JazzblaDet En höjdpunkt på Göteborgsfestivalen - Red Wing med Eva-Karin och med Adrian Cox samt Jim McIntosh som gästartister! 2/2010 årgång 32 2 TOWN BY THE RIVERSIDE GÖTEBORG Föreningen Classic Jazz Göteborg skall naturligtvis ta till vara Göteborgs underbara läge på Sveriges framsida och stadens närhet till den Bohusländska skärgården. Detta gör vi bland annat med vår årliga träff på Ö’a. Nu är det dags för oss att ytterligare vidga våra maritima vyer med en jazzig tur i skärgården. INBJUDAN Medlemmar i föreningen (och dess gäster) inbjuds till en liten kryssning i Göteborgs södra skärgård TISDAG 2010-08-24 med avgång klockan 1800 och med återkomst efter cirka 4 timmar ombord M/S POSEIDON som avgår och anlöper STENPIREN (vid gamla Packhuset – nuvarande Casinot) och som ombord framdukar en räkbuffé med tillbehör. (Drycker av olika styrka finns att inhandla.) Ombord finns möjlighet till dans under förutsättning att alla musikermedlemmar tar med sitt instrument för ett gigantiskt jam i salongen och (vid underbart sommarväder) utomhus på däck. (Styrelsen har säkrat ett högkvalitativt komp.) Vill Du delta i detta ”sjöslag” skall Du inbetala 100:- till föreningens PlusGiro konto med nummer 91 60 23 - 5 och ange namn och antal personer samt koden POSEIDON. Deltagarantalet är av sjösäkerhetsskäl begränsat varför ”först till kvarn” får först mala. VÄLKOMMEN! JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke 7 436 58 Hovås tel 0708 - 881623 e-post: [email protected] Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före 100915 BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:Junior (under 30 år) 30:Pg 91 60 23 - 5 Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, epost och om du spelar något instrument! 3 Redaktörens spalt Det har mot förmodan blivit sommar igen, båten ska äntligen i i idag och på TV hörs vuvuzelornas muntra tutande. Det har varit festival både i Alingsås och Göteborg; mer om detta på annan plats i detta nummer. Sommarjazzen har kommit igång i Slottsskogen – det var mycket folk och god stämning vid premiären härförleden när Blue Note Swing Band med Lisbeth stod för underhållningen. Vi hoppas på fortsatt god tillströmning under sommaren. Som bekant är detta ett samarbete med Göteborgs Stads Kulturförvaltning. Som du ser på motstående sida kommer vi att anordna en kryssning i augusti med m/s Poseidon. Slår detta väl ut kan det mycket väl bli en fortsättning. Vi har också en del andra tankar om framtida aktiviteter - aktuell information finns på vår hemsida, som vi fortlöpande uppdaterar. Tryckt hos: Boab Tryckeri AB Box 58, 471 21 Skärhamn Tel 0304 674060 Kryssningsprogrammet i samarbete med vår huvudsponsor Stena fortsätter under hösten, som framgår av vår aktivitetskalender på mittuppslaget i tidningen. Stena kommer att byta ut sina fartyg på Kiel-ruttten inför nästa år. Vi vet ännu inte vad detta kommer att få för konsekvenser för framtida jazzarrangemang men vi hoppas att kunna lämna positiva besked i den frågan snart. Ända sedan jazztävlingen initierades har frågan om dess utformning debatterats flitigt. Det enda man tycks vara överens om är att det inte går att tävla i musik! Debattlystnaden kan tolkas som att det finns ett stort engagemang i frågan, vilket bekräftas av publiktillströmningen - Nefertiti har ju varit fullbokat långt i förväg. Tävlingen har med glans passerat sitt första decennium. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna, Det finns därför anledning att se över utformning och regler inför framtiden. Vi behöver dina synpunkter i frågan - mer om detta på s 18. 4 Kapellet har tagit sommaruppehåll och öppnar igen den 15 sept. Den gångna säsongen har varit framgångsrik stället har blivit ett vattenhål för ”nykter och dansant ungdom”, som det hette i dansbaneannonserna i vår ungdom. Väl mött i höst igen, och ta gärna med några bekanta! Det är kul med nya ansikten - det har glädjande nog blivit en hel del sådana sedan föreningen tog över verksamheten i början på förra året. Nej, nu ska båten i, och sen är det fotboll som gäller. Det är snärjigt att ha semester! Trevlig sommar! Bosse Alftenius 5 Återblicken Bert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för 5 år sedan Ta ut all glädje i förskott / så varar den dubbelt så länge / för livet är änna som gôrkort / Och dö’ är man ganska så länge. Jag tar mig friheten att citera mig själv i denna stund av eftertanke. Denna våren har tärt hårt på framför allt blåsare i vår förening. Sven-Erik ”Sacke” Törnberg, Lars-Gunnar Pettersson samt Peter Kott, alla förnämliga instrumentalister och goda vänner har inom loppet av ett par månader lämnat det jordiska bakom sig och spelar numera i den himmelska orkestern, som härigenom fått en fantastisk förstärkning. (Anders Hultman i ”Ordförandens spalt) 10 år sedan Jag lärde känna Kenneth, som redan då kallades Hasp, i mitten på 50-talet och har sedan dess haft förmånen att räkna honom som en nära och god vän. Vi har spelat, turnerat, ätit, festat och semestrat tillsammans. … Blues låg alltid Kenneth varmt om hjärtat. Varje gång jag hör If you see me comin’, See see rider eller Burgundy Street tänker jag på honom. Jag tänker också på en egensinnig klarinettist som aldrig gav avkall på sin egen uppfattning om hur instrumentet skulle hanteras. Man märkte tydliga spår av George Lewis, Edmond Hall och Pee Wee Russell men det var alltid Kenneth som själv formade sin musik. (Tommy Nilsson i artikeln ”Kenneth Fredriksson – In memoriam” 15 år sedan En banjospelare återvände till Sverige efter att ha varit på turné i några av EUländerna och stoppades i tullen av en misstänksam tjänsteman. – Hallå, Ni där, vad har ni i väskan? – Tja, jag har ett maskingevär, några handgranater, ett halvt kilo marijuana och några hekto kokain… – Okay, okay, avbröt tulltjänstemannen. Det räcker. Jag trodde för ett ögonblick att Ni försökte smyga in en banjo i landet! (Osignerad historia under rubriken ”Nya banjo jokes”) 6 20 år sedan 30 år sedan Ordf. Sundby tackade de närvarande för intresset samt avslutade mötet. Härefter bjöd Jazzhuset som vanligt på en förträfflig pytt – förutom allt öl som konsumerats redan under mötet. Ett tiotal musikanter hade tagit med sig div. instrument och ett ganska livligt jam utbröt. Leif Erlandsson var trumlös men hans kraftfulla och fantasifulla solo på stol kommer att gå till historien. (Sekreterare Bert Slättung i protokollet för Föreningen Tradjazz Göteborgs årsmöte) Till min glädje och förvåning upptäckta jag att den traditionella jazzen frodas i Göteborg och att här finns åtminstone tio band som spelar regelbundet. Under de senaste tre månaderna har jag hört de flesta och faktiskt spelat med i några av dem. Som överallt i jazzvärlden är musikerna mycket vänliga i Göteborg och jag tycker att den musikaliska nivån är hög och att repertoaren är omväxlande och intressant. … Hemma är intresset för jazz litet bland ungdomarna och trots att Belfast är en lika stor stad som Göteborg finns bara tre tradjazzband som spelar för små, medelålders auditorier. (Irländske klarinettisten Trevor Foster i artikeln ”En besökares intryck av tradjazzen i Gbg”, övers. av Maria Hinnerson. Foster bodde ett halvår i Göteborg och arbetade på BP:s raffinaderi) 25 år sedan De flesta människor har en alldeles galen uppfattning om jazz. På något sätt har det slunkit in i uppslagsböckerna, att jazz innebar en massa högljutt oväsen och disharmoniska toner, någonting som till och med skulle vara skadligt för öronen. Jazzmusik skall spelas sweet, mjukt och med massor av rytm. När man har armarna fulla med rytm och ger melodin en massa swing, då kan man tala om jazz. (Ur ”Mr Jelly Lord”, Jelly Roll Morton intervjuad av Alan Lomax, övers. Tord Jerndal) 7 10-årsjubileum för Alingsås Jazzfestival! Grattis till jubiléet Hans Zakrisson (bilden ovan), ordförande i Alingsås Jazzsällskap och arrangör för ännu en fin festival. Ni har t o m vädret på er sida. Solsken som vanligt. Visserligen var det förra året vitsippor som blommade efter vägen vid resan och i år var det snö bitvis. Jag har skrivit om den här festivalen flera år tidigare, men eftersom det är jubiléum får det bli en gång till. Dessutom gick det rykten om att festivalen skulle läggas ner, men nu är hotellet bokat för en ny omgång nästa år. Den 8 – 10 april och rummen är redan slutbokade. De som kom med sena tåg blev utan. Tala om populär festival! Jag bokade in mig och sa, att jag kommer om jag lever, annars ringer jag återbud. Bäst att vara på den säkra sidan. Medverkande band var: T J Johnson & His Band, England, Magnolia Jazzband, Norge, Red Hot Four + Two, Danmark, Classic Jazz Quartet, Swingsters och Spunk Funk (ett ungdomsband som spelade för barn i en park), Stockholm, Second Line Jazzband, Mystos Hot Lips, Red Wing Band, Gota River Jazzmen, Tubatrion med Kenneth Arnström och Anders Winald, Göteborg. Det startade i ett tält för en bostadsutställning på Torget på fredagseftermiddagen. Där spelade Hans Zakrisson trombon, Olof Skoog tenorsax, Björn Ingelstam trumpet och komp. Det blev en riktigt bra konsert, som fick avnjutas stående. Mest fastnade jag för ett riktigt rivigt samspel mellan Olof och Björn i Ice Cream. Kvällen började efter paraden för min del med Second Line, som alltid spelsugna och på alerten. Lily of The Valley, The Old Rugged Cross, Caldonia, Saratoga Shout m fl hördes. Dessutom en ganska ny låt av Niklas Carlsson, Monday Morning Blues. Det är så skönt när väckarklockan ringer kl 6.20 på måndagmorgonen, sa Niklas. Undrar det jag - men det var sting i låten så kanske. Niklas, Olof, Jesper, Anders, Per och Johan – jag hade gärna hört er andra konsert också! T J Johnson var nästa band. Där medverkar förutom T J på piano och sång den utmärkte altsaxofonisten och klarinettisten Adrian Cox. Jag har hört dem tidigare både i Alingsås och Göteborg. Alltid lika bra. Den här gången var det ett nytt komp, Robert Rickenberg bas och BuBu trummor. BuBu kommer från Rom men bor numera i England. Han presterade ett antal fina solon och även basisten var bra. Det här var mitt och jag tror många andras favoritband vid festivalen. De är skickliga instrumentalister och har en bra och omväxlande repertoar från New Orleans, R & B, boogie och rock till gamla schlager som en uppjazzad Good Night Irene. Och flitiga är de - aldrig några longörer, bara rakt på nästa låt. T J 8 sjunger bra och Adrian sjunger också ibland och bidrar med handklappningar och gott humör. Jag hörde tre konserter, fredag, lördag och söndag och vid de två sista var det stående ovationer och stort bifall. Exempel på vad som spelades: Kansas City Blues, Alexanders Ragtime Band, Georgia on My Mind, I´ll Fly Away, South of The Border, Let The Good Times Roll, Beale Street Blues, Where or When, The Old Rugged Cross, On The Road Again, Just A Closer Walk, St Philip Street Break Down m fl. Bra omväxling eller hur? På lördagen kom Björn Ingelstam och blev inviterad att sitta in I ett par låtar och det gick alldeles utmärkt. Magnolia har vi också hört många gånger – här var det inte riktigt ordinarie sättning. Nya namn på bas och banjo: Börre Frydenlund banjo och sång och Jan Kristiansen bas. Annars som vanligt: Anders Björnstad trumpet, Gunnar Gotaas trombon (bildade bandet 1972), Georg Michael Reiss klarinett och altsax och Håkon Gjesvik piano. Jag har mest fäst mig vid Georg och Håkon. Håkon är en suverän pianist och hans vackra bugningar, när han tackar för applåderna gör ingen efter. Georg är en fin instrumentalist och sköter också presentationerna. För övrigt är naturligtvis alla i bandet bra. Banjoisten sjöng en hel del här bl a Give Me Five Minutes More. Jag lyssnade på två konserter men tyckte inte att jag ”tände på alla cylindrar” och inte bandet heller! Vi var flera som tyckte att det kanske var lite tamare än vanligt. Men OK bra men inte lika bra som vi är bortskämda med. Vad spelades? Tingaling, When I Grow Too Old To Dream, My Man, Down in Honkey Tonk Town, I´m Nobodys Baby, S´wonderful var några exempel. Fredagkvällen avslutades med ett suveränt jam. Olof Skoog, Björn Ingelstam, Adrian Cox och Klas Lindquist blev en utsökt blåssektion och med T J Johnson vid pianot, Göran Lind bas och Johan Horner (Second Line) vid trummorna. Håkon Gjesvik avlöste T J, Niklas och Anders Wasén kom in och även Börre Frydenlund och några till. Björn sjöng skönt i Sweet Lorraine. Shine, Someday You´ll Be Sorry och en mängd andra låtar fick vi under en timme njuta av. Kl 1.30 var det slut. Kl 2.00 låg jag i min säng och löste lite korsord. Man måste ju gå ner i varv efter jazzrytmerna. 9 Lördagen inleddes med ett besök i Christinae Kyrka för att lyssna till Gota River Jazzmen. Det bandet ser också annorlunda ut. Sverker Nyström har slutat och avlösts av Anders Alm på klarinett. Här fick vi också höra honom sjunga ett par av de gamla ”kyrkoklassikerna”. Ingemar Wågerman finns kvar på piano tack och lov. Esbjörn Olsson trumpet, Ulf Darinder trombon, Göran Möller banjo, Karl Åke Kronqvist bas och Lars Gunnar Röök trummor är sättningen i övrigt. En behaglig inledning på dagen, som sedan fortsatte med parad från Järtas Park tillbaka till hotellet. Red Hot Four + Two från Danmark var dagens första. Ett trevligt band från Silkeborg i Danmark, där man också har en festival. Ordinarie sättning är Steffen Juul Hansen klarinett och altsax, Ib Haagen banjo och sång, Torben Nickelsen bas och Lars Meidal trummor. Här hade man lagt till Finn Burich trombon och Niels Erichsen piano. Bra spel och mycket sång av banjoisten, bl a imiterade han en trombon mycket skickligt. Men det behövdes ju egentligen inte här. You´re Driving Me Crazy, Gypsy med en varm skön ton i altsaxen, Ciribiribin, My Blue Heaven var något av repertoaren. De hade också en konsert på söndagen som inleddes med psalmen Bred Dina Vida Vingar. Vi fick också höra den gamla sköna Into Each Life Some Rain Must Fall, som The Ink Spots sjöng en gång. 10 Mystos Hot Lips lyssnade jag på en stund för att få höra Björn Ingelstam. Det var ett ganska ungt garde med Björn Cedergren sopransax, tenorsax och klarinett, Jan Karlsson bas och Fredrik Hamrå trummor. Pider Åvall på trombon och sång och Olle Wasén är gamla välkända namn. Bourbon Street Parade, When My Dreamboat Comes Home, Avalon och något mer hann jag höra. Dags för Swingsters med Christer “Cacka” Ekhé, kornett m m, Bob Mc Allister trombon, steel pans och sång, Tord Larsson klarinett och sax, Göran Schultz piano och sång, Nils ”Kulan” Rehman bas och sång och Krister Ohlsson trummor. Christer Wijkström var inte med – han satt fast någonstans på grund av flyget. Pink Champagne bjöds vi på i en skön tappning med sång och bra spel av Göran Schultz. Tishomingo Blues och Who´s Sorry Now med sång av Kulan, Swing Easy och African Market Place var en del av vad som framfördes. Det är ju lite speciella rytmer och klanger med steel pans i vissa låtar och svängigt pianospel av Göran. Krister tycker jag är vår bästa New Orleanstrummis och Tord Larsson skön på klarinett och sax. Jag satt och tittade på hans sax. Det var något som glänste så vackert. Jag frågade efteråt och det visade sig vara små fåglar, som Tord själv klistrat dit. Red Wing Band, Göteborg, står det i programmet, men Hans Zakrisson trombon och EvaKarin Andersson är Alingsåsbor i alla fall. Sverker Nyström klarinett ingår numera i bandet – inget dåligt ”kap”. Sune Linder piano, Hans Jörgensen banjo, Leif Melldahl bas och Lennart Carlsson trummor är de övriga. Men här har vi festivalens enda bakslag. Sköne klarinettisten och tenoristen Brian Carrick skulle ha varit med, men han satt ”influgen” i New Orleans. Vi fick höra honom svagt via telefon en liten stund. Nå ja, det gick bra i alla fall med Sverker och dessutom blev det ett inhopp av Adrian Cox. Jättebra! Girl of My Dreams med sång av Sverker, You´r The One I Care For och This Love of Mine med sång av Eva-Karin, Eh Las Bas med altsaxsolo av Adrian och sång av Hans, Brahms Vaggsång, inledd med vackert pianospel i ”rätt stil” och sedan uppjazzad med sång av Eva-Karin. Burgundy Street Blues med Sverker och Adrian på klarinett tillsammans var en tröst för att Brian inte kom. En fin konsert. 11 Nu är det två spännande grupper kvar, något av det bästa – orkar ni läsa mer? I så fall Tubatrion + Kenneth Arnström och Anders Winald, den härligt och mjukt skönt svängige Göteborgstrummisen. Han spelar gärna med vispar och har en härlig svikt i hela kroppen. Bert Slättung är också rolig att höra med sin lilla ”nätta” bastuba eller rättare sagt sousafon och sina humoristiska kommentarer. Lars Elf spelar fin sax och klarinett och Dag Söderberg banjo. Och inte blev det ju sämre av att Kenneth hade anslutit. Bert inledde med sång i Rosetta, Avalon med Kenneth på tenor, Do You Know What It Means, Kenneth klarinett, Just A Closer Walk med Kenneth på klarinett och Lars Elf altsax. Careless Love på två tenorer och sång av Bert m m. Det här blev ett av favoritbanden. Gross banjo och Göran Lind bas. Fint komp! Göran är en utmärkt basist, som vi har hört i Kustbandet i många år. Numera spelar han bl a också med Stockholm Swing All Stars, det superba bandet med idel unga skickliga musiker. Royal Garden Blues, I Wan´t A Little Girl, Please med rolig sång av Jesse på svenska, Tiger Rag, Lady Be Good, I´ve Got Rhythm m m bjöds vi på. Även det här en mycket bra konsert. Ja, nu har jag för rättvisans skull presenterat alla band. Jag hoppas ni som var där känner igen er någorlunda. w Lördagkvällen slutade utan jam – men det var ganska bra, eftersom sista bandet var T J Johnson som spelade till 0.30 och man var helt nöjd att gå in till rummet med deras sköna toner i minnet. Söndagen bjöd på två konserter, T J Johnson och Red Hot Four. Och som jag redan sagt stående ovationer och hög stämning vid T J:s konsert. Bara hemresan kvar. Tack och adjö Alingsås för en bra festival. Jag hoppas vi ses nästa år. Barbro Matsson Och nu kommer nästa: Classic Jazz Quartet, Stockholm med Klas Lindquist altsax och klarinett, Jens Lindgren trombon och sång, Holger Barbro är redaktör för vår pressgranne Jazzpulsen som f ö med sin nya, fräcka design får oss gröna av avund. Snyggt jobbat, 08:or! 12 Buddy Bolden - New Orleanslegendar med tragiskt slut... Buddy Bolden var den förste – och under många år den mest extravagante - jazz legenden, en man, som kunde inta obeskrivliga mängder sprit, umgås med en mångfald kvinnor och spela en för den tiden brilliant, utvecklande musik. Under en kort tid i början av 1900-talet utropades han till ”New Orleans trumpetkung”. Som sådan sades han av många ”classic jazzmen” av senare årgångar vara deras mentor och bäste kompis och stamfader till den klassiska New Orleans trumpetstilen. Allt detta kunde delvis ske för att Buddy Bolden försvann från scenen drygt tio är före det att någon jazz spelades in, så det är den enes ord mot den andres. Författaren Don Marquis fastställde för cirka ett decennium sedan den mer prosaiska men lika fascinerande sanningen om allt detta. Buddy Bolden växte upp i de svarta kvarteren i New Orleans och tog till sig den atmosfärens tuffare, mera hänsynslösa stil och inställning till musiken än vad kreoler som Bechet, Tio och Morton, som kombinerade synkoperade rytmer med mera raffinerade och komplicerade arrangemang, gjorde. Som tonåring lärde sig Buddy Bolden spela kornett och började spela i band i början av 1890-talet. År 1895 hade han bildat sitt eget band genom att överta gitarristen Charlie Galloways grupp och spelade i danshallar, vid picnics och på privata fester. Vid sekelskiftet hade Buddy Bolden uppnått en prominens, som var ovanlig för ledare av små band, tack vare hans klara, klingande ton och hans behandling av ”blue” fraser och noter i dåtidens repertoar plus hans odiskutabla ”showmanship”. 13 De följande fem åren var glansfulla; han var heltid smusiker (vilket var ovanligt i New Orleans vid den tiden) och han var ett dragplåster på salooner, danshak, utomhus picnics i parker kring New Orleans och vid de sporadiska parader, som hans band deltog i. Hans spelstil innebar troligen inte någon sann improvisation; mer troligt är att bandets sätt att spela jigs, rags och kadriljer var för att förhöja dess rytmik och klangfärg och för att ge plats åt enstaka melodiska förskönanden. Buddy Boldens excentriska uppträdande, som gränsade till våldsamheter ledde till att han arreste¬rades, på Labor Day 1906, för farlig mentalstörning - möjligen intensifierad av hans hejdlösa drickande. På familjens inrådan togs han ett år senare in på mentalsjukhus i Jackson, Mississippi där han kvarlevde till sin död 1931. (Fri ”översättning” från The Encyclopedia of Jazz & Blues skriven av Keith Shadwick.) 14 Aktuella föreningsaktiviteter Jazz- och räkkryssning med m/s Poseidon 24.8 Västerhavet Jazzkryssningar Frederikshavn (i samarbete med Stena) 8.9 13.10 17.11 8.12 Swingbrothers New Red Wing Band Instant Swing Tina Rahm Quintet Slottsskogsteatern (i samarbete med Kulturförvaltningen) 6.7 13.7 20.7 27.7 3.8 Foggy Bottom Classic Jazz Band Tant Bertas Jasskapell Swingx New Red Wing Band Sir Bourbon Dixieland Band Jazzkryssningar Kiel (i samarbete med Stena) 23.9 Second Line Jazzband 28.10 Peoria Jazzband 18.11 Festkryss med SKOOGS (riksfinalvinnare 2009), Cave Stompers (Sthlm) samt jamband 25.11 Max Lagers New Orleans Stompers 9.12 Sir Bourbon Dixieland Band Restaurang Kapellet 15/9 Höstpremiär Aktuell info hittar du på http://www.classicjazzgoteborg.se 15 CHRIS BARBER BIG BAND SÖNDAG DEN 10 OKTOBER FIRAR VI CHRIS BARBER 80 ÅR PÅ KONSERTHUSET tillsammans med THE BOARD BAND www.theboardband.se 16 Leifs skivtips 2/10 Detta skivtips tänkte jag ägna enbart åt basister, huvudsakligen amerikanska sådana med några få undantag. Svenska basister får jag fundera över till ett senare skivtips. Som vanligt kommer artisterna i alfabetisk ordning och därför börjar jag med den danske basisten Jesper Bodilsen ((1970-) och hans trio med skivan ”Mi ritorni in mente”. Fritt översatt betyder detta ungefär: ”Du återkommer i mitt minne”. Jag tyder skivmärket till Sundance STUCD 03182. Nästa artist, Ray Brown (1926-2002), är en veteran från tidigare skivtips men tål att plockas fram igen. Förra gången tipsade jag om CD:n ”Bass Hit”, Verve MVG 8022, en av mina absoluta favoriter. Ray Brown har gjort flera mycket bra skivor bl. a. ”Don’t Forget The Blues” med The Ray Brown All Stars på Concord CCD-4293. Ron Carter (1937-) är en basist som spelat mycket med Miles Davis. På denna CD ”Standard Bearers” får vi höra honom i helt andra sammanhang bl. a. i sättningar från duo till oktett. Skivmärke Original Jazz Classics Milestones OJCCD-6010-2. Paul Chambers (1935-69) var också en annan av Miles Davis’ favoritbasister som dessutom spelade mycket med John Coltrane. På denna CD spelar han däremot bl. a. med Donald Byrd, Wynton Kelly och Cannonball Adderly. Skivan heter bara ”Paul Chambers Stars” Jazz View COD 014. Vem kommer inte ihåg ”Big Noise from Winnetka” med basisten Bob Haggart (1914-98) och trummisen Ray Bauduc. Denna underbara inspelning finns med på en CD med Bob Crosby’s Bob Cats, Volume One 1937-38. Skivmärke Swaggie CD 501. 1995 dök det upp en fantastisk CD med den nya basiststjärnan Christian McBride (1972-). CD:n heter ”gettin’ to it”, Verve 523 989-2. Bl. a. kan man höra Neal Hefti’s ”Splanky” spelas av en trio basister från tre olika epoker nämligen Ray Brown, Christian McBride och Milt Hinton. 17 Man får absolut inte glömma bort Charles Mingus (1922-70) när man tänker på basister. Ett exempel på hur han lät kan man höra på CD:n ”Mingus Three” från 1957. Skivmärke Roulette 7243 6 571 55 2 5. Den gamle Sverigebekantingen Red Mitchell (1927-79) kan man höra på en CD med inspelningar från åren 195659 tillsammans med flera av den tidens ”modernister”. Skivmärke Giants of Jazz CD 53266. Giganternas gigant, vem är det? Naturligtvis dansken Nils-Henning Örsted Pedersen (1946-2005). Han har gjort massor av inspelningar efter det att han debuterade som 16-åring. Jag har valt en CD från 1996 där han bl. a. spelar med Ulf Wakenius, Johnny Griffin och Lisa Nilsson. CD:n heter ”Those who were”, Verve CD 533232-2. Jag tänkte avsluta detta skivtips med basisten och cellisten Oscar Pettiford (192260) som märkligt nog också slutade sina dagar i Danmark. CD:n heter bara ”Oscar Pettiford”, Bethlehem BET 6017-2. Leif Wockatz Down By the Riverside - Den traditionella jazzen i Göteborg med omnejd Försäljningen av boken har glädjande nog gått bra c:a 2/3 av upplagan är såld. En del kompletteringar och rättelser har kommit, och jag hoppas kunna publicera dessa i nästa nummer av Jazzbladet. Men det finns säkert fler fel och luckor och jag tar gärna emot rättelser och tillägg till [email protected] eller till Klova Backe 5, 475 42 HÖNÖ, tel 031-96 53 38. Det går fortfarande att beställa boken på samma adress. Pris 300:- + porto 39:Ingemar Wågerman 18 Jazztävlingen – to be or to be revised? Den av FCJG årligen arrangerade jazztävlingen avhölls i år för tionde gången. Tävlingen har hitintillls varit öppen för ”amatörband” med klassisk jazzinriktning, dvs band som spelar jazz med stil och ursprung äldre än 50 år. Uttagningstävlingar eller om man så vill grundomgångar sker på 3 orter. I Göteborg på anrika jazzklubben Nefertiti. I Stockholm arrangeras uttagningstävlingarna av Föreningen Klassisk Jazz (f.d. Föreningen Tradjazzens Vänner) och i Skåne, där arrangör är Föreningen Jazz på Österlen. Riksfinalerna har hitintills avgjorts i ädel kamp på Stenas Tysklandsfärja mellan regionsvinnarna. Tävlingen har över tiden blivit ett mycket uppskattat och välbesökt arrangemang där såväl föreningarnas medlemmar som icke medlemmar kunnat njuta av god klassisk jazz. Stort tack till STENA LINE, vår huvudsponsor, som gör det möjligt för oss att genomföra Jazztävlingen i dess nuvarande form! Finalen 2010 gick mellan tre band, Dixieland Rednecks, bluesbandet Karavan och Leo Lindbergs trio. Tre band med helt olika stilarter, men som ändå går in under definitionen – Klassisk jazz. Detta faktum gör det inte lätt för varken publik eller jury att göra en rättvis och korrekt bedömning av de tävlande banden. Lite som att jämföra äpplen och bananer. Därmed vill vi på intet vis ta glorian av segrande band, Leo Lindbergs Trio, som var mycket värdiga vinnare och som vann både juryns och publikens gillande. – men, hur skall framtidens tävlingar genomföras? Vi måste kanske utveckla nya bedömningsgrunder som ger möjlighet för band med samma musikaliska grund och stil att jämföras. Kanske måste begreppet ”klassisk jazz” omdefinieras? Vi har, som avhandlats i förra numret av Jazzbladet, mycket tydligt fastställda regler för hur segrande band utses vid uttagningstävlingarna, regionsfinalen och riksfinalen. Detta regelverk finns på föreningens hemsida. Förslag och synpunkter för eventuell framtida revidering kan sändas till föreningens mailadress: [email protected] 19 Vi i styrelsen för FCJG är igång med planeringen av 2011 års jazztävling där vi redan nu vet att det kommer att ske en del förändringar. Vi hoppas bl.a.kunna utvidga tävlingen och få med band från Danmark. Vi vill med detta öppna upp jazzbladets debatt- och idéforum och hoppas att Ni inkommer med förslag, idéer, synpunkter på temat Morgondagens Jazztävling. Styrelsen It Don’t Mean A Thing If It Ain’t Got That Swing! Duke Ellington 20 Rapporter från Göteborgs Jazzfestival 2010 Några intryck från årets jazzfestival ut ett rullstolsperspektiv Årets jazzfestival innebar två nyheter. Den första och största var självfallet tidpunkten. Jag vet inte vad skiftet fick för betydelse från publik synpunkt men nog verkade inte trängseln vara lika stor som tidigare år. Den andra nyheten för mig personligen var att uppleva festivalen ur rullstolsperspektiv. Den säkraste anläggningen var självfallet Park med sina två scener. I Bankettsalen fick jag avlyssna det bästa och näst bästa framträdandet och för båda stod Second Line. Det är fantastiskt hur orkestern utvecklas för varje gång man hör dem. Det gäller i synnerhet vid livekonserter. Både fredagen och framför allt lördagen räddades av detta sammansvetsade band. När Adrian Cox dessutom spelade med var upplevelsen total. På fredagen spelade också Christer Fellers New Orleans Stompers från Stockholm. Det framgick ganska snart att fråga var om ett hopplock av erfarna musiker. Skillanden blev därför stor vid jämförelse med Second Line som uppträtt omedelbart innan. De individuella prestationerna var över lag bra. Jag har dock svårt att förstå varför Otto Sörman anses vara en av de bästa basisterna i New Orleans-genren. Kenneth Arnström misslyckas aldrig. Han låter inte sig lik vid något speltillfälle. Spelet är kraftfullt och hans idérikedom synes vara outtömlig. Jesse Lindgren var också till sin fördel denna kväll. Framför allt imponerades jag av hans följsamma och trevliga trombonespel. På lördagen hade jag tänkt att lyssna på mina favoriter Jazzing Babies. Men se, det gick inte. Det gick inte att ta sig till scenen i nattklubben med rullstol. Det första steget upp på uteserveringen var också för högt för att komma upp på ett normalt sätt. Det blev till att avstå. På vägen upp mot Götaplatsen och Konserthuset mötte vi demonstrationen ”Tillgänglighet nu” och övervägde ett kort ögonblick att byta färdriktning. 21 På Konserthuset fungerade alla praktiska arrangemang. Sammy Rimingtons konsert var emellertid inte mycket att hurra för. En typisk en dag på jobbet spelning. Sammy lät som han gjort i 50 år och varken Ragnar Tretow eller Fredrik John fick tillräckligt utrymme.Jag tror skam till sägandes slumrade en stund. Efteråt hörde jag att jag inte varit ensam. Raskt över till Park och Second Line med Adrian Cox. Nog skrivet, festivalens höjdpunkt! Söndagen var avsatt för Skojarbacken. Det verkade inledningsvis svårt att komma in där också, men lokalen var full av vänliga funktionärer, personal och gäster så efter ett par minuter var vi på plats och kunde avnjuta en mycket trevlig konsert med Max Lagers. Med nuvarande sammansättning av bandet låter det mycket bra med fina soloprestationer, alltså hög klass. Ännu högre klass måste papperskvaliteten i deras låtlista hålla. Den verkar aldrig gå sönder. Sedan var det dags för Kroons Jassband. Ytterligare en mycket trevlig upplevelse. I det bandet hade Ragnar Tretow och Fredrik John det utrymme de förtjänar. Orkestern var mycket samspelt och kunde verkligen underhålla en publik. Kapellmästarens, Kalle Kronqvist, basspel i NOgenren var enastående Tommy Nilsson Kompletteringar från Bosse A Fylld av redaktörsambitioner gav jag mig ut på stan för att täcka festivalen i sin helhet - en svår uppgift för en driven journalist och en omöjlighet för en glad amatör! Den ambitiösa planen kom av sig redan på fredagen, som inleddes och som det skulle visa sig avslutades på Skojarbacken, där The New Red Wing Band gjorde sitt enda festivalframträdande. Dom var helt enkelt så bra att jag blev sittande där hela kvällen! Vilket gung, och vilken fullfjädrad scenpersonlighet Eva-Karin håller på att bli! Kompet gungar på bästa klassiska New Orleans-vis anfört av Lerums Sammy Penn, Lennart Carlsson. Sverker Nyströms inträde i orkesstern 22 är en förstärkning. Han håller George Lewis’ fana högt med sin glödande klarinett och blir allt bättre på altsax. Den här kvällen blev han påtagligt inspirerad av gästsolisten Adrian Cox’ närvaro. Kapellmästare Zakrisson spelar rättfram och jordnära New Orleans-trombone med Jim Robinson som tydlig förebild. Eva-Karin Andersson är en sångerska med en genuin känsla för idiomet och som sagt en härlig scennärvaro. En underbar musikupplevelse, med andra ord. Lördagen började med en kort stund i sällskap med Hot Swing of Poland. Djangomusik förstärkt med dragspel tekniskt briljant men på mig gjorde musiken ett mekaniskt intryck. Så var det dags för Vintage Jazz Big Band att inta scenen. Är det inte snart dags att K-märka denna institution i göteborgskt jazzliv, och särskilt då den oförbrännelige bandledaren, arrangören, trumpetaren, sångaren, showmannen Rolf Sundby? 23 WJBB framträder sparsamt, och det är därför länge sedan jag hade tillfälle att lyssna på dem live. Varje gång man hör bandet imponeras man av samspelet, de fyndiga arrangemangen (ofta av Rolf själv) och den breda repertoaren som sträcker sig från struttigt 20-tal till sofistikerad storbandsswing. Bandet har ju en uppsjö av duktiga solister, varför det inte finns plats att omnämna alla. Ett plus dock till de tre rörblåsarna som spelade ljuvlig klarinett-trio i Rolfs egen komposition ”Creole Clarinets”. Mississippi Seven har sina rötter i Norrtälje av alla ställen och spelar trivsam 20-talsmusik med en hel del originella nummer i repertoaren. Det är ju trots allt så att det finns en outtömlig repertoar med låtar som är minst lika bra som de vanliga käpphästarna och dessutom har fördelen av att inte vara utslitna. Plus i kanten för M7, således! Hans Brandgård spelade utmärkt swinginfluerad trombone och Lars Ireblads tuba var lättrörlig och svängig. Trevlig presentatör var trummisen Bertil Ekman. Årets kulturella inslag med Suzanne Brögger m fl fick klara sig utan min närvaro. Min kvasiintellektuella period hade jag i gymnasiet för mer än fyrtio år sedan och jag kände inte för att återfalla i detta beteende. Jag lyckades även denna gång missa Jazzin’ Babies, som enligt vad jag hört på skiva och enligt utsago från vanligtvis välunderrättat håll (dvs vännen Tommy Nilsson) är något i hästväg. Hoppas dom kommer igen nästa år! Sammanfattningsvis en bra festival - anmärkningsvärt är dock att de bästa framträdandena gjordes av åtminstone relativt lokala band., medan importerade storheter som Sammy Rimington gjorde ett blekt intryck. Dags att sluta med att gå över ån efter vatten, hrr festivalgeneraler? Bosse Alftenius 24 Jazzen har nått Skandiahamnen! Två medlemmar i Happy Jazzband under svåra förhållanden på piren! För andra året i rad servar Föreningen Classic Jazz de ankommande kryssningsfartygen till Göteborgs hamn med glad och svängig jazz. Gissa om det är populärt att vakna (ja, det är i ottan) till dessa toner, smyga ut på sin balkong, lägga armen om sin medpassagerare, vinka till musikerna och blicka ut över Götet. Vi som står nere på kajen blir som myror i sammanhanget. Vill man vinka tillbaka är det 90 graders bakåtböjning som gäller. Ingen el finns på kajen. Det betyder att de som behöver förstärkning får ta med elaggregat - allt för konsten! Idén till spelningarna kommer från vår förre ordförande Staffan Backman. Göteborgs hamn är vår beställare som för andra året i rad kommer tillbaka till oss med beställning av det uppskattade inslaget. Ansvarig för projektet sedan begynnelsen är Margo Smulders. 25 Sweet Six - nytt band med mogna ungdomar! Mästerlotsen Walter Addison en j-l på ragtimepiano! Detta band startades för att delta i jazztävlingen 2010. Deltagarna är också med i bl a Steamboat Stompers, Stolbandet och Tubakvartetten: Peter Browall, elektrisk stol Walter Addison, piano Dag Söderberg, banjo Bert Slättung, tuba Lars Elf, sax och klarinett Ralph Henriksson, trumpet. Bandets musik är en swingbetonad tradjazz. Det finns tre sångare i bandet. Kompet är kompakt och samspelt och ger god grund för utflykter. Namnet Sweet Six har givit upphov till spekulationer om medlemmarnas utseenden. Jazz är ”sweet and hot”. Inte var väl medlemmarna i Louis Armstrong’s Hot Five varmare än andra människor!? Ralph Henriksson 26 Framgångsrikt härnadståg i yttersta havsbandet! Fredagen den 4 juni var det dags för det årliga härnadståget i västerled – att efter farofylld seglats återerövra Lilla Rösö. Under konteramiral Stenebys erfarna befäl kunde målet intas utan några som helst förluster! Lokalbefolkningen visade sig vara vänligt sinnad – man hade t o m förberett gästabud till vår ära! Saftiga köttstycken grillades till perfektion av de konstförfarna urinnevånarna, och borden dignade under fat med de läckraste av havets frukter! Våra munnar vattnades efterhand som de ljuva grilldofterna spred sig över nejden. Den enda smolken i glädjebägaren var det faktum att man detta år uraktlåtit att införskaffa nödiga utskänkningstillstånd, varför vi var hänvisade till privata initiativ vad drycker beträffade. Som brukligt är hade eskadern medfört ett flertal ryktbara musikanter, detta mot bakgrund av att det vid tidigare liknande tillfällen förekommit dans i såväl tresom fyrtakt, och det gällde att vara förberedd för ett sådant scenario. För den s k moderna dansen svarade det välrenommerade kapellet Mysto’s Hot Lips, som förutom att de spelade en alldeles förträffligt fartfylld dansmusik förbluffade publiken med att kunna skryta med att ha flera medlemmar som ännu inte fyllt 50 år! Någon sådan ålderschock var det inte tal om beträffande den andra orkestern, som anfördes av den i trakten så världsberömde dragspelskungen Per-Axel ”Pax” Andrén. Bland hans charmerande Kultiskavaljerer fanns sådana namnkunniga herrar som visselkonstnären Erlandsson, föreningens ordförande emeritus Hultman och den lille men naggande gode banjoisten Söderberg. Aftonen förflöt under skämt och glam, som fortgick ända tills det blåstes till reträtt. Alla enades om att övningen genomförts på ett utmärkt sätt. I juni 2011 är det dags igen att trotsa elementen i bräckliga farkostar för att göra en ny landstigning. Väl mött då! 27 Ögonblicksbilder från Ö’a 4 juni 28 Ensam i bräcklig farkost alt Den gamle och havet - Utsikt från Stena Scandinavicas soldäck i Kiels hamn den 22 maj 2010