1. No category

4. Betning
I Europa är saltsyra den dominerande betsyran för varmförzinkning medan svavelsyra är
mycket vanlig i USA. De viktigaste fördelarna med saltsyra är att den ger ett mycket bra
betresultat även vid låga temperaturer och att bildade jämsalter är lättare att avlägsna.
Svavelsyran arbetar snabbare vid högre temperatur 60 till 180°C och ger inom detta
temperaturintervall inte några hygieniskt besvärande ångor. En saltsyralösning skulle vid
dessa temperaturer ge en helt omöjlig arbetsmiljö.
Själva betprocessen kan för den oinvigde förefalla enkel. Doppa godset i betsyran så löser
sig oxiderna på stålytan efter en viss tid. Men är det verkligen så enkelt? Låt oss först
betrakta stålytan litet närmare.
4.1. Stålytans betydelse
Beroende på hur stålytan har formats bildas en serie olika oxidskikt över denna.
Varmvalsning och snabb kylning ger en typ av valshud, långsam svalning en annan typ och
kallvalsning en tredje. Figur 1 visar schematiskt tre olika varianter av valshud.
Figur 1. Olika oxidskikt på stål
Beroende på valsningsförhållandena och svalningen efter valsningen bildas således olika
oxidskikt med olika oxidsammansättning. Av de tre oxidtyperna är endast wüstiten FeO,
lättlöslig i saltsyra. En valshud av typ A löses på så sätt att syra tränger ned genom sprickor
och håligheter i hematit och magnetitskikten och löser wüstiten. Hematit och magnetit ramlar
då av och bildar ett slam som samlas på betkarets botten. Förloppet för valshud av typ C blir
detsamma även om bettiden brukar bli längre.
Valshud av typ B är mycket svår att beta i saltsyra då lösligheten av magnetiten är låg.
Innehåller betsyran höga halter järnklorid, FeCl2 går reaktionen betydligt snabbare och
betresultatet brukar bli bra.
Har valshuden fått rosta bildas andra typer av oxider som innehåller mer eller mindre bundet
vatten, sådana oxider är lättlösliga i saltsyra. Korrosionsförloppet kan dock ge angrepp på
själva stålet, gropfrätningar, som ger ytbehandlaren andra problem.
Stålsammansättningen har liten inverkan på bildningen av valshud. Trots detta har sammansättningen en viss inverkan på bettiden. Tumregeln är att kiseltätade stål betar
långsammare än otätade och aluminiumtätade. Stål med hög kolhalt betar också snabbare
än tätade stål. Manganhaltiga stål och automatstål är mycket "betvilliga" och bör alltid betas
snabbt och med kort doppningstid.
Figur 2. Legeringsämnenas inverkan vid betning