gustaf Stenbocks dop i samma kyrka 1644 (född i R i ga 14 maj 1644, död där 15 oktober och begr 24 oktober så i Riga domkyrka). Men det är inte
uteslutet att stampen kan ha varit avsedd för och använts som superexlibris för greve Erik
Stenbocks bokband i allmänhet.
Noter:
1. SJÖGREN, A Pärmstämplar använda som vignetter vid boktryck och tvärtom. (Svensk exlibris-tidskrift. Utg- av Arthur Sjögren. Nr 3. 1912) S 29 ff.
2. L I N D B E R G , S G . Bibliofil och belesprit. Carl Gustaf Tessin och konsten. (Årsbok för svenska konst
samlingar, 17. Stockholm 1970) S 111 not 11.
Och
LINDBERG, S G . Victor von Stedingks boksamling. (Biblis. Föreningen för bokhantverket. Årsbok
1975) S 147.
3. S C H E F F E R , C G U . Heraldiska bokägarmärken från svensk medeltid. (Svenska exlibris föreningen.
Årsbok 1964:2) S 29 nr 7. Och B E R G H M A N , A . Exlibris. Malmö 1957. S 17, biskop Brynolf Gerlachssons pärmstämpel avbildad.
4. LINDBERG, S G . Boksamlarna gjorde biblioteket. (Biblis. Föreningen för bokhantverket. Årsbok
1976.) S 70—72, bild av förgyllningsstampen för greve Magnus Gabriel de la Gardies pärmexlibris
(vapen). Och C A R L A N D E R C M . Svenska bibliotek och exlibris. 2 uppl. Stockholm 1904. Bd 2:1.
S 59—60, avtryck i guldfärg av förgyllningsstampen för Gabriel Bengtsson Oxenstierna och hans
hustru Anna Gustafsdotter Baners pärmexlibris. (Alliansvapen)
5. Påpekande av dr phil Christopher von Warnstedt, Stockholm.
6. Den svenska adelns ättartavlor. Utg av Gustaf Elgenstierna. Bd VII. Stockholm 1932. S 566 grevliga
ätten Stenbock nr 12, tab 7.
Publiceringsregler för VAPENBlLDEiN
F ö r bilder och innehållet i artiklar och notiser som införes i V A P E N B I L D E N
ansvarar endast den som satt sin signatur under texten eller står angiven som författare.
Att bidraget publiceras betyder inte automatiskt att föreningen tagit ställning till
eventuellt framförda åsikter.
108
Krönt monogram å del av en med sådana monogram försedd bordsservis, som beställts för
och tillhört regementsintendenten vid Skånska dragonregementet, kammarjunkaren Carl von
Geijer (f. 1853, d. 1911) och hans maka grevinnan Malvina Hamilton (f 1859, d. 1917). Monogrammet liksom servisens dekor i övrigt har utförts i ljusblå färg.
monogrammet
Förutom att vara ett ägarmärke har monogrammet till uppgift att vara ett representativt
" s t ä l l f ö r e t r ä d a r m ä r k e " . I sistnämnda hänseende har alltså monogrammet en uppgift i viss
mån liknande det heraldiska släktvapnets, dock med den skillnaden att monogrammet i
princip är knutet till en enda person.
Monogrammet som representationstecken på högsta officiella nivå möter man i den regerande konungens namnchiffer, anbragt t.ex. på våra skiljemynt.
I vårt land medförde det sena 1700-talets avoga inställning mot den ofrälse personheraldiken att ofrälse ämbetsmän funno sig tvungna att som " r e p r e s e n t a t i o n s m ä r k e " välja sitt,
dekorativt utförda monogram. Och därvid förblev det under lång tid framöver. Först i våra dagar har j u den ofrälse heraldiken kommit i mera allmänt bruk.
109
Några ord om staden
Lödöse och dess sigill
Staden Lödöse, belägen vid Göta älv
omkring fyra mil ovanför älvens södra mynning, var under medeltiden fram till mitten
av 1400-talet en av Västergötlands och det
svenska rikets viktigaste städer. Den var r i kets port mot väster. A v strategiska och sjöfartstekniska skäl tillskapades sedan ersättare för staden, förlagda till själva kustområdet. Först tillkom Nya Lödöse (Nylöse) vid
Säveåns utlopp i älven, därefter staden Älvsborg invid det äldre fästet Älvsborg, sedan
Carl IX:s Göteborg på Hisingssidan och slutligen, omkring 1620, Gustaf II Adolfs Göteborg, utgörande det nuvarande Göteborgs
innersta del och beläget mellan vallgraven
och älven.
Till följd av nyssnämnda utveckling förlorade Lödöse — i senare tider i allmänhet benämnt Gamla Lödöse — så småningom i bebyggelsehänseende och slutligen även rättsligt sin karaktär av stad.
I en av de många publikationer, som utgåvos i anslutning till Göteborgs
300årsjubileum år 1923, finns en avbildning av
Gamla Lödöses stadssigill (Ramm, Romdahl,
Lilienberg och S t r ö m b o m , Göteborgs stad,
< . \ \i i
v.
I .< n M " » S K
V \ I I
\.
1921, s. 3). Detta sigill torde vara av stort
heraldiskt-historiskt intresse. Det innehåller
nämligen en sköld med trekronorstecknet.
Man synes ha rätt antaga att här föreligger en
traditionskälla, ur vilken Göteborgsvapnets
tillskapare kan ha hämtat inspiration. Har
denna fråga — som alltså berör Göteborgsvapnets proveniens — uppmärksammats i
facklitteraturen? Jag har funnit att Scheffer
ej berört frågan i Svensk Vapenbok för landskap, län och städer (1967) och ej heller i den
monografiska framställningen om Göteborgs
vapen, senast publicerad i samlingsarbetet
Heraldisk spegel (1964).
Ebbe R:son Mark
Det sist sagda torde dock icke komma att medföra någon nämnvärd minskning av bruket av representativa monogram. Sådana monogram komma alltjämt att nyttjas, dels i
mycket stor utsträckning som total ersättning för heraldiskt vapen, och dels — där sådant
vapen finnes — i vissa sammanhang som alternativ till vapnet. Det må här framhållas att
man inom svenska adelssläkter i bland anbragt krönt namnchiffer på bordsservis och liknande ting.
E n särskild form av det representativa monogrammet utgör det för äkta makar gemensamma monogrammet; begynnelsebokstaven till hustruns flicknamn brukar då sammanflätas med begynnelsebokstaven till mannens släktnamn.
Monogrammets "stilart" — främst i vad gäller själva bokstävernas utformning — har
väl i regel varit ett utflöde av den bokstavsstil som härskade vid monogramtagningen. M o nogrambokstäver i fraktur synas dock hos oss ha bibehållit sig ända in i vår tid och alltså
långt efter det att frakturstilen upphört att begagnas som " b o k s t i l " .
Ebbe R:son Mark
110
LÄST och HÖRT
Samlat av C A R L - A X E L RYDHOLM
REGEMENTSKRIVARENS SIGILL
Regementskrivarens sigill från 1640-talet.
FÅR M A N SKÄMTA M E D H E R A L D I KEN?
I D A G E N S N Y H E T E R har man några följande dagar visat Stockholms vapen i olika
teckningar med minspel som inte överenstämmer med Yngve Bergs stilfulla vapenteckning som är den officiellt a n v ä n d a . Får
man skämta med heraldiken?
Jo då, det tål den nog. På ett sätt kanske
till och med tilltaget i D N visar rätt väg. De
fastställda vapnen skulle nyritas lite oftare.
Vi kopierar alldeles för mycke de vid fastställelsen bifogade teckningarna.
Herr P . Claesson i Borås har skrivit till V A P E N B I L D E N och frågat om ett sigill som
en anfader till honom använde på 1640talet.
Herr Claesson skriver:
En anfader till mig som var regementskrivare vid Jönköpings regemente använde sig på 1640-talet utav ett sigill (signet)
enligt bifogade bild. Då hans ursprung för
mig är obekant och att han förmodligen var
ofrälse samt
av " r i n g a " börd har gjort
att jag har svårt att förstå hans val av signet, då det inte stämmer överens med hans
yrke. Sigillet eller signetet föreställer den
grekiska gudinnan Fors Fortuna och den
romerska Tyche. H o n motsvarar den lyckliga tillfälligheten, ödesgudinnan, havets
dotter m.m. H o n avbildades ofta med ett
ymnighetshorn, roder, hjul eller klot, kan
bära vingar m.m.
M i n a frågor är följande:
1) Var detta en vanlig " s i g i l l b i l d " på 1640talet?
2) Vad har Fors Fortuna för gemensamt
med en regementskrivare?
3) O m denna regementskrivare varit av lägre ofrälse börd varför tog han då ej ett "enklare" signet?
4) Vem utformade signet åt officerarna på
1640-talet?
Svar:
1) Motivet var inte ovanligt på 1600-talet.
2) Regementskrivaren tyckte nog att han
haft lyckan med sig och hyllade fru Fortuna.
3) Han ville nog ha ett sigill som var likt sina ämbetsbröders och som följde tidens allegoriska konstmode.
4) Officerare som ville skaffa sig ett sigill
fick själva beställa detta hos guldsfneden.
Var han förmögen anlitade han kanske en
konstnär som gjorde förlagan.
111
NYTT K Y R K O V A P E N I MJÖLBY
Kyrkonämnden i Mjölby och Högby församlingars pastorat av Linköpings stift har
den 31 mars 1982 för pastoratet och den
kyrkliga samfälligheten antagit ett av fil
stud Per Andersson komponerat vapen.
Vapnet har givits följande blasonering: /
fält av guld ett blått kors, åtföljt av fyra röda kvarnhjul, och därunder ett rött treberg.
Den dominerande symbolen, korset, har
fått samma form som i Svenska kyrkans vapen.
Kvarnhjulen och de gyllene fälten visar
de främsta huvudnäringarna i församlingarnas minst åttahundraåriga historia,
kvarndrift och jordbruk. Kvarnhjul ingår
också i vapnet för Mjölby stad, som omfattade just pastoratets båda församlingar.
Även i moderförsamlingens sockenvapen
finns ett kvarnhjul som anknytning till
kvarnrörelsen, vilken givit namn åt församlingen och sedan staden och kommunen.
Den andra av de två nuvarande enheterna i pastoratet, Högby, representeras av
den uppskjutande högen, dvs treberget.
Församlingsnamnet Högby, som finns
o m n ä m n t redan på en runsten, har tillkommit mot bakgrund av befintligheten av en
gravhög i trakten.
Kvarnhjulens antal symboliserar de fyra
ursprungliga kyrkliga enheterna som ryms
inom pastoratet: församlingarna Mjölby,
Sörby, Högby och Västra Skrukeby.
Metallen guld och färgen rött är h ä m t a d e
från stadens, kommunens och landskapets
vapen, medan korsets blå färg anspelar p å
Svartån, som varit av avgörande betydelse
för såväl tillkomsten av Mjölby församling
som bygdens vidare utveckling.
SVENSKA KYRKANS F L A G G A .
Svenska kyrkan har hissat sin egen flagga
vid ett kyrkligt möte i Sundsvall i juli månad 1982.
Flaggan är en överföring till duk av det
vapen för Svenska kyrkan som heraldikern
Bengt-Olof Kälde komponerat och som
brukats i några år.
Kyrkans flagga är gul med ett rött kors, i
korsmitten belagd med en gul krona.
112
Mjölby
och Högby församlingars
pastorat.
BOK O M SVENSK M E D E L T I D S H E R A L DIK K O M M E R .
Ett verk om svenska medeltidsvapen har
länge saknats. N u kan man råda bot på denna brist d å det i oktober 1982 utkommer ett
standardverk i ämnet. Verket heter Svenska
Medeltidsvapen och utges av Doxa Universitetsförlaget i Bodafors. Priset för två delar är
420 kronor. Verkets författare är vår medlem
Jan Raneke, fil dr och internationellt känd
heraldiker. Han har också utfört de förekommande vapenritningarna.