1. No category

UPPSALA UNIVERSITY lovo
Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013
Department of Modern Languages UPPSALA UNIVERSITY
Slovo
Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013
Editors:
Irina Lysén, Juhani Nuorluoto & Jelena Spasenić
Department of Modern Languages
www2.moderna.uu.se
UPPSALA UNIVERSITET
Department of Modern Languages
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013
ISSN: 2001–7359
CONTENTS
EDITORIAL: THE CONFERENCE OF BALKAN SLAVISTS AND BEYOND
J ELENA S PASENIĆ
5
ПЛЮС IPADИЗАЦИЯ ВСЕЙ СТРАНЫ: OM DEN EXPRESSIVA FUNKTIONEN
HOS TRANSFORMATIONER AV EN LENINSLOGAN
M ARTINA B JÖRKLUND
7
“IT’S WONDERFUL TO BE A SOVIET WRITER!” VERA INBER’S NORTHERN
JOURNEY IN 1934
B EN H ELLMAN
19
DIE LEGENDE VOM EWIGEN JUDEN IN EINER RUSSISCHEN ÜBERSETZUNG DES 49
JAHRES 1663
INGRID M AIER , J ÜRGEN B EYER , S TEPAN Š AMIN
THE ROUTE INSTRUMENTAL: A HISTORICAL PERSPECTIVE, ON THE USE OF
BARE INSTRUMENTAL OF SPACE IN EIGHTEENTH-CENTURY RUSSIAN
N IKITA M IKHAYLOV
74
DET TJECKISKA OMLJUDET (ČESKÁ PŘEHLÁSKA): UPPKOMSTMEKANISMER
OCH –ORSAKER
J UHANI N UORLUOTO
87
VART GÅR DEN POLSKA LITTERATUREN? NÅGRA NEDSLAG I NUTIDA
LITTERÄRA TRENDER
M AŁGORZATA A NNA P ACKALÉN P ARKMAN
99
KLINCKOWSTRÖMS SAMLING: STAFSUNDS SLOTTS OCH KUNGLIGA
BIBLIOTEKETS KYRKOSLAVISKA PERGAMENTSAMLINGAR OCH DERAS
TILLKOMST
A LEXANDER I. P ERESWETOFF-M ORATH
114
МНОГОЯЗЫЧНОЕ ЯЗЫКОВОЕ СООБЩЕСТВО: РУССКОЯЗЫЧНЫЕ
ИММИГРАНТЫ ФИНЛЯНДИИ
T ATJANA R YNKÄNEN
133
UKRAINIAN COLOUR CONCEPTS FOR BLUE
V ASIL´ S TARKO
150
ФРАГМЕНТ СРЕДНЕВЕКОВОЙ РУКОПИСИ МИНЕИ В УПСАЛЕ
L ARS S TEENSLAND
164
NEWS FROM UPPSALA
C HRISTINE W ATSON
181
BIBLIOGRAPHY FOR 2012
J OHAN M USKALA
184
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 5–6
ISSN 2001–7395
Editorial: The Conference of Nordic Slavists and Beyond
This year’s Slovo bears the hallmark of the 19th Conference of Nordic Slavists, held in
Bergen, Norway on August 7–11th, 2013. At the same time, it reaches beyond it. Eight
articles are based on presentations at the conference, whereas three other contributions
to this volume have no connection to the Bergen conference. We are thus proud to
present a rich spectrum of issues in Slavic Studies that range from historical
linguistics, including palaeography and text editing, to multilingualism, linguistic
expressivity, cognitive linguistics and literary analyses.
Among the topics from Bergen, you will find Martina Björklund’s discussion of
transformations of one of Lenin’s slogans, Ben Hellman’s reflections on the Soviet
writer Vera Inber’s journey in Scandinavia 1934, as well as Nikita Mikhaylov’s
analysis of the bare Instrumental case in Russian literary sources from the 18th
century. Further, Juhani Nuorluoto provides an interpretation of the umlaut in Czech,
while Alexander Pereswetoff-Morath examines the role of the Swedish Baron R. M.
Klinckowström (1816–1902) as a collector of Church Slavonic parchment fragments.
The multilingualism of a new generation of Russian-speaking immigrants in Finland is
the subject of Tatjana Rynkänen’s article, and Lars Steensland analyzes a parchment
fragment of Slavic origin that he discovered at the Uppsala University Library.
Additional topics include a new transcription of the unique manuscript version of
the famous tale of Ahasverus, the “Wandering Jew”, offered by Ingrid Maier, Jürgen
Beyer and Stepan Šamin. Contemporary literary trends in Poland, in particular chicklit literature, are treated in the article by Małgorzata Anna Packalén Parkman, and
Vasil´ Starko brings the cognitive area of colour categorization to our attention by
focusing on Ukranian concepts for ‘blue’.
The annual “News from Uppsala” has been compiled by Christine Watson, and the
bibliography with publications of Uppsala Slavists for 2012 by Johan Muskala.
We invite scholars from the field of Slavic Studies to submit their contributions to
the next volume of Slovo. Our language policy allows the use of any Slavic language,
English, German, French and any Scandinavian language. The articles should contain
an abstract in English, and contributions in any of the above languages by non-native
speakers must be proofread by a native speaker prior to submission. All articles are
subject to peer-review.
5
Editorial
A slightly revised version of Slovo’s submission guidelines will be posted on its
homepage1 during the first quarter of 2014. The Editors have also taken a preliminary
decision to print a limited number of recent volumes (from volume 50 upwards) in
paper form. The decision is based on an increasing interest in obtaining printed
versions of Slovo which can be delivered to subscribers on demand. However, the
journal will continue to be freely acessible on Slovo’s homepage.
We thank all the authors for their contributions to this volume, and the reviewers for
their valuable efforts in improving the quality of the articles.
On behalf of the Uppsala Slavists, we send all contributors and readers of Slovo’s
54th issue our warmest season greetings!
Jelena Spasenić
Uppsala, December 2013
1
http://www2.moderna.uu.se/slovo/aboutus.html
6
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 7–18
ISSN 2001–7395
Плюс iPadизация всей страны: om den expressiva
funktionen hos transformationer av en Leninslogan1
Martina Björklund
Faculty of Arts, Åbo Akademi University
[email protected]
Abstract. Плюс iPadизация всей страны: On the Expressive Function of
Transformations of a Lenin Slogan
This article discusses transformations of Lenin’s slogan Коммунизм – это есть Советская
власть плюс электрификация всей страны as used in contemporary Russian news
discourse and the expressive meanings that they convey. The material, consisting of
approximately 1,500 instances, was collected from the electronic database Integrum. The
article opens with a brief discussion of linguistic expressivity and a short description of the
history of transformations of the slogan. The results of the study demonstrate that
transformations of the slogan in its entirety tend to occur within the text and to convey
varying degrees of negative attitudes, which may appear either through the wording of the
transformations or through context. Transformations of only the last part of the slogan are
used mostly as headlines or subheadings. With these transformations, it is almost always
necessary to read the text in order to grasp the intended positive or negative attitude.
1. Inledning
I dagens ryska tidningsspråk stöter man rätt ofta på lekfulla transformationer av gamla
sovjetiska slagord och politiska klichéer (s.k. новояз efter George Orwells newspeak).
Redan under sovjettiden förekom bland intellektuella och ungdomar skämtsamma
omformuleringar av dylika fraser i syfte att göra narr av systemet genom ironi och
sarkasm (стёб) – som ett motgift mot det officiella språket (Zemskaja 1996; Sarnov
2005:15). Under 1990-talet började omformade officiella politiska klichéer användas i
tidningsspråket för att parodiera och ironisera, en effekt som är möjlig att uppnå så
länge mottagaren känner till de ursprungliga fraserna. I en artikel från 1996
1
Artikeln baserar sig på ett föredrag med samma rubrik som jag höll under 19 Nordiska Slavistmötet i Bergen
(2013-08-07 – 2013-08-11).
7
Плюс iPadизация всей страны: Om den expressiva funktionen hos transformationer av en Leninslogan
förutspådde E.A. Zemskaja att dylika transformationer skulle försvinna eftersom
ungdomen redan då hade svag kunskap om originalfraserna. Man kunde alltså tänka
sig att omformuleringarna av nyspråksklichéer på det hela taget skulle ha hunnit
försvinna från tidningssidorna på de nästan 20 år som gått sen dess. Men så har alltså
inte skett. Eftersom tiderna och samhället förändrats har transformationerna dock i
vissa avseenden ändrat karaktär.
Syftet med den här artikeln är att studera transformationer av Lenins slogan
Коммунизм – это есть Советская власть плюс электрификация всей страны
och diskutera deras expressiva funktion i olika kontexter. Men innan jag går in på
Lenins slagord och de transformerade varianterna skall jag utgående från tidigare
forskning kort beskrivna och definiera vad jag menar med det mångbottnade och
svårfångade fenomenet språklig expressivitet.
2. Språklig expressivitet
Språklig expressivitet har i första hand att göra med språkliga uttryck för känslor och
därigenom även med de graderade kvaliteterna evaluering (positiv – negativ) och
intensitet (stark – svag). Andra termer som används i forskning kring språkets
känslomässiga uttrycksmöjligheter är emotivitet (emotivity, t.ex. Maynard 2002),
affekt (affect, t.ex. Ochs & Schieffelin 1989) och involvering (involvement, t.ex. Caffi
and Janney 1994). Av dessa termer verkar emotivitet vara ett något mera begränsat
begrepp än expressivitet, medan affekt och involvering verkar vara mera omfattande.
Här finns det dock inte utrymme för att gå närmare in på avgränsningarna mellan de
olika termerna. Jag konstaterar bara att expressivitet är det begrepp som passar bäst för
den föreliggande undersökningen.
Under större delen av 1900-talet, med undantag för början av seklet, intresserade sig
lingvister inte särdeles mycket för språklig expressivitet och språkets förmåga att
förmedla känslor. Man var fullt upptagen med att studera språkets informativa
uttryckssätt. Under senare år har intresset för expressivitet dock ökat. Jag kan inte göra
den forskningen rättvisa här, utan jag får begränsa mig till att ta fasta på vissa rön som
är relevanta för min undersökning och som jag baserar min uppfattning och definition
på.
Ad Foolen (1997:20–23) skiljer mellan att kommunicera konceptualiseringar av
känslor (This soup is disgusting) och direkt uttryck för känslor – dels icke-verbalt
genom gester och ansiktsuttryck, och dels genom genom språk (yuk!). Foolen (2012)
menar att det inte bara är konceptualisering av emotion som är en naturlig
språkfunktion utan att också direkt uttryck av känslor genom språket är det. Han menar
vidare att den expressiva funktionen i språket är lika viktig som konceptualiseringen.
Enligt Foolens kognitiva perspektiv på språket har kognition inte endast rörelse
(motion) och handling som grund utan också känsla (emotion). Emotion behövs som
8
Martina Björklund
en balanserad och solid grund för kognitionens och språkets högre funktioner. Något
varierande uppsättningar av kännetecken för expressiva uttryck har framförs av olika
forskare. Nedan följer en sammanställning av kvaliteter som jag finner väsentliga och
som är av vikt för resonemanget i redovisningen av undersökningen.
Expressiva uttrycksformer kan iakttas på alla nivåer i språket från fonologi och
intonation till talakter och texter (Foolen 1997, 2012). Expressiva uttryck har en
tendens att på ett eller annat sätt vara avvikande, oväntade eller överraskande i
sammanhanget (Caffi och Janney 1994). En omständighet som hänger ihop med detta
är att expressiva konstruktioner tenderar att, som Ad Foolen (2004) uttrycker det, vara
diakroniskt ”svaga”, dvs. de förlorar sin expressiva kraft relativt snabbt, vilket skapar
behov av nya expressiva former.
Nya expressiva konstruktioner och uttryck tas ofta från den deskriptiva konceptuella
domänen. Foolen (1997:23) ger exemplet If only he were here! som till sin syntaktiska
uppbyggnad är en inbäddad villkorsbisats. I sin expressiva användning är
konstruktionen dock fristående. Den skulle naturligtvis även kunna användas som
inbäddad bisats. Karaktäristiskt för många expressiva uttryck och konstruktioner,
kanske de allra flesta, är att de kan användas både deskriptivt och expressivt beroende
på den omgivande texten/diskursen.
Enligt Christopher Potts (2007) utgör den expressiva betydelsen en skild, oberoende
dimension. Foolen (2004) visar emellertid att det finns konstruktioner (t.ex. av typen
an angel of a child) som fyller både en referentiell och en expressiv funktion. En
annan egenskap som diskuteras av Potts (2007) är det som han kallar descriptive
ineffability, vilket betyder att det är väldigt svårt att konceptuellt förklara vad ett
expressivt uttryck betyder – expressiva uttryck är så att säga outsägliga. Om man ber
folk förklara betydelsen hos ett expressivt uttryck börjar de oftast beskriva olika
situationer där det kan användas. Den här egenskapen delar expressiva uttryck enligt
Diane Blakemore (2011) med diskursmarkörer. Hon menar vidare att den expressiva
betydelsen, liksom betydelsen hos diskursmarkörer, har vad hon kallar procedural
meaning, de kodar procedurer snarare än koncept. Det som skiljer expressiva uttryck
från diskursmarkörer är att en diskursmarkör pekar på kognitiva procedurer för hur
yttrandet ska tolkas genom inferens av implicit innehåll, medan ett expressivt uttryck
aktiverar procedurer för att återfinna representationer av emotionella tillstånd. Det här
har språkliga expressiva uttryck gemensamt med icke-språkliga ledtrådar som gester,
röstläge och miner.
Vilken representation av ett emotionellt tillstånd (för det mesta hos talaren) en
åhörare finner i ett yttrande som innehåller ett expressivt uttryck beror på en rad
kontextuella antaganden om talaren, situationen, det eller dem som det talas om och
hur talaren förhåller sig till dessa. Representationen påverkas också av eventuella ickespråkliga ledtrådar. Det här betyder att samma procedur kan resultera i olika tolkningar
i olika fall. Uttryck som oftast indikerar negativ emotion kan indikera positiv emotion
9
Плюс iPadизация всей страны: Om den expressiva funktionen hos transformationer av en Leninslogan
och tvärtom. Blakemore citerar ett exempel från David Lodges roman Deaf Sentence
där följande sägs om en kvinnas användning av ordet darling:
[…] I don’t know anyone who can utter that term of endearment with so many different tones of
hostile implication, including impatience, disapproval, pity, irony incredulity, despair and boredom.
(Cit. ur Blakemore 2011:3542)
Utan specifik kontext är det alltså omöjligt att säga exakt vilken emotion (t.ex. ilska,
förargelse, frustration) ett uttryck förmedlar och vilken grad av den. Jag baserar min
undersökning på följande tentativa definition av språklig expressivitet: expressivitet är
ett slags betydelseeffekt som uppstår genom en procedur som gör att (vissa) språkliga
enheter/uttryck i vissa kontexter direkt, utan mellanliggande konceptualisering, kan
indikera emotionella, evaluerande och andra inre reaktioner samt deras intensitet hos
människan, oftast hos talaren. Dessa indikationer aktiverar i sin tur hos mottagaren
procedurer för att återskapa representationer av emotionella tillstånd.
3. Lenins slogan och transformationer under olika tidsperioder
Ett slagord är i sig en expressiv talakt. Det aktuella slagordet Коммунизм – это есть
Советская власть плюс электрификация всей страны är formulerat med en
konstruktion som är typisk för (vetenskapliga) definitioner2 som grund (Björklund
2008). Läst som ett försök till en objektiv heltäckande definition av kommunism måste
man ändå säga att formuleringen framstår som rätt intetsägande, nästan banal. Men i
rätt kontext för rätt publik och formulerad av den stora auktoriteten på området blir
denna slogan fylld med starkt ideologiskt patos. Än idag förekommer sloganen menad
på allvar i tidningstexter.
Som vi vet började man modifiera Lenins slogan redan under sovjettiden. Chruščëv
gjorde en seriöst menad transformation genom sitt tillägg om kemikalisering av
jordbruket.
(1) Коммунизм – есть Советская власть, плюс электрификация всей страны,
плюс химизация народного хозяйства.3 (http://www.ereading.biz/chapter.php/21747/5537/Dushenko__Slovar'_sovremennyh_citat.html)
De som inte kunde identifiera sig med ideologin formulerade skämtsamma
transformationer som kunde ingå i anekdoter, som (2) och (3):
(2) - Что такое электрификация всей страны?
2
I det material som jag undersökt för den här artikeln (se sektion 4.) fann jag även ett exempel som snarare bör
läsas som en verklig definition än som en transformation av Lenincitatet: ”Справедливость понимается как
политическое равноправие, свобода это свободы конкретных граждан плюс независимость/
самобытность всего народа.” (Голос России - новости; 2011-02-04)
3
I exemplen kursiverar jag (M.B.) de delar som avviker från originalsloganen.
10
Martina Björklund
- Это коммунизм минус советская власть. (http://afinka.ru/humor-5-40.html)
(3) - Как изменил Хрущев ленинскую формулу коммунизма?
- Коммунизм – это советская власть плюс кукурузизация всей страны.
(http://afinka.ru/humor-5-39.html)
Under 1990-talet började sarkastiska och humoristiska transformationer dyka upp på
tidningssidorna i syfte att parodiera och ironisera.
(4) Становится реальностью лозунг партократии: советская власть плюс
робинзонизация всей страны. (Независимая газета, Москва, 1992-09-18)
Artikelskribenten menar att det totalitära samhället, på grund av att det sliter av de
naturliga banden mellan människorna, förvandlas till ett ”robinsonland”. Men det är
först i det posttotalitära samhället som ”ömentaliteten” fullständigt exploderar, då inte
bara människorna utan också länder, regioner, städer och t.o.m. stadsdelar vill vara
sina egna och isolerar sig. Genom att parodiera Lenins slogan uttrycker skribenten sin
starkt negativa inställning till det totalitära sovjetstyret och den mentalitet det
frambringat.
Som redan nämnts genereras alltfort nya transformationer av bl.a. Lenins
elektrifieringsslogan, men de har fått expressiva nyanser som inte behöver vara
ironiska eller sarkastiska. Ett exempel från sommaren 2013 finns i (5) nedan:
(5) Плюс операфикациая всей страны.
Denna fras tjänar som rubrik för en artikel om festivalen «Опера – всем» i SanktPeterburgskie novosti (2013-07-17). Den kan närmast ses som en lekfull parafras på
festivalens titel. Tills vidare kan transformationer av sovjetiska slagord och politiska
klichéer således helt klart sägas utgöra en del av det ryska språkets expressiva
uttrycksmedel.
4. Expressivitet hos transformationer av Lenins slogan
Min undersökning av expressiviteten hos transformationer av Lenins
elektrifieringsslogan är baserad på två materialsamlingar ur Integrum. Det första
materialet samlades ur ryska massmedia, 6033 källor, för åren 2005–2009. Där fann
jag ca 1420 fall av transformationer som innehåller orden плюс och всей, всего eller
всех. Där fanns även ca 300 fall av originalfrasen, nära varianter eller delar:
советская власть плюс электрификация всей страны eller плюс электрификация
всей страны. Dessa faller utanför min undersökning, men skulle naturligtvis också
vara värda att studera i sina sammanhang. I det insamlade materialet kan en och
samma transformation uppträda i flera olika texter, och samma text, eller i stort sett
samma text, kan återkomma i flera publikationer.
11
Плюс iPadизация всей страны: Om den expressiva funktionen hos transformationer av en Leninslogan
För att förvissa mig om att den här typen av transformationer inte försvunnit ur
tidningsspråket gjorde jag senare en tilläggssökning i Integrum. Denna omfattar endast
kategorierna центральные интернет-издания och центральное радио и
телевидение för tiden 2010-01-01–2012-03-31. Här fann jag 80 fall av
transformationer som innehåller orden плюс och всей eller всего, hela 46 fall av
originalet, nära varianter eller delar: советская власть плюс электрификация всей
страны eller плюс электрификация всей страны.
De transformationer som sökningen gav omfattar antingen hela sloganen, endast
delen NP плюс NP eller bara плюс NP. Vanligast är den sistnämnda varianten, och den
förekommer mest i rubriker eller underrubriker (ca 57 % av det första och
huvudsakliga materialet).4 En diskussion av kreativiteten i transformationerna – vad
som transformeras och hur – faller utanför ramen för den här artikeln, men är föremål
för en separat studie (Björklund 2010/under arbete). Jag hoppas ändå att exemplen i
den här artikeln visar vilken potential till oväntade, överraskande expressiva uttryck
som finns i transformationer av Lenins slagord.
Transformationer av nyspråksklichéer representerar den typ av expressiver som
kombinerar referentiell och expressiv funktion (jfr Foolen 2004). Någonting benämns
på ett sådant sätt att det samtidigt indikerar känslor och attityder. I många av
transformationerna är det inte nödvändigt att känna till origanalfrasen för att fånga den
attityd som förmedlas, men det är klart att kännedom om originalfrasen ger förståelsen
och känslan en extra dimension (se Björklund 2008). När hela sloganen transformeras
finns det ofta ledtrådar i texten som visar att skribenten vet vad han/hon gör. När bara
sista delen transformeras antyds ytterst sällan något om origanalfrasen
I det som följer diskuterar jag först expressiviteten hos transformationer av hela
sloganen och därefter transformationer som består bara av slagordets sista del (плюс
NP). De expressiva nyanserna sträcker sig från positiv eller negativ attityd till ironi
eller sarkasm mot något aktuellt fenomen. Den expressiva nyansen och kraften kan
komma fram i själva formuleringen av frasen, men i de flesta fall behövs ledtrådar från
kontexten.
4.1 Transformationer av hela sloganen
Transformationer av hela sloganen förekommer för det mesta inuti i texterna, mera
sällan som rubriker. Det är betecknande att sådana transformationer fortfarande
tenderar att förmedla en negativ, ironisk eller till och med sarkastisk känsla eller
attityd mot något som behandlas i artikeln – ofta något som har att göra med politik
och samhälle. Den expressiva nyansen och kraften kan komma fram i själva
formuleringen av frasen, men i de flesta fall behövs ledtrådar från kontexten. I
4
Man kan i tidningsspråket även påträffa en del andra typer av transformationer som inte kunde beläggas med
hjälp av de söktermer jag valde.
12
Martina Björklund
exempel (6) står det helt klart genom ordvalet att den som bär på ett plakat med detta
slagord är starkt missnöjd med Putins politik.
(6) «Путинизм — это сортирный юмор плюс деградация всей страны»
(NovayaGazeta.Ru; 2012-02-06)
Läsaren behöver inte känna till Lenins slagord för att göra sig en representation av det
emotionella tillståndet hos den demonstrant som bär ett plakat med denna text (och
som beskrivs i tidningstexten). Budskapet får dock starkare ironisk eller sarkastisk
effekt hos den som känner till Lenincitatet. I följande exempel (7), som förekommer i
en text som har den sista delen av transformationen som rubrik (se rubriken för
föreliggande artikel), är det inte de enskilda orden i sig utan kombinationen som
indikerar artikelskribentens inställning.
(7) Модернизация – это есть Twitter-аккаунт плюс iPadизация всей страны
(Полит.Ру 2011-04-15)
Den här transformationen kan också på det hela taget tala för sig själv utan hjälp från
kontexten. Genom den semantiska klyftan mellan planerna på en storstilad
модернизация av hela landet och mer personliga moderna fenomen och föremål, som
att ha Twitter-аккаунт och iPad, framstår moderniseringen som förlöjligad.
Skribentens negativa uppfattning framträder i många formuleringar i artikeln och
transformationen är en slagkraftig ironisk uppsummering av denna inställning.
Transformationer av hela sloganen tenderar att förmedla en negativ, ironisk eller
sarkastisk attityd till och med när ett fenomen definieras på ett sätt som för många
skulle kunna upplevas som positivt.
(8) Помните советский лозунг: «Коммунизм – есть советская власть плюс
электрификация всей страны?» Теперь, по аналогии, можно сказать:
«Капитализм – есть демократия плюс интернетизация всей страны»
(Полемика и дискуссии; 2010-07-21)
Här visar dock redan rubriken Отцеубийца – Интернет! att skribenten är emot
Internet. I artikeln, som är skriven av en präst, framträder det även tydligt att han anser
att kapitalism och demokrati för mycket ont med sig. I exempel (8) demonstreras även
tendensen att den som konstruerar en ny slogan enligt modell av Lenins, särskilt när
det gäller transformationer av hela sloganen, visar att man känner till den ursprungliga,
antingen genom att citera hela eller delar, eller också genom att säga att man
omformulerar en gammal slogan.
Till och med en transformation av Lenins slogan som inte är tidningsskribentens
egen utan ett citat, kan med hjälp av den omgivande kontexten fås att framstå i negativ
dager, fastän den som citeras menat den som en kvick och positiv slogan för sitt
projekt.
13
Плюс iPadизация всей страны: Om den expressiva funktionen hos transformationer av en Leninslogan
(9) Достойная жизнь дачника – это забота властей плюс телефонизация всех
дач. (Известия [Россия] 2009-03-04)
På ett möte är det tänkt att man ska besluta att bygga fast telefonförbindelse till ett
område med trädgårdar och datjor. Redan innan man får läsa skribentens citat av
föredragshållarens slogan finns det ledtrådar som pekar mot att artikelskribenten gör
narr av projektet.
”Вот проект спасения садоводов”, – [...] Лица окружающих меня чиновников сделались
добрыми и светлыми, как у пионеров, переводящих старушек через дорогу! (Известия [Россия]
2009-03-04)
Senare i artikeln citerar skribenten sitt eget anförande på mötet, och då om inte förr
blir läsaren på det klara med vad skribenten känner och anser:
Уважаемые коллеги, – нагло заявил я c трибуны. – По-моему, ставить столбы и тянуть провода
на дачи - дурь первостатейная. Какие, к бесу, стационарные телефоны? В каком веке мы
живем?! (Известия [Россия] 2009-03-04)
Sloganen framstår som nu starkt löjeväckande. När man läser vidare i artikeln inser
man att hela projektet var ett försök av tjänstemännen att sko sig på budgetmedel och
till på köpet låta dem som man skulle ”rädda” (trädgårdsodlarna) stå för fiolerna.
А после действа ко мне подошел главный докладчик и очень легко упрекнул в том, что я
слишком прямолинейно все понимаю. Со стационарными телефонами, конечно, вы абсолютно
правы. Но вот бюджет бы не пострадал, потому что за кадром остались планы повесить эти
самые телефоны на баланс садоводческих товариществ, которые бы и уплатили в конечном
итоге за это счастье по полной программе. (Известия [Россия] 2009-03-04)
Sloganen är alltså inget annat än hyckleri. Den börjar framstå som grotesk och
framkallar en känsla av avsky. För en läsare med bra minne, eller för den läsare som
eventuellt kommer sig för att läsa artikeln mer än en gång, genomgår
slogantransformationen som ledtråd till emotionell representation således en
metamorfos från löje (som stegras) till stark avsky.
Transformationer av hela sloganen förekommer sällan som rubriker eller
underrubriker – i hela materialet på ca 1 500 transformationer finns endast ett tiotal.
Men om en omformad Leninslogan sätts som rubrik tenderar den att förmedla en
positiv attityd.
(10) «Модернизация – это демократизация плюс электронизация всей страны»
(Банкир.Ру; 2009-12-30)
Den här rubriken är, som synes, ett citat. Texten som bär rubriken är en intervju med
en affärsman som är nöjd och hoppfull beträffande Medvedevs politik, vilket kommer
fram i svaren på journalistens frågor, t.ex.:
14
Martina Björklund
тот факт, что руководство страны постоянно ставит вопросы инновационного развития
экономики в центр своего внимания, внушает определённый оптимизм. (Банкир.Ру; 2009-1230)
I intervjutextens sista stycke formulerar affärsmannen kvintessensen för Medvedevs
nyårstal (”Послание”) i den transformation av Lenins slogan som citeras i rubriken.
Exempel (11) är en rubrik som består av en transformation av Lenins slogan följd
av ett frågetecken.
(11) Счастье – это солидарность плюс ТСЖизация всей страны? (Орская
хроника; 2009-11-18; 180 (22304)), (Товарищество собственного жилья)
Att den transformerade sloganen ifrågasätts indikerar genast att den som formulerat
den troligen ställer sig negativ eller skeptisk till budskapet. Den efterföljande texten
visar sig mycket riktigt vara en starkt kritisk insändare.
Expressiviteten hos transformationer som omfattar hela sloganen har således en
intressant fördelning: när de förekommer inuti texter har de en stark tendens att
indikera en kritisk eller negativ attityd, medan de i rubriker förmedlar en positiv
inställning. Undantaget är transformerade slagord som avslutas med frågetecken.
4.2 Transformationer som endast består av sloganens sista del
Som redan nämnts förekommer transformationer som endast består av sloganens sista
del (плюс NP) främst i rubriker och underrubriker. Rätt många av dem har använts
upprepade gånger under många år och börjar därmed bli ganska utnötta, vilket gör att
de tappat i expressivitet. Ett sådant exempel finns i (12).
(12) …Плюс газификация всей страны.
I mitt material finns 52 förekomster av denna fras i rubriker och underrubriker.
Texterna som är försedda med dessa rubriker handlar för det mesta om att någon
region skall bli försörjd med gas eller att gastillförseln skall förbättras. Oftast ses detta
som positivt. Sådana rubriker är ett kort och kraftigt sätt att meddela att någon intensiv
process pågår. Ordet плюс har ingen betydelse av att något läggs till, utan får snarare
processen att framstå som mera intensiv. Möjligtvis är det också detta плюс som bidrar
till att dessa transformationer kan indikera en positiv känsla eller attityd.
Nya fräscha transformationer kommer dock till hela tiden. Genom att de kan
indikera både positiv och negativ känsla kan många av dessa rubriker vara något av en
gåta för läsaren innan han/hon börjar läsa artikeln. Läsaren vet att det är en intensiv
process som det ska handla om, men man behöver kontexten för att få ledtrådar till
vilken den aktuella representationen av emotionellt tillstånd är. Sådan är rubriken
Плюс iPadизация всей страны. Den skulle kunna förmedla en positiv attityd, men
som det kommer fram i diskussionen av exempel (7) framträder en allt annat än positiv
15
Плюс iPadизация всей страны: Om den expressiva funktionen hos transformationer av en Leninslogan
attityd mot president Medvedevs moderniseringspolitik. Redan början av texten visar
vartåt det lutar.
Депутатов следующего созыва подсадят на iPad'ы. Инициатива выглядит стремлением Бориса
Грызлова сделать приятное президенту Медведеву. С другой стороны, она являет провал
политики приобщения широких масс к модернизации. Популяризовал президент гаджеты для
молодежи, а услышала его только бюрократия. (Полит.Ру 2011-04-15)
En annan rubrik som skulle kunna indikera en positiv känsla är:
(13) Плюс биланизация всего эфира. (Невское время [Санкт-Петербург] 200906-18)
I en text skriven för eller av Dima Bilans fans skulle den här rubriken utan tvivel
indikera positiv känsla. Den aktuella texten framför emellertid stark kritik mot att
televisionen alltför ofta visar Dima Bilan och populärmusik i allmänhet samt tävlingar
som Eurovision song contest. Jag ger endast ett par korta exempel:
но почему вся остальная страна должна внимать этому телебренду «Билан», […] Его
постоянное присутствие на телеэкране носит характер навязиваемой зрителям биланизации.
(Невское время [Санкт-Петербург])
Rubriken är således helt klart tänkt att framkalla negativ attityd, men om man inte
själv har en avog inställning till artisten i fråga kan man få fel uppfattning om
expressivitetens art tills man börjar läsa texten. När man påträffar en dylik rubrik kan
man dock genast vara säker på att texten kommer att handla om en pågående intensiv
process som är behäftad med en positiv eller negativ känsla eller attityd. För att kunna
avgöra vilkendera det är frågan om behöver alltså man ledtrådar från kontexten.
Till sist skall jag diskutera två exempel på rubriker som indikerar en positiv känsla.
Det verkar som om den som satt respektive rubrik är fascinerad av det som artikeln
handlar om. Samtidigt har rubrikerna en humoristisk framtoning, beroende på
ordkombinationerna.
(14) Плюс симпсонизация всей страны (Город 812 [Санкт-Петербург] 2009-0406)
(15) ПЛЮС ЭЛЕКТРИФИКАЦИЯ ВСЕХ КРОКОДИЛОВ (Секретные
материалы [Санкт-Петербург] 2005-11-01)
Rubriken (14) hör till en liten notis om en internetsida där vem som helst har möjlighet
att ladda upp sitt fotografi och bli förvandlad till en figur som skulle platsa i den
tecknade filmserien om familjen Simpson. Skribenten ser den här möjligheten som en
kul grej och har själv prövat.
Но вот узнали бы вы себя, если бы стали героем мультсериала? Проверить это нетрудно –
достаточно загрузить свою фотографию на сайт simpsonizeme.com. [...] вы симпсонизированы.
16
Martina Björklund
[…] Я не удержался от искушения симпсонизировать главного редактора. (Секретные
материалы [Санкт-Петербург] 2005-11-01)
Kombinationen av de inkompatibla orden ”elektrifiering” och ”krokodiler” gör
rubriken (15) starkt humoristisk. Notisen handlar om att krokodiler och andra farliga
husdjur i Japan enligt en ny lag ska förses med mikrochips för att lättare kunna spåras
om de rymmer. Skribenten kallar i notisens sista mening detta för elektrifiering av
djuren (”Если закон об «электрификации» животных будет принят, он вступит в
действие в январе 2006 года.”) och rubriken får därmed sin förklaring.
5. Slutord
I den artikeln har jag velat visa på expressiviteten hos nyare transformationer av
Lenins slogan om ”elektrifiering av hela landet”, dels hur den skiljer sig från
originalfrasens expressivitet och tidiga transformationers expressivitet, och dels hur
grad och nyans varierar beroende på typen av ord som ingår och på den omgivande
kontexten. Transformationer av hela sloganen visade sig för det allra mesta indikera
negativ attityd, särskilt inuti texterna, medan transformationer av bara sista delen
kunde indikera antingen positiv eller negativ attityd.
Transformationerna frammanar känslor och attityder, men det är svårt att exakt
definiera dessa och ge en konceptuell förklaring. Effekten har dessutom en benägenhet
att delvis gå förlorad när man försöker fånga den. Vi kan i likhet med Blakemore
(2011) kalla det för procedural meaning, något som hos språkliga uttryck sätter igång
processer för att fånga emotionella tillstånd. Hur dessa processer fungerar kunde
kanske studeras närmare inom psykolingvistiken.
Referenser
Björklund, Martina. 2008. «Потомство» советского новояза в освещении
конструкционной грамматики. Studia Slavica Finlandensia 25, 5–18.
__________
. 2010/under arbete. Transformations of Lenin’s slogan Коммунизм – это
есть Советская власть плюс электрификация всей страны in contemporary
Russian news discourse: Expressive function and longuistic creativity. Föredrag
presenterat vid SCLC-2010, Brown University, 9–11 oktober 2010.
Blakemore, Diane. 2011. On the descriptive ineffability of expressive meaning.
Journal of Pragmatics 43, 3537–3550.
Caffi, Claudia & Janney, Richard W. 1994. Toward a pragmatics of emotive
communication. Journal of Pragmatics 22, 325–373.
Foolen, Ad. 1997. The expressive function of language: Towards a cognitive semantic
approach. In: S. Niemeier & R. Dirven (eds.), The Language of Emotions.
Amsterdam: John Benjamins, 15–31.
17
Плюс iPadизация всей страны: Om den expressiva funktionen hos transformationer av en Leninslogan
__________
. 2004. Expressive and binominal NPs in Germanic and Romance languages.
In: G. Radden & K.-U. Panther (eds.), Studies in Linguistic Motivation. Berlin &
New York: Mouton de Gruyter, 75–100.
__________
. 2012. The relevance of emotion for language and linguistics. In: A. Foolen,
U.M. Lüdtke, T.P. Racine, J. Zlatev (eds.), Moving Ourselves; Moving Others:
Motion and Emotion in Intersubjectivity, Consciousness and Language.
Amsterdam: John Benjamins, 347–368.
Maynard, Senko K. 2002. Linguistic Emotivity: Centrality of Place, the TopicComment Dynamic, and an Ideology of Pathos in Japanese. Amsterdam &
Philadelphia: John Benjamins.
Ochs, Elinor & Schieffelin, Bambi. 1989. Language has a heart. Text 9(1), 7–25.
Potts, Christopher. 2007. The expressive dimension. Theoretical Linguistics 33(2),
165–197.
Sarnov 2005 = Сарнов, Бенедикт. Наш советский новояз. Маленькая
энциклопедия реального социализма. Москва: Эксмо.
Zemskaja 1996 = Земская, Елена Андереевна. Клише новояза и цитация в языке
постсоветского общества. Вопросы языкознания 3, 23–31.
18
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 19–48
ISSN 2001–7395
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s
Northern Journey in 19341
Ben Hellman
Department of Modern Languages, Helsinki University
[email protected]
Abstract.
In the autumn of 1934, the Soviet writer Vera Inber (1890-1972) made a three months’
journey through the Nordic countries. The journey was undertaken on the invitation of
Swedish and Norwegian student organizations and friendship societies. She met with
journalists and writer-colleagues, gave talks in Stockholm, Uppsala, Oslo, Bergen,
Copenhagen and Aarhus and collected material for a planned book about life in modern
Scandinavia. In numerous interviews she praised the victories of socialism, the successful
solution to the “women’s question” and the visible role of writers in the Soviet Union. When
stating that “it’s wonderful to be a Soviet writer”, Inber was in fact at this point of her career
passing from being a talented, highly original author of short stories and poems to becoming
an obedient tool in the hands of the Communist Party.
1. The Year of 1934
In 1934 two Soviet Russian writers, Boris Pil’njak and Vera Inber, travelled through
the Nordic countries, giving interviews, meeting with local writers and appearing
before the public. The journeys were undertaken with official permission, and, as one
can assume, under the close supervision of the security service. When talking about
their life and work, the writers had to remember to express their loyalty to the
Communist ideology and praise the Soviet cultural policy. The situation for the two
travellers was not enviable; they could hope for increased interest in their writings, but
simultaneously every ill-considered word or meeting could create serious problems at
home.
1
I want to express my gratitude to Magnus Ljunggren (Stockholm) and Peter Ulf Møller (Copenhagen) for their
valuable help in gathering material for my article.
19
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
Pil’njak made his trip in the summer of 1934, stopping for two weeks each in
Finland, Sweden, Norway and Denmark.2 Everywhere he managed to charm the
journalists and writers that he met, despite the propagandistic views expressed in his
interviews. If you were to believe Pil’njak, the Soviet Union was a writers’ paradise, a
paradoxical statement from a writer who for ten years had been one of the main
objects of ideological criticism. Only in Copenhagen, during nocturnal conversations
with his old trustworthy friend, the Soviet envoy Fëdor Raskol’nikov, did Pil’njak
manage to temporarily free himself from the forced official role and express his
worries concerning the situation in the Soviet Union. The journey did not lead to a
book, as Pil’njak had originally planned, but only to a travel essay, written in the
obligatory socialist vein. Three years later, on the eve of his arrest and execution,
Pil’njak in a private conversation no longer saw his last trip abroad as a journey to a
hostile capitalist world, but as the last taste of freedom and genuine friendship.
In the autumn of the same year another Soviet writer, Vera Inber, made the same
journey, meeting with reporters in the four Nordic countries and giving talks to the
public. A clear goal was to gather material for a book about life in the Nordic
countries, presumably a work of the same kind as her Amerika v Parizhe (1928,
America in Paris). Inber was already well-known in most of these countries (Sweden
was in fact the first country to have published translations of her works), and,
moreover, as a Soviet woman writer she was sure to meet with considerable interest.
Inber was born in Odessa in a middle class Jewish family with cultural interests. In
1914-1917 she lived in Paris, where her first collection of poetry was published. In the
1920s she belonged to the avant-garde group The Literary Center of the
Constructivists, and her poems, short stories and the novel Mesto pod solncem (1928,
A Place in the Sun) had little yet in common with the genuine Soviet literature which
was gradually taking shape. However, when Inber visited the Nordic countries in
1934, she had finally chosen sides, renouncing her past and accepting the role of a
“Party writer” with Socialist Realism as the basis for her writing. A year earlier, in
August 1933, she had visited the White Sea Canal as a member of a writers’ brigade,
led by Gorky, and subsequently participated in the infamous volume The Stalin White
Sea-Baltic Canal: The History of Its Construction (1934). Like the other participants,
she refused to acknowledge the project for what it actually was, a death camp for
political prisoners, but praised it as a successful reeducation experience. During her
Northern journey she never mentioned her visit to the White Sea-Baltic canal and the
anthology, apparently conscious of the dubious character of the undertaking.
In the spring of 1934, Inber went to Uzbekistan as a member of another writers’
brigade. The journey gave birth to a few short stories and poems, revealing an interest
in the life of woman silk workers. According to Inber, life conditions for Asian women
2
See my article, The Last Trip Abroad of a Soviet Russian Globetrotter: Boris Pilʼnjakʼs Northern Journey in
1934, Russian Literature. Vol. 71, Issue 2, 2012, pp. 123-252.
20
Ben Hellman
had gone through a rapid change for the better thanks to Communism. In April, she
attended the XVII Congress of the Communist Party in Moscow. In an article for
Izvestija, “S’’ezd - delo blizkoe i krovnoe” (“The Congress is Something Close and
One’s Own”), she stressed the importance of the Congress, both on a private and a
national level. Earlier, “the fellow travelers”, a group with which she had been
identified, considered Party affairs to be of no concern to them. In addition, RAPP, the
association of proletarian writers, had sown discord between writers and made Inber
feel like a “stepchild” in literature, a stranger in her own country. But thanks to the
April resolutions of the Central Committee of the Communist Party, everything had
now changed. Soviet writers had merged into a group with common interests and goals
with the former RAPP writers forming only a small, insignificant part of the big
collective (Inber 1934a:91-93).
The most significant event in Soviet literature in 1934 was the First Congress of
Soviet Writers in August, a grand manifestation of the achieved consensus among
writers. Along with the Soviet writers, some foreign guests also attended the congress.
While Pil’njak was given a modest role in the event, a reminder of his precarious
position in Soviet literature, Inber was one of the invited speakers. In her speech,
“Literatura sčast’ja” (“The Literature of Happiness”) she talked about a new type of
literature being born in the Soviet Union. If literature traditionally had been born out
of “sadness, pain and anguish”, Soviet writers wanted to have happiness and optimism
as their foundation. However, looking back at the first fifteen years of Soviet literature,
Inber could not find many examples of such an attitude within poetry, and she saw
herself forced to criticize many poets by name for the shortcomings of their works.
Inber accused the political leader Nikolaj Buharin, who had only three years left to
live, for a lack of understanding of literature. Too often even the positive hero, a
cornerstone of Socialist Realism, turned out to be an abstract and unconvincing figure.
“It is much more difficult for us to write than we think", Inber said in the conclusion of
her speech (Inber 1934b).
Inber had planned to start her Northern journey in mid-September, but the
unexpected death of her son-in-law, the writer Grigorij Gauzner (1907-1934), forced
her to postpone her departure by a week. Gauzner, the husband of Inber’s only child,
Žanna Vladimirovna (1912-1962), started writing at the end of the 1920s, and in 1934,
he published what was to be his last book, 9 let v poiske neobyknovennogo (9 Years in
Search of the Unusual). One year earlier he had accompanied Inber on the journey to
the White Sea-Baltic canal and he also participated in the collective volume. Gauzner
died of meningitis on September 4 in Gagra on the Black Sea. Three days later Inber
wrote in her diary: “A hard and terrible time. Everything at the same time: the failure
at the Congress and Grisha’s terrible death. Trouble is hovering over our house.
21
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
Lethargy, fatigue, aversion to everything. Most of all I would like to just lie still and
read books...” (Inber 1964:313).3
On what basis Inber thought her appearance at the Writers’ Congress was
unsuccessful we do not know. No criticism is recorded in the minutes of the meeting.
But whatever the reasons were, Inber started her Northern journey with a heavy heart.
2. Finland
Inber had begun to prepare her journey in July, applying for tourist visas at the
Scandinavian embassies in Moscow (Nag 1987:104). While Pil’njak had personally
taken the initiative for his journey, getting the final permission from the Central
Committee, Inber claimed to have received invitations from Norwegian and Swedish
student organizations (D.K. 1934) and the Swedish and Norwegian Friendships
Societies – Sovjet-Unionens vänner (Inber 1977:368), an organization which existed
between 1930-1934, and Soviet-Unionens venner (Inber 1967), founded in 1928.
The first stop, however, was Helsinki. For Inber, Finland did not hold much
interest: she had no acquaintances here, the Finnish culture was foreign to her, and as a
writer she was virtually unknown. Only the first chapter of A Place in the Sun and an
unidentified short story, “Mutta me…” (“But we…”), had been translated into Finnish.
Both translations were published in the left-wing cultural journal Tulenkantajat in
1933 (№ 10 and 24). It was also the Tulenkantajat circle of writers and intellectuals
who came to serve as her Finnish contacts.
On September 24, shortly after Inber’s arrival, a reception in her honour was given
at the Soviet Legation. The host was Nikolaj Pozdnjakov (1900-1948), chargé
d’affaires at the Legation. One of the guests was K.N. Rantakari (1877-1948) from the
Ministry of Foreign Affairs and it is thanks to his report to the Finnish Investigative
Police Agency (Etsivä keskuspoliisi), that we know the names of some of the other
Finnish guests: Hella Wuolijoki with her daughter Vappu, Elli Tompuri, Helmer
Adler, Katri Vala, Bertel Hintze, Olavi Paavolainen, Kaisu-Mirjami Rydberg, Liina
Rejman, Väinö Lassila, Erkki Kivijärvi, Bertel Appelberg and Cay Sundström. The
majority, but not all, had socialist sympathies. Not only did Rantakari try to figure out
who had close personal contacts from before with the Soviet diplomats, but he also
noticed how all the questions to Inber were given according to a fixed plan (Rantakari
1934). It should be added that Rantakari’s secret report is the only place where Inber’s
Jewish nationality is mentioned throughout her 1934 journey.
Only two newspapers used the opportunity to present Inber to their readers, Suomen
Sosiaalidemokraatti and Hufvudstadsbladet. Their texts were mainly based on the talk
that Inber gave in German at the occasion. Unlike Pil’njak, who knew only a few
3
When the extracts from Inber’s diary were republished in 1966 (p. 432) and 1977 (p. 32), her words about the
failure at the Writers’ Congress were excluded.
22
Ben Hellman
words of English, Inber was good at both German and French and could thus in
principle get along without an interpreter. Suomen Sosialidemokraatti called Inber a
writer well-known “in all European countries, except for Finland”. The journalist,
apparently Kaisu-Mirjami Rydberg, portrayed the Soviet guest as a “short, slim
woman, dark, lively and charming”. She was 44, but did not look more than a few
years over thirty. About her early years, Inber told the Finnish journalist that her
mother had been the director of a big school, while her father was a publisher. “So thus
I am a typical representative for the so-called intellectuals, of whom many others, like
me, got involved in the reconstruction of our country on the eve of the revolution or
after it had already taken place, and there found themselves a very interesting field of
activity” (SSD 1934). Inber had depicted such an evolution in her novel Mesto pod
solncem, but many other works also dealt with the same topic. Inber recommended
Aleksandr Tolstoj’s Hoždenie po mukam (The Road to Calvary), Jurij Oleša’s Zavist’
(Envy), Konstantin Fedin’s Goroda i gody (Cities and Years) and the now forgotten
novel Naslednik (Heir) by Lev Slavin.
Inber also spoke of her recent journey to Uzbekistan. The ten writers of their
brigade had been asked to deal with different aspects of Uzbek life, and Inber had
chosen to focus on the issue of women:
I wrote about the role and development of women in this fascinating corner of the world, where
people are currently going through a period of enormous change. What has happened long ago in the
central parts of the country is now here and is new and exciting. You can imagine how the Uzbek
women perceive their sudden release; not so long ago they were walking around with thick veils
before their faces, living as if in eternal night, and they were not allowed to dine at the same table as
the men, not to mention the fact that they would not have had the right to spend the money that they
earned through hard work at the silk factories and plantations. (SSD 1934)
There was a huge interest in literature in the Soviet Union, and the Soviet writer was in
constant contact with his readers: “Literature is not a rare hothouse plant for a few
devotees, but it belongs to all, it is a vital part of our community.” Every day Inber
received letters from all corners of the country. People wanted to discuss topics that
she had raised, and they asked for advice or told her about changes in their lives. To
find subjects and themes was easy, as the surrounding life was full of events. In the
Soviet Union you could no longer find any bohemian writers, flaneurs, who lived only
on a day to day basis, sitting in some coffee bar. If such a writer appeared he would
seem so strange and ridiculous that people would think that he had escaped from some
museum.
“It’s wonderful to be a writer in the Soviet Union and to write for such people as
our people!” Inber exclaimed (SSD 1934). She taught workers how to write, helping
them to become journalists and writers, and visited factories to talk about literature.
Inber also informed the Finns about the recent grand writers’ conference. For her, as a
writer, this had been one of the most important events of her life. Of uttermost interest
were the speeches given by writers from parts of Russia where only now a written
23
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
language had been created and people were learning to read and write. In these places
a printed book was still a great wonder. The Armenian representative was 76-year-old
Aleksandr Shirvanzade, who when asked about the secret behind his good health, had
answered: “I don’t grow older as I live in a country like this and in such times” (SSD
1934). (Shirvanzade actually died the following year.) Another writer of interest for
Inber was Sulejman Stal’skij from Dagestan. Dressed in a colourful, local costume, he
had been moving rhythmically back and forth during the sessions, mumbling to
himself. Stal’skij had written a poem, a masterpiece, according to Inber, about the
congress. Stalskij, who died in 1937, became a staunch Party writer and was
completely forgotten after the death of Stalin.
Hufvudstadsbladet published only a short notice about the meeting with Inber, a
writer “fully committed to Soviet power” in spite of her non-proletarian background.
The anonymous journalist praised her for being “a master of style”: “The themes of
her short stories, for example, are taken from Soviet life, but they are far from
sensational, and one can call her manner of treating them exquisite” (Hbl 1934).
The poet Katri Vala (1873-1944) had missed both Pil’njak’s visit in June and the
Writers’ Congress in Moscow in August because of her pregnancy, but now she was
present, listening to Inber with rising enthusiasm. The Finnish translation of the short
story “Mutta me…” (“But We….”) the previous year had actually been done by her. In
an article in the Tulenkantajat magazine Vala gave her impressions of Inber, “a small,
charming and soulful woman”, who was especially fond of Dickens and Anatole
France. Inber’s short stories were “full of a rich, subtle humour and original figures of
speech”. This was true art, not published in Finland, as the publishers were only
interested in propagandist anti-Soviet literature in spite of its low artistic level. Vala’s
sour comment was not altogether true, as in fact all modern Russian literature, be it
Soviet or émigré, was shunned by Finnish publishers in the 1930s.
The actress Elli Tompuri asked Inber the unavoidable questions, “Do you have any
censorship in the Soviet Union?” and “Are you forced to write about certain subjects?”
Not willing to discuss censorship, Inber only replied to the second question: “I cannot
be forced, I can only write about what interests me. They might ask me whether I want
to go to Uzbekistan. Can you write something about life at the silk mills? If you say
yes, you can go to see for yourself what there is” (Vala 1981:152).
Vala was impressed by Inber’s words about the great changes that had taken place
in Uzbek life: minorities had been given new life, their native language was used in
schools, everyone learned to read and write, and women were emancipated. She
listened enviously to the Soviet writer’s praise of her native country, a place where a
writer was not alone, but a true member of society. Inber’s exclamation, “It’s
wonderful to be a Soviet writer!”, made Vala sigh: “When will a Finnish writer have
reason to speak out in this way?” (Vala 1981:152)
24
Ben Hellman
The next day, September 25, around thirty people gathered in a cabinet in the Torni
restaurant to celebrate Vera Inber. The list of invited guests had been drawn up by
Hella Wuolijoki and Olavi Paavolainen, who had both acted as Boris Pil’njak’s
Finnish hosts in June. On the list were “all the ‘radicals’ of that time”, Paavolainen
commented afterwards, not having in mind only political but also cultural radicalism
(Paavolainen 1991:131).4 Among the people invited were writers like Katri Vala,
Erkki Vala, Elina Vaara, Helvi Hämäläinen, Martti Haavio (P. Mustapää), Toivo
Pekkanen, Viljo Kajava, L. Onerva, Iiris Uurto, Barbro Mörne, Elmer Diktonius and
Hagar Olsson, literary critics like Lauri Viljanen, Kaarlo Marjanen and Kersti
Bergroth, the composer Sulho Ranta, theatre people like Liina Reiman and Emmi and
Eino Jurkka, Communist activists like Mauri Ryömä, Jarno Pennanen and Cay
Sundström, and the architect Alvar Aalto (Paavolainen 1991:131-132). Even if they
did not all necessarily turn up, this was a truly unique event. The party went down in
history on account of a scandalous scene. Elli Tompuri, who not long before had
returned from a study tour in the Soviet Union, was reciting something “in an awfully
cheap manner”, when suddenly F. E. Sillanpää, the forthcoming Nobel Prize winner
and an acquaintance of Pil’njak from a meeting in June, entered the cabinet, “drunk as
a lord”, and began to sabotage the reading. Tompuri burst into a hysterical fit of crying
and started to insult her own country and all its artists. That was the end of the planned
programme, Paavolainen writes (ibid.).
In Inber’s diary nothing is said about the Torni episode. In the notes from the short
Helsinki visit she mentions an unemployed worker, whom she met in a park (Dnevnik
1934-09-26), there are thoughts about “the border feeling” (“чувство границы”), now
and before 1917, and an exclamation, “How sad the city is without Soviet power!” A
few days later she also comments on the situation of the Russian language in Finland:
“Under the tsar, everyone knew it, but then they tried to forget it. Now they are trying
hard to remember it” (Dnevnik 1934-09-28).
3. Sweden
From Finland, Vera Inber arrived in Sweden by steamship on September 28. In
Stockholm she was to remain for around three weeks, staying at the Soviet Legation at
Villagatan as the envoy Aleksandra Kollontay’s guest. At the time of Pil’njak’s visit in
the summer, Kollontay had been in Moscow, but now she was back in Sweden and
could compose a programme for her guest.
Sweden was the first country to publish translations of Inber's works, the first being
a short story, “Lallas intressen” (“Ljaliny interesy”), in 1928. It was followed by the
4
Paavolainen erroneously (see: Ahti 1967:166) remembered that the list of guests was for a third occasion in
honour of Inber
25
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
novel Plats i solen (1930, Mesto pod solncem)5 and two short story collections,
Näktergalen och rosen (1931, Solovej i roza) and Gråt inte, Ninel! (1932, Ne plač’,
Ninel’!). Add translations of eight short stories, published in Swedish anthologies,
journals and newspapers in the period 1929-1934, and Kollontay was admittedly right,
when asserting that Inber in 1934 was the most popular Soviet writer in Sweden
besides Mihail Šolohov (Kollontaj 2008:419). Inber’s translator was most often
Russian-born Josef Riwkin (1909-1965), but his wife Ester Riwkin and Daniel Brick
also contributed. Inber’s literary works had furthermore been given good reviews by
Anders Österling (1931) and Eugénie Riwkin-Söderberg6 (1933). In his article,
Österling made an apt comparison between the short stories of Inber and Katherine
Mansfield (1931:VII).
On the day of Inber’s arrival a press conference was arranged at the Soviet Legation
with journalists from all the main newspapers present.7 What they met was “a small
and lively lady […] with glittering pepper brown eyes and a red mouth” (S-D 1934).
Inber turned out to be “both a clever and an interesting person” (DN 1934), though “a
bit shy” (SD 1934a). The renowned guest in fact reminded more of a middle-class
Swedish wife than a famous writer (S-D 1934). Inber told them that she had for many
years dreamed of going to Sweden. Her first impression of Stockholm was
overwhelming: “It is so beautiful here, the sky is high, and all places are so clean and
charming” (-nx 1934). Of the buildings she had seen, she especially admired the
“magnificent” town hall (Inber 1967).
Inber answered all questions in a frankly straightforward way, never falling into the
journalists’ traps (SD 1934a). She talked enthusiastically about the situation for Soviet
writers, an important group in society. Usually their books were immediately sold out,
spread throughout the country in cheap editions. In Moscow writers had a house of
their own, where Inber also lived, high up in a three-room flat. Soon they were to have
a small community of their own, Peredelkino, seventeen kilometres from Moscow,
where everybody, Inber included, was to be given a small cottage and a plot of land. If
they needed to travel within the Soviet Union, they could do it for almost nothing. All
that was needed was membership in the Writers’ Union. To become a member it was
not enough to publish books, but a board had to decide the importance and artistic
value of your writings.
Inber saw herself first and foremost as a poet: “My poems cannot really be
translated into Swedish and that is bad. You always want to show what you have
written… but when it comes to poetry, it is always a long road and there are big
obstacles between nations...” (-nx 1934). In the Soviet Union poetry was important,
5
The novel was translated from German by Marianne Gelotte, a minor Swedish writer.
Eugénie Riwkin-Söderberg, Josef’s sister, appears to have met Inber in Moscow before 1934, even though this
is not explicitly said in her travelogue Kulturen i Sovjet (1933). She was probably the go-between when the
collection of short stories Näktergalen och rosen was published in 1931 as authorized by the writer.
7
According to Inber’s diary (1934-09-28), nine newspapers made interviews, some of them by phone. 6
26
Ben Hellman
and much good poetry was indeed written. As an example of good poetry she
mentioned Rabota i ljubov (1932, Work and Love) by Jaroslav Smeljakov:8 “[…] the
new thing here is that it is work and love, and not work or love” (DN 1934). This
approach differed completely from what could be found in Western Europe: “There
they consider that work and love – not least the work of man and the love of woman! –
are enemies. But here it is claimed that great achievements are reached only through
great love.” Women encourage us to perform deeds, but prevent us from doing them,
was a West European saying, but in the Soviet Union people took a different view,
admitting that women, too, contributed to the attainment of important achievements (nx 1934).
Books written by writers’ brigades were a new type of literature. As an example
Inber mentioned, not the White Sea-Baltic canal anthology, but the volume based upon
ten writersʼ visit to Uzbekistan. Older established writers gave professional help to
young writers; one of Inber’s disciplines was a young female poet. “There are many
ways of writing, and things that were considered impossible are now being done”, she
commented (DN 1934). One journalist, contemptuously called “bourgeois” by his
colleague from the Communist newspaper Ny dag, asked whether Soviet writers wrote
to order. “No, no”, Vera Inber protested with a smile. “I don’t think any writer is able
to write anything worthwhile in such conditions. I myself would find it rather difficult
to write about factories for example” (Tub 1934).9 In the Soviet Union no one was
giving writers orders and telling them what to write (DN 1934). That Soviet literature
was propagandistic to a certain extent was only natural. “Don’t all truly good books
carry some kind of propaganda?” Inber asked (Tub 1934).
Under no circumstances was Inber willing to admit the existence of any restrictions
concerning freedom of expression in the Soviet Union, and the Scandinavian
journalists obediently reported her statements. “Are you really allowed to write what
you like and criticize current phenomena?” the “bourgeois” journalist asked. “You just
have to open any of our newspapers to get an answer to that question”, Inber replied.
“Our people very much like their writers to expose abuses and point out the
shortcomings that have yet to be taken care off” (Tub 1934). “You can write as you
like and whatever you like, no matter what political views you have” (DN 1934).
Writers were encouraged to come up with criticism (SD 1934a), and the only thing
required from them was to write well. “And that is a requirement that everyone
certainly must like” (S-D 1934).
Inber told that she would be interested in writing for the cinema, now that it was no
longer silent. The spoken word was for her more important than conflicts and dramatic
8
Back in Moscow Smeljakov was arrested three months later after an article by Maksim Gorky carried fateful
insinuations and accusations. He was released three years later.
9
Tub’s interview with Inber, published in the Swedish socialist newspaper Ny dag, was republished in a
Norwegian socialist newspaper – “Den kjente sovjetforfatterinne Vera Inber i Oslo: Taler om forfatterens stilling
i Sovjet-Unionen og om kvinner og barnens stilling”. Arbejderen, 1934-10-24, 2.
27
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
plots. As an interesting new film she mentioned Jurij Oleša’s Strogij junoša (A Stern
Young Man). Writers called the script a good novel, playwrights called it good drama,
while cinema critics called it a good film (Tub 1934).
Of Swedish writers Inber was especially fond of Selma Lagerlöf, whose Nils
Holgerson she had read as a child and later read to her daughter (-nx 1934).10
Although many translations were published in the Soviet Union, modern Swedish
literature had unfortunately remained almost unknown. Now there were plans to
translate Harry Martinson11 and Erik Blomberg, two writers whom she had met in
August at the Moscow conference (DN 1934). Hjalmar Bergman, too, was on the list
of candidates for a Russian translation (-nx 1934).
Inber was most interested in talking about Soviet children. When the topic came up
at the press conference the colour of her cheeks rose and her eyes glowed: “I can tell
you that children receive enormous attention in my country. We take care not only of
books for children, but also give them a possibility to write” (SD 1934a). At the
Writers’ Congress in August, children, too, had been given a chance to attend. Inber
took a special interest in the way children saw the world, and she had collected letters
and diaries of 9-10-year-old children, documents which she meant to use in her talks.
Also the major Moscow newspapers, like Izvestija, printed the writings of children if
they had something important to say. “What they produce is so much more original
than what adults create, and that is why we encourage them to write” (SD
1934a).Children, too, wrote collectively: not long ago a book, Baza kurnosych (1934,
The Base of the Snub-Nosed Children), written by ten Young Pioneers from Siberia,
had come out. And in the film, Rvanye bashmaki (1933, Torn Shoes) all the actors
were children. They had been told to play doctors and patients, for example, and were
filmed without being aware of it. The result was an excellent film (Tub 1934). In the
field of children’s literature, M. Iljin’s Velikij plan (The Great Plan) was widely read
(Tub 1934).
Not only was Inber fond of children, she was also fond of dogs: “I love dogs [...],
and I have never seen such beautiful dogs as here” (DN 1934). At home she had a
bulldog and a dachshund, named after one of the Odessa bandits in a short story by
Isaak Babel, as it looked like a crook-legged bandit. But none of her dogs was as
thoroughbred and beautiful as the dogs she had earlier the same day seen in
Humlegården Park. She was even keen to buy a dog in Sweden.
10
In 1958, when Selma Lagerlöf’s 100th anniversary was celebrated, Inber gave a talk about the Swedish writer
at a meeting in Moscow and published an article in Pravda, full of standard Soviet phrases. Lagerlöf had “wrong
ideas” about the peaceful coexistence between rich and poor people, the exploiters and the exploited, and declared herself to be apolitical, but, nevertheless, she was always on the side of those fighting for a more just
society. Furthermore, Lagerlöf had worked for universal peace and condemned fascism. By celebrating Selma
Lagerlöf, the Soviet people showed their love and respect for the best of world culture, everything that could
lead to the victory of “peace, progress and friendship between people” (Inber 1958b).
11
Harry Martinson’s novel Nässlorna blommor appeared in Russian in 1939 (Krapiva cvetët).
28
Ben Hellman
Inber had brought with her two speeches, both in German. On October 1, she gave
her paper “Über die Schriftsteller in der Sovietunion” at the Stockholm University (SD
1934b). She talked about the problematic adjustment process that invidualistic and
petty-bourgeois writers had been forced to go through in order to find their place and
role in society. Here she was clearly speaking from her own experience. Now this
problem had been solved. While the writers in the West were isolated, socially
impotent bohemians, the Soviet writer lived side by side with the people, taking part in
the great formative work. The key word was collectivism. All writers had been
gathered in the new writers’ union, and they often worked together in the form of
writers’ brigades. An important part of Inber’s work was teaching young writers.
There was a huge interest in literature, and between writers and readers an ideal,
intimate relationship had been born. Inber received letters from her readers, from all
parts of the Soviet Union, and she also regularly met her readers. Her speech ended
with a few words about the Writers’ Congress.
In the audience sat Hagar Olsson (1893-1978), a Modernist Swedish writer from
Finland. Inber’s words that the writer in the USSR was not alone anymore, as art had
found its way to the people and the writer his place in social life, made a deep
impression. “When listening to her talk you cannot but think: What a country for
writers, the enormous, fermenting Russia with its thirst for education!” Olsson
thought, certain that many writers in the audience upon listening to Inber reflected
upon their own “chilly isolation” (Olsson 1934:1). Still she was not sure that Inber had
managed to overcome her loneliness so easily. The painful expression upon the
writer’s face and the nervous movements of her hands revealed that it could not have
been easy to shift from an individual life view to the new, collective feeling. Even if
Inber now appeared to be strong and balanced in her acceptance of the Communist
spirit, Olsson thought she saw by her side the shadows of Majakovskij and Esenin, two
writers who had not been able to overcome their loneliness and had committed suicide.
In fact, Hagar Olsson was one of the very few who was in part able to see through
Inberʼs enthusiasm.
On the next day, October 2, Inber read the same paper at Uppsala University, where
she had been invited by Estetiska föreningen, the student organisation Verdandi and
the socialist organisation Clarté. In the local newspaper she was presented as one of
the foremost modern Soviet Russian writers. Being a product of the pre-Revolutionary
intellectual Russia she could not, however, be called a typical Soviet writer. On the
basis of Inber's translated works, a critic signed O.S. wrote: “Most of her short stories
can be seen as short, lyrical humoresques, often concerned with child psychology, but
sometimes the depiction, the mild irony grows more bitter. In these places Vera Inber
is a worthy follower of Gogol and other classic Russian social satirists. After all, there
is in Vera Inber’s works a tendency to hesitate and look back towards the past and
29
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
what has been overthrown. She has tried to bridge the gap between the old and the
new: she is faithful to the present while sympathising with the past” (O.S. 1934).
Around 200 people had gathered in the lecture hall in Uppsala to listen to Inber.
“The speech turned into a praise of the situation for writers and readers in the new
Russia and their relationship”, wrote an Uppsala newspaper (UNT 1934). In her diary,
Inber thought of the event as successful: everybody had been carefully listening. In the
audience she noticed both leftwing students, but also foes (Dnevnik 1934-10-3).
When it was time for discussion, a young man with “a stupid and cruel face and
colourless eyes” had addressed her with questions such as was promiscuity still
common in the Soviet Union, were women common propriety, were small children
taken by force from their mothers and given to collective state reformatories, was it
true that the everyone was forced to do physical exercises, transmitted through the
radio, in the middle of the night? “He’s a fascist”, somebody whispered in Inber’s ear.
Laughter and loud ironic comments from the audience saved Inber not only from
answering but also from more serious questions (Inber 1947).
Inber’s diary entries reveal her interest in student life in Sweden. In Uppsala she
also got to know the Vienna-born otologist and Nobel Prize winner Robert Bárány
(1876-1936), Professor at Uppsala University since 1917. When she returned to
Uppsala, “the Scandinavian Oxford” (Inber 1967), three days later, she not only went
to see the famous University Library, but also paid a visit to Bárány’s family (Dnevnik
1934-10-06).
On October 10, a reception in honour of Inber was held at the Soviet Legation. In
her diary, Kollontay commented on the event: no caviar, just “dull sandwiches”, plenty
of invited guests, “all from the progressive circle”, people from the world of literature
and culture, parliament members, and the Social Democratic Minister of Justice Karl
Schlyter (1879-1959) (Kollontaj 2008:415-417). Even if the audience came from
diverse walks of life and was somewhat reserved, Inber had no problems in gaining its
sympathy. She gave a Marxist exposition, “clearly and simply”, partly humorously, of
Soviet literature and its greatest names (Kollontaj 2008:416). After her speech, she
read two poems in Russian, both incidentally children’s poems – “Kolybel’naja” (“A
Lullaby”) and “Kroški-sorokonoški” (“The Little Millipedes”). When the millipede’s
thirty-three children in the latter poem are about to start school, their father sits up at
night with the abacus trying to work out how many galoshes he needs to buy for his
youngsters. He cannot but envy the stork, whose only child stands on just one leg.
Afterwards the Swedish Minister of Justice amused Inber by telling her exactly how
many shoes were needed (Inber 1967, Dnevnik 1934-10-12).
All in all, the reception was a success with the Swedes falling for Inber’s charm.
Doctor Ada Nilsson (1872-1964), a feminist from the Fogelstad group, prolonged the
discussions with her many questions, while “the eccentric Finnish writer Hagar
Olsson” came up and kissed Vera and on the request of the audience read some
30
Ben Hellman
“poems celebrating Russian poetry and its revolutionary spirit” (Kollontaj 2008:416).
Present was also the journalist and writer Else Kleen-Möller (1882-1968). She
introduced Fabian Månsson, a Social Democrat politician, to Inber as the writer of a
book about the “Dackefejden”, a peasant uprising against King Gustaf Vasa. This book
showed, according to Kleen-Möller, that Sweden, too, had had its revolutionary
periods. Månsson was a person that they would have been proud of even in Moscow,
as he had been fighting for the working class and for socialism all his life.
In Stockholm, Inber also gave a talk in a woman’s club. One day she visited a
factory with 400 workers, where gas masks were produced. In a shop she bought
herself a Russian typewriter, which was to serve her for many decades to come (Inber
1957:24). In the company of Kollontay, Inber went to see the outdoor museum
Skansen and attended court singer Åke Wallgren’s farewell concert of Richard
Wagner arias at the Opera in the presence of the Swedish king, Gustav V (Inber
1977:369). The two women also spent one day in the park by the royal castle of
Drottningholm, admiring the beautiful autumn landscape. They sauntered about for a
few hours, talking about “everything”. Inber recited some of her poems, and in her
diary Kollontay confessed how much she loved Inber’s poetry, in which she found
both “the deep pain and the clear happiness” of every woman. Surely no man could
possible capture the female psyche like Inber did (Kollontaj 2008:419).
Summing up her impression of Sweden in her diary, Inber expressed her liking of
everthing she had seen. “Everything here is first class. A magnificent order. Of all
countries on earth, Sweden will probably be the last where the revolution will occur”
(Dnevnik 1934-10-12).
4. Norway
In Norway, readers knew Inber through a translation of Mesto pod solncem from 1932,
Plassen i solen, translated by Julie Aarflot for Gyldendal. In the same year the short
story “Lalas intressen” (“Ljaliny interesy”) was included in a volume of Soviet short
stories, Polypen og andre fortellinger fra det nye Russland.
Inber arrived in Oslo on the morning train from Stockholm on October 20. She was
met at the station by Consul Naevskij and Madame Ždanova from the Soviet
Legation,12 the head of Det Norske studentersamfund Hans Vogt (1903-1986), Adam
Egede-Nissen (1868-1968), chairman of both the Norwegian Communist party and the
organisation Sovjet-Unionens venner, and Arnulf Øverland (1889-1968) from the
12
At least for part of her weeks in Oslo, Inber stayed at a hotel (Dbl 1934) and not at the Soviet Legation. The
Soviet envoy in Norway was Aleksandr Bekzadjan (1879-1938), who was arrested in 1937 and executed the
following year, accused of counter-revolutionary activity.
31
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
Writers’ Union.13 Two female journalists were also present, prepared to interview
Inber on the spot.
“Small, gracefully and easily” Inber jumped down from the train (Abl 1934a). The
first impression was favourable: “Vera Inber is a modern woman in her forties,
independent, energetic, full of a fighting spirit, and with a beautiful and often teasing
smile” (Dbl 1934). She wore a “smart travelling costume of Western European type”,
while the black ulster that she carried on her arm showed that she came from Moscow
(Abl 1934a).
Inber readily answered the journalists’ questions while they walked from the
platform to the station restaurant. She spoke about her writings, revealing that her best
genre was short stories. By this time she had been writing for newspapers for ten
years, and she commented: “You know, I think that in every writer there should be
something of a journalist. A journalist must think clearly and fast, and he must work
punctually. And to work punctually is so important for a writer, if he or she wants to
get anything done” (Abl 1934a).
Since childhood, Inber had been dreaming of visiting Norway. She knew the
Norwegian people from literature, feeling a kinship with Fridtjof Nansen and Roald
Amundsen. “Great people!” she exclaimed (Abl 1934a). Always after finishing some
work, she sat down to read Nansen. “At home they know that when I read Fram over
Polhavet (Farthest North), it means that I am, figuratively speaking, making a journey
again” (Dbl 1934). She had also read Nansen’s book out loud to her daughter when she
was small (Abl 1934a). The journalists wanted to know what Inber thought about the
question of women. “Should women play a greater role in the society of the future?”
“Yes, even to a higher degree than men. In the Soviet Union professional women are
something that you don’t even have to talk about. Women’s right to work is something
we consider natural. We don’t talk about men and women, but about people” (Dbl
1934). “I consider women to be more accomplished than men. When you see what
they have achieved since their liberation, you can expect great things of them in the
future” (Abl 1934a).
Of modern Soviet writers Inber mentioned Šolohov, Aleksej Tolstoj and Fëdor
Panfjorov, but the Writers’ Congress had shown that there were many talented young
writers too. Inber’s daughter had written poems, but Inber had told her that they were
not sufficiently good and “if you cannot write better than me, then you should leave it
alone” (Abl 1934a).
On the very same day, Inber gave a one hour talk in German at Det norske
studentersamfund about “Women and children in the Soviet Union” to a large
audience. She had become interested in the woman question already in Odessa, where
her mother had been the head of a girls’ school. In Tsarist Russia the life of women
13
Øverland had been a Communist since the early 1920s, but changed his stand in 1937, partly in dissent over
the Moscow trials.
32
Ben Hellman
was hard and living conditions were miserable. Women lacked legal protection, their
opportunities to study were limited, married women were mistreated by their husbands
while getting a divorce was difficult. As for children, you just had to read Gorky’s
Detstvo (Childhood) to learn how children lived in Russia before 1917.
After having given a dark picture of pre-revolutionary life for women and children,
Inber went on to praise the cultural and economic changes that the October Revolution
had brought with it, both in the central part of Russia and in the Asian republics
(Arbeidet 1934a). The woman question, in fact, no longer existed, as the restrictions
between women and men were gone. Now everyone was equal as men had lost their
power over women. Women had learned to read and write and were now eagerly
discussing literature. There were children’s homes and children’s hospitals. From
diaries written by Siberian children, Inber read how they were given the chance to
come to Moscow and visit the circus. Somewhat outside this theme was Inber’s claim
that no hero worship of the kind that you could find in the West existed in Soviet
schools. In Oslo she nevertheless put in a word for Stalin, who at a congress for female
kolkhoz workers in February the previous year had demanded that women should be
given more influence in the kolkhozes. Liberated women are a strong source of power,
Stalin had said, and the result was a stream of letters of gratitude from Soviet women
(Abl 1934b).
Inber finished her talk with a personal remembrance. In the spring she had visited a
part of Moscow, which in Tsarist time was without electricity and running water. Now
the district was impossible to recognize. In a nursery, she saw a copy of Azbuka
kommunizma (The ABC of Communism) lying by a child’s bed. The mother had left it
behind her when running off to take care of some other business in the house. In
Inber’s eyes, this book beside the cradle was a symbol of the new Soviet Union
(Arbeidet 1934a). Political self-education was effortlessly combined with caretaking of
the younger generation. What Inber could not foresee was that both authors of the
book, Nikolaj Buharin and Evgenij Preobraženskij, were to be executed as enemies of
the people in just three years’ time with all their works being purged from libraries and
book shops. A mother being arrested for reading forbidden literature would have been
an even more symbolic picture of Soviet life.
Inber was satisfied with her first appearance in Norway. “I feel a great relief,” she
wrote in her diary in the evening (Dnevnik 1934-10-21). More was to follow. On
October 22, she read her paper on Soviet Russian literature in Norsk-Russisk
kultursamband. Invitations came from Filologisk forening (Philological Association),
Yrkeskvinners klub (Professional Female’s Club) and Norsk PEN (Dbl 1934). It was
probably in the latter, where a local writer, whom Inber accepted as “left-wing” only in
quotation marks, did not praise the Soviet writers’ total engagement in the political and
social issues of the day. Inber quotes him as saying with a rolled ‘r’: “Honourable
speaker, contrary to what you just have been saying, I believe that the writer does not
33
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
have to be an active force in the building of society. He should only be an onlooker,
my honourable orator. Calmly, in the light of eternal truths he should...” (Inber 1934c)
In her report in Izvestija after the journey, Inber did not even bother to comment on
this, in her eyes, totally absurd standpoint.
From Oslo, Inber went to Bergen on the invitation of the local Students’ Union. A
journalist from the socialist newspaper Arbeidet met her shortly after her arrival. In the
interview Inber mentioned that the main reason for visiting the Nordic countries was to
gather material for a book. In general, there was in the Soviet Union a great interest in
the Nordic countries, thus she had already received an invitation to talk about her
journey to Moscow students. In the Soviet Union, the October Revolution was once
again going to be celebrated in a grand style with all the streets and large houses
festively decorated (Arbeidet 1934b).
Inber’s talk about Soviet literature and the Writers’ Congress was given in Bergen
on October 26.14 She also found time to visit Den nationale scene to see Pär
Lagerkvist’s play Bödeln (The Hangman) in a translation by Øverland. The production
reminded her of the young Majakovskij and his Misterija Buffa (Dnevnik 1934-10-13).
In Bergen, Inber also got to know a lawyer, Steen-Olsen, with left-wing sympathies.
She visited his family of four children as well as his office high above the city centre.
In her diary, she mentions that this Norwegian Soviet sympathiser is “constantly
dreaming of Moscow” (ibid.).
In the train on her way back to Oslo from Bergen, Inber wrote a poem, “Moskva v
Norvegii” (“Moscow in Norway”) (Nag 1987:113). The first days abroad аrе
wonderful, but then you are hit by loneliness. Walking in the harbour of Bergen with
all its fish stalls, Inber nostalgically remembers her childhood city of Odessa. In a wish
to communicate with a young Norwegian lad selling fish, she writes “Odessa” on her
block note. The Norwegian takes her pencil and writes “Moscow” surrounded with sun
rays. With a smile they shake hands. Inber concludes her poem: “With the remarkable
word ‘Moscow’ / you are nowhere alone”15 (Inber 1958 I:165).
In Oslo, Inber visited the Sagene school with its 1,300 pupils, saw the classrooms
and discussed pedagogical questions with Anna Sethne (1872-1961), the well-known
head of the school (Dnevnik 1934-10-30). A visit to an exhibition in Norsk teknisk
museum filled several pages in her diary (1934-11-01). In the company of Olaf Broch
(1867-1961), Professor of Slavic languages at Oslo University and translator of
Russian literature, she walked around in a workers’ district, familiarising herself with
the living conditions and economic situation of Norwegian workers (Dnevnik 193411-12).
On November 4, Inber went by car to Lillehammer to meet Sigrid Undset (18821949), Nobel Prize winner in 1928. In an article from 1967, Inber recalls:
14
The planned second talk about the woman question in the Soviet Union had to be cancelled due to problems in
finding a place. This sounds like a feeble excuse to prevent the Soviet writer appearing a second time.
15
«Человек с удивительным словом “Москва” / Не бывает нигде одинок.»
34
Ben Hellman
(…) the peaceful small town, covered with the first snow. Sleigh bells were ringing, sledges passed
by, the first skiers in their bright sports caps and sweaters. I remember the old peasant hut of mighty
logs, the home of Sigrid Undset. A strongly built, stout woman with an inscrutable face was sitting in
front of me. Undset barely moves her lips. She is ice itself. Even the fire in the fireplace, by which we
sat drinking tea, seemed almost on the point of freezing into ice. (Inber 1967)
Even though Inber was unable to find a common language with her Norwegian
colleague and no feelings of sisterhood emerged – neither biological nor ideological –
she nevertheless upon her return to Moscow in December mentioned Undset as one of
the most interesting persons she met during her Northern journey, a writer “who has
gone through an interesting evolution from a preacher of free love to fierce
Catholicism” (D.К. 1934). It can be added that Inber does not seem to have made any
impression upon Undset: nowhere in the writings of the Norwegian writer is the
meeting with her Soviet colleague mentioned.
November 7 was a big day for Soviet sympathizers in Oslo, as the Soviet-Unionens
venner society celebrated the anniversary of the October Revolution in Folkets hus.
Inber was the guest of honour. The announcement promised “a speech by Vera Inber –
one of the best-known women writers in the Soviet Union” (Arbejderen 1934a). The
public interest was great with not enough places in the audience for everyone. After a
prologue written by “comrade” Torgeirson and recited by Tormod Birkenes, it was
Inber’s turn. Accompanied by loud applause she stepped onto the rostrum. In the name
of Soviet writers she greeted the Norwegian friends of the Soviet Union in German.
Her short speech, translated by Henry W. Kristiansen, dealt with the recent Writers’
Congress and the building of socialism in the Soviet Union. Egede-Nissen, president
of the friendship society, asked Inber to give their greetings to the Soviet writers.
Norwegian Young Pioneers sang songs in Russian and a speech choir appeared. In his
principal speech Egede-Nissen spoke about the Soviet struggle for peace and the
“enormous” progress that had been made on the country’s road to Communism.
Everyone in the audience was asked to always speak up for the Soviet Union and this
appeal was unanimously accepted. A choir of typographers sang, the actress Sigrid
Søyland read poems by Rudolf Nilsen and Ingeborg Refling Hagen, and Lulu Ziegler
sang satirical cabaret songs. The programme ended at midnight with everyone singing
the International (Arbejderen 1934b).
During her three weeks in Norway, Inber was also in contact with Harald Grieg, the
head of the big publishing house Gyldendal, which had published her novel Mesto pod
solncem. Grieg’s brother, the writer Nordahl Grieg, who was living in Moscow, had
written to Harald in advance, recommending Inber, who, unlike Pilnjak, knew many
languages and was thus easy to communicate with (Grieg 1982:113). After Inber’s
departure, Harald Grieg wrote to Moscow: “I was very happy to meet the lady, but, to
be honest, the visits of Russian writers are becoming a bit expensive for me. Unlike
other foreign writers, the Russian gentlemen and ladies assume, you see, that they
ought to get an advance for coming books, and considering the grand reception that
35
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
you, my dear brother, apparently have received in their country, I feel that I have to be
as generous as them. Mrs Inber turned out to be a bit cheaper than our friend Boris
[Pil’njak, BH], but if there are going to be many Russians visiting us, there won’t be
much left to pay our own poets and poetesses with” (Grieg 1963:201).
Inber had hoped to see more Norwegian translations of her work, but despite the
huge public interest in her person only one further translation, the short story “Solovej
i roza” (“The Nightingale and the Rose”) was made.16
After three weeks in Norway, Inber left for Denmark on November 10.
5. Denmark
In November 1934, the Soviet envoy in Denmark was no longer Fëdor Raskol’nikov,
Pil’njak’s loyal friend, but Nikolaj Tihmenev (1885-1963), who had arrived in
Copenhagen just a few days before Inber. Inber, however, did not stay at the Soviet
Legation in Copenhagen, but in a new house, far from the centre (Dnevnik 1934-1114).
Apparently only one newspaper, Berlingske Aften-Avis, cared to send a journalist to
Inber’s press conference on November 12. Inber was totally unknown in Denmark, not
even Mesto pod solncem, had been translated, nor did the situation change after her
1934 stay. In the interview Inber once again praised the situation for writers in the
Soviet Union (“It’s wonderful...” and “The only thing we have been deprived of is the
right to write bad books”), the wide readership (“We have the pleasure of being read, a
rare thing for writers in the West”), the new Soviet literature, and the resolved woman
question (women and men are equal, the only difference being that only women have
the right to give birth to children). Inber loved reading foreign writers, like André
Maurois, for example, but while those books were depressing and sad, Soviet
literature, with names like Boris Levin,17 Jurij Oleša and Valerija Gerasimova,18 was
optimistic. The wealth of young Soviet Russian writers were first and foremost serious
and non-ironic. Writers were given tasks by the state; recently ten young writers had
been asked to produce a book about the new Moscow underground, while another
collective endeavour, a huge project of many volumes with sixty writers involved, was
“Man in the Second Five Year Plan” (Minor 1934).
In the evening Inber gave a talk in Dansk-Russisk Samvirke (Danish-Russian
Cooperation) at Borups højskole (highschool). The head of the society, Ejnar
Thomassen (1882-1977), writer and translator of Russian literature, opened the
meeting by giving his own impressions of the Writers’ Congress. Inber read her paper
on modern Soviet literature “in a rolling German, enthusiastically, with smiling eyes
16
“En nattergal og en rose”, Lördagskvelden, 1935-02-02. Translation by Nils Jöntvedt.
Boris (i.e. Dojvber) Levin was one of the Oberiuts in the 1920s. He died on the Leningrad Front in 1941.
18
Valerija Gerasimova (1903-1970) had been a member of the Pereval group in the 1920s.
17
36
Ben Hellman
and elegant hand movements, a French apparition”. She started by paying respects to
the great Russian classics, like Gogol and Dostoevskij. True, their revolutionary
commitment had been scant, but their strength was their psychological portraits and
their language. Then Inber moved over to her real theme, “the metamorphosis from
psychological to proletarian writing”. In the Soviet Union, the period of Verlaine,
bohemian life and “unpaid bills” was now gone. The writer was no longer a spectator
but an active participant in social life. Inber had her own literary circles and “creative
evenings”, where talented young writers discussed each other’s works. But – Inber
pointed out – Soviet literature did not only deal with work and the collective, the
eternal themes of love and death were still there. At the end of her talk, Inber gave a
colourful picture of the Writers’ Congress with its many representatives from all parts
of the country and Gorky as its central figure.
Afterwards the audience had a chance to ask questions. According to Politiken
(Scap 1934) Inber gave rapid replies to even the trickiest questions. A Russian émigré
woman asked whether outsiders too could publish their books in the Soviet Union. “It
naturally depends upon what kind of Russian you are!” Inber answered. The ‘classic’
question whether the Soviet writer could write freely, Inber met with a counterquestion: “Is a European [writer, BH] free when he goes against his own class? When
you understand for whom you write, then you feel free!” But was all Soviet literature
tendency literature? “All literature is tendency literature, this is the case also in the
Western Europe. Even old fairy tales for children are tendency literature.”
At this point, Martin Andersen Nexø (1869-1954), sitting in the audience, could not
refrain from bitterly commenting: “What about here? Can I write about anything I
want after having returned from the Soviet Union?” (D.K. 1934) The Communist
Nexø’s uncritical admiration of the Soviet Union had made him a persona non grata
everywhere, and his presence at the Inber evening was thus not reported in the
newspaper.
After an appearance at the Danske kvinders nationalråds internationale klub (Danish
National Council of Women) with her talk on the life of Soviet women and children,
Inber paid a visit to Nexø in Hilleröd, 35 kilometres north of Copenhagen, apparently
on November 14 (Dnevnik 1934-11-14). Nexø lived in a small house, surrounded by
fields and thickets. In his native milieu, amidst ordinary people, Nexø “with his mighty
pen, his untiring struggle for the victory of justice” reminded Inber of Holger Danske,
the figure from one of Hans Christian Andersen’s tales19 (Inber 1964:159). Nexø
complained about the boycott which he had fallen victim to because of his political
convictions. According to him, Politiken had published a photo of Inber in the
19
In 1955, in connection with Andersen’s 150th anniversary, Inber wrote an essay about the writer, full of the
usual Soviet rhetoric. The main themes of the article were that Andersen, even though he never realised the true
nature of the social conflicts he saw, nevertheless was aware of the dark sides of the society in which he lived
(Inber 1958:509) and that he “celebrated the peaceful work of peace-loving people” (511).
37
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
company of Danish writers from which his picture had been removed20 (D.К. 1934;
Dnevnik 1934-11-14).
On November 16, Inber travelled to Aarhus, where she stayed at Hotel Ritz for
three nights. One of her hosts was Adolf Stender-Petersen (1893-1963), Docent in
Slavic Philology at Aarhus University and an eminent specialist in the history of
Russian literature. Before her first appearance in Aarhus, Inber gave an interview to a
local newspaper. Her appearance is described as “more Paris than Moscow”, she is
short and elegant with small, well-manicured fingers, but when she starts to talk she is
“a Russian through and through”. Emitting “a fanatical glow” she believes that after
centuries of oppression Russia is now on its way towards Utopia, “the promised land,
where everyone is happy” (Miss D 1934).
Inber spoke about the book on Scandinavian life that she planned to write, a task
which she did not believe would be too demanding: “Here you can rather quickly get
an overview of life, as the conditions have fallen low (faldet lave). There is surely life
and development here, but not the seething anxiety that we have in Russia, where one
hundred million people suddenly have had to change their life completely” (Miss D
1934).
The Aarhus journalist Miss D. took a special interest in the situation for children in
the Soviet Union. Was it true that children were taken from their parents and raised in
collective homes? “If the parents themselves want it or if they don’t have time to take
care of their children, then yes,” Inber answered. “And in those cases the children are
raised to be good citizens.” Before the Revolution there were not many children who
had good homes, Inber claimed. Millions suffered from hunger and disease. Today
large amounts of money were spent on the needs of children. In connection with large
factories, cities rose up with new flats and excellent schools. There were also many
kindergartens which enabled mothers to work in the factories. In no other country were
mothers as protected by the state as they were in the Soviet Union. Before the
Revolution half of the population was illiterate, but today almost everyone, including
elderly people, could read. Special inspectors went from flat to flat, asking whether all
the inhabitants could read. If you couldn’t, you were put behind a school desk and
were not allowed to leave until you could read, she said.
At this point, Miss D. put in a concerned question: “Isn’t there a risk that the present
collective system will have an effect on individuality and turn Russians into a kind of
uniform people?” On the contrary, Inber reassured her. There were good workers, but
also bad workers. But what about morals? “I understand that you are thinking about
the excesses that took place soon after the Revolution”, Inber answered. “People who
have been fettered, but then are let loose, will and must be guilty of going too far, not
the least in this way. But in this respect things are also changing” (Miss D. 1934).
20
Inber claims that she went to the newspaper office to ask for the negative, but was told that it had been lost
(D.K. 1934). No photo of Inber in the company of Danish writers is to be found in Politiken.
38
Ben Hellman
On November 17, Vera Inber read her paper about Soviet women and children in
Aarhus Studenterforening (Student Association). Højskolehotellet’s large auditorium
had been reserved for the occasion, but few people turned up. Inber was welcomed by
Christen Møller (1886-1957), Professor of German Philology. Inber started by telling
about the hard life of women in Tsarist times. The situation changed in 1919, when
Lenin declared that both men and women should be turned into good and equal
citizens. To solve the women question in Russia was a difficult task because of the
huge national and cultural differences. First the condition of women had to be raised,
and then they needed to be raised spiritually. By now, the process was already far
advanced: “Women in modern Russia have become independent citizens who play
significant roles in different positions.” You could see the differences already in
women’s bodies for there were now more beautiful faces, more harmony in their
movements: “At a sport parade in Moscow it was such a pleasure to see the slim,
suntanned women bodies.” But at the same time women had not been turned into
men’s competitors. Inber cited a Russian women writer who had said, “We don’t want
to raise women to become men but to become human beings.” In her conclusion, Inber
read letters from women and children, which all highly praised the Soviet Union (AST
1934:6). At the end of programme, Stender-Petersen gave a short summary of Inber’s
talk in Danish.
On the following day, November 18, Inber returned to Copenhagen. In Oslo she had
been impressed by the great number of cars, but in the Danish capital it was the
numerous bicyclists that caught her attention (Dnevnik 1934-11-25). And, what’s
more, the bicyclists were always in the right if they happened to run into a car (Inber
1977: 41).
A week later, on November 26, Inber left Denmark. “I am going home,” she wrote
in her diary (1934-11-25), but she had in fact first to return to Stockholm. Worried
about Inber’s loss of weight during her long journey, Kollontay took good care of her
during the coming week, but no matter how good friends Inber and Kollontay had
become, the Soviet diplomat was happy to see the writer finally leave. The journalist
Leonard Gendlin remembers an occasion after the Second World War, when
“Comrade Inber” interrupted his interview with Kollontay: “‘I am sorry, but Vera
Mihajlovna won’t let us finish our talk,’ Kollontay said irritatedly. ‘I know her from
long ago. She stayed with us in Sweden in the summer of 1934. Unfortunately, I
offered Inber to be our guest at the embassy. We could take a breath only after she
left…’” (Gendlin 1986:192).
6. Summing up
After an almost three-month journey through the Nordic countries, Inber was back in
Moscow on December 6. In an interview for Literaturnaja gazeta (D.К. 1934), shortly
39
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
after her homecoming, she summed up her fresh impressions. She reported a big
interest in the Soviet Union in cultural circles, but she had also encountered many
naïve and wild opinions. Many people simply considered the social changes to be just
surface phenomena, missing the main point, and the result was stupid questions, like
“Are there still families in the USSR?”, “Can you refuse to give up your child to be
raised by the state?” and “Can writers chose their themes freely or are they given
certain tasks by the state?”
In Finland, Inber had met F.E. Sillanpää, “Finland’s foremost prose writer”.
Keeping silent about the scandal at the Torni restaurant, she strongly recommended
that Sillanpää should be translated.21 In Sweden there was marked interest in Soviet
literature, especially in Šolohov and his Tihij Don. On the other hand, the émigré
writer Ivan Bunin was not well-known, in spite of his Nobel Prize, and only after a
Swedish pharmaceutical company had put his face on their boxes of cough pills had he
won more recognition! Inber was also surprised to notice that the director of the big
publishing house Bonnier had never heard of the French writer Louis-Ferdinand
Céline.22 Among Norwegian writers, she singled out Sigrid Undset, in spite of her
ideological deviation. The difficult situation of Nexø Inber took as an example of the
existing limits on freedom of expression in the West.
Another thing that Inber had noticed in the Nordic countries was the strong
individualism of writers. Nobody could understand Inber’s active work among young
writers, and during her whole journey she had met no newcomers in literature. Writers
did not like to talk about their plans, and to discuss theories of writing was foreign to
them because of their naïve Freudian belief in the role of the subconscious in the
literary process.
Unlike the writers she had met, Inber felt free to share her plans for coming works.
As the main reason for her journey she mentioned everywhere her plan to write a book
about life in Scandinavia. In her diary she drew up a plan:
1. The Oxford Movement. Psychoanalysis and Freud (Norway).
2. Workers’ Housing (Norway)
3. The Sagene School
4. Sweden. Uppsala
5. The trip to visit Nexø. A Christian Club. The Family [illegibly]. Bicycles.
(Dnevnik 1934-12-13)
A kind of introduction to the book, which was never to be written, is the article “The
Return” (“Vozvraščenie”), published in Izvestija a week after her return in December.
Here Inber expresses her feelings upon her way back to the Soviet Union from
21
Boris Pil’njak, who also met Sillanpää in 1934, recommended Sillanpää as well, but in spite of these
recommendations, Sillanpää was translated into Russian only during the Thaw, in 1963.
22
The first Swedish translation of Céline is from 1971 (Resa till världens ände), while the same novel, Voyage
au bout de la nuit (1932), appeared in Russian translation in the Soviet Union in 1934. Inber must have felt
awkward afterwards at the thought that she had been recommending a writer who was to become a fierce antiSemite and a devoted follower of Hitler.
40
Ben Hellman
Stockholm. She thinks of all the unemployed people that she had met in Sweden and
Norway, young people, caught in a hopeless situation. Many of the European
proletarians would be glad to have been born in the Soviet Union. Inber also reveals
what must be the first thought of a Soviet traveller when meeting foreigners: Is this
person a friend or a foe of the Soviet Union? The “elegant sceptic” often turns out to
be a fascist, while the “unstable well-wisher” could be won over to the good cause
through the right tactics (Inber 1934b:4).
Finland evokes warm feelings in Inber, not because of its people or culture, but
solely on the ground of its closeness to the Soviet Union: “Helsingfors is already
almost Leningrad and Leningrad is already almost Moscow.” Before 1917, she always
returned to Russia with a sad heart, but now the dominating feeling upon her returns
was joy. Passing the Finnish-Soviet border, she remembers that the new, monumental
Beloostrov railway station would soon be open. The project had been close to the heart
of Party Secretary Sergej Kirov, whose murder she learns from a fellow-traveller. The
fact that such a grand building was erected on the border showed, in Inber’s opinion,
that the Soviet Union had no intention of starting a war against Finland (Inber 1934:4),
a view that reads ironically in the light of history.
A second article with a link to Inber’s autumn journey, in fact Chapter One in her
plan for a book, appeared in Izvestija in March 1935, “‘Bešenyj parlament’” (“‘The
Mad Parliament’”). In Oslo, Inber had come across the Oxford Group (which she
erroneously calls the Oxford Movement). A team of thirty British representatives of
the Oxford Group visited Norway that autumn, arranging three grand meetings for
14,000 people in all. Their message was simple: through personal revolutions with the
Four Absolutes, that is absolute honesty, absolute purity, absolute unselfishness and
absolute love as inspiring goals, the world could be changed into a better place at a
moment of crisis and unrest. All big international problems were at heart personal
problems, and they could be solved only on the private level (WP 2013). At one of the
meetings a letter from a Norwegian actress to her colleague Agnes Mowinckel23 had
been read as an example of the ongoing, purifying moral process. The letter
demonstrated how feelings of hate and envy could and should be turned into love and
forgiveness (Inber 1935).
Inber, who apparently attended one of the meetings, was horrified. In her eyes, the
real goal behind the Oxford Group’s activity was “to smooth over, cover up and
mitigate class contradictions” with “the balm of repentance” (Inber 1935). It was a
way of fooling the proletariat into believing that the problems of capitalism, like
unemployment, were not of a social kind. The reason for the success of the Oxford
Group was, according to Inber, the intellectuals’ obsession with Freudianism. In Oslo,
there were seven well-respected and several minor psychoanalysts, who were even
23
Inber mentions that Agnes Mowinckel (1875-1963) had recently attended a theatre festival in Moscow and
was now planning to put on Maksim Gorky’s Jegor Bulychev i drugie at the Norwegian National Theatre.
41
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
ready to give free “treatment” to poor, unemployed workers. Another bogus solution,
based upon lies, was provided by the Salvation Army, which from the very start had
been out to ‘save’ the working class from socialism. Inber visited one of its night
shelters in Oslo, where seventy homeless alcoholics were ‘cured’ through Bible
quotations stuck on the walls. As she saw it, the Oxford Group was a Salvation Army
for rich people, the difference being that its members did not reside in some basement
night lodging but in expensive rooms at the Grand Hotel.
Inber’s travelogue was never written in its entirety, and, likewise, Inber never
finished the sequel to Mesto pod solncem, a project which she repeatedly mentioned as
her main work at the time. Another type of literature was now needed, and Inber was
not slow in responding to party demands.
7. The Four Last Decades: An Epilogue
In August 25, 1936, on the same day as the execution of the old Bolsheviks Grigorij
Zinov’ev and Lev Kamenev, victims of the first Moscow Trial, the Presidium of the
Writers’ Union held a meeting, in which the sentences were discussed. In her speech,
Inber severely attacked the ‘Trotskyists’, supporting the death sentence of these
‘counter-revolutionaries’ (Gromova 2006:280). Afterwards, in private, she justified
her behaviour by mentioning that Trotsky was a close relative of hers (he was a cousin
of her father and her personal friend since childhood in Odessa). Inber’s excuse was
overheard by the Secret police, and a NKVD report stated that “Inber admitted that her
speech at the writers’ meeting had been bad, and said that she had been forced to ask
for the floor” (Clark 2007:317). While other relatives of Trotsky were arrested and
executed, the Soviet authorities kept Inber in perpetual fear, using her for their own
purposes. In July 1938, her name was removed from the list of candidates for a state
prize because of the compromising material NKVD had against her (Gromova
2006:363, 413), but even so, the following year she was presented the Order of the
Badge of Honour.
The Second World War brought Vera Inber back to the fore as a writer through two
works about life in Leningrad during the siege – the poem Pulkovskij meridian (1942,
The Pulkovo Meridian) and the diary Počti tri goda (1946, Almost Three Years). The
second work was translated both into Swedish (Dagbok från Leningrad) and Finnish
(Melkein kolme vuotta) in 1946. In the same year, Mesto v solntse was finally
translated into Finnish (Paikka auringossa), while a new Swedish translation came out
in 1967. The Swedish interest in Inber’s works was shown by a third collection of
short stories, Månens död, published in 1945. The stories are said to have been
translated from the author’s manuscripts, which indicates that the translator, Vladimir
Semitjov (1912-85), born in Russia and the son of a writer with the same name, had
42
Ben Hellman
been in contact with Inber. Semitjov was also responsible for the Swedish translation
of Inber’s Dagbok från Leningrad.
Reciprocally, Inber took some interest in Swedish literature, translating poems by
Nils Ferlin (“Akvarium”) and Lars Englund (RSP 1986:356, note 3). During and after
the Second World War, Inber wrote scripts for propagandist Swedish radio
programmes broadcast from Moscow (Inber 1977:171, 241). In 1947, she quite
unexpectedly started a controversy with a provincial Swedish newspaper, the Social
Democratic Örebro-Kuriren. In an editorial, the undemocratic rule of the Soviet Union
and its grip on its East European satellite states, had been criticised. The Soviet Union
was called the greatest threat to world peace, acting in the same spirit as Hitler in the
1930s (ÖK 1947). Probably on the request of the Soviet Embassy, Inber sent an open
letter to Örebro-Kuriren, rejecting all accusations and calling the Soviet Union a peace
loving country and a bulwark of “true democracy”. Recalling her visit to Uppsala in
1934, she reminded the chief editor of the Swedish newspaper that Sweden in fact was
a country where you could find Nazi sympathizers in the 1930s (Inber 1947).
*
In October 1958, the case of Boris Pasternak and his novel Doctor Živago was
discussed at a Writers’ Union meeting in Moscow. Voices were raised that Pasternak
should be expelled from the Union because of his “disloyal behaviour”, that is,
publishing an “anti-Soviet” work abroad. Vera Inber was one of the most vicious
speakers. Her attack on her old friend Pasternak was met with whistles, but this did not
prevent her from giving a few days later on both radio and TV the same message:
Pasternak is no longer one of us. Furthermore, during the war, when the Soviet people
were fighting and bleeding and Inber shared the hardship of her compatriots in the
siege of Leningrad, Pasternak had been living a peaceful life at his dacha, translating
Shakespeare. His poetry Inber dismissed as “anti-Party”, and as far as Doctor Živago
was concerned, it had only made a “depressing impression” upon her. The speech
ended in the same aggressive spirit: “Don’t you see, comrades, that Pasternak has
struck a blow against the Soviet people, against the victories of the great October
Revolution, with a gloating smile he has slandered the Communist Party, insulted the
great Lenin...” (Gendlin 1986:191).
Again, as in 1936, Inber privately explained her behaviour as enforced. The
leadership of the Writers’ Union had once again played the Trotsky card, giving Inber
the simple choice of either attacking Pasternak or being sent to Kolyma (Gromova
2006:281). Inber was most likely reading a ready-made text on this occasion. One can
also doubt whether Inber was even in a position to read the forbidden Doctor Živago.
In 1959, one year after the “Pasternak affair”, Vera Inber visited Finland for a
second time. In the Soviet delegation of four writers, Inber was the only one of any
reputation, even though almost fifteen years had passed since the last translations of
43
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
her works. In November the group spent ten days in Finland on the invitation of the
Unions of Finnish and Swedish Writers, visiting Helsinki, Jyväskylä, Keuruu,
Tampere and Porvoo. The main Finnish publishers also participated in the reception of
what was said to be the first official Soviet writers’ delegation to visit Finland. In
Helsinki the group stayed at the Hotel Vaakuna.
At the press conference on November 20, Inber was overshadowed by the head of
the delegation, the playwright Afanasij Salynskij, and Valentina Morozova,
responsible for Nordic contacts with the Writers’ Union. The Finns wanted above all
to hear about translations of Finnish literature in the Soviet Union. Inber expressed her
delight to have heard her poetry read in Finnish24 and to have seen the Finnish
translation of Počti tri goda. She was also quoted as admitting that prose was more
read than poetry at the moment, even though there were promising new names among
Siberian poets. The Soviet writers were asked whether it ever happened in the Soviet
Union, like in Finland, that a work, heavily disparaged by critics, became popular
among readers. Apparently unwilling to discuss the problem, the guests claimed not to
remember any such case (HS 1959). It was wiser to deny the existence of such a
conflict, as it would have forced them to admit that an official critical reception
normally meant the prohibition of the work, as in the case of Pasternak’s Doctor
Živago.
Upon her return to Moscow, Inber wrote an essay about her second visit to Finland,
“V strane kamnja i vody” (“In the Land of Stone and Water”). Bypassing all
ideological questions, the travelogue is brimming with enthusiasm. Helsinki is “a real,
big European city” with impressive architecture, “brisk” traffic and an exemplary
order reigning everywhere. When asked to compare her impressions from 1934 with
those of 1959, Inber declared that “the city has become even more beautiful, livelier,
more comfortable, it is enriched by new buildings, as for example the main post office
building” (Inber 1960:25-26). She took most interest in architecture, praising the work
of the “ingenious” Alvar Aalto, “the Nordic Rastrelli”. But it was not only the
Jyväskylä Pedagogical College (today Jyväskylä University), designed by Aalto, that
impressed the Soviet visitor. An elementary school, a newly-built hospital and the
Otava publishing house building in Keuruu, and private houses and flats in Helsinki all
made her lyrical: everything was bright, clean, cosy and well-planned. The national
poet J.L. Runeberg’s home museum in Porvoo moved her with its similarity to
Vladimir Korolenko’s home museum in Poltava.
The many people – mostly writers – that Inber met this time in Finland are no
longer divided into friends and foes. In Tampere the Soviet writers discussed literature
with Väinö Linna, the author of the war novel Tuntematon sotilas (1954, The
Unknown Soldier), and in Helsinki they met Sylvi Kekkonen, the President’s wife and
24
This must have been the two poems included in the anthology Venäjän runotar: Venäläistä lyriikkaa
(Helsinki, 1946) – “Pjat’ nočej i dnej” (“Five Nights and Days”), written in the aftermath of Lenin’s death in
1924, and an extract from Pulkovskij meridian, the poem about the siege of Leningrad.
44
Ben Hellman
author of the story Amalia (1958, Russian transl. 1960). Other names mentioned in
connection with the 1959 visit are the head of the Union of Finnish Writers Martti
Santavuori, the head of the Union of Swedish Writers’ J.O. Tallqvist, and the writer
Marja-Liisa Vartio. She sees Martti Larni, the most popular Finnish writer in the
Soviet Union, walking by with a manuscript for a new book in his hands. Oscar
Parland, psychiatric and writer, and Kai Laitinen, influential literary critic, opened
their homes to the Soviet guests. Still, it was in the company of the “democratic”
writers, with whom Inber and the other Soviet writers spent their last evening in
Finland, that they felt most at home. Through the thick tobacco smoke Inber discerned
the smiling, friendly faces of Aili Nordgren, Eva Wichman and Elvi Sinervo. Tito
Colliander, “the Swedish Dostoevsky”, was also present on the same occasion (Inber
1960:29). All these meetings stand as symbolic of what Inber now saw as the main
task of a writer, that is, to strengthen the bonds of friendship between nations. Only
once does she make an explicit comparison between Finland and the Soviet Union,
when she mentions that television is much more common in the Soviet Union than in
Finland. In the last passage Inber also points out the importance of Soviet orders for
Finnish shipbuilding industry (Inber 1960:27).
A year later, in 1960 Inber was present when a gravestone for the Fenno-Swedish
poet Edit Södergran was erected in Raivola (today Roščina) on a Finnish initiative.
The text on the stone, taken from Södergran’s poem “Ankomst till Hades”, Inber
translated into Russian for her diary: «Здесь берег вечности: взгляни, / Здесь
времени поток несется мимо, / И жизнь поет в кустах прибрежных / Известную
мелодию свою.» (“Se här är evighetens strand, / här brusar strömmen förbi, / och
döden spelar i buskarna / sin samma entoniga melodi” (Inber 1977:316).
*
In 1964, the journalist Alma Braathen (1906-67), who says that she had met Inber
earlier in 1934, visited Inber in Moscow. In the interview for Dagens Nyheter, Inber
talked about her writings, translations, travels and the duty of all writers to work “in
the service of peace”. She was most concerned with the problem of whether she could
find time to write yet another poem about Lenin. The Northern journey of 1934 Inber
remembered with warmth: “I gave a talk in Uppsala, visited Norway and Denmark. I
was born by the Black Sea, but I love the Nordic countries – the cold waters, the
fjords, the islands, the people with their warm hearts. It is the only time I have visited
the Nordic Countries, if you don’t count Finland. I would like to see Sweden once
more, I’ll try to go there next year” (Braathen 1964). Inber was never to revisit the
Nordic countries. She died in 1972.
In Wolfgang Kazak’s Leksikon russkoj literatury XX veka (1996:167), Inber’s
literary career is summarized in one telling sentence: “Inber started as a talented poet,
but squandered her talent in attempts to adjust to the system.”
45
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
References
Unpublished material
Dnevnik = Дневник В. Инбера. Фонд 1072, опись № 1, ед. хр. № 72. РГАЛИ,
Москва.
Rantakari, K.N. 1934. Report to Etsivä Rikospoliisi № 1914:25.9.34. EK VALPO 1.
Kansallisarkisto, Helsinki.
Published material
Abl 1934a. Vera Inber i Oslo. Arbeiderbladet, 1934-10-20, 1, 11.
Abl 1934b. Vera Inber i Studentersamfundet. Arbeiderbladet, 1934-10-22, 10.
Ahti, Keijo. 1967. Toivo Pekkasen kirjailijatie. 1. Kehitys vuoteen 1941. PorvooHelsinki: WSOY.
Arbeidet 1934a. Kvinners og barns stilling i Sovjetsamveldet: ’Vuggen med
kommunismens ABC er symbolsk for vårt land’. Vera Inber tok
Studentersamfundet med storm. Arbeidet (Bergen), 1934-10-22, 1, 8.
Arbeidet 1934b. Vera Inber i Bergen idag: Hun skal skrive en bok om Skandinavien.
Arbeidet (Bergen), 1934-10-26, 1.
Arbejderen 1934a. Aarsfest for den russiske revolusjon. Arbejderen, 1934-11-5, 3.
Arbejderen 1934b. En strålende feiring av revolusjonsjubileet i Oslo… Overfylt hus på
Soviet-Unionens Venners festmøte. Et ypperlig program og stor begeistring.
Arbejderen, 1934-11-10, 2.
AST 1934. Kommunismen har gjort Ruslands Kvinder kønnere! Fru Vera Inbers
Foredrag i Studenterforeningen. Aarhus Stiftstidende, 1934-11-18, 6.
Braathen, Alma. 1964. Vera Inber skriver minnen av Lenin och Kollontay. Dagens
nyheter, 1964-02-18, 21.
Clark, Katerina & Dobrenko, Evgeny. 2007. Soviet Culture and Power: A History in
Documents, 1917-1953. New Haven: Yale University Press.
Dbl 1934. Ung Sovjet-forfatterinne i Oslo: Vera Inber leser sig til mot og fremferd hos
Nansen. Dagbladet, 1934-10-20, 2.
D.K. 1934. Д.К. У литераторов Скандинавии: Беседа с Верой Инбер.
Литературная газета, 1934-12-12, 4.
DN 1934. Sovjetskald statsgynnad. Barn få tala på kongress och skriva artiklar i
tidningar. Vera Inber berättar. Dagens nyheter, 1934-09-29, 5.
el. [= Vala, Katri]. 1934. Vera Inber Suomessa. Tulenkantajat, 1934-09-29, 3.
Gendlin 1986 = Гендлин, Л. Перебирая старые блокноты... Амстердам: Геликон.
Grieg, Harald. 1963. Nordahl, min bror. Oslo: Gyldendal.
Grieg, Nordahl. 1982. Reise gjennom vår egen tid: Nordahl Grieg om kultur og
politikk 1933-1940. Oslo: Falken.
Gromova 2006 = Громова, Н.А. Узель. Поэты: Дружбы и разрывы: Из
литературного быта 20-х и 30-х г. Москва: Эллис лак.
Hbl 1934. Vera Inber passerar orten. Hufvudstadsbladet, 1934-09-26, 7.
HS 1959. Suomalaisen proosan antologia venäjäksi. Helsingin Sanomat, 1959-11-21,
14.
46
Ben Hellman
Inber 1934a = Инбер, Вера. Съезд – близкое и кровное, в кн.: Писатели XVII
парт-съезду. Ред. М. Юдин. М.: Mосковское товарищество писателей, 91-93.
__________
. 1934b = Инбер, Вера. Литература счастья. Правда, 1934-09-01, 5.
__________
. 1934c = Инбер, Вера. Возвращение. Известия, 1934-12-12, 4.
__________
. 1935 = Инбер, Вера. ’Беженый парламент’. Известия, 1935-03-01, 4.
Inber, Vera. 1947. Öppet brev till chefredaktör Harald Åkerberg. Ny Dag, 1947-12-18,
4.
Inber 1957 = Инбер, Вера. Вдохновение и мастерство. Москва: Советский
писатель.
__________
. 1958а = Инбер, Вера. Избранные произведения. Т. I. М.:
Художественная литература.
__________
. 1958b = Инбер, Вера. Сел’ма Лагерлëф и ее книги: К 100-летию со дня
рождения. Правда, 1958-11-21, 6.
__________
. 1960 = Инбер, Вера. В стране камня и воды: Очерк. Новое время 3, 2527. (A slightly shorter version can be found in: Инбер, Вера. Собрание сочинений.
T. III. Mосква: Художественная литература, 1965, 528-534.)
__________
. 1964 = Инбер, Вера. За много лет. M.: Советский писатель.
__________
. 1966 = Инбер, Вера. Собрание сочинений. T. IV. Mосква:
Художественная литература.
__________
. 1967 = Инбер, Вера. Александра Михайловна Коллонтай:
Воспоминания. Литературная газета. 1967-03-15, 7.
__________
. 1977: Инбер, Вера. Страницы дней перебирая …: Из дневников и
записных книжек (1924-1965). 2-e доп. изд. M.: Советский писатель.
Kazak 1996 = Казак, Вольфганг. Лексикон русской литературы XX века. Москва:
Культура.
Kollontaj, Aleksandra. 2008. Aleksandra Kollontajs dagböcker 1930-1940. Övers.
Lars Olsson. Falun: Bonnier.
Minor. 1934. Berømt russisk Førfatterinde paa Besøk: Vore Bøger bliver revet vaek
paa 2 Dage. Berlingske Aften-Avis, 1934-11-12, 6.
Miss D. 1934. Den russiske Kvinde beskyttes af Staten: Siger Fru Vera Inber, der i
Aften taler i Studenterforeningen. Aarhus Stiftstidende, 1934-11-17, 7.
Nag, Martin. 1987. Sovjetlitteraturen i Norge i mellomkrigsårene. Oslo: Solum.
-nx. 1934. Lyriken blomstrar i Soviet. Vera Inber om rysk litteratur just nu. Nyare
svensk dikt skall översättas till ryska. Stockholms-Tidningen – Stockholms
Dagsblad, 1934-09-29, 11.
Olsson, Hagar. 1934. Vera Inber och ensamheten. Tidevarvet, 1934-10-6, 1.
O.S. 1934. Vera Inbers upsalabesök: Talar i kväll om sovietlitteraturen. Uppsala Nya
Tidning, 1934-10-2, 4.
ÖK 1947a. Suddig definition. Örebro-Kuriren, 1947-10-07, 4.
ÖK 1947b. Sovjet och demokratin. Örebro-Kuriren, 1947-12-04, 4.
Österling, Anders. 1931. Inledning. In: Inber, Vera. Näktergalen och rosen.
Stockholm: Bonnier, V-VIII.
Paavolainen, Jaakko. 1991. Olavi Paavolainen. Keulakuva. Helsinki: Тammi.
Riwkin-Söderberg, Eugénie. 1933. Vera Inber: En författarinnas liv och arbete i
Sovjet. Bonniers Litterära Magasin 3, 14-37.
47
“It’s wonderful to be a Soviet writer!” Vera Inber’s Northern Journey in 1934
RSP 1986. Русские советские поэты: Бибилиографический указатель. Т. 9.
Москва: Книга.
Scap (=Sandvad, Jörgen). 1934. ’Alt har Tendens’: Et Føredrag i Aftes af SovjetFørfatterinden Vera Inber. Politiken, 1934-11-13, 14.
SD 1934a. Tio författare om en bok, gott resultat: Författarna omhuldas i
Sovjetryssland och barn författa. Svenska dagbladet, 1934-09-29, 1, 5.
SD 1934b. [Announcement]. Svenska dagbladet, 1934-10-01, 9.
S-D 1934. Vera Inber imponerades av fin vovve. Nils Holgerson en av författarinnans
favoritböcker. Social-Demokraten, 1934-09-29, 9.
SSD 1934. Neuvostokirjailija Vera Inber on käynyt Usbekistanissa ja poikkesi
Helsinkiin Skandinavian-matkallaan. Boheemikirjailija on Venäjällä museotavaraa.
Suomen Sosialidemokraatti, 1934-09-25, 1, 5.
Tub. 1934. Samtal med Vera Inber. Ny dag, 1934-09-29, 3.
UNT 1934. Vera Inbers föredrag om Sovjetlitteraturen: Förhållandet mellan författare
och publik belyst. Uppsala Nya Tidning, 1934-10-03, 4.
Vala, Katri. 1981. Suorasanasta 30-luvulta ja –luvusta. Helsinki: Kansankulttuuri.
WP. 2013. http://en.wikipedia.org/wiki/Oxford_Group
48
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 49–73
ISSN 2001–7395
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen
Übersetzung des Jahres 1663∗
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
Department of Modern Languages, Uppsala University
[email protected]
Tartu University Library
[email protected]
Institute of Russian History, Russian Academy of Sciences
[email protected]
Abstract. The Legend of the Wandering Jew in a Russian Translation of 1663
The Russian National Library in St. Petersburg holds a unique manuscript version of the
famous tale of Ahasverus, the “Wandering Jew”. This copy was probably made in the late
seventeenth or early eighteenth century, whereas the translation itself – according to a date
indicated at the beginning of the copy – was produced in 1663, most probably by a
professional translator at the Diplomatic Chancery in Moscow. The text is preserved in a
volume previously owned by P. M. Stroev (the modern shelfmark is Pogodin 1565). The
Ahasverus manuscript was mentioned by A. I. Sobolevskij in 1903, and the text was edited
for the first time by V. P. Adrianova in 1915 – an edition unfortunately marred by a number
of serious mistakes. Therefore we decided to publish a new transcription. One of the
important questions discussed is, obviously, the source language for the Russian translation.
Whereas V. P. Adrianova was convinced that the original was a German “brochure” (or, in
current terminology, a “pamphlet”), we think that a Dutch original is at least as likely as a
German one. For this reason – and also because Dutch versions are not as easily accessible as
German ones – we have transcribed a Dutch version of the legend (probably printed in 1603)
and appended it to our article. While the direct source of the translation appears to be lost, we
Die Forschung für diese Arbeit wurde vor allem von Riksbankens jubileumsfond (Projekt RFP12-0055:1) und
vom estnischen Sonderforschungsbereich SF0180040s08 finanziert. Für viele Reisestipendien für Archivforschung danken wir der Societas Litterarum Humaniorum Regiae Upsaliensis (Kungl. Humanistiska VetenskapsSamfundet i Uppsala) und dem Hilda-Kumlin-Fonds (Universität Uppsala).
∗
49
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
do not, however, expect it to have been a pamphlet, as Adrianova would have it, but rather a
lengthy printed newspaper article (that was itself abbreviated from a pamphlet version).
1. Hintergrund
Ahasver, der Ewige Jude, soll bekanntlich bei der Kreuzigung Christi in Jerusalem
dabei gewesen sein und seitdem (falls er inzwischen nicht doch gestorben ist) als Heimatloser in dieser Welt herumwandern. Zu unzähligen epischen, dramatischen und
lyrischen Werken hat der Ewige Jude inspiriert – es genüge hier, an Werke von Johann
Wolfgang von Goethe, Adalbert Stifter, Stefan Heym, Hans Christian Andersen, Jan
Potocki und János Arany zu erinnern; in der russischen Literatur an V. A. Žukovskij,
E. A. Baratynskij und N. V. Gogol´.
Im 17. Jahrhundert dominierte in Westeuropa ein Werk über den Ewigen Juden,
nämlich das sogenannte Volksbuch aus dem Jahre 1602. Den etwas problematischen
und anachronistischen Begriff Volksbuch wollen wir hier nicht diskutieren. Im Wesentlichen handelt es sich bei dem Druck um eine Flugschrift, die wie einer der zahllosen Nachrichtendrucke der Zeit („Newe Zeitungen“) daherkommt, aber eine Nachricht
enthält, die damals schon mehr als ein halbes Jahrhundert alt war (es gibt zwei
Hauptvarianten, offenbar aus unterschiedlichen theologischen Lagern, vgl. Knottnerus
2012; Edition beider Fassungen bei Neubaur 1893: 53–65).
Der Bericht aus dem Jahre 1602 beruft sich auf den kurz zuvor verstorbenen
Generalsuperintendenten Dr. Paul von Eitzen (1521–1598) in Schleswig. Im Winter
1542 (in der anderen Fassung 1547), als er in Wittenberg studierte, sah er bei einem
Besuch zu Hause in Hamburg während der Predigt in der Nähe der Kanzel einen
seltsamen Mann. Er war groß gewachsen und trug lange Haare bis über die Schultern.
Der Mann lauschte mit großer Andacht der Predigt. Jedesmal, wenn der Name Jesus
fiel, verbeugte er sich demütig, schlug sich an die Brust und seufzte. Trotz des kalten
Winterwetters trug er nur Strümpfe, die an den Füßen zerschlissen waren, einen
knielangen Rock und einen Mantel, der ihm bis an die Füße reichte. Sein Alter konnte
man auf 50 Jahre schätzen. Von Eitzen zog Erkundigungen ein und erfuhr, dass der
Mann Ahasver heiße, ein Schuhmacher aus Jerusalem sei und schon zu Christi Zeiten
gelebt habe. Schließlich konnte von Eitzen ihn selbst sprechen. Ahasver berichtete,
dass Christus sich auf dem Weg zur Kreuzigung an sein Haus angelehnt habe, um ein
wenig auszuruhen. Ahasver habe ihn aber fortgejagt. Christus habe geantwortet: „ICH
WILL STEHEN VND RVHEN/ DV ABER SOLT GEHEN“. Darauf sei Ahasver Christus zur
Kreuzigung gefolgt. Anschließend habe er ein Land nach dem anderen durchwandern
müssen. Er vermute, dass Gott ihn am Leben erhalte, damit er den Gottlosen und
Ungläubigen das Leiden Christi bezeugen könne. Von Eitzen stellte zusammen mit
dem Rektor der Lateinschule fest, dass Ahasver ein profundes Wissen in orientalischer
Geschichte besaß. Der Jude lebte still und zurückgezogen. Er redete bloß, wenn er
50
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
etwas gefragt wurde. Wenn er zum Essen geladen wurde, aß und trank er nur wenig.
Bot man ihm Geld an, nahm er nicht mehr als zwei Schilling, doch verteilte er es bald
unter die Armen. Er sagte, er brauche kein Geld; Gott werde für ihn sorgen. Während
seines Aufenthalts in Hamburg sah man ihn nie lachen. Überall sprach er die Landessprache – in Hamburg beispielsweise niederdeutsch.1
Schon im Mittelalter waren Erzählungen von Personen verbreitet, die Christus grausam behandelt hätten. Sie seien zur Strafe dazu verflucht worden, bis zu Christi Wiederkunft am Leben zu bleiben. Von diesen braucht hier nur eine mediterrane, vor
allem italienische Variante aus dem 13. Jahrhundert über einen Johannes Buttadeus
erwähnt zu werden, der Christus weggescheucht habe, als er sich auf dem Weg zum
Kreuz befunden habe (Anderson 1970 [1965]: 21–23). In den Ahasver-Druck wurden
zweifellos Motive aus der mittelalterlichen Tradition entlehnt. Andere Motive sind
aber nicht hier zu finden, sondern wurden sehr wahrscheinlich aus Balthasar Russows
livländischer Chronik übernommen, die einen lutherischen Wanderprediger namens
Jürgen beschreibt: unzureichende Winterkleidung, mehr als schulterlanges Haar,
eifriges Predigthören, stetiges Wandern und Warnung vor Sünde. Als guter Lutheraner
hat Ahasver seine Sünde bereut, und Gott hat ihm vergeben – aber seine Strafe muß er
weiter tragen als Mahnung für die anderen. Auch dieser Widerspruch deutet darauf
hin, dass hier zwei verschiedene Erzähltraditionen miteinander verwoben wurden: der
uralte Fluch und der lutherische Bußprediger. Aus Jürgen wurde dabei ein Jude, dem
der seinerzeit auch für Christen übliche Name Ahasver (Assverus o. ä.) gegeben wurde
(ausführlicher hierzu s. Beyer 2008).
Wo, von wem und mit welchen Absichten die Ahasver-Flugschrift des Jahres 1602
verfasst wurde, ist viel diskutiert worden. Darauf kann hier nicht eingegangen werden.
Die meisten literarischen Arbeiten bis in die Gegenwart fußen auf dem sogenannten
Volksbuch aus dem Jahr 1602.
Die Flugschrift wurde in den folgenden Jahrzehnten immer wieder nachgedruckt
und in viele Sprachen übersetzt (unvollständige Bibliographie bei Gielen 1931:2 165–
188). Dabei wurden, wie schon in den ersten Ausgaben, spätere Sichtungen Ahasvers
hinzugefügt. Das Auftreten Ahasvers vermelden auch manche Chroniken.3 Das diente
dazu, die fortgesetzte Aktualität des Berichts zu untermauern. Der Bericht über
1
Einige Drucke der Flugschrift liegen in neueren Ausgaben vor; neben Neubaur 1893: 53–65 s. vor allem
Schmidt 1927:5–9 (Neubaur, Nr. I); Ecker 1987: 345–351 (Faksimile von Neubaur Nr. IV); Bǎleanú 1991: 17–
21 (Neubaur Nr. I); Royaards 1842: 319–327 (Neubaur Nr. XXI). Unsere Zitate nach Neubaur 1893: 58–59, 62
(Text I).
2
Gielens Handexemplar mit vielen Ergänzungen und Korrekturen befindet sich heute in der Königlichen
Bibliothek Kopenhagen (Signatur: 60I,-156 – rev.nr. 1567).
3
Selbst in Moskau soll Ahasver gesehen worden sein; s. Danilevskij 1976 für eine Zusammenstellung aus
deutschen Quellen. Vgl. noch Solinus 1615: 326.
51
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
Ahasver zirkulierte auch in Handschriften4 und wurde in Büchern zu anderen Themen
ausführlich zitiert.5
Im Russland des 17. Jahrhunderts machte Ahasver längst nicht so viel Furore wie in
Westeuropa; andererseits ging diese Gestalt auch an der russischen Kultur nicht ganz
spurlos vorbei. Wie A. I. Sobolevskij schon vor über 100 Jahren feststellte, gibt es in
einem Handschriftsammelband in St. Petersburg eine russische Übersetzung der
Legende aus dem Jahre 1663 (Sobolevskij 1903: 241). Dabei gab dieser Forscher auch
schon an, in welchem Zusammenhang dieser Text seiner Meinung nach ins Russische
übertragen worden war, nämlich durch die kuranty,6 die Übersetzungen westeuropäischer publizistischer Texte – handschriftliche und gedruckte Zeitungen und Flugschriften – ins Russische für den Zaren und dessen engste Vertraute, die im Moskauer Gesandtschaftsamt (Posol´skij prikaz) im 17. Jahrhundert hergestellt wurden.7 Beweisen
kann man das nicht, da von den kuranty des Jahres 1663 im Moskauer Staatsarchiv für
alte Akten (RGADA) nichts erhalten geblieben ist, 8 aber eine alternative Erklärung –
dass z.B. eine Privatperson eine ausländische Zeitung oder eine Flugschrift bezogen
und ins Russische übersetzt hätte oder dass eine Abschrift aus einer westlichen Zeitung oder einem Buch nach Russland gelangte – ist äußerst unwahrscheinlich. (Sobolevskij rechnete offenbar nicht mit dieser Möglichkeit.)
Nun war es ja normalerweise verboten, irgendwelche offiziellen Dokumente des
Gesandtschaftsamtes zu verbreiten, aber Texte, die ursprünglich zu den kuranty gehörten, wurden schon öfter in Handschriftsammlungen außerhalb des Archivs des
Posol´skij prikaz entdeckt.9 Wenn man bedenkt, wie viele Tausende von Nachrichten
für die kuranty übersetzt wurden, so ist der Anteil derjenigen Texte, die irgendwann
später in verschiedenen Sammlungen außerhalb des Gesandtschaftsamtsarchivs entdeckt wurden, verschwindend gering. Zum größten Teil muss es sich dabei um illegal
aus der Behörde geschmuggelte Dokumente gehandelt haben, aber es sind auch
einzelne Fälle bekannt, in denen ein kuranty-Text bewusst verbreitet wurde, z.B. die
Nachricht über einen Sieg der vereinigten niederländisch-dänischen Flotte gegen
Schweden im Jahre 1677, der für Russland sehr gelegen kam; damals wurde dem Postmeister A. A. Vinius aufgetragen, diese Nachricht zu übersetzen und an die Woje 4
Beispielsweise UB Uppsala: T 250, S. 133–144.
Zeiller 1656: 700–702. Weitere Fassungen in der zeitgenössischen Literatur werden bei Gottfried Thilo (Präs.)
– Johannes Frentzel (Resp.): MELETEMA HISTORICUM DE JUDÆO IMMORTALI ..., [Wittenberg:]
Michael Wendt 1668, genannt.
6
Allgemein zu den kuranty siehe z.B. Maier 2008; Šamin 2011.
7
Wie wir heute wissen, hörte die Herstellung der kuranty nicht am Ende des 17. Jh. auf; es gab sie auch noch am
Ende der Regierungszeit Peters I., wenn sie auch vielleicht zu der Zeit – als es schon eine gedruckte russische
Zeitung gab, die Vedomosti – nicht mehr mit der gleichen Regelmäßigkeit produziert wurden wie zur
Regierungszeit von Peters Vater, Aleksej Michajlovič, und von seinem älteren Halbbruder, Fedor Alekseevič. Zu
den kuranty des Jahres 1724 s. Maier & Šamin 2011.
8
In der vor ein paar Jahren erschienen Ausgabe der in den 1660-er Jahren angefertigten Übersetzungen kommt
daher das Jahr 1663 gar nicht vor; vgl. Vesti-Kuranty 2009.
9
Zu den Texten, die außerhalb des Archivs des Gesandtschaftsamtes angetroffen worden sind, s. vor allem
Šamin 2008; 2011: 32–48 (mit weiteren Literaturhinweisen).
5
52
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
woden der russischen Grenzstädte zu schicken (Šamin 2011: 117). Im Falle des Textes
über den Ewigen Juden gibt es keinen Grund für die Annahme einer aktiven Verbreitung von Seiten der Behörden, denn im Zusammenhang mit einem ähnlichen Text, in
dem zwei Propheten das baldige Ende der Welt voraussagen, wurden die der Verbreitung Beschuldigten verfolgt (Kagan 1993; Šamin 2008: 223; 236–237).
Für ein Leserpublikum außerhalb der politischen Behörden eigneten sich natürlich
in erster Linie „zeitlose“ Erzählungen, die auch in irgendeinem Sinne erbaulich waren
oder z.B. der politischen oder religiösen Propaganda dienen konnten; weniger geeignet
zu diesem Zweck waren die tagesaktuellen politischen Nachrichten, z.B. von der Ankunft eines päpstlichen Nuntius in Warschau, vom erfolglosen Ende eines polnischen
Landtags oder von den hohen Getreidepreisen in Holland wegen einer ungewöhnlich
langen Regenperiode, denn diese besaßen weder einen besonderen Unterhaltungswert,
noch irgendeinen anderen Wert, wenn man sie Jahre oder Jahrzehnte später zu lesen
bekam. Zu der Kategorie der zeitlosen Erzählungen, die sich für eine Verbreitung
außerhalb des Gesandtschaftsamts gut eigneten, gehörten außer religiösen Legenden
insbesondere die erfundenen Briefe des türkischen Sultans (oder Antworten an denselben).10 Die Ahasver-Legende ist so ein zeitloser Text, den vermutlich ein Angestellter des Gesandtschaftsamts interessant genug fand, um ihn – wahrscheinlich in
Form der Konzeptübersetzung – trotz des allgemeinen Verbotes aus der Behörde
heraus zu schmuggeln.
Den Lesern des 17. Jahrhunderts mag die Erzählung von Ahasver nicht ganz so unglaubwürdig vorgekommen sein wie uns Heutigen. 1616 berichteten beispielsweise
Flugschriften aus Lüttich, dass zwei 900 Jahre alte Männer in die Stadt gekommen
seien und Buße gepredigt hätten, auch gingen sie ähnlich asketisch gekleidet wie
Ahasver und waren zudem polyglott.11 Auch diese Nachricht fand noch Jahrzehnte
10
Über die erfundenen Sultanbriefe s. vor allem die Monographie Waugh 1978; vgl. auch Maier 2006 (über die
niederländisch-russische Übersetzung eines solchen Briefes aus dem Jahre 1621; die unmittelbare Übersetzungsvorlage in Moskau war der Abdruck dieses Briefes in einer Amsterdamer Wochenzeitung) sowie Maier & Šamin
2007 (ein Brief von 1663 – d. h. ungefähr aus der gleichen Zeit wie die vorliegende Übersetzung – wurde Anfang 1664 übersetzt, nach einem illustrierten Einblattdruck; Quellsprache ebenfalls Niederländisch).
11
Een Vvaerachtighe beschrijvinghe van twee nieuwe Propheten/ die gekomen ende ghevanghen zijn binnen de
Stadt van Luyc: Den 8. December. Alwaer Sy wel acht daghen hebben deur de stadt in alle de straten prekende
ende leerende/ de Menschen tot Boete ende Bekeeringhe van haer zondigh leven: Haer woorden ende
Prophecijen ende uytleggingen die sy teghen de Menschen hebben verklaert/ staen hier altemael in dit Boecxken
verhaelt/ voor alle Menschen om te hooren oft te lesen. Eerst met konsent binnen de Hof=stadt van Luyc in Prent
ghebrocht by den ordinaris Drucker/ Leenaert Streel/ woonende achter het Palleys/ in S. Sebastiaen, o. O. (o.
Dr.) 1616; Newe Zeitung/ Warhafftige Beschreibung/ von zweyen newen Propheten/ welche newlicher Zeit in
die Stadt Lüttich ankommen/ allda sie 8. Tage mit blossem Haupt vnnd barfuß in die Stadt durch alle Strassen
gangen/ vnd dem Volck geprediget/ sie auch zur Busse vermahnet. Also sind die beyden Propheten in der Stadt
Lüttich auff der Gassen in blossen Köpffen vnd barfüssig gangen und geprediget. Wie hierin vermeldet wird.
Lieben Leute thut Busse vnd bekehret euch zu Gott, o. O. (o. Dr.) 1617; Newe Zeitung/ Warhafftige Beschreibung/ von zweyen newen Propheten/ welche newlicher Zeit in die Stad Lüttig ankommen/ allda sie mit
blossem Haupt vnnd barfuß in die Stadt durch alle Strassen gangen/ vnnd dem Volck geprediget/ / [sic] sie auch
zur Busse vermahnet/ sagen daß sie 900. Jahr alt seyn. Also sind die beyden Propheten auß Griechen Land in der
Stadt Lüttich ankommen auff der Gassen mit blossen Köpffen vnnd barfüssig gangen/ vnd geprediget. Wie
hierin vermeldet vnd gesagt wird. Lieben Leute thut Busse vnd bekehret euch zu Gott/ sonst wird die Stadt
vntergehen, o. O. (o. Dr.) 1617; DISCOVRS VERITABLE DE DEVX FAULX PROPHETES, qui ont esté
53
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
später in teilweise aktualisierter Form Verbreitung.12 1687 berichtete eine Berliner
Zeitung von einem angeblich 400 Jahre alten Mann in Venedig, der jedoch keine religiöse Botschaft verbreitete (Buchner 1911: 224, Nr. 457).
2. Die russische Übersetzung von 1663
Die russische Version der Ahasverus-Legende ist offenbar nur in einer einzigen Abschrift überliefert, und zwar in einem Handschriftsammelband, der heute in der Russischen Nationalbibliothek in St. Petersburg aufbewahrt wird. Die moderne Signatur des
Bandes ist Pogodin 1565. Hierbei handelt es sich um einen der Bände, die früher P. M.
Stroev gehört hatten. (In Stroevs Sammlung hatte der Band die Nummer 32; s. Uo
1997: 145.) Die Legende von Ahasver ist der sechste Text – von insgesamt acht – in
diesem Band; er befindet sich auf Fol. 167–169, die jeweils auf der Vorder- und
Rückseite beschrieben sind. (Fol. 170 gehört nicht mehr zu dem Text über den Ewigen
Juden.)
Auf der ersten Seite des uns interessierenden Textes – Fol. 167r – steht ganz oben
in Stroevs Hand „О чудном Еврее“ (‘von einem seltsamen Juden’). Nach D. C.
Waugh entspricht das der Praxis dieses Forschers und Sammlers: Texte, die ansonsten
keine richtige Überschrift trugen, wurden normalerweise von Stroev mit einer solchen
versehen (Uo 1976: 192). Danach beginnt der eigentliche Text aus dem 17. Jahrhundert mit einer Datierung: „≠ЗРОА-г году“ (‘Im Jahre 7171’, d. h. seit der Erschaffung der Welt nach der damaligen russischen Zeitrechnung, bzw. 1663 nach der
modernen). Die ganze Geschichte wurde offenbar von einer und derselben Person
abgeschrieben. Nach dem Ende der Geschichte – unten auf Fol. 169v – gibt es wieder
eine Bemerkung von dem früheren Besitzer P. M. Stroev: „NB: не кончено“ (‘Fortsetzung fehlt’). Sowohl der Bibliograph A. F. Byčkov als auch A. I. Sobolevskij verstanden diesen Kommentar offenbar so, dass das Ende der Geschichte fehlt: „Конца
не достает“ (‘Ende fehlt’; Byčkov 1882: 121) bzw. „без конца” (‘ohne Ende; Ende
fehlt’; Sobolevskij 1903: 241). Stroev kann natürlich gedacht haben, dass der Text –
der ganz unten auf Fol. 169v aufhört – ursprünglich noch weiter ging; er könnte jedoch
mit seiner Notiz auch gemeint haben, dass die Geschichte in dem Band, aus dem er
diese Blätter für seine eigene Sammlung heraustrennte, nicht weiter ging, denn es folgt
executez pour leur faulce d'octrine [sic], en la ville de Liége ... Iouxte la copie Imprime a l'Iege [=Liège], Rouen:
Michel Tallebot 1617.
12
Alethophilus [Wolf Freiherr von Metternich]: Sendschreiben an Herrn M. R. O. Von unterschiedlichen Etliche
Jahre her vorgegebenen Neuen Propheten und Prophezeyungen/ Worinnen Absonderlich auch von der
Welt=beruffenen Männer Theophrasti Paracelsi, Isaac Bickerstafs, Emanuel Philippi Paris, Georgii Reichardi
und Nicolai Drabicii Vaticiniis wegen der jetzigen Schwedischen und anderer Conjuncturen/ ausführlicher
Bericht geschiehet, Cölln [=Köln?] (o. Dr.) 1712, S. 17–20; Johann Jacob Bräuner: PHYSICALisch= und
Historisch=Erörterte CURIOSITÆTEN; Oder Entlarvter Teufflischer Aberglaube von Wechselbälgen,
Wehr=Wölffen, ..., Frankfurt/M.: Johann David Jung 1737, S. 427–429; handschriftlich auf schwedisch: UB
Uppsala, K 38 (in einer Mappe „Spådomar“, nicht paginiert); UB Uppsala: Nordin 18. Fol.: Trollwäsende.
Mystica, Nr. 11.2, Fol. 68r f.
54
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
in der Lage ja noch ein leeres Blatt.13 Wie dem auch sei, so entspricht die Angabe zu
dem „fehlenden Ende“ höchstwahrscheinlich nicht den Tatsachen, was auch schon
V. P. Adrianova (1915) festgestellt hat. Da wir die genaue Übersetzungsvorlage bisher
nicht auffinden konnten, kann diese Frage nicht eindeutig beantwortet werden, aber
der Vergleich mit deutschen und niederländischen Versionen der Erzählung zeigt, dass
wir hier im Prinzip eine zwar verkürzte, jedoch komplette, in sich abgeschlossene russische Version vor uns haben; es gibt überhaupt keinen Grund für die Annahme, dass
sie unvollständig sein könnte.
Mit der genaueren Datierung der uns vorliegenden russischen Abschrift haben wir
Schwierigkeiten; wir können eigentlich nur sagen, dass es eine Kanzleischrift
(skoropis´) aus dem späten 17. oder frühen 18. Jahrhundert ist. (Der Bibliograph A. F.
Byčkov verlegt sie pauschal in das 17. Jh.: „6-й отрывок, скорописью XVII века“;
Byčkov 1882: 121.) Auf einem der Blätter ist ein kleines Fragment eines Wasserzeichens zu sehen, das mit ziemlicher Sicherheit eine Narrenkappe darstellt (foolscap);
der Ausschnitt ist jedoch so klein, dass es unmöglich ist, auch nur den ungefähren Typ
festzustellen, geschweige denn das Zeichen für eine auch noch so vage Datierung zu
benutzen. Nach D. C. Waughs Untersuchung wurde dieser Sammelband ungefähr zur
gleichen Zeit und auf die gleiche Art und Weise zusammengestellt, wie Pogodin 1579,
1588 und 1591 (ehemals Stroev 27, 239, 236; s. Uo 1977: 145): Stroev trennte ganze
Lagen aus anderen Sammelbänden heraus und kombinierte sie nach seinen Sammlerinteressen grob thematisch; das Material in unserem Sammelband besteht aus Chronographen und Chroniken, die im Großen und Ganzen mit dem kirchlichen Leben in
Russland zu tun haben (ebd.: 146). Insofern können auch in diesem Fall aus irgendwelchen anderen Texten, die schließlich zusammen mit der Ahasver-Legende eingebunden wurden, keinerlei Rückschlüsse auf das Jahr der Abschrift dieses Textes gezogen werden. Die Titelseite des Sammelbandes enthält zwar ein Datum (24. September
1833; ebd.: 145), aber dieses Datum ist natürlich ohne jegliche Relevanz für die Datierung der einzelnen Teile.
Der zu dem Zeitpunkt noch recht jungen Literaturwissenschaftlerin und Philologin
Varvara Pavlovna Adrianova (später Adrianova-Peretc; 1888–1972) gebührt das Verdienst, die russische Version aus dem damals noch wenig bekannten Konvolut erstmals der Forschung zugänglich gemacht zu haben (Adrianova 1915). Wenn wir uns
jetzt – fast hundert Jahre später – dazu entschlossen haben, diesen Text noch einmal zu
veröffentlichen, so liegt einer der Gründe darin, dass Adrianovas Edition Fehler
enthält, darunter einige recht schwerwiegende, die den Inhalt entstellen und die
Auffindung einer potentiellen Übersetzungsvorlage erschweren. Außerdem stellt die
von dieser Forscherin eingeführte Interpunktion eine Interpretation des Textes dar, mit
der wir nicht immer einig sind. Wir kommen auch zu anderen Schlussfolgerungen als
13
Wie wenig zimperlich Stroev beim Zusammenstellen seiner privaten Handschriftensammlung war, zeigt z.B.
Waugh (s. Uo 1976–1977 mit weiteren Literaturhinweisen).
55
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
sie. Inzwischen wissen wir ja viel mehr über die Übersetzungen, die im 17. Jahrhundert im Moskauer Gesandtschaftsamt angefertigt wurden; wir kennen auch viel
mehr Versionen des „Volksbuches“ über Ahasver als Adrianova vor hundert Jahren,
und nicht zuletzt hat die westliche Presseforschung in den letzten hundert Jahren
enorme Fortschritte gemacht (wobei in unserem Zusammenhang vor allem die
Forschung über deutsche und niederländische Zeitungen des 17. Jahrhunderts eine
Rolle spielt).
3. Edition der russischen Handschrift
Bei der Textwiedergabe haben wir die Grapheme, die im heutigen Russisch nicht mehr
existieren (z.B. s, i, ω, ѧ…) im Prinzip durch die modernen Entsprechungen (з, и, о,
я…) ersetzt, außer in Zahlenbezeichnungen; den Buchstaben jat’ (ѣ), der erst 1918
abgeschafft wurde, haben wir jedoch beibehalten, da die Regeln seiner Verwendung
im 17. Jahrhundert recht genau festgelegt waren. Über die Zeile geschriebene Grapheme, die im allgemeinen als Abkürzung für zwei oder mehr Buchstaben verwendet
wurden, schreiben wir auf die Zeile (in Kursivdruck); andere Abkürzungen werden
aufgelöst, wobei die ausgelassenen Buchstaben in runde Klammern gesetzt werden.
Die Interpunktion des Originals behalten wir bei. Bei Zahlenangaben – insbesondere
Jahreszahlen – „übersetzen“ wir die Angaben in Klammern. Wichtige Unterschiede zu
Adrianovas Textedition von 1915 nennen wir in Fußnoten (einige werden auch im
anschließenden Kommentar zur Sprache der Übersetzung kommentiert).
|167r| ≠ЗРОА-­‐г году [7171 (1663)] Изо Гданска февраля .КВ.-­‐г [22] числа в прежних вестях от нас писано было что пришол к нам жидовин Еганъ Бутадеусь Агасферус назван, а н(ы)не я подлинно про его рожение и житье обявляю уродился онъ по создании миру .≠ЕХ.-­‐г году [5600 (92)] ч(е)л(о)в(ѣ)къ росту высоког ходит всегда бос и в холоднои зимѣ февраля .В.-­‐г [2] числа его впервые здес в соборнои кирке видели а преж сего он уж здѣс лѣть тому нѣсколко бывал же, а службу Б(о)жию он великим бл(а)го(го)вѣнием выслушал стоячи на одном мѣсте и не рушаючис толко как имя. Иис(у)сова воспоминано кланялся и в персях своих бился горазда воздыхал а постор ево велел призват к себѣ и распросил ево и он ему сказал и призновался что он родом жидовин из Еросалима |167v| имянем Агасферус а ремество ево было чеботар, а при распятии г(о)с(по)да И(и)с(у)са Хр(и)ста онъ особою своею был и по сѣхъ мѣсть еще жив остался и по всеи вселеннои ходил а для лутчего свидѣтелства он многие дела которые над Сп(а)сам н(а)шимъ дѣлалис как он поиманъ и к Пилату ко Ироду приведен а после к Ироду и как он ко кресту пригвожден и что еще в то время дѣлалося сказывал, такиж о многих мирскихъ дѣлех и как г(осу)д(а)рства и г(о)с(у)д(а)ри переменялися и что во многоих сот лѣтехъ после р(о)ж(е)ства Хр(и)ст(о)ва в восточных землях дѣлалося а пастор для лутчеи подлинности его горазда и накрепко распрашивал и все ег рѣчи самою правдою сошлися, что онъ во время Сп(а)сителя |168r| н(а)шего жил въ Ер(о)с(а)лиме и Г(о)с(по)да и Сп(а)са И(и)с(у)са Хр(и)ста каторого он чаял быт 56
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
еретикомь по речам фарисеииским и учителеи жидовских ненавидел гораздо и для тог он всегда у них жидов был стряпчим чтоб Сп(а)са предат смерти а на остаток он с ыными его поимал со иными14 к Понтискому Пилату приводит жалобу на нег чинил и меж иными чтоб его распяли кричат помогал и за Варавву чтоб его освободит а Сп(а)са убит просил и к смерти приговариват помогал а как уж Сп(а)са к смерти приговорено и он пошол с тою радостию в дом свои мимо которои15 Сп(а)са вести было и про то домашным своим сказал чтоб они видели каким поруганиемъ и посмеянием он умучен будет а опосле взяв на руки малого ребенка своег вышел перед дверии правожанья |168v| Сп(а)сова смотрѣть а как Сп(а)са несучег на себѣ кр(е)сть провожали и он к двору ево прислонился и он де Агасферус хотя еще злои свои умыселъ и злобу к Сп(а)су обявит побежал и учалъ бранит и бесчесными словами говорит чтоб он проч куды его ведут ушол и Сп(а)съ какъ возглянул жестоко и говорил16 ему тѣ слова я хочю стояти и опочивати а ты ходить имашъ, и он де тотч(а)съ робѣнка своег поставя во дворѣ своем сѣсти не могъ и пошол за Сп(а)сомъ и смотрѣл как его смерти предали. А как то все совершилос и он въ Ер(о)салимъ возвратитис не мог и николи не бывал и жены и детеи своих не видал но тотч(а)съ в чюжие г(осу)д(а)рства пошол и многие земли выходил а хотя он после нѣсколко соть годами опят в жидовскую землю пришоль |169r| и он все пусто и вес Ер(о)с(а)лим разорен нашол что и узнати не мог а что де Б(о)гъ над ним замышляет что он ево так долго на сем свѣте держит, нежели его до последнег пришествие как живог свидѣтеля распятия Хр(и)стова для лутчего имовѣрства невѣрным содержат хочет того ему невѣдома а желал бы де он чтоб ево Б(о)гъ от тои суеты к покою предал. А собою он видитца человек тихои и смирнои не говорит ничего оприч того отвѣть кто его о чем вопрошает дает а хотя ему кто д(е)нги дает и он болши дву денег не возмет и тѣ бѣдным людем роздасть и сказывает что ему ничего не надобна Б(о)гъ ево пропитает а говорит он всякими языки ниделянским языком он так хорошо как своим природным жидовским языком говорит н(а)шим амбурские карабелщики17 ево н(ы)не тому В [2] года как видели в городе Мадри и слышели что он горазда по ишпанскии говорил а по вся дни многие люди збираютца чтоб ево видет скверныхъ |169v| слов никаких из усть ево николи не слышет а как онь услышит кого напрасные слова про терпение распятье и раны Сп(а)са н(а)шег говорячи и он разсердитца и болшою яростию говорит учнет бѣдные де ч(е)л(о)в(ѣ)че бѣдное создание как ты смеяш имя Б(о)жья и муки ево св(я)тые хулит как бы де ты виделъ и слышелъ какие муки и тѣрпение Сп(а)су н(а)шему моих и твоих грехов ради было как я видел скорѣе бы ты себѣ смерть учинил нежели напрасно тех мук ево споминал а в прошлых ≠АФОВ-­‐м году [157218] ево в Нидерляндии у дука де Албы19 видали а въ ≠АФЧѲ-­‐м году [1599] в февралѣ м(ѣ)с(я)це во Гданске и в то время онъ бос ходилъ а подошва у ног его толщиною на три перста наросла и тверда как рог а что о 14
Adrianova (1915: 10): со ними.
Adrianova (ebd.): которого.
16
Adrianova (1915: 11): И Спасъ на него возглянул: «шестокои», говорил.
17
Adrianova (1915: 12): наши гамбурские карабелщики.
18
Adrianova übersetzt diese Jahreszahl mit 1662, sicher unter dem Einfluss des „vergangenen Jahres“ im Text
(obwohl da die vergangenen Jahre im Plural stehen). Sie hat wohl nur die letzte Ziffer verglichen und voreilig
den Schluss gezogen, es müsse sich um 1662 handeln. Zu der Zeit war der (3.) Herzog von Alba (1507–1582),
von dem hier die Rede ist, schon lange gestorben. Obwohl in dem von ihr herangezogenen Text der „Duc. de
Alba“ vorkommt (im Zusammenhang mit holsteinischen Legaten, die vom spanischen König das Geld
einfordern sollten, das er u.a. dem Kriegsvolk, das ein paar Jahre zuvor mit dem Duc. de Alba in die Niederlande
gezogen war, schuldig geblieben ist), konnte sie mit dieser Auskunft offenbar so wenig anfangen, dass sie dieses
deutsche Fragment auch gar nicht zitiert. (Der Duc de Alba figuriert in ihrer Ausgabe als „(у) Дукаде албы“.)
19
Adrianova (1915: 12): у Дукаде албы (s. Fußnote 18), d. h. Adrianova hat – der Großschreibung nach zu
urteilen – Дукаде als einen Namen aufgefasst, und алба als irgendein Adjektiv (?).
15
57
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
том ч(е)л(о)в(ѣ)ке чаят Б(о)гъ весть дела Б(о)жия дивные суть выявляютца в н(ы)нешних послѣдних знатно и перед пришествием Хр(и)стовым в скорых временах вещи про которых преж сего мало слышет было бл(а)жень кто во бл(а)горазумии то восприняв узнаеть и с того не собложняетца 4. Kommentar zur Sprache
Die Sprache entspricht in den meisten Fällen dem, was man von einer Übersetzung aus
dem Posol’skij prikaz in der 2. Hälfte des 17. Jahrhunderts erwarten würde. Der
Übersetzer (oder der Abschreiber) hatte offenbar eine akan´je-Aussprache, wovon die
vielen Schreibungen mit a anstatt o (und umgekehrt, d. h. „hyperkorrekte“ Formen)
zeugen: горазда, постор, призновался (Fol. 167r); [над] Сп(а)сам, горазда (167v);
каторого (168r); невѣдома, надобна (169r); собложняетца (169v). Auch die
Formen [до последнег(o)] пришествие (169r); [ты] смеяш, [имя] Б(о)жья,
слышелъ (169v) – in denen wir das Graphem я anstatt е vorfinden (oder umgekehrt;
im Falle von слышелъ e nach ш, anstatt a) – zeugen von akan´je- (bzw. ikan´je)-Aussprache. Der Text enthält manchmal das Graphem е anstatt ѣ; vgl. z.B. вестях, велел
(Fol. 167r); дела, (Fol. 167v) usw. Was die Reflexe von *dj / *tj betrifft, so weist der
Text an manchen Stellen, wo sogar das moderne Russisch kirchenslavische Reflexe
hat, „echtrussische“ Formen auf; vgl. рожение; рожество / стоячи, рушаючис(ь).
Andererseits enthält das letzte Wort des Textes, собложняетца, das markiert kirchenslavische Konsonantenkluster жн; vermutlich wurde diese Form durch den neutestamentlichen Kontext dieses Satzes ausgelöst, d. h. der Übersetzer wählte bewusst eine
Form, die ihm in diesem Zusammenhang als passend erschien (vgl. Matth. 11,6: „und
selig ist, der nicht Ärgernis nimmt an mir“). Auffallend sind bei manchen Wörtern
Schreibungen mit ь (anstatt eines zu erwartenden ъ). So enden manche Verbformen in
der 3. Person Präsens auf ь (роздасть,20 узнаеть), aber auch in anderen Wortklassen
tritt am Ende zuweilen das Graphem ь auf, wo wir ein ъ – oder einen vorhergehenden
hochgestellten Konsonanten – erwartet hätten (z.B. кресть, отвѣть, блажень). Wir
wollen aus dieser Eigentümlichkeit des Abschreibers nicht irgendwelche Rückschlüsse
auf seinen Dialekt ziehen, sondern vermuten, dass der Schreiber die beiden Grapheme
einfach nicht genau genug auseinander hielt.
Was die Morphologie betrifft, so ist sie sehr „modern“; es gibt z.B. keine
Imperfekt- oder Aoristformen, sondern nur das moderne l-Präteritum.
Einige syntaktische Unstimmigkeiten beruhen wohl auf mangelnder Konzentration
des Übersetzers (oder des Abschreibers), z.B. die Wiederholung des Herodes im
folgenden Fragment: „как он поиманъ и к Пилату ко Ироду приведен а после к
20
Dieses Verb hat die weiche Endung länger bewahrt als andere; vgl. auch есть, sowie das Sprich wort
„Съесть-то он съесть, да кто ж ему дасть?“ (http://pervert-tanuki.livejournal.com/276487.html; 10. Nov.
2013).
58
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
Ироду“ (Fol. 167v; ‘wie er gefangen wurde und zu Pilates zu Herodes geführt wurde
und danach zu Herodes’), und wahrscheinlich auch die Wiederholung von с(о) иными
auf Fol. 168r: „он с ыными его поимал со иными к Понтискому Пилату приводит“ (‘er war mit den anderen dabei, als man ihn gefangen nahm, um ihn mit anderen zu Pontius Pilatus zu führen’). Die überraschende Form во многоих сот лѣтехъ
(Fol. 167v) ist wohl so zu erklären, dass der Abschreiber aus много nachträglich einen
Lokativ fabrizierte, ohne das o zu streichen. Auch der folgende Fall geht wohl eher auf
das Konto des Abschreibers: „говорит он всякими языки ниделянским языком он
так хорошо как своим природным жидовским языком говорит н(а)шим“ (Fol.
169r; ‘Er spricht alle möglichen Sprachen; Niederländisch spricht er so gut wie seine
unsere [sic!] jüdische Muttersprache’). Dem Sinn nach könnte das Wort нашим eventuell zur nächsten Nominalphrase gehören, «амбурские карабелщики», ‘unsere Hamburger Schiffer’; so hat V. P. Adrianova diese Stelle gelesen: In ihrer Ausgabe steht
hinter говорит ein Punkt, und danach geht es weiter mit Наши гамбурские карабелщики – sie muss also das hochgestellte м als г gelesen haben. Das entspricht nicht der
Wirklichkeit – es ist ein м und kein г; außerdem wurde der erste Buchstabe eines
Wortes nicht über die Zeile geschrieben, und die Stadt Hamburg hieß damals auf
Russisch normalerweise Амбург und nicht – wie heute – Гамбург. Eine andere Deutungsmöglichkeit erscheint uns jedoch viel wahrscheinlicher: Das Possessivpronomen
нашим bezieht sich weder auf die jüdische Sprache noch auf die Hamburger Schiffer,
sondern auf die niederländische Sprache, also „ниделянским языком […] нашим“
(‘unsere niederländische Sprache’). Syntaktisch ist das kein direkter Fehler; es ist
„nur“ sehr unglücklich und missverständlich, da das Pronomen im Verhältnis zu seinem Bezugswort viel zu weit nach rechts gerückt wurde, zumal es noch eine weitere
Nominalphrase im Instrumental gibt (своим природным жидовским языком). Vermutlich hatte der Abschreiber das Pronomen нашим zuerst vergessen und kompensierte das im Nachhinein, ohne sich über die Folgen im Klaren zu sein.
Schließlich ist die Verwendung des Relativpronomens которых (d. h. mit der Genitiv-Akkusativendung für Lebewesen) im vorletzten Satz überraschend: „вещи про
которых преж сего мало слышет было“ (Fol. 169v), da es sich ja auf вещи – ein
„unbeseeltes“ Substantiv – bezieht; hier könnte die gleiche Regel, die auch für их gilt
– vgl. про них – auf ein anderes Pronomen ausgeweitet worden sein.
Abgesehen von diesen wenigen Unstimmigkeiten und anderen Besonderheiten (von
denen wohl die meisten vom Abschreiber verschuldet sind) ist der Text in korrektem
Russisch geschrieben.
5. Auf der Suche nach einer Übersetzungsvorlage
V. P. Adrianova war sich völlig sicher, dass der russischen Version eine deutsche
„Broschüre“ zugrunde liegt – irgendeine Ausgabe des sogenannten Volksbuches über
59
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
Ahasver, von denen schon zu ihrer Zeit viele bekannt waren (inzwischen sind natürlich
noch weitere Auflagen dokumentiert). Deshalb gibt es in ihrer Edition zwei Spalten,
eine russische und eine deutsche, zitiert nach der Ausgabe des Druckes mit der Nummer I bei Neubaur21 (1893: 53–65). (Die deutsche Ausgabe wird von Adrianova nur so
weit zitiert, wie Entsprechungen in der russischen vorliegen.) Die Ahasver-Legende
war jedoch nicht auf den deutschen Sprachraum beschränkt; es gibt viele Flugschriften
in verschiedenen Sprachen, außerdem – wie schon erwähnt – Handschriften und
Berichte in zeitgenössischen Büchern.22 Auch in den Zeitungen des 17. Jahrhunderts
kann man oft den gleichen Artikel in mehreren Sprachen finden, z.B. in einer deutschen und einer niederländischen Zeitung. Wenn V. P. Adrianova darauf hinweist, wie
ähnlich die Struktur mancher Sätze ist, wenn man einen deutschen Text mit dem
russischen vergleicht (sie nennt ein Beispiel, in dem sogar ‘die Konstruktion bewahrt
werde’, „сохраняет даже его конструкцию“; Adrianova 1915: 114), so ist das unserer Meinung nach noch kein sehr starkes Indiz für eine deutschsprachige Vorlage,
denn eine niederländische Version wäre der deutschen aller Wahrscheinlichkeit nach
so ähnlich, dass man den gleichen „Beweis“ auch mit ihr führen könnte. Die Syntax
dieser beiden Sprachen deckt sich nämlich in den meisten Fällen. Es war vor hundert
Jahren in Russland einfach noch nicht bekannt, wie viele russische Übersetzungen aus
dem 17. Jahrhundert auf niederländische Quellen zurückgehen, weshalb wohl Adrianova diese Möglichkeit gar nicht in Erwägung zog.
Auf den Gedanken, der russischen Version könnte eine niederländische zugrunde
liegen, hat uns vor allem der schon zitierte Satz gebracht: „ниделянским языком он
так хорошо как своим природным жидовским языком говорит н(а)шим“ (sicher
zu verstehen als ‘Unsere niederländische Sprache spricht er so gut wie seine jüdische
Muttersprache’, obwohl der Satz syntaktisch zweideutig ist; s. oben). Nun wird in der
Bibliographie von Gielen (1931) keine niederländische Ausgabe erwähnt, die als
direkte Vorlage für die russische Version gedient haben könnte; außerdem können wir
nicht völlig ausschließen, dass in der Ursprungsversion vielleicht nicht Niederländisch, sondern Niederdeutsch genannt wurde – der letztgenannte Ausdruck hätte in der
russischen Version von 1663 sicherlich auch als нидерландский wiedergegeben
werden können, denn es ist nicht selbstverständlich, dass ein Übersetzer (z.B. aus dem
Deutschen) in Moskau den Unterschied zwischen Niederdeutsch und Niederländisch
klar verstand – ganz abgesehen davon, dass bis ins 18. Jahrhundert ‘niederländisch’ im
Niederländischen auch als nederduytsch bezeichnet wurde. Außerdem kann es sich
hier um eine fehlerhafte Übersetzung des Wortes niedersächsisch handeln, mit dem im
17. Jahrhundert ‘niederdeutsch’ bezeichnet wurde. Im Gegensatz zu Adrianova halten
21
Es handelt sich um die Ausgabe Kurtze beschreibung vnd Erzehlung/ von einem Juden mit Namen Ahasverus
[…]. Gedruckt zu Leyden/ bey Christoff Creutzer. Anno 1602. Das Impressum ist fingiert; es ist eine Anspielung
auf Christi Leiden am Kreuz (vgl. auch Neubaur 1893: 16). Der ganze Druck ist online zugänglich:
http://www.gbv.de/vd/vd17/12:651635F (Zugriff 10. Nov. 2013).
22
S. z.B. Zeiller 1656: 700–702 (vgl. Fußnote 5). Dieser Fassung kommt allerdings wegen verschiedener Abweichungen nicht als Vorlage für die russische Übersetzung in Frage.
60
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
wir jedenfalls eine deutsche Vorlage nicht für selbstverständlich, sondern lassen die
Frage nach der Sprache – Deutsch oder Niederländisch – vorläufig offen. Um zu
zeigen, wie ähnlich die Versionen in allen drei Sprachen sind, stellen wir in der
folgenden Tabelle einen Satz aus allen drei Versionen nebeneinander:23
а что де Б(о)гъ над ним замышляет что он ево так долго на сем свѣте дер-­‐
жит, нежели его до последнег пришествие как живог свидѣтеля распятия Хр(и)стова для лутчего имовѣрства невѣрным содержат хочет того ему невѣдома Was nun Gott mit jme für habe/ das er jhn so lang in disem elenden Leben he-­‐
rumb führe/ ob er jn viel-­‐
leicht biß am Jüngsten tag/ als ein lebendigen zeugen des Leyden Christi zu mehrer vberzeigung der Gottlosen vnd vngleubigen also erhalt-­‐
en wolle/ sey jm vnwissent […] Wat den Almoghenden Godt met desen voor heeft/ dat hy hem soo langhe in dit ellendich leuen laet blijuen/ of dat hy hem begeert also tot den jongste[n] dach voor een leuendige getuyge der Passie Christi/ te meer ouer ghetuygenisse voor de goddeloose en[de] onghe-­‐
loouighe also behouden wil/ is hem onbekent. Die von uns zitierte (und im Anhang komplett abgedruckte) niederländische Version
ist nicht die direkte Übersetzungsvorlage, genauso wenig wie die von Adrianova
zitierte deutsche Version; aber indirekt kann sie sehr wohl eine Rolle gespielt haben
beim Entstehen der Fassung, die schließlich in Moskau landete und im Posol´skij
prikaz übersetzt wurde. Wie wir sehen, so unterscheidet sich die Syntax des deutschen
Textes nicht sehr von der des niederländischen. Dagegen enthält die niederländische
Version (im Gegensatz zur deutschen und russischen) einen „allmächtigen“ Gott.
Einzelne Wörter kann der russische Übersetzer immer weggelassen haben, wie das
offenbar auch mit dem Adjektiv elend (bzw. ellendich) geschehen ist. Dagegen ist die
russische Verbform держит näher an der niederländischen (laet blijuen) als an der
deutschen (herumb führe). Die niederländische Version hat zwei Entsprechungen für
das russische хочет: einmal wil (an der gleichen Stelle, wie russisch хочет und
deutsch wolle), einmal begeert, viel weiter oben; der niederländische Satz ist syntaktisch misslungen, da der Übersetzer ins Niederländische zuerst eine Akkusativ-mitInfinitiv-Konstruktion anfängt (dat hy hem begeert …), sie aber dann nicht zu Ende
führt, denn der erwartete Infinitiv te behouden bleibt aus und wird durch ein weiteres
finites Verb „abgelöst“, dieses Mal mit zugehörigem Infinitiv (behouden wil). Ein
Wort-für-Wort-Vergleich von allen drei Versionen hat gezeigt, dass die deutsche Ver 23
Die deutsche Ausgabe zitieren wir, wie immer, nach Neubaur (1893: 59–60); die niederländische nach der
Originalausgabe (s. Transkription im Anhang). 61
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
sion etwas häufiger näher bei der russischen liegt als die von uns herangezogene niederländische, aber aus diesem Vergleich geht keineswegs hervor, dass eine niederländische Version ausgeschlossen werden sollte, denn sowohl die deutschen als auch
die niederländischen Versionen unterschieden sich ja von Druck zu Druck; die Varianz
innerhalb der Texttradition in ein- und derselben Sprache ist dabei größer als zwischen
den deutschen und den niederländischen Ausgaben der Jahre 1602 und 1603. Außerdem lässt sich nicht ausschließen, dass ein niederländischer Zeitungsartikel auf einer
deutschen Vorlage fußte. Es ist also nicht möglich, die Frage, aus welcher Sprache
übersetzt wurde, zu entscheiden, solange die direkte Vorlage nicht gefunden wird.
Wir sind auch nicht mit Adrianova einig, wenn sie mit absoluter Überzeugung behauptet, der russischen Übersetzung liege eine deutsche Broschüre – also eine Flugschrift – zu Grunde. Unserer Meinung nach gibt es nichts, was darauf hinweist. Im
Gegenteil: Viel naheliegender ist die Annahme, dass in einer periodischen Zeitung –
entweder im deutschsprachigen Raum oder in den Niederlanden – eine recht stark verkürzte Version des (ursprünglich) deutschen Volksbuches abgedruckt war. Der Anfang
der russischen Übersetzung, ‘Aus Danzig vom 22. Februar’, weist sehr deutlich in die
Richtung einer Zeitung, denn im 17. Jahrhundert begann so gut wie jeder Zeitungsartikel genau auf diese Art, mit der Nennung eines Korrespondenzortes (d. h. des
Ortes, an dem die Nachricht entweder verfasst oder in den Nachrichtenverteiler
eingeflochten wurde) und einem Datum. In diesem Fall haben wir ein besonders
„schönes“ Datum vor uns, den 22. 2., was den Verdacht erweckt, dass es frei erfunden
sein könnte, zusammen mit dem Erscheinen des Ewigen Juden in Danzig. (Die
Ahasver-Legende ist natürlich sowieso ein Fantasiewerk; wir meinen aber, dass
einiges dafür spricht, dass die gesamte Nachricht über das Erscheinen von Ahasver in
Danzig im Februar 1663 z.B. in Amsterdam, Hamburg, Berlin oder Königsberg
erfunden worden sein kann.24) Für Flugschriften ist ein Anfang mit Korrespondenzort
und Datum äußerst untypisch; diese haben meistens lange, möglichst reißerische
Überschriften. Die Volksbuch- bzw. Flugschriftenausgaben über den Ewigen Juden
enthalten in der Regel ein Datum und einen Ort am Ende (Reval und Danzig kommen
dabei häufiger vor).
Sehr typisch für eine Zeitungsnachricht ist auch der erste Satz der russischen Version: „в прежних вестях от нас писано было что пришол к нам жидовин Еганъ
Бутадеусь Агасферус назван, а н(ы)не я подлинно про его рожение и житье
обявляю“ (‘In unserem letzten haben wir geschrieben, dass zu uns ein Jude gekommen ist mit Namen Johann Butadeus Ahasverus, und heute will ich ausführlich von
seiner Geburt und seinem Leben erzählen’). Aus diesem Satz zieht V. P. Adrianova
24
Die Verwendung des russischen Ausdruckes соборная кирка (‘Dom-, Hauptkirche; Kathedrale’; vgl.
Hooftkercke in der niederländischen Version) könnte möglicherweise ein Indiz dafür sein, dass die Korrespondenz nicht aus Danzig kam, sondern von einem Autor stammte, der sich in Danzig nicht gut auskannte, denn
dort gab es keinen Dom. Bei einer echten Korrespondenz aus Danzig hätte man eher erwartet, dass Ahasver z.B.
in der Marienkirche oder in der Nikolaikirche gesehen worden wäre.
62
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
die Schlussfolgerung, dass in den kuranty schon vorher über Ahasver berichtet wurde;
sie scheint also anzunehmen, dieser Satz stamme von dem Übersetzer (oder gar von
einem russischen „Zeitungsschreiber“?), nicht aus der Vorlage; dieser habe sich an die
Geschichte erinnert, als er einen kurzen Bericht über Ahasver in der Zeitung las – so
ähnlich muss sie sich das vorgestellt haben.25 Wir sind jedoch davon überzeugt, dass
es sich hier nicht um einen Zusatz des Übersetzers handelt; Formulierungen wie „in
unserem letzten [Bericht]“ sind sehr typisch für die Zeitungen des 17. Jahrhunderts. Es
ist der Autor der Zeitungsnachricht (und nicht ein Angestellter des Posol´skij prikaz in
Moskau), der hier Bezug nimmt auf einen schon vor ein paar Tagen von ihm verbreiteten Nachrichtenbrief; in dem ersten Bericht stand wohl nur eine kurze Nachricht
darüber, dass Ahasver sich gerade in Danzig aufhalte; jetzt – für die nächste Nummer
– kommt ein ausführlicherer Hintergrundartikel über diesen Juden, sozusagen aus dem
aktuellen Anlass seines Aufenthaltes in Danzig.
Unsere Vermutung geht also dahin, dass die russische Übersetzung der Legende
von Ahasver auf einen Zeitungsartikel zurückgeht, der im Frühjahr 1663 in einer
deutschen oder niederländischen Zeitung abgedruckt war, und dass dieser Artikel in
Moskau routinemäßig für die kuranty übersetzt wurde. Mit absoluter Sicherheit
können wir das nicht beweisen, da für 1663 nur minimale Bruchstücke der jemals
gedruckten deutschen und niederländischen periodischen Zeitungen – aus denen ja die
allermeisten kuranty-Übersetzungen angefertigt wurden – erhalten geblieben sind.
Dort findet sich ein solcher Artikel nicht: Was deutsche Zeitungen des Jahres 1663
betrifft – insbesondere diejenigen deutschen Zeitungen, die in Moskau vor allem
gelesen und übersetzt wurden – so ist z.B. von den Berliner und Danziger Ausgaben
dieses Jahres überhaupt keine Nummer bekannt, von den Königsberger eine einzige
(die Donnerstagsnummer 48; s. Bogel & Blühm 1985: 108). Während die erhaltenen
deutschen Zeitungen durch die Deutsche Presseforschung in Bremen gut erschlossen
sind,26 fehlt eine brauchbare Übersicht zu niederländischen Zeitungen. An niederländischen Zeitungsnummern des Jahres 1663 sind uns 17 Nummern bekannt (von
über 400 Nummern, die in diesem Jahr gedruckt wurden),27 und zwar neun aus Amsterdam, sechs aus Haarlem und zwei aus Den Haag (aus Archiven und Bibliotheken
25
Darauf baut wohl auch die erste ihrer beiden Hauptschlussfolgerungen auf, nämlich dass die Legende vom
wandernden Juden im Moskauer Reich des 17. Jahrhunderts bekannt war: „Легенда о странствующем жиде
была известна в Московской Руси в XVII веке“ (Adrianova 1915: 15).
26
Die Bibliographie von Bogel & Blühm sollte allerdings dringend aktualisiert werden.
27
Eine Bibliographie der niederländischen Zeitungen für die Zeit nach 1650 existiert nicht; für die Zeit bis 1650
ist Dahl 1946 – obwohl sehr veraltet – noch immer ausschlaggebend. Viele der auf uns gekommenen Nummern
des Jahres 1663 sind inzwischen über das Web-Portal der Königlichen Bibliothek in Den Haag online
zugänglich: http://kranten.kb.nl (letzter Zugriff 28. Sept. 2013). Nach der Indexliste für das Jahr 1663 sind das
16 Nummern, jedoch wurde die Nummer von Ordinaris Dingsdaeghse Courante, die in der Aufstellung mit dem
Datum „03-05-1663“ aufgelistet ist, tatsächlich am 27. 5. 1664 gedruckt, so dass im Moment auf dem KB-Portal
15 Nummern des Jahres 1663 gezeigt werden. Außerdem ist die Nummer 16 von Ordinaris Dingsdaeghse
Courante, gedruckt am 16. 4. 1663, mit dem Datum 1. 3. 1663 aufgelistet. Aus diesem Grunde muss man
unbedingt alle aufgelisteten Nummern anschauen, um zu erfahren, wie viele es aus einem bestimmten Jahr
wirklich gibt.
63
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
in Oldenburg, Limburg, Stockholm und Wolfenbüttel). Eine Nachricht mit dem Datum
22. Februar aus Danzig müsste normalerweise ca. 10–18 Tage später – d. h. um den
4.–12. März – in Amsterdam, Haarlem oder Den Haag gedruckt worden sein; aus
diesem Zeitraum ist leider keine einzige Nummer erhalten geblieben.28 Dem
mutmaßlichen Druckdatum am nächsten kommt ein uns bekanntes Exemplar der
Amsterdamer Wochenzeitung Ordinarise Middel-weeckse Courante (№ 13, gedruckt
am 27. März 166329), das übrigens eine Nachricht aus Danzig enthält, und zwar vom
17. März (d. h. 10 Tage vor dem Druck).30
Eine andere Möglichkeit, der Quelle näher zu kommen, wäre eine Übersetzung aus
einer deutschen oder niederländischen Zeitung in eine andere Sprache zu finden. Da
die kuranty normalerweise aus deutschen und niederländischen Vorlagen übersetzt
wurden, wären direkte Vorlagen des russischen Texts in Zeitungen aus anderen Ländern nicht zu finden, aber eventuell der Nachweis, dass zum gegebenen Zeitpunkt von
Ahasver in der Zeitung berichtet wurde. Dafür wären noch viel mehr Zeitungen durchzusehen, was wir nur für die skandinavischen Länder durchführen konnten. Auch hier
sind große Verluste zu beklagen. Dänischsprachige Zeitungen sind aus dem Jahr 1663
nicht bekannt (Søllinge & Thomsen 1988: 72–77). Von der schwedischen Zeitung
Ordinari Post-Tijdender sind für 1663 nur drei Nummern ab Mai erhalten,31 die keine
Nachricht vom Ewigen Juden bringen.
Dagegen können wir natürlich Überlegungen darüber anstellen, welche Version des
Volksbuches dem Zeitungsschreiber vorgelegen haben mag (oder wie die Fassung
wohl aussah, die er einer Handschrift oder einem gedruckten Buch entnahm). Für fast
den gesamten russischen Text gibt es in sehr vielen zwischen 1602 und 1660 gedruckten Ausgaben Entsprechungen. Einige Ausgaben kommen aber schon deshalb nicht in
Frage, weil bestimmte Jahreszahlen anders sind oder z.B. der Herzog von Alba („Duc.
de Alba“) darin nicht vorkommt. Gar nicht schlecht passt tatsächlich in diesem Sinne
die deutsche Version, die Neubaur (1893: 66–67) als Nr. I nennt und die Adrianova –
die ja nur die beiden von Neubaur publizierten Versionen, I und X, kannte – zum
Vergleich neben der russischen Übersetzung abdruckte. Einige Dinge stimmen jedoch
nicht, nämlich der Name des wandernden Juden und die Tatsache, dass wir in der
russischen Version ein ganz konkretes Geburtsjahr vor uns haben (5600 seit Erschaffung der Welt).
28
Obwohl wir die Möglichkeit, dass das Datum 22. 2. ein erfundenes war, zumindest nicht ausschließen wollen,
so gab es auch hier Begrenzungen; selbst eine erfundene Geschichte musste realistisch datiert sein, so dass
weder zu viel noch zu wenig Zeit verflossen ist für den Transport der Nachricht aus Danzig nach Amsterdam.
29
Aufbewahrungsort: Niedersächsisches Staatsarchiv Oldenburg, Best. 20-3 Nr. 12571, Fol. 167; s. auch Maier
2003: 188. (Aus unerfindlichen Gründen wird diese Nummer nicht auf der Webseite der KB Den Haag gezeigt
(s. Fußnote 27), jedenfalls nicht unter dem Jahr 1663.) – Im Amsterdamer Ordinaris Dingsdaeghse Courante (№
16, gedruckt am 17. April 1663) gibt es auch eine Nachricht aus Danzig, datiert 31. März, also Drucklegung
nach 18 Tagen. Danzig und Holland benutzten seit 1582 den neuen Kalender (Grotefend 1991 [1898]: 26–27).
30
Geschriebene Zeitungen – von denen es z.B. in deutschen Archiven Tausende von Exemplaren gibt, die
größtenteils noch gar nicht untersucht worden sind – haben wir nicht durchgesehen.
31
№ 18, 6. Mai; № 32, 12. August; № 33, 19. August.
64
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
Beginnen wir mit dem Namen. „Johann Buttadeus Ahasverus“ ist ungewöhnlich;
Buttadeus und Ahasverus sind eigentlich zwei verschiedene Gestalten, die hier zu
einer Person kombiniert wurden. Die einzige uns bekannte Ausgabe, in der alle drei
Namen vorkommen, ist der bei Neubaur (1893: 70–72) unter der Nr. VIII verzeichnete
Druck mit dem Impressum „Gedruckt zu Dantzig/ bei Jacob Rothen Erben/ Im Jahr
1602“. Dessen Titelseite beginnt mit den Worten: „Kurtze Beschreibung vnd
Erzehlung von einem Juden/ der sich nennet Ahaßverus (Aber von Guidone Bonato/
einem fürtrefflichem Astronomo/ auß vrsachen Johan. Buttadeus genennt wird)
[…]“.32 Abgesehen von der Nennung des „Johan. Buttadeus“ handelt es sich hier aber
nach Neubaur um den uns bekannten Text von Druck Nr. I.
Ein genaues Geburtsjahr für Ahasver wird in den uns zugänglichen deutschen und
niederländischen Versionen, die vor 1663 entstanden sind, nicht erwähnt. In der russischen Fassung wird das Jahr 5600 seit Erschaffung der Welt genannt, was dem Jahre
92 n. Chr. entsprechen und somit nicht in den Kontext der Legende passen würde. In
einigen von Gielen (1931, Nr. 228–230) genannten niederländischen Ausgaben – die
allerdings alle viel zu spät gedruckt wurden, als dass sie als unmittelbare Vorlagen für
einen im Jahre 1663 fabrizierten Zeitungsartikel hätten dienen können – wird
tatsächlich eine Jahreszahl genannt, und zwar 3992. Der russische Übersetzer muss
hier eine solche Jahresangabe seit dem Beginn der Welt aus einer anderen Zeitrechnung (oder eine Jahresangabe seit Christi Geburt, wobei einzuwenden ist, dass alle
anderen Jahreszahlen seit Christi Geburt, die in diesem Text genannt werden, von ihm
nicht angepasst wurden) in die russische Zeitrechnung umgerechnet haben, und dabei
muss ihm ein Fehler unterlaufen sein. (Alternativ kann der Fehler auf das Konto eines
Abschreibers gehen, aber die Ähnlichkeit von 3992 in einigen späten niederländischen
Drucken und 92 in der russischen Version ist doch etwas zu auffällig, um auf einem
Abschreibfehler zu beruhen.)
Abgesehen von dem Namen Johann Buttadeus und dem Fehlen eines genauen Geburtsjahres finden wir in einigen frühen Ausgaben des deutschen „Volksbuches“ (und
in der niederländischen Version, die wir im Anhang abdrucken) eigentlich alles, was
in die russische Version Eingang gefunden hat – mit Ausnahme der ersten Sätze, die
wohl nur in der Zeitung standen. Wie schon V. P. Adrianova (1915: 13) feststellte,
gibt es auch noch ein paar weitere Abweichungen, von denen die wichtigste die ist,
dass im russischen Text Bischof von Eitzen ersetzt ist durch einen Danziger Pastor.
Das ist eine typische Aktualisierung; es geht ja darum, dass dem Leser glaubhaft
gemacht werden soll, dass Ahasver sich gerade in Danzig aufhält (und nicht, dass er
vor mehr als 100 Jahren in Hamburg war). Adrianova (ebd.: 14) nennt noch einige
weitere Abweichungen, doch in diesen Fällen sind wir mit ihr nicht einig: In der deutschen Version fehle der Hinweis darauf, dass Ahasver in Jerusalem „strjapčij“ (‘Sach 32
Vgl. auch VD17 (http://www.vd17.de), Nr. 12:721453L (Schlüsselseiten liegen noch nicht vor; 10. Nov.
2013).
65
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
walter; Hofbeamter’) gewesen sei. Wir fassen strjapčij hier nicht als eine Art Beruf
auf (sein Beruf ist ja bekannt – er war Schuhmacher), sondern als ein Adjektiv, etwa
mit der Bedeutung ‘eifrig’; wir würden den russischen Satz „он всегда у них жидов
был стряпчим чтоб Сп(а)са предат смерти“ ungefähr so ins Deutsche übersetzen:
„Er eiferte immer bei ihnen, nämlich den Juden, dafür, den Heiland dem Tod zu
überliefern“, und in diesem Fall ist der Abstand zu der Formulierung in der von
Adrianova benutzten Flugschrift gar nicht groß („… vnd hab derwegen allezeit sein
bestes gethan/ damit dieser Verfürer/ wie er dafür gehalten möchte vertilget werden“;
zitiert nach Neubaur 1893: 57).
Eine weitere von Adrianova angesprochene mangelnde Übereinstimmung zwischen
der russischen Version und der von ihr zitierten Version des „Volksbuches“ beruht auf
einer fehlerhaften Transkription. Der Anfang des Satzes „и Сп(а)съ какъ возглянул
жестоко и говорил ему тѣ слова я хочю стояти и опочивати а ты ходить имашъ“
(‘Wie scharf ihn der Heiland da ansah, und er sprach diese Worte zu ihm: «Ich will
stehen und ruhen, du aber sollst gehen»’) wurde von ihr folgendermaßen wiedergegeben: „И Спасъ на него возглянул: «жестокои», говорил ему тѣ слова […]“, d. h.,
in ihrer Interpretation sagte der Heiland zu Ahasver „du Grausamer“ (obwohl dann
eigentlich die Syntax des restlichen Satzes nicht mehr stimmt). Wenn man жестоко
als Adverb auffasst und и als Konjunktion, wie wir das in unserer Transkription getan
haben, so stimmt auch hier wieder alles ganz wunderbar: „Da hatt jhn Christus starck
angesehn vnd jhn auff die meinung vngefärlich angeredt […]“ (zitiert nach Neubaur
1893: 58).
6. Zusammenfassung und Ausblick
Es ist uns trotz jahrelanger großer Anstrengungen nicht gelungen, die unmittelbare
Vorlage für die russische Übersetzung aufzufinden, und wir sind auch nicht optimistisch, was die Möglichkeit betrifft, diese Vorlage in Zukunft noch zu finden – wir
halten sie für verschollen. Wir können nicht einmal mit Sicherheit sagen, ob der
russische Übersetzer einen deutschen oder einen niederländischen Text vor sich hatte
(obwohl wir relativ sicher sind, dass die direkte Vorlage für die russische Version in
einer Zeitung erschienen war). Unbestritten ist dagegen, dass das sogenannte Volksbuch vom Ewigen Juden nicht nur als Quelle zahlloser mündlich tradierter Volkserzählungen diente, sondern selbst als ein Stück schriftliche Folklore betrachtet
werden muss, die in zahllosen Varianten überliefert ist. Die russische Fassung – und
damit auch die ihr zugrundeliegende Zeitungsnachricht – lokalisiert und aktualisiert
die Erzählung, passt sie aber sonst nicht besonders gut den Danziger Begebenheiten
an. Auf jeden Fall gilt für die Erstauflage des Volksbuchs, die meisten Varianten des
17. Jahrhunderts und für die russische Fassung, dass sie als wahre Geschichten verbreitet wurden. Das war und ist eine der häufigsten Formen, in der Folklore umläuft.
66
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
Den Erzählern oder Hörern bzw. Lesern ist dabei gar nicht klar, dass es sich um
Volkserzählungen handelt (vgl. Beyer & Hiiemäe 2001; Beyer 2011). In unserem Fall
wird allerdings der Verfasser der Zeitungsnachricht (aber wohl nicht der russische
Übersetzer) gewusst haben, dass er eine alte Nachricht aktualisierte. Allerhöchstens
könnte man ihm zugutehalten, dass er von einer frischen Sichtung des Ewigen Juden
in Danzig gehört hatte – solche Sichtungen wurden ja immer wieder gemeldet – und
dann die Details der alten Beschreibung entnahm. Das ließ sich eventuell damit entschuldigen, dass Ahasver auf seine alten Tage sein Verhalten nicht geändert haben
wird.
7. Anhang: Edition einer niederländischen Flugschrift über
Ahasver
Als Anhang zu diesem Aufsatz drucken wir eine vollständige niederländische Version
ab, und zwar eine der ältesten (vermutlich im Jahre 1603 gedruckt33). Deutsche Versionen sind seit dem 19. Jahrhundert so oft nachgedruckt worden, dass sich hier ein
nochmaliger Nachdruck erübrigt. Mit dem Abdruck der niederländischen Fassung
möchten wir die Notwendigkeit unterstreichen, bei russischen Übersetzungen von Zeitungen und Flugschriften auch mögliche niederländische Vorlagen zu berücksichtigen.
Einige Indizien, die teilweise schon genannt wurden, sprechen in der Tat für eine niederländische Vorlage, nur lässt sich das anhand der überlieferten Quellen bisher nicht
festmachen:
(1) Gerade in niederländischen Zeitungen wurden nicht selten extrem lange Artikel
abgedruckt, die dann meistens in winzigen Antiqualettern gesetzt waren.34 In
deutschen Zeitungen – die natürlich ausschließlich in Fraktur gedruckt sind – gab
es keine solchen langen Artikel.35
(2) Die Tatsache, dass Ahasver gut niederländisch sprach, weist möglicherweise
ebenso in diese Richtung.
(3) Eine Angabe für Ahasvers Geburtsjahr (3992) haben wir nur in späten niederländischen Ausgaben gefunden, in keiner einzigen deutschen.
33
Die Jahreszahl 1603 könnte sich auch auf den Druck beziehen, der in den Niederlanden übersetzt wurde,
nämlich „Erstlich gedruckt zu Bautzen/ Darnach zu Schleßwig/ Bey Niclaus Wegener/ Im Jahr/ 1603“ (s. VD17
3:016796D mit drei Schlüsselseiten; Zugriff 10. Nov. 2013). Die Angaben über Druckort und Drucker beziehen
sich zweifellos auf die Vorlage für die niederländische Version; die Jahresangabe könnte sich auf beides
beziehen, d. h. sowohl auf die 1603 gedruckte Vorlage als auch auf den vorliegenden Druck. Lange Jahre nach
1603 wird der niederländische Druck aber nicht erschienen sein.
34
Einige Beispiele findet man in Maier 2008, z.B. Berichte aus Amsterdamer Zeitungen über Seeschlachten der
Jahre 1665–1666, an denen die Niederlande beteiligt waren (Transkription S. 468–470, Abbildung der Originals
S. 676–677; Transkr. S. 524–527), oder aus der Haarlemer Zeitung über den jüdischen „Messias“ Sabbatai Zwi,
1665 (Transkr. S. 504–506).
35
Deutsche Zeitungsherausgeber (z.B. in Hamburg) druckten dafür gelegentlich eine „Sondernummer“. Der
längste deutsche Zeitungsartikel, der jemals als kuranty-Original identifiziert worden ist, ist ein Bericht über
einen Exorzismus in Brünn (1665; s. Maier 2008: 270–271); er ist trotzdem nur halb so lang wie die längsten
niederländischen Berichte.
67
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
(4) Der Konsonantismus in dem Lehnwort кирка – nicht кирха! – ist ein weiteres
Indiz für eine mögliche niederländische Vorlage; vgl. Hooftkercke in der niederländischen Version, gegenüber deutsch Kirche.
Für unsere Textwiedergabe benutzen wir ein Digitalisat;36 das kopierte Exemplar gehört der Königlichen Bibliothek Den Haag, Sign. 32 K 11 (s. Gielen Nr. 219; Dijstelberge Nr. 1603-c5). In unserer Transkription wurde der Nasalstrich aufgelöst (z.B. dē
→ de[n]; eñ → en[de]; voorñ → voorn[oemde(n)]). Auch Buchstaben und Satzzeichen, die im Falz „verschwunden“ sind oder aus anderen Gründen von uns nicht
eindeutig identifiziert werden können, kennzeichnen wir mit eckigen Klammern. Das
Zeilenende wird nur angegeben, wenn im Brottext ein neuer Abschnitt beginnt.
|A1r| Corte Ende warachtige beschrijuinge van een Iode. Ghenaemt/ ASVERVS. Die by de kruysinge Christi geweest is/ oock cruyst hem cruyst hem heeft helpen roepen/ ende voor Barrabas gebeden. Hy en heeft oock noyt tot Ierusalem/ naer Christus doot connen comen. Sijn wijf ende kinderen en heeft hy noyt gesien/ en[de] van dien tijdt af altijt geleeft/ ende in weynich jaren tot Hamburgh gecomen/ Int jaer sesthien hondert neghenentnegentich/ [sic, 1699! anstatt 1599] in December. Matth. .16. Voorwaer ick segghe u/ daer zijnder alhier sommighe die den doot niet en sullen smaken/ tot datse Christum sullen sien commen in sijn Rijck. [Ornament] Eerst Ghedruckt tot Bautzen/ daer na tot Sleswich/ by Niclaes Wagenaer/ 1603. |A1v| Pauluus va[n] Eytsen/ Doctoor der heyliger schrift/ Bisschop van Sleswich en[de] mede daer den Rectoor vande Hamburgse schole met hem hebbe[n] gesproken/ ende van t’ghene dat inde Iootsche Landen naer Christus gheboort geschiet is/ ende sulcke ghetuygenisse daer af ghesproken/ dat niemant hem daer in en heeft ghenoech connen verwonderen. Desen man ofte Iode heeft seer dicke voetsolen/ van twee vingheren dicke gemeten/ ende so hart als hoornen/ ouermidts zijn lang trecken en[de] reysen. Hy is oock Anno .1599. tot Dansijck in December ghesien gheweest. |A2r| Midts datter alhier niet nieus voor handen en is/ soo wil ick u.l. wat Oudts/ ende dat te verwonderen is/ voor nieuwe Tijdinghe vertellen/ vant ghene hier naer volcht/ gehouden wert. DAer is Paulus van Eytsen/ Doctoor der heyliger Schrift/ en[de] Bisschop tot Slesuwijck/ so hy van zijn Vorstelicke Genade/ Hertoch Adolf va[n] Holsteyn tot Bisschop geroepen ende aengenomen wert/ niet alleen tot aensien van een yegelick/ ende datment gheloouen soude: maer bysonderlick in sijn Instructien ghegheuen door zijn Boucken/ betoont een vermaert man is/ so heeft hy menichmael aen sommighe Studenten verhaelt/ hoe dat hy in zijn jonckheyt tot Wittenberghe studerende/ een mael inde Winter/ int Iaer 1542. ghereyst heeft naer Hamburgh sijn Ouders besoeckende. Den eersten Sondach daer naer/ inder Kercken een man ghevonden/ seer lanck van persoon/ met seer lanck hayr/ hangende onder de Oxsels/ tegen een Pilaer/ Barvoets staende/ seer aenghesien/ den welcken met sulcke een devotie die Predicatie aenghehoort heeft/ datmen seker bedroeuenisse aen hem bemercket heeft/ insonderheyt wanneer men genaemt heeft de Naem Iesus Christus/ so heeft 36
Wir danken unserem belgischen Kollegen Emmanuel Waegemans, der uns freundlicherweise eine Kopie besorgt hat.
68
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
hy gestoopen ende genegen/ ende voor sijn borst gheslagen/ ende wonderlicke seer versucht/ en[de] en heeft gheen ander cleederen aenghehadt in dien Winter/ dan een paer onderkoussen tot de voeten/ ende een Rock tot aen de knien/ ende daer ouer een Mantel tot aen de voeten. Daer beneuens is hy aenghesien gheweest/ voor een Man van ontrent vijftich jaren oudt. Als nu te weten/ Paulus voorn[oemd] verwondert zijnde/ ouer zijn groot |A2v| wesen/ ende vreemde cleederen/ heeft hy naer hem/ wie hy was/ ende van sijn gheleghentheyt gevraecht/ soo heeft men he[m] verantwoort/ dat de[n] seluen persoon van henlieden een deel weecken onderhouden is geweest/ ende van hemseluen te kennen gheeft dat hy een ghebooren Iode van Ierusalem is/ ghenaemt Asuerus/ Schoenmaecker van sijnen Ambachte/ ende hoe dat hy present de Cruysinghe Christus gheweest heeft/ en[de] t’zindert in het leuen ghebleuen/ ende vele Landen deurreyst heeft. Soo heeft hy tot meerder bevestinge dit bescheyt ghegeuen/ hoe hy met Christus/ naer dat hy ghevanghen ende voor Pilatus gebrocht/ daer na voor Herodes/ eyndelinghe tot dat hy ghecruyst wert altijdt toeghesien. Euangelisten noch Historischrijueren en geuen sulcke getuygenisse niet/ insgelijcx mede van allerhande gheschiedenisse ende veranderinghe van Regieringhe/ so aldaer in die Oostersche Landen naer Christus Passie ouer sommighe hondert Iaren ghebeurt is. Oock mede van d’Apostelen/ hoe een yegelick geleeft/ gheleert ende ten lesten gheleden heeft/ van alles goet bescheyt wiste te geuen. Doe nu Paulus van Eytsen sulcke woorden verstaen heeft/ heeft hy hem daeraf seer verwondert/ ende tijdt en stonde ghesocht om met hem selfs te spreken. Doe hy nu ten lesten ghelegentheyt ghevonden heeft/ soo heeft hem de Iode tselue altemael cloeckelick verhaelt: Namelick/ dat hy tseluer tijt van Christus tot Ierusalem woonde/ mede doen den Heere Christus voor een Ketter ende Verleyder ghehouden was/ en wistmen anders niet mede vanden Hooghepriesters ende Schrift=geleerde hoet hemlieden aenghebracht |A3r| wert/ datse anders niet geleert en hadden/ en[de] daerom gram gheweest was/ ende heeft om dies wille alletijdt zijn beste gedaen/ waerom dese verleyder/ also hy daer voor ghehouden was/ mochte vernielt wesen. Ick hebbe mede ten lesten doen hy ghevangen was/ voor den Hooghenpriesters ende Pilatus helpen claghen ouer hem tot Cruysinghe geroepen/ ende voor Barrabas ghebeden/ mede soo verre helpen bringhen/ tot dat hy ter doot verwesen was. Doen de sententie ghegeuen was/ is hy haestelick naer huys ghegaen/ daer den Heere Christus voorby passeeren moeste/ en heefter zijn huysghesin aenghedient/ om dat sy hem oock sien mochten en[de] heeft sijn joncxste kint op sijn armen ghenomen/ ende daermede voor de deur ghestaen/ om den Heere te laten sien. Als nu de[n] Heere Christus met sijn Cruys gheladen/ voorby passeerende was/ heeft hy een weynich aen sijn huys gherust/ daerom is sijn furie te meer opghewassen/ en[de] hem bygaende/ met lasterlicke woorden aengesproken/ hem van daer te packen ende wech te maken/ daer hy behoorde/ en[de] voort ghewesen te spoeden. Doen heeft hem Christus sterck aenghesien/ ende op sijn meeninghe daerom aenghesproken: Ick wil staen en[de] rusten/ maer ghy sult gaen/ alsoo drae heeft hy sijn kint neder gesedt/ ende in huys niet connen blijuen/ haestelick mede naergevolcht/ en[de] toegesien/ tot dat hy gecruyst was. Altemael voleynt sijnde/ ist hem onmoghelijck geweest/ wederom in de stadt Ierusalem te keeren/ also hy daer oock niet meer en is gecomen/ zijn wijf kinderen ende huysgesin niet meer gesien/ maer haestelick voortgegaen in vreemde landen/ ende also vanden eenen inden anderen/ en[de] also |A3v| deurghegaen zijnde/ is hy ouer sommighe honder[t] jaren wederom in zijn Lant gecommen/ ende heeft[et] aldaer so verwildert en[de] Ierusalem ghedestrueert ghevonden/ dat hyse niet ghekent en heeft. Wat den Almoghenden Godt met desen voor heeft/ dat hy hem soo langhe in dit ellendich leuen laet blijuen/ of dat hy hem begeert also tot den jongste[n] dach voor een leuendige 69
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
getuyge der Passie Christi/ te meer ouer ghetuygenisse voor de goddeloose en[de] ongheloouighe also behouden wil/ is hem onbekent. Van zijnen twege: Hy mochtet wel lijden dat hem Godt wt dese bedroefde Werelt tot Ruste wech name. Op desen heeft Paulus van Eytsen/ midtsgaders den Rectoor der scholen van Hamburgh/ den welcken een Historieschrijuer/ ende een seer gheleert en[de] ervaren man vermaert is/ met hem van alderhande geschiedenisse/ dewelcke in die Orientalische Landen/ naer Christus tijden/ t’zindert verloopen ghetranslateert hebben. Daer van heeft desen Asuerus heurlieden van alle ghelegentheyt en[de] goet bescheyt daer van ghegeuen/ dat sy hunlieder niet genoech daer ouer en hebben connen verwonderen. In zijn leuen ende manieren is hy seer stille en[de] saechtmoedich geweest/ niet gesproken/ dan alsmen hem ghevraecht heeft/ Alsmen hem te gaste genoot heeft/ is hy beschaemt gheweest/ gecomen/ weynich geten ende ghedroncken/ doenmen hem gelt ghepresenteert heeft/ en heeft hy ouer de drie stuuers niet begeert/ ende also haest wederomme den armen ghedeylt. Om de waerheyt te segghen/ hy en behoeft nieuwers voor te sorgen/ want hem de Heere bystant genoech doet. Ter tijt dat hy tot Hamburch geweest is/ en heeft hem niemant sien lachen. In wat |A4r| lant dat hy gecome[n] is/ heeft hy de selue sprake gesproken/ wie he[m] daer na de Sassissche sprake heeft gehoort/ heeft die also wel geconnen/ al of hy een gebooren des Lants geweest ware. Daer zijn oock alsoo Doctoor Eyts verclaert/ veel verscheyden Luyden/ wt verre landen comende/ hem te sien/ en[de] gehoort hebbende dat hy tot Hamburch was/ hebben sy aen he[m] wonderlicke dinge[n] gesien/ maer den meeste[n] deel heeft hem daer voor gehouden/ dat hy een vliegende Geest hadde/ die hem sulcke dingen openbaerde. Hy en heeft hem daer voor niet gehoude[n]/ Hy en heeft oock niet geerne late[n] Gods woort te hooren/ maer geerne daer van gesproken/ en[de] alle weghen met grooter devotie en[de] groot versuchten den naam Gods genaemt. Voorts en heeft hy gheen sweeren en vloecke[n] connen verdragen/ en[de] wanneer hy yemant by Gods cruyse en[de] wonden heeft hoore[n] sweeren/ is daer ouer verbittert ende met gramme[n] moede gesproke[n]/ ghy ellendich mensche en[de] creature/ wilt ghy den naem Gods en[de] sijn Passie also misbruycken/ hadt ghy gehoort hoe suer en[de] bitter dat den heere Christus zijn lijden voor u en[de] mijn sonden gheweest zijn/ so ick gesien hebbe/ ghy soudet lieuer laten doe[n]/ dan dat ghy sijn naem also misbruycket. Die heeft den voorn[oemden] heer Pauls van Eytsen my en[de] meer andere mondelinge/ doch met vermaerde bystaenders v[er]haelt/ t’welcke ick ghelijcke wel t’zindert van oude Borchers alhier tot Sleswijck/ die daer na t’selue noch meer gesien hebben/ ende gesproken, en[de] affirmeerent gehoort te hebben. Dit verloopen jaer 1575. is den Secretaris Christoffel Ehringer/ ende Mr. Iacobus/ de welcke onsen ghenadigen heer Hertoch Adolf tot Holsteyn ouer|A4v|ghegeuen voor vijf vierendeel Iaers/ als Legaten en[de] [sic! anstatt aende?] Coninck van Spaengien afgevordert heeft/ van wegen de betalinge die sijn Coninclicke Mayesteyt aen sijn Vorstelick Genade/ en[de] het Cryschvolck daermede hy Anno .1572. me[t] Ducdalue in Nederlant ghetrocken sijn/ noch schuldich is[/] om vorderinge aenhouden/ wederom tot huys comende/ alhier tot Slesuwijck berecht hebbe[n]/ dat sy tot Malduit de[n] voornoemden man/ in tselue wesen/ met cleederen en[de] ouderdom noch gesien/ omgegaen/ met hem gesproken/ en[de] gelyck[/] soo vooren verhaelt is/ teghen ander luyden/ ende van hen ghehoort/ dat hy goet Spaensch ghesproken heeft. Daer zijn mede alsnu meer geloofwaerdighe persoonen die oock goet bescheyt en[de] getuyghenisse van desen man ofte Iode weten te geuen/ Namelick: eenen vermaerden borger inde louelicke Hense stadt Bremen woonachtich/ zijn Ambacht een Boeckbinder/ de[n] welcken verclaert/ 70
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
hoe hy in sijn jonckheyt/ Anno 1546. tot Dansijck zijnde/ hem daer mede ghesien heeft/ ende hoe dat hy op eenen tijdt inde Hooftkercke zijnde/ present veel Mans ende Vrouwen/ hem naer het Cruysifix ghekeert heeft/ ende tselue aenghesien/ gesproken; dat hy het gantsche Christenrijck deur gereyst hadde/ en[de] noch gheen gesien/ dat den heere Christo soo gelijck van gedaente was/ als dat selue/ en[de] daer is hem van een yegelick veel gelts gegeuen gheweest/ dewelcke hy niet behouden/ maer terstont den Armen wt gedeelt heeft. Wat nu van desen manspersoon te houden is/ daer va[n] staet yderman sijn judicium vry: De wercken Gods zijn wonderlick ende onbegrijpelick/ ende werden hoe langher hoe meer die dingen die tot dees tijt verborgen zijn geweest/ nu tegen den nahenden jongsten dach/ ende ten eynde der werelt geopenbaert. Wel den ghenen die het met rechten verstande opneemt ende bekent/ ende hem niet en ergert. Datum Slesuwijck/ den 9. Iunij 1564. Literaturverzeichnis
Adrianova, V. P. 1915. = В. П. Адрианова. К истории легенды о странствующем
жиде в старинной русской литературе. Отдельный оттиск из Известий
Отделения русского языка и словесности Императорской Академии наук, т.
ХХ (1915 г.), кн. 3, 1–16 (224–229).
http://relig-library.pstu.ru/modules.php?name=872
Anderson, George K. 1970 [11965]. The legend of the Wandering Jew, 2. Aufl. Providence: Brown University Press.
Bǎleanú, Avram Andrei. 1991. Die Geburt des Ahasver. Menora. Jahrbuch für
deutsch-jüdische Geschichte [2], 15–43.
Beyer, Jürgen. 2008. Jürgen und der Ewige Jude. Ein lebender Heiliger wird unsterblich. Arv. Nordic Yearbook of Folklore 64, 125–140.
__________
. 2011. Wahrheit. In: Enzyklopädie des Märchens. Handwörterbuch zur historischen und vergleichenden Erzählforschung, Band 14, Lfg. 1. Berlin und New
York: Walter de Gruyter, 412–418.
Beyer, Jürgen & Hiiemäe, Reet (Hgg.). 2001. Folklore als Tatsachenbericht. Tartu:
Sektion für Folkloristik des Estnischen Literaturmuseums.
Bogel, Else & Blühm, Elger. 1985. Die deutschen Zeitungen des 17. Jahrhunderts. Ein
Bestandsverzeichnis mit historischen und bibliographischen Angaben. Band 3 (Studien zur Publizistik. Bremer Reihe. Band 17:III). München etc.: Saur.
Buchner, Eberhard. [1911]. Das Neueste von Gestern. Kulturgeschichtlich interessante
Dokumente aus alten deutschen Zeitungen, Bd. 1. München: Albert Langen.
Byčkov, A. F. 1882. = Афанасий Федорович Бычков. Описание церковно-славянских и русских рукописных сборников Императорской Публичной библиотеки.
Ч. 1-я. С.-Петербург: Типография Императорской Академии наук.
http://dlib.rsl.ru/viewer/01003862349#?page=1
Dahl, Folke. 1946. Dutch Corantos 1618–1650. A Bibliography Illustrated with 334
Facsimile Reproductions of Corantos Printed 1618–1625 and an Introductory
Essay on 17th Century Stop Press News. Göteborg: Göteborgs stadsbibliotek.
Danilevskij, R. Ju. 1976. = Р. Ю. Данилевский. «Московский» эпизод в немецкой
народной книге об Агасфере. В книге: Сравнительное изучение литератур.
71
Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663
Сборник статей к 80-летию академика М. П. Алексеева (отв. ред. А. С.
Бушмин). Ленинград: Издательство «Наука», Ленинградское отделение, 69–
73.
Dijstelberge, Paul. 2007. De beer is los! Ursicula: een database van typografisch
materiaal uit het eerste kwart van de zeventiende eeuw als instrument voor het
identificeren van drukken. Ungedruckte Diss. phil. Amsterdam.
http://dare.uva.nl/document/54193.
Ecker, Hans-Peter. 1987. Poetisierung als Kritik. Stefan Heyms Neugestaltung der
Erzählung vom Ewigen Juden (Mannheimer Beiträge zur Sprach- und Literaturwissenschaft. 13). Tübingen: Gunter Narr.
Gielen, Jos[ephus] J[ohannes]. 1931. De wandelende jood in volkskunde en letterkunde, Amsterdam: De Spieghel u. Mecheln: Het Kompas.
Grotefend, Hermann. 1991 (11898). Taschenbuch der Zeitrechnung des deutschen
Mittelalters und der Neuzeit. 13. Aufl. Hannover: Hahnsche Buchhandlung.
Kagan, M. D. 1993. = М. Д. Каган. Крючков Исидор. Словарь книжников и
книжности Древней Руси. Вып. 3, ч. 2. С.-Петербург, 201–203.
Knottnerus, Otto S. 2012. ‘Ick wil staen ende rusten, maer ghij sult gaen’. De
wandelende jood in Groningen. Stad en Lande. Cultuurhistorisch Tijdschrift voor
Groningen 21:4, 28–32.
Maier, Ingrid. 2003. Amsterdamer und Haarlemer Zeitungen (’Couranten’) des 17.
Jahrhunderts im Niedersächsischen Staatsarchiv zu Oldenburg. Gutenberg-Jahrbuch 78, 170–191.
__________
. 2006. Ontsegh-brief van den Turckschen Keyser… Ein fiktiver Brief des
türkischen Sultans an den König von Polen in russischer Übersetzung (1621). In: P.
Ambrosiani, I. Lysén et al. (eds.), Jako blagopěsnivaja ptica. Hyllningsskrift till
Lars Steensland, Stockholm 2006, 135–146 (Stockholm Slavic Studies. 32).
Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-18929.
__________
. 2008. = Вести-Куранты 1656 г., 1660–1662 гг., 1664–1670 гг.  : Часть 2:
Иностранные оригиналы к русским текстам. Исследование и подготовка
текстов Ингрид Майер. Москва: Языки славянских культур.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-88473.
Maier, Ingrid & Šamin, Stepan Michajlovič. 2007. = И. Майер & С. Шамин. «Легендарное послание турецкого султана немецким владетелям и всем христианам»
(1663–1664 гг.). К вопросу о распространении переводов европейских памфлетов из Посольского приказа в рукописных сборниках. Древняя Русь. Вопросы медиевистики 30 (2007: 4), 80–89.
__________
. 2011. Обзоры иностранной прессы в Коллегии иностранных дел в
последние годы правления Петра I. Отечественная история 2011:5, 91–112.
Neubaur, L[eonhard]. 1893. Die Sage vom ewigen Juden. Untersucht von Dr. L. Neubaur. Zweite, durch neue Mitteilungen vermehrte Ausgabe. Leipzig: J. C. Hinrichs’sche Buchhandlung.
Royaards, H. J. 1842. Ahasverus, de eeuwig wandelende jood. Een bijdrage tot de
legende omtrent denzelve. Nederlandsch archief voor kerkelijke geschiedenis 2
(1842), 311–328.
72
Ingrid Maier, Jürgen Beyer, Stepan Šamin
Šamin, Stepan Michajlovič. 2008. = С. М. Шамин. Сказание о двух старцах: К
вопросу о бытовании европейского эсхатологического пророчества в России.
Вестник церковной истории 10 (2008:2), 221–248.
__________
. 2011. Куранты XVII столетия: Европейская пресса в России и возникновение русской периодической печати. Москва – С.-Петербург: «АльянсАрхео».
__________
. 2012. Выписки о положении дел в Польше после взятия турками
Каменца Подольского в 1672 году: о влиянии европейской прессы на русскую
книжность. В книге Русское Средневековье: Сборник статей в честь профессора Юрия Георгиевича Алексеева (отв. ред. А. Ю. Дворниченко). Москва:
«Древлехранилище», 852–858.
Schmidt, Arno. 1927. Das Volksbuch vom Ewigen Juden. Ein Beitrag zu seiner Entstehungsgeschichte. Danzig: A. W. Kafemann.
Sobolevskij, A. I. 1903. = А[лексей] И[ванович] Соболевский. Переводная литература Московской Руси XIV–XVII веков. Библиографические материалы
(Сборник отделения русского языка и словесности Императорской Академии
наук. Том 74, № 1). С.-Петербург: Типография Императорской Академии
наук.
Solinus, Christianus. 1615. Chronologia, Dat ys/ Ein Korter Vthtoch der vörnemesten
Historien van anfange der Welt beth vp dat 1614. Jahr […] Sampt der
Holsteinischen Chronica. Hamburg: Heinrich Carstens.
Søllinge, Jette D., & Thomsen, Niels [1988]. De danske aviser 1634–1989. Band 1:
1634–1847. Odense: Odense Universitetsforlag.
Uo, D. K. [Waugh, Daniel Clark] 1976–1977. = Д. К. Уо. К изучению истории
рукописного собрания П. М. Строева. Труды отдела древнерусской литературы ХХХ (1976), 184–203; XXXII (1977), 133–164.
Vesti-Kuranty. 2009. = Вести-Куранты. 1656 г., 1660–1662 гг., 1664–1670 гг.:
Русские тексты. Ч. 1. Изд. подгот. В. Г. Демьяновым при участии И. А. Корнилаевой. Завершение работы над изд. и подгот. к печати: Е. А. Подшивалова,
С. М. Шамин. Под ред. А. М. Молдована и Ингрид Майер. Москва: Рукописные памятники Древней Руси.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-108287.
Waugh, Daniel Clark. 1978. The Great Turkes Defiance: On the History of the
Apocryphal Correspondence of the Ottoman Sultan in its Muscovite and Russian
Variants. With a foreword by Academician Dmitrii Sergeevich Likhachev. Columbus, Ohio: Slavica.
Zeiller, Martin. 1656. 606 Episteln oder Sendschreiben […]. Band 2. Marburg: Johann
Kürßner / Ulm: Johann Görlin.
73
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 74–86
ISSN 2001–7395
The Route Instrumental: A Historical Perspective
On the Use of Bare Instrumental of Space in Eighteenth-Century Russian
Nikita Mikhaylov
Department of Modern Languages, Uppsala University
School of Languages and Media Studies, Dalarna University
[email protected]; [email protected]
Abstract.
This article deals with the use of the bare Instrumental case as a means of expressing spatial
semantics in Russian literary sources from the eighteenth century. In modern Russian, the
function of such Instrumental is somewhat limited to expressing a route or, rather, a physical
setting through which a trajectory of motion lies. In the meantime, analysis of case usage in
works written during the period of transition from Middle Russian to the modern literary
language makes it possible to determine those spheres in which the bare Instrumental
regularly appeared but has since grown obsolete. Major differences with the present-day
situation are revealed, while the numbers demonstrate which uses of the bare Instrumental of
space remained a language norm in the 1700s and also which competing case forms provide
for syntactic variation.
1. Subject and background1
Alongside many other structural elements of the Russian language, the Instrumental
case (INS) underwent some defining changes during the eighteenth century, which
marked the shift from Middle Russian to the literary language of modern times. This
evolution concerns, primarily, the INS’s sphere of use, which during that period both
preserved semantic features inherited from the previous period and, simultaneously,
was moving towards a newer set of meanings.
1
This article is based on a presentation made at the 19th Congress of Nordic Slavists in Bergen, Norway (August
2013). I would like to thank the Institute of Modern Languages at Uppsala University for providing the funds
which allowed me to attend the conference. I am also grateful to Professor Laura A. Janda of the CLEAR group
at the UiT The Arctic University of Norway, who invited me to present my research at the congress within the
panel on ‘Rekonseptualisering: kognitiv lingvistikk og ryssisk språkhistorie’. Finally, I have to thank my
colleague Julie Hansen for her help in editing my English.
74
The Route Instrumental: A Historical Perspective
The major tendencies which had shaped the semantics of the INS by the start of
what we recognize as the period of Modern Russian were the subject of my doctoral
dissertation (Mikhaylov 2012), in which I attempted to identify the most typical uses
of that case over a span of one hundred years. The analysis was based on a corpus of
approximately 11,400 constructions, with the INS excerpted from eighteenth-century
sources of various genres and styles.2 All major Russian authors of the period are
represented here. The oldest text, a play by Theophan Prokopovič, dates back to 1705,
while the most recent one was written between 1808 and 1812.3 In addition to the
examples with the INS, nearly 2,500 constructions with other cases were included.
These competed with the INS during the eighteenth-century as synonymous means of
expressing various semantics.
Describing the sphere of use for a case in literary texts from a certain period is akin
to assembling a puzzle, as different pieces (diverse in size and shape), each
representing a separate meaning, build up a bigger picture of a semantic network for
that case. One such element is the instance of the bare4 INS, which was regularly
utilized by eighteenth-century authors as a means of expressing spatial semantics. This
specific application was registered approximately 340 times in the analyzed texts,
which stands for almost 3% of the overall corpus. As examples show, at that time, the
bare INS of space was a more widespread and less lexically restricted construction as
compared to present-day Russian. Below I will discuss these differences with the
current language norm and provide a description of the semantic peculiarities of such
INS in eighteenth-century sources.
2. Previous research and the definition of terms
Bare INS expressing spatial semantics is known in Slavic languages from the earliest
times, as several scholarly sources cite examples from Old Slavonic, Old Russian, Old
Serbian, Old Polish and Old Czech (Bulygina 1958:246–247, 256–257; Buslaev
1959:472–473; Mrazek 1964:127–128). Such usage has traditionally been treated as a
separate meaning of the INS with the discussion concentrating on its origins.
Berthold Delbrück’s (1867:53) view that the INS of space is derived from the
comitative5 meaning were later shared, to a certain extent, by Aleksandr Peškovskij
(1914:91–92), who saw comitative INS (alongside INS of means) as one of the
prototypes from which all other meanings of that case developed.
2
Excluding official documents.
Namely, Gavrila Deržavin’s memoirs, which he completed a few years before his death in 1816. In many
aspects the language of literary works written in the early nineteenth century is much closer to the earlier
tradition than the newer practice. Therefore, several texts which chronologically do not belong to the 1700s were
included in the corpus.
4
That is, used without a preposition.
5
Also known as “sociative” meaning expressed in modern Russian by a c + INS collocation.
3
75
Nikita Mikhaylov
However, Delbrück’s claims were met with scepticism by Aleksandr Potebnja
(1888:449–450) and, aside from Peškovskij’s opinion, were hardly supported by later
researchers (see, e.g. Ivić 1954:126; Mrazek 1964:127). The dominant views link the
INS of space with the meaning of an instrument which is central for this case’s
semantic network. Roman Mrazek (ibid.) argues that the space denoted by the bare
INS serves “as a means of accomplishing a certain goal […] убежал оттуда ‘окном’
(> через окно, использовав окно)”.6
The specific function of such bare INS has remained unchanged throughout history,
as it has consistently been used as a means of expressing a ‘dynamic’ characteristic of
space, denoting a physical setting in which someone or something is moving. This
semantic nature of the INS of space, as it had traditionally been called, gave
Galina Zolotova (2001:230–231) sufficient grounds to suggest a different term for
such a meaning and to refer to it as “transitive” INS. Another specification is offered
by Ekaterina Rakhilina and Elena Tribushinina, who characterise the use of bare INS
of space in modern language as follows:
The construction which has been traditionally called locative instrumental is, in fact, much more
specific in its meaning. Constructions such as idti polem ‘walk through the field’ and exat’ lesom
‘ride through the forest’ denote a type of route rather than a location. Furthermore, it should be an
established, recognized route through a larger space, such as a field or a forest. Together with a
motion verb, the instrumental of route denotes a purposeful movement to a specific endpoint
7
(Rakhilina & Tribushinina 2011:148).
Both the suggested term (“Route INS”) and Rakhilina’s interpretation of the functions
performed by the INS in contemporary Russian are critical for the characteristics I
provide when describing the differences between the current state and the language
practice of the eighteenth century. As noted above, the role of bare INS of space is
somewhat limited nowadays to expressing a type of route or a physical setting through
which a trajectory of motion lies. Another important detail is that the INS is not used
in modern Russian to denote a trajectory if the route is not set by the subject but rather
“pre-determined by the topological properties of the described entity” (ibid.:149).
Finally, one more requirement is the collocation of a noun in the INS with a verb
denoting linear, purposeful motion (i.e., it is possible with идти – ‘to go’, but not
бродить – ‘to roam’, etc.).
However, the analysis of examples I will present below demonstrates that these
restrictions are a relatively recent development, and that about three hundred years
ago, the functionality of bare INS in terms of expressing spatial semantics, although
similar in its essence, was more diverse.
6
‘Escaped from there window [INS] (> through the window, by using the window)’. See also Janda 1993:166.
A similar definition is given by E. Rakhilina in her earlier book Когнитивный анализ предметных имен:
Семантика и сочетаемость (2000), but I have chosen to quote this more recent article which was written in
English and, thus, relieved me of the need to translate the citation.
7
76
The Route Instrumental: A Historical Perspective
3. Use of the bare INS of space in eighteenth-century sources
When tracing the history of the bare INS of space, or Route INS, we see how various
restrictions are imposed on its use while prepositional constructions with other cases
prove to be stronger competitors and eventually take the INS’s place in those
circumstances where it once flourished. To a certain extent, this is already the case if
we compare the usage of the INS in the eighteenth century with earlier periods.
However, the material I have collected provides us with examples which are
considered archaic from a contemporary viewpoint and which show that bare INS
remained a rather frequent means of expressing spatial relations throughout the 1700s.
There are some distinctive features in the use of the INS expressing spatial
semantics which distinguish it from the current norm as authors in the eighteenth
century apply it:
• To denote an opening (войти дверью) or restricted space (пройти
комнатой) through which a person or an object moves.
• To denote a topographically pre-determined space along which a route lies
(плыть рекой).
• To denote unrestricted space that does not stipulate a fixed route
(добираться океаном).
• In combination with verbs of non-linear, random motion (гулять полем).
Naturally, there are scores of examples where the INS carries out the same function as
in modern Russian; i.e., as a means of marking a physical setting across which an
established route lies (ехать лесом). The use of bare INS in such contexts has been
known throughout the history of Russian. I will therefore concentrate on those
applications which are either infrequent in the present-day language or have gone out
of use completely.
3.1 INS as a means of denoting an opening or restricted space
The use of bare INS as a means of designating an opening or an aperture through
which motion is conducted has been described as “rare” (Janda 1993:167) in today’s
Russian, and is limited to so-called “special expressions” (Lomtev 1956:240), by
which is meant constructions in which the INS marks a name for a human organ
(nostrils, mouth, throat, etc.) serving as an aperture. The following quotes from
eighteenth-century sources illustrating such usage also reflect the current practice:
(1) И часто случается, если не довольно отогреется, то кровь носом и ушми
пустится, иногда и умирают (Tatiščev 1744‒46)8.
8
The citations are provided with the name of the author and the year in which the text originally appeared. The
bibliography at the end of the article, however, lists the editions (primarily modern) from which the quote was
taken.
77
Nikita Mikhaylov
(2) Принял было я один из тех, по его мнению, целительнейших порошков его,
но у меня кровь пошла горлом (Lopuchin 1809).
The corpus also contains nine instances in which the INS denotes an opening that has
nothing to do with human anatomy. In eight of these instances, the particular case form
is attributed to such nouns as doors, gates or windows through which a subject enters
or exits:
(3) Для торгу в город входить по пятидесяти человек, одними воротами
(Lomonosov 1754‒58).
(4) Пойдем отсель, пойдем мы медными вратами, | Которы в царство нас
подземное сведут (Majkov 1763).
In one example from the late eighteenth century, we see the INS marking an actual
lexeme отверстие (‘opening’), as Nikolaj Karamzin uses this particular form to
describe a passage in the mountains through which a travelling party moves:
(5) Мы долго ехали отверстием Юры, которая с обеих сторон дороги
возвышалась как гранитная стена (Karamzin 1791‒92).
Examples 3–5 clearly demonstrate the connection between INS denoting openings and
the meaning of an instrument: doors and ravines are means that allow the subject to
pass from one domain to another. Enter [through] the gates can easily be interpreted as
‘enter by using the gates’, which brings such use into close proximity with the core
semantics of the case.
Interestingly, it is those constructions with an obvious trace of instrumental
semantics that grow obsolete, while lexicalized forms such as кровью, носом, etc. are
the only relics of this use of the INS in the modern language.
There is also a singular instance of what can be defined as a variation of the
‘opening’ theme. It is the use of bare INS to mark a restricted, enclosed space which is
crossed by the subject in the following instance:
(6) Сюда обещалась быть чрез княгинину спальню потаенными сеньми (Lukin
1765).
Сени (‘the anteroom’) in this context also serves as a conduit through which motion
occurs, and, thus, the use of INS to mark the noun is somewhat natural, or at least
justifiable, from an eighteenth-century perspective. However, this kind of use is
extremely rare already during that period. The rival construction через + Accusative
(ACC) which appears in the same sentence (чрез спальню) is unambiguously
dominant in our corpus and preserves its status as the main means of denoting
restricted intersectable space in modern Russian.
78
The Route Instrumental: A Historical Perspective
3.2 INS describing a topographically pre-determined route.
As noted above, nowadays bare INS is not a typical means of expressing a route if the
latter is topographically pre-determined, i.e., established by the landscape itself and
allowing no choice for the subject but to follow that path. The marking of nouns
denoting such routes by the INS was not very frequent in the eighteenth-century texts
either, and our research produced only singular examples of that type9:
(7) Зелобрюшистого монаха идущаго улицею, спросила некая насмешница:
Отче святый, когда вы родите? (Kurganov 1769).
(8) Якутская дорога отходит от Ангары версты за три от города и подымается
сперва нечувствительно лощиною чрез горы (Radiščev 1790).
Just as today, the prepositional construction по + Dative (DAT) is by far the prevalent
form for describing such paths.
There is, however, one notable exception: the form рекою (‘[by] river’), as well as
the proper names of rivers, which hardly appear in route INS constructions in modern
Russian. When discussing this usage, Rakhilina & Tribushinina (2011:149–150) quote
data from the Russian National Corpus which contains only five examples of the noun
‘river’ in the INS expressing the trajectory of motion. All of them “are quite old”
(ibid.), as the most recent occurrence dates back to 1913.
In the meantime, this restriction is not yet known in the earlier period discussed
here. Moreover, Mikhail Lomonosov, arguably the ultimate authority on what was
acceptable in mid-eighteenth-century Russian, cites precisely such an example in his
Russian Grammar (1755:208). As if defying the future changes, the scholar illustrates
the use of bare INS in response to the question “каким местом” (‘[by] which place [a
motion occurs]’) with the aid of a hydronym, i.e., a proper name for a river:
(9) На вопрос которым местом служит творительный без предлога: плыл
Двиною (Lomonosov 1755).
In total, our corpus contains 33 instances10 of река marked by the INS denoting the
route. Most of them are extracted from texts written in the 1730-60s (examples 10–
11), but a few appear as late as the last quarter of the eighteenth century (12–13):
(10) [Завод] на которой руду возить сухим путем до реки Чырыша со 100 верст,
а потом до завода рекою Обью (Tatiščev 1736).
(11) Христианская вера завелась там еще прежде сих князей от варягов-россов,
ходивших к Царю-граду ближайшим путем, Двиною мимо Полоцка
(Lomonosov 1754–58).
(12) Безбедный на водах имеющи покой, | Россияне плывут с веселием рекой
(Cheraskov 1779).
(13) На Мамырье пообедав, до Кежмы Ангарою 20 вер., с Кежмы Ангарою до
Филиппова острова 22 вер., до Братского 22 вер. (Radiščev 1790).
9
Example 5, in which an ‘opening’ actually stands for a mountain gorge, can also be included in that category.
Almost half of them come from one particular text, as will be revealed below.
10
79
Nikita Mikhaylov
It is undeniable, however, that even in these circumstances the INS is gradually ousted
by the prepositional collocation по + DAT. The ratio of competing constructions can
be illustrated by one specific text, namely, Stepan Krašeninnikov’s Description of
Kamčatka (1755). This learned tract on geography contains many passages in which
the author describes various routes that can be taken by travelers in this far-off region,
so his need for a means of expressing such semantics is particularly high.
The statistics for case marking of the noun ‘river’ expressing a route show that
по + DAT is used almost 4 times more frequently than bare INS, with the correlation
of 62:16. On several occasions both forms appear in the same paragraph as
synonymous:
(14) Посредством Быстрой реки можно бы было ходить на малых лодках от
Пенжинского моря до самого окиана: а именно с устья Большей реки вверх
до устья Быстрой, и вверх по Быстрой (DAT) до ее вершины, а от вершины
Камчаткою рекою (INS), которая течет из одного с нею болота
(Krašeninnikov 1755).
(15) Из Большерецкого острога в Верхней Камчатской острог три дороги, по
которым тамошние жители наибольше ездят […] по реке Жупановой (DAT)
до самой ее вершины, от вершины Жупановской через хребет на реку
Повычу, а Повычею (INS) вниз до самого ее устья, которое против Верхнего
острога находится (ibid.).
The fact that рекою survives longer than any other nouns denoting “topographically
pre-determined” routes can be explained by the nature of river travel as opposed to
walking along the street or riding through mountain passes. A river with its current,
unlike other “paths” in this category, is something that facilitates travel in and of itself
and is thus perceived not simply as a route, but as a means of reaching a destination.
While I do not have enough examples to establish a definite pattern, it is noteworthy,
in the passages quoted above (14 and 15), that the author uses по + DAT when
describing a route up the river, but then switches to bare INS when describing travel
down the river. This might be purely coincidental but, in my opinion, it serves as
collateral evidence of watercourses being treated as a means of transportation; thus, a
river is different from other natural paths suitable for travelling and possesses
“instrumental” characteristics which are essential for the semantics of the case in
question.
Another specific instance of a “topographically pre-determined” route I will discuss
here is the noun дорога (‘road’) and the alternation between bare INS and по + DAT
marking it. The co-existence of both forms is known in the eighteenth-century, as well
as in the modern language. E. Rakhilina (2000:79) mentions this particular noun
among those that are regularly marked by the INS to denote an allotted strip of land
used for traffic. However, our data shows that this conclusion needs refinement. The
form доро́гой tends to be preferable under two circumstances. Firstly, it occurs when
the ‘road’ stands for a general direction or course of motion, as in:
80
The Route Instrumental: A Historical Perspective
(16) Одного жаль, что, идучи обратно, следовал той же дорогою и не отошел
далее к востоку (Lomonosov 1763).
Secondly, it is recurrent when used in a metaphorical sense denoting abstract means
and ways to achieve a goal:
(17) Но если ты так ленив, то ищи хотя другою дорогою своего счастия (Krylov
1789).
But when it comes to contexts in which a ‘road’ appears in its literal meaning, that of a
“strip of land allocated for movement” (Ožegov & Švedova 1992:178), bare INS is
practically non-existent as early as the eighteenth century. I have discovered only two
examples of доро́гою carrying the aforementioned meaning:
(18) Из Иркутска мы выехали в половина дни и предприяли ехать большою
Якутскою дорогою, которая хотя гораздо дале, но лучше, ибо, по уверению
ехавших прямою Илимскою, она была чрезмерно худа, узка и гориста
(Radiščev 1790).
(19) Тогда я доложил, что лутче ехать ближе заливов, а не дорогою (Muravjev
1777).
Note the contrast in example 19: дорогою, denoting a route along a specially prepared
path, is juxtaposed with roadless terrain – ближе заливов, ‘along the bays’. Normally
this opposition between travelling along the pathway and going off-road is expressed
by using по + DAT for the former element and bare INS for the latter, as evident from
the very same text by Matvej Muravjev, as well as many other instances:
(20) [Граф] поотважился ехать по дороге, ево тот же час схватили ядром, тут
его отважность тем и окончилась. А мы ехали берегом по заливу, тогда
прикрыты были высотою берега (Muravjev 1777).
In total, I have collected over forty examples of по дороге expressing semantics which
lead us to conclude that this is the unquestionably dominant form when the noun is
used in its primary meaning, while доро́гою occupies the metaphorical domain of a
“path as a method” (Janda 1993:166).
3.3 INS denoting unrestricted space
In the eighteenth century, bare INS is frequently used to describe a physical setting
through which motion occurs. As opposed to enclosed spaces (see 3.1), these spaces,
though possessing formal borders,11 tend to be larger and stipulate multiple entrance
and exit points, as well as several available routes. This is also the semantic sphere in
which the INS of space has the widest application in modern Russian.
Just as in the present-day language, sources from the 1700s cannot be characterized
by lexical diversity in terms of nouns which are marked by bare INS. The majority of
11
I therefore find T. Lomtev’s (1956:239–240) term “indefinite space” too ambiguous.
81
Nikita Mikhaylov
occurrences (over 70%) are such forms as лесом, морем, берегом, местами. The
latter usually appears with an attribute, as in example 22:
(21) Потом все прошло благополучно, и мы, ехав лесом почти до самой
Варшавы, стекол уже не поднимали (Fonvizin 1777).
(22) От Чажмы дорога лежит через горы нежилыми местами на реку Камчатку
(Krašeninnikov 1755).12
There are, however, certain peculiarities which distinguish the usage of the INS in the
eighteenth-century from the current norm. Namely, bare INS was possible with
geographical names, while in modern Russian the physical setting marked by the INS
is, usually, much less specific:13
(23) Проходя славенскими и чудскими областьми, варяги особливое
пристанище и жительство избрали в Киеве (Lomonosov 1754–58).
(24) Россияне тогда не только товары свои восточные, но и естландские на
торги привозили, а то и, Балтийским морем приплывши, к иным пристаням
приставали (Tatiščev 1769).
(25) Он смеялся, говоря: «Ну, братец Муравьев, ты прохладно Полшею ехал, и
тебя весма поляки принимали хорошо» (Muravjev 1777).
Again, on many occasions, especially in the context of sea voyages, the INS bears
additional semantics of means which facilitate the passage from one point to another.
The space marked by the INS is something used by travelers to reach a destination.
One such example is the title of Mikhail Lomonosov’s tract on geography, where the
bare INS in adnominal position denotes exactly that – a physical setting that serves as
a means of a possible passage:
(26) Краткое описание разных путешествий по северным морям и показание
возможного проходу Сибирским океаном в Восточную Индию (Lomonosov
1763).
Thus, the stance of the INS denoting unrestricted space is quite strong in the
eighteenth-century, and it successfully endures competition from such collocations as
по + DAT and, to a certain extent, чрез + ACC. Moreover, some authors adhere to the
traditional practice of using the INS, preferring it to prepositional constructions.
Sometimes this leads to remarkable contaminations, as in Alexander Radiščev’s travel
notes from his trip to Siberia:
(27) Из Ачинска дорога идёт на отлогую возвышенность лесом, потом высоко
сверх поверхности Чулыма чрез не весьма большими горами, которые к
ручьям становятся круче (Radiščev 1790).
Here the author attempts to use a prepositional construction with чрез which requires
the ACC in order to mark the setting across which the route lies (‘across the
12
For other examples, see Mikhaylov 2012:211–212.
Cf. “During the eighteenth – first decades of the nineteenth century proper names – names of states, cities,
rivers, etc. – tend to appear in such constructions more frequently than in the later period” (Filippova 1964:76).
13
82
The Route Instrumental: A Historical Perspective
mountains’). But with the bare INS having already appeared in the sentence, Radiščev
succumbs to habit and breaks grammatical rules by using the same case again instead
of the ACC.
As we know from the current state of affairs, the parallel usage of the INS and
prepositional collocations with the DAT and the ACC in these circumstances does not
lead to an extinction of constructions with bare INS and, as already mentioned, they
persist in the modern language, although with a much more limited set of nouns.
3.4 Bare INS with verbs of non-linear motion.
The last feature of the INS of space I will consider here has less to do with the type of
setting it describes than with the characteristics of motion expressed by an
accompanying verb.
For bare INS of space to appear in present-day Russian, the verb must denote a type
of motion that has both direction and a goal; one can purposefully run across the field
(бежать полем), but strolling through it (гулять полем) is “odd” (Rakhilina &
Tribushinina 2011:149). In the meantime, according to R. Mrazek (1964:130), such
restriction was unknown in Old Russian, and bare INS could appear with verbs of nonlinear, random motion.
It is safe to say that by the end of the Middle Russian period, such usage had grown
obsolete, as the search for similar examples in the eighteenth-century sources produces
singular results. One such instance is the use of bare INS of space with the verb
гуливать14 ('to stroll') from a 1740s poem by Alexander Sumarokov:
(28) Тот, кто не гуливал плодов приятных садом, | За вишни клюкву ест,
рябину виноградом | И, вкус имея груб, бездельные труды | Пред общество
кладет за сладкие плоды (Sumarokov 1747).
The purposelessness of motion deprives such use of the INS of any connection to the
core semantics of means, and bare INS in such contexts easily yields to prepositional
constructions with по + DAT – or, in some cases, в / на + Locative (LOC) – which
appear with verbs describing any sort of movement. In Nikolaj Kurganov’s
Pis’movnik, we find yet another instance of the INS alongside a verbal adverb from
гулять:
(29) Девицы, гуляя полем встретились на дороге с пастухом, несущим козленка
(Kurganov 1769).
However, in the same text, as anywhere else, по + DAT is an unambiguously more
frequent means of expressing the setting across which non-linear motion occurs:
14
The verb itself has since been driven out by a more commonly-used variant гулять. It can still appear in the
modern language with various prefixes (разгуливать, выгуливать, погуливать, etc.), while the search in RNC
produces only several examples of non-prefixed use. However, most of them are characterized with a shift in
semantics, with the verb meaning ‘to lead a rackety lifestyle’.
83
Nikita Mikhaylov
(30) Двое пажей, гуляя по городу встретясь с мужиком биющим крепко своего
осла сказали ему (Kurganov 1769).
While R. Mrazek (1964:130) quotes two more instances of bare INS with such verbs
from nineteenth-century sources, the most recent example discovered in the RNC is
the passage from Tsar Nicholas II’s diaries written in 1894–96: “Гулял и бродил
лесом и болотами”.
4. Conclusion
The story of bare INS expressing spatial semantics can thus be interpreted as a slow
narrowing of the sphere in which it is used, and the restrictions that we see in our times
can be traced back to the period when the national literary language was under
formation.
In the eighteenth century, the INS loses ground to rival prepositional constructions
with other cases, yet one can still see the lingering remnants of past diversity. When
drawing comparisons with the current practice, we can conclude that the tag “route
INS” is perhaps more legitimate if we apply it to this usage as it was known three
centuries ago. At that time, unlike today, the bare INS was still a possible means of
denoting an actual route – that line through space along which one travels – and not
just a larger physical setting.
One distinctive feature of those examples found in eighteenth-century language, but
which have since become archaic, is that they demonstrate an obvious connection with
the semantics of instrument and of a means which have been central for the case
throughout the history of Russian. In the end, however, even these ties cannot prevent
the prepositional collocations with DAT, ACC and LOC which prevail in the
“locative” domain from taking over. Nowadays, the sphere of use for the INS of space
is strictly limited, and the remaining applications possess a much weaker bond with the
core semantics of the case. Thus, it would not be too bold to predict the further decline
of such usage and the continuing substitution of bare INS for prepositional
constructions with other cases.
References
Sources
Cheraskov 1779 = Херасков, М. М. Россияда, поэма эпическая. Москва: Вольная
типография Пономарева, 1807.
Fonvizin 1777 = Фонвизин, Д. И. Письма и дневники. Собрание сочинений в 2-х
т. Т. 2., 317–580. Москва – Ленинград: Государственное издательство
художествен-ной литературы, 1959.
84
The Route Instrumental: A Historical Perspective
Karamzin 1791‒92 = Карамзин, Н. М. Письма русского путешественника.
Ленинград: Наука, 1984.
Krašeninnikov 1755 = Крашенинников, С. П. Описание земли Камчатки.
Москва –Ленинград: Издательство Главсевморпути, 1949.
Krylov 1789 = Крылов, И. А. Почта духов, или Ученая, нравственная и
критическая переписка арабского философа Маликульмулька с водяными,
воздушными и подземными духами. Полное собрание сочинений. Т. 1., 12–279.
Москва: Государственное издательство художественной литературы, 1945.
Kurganov 1769 = Курганов, Н. Г. Письмовник, содержащий в себе науку
россйскаго языка со многим присовокуплением разнаго учебнаго и полезнозабавного вещесловия. Репринт издания 1793. Würzburg: Jal-reprint, 1978.
Lomonosov 1754‒58 = Ломоносов, М. В. Древняя Российская история от начала
российского народа до кончины великого князя Ярослава Первого, или до
1054. Избранные произведения в 2-х т. Т. 2., 47–130. Москва: Наука, 1986.
__________
. 1755 = Ломоносов, М. В. Российская грамматика. Санкт-Петербург:
Типография Императорской Академии наук.
__________
. 1763 = Ломоносов, М. В. Краткое описание разных путешествий по
северным морям и показание возможного проходу Сибирским океаном в
Восточную Индию. Избранные произведения в 2-х т. Т. 1., pp. 436–490.
Москва: Наука, 1986.
Lopuchin 1809 = Лопухин, И. В. Записки сенатора. В сер.: Россия XVIII столетия
в изданиях Вольной русской типографии А. И. Герцена и Н. П. Огарева.
Репринт издания 1859. Москва, 1990.
Lukin 1765 = Лукин, В. И. Мот, любовию исправленный. С. Макогоненко (ed.)
Русская литература XVIII века, 145–177. Ленинград: Просвещение, 1963.
Majkov 1763 = Майков, В. И. Игрок ломбера. Избранные произведения, 55–71.
Москва – Ленинград: Советский писатель, 1966.
Muravjev, 1777 = Муравьев, М. А. Журнал от начала рождения моего и как во все
текущее время я до совершенного лет возраста воспитываем был и потом
вступя в службу каковую отечеству оказал находясь во оной ревность о том
обстоятельно значит ниже сего. Российский Архив: История Отечества в
свидетельствах и документах XVIII–XX вв.: Альманах. Вып. V., 7–81. Москва,
1994.
Radiščev, 1790 = Радищев, А. Н. Записки путешествия в Сибирь. Полное
собрание сочинений. Т. 3., 253–256. Москва – Ленинград: Издательство
Академии наук СССР, 1954.
Sumarokov, 1747 = Сумароков, А. П. Эпистола II. Избранные произведения, pp.
115–125. Ленинград: Советский писатель, 1957.
Tatiščev, 1736 = Татищев, В. Н. Записки. Письма.1717–1750. Москва: Наука,
1990.
__________
. 1744‒46 = Татищев, В. Н. Лексикон российской исторической,
географической, политической и гражданской. Избранные произведения, 153–
327. Ленинград: Наука, 1979.
__________
. 1769 = Татищев, В. Н. История Российская с древнейших времен.
Книга I. Часть II. Москва: Типография Императорского Московского
университета.
85
Nikita Mikhaylov
Literature
Bulygina 1958 = Булыгина, А. М. Творительный места беспредложный. In: С. Б.
Бернштейн (ed.), Творительный падеж в славянских языках, 246‒265. Москва:
Изда-тельство Академии наук СССР.
Buslaev 1959 = Буслаев, Ф. И. Историческая грамматика русского языка.
Москва: Учпедгиз.
Delbrück, B. 1867. Ablativ, Localis, Instrumentalis im Altindischen, Lateinischen,
Griechischen und Deutschen. Berlin: Ferd. Dümmler’s Verlagsbuchhandlung.
Filippova 1964 = Филиппова, В. М. Изменения в глагольных словосочетаниях. In:
В. В. Виноградов, Н. Ю. Шведова (eds.), Изменения в системе
словосочетаний в русском литературном языке XIX века, 17–127. Москва:
Наука.
Ivić 1954 = Ивиħ, М. Значења спрскохрватског инструментала и њихов развоj
(Синтаксичко-семантичка студиjа). Београд: Научна книга.
Janda, L. A. 1993. A Geography of Case Semantics. The Czech Dative and the Russian
Instrumental. Berlin – New York: Mouton de Gruyter.
Lomtev 1956 = Ломтев, Т. П. Очерки по историческому синтаксису русского
языка. Москва: Издательство Московского университета.
Mikhaylov 2012 = Михайлов, Н. Творительный падеж в русском языке XVIII
века. Uppsala: Uppsala University Press.
Mrazek 1964 = Мразек, Р. Синтаксис русского творительного (Структурносравнительное исследование). Praha: Státní pedagogické nakladatelství.
Ožegov & Švedova 1992 = Ожегов, С. И., Шведова, Н. Ю. Толковый словарь
русского языка. Москва: Азъ.
Peškovskij 1914 = Пешковский, А. М. Русский синтаксис в научном освещении.
Москва: Типография В. М. Саблина.
Potebnja 1888 = Потебня, А. А. Из записок по русской грамматике. Т. I–II.
Харьков: Издание книжного магазина Д. Н. Полуехтова.
Rakhilina 2000 = Рахилина, Е. В. Когнитивный анализ предметных имен:
Семантика и сочетаемость. Москва: Русские словари.
Rakhilina, E. & Tribushinina, E. 2011. The Russian instrumental-of-comparison:
Constructional approach. In: M. Grygiel, L. Janda (eds.), Slavic Linguistics in a
Cognitive Framework, 145–174. Frankfurt am Main etc.: Peter Lang.
Zolotova 2001 = Золотова, Г. А. Синтаксический словарь. Репертуар элементарных единиц русского синтаксиса. Москва: УРСС.
86
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 87–98
ISSN 2001–7395
Det tjeckiska omljudet (česká přehláska):
uppkomstmekanismer och -orsaker1
Juhani Nuorluoto
Department of Modern Languages, Uppsala University
[email protected]
Abstract. On Mechanisms and Causes of the Emergence of Umlaut in Bohemian
Czech
In this article, I suggest a new interpretation of a rather unusual type of sound change in
Slavic, the Czech umlaut (česká přehláska), which took place in the later medieval period,
and which can be described, in simplified form, as a > e and u > i, i.e. back vowels becoming
front (fronting) after palatal and palatalized consonants. I argue that the development at hand
can be deduced from the corresponding German umlaut developments through a rather complicated zigzag mechanism caused by different German and Czech perceptions of the phonetic
front timbre of the phonologically back vowels in Czech. Thus, the rather unusual nature of
this exclusively Bohemian Czech sound change runs counter to what is encountered in North
Slavic (Lechitic, Russian, Belarusian), in which front vowels have, to a varying extent, been
subject to backing.
1. Inledning
Som de mest användbara och använda rekonstruktionerna av mekanismer för och orsaker till ljudförändringar anförs vanligtvis interna, externa eller sociala faktorer men
även kognitiva och psykologiska.2 Vissa ljudförändringar kan ha uppstått genom en
samverkan av de tre förstnämnda faktorerna och de tolkningar som jag i denna artikel
kommer att presentera innehåller en sekvens av alla tre förklaringsmodellerna på ett
relativt komplicerat sätt.
1
Texten baserar sig på mitt föredrag den 9 augusti 2013 vid 19. Nordiska slavistmötet i Bergen. Delvis har jag
behandlat temat ur ett annat perspektiv i Nuorluoto 2012a. Jag tackar slavisterna Tilman Berger (Tübingen) och
Johannes Reinhart (Wien) samt germanisten Stefan Mähl (Uppsala) för värdefulla uppgifter om och hänvisningar till bohemistisk och germanistisk facklitteratur. Pontus Lindgren (Uppsala) tackar jag för språkgranskning.
2
Det kanske mest representativa teoretiska verket är William Labovs ”trilogi” (1994, 2001, 2010). Det är oklart
varför han inte har inkluderat ett separat band om externa faktorer.
87
Det tjeckiska omljudet (česká přehláska): uppkomstmekanismer och -orsaker
Det i detta sammanhang undersökta fenomenet kallas på tjeckiska přehláska som är
en översättning av den tyska termen Umlaut som i sin tur kan översättas till svenska
som omljud. Utvecklingen är ur slaviskt perspektiv en ovanlig ljudförändring som ursprungligen endast har ägt rum i den senmedeltida böhmentjeckiskan.3 Men innan jag
presenterar själva problemet behöver jag framföra det inledande, mer allmänna,
ramverk som ligger bakom min förklaringsmodell.
Slaviska kontakter med icke-slaviska idiom har ägt rum kontinuerligt efter att urslaviskan utformats inom ett indoeuropeiskt språkkontinuum. I den här artikeln behandlar jag dock inte tidiga, urslaviska eller tidig- och högmedeltida språkkontakter
mellan slaviska och icke-slaviska språk,4 utan fokuserar på en senare medeltida, mer
avgränsbar, typ av språkkontaktsituation: Hur har tyskan eventuellt påverkat ljudförändringar i böhmentjeckiskan?5 Även om alla de västslaviska språken samt slovenska
har påverkats i någon utsträckning av tyskan i dess olika former i olika tider har jag
valt att endast ta upp tjeckiskan som har genomgått de största strukturella förändringarna, något som drastiskt skiljer tjeckiskan från de andra tyskpåverkade slaviska
idiomen och som enligt min uppfattning skett genom språkkontakter med tyskan.
Som förutsättningen för kontaktpåverkade ljudförändringar måste ett idiom i princip
ha inherenta egenskaper som möjliggör att det kan sätta i gång utvecklingar som kan
leda till språkförändringar. Frågan är alltså vilka de förutsättningar är som uppenbarligen har existerat i tjeckiskan och som har behövts för att det tjeckiska omljudet
skulle kunna uppstå. Men som framgår av min rekonstruktion nedan, är mekanismerna
för ifrågavarande omljudsutvecklingar invecklade och de går inte att endast förklara
genom att postulera interna utvecklingar.
Ljudförändringarna tenderar att inte äga rum som rapida hopp från ett skede till ett
annat, vilket innebär att man måste postulera olika stadier av pågående strukturella
förändringar som inte behöver kunna identifieras av modersmålstalare. Denna omstän 3
Jag undviker den traditionella dialektologiska indelningen eftersom det fenomen som jag behandlar förhåller
sig å ena sidan till en tid då de moderna tjeckiska dialekterna ännu inte hade utformats, och å andra sidan inriktar
sig analysen på en tidig urban koiné som framför allt var i bruk i Prag och andra västböhmiska städer.
4
De slaviska språken har egentligen utformats genom icke-språkliga processer som är kopplade till de olika
standardspråkens framväxt. Under medeltiden fanns det inga slaviska standardspråk i modern bemärkelse (se
Nuorluoto 2012b).
5
Det finns ett en omfångsrik litteratur om tidiga germansk-slaviska kontakter, särskilt inom lånordsforskning.
Jag hänvisar till Kiparsky (1934) som kanske utförligast sysslat med tidigt germanskt lånordsmaterial i slaviskan. Det är inte helt uteslutet att tidiga germansk-slaviska kontakter inte endast medförde ett relativt stort
antal lånord, utan även hade vissa strukturella följder. I västslaviskan finns det eventuellt äldre tysk-slaviska
strukturella konvergenser som kan härröra från ett fornhögtyskt inflytande på västslaviska dialekter. Exempelvis
kan man anföra initial betoning (penultimabetoningen i polskan torde vara senare), resultaten av den andra
regressiva och den tredje palataliseringen av ch > š (fornhögtyskan torde enligt Paul 1950: 18, 31 inte ha haft s
utan ett fonem mellan s och š som Paul betecknar med ṡ – jfr även det senare införda grafemet ß [< sz] för s som
i sin tur i formen av en digraf överförts till den ungerska ortografin, se också Paul 2007: 170–173). Man kan
eventuellt även tillägga resultaten av joteringarna *tj, *ktj > c och *dj > d(z). Denna hypotes stöds av det faktum
att dessa utvecklingar är utbredda i ett större västslaviskt territorium men inte förekommer i övrig slaviska. De
bägge nämnda velarpalataliseringarna verkar ha nått nordost senare, och de uppvisar varierande tendenser (Zaliznjak 2004: § 2.7, § 2.9). I stort sett gäller att det behöver forskas mer detaljerat om sådana germanska,
respektive tyska, eventuella inflytanden.
88
Juhani Nuorluoto
dighet är viktig när det gäller uppkomstmekanismer för och orsaker till att tjeckiskan
utvecklat sitt omljud.
En analys av inherenta strukturella egenskaper och deras samverkan med språkexterna faktorer erbjuder enligt min uppfattning en fräsch ingång som inte har utnyttjats tillräckligt i slavistisk språkvetenskap. Slaviska ljudutvecklingar är överhuvudtaget i mångt och mycket kombinatoriska såtillvida att det pågår och har pågått ett
ständigt samspel mellan konsonantismen och vokalismen. Min utgångspunkt bottnar i
denna typiskt slaviska egenskap.
2. Beskrivning av det tjeckiska omljudet
Det tjeckiska omljudet kan kort beskrivas med ett par triviala exempel som betecknas
lite annorlunda i den traditionella bohemistiken – för att inte tala om editioner av senmedeltida tjeckiska texter. Eftersom min tolkning grundar sig på en icke-traditionell
modell, är det viktigt att återge fonem med deras olika fonetiska representationer på
någorlunda icke-traditionellt sätt:6
(1) /u/ > /i/: kľúč = [kľȳč] > klíč ’nyckel’, majú = [majȳ] > mají ’de har’;
(2) /a/ > /e/: muža = [mužä] > muže ’man’ gen.sg., p’ęť (eller p’ęt eller pjęt) =
[pät] > pět ’fem’, men p’ętý (eller pjętý) > pátý ’femte’ (jfr slovakiska päť :
piaty, polska pięć : piąty);
(3) (Omljudet e > o är däremot marginellt och det förekommer endast i morfologiska kategorier genom analogi: oráčovi ’plöjare’ nom.pl. Dessutom är riktningen omvänd jämfört med (i) och (ii), dvs. främre vokal > bakre vokal.)
Fenomenet kan alltså förenklat beskrivas så att vokalerna u och a efter palatala och palataliserade konsonanter under vissa betingelser blivit i och e i böhmentjeckiskan, dvs.
två bakre vokaler har utvecklat sig till främre vokaler.
Det finns även andra betingelser (vokalkvantitet och följande stavelsestruktur) av
vilka den sist nämnda är det i det här sammanhanget relevanta. Märkas bör ändå, att
längden fortfarande syns i de slovakiska och polska exemplen ovan. Jag lämnar de
mindre avgörande betingelserna därhän i denna presentation och håller mig till en mer
generaliserande nivå. Min tolkningsmodell kräver ändå en kommentar av förekomsten
av omljudet i de finala stavelserna (se nedan) eftersom den utesluter den traditionella
förklaringen att en av omljudets betingelser är den efterföljande stavelsen. Dessutom
medförde det vissa ändringar i den tjeckiska morfologin. Ett stort antal morfologiska
6
Dessa exempel omfattar inte alla typer av det tjeckiska omljudet, särskilt de som inte har genomförts helt enhetligt (ljudlagsenligt), men jag anser att de är tillräckliga för att förklara de principiella resultaten av de ifrågavarande ljudförändringarna. En mer utförlig presentation av de i bohemistiken förekommande exemplen hittar
man i alla tjeckiska historiska grammatikor (t.ex. i Gebauer 1894; Trávníček 1935; Komárek 1969; Lamprecht &
Šlosar & Bauer 1986), men även utöver dem i enstaka studier (en nyttig och uppdaterad bibliografi finns fr.a. i
Berger 2008).
I princip använder jag vissa IPA-beteckningar för fonem och allofoner, men betecknar fonemen utan snedstreck //. Däremot anser jag det viktigt att sätta ut motsvarande hakparenteser [] för allofoner (uttal). I vissa fall
är det ändamålsenligt att exemplifiera olika ord med standardortografin (t.ex. ü, ť,ď, ň).
89
Det tjeckiska omljudet (česká přehláska): uppkomstmekanismer och -orsaker
former sammansmälte och de nya paradigmen blev atypiska för den relativt enhetliga
slaviska morfologiska strukturen (bulgariskan och makedonskan bör man självklart
utesluta i sammanhanget).7
3. Timbre och dess neutralisering: betingelse A
Min ingång bottnar i existensen av en fonetisk egenskap som i språkvetenskapen kallas timbre (i tysk litteratur brukar man ibland kalla den Klangfarbe). Innebörden av begreppet, som t.ex. Martinet (1964: 117ff.) generaliserat förtydligar och som Mareš
(1956) med slaviskt material illustrerar och utvecklar8, är en fonetisk egenskap som
gör att fonologiskt bakre vokaler har ett fonetiskt främre uttal efter palatala och
palataliserade konsonanter. Denna egenskap är typisk bara för de idiom som uppfyller
bägge dessa två betingelser. Ändå behöver dylika förutsättningar inte betyda att en
timbrekorrelation existerar – exempelvis kan den ha uteblivit vilket är fallet exempelvis i centralsydslaviskan och slovenskan.9
Problemet med pågående ljudförändringar är att de är svåra att identifiera, vilket
särskilt gäller historiska stadier av ett språk och därför återges en fonetisk egenskap oftast inte på något sätt i äldre texter (se t.ex. Nuorluoto 2007: 179). I det här sammanhanget gäller detta just timbrekorrelationen.
Idag existerar en fonetisk timbrekorrelation till exempel i ryskan i vilken fonemen
a, u och o har en främre timbre [ä], [y] och [ö] efter palatala och palataliserade konsonanter. Denna egenskap uppfattas av ryssar som en fonetisk egenskap – om alls.
Timbrekorrelationen har alltså en helt olika perception t.ex. hos ryssar och finnar. För
ryssar är den fonologiskt relevanta oppositionen mjuka vs hårda konsonanter. Palataliseringen, dvs. den för ryssar avgörande konsonantegenskapen, segmenterar finnar i
bästa fall som j + främre vokal. Denna olika uppfattning baserar sig på att det finska
foneminventariet innehåller vokalerna ä, y och ö. Därför uppfattar finnar vokalerna i
de ryska orden l'udi och p'at' som y respektive ä, medan de i ryskt medvetande är u
och a. Jag har experimenterat med dessa exempel med mina ryska studenter genom att
uttala de här vokalerna som [u] och [a] efter palataliserade konsonanter, och det har
visat sig att det låter konstigt utan att studenterna kunnat säga varför. Det handlar alltså
om olika perception som även kunde kallas ljudsubstitution. Situationen har varit typo 7
Eftersom hela problematiken om vokalförändringarna i slaviskan ingår i en övergripande monografi om det
slaviska omljudet, som jag för tillfället förbereder, kommer alla betingelserna att tas upp utförligare där.
8
Jag nöjer mig med att endast anföra Mareš äldsta ifrågavarande text från 1956 eftersom alla senare upplagor
(en på engelska, två på tyska) i stort sett bottnar i den.
9
Det är inte helt säkert att en främre timbre någonsin har existerat i delar av dessa två språktyper. I de kroatiska
čakaviska dialekterna påträffas ändå vissa fall av omljud, men deras förekomst är begränsad till *ę > a (se
Moguš 1971: 35–36). Dessutom tyder min undersökning (Nuorluoto 2010) av den kajkaviska Poznanovecdialekten på existensen av ett fonologiskt kort ä (< *ä) gentemot ett icke-lågt e av annat ursprung (*ǟ ~*ē, *u, *i
eller kontraktioner). Ändå verkar denna omständighet inte ha lett till ljudförändringar som skulle kunna jämföras
med de tjeckiska utvecklingarna.
90
Juhani Nuorluoto
logiskt likadan i tjeckiska, men utvecklingen har givit andra resultat.10 Frågan är alltså
varför timbrekorrelationen i tjeckiskan överhuvudtaget har neutraliserats.
4. Palatalitet och/eller palatalisering av konsonanter i tjeckiskan:
betingelse B
Existensen av en timbrekorrelation förutsätter även en existens av palatala och/eller
palataliserade konsonanter. Sannolikt hade senurslaviskan endast ett fåtal palatala konsonanter som antingen uppstått genom de s.k. velarpalataliseringarna eller som följd av
eliminering av j-diftonger (s.k. joteringar). Det är ändå iögonfallande att mer komplicerade palataliseringstyper påträffas i vissa slaviska språk eller dialekter, däribland
framför allt en utvidgad palatalisering av konsonanter framför främre vokaler (se
Nuorluoto 1993). Denna utvidgade konsonantpalatalisering kallar t.ex. Shevelov
(1964: 488 ff.) overall palatalization.
Det är inte helt klart hur och under vilka förutsättningar mer avancerade former av
konsonantpalataliseringar uppstått, dvs. hur en utvidgad palatalisering av konsonanter
(alla eller några) framför främre vokaler utvecklat sig (se t.ex. Stadnik 2002). Denna
utvidgade palatalisering av konsonanter är mest omfattande i nordslaviskan och östbulgariskan samt i sydmakedonskan respektive sydbulgariskan; den förekommer alltså
den i två åtskilda områden. Man kan inte utesluta möjligheten att fenomenet är autoktont eftersom det är svårt att hitta någon extern impetus som skulle ha kunnat
framkalla en dylik utveckling. Jag har i en tidigare artikel föreslagit en lösning som jag
fortsättningsvis betraktar som plausibel (Nuorluoto 1993), men som jag i detta
sammanhang inte behöver gå in på. Utgångspunkten i den här artikeln är nämligen att
det måste ha funnits palatala och palataliserade konsonanter och troligen j-diftonger i
den medeltida tjeckiskan. De flesta tjeckiska språkforskare brukar postulera en omfattande palatalisering, liknande den i nordslaviska, vilket jag anser vara ett inkorrekt
påstående (se passim i t.ex. Gebauer 1894; Trávníček 1935; Komárek 1969; Lamprecht & Šlosar & Bauer 1986).
Man behöver endast konstatera att de tidigt uppkomna palatala, urslaviska, konsonanterna och de något senare utvecklade j-diftongerna utan tvivel har framkallat en
10
En annan typ av samspelet mellan konsonantism och vokalism påträffas i nordslaviska, dvs. ryska,
vitryska och lechitiska, där palataliseringen av konsonanter före främre vokaler *ä, *ǟ (trad. *ě) och *i
(trad. *ь) under vissa förutsättningar framkallat omljud-liknande resultat. Omfattningen av fenomenet
varierar inom det nordslaviska dialektområdet, vilket tyder på kronologiska skillnader. I lechitiskan
drabbade omljudet endast *ä och *ǟ, medan *ä och reflexen av *i drabbades i nordöstslaviskan och
centralöstslaviskan. Till exempel Wexler (1977: 111ff.) och Carlton (1991: 172ff.) torde ha rätt i att
postulera två utvecklingsstadier. Jag har diskuterat fenomenet i synnerhet i Nuorluoto 2006. Jag hävdar att den traditionella förklaringen för de nordslaviska utvecklingarna inte går att förenkla genom en
s.k. genvägsrekonstruktion (short-cut reconstruction), dvs. genom en enkel och mekanisk rekonstruktion som endast tar hänsyn till utgångspunkten och resultatet. Utförligare om detta se Nuorluoto 2007:
178.
91
Det tjeckiska omljudet (česká přehláska): uppkomstmekanismer och -orsaker
främre timbre av bakre vokaler efter dem i vissa slaviska dialekter. Faktum är att även
j + främre nasalvokal har framkallat omljud i tjeckiskan och också i andra språk, vilket
visas av de polska och slovakiska exempel som jag tidigare gett, alltså slovakiska päť :
piaty, polska pięć : piąty. Hur denasaliseringen i tjeckiskan och slovakiskan (som inte
ägt rum i polskan) än dateras är det uppenbart att den var en tidig utveckling eftersom
nasalvokalernas denasaliserade kontinuanter deltog i omljudsprocessen.11
5. Timbre och palatalisering i tjeckiskan: ett betingat samspel
Ett samspel av främre vokaler och palatala och palataliserade konsonanter i nordslaviskan ha lett till neutralisering av timbrekorrelationen åt två håll – under förutsättningen
att dessa främre vokaler har varit låga och kunnat bli fonologiskt bakre efter att palataliseringskorrelationen har utvecklats. Därigenom har den fonologiska tyngdpunkten flyttat från vokaler till konsonanter (se fotnot 10 och referenser där).
I tjeckiskan följer uppkomsten av omljudet inte samma mönster som i nordslaviskan
och den infaller dessutom i en väsentligt senare tid, närmare bestämt hög- eller senmedeltiden. Elimineringsprocessen av timbrekorrelationen i böhmentjeckiskan har en
annan utgångspunkt och andra betingelser samt ett annat resultat än i nordslaviskan.
Jag påstår att denna elimineringsprocess har sitt ursprung i böhmentyskarnas språkbyte
till tjeckiska genom en komplicerad, kontaktrelaterad, utveckling. Men hur starkt ett
tyskt inflytande än må ha varit är det i stort sett den tjeckiska fonologiska strukturen
med sina interna fonetiska egenskaper som möjliggjort att omljudet överhuvudtaget
kunnat uppstå.
6. Tyskar och tyska i västra Böhmen: demografiska och språkliga
förhållanden
Viktig för denna undersökning är tyskarnas omfattande medeltida östkolonisering
(Ostsiedlung), som ledde till en demografisk germanisering av en del av det slaviska
språkområdet, särskilt böhmiska men även andra västslaviska städer, som tyskarna
grundade. Tyskarnas östkolonisering är ett allmänt känt urbant demografiskt fenomen.
Den här demografiska situationen nådde sin höjdpunkt i Böhmen under Karl I:s regeringstid på 1300-talet (kung av Böhmen sedan 1347, tysk-romersk kejsare sedan 1355
under namnet Karl IV). Resultatet av de demografiska och etniska rörelserna var att
11
Även om jag i den här texten inte behandlar språkbytet i södra Makedonien, dvs. i dagens norra Grekland, kan
jag nämna att nasaliteten – hur begränsad och/eller dekomponerad dess förekomst än må vara – eventuellt har
bevarats i de motsvarande slaviska dialekterna genom en invecklad sociolingvistisk utveckling som i någon mån
typologiskt liknar den mekanism som lett till det tjeckiska omljudet. Jag kommer att behandla denna fråga i en
separat studie. En annan, också timbrebaserad, kritisk studie av den s.k. nasalvokalförväxlingen (bulgariska
smesvane na nosovkite, makedonska mešańe na nosovkite) i medelbulgariska eller -makedonska texter är på
gång. Här handlar det dock inte om kontaktlingvistik.
92
Juhani Nuorluoto
den urbana överklassen var etniskt tysk vilket medförde att medelhögtyskan var prestigespråk, särskilt i dess bayerska eller östfrankiska form.
Under Karl I:s tid, närmare bestämt 1348, grundades universitetet i Prag, och studenterna var huvudsakligen etniska tyskar. Tyskan förblev undervisningsspråk fram
till slutet på 1800-talet, medan det vetenskapliga språket fortsatte att vara latin. I Böhmen infördes ändå tjeckiskan som administrationsspråk redan mot slutet av medeltiden
delvis tack vare kungens önskan och eventuellt den uppstående husitiska reformationen. Detta gjorde Karl omtyckt bland tjecker, och självaste Jan Hus (1371–1415) berömde kungens strävanden även om han inte var särskilt nöjd med den tjeckiska som
t.ex. tyska men även inhemska tjeckiska Pragbor använde.12 Hus språkliga bakgrund
var nämligen sydböhmisk. Följande utsaga av Hus är ett illustrativt exempel:
Protož [...] Karel ciesař, král český [...], přikázal jest byl Pražanóm, aby své děti učili česky a na
radném domu, jemuž německy řiekají rathaus, aby česky mluvili a žalovali. (Hus 1412: 147)13
Följden av dessa etniska svängningar var att den lägre tjeckiska adeln fick högre administrativa och kyrkliga positioner, och böhmiska städer började bohemiseras. Hus själv
var verksam som rektor nummer två vid Karlsuniversitetet. Under denna tid bohemiserades även den tyska etniska överklassen samt borgar- och prästerskapet och tyskan
förlorade sin dominans i västböhmiska städer (se t.ex. Berger 2008). Man får inte
glömma att den tjeckiska språkutvecklingen i stort sett har varit och fortfarande är
pragcentrerad.
Det är alltså symptomatiskt att de större tjeckiska ljudförändringar som tydligt
skiljer tjeckiskan från de övriga slaviska språken bara delvis kan dateras till samma
tid, dvs. tidigast till 1400-talet, däribland omljudet. Men som framgår även av citatet
ur Hus traktat ovan, måste de för tjeckiskan typiska monoftongeringarna och diftongeringarna dateras till en något senare, tidig högtysk, tid men de liknar utan tvivel de
nyhögtyska parallella utvecklingarna (se Reichmann & Wegera 1993: 64ff.). Dessa
gemensamma utvecklingar tyder på att tyskan och tjeckiskan haft täta kontakter med
varandra under 1300–1400-talen.
Jag poängterar att jag är benägen att anse de flesta av dessa senare fenomen som parallella utvecklingar eftersom det inte endast handlar om medelhögtyska utan även om
nyhögtyska resultat då ett starkt tyskt inflytande i Böhmen inte längre var aktuellt. En
eventuellt kvarstående diglossi eller tvåspråkighet kan naturligtvis inte uteslutas.14
12
Egentligen riktade sig Hus språkliga utsagor endast mot Pragbornas omfattande användning av tyska ord, men
även mot att dessa inte uttalade palataliserat ľ där det historiskt har sin plats.
13
’Därför hade kejsaren Karl, den tjeckiske konungen, […] befallt Pragborna att lära ut tjeckiska till sina barn,
och att det i rådhuset, som på tyska kallas Rathaus, talas och används tjeckiska vid rättegångar.’ [Översättning
JN.] 14
Traditionellt anför man t.ex. följande parallella tyska och tjeckiska utvecklingar (förutom omljudet) som kan
kopplas till varandra: (i) Diftongering > monoftongering ó (t.ex. Hus ovan) > uo > ů: tj dóm > duom > dům
’hus’ (jfr slovakiska dôm [uo]), gotiska blōma, medelhögtyska bluome > nyhögtyska Blume ’blomma’; (ii)
Diftongering ý > ej: dobrý > dobrej (Böhmen, obecná čeština), jfr medelhögtyska wīȜ > nyhögtyska weiß ’vit’;
93
Det tjeckiska omljudet (česká přehláska): uppkomstmekanismer och -orsaker
7. Timbre, perception och sicksack-utveckling
Det böhmentjeckiska omljudet ingår i en grupp fenomen som är svåra att förklara –
oavsett att det finns en standardtolkning som närmast skulle kunna kallas dogmatisk,
och som fr.a. förekommer i de tjeckiska vetenskapsmännens verk (t.ex. Gebauer 1994;
Trávníček 1935; Komárek 1969; Lamprecht & Šlosar & Bauer 1986). Jag påstår att
dessa interpretationer inte är tillfredsställande. Att de tjeckiska forskarnas förklaringsmönster sedan Gebauers tid baserar sig på att omljudet är en intern tjeckisk utveckling
är inte förvånande med tanke på utvecklingens nationella ”ägarskap”. Däremot är
Tilman Bergers (2008: 29ff.) kontaktbaserade interpretation enligt min åsikt mycket
plausibel, men den har sina brister eftersom den inte tar hänsyn till existensen av en
timbrekorrelation utan snarare kan betecknas som en genväg som inte bottnar i den
tjeckiska fonetiska strukturen som innehåller interna egenskaper som gör att tjeckiskan
kan ha blivit utsatt för kontaktbaserade ljudförändringar. Däremot ser jag större
möjligheter i Mareš (1956) allmänna, ehuru generaliserande, teori om elimineringen
av timbrekorrelationen. Men inte heller den förklarar orsakerna till och mekanismerna
för just denna böhmiska ljudförändringstyp och den är endast användbar som en
teoretisk ingång för att förklara vissa slaviska utvecklingar, däribland även det tjeckiska omljudet.
Betingelserna för omljudet i tyska och tjeckiska var inte identiska vilket inte är
förvånande med tanke på de strukturella skillnaderna mellan dessa två språk. Och en
av betingelserna för existensen av timbrekorrelationen, förekomsten av palatala och
palataliserade konsonanter, var helt och hållet en främmande egenskap i tyskan.15
Man bör alltså överväga en inherent tjeckisk, timbrebaserad, utgångspunkt som mig
veterligen inte har behandlats i facklitteraturen. Till detta förklaringsmönster hör den
fonotaktiska strukturen och dess anpassningsförmåga till en främmande språkstruktur.
Det av en språkkontakt påverkade idiomet måste alltså kunna anamma främmande
strukturella egenskaper som möjliggör eller kan leda till ändringar i den inherenta
strukturen. Utvecklingen kan då pendla mellan två idiom pga. ändringarna i demografiska och sociala förhållanden. Jag har valt att kalla denna interpretationsmodell
sicksack-utveckling.
Då kommer jag till de i denna kontext två sammanhängande begreppen perception
och språkbyte. Med tanke på att den tyska urbana överklassen bohemiserades och
(iii) Monoftongering ie > í: viera (t.ex. Hus ovan) > víra ’tro’, jfr medelhögtyska spielen [ie] > nyhögtyska
spielen [ī] ’spela’; (iv) eventuellt initial betoning i tjeckiskan och slovakiskan, jfr ändå kvantitet i obetonade
stavelser vilket delvis kan bero på kontraktioner och monoftongeringar; (v) Reducerat antal ändelser som följd
av omljudet och andra vokalutvecklingar, jfr de förenklade paradigmen i tyskan. Under den senaste tiden har i
synnerhet Berger (2008: passim) utförligt behandlat dessa parallella utvecklingar, men eftersom de inte ingår i
den här artikelns problemställning har jag valt att inte kommentera dem utförligare. I Bergers skrifter hittar läsaren rikligt med hänvisningar till de mest representativa, särskilt tjeckiska, forskarnas undersökningar.
15
Braune & Reiffenstein (2004: § 51) nämner dock även en tolkning som utgår ifrån att omljudet i fornhögtyskan skulle ha kunnat ha sitt ursprung i en eventuell konsonantpalatalisering framför i och j, men de betraktar
denna möjlighet som icke-plausibel.
94
Juhani Nuorluoto
med den universitetet och dylika högre samhällsstrukturer, dvs. tjeckiskan blev administrationsspråk, närmar man sig min perceptionsbaserade förklaringsmodell. Jag är
medveten om att även denna modell har sina brister och inte ens ur rent strukturellt
perspektiv fungerar i samtliga fall. Man måste i vilket fall som helst räkna med olika
analogier.
Den böhmentjeckiska fonetiska timbrekorrelationen, alltså uttalet [y] och [ä] av fonemen u och a efter palatala och palataliserade konsonanter samt j-diftonger, kunde
uppfattas som fonem av böhmiska tyskar, vars foneminventarium innehöll fonemen y
och ä, men däremot kunde de uppfattas som fonemen u och a av böhmiska slaver. De i
de motsvarande slaviska dialekterna existerande mjuka konsonanterna spelade i detta
sammanhang ingen roll för tyskar. Alltså hade det slaviska omljudet slaviska förutsättningar vilket framkallar två frågor: Varför försvann denna fonetiska timbrekorrelation i böhmentjeckiskan och varför var resultatet just i och e och inte t.ex. u och a,
vilket var fallet t.ex. i tjeckiska mähriska dialekter och slovakiskan – det finns inga
belägg för att en timbrekorrelation i dessa dialekter överhuvudtaget någonsin har existerat. På detta tyder nämligen utvecklingen av *ę > ä i centralslovakiskan (irrelevant är
att detta fonem i stort sett i dagens standardspråk uttalas som [e]).16
Som jag anförde ovan kan alltså tyskan inte vara orsaken till uppkomsten av den
slaviska timbrekorrelationen men den kunde ha sin påverkan på dess eliminering och
särskilt den resulterande ljudförändringen. Man kan inte utesluta möjligheten att slaviseringen av städer och därigenom uppkomsten av en ny, genom språkbytet bohemiserad överklass, kunde ha lett till en reinterpretation av vad som bohemiserade tyskar
uppfattade som fonemen y och ä ~ e istället för de i tjeckiskan existerande fonemen u
och a. Förlusten av distinktionen mellan ett lågt ä och ett icke-lågt e i tyskan kan
däremot betraktas som en tysk utveckling. I vissa bayerska dialekter påträffas dock en
marginell utveckling ü > i men det förklarar inte den tjeckiska ljudutvecklingen ä > e
(se Paul 1950: 89, 2007: 95).
I stort sett handlar det alltså om att i tyskarnas perception motsvarade de tjeckiska
fonetiskt främre vokalerna efter palataliserade och palatala konsonanter de tyska omljudda vokalerna som ingick i det tyska foneminventariet. Böhmentyskarna skulle i så
fall genom språkbyte ha bohemiserats och därigenom fonologiserat den tjeckiska
främre timbren y och ä, och samtidigt kunde den tjeckiska betingelsen, det palataliserade uttalet av konsonanter framför dem, på grund av det tyska fonologiska systemet,
utebli. Att man i tjeckiskan idag ändå har tre palataliserade konsonanter (ť, ď, ň) kan
16
Man kanske kan anta att en timbrekorrelation under vissa förutsättningar existerade i slovakiskan och
mähriska dialekter, jfr slovakiska ľudia och päť (i fallet ľudia eliminerades den främre timbren men inte i päť
eftersom p antingen hade förlorat sin muljering (mjukt uttal) eller inte alls haft den eller så hade j-elementet försvunnit och ä kunde ha bevarat sin status som ett fonem, jfr även skillnaden mellan slovakiska zemia : päť, vilka
är av olika ursprung (*ā vs *ę).
95
Det tjeckiska omljudet (česká přehláska): uppkomstmekanismer och -orsaker
delvis förklaras genom interna utvecklingar (t.ex. monoftongering av j-diftonger och
kontraktioner samt diverse analogier).17
8. Sammanfattning
Jag har inte gjort anspråk på att slutgiltigt lösa ifrågavarande problem angående uppkomstmekanismerna för det tjeckiska omljudet, men anser mig ha lyckats framföra ett
möjligt och plausibelt sätt att rekonstruera och interpretera denna ur slavistiskt perspektiv unika fråga. I artikeln har jag presenterat förutsättningar och mekanismer för,
samt orsaker till, det tjeckiska omljudet. Som framgår av inledningen inkluderar den
tjeckiska utvecklingen interna, externa och sociala faktorer.
Jag sammanfattar utvecklingssekvensen som jag ser den:
(1) Böhmentjeckisk perception: fonetisk timbrekorrelation av u och a efter palatala
och palataliserade konsonanter, alltså [y] och [ä] var allofoner som inte uppfattades som fonem av tjecker. Avgörande var konsonantismen framför dessa bakre vokaler i den mån en palataliseringskorrelation existerade i tidig böhmentjeckiska i
någon, ehuru eventuellt begränsad, utsträckning.
(2) I tysk perception av den tjeckiska fonetiska främre timbren [y] och [ä] (eller [e])
uppfattades dessa tjeckiska fonetiska egenskaper som motsvarigheter av de tyska
omljudfonemen y (skrivet idag ü) och ä eller e. Den tjeckiska palataliseringen av
konsonanter kunde utebli som en sekundär egenskap i tyskarnas perception, och
därigenom försvann de tjeckiska förutsättningarna för existensen av en fonetiskt
främre timbre. Ändå kunde en begränsad palataliseringskorrelation bevaras eller
återskapas i vissa positioner genom nyare tjeckiska interna eller parallella utvecklingar med tyskan.
(3) Tjeckisk perception: med bohemiseringen (slaviseringen) av Böhmen ersattes de
tyska fonemen y och ä i tjeckisk perception med fonemen i och e som de närmaste
approximanterna av de tyska fonemen (ljudsubstitution). Parallellfall finner man
t.ex. i vissa invandrargruppers uttal av de tyska eller svenska fonemen y och ä
(samt ö) med [i] och [e]. Genom dessa gruppers avsaknad av prestige har ett
sådant uttal inte påverkat tyskan eller svenskan.
Som framgår av denna sammanfattning kan man tillskriva den något krångliga
tjeckiska utvecklingen interna, externa och sociala orsaker och mekanismer. Det återstår att besvara vissa frågor, däribland frågan varför en likadan utveckling inte påträffas i polskan, trots att städerna även där var tyskdominerade under senmedeltiden.
Ett alternativ är att tyskan inte var dominerande i samma utsträckning som i Böhmen
pga. att det i Polen fanns flera centra än i Böhmen i vilka tyskan endast fortsatte vara i
begränsat bruk utan att ett omfattande språkbyte ägt rum och var begränsad eftersom
polskan hellre inlånade element från latinet. Dessutom upphöjdes polskan tidigt till administrationsspråk. Ytterligare bör märkas att polskan hade utvecklat ett tidigare omljud, typiskt men med vissa skillnader för hela det nordslaviska språkområdet, och
17
Orsaker till och mekanismer för uppkomsten av palataliseringskorrelationen i tjeckiskan har jag behandlat utförligare i Nuorluoto 1993.
96
Juhani Nuorluoto
följderna som skulle ha liknat det böhmiska, pragcentrerade, omljudet kunde utebli.
Med andra ord hade de interna förutsättningarna (efterföljande konsonantism eller vokalism) försvunnit (närmare se Nuorluoto 2007).
Referenser
Berger, T. 2008. Studien zur historischen Grammatik des Tschechischen: Bohemistische Beiträge zur Kontaktlinguistik. München. (Travaux linguistiques de Brno 2).
Braune & Reiffenstein. 2004. Wilhelm Braune: Althochdeutsche Grammatik. 1. Lautund Formenlehre.15 Bearb. von Ingo Reiffenstein. Tübingen. (Sammlung kurzer
Grammatiken germanischer Dialekte; A: 5/1).
Carlton, Terence. R. 1991. Introduction to the Phonological History of the Slavic Languages. Columbus, Ohio: Slavica Publishers.
Gebauer, J. 1894. Historická mluvnice jazyka českého. 1. Hláskosloví. Praha/Vídeň.
Hus, Jan. 1412. Výklad viery, Desatera a Páteře. Cit. enligt Výbor z české literatury
husitské doby I, připravili Bohuslav Havránek et al. Praha 1963.
Kiparsky, Valentin. 1934. Die gemeinslavischen Lehnwörter aus dem Germanischen.
Helsinki. (Annales Academiæ Scientiarum Fennicæ, B XXXII2).
Komárek, Miroslav. 1969. Historická mluvnice česká. I. Hláskosloví. Praha: Státní
pedagogické nakladelství.
Labov, William. 1994. Principles of Linguistic Change. 1. Internal Factors. Cambridge, MA – Oxford. (Language in Society 20).
__________
. 2001. Principles of Linguistic Change. 2. Social Factors. Malden, MA – Oxford. (Language in Society 29).
__________
. 2010. Principles of Linguistic Change. 3. Cognitive and Cultural Factors.
Oxford. (Language in Society 39).
Lamprecht, Arnošt & Šlosar, Dušan & Bauer, Jaroslav. 1986. Historická mluvnice češtiny. Praha: Státní pedagogické nakladelství.
Mareš, František Václav. 1956. Vznik slovanského fonologického systému a jeho vývoj do konce období slovanské jazykové jednoty. Slavia XXV, 443–495.
Martinet, André. 1964. Économie des changements phonétiques: Traité de phonologie
diachronique.2 Berne: Éditions A. Francke.
Moguš, M. 1971. Fonološki razvoj hrvatskog jezika. Zagreb: Matica hrvatska.
Nuorluoto, Juhani. 1993. Zur areal-chronologischen Isoglossenschichtung im Hinblick
auf die Entstehung der konsonantischen Palatalität im Slavischen: Ein Systematisierungsversuch. Studia Slavica Finlandensia X, 93–118.
__________
. 2006. Medieval Slavic Texts as a Source of Evidence in Observing the Diachrony of Sound Change. In: Jako blagopěsnivaja ptica (FS Lars Steensland).
Stockholm. (Acta Universitatis Stockholmiensis; Stockholm Slavic Studies 32),
159–167.
__________
. 2007. Is There a Sound Change of “e > o” in Russian? In: The Slavicization
of the Russian North: Mechanisms and Chronology / Die Slavisierung Nordrusslands: Mechanismen und Chronologie / Slavjanizacija Russkogo Severa: Mechanizmy i chronologija (Slavica Helsingiensia 27), ed. Juhani Nuorluoto. Helsinki,
293–308.
97
Det tjeckiska omljudet (česká přehláska): uppkomstmekanismer och -orsaker
__________
. 2010. Central Slovak and Kajkavian Structural Convergencies: A Tentative
Survey. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures (Uppsala) 50, 37–45.
__________
. 2012a Towards Sound Change in Slavic: The Rise and Decline of the
Correlation in Timbre. In: I. Janyšková & H. Karlíková (eds.), Theory and Empiricism in Slavonic Diachronic Linguistics (Studia etymologica Brunensia 15). Praha,
449–464.
__________
. 2012b. De slaviska standardspråkens framväxt. Uppsala. (Slaviska handböcker och läromedel 1).
Paul, Hermann. 1950. Mittelhochdeutsche Grammatik.15 Fortgeführt von Erich Gierach, bearbeitet von Ludwig Erich Schmitt, die Satzlehre von Otto Behaghel.
Halle/Saale. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte; A:2).
__________
. 2007. Mittelhochdeutsche Grammatik.25 Neu bearbeitet von Thomas Klein,
Hans Joachim Solms und Klaus-Peter Wegera. Tübingen. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte; A:2).
Reichmann, Oskar & Wegera, Klaus-Peter (Hrgs.). 1993. Frühneuhochdeutsche
Grammatik. Von Robert Peter Ebert, Oskar Reichmann, Hans-Joachim Solms und
Klaus-Peter Wegera. Tübingen. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer
Dialekte; A:12).
Shevelov, George Y. 1964. A Prehistory of Slavic. The Historical Phonology of
Common Slavic. Heidelberg: Winter.
Stadnik, Elena. 2002. Die Palatalisierung in den Sprachen Europas und Asiens: Eine
areal-typologische Untersuchung. Tübingen. (Tübinger Beiträge zur Linguistik
461).
Trávníček, Fr. 1935. Historická mluvnice československá: Úvod, hláskosloví a tvarosloví. Praha. (Vysokoškolské rukověti; Řada spisů duchovědných 2).
Wexler, P. 1977. A Historical Phonology of the Belorussian Language. Heidelberg:
Winter. (Historical Phonology of the Slavic Languages III).
Zaliznjak, A.A. 2004. Drevnenovgorodskij jazyk. Vtoroe izdanie, pererabotannoe s
učetom materiala nachodok 1995–2003 gg. Moskva: Jazyky slavjanskoj kul'tury.
98
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 99–113
ISSN 2001–7395
Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida
litterära trender
M. Anna Packalén Parkman
Department of Modern Languages, Uppsala University
[email protected]
Abstract. Whither Polish literature? Some Observations on Contemporary
Literary Trends
During the past decade, Polish women writers have published a variety of titles which are
symptomatic of the ‘new times’ and fashionable literary trends. The most prominent examples
include not only texts which can be broadly defined as ‘queer writing’ (e.g. novels by Ewa
Schilling and Marta Dzido), but also works which are associated with pop culture and have
been defined outside of Poland as ‘chick lit. I would argue that various novels authored by
Katarzyna Grochola, who has famously been called the ‘Polish Bridget Jones’, belong to this
category. Besides these two types of writing, there has also been a significant development
within the genre of ‘erotic novels’ (e.g. Nielegalne związki (2010) by Grażyna Plebanek, as
well as other new novels such as Rdza (2008) by Ewa Berent and Naga (2010) by Izabela
Szolc.) All these novels are quite diverse, and they all transgress the conventional way of
depicting heterosexual sex scenes and erotic encounters. They also address in new ways the
modern woman’s search for identity in modern Poland. Of particular interest in this type of
literature is its depiction of cultural diversity on the one hand, and its local context on the
other. Thus, my primary concern in analysing this newly emerging type of women’s writing is
with the following question: To what extent do these writers consciously imitate ‘Western
European’ models, and to what extent do they create their own local genre by responding to
the needs of a culture in which sexuality is no longer a taboo topic?
Sedan mitten av 1990-talet gör de polska litteraturkritikerna upprepade försök att
fånga ”kvinnlighetens väsen” i verk skrivna av kvinnliga författare i Polen kring
millennieskiftet. Försöken präglas dock fortfarande av ett ogrundat generaliserande
liksom av det oftast i negativt syfte återkommande användandet av begreppet
”kvinnolitteratur” eller ”kvinnlig stil.” Ansträngningar att klargöra dessa begrepp
99
Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida litterära trender vållar tydligen en hel del svårigheter. Dessa besvär har dock inte hindrat manliga
recensenter (för bara knappt två decennier sedan) att alltför lättvindigt använda den
nedsättande termen ”kärringaktig litteratur”1 eller den visserligen mer professionella,
men ofta inte riktigt adekvata termen ”feministisk litteratur”. En våldsam reaktion på
en ny sfär av referenser i Izabela Filipiaks roman Absolut minnesförlust (Absolutna
amnezja, 1995) bör i detta sammanhang också uppmärksammas. Den har givit upphov
till skapandet av en annan tvivelaktig etikett: ”menstruationslitteratur” (jfr. Janion
1996: 327-328).
De nya aspekterna i verk skrivna av unga kvinnliga författare hade tydligen gäckat
försöken att klassificera och karaktärisera dem.2 Verkligheten har också visat mer än
en gång att ordet ”feminist” kan – hur absurt det än låter – vara i det närmaste
ödesdigert för en ung kvinnlig författare. Många av dem har därför värjt sig – i
intervjuer eller skriftliga uttalanden – mot denna tvivelaktiga ”ideologiska”
klassificering baserad enbart på kön. Därför är det inte svårt att förstå författaren
Manuela Gretkowska, då hon i början av 90-talet definitivt tog avstånd från den
feministiska rörelsen: ”Jag är en kvinna. Men jag har inget att göra med någon
feminism. Feminismen innebär en begränsning” (Gretkowska 1994). En liknande
hållning intog Natasha Goerke: ”Feminismen är oumbärlig i det dagliga livet, men
dödlig för konsten” – sade hon 2003 i en intervju för en svensk tidning (Goerke 2003).
Även Olga Tokarczuk (2003) hävdade bestämt att ”… en skrivprocess bör inte
omfattas av någon ideologi. Det viktigaste är snarare personens medvetandenivå och
världsåskådning.”
Men bara några år senare, 2008, i en intervju för den polska intellektuella tidskriften
Tygodnik Powszechny, svarade Tokarczuk följande på frågan om och i så fall i vilken
grad hon känner sig diskriminerad i egenskap av att vara en kvinnlig författare:
I samma grad som det faktum att jag är kvinna. (...) Patriarkatet klappar kvinnan nedlåtande på
ryggen, ofta förlöjligar det henne, undergräver hennes auktoritet och kallar henne till sist föraktfullt
för feminist. Om jag skulle kunna vara en framgångsrik författare, respekterad och trygg i mitt
skrivande, skulle det vara bättre att födas som man. (Tokarczuk 2008)
Litteraturhistorikern Agnieszka Kosińska skrev för ett par år sedan i en essä om nutida
polska kvinnors prosa följande:
Litteraturvetare, kritiker och läsare är alla helt överens om att den moderna polska prosan har
övertagits av kvinnor. Att vara kvinnlig författare i dagens Polen är fortfarande något helt annat än
vad det var för tjugo år sedan. (Kosińska 2010)3
1
T.ex. kritikern Jacek Bańka (1996) i samband med Olga Tokarczuks roman, som enligt honom har etablerat
betydelsen av det s.k. ’kärringgenombrottet’.
2
Se min artikel Packalén (2004).
3
Översättningen av både det här och andra av mig citerade stycken är – om inte annat anges – min egen: M. A.
Packalén Parkman.
100
Małgorzata Anna Packalén Parkman
I sin intressanta text ger Kosińska en översikt av polsk prosa skriven bl.a. av Hanna
Krall, Agata Tuszyńska, Joanna Siedlecka liksom Olga Tokarczuk, Natasza Goerke,
Magdalena Tuli och andra kända kvinnliga författare.
Det är ganska symptomatiskt att Kosińska, i sin granskning av samtida kvinnliga
författare, begränsar urvalet enbart till de etablerade författarna, dvs. till de ledande
personerna i det litterära livet, vinnare av många utmärkelser – med andra ord till dem
som åtnjuter respekt i litterära kretsar och läses av en stor och välutbildad publik.
Deras ställning och status är sedan länge välgrundad. Tokarczuk och hennes
följeslagare kan även ta till sig feministiska paroller utan att de för den skull riskerar
att bli förminskade eller förlöjligade. Dessa kvinnliga författare sätter också sin prägel
på alla åtaganden i de ”högre” kulturella och litterära kretsarna. Det är just till denna
författarkategori som Agnieszka Kosińska hänvisar i sin essä.
Under det senaste decenniet har det dock i Polen kommit ut böcker, skrivna av
kvinnor, som signalerar nya fenomen samt i den nya tiden symptomatiska litterära
trender. Jag tänker här främst på verk inom ”queer”-genren (t.ex. romaner av Ewa
Schilling, och Marta Dzido). Men också en genre som sedan länge är mycket populär i
Polen, nämligen den s.k. ”chick lit-litteraturen”4 (verk av t.ex. Karzyna Grochola och
Izabela Sowa) och/eller den ”erotiska litteraturen” (t.ex. Manuela Gretkowska eller
Grażyna Plebanek). Jag vill här också nämna andra intressanta verk som placeras
utanför de nyss nämnda litterära grupperna, exempelvis romaner av Ewa Berent och
Izabela Szolc. Alla dessa verk (åtminstone de av kvinnor skrivna alstren) överskrider –
fast på olika sätt, beroende på den givna genren – de traditionella gränserna för de
mänskliga relationerna, sex och kön. Tematisk mångfald i dessa böcker tycks vara
betydande för det polska litterära livet, så det är alltså viktigt att ställa följande frågor:
hur pass medvetet försöker författarna anamma de västeuropeiska litterära trenderna
och hur är den ovan nämnda kontextuella mångfalden i dessa verk präglad av lokala
förhållanden?
Några av verken kan man utan tvekan tillskriva queer-genren. De ifrågasätter
nämligen den i den polska litteraturen traditionella heteronormen och tar upp ett nytt
motiv: lesbisk kärlek. Dessa böcker är nu så många till antalet att de till och med har
fått en egen benämning bland litteraturkritikerna, nämligen ”lesbisk litteratur”,
förkortat ”les-litteratur.” 5 Man kan utgå ifrån att detta bara är början på en ny
litteraturvåg som tar upp homosexualitet i allmänhet och känslomässiga relationer
mellan kvinnor i synnerhet.
Den första kvinnliga författaren i Polen som inte dolde sin homosexuella läggning
var Izabela Filipiak. Men de av hennes alster som innehöll lesbiska inslag, som t.ex.
”Perhing” ur novellsamlingen Niebieska menażeria (Det blå menageriet, 1997) var
ännu inte något exempel på lesbisk litteratur, utan beskrevs mer som just
4
5
Av ”chick” – tjej, brud, och ”lit” – litteratur.
Benämningen förekommer parallellt med begreppet “gay-litteratur” som behandlar manlig homosexuell kärlek.
101
Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida litterära trender ”kvinnolitteratur” eller ”feministisk” litteratur. Annorlunda förhåller det sig med den
unga generationen av kvinnliga författare, sådana som bl.a. Magdalena Okoniewska,
Ewa Schilling, Ewa Sonneberg och Urszula Raczyńska.
Särskilt Magdalena Okoniewskas roman Mój świat jest kobietą. Dziennik lesbijki
(Min värld är en kvinna. Lesbisk dagbok) från 2004 väckte stark genklang i litterära
och kulturella kretsar. Romanen har, som titeln antyder, formen av en dagbok, även
om författaren samtidigt låter förstå att hon blandar sanning med fiktion. Det är en
vanlig polsk kvinnas berättelse; en mor till en tonårig dotter som har ett misslyckat
äktenskap bakom sig och som inte utan möda har lyckats slita sig loss från Jehovas
vittnen. Dessutom är hon lesbisk, vilket för henne innebär ett betydande existentiellt
problem, särskilt i en småstad. Trots många kontroversiella åsikter var kritikerna eniga
om att boken uppdagade en aspekt av samhällslivet som hittills varit dold eller hållits i
bakgrunden. Bokens titel blev på sätt och vis en metafor för lesbiska kvinnors värld i
hela dess annorlunda, rika och fascinerande dimension.
Ett liknande mottagande fick den unga författaren Ewa Schillings böcker som tar
upp samma ämne, t.ex. i Głupiec (Dåren, 2005) liksom i Ślad po mamie (Spår efter
mamma, 2006). I synnerhet den förstnämnda väckte stor (om än blandad)
uppmärksamhet. Boken handlar om en ung, ambitiös lärare, dotter till en protestantisk
präst, som förälskar sig i en mycket karismatisk kvinnlig gymnasieelev. Kärleken är
besvarad. Dåren som figur är hämtad från tarotkorten där hon är en människa som
befinner sig vid en avgrund och – vilket bokens huvudperson framhåller – ”det enda
som kan rädda henne är en gränslös tro på att hon kan gå i luften” (Schilling
2005:omslaget). Detta beskriver träffande den situation som romanens huvudpersoner
befinner sig i, invecklade i en kärlek full av motsättningar och som angrips av såväl
diverse allmänt vedertagna normer och moraliska tvivel som mänsklig trångsynthet när
det gäller tolerans och tänkande.6
Det här är bara några exempel ur en hel rad av böcker inom queer-området. Den
sortens litteratur reduceras fortfarande och uppskattas inte i den grad den förtjänar,
kanske för att, som sociologen Joanna Mizielińska skriver – en lesbisk kvinna är i det
allmänna medvetandet fortfarande antingen en ”manlig” typ av kvinna, ”en ful kvinna,
som ingen man vill ha” eller ”en kvinna som ännu inte träffat rätt man. (...) Om det
som förenade [författarna] Maria Dąbrowska och Anna Kowalska eller Maria
Konopnicka och Maria Dulębianka samt många andra kvinnor, vet vi än så länge
väldigt lite och det vi vet, har vi det ihållande arbete som kvinnliga forskare, särskilt
feministiska, har utfört att tacka för” (Mizielińska 2006:5).
Som påpekats av litteraturvetaren Judith Butler, i hennes essä ”Imitation and
Gender Insubordination” – bygger skapandet av ett lesbiskt subjekt till stor del på
förtigande (Butler 1993:312). Litteratur med detta tema har därför i Polen en stor
6
Jag skriver om detta utförligare i min artikel Packalén (2009).
102
Małgorzata Anna Packalén Parkman
uppgift att fylla, men trots representanterna för den nya trenden är det fortfarande så,
vilket sociologen och litteraturskribenten Kinga Dunin (2005) framhåller, att den
homosexuella litteraturens huvudpersoner alltjämt ”gömmer sig på offentliga toaletter,
även om de är allt större, bättre utrustade (…). Förbipasserande kikar in genom
fönstret, alltjämt förvånade, men de kastar åtminstone alltmer sällan stenar”.
Inom det litteraturvetenskapliga området har litteraturvetaren och feministen Inga
Iwasiów visserligen kommenterat fenomenet ”lesbisk prosa” (Iwasiów 2001), men i
princip har sådan litteratur ännu inte ägnats några större omfattande studier. Det är på
tiden att detta ämne får mer utrymme i den polska litteraturvetenskapen. De litterära
verk som tar upp lesbiska frågor och som tillkommit under den senaste tiden utmanar
tydligt föreställningar om vad som upplevs som ”det normala” och tillför på så sätt den
moderna polska litteraturen en helt ny dimension. Verken ger också en tydlig signal
om de attitydförändringar som förr eller senare – och säkert inte utan stora konflikter –
måste inträffa i det nya, EU-anpassade polska samhället. De lesbiska kvinnornas
situation hänger ju ytterst samman med alla slags aspekter av jämställdhet, valfrihet
och tolerans.
Den polska nutida litteraturens självklara ”First Lady” – Olga Tokarczuk – sade
nyligen: ”Jag skulle önska mig ett slut på den manliga huvudpersonens dominans i
litteraturen. Och att man berättade om kvinnor i litteraturen som om de vore
människor.” Och likväl, när hon tillade: ”Jag gillar ovanliga, fantasifulla, unika
kvinnliga författare” (Tokarczuk 2008), nämner hon främst utländska, äldre kvinnliga
författare (bl.a. den brittiska författaren Angela Carter eller den brittisk-mexikanska
författaren Leonora Carrington) och av de polska – endast sin generationskollega
Magdalena Tuli.
Hur är det då med resten av samtida inhemska kvinnliga författare? Det verkar som
om, bortsett från några ”ovanliga, fantasifulla och unika” författare, den polska
läsmarknaden i stort sett översvämmas av populärlitteratur, nämligen av den tidigare
nämnda chick lit-litteraturen. Denna våg av chick lit påbörjades vid slutet av 90-talet
genom Helen Fieldings populära roman Bridget Jones dagbok (1996).7
Huvudpersonerna i dessa böcker, skrivna av kvinnor och huvudsakligen för
kvinnor, är unga kvinnliga storstadsbor, oftast singlar, inte nödvändigtvis av eget val –
de är inte sällan övergivna av sina partners. Gemensamt för den litteraturtypen är
handlingen, som utspelas i den nutida verkligheten, och framför allt dess stil:
mestadels lätt, full med vardagliga fraser och lokala idiom, välkryddad med självironi
och sarkasm.
I Polen utlyste förlaget Zysk i S-ka redan 2001 en tävling för en polsk Bridget Jones
dagbok. Tävlingsbidragen lät inte vänta på sig: ”chick lit” tog över en stor del av den
polska läsekretsen, särskilt den kvinnliga. Den okrönta drottningen av denna typ av
populärlitteratur är idag utan tvekan Katarzyna Grochola. Särskilt uppmärksammades
7
I Polen kom den ut under titeln Dziennik Bridget Jones (1998).
103
Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida litterära trender hennes tidiga roman Nigdy w życiu (Aldrig i livet, 2001), som handlar om den 40-åriga
Judith, övergiven av sin man och ensamstående mor till en tonårsdotter. Efter många
motgångar landar hon till sist som en segrande hjältinna på rätt plats: hon är
framgångsrik i arbetslivet, bygger ett eget hus och – viktigast av allt – hittar den stora
kärleken. Både i Grocholas och i många andra senare utkomna liknande romaner (bl.a.
av Izabela Sowa m.fl.) utgör just kärleken kärnan i alla framgångar. Generellt sett
skapas kvinnogestalter i sådana romaner enligt ett liknande mönster och uppfyller
följande kriterier:
(1) De är mellan 30-40 år, oftast singlar, inte sällan efter att ha blivit dumpade av sina
äkta män eller av en annan manlig person.
(2) De har ibland ett intressant arbete men kan även vara arbetslösta eller förfördelade
och söker något annat för att förverkliga sig själva.
(3) De överanalyserar ofta sin egen livssituation, inte utan självironi och/eller sarkasm
och även bitterhet.
(4) De slår sig ofta ihop med likasinnade kvinnliga vänner, men även med manliga
”neutrala” kompisar (inte sällan homosexuella).
(5) De driver gärna med alla skönhetsideal men är samtidigt mycket medvetna om
sina egna brister och gör allt för att dölja dem – många av dessa kvinnor kämpar
mot verklig eller inbillad övervikt, olika skönhetsdefekter osv.
(6) De opponerar sig mot den manliga dominansen i samhället samtidigt som de är
svaga för unga, stiliga och framgångsrika män, särskilt då de även visar sig att vara
roliga, känsliga och omhändertagande.
Allt detta (oftast skenbara) uppror till trots och trots den påstådda självständigheten
drömmer huvudpersonerna inte sällan om och strävar efter en riktig relation med ”den
rätte”, och därmed – efter ett ”vanligt” hem” och familj. Böcker i denna genre läser
man gärna, lätt och snabbt, och lika snabbt glömmer man dem. Man kan naturligtvis
förlöjliga och anklaga dem (inte utan anledning) för att de sprider klichéer, men det är
faktiskt svårt att ignorera deras existens. Man kan också, inte minst enligt många
litteraturkritiker (särskilt kvinnliga), analysera och utvärdera dem ur ett feministiskt
perspektiv – även om denna feminism präglas av en ganska mild, snarare ”avväpnad”
karaktär – som litteraturvetaren och kritikern Bernadetta Darska påpekar – i samband
med kommentarer av Grażyna Plebaneks författande (till vilket jag återkommer senare
i artikeln):
Plebaneks författarskap är unikt genom sitt intelligenta [sic!], vänliga, feministiska sätt att porträttera
kvinnor. Tack vare henne har den polska populärlitteraturen något att vara stolt över. (Darska
2008:91)
Jag tror dessvärre att det är just detta, dvs. det ”vänliga, feministiska sättet” på vilket
Plebanek (och hennes jämlikar) skildrar kvinnor ett sätt som föga överensstämmer
med det feministiska perspektivet sensu stricto, som förminskar både budskapet och
innehållet i dessa böcker. Detta betyder inte att denna litteratur inte är ett steg framåt
när det gäller att ta avstånd från det klassiska mönstret inom den patriarkala traditionen
beträffande porträtterandet av kvinnor. Den nya chick lit-litteraturen speglar ganska
104
Małgorzata Anna Packalén Parkman
väl konflikten mellan det gamla kvinnoidealet, baserat på kvinnors charm, mildhet och
strävan att behaga mannen, och den mer medvetna uppfattningen om en ny kvinnoroll
i det moderna samhället.
De mer ambitiösa böckerna inom chick lit-genren bryter faktiskt de hållfasta gamla
stereotyperna, som t.ex. den i den polska litteraturen alltid lika starkt förankrade,
levande och mycket symboliskt laddade bilden av den Polska Modern (”Matka
Polka”). I Izabela Sowas roman Podróż poślubna (Bröllopsresan, 2009) har den
överraskande ersatts av den ”Polska Barnlösa Modern”: en excentrisk och mångfärgad
kvinnogestalt, med smeknamnet ”Brzytwa” (Rakkniven), en annars hängiven
”försvarare av den polska kärnfamiljen” fast hon själv inte har några barn, eller ”ens
planer på att skaffa sig sådana” (Sowa 2009:84). Så här säger Brzytwa om sig själv:
(…) min mamma, med flicknamnet Matka [sv. Moder], var den första i vårt lilla samhälle som inte
tog sin mans, Stefan Kutas [sv. Pitt] efternamn vid giftermålet. Inte nog med det: hon tvingade
honom att helt avstå från det namnet. På så sätt omvandlades den tidigare Kutas [Pitt] till Stefan
Matka [Moder]. En symbolisk förvandling – muttrade hon för sig själv.
– Och feministerna då?
I själva verket är de alla WGW, Wyzwolone Gospodynie Wiejskie [sv. EBM – Emanciperade
BondMoror]. De tar dock bestämt avstånd från feministerna fastän programvaran i grund och botten
är densamma. (Sowa 2009:145)
Författarens knivskarpa och nästan perversa ironi och hån är i detta sammanhang
mycket signifikant, liksom redan namnet Brzytwa (Rakkniven) antyder. Lika
sarkastiskt sammanfattar Brzytwa Polens samtida verklighet:
En gång i tiden (...) levde vi i burar som andra tvingade in oss i. Nu implanterar vi dem själva från
insidan. Som silikon. Och så försöker vi dessutom övertyga alla omkring oss att vi trivs med det. Det
är det sanna ansiktet av ”Jag är värd det”-generationen (I'm worth it.). (Sowa 2009:152)
Chick lit i den formen signalerar det nyutvecklade begreppet jämlikhet, eller
åtminstone strävar den efter detta: alla dessa nya kvinnliga litterära gestalter – som ju
är smarta, påhittiga och som tappert kämpar för sin överlevnad – faller ju långt ifrån
den polska traditionella hemmafrumodellen. Men trots de ständiga försöken till
omvärderingar av gamla förebilder tyngs dessa kvinnliga författare och deras litterära
gestalter fortfarande av samma sociala normer och förväntningar som tidigare, liksom
en annan litterär gestalt i Sowas ovan nämnda bok, den unga kvinnan Paloma, som
”har gjort en riktig revolution i sitt liv: hon bytte stad, bostad, kost, underhållning,
klädstil, vänner, bröst, och slutligen män. Inte nödvändigtvis i just den ordningen”
(ibid:28).
Grażyna Plebanek gjorde i sin senaste bok Nielegalne związki (Illegala förbindelser,
2010)8 ytterligare ett försök att bryta de traditionella mönstren. Således framträder här
en vanlig hemmafru oväntat i en manlig gestalt: Jonathan är en domesticerad
8
Plebanek har också skrivit romanerna Dziewczyny z Portofino (2005), Pudełko ze szpilkami (2002 och 2006,
2:a utg.) samt Przystupa (2007).
105
Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida litterära trender hemmaman. Han kommer med sin hustru till Bryssel, men det är hustrun som klättrar
på karriärstegen medan han sköter hemmet och deras två minderåriga barn. Här har vi
alltså en total omvändning av de traditionella rollerna. Jonathan lever dock ett
dubbelliv – efter att ha lämnat barnen i skolan och gjort alla hushållssysslor, rusar han
till hemliga möten med sin älskarinna. Detaljerade beskrivningar av deras erotiska
träffar fyller många boksidor. Plebanek, som i detta sammanhang fortsätter de genom
Manuela Gretkowska (och andra, t.ex. Hanna Samson och Agnieszka Niezgoda)
påbörjade erotiska motiven i litteraturen, bryter ohämmat alla barriärer för tidigare
litterära strävanden av detta slag.
Det som emellertid skiljer Plebanek från de ovan nämnda författarna (särskilt
Gretkowska som på sin tid våldsamt kritiserades av recensenterna för de vågade
sexscenerna i hennes romaner) och som därigenom utmanar det ”manliga monopolet”
på detta område, är det faktum att de erotiska akterna i Plebaneks roman ju är skapade
av en kvinnlig författare, samtidigt som berättaren ger sig rätt att tala och återge dessa
sexuella och andliga tillstånd i mannens eller t.o.m. männens namn. Samma sorts
litteratur, skriven av manliga författare, har i århundraden haft fria händer, för att inte
säga ensamrätt på djärva beskrivningar av sexuella handlingar. Det är värt att komma
ihåg att de polska litteraturkritikerna av båda könen på sin tid (dvs. för knappt två
decennier sedan) närmast ”lynchade” Gretkowska för hennes erotiska djärvhet och
bokstavligen nekade henne tillträde till de litterära salongerna i Polen. Ett bra exempel
på detta avvisande är det i Polen publicerade författarlexikonet Pisarki polskie od
średniowiecza do współczesności (Polska kvinnliga författare från medeltiden till
nutiden) (Borkowska et al. 2000). I denna första sammanställning av polska
författarkvinnor från alla sekel, skriven och utarbetad av kvinnor (dessutom av olika
nationella ursprung), är Gretkowska den enda samtida författaren som (trots sin redan
då omfångsrika författarproduktion) helt enkelt inte fått plats.
Paradoxalt nog har det kanske varit just Gretkowskas provocerande och kritiserade
erotiska prosa som stakat ut vägen för efterföljarna och som vant läsekretsen vid de
kvinnliga författarnas erotiska utsvävningar i deras skönlitterära verk. Som framgår av
yttranden och recensioner, föll Plebaneks Nielegalne związki (Illegala förbindelser,
2010) i god jord och tilltalade många läsare och kritiker. Så här skriver Justyna
Sobolewska i sin recension av boken:
Vi har sedan länge saknat goda erotiska romaner i Polen. Problemet har vanligen varit språket, som
varit antingen vulgärmedicinskt eller fyllt av besynnerliga diminutivformer. Hos Plebanek är det
naturligt och litterärt trovärdigt. (Sobolewska 2010)
Liksom Sobolewska betonade majoriteten av kritikerna i positiva ordalag frånvaron av
sexuellt pryderi i Nielegalne związki. Alla var dock inte lika fascinerade av Plebaneks
erotiska språk och överflödet av sex i romanen. Kritikern Grzegorz Czekański fångade
väl den paradox som uppstod mellan läsarnas förväntningar på ett nytt, originellt
106
Małgorzata Anna Packalén Parkman
erotiskt språk, som skulle kunna återge de subtila nyanserna beträffande fysiska
relationer mellan två personer och den språkliga verkligeten i Plebaneks roman:
Plebanek har uppenbarligen inte kunnat bestämma sig för vilken roll alla dessa sexscener ska spela i
romanen. Å ena sidan finner vi i boken dussintals närmanden som beskrivs som penetration,
kopulering eller parning, (dvs. handlingar som så att säga saknar känslomässigt engagemang), å andra
sidan kan författaren samtidigt inte låta bli att servera (säkert välmenade men egentligen helt
groteska) beskrivningar (...): ”Jonathan spände ut sin klubba” eller ”han sköt sin silverprojektil rakt i
mitten av hennes sköld.” (...) Och det här är bara toppen av ett isberg (...). Följden är att ”Nielegalne
związki” inte blir något annat än en erotisk berättelse för pensionatsflickor som rodnar vid läsning av
Nora Roberts böcker snarare än Michel Houellebecqs. (Czekański 2010)
Inte bara sexscenerna, som återges med djärvt (inte sällan ganska vulgärt) talspråk (en
föraning av bokens innehåll ger redan det iögonfallande utmanande omslaget, med ett
halvnaket par i en passionerad omfamning, och en entydig titel, ”Illegala
förbindelser”), utan också en omkastning av roller samt placeringen av
huvudpersonerna i Bryssel ger extra krydda till romanen: en liknande handling,
placerad t.ex. i Warszawa, skulle i de polska läsarnas ögon (särskilt med tanke på den
nya EU-tiden) säkert förlora mycket av sin attraktionskraft. En annan kritiker, Damian
Gajda, skriver följande:
Som huvudperson i sin senaste roman har författarinnan valt en man, som efter den feministiska
revolutionen måste ta itu med en för honom helt ny roll – som en househusband, samtidigt som han
väldigt gärna vill komma bort från denna schablon. (Gajda 2010)
Det är svårt att hålla med om detta påstående, särskilt i samband med begreppet
”feministisk revolution” i detta sammanhang, då det ju används när det är en kvinnlig
författare som står bakom denna rollomvändning. Den i boken beskrivna situationen
ger knappast några indikationer på ändring av den allmänna uppfattningen om den
traditionella köns- och rollfördelningen. Snarare än att sammanfalla med den faktiska
verkligheten vittnar den om författarens (och därmed många andra kvinnors)
önsketänkande. Statistiken från de senaste åren visar ju att andelen arbetslösa kvinnor
fortfarande är högre än andelen män i samma situation samt att kvinnorna, utöver sitt
yrkesarbete, alltjämt står för ca 75% av arbetet i hemmet (jfr. Fuszara 2005). Men
också, vilket sociologen Anna Dryjańska påpekar i en rapport från stiftelsen
Feminoteka, att kvinnor som enbart arbetar hemma alltjämt är osynliga för staten:
officiellt existerar deras obetalda arbete inte, alltså avlönas de heller inte (Dryjańska
2012). Det lär väl dröja innan man får läsa en erotisk roman skriven av en man som på
liknande sätt och lika medvetet vänder på de gamla rollerna och låter den manliga
huvudpersonen stanna hemma med barnen medan hustrun gör en kometkarriär i
Bryssel. För denna typ av feministisk revolution i dagens Polen är det uppenbarligen –
liksom i själva litteraturen – alldeles för tidigt.
Mot dessa enligt mig genremässigt utmärkande så väl queer- som chick lit-verken
ter sig Ewa Berents och Izabela Szolc texter helt annorlunda. Ewa Berents debutroman
Rdza (Rost, 2008) är en originell, djärv och filosofisk bok, som kännetecknas av en
107
Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida litterära trender mycket mogen (för en så ung författare) feministisk medvetenhet eller snarare – med
”västerländska” mått mätt – postfeministisk. Sättet att skapa huvudpersonens identitet,
en person som ständigt utsätter sig för självdestruktiva handlingar och självförstörelse,
både exponerar och förlöjligar de patriarkala stereotyperna.
Kritikern Jaroslaw Czechowicz jämförde denna huvudgestalt med den kvinnliga
huvudpersonen Jagna i Reymonts berömda epos Chłopi (Bönderna) som förlänade
honom Nobelpriset 1924 (Czechowicz 2008). Jagna, ung och vacker, höljd i en erotisk
aura, åtrådd av alla män i byn och desto mer hatad av kvinnorna, symboliserar i den
polska litteraturen en riktig ”femme fatale”. Hon utsätts i slutet av romanen för
kvinnornas primitiva och grymma hämnd då hon brutalt kastas på en dynghög och
körs ut från byn. Det är kanske inte utan anledning som Jaroslaw Czechowicz jämför
Jagna med huvudpersonen i Ewa Berents roman, som ”åter vaknar till liv för att locka
män i en för henne helt främmande by och blir straffad för sin uppblommande
sexualitet (...)” (Czechowicz 2008).
Denna åsikt synes mig dock vara förenklad och gör inte romanens författare
rättvisa. Jag ansluter mig snarare till litteraturvetaren Iga Noszczyks intressanta
reflektioner, när hon tolkar Berents roman i ljuset av Nietzsches filosofi. Som den
namnlösa huvudfiguren (boken är skriven i jag-form) säger helt i radikaliserande
Nietzscheansk anda: ”Jag litade på att det som inte dödar mig gör mig starkare, men
samtidigt ville jag vara säker på att det som dödar mig, stärker mig bäst” (Noszczyk
2008).
Det råder inget tvivel om att Rdza är en bok om utanförskap, missförstånd och
avvisande av ”den Andra” i meningen ”den Annorlunda” eller snarare ”den
Avvikande” – alltså den unga moderna kvinnan, fångad i en patriarkal kultur som hon
försöker bryta sig loss ur. Den tidigare nämnda naiva feministiska utopin i romanerna
inom chick lit-genren har här ersatts av en långtgående dystopi, med en för en så ung
författare imponerande grad av ”klärvoajans”: i romanen Rdza visar den patriarkala
kulturen upp sitt cyniska ansikte exakt såsom den fungerar både i livet och i
litteraturen.
Också den unga författaren Izabela Szolc är värd all uppmärksamhet. Szolc är
författare till ett antal ambitiösa böcker, bl.a. den 2010 publicerade novellsamlingen
Naga (Naken, 2010). Temat för hennes berättelser är kvinnlighet i alla dess former,
förmedlade av mödrar, döttrar och älskarinnor, men också av våldtagna, ensamma,
övergivna och lurade kvinnor, och då inte minst lesbiska eller transvestiter. Extremt
varierade panoramor av emotionella dimensioner vittnar om dessa novellers höga
narrativa nivå och rikedom.
Särskilt suggestiv mot denna bakgrund verkar berättelsen ”Transs” [sic!], om en
ung kvinna som växer upp i en manlig kropp och vars inre verklighet är i ständig
konflikt med världen utanför. Det gör inte saken bättre att mamman, som önskade sig
en dotter, uppfostrar sonen som en flicka tills hans några år yngre syster föds. Först då
108
Małgorzata Anna Packalén Parkman
blir avvikelserna i pojkens beteende påtagliga, liksom hans intuitiva känsla av att
någonting är fel:
Jag vill vara en kvinna. Min mor får med telepatisk makt (…) reda på det och knuffar omedelbart bort
mig. En klatsch skär genom luften. Jag tar mig för den svidande kinden, snubblar, ramlar. I spegeln
ser jag avbilden av en liten, inte mer än fem år gammal pojke, knubbig och hulkande av gråt. Den
hycklande spegeln ljuger. Jag är en flicka. En flicka! (…) I sanninges namn tror jag inte att mors
beteende störde min könsidentitet. Jag föddes som en flicka i en pojkes kropp och av en slump råkade
det passa mor för stunden. Inte mig emot. Men det är ju Gud som skapade mig, man kan inte anklaga
Skaparen för fel, även om barndomen och den senare mognadstiden var en mardröm. (Szolc
2010:139)
Den vuxna huvudpersonen (han/hon) säger vid slutet av berättelsen:
En dag, en dag om året, är jag den som mina identitetshandlingar säger. Det är min födelsedag. Ett
par timmar, vars unika karaktär ska bekräfta sanningen: jag är kvinna. En gång på 365 dagar
uppträder jag som man. Jag vet inte varför jag gör så... För att övertyga mig själv om att det är
omöjligt? (ibid.:149)
Sökandet efter den egna identiteten, som ju är invecklad i olika nyanser av existentiella
dilemman, utgör den huvudsakliga tematiska sfären i alla dessa historier, med originell
litterär essens av kvinnlighet, i dess bästa bemärkelse.
Här har vi alltså att göra med helt olika litterära strategier och världsåskådningar:
det vore svårt, rent av omöjligt, att räkna Ewa Berents, Izabela Szolcs och andra
polska kvinnliga författares liknande romaner till chick lit-genren. Och detta trots att
alla egentligen strävar efter samma sak: ett jämställt liv. På så sätt skiljer sig inte de
polska chick lit-böckerna från andra liknande västerländska verk. Även i Sverige är
den typen av litteratur mycket populär. Man kan dock inte gärna sätta likhetstecken
mellan t.ex. den svenska och den polska chick lit-litteraturen. Som litteraturvetaren
Margaretha Fahlgren mycket riktigt påpekar, tar chick lit i Sverige tydligt avstånd från
80-talets feminism:
Medan kvinnorna i 80-talslitteraturen var perfekta och hårt tuktade, och ofta valde bort familjeliv till
förmån för karriären försöker karaktärerna i chick lit-genren få allt att gå ihop. Och det finns ett
närmande mellan könen som inte fanns i de tidigare böckerna. Svensk chick lit innehåller mer
existentiell ångest än till exempel brittisk och amerikansk. Här finns alla förutsättningar för ett
jämställt liv, men vad gör man när det inte fungerar? (Fahlgren 2010)
Dessa ”förutsättningar för ett jämställt liv” ter sig helt annorlunda i Polen där
feminismen på 80-talet befann sig i sin linda och där kvinnans ställning fortfarande
påverkades av de sociala och inte minst religiösa normerna, enligt vilka kvinnan
främst sågs som familjens och hemments väktare. Så är det i viss mån även idag. Man
får inte heller bortse från den för dessa två länder helt olika politiska situationen.
Början av 90-talet utgjorde nämligen en gräns i den polska litteraturhistorien, då man
sedan årtionden varit van att se litteraturen som den moraliska guiden under åren av
ideologisk fångenskap. I och med kommunismens fall fick de polska författarna (både
manliga och kvinnliga) visserligen det som deras äldre författarkolleger kämpade för:
möjligheten att tala fritt. På så sätt kunde de äntligen befria sig från den ”polska
109
Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida litterära trender koden” och stiga in i den europeiska kulturgemenskapen. Men att ersätta den gamla
”polska koden” med ”den europeiska” är inte så lätt. De litterära strategierna och
estetiska linjerna är inte längre lika klara och entydiga som förr.
Chick lit-böckerna fyller här givetvis ett utrymme mellan ”hög” intellektuell
litteratur, för det mesta skriven av män (med undantag av de kvinnliga författare som
Agnieszka Kosińska nämner i sin essä), och den mer ”jordnära” populära litteraturen
som mest skrivs av och vänder sig till kvinnor. Det litterära och sociala klimatet på
senare år gynnar efterfrågan på just sådan litteratur. Den roll som chick lit spelar i
Polen verkar vara ganska omfattande. Det är inte min avsikt att nedvärdera den
populära litteraturens betydelse för identitetssökande och skapande hos många kvinnor
av olika generationer. Den bidrar säkert till att tillföra flera dimensioner i deras
världsbild och uppmuntrar till självförverkligande. Problemet är bara att
populärlitteratur av chick lit-typ, även om den med sin strävan att ta upp universella
problem till stor del medvetet anammar de västeuropeiska litterära trenderna, och även
om författarna tillför den en anstrykning av den lokala polska färgen, i det allmänna
medvetandet reduceras till begreppet ”kvinnolitteratur” och därför, som namnet
antyder, närmast anses tillhöra den trånga kretsen av kvinnliga läsare.
Symptomatiskt i detta sammanhang är det faktum att en annan litterär genre blir mer
och mer populär i västvärlden, en genre som motsvarar chick lit: nämligen den s.k.
”lad lit” (av ordet ”lad” – grabb, kille).9 Den handlar om unga män, som ofta är
självcentrerade och fokuserade på sina karriärer och som konsekvent undviker
varaktiga relationer. Läsarnas och kritikernas förhållningssätt till dessa böcker är helt
annorlunda: tematiken i dem uppfattas och tolkas – i motsats till den s.k.
”kvinnolitteraturen” – ur ett universellt och världsomfattande perspektiv. Som
Margaretha Fahlgren (2010) mycket riktigt påpekar: ”När män skriver är det generellt,
när kvinnor skriver är det speciellt.”
Detta är inget betecknande för vår tid. Redan för flera decennier sedan
uppmärksammade de ledande företrädarna för den franska feministiska kritiken (bl.a.
Hélène Cixous, Luce Irigaray och Julia Kristeva) det faktum att den västerländska
kulturen bygger på en rad motsatspar, där den ena faktorn har en mer positiv klang än
den andra, t.ex. manlighet kontra kvinnlighet, rationalitet kontra emotionalitet,
aktivitet kontra passivitet, osv. Positiv värdering tilldelas a priori den första
komponenten. På så sätt får feminismen, och i och med den de egenskaper som av
tradition tillskrivs kvinnor – som t.ex. emotionalitet och/eller passivitet – nästan
automatiskt en negativ klang och värdering.
9
T.ex. Tony Parsons eller Nick Hornbys romaner.
110
Małgorzata Anna Packalén Parkman
* ”Vi vill ha hela livet!” – med de idag närmast klassiska orden avslutade den polska
kvinnliga författaren Zofia Nałkowska sitt tal på en kvinnokonferens år 1907. Idag,
mer än ett helt sekel senare, finns det ett nytt klimat i Polen som tillåter unga kvinnor
att få utlopp för sitt intellekt och sin kreativitet på ett helt annat sätt än vad som var
möjligt för kvinnor i tidigare generationer.
Medan chick lit fyller utrymmet mellan hög litteratur (t.ex. Olga Tokarczuk) och
ung, rebellisk litteratur (t.ex. Dorota Masłowska), är de ovan omtalade romanerna av
Eva Schilling (men även av Marta Dzido och Ewa Sonnenberg) och de nyss berörda
verken av Ewa Berent och Izabela Szolc förhoppningsvis förebud om och indikatorer
på en ny generation författare. Dessa unga kvinnliga författare ger sig ju helt ohämmat
på alla polska kulturella tabun: skoningslöst driver de med de mest heliga nationella
symbolerna, inte minst sedlighetsnormerna och de religiösa koderna. De angriper
särskilt hårt just den skenhelighet och intolerans som präglar den katolska kyrkan och
därmed det polska samhället i stort. Förhoppningsvis kommer de att föra den polska
”höga” litteraturens tradition att ta upp våra tiders moraliska spörsmål vidare och
återge det moderna litterära subjektets inte sällan provocerande mångformighet. Låt
oss hoppas att så sker, även om denna process är starkt försvårad och förhalad genom
de sociala och politiska förhållandena i dagens Polen. Exempelvis väcker ämnet
homosexualitet fortfarande även i vissa västländer blandade känslor, men detta ämne
är i Väst i alla fall förankrat i det allmänna medvetandet i högre grad och framför allt
på ett annat sätt än i Polen. Samma sak gäller för kvinnans situation och ställning:
jämfört med t.ex. Sverige står Polen fortfarande bara på tröskeln till den sortens
feministiska medvetande som präglar det nuvarande svenska samhället.
I april 2008 ägde ett stort evenemang rum i Uppsala under namnet ”Kobieta”
betyder kvinna – Polendagarna i Uppsala.10 Syftet var att visa det nya Polen ur så
många synvinklar som möjligt. Seminariet riktade uppmärksamheten särskilt mot
polska kvinnors historia och nutid, deras konst- och kulturskapande liksom deras
växande roll i kulturlivet och på arbetsmarknaden.
Ett stort intresse väckte bl.a. en utställning av den samtida polska konsten och
speciellt en skulptur av Anna Baumgart, med titeln Dostałam to od mamy (Jag fick det
av min mamma). Den visar två kvinnliga gestalter i identiska bröllopsklänningar: mor
och dotter. Två vackra nygifta kvinnor i exakt samma pose och klädedräkt verkar vid
en första anblick personifiera alla kvinnors drömmar om lycka. Dessa två kvinnor har
dock på de nakna fötterna blodiga sår eller snarare stigmata. Man kan knappast finna
ett mer talande och symbolladdat budskap om att en dotter inte bara ärver sin mors
fägring och brudklänning utan även en hel last av ”stigmatiserande” traditioner och
mönster som ingår i det sedan generationer knappt förändrade patriarkala systemet.
10
”Kobieta” betyder kvinna” – Polendagarna i Uppsala 7-13 april 2008.
111
Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida litterära trender Denna skulptur kan även symbolisera samtidens polska ambitiösa kvinnliga
författare, som använder det feministiska perspektivet som ett verktyg för diagnos och
kritik av det nutida polska samhället samt blottlägger den moderna kvinnans problem
och roller. De nya verken, som ju går utöver de gamla kulturella stereotyperna, utgör
betydande tecken på ett förändrat synsätt. Man kan bara hysa en förhoppning om att
den allt bredare vågen av populär litteratur av chick lit-typ, som man ju knappast kan
räkna till någon samhällsomstörtande litteratur, inte spolar bort dessa värdefulla
debuter och/eller verk. Alla de nya framåtsträvande romanerna tar ju upp kvinnofrågor
från ett helt nytt och mångfacetterat perspektiv. Man får verkligen hoppas att detta
bidrar till att kritikervärlden och – inte minst – det allmänna medvetandet äntligen
slutar inskränka de problem som uppvisas i böckerna och konstverken till den s.k.
kvinnoproblematiken utan att de äntligen upphöjs – liksom man alltid gjort med de
manliga författarnas böcker – till de universella mänskliga problemens nivå.
Referenser
Bańka, J. 1996. W poszukiwaniu Księgi. Echo Krakowa, 1996-12-16.
Berent, Ewa. 2008. Rdza. Olsztyn: Stowarzyszenie Artystyczno-Kulturalne „Portret”.
Borkowska, Grażyna & Czermińska, Małgorzata & Ursula, Philips. 2000. Pisarki
polskie od średniowiecza do współczesności. Gdańsk: Wydawnictwo słowo/obraz
terytoria.
Butler, Judith. 1993. Imitation and Gender Insubordination. In: H. Abelove, M. Aina
Barale, D. M. Halperin (eds.), The Lesbian and Gay Studies Reader. Routledge:
New
York, London, 307-320.
Czechowicz, Jarosław. 2008. Rdza. Krytycznym okiem. Blog krytycznoliteracki
Jarosława Czechowicza, 2008-02-24.
Czekański, Grzegorz. 2010. Grażyna Plebanek, ‘Nielegalne związki.’ Portal
Księgarski Ksiazka. net.pl, 2010-07-30.
Darska, Bernadetta. 2008. Lustro kobiet. O twórczości Grażyny Plebanek. Pogranicza,
72 (1), 86-91.
Dryjańska, Anna. 2012. Puls Biznesu, kariera.pb.pl, 2012-12-01.
Dunin, Kinga. 2005. Polska homoliteracka. Gazeta Wyborcza, 2005-12-16.
Fahlgren, Margaretha. 2010. Orättvis kritik mot litteratur för kvinnor. Uppsala Nya
Tidning, 2010-02-24.
Fielding, Helen. 1996. Bridget Jones’s Diary. London: Picador.
Filipiak, Izabela. 1995. Absolutna amnezja. Warszawa: Dom wydawniczy.
Fuszara, Małgorzata. 2005a. Between Feminism and the Catholic Church: The
Women’s Movement in Poland. Sociologický časopis/Czech Sociological Review,
41 (6), 1057–1075.
__________
. 2005b. Föredrag under kongressen „KongresKobietTV”,
http://www.youtube.com/watch?v=EMonRVU3g4o
Gajda, Damian. 2010. Nielegalne związki. Czytelnia.onet.pl, 2010-04-08.
112
Małgorzata Anna Packalén Parkman
Goerke, Natasza. 2003. In: Kalmteg, L., Kvinnor – då måste det bli feminism. Svenska
Dagbladet, 2003-09-27.
Gretkowska, Manuela. 1994. Piszę ciałem. Polityka, 48, bilaga ”Kultura”, s. V.
Grochola, Katarzyna. 2001. Nigdy w życiu. Warszawa: Wydawnictwo Literackie.
Iwasiów, Inga. 2001. Wokół pojęć: kanon, homoerotyzm, historia literatury. Katedra
1/2001, 98-121. Janion, Maria. 1996. Kobiety i duch inności. Warszawa: Sic!
Kosińska, Agnieszka. 2010. Współczesna polska proza kobieca. Instytut Książki,
2003-2010. http://www.instytutksiazki.pl/
Mizielińska, Joanna. 2006. Pomiędzy podmiotem a przedmiotem… O mistyfikacjach i
nieobecności miłości między kobietami w kulturze. In: T. Basiuk, D. Ferens, T.
Sikora (eds.), Parametry pożądania. Kultura odmieńców wobec homofobii.
Kraków: UNIVERSITAS. Biblioteka online Seminarium Foucault.
www.ekologiasztuka.pl/seminarium.foucault, 1-12.
Noszczyk, Iga. 2008. Życie bohaterki pewnego fantazmatu. O powieści Ewy Berent
Rdza. http://www.biuroliterackie.pl/przystan/czytaj.php?site=260&co=txt_1697
Okoniewska, Magdalena. 2004. Mój świat jest kobietą. Dziennik lesbijki. Warszawa:
Wydawnictwo Jacek Santorski & Co.
Packalén, Małgorzata Anna. 2004. ’Komża i majtki’ czyli prowokacja tradycji w
polskiej literaturze współczesnej. TEKSTY DRUGIE (Warszawa) 6, 157-173.
__________
. 2009. Min värld är en kvinna – några reflexioner kring en ny genre i modern
polsk litteratur. In: I. Karlsohn, M. Nilsson, N. Zorikhina Nilsson (eds.), Literature
as a world view. Festchrift in honour of Magnus Ljunggren. Gothenburg Slavic
Studies 2, University of Gothenburg, 255-263.
Plebanek, Grażyna. 2010. Nielegalne związki. Warszawa: Wydawnictwo W.A.B.
Schilling, Ewa. 2005. Głupiec. Kraków: Korporacja Ha!art.
__________
. 2006. Ślad po mamie. Kraków: Korporacja Ha!art.
Sobolewska, Justyna. 2010. Erotyzm partnerski. Polityka. Pl. Kultura, 2010-04-07.
Sowa, Izabela. 2009. Podróż poślubna. Warszawa: Wydawnictwo Nowy Świat.
Szolc, Izabela. 2010. Naga. Kraków: Wydawnictwo AMEA.
Tokarczuk, Olga. 2003. In: Kalmteg, L., Kvinnor – då måste det bli feminism. Svenska
Dagbladet, 2003-09-27.
Tokarczuk, Olga. 2008. Własny pokój. Intervju för Tygodnik Powszechny, K.
Kubisiowska (ed). Onet pl Tygodnik Powszechny, 2008-10-14.
113
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 114-132
ISSN 2001–7395
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga
bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras
tillkomst1
Alexander I. Pereswetoff-Morath
Royal Swedish Academy of Letters, History and Antiquities
[email protected]
Abstract. Klinckowström’s Collection. The Establishment of the Stafsund Manor
and Swedish Royal Library Collections of Church Slavonic Parchment
Fragments
This paper examines the role of the Swedish Baron R. M. Klinckowström (1816–1902) as a
collector of Church Slavonic parchment fragments. In the 1840s or early 1850s, he acquired
from the archives of the Swedish Chamber and War Colleges some 90 medieval East Slavonic
parchment leaves which during the 16th and 17th centuries had been used as wrappers for
accounts by Swedish bailiffs and administrators. Through an analysis of surviving
correspondence between Klinckowström, G. E. Klemming (acting head of the Royal Library)
and Professors B. Dudík and F. von Miklosich, as well as of data from the parchment
fragments themselves, it is shown that the Baron had his collection evaluated in Vienna in
1862–63 by the Slavists Dudík and von Miklosich. In connection with this he divided the
leaves between himself and the Swedish Royal Library, a fact which can still be traced in
some of the shelf numbers of the two collections. Miklosich later used his excerpts from those
manuscripts that are now held at the Royal Library in the second edition of his Church
Slavonic dictionary (1862–65). The Baron’s own collection, kept at his Stafsund Manor, was
examined by the Swedish Slavist K. Knutsson in the 1920s or 1930s but was then lost for
many years until acquired in 1981 by the Swedish National Archives at Stockholm.
1
Föreliggande arbete har presenterats i två föredrag med något olika tyngdpunkt, nämligen på The Nordic
Conference on Medieval Book Fragments (Stockholm, maj 2013) samt på det Nittonde nordiska slavistmötet
(Bergen, augusti 2013). Jag är tacksam för vid dessa tillfällen avgivna kommentarer. – Stavningen av namnet på
Klinckowströms gods föranleder en särskild kommentar. Stafsunds gods skrivs normalt ännu idag med ”f”,
vilket följaktligen är den stavning som generellt används i denna uppsats också när det talas om Klinckowströms
handskriftssamling och dess öden under 1800-talet. Emellertid anges Riksarkivets samlingar av bl.a. pergament
från Stafsund i den nationella arkivdatabasen NAD som ”Stavsundsarkivet”, varför även i föreliggande uppsats
denna moderna arkivbeteckning och dess här använda förkortning ”Stavs” (jfr fotnot 15) återges med ”v”.
114
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
1. De svenska fragmenten
De medeltida kyrkoslaviska pergamentsfragmenten i svenska samlingar, av vilka i
stort sett alla är av nordvästrysk extraktion, har länge tilldragit sig uppmärksamhet i
svensk slavistik. Detta gäller inte minst de omständigheter under vilka de flesta av dem
en gång kom till Sverige, företrädesvis till Kammaren och dess arkiv i samband med
Vasatidens svensk–ryska konflikter (Steensland 2005; Korobenko 2006; Brunius
2013:68–70). Även om det finns kvar betydande vita fläckar i vår kunskap om dessa
omständigheter, vill jag här i stället utreda hur de två största sammanhållna bestånden
av sådana slaviska fragment tillkom under 1800-talet. Även detta är en fråga som varit
ämne för en mångfald, om inte arbeten, så parenteser och fotnoter. Studien är ett
sidoresultat av arbetet inom ett infrastrukturprojekt, stött av Riksbankens
Jubileumsfond, som avslutas årskiftet 2013/14 och som syftar till att inventera,
katalogisera och beskriva äldre kyrilliska och glagolitiska handskrifter och tryck i
svenska arkiv och bibliotek (Ambrosiani & Granberg 2010; Ambrosiani et al. 2010).
2. Klinckowström och hans samling
2.1 Senatstalet
I ett tal den 13 mars 1897 i svenska riksdagens Första kammare reste sig den åttioårige
friherre Rudolf Mauritz Klinckowström upp. Han var 80 år jämnt och känd som en
outtröttlig talare (Broomé 1975–1977). Frågan som avhandlades denna dag var anslag
för ordnandet av handlingar i det illa underhållna Kammararkivet, och Klinckowström,
som för sin forskning hade ”arbetat [där] i många år”, ville ge de mindre insatta
senatorerna, som kammarens ledamöter ofta kallades, en initierad bild av arkivets
rikedomar. Han berättade om sin ungdoms och sina tidiga mannaårs forskningar och
om hur han 40 år tidigare hade räddat en mängd handlingar i samband med en stor
arkivgallring. Trots faktafel – och kanske talarsituationen i riksdagen krävde drama
snarare än historisk exakthet mitt i den klinckowströmska pedantismen – introducerar
hans historiska digressioner temata som är viktiga för denna uppsats och knyter an till
uppgifter i litteraturen. De förtjänar därför att återges generöst:
Under våra stora krig i Polen, Ryssland och Tyskland hafva vederbörande militära räkenskapsförare
plundrat de katolska kyrkorna och klostren på en mängd pergament-codices af största dyrbarhet,
sällsynthet och betydelse och användt dessa pergament till omslag på sina räkenskaper. Dessa
pergamentblad äro ännu bibehållna till en stor del. Men för många år sedan tog den dåvarande
öfverbibliotekarien i Stockholm, Klemming, som mycket lifligt forskade efter dylika saker, med
vederbörande myndighets tillåtelse bort dessa pergament och ersatte dem med karduspapper. Men det
var på långt när icke allt. Det finnes ofantligt mycket qvar af dessa pergamentblad. Jag hade sjelf
några få, som jag tog ifrån den del af krigskollegii handlingar, som brändes upp för omkring 40 år
sedan för att få plats för kammararkivet, som då var förlagdt på Marieberg, dit patrontillverkningen
sedermera flyttades, och dessa dyrbara handlingar fingo då plats i det så kallade »kolerasjukhuset»
vid Carl XV:s port [vid Tyskbagarbergen på Östermalm, A.P.-M.]. Men der var platsen för liten för
115
Alexander I. Pereswetoff-Morath
dessa handlingar, och då vidtog vederbörande myndighet den åtgärden att hvad som icke kunde få
rum brändes upp. Jag räddade då, med regeringens tillstånd, ungefär två kullbåtar med dyrbara
handlingar. Då brändes omkring 15,000 volymer. Som jag är road af historisk forskning, tog jag
några pergamentblad och visade dem (delvis) åt den panslavistiske professor Miklosich i Wien, som
sade, att det var en ytterst dyrbar codex, hvarifrån dessa voro tagna, rörande slavisk litteratur.
Andra pergamentblad äro tagna från kloster djupt nere i Tyskland och innehålla bland annat de äldsta
musikarbeten, som finnas antecknade. De äro utan notrader och visa oss den s. k. gregorianska
harmonien, som är så sällsynt, att derpå icke förekommer mera än några få exempel i ett kloster nere i
Basel. (Riksdagens protokoll…:27 (min kursiv, A. P.-M.))
Klinckowström talar vidare om halvruttna räkenskapsböcker i Kammararkivet som
han brutit loss ”ifrån kasematthvalfven” på Riddarholmen. Där hade det också funnits
”hela högar af bara lump och förstördt papper, som sedan på pråmar fördes ut och
sänktes i Mälaren” (ibid.).
Som vi skall se var talet om ”en” enda dyrbar slavisk kodex felaktigt, vilket han
hade varit medveten om några decennier tidigare. Vidare var de latinska
pergamentsfragmenten knappast (om alls) krigsbyten. De hade huvudsakligen hämtats
från svenska kloster och kyrkor sedan katolska böcker blivit ointressanta i och med
Reformationen och lutherdomens seger. Dock hade de fortsatt användning långt in på
1600-talet som material för slitstarka mappar och pärmar för svenska räkenskaper
(Brunius 2013). Just de drag av vetenskaplig betydelse som Klinckowström tar upp i
sitt tal är lätt överdrivna, liksom omfattningen av den sena förstörelsen; men materialet
som han hänfördes av var förvisso stort och av betydande vetenskaplig vikt. Av
latinska blad har vi idag cirka 23 000 fragment i behåll (ibid.:11). De kända
kyrkoslaviska bladen med detta ursprung var 2005 drygt 180; idag, hösten 2013, har
genom nya fynd under de senaste två åren antalet vuxit till cirka 210.2
Även om det citerade anförandet varit obekant i forskningen, har en avlägset
besläktad berättelse från Klinckowströms ättlingar varit känd i slavistiken sedan 1981.
Såsom det återberättats, uppenbarligen av R. M. Klinckowströms sondotterdotter
Margareta Reuterskiöld, skall den gamle baronen på 1880-talet ha räddat de ur
Kammararkivet utgallrade slaviska pergamenten med släde och inlemmat dem med
sina historiska samlingar.3 Pergamenten hade nämligen lagts ut på Strömmens is för att
föras bort av vårfloden, alltmedan stadens karamelltanter gjorde strutar av de finaste
exemplaren (t.ex. Löfstrand 1995:17). Denna tradition, som nedtecknades mer än ett
sekel efter händelsen, är inte helt tillförlitlig. Att det hela måste ha hänt ett par
decennier före 1880-talet står redan klart av Klinckowströms tal och kommer att bli
2
Det finns också ett helt litet antal kyrkoslaviska pergamentsblad i svenska samlingar, som har annan
proveniens.
3
Det förtjänar att påpekas här att Krigskollegiets arkiv erhöll viktiga serier från Kammararkivet i olika
leveranser 1800-talet igenom. Alla detaljer är härvid inte utredda. De militära räkenskaper som vi har anledning
att beröra i den här uppsatsen och som idag förvaras på Krigsarkivet i Stockholm härrör ytterst från
Kammararkivet, även om det kan var osäkert exakt vilket år de överfördes. Viss vacklan i omnämnanden av
Krigskollegiet eller Kammararkivet/Kammarkollegiet i källorna är därför inte problematisk här, så länge vi inte
avser att bestämma det exakta året för en ackvisition.
116
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
bekräftat i mer exakta källor nedan. Dock kan vi föra tillbaka åtminstone smärre
element på Klinckowström själv.
Det slags pittoreska detaljer som under ständig transformation gärna överlever
muntlig tradering finner vi exempelvis i uppgiften om karamellmadamerna. Dessa kan
vara ett eko av Klinckowströms beklaganden i andra sammanhang. I en programartikel
från 1879 om s.k. autografsamlande talar han om de två ”fiendtliga magter” som
förstör handskrifter, nämligen okunnighet och likgiltighet, och han manar fram bilden
av ”de dyrbaraste pergamentsbref” som stundom används ”att torka frukt uppå eller att
öfverbinda de rara sylt- och kompott-burkarne” (Klinckowström 1879:4). Gamla
handlingar på Strömmens is eller i Mälarens vatten är andra detaljer som kan ha ingått
i Klinckowströms fatabur, men som ursprungligen inte specifikt gällde hans slaviska
pergament.
2.2 Ramarna: det första införskaffandet och den sista försäljningen
Klinckowströms samlingar av handskrifter med kammararkivsproveniens, särskilt
militära handskrifter, var vid slutet av 1800-talet mycket omfattande, men större delen
av dem överlämnades av arvingarna till Krigsarkivet snart efter hans död. Till stor del
hade han förvärvat (och de facto räddat) dessa under olika gallringar, framför allt ur
Krigskollegiets arkiv 1868. Han hade dock även kommit i besittning av bl.a.
fogderäkenskaper och tullhandlingar ur Kammararkivet – typer av räkenskaper för
vilka slaviska pergamentsblad ibland använts – ”under ej utredda omständigheter”
(Broomé 1977:351). Något skall också ha bärgats ”vid gallring af dåvarande
krigskollegii arkiv […] efter hvad traditionen förmäler under 1840-talet”, men denna
uppgift kan redan vara färgad av Klinckowströms sonhustrus berättelser, då de är
nedtecknade av krigsarkivarien efter ett besök på det klinckowströmska godset
Stafsund i samband med en överlämning av handlingar.4 Broomé har i sin historik över
Krigskollegiets arkiv konstaterat att någon gallring på 1840-talet inte går att belägga i
källorna (1981:75, 124), och möjligen förenar sig också Klinckowströms konkreta
uppgifter i riksdagstalet bättre med en gallring under 1850-talets allra första år. Som vi
skall se kom verkligen en del av Klinckowströms slaviska fragment från omslag till
militieräkenskaper, som måste ha förvarats i Krigskollegiets arkiv eller i
Kammararkivet, och de förvärvades före hans stora och tillåtna ackvisition 1868. Den
komplicerade frågan om exakt vilka gallringar som Klinckowström utnyttjade kan
dock inte utredas närmare här. Att försöka föra tillbaka de slaviska pergament som
Klinckowström skulle visa sig ha skaffat till någon enstaka händelse är överhuvudtaget
problematiskt och sannolikt dömt att misslyckas. Samtidigt är det, som vi skall se
exempel på, generellt så att Klinckowströms lösa omslag inte härrörde från
4
PM av krigsarkivarie J. Petrelli, 11/4 1911 [dnr [1911/]43], f. 50r (min kursiv, A. P.-M.). Krigsarkivet.
Krigsarkivets ämbetsarkiv. E I:10.
117
Alexander I. Pereswetoff-Morath
räkenskaper han kommit i besittning av. I deras fall – i dessa gallringar av kasserade
omslag eller i dessa hans egna skarpögt genomförda expeditioner – tog han primärt
pergamentsomslagen, och det med stor urskiljning.
Klinckowströms sista (?) fragment såldes till svenska Riksarkivet i september 1981
som en sista del av samlingen på Stafsund.5 Detta skedde genom förmedling av Anders
Sjöberg, för vilka de först hade presenterats (Löfstrand 1995:17). Trots att bladen hade
varit kända och delvis analyserats av lundaslavisten Knut Knutsson på 1920- eller
1930-talet (Knutsson 1937/38), hade de därefter visat sig omöjliga att återfinna
(Knjazevskaja & Sjöberg 1981:168 fn).6 Detta berodde uppenbarligen på att de inte
ingått i de samlingar från godset som tidigare förvärvats av Riksarkivet och som
konsulterats; i stället förvarades de ännu hos en familjemedlem på Östermalm (jfr
Löfstrand 1995:17; Stafsund ägdes vid tillfället, liksom ännu idag, av ättlingar till R.
M. Klinckowström).
3. Klinckowström i Wien
3.1 Brevet från Dudík
Mellan 1859 och 1865 var R. M. Klinckowström, då överstelöjtnant i armén, svensk
militärattaché i Wien (Broomé 1975–1977).7 Såsom är naturligt för en diplomat hände
det att han under denna tid reste mellan Stockholm och Wien, och han hade därvid
bland annat agerat brevbud mellan Klemming, Kungliga bibliotekets tillförordnade
chef, och dennes vän, den mähriske historikern Beda Dudík.8 Den 17 februari 1862
skriver Dudík till Klinckowström, sannolikt inom Wien,9 att fragmentet denne
5
Dessa kvarvarande 19 (?) slaviska och 14 latinska fragment såldes av Margareta Reuterskiöld för 60 000 kronor
på uppdrag av hennes mor, grevinnan Linde von Rosen, och moster, grevinnan Thora Hamilton, Klinckowströms
sondöttrar (köpeavtal av 18/9 1981: Riksarkivet. Riksarkivets ämbetsarkiv. Yngre huvudarkivet. Handlingar
ordnade efter 1979 års D/D-plan. F1C:39. Dnr 2628/J 1; jfr ibid. F1C:24. Dnr 2426/D 5; jfr för klargörande av
släktskapet Sveriges ridderskap… 1959:501, 817, 858).
6
Jämför hur Widnäs i början av 1970-talet konstaterar att fragmenten på Stafsund inte var tillgängliga för
forskare (1973:235). I denna uppsats, som Widnäs möjligen inte hann korrekturläsa före sin död julen 1972,
kallas godset Stansvik (en herrgård på Degerö i Helsingfors).
7
Delar av de källor som behandlas i detta avsnitt har i olika kombinationer varit kända av tidigare forskare
(Sköld 1927:1f, 4, 8; Knutsson 1937/38:54f; Birnbaum 1959:410; Sjöberg 1981:86; Wesslén 1985:2, 22). Det
faktum att de inte samlats och betraktats i ljuset av varandra har emellertid lett till ett antal oriktiga slutsatser.
Dock bör framhållas att Knutsson i en kort kommentar insåg att handskrifterna på den lista som han sett på
Stafsund, och som han tycks tillskriva Dudík, torde befinna sig i Kungliga bibliotekets samling A 787 a.
8
Jfr G. E. Klemming t. B. Dudík, 11/9 1861. Kungliga biblioteket (Stockholm). Sign. Ep. D.7; G. M.
Klinckowström t. G. E. Klemming, 15/1 1863. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. K.3:7. Klemmings och Dudíks
mycket vänskapliga relation, grundad senast i samband med Dudíks svenska arkivresa 1851 (jfr ex. Dudík
1852:122, 135), framgår tydligt av deras korrespondens på Kungliga biblioteket; jfr även Wolodarski 2013:206f.
Dudík, mährisk ”Landeshistoriograph”, var sedan 1855 privatdocent i Wien (se kortbiografin i Österreichisches
Biographisches Lexikon 1815–1950, band 1:3, ss. 201f, sökbar på http://hw.oeaw.ac.at/oebl?frames=yes). Han
var vid tiden bosatt i Brünn (Brno), men besökte ofta Wien (G. M. Klinckowström t. G. E. Klemming, 29/12
1861. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. K.3:7).
9
B. Dudík t. NN [R. M. Klinckowström], 17/2 1862. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. D.7 (Brev till Beda Dudík.
Varia). Brevet, som är daterat i Wien och av allt att döma är bevarat i original, saknar adressat; den ende forskare
118
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
meddelat Dudík är ett kyrkoslaviskt kyrilliskt pergamentsblad innehållande ett
fragment av Lukasevangeliet. Dudík daterar det till slutet av 1200-talet. Han säger sig i
det ha funnit ordfogningar som berikar den fornslaviska grammatiken, och hans vän,
professor Miklosich, ”den störste nu levande slavisten”, har uttryckt ett liknande
gillande. Kunde Klinckowström visa Dudík och Miklosich ytterligare sådana
fragment, gjorde han forskningen och det vetenskapligt så blomstrande Sverige en stor
tjänst:
Ew. Hochwohlgeboren würden sich große Verdienste um die Wissenschaft erwerben, wenn Sie uns
noch andre Fragmente dieser Art mittheilen könten. Ihr Vaterland, Schweden, wo die Wissenschaft
bei kräftiger Unterstützung so herrlich erblüht, würde durch bekanntmachung solcher Fragmente an
literartuhme [sic – för ”literaturtuhme”? / A.P.-M.] nur gewinnen.
Slutligen ber den mähriske forskaren sin korrespondent att vara särskilt uppmärksam
på eventuella fragment med glagolitiska bokstäver, på vilka han lämnar ett skriftprov.
Uppgifterna gör att vi kan identifiera fragmentet som Dudík fått se med Kungliga
biblioteket. Sign. A 787 a 1, ett dubbelblad ur ett östslaviskt evangeliarium (евангелие
апракос) från andra hälften av 1300-talet, som innehåller läsningar ur Lukasevangeliet
för åttonde och tionde veckan på det nya året.10 Det har i första rectosidans huvud en
blyertspåskrift från 1800-talet (med all sannolikhet Klinckowströms): ”Genomgånget
af Prof: Dudík”.
3.2 Intrat Ritter von Miklosich
Reaktionen har inte låtit vänta på sig länge. Den 13 januari 1863 skriver Miklosich
(från 1864: von Miklosich) till Dudík och sänder tillbaka till honom med tack för
förmedlingen ”die mir anvertrauten in Sprachlicher und paläographischer Hinsicht
sehr interressanten Stockholmer fragmente”; han hoppas kunna beredas tillfälle att få
undersöka även ”die übrigen Fragmente”.11 Två dagar senare skriver Klinckowström
till Klemming från Wien och meddelar att ”Dudik o Miklositsch hafva studerat de
fornslaviska pergamentfragmentena jag fr. Stockholm [verb saknas, A.P.-M.] och
som uppmärksammat brevet, i en avskrift på Stafsund (jfr nedan), anmärker endast att det är ställt till en okänd
adressat (Knutsson 1937/38:54f). Brevet är emellertid riktat till en svensk (”Ihr Vaterland, Schweden…”)
högvälboren (”Euer Hochwohlgeboren!”; dvs en friherre eller i normalt bruk även en obetitlad adelsman), som är
i besittning av kyrkoslaviska fragmentblad som förvaras i Sverige, har uppvisats för Dudík och ”meddelats”
Miklosich. Detta kan endast vara Klinckowström (jfr talet från 1897 ovan samt G. M. Klinckowström t. G. E.
Klemming, 15/1 1863. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. K.3:7). Den formella stilen utesluter Dudíks vän
Klemming som mottagare, även om denne som chef för Kungliga biblioteket i praktiken hade kunnat tilltalas så i
ett försök att behaga.
10
Detta är Steensland 2005:nr 1, ederat i Wesslén 1985:52f, 62f. Som vi skall se nedan, daterade von Miklosich
om fragmentet till 1300-talet.
11
F. X. Miklosich t. NN [B. Dudík], 13/1 1863. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. D.7 (Brev till Beda Dudík.
Varia; tidigare möjligen förvarat tillsammans med pergamentsfragmenten, jfr Kungliga biblioteket. Hskr.
Realkatalog. A 787a), i avskrift av Klinckowström enligt gammalstavad påskrift i blyerts (sannolikt Klemmings
hand, vilket med säkerhet är fallet med blyertsidentifieringen av adressaten i samma brev som Dudík).
119
Alexander I. Pereswetoff-Morath
deröfver afgifvit skriftl: svar, som jag skall medföra när jag härnäst kommer till
Sverige”.12 Detta skedde, som vi skall se, endast ett halvår senare.
Kungliga bibliotekets avskrift av brevet från Miklosich har på baksidan en avskrift
av en kortfattad förteckning över 20 kyrkoslaviska fragment i rysk recension, av vilka
15 dateras och definieras på latin. Vi kan inte med absolut säkerhet utesluta Dudík som
författare till denna förteckning, men det är mest sannolikt att den härstammar från
Miklosich. Det var denne som, enligt vad Klinckowström 34 år senare skall minnas,
hade förklarat att bladen han fått se härrörde från “en ytterst dyrbar codex”, och vi
skall snart återkomma till bevis för von Miklosichs vidare arbete med fragmenten, där
han dessutom skiljer de många fragment han tagit del av från det om vilket han endast
har Dudíks upplysningar (dvs Kungliga biblioteket. Sign. A 787 a 1).13
Avskriften på Kungliga biblioteket är inte det enda kända exemplaret av
förteckningen. I sin banbrytande artikel från 1937/38 nämner Knut Knutsson två
handlingar som då förvarades på Stafsund. Detta var dels en avskrift av Dudíks brev
av den 17 februari 1862 till en okänd (dvs till Klinckowström), vars original, som vi
sett, finns på Kungliga biblioteket, dels vad som uppenbarligen är en annan avskrift av
den nämnda förteckningen. Han citerar här en påskrift av Klinckowström om att de
förtecknade fragmenten överlämnats till Klemming 1863 (Knutsson 1937/38:55).
Knutsson är inte medveten om något brev från Miklosich, trots att Miklosichbrevet i
Klinckowströms kopia på Kungliga biblioteket befinner sig på samma pappersark som
kopian av förteckningen. Sannolikt, och något förvånande, är det så att Klinckowström
på ett ark skrivit av sin kopia av Miklosichs brev till Dudík jämte en bilagd
förteckning, vilket överlämnades till Klemming (jämför hans löfte att medföra
skriftliga omdömen från de två forskarna). Vid Knutssons besök på Stafsund fick
denne inte tillgång till själva brevet, som kan ha varit förkommet. Dudíks brev till
Klinckowström kom tvärtom att förvaras i original på Kungliga biblioteket och endast
i avskrift på Stafsund.
Det är obekant var Stafsundsexemplaret av förteckningen förvaras idag, men jag
återfann nyligen en xeroxkopia, som 1981 användes som specifikation på de 19 eller
20 (jfr nedan) slaviska fragment från Stafsund som då såldes till Riksarkivet. Här kan
man svagt läsa blyertsanteckningen skriven med Klinckowströms hand: ”De ifråg.
12
R. M. Klinckowström t. G. E. Klemming, 15/1 1863. Kungliga biblioteket. Sign. Ep. K.3:7. Wesslén, som
också refererar detta brev, anger felaktigt att Dudík och Miklosich “were to examine the Slavonic fragments”
(1985:2).
13
Den ende forskare som hänvisar till denna avskrift, Hannes Sköld (1927), menar att det är ett brev från
Miklosich till Klemming, med största sannolikhet avskrivet av Dudík, vilken skall ha förmedlat fragmenten från
Klemming till Miklosich. Det är sannolikt ett eko av detta som vi finner hos Sjöberg, som menar att Dudík under
sin svenska resa undersökte ”некоторую часть отрывков, о существовании и ценности которых он известил
профессора Миклошича в Вене” (1981:86). Dudík nämner dock inte några fragment i sin omfattande och
exakta redogörelse för sin arkivresa år 1851 (Dudík 1852), och det finns ingen anledning att tro att han kände till
dem innan han fick tillgång till Lukasfragmentet genom Klinckowström ett årtionde senare.
120
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
fragmenterne redan aflemnade d. 23/7 [18]63 till Klemming”.14 Nästan jämnt ett
halvår efter det att Klinckowström lovat Klemming att medföra omdömena om ett
antal kyrkoslaviska fragment, överlämnar han alltså ett tjugotal sådana fragment till
Klemming. Eftersom han firar bröllop i Darmstadt den 25/6 (Broomé 1975–1977),
torde detta ha skett omgående efter hemkomsten.
I detta läge går det teoretiskt fortfarande att argumentera för två tolkningar av hela
skeendet. Antingen har Klinckowström agerat ombud för Klemming i Wien och
medfört Klemmings (eller Kungliga bibliotekets) slaviska fragment för bedömning.
(Inspirerad av finländska kolleger hade Klemming redan omkring 1855 börjat
undersöka pergamentsfragment i Kammararkivet [Wolodarski 2013:191, 198], men
ingenting talar för att han intresserade sig för eller uppmärksammade slaviska
fragment.) Men Klinckowströms reminiscenser av de slaviska fragment han hade
”räddat” i mitten av 1800-talet och sedan visat för von Miklosich, liksom Dudíks
formuleringar till Klinckowström om att denne visat honom fragmentet och skulle
göra vetenskapen en stor tjänst om han ville meddela fler sådana fragmenten samt
särskilt undersöka om det inte funnes några glagolitiska fragment, utan att med ett ord
nämna Dudíks gode vän Klemming, talar starkt för en annan tolkning. Klinckowström
har tagit med sig (en del av?) sina egna slaviska fragment till Wien, om vilka han
redan varit i kontakt med Klemming. Därefter, sedan fragmentens vetenskapliga värde
och natur fastställts, överlämnar (eller säljer) han dem till Klemming och Kungliga
biblioteket.
Att den senare tolkningen är den riktiga bekräftas av en annan observation, som
också ger oss ännu en nyckel till de nära banden mellan de kyrkoslaviska
pergamentsfragmenten i Riksarkivets Stavsundsarkiv å den ena sidan och Kungliga
biblioteket samling A 787 a å den andra.
4. En splittrad samling
4.1 Den mystiska numreringen
Det första övergripande försöket att oavsett genre rekonstruera de handskrifter från
vilka de svenska (och de finländska, sedan 1869 i Sankt Petersburg) kyrkoslaviska
fragmenten stammade gjordes av Anders Sjöberg med assistans av den ryska
handskriftsspecialisten Ol’ga Knjazevskaja. Sitt klaraste uttryck fick det i en
14
Riksarkivet. Riksarkivets ämbetsarkiv. Yngre huvudarkivet. Handlingar ordnade efter 1979 års D/D-plan.
F1C:39. Dnr 2628/J 1. Bilaga 2. Bägge avskrifterna är uppenbarligen gjorda av Klinckowström (jfr exempelvis
det karakteristiska versala ”H”), även om kopian på Kungliga biblioteket är utförd i en påtagligt mer
”latiniserad” stil. Inga notiser vare sig om lån eller förvärv av slaviska blad finns i Kungliga bibliotekets
ämbetsarkiv för 1861–63, även om Dudíks återlämning av en helt annan handskrift genom den österrikiske
envoyén i Stockholm är dokumenterad genom ett särskilt brev (Kungliga biblioteket. Ämbetsarkiv. KB:s
handlingar. 1861, 1862, 1863; brev från Utrikesdepartmentet till chefen för Kungliga biblioteket, 25/9 1861,
ibid., volymen för 1861).
121
Alexander I. Pereswetoff-Morath
förteckning över de 1981 kända fragmenten (c:a 149 blad, som gick tillbaka på 40
rekonstruerade handskrifter; Sjöberg 1981:89–92). Denna förteckning sammanställdes
just då fragmenten från Stafsund åter hade blivit tillgängliga. Som man hade kunnat
vänta sig av Knutssons undersökningar, visade sig många av dem ha motsvarigheter på
Kungliga biblioteket i det att de gick tillbaka på samma hypotetiska handskrifter. Det
verkar dock aldrig ha uppmärksammats att de interna fragmentnumreringarna i dessa
två samlingar företer ett märkligt mönster. Sjöbergs rekonstruerade handskrift nr 19
består således av bland annat Stavs. 5 och KB. 5;15 Sjöberg nr 20 av bl.a. Stavs. 7 och
KB. 7; Sjöberg nr 1 av bl.a. Stavs. 10 och KB. 10; Sjöberg 10 av Stavs. 12 och KB. 12;
Sjöberg 13 av bl.a. Stavs. 13 och KB. 13; Sjöberg 25 av bl.a. Stavs 19. och KB. 19. Att
detta inte är numreringar som Sjöberg infört är lätt att kontrollera. Numreringen
Kungliga biblioteket. A 787 a 1–27 var på plats på 1930-talet och stämde då överens
med den nuvarande (jfr Knutsson 1937/8:54, 60, 61, 63, 64, 65).16 Detsamma gällde
samlingen på Stafsund, som då dock var uppdelad i 19 nummer, och inte 20 som idag
(ibid.: 54, 66, 67, 68; jfr nedan).17
I alla de sex nämnda fall där numreringen i Stavs. och KB. överensstämmer är
motsvarande nummer i Miklosichs förteckning18 kompatibla med handskrifterna i
fråga. Stavs./KB. 7, en prólog (dvs en kalendarisk samling helgonliv och uppbyggliga
texter) från 1200-talet,19 motsvaras av förteckningens nr VII, ”Vitae Sanctorum saec.
XIV”; Stavs./KB. 10, ett evangeliarum från 1400-talet, motsvaras av nr X, ”Lectiones
ex Evangeliis saec. XVI”; Stavs./KB. 12, ett paroemiarion (dvs en liturgisk samling
gammaltestamentliga läsningar) från 1300-talet, motsvaras av nr XII, ”Lectiones e
Vet. Test. saec. XV”; Stavs./KB. 13, ett fastetriodium (dvs en liturgisk hymnsamling)
från 1300-talet, motsvaras av nr XIII, ”Hymni eccles. XV saec.”. Nummer XIX
definieras aldrig i 1863 års förteckning. Visserligen är Miklosichs dateringar
genomgående (!) ett sekel senare än dagens, men det kan inte betvivlas att den
numrering som existerade 1863 delvis fortfarande återspeglas i den interna
numreringen av såväl Stavs. som av KB., trots att ett antal omfördelningar sedermera
15
”Stavs.” står i det följande för ”Riksarkivet (Stockholm). Avtagna pergamentsomslag och pärmfyllnader.
Stavsundsarkivet, pergamentsomslag. Serie IV”, medan ”KB.” betecknar ”Kungliga biblioteket (Stockholm).
Sign. A 787 a”.
16
Knutssons arbete med handskrifterna på Kungliga biblioteket tycks i själva verket ha genomförts redan 1927
(Kungliga biblioteket. Hskr. Realkatalog. A 787 a). Omkring 1920, då Alexander de Roubetz skrev sin katalog
över en del slaviska handskrifter på Kungliga biblioteket (förvaras på Kungliga biblioteket. Specialläsesalen; jfr
för dateringen Kungl. bibliotekets årsberättelser… 1921:19 [andra pagineringen]), tycks den inte ha varit
officiellt genomförd, trots att somliga fragment uppenbarligen hade nummer påförda. Det finns tecken på att den
ej heller var genomförd då Sköld i början av 1920-talet studerade några av fragmenten (jfr Sköld 1927:9 om
“KB1”, dagens KB. 22).
17
Jfr också Knutssons beskrivning av Stavs. 3, som förvaras på ett löst papper tillsammans med fragmentet. Här
benämns fragmentet i fråga som nr 3.
18
Jag kommer hädanefter att attribuera den så, trots viss formell osäkerhet. I det följande citeras den efter
avskriften på Kungliga biblioteket.
19
Här och i det följande används dateringar från Steensland 2005. I västerländsk slavistik har prologen ofta
kallats synaxarium, men alltmer utkristalliserar sig ett mer korrekt bruk, där det senare ordet används för ett
förstadium till den prolog som är representerad i merparten bevarade kyrkoslaviska handskrifter. Parallellt med
detta används allt oftare i rysk vetenskap beteckningen ”синаксарь” i denna trängre betydelse.
122
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
gjorts, särskilt i den senare samlingen. Sålunda är exempelvis nr I i Miklosichs
förteckning, ”Ex ’pomênik’ saec. XIV”, nu KB. 22, alltmedan KB. 1 är det fragment
som Dudík hade studerat separat och som därför sannolikt inte ingick i Miklosichs
lista (jfr dock nedan).
Slutsatsen måste bli att delar av Klinckowströms ursprungliga samling, som han
bärgat i Kammarkollegiets och Krigskollegiets arkiv på 1840- eller möjligen 1850talet, i början av 1860-talet togs till Wien för att utvärderas av Dudík och Miklosich.
(Huruvida initiativet kom från Klinckowström själv, hans bekante Klemming eller
dennes vän Dudík, går knappast att utröna.) Det är inte otänkbart att Klinckowström
redan själv gjort något slags uppdelning på grundval av ytliga likheter, varpå han tog
med sig delar av sina ”nummer” till Wien, men troligare är väl att denna uppdelning
gjordes av Dudík (mindre sannolikt Miklosich), i större eller mindre hast.
Klinckowströms minne av att endast ha visat sina fragment ”delvis” för Miklosich
samt Miklosichs bön till Dudík att få se ”die übrigen Fragmente” kan tolkas på olika
sätt och ge stöd åt bägge hypoteserna. Fragmenten i fråga kan ha varit i Sverige, men
de kan också ha varit hos Dudík. Vi skall dock snart finna att Miklosich sannolikt
aldrig fick se dem. Att Klemming var informerad av vad som skedde står klart av
Klinckowströms brev till honom 1863, men det är oklart om det var hans eller
Klinckowströms initiativ att överlämna en del av samlingen till Kungliga biblioteket
tillsammans med dokumentation. Det är också oklart om detta var en gåva, ett byte
eller en försäljning, liksom om det hela tiden hade varit planen eller om
Klinckowström inspirerats av Dudíks ord i brevet från februari 1862 om att själv samt
för sitt fädernesland göra vetenskapen och ”unsere altslavische Grammatik” en stor
tjänst genom ”Bekanntmachung solcher Fragmente”.
Fragmenten i Riksarkivets Stavsundsarkiv är, liksom i Miklosichs förteckning,
numrerade med romerska siffror. Fragmenten på Kungliga biblioteket har stundom en
arabisk numrering i 1800-talsblyerts, som i flertalet fall är kompatibel med numren i
Miklosichs förteckning men också, som vi sett, ofta med dem i Riksarkivets
Stavsundsarkiv. Klinckowström tenderade alltså att dela upp sina sorterade fragment
enligt principen: en del åt Klemming och en del åt honom själv; härvid behöll den
borne samlaren ofta själv de vackraste bladen men endast ett exemplar av varje
”nummer”. Dessa påförda nummer kom tydligen att i ett flertal fall utnyttjas när
Kungliga bibliotekets samling genomnumrerades, sannolikt på 1920-talet. Somliga
fragment fick dock nya nummer (påförda i blyerts och ofta inringade), möjligen då de
saknade anteckningar, var nya uppdelningar av äldre nummer eller senare
ackvisitioner.
123
Alexander I. Pereswetoff-Morath
4.2 En lapsus i uppdelningen?
Klinckowströms arbete med att dela upp sin samling i två kan ibland följas i viss
detalj, och dessa detaljer ger oss också ökad visshet om att vår rekonstruktion är giltig.
Sålunda finner vi på två av Kungliga bibliotekets fragment, KB. 9 och 10, jämte
numren i blyerts namnet ”Klemming”, nästan säkert med Klinckowströms handstil. Ett
sannolikt olycksfall i arbetet som åskådligt visar hur samlingarna huvudsakligen går
tillbaka på en äldre samling fann jag spår av när jag upptäckte att det i mappen för KB.
8 låg en långsmal höjdgående pergamentremsa med kyrkoslavisk text, som tydligt var
skriven av en annan hand än de övriga fragmenten i mappen. (I december 2013 får
detta fragment en egen beteckning, vilken i skrivande stund inte är fastställd.)
Jämförelser med andra fragment (och hypotesen om släktskapet mellan de två
samlingarna ledde snabbt rätt) visade att detta var en smal remsa från samma
handskrift som Stavs. 15, som med sin datering till 1200-talet representerar en av de
äldsta prolog-handskrifterna bland de svenska fragmenten. Stavs. 15 är ett dubbelblad,
där blad 2 är kapat så att endast två tredjedelar av den inre textkolumnen återstår (låt
oss kalla denna återstod ”A”). Dubbelbladet har, som nästan alla de svenska
pergamentsfragmenten, tjänat som omslag till svenska räkenskaper, och det hade då
som fastklistrad ryggförstärkning minst en långsmal höjdgående textremsa som skurits
ur det nu stympade bladet. (Denna remsa kan vi kalla ”C”.) Trots att Stavs. 15 är ett så
värdefullt textvittne till den äldsta prologen att till och med de stundom stympade
orden på den stympade ”A” används i den kritiska apparaten i en nyligen påbörjad stor
textutgåva (Krys´ko 2010:185), har man inte kunnat använda den lilla fastklistrade
”C”, eftersom dess text inte ansluter sig omedelbart till den till två tredjedelar bevarade
kolumnen. Det visade sig nu att den nyfunna remsan i KB. 8 var den felande delen
mellan ”A” och ”C”, dvs ”B”. Med dess hjälp får vi inte bara den text som den själv
rymmer utan kan också tillgodogöra oss texten på remsan ”C”, varvid i princip hela
textkolumnens två sidor går att läsa. Möjligen har även remsan ”B” en gång ingått som
ryggförstärkning i det dubbelblad som nu är Stavs. 15, men den har fallit av och under
Klinckowströms uppdelning av sitt material råkat glida ned i den hälft han förberedde
åt Klemming och Kungliga biblioteket.
4.3 En verifikation på ej levererade handskrifter
Det är ett säreget faktum att den förteckning om 20 fragmentenheter, som upprättades
över de fragment som överlämnades till Klemming,20 vid en försäljning ett drygt sekel
senare skulle användas som verifikation över de fragment som nu avyttrades, men som
alltså egentligen var de som vid tidpunkten inte fanns kvar. Vi vet av Knutssons
20
Överlämningen kan dock ha omfattat 21 fragmentenheter, eftersom även Dudíkfragmentet ingick. Detta om vi
inte skall tolka von Miklosichs citat från ”Dudíkfragmentet” med angivande av förkortningen ”HOLM” (se
nedan) som att det parallellt kommit att ingå bland förteckningens 20 fragment.
124
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
redogörelse att den kyrkoslaviska samlingen på Stafsund på 1920- eller 1930-talet var
uppdelad i 19 nummer, bestående av totalt 41 blad (1937/38: 54), medan vi idag har 20
nummer, bestående av 41 blad. (Man kan alltid komma fram till något olika ”totalantal
blad” när man har med fragment att göra, men detta är den rimligaste siffran; något
mindre rimlig vore siffran 39.) Någon har reagerat över denna diskrepans, möjligen i
samband med köpet, ty den bevarade xeroxkopian av verifikationsförteckningen har
bevarat ett frågetecken i originalet vid post 20. Hur omfördelningen/kompletteringen
från 19 enheter till 20 kan ha gått till är dock oklart, eftersom den nuvarande Stavs. 20
härstammar från en handskrift som inte annars är representerad i Riksarkivets
Stavsundsarkiv.
5. von Miklosichs ordbok
5.1 Fragmenta Holmensia
Det första kända omnämnandet i tryck av ett av de ”svenska” kyrkoslaviska
pergamentsfragmenten är från 1842 och gäller ett ”ryskt mst som 1586 användts till
räkenskap vid Kolka gård” (Wieselgren 1842:221). Detta är ett fragment av en 1300talsprolog som nu har beteckningen Fragment 124 i Lunds Universitetsbiblioteks
handskriftssamling. Bara 20 år senare, så snart Miklosich 1862–63 hade beretts tillfälle
att (”delvis”) bekanta sig med fragmenten från Stockholm, skulle emellertid dessa
komma även slavistiken till godo, något som aldrig tidigare verkar ha
uppmärksammats. Miklosich var vid tidpunkten i färd med att färdigställa den andra
upplagan av sin än idag användbara stora kyrkoslaviska ordbok (Miklosich 1862–65).
Denna kom uppenbarligen ut i faskiklar under loppet av tre år, varför, som alltid är
fallet, antalet källor ökade efterhand som ordboken växte. I den sist tillkomna
förteckningen över förkortningar för dessa källor finner vi intressant nog ”HOLM”,
vilket uttyds: ”Fragmenta holmensia, folia plura membr. saec. xiii—xvii. bibliothecae
regiae, quae est Holmiae. Cf. dud.” (Miklosich 1862–1865:xi; det är:
”Stockholmsfragmenten, ett flertal pergamentsblad från 1200–1600-talet i Kungliga
biblioteket i Stockholm. Jfr dud.”).21 Jag har noterat något femtiotal fall av
hänvisningar till HOLM i ordboken, det första på s. 454 (av 1171). Författaren
hänvisar aldrig till några fragmentnummer utan vanligen endast till HOLM, även om
vi i något fall också får veta att det t.ex. är en prolog eller får en uppgift om vilket
bibelställe som citeras (t.ex. оустатъ ’trätgirig’, från Ordspr. 21:19; ibid.:1068 s.v.). Då
21
Vi finner även förkortningen DUD, som uppges vara ett 1300-talsdubbelblad i Stockholm (jfr Dudíks datering
till 1200-talet i brevet som refereras ovan), innehållande ett evangeliefragment (ibid.:ix); uppgifterna därur skall
ha meddelats av Beda Dudík. Jag har inte funnit några referenser i ordboken som anger DUD, men fragmentet i
fråga (KB. 1) är med största sannolikhet det som åsyftas med förkortningen HOLM för den sällsynta läsningen
оуроки житнꙑꙗ ’andelar mat’ i Luk. 12:42 (Miklosich 1862–65:1063 s.v. оурокъ; jfr KB. 1, f. 1a; jfr för läsningen
Jagić 1913:345).
125
Alexander I. Pereswetoff-Morath
dessutom förkortningen i somliga fall endast ingår i uppställningar av vilken grupp
handskrifter som företer en särskild stavning till skillnad från en annan grupp (t.ex.
[соу]нк[литъ] ’senat’ utan halvvokalsbokstav, ibid.:904 s.v.), är det ofta svårt att
fastställa exakt vilket svenskt fragment Miklosich har excerperat.
5.2 Ord och hänvisningar
Hänvisningarna till Stockholmsfragmenten växer aldrig till någon flod, och endast i
något enstaka fall är ett av fragmenten ensam källa till ett lexem. Ett sådant fall är
поꙗрити сѧ ’vredgas’, vilket illustreras i ”normaliserad” form med Jes. 5:25 ur ett
HOLM-fragment: ”[поꙗ]ри сѧ господь саваовъ гнѣвъмь на люди своꙗ” (ibid.:654 s.v.).
Detta kan vi härleda till paroimiariefragmentet KB. 8, f. 3d: ”поꙗрисѧ гьⷭ9 саваꙫ;фъ
гнѣвомъ на люⷣ9 своꙗ”. Exemplet illustrerar också ett särskilt mönster. I nästan alla de fall
där vi kan fastställa med nästan fullständig säkerhet vilket specifikt fragment som har
använts i ordboken (detta görs utifrån den, som det tycks, rimliga hypotesen att von
Miklosich inte hade tillgång till för oss okända Stockholmsfragment) är det fråga om
fragment från en prolog eller ett paroimiarion, varvid han har använt de enda två
paroimiarier som finns representerade bland fragmenten på Kungliga biblioteket.
Författaren har helt naturligt koncentrerat sig på två viktiga kyrkoslaviska texttyper
som var svåråtkomliga för honom. (Paroimiariet, den viktigaste källan till en av de
äldsta slaviska översättningarna av Gamla Testamentet, ederades i någorlunda
fullständig form först 1998 [Ribarova & Hauptova 1998];22 den äldre prologen började
ges ut vetenskapligt först 2010 [Krys´ko 2010].) I praktiken blir här
Stockholmsfragmenten en inte helt oviktig källa till Jesaja och Ordspråksboken.
Bland de säkert identifierade hänvisningarna finner vi vidare endast ord och
passager ur Kungliga bibliotekets fragment, vilket ger visst stöd för att samlingen
redan förelåg i två hälfter (jfr ovan). Närmare bestämt hänför de sig till KB. 2 (en
1300-talsprolog = Steensland 2005:nr 32), 3 (ett 1300-talsparoimiarion = Steensland
2005:nr 13), 8 (en 1300-talsprolog = Steensland 2005:nr 32), 12 (ett 1300talsparoimiarion = Steensland 2005:nr 14) och 13 (en 1300-talstriod = Steensland
2005:nr 17). Vi finner här ur prologer lexem som:
(1) обечерити сѧ ’kvällna’ (Miklosich 1862–65:463f s.v.; jfr KB. 8, f. 1c)
(2) похабьство ’dumhet’ (Miklosich 1862–65:649 s.v.; jfr KB. 2, f. 1d)
(3) тети ’slå’ (”по чревоу тепемъ бꙑсть”, Miklosich 1862–65:988 s.v.; jfr KB. 2, f. 1b)
Ur paroimiarier exempel som:
(4) пособивъ ’hjälpsam’ (Miklosich 1862–65:636 s.v.; jfr KB. 3, f. 2b (Ordspr. 17:17))
(5) сълѧшти ’böja’ (Miklosich 1862–65:934 s.v.; jfr KB. 3, f. 3d (Jes. 58:5)
(6) съметиѥ ’dynga’ (Miklosich 1862–65:934 s.v.; jfr KB. 12, f. 3d (Jes. 5.25)?
22
De svenska paroimiariefragmenten har givits ut i Löfstrand 1984.
126
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
Och ur fastetriodiet:
(7) палица ’stav’ (Miklosich 1862–65:553 s.v.; jfr KB. 13, f. 1v)
6. Ur svenska räkenskaper
6.1 De löstagna omslagen
Det ligger i sakens natur att det vi nu kan kalla den ”odelade Klinckowströmska
samlingen”, dvs de fragment som nu ingår Riksarkivets Stavsundsarkiv liksom den
absoluta merparten fragment i samlingen A 787 a på Kungliga biblioteket, bestod av
löstagna omslag. Dessa kom från svenska arkivhandlingar från 1580–1610-talen, den
period av krig och konflikter då svenska soldater, ämbetsmän och privatpersoner,
oavsett hur det hela i vart fall konkret gick till, förvärvade kyrkoslaviska
pergamentsblad i nordvästra Ryssland. Det faktum att de är löstagna gör det emellertid
ofta oklart vilka svenska handlingar de Klinckowströmska bladen varit omslag för.
Detta är något som inte bara har arkivhistoriskt eller antikvariskt intresse, ty sådana
uppgifter kan generellt säga något om när och var omslagen kom i svensk ägo och
vilka olika handskrifter som svenskarna hade i händerna samtidigt. De kan alltså ge
oss uppslag om varifrån specifika handskrifter härrör, vilka handskrifter som har
snarlik härkomst och var i de svenska arkiven som vi möjligen kan hitta fler
pergamentsblad. Omkring hälften av de cirka 25 för slavistiken tidigare okända
kyrkoslaviska blad eller bladfragment som jag kunnat identifiera under de senaste två
årens arbete har jag också återfunnit just med hjälp av sådana ledtrådar.
6.2 Från omslag till inlaga
De flesta av de pergamentsblad som använts som räkenskapsomslag i Sverige har mer
eller mindre fylliga påskrifter på svenska eller tyska som anger vad för slags
handlingar de omslutit eller vilka tjänstemän som handhaft dem (Brunius 2013:27–29).
Detta ger oss ibland en möjlighet att med hjälp av innehållet identifiera den gamla
inlagan från ett löstaget omslag. Inte sällan upprepar nämligen omslagets text delar av
en rubriktext i inlagan, medan i andra fall ett arkivomslag från 1800-talet, som fått
ersätta det borttagna pergamentsbladet, delvis kan upprepa text från det gamla
omslaget. Det gäller härvid att förstå var en sådan handling kan finnas idag, om den
alls överlevt 1800-talets gallringar och äldre tiders arkivbränder.23
Som exempel kan tjäna påskriften på Stavs. 14: ”Larentz Wågners Reckning för sitt
Compagnie Rÿtttere ifrån 1610 · till Anno etc 1617.”. Vi kan med stor säkerhet placera
23
Det är endast i mycket få fall som ett slaviskt pergamentsomslag ger oss så mycket upplysningar att vi borde
kunna hitta inlagan, men där det visar sig att denna sannolikt är borta. Ett sannolikt fall är Stavs. 8. Detta ställer
under tvivel Klinckowströms uppgift av 1897 att han räddat fragmenten då man brände handlingar.
127
Alexander I. Pereswetoff-Morath
detta blad som omslag till Krigsarkivet. Militieräkenskaper, 1610/1, vilken inlaga, som
saknar äldre omslag, har rubriken: ”Larentz Wågner Rÿttemesters Reckningh, för
Welborne Herres Greffwe Jacob Delagardie, Lijff Compagnij vthj Rÿßlandh, Ifrån Åhr
etc 1610 och till 1617.”. Väljer vi i stället ett av fragmenten på Kungliga biblioteket,
KB. 22, finner vi av påskriften ”Mons Strengens opbörd vttgifter och Leff<u>erering
sampt Vik<u>nnk<å>ster[?] och mantalet p[å I]üana slott p[ro] An<no> | 1582” att det
sannolikt omslutit delar av vad som nu är Riksarkivet. Baltiska fogderäkenskaper,
164:2, där ett häfte har påskriften ”Vickun kost boock på Iüana slott … 1582” och där
vi vidare på f. 53r finner vi rubriken ”Mons strengens vttspijsningz Register på Jvana
slott p<ro> anno etc 1582”, i alla tre fallen med den skrivningen ”Ivana slott” för
Ivangorods slott (där lexemet ”gorod” i stort sett alltid återgavs på något sätt även på
svenska). Var inlagan inte just detta häfte, så var det med all sannolikhet ett nu
försvunnet häfte som en gång förvarades tillsammans med detta.
Denna (approximativa) identifiering av omslaget KB. 22 hjälper oss på två sätt: i
utforskningen dels av de svenska fragmentens medeltida historia, dels av deras öden
under 1800-talet. Fragmentet som sådant är ett stycke ur en sinodik eller pomjanik, dvs
ett obituarium med namn på avlidna, sannolikt från en särskild plats, som skall nämnas
liturgiskt (jfr Turilov 2010:330; Dergačeva 2011:11ff).24 En eventuell koppling just till
Ivangorod kan alltså vara en viktig kugge i framtida undersökningar. Samtidigt visar
det på ytterligare en nära koppling mellan samlingarna Stavs. och KB., ty liknande
preliminära sammanställningar av de slaviska fragmenten Stavs. 12, 17 och 18 med
svenska räkenskaper visar att också dessa måste ha använts som omslag till
Ivangorodräkenskaper från 1580-talet (och sannolikt hör till räkenskaperna
Riksarkivet. Baltiska fogderäkenskaper, 166:1, ytterligare en del av 164:2 samt 164:1),
liksom även KB. 12 förmodligen använts som omslag till Ivangorodräkenskaper i
Riksarkivet. Baltiska fogderäkenskaper, 166.
6.3 Om Klinckowströms källor
Vi finner alltså att Klinckowström har botaniserat bland de handlingar i
Kammararkivet som skulle bli Baltiska fogderäkenskaper (åtminstone ett drygt tiotal
av fragmenten i den odelade Klinckowströmska samlingen),25 liksom han flitigt använt
de handlingar i samma arkiv som senare skulle bli Krigsarkivets militieräkenskaper
(cirka 8 av fragmenten) och mer sällan dem som skulle bli Krigsarkivets
Arkliräkenskaper (1 eller 2 fragment). För att helt säkerställa identitet och exakta antal
krävs en särskild undersökning, men det står alltså redan klart att även 1800 24
Tre fragment från sådana kyrkoslaviska pergamentsobituarier är idag kända i Sverige, eftersom de två
fragment som är sammanförda i t.ex. Steensland 2005 (nr 46) enligt min mening bör skiljas åt, och eftersom
ytterligare ett fragment har uppmärksammats i Skoklostersamlingen på Riksarkivet.
25
Som vi ser av förteckningar från 1600-talet, kan på 1800-talet i samma samling ha ingått de två volymer
rörande Kexholms län som nu förvaras i samlingen Finska Cameralia på Riksarkivet, från vilka två av de
Klinckowströmska omslagen härrör.
128
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
talsproveniensen binder samman Klinckowströms ”två” samlingar. Vi ser också att
dessa samlingar gicks igenom mycket noggrant med avseende på slaviska fragment,
antingen av Klinckowström eller av arkivens tjänstemän. I dagens Baltiska
fogderäkenskaper finns ännu kvar 479 handlingar med icke löstagna latinska omslag,
men endast en handling med ett slaviskt omslag. För Militieräkenskaper är siffrorna
479 mot 5, i Arkliräkenskaper 98 mot 1. Samlingarna i fråga har alltså vid något
tillfälle blivit ”dammsugna” på slaviska omslag. Det är överhuvudtaget
häpnadsväckande att Klinckowströms odelade samling rymmer omkring 90 blad, dvs
mer än 40 procent av de slaviska fragment som idag är kända i Sverige och omkring
60 procent av dem som kan förmodas ha haft en direkt anknytning till Kammararkivet
och/eller Krigskollegiet.26 I samlingarna finns ett mycket stort antal handlingar som
idag saknar omslag, och med Klinckowströms ord om att han endast tog ”några”
pergamentsblad ekande i minnet kan man frukta att många av dessa mappar döljer en
sorglig historia av pergamentomslag som saklöst kasserats och förstörts på grund av
sina oläsliga och ”onödiga” bokstäver.
6.4 En tidig avyttring
Redan under Klemmings tid kan Kungliga bibliotekets samling lösa slaviska blad (A
787 a) ha kompletterats med ytterligare fem blad hämtade från (bibliotekets egna?)
omslag ur 1600-talsantikvarien Martin Aschaneus’ bibliotek. Av dessa är av allt att
döma fyra ännu på plats (KB. 16, 18, 21 [ett dubbelblad]). Ett annat kom att hamna i
filologen, den entusiastiske pergamentbladssamlaren och Klemmings gode vän27
George Stephens ägo och förvaras nu på British Library (tidigare British Museum)
(Add Ms 34386, f. 30; jfr Pereswetoff-Morath under färdigställande). Stephens hade
gjort biblioteket en stor tjänst genom att finna och återbörda en viktig runavhandling
av Aschaneus som varit förlorad i en mansålder (ibid.). Detta hände 1864, när de i
denna uppsats diskuterade slaviska bladen ännu var en helt färsk och intressant
ackvisition, och Kungliga bibliotekets Klinckowströmska bladsamling kan vid samma
tillfälle ha decimerats något. George Stephens andra slaviska blad (British Library.
Add Ms 34386, f. 29), från den mest omskrivna av de rekonstruerade ”svenska”
kyrkoslaviska pergamentshandskrifterna, ett praktfullt novgorodiskt evangeliarium
från mitten av 1400-talet (= Steensland 2005:nr 4; Wessléns (1985) ms F), är nämligen
i Sverige representerat endast i den odelade Klinckowströmska samlingens två hälfter.
26
Till de senare räknar jag försiktigt även dubbelbladet Uppsala Universitetsbibliotek. Sign. Slaviska fragment 6,
som har en svag påskrift från Kammaren och som möjligen är det blad angående vilket dåvarande docent Harald
Hjärne begärde ”tillstånd att från en i Kongl. Collegii Arkivkontor förvarad äldre handskrift lösgöra ett
permomslag” (Protokollsutdrag, 13/6 1884. Kammarkollegiet. Huvudarkivet, 1880–1972; jfr Riksarkivet.
Kammarkivet. Kammararkivets ämbetsarkiv t.om. 1921. CIa:6 (remissbok 1852–98), s. 290, där det specificeras
att det rörde sig om ”några pergamentsblad med fornslavisk skrift”). Att några av universitetsbibliotekets
slaviska pergamentsfragment (okänt vilka) är en gåva från Harald Hjärnes son framgår av dokumentation i akten.
27
Jfr deras korrespondens, som nu förvaras på Kungliga biblioteket.
129
Alexander I. Pereswetoff-Morath
Kungliga biblioteket är den mest naturliga institution där ett löstaget Aschaneusomslag
och ett löstaget blad ur detta evangeliarium skulle finnas samtidigt. Det verkar inte
osannolikt att de två bladen var en tacksamhetsgärd från Klemming eller Kungliga
biblioteket till Stephens. Evangeliariebladet var slående vackert med guldinitialer (se
Dujčev 1978: plates xxii–xxiii), men det var inte av unikt antikvariskt värde för
Kungliga biblioteket, eftersom man hade ytterligare åtta blad från samma handskrift
(KB. 6, 10, 15, 23).
7. Gåtfulla motiv
Rudolf Klinckowströms bevekelsegrunder när han avträdde mer än hälften av sina
slaviska fragment undflyr oss. Vid den tid då han lät undersöka fragmenten i Wien var
han uppenbarligen redan väl bekant med det ryska geheimerådet och envoyén till
Hessen-Darmstadt Camille de Labensky (Łabęcki) och dennes familj, eftersom han
sommaren 1863 skulle komma att gifta sig med dennes dotter Marie (Broomé 1975–
197728). Det är därför inte helt omöjligt att vi i överlämnandet delvis bevittnar något
slags gest gentemot Labenskys ryska uppdragsgivares kultur och historia.
Detta förklarar dock inte Klinckowströms långt tidigare ådagalagda intresse för
fragmenten. Hans formuleringar i riksdagstalet 1897 gör tydligt att han inte besatt
några särskilda kunskaper om det slaviska. Han hade dock samlarens blick, och de 14
latinska fragment som långt senare såldes till Riksarkivet tillsammans med de slaviska
är anmärkningsvärt värdefulla och uppenbarligen omsorgsfullt utvalda.29 Han lät inte
slumpen verka utan assistans. Vi måste dock här, utöver att erkänna
handskriftssamlarens öga, stanna vid förklaringen han själv skulle ge i sitt ovan
citerade tal i Andra kammaren 1897: han var ”road af historisk forskning”. I sin
programartikel från år 1879 talar han om det helt nya, bara några år gamla mer
allmänna autografsamlarintresset i landet. Det skiljer sig, skriver han, från den
situation som tills helt nyligen rått, då bara ”en och annan samlare i största tysthet […]
hopat sina skatter och njutit af deras betraktande, lik Harpagon öfver sina guldmynt”
(Klinckowström 1879:3). Var det självinsikt med en doft av ironi?
Men många av de slaviska guldmynt som denne Harpagon räddade hade han vid
denna tidpunkt redan villigt släppt ifrån sig, och numera kan slavisten arbeta med dem
alla, vare sig hon finner eller ej att filologisk forskning ”med kraftfullt stöd” ännu, som
då en gång, tillåts ”underbart blomstra”.
28
29
Jfr även http://www.rusdiplomats.narod.ru/hessen.html
Muntlig uppgift till författaren av docent Jan Brunius, Stockholm.
130
Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst
Referenser
Ambrosiani, Per & Granberg, Antoaneta. 2010. Slavonica Glagolitica and Cyrillica in
Swedish Repositories: The Project Digitalised Descriptions of Slavic Cyrillic
Manuscripts and Early Printed Books in Swedish Libraries and Archives. Slovo
(Uppsala) 51, 107–113.
Ambrosiani, Per et al. 2010. = Granberg, Antoaneta, Lysén, Irina, Pereswetoff-Morath,
Alexander. Preliminary Inventory of Slavic Cyrillic and Glagolitic Manuscripts and
Early Printed Books in Sweden (= Cyrillica Suecana 1). Gothenburg: Göteborgs
universitet. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/24090. 2010/12/29.
Birnbaum, Heinrich. 1959. Über einige Fragmente altrussicher Handschriften der
Königlichen Bibliothek Stockholm. Die Welt der Slaven 4, 410–413.
Broomé, Bertil. 1975–1977. Rudolf M. Klinckowström. Svenskt biografiskt lexikon 21.
Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 307.
__________
. [1977]. Handskriftssamlarna och de svenska arkiven 1700–1950 (= Acta
Bibliothecae Regiae Stockholmiensis 29). Stockholm: Kungliga biblioteket.
__________
. 1981. Bidrag till krigskollegiets arkivs historia (= Meddelanden från
Krigsarkivet 8). Stockholm: Krigsarkivet.
Brunius, Jan. 2013. From Manuscripts to Wrappers. Medieval Book Fragments in the
Swedish National Archives (= Skrifter utgivna av Riksarkivet 35). Stockholm: The
Swedish National Archives.
Dergačeva 2011 = Дергачева, И. В. Древнерусский Синодик. Исследование и
тексты (= Памятники древнерусской мысли. Исследования и тексты 6).
Москва: Кругъ.
Dudík, B[eda]. 1852. Forschungen in Schweden für Mährens Geschichte. Im Auftrage
des hohen mähr. Landesausschusses im Jahre 1851 unternommen und veröffentlicht
von D.r B. Dudík, O. S. B. Brünn: Carl Winiker.
Dujčev, Ivan. [1978]. Slavonic Manuscripts from the British Museum and Library.
London, December–June 1977/1978. [London: British Library].
Jagić, V[atroslav von]. 1913. Entstehungsgeschichte der kirchenslavischen Sprache.
Berlin: Weidmannsche Buchhandlung.
Klinckowström, Rudolf Mauritz [”R. K.”]. 1879. Några ord om autografer. Svenska
autografsällskapets tidskrift 1:1, 1–5.
Knjazevskaja & Sjöberg 1981 = Князевская, О. А. & Шёберг, А. П. Древнерусские
пергаменные рукописи Швеции. Археографический ежегодник за 1980 год.
Москва: Наука, 167–171.
Knutsson, Knut. 1937/38. О нескольких древне-русских пергаментных отрывках
евангельских чтений в Швеции. Slavia 15, 53–72.
Korobenko 2006 = Коробенко, Лариса. Från Pskov till Uppsala – så här! In: P.
Ambrosiani, I. Lysén, E. Löfstrand, J. Muskala (red.), ꙗко бл҃гопѣсниваѧ птица.
Hyllningsskrift till Lars Steensland (= Stockholm Slavic Studies 32). Stockholm:
Acta Universitatis Stockholmiensis, 71–87.
Krys´ko 2010 = Крысько, В. Б. (red.). Славяно-русский пролог по древнейшим
спискам. Синаксарь (житийная часть Пролога краткой редакции) за
сентябрь-февраль. І. Текст и комментарии. Москва: Азбуковник.
131
Alexander I. Pereswetoff-Morath
Kungl. bibliotekets årsberättelser för åren 1919 och 1920. 1921 (= Kungl. bibliotekets
handlingar 39). Stockholm: Kungl. biblioteket.
Löfstrand, Elisabeth. 1984. Slavonic Parchment Fragments in Sweden. I.
Paroemiarion, Triodion, Psalter. A Text Edition (= Stockholm Slavic Studies 16).
Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
__________
. 1995. въ наEѧлѣ бѣ слово – om språkhistorisk forskning vid Institutionen för
slaviska och baltiska språk. Institutionen för slaviska och baltiska språk femtio år.
Högtidsföreläsningar 25 november 1994 (= Meddelanden från institutionen för
slaviska och baltiska språk 31). Stockholm: Institutionen för slaviska och baltiska
språk, 17–26.
Miklosich, Fr[anz von]. 1862–1865. Lexicon palaeoslovenico-graeco-latinum
emendatum auctum. Vindobonae: Guilelmus Braumueller.
Pereswetoff-Morath, Alexander I. Under färdigställande. Ord och blad. Martin
Aschaneus och allt det ryska. Festskrift för N.N.
Ribarova, Zdenka & Hauptova, Zoe. 1998. Paroimiarion Grigorovici. I. Textus et
apparatus criticus. Skopje: Makedonian Academy of Sciences and Arts.
Riksdagens protokoll vid lagtima Riksmötet år 1897. Första kammaren. Första
bandet: N:is 1–13. No. 12. 1897. Stockholm: Isaac Marcus’ boktr.-aktiebolag.
Sjöberg 1981 = Шёберг, Андерс. Славянские пергаменные отрывки в Швеции.
Palaeobulgarica 5:4, 86–94.
Sköld, Hannes. 1927. Aperçu sur un texte de lectionnaire en vieux slave de la
Bibliothèque Royale à Stockholm. Lund: eget förlag.
Steensland, Lars. 2005. Trash and Treasure. Russian Parchment Fragments in Swedish
Archives. In: J. Brunius (red.), Medieval Book Fragments in Sweden. An
International Seminar in Stockholm 13–16 November 2003 (= KVHAA
Konferenser 58). Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien, 210–225.
Sveriges ridderskap och adels kalender 1959. 1958. Stockholm: Alb. Bonniers
boktryckeri.
Turilov 2010 = Турилов, А. А. Slavia Cyrillomethodiana: Источниковедение
истории и культуры южных славян и Древней Руси. Межславянские
культурные связи эпохи средневековья. Москва: Знак.
Wesslén, Siv. 1985. Slavonic Parchment Fragments in Sweden. II. Gospels. A Text
Edition with Glossary (= Stockholm Slavic Studies 17). Stockholm: Almqvist &
Wiksell International.
Widnäs 1973 = Виднэс, М[ария]. Славяно-русские пергаменные отрывки в
скандинавских собраниях. Текстология славянских литератур. Доклады
конференции. Ленинград, 25–30 мая 1971 года. Ленинград: Наука, 235–238.
Wieselgren, P[er]. 1842. DelaGardiska Archivet eller Handlingar ur Grefl.
DelaGardiska Bibliotheket på Löberöd 16. Lund: Lundbergska Boktryckeriet.
Wolodarski, Anna. 2013. Klemming och jakten på de försvunna inkunablerna. M.
Lennersand, Å. Karlsson & H. Klackenberg (red.) Fragment ur arkiven. Festskrift
till Jan Brunius (= Skrifter utgivna av Riksarkivet 37). Stockholm: Riksarkivet,
191–210.
132
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 133–149
ISSN 2001–7395
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные
иммигранты Финляндии
Tatjana Rynkänen
Centre For Applied Language Studies, University of Jyväskylä, Finland
[email protected]
Abstract. Multilingual Speech Community: Russian-Speaking Immigrants in
Finland
This article examines the multilingualism of a new generation of Russian-speaking immigrants in Finland. The main focus in the article is on immigrants’ use of and competency in
Finnish and Russian, as well as the meaning of these languages for persons immigrating at
different stages in their lives. The article also describes how these immigrants view their linguistic situation and possibilities for maintaining and developing different languages. Finally,
conclusions will be drawn about the possibilities for, and constraints on, the multilingualism
of speakers of Russian in Finnish society. This article is based on two studies: a longitudinal
case-study on young Russian-speaking immigrants, and a study of working-age Russianspeaking migrants within the project “Transforming Professional Integration” (ISIS). The data
consist of thematic interviews with Russian-speaking migrants living in Finland. Principles of
qualitative content analysis were applied in analyzing the data.
1. Введение
В центре внимания данной статьи находятся вопросы многоязычия. Наш подход
к рассмотрению многоязычия основывается на социолингвистических исследованиях последних лет (см., напр., Pavlenko 2002; Heller 2006; Blommaert 2007;
Blackledge & Creese 2010), согласно которым в настоящее время большинство
людей не только дву- и многоязычны, но и являются членами многочисленных
этнических, социальных и культурных сообществ. Данными исследованиями
также принимается во внимание комплексный и динамичный характер современной действительности, изменения, происходящие в различных культурах, и
их постоянное взаимовлияние. Современная действительность, отличительной
особенностью которой является социальный контекст, в частности, расизм и
133
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии
дискриминация, доступ к лингвистическим ресурсам, таким как образовательные учреждения, рабочие места, программы и ресурсы, разработанные специально для иммигрантов или людей, изучающих и использующих второй язык,
обусловливают позитивные или негативные условия для формирования многоязычия. В контексте иммиграции в понимании роли социального контекста следует также принимать во внимание аспект власти и доминирования во взаимодействии группы большинства и меньшинства. Вопросы овладения языком, его
изучения, формирования дву- и многоязычия становятся частью более широких
общественных процессов и идеологий, на которые могут оказывать влияние
предубеждения, расизм, дискриминация и притеснения.
Данная статья основывается на материалах двух исследований: качественного
лонгитюдного исследования о русскоязычных молодых иммигрантах (Rynkänen
2011) и иммигрантах трудоспособного возраста в рамках проекта «Интеграция в
трудовую жизнь Финляндии» (ISIS), финансируемого Академией наук Финляндии (2011–2014). Материал исследования состоит из тематических интервью с
русскоязычными иммигрантами, живущими в Финляндии. Таким образом, многоязычие рассматривается нами с точки зрения индивида, русскоязычного иммигранта, поэтому в центре внимания находятся его взгляды, мысли и чувства относительно овладения языком и формирования многоязычия в условиях иммиграции. Основное внимание в статье уделяется следующим вопросам: Какие
языки, и с какой целью используются русскоязычными иммигрантами Финляндии? Как русскоязычные иммигранты оценивают своё владение различными
языками? Какую роль в их жизни играют эти языки? Нами также будет рассмотрено, как иммигранты представляют свою языковую ситуацию и возможности
сохранения и развития различных языков. В заключение будут сделаны выводы
относительно особенностей многоязычия у носителей русского языка в Финляндии. В статье используется термин «многоязычие» как включающий в себя
«двуязычие», но и одновременно показывающий, что в языковом окружении и
употреблении как индивида, так и сообщества всегда используются многочисленные языки и формы языков (см., напр., Dufva & Pietikäinen 2009).
1.1 Русскоязычное население Финляндии
Отличительной особенностью иммиграции Финляндии является бóльшая численность русскоязычных по сравнению с другими языковыми и культурными
группами. В конце 2012 г. в стране проживало почти 63 тыс. человек, отметивших своим родным языком русский (Tilastokeskus 2013). Ожидается также, что в
2020 г. численность русскоязычного населения возрастёт до 100 тыс. человек.
Русскоязычное население, однако, проживает на территории Финляндии уже
более трехсот лет. Применительно к русскоязычным эмигрантам, оказавшимся в
134
Tatjana Rynkänen
стране до Второй мировой войны, в Финляндии часто употребляется термин
«старые русские» для разграничения с так называемыми «новыми русскими»,
эмигрировавшими из Советского Союза начиная с 1960-х гг. (см., напр., Pentikäinen & Hiltunen 1997). Таким образом, русскоязычные Финляндии представляют собой гетерогенную группу: к ней относятся иммигрировавшие в разные
исторические периоды этнические русские, ингерманландские репатрианты и
представители других национальностей бывшего СССР. Всех их, тем не менее,
связывает между собой русский язык (Baschmakoff & Leinonen 2001; Lähteenmäki & Vanhala-Aniszewski 2010; Rynkänen & Pöyhönen 2010). Часть говорящих на
русском языке проживает в стране уже на протяжении многих поколений, тогда
как многие другие иммигрировали недавно, и еще только ищут свое место в
финском обществе. Долгое время русскоязычное население Финляндии считалось «безмолвным», или «незамеченным» меньшинством (Horn 1997), которое
стало предметом широких дискуссий только в начале 1990-х годов вследствие
возросшей иммиграции из России и бывшего СССР.
Русскоязычные, также как и другие иммигранты Финляндии, сталкиваются с
трудностями, обусловленными процессом интеграции, в том числе с изучением
языка принимающего общества, трудоустройством, подтверждением дипломов
об образовании, и вообще с адаптацией к новым условиям жизни. В частности,
отмечается, что русскоязычные являются высокообразованными по сравнению с
представителями других групп иммигрантов (см., напр., Liebkind et al. 2004; VTS
2010). Доля среднего специального образования у них больше, чем в среднем по
Финляндии, и высшее образование имеется более чем у третьей части русскоязычных. Вместе с тем в иммиграции наблюдается снижение профессионального
статуса у большинства из них вследствие смены профессии. Являясь самой
большой группой иммигрантов и обладая существенным языковым, культурным
и профессиональным капиталом, русскоязычные представляют значительный
ресурс для страны. Он может быть использован также в сферах деятельности,
требующих компетенции в вопросах, касающихся России, и владения русским
языком (Mustajoki 2007; VN 2009). Положительным можно считать тот факт, что
владение русским языком имеет спрос на рабочих местах в Финляндии. В частности, в соответствии с выяснением Центрального союза деловой жизни Финляндии (ЕК 2010), русский язык занимает третье место после английского и
шведского языков относительно потребностей в нём в различных областях деятельности.
Вследствие исторических, культурных и политических причин вопросы русскоязычного меньшинства не являются однозначными и вызывают полемику в
различных кругах финского общества. Исследованиями, рассматривающими позицию коренного населения к различным этническим группам, выявлено негативное отношение и предубеждения относительно русскоязычных (Jaakkola
135
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии
2005; 2009; Pitkänen 2007). В частности, указывается, что русскоязычные дети и
молодёжь испытывают трудности вследствие своего этнического происхождения (см., напр., Jasinskaja-Lahti 2000; Keskisalo 2001; 2003; Rynkänen 2008; 2011;
Tanttu 2009). Отмечается также существование реальной угрозы обособления
русскоязычных в свою этническую группу (см., напр., Liebkind et al. 2004; Reuter
& Jaakkola 2005; Perhoniemi & Jasinskaja-Lahti 2006; Tanttu 2009).
В связи с вышесказанным можно утверждать, что русскоязычные иммигранты
и их ситуация представляют собой интересный объект исследования. Следует
также отметить, что за последние 10-15 лет наблюдается явное увеличение интереса к ситуации русскоязычных как в Финляндии, так и во всём мире. В Финляндии т.н. «старые русские» являлись в основном объектом исторических и
культурологических исследований (см., напр., Baschmakoff & Leinonen 2001;
Shenshin 2008). В свою очередь, «новые русские» рассматривались главным образом с точки зрения социологических, социально-психологических и культурологических наук в контексте иммиграции (см., напр., Jasinskaja-Lahti 2000; Liebkind et al. 2004; Jaakkola & Reuter 2007; Jaakkola 2009; Davydova 2009; Mammon
2010). Русскоязычные иммигранты и их интеграция в финское общество являлись также темой статистических отчётов и различных выяснений, проведенных
по просьбам официальных властей (см., напр., Pohjanpää et al. 2003; Paananen
2005; Tanttu 2009; VTS 2010). Русскоязычные обычно рассматривались в них в
ряду других групп иммигрантов. В области педагогики и прикладной лингвистики также появился ряд научных публикаций на тему языковой идентичности,
изучения языка и адаптации детей- и подростков-иммигрантов к финской учебной среде (см., напр., Iskanius 2006; Protassova 2008; Rynkänen 2008; 2011).
2. Русскоязычные иммигранты Финляндии как объект исследования
Данная статья основывается на материалах двух исследований: качественного
лонгитюдного исследования о русскоязычных молодых иммигрантах (Rynkänen
2008; 2011) и иммигрантах трудоспособного возраста в рамках проекта «Интеграция в трудовую жизнь Финляндии» (ISIS), финансируемого Академией наук
Финляндии (2011–2014). Целью лонгитюдного исследования (2002-2008) являлось выяснить прохождение процесса интеграции в финское общество русскоязычными молодыми иммигрантами в контексте обучения и овладения языком.
Его целевая группа состояла из 16 семей русскоязычных иммигрантов, проживающих в Центральной Финляндии. Большая часть из них иммигрировала в
2000–2002 гг. из России или других регионов бывшего СССР. Это исследование
основывалось на стратегиях качественного метода, и его основной материал состоял из полуструктурированных тематических интервью с русскоязычными ро 136
Tatjana Rynkänen
дителями и их детьми. Таким образом, жизнь русскоязычных семей наблюдалась
нами в течение шести лет. Родители (всего 18) интервьюировались в 2002 и 2005
гг., и их дети (всего 15) – в 2008 г. Во время проведения интервью по своему
возрастному составу молодые иммигранты являлись 14–23-летними. Двое успели основать свою семью и имели одного ребёнка. Большинство из них училось.
Наряду с интервью в качестве материала исследования использовались официальные документы: законы и постановления, определяющие иммиграционную
политику Финляндии, а также законодательства, касающиеся вопросов образования и обучения молодых иммигрантов. При анализе тематических интервью
применялся метод контент-анализа.
Цель исследования, проведённого в рамках проекта «Интеграция в трудовую
жизнь Финляндии» (ISIS), состояла в выяснении того, какую роль играет владение языком, многоязычная и многокультурная практика, идентичность в процессе интеграции иммигрантов работоспособного возраста в профессиональные сообщества и трудовые коллективы Финляндии. В ходе исследования опрашивались различные группы иммигрантов: в том числе, люди творческих профессий,
специалисты в области информационных технологий, учителя, люди, проходящие интеграционное обучение. Исследовательский проект ISIS основывался на
многометодных стратегиях, и его материал состоял из тематических интервью,
включенных наблюдений, письменных и визуальных документов, медиаматериалов, а также статистических данных. Исследование, в центре внимания которого находились русскоязычные иммигранты, состоит из 37 тематических интервью, проведённых в 2011–2012 гг. В целевую группу вошло 22 женщины и 15
мужчин, иммигрировавших в 1985–1990, 2000–2011 гг. и проживающих в Центральной Финляндии. По своему возрастному составу участники являлись 22–
63-летними. Их уровень образования был довольно высок: большая часть имела
высшее, небольшая часть – среднее специальное образование.
Участники обоих исследований – это иммигранты первого поколения, родившиеся в России или других регионах бывшего СССР. Родным языком большинства из них являлся русский. Это был также язык домашнего общения у большинства респондентов.
Исследования, рассматривающие вопросы иммиграции, обращают внимание
на важность возрастных особенностей и их влияние на последующую интеграцию индивида в общество принимающей страны (см., напр., Suárez-Orozco &
Suárez-Orozco 2001; Alitolppa-Niitamo 2004; Crul 2007; Rumbaut 2007). В частности, отмечается, что возраст начала иммиграции существенно влияет на выбор
иммигрантом стратегий аккультурации. Это наглядно прослеживается, к примеру, в овладении иммигрантами языком принимающей страны, их академических
достижениях и социальной мобильности, развитии кругозора и компетенции,
формировании этнической идентичности и даже в их пристрастии к поддержа 137
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии
нию транснациональных связей. Возраст начала иммиграции принимается во
внимание американским социологом Р. Румбо (Rumbaut 2007:349) при определении поколений иммиграции. Им учитываются такие критерии как страна рождения, страна проживания, родители, возраст иммиграции и период жизни. Согласно Румбо, к первому поколению относятся иммигранты, родившиеся в
стране убытия. В свою очередь, родившиеся в принимающей стране, причисляются им ко второму поколению и разделяются на две группы в соответствии с
тем, являются ли иммигрантами оба их родителя или же один.
К первому поколению иммиграции Румбо (ibid.:349) относит семь возрастных
групп. Иммигрирующие в 18˗24-летнем возрасте – это обычно студенты, начинающие свою трудовую деятельность или планирующие создать семью. Лица,
достигшие 25˗34-летнего возраста, иммигрируют, как правило, имея образование, в начале своей профессиональной карьеры, готовые к созданию семьи и
рождению детей. В свою очередь, люди среднего возраста, 35˗54-летние, уже
успели получить трудовой опыт, обычно имеют детей. Нередко желание иммигрировать они объясняют поисками новых возможностей для своих детей. Люди
старшего возраста (55 лет и старше) уже завершают свою профессиональную
карьеру, и в иммиграцию следуют обычно за своими детьми. Они не всегда готовы к изучению нового языка или аккультурации.
Среди относящихся к первому поколению детей- и молодёжи-иммигрантов,
не достигших 18-летнего возраста, Р. Румбо (ibid.:349) выделяет три группы.
Иммигрировавших в раннем детстве (0˗5 лет) он относит к т.н. поколению 1,75.
Их можно сравнивать с родившимся в стране пребывания вторым поколением
иммигрантов. Это дети дошкольного возраста, плохо помнящие страну происхождения, не успевшие овладеть начальными навыками грамотности. Они, как
правило, быстро овладевают языком страны пребывания и проходят социализацию в условиях нового общества. Иммигрировавшие в младшем школьном возрасте (6˗12 лет) относятся к т.н. поколению 1,5. Они получили начальные навыки
грамотности на родном языке, научились читать и писать в стране происхождения, но завершают своё образование в новой стране пребывания. Иммигрировавшие в подростковом (юношеском) возрасте (13˗17 лет) причисляются Румбо
к т.н. поколению 1,25. Их опыт и результаты адаптации следует сравнивать со
взрослыми иммигрантами первого поколения. В иммиграции они продолжают
своё обучение в общеобразовательной школе или начинают трудовую деятельность.
Такой классификацией Румбо стремится показать решающее значение возраста и периода жизни в адаптационном процессе особенно детей- и молодёжииммигрантов. Нами разделяется точка зрения Р. Румбо, согласно которой представители каждой возрастной группы, начиная свой адаптационный процесс в
ином социальном контексте, будут иметь различные отправные точки. В частно 138
Tatjana Rynkänen
сти, интервью с участниками вышеописанных исследований показали, что многоязычие русскоязычных иммигрантов, переехавших в Финляндию в разные периоды жизни, имеет свои особенности. В целях сохранения анонимности вся
информация об участниках исследования даётся только с указанием вымышленного имени и года проведения интервью.
3. Особенности многоязычия русскоязычных иммигрантов
3.1 Иммигрировавшие в дошкольном возрасте: поколение 1,75
Результаты исследования показали, что в языковом окружении и употреблении
молодежи, иммигрировавшей в дошкольном возрасте, преобладает финский
язык. Главным образом за финским языком были закреплены в их жизни такие
домены, как учёба, общение с друзьями в школе и в свободное время, чтение
газет и журналов, художественной литературы, медиа и Интернет. Представителями данной возрастной группы также отмечалось использование финского языка в кругу семьи. В общении в учебном заведении, просмотре телевизионных
программ и пользовании Интернетом наряду с финским применялся также английский язык. Ситуацию, характерную для большинства представителей данной группы, описывает пример Максима:
Родной язык сейчас финский, сильный, также дома говорим каждый день по-русски, это тоже
довольно сильный язык. Из всех выученных в школе английский, наверное, лучший язык. Он,
наверное, значительно лучше русского языка, он действительно много используется в повседневной жизни, телевизор, реклама и всё другое. Так что русский, финский, английский,
немецкий, шведский языки, также когда-то давно ребёнком я говорил по-украински, но забыл
его. (Максим 2008) [перевод с финского Т.Р.]
Доминирование финского языка в повседневной жизни этих молодых иммигрантов, а также их стремление находиться в финской языковой среде объяснялось
хорошими умениями в этом языке. По собственной оценке, все представители
данного поколения владели финским языком лучше всего, и в связи с этим находили для себя удобным и естественным использовать именно его. Некоторые из
них также определяли финский язык своим родным языком. Наряду с этим следует отметить роль социального контекста. В частности, круг друзей иммигрировавших в дошкольном возрасте состоял преимущественно из сверстников,
представляющих коренное население, общение с которыми происходило на
финском языке.
В свою очередь, сфера использования русского языка являлась у иммигрировавших в дошкольном возрасте довольно узкой: он употреблялся главным образом в кругу семьи, при общении с родителями, бабушками и дедушками. В редких случаях он применялся также при просмотре телевизионных программ и ис 139
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии
пользовании Интернета. Контакты с носителями русского языка в ситуациях социального общения у молодёжи данной возрастной группы являлись немногочисленными. Уровень владения русским языком этих молодых иммигрантов
находился был связан с имеющимися у них возможностями его институционального изучения. По собственной оценке, многие владели только элементарными навыками грамотности в этом языке. Лучше всего, по мнению большинства, у них были развиты навыки понимания устной речи. Кроме того, иммигрировавшие в дошкольном возрасте часто не стремились к развитию умений в русском языке, не имея мотивации и не видя возможностей для этого в Финляндии.
Следующие примеры содержат оценку владения русским языком, сделанную
самими участниками исследования:
Я каким-то образом умею читать, но я читаю очень медленно, пишу, но делаю много ошибок,
и словарный запас примерно на уровне семилетнего ребёнка, культурной лексики и другого я
не очень хорошо знаю. (Олег 2008) [перевод с финского Т.Р.]
По-моему, очень плохо [владею русским языком]. Что-то я умею, [--] с мамой могу разговаривать, со всеми другими. Но [--] писать и читать я не умею совсем. И есть некоторые такие
трудные слова, которые я не могу сказать и не понимаю. (Лариса 2008) [перевод с финского
Т.Р.]
Несмотря на то, что в порядке языковой преференции это поколение первое место обычно отводило финскому языку, все-таки русский (украинский) язык играл особую роль в жизни этих молодых людей. В частности, наряду с другими
языками он воспринимался ими как одна из возможностей в получении рабочего
места. Кроме того, их эмоциональные установки по отношению к русскому языку оставались высокими, он также символизировал для них родственные связи,
являясь языком, на котором говорят близкие им люди:
[Значение русского языка] «не могу сказать, большое, потому что я всё-таки не так много говорю, но всё-таки я родилась там, и мои родственники говорят по-русски, вот бабушка и дедушка. И это тоже очень [--] важно, потому что [--] у меня [--] нету [--] в Финляндии родственников, и [--] с ними хочу общаться [--] и с мамой, потому что ей легче по-русски говорить, чем по-фински. [--] я думаю, что если [--] я умею русский язык, [--] может, [--] легче получить работу. (Катя 2008)
Он [русский язык] дорог мне, потому что мама русская, с ней # имеешь дело, так его надо
знать. (Лариса 2008) [перевод с финского Т.Р.]
Изменение жизненной ситуации молодых иммигрантов, к примеру, получение
рабочего места, связанного с русским языком, могло приводить к заинтересованности в его дальнейшем изучении и развитии:
[--] сейчас начал посещать курсы русского языка. Нужно пытаться учить его, потому что получилось так, что моя дипломная работа [--] касается [--] выяснения на территории России.
Тогда нужно связываться с российскими предприятиями и пытаться договариваться с ними [--
140
Tatjana Rynkänen
]. И для этого нужно действительно владение русским языком, иначе не получится. (Олег
2008) [перевод с финского Т.Р.]
Представители данной группы считали себя многоязычными или двуязычными
людьми, и различные языки в той или иной степени применялись ими в различных доменах их жизни. Вместе с тем, результаты исследования дают основания
полагать, что овладение вторым (финским) языком происходило у них главным
образом за счёт уменьшения использования первого (русского/ украинского)
языка и сопровождалось как остановкой в его развитии, так и постепенной утратой.
3.2 Иммигрировавшие в младшем школьном возрасте: поколение 1,5
В языковом окружении и употреблении русскоязычной молодёжи, иммигрировавшей в младшем школьном возрасте, выделялись русский, финский и английский языки. Языком домашнего общения у всех представителей этой группы являлся русский язык. Наряду с ним в двух семьях применялся также и финский
язык. В общении в учебном заведении и в свободное время, при чтении художественной литературы, газет и журналов, использовании Интернета всеми употреблялся как финский, так и русский язык, дополняемый в отдельных случаях
английским языком. Финский язык предпочитался молодыми иммигрантами при
просмотре телевизионных программ. Тем не менее, некоторые из них также использовали для этого наряду с ним русский и английский языки. Круг друзей и
знакомых молодёжи, иммигрировавшей в младшем школьном возрасте, состоял
из русскоязычных сверстников, представителей коренного населения, а также
иммигрантов других этнических групп. Это создавало им благоприятные возможности для использования различных языков в повседневной жизни, открывая доступ к разнообразным лингвистическим ресурсам.
Постепенное расширение сферы использования финского языка в обучении и
повседневной жизни, а также контактов с его носителями оказывали влияние на
уровень владения этим языком. По собственной оценке, все представители данной группы владели финским языком хорошо. Наряду с этим значение финского
языка в их жизни возрастало, а его использование становилось естественным и
легким. Всеми признавалась важность финского языка в повседневной жизни,
трудоустройстве, взаимодействии с коренным населением. В нижеприведённом
примере Вероника описывает своё отношение к двум языкам таким образом:
Сейчас, я думаю, что русский [--] как-то более родной, но финский, он уже становится ближе,
и даже бывает объясняться на финском, потому что целый день на финском говорю. (Вероника 2008)
141
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии
Вместе с тем, эмоциональные установки молодых иммигрантов по отношению к
русскому языку оставались высокими. Все определяли его родным языком, владение им считали важным, в нём видели также преимущества в получении рабочего места. Возможности изучать и развивать русский язык различались у представителей данной группы. Участники исследования, оценившие свои умения в
русском языке как хорошие, изучали его в школе или кружке, под руководством
учителя-носителя языка. Уровень владения русским языком также находился у
них в связи с его активным использованием. Тем не менее, частота обращения к
нему и сфера его употребления у многих иммигрировавших в младшем школьном возрасте постепенно уменьшалась, уступая место финскому и английскому
языкам. В частности, большинство отметило лучшее владение финским языком
по сравнению с русским. Следующие примеры показывают, как участники исследования оценивали своё владение русским языком:
Нормально, не хорошо, нормально. [--] Я забываю слова некоторые, и поэтому мне надо их
сказать на финском языке. И ещё неправильное произношение, наверное, сейчас пошло у меня. (Илья 2008)
Не очень хорошее, [--] я забыла очень много слов. [--] иногда я боюсь разговаривать порусски, [--] с русскими… по-моему, уже не совсем стопроцентное, акцент финский... (Мила
2008) [перевод с финского Т.Р.]
Результаты исследования дают основания полагать, что иммигрировавшие в
младшем школьном возрасте обладали способностью одновременного и более
гибкого использования имеющихся языковых ресурсов в своих интересах и целях по сравнению с иммигрировавшими в дошкольном возрасте. Наряду с этим
как финский, так и русский языки воспринимались ими как существенный потенциал в получении будущей профессии и социальной мобильности в новом
обществе.
3.3 Иммигрировавшие в подростковом возрасте: поколение 1,25
Особенностью многоязычия русскоязычной молодёжи, иммигрировавшей в подростковом возрасте, являлось доминирование русского языка. Он был языком
семейного общения всех представителей данной группы. На нём говорили с
близкими родственниками, супругами и своими детьми. В свободное время в
общении с друзьями и знакомыми предпочтение также отдавалось русскому
языку. Наряду с ним, тем не менее, использовались финский и английский языки. В учебном заведении основным средством общения молодых иммигрантов
являлся финский язык, на рабочем месте его дополняли английский и русский
языки. Доминирование русского языка прослеживалось также в просмотре телевизионных программ, чтении художественной литературы и использовании Ин 142
Tatjana Rynkänen
тернета. В меньшей степени для этого молодые люди обращались к финскому
или английскому языкам. В свою очередь, для чтения газет и журналов ими
применялись как русский и финский, так и в отдельных случаях английский
языки.
Отношение к русскому языку характеризовалось у многих представителей
этого поколения высокими эмоциональными установками. Он воспринимался
как особенно близкий из всех используемых языков. Все определяли его родным
языком, и были заинтересованы в том, чтобы передать его своим детям. Русский
язык рассматривался не только как относящийся к частной жизни и семейным
отношениям, но и вообще к русской культуре.
Сфера использования русского языка у большинства представителей данной
возрастной группы оставалась в иммиграции широкой, у них также имелась возможность постоянно контактировать с его носителями. В частности, система
социальных связей этих молодых иммигрантов, их близкие друзья, любимый
человек или супруг были представлены главным образом членами традиционной
этнической группы. По мнению молодых иммигрантов, это нередко влияло на их
мотивацию использовать другие языки и искать контакты с их носителями:
[вред от русского языка] то, что я его чересчур, несравнимо больше, чем другие языки использую, те слабеют из-за того, что у меня есть возможность говорить постоянно на русском. У
меня нет такого, что у меня есть необходимость постоянно [--] искать общество с носителями
других языков. (Лиза 2008)
Частью иммигрировавших в подростковом возрасте владение финским языком
связывалось главным образом с практическими мотивами. Он был необходим
для жизни в Финляндии, обеспечивал социальную мобильность в новом обществе, открывал благоприятные возможности для учебной и профессиональной
деятельности, решения практических вопросов, коммуникации с представителями коренного населения:
[--] мне кажется, что люди, владеющие финским языком и живущие в Финляндии, [--] везде
смогут и работу себе хорошую найти и выучиться, [--] и везде сходить, и везде объясниться, то
есть это жизненно необходимая вещь, по моему мнению... (Инна 2008)
[--] большое значение, потому что учусь на нём, и работать нужно будет с финским языком. [-] и вообще я рада, что есть у меня второй язык. Я думаю, от этого будет польза большая, и уже
есть, наверное. (Юлия 2008)
Интересным, на наш взгляд, является то, что молодые иммигранты, имеющие
положительные установки в отношении финского языка и воспринимающие его
как важный язык, считали себя двуязычными. Тогда как имеющие низкие эмоциональные установки или вообще не испытывающие никаких чувств по отношению к финскому языку, считали себя русскоязычными.
143
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии
3.4 Иммигрировавшие во взрослом возрасте: поколение 1
Языковая ситуация взрослых иммигрантов различалась в зависимости от того, в
какой период жизни они иммигрировали в Финляндию: юношеском, зрелом или
преклонном возрасте (см. подробнее гл. 2). Наряду с этим, важным фактором
являлись причины иммиграции. Участники исследования, основанием для переезда которых послужили работа или учёба, как правило, были уже дву- или многоязычными людьми, использующими в своей повседневной и профессиональной жизни различные языковые ресурсы. Таким образом, в языковом окружении
и употреблении большинства взрослых иммигрантов выделялись русский (украинский), английский и финский языки. Языком домашнего общения у представителей данной группы по преимуществу являлся русский язык. В смешанных
семьях наряду с русским использовался также финский или английский языки.
Русский язык доминировал в неформальном общении: социальные связи представителей данной группы состояли главным образом из членов традиционной
этнической группы. Наряду с этим за русским языком у большинства информантов были закреплены такие домены, как чтение художественной литературы,
газет и журналов, просмотр телевизионных программ, использование Интернета.
Иногда его дополняли английский, реже финский языки. В отдельных случаях
русский язык использовался иммигрантами также на рабочих местах.
Уровень владения финским языком у представителей данной возрастной
группы варьировался. В связи с этим английский язык часто обеспечивал им социальную мобильность в финском обществе. Он использовался в обучении,
профессиональной деятельности и повседневной жизни. Этому нередко способствовало то, что использование английского языка в качестве рабочего в некоторых сферах деятельности в Финляндии является необходимостью. Специалисты,
приехавшие в Финляндию на работу, необязательно владеют финским (или
шведским) языком. Вместе с тем они имеют нужное образование и обладают
такими умениями, которые требуются и ценятся на рынке труда Финляндии. В
связи с этим, у них не возникает потребности в изучении финского языка. Результаты исследования показали, к примеру, что характер и особенности работы
сферы информационных технологий не способствовали овладению финским
языком и его использованию. В связи с этим потребности в финском языке зависят во многом от профессиональных и личных преференций иммигранта. Нижеприведённые примеры показывают различия в выборе языковых ресурсов, используемых участниками исследования:
Я очень чётко себя осознавала, что если я хочу иметь хорошую работу, мне нужно владеть хорошо финским языком. (Мария 2012)
Финский язык тебе нужен для того, чтобы [--] стать своим, играть на их же поле. [--] и потом в
других сферах жизни, не только в профессиональной деятельности, это очень важно. Мне ка-
144
Tatjana Rynkänen
жется, очень трудно [--] получить всю ту необходимую информацию [--] о всяких пособиях,
каких-то сервисах [--]. Да, там люди говорят по-английски, но это существенно другой, на мой
взгляд, уровень информированности, [--] когда ты приходишь и говоришь по-фински. (Алексей 2012)
Наши люди говорят, что английский в Финляндии очень расслабляет, [--] мешает [--] освоению финского языка, потому что идёшь, знаешь, что даже в любом магазине, если кто-то моложе 40 лет, он обязательно пару слов знает. [--] это расслабляет [--] и как-то не ощущаешь
большой надобности. (Вадим 2012)
Вместе с тем результаты исследования показали, что, чем чаще взрослые иммигранты использовали финский язык, тем положительнее становились их установки в отношении этого языка и говорящих на нём, прочнее аффективные связи
и степень идентификации с языком. Также следует отметить, что участие в социальной практике финского общества у многих иммигрировавших во взрослом
возрасте часто являлось весьма ограниченным. Вместе с тем они не всегда имели
возможности использовать и развивать изучаемый язык на рабочем месте или в
свободное время. Опыт участников исследования показал, что овладение языком
является не только когнитивным процессом, но и становлением частью нового
языкового сообщества:
Я до этого [до работы в фирме, где рабочим языком являлся финский] с финнами так много не
общалась, [--] я очень сильно относилась к ним как к посторонним людям, а вот там уже я [--]
стала к ним как людям относится. То есть у меня там появились друзья, финны [--] среди рабочего коллектива. (Мария 2012)
Финских друзей [--] у меня нет, за десять лет [--] у меня не было [--] возможности или, я не
знаю, необходимости. (Николай 2012)
Русских тут много, и на родном можно поговорить с кем-то, с финнами практически не общаемся особо, ну, мой круг, по крайней мере. На работе английский получается. (Вадим 2012)
Приведённые примеры показывают, что финский язык становится для иммигрантов ключом к новому обществу: без него связь с этим обществом и живущими в нем людьми остается весьма тонкой.
4. Заключение
В данной статье были рассмотрены особенности многоязычия русскоязычных
иммигрантов Финляндии. Используемый нами подход, основанный на возрастных особенностях, дал возможность с большей объективностью рассмотреть
языковую ситуацию представителей различных поколений иммиграции. Русскоязычные иммигранты, принявшие участие в данном исследовании, представляют
собой гетерогенное, полифоничное, многоязычное языковое сообщество. В их
повседневной жизни использование различных языков и многоязычных ресурсов
145
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии
является обычным явлением. Вместе с тем, результаты исследования показали
явные различия в опыте и взглядах поколений относительно различных языков.
Отличия проявлялись, в частности, в степени употребления языков, в уровне
владения ими, а также в том, какое значение эти языки играли в жизни иммигрантов. Русский язык использовался всеми, в первую очередь, в неформальном
контексте: в кругу семьи и в общении с русскоязычными соотечественниками.
Финский (английский) язык, в свою очередь, являлся важным фактором социальной мобильности, доминировал в формальном контексте: обучении, на рабочем месте, при решении практических вопросов. Вместе с тем, границы между
различными языками не являлись жёсткими: финский (английский) язык мог
дополнять русский в неформальном общении, со своей стороны, русский – финский (английский) в официальном контексте.
Результаты исследования указывают также на комплексный, многообразный,
меняющийся, зависящий от различных ситуаций и контекстов характер многоязычия русскоязычных иммигрантов. Отношение индивида к тому или иному
языку, понимание его важности в повседневной и профессиональной жизни может меняться. Одни языковые ресурсы воспринимаются как более важные и
нужные, другие остаются невостребованными, третьи – незамеченными. Нередко иммигрант «ведёт переговоры» как с самим собой, так и с принимающим обществом о необходимости владения языком этого общества.
Многоязычие русскоязычных иммигрантов можно охарактеризовать, с одной
стороны, как ситуационное (вычитающее) (ср. Skutnabb-Kangas 1988; Baker
2006), так как, к примеру, овладение вторым (финским) языком поколения 1,75
происходило главным образом за счёт уменьшения использования первого языка
и сопровождалось как остановкой в его развитии, так и постепенной утратой. С
другой стороны, об их многоязычии можно говорить как о параллельном одноязычии (ср. Heller 2006), при котором сферы употребления строго распределены
между различными языками (поколение 1, 25 и 1,75). Вместе с тем, это также
активное и функциональное многоязычие, и различные языки используются иммигрантами в соответствии с требованиями окружающей среды и собственными
потребностями. Эти языки дополняют друг друга, расширяя тем самым их возможности взаимодействия в финском обществе (поколение 1; 1,25; 1,5).
Следует также отметить, что многоязычие как ресурс не является само собой
разумеющимся делом. Несмотря на то, что в последнее время представления о
«совершенном» владении языком постепенно изживают себя, иммигрировавшие
в подростковом, а также младшем школьном возрасте не всегда понимали и ценили преимущества от своего дву- и многоязычия. Они были обеспокоены изменениями, произошедшими в их русском языке за время иммиграции, и стремились говорить на «хорошем» русском языке. Это можно считать примером господствующих в обществе языковых идеологий, согласно которым официальный
146
Tatjana Rynkänen
язык или стандартная форма языка часто воспринимаются как имеющие бóльшую моральную, эстетическую и/или интеллектуальную ценность (ср.
Blommaert 1999; Blackledge & Creese 2010). Для молодых иммигрантов данного
исследования таким стандартом или критерием оценки своих умений являлся
русский язык, на котором говорят их сверстники, живущие в России. Отклонение от стандарта, в свою очередь, нередко приводит к тому, что многоязычие
воспринимается ими не как ресурс, а как проблема.
Наряду с вышесказанным результаты исследования также показывают, что
имеются основания обращать большее внимание на развитие многоязычия в современной языковой политике в области образования с тем, чтобы в частности
сохранение родного языка не оставлялось на ответственность только семьи иммигранта.
Литература
Alitolppa-Niitamo, Anne. 2004. The Icebreakers. Somali-speaking Youth in Metropolitan Helsinki with a Focus on the Context of Formal Education. Väestöntutkimuslaitos D 42. Helsinki: Väestöliitto.
Arnberg, Lenore. 1989. Tavoitteena kaksikielisyys. Jyväskylä: Gummerus.
Baschmakoff, Natalia & Leinonen, Marja. 2001. Russian life in Finland 1717-1939: A
local and oral history. Helsinki: Institute for Russian and East European Studies.
Blackledge, Adrian & Creese, Angela. 2010. Multilingualism. A Critical Perspective.
London: Continuum.
Blommaert, Jan. 1999. The Debate is Open. An Overview. In: J. Blommaert (ed.),
Language Ideological Debates. Berlin: Mouton de Gruyter, 2˗38.
__________
. 2007. “Sociolinguistics scales”. Intercultural Pragmatics, 4 (1), 1˗19.
Crul, Maurice. 2007. The integration of immigrant youth. An Overview. In: M.M.
Suárez-Orozco (ed.), Learning in the Global Era: International Perspectives on
Globalization and Education. Berkeley: University of California Press, 213˗231.
Davydova, Olga. 2009. Suomalaisena, venäläisenä ja kolmantena. Etnisyysdiskursseja
transnationaalissa tilassa. Joensuun yliopiston humanistisia julkaisuja 57.
Dufva, Hannele & Pietikäinen, Sari. 2009. ”Moni-ilmeinen monikielisyys”. Puhe ja
kieli, 29 (1), 1˗14.
EK 2010 = Työelämässä tarvitaan yhä useampia kieliä. Elinkeinoelämän keskusliiton
henkilöstö- ja koulutustiedustelu 2009.
http://www.ek.fi/ek/fi/yrityskyselyt/liitteet/Tyoelamassa_tarvitaan_yha_useampia_k
ielia.pdf [retrieved 18.09.2010].
Heller, Monica. 2006. Linguistic Minorities and Modernity: A Sociolinguistic Ethnography. (2nd Edition.). London: Continuum.
Horn, Frank. 1997. Suomen venäläiset. An Overview. In: J. Pentikäinen & M. Hiltunen (eds.), Suomen kulttuurivähemmistöt. Helsinki: Suomen Unesсo-toimikunnan
julkaisuja 72, 202˗218.
147
Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии
Iskanius, Sanna. 2006. Venäjänkielisten maahanmuuttajaopiskelijoiden kieliidentiteetti. Jyväskylän yliopisto. Jyväskylä Studies in Humanities 51.
Jaakkola, Magdalena. 2005. Suomalaisten suhtautuminen maahanmuuttajiin vuosina
1987-2003. Helsinki: Työministeriö. Työpoliittinen tutkimus 286.
__________
. 2009. Maahanmuuttajat suomalaisten näkökulmasta. Asennemuutokset 19872007. Helsingin kaupungin tietokeskuksen tutkimuksia 2009:1.
Jaakkola, Magdalena & Reuter, A. 2007. Maahanmuuttajanaiset entisen Neuvostoliiton alueelta. Resurssit ja sijoittuminen työmarkkinoille. An Overview. In: T. Martikainen, M. Tiilikainen (eds.), Maahanmuuttajanaiset: kotoutuminen, perhe ja
työ.Helsinki: Väestöliitto. Väestöntutkimuslaitoksen julkaisusarja D46/2007, 335–
358.
Jasinskaja-Lahti, Inga. 2000. Psychological Acculturation and Adaptation among Russian-speaking Immigrant Adolescents in Finland. University of Helsinki. Social
psychological studies 2.
__________
. 2008. “Long-term immigrant adaptation: Eight-year follow-up study among
immigrants from Russia and Estonia living in Finland”. International Journal of
Psychology 43 (1), 6–18.
Keskisalo, Anne-Mari. 2001. ”Puhu homo suomee!” Suomalais- ja maahanmuuttajanuoret kansainvälisessä luokassa. An Overview. In: V. Puuronen (ed.), Valkoisen
vallan lähettiläät. Tampere: Vastapaino, 173–207.
__________
. 2003. Suomalais- ja maahanmuuttajanuorten vuorovaikutusta joensuulaisen
koulun arjessa. An Overview. In: P. Harinen (ed.), Etnisyys, kulttuuri ja kansalaisuus nuorten arjessa. Helsinki: Nuorisotutkimusverkosto. Nuorisotutkimusseuran
julkaisuja 38, 122–157.
Latomaa, Sirkku. 2007. Kotikielestä äidinkieleen ja kaksikielisyyteen. An Overview.
In: S. Latomaa (ed.), Oma kieli kullan kallis. Opas oman äidinkielen opetukseen.
Helsinki: Opetushallitus, 36˗40.
Liebkind, Karmela et al. 2004. = Mannila, Simo, Jasinskaja-Lahti, Inga, Jaakkola,
Magdalena, Kyntäjä, Eve, Reuter, Anni. Venäläinen, virolainen, suomalainen. Kolmen maahanmuuttajaryhmän kotoutuminen Suomeen. Helsinki: Gaudeamus.
Lähteenmäki, Mika & Vanhala-Aniszewski, Marjatta 2010. Introduction. An Overview. In: M. Lähteenmäki & M. Vanhala-Aniszewski (eds.), Language ideologies in
transition: Multilingualism in Finland and Russia. Frankfurt am Main: Peter Lang,
9–14.
Mammon, Reet. 2010. Kolmen etnisen ryhmän kotoutumisprosessi Suomessa. Jyväskylä Studies in Education, Psychology and Social Research 403.
Mustajoki, Arto. 2007. Yliopistojen Venäjä-yhteistyön ja Venäjä-osaamisen kehittäminen. Opetusministeriön työryhmämuistioita ja selvityksiä 2007:11.
Paananen, Seppo. 2005. Maahanmuuttajien integrointi: vaikea ja ristiriitainen hanke.
An Overview. In: S. Paananen (ed.), Maahanmuuttajien elämää Suomessa. Helsinki: Statistics Finland, 173–180.
Pavlenko, Aneta. 2002. Poststructuralist Approaches to the Study of Social Factors in
Second Language Learning and Use. An Overview. In: V.J. Cook (ed.), Portraits of
the L2 User. Clevedon: Multilingual Matters, 277˗302.
Pentikäinen, Juha & Hiltunen, Marja (eds.). 1997. Suomen kulttuurivähemmistöt. Helsinki: Suomen Unesсo-toimikunnan julkaisuja 72.
148
Tatjana Rynkänen
Perhoniemi, Riku & Jasinskaja-Lahti, Inga. 2006. Maahanmuuttajien kotoutuminen
pääkaupunkiseudulla. Seurantatutkimus vuosilta 1997-2004. Helsingin kaupungin
tietokeskus.
Pitkänen, Pirkko. 2007. ”Retorisesta moniarvoisuudesta etnistä tasa-arvoa edistävään
viranomaistyöhön”. Yhteiskuntapolitiikka 72:3, 309˗320.
Pohjanpää, Kirsti, Paananen, Seppo & Nieminen, Mauri. 2003. Maahanmuuttajien
elinolot. Venäläisten, virolaisten, somalialaisten ja vietnamilaisten elämää Suomessa 2002. Elinolot 2003:1. Helsinki: Tilastokeskus.
Protassova, Jekaterina. 2008. “Teaching Russian as a Heritage Language in Finland”.
Heritage Language Journal 6 (1), 127–152.
Reuter, Anni & Jaakkola, Magdalena. 2005. Venäjänkielisten, vironkielisten ja kaksikielisten maahanmuuttajien sosiaaliset verkostot. An Overview. In: S. Paananen
(ed.), Maahanmuuttajien elämä Suomessa. Helsinki: Tilastokeskus, 23–41.
Rumbaut, Ruben. 2007. Ages, Life Stages, and Generational Cohorts: Decomposing
the Immigrant First and Second Generation in the United States. An Overview. In:
A. Portes & J. DeWind (eds.), Rethinking Migration: New Theoretical and Empirical Perspectives. Oxford: Berghahn Books, 342–387.
Rynkänen, Tatjana. 2008. Obučenie v finskoj škole i process integracii russkojazyčnyh
učačšihsja-immigrantov – točka zrenija roditelej. Jyväskylä: University of Jyväskylä, Centre for Applied Language Studies. Licentiate Thesis on Applied Linguistics.
__________
. 2011. Russkojazyčnye molodye immigranty v Finljandii – integracija v
kontekste obučenija i ovladenija jazykom. University of Jyväskylä. Jyväskylä Studies in Humanities 168.
Rynkänen, Tatjana & Pöyhönen, Sari. 2010. Russian-speaking young immigrants in
Finland: Educational and linguistic challenges to integration. An Overview. In: M.
Lähteenmäki & M. Vanhala-Aniszewski (eds.), Language Ideologies in Transition:
Multilingualism in Finland and Russia. Frankfurt am Main: Peter Lang, 175–194.
Shenshin, Veronika. 2008. Venäläiset ja venäläinen kulttuuri Suomessa. Kulttuurihistoriallinen katsaus Suomen venäläisväestön vaiheista autonomian ajoilta nykypäiviin. Helsingin yliopisto: Aleksanteri-instituutti.
Skutnabb-Kangas, Tove. 1980. Kaksikielisyys. An Overview. In: K. Sajavaara (ed.),
Soveltava kielitiede. Helsinki: Gaudeamus, 136˗157.
Suárez-Orozco, Carola & Suárez-Orozco, Marcelo M. 2001. Children of Immigration.
Cambridge, MA: Harvard University Press.
Tanttu, Jekaterina. 2009. Selvitys vähemmistövaltuutetulle. Venäjänkielisenä Suomessa
2008. Helsinki: Vähemmistövaltuutettu.
http://www.polamk.fi/intermin/vvt/home.nsf/files/ven%C3%A4l%C3%A4istutkimu
s_nettiversio/$file/ven%C3%A4l%C3%A4istutkimus_nettiversio.pdf
Tilastokeskus. 2013. Tilastokeskuksen PX-Web-tietokannat. Väestö, väestörakenne.
Helsinki: Tilastokeskus. http://pxweb2.stat.fi
VN 2009 = Venäjä-toimintaohjelma 2009. Valtioneuvoston periaatepäätös 16.04.2009.
VTS 2010 = Venäjänkielisten työllistyminen ja syrjintä 2010. Helsinki: Vähemmistövaltuutettu.
149
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 150–163
ISSN 2001–7395
Ukrainian Colour Concepts for Blue
Vasyl' Starko
Department of Applied Linguistics, Lesja Ukraïnka Eastern European National University
[email protected]
Abstract.
A much-studied area, colour categorization has received renewed attention in cognitive
linguistics. A promising line of research is the reconstruction of colour concepts. Specifically,
the goal is to discover points of reference used by a linguistic community for different
colours. The colour system of Ukrainian is special in that it has as many as three basic words
(synij, blakytnyj and holubyj) for what is generally called blue in English. This paper analyzes
experimental and corpus data and offers a reconstruction of their referential models. The
Ukrainian colour names under study are shown to have a dominant reference point (a clear
sky for all three words) and secondary ones. Relevant aspects of typical observation situations
and other contributing factors are discussed.
1. Background
Since the publication of the seminal work (Berlin & Kay 1969), the domain of colour
names has become the most intensively studied area of natural language
categorization. Researchers of colour categorization have generally split into two
camps. Objectivists maintain that to establish the meaning of colour terms, we need to
specify the segments of the visible spectrum that they pick out. The relation between a
colour name and the range of light frequencies it designates is ultimately conditioned
by objective factors, such as human biological makeup. In contrast, relativists, or more
exactly conceptualists, are convinced that the semantics of colour resides in the
corresponding concepts employed in language and cognition. To the extent that these
concepts are linguistically and culturally specific, colour concepts are relative. The
study of colour concepts involves discovering points of reference (or exemplars, or
prototypes) that largely define the range of colour categories.
In the past years, it has become increasingly obvious that a number of factors, rather
than just one, contribute to colour categorization (Starko 2013a): Genetic factors that
150
Ukrainian Colour Concepts for Blue
affect the human perceptual apparatus, existing colour categories in a given language
(the source of categorical perception in colour categorization), communicative factors
and context. Moreover, colour is not independent of other aspects of observable
situations, and the domain of colour is not universal – some languages do not have a
lexicalized concept of colour, employing visual descriptors (similar to light and dark)
instead. There is growing evidence for bilateral, dual-system processing of colour with
the right hemisphere handling colour based on universal biological principles
(perceptual processing) and the left hemisphere, which ultimately prevails, being
guided by linguistic categories of colour (linguistic processing).
In this light, reference points for colour names emerge as an important, but not
unique, guiding principle of colour categorization. They are especially useful in
accounting for the range of colour categories – counterpart words for colours in
different languages are known to differ in their range, which cannot be explained
merely by biological conditioning. In addition, reference points provide a foundation
for the commonality of colour designation within a linguistic community by virtue of
being part of the environment shared by its members.
Several different sources of data are used to discover reference points for colour
names: lexical collocation patterns (Javorska 1999; Javorska 2000; Starko 2013c), free
association experiments (Martinek 2005; Martinek 2006; Starko 2013b) and trained
introspection (Wierzbicka 1996; 2006; 2008). All of these have been utilized in the
present study.
2. Earlier related studies of colour categories
Conceptual analysis aimed at discovering reference points for colour names has been
prominently advocated by Anna Wierzbicka and pursued in studies of different
languages. According to Wierzbicka and her followers, reference points serve as
explicit or implicit guides for colour discrimination. Most of them are culturally salient
natural objects or artefacts, and references to them can explain not only the range of a
colour name, but also the associated connotations and at least some metaphorical uses.
The idea that colour terms refer to exemplars was put forward long before the arrival
of cognitive science. For example, as Afanasij Krytenko (Krytenko 1963) argued,
blood and fire are the reference points for the red colour in Ukrainian as relatively
stable “carriers” of this colour because of their psychological salience and importance
in human activities.
Wierzbicka analyzed a number of colour names for various blues in different
languages, arguing that all of them refer to the sky, but each in its own way
(Wierzbicka 1996:309–314). The Polish blękitny is most closely associated with the
colour of the sky. The connection is weaker in the case of the Polish niebieski and
weaker still for the English blue, which has, according to Wierzbicka, an additional
151
Vasil´ Starko
reference point in a large body of water, such as the sea or a lake, observed from afar.
The focal shade of blue is darker than sky-blue and lighter than the blue of the sea,
which leads Wierzbicka to surmise that this may be caused by human
neurophysiology. Nevertheless, the range of the colour category is still languagespecific.
Russian has two “basic” words for blue: goluboj ‘light blue’ and sinij ‘blue, dark
blue’. Wierzbicka links the former to the sky observed in broad daylight and treats the
latter as possibly referring to the colour of the sky, but not on a sunny day and
sometimes in the absence of full sunlight, thus accounting for darker blues. Sinij is
defined as “darker” but not “dark”, which sets it apart from the Polish granatowy ‘dark
blue’. According to Wierzbicka, the English blue may be associated with the sky, but
its relation to the colour of the sky on a sunny day is unspecified. Wierzbicka
discovers these fine details largely by relying on trained introspection and an
“informal” survey of native speakers. Her research is thought-provoking and calls for
further elaboration and verification by textual data.
The Ukrainian words for blue have been studied from different angles (Bjelajeva
2005; Čykalo 1997; Javorska 2000; Martinek 2005; Popovic 2007). In particular,
Galina Javorska has attempted to tease out the differences between blakytnyj ‘light
blue’, holubyj ‘light blue’ and synij ‘blue, dark blue’ by analyzing their collocation
patterns and using introspection. She argues (Javorska 2000) that synij has a dominant
reference point (the sky) and a secondary one (the sea); holubyj has prototypical
reference to natural bodies of water and secondary to the sky, while blakytnyj is
associated with the colour of the sky on a sunny day. She maintains, but does not
provide any textual evidence, that blakytnyj and synij refer to bodies of water as
viewed from an elevated distant vantage point. The typical connotations of holubyj
(sorrow, grief, nostalgia and cold) can, Javorska argues, be neatly explained by its
prototypical reference to water. Her insightful reconstruction is based, however, on
what appears to be fairly limited textual data and requires verification. Crucially, both
Wierzbicka and Javorska seek to reconstruct entire reference models which may
contain multiple reference points (dominant and auxiliary) and additional information,
such as circumstances of observation.
Categorical perception has been observed in colour categorization involving the
Russian words goluboj and sinij but not the English blue, which proves that Russian
has two distinct colour categories for blue (Winawer et al. 2007). This finding agrees
with a number of other linguistic and psycholinguistic studies (Frumkina 1984;
Paramei 2007). While no such research has been done specifically on the
aforementioned Ukrainian terms for blue, it is safe to assume that they, too, are basic
and distinct colour categories. In the linguistic consciousness of Ukrainian speakers,
neither of them has an explicit exemplar (unlike, for example, jade or lemon for native
speakers of English). Therefore, our goal is to uncover the implicit reference model
152
Ukrainian Colour Concepts for Blue
that contributes to the categorization of the blue part of the colour spectrum in
Ukrainian. We will start with data generated by free association experiments.
3. Experimental data
For the purposes of our study, we have used Ukraïn'skyj asociatyvnyj slovnyk ‘A
Ukrainian Associative Dictionary’ (Martinek 2007). It presents the results of free
association experiments involving 100 men and 100 women. Each group provided
some 100 reactions to each stimulus. We have grouped reactions based on the object
they refer to. For example, nebo ‘sky’ (noun), nebesnyj ‘sky’ (adjective) and jak nebo
‘as the sky’ all refer to the same object. Percentages indicate the proportion of a group
of reactions relative to the total number of reactions evoked by a particular stimulus.
Individual lexemes are italicized, while names of groups of reactions are in regular
font. The arrow sign shows the direction of reaction. For example, synij→voda
indicates that voda ‘water’ is a reaction to the stimulus word synij, while
holubyj→nebo marks a group of lexically different reactions associated with the sky
and evoked by the word blakytnyj.
Associations with the sky form the biggest group for the stimulus word blakytnyj:
blakytnyj→nebo 38%. Another stimulus word, the noun blakyt' ‘light-blue colour’ has
an even stronger connection with this reference object: blakyt'→nebo 66%. A similar
situation is with the stimulus holubyj: holubyj→nebo 26%. Associations with the sea
and water are minimal (up to 1.5%). Synij is also primarily associated with the colour
of the sky: synij→nebo 20%, synjava ‘blue colour’→nebo 29%. Associations with the
sea account for 2.4% and other bodies of water for 2.8% of the total. Reactions such as
temnyj ‘dark’, čorne ‘black’, nič ‘night’, etc. clearly point to darker shades of blue
designated by synij.
As can be seen, the sky is the dominant association for all three colour terms under
study. By taking only the main stimuli (blakytnyj, holubyj and synij) and analyzing the
reactions that pertain to the sky, it is possible to assess the “contribution” made by
each lexeme to the description of the sky as a blue object. The proportions are as
follows: blakytnyj 47%, holubyj 30% and synij 23%.
Experimental data reveals fairly stable associations with the colours of the
Ukrainian national flag. The flag is popularly known as žovto-blakytnyj ‘yellow-andblue’, but the colour of the upper strip is officially defined in the Constitution as synij
and variations from light blue to navy blue can be observed in reality. Unfortunately,
the dictionary (Martinek 2007) does not include the stimulus word prapor ‘flag’. Thus,
our attention is limited to the following pairs: blakytnyj→prapor 4.4%,
holubyj→prapor 2% (a reference to the flag of one of Ukrainian political parties) and
synij→prapor 2.8%. It appears likely that the Ukrainian flag serves as an additional
153
Vasil´ Starko
reference point for blakytnyj. However, more and better experimental data is needed to
ascertain this fact with complete certainty.
As an auxiliary source, we have used an associative dictionary of Ukrainian
(Butenko 1979). It employs a different methodology, is significantly removed in time
and, unfortunately, does not contain the stimulus word holubyj. However, more than
900 reactions were collected for each stimulus listed, which allows for a much more
detailed snapshot of linguistic consciousness. Naturally, any associations with the
Ukrainian national flag (banned in Soviet times) could not find their way into a
dictionary published in 1979 in L'viv. Data from this source generally confirms that
the sky is the dominant reference point: blakytnyj→nebo 30% and synij→nebo 7%.
We have also identified other probable auxiliary reference points, including air filling
the expanse between the earth and the sky (e.g., blakytnyj neboschyl ‘light-blue
horizon’), air saturated with moisture or having diminished transparency (e.g., synij
tuman ‘blue fog’) and objects issuing or reflecting cold bluish light (e.g., synij inij
‘blue hoarfrost’). Their contribution to the experimental data was much less significant
than that of the dominant reference point. They will be discussed in more detail in the
next section.
4. Corpus data
Textual data for our research comes from the online Corpus of the Ukrainian
Language (CUL).1 While still a work in progress, it puts at the disposal of scholars
studying Ukrainian a much bigger amount of POS-tagged text than they have ever had
before. The corpus consists of four subcorpora (imaginative prose, poetry, informative
prose and folklore) of which the first one is the biggest and most important for our
study. Data from the other subcorpora has been occasionally used to supplement the
main findings.
For the purpose of discovering fixed associations with possible reference points, a
fixed procedure was followed. First, all occurrences of the colour names in question
were retrieved. Then they were grouped into classes based on the type of objects
referred to, such as the sky, bodies of water, etc. Importantly, the grouping was based
on a conceptual criterion, i.e., instances of words co-occurring with colour names were
grouped together as long as they pointed to the same referent, even though they could
be quite different at the lexical level. Frequency analysis was then used to determine
the most prominent reference points. (In what follows, percentages indicate the
proportion of one group of contexts relative to the absolute frequency of a colour name
in the subcorpus of imaginative prose.) Further lexical analysis revealed the
circumstances of prototypical visual situations, as well as connotations and
1
The corpus is available at http://www.mova.info/corpus.aspx and contains around 13 million tokens, according
to the information published on the website.
154
Ukrainian Colour Concepts for Blue
metaphorical uses. Finally, the entire reference model for each colour word was
reconstructed based on the corpus data.
4.1 Blakytnyj
The colour name blakytnyj occurs 530 times in the subcorpus of imaginative prose,
and its most frequent association is with the colour of the sky (11%). Unlike
experimental data and, to a large extent, introspection, corpus data makes it possible to
single out typical circumstances in which a particular referent of a colour name is
observed. For blakytne nebo ‘light-blue sky’, one distinct attending circumstance is
bright sunlight:2
(1) Сонце весело смiялося з неба золотим смiхом. Біленькі хмарки пливли по
блакитному морю, купаючися в теплому світлі. (Boris Hrinčenko, “Pid
tychymy verbamy”)
(2) The golden sun smiled joyfully from the sky. Little white clouds drifted across the
light-blue sea of the sky, bathing in warm light.
Since Byzantine times, light blue was used as the colour of heaven in painting church
domes, icons, etc. Evidence from the corpus suggests that this link is still preserved
(2%):
(3) Ворон її [церкву] пам’ятає ще дерев’яною із блакитними банями у срібних
зорях. (Vasyl' Škljar, “Zalyšenec'”)
(4) The raven remembers it [the church] still as a wooden construction with light-blue
domes sprinkled with silvery stars.
A mass of air between the earth and the sky, especially if perceived by an observer
looking into the distance, is categorized as blakytnyj in the presence of sufficient
sunlight (3.5%):
(5) Він вийшов з церкви, заплющився від яскравості блакитного київського дня.
(Pavlo Zahrebel'nyj, “Dyvo”)
(6) He came out of the church and had to close his eyes as he stepped into the
brightness of the light-blue Kyïv day.
(7) Тут тихо, просторо, блакитні обрії видно, далеко озера сяють на сонці
плесами. (Oles' Hončar, “Sobor”)
(8) It is quiet here and there is plenty of space; you can see the light-blue horizon, and
the open stretches of distant lakes glisten in the sun.
While blakytnyj rarely refers to the sea (1%), it is used to describe the colour of water
and such water objects as lakes, rivers, channels, waves, etc. (4%):
(9) Сергій затято працював жердиною, прямуючи до похмурого бескеття, що
зубом уп’ялося в блакитну гладінь озера. (Ivan Bilyk, “Tanho”)
2
In the examples provided in this article, the original is listed first and a translation made by the present author
follows. All examples were drawn from the Corpus of the Ukrainian Language.
155
Vasil´ Starko
(10) Serhij stubbornly worked the pole, steering towards the gloomy cliffs stuck, as
teeth, into the light-blue glassy surface of the lake.
Blakytnyj also occurs with a series of lexemes denoting objects that reflect or issue
cold bluish light (3%), such as lightning, snow, the moon, stars, sparkles, etc.:
(11) Ніколи не торкнуть їхньої уяви веселі наші дощі над степом, і зими в
блакитних снігах… (Oles' Hončar, “Tvoja zorja”)
(12) Their imagination will never be stirred by our merry rains in the steppe and by
winters wrapped in light-blue snow…
A cold shade of light blue is also characteristic of smoke, haze, fog and mist (2%):
(13) Підвівся, коли крізь блакитний димок смеркання побачив, що він іде.
(Mykola Bažan, “Majster zaliznoï trojandy”)
(14) I rose to my feet when I discerned through the light-blue smoke of the twilight
that he was coming.
The association with heavens as the abode of God and human souls after death and the
correlation with warm light explain the prevalence of positive connotations:
(15) Мала вона світле довге волосся, що вкривало її наче плащ, блакитні очі
сяяли, наче джерела, освітлені сонцем. (Jurij Vynnyčuk, “Krasunja zi studni”)
(16) She had long fair hair that covered her like a coat; her light-blue eyes shone like
springs lit by the sun.
4.2 Holubyj
In imaginative prose, the most salient point of reference for holubyi is the clear sky
(10%):
(17) Ось вже і небо голубе і чисте, і вода голуба, просвітчаста. (Marko Vovčok,
“Try doli”)
(18) Now the sky has already become light blue and clear, and the water is light blue
and transparent.
Naturally occurring bodies of water make up the next most significant point of
reference (6%). Contexts often refer to sunlit, limpid water:
(19) Той Дунай, про який ми стільки передумали, — чистий, голубий від
неба… (Oles' Hončar, “Holubyj Dunaj”)
(20) That Danube River, about which we had thought so much, was pure, light blue
from the sky…
Only three contexts containing holube more ‘light-blue sea’ appear in the subcorpus of
imaginative prose. Next by the order of frequency is a heterogeneous group of objects
reflecting or issuing cold light (5%):
156
Ukrainian Colour Concepts for Blue
(21) Щозими, шугаючи в снігах з запаленою звіздою вгорі, несли ми крізь ніч
голубу до знайомих тополь свою колядницьку радість… (Oles' Hončar, “Tvoja
zorja”)
(22) Every winter, as we dashed on the snow with a shining star up above, we the
carollers carried our joy through the light-blue night to the familiar poplar trees…
A group of expressions designating a light-blue shade of fog, haze, smoke, etc.
accounts for 4% of all occurrences:
(23) У жаркому голубому мареві бовваніли шпилі високих будівель… (Oles'
Berdnyk, “Podvyh Vajvasvaty”)
(24) The spires of high buildings loomed out of the hot light-blue haze…
Somewhat less frequent (3%) are contexts referring to a mass of air that produces the
visual effect of light blue:
(25) Голубі хвилі чистого повітря спадали із зелених схилів… (Roman Ivanyčuk,
“Manuskrypt z vulyci Ruskoï”)
(26) Light-blue waves of clear air rolled down the green slopes…
Thus, the predominant point of reference for holubyj is the sky (10%). While blakytnyj
often refers to the sky brightly illuminated by the sun (as on a very sunny day), holubyj
is associated with the sky that is clear. This fine difference may often disappear
altogether, and the two words can be used interchangeably. Nevertheless, for very light
shades of blue blakytnyj is a somewhat more likely choice than holubyj. This can be
explained by the fact that the two words are associated with sunlight to different
degrees.
Connotations of holubyj in imaginative prose include peace, pensiveness and
nostalgia:
(27) Передосіннє небо повите було в голубу задуму. (Stepan Vasylčenko,
“Šyrokyj šljach”)
(28) The pre-autumnal sky was enveloped in light-blue thoughtulfness.
Holubyj is hardly ever associated with heaven. The connotations of tranquillity and
peacefulness are due to the association with the sky. The negative connotations of
pain, sorrow, anxiety, etc. (in the subcorpus of poetry) have a subdued, rather than
violent, character and do not appear to be linked to any reference points of holubyj. In
contrast, blakytnyj has almost exclusively positive connotations and associations with
heavenly things, all motivated by a strong association with the sky as seen in broad
daylight. Holubyj also reveals a distinct connotation of nostalgia, but it is not, pace
Javorska (Javorska 2000), linked to water. In all such contexts, expressions conveying
a nostalgic feeling relate the idea of a speaker looking back at his childhood years as if
gazing into the distance, which suggests the reference point we have described as a
vast expanse of air between the sky and the earth:
157
Vasil´ Starko
(29) А як розплющував очі — перед ним гойдалося голубе марево. Те саме
марево, знане з дитинства, що таким чудовим може бути лише в його рідних
степах. (Ivan Bahrjanyj, “Ljudyna, ščo bižyt' nad prirvoju”)
(30) And when he opened his eyes, a light-blue mirage was swaying in front of him.
It was the same mirage he knew well from his childhood years, the mirage that can
only be so wonderful in his native steppes.
4.3 Synij
Synij is the most frequently used of the three colour terms under study and occurs
1,090 times in the subcorpus of imaginative prose. The sky is, again, the dominant
exemplar (12%). However, contexts illustrate distinctly different circumstances of the
visual situation in which synij can designate lighter and darker shades of blue. Synje
nebo ‘blue sky’ may be bright, unclouded, clear, sunlit and saturated. For example:
(31) Ясно сонце світить, небо безкрайнє та синє... (Stepan Vasylčenko, “Šyrokyj
šljach”)
(32) The sun is shining brightly; the sky is boundless and blue…
(33) Сліпуче синє небо серпневе — аж у віччю боляче! (Ivan Bahrjanyj, “Sad
hetsymans'kyj”)
(34) The blue August sky is so dazzling that the eyes are hurting!
At the same time, the sky is perceived as synje when there is less or even minimal
light, such as at dawn, in the twilight or at night. In these cases, synij designates a
much darker blue and may even come close to black at night:
(35) А тут саме повз неї проходила Серпнева Ніч – висока темноволоса пані в
розкішній синій, мов нічне небо, сукні. (Jurij Vynnyčuk, “Pro malen'ku žnycju
ta serpnevu nič”)
(36) And just at that moment, August Night was passing by her – a tall, dark-haired
lady in a luxurious dress, blue as the night sky.
The collocation synje more ‘blue sea’ occurs only 25 times (2.3%) and some contexts
are reminiscent of folklore:
(37) На півдні небо з морем разом живе — обоє сині, одне синіше від другого…
(Roman Ivanyčuk, “Mal'vy [Janyčary]”)
(38) In the south, the sky lives together with the sea – both are blue, one bluer than
the other…
Designations of bodies water and water as such are quite significant (4.7%) and
together with the sea (7%) constitute an important component of the referential model
of synij. Interestingly, rivers are described using this colour term almost as often as the
sea. Examples provided below show that the circumstances of the referential situations
can vary greatly:
(39) ...синій Дніпро попід горою... (Marko Vovčok, “Devjat' brativ i desjata
sestrycja Halja”)
158
Ukrainian Colour Concepts for Blue
(40) ...the blue Dnieper river at the foot of the hill...
(41) Всюди чисто заметено, пульсують сині фонтани, незрушно стоять пальми з
важким листом. (Oleksandr Zyma, “Den' na rozdumy”)
(42) The area all around is swept clean; blue fountains are pulsating; palm trees with
heavy leaves are standing still.
(43) А далі починалось озеро. Його синя широчінь ледь мережилась
дрібненькими жмурами, палаючи під скісними променями сонця… (Ivan
Bilyk, “Tanho”)
(44) And then the lake began. Fine ripples ran across its blue expanse, glowing in the
oblique rays of the sun…
(45) Якийсь час тіло його борсатиметься, руки й ноги хапатимуться за синю
воду, тобто за ніщо. (Ivan Bilyk, “Zolotyj Ra”)
(46) For a while, his body will throw itself right and left; his hands and feet will be
trying to catch hold of water, i.e., of nothing.
As the above examples illustrate, a body of water can be perceived as synij if observed
from an elevated point with the gaze directed downwards in full daylight, or the
observer may be standing on a bank looking at it in the evening sunshine. The
fountains in example (41) are fairly close to the speaker. In the last example above, the
speaker himself is in the water. It can safely be concluded that synij is more flexible
than the other two colour terms under study in terms of constraints placed on lighting
conditions and vantage points.
This is borne out by examples in the category “expanse of air” (5%) which attest
situations of broad daylight (2%) and low light (3%):
(47) Й за Дніпром гори: близькії — одна над одною зеленіш, далекії — одна
над одною синіш. (Marko Vovčok, “Devjat' brativ i desjata sestrycja Halja”)
(48) There were hills beyond the Dnieper: the closer ones ever greener and the
distant ones ever bluer.
(49) Він пристав був до вільних рибалок і виходив з ними синіми ранками на
тунця. (Ivan Bilyk, “Zolotyj Ra”)
(50) He joined free fishermen and went to sea with them to catch tuna fish on blue
mornings.
(51) А почалося все синього зимового вечора. (Natalja Hajdamaka, “ReanimacijaXXI”)
(52) It all began on a blue winter evening.
Objects with bluish light or shine form a fairly small group (2%), while haze, fog, etc.
account for 3%:
(53) В синьому промені місяця стояло це химерне приладдя, як якесь
середньовічне диво. (Stepan Vasylčenko, “Olyvjanyj persten'”)
(54) In the blue light of the moon, this chimeric contraption stood as a kind of
medieval wonder.
(55) Над долиною впав синій серпанок. (Oles' Berdnyk, “Marsians'ki ‘zajci’”)
(56) A blue mist came down on a valley.
159
Vasil´ Starko
Nostalgia is the most salient connotation of synij. Nostalgia and dreaminess are linked
to the situation when an observer is gazing into the distance, while cheerfulness is
associated with the appearance of the bright blue sky:
(57) Біля самого ліжка на тумбочці стояв маленький кошик з свіжими синіми
квітами, схожими на проліски. … Власне дитинство майнуло йому синім
крилатим майвом, залопотіло босоніж в заміські гаї … (Oles' Hončar,
“Praporonosci”)
(58) On a bedside table stood a small basket with fresh blue flowers that looked like
snowdrops… He flashed back to his childhood years, to the blue waves of winged
flowers, to the barefoot dashes into out-of-town groves…
(59) В життєрадісно синьому небі хмари пливли повільно і поважно, несучи в
собі дорогоцінний вантаж животворної вологи. (Mykola Daškijev, “Toržestvo
žyttja”)
(60) In the cheerful blue sky, clouds flowed slowly and stately, carrying the precious
load of life-giving moisture.
5. Discussion and conclusions
The table below summarizes the experimental and corpus data analyzed. It should be
noted that in the experimental data, reactions to synij pointing to “other bodies of
water” largely refer to rivers and oceans: synij→okean ‘ocean’ 2.2%, synij→rika
‘river’ 1.2% (Butenko 1979), synij→okean 2.4% (Martinek 2007). In the corpus, rivers
predominate in this group (1.7% out of 4.7%).
Reference point\Colour
blakytnyj
holubyj
synij
АЕ07
АЕ79
Corpus
АЕ07
Corpus
АЕ07
sky
38
30
11
26
10
20
7
12
expanse of air
3
9,3
3,5
1,5
3
6,3
7
5
sea
–
2,6
1
1,5
1
2,4
2,2
2,3
other bodies of water
1,5
0,6
4
1
6
2,8
4,2
4,7
cold light
0,5
1,3
3
0,5
5
4,3
5,1
2
0,2
2
4
2
0,7
3
2,8
0,3
haze
Ukrainian flag
4,4
2,5
А Е 7 9 Corpus
Table: Summary of data on reference points, in %.
Data from three different sources used in our study is highly consistent in the large.
The sky is by far the most dominant reference point for all three colour terms, while
other objects serve as auxiliary points of reference in the overall model. Remarkably, it
turns out that one natural object, whose colour is not even stable, is the primary
160
Ukrainian Colour Concepts for Blue
implicit reference source for as many as three basic colour terms. Here the
circumstances of observation, especially the connection with sunlight, become much
more significant. Another important aspect is the need to distinguish between
entrenched designations and prototypical sources of colour information. For example,
“expanse of air” and “bodies of water” are permanent elements of the environment in
which Ukrainians live, much more so than “the sea”. Thus, the former elements can be
viewed as reference points facilitating colour categorization, while the latter is merely
a typical referent. This is a distinction between a source of colour designation and a
common application of a colour name.
We came to the conclusion that the group “objects issuing or reflecting cold light”
could hardly be considered a source for colour categorization, because it is excessively
heterogeneous and no member of this group has emerged in our analysis as a stable
point of reference. In contrast, the “haze” group is much more homogeneous and can
perform an auxiliary function. Finally, the light-blue colour of the upper stripe of the
Ukrainian national flag is becoming increasingly prominent in the linguistic
consciousness of native speakers as a possible auxiliary reference point.
The above considerations pertain to a fragment of the national categorization
network. At the individual level, salient colour exemplars may and will be different.
For example, Ukrainians living by the sea will more often refer to this object as a
prominent exemplar than Ukrainian speakers who reside far from the seaside. Other
objects, not included in the model, may well be employed as reference points, at least
at certain stages of a person’s development. Some of these are reflected in traditional
similes, such as holubyj jak l'on ‘light blue as flax’ or synij jak vološky ‘blue as
cornflowers”. At the same time, the reference points described above ensure sufficient
unification and stability of colour nomination, while preserving a degree of flexibility
in the Ukrainian-speaking community.
Sociolinguistic factors may also be at play in colour categorization. For example,
speakers of Ukrainian perceive blakytnyj as a purely Ukrainian word, even though it
was borrowed from Polish, and holubyj as a Russianism – because it is very close to
the Russian counterpart goluboj and despite the fact that it has longer history of use in
Ukrainian (Javorska 2000). These considerations prompt many speakers to prefer the
former lexeme over the latter. In addition, holubyj is a common designation of
homosexual men and is often avoided for fear of unwanted associations, which is
similar to the situation with the English gay, which stopped being used in the
traditional senses ‘carefree’ or ‘bright and showy’.
In conclusion, it needs to be stressed that the reference models of blakytnyj, holubyj
and synij are more nuanced than suggested by previous research. While the sky is by
far the most dominant reference point for all three colour terms, their reference models
include multiple auxiliary exemplars. Not only particular objects but also circumstances of observation – notably sunlight – play a crucial part. Further refinement of
161
Vasil´ Starko
the models will be possible when more linguistic data becomes available, but
convergent data from several independent sources already ensures a high degree of
validity.
References
Berlin, Brent & Kay, Paul 1969. Basic Color Terms: Their Universality and Evolution.
Berkeley: University of California Press.
Bjelajeva, Inna. 2005. Niepodstawowe nazwy barw w języku polskim, czeskim, rosyjskim i ukraińskim. Warszawa: Wydział Polonistyki Uniw. Warszawskiego, 2005.
Butenko 1979 = Бутенко, Ніна. Словник асоціативних норм української мови.
Львів: Вища школа. Видавництво при Львівському університеті.
Čykalo 1997 = Чикало, Марія. З історії назв кольорів в українській мові (XIV–
XVIII століття). Записки Наукового товариства імені Шевченка (Львів),
CCXXXIV. Праці Філологічної секції, 186–209.
Frumkina 1984 = Фрумкина, Ревекка. Цвет, смысл, сходство. Аспекты психолингвистического анализа. Москва: Наука.
Javorska 1999 = Яворська, Галина. Мовні концепти кольору (до проблеми категоризації). Мовознавство 2–3, 43–50.
Javorska, Galina. 2000. O podstawowych nazwach barw w języku ukrainskim. R.
Gregorczykowa & K. Waszakowa (eds.) Studia z semantyki porownawczej. Warszawa: Wydawnictwo Uniwersytetu Warszawkiego, 29–38.
Krytenko 1963 = Критенко, Афанасій. Семантична структура назв кольорів в українській мові. Славістичний збірник (Київ), 97–111.
Martinek 2005 = Мартінек, Світлана. Концептуалізація синього кольору (за результатами асоціативних експериментів). Науковий щорічний журнал «Мова і
культура» (Київ), 8 (II), 31–39.
Martinek, Svitlana. 2006. Pomarańcze i rewolucja czyli zmiany w kategoryzacji barw
podstawowych. Etnolingwistyka, 18, 295–310.
Martinek 2007 = Мартінек, Світлана. Український асоціативний словник. У 2-х т.
Львів: Видавничий центр ЛНУ імені І. Франка.
Paramei, Galina. 2007. Russian ‘blues’. Controversies of basicness. In: R. E.
MacLaury, G. V. Paramei & D. Dedrick (eds.), Anthropology of Color:
Interdisciplinary Multilevel Modeling. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins
Publishing Company, 75–106.
Popovic, Lyudmila. 2007. Prototypical and stereotypical color in Slavic languages:
Models based on folklore. In: R. E. MacLaury, G. V. Paramei & D. Dedrick (eds.),
Anthropology of Color: Interdisciplinary Multilevel Modeling. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 405–420.
Starko 2013a = Старко, Василь. Категоризація кольору: між універсалізмом та
релятивізмом. Studia linguistica (Kyiv) (in press).
Starko 2013b = Старко, Василь. Колоративи блакитний, голубий і синій у мовній
свідомості українців. Наукові записки Ніжинського держ. ун-ту ім. М. Гоголя.
Філологічні науки, Книга 3 (in press).
162
Ukrainian Colour Concepts for Blue
Starko, Vasyl. 2013c. A corpus study of the Ukrainian colour name holubyi. Bulletin
of the Transilvania University of Braşov. Series IV: Philology and Cultural Studies,
6 (55), No.1, 117–122.
Wierzbicka, Anna. 1996. Semantic Primes and Universals. Oxford: Oxford University
Press.
__________
. 2006. The semantics of colour: A new paradigm. In: C. P. Biggam &
Ch. J. Kay (eds.), Progress in Colour Studies. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company, 1–24.
__________
. 2008. Why there are no ‘colour universals’ in language and thought. Journal
of the Royal Anthropological Institute, 14 (2), 407–425.
Winawer et al. 2007. = Winawer, Jonathan, Witthoft, Nathan, Frank, Michael C., Wu,
Lisa, Wade, Alex R., Boroditsky, Lera. 2007. Russian blues reveal effects of
language on color discrimination. Proceedings of the National Academy of Sciences
of the United States of America, 104, 7780–7785.
163
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 164–180
ISSN 2001–7359
Фрагмент
средневековой рукописи
Минеи в Упсале1
Lars Steensland
Lund University
Lars [email protected]
Abstract. A Medieval Manuscript Fragment of a Menaion, Discovered in
Uppsala
In 1991 the present author found, in the collection of old Slavic prints at the Uppsala
University Library, a hitherto unobserved parchment fragment of Slavic origin. The fragment
had been used as binding material in a psalter, printed in Lviv in 1615. It was revealed to
consist of two leaves, having possibly once constituted a bifolium. The fragment is published
here with introductory comments.
The author’s analysis dates the fragment to the 13th century. The language is Russian
Church Slavonic with some south-western (“Ukrainian”) traits. The text consists of a number
of hymns, all connected to the baptism of Christ. Most of these hymns are part of a canon
sung on the Forefeast of the Theophany of our Lord, and the redaction appears quite old. It is
not fully clear which type of liturgical book the fragment stems from, but the hymns are most
likely taken from a Menaion (Минея служебная). Nothing of the kind has previously been
found in Sweden.
1. Введение
Неоднократно утверждалось, что шведские архивы и библиотеки достаточно
богаты древними и старыми материалами славянского происхождения. Речь
идет, во-первых, о фрагментах пергаменных книг (XII–XV вв.), во-вторых, о
славянских бумажных рукописных и старопечатных книгах. Первые, все западновеликорусского происхождения, попали в Швецию, как правило, в качестве
военных трофеев и были использованы как обложки и переплетные материалы
Настоящая статья была сформулирована в своих главных чертах уже в 2005 г., когда работа по
разным причинам, включая технические, оборвалась. Нынешняя версия была осуществлена в
плодотворном сотрудничестве с профессором Упсальского университета Ириной Люсен. Без ее
профессиональной помощи статья никогда не вышла бы в свет.
1
164
Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале
для шведских книг, преимущественно канцелярских (см. Steensland 1993). Вторые, чаще всего, были собраны учеными-коллекционерами (самые известные –
Николаус Бергиус /Nicolaus Bergius/, Юхан Габриэль Спарвенфельд /Johan
Gabriel Sparwenfeld/) и впоследствии оказались в разных архивах Швеции.
Названные материалы уже долгие годы изучаются и, что касается пергаменных фрагментов, издаются шведскими славистами (см., например, наши
статьи в журнале Scando-Slavica №№ 42, 45). Но с тем, o чем ниже пойдет речь,
дело обстоит совсем по-другому.
В 1991 г. автор настоящей статьи случайно сделал неожиданное открытие.
Изучая в библиотеке Упсальского университета с совершенно другой целью
Псалтырь, напечатанную во Львове в 1615 г., мы обнаружили, что переплет
поврежден, и что стала видна часть внутреннего переплетного материала.
Оказалось, что под кожей верхней крышки был пергаменный лист, содержащий
древний славянский текст. В январе 1992 г. мы, следуя совету русского
специалиста-палеографа О.А. Князевской, обратили внимание библиотекаря
Карл-Отто фон Сюдов (Carl-Otto von Südow) на свою находку и попросили,
чтобы фрагмент был вынут из переплета и отреставрирован. И это удалось
осуществить. Недавно фрагменту был дан шифр UUB, Slav. fragment 7.
При работе над переплетом консерваторы библиотеки обнаружили не один, а
два пергаменных листа. Все четыре страницы заполнены древним славянским
текстом. Листы сравнительно маленькие (всего лишь около 12×19 см), но почти
вся площадь, занимаемая текстом, сохранилась.
Однако в вышеупомянутой книге остаются шесть полосок пергаменного листа той же
рукописи, на которых сохранились слабые следы отдельных букв. Размер четырех самых
больших около 15×1,3-2,5 см, размер же маленьких двух точно установить невозможно.
Эти полоски приклеены горизонтально с внутренней стороны верхней крышки на
нижнюю и служили для укрепления переплета. Данные полоски не будут учитываться ни
в нашем дальнейшем описании, ни в издании фрагмента.
Не подлежит сомнению, что переплет книги исконный (консерватор Пер
Кулльхед /Per Cullhed/ – устное сообщение). Значит пергаменные листы попали
в переплет книги уже в связи с ее напечатанием в XVII веке. Этим данный
фрагмент отличается от всех пока что изученных славянских пергаменных фрагментов Швеции. Насколько нам известно, в Швеции вообще ещё пока не
обнаружены славянские пергаменные рукописи из Юго-Западной Руси.2
В библиотеке Гётеборгского университета хранится одна бумажная рукописная книга конца
XVI века, написанная на «Ruthenian Church Slavonic» (Granberg & Varpio 2009, стр. 15–17, 133–
136).
2
165
Lars Steensland
Ниже мы постараемся показать, что рукопись (ведь оба листа восходят к одному кодексу) следует датировать XIII веком. Это значит, что она относится к
группе самых старших славянских рукописей в Швеции (см. Steensland 2005). К
тому же, содержание фрагмента уникально и в том смысле, что это первый,
найденный в Швеции, древний фрагмент с таким типом текста. Все это делает
данный фрагмент уникумом, и поэтому мы сочли обязательным его опубликовать и тем самым ввести его в научный оборот.
2. Внешнее описание фрагмента
Фрагмент состоит из двух листов из одного кодекса.
Размеры листов: л. 1: 11,1–11,5×18,4–18,8 см; л. 2: 12,3–12,5×18,5–18,7 см.
Площадь, занятая текстом, составляет:
л. 1: ок. 9,5×ок. 16 см; л. 1об: ок. 9,5×ок. 16,5 см;
л. 2: ок. 10×ок. 16 см; л. 2об: ок. 10,5×ок. 16 cм (на обеих страницах листа включая инициалы).
Лист 1 был обрезан вертикально так, что пропали 1–3 буквы на каждой строке, на лицевой странице слева, а на оборотной – справа.
Лист 2 был обрезан таким же способом, но текст, как правило, сохранился.
Только единичные буквы на правой стороне лицевой страницы пропали.
Можно полагать, что листы 1 и 2 изначально составляли один бифолиум, и
что полоска пергамена в середине была вырезана.
Пергамен местами поврежден. На текстовой площади обоих листов есть
несколько червячных дырок, однако они никогда не больше двух букв. В одном
месте остались части шнурков переплета. На всех четырех страницах, особенно
на 1об. и 2об., много остатков клея и бумаги. Второй лист потемнел, и особенно
лицевая сторона его очень загрязнена. Из-за всего этого текст местами читается
только с большим трудом или вообще не читается. Во многих местах текст под
клеем или бумагой можно увидеть на фотографиях, снятых при ультрафиолетовом свете. За них мы благодарны консерватору Перу Кулльхеду. Местами текст невозможно было бы прочесть, не прибегая к параллельным спискам.
3. Краткое палеографическое описание3
Фрагмент написан уставом XIII века. Мы хотим датировать его, скорее всего,
второй половиной века. За такую датировку говорят и оформление букв, и орфография, включая написания, связанные с редуцированными.
Анализ основывается, большей частью, на тех палеографических описаниях, которые подготовила канд. фил. наук О.А. Князевская в связи с работой над шведскими фрагментами славянского Пролога.
3
166
Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале
• Перекладины у букв ‘, ´, ˆa, ü, é прямые (без наклона). Положение перекладин несколько варьируется:
при ‘ она расположена, как правило, чуть выше середины высоты буквы (порой
прямо по середине, порой в верхней трети или четверти),
у ü и ´ она расположена в верхней трети высоты буквы,
у ˆa она варьируется от верхней четверти буквы до верхнего уровня строки,
у é она лежит на верхнем уровне строки.
У буквы ´ перекладина и язычок e пишутся раздельно. Язычок обычно расположен чуть ниже, по середине высоты буквы. Мачта у буквы é несколько выходит
вверх в междустрочье. Перекладина у n наклонная и расположена, как правило,
почти по середине высоты буквы. Она начинается у левой вертикали, чаще всего
немного отступив от края (иногда у самого края, иногда в верхней трети высоты
буквы), и опускается вниз к правой вертикали, чаще всего чуть ниже середины
(иногда прямо по середине, реже в нижней трети высоты буквы).
• У букв ≈, x, é, v, b петли не завышены.
• Буква @ пишется с низкой серединой.
• Кроме o употребляется и более широкий вариант с точкой в середине: j.
• Достаточно симметричная по рисунку буква ö пишется с уменьшенным
верхом.
• С уменьшенным верхом пишется также буква h, иногда и v, и k.
• У буквы r овал, который достаточно узкий, написан вместе с ножкой без отрыва пера.
• Буква ˙ по своей идее симметричная. Чашка более или менее округлая, а ножка
соответствует середине высоты буквы.
4. Наблюдения по орфографии
Диграф u стабильно употребляется независимо от соседних букв: после согласных, после гласных и в начале слова. Употребление йотированных букв ´, ˆa и
нейотированных e, ä традиционное: буквы ´, ˆa пишутся в начале слов и после
гласных (исключения: E¸da 210, e¸da 2об17, `¸da 2об18), а после согласных
встречаются только e и ä. После ≈ пишется два раза e (J˙‘qén≈e 12, jstavlen≈e
2об22), один раз ´ (b=oˆavlen≈´ 227).
В предлоге ot и в словах, образованных от корня ot≈c≈, пишется по традиции
омега. Кроме этого омега встречается один раз после буквы гласной в
v‘fleô@\(м)a 115.4 В других словах в начальной позиции и после гласных употребляется широкое j, например J˙‘st‘t‘ 1об1, ù@ ‘jana 219.
4
Ср. v‘fle´ma 1об13.
167
Lars Steensland
Особое значение имеют написания, связанные с редуцированными. Поэтому
будем описывать их достаточно детально.
Исконное ъ
1a) В конце слов x, как правило, сохраняется, напр. ‘démx 119, v≈||séhx 128,
‘vanx 2об3. Отметим и написание противительного союза (н)x 1об1.
б) В качестве исключения x может опускаться в предлогах: (v) némöe 112, s
pastYr‘ 117, k nem(u) 219, k (n)emu 2об18 и перед частицей sä: zaq‘t‘m[s]ä 123,
k(os)nuvsä 2об3.
в) В четырех случаях произошло прояснение конечного x в предлогах: so mnoü
14, ko (m)né 221, vo u(bo)zém≈ 1об9, vo ‘st‘nu 2об16.
2a) В серединной позиции x чаще всего опускается, напр. lübv‘ 124, pr‘‘mwe
125, uzrévwe 1об15.
б) В приставках vx-, vxz(x)-, sx- редуцированный x может сохраняться, напр.
vxn‘det≈ 14, vxsYlaahu 114, vxzxbranäwe 1об2, sx(b)(л)üdaüqe 122.
Приставки vx- и vxz- никогда не пишутся без гласного, а sx- – часто, напр.
sterpét‘ 13, sverw‘ 120, spa(s)t‘ 27.
г) В серединной позиции x всегда (4 раза) проясняется в корне plxt≈: напр.
(p)lot≈ 125, vxploq≈wagosä 118, а один раз в глаголе vxp‘t‘: vop‘ˆawe 2об19. В
единственном случае x перед плавным с согласным тоже произошло прояснение: vo|(л)hvY 117. В качестве исключения x может проясняться и в приставке
vxz-: voskr?sn‘ˆa 16, vo(z)(ъп)(‘) 2об14.
Исконное ь
1. В конце слов ≈, как правило, сохраняется, напр. pésn≈ 114, (p)lot≈ 125,
grädet≈ 1об16.
2a) В серединном положении ≈ в большинстве случаев сохраняется, напр.
stran≈nu 1об11, voploq≈(s)ä 1об20, t≈mu 2об 26.
б) В немногих случаях наблюдается опущение редуцированного ≈, напр. vérn‘‘
17, svét‘ln‘kx 1об6, sozdat‘ 1об17.
в) Перед плавным с согласным ≈ всегда проясняется: skerb‘ 2об21; sterpét‘ 13,
sverw‘ 120, besxmert≈nYˆa 1об8, vert≈pé 1об9, sverwa\(е)ma 1об15, skvernY 26,
derza´t≈ 221. Это касается и исконного ≈ в причастиях pr‘welx 1об28 и
pr‘wedY‘ 224. Обращает на себя внимание прояснение редуцированного в
слове ßtranestv‘ˆa 1об7. Поскольку такие написания этого слова часто встречаются именно в этом гимне, речь идет, по всей вероятности, о литургическом произношении. Противоположным случаем является написание ≈ вместо исконного
e в слове b(=о)ˆavl≈n‘´m≈ 223 (ср. b=oˆavlen≈´ 227).5
Любопытно, что в Стихираре 1422 г., РНБ, Пог. 45, в этом же самом гимне, имеется написание
bo\goˆavl≈ni´.
5
168
Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале
г) Особо отметим случаи hr≈st‘t‘sä 1об4 (и некоторые другие словoформы от
этого корня), c≈sarüqago 110, smYsl≈no 116, ´st≈stv|(омъ) 1об26, st≈zä 2об16,
˙l=v˙≈stv|(о) 2об26, (bö?s)tv≈n(o´) 2об27, где сохранение буквы ≈, возможно, отражает произнесение на ее месте какого–то гласного.
д) В паре случаев буква ≈ стоит в конце строки без этимологического обоснования: ‘skap≈\(l)(ƀ)(te) 2об11, ‘zbav≈\l?ää‘ 2об19. Сюда относится, наверняка, и
написание v≈\\séhx 128, судя по тому, что данное местоимение в других позициях
никогда с ≈ не пишется.
5. Язык рукописи
1. Фрагмент проявляет типичные общерусские (восточнославянские) языковые
черты:
• a, ˆa, u, ü вместо ä, æ, Ä, Æ, напр. d(е)röaqemu 113, pr‘ˆat‘ 12, vodu 2об27,
ˆavläüqesä 124, а также ä вместо ˆa, напр. ‘zbavlä´t≈ 2об21;
• ≈ вместо ‘ перед /j/, напр. plot≈ü 13, jstavlen≈e 2об22, но имеются и случаи с
‘, напр. lübov‘ü 123, hr≈qén‘´ 11;
• ö вместо öd: prénasla\ö≈we‘sä 1об9, préöe 1об19 (обратных примеров не
нашлось);
• окончание -t≈ при глаголах, напр. vxn‘det≈ 14, grädet≈ 1об16;
• один раз tobe вместо tebe: (ù@) tob(e) 220; ср. ù@ tebe 1об4;
• два случая написания k‘: ˙l=v\(чь)sk‘ 1об29, ‘´rdan(≈)sk‘ˆa 28, и два – h‘: gréh‘
128, 1об28, но есть и два случая kY: (чело)\vé(ч)(≈)skY 28, potok(Y) 29;
• вышеописанная трактовка редуцированных, особенно написание o, e вместо x,
≈ в сильной позиции;
• причастие teka 213 вместо tekY;
• un‘‘ 19 вместо ün‘‘;
• один не совсем надежный случай pre- вместо pré-: pr(e‘)de 2об24 (хотя в
параллельных списках prıide или pride).
Более или менее типичными для древнерусского того времени являются и следующие написания:
• ‘vanx 2об3 вместо ‘oanx;
• (н)x 1об1 (вместо болгарского nÄ и сербского n≈ или na);6
• nYné 118 (вместо болгарского niné и сербского ninˆa).
Два последних случая можно, конечно, воспринять и просто как архаизмы.
2. Помимо общерусских языковых черт в рукописи находим и некоторые явления регионального характера, а именно:
6
Еще один такой случай имеется, судя по всему, на л. 214.
169
Lars Steensland
• несколько примеров «нового ятя»: hr≈qén‘´ 11, j˙‘qén≈e 12, (v) némöe 112,
ßxdétél≈ 1об18, zém≈(n)Y‘mx 2об23, а также, возможно, ‘démx 119. Один раз
находим é вместо e в отрицательной частице: né 112 (ср. ne 221). Обратное налицо в слове zapoved(ей) 215;
• один случай перехода vx > u: souku(p)l(e)n(‘) 112;7
• вариант skerb‘ 2об21 вместо skorb‘;
• вариант hr≈st‘t‘sä 1об4, hr≈qén‘´ 11 и т.д. вместо kr≈st‘t‘sä, kr≈qen‘´ и
т.д.
• (Мена букв c и ˙ не отмечена.)
3. Совокупность языковых особенностей рукописи говорит о том, что она написана на Юго-Западной Руси, скорее всего на галицко-волынской территории.
Это хорошо согласуется с тем, что она послужила переплетным материалом книги изо Львова.
6. Содержание
Фрагмент восходит к какому-то календарному собранию гимнов, вероятнее
всего Минее. Единственный тип богослужебной книги, в котором мы нашли все
без исключения гимны фрагмента, это Минея служебная (месячная). Но расположение гимнов фрагмента не соответствует их расположению в Минее. Создается поэтому впечатление, что мы имеем дело, скорее всего, с выдержками из
Минеи, организованными по какому–то тематическому принципу. С этим согласуется тот факт, что в рубрике на л. 2 (см. ниже) никакое число не указывается,
только месяц.
Все гимны на обоих листах связаны с крещением Иисуса. Большинствo из них
поются на Предпразднствo Просвещения (Богоявления, т. е. крещения Иисуса),
которое отмечается 2–5 января (ст.ст.). Текст на первом листе без начала.8 Там
представлена последняя треть (конец песни 7, песнь 8 и песнь 9) одного канона,
помещенного в Минеях, как правило, под 4-ым января. Второй лист озаглавлен
(здесь в современной орфографии): Месяца того Предпразднства Просвещению
господа нашего Иисуса Христа. Седален, глас 4, возне[сыйся]. Гимны на л. 2
находятся в просмотренных Минеях не вместе и не образуют канона.9 (Гласы, к
Есть, возможно, и противоположный случай. Если на л. 1об2 следует читать vxstupaˆa, то
это, может быть, восходит к ustupaˆa, которое, как нам кажется, лучше подходит к смыслу
предложения.
8
В старопечатной Минее общей с праздничной 1674 г. имеется заглавие: na p1aveåernicé
kan1onx , 6irm1osx po Øv , Tropar2i na 0ç … Gl1asx , 0ç … (МоП, стр. t0åv).
9
Единственные гимны на л. 2, которые мы нашли в современной Минее расположенными
вместе, это № 4 и № 5. Они выступают один за другим 2 января под рубрикой: На стиховне
стихиры самогласны, глас 6 (МЯ, стр. 48).
7
170
Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале
тому же, разные.) Пять из них встречаются под 2, 4 и 5 января,10 между тем как
один, № 2, поется, обычно, в службе 6 января, т. е. уже не в Предпразднство
Просвещения.11
В старых стихирарях дело выглядит по-другому. В них можем найти гимны
№№ 3, 4 и 5 в один и тот же день: или под 1, или 2, или 5 января. При этом
гимны № 4 и № 5 выступают, как правило, один за другим, как и в Минее.
Интересен в этой связи один Стихирарь конца XIV – начала XV века (Сигл:
Ст3). Там под 5 января представлены гимны №№ 3, 4 и 5 один за другим. К тому
же, немного подальше, но в тот же день, находится и гимн № 6. В этом отношении данный Стихирарь и фрагмент близки.12 Поэтому, за отсутствием большего материала мы не можем исключать возможности того, что при составлении
оригинальной рукописи, представленной фрагментом, какую–то роль сыграл и
Стихирарь.
Итак, расположение актуальных гимнов в просмотренных Минеях и Стихирарях варьируется. Поэтому мы затрудняемся с полной уверенностью сказать, в
каком порядке листы фрагмента были в оригинальной книге.
7. Редакция
Редакция текста древняя. Это вытекает из следующего:
• Текст канона (глас 6-й) на л. 1–1об. отличается от того, который мы находим в
Минеях XV века и более поздних.13 Версия фрагмента представляет, очевидно,
более старую редакцию.
• В канон входят и два ирмоса. Аналоги первому (po zakoné ô@˙=‘ … л. 18-14) мы
нашли в нескольких источниках, в том числе новгородском Октоихе XIV века,
Ирмологии конца XIV – начала XV века и Стихираре 1437 года (сиглы: Окт,
Ирм, Ст5). Большее сходство с нашим текстом проявляют здесь Ирм и Ст5. В
служебных Минеях XV века можно встретить и эту редакцию (напр. в Мсл2), и
более новую (напр. Мсл1).
• В случае второга ирмоса (ßtranestv‘ˆa \ vl=d˙nä … л. 1об7-12) ситуация другая.
Данный ирмос проявляет в источниках большýю вариацию, но все древние просмотренные памятники, начиная с вышеназванного Октоиха XIV века, содержат
версию текста, далекую от текста фрагмента. Намного меньше отличаeтся от
№ 1: 4 янв. (после канона на л. 1), № 3: 2 янв. (и 4 янв., до канона на л. 1), № 4: 2 янв., № 5: 2
(и 5) янв., № 6: 5 янв.
11
По современной Минее этот гимн поется тоже и 14 января на Отдание праздника Просвещения.
12
Также и сам текст этого Стихираря близок тексту фрагмента. К сожалению в нем имeется ряд
лакун.
13
Речь идет, естественно, о Минеях русского извода, но то же самое верно и для сербской
Минеи XV века (РНБ, F.п.I.69).
10
171
Lars Steensland
текста фрагмента перевод, имеющийся в «исправленных» (после-никоновских)
печатных Минеях. Самым старшим представителем этого типа, насколько нам
известно, является Минея общая и праздничная 1674 года. Следовательно, текст
фрагмента отражает древнюю традицию, достаточно близкую к греческому оригиналу, между тем как просмотренные дониконовские параллельные списки содержат другие варианты.
• Первому гимну, седальну, на л. 2 (cr?sä (в)séhx ‘ vl=dku … л. 23-9, глас 4-й) мы
тоже не нашли близких аналогов. Это объясняется тем, что данный гимн входит,
насколько нам известно, только в Минею, но мы не располaгали текстами (служебных) Миней старше XV века.
• Второй гимн на л. 2 (E¸da ˆavlen‘(´)m≈ tvo‘(мь) … л. 210-16, глас 5-й) является
так называемым ипакоем.14 Ипакои поются в большие праздники на утрени после третьей песни канона. Они, как и ирмосы, представлены в разных типах богослужебных книг. Данный ипакой имеет дoстаточно близкое соответствие в
одном Кондакаре начала XIII века (сигл: Кд; текст, однако, не полный) и в
Часослове начала XV века (сигл: Чсл).
• К остальным гимнам на л. 218–2об29 (стихирам, три на глас 6-ой, а последняя
на глас 2-ой) мы нашли несколько параллелей. Самыми близкими из просмотренных нами являются три Стихираря XII–XV веков (сиглы: Ст1, Ст3 и Ст6) и
одна Минея праздничная XIII века (сигл: МП).15
• Итак, параллельные источники, в которых мы нашли текст той же редакции,
что и в фрагменте, относятся к XII–XV векам. Однако в источниках XV века
чаще всего представлена другая, судя по всему, более новая редакция.
8. Принципы воспроизведения текста
Текст воспроизводится как можно точнее шрифтом «ChurchSlavonic», созданным О. Циммерманном (Стокгольмский университет) и автором статьи.
(a) = Буква видна, но читается надежно только при помощи параллельного списка.
(а) = Буква отсутствует, не видна или не читается, а восстановлена по параллельному списку.
[a] = Буква реконструирована.
idem = То же самое слово в той же самой форме, только с другой орфографией.
| = Лист обрезан справа или слева, a также – конец строки.
|| = Конец страницы.
14
15
В одном Кондакаре XIII в. данный гимн озаглавлен катавасией на богоявление Господне.
О редакции и других особенностях этой Минеи см. Кривко 2012.
172
Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале
Разночтения к тексту приводятся по следующим принципам:
a) В случае ирмоса на л. 18-14 разночтения даются по Ирм и Ст5, в случае ипакоя
на л. 210-16 – по Кд и Чсл, а в случaе гимнов на л. 218–2об29 – по Ст1, Ст6 и МП.
Разночтения даются, как правило, только тогда, когда соответствия не нашлось
ни в каком из просмотренных списков данной редакции, т. е. когда наш список
проявляет уникальное прочтение.
б) В других частях текста (т. е. весь канон на л. 1, кроме первого ирмоса, а также
седален на л. 2) разнoчтения приводятся, в первую очередь, по Мсл1 и МоП. Однако они даются здесь только тогда, когда они имеют значение для прочтения
или понимания текста фрагмента.
Литература и источники
А. Печатные
Granberg, A. & M. Varpio. 2009. Church Slavonic Books in Sweden. Gothenburg and Skara.
Catalogue. Göteborg. (Acta Universitatis Gothoburgensis. Slavica Gothoburgensia 9).
Kjellberg, L. 1951. Catalogue des imprimés slavons de XVIe, XVIIe et XVIIIe siècles, conservé
à la bibliotheque de l’Université Royale d’Uppsala. Uppsala.
Steensland, L. 1993. Från Ladoga till Stockholm – men hur? [в] K. Abukhanfusa, J. Brunius,
S. Benneth (редд.): Helgerånet. Från mässböcker till munkepärmar. Stockholm, стр. 46–
50.
__________
. 1996 Новые находки фрагментов русского евангелия-апракос XV века, ScandoSlavica 42, стр. 176–187.
__________
. 1999. Новгород или Псков? – Новые данные о славянских пергаменных фраг–
ментах в Швеции, Scando-Slavica 45, стр. 111–128.
__________
. 2005. Trash and Treasure: Russian Parchment Fragments in Swedish Archives. [в]
J. Brunius (ред.): Medieval Book Fragments in Sweden: an International Seminar in
Stockholm 13–16 November 2003. Stockholm 2005, стр. 210–225.
Гранстрем, Е.Э. 1953. Описание русских и славянских пергаменных рукописей […].
Ленинград.
kn1iga min1ea ∞'bqaä . sx b0gomx s0t1ymx … 6i m?scosl1ovx vseg2' lé©ta […] = Минея общая
с праздничной. Печатный двор, Москва 1674. = МoП
Кривко, Р.Н. 2012. Раннедревнеболгарcкий пласт в ростовской служебной минее XIII
века (РНБ, F. п. I 37) <slovene.ru/2012_1_krivko.pdf>
Минея служебная. Январь. Ч. 1. По благословению Святейшего Патриарха Московского и всея Руси Алексея II. – Издательский Совет Русской Православной Церкви,
Москва 2002. = МЯ <korolev.msk.ru/minea/jan1/jan11html> и след.
Псалтырь. Львов 1615. (UUB, Ksl. 134; Kjellberg 1951, № 15)
Сводный каталог славяно-русских рукописных книг, хранящихся в Росии, странах СНГ
и Балтии. XIV век, вып. 1. Москва 2002. = СК XIV
Сводный каталог славяно-русских рукописных книг, хранящихся в СССР. XI–XIII вв.
Москва 1984. = СК XI-XIII
Турилов, А.А. (сост.). 1986. Предварительный список славяно-русских рукописных книг
XV в., хранящихся в СССР (Для Сводного каталога рукописных книг, хранящихся в
СССР). Москва. = ПСXV
173
Lars Steensland
Б. Рукописи16
UUB, Slav. fragment 7
БАН, оснoвн., № 34.7.6. Стихирарь минейный, нотир., XII в. (СК XI–XIII, № 98) = Ст1
РГБ, ф. 304.I (Тр.), № 17. Часослов, нач. XV в. (ПСXV, № 1743) = Чсл
РГБ, ф. 304.I (Тр.), № 19. Ирмологий, кон. XIV – нач. XV в. (СК XIV, № 340) = Ирм
РГБ, ф. 304.I (Тр.), № 22. Стихирарь, 1303 г. = Ст2
РГБ, ф. 304.I (Тр.), № 23. Кондакарь, нач. XIII в. (или кон. XII ? в.) (СК XI–XIII, № 204)
= Кд
РГБ, ф. 304.I (Тр.), № 407. Стихирарь нотир., 1437 г. (ПСXV, № 95) = Ст5
РГБ, ф. 304.I (Тр.), № 408. Стихирарь нотир., втор. пол. XV в. (ПСXV, № 2342) = Ст6
РГБ, ф. 304.I (Тр.), № 439. Стихирарь нотир., исх. XIV или нач. XV в. = Ст3
РГБ, ф. 304.I. (Тр.), № 504. Минея служебная, декабрь, втор. пол. XV в. (ПСXV,
№ 2767) = Мсл2
РНБ, F.п.I.37. Минея праздничная, нач. XIII в. (СК XIV, № д35) = МП
РНБ, F.п.I.69. Минея служебная, январь, XV в., сербская. (Гранстрем, стр. 110)
РНБ, Кир.-Бел. № 299/556. Минея служебная, январь, XV в. (ПСХV, № 900) = Мсл1
РНБ, Пог. 45. Стихирарь нотир. («Ирмология»), 1422 г. (ПСXV, № 52) = Ст4
РНБ, Соф. 124. Октоих, XIV в. (Гранстрем, стр. 49) = Окт
16
Здесь приводятся только те рукописи, которые упоминаются эксплицитно в статье.
174
Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале
!. 1
5
10
15
20
25
\ˆavl≈wüsä na nY … ‘ hr≈qén‘´
(")\(r)äduqü pr‘ˆat‘ na j˙‘qén≈e
[‘]\´rdan≈skaˆa sterpét‘ plot≈ü ^
(#$)\e kto so mnoü vxn‘det≈ … ‘ spogrebe_
(%)\≈sä hr≈(q)en‘(&)m≈ … ‘ mnoü slavY
(')\aslad‘t≈s(ä) ‘ voskr?sn‘ˆa h=sx jbé_
[q]\eva´t≈ 1 … ´g(o)öe vérn‘‘ posluwa ¡”‘ ^
(() \(?s)é .=‘(.) ())rm?so . po zakoné ô@˙=‘ …
(*)\(r)éblaöen‘() +)(x) vav‘loné … un‘‘
(,) \édu pr‘´(mlü)qe … c≈sarüqago 2 ne_
(,-)\égowa (po)v(el)(&')‘ˆa bezum≈nago …
())\souku(p)l(e)n(‘) 3 (v) némöe né 4 ‘zva_
(-))\w(a)sä j(gn)‘ … d(&)röaqemu dosto_
())\nu vxsYlaahu pésn≈ … g=a vxspé 5 ^
\œbédn‘c‘ 6 b=ö‘ˆa p‘qa 7 … v‘fleô@_
(.)\a smYsl≈no … naslad‘vwesä … sx
(#)\(n)g=lY öe ‘ slaväqe … ‘ s pastYr‘ vo_
(!)\hvY (…) vxploq≈wagosä nYné … na
())\(´)rdanx ta‘no ‘démx … v‘däqe
(%#)\‘nu vel‘kuü … üöe samx h?sx sverw‘ …
(&")\oö(e) ‘ prévxznos‘mx h?sa ^
(/#0)\onu sx(b)(!)üdaüqe 8 glav‘(1)nu … ‘
(*-2)\r=kx lübov‘ü zaq‘t‘m[s]ä … podo_
(,')\‘c‘ h?sv‘ ˆavläüqesä … lübv‘ ko_
[ne]\˙neü 9 … (p)lot≈ 10 pr‘‘mwe … hr=qn‘´_
(.)\(≈) nas(x) k[x] ô@c=ü 11 sm‘r‘vwü … ‘ nau_
(34)\wü pé(%)‘ 12 (.) g=a po‘te ^
((-))\‘maahu 13 gräduqaago (.) 14 gréh‘ v≈_
15
1
56!1: vxzvéqaîe†≈, 52(: idem.
7#8 ü &6%4, +21.29'2, 6!&8: +:'26'2; ü; 6-. <-.: c?srü¥üqago, =%5: idem.
3
>21.29'2 ) *-23%&')& ≈ +.&6%2 e.
4
<-.: ne, =%5: idem.
5
<-.: vxspéva¥‘te dé\la ¥‘ prevoznos‘te ¥´go ^, =%5: idem + v2x véky.
6
<.&&%6? + +)8@ [so]œbédn‘c‘? =-. 56!1: G1œs†i†elıe, 52(: idem. – A9)8#&.#? %230# + œ '& +)8'#.
7
B+26%)0 ,@0+: q 82,#+!&' 0-#6':.) 3&-')!#.).
8
C#6%4 ,@0+ bl *2%&-?'# )1-1# 8:-0) + *&-"#.&'&.
9
56!1: za lübov≈ kra£inü£ü, 52(: idem.
10
C#6%4 ,@0+: p *o%&-?'# )1-1# 8:-0) + *&-"#.&'&.
11
56!1: kr0qenıem≈ n?sa ô'c0ü, 52(: idem.
12
7# .&6%& ,@0+: t 8:-0# + *&-"#.&'&.
13
(&-+#? 3#6%4 8)"-#D# u '& 3)%#&%6? )1-1# 8:-0) + *&-"#.&'&.
14
E230# *20-:%# 6%#-:. 0!&&..
15
> 6#.2. ')1@ !)6%# +)8': 6!&8: 0)'2+#-'2"2 )')F)#!# ), .29&% ,:%4, %&06%#.
2
175
Lars Steensland
!. 1"#.
5
10
15
20
25
séhx j˙‘st‘t‘ vodam‘ (. !)x tom\(")
vxzxbranäwe vxstu[…] 1 sx str\($)_
hom≈ … azx bo trébovan‘´ ‘mam\[≈]
hr≈st‘t‘sä ù@ tebe … öen‘hu prot\(#)_
vure˙e … drugx slovu öe glawa´\[t≈]
‘ sl=ncü svét‘ln‘kx … (´)goöe po‘\[mx] 2
p(?sé) . =ƒ . ˆrm?so ßtranestv‘ˆa \
vl=d˙nä … ‘ besxmert≈nYˆa ˙aw\[a]
vo u(bo)zém≈ vert≈pé … prénasla\_
ö≈we‘sä nYné … kx ‘´rdanu te\[cé]_
mx 3 … ta‘nu v‘däqe stran≈nu … \ [vY]_
wnäˆa 4 svétlost‘ hodataˆa ^
‘déte ù@ v‘fle´ma … naslad‘vw\[esä]
ta‘nx 5 … kx strané ‘´rdanové … \ (%a)_
mo uzrévwe déla ta‘no sverwa\(e)_
ma … plot≈ slovo bYvx grädet≈ \ (a)_
dama sozdat‘ (.) üöe pr‘ˆatx s(v)\[o´]_
ü 6 vole(ü) ^ ßxdétél≈ rod«‘sä \
ù@ ô@c=a préöe vékx … rod‘ 7 posléö\[e] 8
nepréloö≈no vxploq≈(s)ä ù@ d=v\(&)
˙‘stY b=oœtrokov‘ca … tém≈ sug\(")_
b≈ ˙lv=kx prébY(v)aˆa … a(d)ama s\[xz]_ 9
da´w‘ jgnem≈ d=hov≈n[Y]m≈ ^
ˆako ˙l=vkx pr‘de … suq≈s($%)(o)m≈ a \ (!&)
zrakom≈ … ˆako ´d‘nx p(o)(')rédé 10 \ (())_
séhx … hr=qn‘ˆa prosä … ´st≈stv\("*+)
´d‘nx sY nepov‘n(≈)n(Y)‘ 11 pog\[ru]_
z‘t‘ 12 bo gréh‘ pr‘welx ´s‘ … ˙l=v\(,))_
sk‘ hr=qa(ˆa)sä 13 vx vodahx ^ 14
1
-". /!00* '!$#" (1.203%'4 #5/(&, 6"7"810 2$ paü. 9'!1: sgiba”e , 9"-: sopróätµem≈.
:;. <;. =>=?@AABµ@CDE.
2
:;. 9"-: &Eg1oöe prevo÷n1osimx v2o vsä vé©ki.
3
9"-: tec1em9.
4
9"-: g1ornıä; 9'!1: %0/'% .;5<"F.
5
9'!1: py†a\†elıe åüdesemx, 9"-: pit1omicy åüd1esx.
6
9'!1, 9"-: %0/'% .;5<"F.
7
G81.$0%'4 rod?s‘ (%$/, 2$6;., ( 9"-). H&2"'2a4 s I.0') (1.2$ 6!"7" (0'!1 "2$ .0F'%(1%0!)2" 0'%)).
8
9'!1: naposlédokx, 9"-: idem.
9
9$!02)/$4, '$*$4 !0($4 ,$'%) 60;0.2e<" /"2J$ ".2"F #5/(&, 6;0.6"!"81%0!)2" x, (1.2$, ,%ò
1'/!3,$0% 6;",%0210 soz\da´w‘, 20'*"%;4 2$ sozdat‘ 2$ '%;"/0 17.
10
K$ *0'%0 #5/(& s .&;/$ ( 60;<$*020.
11
L$'%) #5/(& Y 6"%0;42$ 1I-I$ .&;/1 ( 60;<$*020.
12
9"-: pogrebst2i; 9'!1: %0/'% .;5<"F.
13
L$'%) #5/(& ˆa 6"%0;42$ 1I-I$ .&;/1 ( 60;<$*020.
14
H '$*"* 21I5 '!$#" 6;"'!081($0%'4 <";1I"2%a!)2&F /12"($;2&F M%;17.
176
Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале
!. 2
5
10
15
20
25
m=ca 1 t¯o 2 ã∆éã?za ã(o)s(vé)_
qen‘ü g=a n(a)¯we (ˆ)=s =h 3 … s¡∆é … gl?sa …=d… vxzn(e) 4
cr?sä (")séhx ‘ vl=dku (…) na hrq=n‘´ v‘dä_
q[e] (b=ol)épn(o) gräduqa (…) vxspo‘m(x)
st(≈zä s)rd=c(≈) (#)aw‘hx 5 … u(gotov)‘m(x)
lü(b)($")‘ü (…) skvernY jmY‘m[x] (lü)t(%)_
‘h(x) [s](x)blaznx (…) se bo spa(s)t‘ rod(x) (&'!$)_
vé(&)(≈)skY‘ (.) (n)a ‘´rdan(≈)sk‘ˆa poto_
k(Y p)r‘hod‘(t≈ …) ˆnx g(la)(()
E¸da ˆavlen‘(´)m≈ tvo‘()*.) p(r)o(svét)(+)_
lx ´s‘ vs(,&)≈(s)ka(ˆa …) tog(d)(-) sl(-)n(o´) 6 ne_
vér≈stv‘(,) (mo)(.)(e po)béö(e) 7 (.) ‘´rdan(x)
teka (d)o(!/ 8 "0)(zv)(.)(a)t‘sä (#-) (n)b=sa 9 vx_
znos(,) (n)a((0. #$ 10) (vY)sotu 11 (b)ö?s(1)v≈nYhx
zapoved('2 1"o)‘h(x sxbl)ü(d‘ 12) h=se (=b)e (…)
mlt=vam(+ 3)(∆c)a po(m)‘lu‘ (nasx) ^
st¡˘rY (.) gla(() ( =ç )
(p)o dvo‘c‘
‘det≈ 13 kx ‘´rd(a)nu h?sx ‘st‘n(a) hr≈_
st‘t‘sä 14 ù@ ‘jana ‘ re˙e k nem(u) a_
zx trébu(4) (ù@) tob(e) 15 hr(≈s)t‘t‘sä (… a tY)
‘dew‘ ko (m)né … ne derza´t≈ (t)r(a)va
pr‘ko(s)nut‘sä jgn‘ (.) tY mä js=t‘
vld=ko b(=o)ˆavl≈n‘´m≈ 16 tvo‘m≈ sp=s(+) […] 17 ^
(ß)vétlé‘ 18 sln=ca b?sY (…) pr‘wedY‘ pr(a)_
zd(≈)(#)‘kx 19 rö(?st)va h?sva … s‘ˆan≈n(Y‘ své)_
1
5/6"% m + c ($(1-"!,41 !+7-1/./.
8)''1(, " "+9/ ,#"-.*.
3
:'"$;)$<#$ $=.'9'!+1*, (1$+1 !+ #-9 h ;#-6 1+1!$, +!+ <' s =$9 =$6.%1+').
4
>.. ?@: A$9$3'#: B$;#'(%2(,.
5
:- )'(1' n 9%.6- " ='.7-)'#'.
6
:'!*;, (6-;-1*, 3%!- !+ #-9 a "%#$(#-, v. >.. C9: slanoo´e\ee, - D(!: slavno\E.
7
D(!: béöa, C9: idem, #$ ?(!1 (+ 9./7+'): pobéöe.
8
D(!: dolu †eka, C9: idem; (.. ?(!1: do\lé †ek4y, ?$A: idem.
9
D(!: na n≠bo, C9: idem; ?(!1: k9 nb≠se, ?$A: k9 n0bs2i.
10
>!-3$ "+9#- =-.- 3/6", )$<'1 3%1* nx.
11
D(! (+ 9./7+'): vyso†oü.
12
D(!: sxblüdx; (.. ?(!1 (+ 9./7+'): sxblüdi
13
E'"-, &-(1* 3/6"% ‘ $1.';-#-.
14
>11: kr≈st‘t‘sä, >16, ?A: idem.
15
>11, ?A: tebe, >16: idem, (>13 $9#-6$: tobe).
16
:- )'(1e 3/6"% o 9%.6- " ='.7-)'#'. A'."%2 ≈ &+1-'1(, 9$(1-1$&#$ #-9'<#$, #'()$1., #- 1$, &1$
$<+9-'1(, e.
17
A$(!'9#'' (!$"$ 9$ ;#-6- ^ #' &+1-'1(,. F#$, 6-6 6-<'1(,, ($(1$+1 +; 9"/G 3/6" " (1.$6' + 6-6$2–1$
"%#$(#$2. F<+9-')$' n?sa =!$G$ =$9G$9+1 =$ H$.)'. B =-.-!!'!*#%G +(1$&#+6-G 1'6(1 6$#&-'1(,
(!$"$) tvo‘m≈.
18
E'"-, =$!$"+#- 3/6"% ß $1.';-#-.
19
I.'1*, + &'1"'.1-, 3/6"% =$6.%1% $(1-16-)+ J#/.6$".
2
177
Lars Steensland
tlY‘ 20 ˆavl(!)´t≈sä (…) pr‘hodäq(e´)
b=oˆavlen≈´ 21 (.) (v)x tom≈ past(Y)r‘ sx a_
". 2#$.
5
10
15
20
ng(=lY) sla(vo)(%"#&)(ä)q(e)‘ 22 p(o)k(lon)‘wa(%!)
($#'() (v)x˙(l=vé)()*)w(üs)ä 23 … v(x) 24 s(+)(m≈ ö)(+)
‘vanx kx vld=cé 25 k(os)nuvsä (,)(es)no_
ü rukoü sx trepetom≈ ¸la(we js)=t‘
mä ‘ vodY … (´)d‘(n)(-) (‘)méˆa(‘) (&+)(l)≈(ü) m?l 26 \
œ˜got(o)v‘(s)ä ‘´rdane (.)ék(o) … s(+) (bo) p(r)‘_
hod‘t≈ h?sx b=x hr≈st‘t‘sä 27 (ù@ ‘)ja_
(n)a … da zm(‘´vY) nev‘d‘m(Y)ˆa
¸lavY sl(om‘)t(*) (b)ö?stvom≈ (vx) vo_
dahx tvo‘hx (.) radu‘(s)ä pustY_
(n‘) ‘´rdan(≈ska)ˆa (.) gorY ‘skap≈_
(l)(ҍ)(te) 28 ves(e)l‘´ (…) pr‘de (b)o vé(˙≈)na_
ˆa ö‘zn≈ (.) vxz(‘ska)(/)(‘ a)d(a)ma …
¸lasx v(o)p‘üqago vo(z)(-0)(‘ …) ‘(j)anx
prd=t˙a … ugotova‘t(+) (put)‘ g=nä …
‘ st≈zä ´go pravY (%-/&#)r(é)te 29 vo
‘st‘nu 30 ^ na sl(a)(&1) ‘ n(Y) 31 … e¸da na (k)\(.%/ҍ) 32
`¸da k n(e)mu (‘)duqa prd=t˙a … g=a
slavY vop‘ˆawe v(2,)ä … se ‘zbav≈_
l£ää‘ 33 pr‘de m‘ra 34 … ‘z ‘stlén‘ˆa …
se ‘zbavlä´t≈ nasx ù@ skerb‘ 35 … ‘
se prégréwen‘´mx jstavlen≈e …
20
3/1: presvét≈lx, 3/6: idem; 45: svét≈lx.
3/1: bogoˆavlen‘´ ´go, 3/6, 45: idem.
22
3/1: slavoslo\väqe, 3/6: idem; 45: slovosloväqe.
23
61 7+%/+ $(8& lv ,9.81 & 0+.'17+:+. 3.. 45: vx˙l≠v˙≈wüsä.
24
;1%/* $(8&9 x 0#/+.!:1 2<-<1 ,9.82 & 0+.'17+:+.
25
3/1: vladYcé . ‘oanx, 3/6, 45: idem.
26
3.. 3/1: m‘lost≈, 3/6, 45: idem.
27
3/1: kr≈st‘t‘sä, 3/6, 45: idem.
28
3/1: ‘skapléte, 45: idem; 3/6: iskaple†e. = ,.('2> %02%81> :1?"2%* 2 &1.21:/9 iskapli†e, 2
iskaplä†e.
29
@(8&1 é )2/1+/%! ,#&#"*:# :1,+A:#. 3/1: sxtvarä‘te; 3/6: sx†voräi†e; 45: stvorite.
30
5#%"+,:+B C.1<9 :+/ & 3/1, 3/6, 45.
31
D7++/%! & &2,( nYné.
32
E/ $(8&9 k %#>.1:2"1%* /#"*8# "+&1! 71)/1. F+)* 2,+/ # «0#,#$:+»; %.. 3/2, %/.. 71: gl?sa .=v. p∆o … îe¸da
na kr?sté … e¸da k nem˜ ıd˜qa pr∆t˙a ^.
33
3/1: ‘zba\\vläˆa, 3/6: idem. = ,.('2> %02%81>, :10.. 4#5, 7#A:# &%/.+/2/* &1.21:/ izbavläˆai.
34
3/1: m‘ra . pr‘de, 3/6: mira pride.
35
3/1: skxrb‘, 3/6: skor\bi.
21
178
Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале
25
podaˆa 36 zém≈(n)Y‘mx … ù@ dv=Y
˙‘st(Y) pr(e‘)de 37 m‘lostY(nä) rad‘ (.)
‘ za rabY stvarä´t≈ s=nx b=ö(‘)‘ 38 …
za t≈mu p(ros)véqa´t≈ ˙l=v˙≈stv\(!)
z(a) vodu (bö?s)tv≈n(o´) hr=qn‘´ 39 ´go …
(ubo) pr‘de sxgla(sen)o … togo slav¡”‘ 40 …
sx @c(=m≈) 41 ‘ 42 dh=m≈ ^
36
"#1: podavaˆa, "#6: idem.
"#1: pr‘de, "#6: idem.
"#1: sYnx boö‘‘ sxtvarä´t≈sä; "#6: syny boöiä sx†voräe†≈.
39
"#1: kr≈qen‘´; "#6: $%!&! '(')*+!.
40
"#1: slovo\slov‘mx; "#6: slavoslovi\mo.
41
,*-!.#+!, /#! (!0 1%**2 $1-3&45#$. !6704*23* 0&* #!/17 +40 !2*8!9.
42
"#1: ‘ sx svätY‘\mx, "#6: idem.
37
38
179
Lars Steensland
!
!
UUB, Slav. fragment 7, !. 2.
180
!
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 181–183
ISSN 2001–7395
News from Uppsala
Christine Watson (ed.)
Department of Modern Languages, Uppsala University
[email protected]
A. A. Zaliznjak awarded honorary
doctorate
On January 25th, 2013, Professor Andrej Anatol´evič
Zaliznjak, well-known for his research on medieval
birch-bark letters from Novgorod, was awarded an
honorary doctorate from the Faculty of Languages at
Uppsala University.
Professor Zaliznjak is a leading linguist, especially
within in the field of Russian. He is now recognized for
his pioneering work in broad areas of Russian
morphology, accentology, syntax, and “linguistic
archaeology”.
His work on the reading and interpretation of birchbark letters has attracted considerable attention in recent
decades. These letters, written primarily on birch-bark and excavated predominantly in
Novgorod, comprise everyday messages between ordinary people, composed in a language
specific to Novgorod. Some letters can be traced back as far as the 11th century, although
most are from the 14th and 15th centuries. Letter-writers also include women and children,
indicating a considerable level of passive and active literacy in the Novgorod region entirely
different from what was thought to be typical of “Standard Old Russian”. Research based on
these birch-bark letters has changed views of the Slavic language situation in the medieval
period and is thus of great scholarly value.
Zaliznjak’s monographs are constantly being reissued and have already become classics.
Russian morphology is another of his research specializations. His now classic Grammatical
Dictionary of the Russian Language appeared in 1977. Most of today’s computerized
language-analysis programs for machine translation, computer-supported morphological
analysis, etc., rely on principles that underlie this work. Another major research area involves
accentology.
181
News from Uppsala
Julie Hansen appointed associate professor in Slavic
languages
On October 31st, 2013, Julie Hansen received the Swedish academic
title of associate professor in Slavic languages. She is a research
fellow at the Uppsala Centre for Russian and Eurasian Studies,
specializing in Slavic literatures, and part-time lecturer at the
Department of Modern Languages, Uppsala University. She holds a
PhD in Slavic Languages and Literatures from the University of
Michigan, Ann Arbor. Her research focuses on twentieth- and
twenty-first-century literature from Central and Eastern Europe. She is currently working on a
monograph, funded by the Swedish Research Council, on the theme of memory in recent
fictional depictions of the communist period. Her lecture for the docent title was held on
October 8th and was entitled “The theme of memory in Russian literature since World War
II”.
Sven Gustavsson in memoriam
Sven Gustavsson, professor emeritus of Slavic languages at
Uppsala University, passed away on February 12th, 2013. He held
the chair in Slavic languages from 1977 until his retirement in
2003. He studied Scandinavian languages, literature and Slavic
languages in Stockholm from 1957 to 1961. In 1969 he defended
his dissertation on the accent in South Slavic present tense forms.
During his years as associate professor in Stockholm, his research
included work on modern Russian grammar, Solženicyn’s
language and the Serbian author Vasko Popa, as well as one of the first surveys of the Rusyn
language in Yugoslavia.
As a professor, he knew and cooperated with many Slavists in the Soviet Union, Poland,
Czechoslovakia, Yugoslavia and Bulgaria. After the fall of the Communist system and
subsequent dissolution of the federations in Eastern Europe, he saw it as an important task to
maintain connections to the scholarly community in the new states. Professor Gustavsson also
held many responsibilities outside the university. During this time, he devoted a lot of
attention to the discussion regarding the authorship of “And quiet flows the Don”. He was
also involved in projects concerning the Bulgarian poetic language and Polish poetry, among
other topics.
With time, his interest in ethnic minorities grew, encompassing minorities in the Slavic
countries, as well as Slavic and other minorities in Sweden. In this connection he took active
part in the activities at the Centre for Multiethnic Research, presently the Hugo Valentin
182
Christine Watson
Centre. In the late 1990s, his research dealt increasingly with the language situation in former
Yugoslavia.
Eric Palmquist’s “Observations
concerning Russia”
Professor emerita Ulla Birgegård (Uppsala University)
has taken part in the publication of an edition of Eric
Palmquist’s album and “Observations concerning
Russia”. The project was led by Elisabeth Löfstrand
(Stockholm University) and also involved Laila
Nordquist (Uppsala University) and Gennadij
Kovalenko (St. Petersburg Institute for History of the
Russian Academy of Sciences).
Eric Palmquist took part in a Swedish embassy to
Russia in 1673. Palmquist was asked to draw maps, sketch defense routes and describe land
and waterways to Moscow – a task that he executed exquisitely. The report that he compiled
is commonly known as “The Palmquist Album”. After spending eight months in Russia,
Palmquist returned to Sweden and presented his progress report to the government – a
portfolio (52×41 cm) containing 53 different image formats, sixteen geographical maps and
city plans, as well as a total of 48 pages of notes and comments on them.
The present project has resulted in a reproduction of Palmquist’s album in full size, as well
as in the publication of his “Observations concerning Russia” in the original Old Swedish
with translations into contemporary Swedish, Russian and English, with color images of the
album pages in a smaller format.
The book has been presented at major libraries in St. Petersburg and Moscow, as well as at
the Russian embassy in Stockholm.
Uppsala University represented at major conferences of Slavists
Scholars from Uppsala University were well represented at the 19th Conference of Nordic
Slavists in Bergen, Norway on August 7–11th, 2013. Two Uppsala Slavists were also present
at the International Congress of Slavists in Minsk, Belarus on August 20–27th, 2013. The
Association for Slavic, East European and Eurasian Studies 45th Annual Convention in
Boston, USA on November 20–24th, 2013 and the Third International Congress of Bulgarian
Studies in Sofia, Bulgaria on May 23–26th, 2013 are other two events attended by Uppsala
Slavists.
183
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
No. 54, 2013, pp. 184–189
ISSN 2001–7395
Bibliography for 2012
Johan Muskala
Department of Modern Languages, Uppsala University
[email protected]
The following publication list includes:
a) works published in the department’s own series, i.e. Studia Slavica
Upsaliensia, Uppsala Slavic Papers, Slovo, Slaviska specialordlistor, and
Slaviska handböcker och läromedel,
b) works published by the faculty members, and
c) works published by slavists living in Uppsala, who are not associated with any
other department within Uppsala University.
Only publications in the domain of Slavic studies are included.
AMBROSIANI, PER
“Slaviska språk i en hyllningsbok till Gustav III”. Slovo. Journal of Slavic Languages
and Literatures 53, 2012, 7–28.
ASSENOVA, DANIELA
“Електронното обучение по български език в Упсала: стратегия за оцеляване
или естествена среда за студентите на 21-ви век?” Език и литература 1/2,
129–144.
“Från А till Я – 120 år av bulgariska vid Uppsala universitet”. Språkröret (Uppsala) 6,
1–7.
“En okänd uppsats om en välkänd slavist – Angel Nakoffs uppsats om Alfred Jensen”.
Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 53, 2012, 71–73.
(Ed. with Irina Lysén & Juhani Nuorluoto) Slovo. Journal of Slavic Languages and
Literatures 53, 2012, 135 pp.
184
Bibliography for 2012
BIRGEGÅRD, ULLA
“Вопросы славистики в переписке Г. В. фон Лейбница и Ю. Г. Спарвенфельда”.
In: Sergio Bonazza, Ivo Pospíšil (eds.), Развитие славистики в зеркале
эпистолярного наследия и других личных документов (= Slavica Litteraria 15,
Supplementum 2). Brno 2012, 45–57.
(With E. Löfstrand & L. Nordquist) “Förord”. In: E. Palmquist, Några observationer
angående Ryssland, sammanfattade av Erik Palmquist år 1674 [title also in
Russian and English], Moskva 2012, 8–11. [Also in Russian, pp. 12–16, and in
English, pp. 17–21.]
(With E. Löfstrand & L. Nordquist) “Diplomatarisk utgåva av Palmquists originaltext
samt återgivning av texten på modern svenska”. In: E. Palmquist, Några
observationer angående Ryssland, sammanfattade av Erik Palmquist år 1674 [title
also in Russian and English], Moskva 2012, 89–319.
BJÖRKLUND, MARTINA
“Carin Davidssons bibliografi: 60 år av slavistik”. Slovo. Journal of Slavic Languages
and Literatures 53, 2012, 113–120.
BODIN, PER-ARNE
“Terrorismens diskurser. Om bombdåden i Moskvas tunnelbana i mars 2010”. Slovo.
Journal of Slavic Languages and Literatures 53, 2012, 29–44.
BÄCKSTRÖM, ANNIKA
(Review) Olga Sedakova, Portar, fönster, valv. Övers. Mikael Nydahl. Stockholm
2012. Upsala Nya Tidning, 2012-05-20.
CRNKOVIĆ, DENIS
“Christian Apatheia in Dostoevsky’s ‘Dream of a Riduculous Man’”. Slovo. Journal
of Slavic Languages and Literatures 53, 2012, 45–57.
DAHNBERG, MAGNUS
“Aspekter på språkbruk”. Hugin & Munin 1, 2012, 18–19.
“Nutidsorientering”. Hugin & Munin 3, 2012, 18–19.
“Lingvistik är att våga”. Hugin & Munin 4, 2012, 18–19.
185
Johan Muskala
ENGSTRÖM, MARIA
“Forbidden Dandyism: Imperial Aesthetics in Contemporary Russia”. In: P. MacNeil
& L. Wallenberg (eds.), Nordic Fashion Studies. Stockholm 2012, 179–199.
“Politisk ortodoxi: den nya ryska messianismen”. In: E. Namli & I. Svanberg (eds.),
Religion och politik i Ryssland (= Studier av inter-religiösa relationer 54), Uppsala
2012, 65–76.
HANSEN, JULIE
“Making Sense of the Translingual Text: Russian Wordplay, Names and Cultural
Allusions in Olga Grushin’s The Dream Life of Sukhanov”. Modern Language
Review Vol. 107:2, 2012, 540–558.
“Memory Unleashed by Perestroika: Olga Grushin’s The Dream Life of Sukhanov”.
Die Welt der Slaven LVII, 2012, 161–177.
“Space, Time and Plane Travel in Walter Kirn’s Novel Up in the Air”. Nordic Journal
of English Studies Vol. 11:3, 18–35.
“The
Dream
Life
of
Sukhanov”.
The
Literary
Encyclopedia.
http://www.litencyc.com/php/sworks.php?rec=true&UID=34201, 2012-03-08.
(Review) Adrian Wanner, Out of Russia: Fictions of a New Translingual Diaspora.
Evanston, IL 2011. Slavic and East European Journal Vol. 56:2, 2012, 297–298.
(Review) Magnus Ljunggren, Poesi och psykiatri: 16 essäer om det förra sekelskiftets
ryska symbolistkultur. Stockholm 2012. Respons Vol. 3, 2012, 54–55.
HÅKANSON, NILS
(Diss.) Fönstret mot öster. Rysk skönlitteratur i svensk översättning 1797–2010 med
en fallstudie av Nikolaj Gogols svenska mottagande. Stockholm 2012. 348 pp.
ILKE, LENNART
(Transl.) Stanisław Jerzy Lec, Ofriserade tankar. Aforismer. Lund 2012, 28–30 &
65[5]–67.
LINDGREN, PONTUS
“Изповедите на един „Ероеретик”: За идейно-философските корени на езиковата
програма на Иван Добровски в сп. „Мирозрение” (1850–1851)”. Българската
езикова политика в условията на европейска интеграция и глобализация,
2012, 63–78.
(Transl.) Stevan Tontić, “I Jerusalem, i det underjordiska”, Diaspora 5–6, 3.
186
Bibliography for 2012
(Transl.) David Albahari, “Ett förslag”, Diaspora 5–6, 10.
LYSÉN, IRINA
(Ed. with Daniela Assenova & Juhani Nuorluoto) Slovo. Journal of Slavic Languages
and Literatures 53, 2012, 135 pp.
MAIER, INGRID
“Wer war der Autor von Alfabetum Rutenorum (Stockholm ohne Jahr)?”. Irina
Podtergera (Hg.), Schnittpunkt Slavistik. Ost und West im wissenschaftlichen
Dialog. Festgabe für Helmut Keipert zum 70. Geburtstag. Teil 3. Bonn 2012, 333–
357.
(With Sergej Alpatov and Stepan Šamin) “«Рассечение Европы»: русский перевод
памфлета «Anatomia Europae» (1672 г.)” Часть 1-я. Древняя Русь / Вопросы
медиевистики 50:4, 2012, 5–12.
(Review) Michel Reinders, Gedruckte Chaos. Populisme en moord in het Rampjaar
1672. Amsterdam 2010. Text. Svensk tidskrift för bibliografi – Swedish Journal of
Bibliography (Uppsala) 8:3, 2012, 116–123.
MIKHAYLOV, NIKITA
(Diss.) Творительный падеж в русском языке XVIII века (= Acta Universitatis
Upsaliensis, Studia Slavica Upsaliensia 47). Uppsala 2012, 296 pp.
MUSKALA, JOHAN
“Bibliography for 2011”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 53,
2012, 121–125.
“К текстологии Травника Любчанина (некоторые наблюдения)”. In: О. В.
Никитин & И. М. Шеина (eds.), И. И. Срезневский и русское историческое
языкознание: к 200-летию со дня рождения И. И. Срезневского. Сборник
статей Международной научной конференции, 26–28 сентября 2012, Рязань
2012, 258–267.
NAKOFF, ANGEL (1925–2010)
“Alfred Jensen”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 53, 2012, 75–
100.
187
Johan Muskala
NORDQUIST, LAILA
(With U. Birgegård & E. Löfstrand) “Förord”. In: E. Palmquist, Några observationer
angående Ryssland, sammanfattade av Erik Palmquist år 1674 [title also in
Russian and English], Moskva 2012, 8–11. [Also in Russian, pp. 12–16, and in
English, pp. 17–21.]
(With U. Birgegård & E. Löfstrand) “Diplomatarisk utgåva av Palmquists originaltext
samt återgivning av texten på modern svenska”. In: E. Palmquist, Några
observationer angående Ryssland, sammanfattade av Erik Palmquist år 1674 [title
also in Russian and English], Moskva 2012, 89–319.
NUORLUOTO, JUHANI
(Ed. with Daniela Assenova & Irina Lysén) Slovo. Journal of Slavic Languages and
Literatures 53, 2012, 135 pp.
“Editorial: Slovo – A Christmas Tradition at Uppsala University”. Slovo. Journal of
Slavic Languages and Literatures 53, 2012, 5–6.
De slaviska standardspråkens framväxt. Idéhistoriska och språksociologiska kontexter
och koncept (= Slaviska handböcker och läromedel 1). Uppsala 2012, 173 pp.
“Towards Sound Change in Slavic: The Rise and Decline of the Correlation in
Timbre”. In: I. Janušková & H. Karlíková (eds.), Theory and Empiricism in
Slavonic Diachronic Linguistics (= Studia etymologica Brunensia 15), Praha 2012,
449–464.
PACKALÉN PARKMAN, MAŁGORZATA ANNA
“Βισουάβα Συµπόρσκα: εξηµερώνοντας τον θάνατο”. The Books’ Journal 17,
Μάρτιος 2012, 32–35.
“Wisława Szymborska: ’Glädjen att skriva, möjligheten att föreviga’”. Upsala Nya
Tidning, 2012-02-03, 8.
“Quo vadis polska prozo kobieca w zglobalizowanym świecie?”. In: R. Cudak,
Literatura polska w świecie. Oblicza światowości. Tom 4. Katowice 2012, 255–
267.
ROSÉN, THOMAS
(Review) Vassilka Tǎpkova-Zaimova & Anissava Miltenova, Historical and
Apocalyptic Literature in Byzantium and Medieval Bulgaria. Transl. Maria Paneva
& Milena Lilova. Sofia 2012. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures
53, 2012, 101–111.
188
Bibliography for 2012
SVENSSON, MY
(Ed.) “News from Uppsala”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 53,
2012, 127–133.
“The Socialist Housing Project as Non-Places in Post-2000 Polish Literary and
Cinematic Narratives”. East European Politics & Societies 26:3, August 2012,
469–485.
SWOBODA, BARTOSZ
“Droga – spotkanie – doświadczenie, Stanisława Wyspiańskiego opisy katedr
gotzckich”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 53, 2012, 59–70.
WATSON, CHRISTINE
(Diss.) Tradition and Translation. Maciej Stryjkowski’s Polish Chronicle in
Seventeenth-Century Russian Manuscripts (= Acta Universitatis Upsaliensis, Studia
Slavica Upsaliensia 46). Uppsala 2012, 356 pp.
“Polonisms in the Russian translation of Maciej Stryjkowski’s Kronika polska,
litewska, żmódzka i wszystkiej Rusi”. In: Н. Рейнгольд (ed.), История перевода:
Межкультурные подходы к изучению. Материалы международного
симпозиума в рамках проекта «Национально-исторические традиции в
переводоведении», Москва, 15–17 сентября 2011 г., 2012, 132–140.
“Свидетельство одной рукописи XVII века о возможных лексических
полонизмах”. In: О. В. Никитин & И. М. Шеина (eds.), И. И. Срезневский и
русское историческое языкознание: к 200-летию со дня рождения И. И.
Срезневского. Сборник статей Международной научной конференции, 26–28
сентября 2012, Рязань 2012, 132–140.
189