1. No category

Martin Blåvarg
Riskvägda kapitalkrav
– fungerar de?
Riskvägda kapitalkrav ger banker incitament att hantera sina risker och medför att bankers
kreditgivning styrs till de delar av ekonomin där de gör störst nytta. Med rätt regler och
uppföljning kan man säkerställa att kapitalkravet inte blir för lågt – och därmed inte behöva
använda bruttosoliditetskrav och andra icke riskbaserade krav, vilka styr banker mot ett
högre risktagande.
Handelsbankens småskriftsserie nr 30
Martin Blåvarg
Riskvägda kapitalkrav
– fungerar de?
Riskvägda kapitalkrav ger banker incitament att hantera sina risker och medför att bankers
kreditgivning styrs till de delar av ekonomin där de gör störst nytta. Med rätt regler och
uppföljning kan man säkerställa att kapitalkravet inte blir för lågt – och därmed inte behöva
använda bruttosoliditetskrav och andra icke riskbaserade krav, vilka styr banker mot ett
högre risktagande.
Oktober 2014
Handelsbankens småskriftsserie nr 30
1
Innehåll
Inledning...................................................................................... 4
IRK-systemet – hur fungerar det i Handelsbanken?...................... 7
Kontrollmekanismer som säkerställer konservativa
värden i IRK-systemet ............................................................... 12
IRK-regelverket ger begränsade förutsättningar för
egna modellval ..................................................................... 12
Godkännande........................................................................ 15
Validering............................................................................... 16
Jämförande studier av bankers riskvikter .................................. 20
Motiv till skillnader i riskvikter mellan banker.............................. 22
Bruttosoliditetskrav – alternativet till riskvägda kapitalkrav.......... 23
Sammanfattande kommentar..................................................... 28
2
Förord
Det nya kapitaltäckningsregelverk som utarbetades internationellt i början av
2000-talet under namnet Basel 2 var i många avseenden revolutionerande och det
uppfattades av såväl banker som regleringsmyndigheter överlag som något mycket
positivt. Det revolutionerande var framför allt att kapitaltäckningen för traditionell ut­
låning till företag och hushåll skulle börja beakta risktagandet i utlåningen på ett helt
nytt, mycket mer finfördelat, sätt än föregångaren Basel 1. Det som framför allt var
positivt var att genom den mer riskbaserade kapitaltäckningen så skulle den kapitalbuffert banker behövde hålla påverkas av den risk de faktiskt tog, vilket naturligtvis
är positivt för stabiliteten i banksystemet, eftersom ett högt risktagande skulle betyda
mer kapital. Och genom att kapitaltäckningskostnaden styr bankers finansieringskostnad för ett lån, så skulle den riskbaserade kapitaltäckningen medföra att krediter
med låg risk blev billigare och de med hög risk dyrare. Följden av detta blir en mer
effektiv allokering av kapital i samhället där investeringar som har låg risk i förhållande
till avkastningen blir enklare att genomföra med högre ekonomisk tillväxt som följd.
Strax efter att Basel 2 trätt ikraft 2007 inleddes dock den globala finansiella krisen
som vi fortfarande lever i sviterna av. Krisen visade på en rad brister i regleringen av
banker, som bland annat handlade om kapitaltäckningen för marknadsrisker, derivat
och värdepapperiseringar, samt brister i kvaliteten på det kapital som bankerna höll
som buffert mot sina risker. Trots att metoderna i Basel 2 för att mäta kreditrisker
gentemot vanliga företag och hushåll inte alls bidragit till den kris som uppstod, har
de i relativt stor omfattning dragits med i den kritik mot regleringen av banker som
följt efter krisen. Att de inte kan ha bidragit är ganska uppenbart med hänsyn till att
de nya reglerna nätt och jämnt trätt i kraft innan krisen inleddes och ingen bank kan
drastiskt ha förändrat sin kapitalisering på grund av dem. Och det finns inga välkända
exempel på att kapitaltäckningen av traditionella hushålls- och företagskrediter varit för
låg till följd av Basel 2, på ett sådant sätt att risktagandet blivit för stort i någon bank,
och att detta sedan lett till finansiella problem i banken.
Syftet med denna rapport är att på ett så enkelt sätt som möjligt försöka visa hur
den riskbaserade kapitaltäckningen av kreditrisker faktiskt fungerar och att det finns
alla möjligheter för tillsynsmyndigheter att följa upp och säkerställa att risken mäts på
ett väl fungerande sätt i kapitaltäckningsberäkningarna. Det rör sig inte om en ”svart
låda” där banker kan trolla fram fördelaktiga resultat genom kreativt modellbygge,
utan om förhållandevis enkla beräkningar av hur väl bankers interna bedömningar av
kreditrisken hos motparter avspeglar den faktiska risken för att motparten orsakar
banken kreditförluster. Rapporten tar också upp frågan om varför de riskbaserade
kapitalkraven är positiva för samhällsekonomin och varför införandet av icke risk­
baserade kapitaltäckningskrav, till exempel ett så kallat bruttosoliditetskrav, kan vara
skadliga för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Rapporten är inte en del av bankens formella finansiella information.
3
Inledning
Under de senaste åren har en ökad skepsis mot riskvägda kapitalkrav framkommit i
det internationella arbetet med att ta fram ett väl fungerande kapitaltäckningsregelverk. Basel 3, som i grunden bygger på en vidareutveckling av idén om riskvägda
kapitalkrav, är nu på väg att implementeras. Samtidigt har en vilja att komplettera
eller till och med ersätta de riskvägda kapitalkraven med ett bruttosoliditetskrav, som
inte beaktar kvalitén på de tillgångar banker har i sin balansräkning, kommit allt högre
upp på agendan. Basel 3 innehåller förslag om att införa ett bruttosoliditetskrav, men
detta är inte definitivt bestämt att vara ett bindande krav och implementeringen av
måttet ligger längre fram i tiden än de andra regeländringarna. Samtidigt har vissa
länder som Storbritannien och USA bestämt sig för att införa bindande brutto­
soliditetskrav.
Viljan att använda ett icke-riskbaserat mått istället för det riskvägda måttet som
Basel utvecklat verkar i stor utsträckning komma ifrån tre olika huvudsakliga invändningar. Den första är att bankerna genom Basel 2 gavs rätt att använda ”egna modeller” för att mäta sina kapitalkrav, och att detta skulle vara som att ”sätta bocken
som trädgårdsmästare”, det vill säga att det verkar osunt att bankerna själva ska få
bestämma hur deras kapitalkrav ska beräknas. Invändningen reflekterar en syn på
att bankerna i stor utsträckning genom sitt ”modellarbete” kan styra vilket kapitalkrav
de kommer att ställas inför. Den andra invändningen härrör från observationen att
kapitaltäckningsregelverket medför stora skillnader i riskvikter mellan banker, det vill
säga att vissa banker har en mycket lägre andel riskvägda tillgångar i förhållande till
tillgångarna som de redovisas i balansräkningen än andra. Denna skillnad skulle i sig
enligt denna invändning indikera att något är skumt med de riskvägda kapitalkraven,
eller att det finns någon form av orättvisa i hur regelverket tillämpats mellan olika
banker. Den tredje invändningen går ut på att riskvägda kapitalmått inte har visat
sig vara en bättre indikator på om en bank riskerar att gå omkull än icke-riskvägda
kapitalmått. Detta skulle då tala för att det kan vara bättre med bruttosoliditetskrav än
med riskvägda kapitalmått.
Ett problem med debatten om riskvägda kapitalmått är att det egentligen är ont
om argument eller studier som visar att de riskvägda kapitalmåtten inte fungerar,
åtminstone vad gäller de regler för kapitalkrav avseende kreditrisker som infördes
genom Basel II. Det är sällan någon lyfter fram ett konkret bankfallissemang där
en bidragande orsak varit att risken underskattats genom införandet av Basel IIregelverket för kreditrisker. Mycket av skepsisen verkar komma från att regelverket
är komplicerat, svårt att förstå och ännu svårare att utvärdera, särskilt för bedömare
som bara har tillgång till publik information om bankerna. Denna promemoria syftar
till att på ett så enkelt sätt som möjligt diskutera hur systemet för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker är uppbyggt i Handelsbanken, samt att visa att tillsynsmyndigheten kan ha god kontroll över att kapitalkravet inte underskattar risken. Dessutom
diskuteras varför det finns stora fördelar med riskbaserade kapitalkrav framför ett
4
icke riskbaserat bruttosoliditetskrav. Genom att fokusera på de viktigaste momenten
och ge konkreta sifferexempel, kan förhoppningsvis IRK-systemet1 bli något mer
begripligt av beskrivningen. Förhoppningsvis kan promemorian hjälpa till att bemöta
den skepsis som bygger på de två första invändningarna ovan, det vill säga att IRKsystemet gör att bankerna styr sitt kapitalkrav själva i alltför stor utsträckning, samt
att bara det faktum att riskvikter skiljer sig åt väsentligt visar att riskvägda kapitalkrav
bör ifrågasättas.
Den tredje invändningen, att riskvägda kapitalkrav inte visat sig vara en bättre
indikator på risken i en bank än ett bruttosoliditetskrav, är värd att reflektera över2.
Den bygger på ett antagande om att ett mål med kapitaltäckningsregelverket är att
den uppmätta kapitaltäckningen ska utgöra en signal om bankens stabilitet. Men det
har aldrig varit syftet med kapitaltäckningsregelverket.
Syftet med kapitaltäckningen är att det ska finnas en viss buffert av eget kapital
som skydd mot att stora förluster leder till att insättare och andra långivare, inklusive
skattebetalarna i vissa fall, förlorar sina utlånade pengar. Om alla banker hade samma
nivå på sin riskexponering borde en bättre kapitaliserad bank löpa mindre risk att gå
omkull. Men så är självklart inte fallet och det är just risken i tillgångarna som leder till
om banken får stora förluster eller inte. En bank kan välja att vara högt kapitaliserad
för att den vill visa att den har en stor buffert som kan täcka förluster och skydda långivarna. Men banken kan också välja att vara högt kapitaliserad för att den bedriver
en riskfylld verksamhet, vilket dess långivare inser och därför kräver en hög kapitalisering för att låna ut pengar till banken.
All erfarenhet visar att det är risken i tillgångsmassan som avgör om en bank
får problem eller inte. Det är svårt att se varför kapitaliseringen skulle vara en bra
indikator på risken i en bank, särskilt inte om den mäts med ett icke riskbaserat
bruttosoliditets­krav. Om kapitaltäckningen mäts med ett bruttosoliditetskrav är det
troligt att en bank med mycket lågrisktillgångar inte behöver ha så hög kapitalisering,
eftersom investerarna inte förväntar sig en lika hög kapitalisering för att finansiera
banken när risken i tillgångarna är låg. De studier som har visat att god kapitalisering
mätt med ett riskbaserat mått inte är en god indikator på låg risk för fallissemang
hos en bank har i första hand använt kapitalmått från Basel 13. Basel 1 regelverket
fångade inte upp de risker som orsakade bankproblem under den stora internationella finanskrisen. Exempel på exponeringar som inte riskvägdes på ett rimligt
sätt i Basel 1 var exponeringar mellan banker, värdepapperiseringar, kreditrisker i
handlade obligationer, derivat samt likviditetslinor till värdepapperiseringar. Riskväg1 IRK står för intern riskklassificering, och termen IRK-systemet används i denna PM som en benämning på
hela den uppsättning regler, beräkningsmetoder och praktisk tillämpning som ligger till grund för de internt
beräknade kapitalkrav för kreditrisker som infördes genom Basel 2.
2 Invändningen har bland annat diskuterats i ett uppmärksammat tal av Andrew Haldane (Executive Director
på Bank of England), The Dog and the Frisbee, August 2012.
3 Se till exempel Aikman et al, ”Taking uncertainity seriously: simplicity versus complexity in financial
regulation”, Financial Stability Paper No. 28, Bank of England, May 2014.
5
ningen fungerade således inte alls med hänsyn till detta, vilket till stor del åtgärdats
genom förändringar inom ramen för Basel II och III. Basel 1 reglerna var i själva verket
i princip ett bruttosoliditetsmått vad gäller krediter till hushåll och företag, som är de
områden där IRK-systemet framför allt har stor effekt, eftersom alla sådana krediter
riskviktades till 100 procent, så när som bostadskrediter som hade 50 procent riskvikt. Att utgå ifrån studier som använder Basel 1-kapitalkrav, och använda dessa som
argument mot riskvägning av exponeringar mot krediter till hushåll och företag är mot
denna bakgrund svårbegripligt.
Dessutom har många banker som fått problem och erhållit statligt stöd under
finanskrisen, och därmed betraktas som fallerade, inte uppvisat så stora förluster att
en stor del av kapitalet förbrukats. Det har i många fall varit så att förlusterna plötsligt
ökat och skapat osäkerhet, varför bankens finansiärer börjat dra sig tillbaka och
banken därför varit i behov av statligt stöd för att inte drabbas av akuta likviditetsproblem. I en sådan situation spelar det inte så stor roll hur stor kapitaliseringen är,
enbart det faktum att banken befinner sig på ett sluttande plan där förlusterna kan
växa till en obedömbar storlek, kan få banken på fall. Förtroendet för banken är i sig
så avgörande för bankens överlevnadsförmåga, att banker riskerar att få problem
och behöva räddas av staten, oavsett om den har finansiella problem som kommit
till uttryck i rapporterade siffror. Därutöver finns det gott om exempel på att värderingen av tillgångarna inte omprövas löpande på ett rättvisande sätt, med påföljd att
kapitaltäckningen inte motsvarar en korrekt värdering av ställningen i banken4. Mot
bakgrund av dessa argument är det svårt att se kapitaliseringens ”indikatorvärde”
som ett viktigt argument för att riskvägda kapitalkrav bör ifrågasättas.
Det bör inledningsvis betonas att diskussionen i denna promemoria tar sikte på
användningen av interna metoder för kapitalkravet för kreditrisker, inte marknadsrisker eller operativa risker. De interna metoderna inom dessa områden fungerar i
många avseenden på ett annat sätt än vad gäller kreditrisker, de har uppvisat större
problem under den senaste krisen (åtminstone metoderna för marknadsrisker) och
då Handelsbanken inte använder interna metoder inom dessa områden är det inte
relevant att beskriva dem här. Det är i detta sammanhang också värt att notera att
IRK-systemet används i första hand för den kreditgivning som sker till hushåll och
företag, och hur det fungerar har därför stor betydelse för hur väl bankerna lyckas
uppfylla den samhällsekonomiskt centrala uppgiften att försörja realekonomin med
krediter. Kapitalkravet för marknadsrisker täcker i första hand bankers tradingverksamhet, som normalt inte anses ha samma samhällsekonomiska betydelse.
Promemorian har följande struktur. Först beskrivs hur Handelsbanken tar fram
sina internt beräknade kapitalkrav. I nästa avsnitt diskuteras vilka kontrollmekanismer
4 Ett relativt färskt exempel på detta är nederländska SNS Reaal som hade en kärnkapitalrelation på 10,4
procent, högt över regleringskraven, vid den sista publika rapporteringen innan den nederländska staten
tog över banken 2013. Vid övertagandet förklarades att hela kapitalet var förbrukat, med påföljd att såväl
aktierna som de subordinerade lånen som utgjorde bankkoncernens kapitalbas exproprierades av staten.
6
som finns som säkerställer att kapitalkravet tar fram ett rimligt rättvisande mått på
risken i exponeringarna. I ett tredje avsnitt diskuteras de studier som gjorts avseende
skillnader i riskvikter från internationella myndigheter, vilket följs av en principiell
diskussion om varför det är rimligt att förvänta sig att riskvikter skiljer sig åt mellan
banker. Ett fjärde avsnitt behandlar de nackdelar som icke-riskbaserade kapitalkrav
har jämfört med de riskbaserade kapitalkraven. Promemorian avslutas med några
sammanfattande slutsatser.
IRK-systemet – hur fungerar det i Handelsbanken?
I debatten om hur bankers kapitalkrav bör utformas framstår det ofta som om de
interna riskklassificeringsmodellerna är som ”svarta lådor”, det vill säga modeller som
bankerna utformar efter eget godtycke och där det finns stort utrymme att få fram
de riskvikter som önskas. Detta är absolut inte fallet. IRK-systemet är omgärdat av
ett strikt och omfattande regelverk, som endast ger små möjligheter att göra egna
metodval och där det finns ett stort antal kontrollmekanismer som ska säkerställa att
riskparametrar inte underskattas. I sammanhanget kan man konstatera att begreppet ”interna modeller” som ofta används är missvisande, eftersom det antyder att
det handlar om riskmodeller med stora frihetsgrader som konstrueras internt inom
banken. Det rör sig egentligen inte om ”modeller” överhuvudtaget, utan om en förutbestämd matematisk formel, den så kallade Baselformeln, som använder sig av vissa
internt skattade riskparametrar för att beräkna ett kapitalkrav för en bank. Det IRKsystemet gör är att mäta dessa centrala riskparametrar utifrån bankens historiska
data, och sedan använda dessa parametrar i Baselformeln. I det följande beskrivs på
en övergripande nivå hur IRK-systemet fungerar i Handelsbanken.
Riskvägningen av utlåningen i IRK-systemet görs genom att tre riskparametrar
tas fram för varje kreditavtal. Dessa tre riskparametrar stoppas in i Baselformeln och
formeln beräknar ett kapitalkrav. De tre riskparametrarna är:
• Sannolikhet för fallissemang (PD), som anger hur stor sannolikheten är för att
mot­parten i kreditavtalet inte ska betala räntor och amorteringar i tid.
• Förlust vid fallissemang (LGD), som anger hur stor förlusten som andel av exponeringen kan förväntas bli för en motpart som har fallerat.
• Exponering vid fallissemang (EAD), som anger hur stor exponeringen kan förväntas
vara vid ett fallissemang hos motparten. För ett vanligt lån är EAD lånebeloppet,
men för exponeringar utanför balansräkningen som derivat, garantier och kredit­
löften behöver en förväntad exponering beräknas. EAD beräknas i de flesta fall som
en andel av en nominell exponering, där denna andel kallas konverteringsfaktor
(KF) och är en riskparameter som beräknas på liknande sätt som PD och LGD.
7
Utöver dessa tre centrala riskparametrar ingår även en löptidsfaktor (M) för varje
kreditavtal. Syftet med att beakta löptiden är att ta hänsyn till att det är svårare att
bedöma kreditrisken över en längre tidshorisont, så om banken binder upp sin exponering på en längre tidshorisont är risken högre än vid ett kort kreditavtal. Löptidsfaktorn är dock inte en parameter som utgör en statistisk skattning, den utgörs av
den faktiska återstående löptiden på kreditavtalet. Ett annat begrepp som dyker upp
i dessa sammanhang är begreppet Förväntad förlust (EL), som för en viss kredit­
exponering eller portfölj av krediter visar hur stor den statistiskt förväntade förlusten
är för exponeringen, utifrån IRK-systemets riskparametrar. EL beräknas som PD
gånger LGD gånger EAD.
IRK-systemet kan antingen tillämpas i en grundmetod eller i en avancerad metod.
I grundmetoden är enbart PD-värdena internt beräknade . De övriga parametrarna är
bestämda av regelverket och M-faktorn antas vara 2,5 år för alla exponeringar. I den
avancerade metoden används interna beräkningar för att även skatta LGD och EAD,
och M-faktorn tas fram individuellt för varje exponering.
Den följande beskrivningen och diskussionen koncentreras på hur Handelsbanken
arbetar med PD-värden när det gäller företagsexponeringar. Skälet till detta är flera.
För det första är syftet med beskrivningen att ge en pedagogisk och lättillgänglig
beskrivning av hur IRK-systemet fungerar, vilket gör det nödvändigt att begränsa
beskrivningen till de viktigaste beståndsdelarna.
För det andra utgör företagsexponeringar som beräknas med IRK-metoden 59
procent av Handelsbankens totala kapitalkrav. Hur dessa metoder fungerar är följaktligen det i särklass viktigaste vad gäller Handelsbankens kapitalkrav. Kapitalkravet
för privat­personsexponering är självklart också viktigt, och IRK-systemet bidrog till att
reducera detta kapitalkrav kraftigt. I Sverige har dock Finansinspektionen valt att
justera upp kapitalkravet för bolån, genom att införa ett golv på hur låga riskvikterna
kan bli. Golvet sattes först till 15 procent, men Finansinspektionen höjde det nyligen
till 25 procent. Riskviktsgolvet har inte i första hand motiverats med att risken för kreditförluster för bolån bedöms vara stor, snarare motiveras det av en oro för att en hög
skuldsättning i hushållssektorn gör hushållens konsumtion sårbar för chocker som till
exempel fallande bostadspriser eller stigande räntor. Golvet fungerar så att riskvikterna från IRK-systemet även fortsättningsvis ligger till grund för de rapporterade
kapitaltäckningsvärdena, men att Finansinspektionen lägger på ett extra kapitalkrav
inom ramen för pelare 2, som motsvarar skillnaden mellan golvnivån och de riskvikter
som beräknats enligt IRK-systemet. Med anledning av detta blir IRK-systemet vad gäller
privatpersoner mindre betydelsefullt för Handelsbankens totala kapitalkrav.
För det tredje är det PD-dimensionen som för Handelsbanken (och sannolikt för
de flesta andra banker också) haft störst påverkan på skillnaden i kapitalkrav mellan
Basel 2 och Basel 1. När Handelsbanken genom övergången från grundmetoden till
avancerad metod började beräkna även LGD och EAD med egna estimat blev den
sammantagna förändringen av kapitalkravet marginell (även om det naturligtvis kunde
8
bli avsevärda förändringar för enskilda kreditavtal, i såväl positiv som negativ riktning).
Det är också så att principerna för att uppskatta estimat utifrån historiska data i huvudsak är desamma för PD som för LGD och EAD.
Framtagandet och användningen av PD-värden kan sammanfattas i ett antal
steg. Grundidén är att mäta hur vanligt fallissemang varit historiskt samt att göra
några nödvändiga justeringar för att säkerställa att den historiska datan inte underskattar risken. Därefter används de justerade historiska fallissemangsandelarna som
PD-värden i Baselformeln. De olika stegen är:
1. Sortera in alla motparter i olika riskklasser.
2. Mäta hur vanligt förekommande fallissemang har varit historiskt i respektive
riskklass, det vill säga beräkna en historisk fallissemangsandel.
3. Beräkna statistiska säkerhetsmarginaler för att se till att PD-värdena blir
konservativa.
4. Eventuellt göra justeringar för att beakta var i konjunkturcykeln banken befinner
sig i förhållande till hur konjunkturen såg ut under den period som de historiska
data kommer ifrån.
5. De historiska PD-värdena, efter säkerhetsmarginaler och eventuell konjunktur­
justering, används sedan för alla motparter i respektive riskklass vid beräkningen
av kapitalkrav för varje kreditavtal utifrån den så kallade Baselformeln.
Dessa steg beskrivs vart och ett i det följande.
1. Riskklassificeringen. Handelsbankens riskklassificering av företagsmotparter
bygger på den interna rating som funnits i banken i mer än 30 år. Den interna
ratingen bygger på att varje motpart utvärderas i två dimensioner, risk för finansiella påfrestningar och finansiell motståndskraft. Ratingen görs av den person
på det lokala bankkontoret som är ansvarig för att bevilja en kredit och inkluderar
såväl kvantitativa data som kvalitativa bedömningar. I samband med beslut om en
kredit eller kreditlimit bedöms också ratingen i eventuella överordnade instanser i
kreditprocessen. Ratingen av motparten är dynamisk, så till vida att den omprövas
kontinuerligt i takt med att ny information tillkommer om motparten. Den interna
ratingen leder till att motparterna klassificeras i riskklasserna 1–9, där 1 är lägst
risk och 9 är högst. När ratingsystem används för kapitalkravsberäkningar finns
det generellt en ambition att de ska representera risken över en konjunkturcykel,
vilket brukar kallas ”through the cycle”. I praktiken är det i stort sett omöjligt att
utforma ratingsystem som ger en stabil rating över konjunkturcykeln och som
9
samtidigt fångar upp förändringar i risken hos en motpart. Det beror på att
försämringar hos motparten normalt kommer till uttryck i ekonomiska data som
till exempel försämrad intjäning eller fallande värden på företagets tillgångar. Det
är oftast mycket svårt att avgöra om sådana försämringar beror på normala konjunkturvariationer eller på att företaget upplever andra problem som långsiktigt
försämrar kreditvärdigheten. Ett ratingsystem som helt bortser från konjunkturvariation, och där ratingen ska representera en viss sannolikhet för fallissemang
oavsett var i konjunkturcykeln man befinner sig, brukar betecknas som ”point-intime”. Handelsbankens ratingsystem kan betecknas som ett mellanting mellan ett
”through-the-cycle”- och ett ”point-in-time”-system.
2. Mätning av historiska fallissemangsfrekvenser. Denna beräkning görs helt enkelt
genom att man mäter hur många motparter som fallerat i en given riskklass under
ett givet år. Genom att mätningen görs för ett stort antal år och genom att antalet
motparter i varje riskklass är relativt stort fås en statistiskt god skattning av den
historiska falissemangsfrekvensen. Handelsbanken har använt systemet för intern
rating under lång tid och därför finns möjligheten att använda långa tidsserier,
vilket är betydelsefullt för att få statistiskt acceptabla värden. Handelsbanken har
delat upp sina företagsmotparter i fyra grupper, där fallissemangsfrekvenserna
i respektive riskklass och grupp beräknas var och en för sig. Skälet till detta är
att fallissemangsfrekvenserna för respektive riskklass i de olika grupperna kan
förväntas skilja sig åt, och data har också bekräftat att så är fallet. Med andra ord,
riskklassificeringssystemets förmåga att uppskatta risken för fallissemang förbättras genom denna uppdelning. De fyra grupperna är Stora företag, Medelstora
företag, Fastighetsbolag och Bostadsrättsföreningar.
3. Beräkna statistiska säkerhetsmarginaler. När historiska data används för att uppskatta en riskparameter som ska användas framåtblickande finns det anledning
att beakta hur stor den statistiska osäkerheten är, med avseende på tillgången av
och kvalitén på historiska data. Till den historiska fallissemangsfrekvensen läggs
därför alltid en statistisk säkerhetsmarginal. Säkerhetsmarginalens storlek beror på
det antal observationer som finns tillgängliga, där ett lägre antal observationer ger
upphov till större säkerhetsmarginaler. Ytterligare säkerhetsmarginaler kan läggas
till om datamaterialet signalerar att fallissemangsfrekvensen beter sig på ett orimligt sätt och dess tillförlitlighet därför kan ifrågasättas. Ett exempel är om man observerar en lägre fallissemangsfrekvens i en dålig riskklass än vad man gör i högre
riskklasser. En bättre riskklass borde alltid ha en lägre fallissemangsfrekvens än
en sämre, det vill säga fallissemangsfrekvenserna bör kontinuerligt öka ju sämre
riskklassen är. Om data inte uppvisar detta mönster justerar Handelsbanken upp
PD-värdet för den sämre riskklassen med en säkerhetsmarginal som är så stor att
PD-värdet blir minst lika högt som för den riskklass som är ett steg bättre.
10
4. Genomföra konjunkturjusteringar. Tanken med de PD-värden som används för att
beräkna kapitalkravet i Baselformeln är att de ska representera den genomsnittliga förväntade fallissemangsfrekvensen över en konjunkturcykel. Skälet till detta
är att Baselformeln är utformad som en enkel kreditriskmodell, där det kapitalkrav
som formeln genererar för en kreditportfölj ska motsvara risken för att kapitalet
täcker förluster inom ett 99,9 procent konfidensintervall. Det vill säga, kapitalet får
riskera att vara otillräckligt bara ett år av 1000. Risken i en kreditportfölj varierar
naturligtvis över konjunkturcykeln. I Baselregelverket har man valt att låta denna
risk fångas upp av de statistiska egenskaperna hos Baselformeln, i stället för att
kräva att de ingående riskparametrarna ska variera över tiden. Om tidsserierna
var tillräckligt långa, omfattande flera konjunkturcykler, skulle någon konjunkturjustering av de historiskt uppmätta PD-värdena inte behövas. Tillgången till långa
tidsserier är dock ofta begränsad varför PD-värdena kan behöva justeras så att
de så långt möjligt motsvarar värdena över en genomsnittlig konjunkturcykel. Om
den historiska perioden innehåller fallissemangsfrekvenser som förväntas vara
lägre än det historiska genomsnittet behöver PD-värdena justeras upp och om
de omvänt kan förväntas vara högre så kan PD-värdena behöva justeras ned.
Handelsbanken har i detta sammanhang valt en konservativ ansats och justerar
aldrig ned PD-värdena under de PD-värden som historiskt uppmätts, med tillägg
för statistiska säkerhetsmarginaler.
5. Användning av de slutgiltiga PD-värdena för beräkning av kapitalkrav. De historiska PD-värdena, med tillägg för säkerhetsmarginaler och eventuell konjunkturjustering, används i Baselformeln för beräkning av kapitalkravet. I tabellen nedan
framgår de genomsnittliga PD-värdena per 2013 för respektive riskklass för
Handelsbankens företagsexponeringar inom avancerad metod, tillsammans med
de genomsnittliga värdena för övriga riskparametrar och med den genomsnittliga
riskvikt detta resulterar i för respektive riskklass.
11
Genomsnittliga riskparametrar och exponeringsvolym för Handelsbankens företags­
exponeringar inom avancerad metod, sammanvägning av de olika undergrupperna inom
företagsexponeringar, per den sista december 2013
Riskklass
Total exponering
(mkr)
Exponeringsviktat
PD %
Exponerings­
viktat LGD %
Genomsnittlig
riskvikt %
1
59 176
0,03
23
8,0
2
206 912
0,03
23
9,1
3
277 231
0,09
28
18,5
4
126 723
0,30
30
36,5
5
54 076
0,82
29
58,2
6
22 442
4,05
34
109,5
7
9 753
7,32
35
125,3
8
2 198
15,03
39
176,4
9
1 513
46,89
35
155,0
Kontrollmekanismer som säkerställer konservativa
värden i IRK-systemet
När regleringsmyndigheterna genom Basel 2-regelverket tillät bankerna att använda
egen data för att beräkna kapitalkrav var det självklart centralt att hitta metoder för
att säkerställa att bankerna inte missbrukar systemet. Det behövde säkerställas att
det inte är möjligt för bankerna att, utifrån historiska data, använda riskparametrar
som inte avspeglar risken i portföljen. Mängden kontrollmekanismer är stor och det
finns ett omfattande regelverk som måste följas vid utarbetande av IRK-systemet. Här
finns inte utrymme att redogöra för alla dessa aspekter, men det finns några delar
som är särskilt centrala och värda att lyfta fram.
IRK-regelverket ger begränsade förutsättningar för egna modellval
I debatten om kapitalkrav sägs ofta att IRK-systemet ger bankerna möjlighet att
använda egna modeller för beräkning av kapitalkraven. Så är det dock inte. Det bankerna fått är en möjlighet att använda interna data för att skatta vissa riskparametrar,
vilka sedan används i en standardiserad kreditriskmodell, den så kallade Baselformeln.
De val som behöver göras när man mäter fallissemangsfrekvenser och förlustgrader
är tydligt styrda i regelverket och har i de allra flesta fall obefintliga effekter på slut­
resultatet. De historiska fallissemang och förluster som en bank haft kommer att dyka
upp någonstans i dataunderlaget och därmed påverka de interna riskvikterna.
Ett problem som diskuterades utförligt inför implementeringen av Basel 2 var att
många banker saknade tillräckligt långa tidsserier av interna data. Dessutom hade
12
den period som föregick implementeringen varit förhållandevis gynnsam vad gäller
förluster i bankernas kreditportföljer. Till följd av den globala finanskrisen har detta
problem minskat avsevärt i betydelse, eftersom de flesta banker under krisen upplevt
ökade fallissemang och förluster. Det innebär att de IRK-portföljer som bankerna fick
godkända under framför allt 2007 och 2008 har utsatts för en verklighetsbaserad
stresstest.
I det följande redogörs för vilka valmöjligheter och frihetsgrader som faktiskt finns
i de olika stegen för att ta fram PD-värden.
1. Riskklassificeringen. Vid införandet av IRK-systemet behöver en bank bestämma
vilka typer av exponeringar som ska mätas som en portfölj och hur de olika
exponeringarna inom portföljen ska delas upp i olika riskklasser. Den grova
portföljuppdelningen är hårt reglerad i regelverkets så kallade Exponeringsklasser.
De huvudsakliga exponeringsklasserna för Handelsbanken är Företagsexponeringar, Institut (banker), Stater och Hushållsexponeringar, vilka i sin tur delas upp
i Privatpersoner och Små företag. Gränsdragningarna mellan dessa exponeringsklasser är viktig, eftersom olika varianter av Baselformeln används för olika
exponeringsklasser. Baselformeln antar vissa bestämda korrelationer mellan olika
exponeringar och korrelationerna är högre för Företag och Institut, men lägre
för Privatpersoner och Små företag. Detta innebär att ett givet PD-värde för en
exponering medför en högre riskvikt om den klassificeras som Företagsexponering
än om den klassificeras som Små företag. Den hårda styrningen i regelverket av
exponeringsklasserna gör att banker inte kunnat välja vilken exponeringsklass
som de olika exponeringarna ska tillhöra. Ett undantag är bostadsrättsföreningar,
där åtminstone en annan svensk bank klassificerar sina exponeringar som Hushållsexponeringar, medan Handelsbanken har en mer konservativ ansats och
klassificerar dessa som Företagsexponeringar.
Vad gäller riskklassificeringen inom respektive exponeringsklasser har varje
bank att välja hur riskklassificeringen ska gå till. Här har varje bank att bestämma
sig för hur de bäst kan skilja exponeringar med låg risk från de med hög risk
och att hitta ett sätt att gradera motparterna enligt en rangordning som är så
precis som möjlig. Handelsbanken hade som diskuterats ovan möjligheten att
använda den interna ratingstruktur som tillämpats under drygt tjugo år innan
IRK-systemet infördes för knappt tio år sen. De val som här görs kommer att
påverka bankens riskvikter, eftersom ett ratingsystem som är bättre på att skilja
låg risk från hög risk kommer att generera lägre riskvikter än ett ratingsystem
med sämre prediktionsförmåga. Att det funnits vissa valmöjligheter är inte i sig
negativt och det ger inte möjligheter till manipulation. Snarare ger det incitament
till banker att utforma ett ratingsystem som är så precist som möjligt och också
att ägna avsevärda resurser för att säkerställa att systemet kontinuerligt klassificerar risker på bästa sätt.
13
Det finns två förhållanden som minskar möjligheterna för banker att genom
egna val påverka riskvikterna. Det första är att banken inte kan ”klassificera
bort” fallissemang och förluster som återfinns i historiken, de kommer alltid att
påverka exponeringarna i någon del av portföljen. Det andra är att när dessa val
är gjorda så kommer den data som tillkommer år efter år att påverka riskvikterna ”out of sample”, dvs. inkommande data kan verifiera eller förkasta att
riskklassificeringen fungerar väl och att de uppmätta PD-värdena fortsätter att
vara representativa (se vidare avsnittet om validering). Om riskklassificeringen
inte fungerar väl eller fallissemangen ökar så kommer PD-värdena bli sämre
och sämre över tiden. När banken väl byggt upp sin riskklassificering kan den
inte ändras enkelt. Alla förändringar måste alltid granskas och godkännas av
tillsynsmyndigheten, som naturligtvis alltid kommer att vara observant på om
förändringarna görs på ett sätt som stärker riskklassificeringssystemet eller om
det finns andra motiv bakom förändringen.
2. Mätning av historiska fallissemangsfrekvenser. Vad gäller mätning av fallissemang
finns egentligen inga valmöjligheter när det gäller hur mätningen ska göras. Vad
som utgör ett fallissemang är tydligt definierat i regelverket. En exponering är
antingen fallerad om en motpart är mer än 90 dagar sen med betalning eller om
det finns andra tydliga tecken på att motparten inte kommer att kunna betala,
till exempel om motparten gått i konkurs eller förhandlingar om rekonstruktion
inletts. Trots det tydliga regelverket har det uppmärksammats att fallissemang
ibland mäts olika i Europa, till exempel att motparter som erhållit betalningslättnader inte setts som fallerade. Med hänsyn till regelverkets tydlighet är det ganska
märkligt att dessa skillnader finns, och Handelsbanken tillämpar det på ett strikt
sätt, där motparter med betalningsproblem senast blir registrerade som fallerade
när de är 90 dagar sena med betalningar, alternativt tidigare än så, om det finns
andra indikationer på betalningsproblem.
I övrigt finns vissa frihetsgrader vad gäller längden på tidsserierna som används.
Dessa begränsas oftast av hur långt tillbaka i tiden banken har tillgänglig data om
fallissemang och i vilken utsträckning historiska data om motpartsegenskaper
finns sparat. Ett minimikrav är att minst 5 års data ska finnas. När tillsynsmyndigheten granskar IRK-mätningarna är det självklart en fördel att ha så långa tidsserier som möjligt, eftersom långa tidsserier ökar den statistiska säkerheten. Om
tidsserien är kort kräver tillsynsmyndigheten att större statistiska säkerhetsmarginaler ska användas för att kompensera bristen på historiska data.
3. Beräkning av statistiska säkerhetsmarginaler. Regelverket är tydligt vad gäller
kravet på att statistiska säkerhetsmarginaler ska finnas. Kravet är dock inte så
specifikt vad gäller de metoder som ska tillämpas när säkerhetsmarginalerna
beräknas. Baselkommittén har dock gett en hel del vägledning när det gäl-
14
ler beräkningen av statistiska säkerhetsmarginaler. Varje tillsynsmyndighet har
också i sin godkännandeprocess kunnat styra de banker de ansvarar för så att
likvärdiga metoder tillämpas. Det är möjligt att vissa skillnader utvecklats mellan
länder, men det finns inga skäl varför banker inom ett land inte ska ha utsatts
för likvärdiga krav från tillsynsmyndigheten. Det är också viktigt att komma
ihåg att säkerhetsmarginaler bara kan medföra skillnader mellan banker i hur
konservativa de använda PD-värdena är i förhållande till de historiskt uppmätta
genomsnittsvärdena. PD-värdena efter att säkerhetsmarginaler lagts till kan
således bara bli högre.
4. Genomföra konjunkturjusteringar. Konjunkturjusteringar är möjligen det område där det finns mest frihetsgrader vad gäller bankernas metodval. Möjligheten att konjunkturjustera PD-värden definieras inte i regelverket. Syftet med
konjunktur­justeringen är som diskuterats ovan att säkerställa att de historiska
data som PD-värdena beräknas på är representativa för en konjunkturcykel.
När Handelsbanken utvecklade IRK-metoderna i mitten på 2000-talet innehöll
den tidsperiod där detaljerade data fanns för PD-mätningar enbart relativt
gynnsamma ekonomiska förutsättningar. Konjunkturen hade varit god under
lång tid och nedgången 2001–2003 var relativt lindrig vad avser såväl uppmätta
fallissemang i Handelsbanken som konkursfrekvensen i ekonomin i stort. Eftersom förhållandena varit gynnsamma gjordes relativt stora uppjusteringar av
PD-värdena, för att de inte skulle bli lägre än vad som kunde förväntas över en
genomsnittlig konjunkturcykel. Metodiken för konjunkturjusteringen beaktade
en mycket längre historik av förluster, som bland annat innefattade den extremt
allvarliga bankkrisen i Sverige under 1990-talet. Att en mycket allvarlig kris
beaktades vid beräkningen av PD-värdena säkerställde att PD-värdena blev
försiktigt beräknade.
Under finanskrisen upplevde de flesta utvecklade ekonomier en kraftig
konjunkturnedgång och ökade fallissemangsandelar. Som en följd av detta har
behovet av konjunkturjusteringar av PD-värdena till följd av en alltför positiv fallisemangshistorik minskat. I stället har diskussionen kommit att handla om konjunkturjusteringar som går åt andra hållet, det vill säga om PD-värden bör justeras
ned för att dataperioden som PD-värdena grundas på har blivit sämre än vad
som kan förväntas under en normal konjunkturcykel. Även om Handelsbanken
upplevde betydligt högre fallissemang och förluster under 2008–2010 än under
den senaste konjunkturnedgången 2001–2003, så har banken, i syfte att säkerställa att PD-värdena alltid ska vara konservativa, valt att inte vid något tillfälle
justera ned PD-värdena.
Banker lämnar normalt ingen eller mycket begränsad information om sin
konjunkturjustering, så det är svårt för externa intressenter att bedöma i vilken
utsträckning den påverkar försiktigheten i de internt beräknade riskvikterna. Detta
15
är sannolikt ett område där utrymme finns för såväl ökad transparens från bankernas sida som försök till en mer harmoniserad tillämpning från tillsynsmyndigheternas sida. I ett publikt fall har dock konjunkturjusteringen, tillsammans med
andra förhållanden, lett till att en nordisk banks riskvikter för företags­exponeringar
ifrågasatts av tillsynsmyndigheten. Den aktuella tillsynsmyndigheten angav i sin
beslutspromemoria avseende bedömningen av bankens riskvikter i företagsportföljen, att användningen av en Point-in-time metod jämfört med den Through-thecycle metod som den specifika banken använde, skulle höja riskvikterna med 8
procentenheter. Detta utgjorde en stor skillnad, då den genomsnittliga riskvikten
i den aktuella företagsportföljen var 26 procent (om inte fallissemang inkluderades i den genomsnittliga riskvikten). Även om man kan diskutera lämpligheten
i att använda ett renodlat Point-in-time mått kan man konstatera att hur man
konjunkturjusterar får stor betydelse. Åtta procentenheters ökning motsvarar ett
ökat kapitalkrav med 31 procent. Som jämförelse kan konstateras, att Handelsbankens genomsnittliga riskvikt på Företagsexponeringar också är 26 procent.
Handelsbanken har dock under de senaste 16 åren haft 0,05 procent i genomsnittlig kreditförlustnivå, att jämföra med den ovan nämnda banken som hade
0,31 procent under samma period.
5. Användning av de slutgiltiga PD-värdena för beräkning av kapitalkrav. Detta steg
innehåller självklart inga frihetsgrader för beräkningen av PD, i och med att de
framtagna parametrarna används direkt i Baselformeln.
Godkännande
Finansinspektionens process för att godkänna användningen av IRK-modeller är
mycket omfattande. Den innefattar inte bara själva riskklassificeringen, mätningen
av historiska data och hur data används för att få fram de riskparametrarna som
används i kapitalkravsberäkningen. Den omfattar även hur banken arbetar med
kreditbedömningen och den interna ratingen av motparter, hur banken tillförsäkrar
att ratingen sätts på ett konsistent sätt över hela organisationen samt de olika interna
kontroller som finns för att tillförsäkra ett väl fungerande IRK-system. Det senare
innefattar omfattande krav på internrevisionens granskning av IRK-processen samt
hur den årliga valideringen ska utföras.
Det finns inte anledning att gå in i detalj på alla stegen i denna omfattande process.
Men det kan konstateras att de resurser som läggs ner är mycket stora från såväl
Finansinspektionen som från banken och innefattar tusentals timmar. Processen är
långt ifrån sådan att banken presenterar ett förslag som Finansinspektionen sedan
godkänner, utan den innehåller en ingående och kontinuerlig granskning där banken
har att bevisa att bankens förhållningssätt är riktigt och att banken gör vägval som
säkerställer en så försiktig tillämpning av IRK-systemet som möjligt.
16
Validering
Valideringen är en av de viktigaste komponenterna vid säkerställandet av att IRKsystemet ger rättvisande riskvikter för beräkningen av kapitalkrav. Som beskrivningen
av framtagandet av PD-värden ovan visar är de möjligheter som finns för en bank att
optimera mätningen av de IRK-baserade kapitalkraven genom den svenska tillsynen
synnerligen begränsade. De valmöjligheter som trots allt finns, uppstår framför allt i ett
inledande skede, innan metoderna godkänns, till exempel när riskklassificeringen och
den interna ratingen utformas och när statistiska metoder för till exempel konjunktur­
justeringen bestäms. Som vid all användning av historiska data och statistiska
mätningar är det lättare att hitta rättvisande modeller ”in sample”, det vill säga när
man utformar modellen utifrån ett befintligt datamaterial. Det är alltid centralt att
testa dessa modeller ”out of sample”, eftersom det är först då man verkligen ser om
modellen fungerar som en tillförlitlig prediktion för framtiden. Valideringen är den
process under vilken banken kontinuerligt testar om det använda riskparametrarna
utgör en relevant uppskattning av den verkliga risken. Det är denna process som kan
ge tillsynsmyndigheten god kontroll över att IRK-systemet kontinuerligt faktiskt ger en
rättvisande bild av bankens kapitalbehov.
Även valideringen är en omfattande process som innehåller många steg och
statistiska tester, vilket inte finns utrymme att i detalj beskriva här. Utifrån exemplet
med PD-värden ovan kan man ändå visa att det rör sig om en i grunden enkel
process där man för varje grupp av exponeringar och för varje riskklass mäter hur
stor andel av motparterna som har fallerat under det senaste året. Sedan kontrolleras hur väl den uppmätta fallissemangsandelen svarar mot de förväntade
fallissemangsandelarna, så som de kommer till uttryck i PD-värdena. I tabellen
nedan visas de faktiska fallissemangsandelarna som uppmätts för varje riskklass
avseende samtliga motparter som tillhör Företagsexponeringar i Handelsbanken.
Tabellen visar dels utfallet från de två senaste valideringsåren 2012 och 2013 som
var konjunkturmässigt förhållandevis svaga år i de flesta av Handelsbankens hemmamarknader. Dels visas utfallet för 2009, som var det värsta året vad gäller kreditförluster för Handelsbanken sedan bankkrisen i början på 1990-talet. Konjunkturen
2009 var svag i samtliga Handelsbankens hemmamarknader med bland annat ett
femprocentigt fall i BNP i Sverige.
17
PD och fallissemang för motparter inom exponeringsklassen Företag (grund- och
avancerad metod), antalsviktade genomsnitt
RiskAntal
klass motparter
2013
Genom­
Förväntat Antal faktiska Antal faktiska Antal faktiska
snittligt PD
antal fallissemang fallissemang fallissemang
2013 fallissemang
2013
2012
2009
1
2 236
0,03
1
0
1
2
8 622
0,03
3
0
1
0
2
3
13 724
0,09
12
5
3
10
4
8 142
0,28
23
9
19
15
5
7 111
0,89
63
44
62
115
6
1 555
3,21
50
41
56
56
7
1 072
9,82
105
115
142
142
8
177
12,18
22
17
30
45
9
74
22,88
17
17
23
36
Genom att multiplicera antalet motparter i varje riskklass med det PD-värde som
används för respektive riskklass kan man se hur många motparter som utifrån IRKsystemet förväntas fallera under ett år i varje riskklass, vilket visas i tabellens fjärde
kolumn. Sedan visas hur många motparter som faktiskt har fallerat under 2013 och
2012 respektive det särskilt negativa året 2009. Antalet motparter per riskklass och
PD-nivåerna per riskklass har inte förändrats dramatiskt mellan åren, därför visas de
endast för det senaste året 2013. Tabellen visar att under 2013 är antalet motparter
som fallerat lägre än väntat för alla riskklasser utom riskklass 7. Under 2012 var antalet
motparter som fallerat större än väntat endast i de sämre riskklasserna 6 till 9, och det
är egentligen bara för riskklass 7 som utfallet avviker mer substantiellt från det förväntade värdet. Under krisåret 2009 avvek alla sämre riskklasser samt riskklass 5 negativt
från det förväntade värdet. Att utfallet under konjunkturmässigt svaga år är sämre än
vad PD-värdena indikerar är inte konstigt eftersom PD-värdena ska motsvara förväntade fallissemangsfrekvenser under en hel konjunkturcykel. Vad som är särskilt positivt
för Handelsbanken är att utfallen bekräftar att Handelsbankens ratingsystem fungerar
utmärkt vad gäller att sortera motparter med hög fallissemangsrisk. I de bra riskklasserna 1–4 är utfallet bättre än förväntat även under det värsta krisåret 2009. Och det
är här det stora antalet motparter återfinns, och det är här det är särskilt väsentligt att
riskklassificeringen fungerar.
Här presenteras endast PD-värden eftersom dessa har störst betydelse för riskvikterna. LGD- och KF-faktorerna valideras på liknande sätt som PD-värderna, där
utfallet avseende den senaste periodens fallissemang jämförs med de värden som
används för att beräkna riskvikterna. En skillnad vad gäller LGD-värdena är att de inte
ska representera genomsnittet över en konjunkturcykel, utan att de ska motsvara vad
som kan förväntas i en lågkonjunktur. Detta gör att det i första hand är i en lågkon-
18
junktursituation som de faktiska utfallen blir avgörande, och att den årliga uppföljningen av LGD ofta inte får samma betydelse, förutsatt att den inte avser en aktuell
lågkonjunktursituation.
Valideringsresultat visas än så länge bara i begränsad omfattning av banker i
deras pelare 3 rapporter, och informationen där den finns presenteras på relativt
övergripande nivå. Utifrån den information som finns kan dock vissa jämförelser mellan nordiska banker göras. I figurerna nedan visas några sådana jämförelser.
Jämförelse mellan förväntad förlust och faktiska kreditförluster för exponeringsklassen
Företag. Andelar av total exponering i exponeringsklassen.
0,40%
DNB 2011
0,35%
DNB 2013
Förväntad förlust (EL)
0,25%
Nordea 2008
Nordea 2009
SHB 2010
SHB 2009
SHB 2008
0,20%
Nordea 2010
DNB 2012
0,30%
SHB 2013
SHB 2011
Nordea 2011
Nordea 2012
Nordea 2013
0,15%
SHB 2012
0,10%
0,05%
0,00%
0,00%
0,10%
0,20%
0,30%
0,40%
0,50%
Kreditförluster
0,60%
0,70%
0,80%
0,90%
Figuren visar hur förväntade förluster (EL) som de uppmäts utifrån de värden som
används i IRK-metoden förhåller sig till de faktiska förluster banker uppvisat. EL beräknas genom att sannolikheten för fallissemang (PD) multipliceras med förlusten vid
fallissemang för varje exponeringsvärde (EAD), och att den förväntade förlusten för
hela kreditportföljen adderas upp på detta sätt. När observationerna i figuren ligger
till vänster om den diagonala linjen så är den förväntade förlusten för portföljen utifrån
parametrarna i kapitaltäckningsberäkningen högre än den faktiska kreditförlusten,
vilket indikerar att riskklassificeringen är konservativt utförd. De faktiska förlusterna
kan naturligtvis förväntas avvika från EL under vissa år, särskilt de som är konjunktur­
mässigt svaga då kreditförlusterna är högre än normalt. Men över lång tid bör EL
ligga i närheten av de genomsnittliga kreditförlusterna5. Urvalet av banker är bestämt
5 Egentligen bör EL ligga lite över de långsiktiga förlusterna eftersom LGD ska avse värdena under en
konjunkturnedgång, medan PD ska avse långsiktigt genomsnittliga värden. Om LGD under lågkonjunktur är
högre än de långsiktigt genomsnittliga LGD-värdena blir EL beräknade enligt regelverket teoretiskt lite större
än om helt förväntansriktiga LGD skulle användas.
19
av vilka banker som valt att visa dessa jämförelser i sina pelare 3-rapporter.
Vad gäller Företagsexponeringar har Handelsbankens haft lägre förluster än EL
under alla år utom 2009, med en genomsnittlig EL-nivå på 0,20 procent jämfört med
en genomsnittlig kreditförlustnivå på 0,11 procent för perioden 2008–2013. Det kan
jämföras med den enda bank som visat dessa siffror under en längre period, Nordea,
som har uppvisat högre faktiska förluster än EL under varje år utom 2008, med ett
genomsnittligt EL på 0,24 procent, att jämföra med genomsnittliga kreditförluster på
0,41 procent.
Jämförelse mellan förväntad förlust och faktiska kreditförluster för exponeringsklassen
Privatpersoner – fastighetskrediter. Andelar av total exponering i exponeringsklassen.
0,30%
Förväntad förlust (EL)
0,25%
SEB 08
0,20%
0,15%
SEB 09
SEB 11
SEB 12
SEB 10
SEB 13
NDA 10
0,10%
NDA 08
NDA 09
SWE 11
SWE 13
NDA 11
SWE 09
SWE 08
SWE 12
NDA 12
0,05%
SWE 10
NDA 13
0,00%
0,00%
SHB 11-13
SHB 08-10
0,05%
0,10%
0,15%
0,20%
Kreditförluster
0,25%
0,30%
0,35%
Fler banker visar motsvarande siffror för bolån till hushåll. Här har Handelsbanken
uppvisat lägre förluster än EL för alla rapporterade år. De övriga svenska bankerna
har haft två år vardera där förlusterna översteg EL, för SEB och Swedbank hände det
2009 och 2010, medan det för Nordea hände 2009 och 2013.
Sammanfattningsvis visar denna jämförelse mellan EL och faktiska förluster att
de värden som Handelsbanken använder i sin IRK-tillämpning är konservativa och att
de väl svarat mot vad som kan förväntas, inte minst mot beaktande av att de senaste
åren har varit svaga konjunkturmässigt, och att även Handelsbanken uppvisat högre
fallissemang och kreditförluster än normalt under dessa år. Jämförelsen visar också
att Handelsbanken har en tillämpning av IRK-metoden som framstår som försiktig i
jämförelse med konkurrerande banker.
20
Presentationen av valideringsresultat i detta avsnitt visar att det är möjligt för
externa bedömare att följa hur väl olika bankers riskparametrar fungerar för att mäta
risken, åtminstone på en övergripande nivå. I den diskussion som förts angående
lämpligheten i att använda IRK-baserade kapitalkrav är det anmärkningsvärt att så
lite fokus ägnats åt att följa upp i vilken utsträckning som bankers riskvikter faktiskt
avspeglar den verkliga risken. I stället har fokus ofta legat på att konstatera att olika
banker har olika riskvikter, oavsett hur deras portföljer ser ut och vilken riskhistorik de
har visat upp. I Baselkommitténs förslag från juni 2014 till hur informationen om bankers
kapitalkrav ska förbättras så finns dock en viss förstärkning av informationsgivningen
vad gäller hur väl de använda riskparametrarna fungerat som mått på risken6.
Jämförande studier av bankers riskvikter
Diskussionen om de interna metodernas tillförlitlighet och om jämförbarheten vad
gäller riskvikter mellan banker har föranlett såväl Baselkommittén som EBA (European
Banking Authority) att genomföra ett omfattande arbete med att granska hur olika
länder implementerat IRK-metoden och vilka orsaker som finns till skillnader i riskvikter mellan banker. Arbetet är långt ifrån slutfört, men ett antal slutsatser har kunnat
presenteras i de första rapporterna som kommit ut från arbetet.
Baselkommitténs arbete med IRK metoderna för kreditrisker har framför allt
presenterats i rapporten ”Regulatory Consistency Assessment Programme (RCAP),
Analysis of risk-weighted assets for credit risks in the banking book”, juli 2013. EBA
har presenterat flera rapporter, vilka sammanfattas i ”Summary report on the comparability and procyclicality of capital requirements under the Internal Ratings Based
Approach in accordance with Article 502 of the Capital Requirements Regulation”,
December 2013. Gemensamt för rapporterna är att de konstaterar att merparten av
skillnaderna i riskvikter mellan banker kan förklaras av skillnader som beror på att
banker är exponerade mot olika typer av tillgångar och andra enkla förklaringsfaktorer
som regelverket avser att fånga. Baselkommittén noterar att upp till tre fjärdedelar av
skillnaderna i riskvikter kan förklaras av sådana faktorer. EBA konstaterar att ungefär
60 procent av skillnaderna kan förklaras av vad de kallar typ-A effekter, vilka innefattar portföljsammansättningsskillnader, andelen fallerade exponeringar och andelen
exponeringar som använder standardmetoden i stället för IRK-metoden.
Det är således stora andelar av skillnaderna i riskvikter som förklaras av enkla
skillnader i bankers verksamhet. De resterande skillnaderna kan bero på olika faktorer
såsom skillnader i länders tillämpning av regelverket för IRK-metoden, metodval som
olika banker gjort samt skillnader i verklig risk i exponeringarna. Medan skillnader
som beror på tillämpning eller metodval inte är önskvärda är skillnader som beror på
verklig risk just precis det som IRK-metoden och riskbaserade kapitalkrav syftar till
6 Review of the Pillar 3 disclosure requirements”, Basel Committee on Banking Supervision Consultative
Document, June 2014.
21
att fånga upp. Sådana skillnader är i högsta grad önskvärda, eftersom de leder till
en väl avvägd kapitalisering av banker och samtidigt medför att bankernas kapital
allokeras på ett effektivt sätt i samhällsekonomin. Problemet är att det finns betydande svårigheter att på ett mer tydligt sätt separera dessa faktorer, och de båda
organisationerna nöjer sig med att konstatera att alla dessa faktorer sannolikt spelar
roll, utan att egentligen kunna kvantifiera dem. Det kan dock konstateras att ingen
av organisationerna menar att det kan påvisas att vissa banker har orättmätigt
lägre riskvikter än andra, beroende på hur IRK-metoderna implementerats. Ingen av
organisationerna ger heller i dessa rapporter uttryck för tveksamhet kring att använda
IRK-metoderna som grund för beräkning av kapitalkrav. EBA uttrycker exempelvis
explicit att IRK-metoden är den lämpligaste metoden för beräkning av kapitalkrav.
De förbättringar som organisationerna i nuläget förespråkar tar sikte på att förbättra
transparensen i hur bankerna presenterar sina IRK-metoder externt samt i att försöka
tydliggöra ramverket för tillsynsmyndigheterna så att de skillnader som finns i regelverkstillämpningen minskar.
En av de viktigaste orsakerna till skillnader i riskvikter som båda organisationerna lyfter fram är att andelen fallerade exponeringar har väldigt stor påverkan på
riskvikten, och det finns stora skillnader i hur stor andel fallerade exponeringar olika
banker har. Det har naturligtvis stor betydelse för Handelsbanken, eftersom Handels­
banken har en mycket låg andel fallerade exponeringar i jämförelse med andra
jämförliga banker. Exempelvis var andelen fallerade exponeringar i Handelsbankens
företagsportfölj som kapitaltäcks enligt IRK-metoden 0,64 procent enligt EBA’s
transparency exercise med data från juni 2013, medan motsvarande andelar för
de andra svenska bankerna var 0,88 procent för SEB, 1,37 procent för Swedbank
och 3,92 procent för Nordea. En annan betydelsefull skillnad är att Handelsbanken
har en stor andel bolån, vilka har låga riskvikter generellt, och särskilt låga i Sverige,
beroende på de historiskt mycket låga förlusterna.
Mot bakgrund av att resultaten av studierna, åtminstone så som de presenterats i
publika rapporter, visar på att de skillnader som finns mellan bankerna i stor utsträckning förefaller vara sådana som man kan förvänta sig, är det förvånande att det
verkar finnas ambitioner att på olika sätt minska de riskjusterande egenskaperna i
kapitalkraven. Baselkommittén förefaller ha planer på att införa olika begränsningar
i de riskparametrar som banker använder sig av, i syfte att minska skillnaderna i
riskvikter mellan banker. Än så länge har detta bara signalerats av företrädare för
kommittén, inga konkreta förslag finns än, så det återstår att se hur sådana begränsningar skulle kunna utformas.7
7 Stefan Ingves, ordförande för Baselkommittén, uttryckte sådana signaler i talet Opening speech at the
18th International Conference of Banking Supervisors, Tianjin, China, 24 September 2014.
22
Motiv till skillnader i riskvikter mellan banker
Beskrivningen av hur framtagandet av PD-värden går till i Handelsbanken ovan har visat på det självklara förhållandet att historiska fallissemang och förlustnivåer kommer
att vara avgörande för vilka riskvikter banken har. Och det är också hela idén bakom
Basels kapitaltäckningsregelverk för kreditrisker – eftersom det är svårt att klassificera skillnader i risk mellan olika typer av motparter, så är det önskvärt att hitta ett sätt
som i viss utsträckning kan skilja på tillgångar med låg respektive hög risk, och det är
svårt att hitta andra sätt än att använda bankers egen riskklassificering och historiska
data för att åstadkomma en sådan differentiering. Detta har dessutom fördelen att
banker får starka skäl att ägna mycket fokus och resurser åt att mäta och följa upp
risken i sina kreditportföljer.
Skillnaderna i riskvikter har således sitt ursprung i de historiska fallissemangsfrekvenserna, men de kan också påverkas av hur mycket säkerhetsmarginaler som
på olika sätts byggs in i IRK-metoden när de historiska fallissemangen översätts till
IRK-parametrar och slutligen till kapitalkraven. Ett enkelt sätt att illustrera hur stora
de inbyggda säkerhetsmarginalerna är, är att jämföra hur historiska kreditförluster
förhåller sig till bankens kapitalkrav så som det räknas fram enligt IRK-metoden.
Figuren visar hur många genomsnittliga årsförluster som kapitalkravet för kreditrisker
enligt Baselregelverket motsvarar för Handelsbanken respektive jämförbara nordiska
banker.
Kapitalkrav för kreditrisker som andel av genomsnittlig kreditförlust per år (beräknat under
1997–andra kvartalet 2014)
45
Jämförbara banker
40
35
Handelsbanken
30
25
20
15
10
5
0
Anm: Jämförbara banker är här de andra nordiska bankerna Danske Bank, DNB, Nordea, SEB och Swedbank.
23
Handelsbankens kapitalkrav för kreditrisker motsvarar 40 års genomsnittliga kreditförluster medan för övriga banker täcker kapitalkravet 16 gånger den genomsnittliga
årsförlusten. Förlusterna är satta i relation till kapitalkravet, inte den faktiska kapitalnivån. Kapitalkravet är som ovan beskrivits ett resultat av hur de internt beräknade
riskparametrarna omsätts till ett kapitalkrav enligt Baselformeln, och det är därmed
en konsekvens av bankens historiska förluster, som de kommer till uttryck i PD- och
LGD-värden. Genom att sätta de genomsnittliga förlusterna i relation till kapitalkravet
kan man få ett mått på hur konservativt respektive banks IRK-system översätter de
historiska förlusterna till ett kapitalkrav. Jämförelsen visar att Handelsbankens IRKsystem innehåller väsentligt större försiktighet än jämförbara banker, sett i relation till
hur höga förlusterna varit historiskt.
Eftersom risken i bankers kreditportföljer skiljer sig åt – vilket är tydligt bara genom
att titta på hur stora skillnader det finns i kreditförlustnivåer hos olika banker – så är
det fullt rimligt att man ska förvänta sig att det finns en betydande skillnad mellan
bankers riskvikter. Det beror helt enkelt på hur väl bankens förmåga att välja vilka
motparter man lånar ut till fungerar och hur riskvillig banken är.
Bruttosoliditetskrav – alternativet till riskvägda kapitalkrav
Beskrivningen av hur Handelsbanken tar fram sina riskvikter, hur det säkerställs
att dessa riskvikter inte underskattar risken samt diskussionen om varför riskvikter
bör avvika mellan banker, har visat att det finns goda förutsättningar att bygga ett
kapitalkrav för kreditrisker på det befintliga IRK-systemet. Förhoppningsvis visar
beskrivningen att de två huvudsakliga invändningarna mot användningen av interna
metoder för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker inte behöver vara relevanta. IRKsystemet är inte alls så komplicerat som det ofta framställs, och det finns i längden
inga möjligheter att på ett otillbörligt sätt påverka vilka riskvikter man har som bank.
De fallissemang som har uppstått i banken historiskt och som uppstår i banken i
framtiden kommer att föda IRK-systemet med data, som omsätts i riskvikter, utan att
banken påverkar hur det sker. Det finns också gott om kontrollmekanismer som ska
förhindra att banker missbrukar IRK-systemet och tillsynsmyndigheterna har goda
förutsättningar att hitta och agera mot brister i systemet.
Det är vidare högst naturligt att riskvikter mellan banker kommer vara olika,
eftersom bankerna har olika nivå på risken i sina kreditportföljer. En bank som har en
portfölj med krediter med låg risk kommer att få lägre riskvikter, under förutsättning
att banken har kunnat visa att riskklassificeringssystemet har kunna mäta risk på ett
väl fungerande sätt historiskt.
Det finns också förvånansvärt få exempel på att IRK-systemet inte alls har fungerat i de senaste årens kris, eller att de har varit bidragande som orsak till att banker
fått problem under krisen. Det senare vore i och för sig väldigt märkligt, eftersom
Basel 2-regelverket började implementeras under 2007, när finanskrisen redan
24
började blossa upp, och det därför är klart att den riskuppbyggnad som resulterade i
förluster i vissa banker hade byggts upp tidigare. Dessutom har det så kallade Basel
1-golvet varit en del av regelverket kontinuerligt. Basel 1-golvet syftade inledningsvis
till att fasa in Basel 2-regelverket, och det innebar att en banks kapitaltäckningskrav
skulle utgöra minst 95 procent av Basel 1-kravet 2007, minst 90 procent 2008 och
minst 80 procent 2009. Tanken var att golvet skulle upphöra efter 2009, men på
grund av krisen och ambitionerna att kapitalkraven skulle höjas förlängdes Basel
1-golvet och det är fortfarande i kraft.
Mot denna bakgrund är det tydligt att Basel 2 reglerna för kreditrisk knappast
kan ha haft någon inverkan av betydelse på den inträffade finanskrisen. Det är därför
märkligt att det riktas så mycket kritik mot IRK-systemet och mot riskbaserade kapitalkrav inom den normala kreditgivningen till hushåll och företag, särskilt att regelverket på något sätt skulle ha varit bidragande till krisen. Däremot visade finanskrisen
på att regelverket för kapitalkrav vad gäller marknadsrisker bland annat underskattade risken i instrument med kreditrisk, liksom att regelverket för kapitaltäckning av
värdepapperiserade instrument underskattade riskerna och kapitalbehovet. Men
detta berodde till stor del på ratinginstitutens bristande förmåga att värdera risken i
värdepapperiserade produkter och på hur de mer kortsiktigt orienterade modellerna
på marknadsriskområdet fångade upp riskerna för stora marknadsrörelser. Ett annat
område som varit föremål för kritik under senare tid är att riskvikten för statsexponeringar ofta är satt till noll, framför allt om det rör sig om exponeringar mot staten i det
land banken verkar och exponeringen är i den egna valutan. Men detta är resultatet
av ett ställningstagande som bygger på tanken att ett land alltid kan skapa likviditet
i sin egen valuta, och att risken därför är mycket begränsad för dessa exponeringar,
samt rent politiska överväganden där det funnits intresse av att inte fördyra möjligheten till finansieringen av stater genom att bankerna får höga kapitalkrav för sådana
exponeringar. Det är inte rimligt att kritik mot detta uppfattas som en kritik mot
användningen av IRK-systemet för hushåll och företag.
Det finns naturligtvis utrymme för förbättringar av IRK-metoden och möjlig­heter
att arbeta för en mer konsistent tillämpning av användningen av den. Det pågår
också mycket praktiskt arbete från tillsynsmyndigheterna när det gäller detta.
Beskrivningen av hur IRK-metoden fungerar i denna promemoria har förhoppningsvis
visat att det är möjligt.
Mot denna bakgrund är det svårt att se att en tillbakagång till icke-risk baserade
kapitalkrav vore önskvärt. Det finns dessutom ett antal nackdelar med icke-risk­
baserade kapitalkrav, vilka diskuteras i det följande. Diskussionen tar sikte på konsekvenserna av att införa icke-riskbaserade kapitalkrav i form av en bruttosoliditetsgrad,
men effekterna är likartade även om använder sig av andra sätt att minska i vilken
grad kapitalkraven är riskbaserade. Exempel på sådana åtgärder är riskviktsgolv som
används för svenska bolån, att sätta begränsingar på de enskilda IRK-parametrarna,
till exempel PD-golv eller att använda schablonregler som någon form av begräns-
25
ning, vilket till exempel görs genom Basel 1-golvet. Hur stora konsekvenserna blir
beror i huvudsak på hur stor skillnaden är mellan det mer korrekta riskbaserade
kapitalkravet och det mer schabloniserade kapitalkrav som används som alternativ.
Handelsbanken har tidigare i skriften Samhällsekonomiska effekter av ett “leverage
ratio” (2010) diskuterat problemen med icke-riskbaserade kapitalkrav mer utförligt.
All erfarenhet visar att förluster i bankers verksamhet bestäms av vilka risker
banken tar på sig i sina tillgångar. Den stora fördelen med utvecklingen av Baselregelverket från dess första till dess tredje version är att regelverket blivit alltmer riskbaserat. Basel 1 medförde en mycket enkel riskviktning av kapitalkraven. Basel 2 gav
en mer sofistikerad mätning av kreditrisker än de enkla riskvikter som fanns i Basel 1
samt införde ett kapitalkrav för operativa risker. Basel 3 täppte till ett antal brister i det
befintliga regelverket när det gäller till exempel hanteringen av värdepapperiseringar,
mätningen av kreditrisk i handelslagret och i derivat samt förbättringar av såväl nivån
som kvaliteten på kapitalet. Den stora poängen med ett riskbaserat kapitalkrav är att
bankerna får incitament att styra sin verksamhet och prissätta risk på ett sätt som
ger riktiga incitament ur ett riskperspektiv. Tillgångar som är riskfyllda kräver mer
eget kapital. Bankerna håller mer kapital mot riskfyllda tillgångar och har därmed
en större buffert mot förluster som riskerar uppstå på dessa tillgångar. Bankernas
tillgångar kommer också bli prissatta på ett sätt som avspeglar risken, eftersom eget
kapital är dyrare än skuldfinansiering. Om den utlåning och de andra tillgångar som
bankerna håller blir prissatta på ett riktigt sätt så blir styrningen av kapitaltillgången i
ekonomin till hushåll och företag betydligt mer samhällsekonomiskt effektiv.
Icke-riskbaserade kapitalkrav som bruttosoliditetskrav däremot ger omvända
incitament. Alla tillgångar kräver samma kapitalbuffert och bankernas incitament att
prissätta risken rätt minskar. Banker väljer i regel att placera i tillgångar eller låna ut
till motparter som kan ge en intjäning som täcker kostnaden för att hålla det egna
kapitalet. Tillgångar med låg risk ger normalt låg avkastning på en fungerande finansmarknad. Om bankerna genom ett införande av ett bruttosoliditetskrav måste öka
den kapitalbuffert som hålls mot tillgångar med låg risk finns det i princip två möjliga
konsekvenser. Antingen kan avkastningen öka på tillgången, vilket för utlåning innebär ökade räntemarginaler. Alternativt kan banken välja att inte hålla dessa tillgångar i
balansräkningen, utan i stället låta dessa tillgångar finansieras utanför banksystemet.
Några praktiska exempel på lågavkastande tillgångar som är viktiga för svenska
banker är svenska statsobligationer och bostadslån. Statsobligationer hålls framför
allt som en del av bankers likviditetsportfölj, samt för att bankerna ska kunna agera
som ”market makers” i statspapper. Avkastningen på statspapper bestäms på
marknaden, där flertalet investerare inte är reglerade banker, varför avkastningen på
statspapper inte kan förväntas ändras enbart för att bankernas kostnad för att hålla
dessa ökar. Ett bruttosoliditetskrav medför att det blir väldigt kostsamt för banker att
hålla statspapper, varför bankerna kan förväntas hålla så små volymer statsobligationer som möjligt om det skulle införas. Bankerna behöver hålla vissa volymer likvida
26
tillgångar med låg risk för sina likviditetsportföljer, men med ett bindande bruttosoliditetskrav får de starka incitament att söka efter mer riskfyllda tillgångar, som har högre
avkastning. Det ökar självklart såväl kredit- som likviditetsrisken i bankernas likviditetsportföljer. Dessutom blir det kostsamt för banker att ta på sig större likviditetsreserver än vad likviditetsregelverket kräver.
Banker kommer därför vilja undvika att ha större buffertar än absolut nödvändigt.
Detta kan innebära ett problem för likviditetsutjämningen i banksystemet, som bygger
på att en del banker tidvis har betydande underskott medan andra har överskott.
Banker med överskott kommer vilja hålla ner dessa, vilket kan bli särskilt besvärligt
för den finansiella stabiliteten i tider av finansiell oro, då banker med finansierings­
problem kan behöva låna i centralbanken, vilket leder till att andra banker under
längre tid behöver hålla ett överskott för att likviditeten ska utjämnas i banksystemet.
Ett exempel från den senaste krisen är att Handelsbanken under 2008 och 2009
deponerade ungefär 100 mdr kr i Riksbanken, vilket hade varit mycket dyrt och
knappast möjligt om dessa placeringar hade behövt kapitaltäckas på grund av ett
bruttosoliditetskrav. Och om överskottslikviditeten inte hade kunnat placeras i Riksbanken hade banken haft svårt att acceptera det inflöde av inlåning som kom under
krisen, vilket naturligtvis hade varit mycket negativt för de aktörer som hade behov att
placera sina medel på ett säkert ställe, vilket också skulle kunnat förvärra krisen.
Ett bruttosoliditetskrav gör det också kostsamt att hålla ett handelslager med
statspapper, vilket medför att bankernas förutsättningar för att agera ”market makers”
i statspappershandeln minskar kraftigt, med sämre likviditet i statspappershandeln
som konsekvens och potentiellt högre upplåningskostnader för staten. Det samma
gäller för andra värdepapper med låg risk, till exempel obligationer emitterade av
kommuner.
Vad det gäller bostadslån kan bankerna antingen öka räntorna mot kunder vid
ett bindande bruttosoliditetskrav, alternativt lyfta ut dem ur balansräkningen genom
att värdepapperisera dem. Värdepapperisering av bostadslån ger inte incitament
för långivaren att göra en grundlig kreditbedömning av låntagarna, vilket var ett av
de viktigaste problemen bakom finanskrisen 2008–2009. Det är svårt att se att ett
regelverk som stödjer detta är lämpligt ur risksynpunkt. Rent generellt medför ett
icke-riskbaserat kapitalkrav att banker får incitament att hålla tillgångar med så hög
risk som möjligt.
En annan kategori låntagare med låg risk är de mest kreditvärdiga företagen. För
större företag är det ett alternativ att finansiera sig genom obligationer om bank­
finansiering blir för dyr. De ökande kapitalkraven, tillsammans med en företagssektor
som klarat krisen väl, har lett till att allt fler företag globalt finansierar sig genom
obligationsfinansiering. Denna tendens förstärks med all sannolikhet av ett bindande
bruttosoliditetskrav. För mindre företag är transaktionskostnaderna för stora för att
finansiera sig genom obligationer på marknaden, så i den utsträckning de har väldigt
låg risk, vilket till exempel gäller många bostadsrättsföreningar i Sverige, så leder ett
27
bindande bruttosoliditetskrav till högre utlåningsräntor.
Förespråkarna för icke-riskbaserade kapitalkrav väljer ofta att se frågeställningen
om ett bruttosoliditetskrav i ett statiskt perspektiv, där bedömningar av bankers
kapitalisering görs utifrån de balansräkningar bankerna har för närvarande. Utifrån
diskussionen ovan finns det starka skäl att tro att ett bindande bruttosoliditetskrav
leder till att bankers balansräkningar förändras. Den stora skillnaden mellan europeiska och amerikanska bankers balansräkningar indikerar detta. USA har länge haft ett
bindande bruttosoliditetskrav och där är det sedan länge så att lågrisktillgångar inte
finansieras i bankernas balansräkningar. Exempelvis finansieras bolån via värdepapperiseringar och företag av lite mer betydande storlek och hög kreditvärdighet
finansierar sig via obligationer direkt på marknaden. Bolånefinansieringen i USA har
dessutom stärkts under decennier av den särställning som de särskilda bostadsfinansieringsinstituten Fannie Mae och Freddie Mac givits. Dessa köper bostadslån av
banker och andra kreditgivare och finansierar dessa genom obligationer som innan
krisen uppfattats som i princip statsgaranterade, och som i samband med krisen fick
en direkt statsgaranti. Detta har lett till mycket små volymer bostadslån i amerikanska
banker, och även små volymer lån till de stora, mest kreditvärdiga företagen som i
huvudsak är obligationsfinansierade. Följden har blivit att kapitalet i amerikanska banker har kunnat användas specifikt för mer riskfylld investmentbank-verksamhet och
mer riskfyllda företagslån. Ett bindande bruttosoliditetskrav kommer driva europeiska
banker i samma riktning och medföra en banksektor med mindre balansräkningar
som är betydligt mer inriktad på finansiering av tillgångar med hög risk.
Det finns goda argument för att ett finansiellt system som finansierar lågrisktillgångar utanför banksystemet är mindre stabilt än ett system där dessa tillgångar i
högre grad finansieras i banksystemet. Finansiella marknader tenderar att vara väldigt
känsliga för störningar på så sätt att misstankar om ökande risker snabbt brukar
leda till stora prisfall och en tendens att överhuvudtaget inte investera i ett ifrågasatt
tillgångsslag. Ett tydligt exempel är amerikanska bostadslån under den senaste
krisen, då marknaden för värdepapperiseringar stängdes helt under lång tid och
bostadsfinansieringen bara kunde upprätthållas genom att den amerikanska staten
garanterade de stora finansiärerna av värdepapperiserade bostadslån, Fannie Mae
och Freddie Mac. Banker har typiskt sett ett starkare skäl att upprätthålla kreditgivningen i stressade situationer. Dels har de långsiktiga relationer med kunderna och
normalt sett mer information om dem än marknaderna, vilket gör det både viktigare
och lättare att bedöma den verkliga risken hos låntagarna. Dels kan de ofta ha skäl
att inte snabbt dra tillbaka finansieringen för problemdrabbade kunder, eftersom det
riskerar att driva fram ett fallissemang även när det inte är nödvändigt.
Företagens obligationsfinansiering klarade sig förhållandevis väl under den
senaste krisen både i Europa och i USA. Detta skulle kunna ses som ett argument
att ett finansiellt system där en stor del av finansieringen sker på värdepappersmarknader skulle kunna vara stabilt även i en finansiell kris. Men detta är knappast
28
en allmängiltig slutsats, utan det beror i första hand på att stora företag klarade sig
anmärkningsvärt väl under krisen och att det egentligen inte inträffade några riktigt
stora företagsfallissemang som fick obligationsinvesterarna att bli försiktigare. Det var
däremot fallet under den mer normala lågkonjunkturen 2002–2003, då uppmärksammade fallissemang som Enron och WorldCom inträffade. Nästa kris kan mycket väl
innehålla en mer pressad företagssektor, och då är det troligt att förhållandena inte
är lika gynnsamma som under den senaste krisen. Det bör också framhållas att det
bara är de större företagen som har möjlighet att använda obligationsmarknaden,
små och medel stora företag har inte den möjligheten.
En annan väsentlig skillnad när tillgångar finansieras inom så kallad ”shadow
banking” i stället för i banksystemet är att det finns ingen eller endast begränsad
reglering och tillsyn över de verksamma institutionerna. Det gör att deras risktagande
är mer svåröverblickbart och inte möjligt att påverka genom reglering och tillsyn.
Den konsumentreglering som finns samt de skäl att vårda kunder som relationsorienterade banker har finns inte heller inom denna sektor. Exempel på konsekvenser
av detta är att sociala hänsyn överhuvudtaget inte togs i den amerikanska subprimekrisen, vare sig vid kreditgivningen innan krisen eller vid hanteringen av fallerade
krediter under krisen. Den europeiska krisen hade helt andra förtecken, framför allt
var problemen statsfinansiella, men det är lätt att tänka sig hur mycket värre krisen
kunnat utvecklas här, om den det europeiska systemet i högre grad varit baserat på
värdepapperisering såsom det amerikanska. Den amerikanska statens garantier av
bolåneutgivningen hade också varit omöjlig att imitera för statsfinansiellt pressade
länder som Grekland, Portugal och Irland.
Sammanfattningsvis finns det skäl för att ett finansiellt system baserat på värdepappersfinansiering medför mer volatila finansieringsförutsättningar för företag och
hushåll och att det är större risk att ett sådant finansiellt system blir instabilt och förstärker konjunktursvängningar. En av de viktigaste lärdomarna från såväl den senaste
globala finansiella krisen som från tidigare finansiella kriser är att den reala ekonomin kan påverkas mycket negativt när det finansiella systemet bryter samman. Mot
bakgrund av detta är det svårt att se att det finns skäl för staten att utifrån stabilitetsmotiv eftersträva ett mer marknadsbaserat system. Genom höga och sedan viss tid
kontinuerligt ökande kapitalkrav i banksektorn finns det redan ett starkt tryck på att
finansiera tillgångar utanför banksektorn. Det finns inte skäl att staten ska ytterligare
förstärka denna tendens genom att införa ett bruttosoliditetskrav.
Sammanfattande kommentar
I den här promemorian har visats hur det faktiskt går till när Handelsbanken tar fram
de riskvikter som används för kapitaltäckningskravet i Basel III. De riskvikter som
banken använder sig av är ett resultat av den historik av fallissemang och förluster
som banken haft, och de avspeglar det faktum att banken har haft låga kreditförlus-
29
ter under en mycket lång period. I jämförelse med konkurrerande banker har kreditförlusterna varit väsentligt lägre och såväl valideringsresultat som en enkel jämförelse
av kapitalkravet i förhållande till historiska kreditförluster visar att Handelsbanken
har mer säkerhetsmarginaler i sin tillämpning av den interna metoden för kreditrisk.
Handelsbankens kapitalkrav i relation till genomsnittliga kreditförluster är exempelvis
nästan tre gånger så stort som konkurrenternas. Detta visar att Handelsbankens
låga riskvikter beror på att kreditriskerna har varit väldigt låga, precis som de låga
kreditförlusterna visar, och inte på att Handelsbanken har en oförsiktig tillämpning av
kapitaltäckningsreglerna. Och att kreditriskerna är låga beror på en mycket konservativ kreditpolitik.
Det har också visats att de frihetsgrader som banker har när det gäller utformningen
av IRK-systemet är ytterst begränsade. Det är en banks historiska fallissemang och
förluster som genererar de parametrar som används vid riskviktsberäkningen och
det går inte att trolla bort dessa genom kreativt modellarbete, regelverket är alltför
strikt uppbyggt för att det ska vara möjligt. Genom den uppföljning av riskparametrar
som görs genom bankers löpande validering av IRK-systemet så går det att följa om
risken över- eller underskattas av bankens riskparametrar. Detta ligger naturligtvis
till grund för tillsynsmyndighetens löpande tillsyn av en bank, och om en bank inte
beaktar resultaten av valideringen eller om den inte görs på ett korrekt sätt, så har
tillsynsmyndigheten alla möjligheter att ingripa mot banken och se till att de riskparametrar som banken använder höjs i kapitalkravsberäkningen. I den här rapporten
presenteras övergripande resultat från Handelsbankens valideringar, som visar att
Handelsbankens riskparametrar fångar fallissemangsrisken väl och att de har visat
sig hållbara även under den djupa konjunkturnedgången 2009, på ett mer konsistent
sätt än för andra banker. Handelsbankens låga riskvikter är därför väl motiverade.
Mot denna bakgrund är diskussionen om införande av en bindande bruttosoliditetsgrad anmärkningsvärd. De riskbaserade kapitalkraven ger banker incitament att
använda sitt kapital med beaktande av vilka risker som en placering eller ett lån innebär för banken. Det medför att bankers kapital allokeras till verksamheter utifrån deras risk och att incitamenten för att prissätta risk korrekt förbättras. Icke riskbaserade
kapitalkrav däremot medför att banker har samma kapitalkostnad för alla placeringar,
oavsett risk, och banker får starka skäl att undvika placeringar eller utlåning som har
låg risk och därför låg avkastning. Från ett svenskt perspektiv utgör de aktuella låg­
risktillgångarna i stor utsträckning samhällsnyttiga placeringar som likviditetsportföljer
med låg risk, gärna statsobligationer eller placeringar på centralbanker, bostadslån
till svenska hushåll, lån till kommuner eller repor med statspapper som säkerhet,
vilka är centrala för likviditeten i statspappersmarknaden. När det finns ett grundligt
utarbetat och väl fungerande system för att använda riskbaserade kapitalkrav är det
mycket svårt att förstå varför det i stället skulle vara bättre att banker ska regleras
utifrån ett kapitalkrav som ger banker anledning att låna ut till så riskfylld verksamhet
som möjligt och som sannolikt leder till ett mer instabilt finansiellt system. Däremot
30
finns det all anledning att ytterligare arbeta med att IRK-metoden ska användas på
ett liknande sätt mellan banker samt att kräva en större transparens när det gäller
IRK-metoderna, framför allt när det gäller att visa hur väl bankers använda IRK-värden
står sig mot det faktiska utfallet i verksamheten, inte minst under stressade perioder
som den senaste finanskrisen.
31
32
Certain statements made in this report are forward looking statements. Such statements are based on
current expectations and are subject to a number of risks and uncertainties that could cause actual results
and performance to differ materially from any expected future results or performance, express or implied,
by the forward looking statements. Factors that might cause forward looking statements to differ materially
from actual results include, among other things, regulatory and economic factors. Handelsbanken Group
assumes no responsibility to update any of the forward looking statements contained herein.
No representation or warranty, express or implied, is made or given by or on behalf of Handelsbanken
Group or its directors, officers or employees or any other person as to the accuracy, completeness or fairness
of the information or opinions contained in this presentation. None of Handelsbanken Group or any of its
directors, officers or employees nor any other person accepts any liability whatsoever for any loss howsoever arising from any use of this presentation or its contents or otherwise arising in connection therewith.
This presentation does not constitute or form part of any offer or invitation to sell or issue, or any solicitation
of any offer to purchase or subscribe for, any securities of Handelsbanken Group, nor shall it or any part
of it nor the fact of its distribution form the basis of, or be relied on in connection with, any contract or
investment decision.
33