Jazzbladet nr 4/12 - Classic Jazz Göteborg
35-årsjubileum i Armstrongs tecken JazzblaDet 4/12 Årgång 34 2 Vintage Jazz Big Band med bensprattel! Trefor ”Fingers” Williams sjunger ”Baby Face” Trivsamt mingel.... Pider ger järnet som vanligt! 3 JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke 7 436 58 Hovås Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före 130301 BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:Junior (under 30 år) 30:Pg 91 60 23 - 5 Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, tel, epost och om du spelar något instrument! Hemsida: www.classjazz.se Epost: [email protected] Har du betalat medlemsavgift för 2013? Avgiften är oförändrat 200:- för vuxna och 30:- för juniorer (under 30). Använd bifogade inbetalningskort eller betala på Internet. Tack på förhand! Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal 4 Redaktörens spalt Det lackar emot jul, och det är dags för årets sista redaktörsspalt. Den tidning som du har i din hand präglas av att vi haft ett enligt de flesta mycket lyckat jubileumsfirande med den legendariske Louis Armstrong som portalfigur. Mycket handlar alltså om den store Satchmo - vi får bl a reda på att Armstrongs kvaddade trumpet genom heroiska insatser av lokalbefolkningen räddades åter till livet efter ett fall på Torslanda flygplats 1954. Det är återigen dags för jazztävling , denna gång med riksfinal anordnad av vår systerförening i Stockholm Det känns angeläget att så många band som möjligt ställer upp så att vi kan försvara Göteborgs position som tradjazzens huvudstad gentemot nollåttorna! Mer information om tävlingen finner du på mittuppslaget. Där finner du också en lista på alla aktiviteter under vintern och våren. Det kommer att finnas fler än trettio möjligheter att lyssna på Ännu mer värdelöst vetande om klassisk jazz innan sommaren - det Louis: en tidigare okänd dotter har trätt fram. Armstrongs brev till är en värmande tanke mitt i den bistra vinterkylan! hennes mor skall inom kort gå på auktion i New York! Mer om detta God Jul och Gott Nytt År önskar er inne i tidningen. redaktör Bosse Alftenius 5 Ordförandens spalt Kära jazzdiggare. I dag när detta skrives är det lucia-dagen. Det är då vi något äldre diggare drar iväg till skolor och dagis för att se våra barnbarn tindra med ögonen och kanske göra sin första sceniska debut. Här ute på öarna tycker jag att det har en djupare mening än på land. Här kommer kanske mormödrar och farfädrar och andra äldre släktingar för att insupa stämningen och julens förtrupper med ett större allvar och respekt än man gör ”på land” som man säger här. Inte att förglömma vårt 35-årsjubileum på gamla Storan med det eminenta Vintage jazz Big Band som framförde sin hyllning till jazzgiganten Louis Armstrong och som faktiskt lockade lyssnare från både landsort och t.o.m från Stockholm. Vi i Classic Jazz styrelse börjar också knyta ihop säcken märkt 2012. Vi känner oss mer och mer knutna till varandra och har fått en mer och mer områdesindelad chefsroll. Våra projekt under det gångna året har varit mycket framgångsrika, i synnerhet publikmässigt. Till dess vill jag bara önska: från oss alla - till er alla - En riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR. Att föreningen ofta får vara ”medfinansiär” för olika projekt ligger dessvärre i sakens natur. Vår musikform är inte någon bästsäljare utan en musik som ligger oss redan frälsta varmt om hjärtat. Men som sagt, tillströmningen av publik på Slottskogen, jazzfestivalen och kulturkalaset har varit strålande. Stena Danicas jazzkryssingar är inbokade för hela 2013. Snart är det nyår och då avgår undertecknad som ordförande i föreningen och ersätts av någon annan. Jag skall be att få skriva en liten spalt i nästa Jazzblad under rubriken F.d. ordförendes spalt. Vrångö på luciadagen i nådens år 2012. Lennart ”Mysto” Werdell 6 Berts återblick Bert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för 5 år sedan … Den stort uppslagna artikeln om 30-årsjubileet och Chris Barber i GP söktes av mången först dagen efter men det var kanske för tidigt … men nästa dag då??? … inte då heller … Till slut insåg jag att det inte blir något av denna gången heller. På GP kan man ju inte ha svävat i okunskap efter de pressreleaser som skickats, så den enda slutsats jag kan dra är att GP skiter i oss som gillar Klassisk jazz. Min nästa fråga är då om GP skiter i prenumeranterna också. Jag tror nämligen att de flesta medlemmarna i Föreningen prenumererar på GP. Vad som kan läsas på nöjessidorna i nämnda blad vänder sig i huvudsak till 12 - 22-åringar (min tolkning), vilka sällan betalar ett öre till GP. GP försvarar sig emellanåt med att man inte har någon som kan skriva om jazz. Är detta sant kanske man skall överväga att avsluta sin prenumeration och nöja sig med TV eller Metro och köpa CD-skivor för pengarna man sparat. (Anders Hultman under rubriken ”Ordförandens spalt” apropå GP:s brist på intresse för äldre jazz och för Föreningens 30-årsjubileum) 10 år sedan Det är lördagen den 19 oktober och jag är bjuden på Föreningen Tradjazz Göteborgs 25-årskalas på Sheraton. Årets allra första snö har gjort hela stan vit. Det betyder att jag flyttas fyrtio år tillbaka i tiden och tar på mig skorna med traktorsula, lägger högisarna i en plastpåse och lindar världens längsta halsduk sju varv utanpå duffeln. (Fast jag har glömt de stärkta underkjolarna). På spårvagnen hänger jag i en stropp och visslar Ice cream you scream… och tror på allvar att jag är på väg till skoldans på Hvitfeldtska. Är det Panama eller Landala i kväll? Är Han där? (Viveca Lärn under rubriken ”Jazzföreningens 25-årskalas”) 15 år sedan Jazzlåtar, besläktade med mat och dylika ting: Beans and cornbread – Louis Jordan, Candy – Don Byas, Chef’s special – Lucky Millinder, Chew, chew your bubble gum – Ella F med Chick Webb, Cornet chop suey – Louis Armstrong, Struttin’ with some barbecue – Louis Armstrong, Salt peanuts – Dizzy Gillespie, Shoot me the meatballs – Fud Candrix, Steak and potatoes – J. Dorsey, Swedish pastry Åke Hasselgård. Swedish schnapps – Gene Krupa. (Utforskat och sammanställt för Jazzbladet av Claes Rydholm) 7 20 år sedan … Tyvärr slår lågkonjunkturen också mot tradjazzen. Det är kärvt för Jazzhuset … Numera har rocken fredagarna medan lördagarna fortfarande är vikta för tradjazzen. Även när det gäller utespelningar så talar många om att de är färre. Företag och även privat personer drar in. Proppen är inte ungdomen utan de halvgamla f d yuppisar som tror att jazzen är för gamlingar. – På en firmafestspelning med Second Line slog någon ideligen på diskoteksmusiken. Det visade sig att det var de halvgamla som inte ville eller vågade dansa jazz med de yngre tjejerna. De var rädda att betraktas som gamlingar. Det slutade med att vi lade av att spela. Gissa vilka som då blev mest besvikna? Jo, det var de som de halvgamla trodde att de skulle imponera på, de unga tjejerna, som tröttnat på att gnida navel med halvsvettiga halvgamla yuppisar. De var där för att dansa. (Anders Wasén under rubriken ”Redaktören har ordet”) 25 år sedan I förra numret efterlystes fler göteborgska jazzgator än Gibberaltargatan, Sven-Erik Dahlbergsgatan och Beckegatan. Visst finns det fler! Vi har ju Tradgårdsgatan, Galejassgatan och Bluesvädersgatan (i Bixopsgården). Så har vi ju Kottedala Torg! Å Vallgatan! – När London har Lester Square och Stockholm har både Basieholmen och Bunkebergstorg skall vi väl inte vara sämre. På tal om Nya och Staffan Allén finns det ju ett flertal dylika musikaliska par, ja t.o.m. en trio: Harpo, Karl och Jon Marks. Övriga är t.ex. Lars och Göta Elf, bröderna Bunk och Malte Johnson samt Johnny och White Corner… PS. Jag glömde Oliverdalsgatan och Breakvedsgatan. (Ingemar Wågerman under rubriken ”Göteborgska jazzgator”) 30 år sedan Hans *Cooling” Carling, tidigare i Carnegie, har satt ihop ett nytt band: Traditional J.B., med vilket han framträdde i Malmö på den årliga jazzfesten på ”Swing Inn”. Det remarkabla i sammanhanget var att bandet hade vuxit till 13 personer varav 4 bar efternamnet Carling: 7-åriga (!) dottern Gunhild tb, 11-åriga dottern Gerd p, 13-årige sonen Max kl och Hans själv ko. I övrigt deltog 28 olika jazzgrupper i festen som arrangerades av föreningen Jazz i Malmö. Mest uppmärksamhet rönte kanske nystartade tjej-storbandet ”Hot Lipz”. (Becke Hinnerson under rubriken ”Jazzsnacks”) 8 Föreningen Classic Jazz i Göteborg 35 år Jubileumskonserten, Louis Armstrong på Stora Teatern med Vintage Jazz Big band. Fortfarande lyrisk efter konserten…….Vilken kväll och vilket band. Fantastiska musiker, som kunde slussa oss genom Armstrongs alla jazzstilar med en Bert Slättung på topp……med detta program kan Vintage turnera land och rike runt och varför inte ut i Europa. De kan ju välja en av Louis många turnevägar…….Några mejlcitat till undertecknad och för v.b.f. till bandet. När dörrarna öppnades kl 17 söndagen den 18 nov 2012 var det många som ville in i värmen. Det var redigt kallt ute och baren i Kristallfoajen var öppen. Vår ambition var att gäster, musiker och alla andra skulle få mötas och mingla över ett glas vin till tonerna av djangogruppen Swing Ambience. Det blev härliga möten, återföreningar mellan människor som inte mötts ”på år och dar” och så här långt kändes det att ambitionerna uppskattades, men det här var bara början. Klockan 18 hälsade undertecknad gäster och musiker välkomna och Bert Slättung som kunnig, entusiastisk och humoristisk presentatör tog tillsammans med 12-mannabandet Vintage Jazz Big Band (VJBB) över scen, ljud och bild. 9 Visst är det något speciellt att få uppleva en jazzshow i denna vår fantastiska lokal, Stora Teatern, med dess historia, utsmyckningar och akustik. Bert guidade en i det närmaste fulltaliga publik, genom Louis Armstrongs liv från födelsen 1900 eller var det 1901, osäkerhet råder till hans död 1971. Varvade ord med bild i storbildsformat och Vintage framförde Armstrongs evergreens. Vi fick följa Louis som fattig gatupojk i New Orleans, son till en ensamstående 16 årig mor, via pojkhem där han deltog i pojkorkestern, flodbåtar på Missisippi, 30-talets USA till den största jazzmusikern med världen som arbetsfält. Runt Louis Armstrong möts de flesta av dåtidens största jazzmusiker. Bunk Johnson, King Oliver, Kid Ory och Fats Waller för att nämna några. VJBB öppnar kvällen med Saratoga Drag och en stund senare visas Eureka Brass Band i storbild samtidigt som de spelar Just a closer walk. Effekten förstärks när VJBB glider in och tar över mycket snyggt och effektfullt. Bandet levererar High Society och Sugar foot stomp med ett strålande solo av Satchmo, Lars Folkerman. - Bert sjunger som alltid medryckande och tidstypiskt i bl.a. That Rhythm Man, Just a Gigolo och inte minst i When the Saints. Louis mest kända låtar spelas in på 40- och 50-talet och Hello Dolly (-64) slog t.o.m.ut Beatles från hitlistorna. En av hans mest kända låtar What a Wonderful World framfördes med sång av Nisse Hinnersson utomordentligt bra. Stort tack till er alla i Vintage Jazz Big Band för en enastående föreställning i sann Satchmoanda med fantastiska soloprestationer. Till alla er som missade jubileumskonserten – missa den inte en gång till. Hans Westerström 10 Nu och då - några reflexioner om livsvillkor nu och i jazzens barndom Jag var på föreningens 35-års jubileum på Stora Teatern, en mycket trevlig tillställning. Jag hade vid detta tillfälle inte varit på Storan sedan jag var femton år, då såg jag Greven av Luxemburg med Max Hansen. Jag var väl inte gammal nog för att förstå hur bra det måste ha varit, för då skulle det väl inte tagit så lång tid innan jag återvände. Men förmodligen är det jazzens fel alltihop. Nu är jag sjuttiosex men bara det att få komma dit igen till denna vackra opera som invigdes 1845 var ju en upplevelse i sig. Vintage Jazz Big Band spelade och gjorde det med den äran. Bert Slättung presenterade det hela och berättade om Louis Armstrong, kvällen handlade om denne gigant och vad han betytt för jazzen som helhet. Bert fick med det mesta av intresse i sin berättelse om denna del av New Orleans där Armstrong växte upp och de eländiga förhållanden som rådde i denna misär där den färgade befolkningen, negrerna, levde under usla förhållanden. Man sade neger vid denna tid eller nigger. Dessa människor stod i den vite mannens värld inte högre i rang än en byracka som rände omkring där i rännstenen ivrigt sökande efter något ätbart. Så var det också i lika hög grad för dessa människor, att skaffa mat för dagen, det var det som präglade livet var dag, söndag som vardag året runt. När ett barn föddes i denna slum var det inte ovanligt att barnets far var okänd. Många kvinnor försörjde sig på prostitution, med allra största sannolikhet var hon också analfabet som de övriga människorna i hennes omgivning. Är man analfabet är det knappast troligt att man har en almanacka hängande på väggen i köket. Vem brydde sig där, i denna usla värld, om vilken dag det är eller vilken månad det är eller år, det gör väl det samma. Armstrong sade när han blivit tillräckligt stor för att överhuvudtaget bry sig, att han var född den 4 juli. Det hade en äldre kompis sagt att han var och det var ett bra datum tyckte han för det var något stort den dagen, det var någonting om nationaldag, eller vad det heter. När det blev krig i Europa 1914 blev män och pojkar i New Orleans och andra ställen i USA, kallade att inskriva sig för militärtjänstgöring. Louis kom dit och när han skall uppge sin födelsedatum tyckte han att 4 juli 1900 blir bra, då är jag tillräckligt ung för att slippa bli inkallad. 11 Mycket talar för att Louis var född i slutet av 1800-talet. Han har själv berättat att han i sin ungdom lyssnade till Buddy Bolden, den förste trumpetare som bildade ett jazzband. Denne Bolden slutade spela 1906! I och för sig, en sexåring kan mycket väl kikat in i den sylta där Bolden spelade i den svarta delen av Storyville, men skulle det vara troligt att denne lille kille minns detta som vuxen? Kanske att han hörde musik, men att veta vad mannen som spelade hette verkar inte troligt. Med allra största sannolikhet var Armstrong äldre än så, säkert i nio-tio års åldern. Vid denna tid, och under dessa usla förhållanden som rådde och där folk till största delen var analfabeter. Där var dag var till besvär, där droger och missbruk av alla slag frodades och där barn föddes dagligen i de smutsiga husen och där grannkvinnan var den som assisterade vid förlossningen. Vem brydde sig där? Om vilken dag det var eller månad eller år! Armstrong föddes på detta sätt under dessa förhållanden och varför skulle hans mamma skynda iväg till denna myndighet som hade hand om sådant och där vita män härskade och berätta att hon fött en son? Och skulle i så fall dessa personer över huvudtaget brytt sig? En negerunge! Allt talar för att något sådant aldrig skedde och om det skedde så gjordes detta i så fall långt senare, kanske flera år efteråt, hur skall då denna arma kvinna kunna veta när födseln ägde rum, hon som inte ens hade en almanacka och som inte kunde läsa. Någon födelseattest har heller aldrig hittats. Ingen har trots ivrigt forskande från många håll lyckas finna ett enda papper där det står när Louis Armstrong föddes. Då plötsligt dyker det upp, långt mer än hundra år senare, någon som påstår sig veta att Armstrong föddes en viss dag i augusti månad 1901! Detta är ju synnerligen häpnadsväckande. Vem denne man eller kvinna är vet jag ej, men jag tror mig ”våga” påstå att detta är rena fantasier. Varför skall det plötsligt dyka upp ett papper mer än hundra år senare som talar om när Louis Armstrong föddes. Nä, som gammelgäddan sa som visste bättre, ”man får inte nappa på vilket bete som helst.” Nu till någonting annat. Buddy Bolden nämnde jag i ovanstående. Jag har där redan nämnt att han var den förste som bildade ett jazzband. Hur det lät vet vi inte, för det var långt innan inspelningstekniken fanns men min gode vän och spelkamrat sedan många år Ingemar Wågerman har forskat i detta och det ledde så småningom till en CD skiva med Gota River Jazzmen som handlar om Boldens musik. Detta gjorde Sveriges Television ett program om som kom att sändas i ett program som hette Musikspegeln. 12 Vad jag nu vill komma fram till är att precis som i ovanstående är det någon snubbe som fått fart på ryktena. Det finns ett enda foto på denna orkester. Där mannarna står uppställda framför kameran och ser så högtidliga ut som tillfället bjuder. Att bli fotograferad vid denna tid det var någonting stort må ni tro. Denna tid är runt 1890. Ingen människa hade ens sett ett fotografi, givetvis med några få undantag. I de fattiga hemmen i New Orleans hade knappast, i varje fall ingen färgad, någon bild eller tavla på väggen. Detta då att plötsligt få ett erbjudande att få bli fotograferad och hamna på bild var något så fantastiskt att endast senare tiders månresor kan konkurrera om detta. Nåväl bilden blev tagen och den finns ännu i våra dagar till beskådande även om den är i dåligt skick. Då dyker det upp en snubbe och påstår att denna bild på Boldens band är det fel på. Gubbarna håller instrumenten fel! Den ene håller så och den andre så och ingenting stämmer. Kunde den möjligen vara spegelvänd? Eller är den kanske rent utav en förfalskning? Nej, ingen kunde komma med en vettig förklaring. Men jag kan! Och nu hoppas jag att jag en gång för alla skall ta död på denna myt. Det går nämligen inte att hålla ett instrument fel när man inte spelar på det! Och varför skulle bilden vara en förfalskning? Bertil Boström 13 Rådigt ingripande av göteborgare räddar Armstrongs trumpet 1954! -tack Ingvar Malander för klippet! Och så föll världens mest berömda trumpet! Då Louis Armstrong landade på Torslanda 1954 tappade han sin trumpetväska från översta trappsteget på landgången. Den studsade ned för hela ”himlastegen” med ett olycksbådande dunk, dunk, dunk. Det dystra trumpetsolot mynnade ut i en - trodde Satchmo katastrofal smäll. Väsklocket flög upp och världens mest berömda trumpet dunsade ut på betongplattan. Jazzkungen störtade ned och plockade upp ett buckligt mässingsföremål. Trumpeten. Goda råd var dyra. Nästan lika dyra som trumpeten. Armstrong skulle inte stanna i stan så länge. Han ville gärna ha instrumentet med sig på den fortsatta idolresan Då kom nån och viskade om en kille som kallade sig Trumpetspecialisten. Louis klämde ner sin haverist i väskan igen och begav sig dit. Med största omsorg och bleckinstrumentkärlek bultade Trumpetspecialisten ”doktor” Talivaldis Zusmanis ut alla skavankerna och instrumentet var verkligen som nytt. Zusrnanis anlitas av många bleckblåsinstrumentägare i landet, enskilda såväl som orkestrar och musikkårer. - Men, säger han, det är inte lätt vara musikinstrumentreparatör nuförtiden. Det är så få som spelar. Att vara radio-, TV- och grammofonreparatör måtte däremot vara tacksamt. (GT 17 jan 1962) 14 Program våren 2013 Stena Danmark 24.1 Second Line Jazz Band 21.2 Sir Bourbon Dixieland Band 21.3 The Red Wing Band med Eva Karin 25.4 Papa Pider’s Jazz Band 23.5 The Novelty Band 19.9 Swing Brothers 24.10 Peoria Jazz Band 21.11 Gothenburg Swing Society 19.12 Sweet Six s/s Marieholm 21.2 Gothenburg Swing Society 21.3 Mysto’s Hot Lips 25.4 Happy Jazzband 23.5 Tant Bertas jasskapell Restaurang Kapellet 9.1 Happy Jazzband 16.1 Instant Swing 23.1 Seaside Jazzband 30.1 Sir Bourbon Dixieland Band 6.2 Foggy Bottom Classic Jazz Band 13.2 Gothenburg Swing Society 20.2 The Board Band 27.2 Riverside Jazzband 6.3 Tant Bertas Jassband 13.3 Skoogzsällskapet 20.3 Papa Pider’s Jazz Band 27.3 SWINGX 3.4 The Novelty Band 10.4 Peoria Jazzband 17.4 Swing med Lisbeth (fd Swingsexan) 24.4 The Red Wing Band med Eva Karin 1.5 Dixieland Rednecks 8.5 Swingbrothers 15.5 Tina Rahm Quintet 22.5 Sweet Six 29.5 Vintage Jazz Big Band Jazztävling 3.2, 10.2, 17.2, 10.3 (regionfinal) 15 Inbjudan till jazztävling 2013 Jazztävlingar hade vi i Sverige redan på 50-talet och TV-jazzen blev ett känt begrepp. Många av dem som deltog då spelar fortfarande och tänker nostalgiskt tillbaka på den gamla goda tiden. Men även idag anordnas det jazztävlingar. Man kan visserligen tycka att det är omöjligt att tävla i musik, men kan Eurovision Song Contest, så kan väl vi! Tävlingar ger värdefulla bieffekter de bidrar till att sprida intresset för vår musik, de kan utgöra ett mål för deltagande band och sporra till förbättring, de ger exponering hos jazzklubbar, arrangörer och i media, och de kan bredda kontakterna med andra jazzband och andra regioner. Dessutom ges möjlighet för jazzmusiker att bilda nya konstellationer - genom åren har flera numera väletablerade band skapats i och för deltagande i jazztävlingen. Så för 12:e (!) året i rad är det nu dags för jazztävlingen i klassisk jazz med regionala tävlingar i Stockholm och Göteborg och så småningom en riksfinal, i år arrangerad av Föreningen Klassisk Jazz i Stockholm. Tävlingen är öppen för band som spelar klassisk jazz, oavsett amatörstatus. Som klassisk jazz betraktas ”sådan jazzmusik, inklusive revivalformer, som huvudsakligen har sitt ursprung före bebop-epoken, t.ex. New Orleans Jazz, Dixieland Jazz, Swing och jazzbetonad blues.” Uttagningarna kommer att äga rum på Jazzklubben Nefertiti söndagarna 3.2, 10.2 och 17.2 med regionfinal söndagen 10.3. Till de band som efter uttagningsomgången går till regionfinal kommer ett halvsymboliskt penningpris (4000:-) att utgå. Nytt för i år är att vi på förslag från föreningens medlemsband har låtit juryn komma till heders igen – grundomgångar och regionfinal kommer att avgöras av publik (50%) och jury (50%). I riksfinalen fäller en jury utslaget. Mer information om jazztävlingen och anmälningsblanketter m m finns på vår hemsida www.classjazz.se, där du bl.a kan se videos m m från förra årets jazztävling. Per Ekander, tel 0763-400959, svarar på eventuella frågor. Vi emotser intresseanmälan till vår epostadress [email protected] så snart som möjligt – vi har utsträckt anmälningstiden till 2012-12-31 Efter anmälan kommer vi givetvis att skicka mer information. Styrelsen 16 Leifs skivtips 4/12 Vädret är regnigt och blåsigt så jag är tacksam att kunna sitta inomhus och lyssna på lite god jazzmusik. Men för att kunna hitta några nya jazzskivor måste jag ta mig åtminstone till Göteborg. Där jag bor är de närmaste större orterna Skene, Kinna och Borås. Jag har lyckats hitta en jazzskiva i Skene och två i Borås men det är också allt. Nog med gnäll. Jag tänkte börja detta skivtips med en storbandsskiva från de goda 50och 60-talen. Storbandsledaren är som så många gånger förut Count Basie (1904-84). Skivan omfattar perioden 1957 till 62 och heter ”Count Basie, Atomic Swing”. Skivmärke Roulette 7243 4 97871 2 4. Nästa skiva är från tidigt 50tal och dessutom svensk. Orkesterledare i olika sättningar är Arne Domnerus (1924-200x) med bl.a. Lasse Gullin, Rolf Ericson och Nalenorkestern. Inspelningarna är från 1950-51. Skivan heter Svenska Jazzklassiker. Skivmärke Nostalgia Naxos 8.11120868. ”Ellington (1899-1974) meets Coleman Hawkins (1901-69) är en intressant inspelning från 1962 med dessa två plus ytterligare sex Ellington-musiker. Ellington är inblandad i alla kompositioner som spelas. Skivmärke Impulse A-26. En relativt tidig Anita O´Day (1919-2006) från sent 40tal, d.v.s. under hennes eget namn. Tidigare hade hon gjort inspelningar med bl.a. Gene Krupa. Skivan heter ”Anita O’Day, I Told Ya I Love Ya, Now Get Out, skivmärke Signature AK 39418. Oscar Peterson (1925-2002) är alltid pålitlig. Tillsammans med vibrafonisten Milt Jackson, basisten Ray Brown och batteristen Louis Hayes gav han 1972 ut skivan Reunion Blues på skivmärket MPS 817 490-2. Nästa skiva skulle man tro vara en Basie-skiva men ändå inte. Den består av två delar, Basie Reunion och For Basie med tenoristen Paul Quinichette (1916-83) All Stars (huvudsakligen Basie-musiker). Inspelningarna är från 1957-58 på märket Jazz Track JT 938 De nästa två skivorna är med mannen som skulle efterträda Charlie Parker, nämligen alt- och tenorsaxofonisten Sonny Stitt ( 1924-82). Den första skivan från 1966 är en kvintettplatta med bl.a. John Lewis och Jim Hall och heter ”Stitt plays Bird” på märket Atlantic 7567-81357-2. Den andra skivan är från 1982 (måste vara en av Stitts sista inspelningar) är en sextettskiva med bl.a. Eddie ”Lockjaw” Davis och Harry ”Sweets” Edison. Skivan heter ”A Jazz Hour With Sonny, Sweets & Jaws,There Is No Greater Love”. Skivmärke A Jazz Hour JHR 73557. 17 Willie Smith (1910-67) är en annan I raden av duktiga altsaxofonister. Dessutom klarinettist och vokalist och som spelat med bl. a. Jimmie Lunceford. Tommy Dorsey ville ha med honom i sitt band men Smith tackade nej. Denna skiva innehåller storbandsinspelningar från 1944 till 55 med Harry James orkester. När man hör denna skiva inser man att Harry James är en underskattad trumpetare och orkesterledare. Den långa skivtiteln är Willie Smith with the Harry James Orchestra “Snooty Fruity”” CBS 466364 2. En märklig inspelning är denna från 1967 med Frank Sinatra (1915-98) och Duke Ellington (1899-1979). Av texten till skivan framgår det att inspelningen sker på Sinatras födelsedag (52 år). Ett Ellingtonnummer förekommer och Billy May är arrangör med Ellingtons orkester. Skivans namn är Francis A. & Edward K.. Skivmärke Reprise 7599-27045-2. Jag avslutar detta skivtips med en svensk skiva från 1996, What’s New med kvartetten Swedish Swing Society som bestod av Ulf Johansson (p, vo och tr), Björn Sjödin (trummor), Anti Sarpila (cl och p) och Lars Erstrand (vib). Skivmärke Sittel SITCD 9235. Leif Wockatz 18 Bo Löfgren 1936 - 2012 Bo Löfgren, pianist i Vintage Jazz Big Band och Tant Bertas Jasskapell, tidigare också i bl a Riverside Jazzband, husbandet på Gillestugan, En fyra jazz och Smokingkvartetten, avled den 27 oktober efter lång tids sjukdom, 76 år gammal. Att Bo på ett eller annat sätt skulle hamna inom show business var ganska troligt med tanke på de talanger som fanns i hans släkt: hans farmorsfar hette Frans Hodell, ledde Södra Teatern i Stockholm, skrev lustspel och startade tidningen Söndags-Nisse, Bos faster Inga Hodell startade Casinoteatern (det var därför Bo hade Kai Gullmars piano på landet), hans farmor var kyrkosångerska, hans morfar Bellmanssångare och hans far visserligen militär till yrket men flitig festpianist. Bo växte upp i Stockholm och började spela piano i 14-årsåldern men övergick till kontrabas och spelade då mest Goodman-jazz. Han var med och vann AT- (AftonTidningen) jazzen några gånger, turnerade i folkparkerna med bl a Olle Johnny (dragspelaren) och Olle Bergman (”Se nu tittar lilla solen in igen”) och tjänade på så sätt ihop till sina läkarstudier. I Jazzbladet har han skrivit flera mycket underhållande berättelser om sina osannolika upplevelser som turnerande musiker. Först i början av 70-talet återvände han till pianot. Bo (som i Stockholm allmänt gick under namnet ”Bottie”) spelade då bl a i Kårsdragets Dixie- resp Swinggrupp och Torgny’s Hot Jazz och var tillsammans med nämnde Torgny (Molander) huskomp för Gamlingens tradjazzjam i minst fem år. 19 Bo studerade till läkare samt utbildade sig dessutom till psykoanalytiker och kom att specialisera sig på psykoterapeutisk behandling av alkoholmissbruk. Han verkade i många år också som privatpraktiserande psykoanalytiker. Med sina böcker ”Alkoholismen, människan och samhället” och ”Alkohol, rus, missbruk, behandling” blev han en erkänd auktoritet inom området. Han var verksam vid vårdkliniker, hade egen praktik, föreläste, ledde kurser och hade i många år frågespalter om alkoholproblem i Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Till Göteborg flyttade Bo i början av 1984 och drog redan samma vår igång den uppskattade torsdagsjazzen på Gillestugan vid Järntorget, dit ett stort antal av Göteborgsjazzens personligheter inbjöds som gästsolister till husbandet. Genom sitt sin verksamhet inom alkoholvården lärde Bo tidigt känna socialvårdsarbetaren och saxofonisten Lasse Elf, som snart introducerade honom i Tant Bertas Jasskapell. Bo var förtjust i latinamerikanska rytmer, vilket ledde till att Tant Bertas vid sidan av tradjazzen tog upp ett antal ”karibiska” låtar på repertoaren (t ex ”Jambalaya”, ”Isle of Capri”, ”Oxdragarsång”) och hans färdigheter på dragspel gjorde att bandet kunde återknyta till sina gamla traditioner med dansmusik av andra slag än foxtrot (t ex vals och tango). När Rolf Sundby och undertecknad något år senare (1986) startade Vintage Jazz Big Band, valdes Bo till pianist, och med sin stilkänsla och förtrogenhet med 20- och 30-talens storbandsmusik bidrog han effektivt till bandets sound och repertoar. Han var dessutom mycket mån om att vi skulle uppträda elegant och stilfullt, och det var hans sambo Ingela som sydde bandets vackert vinröda smokingflugor och - inte minst - ”förhudarna” i samma färg, notställsskynkena med bandets namn. Under alla år, både i Stockholm och Göteborg, spelade Bo med mindre, ibland tillfälligt sammansatta, grupper på ett oändligt antal fester, och han ansåg själv att det egentligen var festvåningsjobben som var hans starka sida, förmågan att i skiftande miljöer och tillsammans med skiftande musiker underhålla krävande gäster med foxtrot likaväl som vals, tango, samba och gamla melodiösa slagdängor. Hans repertoarkunskap var enorm och hans förmåga att anpassa sig till sina medmusiker imponerande. Vi minns med glädje en stor musikant och god kompis och vi tänker med varm medkänsla på hans familj, Ingela, Ida, John, Franciska och lille Melker. Bert Slättung 20 Musikervännen Anders Winald om Bo Löfgren Utöver Berts minnesord om Bos innehållsrika liv vill jag lyfta fram hans mångsidiga begåvning med både naturvetenskaplig och humanistisk förankring, som framkommer i hans böcker och som blev tydligt när han höll föredrag och trollband sitt auditorium med bl a kunskap, erfarenheter och tankar om människors förhållande till alkohol. Hans breda kunskap och beläsenhet och hans lyhördhet och analytiska förmåga var naturligtvis viktigt i hans yrkesliv, men var också väldigt stimulerande vid samtal på tu man hand. Jag vet ingen som dagligen följde med vad som hände i världen så som Bo. Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter lästes varje dag ända in på slutet av hans sjukdomsperiod, för att inte tala om alla de böcker och tidskrifter som han läste i skilda ämnen, ofta flera på en gång. T ex låg vid hans sjuksäng de sista dagarna boken om Putte Wickmans liv samt flera skönlitterära böcker, som han läste parallellt. Bo var verkligen ”allmänbildad”. Dessutom var Bo en ”köksmästare”, som var road av att skapa och laga maträtter inte bara till sin familj utan också till sina gäster. Av hans personliga uttryck i bevarade teckningar och målningar från yngre dagar, kan man ana, att han också här hade en ytterligare ”sträng”, som han skulle kunnat utveckla ännu mer. Men naturligtvis var musiken det som stod i fokus i hans liv. Åtskilliga gånger i de mest skilda sammanhang fick jag glädjen att dela detta med honom i ett aktivt musicerande. Utöver glädjen med att spela var Bo en duktig organisatör och hade blick för hur en spelkväll skulle utformas. Utöver Bos böcker och andra dokument, som han lämnat till eftervärlden, finns Bos pianospel dokumenterat i upptagningar med Vintage, Tant Bertas och med andra grupper, vilket innebär att hans verk på skilda områden lever vidare. För allt som Bo uträttat, för att jag fått lära känna honom och för vår vänskap känner jag stor tacksamhet. Anders Winald 21 Bengt Söderberg 1935 - 2012 Bengt Söderberg, vibrafonist och orkesterledare, boende i Uddevalla, avled den 3 september 77 år gammal. Bengt tillhörde den generation av musiker som var verksam då man spelade jazzmusik på dansbanorna och folk dansade till detta. Uddevalla hade under 50-60-talet ett stort antal orkestrar och Bengt spelade i Bosse Hasslöws orkester. Bengt blev inspirerad vid ett besök av Putte Wickmans sextett i Folkets park i Uddevalla. I sextetten fanns då Bosse Callström och han gjorde starkt intryck på Bengt, som per omgående köpte en vibrafon av märket Leedy. Bengt hade svårt att glömma den vibrafonen, trots att han efterhand fick köpa Stig ”Lajen” Larssons Deagan, som hade samma status som en Selmer-saxofon. När så 60-talet gjorde att jazzinfluerad dansmusik ersattes av treklangens musik, fick Bengt göra en paus i musicerandet. Pausen blev kort och Bengt bildade då sin sextett med mycket duktiga musikanter från området kring Uddevalla. Med detta band turnerade man runt, och bandet vann ju Classic Jazz Göteborgs jazztävling 2008, vilket var ett kvitto på verksamhetens framgång. Bengt hade som förebilder Lionel Hampton och Lars Erstrand och var kanske något av en traditionalist i musikväg. Sextetten skulle i oktober ha spelat på den livaktiga klubben Jazz i Alingsås www.jazzialingsas. se , men vad som händer nu får framtiden utvisa. Vi kommer att minnas Bengt som en skicklig musiker och en mycket angenäm bekantskap och kollega. Lennart Adfors 22 Engelsk språkövning: Hade Armstrong barn på bygden? Was Louis Armstrong a father after all? The daughter of his mistress says yes Sharon Preston-Folta grew up believing that Louis Armstrong was her father. The musician had a long-running affair with her mother, Lucille ’Sweets’ Preston. In private letters, he referred to Preston-Folta as his daughter, but he never publicly, or legally, acknowledged her. He was widely thought to be unable to father children. Louis Armstrong loved children, but despite four marriages and many affairs, he did not father any of his own. Or did he? In letters to Lucille “Sweets” Preston, a performer with whom he maintained a years-long affair, Armstrong made clear that he believed himself to be the father of her daughter, Sharon, who was born in 1955. Those 13 historic letters and postcards to Preston are being sold during a Dec. 15 online and phone auction by California-based memorabilia dealer Profiles in History. The same day, Sweets Preston’s daughter, Sharon Preston-Folta, releases her selfpublished memoir, “Little Satchmo: Living in the Shadow of My Father Louis Daniel Armstrong,” via Amazon.com. If Preston-Folta, 57, is indeed Armstrong’s child, it would not be the first major biographical revision concerning the iconic entertainer, the most important cultural figure to ever emerge from New Orleans. For most of his life, Armstrong cited July 4, 1900 as his birthday. But in 1988, researcher Tad Jones discovered Armstrong’s baptismal certificate at Sacred Heart of Jesus Church in New Orleans. It indicated Armstrong was born on Aug. 4, 1901. Letters Louis Armstrong wrote to his mistress Lucille ”Sweets” Preston, in which he expresses his belief that Preston’s daughter Sharon is his child. The letters are to be auctioned off in Los Angeles Dec. 15-16. That Armstrong possibly produced one – if not more – children is a tantalizing prospect. Officially, the Armstrong estate does not recognize any living heirs. Since the death of his widow, the former Lucille Wilson, in 1983, the Louis Armstrong House Museum, which occupies his former home in Queens, N.Y., has functioned as the caretaker of his legacy. The “frequently asked questions” page of the Museum’s website addresses the query “Did Louis have any children?” with an artful dodge: “Louis was married four times, but his marriages never produced any children.” Which, of course, leaves open the possibility that he produced children outside of marriage. Preston-Folta has no doubts about who her father was, and not just because of such circumstantial evidence as his letters, her mother’s sworn account and her own childhood memories. The physical resemblance between her and Armstrong is striking. Her forehead, nose, brow line and mouth, especially, all recall Armstrong’s. “When you look at me,” PrestonFolta said in a recent interview, “it’s not that hard to see.” As a young man, Louis “Satchmo” Armstrong left his native New Orleans for Chicago and then New York, developing into the consensus greatest jazz trumpeter of all time. Late in his career, he also sang hugely popular pop hits, including “Hello Dolly” and “What a Wonderful World,” among the most beloved and instantly recognizable recordings of all time. His personal life, meanwhile, was especially colorful and complex. In his voluminous letters and home recordings, Armstrong extolled the virtues of marijuana, Swiss Kriss laxative, lewd jokes and erotica. He also enjoyed writing, and reading aloud, pornographic stories. 23 His extramarital dalliances were legion. While Lucille, his fourth and final wife, maintained the family home in Queens, he logged up to 50 weeks a year on tour with his All Stars. He did not lack female company on the road. In the 1940s, Lucille “Sweets” Preston and her husband, Luther “Slim” Preston, toured as a dance team called Slim & Sweets. They were managed by Associated Booking, the same firm that handled Armstrong. Along the way, they performed with and befriended the star trumpeter. He wrote fond letters to the couple. Turns out, he was especially fond of Sweets. After Luther Preston’s death in 1950, Armstrong and Sweets Preston embarked on an affair that would endure for the rest of his life. In the fall of 1954, Armstrong learned that she was pregnant. He was ecstatic. On Nov. 11, 1954, he typed a letter to her on stationery from a hotel in Winnipeg, Canada. He pronounced himself “so proud” over the news of his “little Satchmo.” He asked Preston to marry him, even though he was already married. He also discouraged Preston from joining him on the road, for fear travel might harm the unborn child: “You must remember, I never had a baby before.” Most of Armstrong’s biographers have since concluded that the absence of any known children from such a prolific Lothario suggests he was sterile. 24 The account of Lucille Preston’s pregnancy in Laurence Bergreen’s 1997 biography “Louis Armstrong: An Extravagant Life” was taken from All Stars clarinetist Barney Bigard’s autobiography, “With Louis & the Duke.” Wall Street Journal critic Terry Teachout’s 2009 biography “Pops: A Life of Louis Armstrong” drew on the same source. As quoted by Bergreen, Bigard tells of Armstrong’s girlfriend “Sweetie” – her stage nickname was actually Sweets – who claimed to be pregnant with Armstrong’s child. Bigard recalled that when Armstrong bragged to his wife about impregnating Preston, Lucille Armstrong replied, “You couldn’t make a baby with a pencil…She done fool you, and she’s got a boyfriend. He must have done it.” Based on Bigard’s account, Bergreen concluded that Lucille Armstrong “shattered the elaborate delusion (Louis) had devised about his girlfriend’s child.” As the archivist of the Louis Armstrong House Museum, Ricky Riccardi is among the world’s foremost Armstrong experts. In his exhaustively researched 2011 biography “What a Wonderful World: The Magic of Louis Armstrong’s Later Years,” Riccardi mentions an Aug. 24, 1955 letter Armstrong sent to his manager, Joe Glaser. The letter directs Glaser to pay an allowance to Sweets Preston, “who,” Riccardi writes, “Armstrong believed was carrying his baby (she wasn’t).” Riccardi’s parenthetical dismissal of Armstrong’s paternity comes across as unambiguous. When asked recently about the Sweets Preston letters now up for auction, however, Riccardi conceded that his paternity can’t be definitively established. “There’s no way to really prove that Sharon is Louis’ daughter,” Riccardi said. “Could she really be the only one after four marriages and countless flings? I still have my doubts. “That said, whether or not Sharon was really Louis’ baby, HE believed it.” In the Aug. 24, 1955 letter to Glaser – housed at the Library of Congress, it is reproduced in editor Thomas Brothers’ 1999 compilation “Louis Armstrong in his Own Words” – Armstrong recounted how the torrid affair with Preston began in Montreal. He also graphically described the baby’s conception during an extended engagement at the Sands Hotel in Las Vegas. Sweets Preston, now 91, has always insisted that she was not intimate with anyone else around the time Sharon was conceived. “If you know my mother, you would know that there was no other possibility,” Preston-Folta said. “She would not have left that out. Her admiration, love and loyalty for him is, to this day, as strong as it was in the beginning.” 25 Sharon Preston was born on June 24, 1955 in Harlem. As a child, she played seven instruments in school, including trumpet and accordion. Armstrong would occasionally visit her and her mother in Harlem at their Lenox Terrace apartment, and at a home they briefly shared with Preston-Folta’s uncle and aunt in New Jersey. He treated her like his daughter, even though he remained something of a remote figure. “He was the star, and the star in our lives,” Preston-Folta said. “When he came to visit, it was really special. It wasn’t like, ‘Dad is home.’ It was like we had a special guest.” During summers, Sweets and Sharon would join Armstrong on the road. They traveled aboard his bus with him and his band. “Everybody knew, and everybody accepted us,” Preston-Folta said. When Sharon was 7, she and her mother moved to a house in Mt. Vernon, N.Y., that Armstrong purchased for them. The summer road trips with Armstrong stopped, but he maintained his longdistance relationship with them. Sweets Preston never had any other children, and never remarried following Slim’s death in 1950 – in part, Preston-Folta said, because she believed Armstrong would eventually leave his wife for her. In a Nov. 27, 1965 letter handwritten on stationery from a hotel at New York’s LaGuardia Airport, Armstrong assured Sweets Preston that Lucille Armstrong would “rather be bit by a leppard (sic) than to hear your name….If I ever get rid of that evil selfish Bitch, whether you want me or not you will have to marry me. I prey (sic) to God every day for that moment.” He signed off with, “From your next husband, Louis Armstrong.” “My mother believed what he said,” Preston-Folta said. “He said he would take care of her and provide for her, that he loved her. She believed that some day, he was going to do the right thing for both of us. “It never occurred to her, in the beginning at least, that they were never going to get married or that I was not going to be recognized.” Armstrong never left his wife. By the mid-1960s, he was seeing less and less of Sweets and Sharon, which caused some tension. But he still promised to take care of them. In the November 1965 letter, he referred to himself as Sharon’s “daddy Satchmo” and vowed to fund her education: “Whatever college she wishes to go to I’ve got her covered. All she have to do is finish high school and that’s where I step in… As long as Ol’ Satchmo lives, her happiness is assured. P.S. If I die, she will be straight just the same.” 26 Sharon was 16 when Armstrong died in 1971. She and her mother hadn’t seen him in two years. They learned of his death on the TV news. For a while, they still received a monthly savings bond from Glaser’s office, drawn from the college fund Armstrong had set aside. They used the money for living expenses instead. “I ended up paying my own college tuition,” Preston-Folta said. Lucille Armstrong was aware of Sweets and Sharon’s existence. But after Louis’ death, she made sure that they had no claim on her late husband’s estate. “She signed an affidavit stating that Louis died without any children,” Preston-Folta said. “She tried to legally eliminate me. “After Louis was gone, because my mother didn’t step up and insist that I be recognized, the estate didn’t have to. My mother has a saying, ‘Those that know, know, and those that don’t know, don’t need to know.’ She felt that I was recognized in (Armstrong’s) eyes.” Preston-Folta went on to have a son, get married, earn a college degree in marketing and advertising, and eventually settle in Sarasota, Fla. She’s spent 25 years working in advertising sales, mostly selling radio advertising. She is currently a marketing/media planner for a Florida department store chain. The Armstrong estate still generates a small fortune every year from the sale and licensing of his recordings and image. Preston-Folta has no claim to that money, as she was never legally established as Armstrong’s child and heir. Presale estimates for the batch of letters to Sweets Preston to be auctioned Dec. 15 range into the tens of thousands of dollars. By putting these letters up for public auction, and writing a memoir, Preston-Folta hopes to convince the world that she is, in fact, the daughter of Louis Armstrong. “I have every right to declare myself, to make myself known. And to make it known that my father was well aware of me, and took care of me. It’s all there, in his own words.” By Keith Spera The Times-Picayune on December 07, 2012 Djangomusik i exklusiva omgivningar 27 Nisse Hinnerson - klassisk crooner Kallelse till årsmöte i Föreningen Classic Jazz Göteborg Härmed kallas till ordinarie årsmöte (föreningsstämma) i Föreningen Classic Jazz Göteborg söndagen den 20januari 2013 kl. 15.00 på Restaurang Kapellet, Örlogsvägen 2, V Frölunda. Vid årsmötet förekommer följande ärenden: 1. Val av mötets ordförande. 2. Val av mötets sekreterare och en justeringsman. 3. Fråga om mötets stadgeenliga utlysande. 4. Fastställande av dagordning. 5. Verksamhetsberättelse och ekonomisk redogörelse. 6. Revisionsberättelse. 7. Fråga om ansvarsfrihet för avgående styrelse/ styrelseledamöter. 8. Val av ny styrelse/styrelseledamöter 9. Val av två revisorer. 10.Val av tre personer i valberedning. 11.Fastställande av årsavgift för 2013 12.Övriga frågor. 13.Årsmötets avslutning. Viss förtäring kommer att serveras Bokslut och verksamhetsberättelse kommer att finnas tillgängliga på föreningens hemsida www.classjazz.se i god tid före mötet. Medlem som önskar anhängiggöra ärende under övriga frågor bör anmäla detta till styrelsen i god tid före årsmötet genom mail, telefax eller post. E-mail: steneby@ odevall-law.se, telefax: 031 – 81 24 98 Jan Steneby, post: Jan Steneby, Odevall Advokatbyrå AB, Box 5052, 402 22 Göteborg. Har dem det vederbör att sig hörsamligen efterrätta. Styrelsen
© Copyright 2025