35-årsjubileum
i Armstrongs
tecken
JazzblaDet
4/12 Årgång 34
2
Vintage Jazz
Big Band med
bensprattel!
Trefor ”Fingers” Williams
sjunger ”Baby Face”
Trivsamt mingel....
Pider ger järnet
som vanligt!
3
JazzblaDet
Organ för
Föreningen Classic Jazz
Göteborg
Redaktör och ansv utg:
Bosse Alftenius
Hovås Enebacke 7
436 58 Hovås
Du är välkommen med
bidrag till Jazzbladet!
Material (helst i elektronisk form) bör vara red.
tillhanda före 130301
BLI MEDLEM, STÖD VÅR
MUSIK!
Årsavgift:
Senior:
200:Junior (under 30 år) 30:Pg 91 60 23 - 5
Classic Jazz Göteborg
Ange namn, adress, tel,
epost och om du spelar
något instrument!
Hemsida: www.classjazz.se
Epost: [email protected]
Har du betalat medlemsavgift
för 2013?
Avgiften är oförändrat 200:- för vuxna och 30:- för
juniorer (under 30). Använd bifogade
inbetalningskort eller betala på Internet.
Tack på förhand!
Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal
4
Redaktörens spalt
Det lackar emot jul, och det är
dags för årets sista redaktörsspalt.
Den tidning som du har i din hand
präglas av att vi haft ett enligt de
flesta mycket lyckat jubileumsfirande med den legendariske Louis
Armstrong som portalfigur. Mycket
handlar alltså om den store Satchmo - vi får bl a reda på att Armstrongs kvaddade trumpet genom
heroiska insatser av lokalbefolkningen räddades åter till livet efter
ett fall på Torslanda flygplats 1954.
Det är återigen dags för jazztävling , denna gång med riksfinal
anordnad av vår systerförening i
Stockholm Det känns angeläget att
så många band som möjligt ställer
upp så att vi kan försvara Göteborgs position som tradjazzens huvudstad gentemot nollåttorna! Mer
information om tävlingen finner du
på mittuppslaget.
Där finner du också en lista på
alla aktiviteter under vintern och
våren. Det kommer att finnas fler
än trettio möjligheter att lyssna på
Ännu mer värdelöst vetande om
klassisk jazz innan sommaren - det
Louis: en tidigare okänd dotter
har trätt fram. Armstrongs brev till är en värmande tanke mitt i den
bistra vinterkylan!
hennes mor skall inom kort gå på
auktion i New York! Mer om detta
God Jul och Gott Nytt År önskar er
inne i tidningen.
redaktör
Bosse Alftenius
5
Ordförandens spalt
Kära jazzdiggare.
I dag när detta skrives är det
lucia-dagen. Det är då vi något
äldre diggare drar iväg till skolor
och dagis för att se våra barnbarn
tindra med ögonen och kanske
göra sin första sceniska debut. Här
ute på öarna tycker jag att det har
en djupare mening än på land. Här
kommer kanske mormödrar och
farfädrar och andra äldre släktingar
för att insupa stämningen och
julens förtrupper med ett större
allvar och respekt än man gör ”på
land” som man säger här.
Inte att förglömma vårt 35-årsjubileum på gamla Storan med det
eminenta Vintage jazz Big Band
som framförde sin hyllning till jazzgiganten Louis Armstrong och som
faktiskt lockade lyssnare från både
landsort och t.o.m från Stockholm.
Vi i Classic Jazz styrelse börjar
också knyta ihop säcken märkt
2012. Vi känner oss mer och mer
knutna till varandra och har fått en
mer och mer områdesindelad
chefsroll. Våra projekt under det
gångna året har varit mycket framgångsrika, i synnerhet publikmässigt.
Till dess vill jag bara önska: från
oss alla - till er alla - En riktigt
GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR.
Att föreningen ofta får vara ”medfinansiär” för olika projekt ligger
dessvärre i sakens natur.
Vår musikform är inte någon bästsäljare utan en musik som ligger
oss redan frälsta varmt om hjärtat.
Men som sagt, tillströmningen av
publik på Slottskogen, jazzfestivalen och kulturkalaset har varit
strålande. Stena Danicas jazzkryssingar är inbokade för hela 2013.
Snart är det nyår och då avgår undertecknad som ordförande i föreningen och ersätts av någon annan.
Jag skall be att få skriva en liten
spalt i nästa Jazzblad under rubriken F.d. ordförendes spalt.
Vrångö på luciadagen i nådens år
2012.
Lennart ”Mysto” Werdell
6
Berts återblick
Bert Slättung presenterar glimtar
ur Jazzbladet för
5 år sedan
… Den stort uppslagna artikeln om
30-årsjubileet och Chris Barber i
GP söktes av mången först dagen
efter men det var kanske för
tidigt … men nästa dag då??? …
inte då heller … Till slut insåg jag
att det inte blir något av denna
gången heller. På GP kan man ju
inte ha svävat i okunskap efter de
pressreleaser som skickats, så den
enda slutsats jag kan dra är att GP
skiter i oss som gillar Klassisk jazz.
Min nästa fråga är då om GP
skiter i prenumeranterna också.
Jag tror nämligen att de flesta
medlemmarna i Föreningen
prenumererar på GP. Vad som kan
läsas på nöjessidorna i nämnda
blad vänder sig i huvudsak till 12
- 22-åringar (min tolkning), vilka
sällan betalar ett öre till GP.
GP försvarar sig emellanåt med att
man inte har någon som kan skriva
om jazz. Är detta sant kanske
man skall överväga att avsluta sin
prenumeration och nöja sig med
TV eller Metro och köpa CD-skivor
för pengarna man sparat.
(Anders Hultman under rubriken
”Ordförandens spalt” apropå GP:s
brist på intresse för äldre jazz och
för Föreningens 30-årsjubileum)
10 år sedan
Det är lördagen den 19 oktober
och jag är bjuden på Föreningen
Tradjazz Göteborgs 25-årskalas
på Sheraton. Årets allra första snö
har gjort hela stan vit. Det betyder
att jag flyttas fyrtio år tillbaka i
tiden och tar på mig skorna med
traktorsula, lägger högisarna i
en plastpåse och lindar världens
längsta halsduk sju varv utanpå
duffeln. (Fast jag har glömt de
stärkta underkjolarna).
På spårvagnen hänger jag i en
stropp och visslar Ice cream you
scream… och tror på allvar att
jag är på väg till skoldans på
Hvitfeldtska. Är det Panama eller
Landala i kväll? Är Han där?
(Viveca Lärn under rubriken
”Jazzföreningens 25-årskalas”)
15 år sedan
Jazzlåtar, besläktade med mat och
dylika ting: Beans and cornbread
– Louis Jordan, Candy – Don Byas,
Chef’s special – Lucky Millinder,
Chew, chew your bubble gum –
Ella F med Chick Webb, Cornet
chop suey – Louis Armstrong,
Struttin’ with some barbecue –
Louis Armstrong, Salt peanuts
– Dizzy Gillespie, Shoot me the
meatballs – Fud Candrix, Steak
and potatoes – J. Dorsey, Swedish
pastry Åke Hasselgård. Swedish
schnapps – Gene Krupa.
(Utforskat och sammanställt för
Jazzbladet av Claes Rydholm)
7
20 år sedan
… Tyvärr slår lågkonjunkturen
också mot tradjazzen. Det är kärvt
för Jazzhuset … Numera har rocken
fredagarna medan lördagarna
fortfarande är vikta för tradjazzen.
Även när det gäller utespelningar
så talar många om att de är färre.
Företag och även privat personer
drar in.
Proppen är inte ungdomen utan
de halvgamla f d yuppisar som
tror att jazzen är för gamlingar.
– På en firmafestspelning med
Second Line slog någon ideligen på
diskoteksmusiken.
Det visade sig att det var de
halvgamla som inte ville eller
vågade dansa jazz med de
yngre tjejerna. De var rädda att
betraktas som gamlingar. Det
slutade med att vi lade av att
spela.
Gissa vilka som då blev mest
besvikna? Jo, det var de som de
halvgamla trodde att de skulle
imponera på, de unga tjejerna,
som tröttnat på att gnida navel
med halvsvettiga halvgamla
yuppisar. De var där för att dansa.
(Anders Wasén under rubriken
”Redaktören har ordet”)
25 år sedan
I förra numret efterlystes fler
göteborgska jazzgator än
Gibberaltargatan, Sven-Erik
Dahlbergsgatan och Beckegatan.
Visst finns det fler! Vi har ju
Tradgårdsgatan, Galejassgatan och
Bluesvädersgatan (i Bixopsgården).
Så har vi ju Kottedala Torg! Å
Vallgatan! – När London har Lester
Square och Stockholm har både
Basieholmen och Bunkebergstorg
skall vi väl inte vara sämre.
På tal om Nya och Staffan Allén
finns det ju ett flertal dylika
musikaliska par, ja t.o.m. en trio:
Harpo, Karl och Jon Marks. Övriga
är t.ex. Lars och Göta Elf, bröderna
Bunk och Malte Johnson samt
Johnny och White Corner…
PS. Jag glömde Oliverdalsgatan
och Breakvedsgatan.
(Ingemar Wågerman under
rubriken ”Göteborgska jazzgator”)
30 år sedan
Hans *Cooling” Carling, tidigare
i Carnegie, har satt ihop ett nytt
band: Traditional J.B., med vilket
han framträdde i Malmö på den
årliga jazzfesten på ”Swing Inn”.
Det remarkabla i sammanhanget
var att bandet hade vuxit till 13
personer varav 4 bar efternamnet
Carling: 7-åriga (!) dottern Gunhild
tb, 11-åriga dottern Gerd p,
13-årige sonen Max kl och Hans
själv ko.
I övrigt deltog 28 olika jazzgrupper
i festen som arrangerades av
föreningen Jazz i Malmö. Mest
uppmärksamhet rönte kanske
nystartade tjej-storbandet ”Hot
Lipz”.
(Becke Hinnerson under rubriken
”Jazzsnacks”)
8
Föreningen Classic Jazz i
Göteborg 35 år
Jubileumskonserten, Louis Armstrong på Stora Teatern
med Vintage Jazz Big band.
Fortfarande lyrisk efter
konserten…….Vilken kväll och
vilket band. Fantastiska musiker,
som kunde slussa oss genom
Armstrongs alla jazzstilar med
en Bert Slättung på topp……med
detta program kan Vintage turnera
land och rike runt och varför inte
ut i Europa. De kan ju välja en av
Louis många turnevägar…….Några
mejlcitat till undertecknad och för
v.b.f. till bandet.
När dörrarna öppnades kl 17
söndagen den 18 nov 2012 var
det många som ville in i värmen.
Det var redigt kallt ute och baren i
Kristallfoajen var öppen.
Vår ambition var att gäster,
musiker och alla andra skulle få
mötas och mingla över ett glas
vin till tonerna av djangogruppen
Swing Ambience. Det blev härliga
möten, återföreningar mellan
människor som inte mötts ”på år
och dar” och så här långt kändes
det att ambitionerna uppskattades,
men det här var bara början.
Klockan 18 hälsade undertecknad
gäster och musiker välkomna
och Bert Slättung som kunnig,
entusiastisk och humoristisk
presentatör tog tillsammans med
12-mannabandet Vintage Jazz Big
Band (VJBB) över scen, ljud och
bild.
9
Visst är det något speciellt att få
uppleva en jazzshow i denna vår
fantastiska lokal, Stora Teatern,
med dess historia, utsmyckningar
och akustik.
Bert guidade en i det närmaste
fulltaliga publik, genom Louis
Armstrongs liv från födelsen 1900
eller var det 1901, osäkerhet
råder till hans död 1971. Varvade
ord med bild i storbildsformat och
Vintage framförde Armstrongs
evergreens.
Vi fick följa Louis som fattig
gatupojk i New Orleans, son till
en ensamstående 16 årig mor,
via pojkhem där han deltog
i pojkorkestern, flodbåtar på
Missisippi, 30-talets USA till den
största jazzmusikern med världen
som arbetsfält.
Runt Louis Armstrong möts
de flesta av dåtidens största
jazzmusiker. Bunk Johnson, King
Oliver, Kid Ory och Fats Waller för
att nämna några.
VJBB öppnar kvällen med
Saratoga Drag och en stund
senare visas Eureka Brass Band i
storbild samtidigt som de spelar
Just a closer walk.
Effekten förstärks när VJBB glider
in och tar över mycket snyggt
och effektfullt. Bandet levererar
High Society och Sugar foot
stomp med ett strålande solo av
Satchmo, Lars Folkerman. -
Bert sjunger som alltid
medryckande och tidstypiskt i bl.a.
That Rhythm Man, Just a Gigolo
och inte minst i When the Saints.
Louis mest kända låtar spelas in på
40- och 50-talet och Hello Dolly
(-64) slog t.o.m.ut Beatles från
hitlistorna.
En av hans mest kända låtar What
a Wonderful World framfördes
med sång av Nisse Hinnersson utomordentligt bra.
Stort tack till er alla i Vintage
Jazz Big Band för en enastående
föreställning i sann Satchmoanda
med fantastiska soloprestationer.
Till alla er som missade
jubileumskonserten – missa den
inte en gång till.
Hans Westerström
10
Nu och då - några reflexioner
om livsvillkor nu och i jazzens
barndom
Jag var på föreningens 35-års
jubileum på Stora Teatern, en
mycket trevlig tillställning. Jag
hade vid detta tillfälle inte varit på
Storan sedan jag var femton år,
då såg jag Greven av Luxemburg
med Max Hansen. Jag var väl
inte gammal nog för att förstå
hur bra det måste ha varit, för då
skulle det väl inte tagit så lång
tid innan jag återvände. Men
förmodligen är det jazzens fel
alltihop. Nu är jag sjuttiosex men
bara det att få komma dit igen till
denna vackra opera som invigdes
1845 var ju en upplevelse i sig.
Vintage Jazz Big Band spelade och
gjorde det med den äran. Bert
Slättung presenterade det hela och
berättade om Louis Armstrong,
kvällen handlade om denne gigant
och vad han betytt för jazzen
som helhet. Bert fick med det
mesta av intresse i sin berättelse
om denna del av New Orleans
där Armstrong växte upp och de
eländiga förhållanden som rådde
i denna misär där den färgade
befolkningen, negrerna, levde
under usla förhållanden.
Man sade neger vid denna tid
eller nigger. Dessa människor
stod i den vite mannens värld inte
högre i rang än en byracka som
rände omkring där i rännstenen
ivrigt sökande efter något ätbart.
Så var det också i lika hög grad
för dessa människor, att skaffa
mat för dagen, det var det som
präglade livet var dag, söndag
som vardag året runt. När ett
barn föddes i denna slum var
det inte ovanligt att barnets
far var okänd. Många kvinnor
försörjde sig på prostitution, med
allra största sannolikhet var hon
också analfabet som de övriga
människorna i hennes omgivning.
Är man analfabet är det knappast
troligt att man har en almanacka
hängande på väggen i köket. Vem
brydde sig där, i denna usla värld,
om vilken dag det är eller vilken
månad det är eller år, det gör väl
det samma.
Armstrong sade när han
blivit tillräckligt stor för att
överhuvudtaget bry sig, att han
var född den 4 juli. Det hade en
äldre kompis sagt att han var och
det var ett bra datum tyckte han
för det var något stort den dagen,
det var någonting om nationaldag,
eller vad det heter. När det blev
krig i Europa 1914 blev män och
pojkar i New Orleans och andra
ställen i USA, kallade att inskriva
sig för militärtjänstgöring. Louis
kom dit och när han skall uppge
sin födelsedatum tyckte han att
4 juli 1900 blir bra, då är jag
tillräckligt ung för att slippa bli
inkallad.
11
Mycket talar för att Louis var född
i slutet av 1800-talet. Han har
själv berättat att han i sin ungdom
lyssnade till Buddy Bolden, den
förste trumpetare som bildade ett
jazzband. Denne Bolden slutade
spela 1906! I och för sig, en
sexåring kan mycket väl kikat in i
den sylta där Bolden spelade i den
svarta delen av Storyville, men
skulle det vara troligt att denne
lille kille minns detta som vuxen?
Kanske att han hörde musik, men
att veta vad mannen som spelade
hette verkar inte troligt. Med allra
största sannolikhet var Armstrong
äldre än så, säkert i nio-tio års
åldern.
Vid denna tid, och under dessa
usla förhållanden som rådde
och där folk till största delen var
analfabeter. Där var dag var till
besvär, där droger och missbruk
av alla slag frodades och där barn
föddes dagligen i de smutsiga
husen och där grannkvinnan
var den som assisterade vid
förlossningen. Vem brydde sig där?
Om vilken dag det var eller månad
eller år!
Armstrong föddes på detta sätt
under dessa förhållanden och
varför skulle hans mamma skynda
iväg till denna myndighet som
hade hand om sådant och där vita
män härskade och berätta att hon
fött en son? Och skulle i så fall
dessa personer över huvudtaget
brytt sig? En negerunge! Allt
talar för att något sådant aldrig
skedde och om det skedde så
gjordes detta i så fall långt senare,
kanske flera år efteråt, hur skall
då denna arma kvinna kunna
veta när födseln ägde rum, hon
som inte ens hade en almanacka
och som inte kunde läsa. Någon
födelseattest har heller aldrig
hittats. Ingen har trots ivrigt
forskande från många håll lyckas
finna ett enda papper där det
står när Louis Armstrong föddes.
Då plötsligt dyker det upp, långt
mer än hundra år senare, någon
som påstår sig veta att Armstrong
föddes en viss dag i augusti månad
1901! Detta är ju synnerligen
häpnadsväckande.
Vem denne man eller kvinna är vet
jag ej, men jag tror mig ”våga”
påstå att detta är rena fantasier.
Varför skall det plötsligt dyka
upp ett papper mer än hundra år
senare som talar om när Louis
Armstrong föddes.
Nä, som gammelgäddan sa som
visste bättre, ”man får inte nappa
på vilket bete som helst.”
Nu till någonting annat.
Buddy Bolden nämnde jag i
ovanstående. Jag har där redan
nämnt att han var den förste som
bildade ett jazzband. Hur det lät
vet vi inte, för det var långt innan
inspelningstekniken fanns men min
gode vän och spelkamrat sedan
många år Ingemar Wågerman har
forskat i detta och det ledde så
småningom till en CD skiva med
Gota River Jazzmen som handlar
om Boldens musik. Detta gjorde
Sveriges Television ett program om
som kom att sändas i ett program
som hette Musikspegeln.
12
Vad jag nu vill komma fram till
är att precis som i ovanstående
är det någon snubbe som fått
fart på ryktena. Det finns ett
enda foto på denna orkester. Där
mannarna står uppställda framför
kameran och ser så högtidliga
ut som tillfället bjuder. Att bli
fotograferad vid denna tid det var
någonting stort må ni tro. Denna
tid är runt 1890. Ingen människa
hade ens sett ett fotografi, givetvis
med några få undantag. I de
fattiga hemmen i New Orleans
hade knappast, i varje fall ingen
färgad, någon bild eller tavla på
väggen. Detta då att plötsligt få ett
erbjudande att få bli fotograferad
och hamna på bild var något så
fantastiskt att endast senare
tiders månresor kan konkurrera
om detta. Nåväl bilden blev tagen
och den finns ännu i våra dagar
till beskådande även om den är i
dåligt skick. Då dyker det upp en
snubbe och påstår att denna bild
på Boldens band är det fel på.
Gubbarna håller instrumenten fel!
Den ene håller så och den andre
så och ingenting stämmer. Kunde
den möjligen vara spegelvänd?
Eller är den kanske rent utav en
förfalskning? Nej, ingen kunde
komma med en vettig förklaring.
Men jag kan! Och nu hoppas jag
att jag en gång för alla skall ta död
på denna myt.
Det går nämligen inte att hålla
ett instrument fel när man inte
spelar på det! Och varför skulle
bilden vara en förfalskning?
Bertil Boström
13
Rådigt ingripande av
göteborgare räddar
Armstrongs trumpet 1954!
-tack Ingvar Malander för klippet!
Och så föll världens mest
berömda trumpet!
Då Louis Armstrong landade
på Torslanda 1954 tappade
han sin trumpetväska från
översta trappsteget på
landgången. Den studsade ned
för hela ”himlastegen” med ett
olycksbådande dunk, dunk, dunk.
Det dystra trumpetsolot mynnade
ut i en - trodde Satchmo katastrofal smäll. Väsklocket
flög upp och världens mest
berömda trumpet dunsade ut på
betongplattan.
Jazzkungen störtade ned och
plockade upp ett buckligt
mässingsföremål. Trumpeten.
Goda råd var dyra. Nästan lika
dyra som trumpeten. Armstrong
skulle inte stanna i stan så länge.
Han ville gärna ha instrumentet
med sig på den fortsatta idolresan
Då kom nån och viskade
om en kille som kallade sig
Trumpetspecialisten. Louis
klämde ner sin haverist i väskan
igen och begav sig dit.
Med största omsorg och
bleckinstrumentkärlek bultade
Trumpetspecialisten ”doktor”
Talivaldis Zusmanis ut alla
skavankerna och instrumentet var
verkligen som nytt.
Zusrnanis anlitas av många
bleckblåsinstrumentägare i landet,
enskilda såväl som orkestrar och
musikkårer.
- Men, säger han, det är inte lätt
vara musikinstrumentreparatör
nuförtiden. Det är så få som
spelar. Att vara radio-, TV- och
grammofonreparatör måtte
däremot vara tacksamt.
(GT 17 jan 1962)
14
Program våren 2013
Stena Danmark
24.1
Second Line Jazz Band
21.2
Sir Bourbon Dixieland Band
21.3
The Red Wing Band med Eva Karin
25.4
Papa Pider’s Jazz Band
23.5
The Novelty Band
19.9
Swing Brothers
24.10
Peoria Jazz Band
21.11
Gothenburg Swing Society
19.12
Sweet Six
s/s Marieholm
21.2 Gothenburg Swing Society
21.3 Mysto’s Hot Lips
25.4 Happy Jazzband
23.5 Tant Bertas jasskapell
Restaurang Kapellet
9.1
Happy Jazzband
16.1
Instant Swing
23.1
Seaside Jazzband
30.1
Sir Bourbon Dixieland Band
6.2
Foggy Bottom Classic Jazz Band
13.2
Gothenburg Swing Society
20.2
The Board Band
27.2
Riverside Jazzband
6.3
Tant Bertas Jassband
13.3
Skoogzsällskapet
20.3
Papa Pider’s Jazz Band
27.3
SWINGX
3.4
The Novelty Band
10.4
Peoria Jazzband
17.4
Swing med Lisbeth (fd Swingsexan)
24.4
The Red Wing Band med Eva Karin
1.5
Dixieland Rednecks
8.5
Swingbrothers
15.5
Tina Rahm Quintet
22.5
Sweet Six
29.5
Vintage Jazz Big Band
Jazztävling
3.2, 10.2, 17.2, 10.3 (regionfinal)
15
Inbjudan till
jazztävling 2013
Jazztävlingar hade vi i Sverige
redan på 50-talet och TV-jazzen
blev ett känt begrepp. Många
av dem som deltog då spelar
fortfarande och tänker nostalgiskt
tillbaka på den gamla goda tiden.
Men även idag anordnas det
jazztävlingar. Man kan visserligen
tycka att det är omöjligt att tävla
i musik, men kan Eurovision Song
Contest, så kan väl vi!
Tävlingar ger värdefulla bieffekter de bidrar till att sprida intresset för
vår musik, de kan utgöra ett mål
för deltagande band och sporra
till förbättring, de ger exponering
hos jazzklubbar, arrangörer
och i media, och de kan bredda
kontakterna med andra jazzband
och andra regioner. Dessutom ges
möjlighet för jazzmusiker att bilda
nya konstellationer - genom åren
har flera numera väletablerade
band skapats i och för deltagande i
jazztävlingen.
Så för 12:e (!) året i rad är det nu
dags för jazztävlingen i klassisk
jazz med regionala tävlingar i
Stockholm och Göteborg och
så småningom en riksfinal, i år
arrangerad av Föreningen Klassisk
Jazz i Stockholm. Tävlingen är
öppen för band som spelar klassisk
jazz, oavsett amatörstatus. Som
klassisk jazz betraktas ”sådan
jazzmusik, inklusive revivalformer, som huvudsakligen har sitt
ursprung före bebop-epoken, t.ex.
New Orleans Jazz, Dixieland Jazz,
Swing och jazzbetonad blues.”
Uttagningarna kommer att äga
rum på Jazzklubben Nefertiti
söndagarna 3.2, 10.2 och
17.2 med regionfinal söndagen
10.3. Till de band som efter
uttagningsomgången går
till regionfinal kommer ett
halvsymboliskt penningpris
(4000:-) att utgå.
Nytt för i år är att vi på förslag
från föreningens medlemsband
har låtit juryn komma till heders
igen – grundomgångar och
regionfinal kommer att avgöras
av publik (50%) och jury (50%). I
riksfinalen fäller en jury utslaget.
Mer information om jazztävlingen
och anmälningsblanketter m m
finns på vår hemsida
www.classjazz.se, där du bl.a
kan se videos m m från förra
årets jazztävling. Per Ekander, tel
0763-400959, svarar på eventuella
frågor.
Vi emotser intresseanmälan till vår
epostadress [email protected] så
snart som möjligt – vi har utsträckt
anmälningstiden till 2012-12-31
Efter anmälan kommer vi givetvis
att skicka mer information.
Styrelsen
16
Leifs skivtips 4/12
Vädret är regnigt och blåsigt så jag
är tacksam att kunna sitta inomhus
och lyssna på lite god jazzmusik.
Men för att kunna hitta några
nya jazzskivor måste jag ta mig
åtminstone till Göteborg. Där jag
bor är de närmaste större orterna
Skene, Kinna och Borås. Jag har
lyckats hitta en jazzskiva i Skene
och två i Borås men det är också
allt.
Nog med gnäll. Jag tänkte
börja detta skivtips med en
storbandsskiva från de goda 50och 60-talen. Storbandsledaren
är som så många gånger förut
Count Basie (1904-84). Skivan
omfattar perioden 1957 till 62 och
heter ”Count Basie, Atomic Swing”.
Skivmärke Roulette 7243 4 97871
2 4.
Nästa skiva är från tidigt 50tal och dessutom svensk.
Orkesterledare i olika sättningar är
Arne Domnerus (1924-200x) med
bl.a. Lasse Gullin, Rolf Ericson och
Nalenorkestern. Inspelningarna
är från 1950-51. Skivan heter
Svenska Jazzklassiker. Skivmärke
Nostalgia Naxos 8.11120868.
”Ellington (1899-1974) meets
Coleman Hawkins (1901-69) är
en intressant inspelning från 1962
med dessa två plus ytterligare
sex Ellington-musiker. Ellington är
inblandad i alla kompositioner som
spelas. Skivmärke Impulse A-26.
En relativt tidig Anita O´Day
(1919-2006) från sent 40tal, d.v.s. under hennes eget
namn. Tidigare hade hon gjort
inspelningar med bl.a. Gene
Krupa. Skivan heter ”Anita O’Day,
I Told Ya I Love Ya, Now Get Out,
skivmärke Signature AK 39418.
Oscar Peterson (1925-2002) är
alltid pålitlig. Tillsammans med
vibrafonisten Milt Jackson, basisten
Ray Brown och batteristen Louis
Hayes gav han 1972 ut skivan
Reunion Blues på skivmärket MPS
817 490-2.
Nästa skiva skulle man tro vara en
Basie-skiva men ändå inte. Den
består av två delar, Basie Reunion
och For Basie med tenoristen Paul
Quinichette (1916-83) All Stars
(huvudsakligen Basie-musiker).
Inspelningarna är från 1957-58 på
märket Jazz Track JT 938
De nästa två skivorna är med
mannen som skulle efterträda
Charlie Parker, nämligen alt- och
tenorsaxofonisten Sonny Stitt (
1924-82). Den första skivan från
1966 är en kvintettplatta med
bl.a. John Lewis och Jim Hall och
heter ”Stitt plays Bird” på märket
Atlantic 7567-81357-2. Den andra
skivan är från 1982 (måste vara
en av Stitts sista inspelningar)
är en sextettskiva med bl.a.
Eddie ”Lockjaw” Davis och Harry
”Sweets” Edison. Skivan heter ”A
Jazz Hour With Sonny, Sweets &
Jaws,There Is No Greater Love”.
Skivmärke A Jazz Hour JHR 73557.
17
Willie Smith (1910-67) är en annan
I raden av duktiga altsaxofonister.
Dessutom klarinettist och vokalist
och som spelat med bl. a. Jimmie
Lunceford. Tommy Dorsey ville
ha med honom i sitt band men
Smith tackade nej. Denna skiva
innehåller storbandsinspelningar
från 1944 till 55 med Harry James
orkester. När man hör denna
skiva inser man att Harry James
är en underskattad trumpetare
och orkesterledare. Den långa
skivtiteln är Willie Smith with the
Harry James Orchestra “Snooty
Fruity”” CBS 466364 2.
En märklig inspelning är denna
från 1967 med Frank Sinatra
(1915-98) och Duke Ellington
(1899-1979). Av texten till skivan
framgår det att inspelningen sker
på Sinatras födelsedag (52 år).
Ett Ellingtonnummer förekommer
och Billy May är arrangör med
Ellingtons orkester. Skivans
namn är Francis A. & Edward K..
Skivmärke Reprise 7599-27045-2.
Jag avslutar detta skivtips med en
svensk skiva från 1996, What’s
New med kvartetten Swedish
Swing Society som bestod av Ulf
Johansson (p, vo och tr), Björn
Sjödin (trummor), Anti Sarpila (cl
och p) och Lars Erstrand (vib).
Skivmärke Sittel SITCD 9235.
Leif Wockatz
18
Bo Löfgren 1936 - 2012
Bo Löfgren, pianist i Vintage
Jazz Big Band och Tant Bertas
Jasskapell, tidigare också i bl a
Riverside Jazzband, husbandet
på Gillestugan, En fyra jazz och
Smokingkvartetten, avled den 27
oktober efter lång tids sjukdom, 76
år gammal.
Att Bo på ett eller annat sätt skulle
hamna inom show business var
ganska troligt med tanke på de
talanger som fanns i hans släkt:
hans farmorsfar hette Frans Hodell,
ledde Södra Teatern i Stockholm,
skrev lustspel och startade
tidningen Söndags-Nisse, Bos
faster Inga Hodell startade Casinoteatern (det var därför Bo hade Kai
Gullmars piano på landet), hans
farmor var kyrkosångerska, hans
morfar Bellmanssångare och hans
far visserligen militär till yrket men
flitig festpianist.
Bo växte upp i Stockholm och
började spela piano i 14-årsåldern
men övergick till kontrabas och
spelade då mest Goodman-jazz.
Han var med och vann AT- (AftonTidningen) jazzen några gånger,
turnerade i folkparkerna med
bl a Olle Johnny (dragspelaren)
och Olle Bergman (”Se nu
tittar lilla solen in igen”) och
tjänade på så sätt ihop till sina
läkarstudier. I Jazzbladet har han
skrivit flera mycket underhållande
berättelser om sina osannolika
upplevelser som turnerande
musiker.
Först i början av 70-talet
återvände han till pianot. Bo
(som i Stockholm allmänt gick
under namnet ”Bottie”) spelade
då bl a i Kårsdragets Dixie- resp
Swinggrupp och Torgny’s Hot Jazz
och var tillsammans med nämnde
Torgny (Molander) huskomp för
Gamlingens tradjazzjam i minst
fem år.
19
Bo studerade till läkare
samt utbildade sig dessutom
till psykoanalytiker och
kom att specialisera sig på
psykoterapeutisk behandling
av alkoholmissbruk. Han
verkade i många år också
som privatpraktiserande
psykoanalytiker.
Med sina böcker ”Alkoholismen,
människan och samhället”
och ”Alkohol, rus, missbruk,
behandling” blev han en erkänd
auktoritet inom området. Han
var verksam vid vårdkliniker,
hade egen praktik, föreläste,
ledde kurser och hade i många år
frågespalter om alkoholproblem i
Aftonbladet och Göteborgs-Posten.
Till Göteborg flyttade Bo i början
av 1984 och drog redan samma
vår igång den uppskattade
torsdagsjazzen på Gillestugan
vid Järntorget, dit ett stort
antal av Göteborgsjazzens
personligheter inbjöds som
gästsolister till husbandet.
Genom sitt sin verksamhet inom
alkoholvården lärde Bo tidigt
känna socialvårdsarbetaren
och saxofonisten Lasse Elf, som
snart introducerade honom i Tant
Bertas Jasskapell. Bo var förtjust
i latinamerikanska rytmer, vilket
ledde till att Tant Bertas vid sidan
av tradjazzen tog upp ett antal
”karibiska” låtar på repertoaren
(t ex ”Jambalaya”, ”Isle of Capri”,
”Oxdragarsång”) och hans
färdigheter på dragspel gjorde att
bandet kunde återknyta till sina
gamla traditioner med dansmusik
av andra slag än foxtrot (t ex vals
och tango).
När Rolf Sundby och undertecknad
något år senare (1986) startade
Vintage Jazz Big Band, valdes
Bo till pianist, och med sin
stilkänsla och förtrogenhet med
20- och 30-talens storbandsmusik
bidrog han effektivt till bandets
sound och repertoar. Han var
dessutom mycket mån om att
vi skulle uppträda elegant och
stilfullt, och det var hans sambo
Ingela som sydde bandets vackert
vinröda smokingflugor och - inte
minst - ”förhudarna” i samma färg,
notställsskynkena med bandets
namn.
Under alla år, både i Stockholm
och Göteborg, spelade Bo
med mindre, ibland tillfälligt
sammansatta, grupper på ett
oändligt antal fester, och han
ansåg själv att det egentligen
var festvåningsjobben som var
hans starka sida, förmågan att i
skiftande miljöer och tillsammans
med skiftande musiker underhålla
krävande gäster med foxtrot likaväl
som vals, tango, samba och
gamla melodiösa slagdängor. Hans
repertoarkunskap var enorm och
hans förmåga att anpassa sig till
sina medmusiker imponerande.
Vi minns med glädje en stor
musikant och god kompis och vi
tänker med varm medkänsla på
hans familj, Ingela, Ida, John,
Franciska och lille Melker.
Bert Slättung
20
Musikervännen Anders
Winald om Bo Löfgren
Utöver Berts minnesord om Bos
innehållsrika liv vill jag lyfta
fram hans mångsidiga begåvning
med både naturvetenskaplig
och humanistisk förankring,
som framkommer i hans böcker
och som blev tydligt när han
höll föredrag och trollband sitt
auditorium med bl a kunskap,
erfarenheter och tankar om
människors förhållande till
alkohol. Hans breda kunskap och
beläsenhet och hans lyhördhet och
analytiska förmåga var naturligtvis
viktigt i hans yrkesliv, men var
också väldigt stimulerande vid
samtal på tu man hand.
Jag vet ingen som dagligen följde
med vad som hände i världen
så som Bo. Göteborgs-Posten
och Dagens Nyheter lästes varje
dag ända in på slutet av hans
sjukdomsperiod, för att inte tala
om alla de böcker och tidskrifter
som han läste i skilda ämnen, ofta
flera på en gång. T ex låg vid hans
sjuksäng de sista dagarna boken
om Putte Wickmans liv samt flera
skönlitterära böcker, som han
läste parallellt. Bo var verkligen
”allmänbildad”.
Dessutom var Bo en
”köksmästare”, som var road av att
skapa och laga maträtter inte bara
till sin familj utan också till sina
gäster. Av hans personliga uttryck i
bevarade teckningar och målningar
från yngre dagar, kan man ana, att
han också här hade en ytterligare
”sträng”, som han skulle kunnat
utveckla ännu mer.
Men naturligtvis var musiken
det som stod i fokus i hans liv.
Åtskilliga gånger i de mest skilda
sammanhang fick jag glädjen att
dela detta med honom i ett aktivt
musicerande. Utöver glädjen
med att spela var Bo en duktig
organisatör och hade blick för hur
en spelkväll skulle utformas.
Utöver Bos böcker och andra
dokument, som han lämnat till
eftervärlden, finns Bos pianospel
dokumenterat i upptagningar med
Vintage, Tant Bertas och med
andra grupper, vilket innebär att
hans verk på skilda områden lever
vidare. För allt som Bo uträttat, för
att jag fått lära känna honom och
för vår vänskap känner jag stor
tacksamhet.
Anders Winald
21
Bengt Söderberg 1935 - 2012
Bengt Söderberg, vibrafonist och
orkesterledare, boende i Uddevalla,
avled den 3 september 77 år
gammal.
Bengt tillhörde den generation av
musiker som var verksam då man
spelade jazzmusik på dansbanorna
och folk dansade till detta.
Uddevalla hade under 50-60-talet
ett stort antal orkestrar och Bengt
spelade i Bosse Hasslöws orkester.
Bengt blev inspirerad vid ett besök
av Putte Wickmans sextett i Folkets
park i Uddevalla. I sextetten fanns
då Bosse Callström och han gjorde
starkt intryck på Bengt, som per
omgående köpte en vibrafon av
märket Leedy. Bengt hade svårt
att glömma den vibrafonen,
trots att han efterhand fick köpa
Stig ”Lajen” Larssons Deagan,
som hade samma status som en
Selmer-saxofon.
När så 60-talet gjorde att
jazzinfluerad dansmusik ersattes
av treklangens musik, fick Bengt
göra en paus i musicerandet.
Pausen blev kort och Bengt
bildade då sin sextett med
mycket duktiga musikanter från
området kring Uddevalla. Med
detta band turnerade man runt,
och bandet vann ju Classic Jazz
Göteborgs jazztävling 2008, vilket
var ett kvitto på verksamhetens
framgång.
Bengt hade som förebilder
Lionel Hampton och Lars
Erstrand och var kanske något
av en traditionalist i musikväg.
Sextetten skulle i oktober ha
spelat på den livaktiga klubben
Jazz i Alingsås www.jazzialingsas.
se , men vad som händer nu får
framtiden utvisa.
Vi kommer att minnas Bengt som
en skicklig musiker och en mycket
angenäm bekantskap och kollega.
Lennart Adfors
22
Engelsk språkövning: Hade
Armstrong barn på bygden?
Was Louis Armstrong a father
after all? The daughter of his
mistress says yes
Sharon Preston-Folta grew up
believing that Louis Armstrong
was her father. The musician had
a long-running affair with her
mother, Lucille ’Sweets’ Preston.
In private letters, he referred to
Preston-Folta as his daughter,
but he never publicly, or legally,
acknowledged her. He was widely
thought to be unable to father
children.
Louis Armstrong loved children,
but despite four marriages and
many affairs, he did not father any
of his own. Or did he?
In letters to Lucille “Sweets”
Preston, a performer with whom
he maintained a years-long affair,
Armstrong made clear that he
believed himself to be the father
of her daughter, Sharon, who was
born in 1955.
Those 13 historic letters and
postcards to Preston are being
sold during a Dec. 15 online and
phone auction by California-based
memorabilia dealer Profiles in
History. The same day, Sweets
Preston’s daughter, Sharon
Preston-Folta, releases her selfpublished memoir, “Little Satchmo:
Living in the Shadow of My Father
Louis Daniel Armstrong,” via
Amazon.com.
If Preston-Folta, 57, is indeed
Armstrong’s child, it would not be
the first major biographical revision
concerning the iconic entertainer,
the most important cultural figure
to ever emerge from New Orleans.
For most of his life, Armstrong
cited July 4, 1900 as his birthday.
But in 1988, researcher Tad Jones
discovered Armstrong’s baptismal
certificate at Sacred Heart of Jesus
Church in New Orleans. It indicated
Armstrong was born on Aug. 4,
1901.
Letters Louis Armstrong wrote
to his mistress Lucille ”Sweets”
Preston, in which he expresses
his belief that Preston’s daughter
Sharon is his child. The letters are
to be auctioned off in Los Angeles
Dec. 15-16.
That Armstrong possibly produced
one – if not more – children is
a tantalizing prospect. Officially,
the Armstrong estate does not
recognize any living heirs. Since
the death of his widow, the former
Lucille Wilson, in 1983, the Louis
Armstrong House Museum, which
occupies his former home in
Queens, N.Y., has functioned as the
caretaker of his legacy.
The “frequently asked questions”
page of the Museum’s website
addresses the query “Did Louis
have any children?” with an artful
dodge: “Louis was married four
times, but his marriages never
produced any children.” Which, of
course, leaves open the possibility
that he produced children outside
of marriage.
Preston-Folta has no doubts about
who her father was, and not just
because of such circumstantial
evidence as his letters, her
mother’s sworn account and her
own childhood memories. The
physical resemblance between
her and Armstrong is striking.
Her forehead, nose, brow line
and mouth, especially, all recall
Armstrong’s.
“When you look at me,” PrestonFolta said in a recent interview,
“it’s not that hard to see.”
As a young man, Louis “Satchmo”
Armstrong left his native New
Orleans for Chicago and then
New York, developing into the
consensus greatest jazz trumpeter
of all time. Late in his career, he
also sang hugely popular pop hits,
including “Hello Dolly” and “What a
Wonderful World,” among the most
beloved and instantly recognizable
recordings of all time.
His personal life, meanwhile, was
especially colorful and complex. In
his voluminous letters and home
recordings, Armstrong extolled
the virtues of marijuana, Swiss
Kriss laxative, lewd jokes and
erotica. He also enjoyed writing,
and reading aloud, pornographic
stories.
23
His extramarital dalliances were
legion. While Lucille, his fourth and
final wife, maintained the family
home in Queens, he logged up to
50 weeks a year on tour with his
All Stars. He did not lack female
company on the road.
In the 1940s, Lucille “Sweets”
Preston and her husband, Luther
“Slim” Preston, toured as a dance
team called Slim & Sweets. They
were managed by Associated
Booking, the same firm that
handled Armstrong. Along the
way, they performed with and
befriended the star trumpeter. He
wrote fond letters to the couple.
Turns out, he was especially fond
of Sweets. After Luther Preston’s
death in 1950, Armstrong and
Sweets Preston embarked on an
affair that would endure for the
rest of his life.
In the fall of 1954, Armstrong
learned that she was pregnant.
He was ecstatic. On Nov. 11,
1954, he typed a letter to her
on stationery from a hotel in
Winnipeg, Canada. He pronounced
himself “so proud” over the news
of his “little Satchmo.” He asked
Preston to marry him, even though
he was already married. He also
discouraged Preston from joining
him on the road, for fear travel
might harm the unborn child: “You
must remember, I never had a
baby before.”
Most of Armstrong’s biographers
have since concluded that the
absence of any known children
from such a prolific Lothario
suggests he was sterile.
24
The account of Lucille Preston’s
pregnancy in Laurence Bergreen’s
1997 biography “Louis Armstrong:
An Extravagant Life” was taken
from All Stars clarinetist Barney
Bigard’s autobiography, “With
Louis & the Duke.” Wall Street
Journal critic Terry Teachout’s 2009
biography “Pops: A Life of Louis
Armstrong” drew on the same
source.
As quoted by Bergreen, Bigard
tells of Armstrong’s girlfriend
“Sweetie” – her stage nickname
was actually Sweets – who claimed
to be pregnant with Armstrong’s
child. Bigard recalled that when
Armstrong bragged to his wife
about impregnating Preston, Lucille
Armstrong replied, “You couldn’t
make a baby with a pencil…She
done fool you, and she’s got a
boyfriend. He must have done it.”
Based on Bigard’s account,
Bergreen concluded that Lucille
Armstrong “shattered the elaborate
delusion (Louis) had devised about
his girlfriend’s child.”
As the archivist of the Louis
Armstrong House Museum, Ricky
Riccardi is among the world’s
foremost Armstrong experts. In
his exhaustively researched 2011
biography “What a Wonderful
World: The Magic of Louis
Armstrong’s Later Years,” Riccardi
mentions an Aug. 24, 1955 letter
Armstrong sent to his manager,
Joe Glaser. The letter directs Glaser
to pay an allowance to Sweets
Preston, “who,” Riccardi writes,
“Armstrong believed was carrying
his baby (she wasn’t).”
Riccardi’s parenthetical dismissal
of Armstrong’s paternity comes
across as unambiguous. When
asked recently about the Sweets
Preston letters now up for auction,
however, Riccardi conceded that
his paternity can’t be definitively
established.
“There’s no way to really prove
that Sharon is Louis’ daughter,”
Riccardi said. “Could she really be
the only one after four marriages
and countless flings? I still have
my doubts.
“That said, whether or not Sharon
was really Louis’ baby, HE believed
it.”
In the Aug. 24, 1955 letter to
Glaser – housed at the Library of
Congress, it is reproduced in editor
Thomas Brothers’ 1999 compilation
“Louis Armstrong in his Own
Words” – Armstrong recounted
how the torrid affair with Preston
began in Montreal. He also
graphically described the baby’s
conception during an extended
engagement at the Sands Hotel in
Las Vegas.
Sweets Preston, now 91, has
always insisted that she was not
intimate with anyone else around
the time Sharon was conceived.
“If you know my mother, you
would know that there was no
other possibility,” Preston-Folta
said. “She would not have left
that out. Her admiration, love and
loyalty for him is, to this day, as
strong as it was in the beginning.”
25
Sharon Preston was born on June
24, 1955 in Harlem. As a child,
she played seven instruments
in school, including trumpet and
accordion. Armstrong would
occasionally visit her and her
mother in Harlem at their Lenox
Terrace apartment, and at a
home they briefly shared with
Preston-Folta’s uncle and aunt in
New Jersey. He treated her like
his daughter, even though he
remained something of a remote
figure.
“He was the star, and the star
in our lives,” Preston-Folta said.
“When he came to visit, it was
really special. It wasn’t like, ‘Dad is
home.’ It was like we had a special
guest.”
During summers, Sweets and
Sharon would join Armstrong on
the road. They traveled aboard his
bus with him and his band.
“Everybody knew, and everybody
accepted us,” Preston-Folta said.
When Sharon was 7, she and
her mother moved to a house in
Mt. Vernon, N.Y., that Armstrong
purchased for them. The summer
road trips with Armstrong stopped,
but he maintained his longdistance relationship with them.
Sweets Preston never had
any other children, and never
remarried following Slim’s death in
1950 – in part, Preston-Folta said,
because she believed Armstrong
would eventually leave his wife for
her.
In a Nov. 27, 1965 letter handwritten on stationery from a hotel
at New York’s LaGuardia Airport,
Armstrong assured Sweets Preston
that Lucille Armstrong would
“rather be bit by a leppard (sic)
than to hear your name….If I ever
get rid of that evil selfish Bitch,
whether you want me or not you
will have to marry me. I prey
(sic) to God every day for that
moment.”
He signed off with, “From your
next husband, Louis Armstrong.”
“My mother believed what he said,”
Preston-Folta said. “He said he
would take care of her and provide
for her, that he loved her. She
believed that some day, he was
going to do the right thing for both
of us.
“It never occurred to her, in the
beginning at least, that they were
never going to get married or that
I was not going to be recognized.”
Armstrong never left his wife. By
the mid-1960s, he was seeing less
and less of Sweets and Sharon,
which caused some tension. But he
still promised to take care of them.
In the November 1965 letter, he
referred to himself as Sharon’s
“daddy Satchmo” and vowed to
fund her education: “Whatever
college she wishes to go to I’ve got
her covered. All she have to do is
finish high school and that’s where
I step in… As long as Ol’ Satchmo
lives, her happiness is assured.
P.S. If I die, she will be straight
just the same.”
26
Sharon was 16 when Armstrong
died in 1971. She and her mother
hadn’t seen him in two years. They
learned of his death on the TV
news.
For a while, they still received
a monthly savings bond from
Glaser’s office, drawn from the
college fund Armstrong had set
aside. They used the money for
living expenses instead. “I ended
up paying my own college tuition,”
Preston-Folta said.
Lucille Armstrong was aware of
Sweets and Sharon’s existence.
But after Louis’ death, she made
sure that they had no claim on her
late husband’s estate.
“She signed an affidavit stating
that Louis died without any
children,” Preston-Folta said. “She
tried to legally eliminate me.
“After Louis was gone, because my
mother didn’t step up and insist
that I be recognized, the estate
didn’t have to. My mother has a
saying, ‘Those that know, know,
and those that don’t know, don’t
need to know.’ She felt that I was
recognized in (Armstrong’s) eyes.”
Preston-Folta went on to have
a son, get married, earn a
college degree in marketing and
advertising, and eventually settle
in Sarasota, Fla. She’s spent 25
years working in advertising sales,
mostly selling radio advertising.
She is currently a marketing/media
planner for a Florida department
store chain.
The Armstrong estate still
generates a small fortune every
year from the sale and licensing
of his recordings and image.
Preston-Folta has no claim to that
money, as she was never legally
established as Armstrong’s child
and heir.
Presale estimates for the batch
of letters to Sweets Preston to be
auctioned Dec. 15 range into the
tens of thousands of dollars. By
putting these letters up for public
auction, and writing a memoir,
Preston-Folta hopes to convince
the world that she is, in fact, the
daughter of Louis Armstrong.
“I have every right to declare
myself, to make myself known.
And to make it known that my
father was well aware of me, and
took care of me. It’s all there, in
his own words.”
By Keith Spera
The Times-Picayune
on December 07, 2012
Djangomusik i exklusiva
omgivningar 27
Nisse Hinnerson
- klassisk crooner
Kallelse till årsmöte i
Föreningen Classic Jazz Göteborg
Härmed kallas till ordinarie årsmöte (föreningsstämma) i
Föreningen Classic Jazz Göteborg
söndagen den 20januari 2013 kl. 15.00 på Restaurang
Kapellet, Örlogsvägen 2, V Frölunda. Vid årsmötet
förekommer följande ärenden:
1. Val av mötets ordförande.
2. Val av mötets sekreterare och en justeringsman.
3. Fråga om mötets stadgeenliga utlysande.
4. Fastställande av dagordning.
5. Verksamhetsberättelse och ekonomisk redogörelse.
6. Revisionsberättelse.
7. Fråga om ansvarsfrihet för avgående styrelse/
styrelseledamöter.
8. Val av ny styrelse/styrelseledamöter
9. Val av två revisorer.
10.Val av tre personer i valberedning.
11.Fastställande av årsavgift för 2013
12.Övriga frågor.
13.Årsmötets avslutning.
Viss förtäring kommer att serveras
Bokslut och verksamhetsberättelse kommer att finnas
tillgängliga på föreningens hemsida www.classjazz.se i god
tid före mötet.
Medlem som önskar anhängiggöra ärende under övriga
frågor bör anmäla detta till styrelsen i god tid före
årsmötet genom mail, telefax eller post. E-mail: steneby@
odevall-law.se, telefax: 031 – 81 24 98 Jan Steneby, post:
Jan Steneby, Odevall Advokatbyrå AB, Box 5052, 402 22
Göteborg.
Har dem det vederbör att sig hörsamligen efterrätta.
Styrelsen