VAPENBILDEN
VAPENBILDEN MEDDELANDE FRÄN SVENSKA HERALDISKA FÖRENINGEN Nr 12 Redaktör Carl-Axel Rydholm, Box 88, 467 00 Grästorp 1982 Svenska Heraldiska Föreningen c/o Mark, Södra vägen 12, 412 54 G ö t e b o r g , postgiro 2227 90-8, vill främja intresset för heraldik, Christopher von Warnstedt genealogi och närbesläktade ä m n e n . Medlemsavgiften är 25 kronor. VAPENBILDEN Guldmedaljör utkommer två gånger om året. Styrelsen Ordförande: länsassessor Ebbe R:son M a r k , G ö t e b o r g . Vice ordförande: gymnasieadjunkt Christopher von Warnstedt, Stockholm. Sekreterare: r e d a k t ö r C a r l - A x e l Rydholm Grästorp. K a s s ö r : major Ingvar Torefalk, Göteborg. PR-dir Carl-Axel Flach, Göteborg. Disponent Ingemar Apelstig, Nyköping. D i r e k t ö r Otto von Wasserreich, Göteborg. A r k i v a r i e B r o r J a c q u e s de W a e r n , Stockholm. F i l k a n d . R o g e r de R o b e l i n , Stockholm. Föreningens vice ordf. dr Christopher v. Warnstedt har tilldelats Smålandshusarernas stora guldmedalj. H a n har med början år 1943 publicerat ett stort antal skrifter rörande detta Europas äldsta kavalleriregemente. Mest k ä n d a är en kort regementshistorik (1943) och översikten av de tapperhetsmedaljerade i den senaste regementshistorien (1975). I serien ingår också "Ofrälse sigill i Smålands Kavalleriregementes räkenskaper åren 1675—1709", tryckt i Heraldisk T i d skrift 1980. Uppsatsen är militärhistoriskt unik, eftersom det är enda gången hittills, som ofrälse vapen vid ett svenskt regemente undersökts. Det var f.ö. von Warnstedt, som på sin tid (1943) påpekade att Gustaf II Adolfs död vid Lützen 1632 — 350-årsjubileum 1982 — väsentligen berodde på att smålandsryttarnas ponnyliknande hästar inte orkade följa kungens betydligt större och snabbare häst, när denne gjorde chock mot fienden i spetsen för regementet. OmslagsbUden Ett frimurar vapen från 1900-talets början Vapnet fastställdes år 1915 för herr Ragnar J:son Mark, Göteborg, född i Göteborg 1876 och död där 1929. H a n var ägare och innehavare av herresätet Hushagen, beläget invid och namnanknutet till medeltidsfästet Axevalla Hus. Vapnet, i dess egenskap av frimurarvapen, innehaves nu av hans son överstelöjtnanten Ture R:son Mark, varom romerska siffran II bär vittne. ERM. 102 Reglerat namnskick och släktregistrering Av fil stud Per Andersson, Mjölby Svenska folkets urgamla namnskick har genomgått ett successivt förfall, som nu ser sin fullbordan. Ett gott bistånd i denna utveckling har lämnats av 1901 års släktnamnsförordning, som omintetgjorde det sedan medeltiden gängse bruket av patronymika. 1972 års namnlagsutredning ä m n a d e ytterligare understödja detta kulturmord och bringa de sista resterna av den stolta namntraditionen i graven. Dess idéer har till stor del överförts till den nya namnlag som träder i kraft 1983. Utöver den namnskickets dekadans som orsakats av lagar och förordningar, har allmänhetens begränsade insikt om traditionens roll vid val av dopnamn medfört en ytterligare urholkning av det nedärvda namnskicket. Förekomsten av ett flertal icke särskiljande släktnamn, främst sonnamn, varvid flera icke befryndade släkter är bärare av samma namn, har frambringat ett ökat intresse för antagande av nya släktnamn. Liksom åtskilliga i senare tid givna förnamn har kommit att sakna djupare anknytning till bärarens anförvanter, har framträtt för vårt kulturarv helt främmande släktnamnskompositioner, som icke kan uppvisa någon bakgrund eller förankring hos den n a m n b ä r a n d e släkten. Till detta menliga inslag i namnskicket har Patent- och registreringsverket bidragit genom förteckningar över av en dator nykomponerade ordbildningar till vägledning vid val av nya släktnamn. Enär namnlagsfädernas bifall icke kan påräknas i strävandena efter ett acceptabelt namnskick, är det angeläget att snarast p å inofficiell väg reglera en på svenska sedvänjor väl grundad praxis, som kan bli normgivande för ett enkelt namnskick med möjlighet till bred anknytning till den egna fädernesläkten och andra ansläkter. Samhörighet med namn bärarens anförvanter kan på ett varierat sätt erhållas genom ett bruk av såväl förnamn och patronymikon som släktnamn. Namnlagstiftningen borde härvid bereda plats för korrigering av redan uppkomna namnimperfektioner, t.ex. genom att underlätta för agnatiskt samhöriga personer att antaga gemensamt släktnamn, återinföra patronymikon som en särskild namnenhet och möjliggöra upptagande av arvförnamn. M å h ä n d a kan följande förslag till hållpunkter initiera en framväxt av ett enhetligt och traditionsrikt svenskt namnskick. Personnamn 1 Varje individs personnamn utgörs av förnamn paronymikon och släktnamn. Förnamn 2 E n individ kan bära ett eller flera förnamn. 103 3 Ett förnamn eller två i förening är personens huvudförnamn och tillika tilltalsnamn. 4 Huvudförnamnet (tilltalsnamnet) bör placeras som första förnamn. 5 Huvudförnamnet gives enligt principen, att äldste sonen erhåller sin farfaders huvudförnamn (första förnamn, tilltalsnamn), andre sonen morfaderns etc. 6 Ytterligare förnamn gives med anknytning till individens övriga anförvanter (anor), gärna så att balans i namngivningen nås mellan olika ansidor. 7 Modenamn undvikes. 8 Normalisering av namnformerna bör eftersträvas inom en och samma släktkrets (t.ex. Louise el Lovisa, Johan el J ö n s , Carl el Karl). Patronymikon 9 Patronymikon bildas av faderns huvudförnamn i genitivform med tillägg av " s o n " respektive "dotter". Släktnamn 10 A l l a agnatiska ättlingar till en stamfader, utgörande en agnatiskt släkt, bär gemensamt släktnamn. 11 Varje släktnamn b ö r bäras av endast en släkt. 12 Släktnamnet bör ha anknytning till n a m n b ä r a r n a eller deras svärdsanor. 13 Dubbelnamn undvikes som släktnamn. 14 Såväl m ä n som kvinnor bär oberoende av civilstånd sin faders släktnamn. 15 För att få en bredare anknytning till individens anor kan till släktnamnet efter bindestreck fogas moderns släktnamn, dock erhåller barn till bärare av eget och moders släktnamn i förening ej sin farmoders släktnamn. 16 Som extra upplysning kan för gift kvinna efter hennes släktnamn fogas ordet " g i f t " och mannens släktnamn, dock utan att kvinnans släktnamn därmed förändras. Släktvapen och släktregistrering I detta sammanhang får också framhållas det stora värdet av att varje agnatisk släkt för ett släktvapen, vilket bör anspela på släktnamnet samt släktens medlemmar och historia. A v länsassessor Ebbe R:son Mark har tidigare behandlats frågan om registrering av ofrälse släkter och deras vapen, vilket onekligen skulle stärka den agnatiska släktkänslan och vara en värdefull tillgång för både genealogin och heraldiken. Ett slikt register torde för varje släkt omfatta uppgifter enligt följande: 1 Släktnamn 2 Övergripande släkthistorik (geografiskt ursprung, äldste kände stamfader, namnetymologi, samhörighet med andra släkter) 3 Aktuell genealogi upptagande släktens alla medlemmar genom tiderna 4 Släktvapen (blasonering, symbolik, tidpunkt för antagande) 5 Släktförening (bildningsår, stadgar, styrelse) 6 Släktarkiv 7 Litteratur om släkten 104 "Fadersnamns-bruket" — ett stöd för vårt agnatiska släktbegrepp Med utgångspunkt från den identifieringsfrämjande personnummertekniken och från ovidkommande jämlikhetsdoktriner propageras nu för en namnlagstiftning, som skulle bryta sönder vårt agnatiska släktbegrepp. Oavsett om det legislativt skulle gå därhän eller ej bör man inom alla släktmedvetna agnatiska släkter och agnatiska släktföreningar kontinuerligt vara verksam för ett frivilligt bevarande av vår agnatiska släktnamnstradition. Ett stöd härvid kan patronymikon-bruket utgöra. Dess utnyttjande leder automatiskt till en anknytning till det agnatiska släktnamnet och förhindrar därigenom att den egna agnatiska släkten — namnmässigt och känslomässigt — brytes ned. Ett ytterligare stöd kan i förekommande fall ett släktvapen utgöra om det finns ett markant samband mellan vapnets innehåll och släktnamnet. Ebbe R.son Mark 1 1) Riksdagen har nyligen antagit ny namnlag. (Red anm.) Släktnamnsskyddet Slutresultatet i lagstiftningsärendet angående det familjerättsliga skyddet för våra släktnamn blev j u en total nedbrytning av det skydd, som hittills i princip funnits. För existensen av ett officiellt agnatiskt släktsystem ä r o två grundsatser av särskild vikt: dels au hustrun vid äktenskapets ingående erhåller mannens släktnamn (eller eventuellt på visst sätt behåller sitt flicknamn) och dels att barnen i äktenskapet erhålla faderns och därmed sin släkts släktnamn. Båda dessa grundsatser ha våra lagstiftare nu genom nyiförda namntagningsanordningar — alternativa eller automatiska — brutit sönder. För de släktmedvetna släkternas medlemmar återstår nu att p å fri villighet ens väg slå vakt om sin släkt och dess namn. — Som jag ofta framhållit måste man vid diskussion av hithörande frågor göra klart för sig två saker: dels den betydelsefulla skillnaden mellan de genealogiska begreppen "att tillhöra en s l ä k t " och "att vara släkt m e d " , och dels att det i praktiken ej går att som ett alternativ till det agnatiska släktbegreppet bygga upp ett " m ö d e r n e r ä t t s l i g t " släktbegrepp. Den sistnämnda, orealistiska tanken får ej, såsom ibland torde ske, förväxlas med den namnbildningssituation, som uppstår när mödernenamnet upptages i syfte att ge en släkt ett nytt agnatiskt släktnamn. Ebbe R.son Mark 105 ERIK STENBOCK OCH CATHARINA VON SCHWERINS PÄRMEXLIBRIS av Roger de Robelin Pärmexlibris eller superexlibris är ett slags bokägarmärke som pressas in på bokpärmars utsidor med hjälp av graverade förgyllningsstampar. De kan även utföras polykromt, i blindpress eller som svartfärgstryck på papper. Dessa oftast dekorativa och stilfullt utförda bokägarmärken innehåller vanligen ägarens initialer, monogram eller släktvapen. Bruket att använda pärmexlibris började redan i Tyskland under 1400-talet, i England vid slutet av 1400-talet och i Frankrike på 1400-talet. I Sverige kom de i bruk redan vid 1500talets början och fick i likhet med andra länder i Europa sin glansperiod under 1600-talet. Det finns ej många bevarade pärmexlibris från denna tid och det är ytterst sällsynt att förgyllningsstamparna finns kvar. E n hittills o k ä n d sådan stamp har återfunnits bland föremål som tillhört framlidne friherre Jan Gabriel Sack till Berghammar, död 1973. Genom tillmötesgående av arvingarna kan här visas ett svartfärgstryck av den sällsynta förgyllningsstampen, (fig 1) Stampen är av mässing, ca 2 cm tjock med en höjd av 12,5 cm och en bredd av 11,5 cm. A v trycket visar inom en oval lagerkrans ett alliansvapen där dester vapen är en delad sköld vari en uppstigande stenbock och ett schackrutat fält och omges av initialerna E S - B och sinister vapen är en sköld vari en genomgående spetsruta och omges av initialerna C - V S , allt under en krona med akantus och däröver årstalet 1644. De b å d a vapnen är dock välkända och med hjälp av initialerna identifieras ägarna till riksrådet och rikstygmästare Erik Stenbock, greve till Bogesund och dennes 1 :a maka Catharina von Schwerin. Sköldarna är av tysk typ med utdragna spetsar vilket pekar på att stampen troligen är tillverkad i Tyskland eller i något tyskinfluerat område och då förmodligen i Riga där greve Stenbock verkade och bodde vid n ä m n d a t i d . I likhet med flertalet andra pärmexlibris är även mästare till denna stamp o k ä n d . 1 2 3 4 5 Erik Stenbock föddes 1612 som son av Gustaf Stenbock, friherre till Kronobäck och Ö r e sten och grevinnan Beata Margareta Brahe. H a n stupade vid belägringen av Köpenhamn 1659. Efter en snabb militär karriär vilken han startade som fänrik vid hovregementet 1631 blev Erik Stenbock endast 32 år gammal generalmajor av infanteriet och generalguvernörsas106 Fig. 1. Svartfärgstryck av Erik Stenbock och Catharina von Schwerins förgyllningsstamp deras superexlibris 1644. till sistent i Livland 1644. Efter flera höga militära utnämningar i Baltikum och riksråds utnämning blev han slutligen generalfälttygsmästare 1657. Tillsammans med sina två bröder u p p h ö j des han till greve (till Bogesund) 1651. H a n gifte sig l : a 1637 med Catharina von Schwerin född 1619, död 1655, dotter av Rutger von Schwerin och Catharina von Eichstedt, och 2:a 1655 med friherrinnan Occa Johanna Riperda född 1619, död 1686. V i d en genomgång av den viktigaste svenska exlibrislitteraturen kan konstateras att uppgifter saknas om Erik Stenbock som bokägare och om hans pärmexlibris. M a n tycker att något bokband med detta pärmexlibris borde finnas bevarad • Sverige men något bokband har hit107 tills inte påträffats av den i Norden kunnigaste inom bokbandsforskningen förre l:e bibliotekarien vid Kungliga biblioteket i Stockholm fil dr Sten G Lindberg. O m det funnits några böcker från Erik Stenbocks bibliotek med o v a n n ä m n d a superexlibris skulle säkerligen hans dotterson den store samlaren greve Carl Gustaf Tessin gjort allt för att äga ett sådant band och då borde det ha funnits i kungliga bibliotekets samlingar som har huvuddelen av greve Tessins stora bibliotek. E n trolig förklaring kan vara att Erik Stenbocks bibliotek förstörts vid någon transport sjövägen från Riga till Sverige eller att de kvarstannat i den Baltiska grenen av familjen Stenbock och då förstörts vid det andra världskriget d å deras egendomar utplånades. M a n kan även fråga sig varför stampen fortfarande finns bevarad? Den ärvdes av en annan dotterson till Erik Stenbock, fältmarskalken Erik Sparre greve till Sundby och som genom hans 2:a gifte 1710 med änkan efter överstelöjtnanten baron Carl Philip Sack, grevinnan Christina Beata Lillie hamnade i hennes fastighet det Stenbockska palatset på Riddarholmen vilket ärvdes av hennes son i hennes l : a gifte, kanslirådet Johan Gabriel Sack friherre till Bergshammar en av dåtidens mest litterära och vittra herrar. M i n uppfattning blir att stampen beställts av makarna Stenbock för att användas som gåvoexlibris (donationsexlibris) för en bibel som skänktes till Rigas domkyrka till minnet av dem själva och deras förstfödde son, friherre Gustaf Stenbocks dop i samma kyrka 1644 (född i R i ga 14 maj 1644, död där 15 oktober och begr 24 oktober så i Riga domkyrka). Men det är inte uteslutet att stampen kan ha varit avsedd för och använts som superexlibris för greve Erik Stenbocks bokband i allmänhet. Noter: 1. SJÖGREN, A Pärmstämplar använda som vignetter vid boktryck och tvärtom. (Svensk exlibris-tidskrift. Utg- av Arthur Sjögren. Nr 3. 1912) S 29 ff. 2. L I N D B E R G , S G . Bibliofil och belesprit. Carl Gustaf Tessin och konsten. (Årsbok för svenska konst samlingar, 17. Stockholm 1970) S 111 not 11. Och LINDBERG, S G . Victor von Stedingks boksamling. (Biblis. Föreningen för bokhantverket. Årsbok 1975) S 147. 3. S C H E F F E R , C G U . Heraldiska bokägarmärken från svensk medeltid. (Svenska exlibris föreningen. Årsbok 1964:2) S 29 nr 7. Och B E R G H M A N , A . Exlibris. Malmö 1957. S 17, biskop Brynolf Gerlachssons pärmstämpel avbildad. 4. LINDBERG, S G . Boksamlarna gjorde biblioteket. (Biblis. Föreningen för bokhantverket. Årsbok 1976.) S 70—72, bild av förgyllningsstampen för greve Magnus Gabriel de la Gardies pärmexlibris (vapen). Och C A R L A N D E R C M . Svenska bibliotek och exlibris. 2 uppl. Stockholm 1904. Bd 2:1. S 59—60, avtryck i guldfärg av förgyllningsstampen för Gabriel Bengtsson Oxenstierna och hans hustru Anna Gustafsdotter Baners pärmexlibris. (Alliansvapen) 5. Påpekande av dr phil Christopher von Warnstedt, Stockholm. 6. Den svenska adelns ättartavlor. Utg av Gustaf Elgenstierna. Bd VII. Stockholm 1932. S 566 grevliga ätten Stenbock nr 12, tab 7. Publiceringsregler för VAPENBlLDEiN F ö r bilder och innehållet i artiklar och notiser som införes i V A P E N B I L D E N ansvarar endast den som satt sin signatur under texten eller står angiven som författare. Att bidraget publiceras betyder inte automatiskt att föreningen tagit ställning till eventuellt framförda åsikter. 108 Krönt monogram å del av en med sådana monogram försedd bordsservis, som beställts för och tillhört regementsintendenten vid Skånska dragonregementet, kammarjunkaren Carl von Geijer (f. 1853, d. 1911) och hans maka grevinnan Malvina Hamilton (f 1859, d. 1917). Monogrammet liksom servisens dekor i övrigt har utförts i ljusblå färg. monogrammet Förutom att vara ett ägarmärke har monogrammet till uppgift att vara ett representativt " s t ä l l f ö r e t r ä d a r m ä r k e " . I sistnämnda hänseende har alltså monogrammet en uppgift i viss mån liknande det heraldiska släktvapnets, dock med den skillnaden att monogrammet i princip är knutet till en enda person. Monogrammet som representationstecken på högsta officiella nivå möter man i den regerande konungens namnchiffer, anbragt t.ex. på våra skiljemynt. I vårt land medförde det sena 1700-talets avoga inställning mot den ofrälse personheraldiken att ofrälse ämbetsmän funno sig tvungna att som " r e p r e s e n t a t i o n s m ä r k e " välja sitt, dekorativt utförda monogram. Och därvid förblev det under lång tid framöver. Först i våra dagar har j u den ofrälse heraldiken kommit i mera allmänt bruk. 109 Några ord om staden Lödöse och dess sigill Staden Lödöse, belägen vid Göta älv omkring fyra mil ovanför älvens södra mynning, var under medeltiden fram till mitten av 1400-talet en av Västergötlands och det svenska rikets viktigaste städer. Den var r i kets port mot väster. A v strategiska och sjöfartstekniska skäl tillskapades sedan ersättare för staden, förlagda till själva kustområdet. Först tillkom Nya Lödöse (Nylöse) vid Säveåns utlopp i älven, därefter staden Älvsborg invid det äldre fästet Älvsborg, sedan Carl IX:s Göteborg på Hisingssidan och slutligen, omkring 1620, Gustaf II Adolfs Göteborg, utgörande det nuvarande Göteborgs innersta del och beläget mellan vallgraven och älven. Till följd av nyssnämnda utveckling förlorade Lödöse — i senare tider i allmänhet benämnt Gamla Lödöse — så småningom i bebyggelsehänseende och slutligen även rättsligt sin karaktär av stad. I en av de många publikationer, som utgåvos i anslutning till Göteborgs 300årsjubileum år 1923, finns en avbildning av Gamla Lödöses stadssigill (Ramm, Romdahl, Lilienberg och S t r ö m b o m , Göteborgs stad, < . \ \i i v. I .< n M " » S K V \ I I \. 1921, s. 3). Detta sigill torde vara av stort heraldiskt-historiskt intresse. Det innehåller nämligen en sköld med trekronorstecknet. Man synes ha rätt antaga att här föreligger en traditionskälla, ur vilken Göteborgsvapnets tillskapare kan ha hämtat inspiration. Har denna fråga — som alltså berör Göteborgsvapnets proveniens — uppmärksammats i facklitteraturen? Jag har funnit att Scheffer ej berört frågan i Svensk Vapenbok för landskap, län och städer (1967) och ej heller i den monografiska framställningen om Göteborgs vapen, senast publicerad i samlingsarbetet Heraldisk spegel (1964). Ebbe R:son Mark Det sist sagda torde dock icke komma att medföra någon nämnvärd minskning av bruket av representativa monogram. Sådana monogram komma alltjämt att nyttjas, dels i mycket stor utsträckning som total ersättning för heraldiskt vapen, och dels — där sådant vapen finnes — i vissa sammanhang som alternativ till vapnet. Det må här framhållas att man inom svenska adelssläkter i bland anbragt krönt namnchiffer på bordsservis och liknande ting. E n särskild form av det representativa monogrammet utgör det för äkta makar gemensamma monogrammet; begynnelsebokstaven till hustruns flicknamn brukar då sammanflätas med begynnelsebokstaven till mannens släktnamn. Monogrammets "stilart" — främst i vad gäller själva bokstävernas utformning — har väl i regel varit ett utflöde av den bokstavsstil som härskade vid monogramtagningen. M o nogrambokstäver i fraktur synas dock hos oss ha bibehållit sig ända in i vår tid och alltså långt efter det att frakturstilen upphört att begagnas som " b o k s t i l " . Ebbe R:son Mark 110 LÄST och HÖRT Samlat av C A R L - A X E L RYDHOLM REGEMENTSKRIVARENS SIGILL Regementskrivarens sigill från 1640-talet. FÅR M A N SKÄMTA M E D H E R A L D I KEN? I D A G E N S N Y H E T E R har man några följande dagar visat Stockholms vapen i olika teckningar med minspel som inte överenstämmer med Yngve Bergs stilfulla vapenteckning som är den officiellt a n v ä n d a . Får man skämta med heraldiken? Jo då, det tål den nog. På ett sätt kanske till och med tilltaget i D N visar rätt väg. De fastställda vapnen skulle nyritas lite oftare. Vi kopierar alldeles för mycke de vid fastställelsen bifogade teckningarna. Herr P . Claesson i Borås har skrivit till V A P E N B I L D E N och frågat om ett sigill som en anfader till honom använde på 1640talet. Herr Claesson skriver: En anfader till mig som var regementskrivare vid Jönköpings regemente använde sig på 1640-talet utav ett sigill (signet) enligt bifogade bild. Då hans ursprung för mig är obekant och att han förmodligen var ofrälse samt av " r i n g a " börd har gjort att jag har svårt att förstå hans val av signet, då det inte stämmer överens med hans yrke. Sigillet eller signetet föreställer den grekiska gudinnan Fors Fortuna och den romerska Tyche. H o n motsvarar den lyckliga tillfälligheten, ödesgudinnan, havets dotter m.m. H o n avbildades ofta med ett ymnighetshorn, roder, hjul eller klot, kan bära vingar m.m. M i n a frågor är följande: 1) Var detta en vanlig " s i g i l l b i l d " på 1640talet? 2) Vad har Fors Fortuna för gemensamt med en regementskrivare? 3) O m denna regementskrivare varit av lägre ofrälse börd varför tog han då ej ett "enklare" signet? 4) Vem utformade signet åt officerarna på 1640-talet? Svar: 1) Motivet var inte ovanligt på 1600-talet. 2) Regementskrivaren tyckte nog att han haft lyckan med sig och hyllade fru Fortuna. 3) Han ville nog ha ett sigill som var likt sina ämbetsbröders och som följde tidens allegoriska konstmode. 4) Officerare som ville skaffa sig ett sigill fick själva beställa detta hos guldsfneden. Var han förmögen anlitade han kanske en konstnär som gjorde förlagan. 111 NYTT K Y R K O V A P E N I MJÖLBY Kyrkonämnden i Mjölby och Högby församlingars pastorat av Linköpings stift har den 31 mars 1982 för pastoratet och den kyrkliga samfälligheten antagit ett av fil stud Per Andersson komponerat vapen. Vapnet har givits följande blasonering: / fält av guld ett blått kors, åtföljt av fyra röda kvarnhjul, och därunder ett rött treberg. Den dominerande symbolen, korset, har fått samma form som i Svenska kyrkans vapen. Kvarnhjulen och de gyllene fälten visar de främsta huvudnäringarna i församlingarnas minst åttahundraåriga historia, kvarndrift och jordbruk. Kvarnhjul ingår också i vapnet för Mjölby stad, som omfattade just pastoratets båda församlingar. Även i moderförsamlingens sockenvapen finns ett kvarnhjul som anknytning till kvarnrörelsen, vilken givit namn åt församlingen och sedan staden och kommunen. Den andra av de två nuvarande enheterna i pastoratet, Högby, representeras av den uppskjutande högen, dvs treberget. Församlingsnamnet Högby, som finns o m n ä m n t redan på en runsten, har tillkommit mot bakgrund av befintligheten av en gravhög i trakten. Kvarnhjulens antal symboliserar de fyra ursprungliga kyrkliga enheterna som ryms inom pastoratet: församlingarna Mjölby, Sörby, Högby och Västra Skrukeby. Metallen guld och färgen rött är h ä m t a d e från stadens, kommunens och landskapets vapen, medan korsets blå färg anspelar p å Svartån, som varit av avgörande betydelse för såväl tillkomsten av Mjölby församling som bygdens vidare utveckling. SVENSKA KYRKANS F L A G G A . Svenska kyrkan har hissat sin egen flagga vid ett kyrkligt möte i Sundsvall i juli månad 1982. Flaggan är en överföring till duk av det vapen för Svenska kyrkan som heraldikern Bengt-Olof Kälde komponerat och som brukats i några år. Kyrkans flagga är gul med ett rött kors, i korsmitten belagd med en gul krona. 112 Mjölby och Högby församlingars pastorat. BOK O M SVENSK M E D E L T I D S H E R A L DIK K O M M E R . Ett verk om svenska medeltidsvapen har länge saknats. N u kan man råda bot på denna brist d å det i oktober 1982 utkommer ett standardverk i ämnet. Verket heter Svenska Medeltidsvapen och utges av Doxa Universitetsförlaget i Bodafors. Priset för två delar är 420 kronor. Verkets författare är vår medlem Jan Raneke, fil dr och internationellt känd heraldiker. Han har också utfört de förekommande vapenritningarna.
© Copyright 2024