1. No category

Ur God dag, min läsare! av Tilda Maria Forselius. Avhandlingen utkommer i
bokform på ellerströms förlag i maj 2014.
1
God dag, min läsare!
Inledning
Den 9 juni 1730, en tisdag i början av en ovanligt varm sommar, kunde nyfikna läsare i Stockholm stifta bekantskap med en ny företeelse. Det första
numret av Sedolärande Mercurius fanns då till salu i Lochners boklåda på Stora
Nygatan för ”2. öre Sölfwermynt”.1 Jämfört med många av de vackert inbundna böcker på tyska, franska och latin som salufördes i boklådan var det
en oansenlig trycksak. Det var i så kallat kvartoformat – ungefär så stort som
A5 – och saknade omslag. De åtta sidorna, gjorda av fint lumppapper,
vägde inte mycket i handen.2 Titelbladet pryddes av ett träsnitt på en bevingad Mercurius och textinnehållet bestod av en enda essä, satt i frakturstil,
om ”den knorriga oförnöjsamheten”.3
I själva verket var det ett djärvt experiment som började här. Sedolärande
Mercurius var det första exemplet på en svensk veckoskrift i den så kallade
Spectator-genren. Med genren kom nya aspekter till svensk periodisk press
press: ett förbindligt tilltal, ett moraliskt vägledande innehåll och, framför
allt, en ambition att roa och att samspela med läsekretsen. I Sedolärande Mercurius 72 nummer, utgivna veckovis fram till oktober 1731, berättades det
om laster och dygder, ofta satiriskt och utifrån ’fallstudier’ från vardagslivet.
Läsaren tilltalades som ett ”du” och förväntades hjälpa till i det förbättrande
uppsåtet. Förutom att läsa och lära av det sedelärande innehållet kunde läsa-
ren bidra genom att själv bli skribent. Om någon ”af kiärlek til sine
Landsmän wille utarbeta och i dagsliuset utgifwa någon Moralisk Discours”
kunde denne sända sitt bidrag till Lochners boklåda, så skulle det ”wid
tjänligit tilfälle införas”, heter det i en särskild inbjudan.4
Även om genren var ny på svenska, fanns det flera föregångare i andra
länder. De mest kända är The Tatler och The Spectator som utkom i London
1709–1712. I dem formulerades avsikten att förändra de samtida sederna i
civiliserande riktning och att göra det med kvickhet och humor. Läsarnas
beteende skulle påverkas med skildringar i lättsam, satirisk form. Essäer med
rapporter från olika London-miljöer och brev från läsarna fyllde numren.
The Tatler och The Spectator fick redan under utgivningstiden en stor läsekrets,
inte bara i England utan även i andra länder i Europa. Snart kom
efterföljare på andra modersmål. 1730, när Sedolärande Mercurius anslöt sig till
genrens föresatser och stil, fanns den redan i Holland, Frankrike, Tyskland,
Italien.5
Vilka som stod bakom det svenska initiativet framgick inte av det första
numret och inte heller av något av de följande. I linje med tidens sed och
genrens konventioner publicerades Sedolärande Mercurius anonymt. Bakom
masken dolde sig två unga kanslister, bröderna Carl Carlsson (1703–1761)
och Edvard Carlsson (1704-1767) – båda senare adlade Carleson.6 De lånade, översatte och bearbetade essäer ur brittiska, holländska och tyska föregångare i genren.7 Exempelvis hade essän i det första numret, om oförnöjsamhet, en förlaga i den tyska veckoskriften Der Patriot.8 Carl och Edvard
Carlsson skrev också en del artiklar själva och fick så småningom, att döma
av hur material presenteras, in en del bidrag från läsekretsen.
Sedolärande Mercurius tycks ha blivit ett lyckosamt åtagande.9 Hur stor
upplagan var finns det inga bevarade uppgifter om, men ett tecken på framgång är att veckoskriften utkom med 72 nummer, uppdelade i tre delar,
fram till oktober 1731. Enligt redaktörerna var det en längre utgivningstid
än de hade räknat med från början, och den förklaring som ges är att de
ville ge plats åt läsarnas bidrag. I förordet till del III sägs det att det är de
”Correspondencer, som nu nyligen til [Mercurius] inkommit” som utgör
skälet till att utgivningen skulle fortsätta med denna sista del. Mercurius
kunde inte, som det heter, låta detta material ”giömmas hos sig”.10 Oavsett
om detta överensstämde med verkliga omständigheter eller ej är det den bild
som redaktörerna gav sina läsare.
Att Sedolärande Mercurius blev uppskattad märks också på att den inspirerade till efterföljd. Snart kom nya publikationer med liknande ambitioner
och kännetecken. Från december 1732 och två år framåt publicerades Then
Swänska Argus med Olof Dalin [senare: von Dalin] (1708-1763) som anonym
huvudskribent och redaktör, och innan decenniet var över utgavs ytterligare
sju periodiska skrifter i samma anda: Den Philosophiske Mercurius (1734), Den
Swenske Patrioten (1735), Skuggan Af den döda Argus (1735), Samtal emellan Argi
Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga (1738), Thet Swenske Nitet (1738),
Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien (1738) och Then Swenska Sanningen (173940).11 Samtliga trycktes i Stockholm och publicerades utan att vare sig
redaktörers eller skribenters namn angavs i tryck. Samtliga erbjöds för
”subskribering”, det vill säga prenumeration, och flera av dem salufördes
även som lösnummer i någon lokal boklåda i Stockholm. Därtill utkom
översättningsarbetet Den Engelske Spectator (1734-1735), flera mindre följdskrifter och ett par snart avstannade utgivningsförsök.12 Så bildades en
markant svensk sidogren av Spectator-genren under bara ett decennium.
(För uppgifter om dessa veckoskrifters redaktörer, utgivningsfrekvens och så
vidare, se ”Bibliografiska och biografiska notiser”.)
Ibland kallas genren ”essätidskrifter” i forskning och översikter.13 Jag har
valt att hålla mig till den term som användes på 1730-talet och som
förkommer i flera äldre studier och uppslagverk.14 Fortsättningsvis använder
jag termen moraliska veckoskrifter alternativt moraliska ark för den svenska
grenen, medan Spectator-genren reserveras för den bredare företeelsen i
Europa. Ark är det ord som användes för nummer i veckoskrifternas samtid.
Det hänvisar till produktionstekniken: ett ark, vanligen gjort av linnelump,
trycktes på båda sidor, veks och falsades till ett visst format. I det gängse
veckoskriftsformatet blev ett ark åtta sidor kvarto.15
Genrens grogrund och brevmaterialet
Nya publikationer skulle ansluta till de moraliska veckoskrifternas mönster
under hela 1700-talet, men 1730-talet sticker ut som genrens kraftfullaste tid
i Sverige. Att såväl uppkomst som höjdpunkt inträffade under ett och
samma decennium har väckt mitt intresse. Den plötsliga och starka expansionen är märklig, särskilt med tanke på hur pressfattigt landet var. Det som
inleddes med Sedolärande Mercurius hade ju två samverkande aspekter: dels
introducerades genren med sina textuella särdrag, dels utvecklades mediet –
den materiella presentationsformen, det tryckta periodiska arket – för att
fylla detta syfte.16 Tidigare periodica hade antingen ägnats åt utrikesnyheter
eller vetenskapliga rön. 1730-talets moraliska veckoskrifter innebar att det
etablerades en veckopress med underhållande ambitioner på svenska.
Vad var det som gjorde det möjligt? Kan man urskilja förhållanden som
lade grunden – sådant som nya produktionsmöjligheter, förändring av
censuren, breddade läsargrupper? Ett första syfte med avhandlingen är att
sätta in de moraliska veckoskrifterna i ett mediehistoriskt sammanhang genom att besvara dessa frågor. I den tidigare forskning om genrens förutsättningar, som jag återkommer till längre fram i denna inledning, har framför
allt upphovsmännens värld uppmärksammats. I synnerhet har forskarna
intresserat sig för Olof Dalin som stod bakom Then Swänska Argus. Jag utgår
från det faktum att det behövs mer än redaktörer och skribenter för att göra
en veckoskrift. För produktion och distribution krävdes en kombination av
kunniga hantverkare och teknologiska resurser. Det fordrades även en
marknad för konsumtion av det som producerades, något som inte var
självklart i en tid när läsfärdighet var en exklusiv förmåga. För att ge en bild
av situationen kring 1730 beskriver jag de rådande förhållandena för
tryckerier och boklådor, samt vad uppgifter om läskunnighet och läsvanor
kan berätta om den potentiella läsekretsen. Vidare tar jag upp censorsämbetet, kaffehusmiljön och några av de samtida medier, som veckoskrifterna
på olika sätt konkurrerade och samspelade med.
Ett av dessa medier ska särskilt uppmärksammas, nämligen brevet. I åtta
av de nio veckoskrifter från 1730-talet som jag studerat ingår artiklar i
brevform. I flera fall är det huvudartiklarna – essäerna – som har denna
form. I synnerhet i Then Swänska Argus kan satirer låna brevets kostym för att
elegant avslöja den fiktive brevskrivarens okunnighet eller fördomar.
En ansenlig mängd brev är dock av en mindre elaborerad karaktär,
nämligen sådana som presenteras som insända från läsare i syfte att lyfta en
eller annan fråga till ”publicum”. Dessa brev handlar ofta om ämnen som
var aktuella i Sverige vid tiden – från handelspolitiska angelägenheter som
import, tullar och försäkringar till frågor om samlevnad, mode och
språkriktighet. Många gånger kommenteras och besvaras breven av redaktörerna. Som läsare får man intrycket av att ett samtal pågår i tryck,
något som ytterligare förstärks av att berättarna ofta talar som till en
respondent i en brevväxling. ”God dag min Läsare” i Thet Swenske Nitet nr 1
är ett exempel på hur ett ark kan inledas. Dessa ord har jag lånat som titel
på min avhandling.
Vad togs då upp i brev och vad betydde detta material? Studiens andra
syfte är att beskriva, tolka och diskutera brevens innehåll och funktioner.
Fokus ligger på Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus. Huvudfrågorna
är: Vad används brevformen till och vad gör dessa texter, vilken betydelse
har de i sina kontexter bland andra artiklar? Det innebär att jag intresserar
mig för det intryck läsarbreven ger av att vara insända, men inte spekulerar
om huruvida de verkligen var det. Ett skäl till denna avgränsning är
materialläget – enbart i några få undantagsfall går det att belägga
omständigheter kring brevs ’ursprung’. I denna studie är det
framträdandena i tryck som står i centrum, det vill säga den föreställning om
läsarmedverkan som texterna ger. Jag tar fasta på vilka ämnen som tas upp i
brevform, på hur breven presenteras av berättaren/redaktören, och på hur
brev infogats i annat material. I tolkningen av materialets funktioner lägger
jag tonvikt vid hur breven skapar en särskild läsart och hur relationen
mellan berättare och brevskrivare formas och omformas.
För båda de syften som presenterats ovan ligger tyngdpunkten på det
tidiga 1730-talet. Det är uppkomstmiljön för Sedolärande Mercurius och Then
Swänska Argus som står i fokus, liksom brevmaterialet i dem, medan de övriga
veckoskrifterna under 1730-talet behandlas mera översiktligt. Motiveringen
till att lägga vikten vid de första veckoskrifterna är att de står för introduktionen av Spectator-genren på svenska och därmed också gav mediet (veckoskriften) en ny roll på den svenska marknaden. Det var en stark start som
fick effekter. Den uppmärksamhet som framför allt Then Swänska Argus väckte
stimulerade till efterföljd inte bara på 1730-talet utan under hela seklet.17
Efterföljarna laborerade på nya sätt med genrens karaktärsdrag och hänvisade ofta på ett eller annat sätt till Argus. I flera veckoskrifter under senare
delen av 1700-talet blev brevet en dominerade berättarform. En tredje avsikt är att belysa och diskutera detta utifrån ett par exempel. Jag gör nedslag
i Bref Om Blandade Ämnen (1754), utgiven av Carl Christopher Gjörwell
(1731–1811), och Brefwäxling (tre delar, 1772–1773) av Catharina Ahlgren
(1734–ca1800).18 Huvudfrågorna är hur brevformen används jämfört med
Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus och hur nya tendenser kan förklaras kontextuellt. I det sammanhanget anknyter jag till brevretorikens förändring under seklet och till ett nytt utbud på tryckmarknaden.
Studiens syften är således
•
att sätta in 1730-talets moraliska veckoskrifter i ett kultur- och
mediehistoriskt sammanhang där teknologier som tryck, försäljning,
läskunnighet, censur och konkurrerande medier står i förgrunden,
•
att beskriva och analysera användningen av brev i 1730-talets moraliska veckoskrifter, i synnerhet med fokus Sedolärande Mercurius och
Then Swänska Argus som introducerade genren på svenska,
•
att beskriva och analysera användningen av brevformen i två senare
exempel, Bref Om Blandade Ämnen och Brefwäxling från 1754 respektive
1772–1773 – i detta fall med intresse för nya tendenser och framträdande likheter/skillnader jämfört med 1730-talets veckoskrifter.
Maktperspektiv på tiden och medierna
Syftena relateras till frågor om makt och maktförändring. Ur ett traditionellt
historiskt perspektiv är det en given utgångspunkt när genren beskrivs.
Spectator-genren uppkom i en omvälvande tid när envälden föll och nya
borgerliga ideal började etableras i flera länder i Europa. De politiska och
vetenskapliga revolutionerna i England var en grogrund för The Tatlers och
The Spectators ambitioner att verka för en reformering av den allmänna moralen. Också i Sverige föregicks genrens ankomst av ett maktskifte och en
begynnande samhällsförändring. Enväldet avskaffades efter Karl XII:s död
1718 och det krigsslut som följde. Mycket av makten flyttades från den nya
regenten – Ulrika Eleonora, snart efterträdd av maken Fredrik I – till
ståndsriksdagen. Den nya ordningen innebar, bland mycket annat, vissa förbättrade villkor på marknaden för tryckta produkter. När Sedolärande Mer-
curius i juni 1730 hälsade sina läsare välkomna var det mot bakgrund av
drygt ett decenniums förnyelse av samhället.
Tidens frågor tas ofta upp i veckoskrifterna. Framför allt i Then Swänska
Argus hävdades rätten kritisera myndigheter och auktoriteter, vilket vid flera
tillfällen besvarades med censur. Medan sådana politiska intentioner har
uppmärksammats i tidigare forskning, kvarstår de flesta frågor om betydelsen av brevformen i veckoskrifterna sett i relation till tidens förändringsprocesser. Vikten av att ställa sådana frågor har stöd av en forskningstradition
som visat att det inte är tillfredsställande att se medieteknologier enbart som
ett sorts transportmedel för information och kommunikation.19 Den mediala
formen, vare sig det gäller ett handskrivet brev på 1600-talet, en tryckt
veckoskrift på 1700-talet eller en internetblogg på 2000-talet, har konsekvenser för vad som kan uttryckas och förstås – och i förlängningen för
kulturella sedvänjor och mentaliteter.20 1700-talet var en övergångsperiod
från vad som brukar kallas en ”muntlig kultur”, dominerad av tungans tal,
retorik och minnesteknik, till en skriftspråklig med allt mer tyst läsning och
skriftlig kommunikation. Walter J. Ong har skrivit fram ett starkt perspektiv
på detta. Han hävdar att det mänskliga medvetandet omstrukturerades när
människor under 1700-talet lade mer tid på att läsa och skriva, när kulturen
i Västeuropa blev primärt skriftspråklig.21 Bland annat gav skriften och den
tysta läsningen möjligheter att förstå det egna jaget på ett nytt sätt.22 Den
kulturella förändring som det ökade skriftbruket medförde betecknas av
tidens nya föreställningar om individens autonomi, om ett djupare, känslofyllt inre själsliv och nya centrala symboler, som ”upplysning”.
Såväl brevet som trycket var mäktiga faktorer i denna process. Jürgen
Habermas, vars teorier jag återkommer till i kapitel 2, kallar 1700-talet
”brevets århundrade” och framhåller den politiska betydelsen av samtalen i
skrift under seklet.23 Thomas O. Beebee lyfter fram bilden av en brevskrivarmaskin – ”letter-writing machine” – som var verksam i privilegierade
kretsar i Europa under hela den tidigmoderna tiden och som, sakta men
säkert, reviderade maktens grunder.24 Från renässansen 1500 och under
några hundra år därefter förändrades den stora berättelsen om världen, från
en förankring i kristen tro och stabila sociala hierarkier, till det moderna,
borgerliga samhällets fokus på naturvetenskap, bildning och erfarenhet.
Brevmediet var en motor för detta på flera sätt och ”integral to the process
we call Enlightenment”, menar Beebee.25 Dels gav det möjlighet att sprida
nyheter och kritiska perspektiv människor emellan, vilket innebar en potential ”to carry out transformative work in the world”, dels öppnade det för
andra sätt att berätta också i tryck.26 När brev användes som berättarform,
exempelvis i brevromaner, gav det plats för olika röster och subjektspositioner. Perspektiv i konflikt med varandra kunde gestaltas och flerstämmighet kunde ersätta en ’allsmäktig’ berättarröst.27 Till brevskrivarmaskinens
många funktioner hörde möjligheten att producera ett ’jag’ med ny innebörd och att ifrågasätta gamla grundmurade sanningar. Som en nexus i
maskineriet fanns brevretoriken, med normer för hur brevskrivaren skulle
skriva – normer som både styrde och speglade sådant som skedde i praktiken.
Remediering och diskurs
Brevet i veckoskrifterna är ett tydligt exempel på något som idag ofta lyfts
fram i medieforskning – att medier remedierar varandra. Begreppet betecknar,
här med Jay David Bolter och Richard Grusins ord, ”the representation of
one medium in another”.28 Grundtanken är att nya medier inte ersätter
tidigare former utan parasiterar på dem, utnyttjar och kompletterar dem.29
Ett par exempel: när tryckpressen kom i bruk på 1400-talet ersatte den inte
handskrifterna, utan härmade dem typografiskt och konkurrerade med dem,
och när tryckta tidningar började utkomma på 1600-talet ersatte de inte
nyhetsförmedling i brev. Och så vidare. Exemplen på detta fenomen är
oräkneliga, eftersom alla medier bygger vidare på varandra.
Remedieringsprocesser präglas av en dubbel logik, hävdar Bolter och
Grusin. Å ena sidan refererar det nya mediet tydligt till tidigare medieformer och innehåll.30 Den aspekten är uppenbar när brev remedieras i veckoskrifterna – brevkaraktären markeras med hälsningsfraser, avsändarort,
datum och liknande. Läsaren påminns genom dessa konventioner om att
den tryckta texten bygger på ett annat medium, på handskrivna brev. Också
det muntliga talets principer som präglar essäerna är exempel på remediering av äldre former, liksom dikter, citat från antika tänkare och de träsnitt,
som illustrerar veckoskrifterna.
Remedieringens andra sida är ett löfte om förbättring. Nya medier försöker så att säga bota tidigare mediers brister genom att förespegla att de ska
mediera mer verklighetstroget eller fullständigt.31 Bolter och Grusin beskriver denna funktion med termer som transparens och omedelbarhet.32 Man
kan likna det vid att mediet ger ett intryck av att det öppnas ett fönster mot
det sociala och pågående. Transparens tar olika uttryck i olika kontexter och
tider, men kännetecknas i alla sina former, menar de, av ”the belief in some
necessary contact point between the medium and what it represents”.33 Väsentligt i sammanhanget är att ’det verkliga’ definieras utifrån det intryck remedieringen ger (eller lovar att ge) till uttolkarna och inte utifrån ontologisk
verklighet i annan mening.34
Remedieringens andra aspekt, strävan efter transparens, använder jag för
att diskutera och förklara brevens funktioner i de moraliska veckoskrifterna.
Teoretiskt sett skapade brevmaterialet – åtminstone en del av detta material
– föreställningar om en öppning mot samhället. Brev, som påstods vara från
läsare, betecknade att veckoskrifterna stod i kontinuerlig kontakt med en
social, pågående verklighet. Det fanns under det tidiga 1700-talet en ökande
tendens att i litteratur hänvisa till ’verkliga’ händelser och använda förment
dokumentära genrer istället för att stödja sig på till exempel mytologin eller
lärda auktoriteter som tidigare varit praxis.35 Även inom fiktionen användes
sådan verklighetsanknytning som ett nytt sätt att skapa intresse.36 I relation
till denna tendens är det ett rimligt antagande att brevinslagen utgjorde en
metod för veckoskrifterna att övertyga om sin betydelse.
För min beskrivning av läsarbrevens roller och funktioner kommer också
begreppet diskurs till pass. Det betyder i grunden ’samtal’ eller ’resonemang’
och bygger etymologiskt på latinets ’discursus’, som översätts med ’kringlöpande, kringströvande’.37 Som teoretiskt begrepp betecknar det att språkliga
praktiker och processer har inverkan på vad vi uppfattar som sant och riktigt.38 Med diskurs menar jag fortsättningsvis språkbruk som inom ett socialt
sammanhang bygger upp eller befäster en viss förståelse – ett ’för-sant-hållande’ – av en fråga eller ett fenomen. Min användning bygger på Michel
Foucaults förklaring att ”discourses are practices that systematically form the
objects of which they speak”.39 Diskurser bestäms av vad man talar om och
inte, vilka som talar, vilka tolkningsföreträden som styr förståelsen och vilka
former som används för framställningen.40
I min förståelse hade remedieringen av brev i veckoskrifterna diskursiva
funktioner som formade läsningen och därmed läsarens roll. Vare sig breven
var autentiska läsarbrev eller inte finns det skäl att anta att de gav upphov till
en annan sorts subjektiv respons – en annan läsart – än andra artikelformer,
just på grund av den air av transparens som medföljde dem. Ytterligare en
sida av diskursiva praktiker är att de formar gemenskaper och därmed är
inkluderande eller exkluderande. När materialet beskrivs finns det alltså skäl
att försöka utröna vad breven gör i detta avseende.
För att undvika missförstånd vill jag understryka att ordet ’discours’ i
veckoskrifternas texter har en annan mening än den teoretiska som jag
beskrivit ovan. Där syftar det antingen på samtal i en mer allmän mening
eller på en lättsamt skriven text, en kåserande essä – något som får tanken
att ströva omkring.41 ’Discours’ i den äldre betydelsen och med denna stavning förekommer enbart i citat. Varhelst ’diskurs’ används i mina analyser
och resonemang är det den teoretiska meningen som avses.
Tidigare forskning
Det finns en hel del forskning om de moraliska veckoskrifterna, men inte
något arbete som lyfter fram frågor om mediesammanhang och brevinslag
på det vis som jag gör i denna studie. Lejonparten av insatserna gjordes för
många år sedan och utifrån en annan tids ambitioner och frågeställningar.
Otto Sylwans doktorsavhandling Sveriges periodiska literatur under frihetstidens
förra del (til midten av 1750-talet) som utkom 1892 har jag haft mycket
användning för – mitt exemplar, inköpt på antikvariat, har nära nog
pulveriserats av allt bläddrande. Sylwan beskriver de moraliska
veckoskrifterna och sätter in dem i ett presshistoriskt perspektiv med många
värdefulla uppgifter.42 Karl Warburg tog i Olof Dalin. Hans lif och gerning (diss.,
1884) främst upp Then Swänska Argus och så gjorde också Martin Lamm i Olof
Dalin. En litteraturhistorisk undersökning af hans verk (diss., 1908).43 Även
Sedolärande Mercurius behandlas i deras studier eftersom den var den första
veckoskriften av Spectator-typ i Sverige och på grund av att Carl Carlsson
och Olof Dalin samarbetade. Warburg och Sylwan påbörjade också
värdefulla jämförelser mellan de svenska veckoskrifterna och deras
europeiska förlagor som Lamm kunde komplettera. Det är genom dessa
studier vi vet att de svenska redaktörerna i hög grad lånade och varierade
utländskt material. Lamm ederade tillsammans med Bengt Hesselman en
kommenterad utgåva av Then Swänska Argus, som utgavs 1910–1919.44 Även
den har varit mig till stor nytta, särskilt på grund av de inblickar den ger i
censurens ändringar och i eventuella medarbetarskap i tillkomstprocessen.
Mycket av den grundforskning som redovisas i dessa äldre studier är
alltså användbar och värdefull. Förhållningssätten reser dock ofta invändningar. Warburg, Sylwan och Lamm ägnade sig åt periodens litteratur –
inklusive den periodiska pressen – inte enbart för att beskriva den, utan för
att sålla agnarna från vetet. De sökte alster av språkligt värde som kunde ses
som förebilder till senare svensk litteratur. Vad gäller veckoskrifternas kontexter lade de alla tyngdpunkten på upphovsmännens intentioner, individuella prestationer och idégemenskaper.
Läsarbreven hör till den sorts material som uppenbarligen inte väckte de
äldre forskarnas intresse. När Warburg och Lamm beskriver olika innehållsteman lägger de inte vikt vid att vissa av de artiklar de diskuterar har
karaktär av insändare. Redaktörerna – det vill säga bröderna Carlsson när
det gäller Sedolärande Mercurius och Olof Dalin när det gäller Then Swänska
Argus – antas själva vara producenter av de flesta brev och innehållet
behandlas i linje med det. Exempelvis skriver Warburg helt kort att Dalin
varierar sin stil ”derigenom att åtskilliga artiklar skrifvas i form af insända
bref, hvilket förfaringssätt Argus – liksom fallet är med allegorierna – lånat
från de Engelska tidskrifterna”.45 Fredrik Böök ägnade dock stort intresse åt
ett par av brevessäerna i Then Swänska Argus i Romanens och prosaberättelsens
historia i Sverige intill 1809 (diss., 1907). I dessa essäer såg Böök ”värdefulla
ansatser till en realistisk berättar- och skildrarkonst”, men inte heller han
intresserade sig för det större materialet, de brev som presenteras som
insända, och inte alls för breven i Sedolärande Mercurius och andra moraliska
veckoskrifter under 1730-talet.46
Efter den period då Sylwans, Warburgs, Lamms och Bööks arbeten gjordes, 1880–1920, har enbart ett fåtal forskare tagit upp frågor om genrens
uppkomstvillkor i Sverige utifrån nya ambitioner. En av dem är Henrik
Knif, som i uppsatsen ”Spectator-genren på främmande botten” (1987)
diskuterar Spectator-genrens förmåga att etablera sig i Stockholm jämfört
med Åbo som en fråga om urban intellektuell kultur eller brist på sådan.47
Också Ingemar Oscarsson tillför en hel del uppgifter om sociokulturella
förhållanden i sin del av Den svenska pressens historia (2000). Icke desto mindre
ligger även i detta översiktsverk ett tämligen traditionellt huvudfokus på
upphovsmän, deras intentioner och betydelse.48 Som framgått av
syftesbeskrivningen för denna studie är det min avsikt att skifta detta
etablerade perspektiv genom att sätta sådant som har med mediets
produktion
att
göra
i
förgrunden:
tryckning,
distribution,
läskunnighetsfrågor, aktörer som tryckare, bokhandlare, potentiella läsare
och särskilda miljöer som befrämjade genrens uppkomst. Jag vill betona att
det handlar om ett alternativt perspektiv och inte nödvändigtvis om genuint
nya uppgifter.
För ändamålet har ett antal sociologiskt och historiskt orienterade studier
med fokus på tidigt 1700-tal varit av värde. Här nämner jag bara några
exempel: Stina Hanssons Afsatt på Swensko. 1600-talets tryckta
översättningslitteratur (1982); Gunnar Sahlins Författarrollens förändring och det
litterära systemet 1770-1795 (diss., 1989), Bo Bennich-Björkmans ”Eliternas
gata och handeln på broar och marknader. Systemen för spridning av
böcker i Sverige 1600-1850” (1998); Egil Johanssons ”The History of
Literacy in Sweden” (2009 [1977]).49 Sent i skrivprocessen hittade jag även
Karin Sennefelts Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens
Stockholm (2011), som visade sig innehålla många produktiva infallsvinklar till
tidskontexten och till betydelsen av de platser i Stockholm, där veckoskrifterna producerades och konsumerades.50 Därtill finns det skäl att nämna
Henrik Schücks litteratursociologiskt orienterade studier – i detta
sammanhang framför allt Den svenska förlagsbokhandelns historia (1923).51
Schücks intresse för litteraturens sociala sammanhang var unikt för sin tid
och hans studier ger fortfarande mycket hållbar information, även om en del
uppgifter har korrigerats av senare forskare.
Några forskare har intresserat sig för enstaka moraliska veckoskrifter utifrån särskilda infallsvinklar. I Edvard Funcks Några idéer och tänkesätt på Carl
Carlesons väg genom den tidiga frihetstiden (2008) står sammanhanget kring Carl
och Edvard Carlsson som utgav Sedolärande Mercurius i centrum. Funck gör
en viktig insats då han lyfter fram denna veckoskrift som vanligtvis hamnat i
skuggan av Then Swänska Argus. Särskilt i veckoskriftens del III diskuterades
samtidsfrågor på ett sätt som var banbrytande i tiden, hävdar han, och
uppmärksammar en serie brev som han beskriver som en ”politisk kampanj”
i frågor om manufakturpolitik – den första presskampanjen i sitt slag i
Sverige.52 Även Leif Runefelt har uppmärksammat den ekonomiska
tematiken i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus, senast i ”Aristoteles
på kaffehus. Dygdelära och umgänge i Dalins Argus” (2010). Han lyfter
fram att tidens idéer om dygd präglade det ekonomiska tänkandet och visar
att det kan förklara hur frågor om välstånd behandlades i veckoskrifterna. 53
Ett par andra arbeten som ger värdefull information är Nils-Olof Dybergs Olof Dalin och tidsidéerna. En komparativ undersökning av hans diktning till
omkring 1750 (diss., 1946), där han bland annat tar upp censuren av Then
Swänska Argus, samt Ann Öhrbergs Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik hos
frihetstidens kvinnliga författare (diss., 2001).54 Öhrberg behandlar två av de
veckoskriftsredaktörer som är av intresse här, Margareta Momma och
Catharina Ahlgren. Vidare finns några idéhistoriskt orienterade studier som
har belyst frågor om tidens syn på genus och bland annat använt Sedolärande
Mercurius och Then Swänska Argus som underlag för resonemangen.55 Agneta
Helmius har i artikeln ”Mode och moral. Begär och hushållning i svenska
1700-talspublikationer” (2011) lyft fram den diskussion om mode som förs i
veckoskrifterna och hur den är kopplad till frågor om moral och genus.56 Jag
återkommer till dessa studier och andra i denna boks beskrivande och
analyserande delar.
När det gäller de nedslag jag gör i senare material – Bref Om Blandade
Ämnen från 1754 respektive Brefwäxling från 1772–1773 – utgår jag från ett
par uppsatser som jag tidigare har skrivit om dessa veckoskrifter, uppsatser
som här har bearbetats och utvecklats i relation till avhandlingens syften.57
Jag har också haft stor användning av Margareta Björkmans Catharina Ahlgren. Ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige (2006). Det är en ambitiös
specialstudie av Ahlgrens liv och gärning som utgivare av Brefwäxling. Även
Gunnar Svanfeldts Posten 1768–1769 och dess författare. Ett litteraturhistoriskt
bidrag till studiet av frihetstidens sista skede (diss. 1937) och Yvonne Lefflers ”Jag
har fått ett bref…” Den tidiga svenska brevromanen 1770–1870 (2007) tar upp hur
genren tar sig uttryck vid denna tid. Björkmans, Svanfeldts och Lefflers
studier kännetecknas därtill av ett värdefullt fokus på brevformens betydelse
i litteraturen.58
Metod och uppläggning
Hur har studien genomförts? Metodologiskt anknyter studiens mediehistoriska ambitioner till litteratursociologi, och textanalysen till diskursanalys
och till den idéhistoriska tolkningstraditionen. Framför allt vill jag dock
betona dialogen med materialet. Jag har läst, antecknat, läst om, skrivit, läst
igen och skrivit om. Detta kan kallas omläsningens metod, en lässpiral som
undan för undan gjort det möjligt att se och beskriva mönster i materialet.59
Primärmaterialet är, som framgått ovan, fyra veckoskrifter: Sedolärande Mercurius (72 nummer), Then Swänska Argus (104 nummer), Bref Om Blandade
Ämnen (12 nummer) samt Brefwäxling (68 nummer). Innehållet lästes
inledningsvis så öppet för intryck som möjligt. Därefter specificerade jag
mina forskningsfrågor om hur brevformen används och vad som tematiseras
i läsarbrev och beskrev/analyserade materialet mer ingående.
Forskningsinsatsen i arkiven är dock inte begränsad till de fyra veckoskrifterna. Med fokus på läsarbrev och veckoskrifternas mediala sammanhang har jag arbetat med samtliga nio veckoskrifter som utgavs på 1730talet och orienterat mig i flertalet av de publikationer från andra hälften av
1700-talet som av tidigare forskare har räknats till genren. För att sätta mig
in i kontexten har jag därtill studerat en stor mängd tryckt och handskrivet
material. Några exempel är den nyhetsförmedlande Stockholmske PostTidningar (fortsättningsvis kallad Posttidningar), almanackor, adresskalendrar,
en handskriven tidning, tidigare och samtida periodiska publikationer, Then
Swänska Argus manuskript, översättningslitteratur, kartor, handskrivna
dokument, brevställare, och ett stort antal kungörelser och förordningar.
Studiet av dessa källor har inte enbart haft betydelse för min beskrivning av
veckoskrifternas sammanhang, utan också för att pröva tolkningsramarna
för textanalyserna. Jag har även besökt adresser i Gamla Stan som visat sig
vara av särskilt intresse: huset där bokhandlar Lochner hade sin lokal,
Kindstugatan där ett av de berömda kaffehusen låg, och på Riddarholmen
Rosenhanska palatset där kanslisterna Carl Carlsson, Edvard Carlsson och
Olof Dalin arbetade liksom censor Rosenadler. Även om inte all denna
empiri kommer till synlig användning har den spelat roll för min förståelse
av veckoskrifternas tillkomsttid, textvärldar och geografiska rum.
Uppläggningen av avhandlingen är som följer. Förutom denna inledning
består avhandlingen av 10 kapitel. Kapitel 2 kan läsas som en fördjupad
introduktion. Jag utgår från Sedolärande Mercurius förord respektive Then
Swänska Argus första ark och diskuterar vad läsaren bjuds in till, samt hur
innehållet kan relateras till samtida litteratur och idéer. Med hjälp av forskning och teorier utvecklade av bland andra Jürgen Habermas, Michel
Foucault, Kathryn Shevelow och Alan Hunt diskuterar jag infallsvinklar på
genrens relation till makt. Det handlar dels om tidens sociala och politiska
förändringsprocesser där den periodiska pressen bidrog till att distribuera
nya idéer, dels om texternas specifika intentioner att utöva inflytande på läsarna. I synnerhet fäster jag uppmärksamhet på hur det i Then Swänska Argus
konstrueras en implicit läsare och en föreställd läsekrets – det vill säga på
retoriska metoder att inkludera läsaren i veckoskriftens projekt.
I kapitel 3–6 beskriver och diskuterar jag de sociala och mediala förutsättningarna för genrens och mediets framväxt i Sverige under 1730-talet.
Det handlar om tryckerisituationen, försäljning, läsekretsen, censurämbetet
och samtida medier som brevet, den tryckta tidningen och den handskrivna
tidningen. Det geografiska och ståndsmässiga sammanhanget för produktionen framträder som en viktig faktor. Jag bygger på den arkivforskning som
jag beskrivit ovan, förhåller mig till tidigare forskares rön samt på sådana
beskrivningar i veckoskrifterna som är relaterade till produktionsvillkoren.
Här sätts de moraliska veckoskrifterna in i ett mediehistoriskt sammanhang,
vilket är studiens första syfte.
Kapitel 7 och 8 behandlar brevmaterialets innehåll och funktioner i
1730-talets veckoskrifter. Jag beskriver översiktligt hur brevformen används i
samtliga nio veckoskrifter. Därefter analyserar jag mera ingående material
ur Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus utifrån frågor om vilka teman
som framträder, om berättarroller och hur materialet kan tolkas i sin kontext. Här besvaras de frågor som är relaterade till det andra syftet, att beskriva och tolka brevs funktioner i 1730-talets moraliska veckoskrifter.
I kapitel 9 och 10 fullföljs det tredje syftet, att lyfta fram ett par exempel
på hur brevformen användes i veckoskrifter senare under seklet, att beskriva
nya tendenser och att tolka dessa i relation till tidens förändringsprocesser.
Jag analyserar och diskuterar Bref Om Blandade Ämnen (1754) och Brefwäxling
(1772–1773). Fokus ligger dels på hur dessa publikationer använder brevformen i förhållande till Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus, dels på
hur de implicit och explicit belyser brevretorikens förändring under 1700talet. När det gäller Brefwäxling blir det också relevant att beakta den romanlitteratur, ofta i brevform, som gjorde sig gällande under andra hälften av
1700-talet. I kapitel 11 gör jag en kort summering av vad studien visat och
diskuterar några av resultaten.
En läsanvisning. Hänvisningar till primärmaterialet görs i löpande text
och till originalutgåvorna enligt principen: titel, del (i förekommande fall),
och nummer.60 För Then Swänska Argus, som sattes om och trycktes om flera
gånger, har jag använt förstautgåvan som trycktes i Stockholm. Det är värt
att notera att eftertryck och senare utgåvor i viss mån skilde sig från denna
upplaga. Sidnumrering saknas i de tidiga veckoskrifterna. Med tanke på att
numren inte är mer än åtta sidor är det min bedömning att det ändå är lätt
att hitta i dem med hjälp av hänvisningarna. Notera också att jag av
praktiska skäl genomgående använder romerska siffror för delarnas numrering och arabiska för arkens numrering.61
2
Tilltal med maktanspråk
Förorden i Sedolärande Mercurius och
Then Swänska Argus
”Gunstige Läsare. Den Sedo-lärande Mercurius ärnar hwar Wecka utgifwa
et Arck, som innehåller någon Moralisk Discours, eller Betraktelse.
Hans Ändamål är, at föra dig til en sådan Wandel som anstår et förnufftigt Creatur […].” Så inleds ”företalet till en moralisk skrifft” som i bilageform spreds med Posttidningar den 1 juni 1730.62 Med de orden introducerades en genre som skulle lämna avtryck i svensk press och litteratur under
många decennier framåt. Drygt en vecka senare utkom det första numret av
Sedolärande Mercurius som tillsammans med den följande veckoskriften Then
Swänska Argus bildade mönster för minst trettio efterföljande periodiska
publikationer.63
I detta kapitel är det min avsikt att beskriva och diskutera genrens
uppkomst och spridning med fokus på idésammanhanget och de samtida
politiska förändringarna i Europa. Utgångspunkten är vad Sedolärande
Mercurius och Then Swänska Argus förutskickade i sina introduktionstexter, det
vill säga i de inledande texter där de försökte knyta läsare till sig. Närmare
bestämt handlar det om det företal som nämnts ovan och om Then Swänska
Argus första nummer.64 Med genren kom också ett nytt medium –
veckoskriften med underhållande ambitioner. Det hör till att nya medier
argumenterar för sin uppkomst och definierar sin roll, hävdar Lisa Gitelman
och Geoffrey B. Pingree.65 Det finns således flera skäl att fråga hur dessa
förord presenterade intentionerna bakom projekten. Vilka referenser
gjordes, vilka idéer kan skönjas och vad inbjöds läsarna till? Vilka idéer
knöts till mediet?
Min avsikt är också att fördjupa och precisera det maktperspektiv som jag
introducerade i inledningen. Veckoskrifterna gör i förorden tydliga anspråk
på förmåga att förändra saker och ting – att föra läsaren ”til en sådan
Wandel som anstår et förnufftigt Creatur” som det heter i citatet ovan. Sett i
relation till tidens idé- och samhällsomvandling handlar detta anspråk om
betydligt mer än moral. Nya idéer om vad som var sant och rätt
genomströmmade Europa decennierna kring 1700 och omstöpte såväl
ekonomi som politik. Genrens tematik och berättarformer speglar aspekter
av den processen. Så gör även det förhållande till läsarna som konstrueras i
texterna. För att diskutera detta anknyter jag till studier och teorier av bland
andra Jürgen Habermas, Michel Foucault, Katherine Shevelow, Benedict
Anderson och Alan Hunt.
Sedolärande Mercurius företal
Jag börjar med att granska Sedolärande Mercurius förord. Det är ett mycket
anspråkslöst blad om fyra trycksidor. Rent tekniskt handlar det om ett
halvark vikt på mitten till så kallat kvartoformat. På första sidan dominerar
titeln, ett Erasmus-citat på latin och ett träsnitt som föreställer den
mytologiska gestalten Mercurius. I Bernhard Lundstedts översättning lyder
citatet: ”Mitt ändamål är, at påminna och ei at försmäda; at nytta och ei at
förtörna; at med goda råd biträda en menniskia uti des lefverne, och ei wara
någon derutinnan til förfång.”66 Därefter följer själva texten på de tre
återstående sidorna, illustrerad med ett par vinjetter.
Inga personnamn anges, inte ens tryckeriägarens. Sedolärande Mercurius i
titeln är namnet på berättaren och fungerar också som en slags pseudonym,
som redaktörerna gömde sig bakom.67 Mercurius var en välkänd gestalt i
den samtida vittra kulturen. I romersk mytologi var han en gudomlig
budbärare. Hans kvickhet betecknas med vingar på hjälmen, fötterna och
häroldsstaven.68 På grund av förmågan att snabbt färdas över avstånd sågs
Mercurius som handelsmännens och resenärernas beskyddare. Med tiden
blev han även en symbol för nyhetsförmedling. Ett stort antal tidningar i
Europa under 1600-talet och det tidiga 1700-talet använde namnet
Mercurius i titeln – det signalerade ’nyheter’ och ’aktualitet’. Exempelvis
hade Posttidningar, det nyhetsblad som Sedolärande Mercurius förord spreds
med, under ett par perioder kallats Swenska Mercurius.69
I detta sammanhang har Mercurius ett speciellt uppdrag. Titeln gör klart
att han inte kommer med vilka underrättelser som helst; han är specialiserad
på ’sedolära’. Det kan vid första påseendet tyckas paradoxalt, för sådant
innehåll var knappast någon nyhet för dåtidens läsare. Att lära ut hur man
bör leva var ett centralt innehåll i antikens lärodiktning och, förstås, i
kristendomens många rättesnören. Skrifter med religiösa förtecken hade
dominerat tryckeriproduktionen under hela 1600-talet. Katekesen fanns i
stort sett i var stuga i landet, och dygdespeglar och liknande spreds i stora
upplagor. Precis som sådana böcker var Sedolärande Mercurius satt i frakturstil.
Frakturen tyder på att det inte bara var den akademiska eliten som var
tilltänkt läsekrets. Det var denna typsnittsfamilj, inte antikva, som ’vanligt’
folk hade lärt sig att hjälpligt avkoda genom kyrkans krav och undervisning.
Likheterna med kyrkliga skrifter är dock inte djupgående. Det är inte
gudfruktan eller underdånig hörsamhet som åberopas i Sedolärande Mercurius
förord.70 Istället är det ett tidigt upplysningstänkande som gör sig hört. Den
bakgrund som antyds till otillbörligt beteende är ”Allmänt bruk, och
gammal inrjtad wana” – inte människans syndfullhet eller något liknande. I
en annan signifikativ formulering förklaras det att ”du”, det vill säga läsaren,
har skyldigheter ”emot Skaparen, Nästan, och Dig sielf”.71 Det är förnuftet i
läsaren som ska lockas fram och fungera som kompassriktning för hur dessa
skyldigheter ska hanteras. För detta ändamål har Mercurius ”betjänt sig af
de förnämste moraliske skriffter” som utgetts på engelska, franska och tyska
– skrifter som ”man med mycket nöye sedt emot tagas”. Han kommer, sägs
det, att låna och översätta material ur dessa källor, men han ska också
presentera ”sine egne tankar, hälst när han har at giöra med sådane Missbruk som här hemma hos Oss äro upammade”.
Mercurius presenteras således som ett ombud för nya och förnäma
moraliska tankar. Han är en länk mellan de utländska skrifterna och läsaren.
Att döma av ordval och tilltal närmar han sig den intänkta mottagaren
ovanifrån. En förmanande, predikande hållning märks i formuleringar i
upptakten av texten. Det talas om att Mercurius ”ransakar och skärskådar”
och att han ska ”föra” läsaren, ”underwisa” och ”påminna dig, om din
skyldighet”. Detta tilltal har dock tonat bort mot slutet av förordet, där
läsaren framstår som en resurs och en tänkande varelse. Läsaren får rådet
att ”sielf döma” om innehållet i arken är träffande, och att vara selektiv:
”bruka hwad du härutinnan finner godt och nyttigt, til din nytta och
förbättring. Ursächta hwad felacktigt kan wara […]”.
Spectator-genrens uppkomst
Vilka ”de förnämste moraliske skriffter” är, som Sedolärande Mercurius hänvisar till, klargörs inte med titlar eller namn. Att det handlar om de ”Spectatorer” som under två decennier hade spritt sig i Europa framgår dock av de
kommande numrens många lån.72 Mönsterbildande för genren var Joseph
Addisons och Richard Steeles The Tatler och The Spectator, utgivna i London
under åren 1709-1712.73 Intentionen med dessa utgivningsprojekt var, med
Erin Mackies ord, ”to enter into the daily lives of their readers and reshape
them”.74 Seder och bruk skulle reformeras och det gällde allt från
hushållsekonomi och klädsel till värdet av läsning och vänskap.75
Den moraliska tendensen var kopplad till politiska initiativ i samtiden.
1688 års revolution i England, som brukar kallas ’The Glorious Revolution’,
hade gjort slut på en autokratisk regim som inte längre fungerade. En av de
första stora frågorna i det nya parlamentet var hur man skulle råda bot på
det sociala förfallet, inte minst på den utbredda prostitutionen. Snart
bildades olika sällskap för att reformera livsstilen i landet. Ett av dem var
”The Society for Reformation of Manners”, vars idéer återspeglades i
Addison och Steeles publikationer.76 Enligt Alan Hunt företrädde dessa
sällskap sociala grupper som gjorde anspråk på det kulturella herraväldet –
det återkommer jag till längre fram i kapitlet.77
Moral och människosyn var också under omprövning i filosofi och
vetenskap. Isaac Newtons beskrivning av gravitationens roll för rörelser både
på jorden och i universum i Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica
[Naturvetenskapens matematiska principer] (1687) skapade en vetenskaplig
grund för uppgörelser med prästväldet och med tron på en gud som
behärskade allt. I spåren av detta följde revidering av kunskapsteori och
människosyn. I John Lockes skrifter lyftes människans möjligheter fram på
ett nytt sätt.78 Det var inte guds hand som skapade människans liv och öde,
utan hon skulle leda sig själv med hjälp av förnuft, moral och erfarenhet.
Men för att kunna ta ansvar för sin lycka måste människor fostras, menade
Locke. Människan föds som ett oskrivet ark; det är genom utbildning hon
blir en moralisk varelse som kan ansvara för sitt och andras välbefinnande.
De vetenskapliga och moraliska idéerna spreds i den periodiska litteratur
som var på snabb tillväxt i England vid 1600-talets slut. Redan i tidiga
periodiska publikationer som John Duntons Athenian Mercury (1690-1697) och
Daniel Defoes The Review (1704-1713) finns skarp kritik av seder och bruk.
Det var dock med The Tatler och The Spectator som de verkliga framgångarna
kom. Addison och Steele gav det sedelärande innehållet en lätttillgänglig och
underhållande form. Deras metod var att krydda moral med humor så att
många ville läsa arken.79 När The Tatler och The Spectator behandlade sådant
som uppfostran, kärlek, äktenskap, umgänge och ekonomi skedde det i
kåserande, satiriska fallberättelser med realistiska drag. Till populariteten
bidrog även en mix av artikelformer och berättare – och inte minst
invitationerna till läsarna.80 ”Mr Spectator” inbjöd ”those who have a mind
to correspond with me” att sända brev till redaktionen via en bokhandel.81
Cliffold Siskin och William Warner menar att publikationer som The
Spectator vid denna tid var ”cardinal mediations” och grundläggande villkor
för att det som brukar kallas Upplysningen skulle inträffa – ”because they
were enabling in a fundamental way”. Subjektens förmågor och möjligheter
omskapades av den mediala praktiken i tidens periodiska publikationer,
hävdar de: ”Increasing numbers of their readers became writers […].
Writing in these forms mediated a fundamental change in readers – leading
them to behave as writers – that, in turn, induced more writing and print.”82
Spridningen i Europa
The Tatler och The Spectator spreds redan under utgivningstiden i många
länder i Europa och efterföljare på andra språk lät inte vänta på sig. Exempelvis utkom i Holland Le Misanthrope 1711-1712, i Tyskland Der Vernünfftler
1713-1714 och i Frankrike Le Spectateur français 1721-1723.83 I Tyskland blev
genren särskilt fruktbar. Där sköt enligt Sylwan nya alster ”upp öfverallt som
svampar efter regn”; antalet titlar uppgick efterhand till omkring 500.84 En
del av dessa nådde säkerligen även Sverige. Vid mitten av 1720-talet skrev
Andreas Rydelius (1671-1738), som var Olof Dalins lärare och något av en
upplysningens föregångsman i Sverige, om ”Tjdens Temperament” som
yttrade sig i att ”åtskillige Kloke-Spectateurer” hade hävdat att folk och
nationer ”kunna mycket förändra sina sinnen och seder”.85 Året därefter
gjordes det första utgivningsförsöket av en Spectator-skrift på svenska. Det
var en översättning av Hamburg-baserade Der Patriot. Utgivningen
avstannade dock efter första numret.86
I alla sammanhang där genren uppkom byggde den på en kombination
av lånat och lokalt producerat material. Framför allt The Tatler och The
Spectator fungerade som ett slags textbank. Att klippa och klistra var överhuvudtaget en praxis när den periodiska litteraturen stod på tillväxt; lånegods är ett kännetecken i det mesta av tidens utgivning.87 I Spectator-genren
handlade det sällan om direkt kopiering. Redaktörerna saxade och gjorde
något eget; översättningar och omarbetningar kombinerades med lokala
bidragsgivares texter. Det är detta som Sedolärande Mercurius gör tydligt när
det i förordet sägs att lånen ur de förnämliga källorna ibland kommer att
omfatta hela ”Discoursen”, ibland ”allenast det som til Wår Nation kan
lämpas”.
Bearbetning och anpassning är en förklaring till att kombinationen av
moral och underhållning sällan blev lika lyckad hos efterföljarna som i The
Spectator. Så menar exempelvis Sylwan att de tyska moraliska arken består av
”långa afhandlingar i tröttande enformighet öfver uppfostran, ammväsende,
spel, girighet, prålsjuka, slöseri, adelsstolthet, äktenskap, språkblandning
o.s.v.”; ett ”bredt och torrt moraliserande, som ofta högst pinsamt erinrar
om kansli- och predikostilens traditionella tyngd”.88 Även Sedolärande
Mercurius förord präglas, som framkommit ovan, till dels av ett slags
’predikostil’. Berättaren vacklar mellan att tala till läsarna som objekt som
behöver ledas till ett förnuftigt liv, och att behandla dem som subjekt som
kan tänka och till och med skriva egna moraliska inlägg.
Pressammanhanget i Sverige
Just denna dubbla tunga kan läsas som ett tecken på vad det innebar att
vara nydanande i den svenska kontexten. Till skillnad från i England, där
pressen blomstrade redan på 1600-talet, fanns det i Sverige före 1730
knappast något som kunde kallas underhållningspress, det vill säga periodiskt tryck med avsikt att roa läsekretsen. Det enda regelbundet utgivna
nyhetsbladet, Posttidningar, ägnades åt utrikesnyheter och var knuten till
regimens informations- och propagandabehov.89 Några få vetenskapliga
periodiska skrifter hade utkommit och avtynat före 1730.90 Det enda projekt
av den arten som var verksamt när Sedolärande Mercurius presenterades var
Acta Literaria Sveciæ (1720–1739) som förmedlade vetenskapliga rön på latin.
Den utgick från och vände sig till akademiska nätverk och hade därmed
inget av veckoskrifternas ambition att nå en bred läsekrets, inte heller det
förbindliga tilltalet till läsarna.
Med Posttidningar och de vetenskapliga skrifterna delade de moraliska
veckoskrifterna inte mer än det periodiska utgivningssättet. Närmare likheter
kan man hitta i den översättningslitteratur, som av särskilda skäl ofta
publicerades periodiskt när den utkom på svenska.91 Ett exempel är Mennisklig försichtighet, översättningen av William de Britaines Human Prudence, som
utgavs i 32 nummer mellan september 1725 och februari 1726.92
Periodiciteten, det moraliska innehållet och hänvändelsen till en bred läsekrets påminner på flera sätt om de moraliska veckoskrifterna. En avgörande skillnad är dock att Mennisklig försichtighet var en avslutad bok som
styckats upp för att publiceras arkvis. Således hade den inget av veckoskrifternas pågående, flexibla karaktär. Den saknade just den kvalitet som
möjliggjorde läsarmedverkan.
Sett mot denna bakgrund var, menar jag, Sedolärande Mercurius och de
följande moraliska veckoskrifterna inte enbart en ny genre i en redan befintlig ’tidskriftsform’, som den dominerande presshistoriska berättelsen gör
gällande. Med genren kom ett nytt sätt att använda de möjligheter som låg i
det periodiska trycket och det är därför relevant att tala om ett nytt, eller
åtminstone omstöpt, medium. Det dubbla tilltalet som visar sig i Sedolärande
Mercurius förord är en indikation på att det låg en spänning i att adressera
läsaren på ett nytt sätt, att sätta läsaren i förgrunden. Den äldre sedolärande
traditionen blandas med och kontrasterar mot ett mera ’upplyst’
förhållningssätt när Sedolärande Mercurius förord remedierar aspekter av en
etablerad predikostil, samtidigt som oprövade möjligheter öppnas –
möjligheter som innebar något radikalt nytt för det periodiska trycket i
Sverige.
Then Swänska Argus ”Förspråk”
I Then Swänska Argus första nummer (I:1), som utgavs i december 1734 och
som kallas ”Förspråk”, märks det experimentella draget ännu tydligare. Här
är det i hög grad själva mediet som lyfts fram och diskuteras. De frågor som
behandlas gäller vad som kännetecknar en arkvis utgiven skrift och hur läsarens intresse kan och bör konstrueras. Innehållet ger exempel på en dubbelhet som Thorburn och Jenkins har belyst. Nya medier är ”inevitably and
centrally imitative, rooted in the past, in the practices, formats and deep
assumptions of their predecessors”, skriver de.93 Samtidigt gör en självutforskande sida sig bemärkt i nya medier. ”Aware of their novelty, they [new
media] engage in a process of selfdiscovery that seeks to define and
foreground the apparently unique attributes that distinguish them from
existing media forms”.94
Liksom i Sedolärande Mercurius finns det i Then Swänska Argus förord många
exempel på den första aspekten, i form av hänvisningar som pekar på de
äldre formernas kvardröjande betydelse. Traditionen finns inbäddad i
textens form som präglas av den klassiska muntliga retoriken och i referenser
till klassiskt stoff, exempelvis till ”de gamla” som ”under roliga Dikter,
liufliga Samtahl eller nöysamma Historier, underwisat Folket om
Dygden”.95 Liksom i Sedolärande Mercurius är det en fiktiv iakttagare med
namn från mytologin som för ordet. I den antika sagoskatten var Argus
namnet på en jätte vars kropp var täckt av hundra ögon, av vilka några
alltid hölls öppna.
Den andra aspekten – den självutforskande sidan – gäller i arket både det
moraliska innehållet och publikationsformen. Argus-berättaren resonerar
om det moraliska syftet och argumenterar för att metoderna måste förnyas.
Hur respekterad den urgamla dygdeundervisningen och dess syften än är,
går det inte att komma med ”en torr ock snörrätt Sedo-Lära” i en tid när
smaken har förfinats. Det är inte vad prästen i predikstolen säger om odygd
som gör verkan utan vad förståndigt folk i omgivningen tänker och gör,
hävdas det. För att vinna förtroende i den nya tiden bör sedeläran därför
vara ”ombytelig i sine gestalter, åtskillig i Skrif-Arter och altid taga nya
wägar, at genskiuta de på Dårskaps-Bahnen löpande dödelige”.
Ska tidens moraliska budskap kunna torgföras krävs således en ny metod,
och veckoskriften framställs som idealisk för ändamålet. Framför allt är det
boken som används som jämförelseobjekt, och periodiciteten den aspekt som
förs fram som en förbättring. En skrift som ges ut arktals kan hålla sig
aktuell, det appellerar till folks näsa för nyheter, enligt Argus. I ett ark kan
man omgående ta upp problem på ett sätt som boken inte kan; ”wid lösa
Arks utgifwande [har man] bästa tilfället at råka på en Odygd straxt hon
märkes, hwilket sig elliest ey gerna låter giöra”. Det håller ”Folket altid i
wäntan om något nytt” och kan göra nytta meddetsamma ”när de stundom
träffa sådane Läsare, som de angå”. Budskapet blir också mer tillgängligt i
arkets form, ”ty ett ark kan bli läsit, när det är ensamt, som i en Bok intet
efftersöktes eller märktes”.
Också några av samtidens muntliga medier berörs, men mer kortfattat
och avfärdande. Tidningen, här i meningen muntlig nyhetsförmedling,
framstår som opålitlig – den springer narren med, får vi veta – och predikan
gör inte längre intryck på folks seder. Även ”Lärde Mäns wittnesbörder” är
passé som påverkansmedel – ”ty det synes oss fiollugt at bygga på Authoritet
i saker, som ärkiänna Förnufftet för enda Domaren”. Människan/läsaren
ska tänka själv; med hjälp av skämt och satir i arkets form kan även den mest
motsträvige bli förnuftig och börja intressera sig för sedernas förbättring.
När en skrift som Then Swänska Argus driver med lastbarheten kan det leda till
att envar ser sig själv med omgivningens ögon och tänker: ”Jag har en sådan
last, som denne Moralen begabbar, jag måste nu ändra mig på det
förståndigt Folck ey må lee åt min galenskap och i sina Hiertan hålla mig för
en Narr.” Så kan förhållanden som rör seder och bruk röras om och
förändras.
Arket kan liksom läsaren förbättras
Inte nog med att läsaren kan förbättras – själva veckoskriften kan också
utvecklas efter hand. När Argus talar för den periodiska publikationens möjlighet till förändring vävs resonemanget samman med en moralisk
argumentation mot fördomar. Det är orätt att fälla en dom vid första
intrycket, sägs det. Företeelser kan bli såväl sämre som bättre. Det gäller
både människor och veckoskrifter. ”Det är rätt löyeligit, at man will neka
Folck bättra sig, ty på det sättet skulle wij intet få lof at skrifwa bättre längre
fram, än nu i begynnelsen; Men wi skole ändå giörat, om wi kunne.”
Dessa reflektioner om det första intryckets makt samt möjligheten till
förbättring över tid har att göra med att arket också antas skapa ett särskilt
kritiskt sätt att läsa jämfört med boken. Därför krävs god framställningskonst
och känsla för läsekretsen, resonerar Argus. Detta är dock inget som
föreligger färdigt – det är ju ett förord som citeras här – och det gör relationen till läsarna känslig.
[…] det första Arket är det alldraswåraste at skrifwa, ty wi weta
intet genom hwad behageligit ämne eller ord wi skola komma i
din bekantskap och förtroende. Wämjes du wid den första
Complimenten, så kan i ditt tycke hela wårt omgenge bli skiämt.
Och af det första Arket kan du dömma om det öfriga.
Läsaren görs med dessa ord delaktig i problemet och underförstått i dess
lösning: även den som ”wämjes” bör fortsätta följa utgivningen. Det är en
retorisk manöver som hör samman med utgivningens särskilda anspråk. För
att en serie lösa ark ska kunna produceras är det nödvändigt att etablera en
framåtsyftande stabilitet i relationen; en gemenskap där läsaren tar sitt
ansvar. Avsikten att skapa en sådan relation är invävd i hela arkets ambition
att på klassiskt sätt appellera till läsarens välvilja och intresse med goda
argument för utgivningen. Framför allt framgår den av explicita appeller till
direkt interaktion. Det behövs prenumeranter som förskottsbetalar: ”På det
man med så mycket större säkerhet må lofwa Continuationen af dessa Ark,
önskar man hälst at få Prænumerationer af dem, som äro hugade at läsa och
köpa dem.” Och det önskas bidrag till innehållet: ”nyttiga saker” och
påminnelser och tips om sådant ”som borde omröras” som den som behagar
kan sända till ”Factoren Herr Lochner på stora Ny-Gatan”.
Det medium som presenteras har således en rad fördelar. Det beskrivs
som snabbt och mera lättillgängligt än boken. Veckoskriften är därtill
pålitligare än skvallret och kan påverka mer än predikan. Och den kan
utvecklas; anpassa sig till och samspela med läsekretsen. I relation till andra
medier – framför allt den stora, orörliga boken – framstår dessa kvaliteter
som en viktig reform som kommer att ge läsaren tillgång till nya upplevelser
och kunskaper.
Av läsaren till krävs dock något i gengäld: ett samarbete, ett samförstånd.
Retoriskt sett ligger detta anspråk inbäddat redan i hälsningsfraser som
”Gunstige Läsare” i Sedolärande Mercurius förord och i de många apostroferingarna i Then Swänska Argus första ark. Wolfgang Iser sammankopplar
sådana sätt att adressera läsare i 1700-talsromaner med det innovativa i
dessa romaner, vilket kräver något mer än retorikens ”persuasion” – det
förutsätter ”direct cooperation from the person who is to perceive that
innovation – namely, the reader”.96 Mackie skriver att Spectator-genrens
ambition att ändra läsarnas attityder – inte blott deras beteende utan även
deras tänkande – kräver att övertygandets konst förflyttas från det yttre till
det inre. Därför, menar Mackie:
[…] it is most important that these moral reforms be internalized
by readers, that readers be persuaded, not coerced, into freely
electing these standards of taste and behavior as their own.97
Läsarkonstruktioner
Frågan är då hur läsaren konstrueras för att bli en sådan samarbetande
respondent. I Sedolärande Mercurius förord finns, som framkommit ovan, en
glidning mellan en förmanande och en respektfull hållning. Tilltalet
frammanar en implicerad läsare som behöver ledas och undervisas, men
som också har förmåga att ”sielf döma”. Samma dubbelhet återfinns i Then
Swänska Argus, men här är det mer sofistikerat framställt. Läsaren finns
inskriven i texten som ett tänkande subjekt, ett förbättringsbart objekt och
en skrivande aktör.
Berättaren Argus söker för det första ett slags samförstånd med den
implicerade läsaren – ”k. Läsare” – i syfte att vinna hans ”bekantskap och
förtroende”. ”k. Läsare” tilltalas förbindligt i andra person – ”Wij språka
med dig, Läsare” – och berättaren vädjar om hans gunst. Om det kommande utgivningsprojektet sägs det: ”Duger det, så tro wi, at du låter det
duga. Duger det ock intet, så har du skiäl til at missgynna detsamma […]”.
Läsaren framställs således som ett tänkande subjekt med en tolkningsförmåga så god som berättarens. Med ”k. Läsare” samtalar Argus om
den andra läsarrepresentationen, det objekt som ska omskapas och
disciplineras. Bilden av den som behöver ledning frammanas i tredje person,
ofta i pluralis: ”de på Dårskaps-Bahnen löpande dödelige”, ”til wåra
Landzmäns tienst och gagn”, ”Folket”, ”Menniskian”. Förutom dessa
dubbla implicita läsarkonstruktioner finns en tredje i det faktum att läsare
bjuds in att direkt medverka med bidrag. När Argus frågar efter ”nyttiga
saker” och påminnelser och tips om sådant ”som borde omröras” är det
faktiska läsare som ombeds att medverka. Denna potentiella interaktion är –
framgår det av resonemanget – något som det arkvisa publikationssättet gör
möjligt. Det periodiska arkets snabbhet och föränderlighet är grundläggande
för den operation som är ändamålet: att läsaren kan tänka sig själv som en
del av en gemenskap där mottaglighet och svarsvilja är kännetecken.
Med termer som ”Landzmän”, ”Wår Nation” och ”wårt Land” ramas
sammanhanget ytterligare in. I såväl Sedolärande Mercurius som Then Swänska
Argus är en nationell gemenskap tydligt inkodad – det finns, som det heter i
den förra, ett ”här hemma hos Oss” som förbinder berättare och läsare med
en vidare gemenskap. Denna tillhörighet betonas även i många berättarnamn på 1730-talet. Det var en svensk betraktare, sanningssägare eller
patriot som oftast stod för berättandet och som följaktligen satte prägel på
titlarna (Then Swänska Argus, Den Swenske Patrioten, Then Swenska Sanningen, Thet
Swenske Nitet, Tanckar öfwer Den Swenska Œconomien). Det är en intressant
skillnad jämfört med de brittiska förebildernas titlar och berättare som
främst associerade till social kontroll: The Tatler, ’skvallraren’, The Spectator,
’betraktaren’.
Med Benedict Andersons terminologi kan man säga att läsarna bjuds in
till en ”föreställd gemenskap” med mankön och svenskhet som ram.98
Anderson har visat att tänkandet om avgränsade nationer började bli
starkare vid denna tid och att litteratur, inte minst den periodiska pressen,
på flera sätt hade betydelse för detta. Ett av hans argument är att tryck i allt
högre utsträckning utkom på folkspråken. Tidigare hade latinet dominerat.
När material gjordes tillgängligt på svenska och andra lokala språk bidrog
det till en samhörighet av läsande ’landsmän’ med ett gemensamt
modersmål. Litteraturen utvecklade också människors förmåga att skapa
inre bilder av ett särskilt slag. Anderson tar tidningen som exempel. När
läsarna läste en tidning visste de att det fanns andra läsare, som läste samma
blad på samma dag men i en annan region. Detta bidrog till att det uppstod
mentala bilder av samhällen där människor hör ihop genom modersmålet
och de olika praktiker som sammanhänger med detta språk. På sådana
grunder kunde föreställningar byggas upp – av sociala, horisontella
gemenskaper som har en historia i det förflutna och som utvecklas över tid.99
Teorier om genren som politik
I alla länder där Spectator-genren uppkom bar den på liknande idéer om
gemenskaper i borgerlig och nationell anda och det skedde i en tid av politisk omvälvning, när nya grupper gjorde anspråk på makt. Att genren
hörde ihop med tidens maktförändring tycks axiomatiskt, men hur? I detta
avseende har forskarnas teorier sett olika ut.
I den äldre svenska forskningen beskrivs samhällsförändringen framför
allt som en bakgrundsfaktor. Genren framstår exempelvis hos Lamm som ett
svar på övergripande händelser inom politik och filosofi. Idéutvecklingen
och de politiska händelserna under 1600-talet kräver förändring av
litteraturen, som ”måste” anpassa sig och bli mer samtidsorienterad, hävdar
Lamm.100 Samma tendens finns hos Sylwan, som dock i högre grad lyfter
fram genrens kontextuella särdrag, det vill säga hur den yttrar sig på olika
sätt i olika europeiska länder. Han diskuterar den svenska grenens eventuella
inverkan på samhället, tar fasta på den moraliska intentionen och menar att
veckoskrifterna knappast hade någon direkt verkan på sederna. På ett mer
politiskt plan kan dock vissa av diskussionerna i genren ”på visst sätt sägas
vara organ för borgarståndet. När vårt folk från att vara en krigisk nation
blef en fredlig, trädde de borgerliga yrkena i förgrunden, och de ekonomiska
intressena, som nu framträdde så starkt, voro i själfva verket identiska med
borgarståndets.”101 Framför allt betonar Sylwan att veckoskrifterna
medförde en ”literaturens demokratisering” i och med att de tilltalade
”[b]redare lager af folket” och ”sökte sina läsare äfven bland kvinnorna”.102
En forskare som i mycket hög grad har betonat genrens funktion för en
ny borgerlighets hegemoni är den tyske sociologen Jürgen Habermas. Hans
Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen
Gesellschaft som utgavs 1962 har också haft stort inflytande på den
presshistoriska forskningen.103 Det har kallats ett av ”de tio viktigaste samhällsvetenskapliga arbetena skrivna efter andra världskriget”.104 Tidningar
och veckoskrifter blev, hävdar Habermas i studien, från decennierna kring
1700 vitala beståndsdelar i en ny sorts borgerlig offentlighet av som markerar början på övergången från feodalism och autokrati till kapitalism och
demokrati. När bildade och driftiga människor, såsom ämbetsmän,
handelsmän och fabrikörer, inte längre nöjde sig med att vara undersåtar för
kungen-överhetens befallningar och kyrkans påbud skapade de egna
institutioner utanför hovet och kyrkan, exempelvis tidningar och kaffehus,
där de kunde diskutera tidens frågor. De samlades enligt Habermas till ett
’publikum’ där de förde kritiska resonemang och fritt kunde resonera sig
fram till det ”allmänna bästa”. På så sätt konstruerades ett slags motmakt till
den absoluta staten. Genom att bilda ”allmän opinion”, kunde borgerskapet
utvecklas till en ”ekonomisk och kulturellt hegemoniskt självmedveten
klass”.105 Den offentlighet med kritiskt-liberala förtecken som skapades av
borgerskapet nådde enligt Habermas sin höjdpunkt vid början av 1800-talet
för att sedan försvagas.
Habermas ser Spectator-genren som ett redskap för denna tidiga
”borgerliga offentlighet”.106 Genren, som han på tyska kallar ”moralische
Wochenschriften”, är inte bara en avspegling eller effekt av politiska förändringar utan i högsta grad involverad i produktionen av idéer och kampen
om dem. Veckoskrifterna spelar, hävdar han, ”en nyckelroll” för att
publiken ska kunna ”uppfatta sig som upplysningens levande process”. De
skapar självförståelse hos den tidiga borgerliga publiken. Det moraliska
innehållet fungerar som redskap i en självbespeglingsprocess där publiken
gör sig själv till litteraturens tema. Habermas illustrerar hur det går till med
utgångspunkt i det kulturella livet i London: publikens muntliga samtal på
kaffehusen transformeras till brev och essäer, som trycks i de moraliska
veckoskrifterna för att sedan åter bli diskussionsämnen på kaffehusen.107
Många har kritiserat Habermas framställning och hävdat att den bär på
en rad problem, inte minst kopplat till metoden.108 Den bild han ger är
generaliserad och avkontextualiserad. ”Den ’borgerliga offentlighet’ vi möter
i hans bok är inte Sveriges, Hollands eller Englands, utan en sammanfattad
och systematiserad idealtyp” som framhäver ”de allmänna och
gemensamma dragen”, skriver Mats Dahlkvist. Därtill är den en ”kunskapssyntes” baserad på ”redan utförd forskning”.109 Det finns en uppenbar
risk att ett sådant tillvägagångssätt blir missvisande. Habermas bygger sin
beskrivning med paradexempel från London, och det är lätt att konstatera
att den kultur som gynnade The Tatler och The Spectator inte hade någon
motsvarighet i Stockholm även om genren uppkom också här.110 Min egen
bedömning är densamma som den Knif har fört fram, nämligen att genren,
när den når Sverige, ter sig
[…] i första hand som en importerad lyx, jämförbar med kaffet
och det kinesiska porslinet. Den framstår inte som framkallad av
en växande borgerlig samhällsklass behov av identifikation och
självförståelse. Mer framstår dess införande som ett försök att
importera en européisk litterär innovation, någonting som eliten
finner spännande […].111
Enligt J. A. Downie stämmer inte heller den beskrivning som Habermas gör
av en framväxande offentlighet i London. Downie hävdar att hela
tankegången om en borgerlig offentlighet – ja, överhuvudtaget en offentlighet – vid 1700-talets början saknar empiriskt stöd. Det finns, skriver han,
”compelling evidence” för att det samhälle som växte fram efter den
brittiska revolutionen 1688 var ytterst exkluderande och därmed inte öppet
för ett sådant deltagande, som idén om en offentlighet kräver. Under hela
1700-talet dominerade aristokratin och adeln i England och det var män i
dessa grupper som yttrade sig i pressen, dominerade kulturlivet och spred
sina ideal och värderingar i sken av att uttrycka ”public opinion”.112
På grund av de många problemen med offentlighetsbegreppet använder
jag det inte i denna studie, förutom när jag refererar till andra som använder
det. Jag väljer istället att precisera de sammanhang som avses, exempelvis
myndigheters kungörelser, en framväxande tryckmarknad bortom direkt
statliga intressen, informationsutbyte på stadens gator, torg och kaffehus.
Praktiker knutna till sådana kontexter kunde innebära motstånd mot
överheten och samtidigt utgöra ett maktutövande mot andra, exkluderade
grupper. I kapitel 6 kommer jag att pröva ett av Habermas resonemang, om
kaffehusens roll som en mötesplats där kritiska samtal kunde utvecklas, sett
utifrån kontexten i Stockholm.
Makt som disciplinering
Michel Foucaults perspektiv på 1700-talets maktformering som ”disciplinering” står i viss kontrast till Habermas borgerliga offentlighet.113 Foucault
berör inte explicit Spectator-genren utan det är hans beskrivning av tidens
maktrelationer jag lyfter fram här och sätter i relation till genren.114 Från
1600–1700-talen, när det som Foucault kallar ”den feodala monarkin” inte
längre fungerade, gjorde nya styrningstekniker sig gällande i flera länder i
Europa.115 Den form av makt som då växer fram kallar han
disciplinering.116 Den bygger i hög grad på det som brukar ses som centralt
för upplysningstiden, nämligen att människor skaffar sig kunskap om sig
själva och omvärlden. De vetenskaper som växte fram från 1600-talets slut
skapade kulturellt övergripande modeller för tänkandet, exempelvis
förmågan att iaktta skillnader och att systematisera i släkter och arter.
Undersökning och systematiserande fick på gott och ont följdverkningar i
människors sätt att se på sig själva och på varandra. Utifrån internaliserade
normer kunde människan styra sig själv på ett nytt sätt. Foucaults teser om
hur subjektet förändras under 1700-talet stämmer väl med den bild Ong ger
av att nya läspraktiker hade genomgripande betydelse. Tyst läsning gav nya
möjligheter för människor att reflektera kring det egna subjektet och kring
sin roll i världen. Med den skriftkultur som ”strävar mot en exakt introspektion och noggranna analyser av själens inre tillstånd” blev det på ett nytt
sätt möjligt att skapa och sprida tankar och föreställningar kring vad som är
normalt, sunt, gott och riktigt.117
Normalisering, en av disciplineringsteknikerna, har en tydlig relation till
tematiken i Spectator-genren.118 Normalisering bygger på att människor
betraktar sig själva och varandra, jämför och bedömer sig själva genom
kunskap om andra, skapar identiteter, utesluter, ordnar och klassificerar.
Denna process leder till att vissa idéer och handlingar förstås som ideala,
nyttiga eller naturliga, och därför framträder som normer, som det normala.
Det vi möter i de moraliska veckoskrifterna – kritiken av seder och bruk, den
explicita ambitionen att förbättra folks vanor, programmen för att odla
läsarnas eget förnuft, ja, allt det som syftar till att göra människor ’bättre’
och ’nyttigare’ – är i det närmaste en illustration av Foucaults resonemang
om vad som kännetecknar denna maktmekanism.
The Tatler och The Spectator uppkom, som nämnts på s. X, i nära
anslutning till olika moraliska sällskap, bland annat ”The Society for
Reformation of Manners”. Sällskapens sätt att arbeta i London under 1700talets första tre decennier ger en bild av hur normalisering fungerade i
praktiken och hur det var kopplat till en annan central maktteknik,
övervakning.119 Sällskapen, som bildades för att motverka sedlighetsbrott,
bestod av frivilliga som organiserades med domare i toppen och lokala
observatörer på gator och torg. Hunt hävdar att det ytterst handlade om en
maktkamp där ett handelsmannaskikt profilerade sig gentemot en oregerlig
och växande stadsbefolkning.120 Fattiga hantverkargrupper och arbetsfolk,
avpolletterade soldater, tiggare och prostituerade hörde till de kategorier
man inriktade sig på i förbättrande syfte. Deras beteende och de platser där
de befann sig pekades ut som sådant som behövde reformeras. Mer än 100
000 rättegångar hölls under åren 1690-1738 för sedlighetsbrott i London
med omnejd.121 Verksamheten skapade ringar på vattnet på alla
samhällsnivåer. Sällskapens moraliska initiativ och modellen för övervakning
innebar, menar Hunt, att klyftan mellan sociala skikt ökade. De som deltog i
de moraliska sällskapen bemyndigades med ett moraliskt och politiskt
tolkningsföreträde och kunde därmed stärka sin ställning.
Sällskapens insatser bekräftar Foucaults tes om att vissa former av maktutövning, när de utövas riktigt effektivt, inte gör sig bemärkt som något
primärt negativt, utan snarare framstår som något produktivt, nödvändigt
och nyttigt. Makten fungerar genom ”att producera en duglighet, en
färdighet”, enligt Foucault – i detta fall producerades (åtminstone potentiellt
sett) ett socialt beteende som motverkade spridning av könssjukdomar och
som gjorde otrygga platser i staden säkrare att vistas på.122
Av särskilt intresse är den koppling som fanns mellan dessa projekt och tidens diskurser om vad som var normalt och vem som företrädde det ’goda’.
Spectator-genren fungerade som en förlängning av sällskapens moraliska
projekt.123 The Tatler och The Spectator ”put the reform and the discipline of
public sociability at the heart of [their] agenda”, skriver Brian Cowan.124
Med en underhållande uppläggning skapade de en stark retorik för
normaliseringsprocesserna.
Normaliseringsprocesser
Modeller för könets rätta ordning är återkommande inslag i Spectatorgenren. The Tatler, The Spectator och flera av de svenska efterföljarna kritiserar
att kvinnor inte stannar hemma vid spinnrocken utan rör sig i staden, går på
visiter, befinner sig ute på gator och torg – något som implicit associeras
med sexuell dekadens. Koketteri bland män är en återkommande måltavla,
liksom modet som sådant.125 Agneta Helmius skriver att mode bland annat i
Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus förknippas ”med förkastliga
begär som utmanar den rådande samhällsordningen, ofta symboliserad av
ett gott äktenskap”.126 Kritiken av modet finns också i The Tatler och The
Spectator. Att genom klädsel och beteende sticka ut från mängden var i
konflikt med det människoideal som lyftes fram i genren. Det som förordas
är istället, med Mackies ord, ”a popular taste for the unaffected, moderst,
simple, natural, and sincere.” Kvinnors klädsel skulle idealt, liksom deras
uppgifter i samhället, representera vad som förstås som ”their ’natural’
identity.”127 Mackie understryker att skärpta föreställningar om könens
naturliga identiteter och sociala uppgifter är del av en diskurs som går
genom hela 1700-talet:
The eighteenth-century quest for a natural standard of taste and
style is inseparable from the modern insistence on a naturalized
ground of gender difference. As critics like Thomas Laqueur,
Michael McKeon, Ellen Pollak, and Laura Brown have shown,
our modern sense that gender difference is inalienably based on
inborn biological sexual difference has been largely shaped by
the medical, scientific, aestethetic, social, and economic
discourses of the eighteenth century.128
Den periodiska litteraturen spelade en särskild roll för synen på kön, hävdar
Kathryn Shevelow. Kvinnor adresserades som läsare, den socialt och
juridiskt givna positionen som männens ägodel ifrågasattes, och utgivarna
talade om ”fair-sexing it”, det vill säga reformer av kvinnors ställning.
Samtidigt producerades över tid en snäv och begränsande ideologisk modell
för den ideala kvinnligheten: ”the notion of women as different in kind
rather than degree from men, possessing in the household a ’separate but
equal’ area of activity and authority”.129 Den könsordning, som skrevs fram i
den periodiska pressens diskurser, blev ett rådande ideal i det borgerliga
samhälle som formerades under 1700- och 1800-talen. Normen blev en
uppdelning mellan ett borgerligt familjeliv, som var kvinnans domäner, och
ett yrkesliv och politiskt liv, som var mannens. Denna uppdelning innebar
också att kvinnans rättigheter erkändes och stärktes på en rad områden
inom ramen för det som sågs som naturligt och normalt för kvinnor. En hel
vetenskap växte under 1800-talet fram med fokus på hur män och kvinnors
kroppar och mentala förmågor skilde sig åt. Utifrån de slutsatser som drogs
kunde ”kvinnans ställning i samhälle och familj” institutionaliseras genom
lagar, medicinska behandlingar, och så vidare.130 Normerna blev ’naturliga’
och det föranledde disciplinering av kropparna. Rörelser, röster, sexuella
begär med mera konstruerades utifrån kulturella föreställningar om kön,
som den periodiska pressen bidrog till att skapa.131
Läsarens betydelse
De förord i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus som jag har
analyserat i detta kapitel ställde disciplinerande anspråk i förgrunden. Den
explicita ambitionen var att förändra seder och manér att leva – ”at föra
[läsaren] til en sådan Wandel som anstår et förnufftigt Creatur” – och att
göra det genom att underhålla. Genom periodiciteten hade veckoskrifterna
en särskild potential i samtidens diskursiva processer. I likhet med
brevväxlingar har en periodisk publikation en ’blivande’, oavslutad
beskaffenhet.132 Produkten är inte ’färdig’ på förhand utan kan formas i
samspel med läsekretsen – eller åtminstone ge ett intryck av att så sker. Så
frambringas i veckoskrifterna föreställningar om en publik, en föreställd
gemenskap som legitimerar mediets makt. Shevelow menar:
Whether or not the letters published in the early periodicals
were written by ‘actual’ readers, they were represented as the work
of the periodical’s readership: the appearance of reader
participation [in the early periodicals] was one of the most
important components of the periodical’s attempts to collect and
define a new audience, to project an image of a community of
readers mutually engaged in the production of the text.133
I blivandet ligger att moralen inte är huggen i sten, den kan prövas genom
samtal och ingå i en diskussion kring vad som är normalt och gott. De båda
förord som jag analyserat ovan visar på försöken att finna ett läsartilltal som
fungerar för ändamålet. Det vill säga en retorik som leder till vad Iser talar
om som ”direct cooperation from […] the reader”.134 Inbjudan till att
medverka förändrar läsarens potentiella roll. I Sedolärande Mercurius och Then
Swänska Argus skrivs läsaren fram genom hälsningsfraser, direkta
hänvändelser och inbjudningar att bidra. Moralfrågorna formuleras inte
som ovanifrån kommande påbud, utan i en samtalston, även om en viss
’predikostil’ också gör sig hörd. Läsaren är ett ”du” som ges möjlighet att se
sig själv som ett förnuftigt subjekt och som en del av en gemenskap ”här
hemma hos Oss” med en ansvarsfull svenskhet som ram. Detta subjekt
förväntas också på egen hand kunna moralisera om tidens ordning genom
att bidra med texter. När läsaren på detta vis frammanades som en
betydelsefull respondent utövades en reformerande makt; var och en som
inkluderades i denna läsande gemenskap blev en potentiell skribent. Det var
fortfarande på experimentstadiet i Sedolärande Mercurius och Then Swänska
Argus förord. I likhet med många av genreföregångarna skulle de utveckla sin
retoriska kapacitet på grundval av denna föreställning om läsarmedverkan.
Den reella möjligheten till sådan medverkan låg i själva mediet.
Sedolärande Mercurius I:1 1730. Veckoskriften utkom i tre omgångar om vardera 24 ark,
sammanlagt alltså 72 numrerade ark om åtta sidor vardera. Den inledande omgången
var inte numrerad som en del, men efter den kom ”Andra Delen” och ”Tredje Delen”. I
konsekvens med det hänvisar jag till Sedolärande Mercurius I, II och III. Pris och
försäljningsställe angavs på annonssidan i Stockholmske Post Tidningar 1730: 22.
2 Lump, vanligen trasor av linnetyg, utgjorde det vanligaste materialet för papperstillverkning under hela 1700-talet. Se Benny Jacobsson, ”Skriftens och bokens ark”, Över
tid och rum. En antologi tillägnad Bo Lindberg. Red. Anders Burman & Benny Jacobsson
(Stockholm 2003), s. 51–68, särskilt s. 52.
3 Samtliga veckoskrifter som behandlas i studien är satta med fraktur, som var det ’folkliga’
typsnittet. Vissa ord sattes dock regelmässigt i antikva. Det gäller framför allt lånord från
andra språk, exempelvis ’Discours’, ’Author’ och ’Nation’. “Mercurius” i Sedolärande
Mercurius titel är genomgående satt med antikva, liksom inledande citat på latin. Om
detta se Gunilla Jonsson, ”Svensk text med antikva och kursiv 1700–1740”, Nordisk
tidskrift för bok- och biblioteksväsen, vol. 83, 1996:1, s. 3–35, och Mats Malm, “Stilsorternas
ideologi. Fraktur och antikva i stormakts tidens Sverige”, Barock. Historia, litteratur, konst.
Red. Maja Gąssowska (Warszawa 2007), s. 143–161. I citat i denna studie har jag
emellertid inte markerat förekomsten av ord i antikva såsom ibland görs med kursiv stil. I
de moraliska veckoskrifterna förekommer inte enbart enstaka ord i antikva, utan ofta
även flera olika frakturstilar i ett och samma nummer. Det finns innebörder även i den
1
gotiska stilblandningen som är värda att uppmärksamma, men det faller utanför ramen
för denna studie.
4 Sedolärande Mercurius [onumrerat förord] 1730.
5 Om genren och spridningen i ett europeiskt perspektiv, se till exempel Klaus-Dieter Ertler,
”Moralische Wochenschriften”, Europäische Geschichte Online (EGO), published by
the Leibniz Institute of European History (IEG), Mainz 2012-01-30, läst 2012-03-25,
www.ieg-ego.eu/ertlerk-2012-de, s. 21–33. Bland svenska forskare är Otto Sylwan den
förste som beskrev genrens etablering i Europa och i Sverige. Se Otto Sylwan, Sveriges
periodiska literatur under frihetstidens förra del (til midten av 1750-talet). Diss. (Lund 1892), särskilt
s. 120–234, samt Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772 (Lund 1896), särskilt s.
129–157.
6 Det är under det adlade namnet de återfinns i olika uppslagsverk. Se Bertil Boëthius,
”Carl Carleson”; ”Edvard Carleson”, Svenskt biografiskt lexikon, band 7 (Stockholm 1929),
s. 420–441.
7 Ordet ’redaktör’ fanns inte i svenskan vid tiden, utan ’auktor’ stod för upphovsmannaskap
i bred mening. Först mot slutet av 1700-talet blev termen ’redaktör’ införlivad och
etablerad i svenskan. ”Vi kan tala om en redaktörsroll före begreppets introduktion, men
inte om redaktörer”, menar Patrik Lundell i Pressen i provinsen. Från medborgerliga samtal till
modern opinionsbildning 1750–1850. Diss. (Lund 2002), s. 115. I denna avhandling
använder jag dock ’redaktör’ för den som har funktionen att samla, bedöma, välja och
redigera vad som ska gå i tryck förutom att skriva egna texter. Ett skäl till detta val av
begrepp är att ’auktor’ är starkt associerat med författarbegreppet. I de fall redaktörerna
även var utgivare (i meningen ’förläggare’) används även denna term. Det bör dock
framhållas att det i flera fall är oklart vem eller vilken instans som är förläggare.
8 Der Patriot nr 46, enligt Sylwan (1892), s. 132, not 1. Denna publikation utkom 1724–1726
i Hamburg. För mina syften har jag använt en ederad utgåva: Der Patriot. Nach der
Originalausgabe Hamburg 1724–26 in drei Textbänden und einem Kommentarband. Red. Wolfgang
Martens (Berlin 1969–1984).
9 De anonyma redaktörerna tackar efter tre månaders utgivning för att ”mine wälmente
moraler af en stor del läsare gunstigt emottagas”, men klagar samtidigt på att
utgivningen ekonomiskt går med förlust (Sedolärande Mercurius I:13). Sådana formuleringar
kan ha gjorts av strategiska-retoriska skäl och behöver inte nödvändigtvis överensstämma
med verkliga omständigheter.
10 Se onumrerat förord till Sedolärande Mercurius III.
11 Som framgår av titlarna används versaler på ett annat sätt än det som är gängse idag. Vid
tiden fanns inte heller någon allmänt accepterad princip för utformningen. Således
kunde användningen av versaler variera från bok till bok, och även mellan olika utgåvor
av en och samma bok. Jag har vinnlagt mig om att återge titlarna så som de är
utformade på de utgåvor jag använt mig av. I vissa fall har jag dock förkortat mycket
långa titlar.
12 Ett par exempel på följdskrifter är: Samtal i The Dödas Rijke, Emellan Den Sedolärande
MERCURIUS Och Den Swänska ARGUS (Stockholm 1735); [Abraham Sahlstedt], Nyckel til
Then Swenske Argus Eller Alphabetiskt Register På de uti detta Wärck förekommande märckwärdige
Lärdomar uti Afhandlingar, Betracktelser, Sagor, Rim, Ordspråk. Infall, Titlar, Rätta och dicktade
Namn med mera (Stockholm 1739). Med ’snart avstannade utgivningsförsök’ menar jag att
mindre än tio nummer utkom. Två sådana utgivningsförsök som kan associeras till
genren moraliska veckoskrifter är Oskyldig Mål-Ro, Eller Förnöjliga Samtal om hwarjehanda
Lärda och Nyttiga Saker. Them Ro-älskandom Til Roande på Lediga Stunder (Stockholm 1731),
som utkom med fem nummer, och Förnuftigt och Nöjsamt Samtal Goda Wänner emellan om
allehanda saker (Stockholm 1732), varav nio nummer utgavs. Redaktör för båda var Johan
Browallius. Se Bernhard Lundstedt, Sveriges periodiska litteratur. Bibliografi, I: Sveriges
periodiska litteratur 1645–1812 (Stockholm 1895), s. 20–23. Lundstedts bibliografi finns
tillgänglig på webben, då även med vissa rättelser jämfört med den tryckta versionen. Se
Bernhard Lundstedt, ”Sveriges Periodiska litteratur. Bibliografi över svenska periodiska
publikationer 1645–1899”, Kungliga biblioteket, uppdaterad 2005-02-12, läst 2013-0614, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur. Fortsättningsvis hänvisar jag till den enligt
principen: Lundstedt, [webbadress till specifik post]. Alla läsningar är gjorda 2013-06-14.
13 Ingemar Oscarsson använder termen ”essätidskrifter” och genrens karaktärsdrag i en
vidare mening ”essäpressen”. Se hans kapitel ”Med tryckfrihet som tidig tradition (1732–
1809)”, Den svenska pressens historia. I: I begynnelsen (tiden före 1830). Red. Karl Erik
Gustafsson & Per Rydén (Stockholm 2000), s. 98–215, s. 100.
14 ”Moraliska veckoskrifter” används exempelvis som uppslagsord för genren i Svenskt
litteraturlexikon, 2:a utvidgade upplagan (Lund 1970), s. 377.
15 Storleken på ett tryckark var inte standardiserad. Enligt Jacobsson (2003), s. 53, varierade
den med de olika pappersmakarna: ”Vissa slag av ark kunde vara dubbelt så stora som
andra. Men vanligen höll sig arkformatet kring 46 x 35 cm.” Det motsvarar ungefär A3format idag. På ett sådant ark trycktes flera bok- eller, i detta fall, veckoskriftssidor. Efter
tryckningen veks arket så att sidorna kom i rätt ordning. Veks det två gånger fick man
åtta sidor i s.k. kvartoformat.
16 Begreppet ’medium’ står här för en materiell form för meddelanden och information (en
veckoskrift, en bok, ett brev, ett muntligt framförande och så vidare) som bygger på en
eller flera förmedlingstekniker (tryck, handskrift, muntlighet/retorik och så vidare). I
kulturhistorisk medieforskning ges begreppet ofta en vidare mening, som det också finns
skäl att anknyta till i denna studie. När ett medium definieras som ett ”instrument för
lagring och överföring av information” kan också platser, exempelvis gator och kaffehus,
ses som medier i meningen att de är impregnerade med budskap för dem som kan tolka
dem. För en diskussion om mediebegreppet, se Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle
Snickars, ”Mediernas kulturhistoria. En inledning”, Mediernas kulturhistoria. Red. Solveig
Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars, Mediehistoriskt arkiv 8 (Stockholm 2008), s. 9–
29. Definitionen som citeras i stycket är hämtad från s. 12. Se även Lisa Gitelman &
Geoffrey B. Pingree, “Introduction: What is New about New Media”, New Media, 1740–
1915. Red. Lisa Gitelman & Geoffrey B. Pingree (Cambridge, Mass./London 2003), s.
xi–xxii.
17 Om genren moraliska veckoskrifter var ett avgränsat 1730-talsfenomen eller om genren
sträckte sig över hela 1700-talet har diskuterats och bedömts på olika sätt av tidigare forskare. Exempelvis såg Henrik Schück och Karl Warburg ”de moraliska veckoskrifterna”
som ett renodlat 1730-talsfenomen. Se Henrik Schück & Karl Warburg, Illustrerad svensk
litteraturhistoria, III: Frihetstiden. 3:e rev. upplagan (Stockholm 1927), s. 89. Sylwan (1892),
s. 167, menade att “tidskrifter af denna art” framkom ”ända bort mot århundradets slut”
och satte punkt vid Medborgaren (1788–1789). Oscarsson (2000) menar i linje med Sylwan
att ”[e]ssäjournalistikens kännemärken är tydliga i åtminstone trettiotalet tidskrifter efter
Argus” och att det ”ännu på 1780-talet utkom nya publikationer som svarar mot genrens
krav” (s. 108), men han tar hjälp av termen ”den genuina essätidskriften” för att skilja
1730-talsutgivningen från det som hände när tidskriftssläktet hade ”sett sina bästa dagar”
(s. 100). Samtidigt noterar han att konventionerna spred sig även till andra slags
tryckalster: genrens stildrag förekom ”även i andra tidningar och tidskrifter” under 1700talet. Han menar därför att ”essäpressen” bör ses ”inte bara som en särskild tidskriftstyp
utan som en journalistisk form med vida förgreningar” (s. 100). Det instämmer jag i,
framför allt när det gäller 1700-talets senare del, även om jag av avgränsningsskäl inte
kan ägna sådana förgreningar någon särskild uppmärksamhet i denna studie. Även om
jag inte går in i frågor om genreavgränsning är det av intresse att det i de publikationer
jag tar upp från 1750-talet och 1770-talet finns tydliga hänvisningar till Then Swänska
Argus antingen explicit eller i form av specifika stilgrepp.
Veckoskriften utgiven av Catharina Ahlgren omfattar tre titlar: Brefwäxling Emellan Twänne
Fruntimmer, Den ena i Stockholm Och Den andra på Landet I Åtskillige blandade Ämnen (1772),
Brefwäxling Emellan Adelaide och någre Wittre Snillen, I Omväxlande Ämnen (1773) och Fortsättning
Af ADELAIDES Brefwäxling, Angående Fru Windhams Historia (1773). Liksom flera tidigare
forskare ser jag dem som ett sammanhängande projekt och kallar dem fortsättningsvis
Brefwäxling I–III.
19 En kort orientering om de centrala teorierna ges av Donald Ellis, ”Medium Theory”,
Encyclopedia of Communication Theory. Red. Stephen W. Littlejohn & Karen A. Foss
(Thousand Oaks, Calif. 2009), s. 645–650.
20 Nestorn på området är Marshall McLuhan som för ett halvsekel sedan gjorde sig känd för
sentenser som ”The medium is the message”. Se Marshall McLuhan, Understanding Media.
The Extensions of Man (London/New York 1964). Han argumenterade emot det myckna
intresset för innehåll och lyfte fram teknologins starka roll. ”Print created individualism
and nationalism in the sixteenth century. Program and ’content’ analysis offer no clues to
the magic of these media or to their subliminal charge.” Citaten från s. 7 resp. s. 19f.
Även om McLuhans kategoriska formuleringar har fått berättigad kritik, öppnade han
för nya perspektiv inom medieforskningen. ”Media can no longer be dismissed as neutral
or transparent, subordinate or merely supplemental to the information they convey.
Rather, an explosion of work by a diverse group of scholars representing a host of fields,
disciplines, and interdisciplines has attested to their social and cultural agency”, skriver
W. J. T. Mitchell och Mark B. N. Hansen i ”Introduction”, Critical Terms for Media Studies.
Red. W. J. T. Mitchell & Mark B. N. Hansen (Chicago, Ill./London 2010), s. vii–xxii.
När det gäller litteratur och det läsande subjektet har Friedrich Kittler argumenterat för
teknologins och materialitetens kulturella betydelse. En god introduktion till Kittlers
perspektiv ges av Otto Fischer och Thomas Götselius, ”Den siste litteraturvetaren”, i
Friedrich Kittler, Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur utgivna av Otto Fischer &
Thomas Götselius (Gråbo 2003), s. 7–31.
21 ”Tankeprocesserna hos [läs- och skrivkunniga] människor växer inte blott och bart ur en
naturlig förmåga, utan ur denna förmåga såsom den direkt eller indirekt strukturerats av
skrivandets teknologi”, skriver Walter J. Ong, Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av
ordet, övers. Lars Fyhr, Gunnar D. Hansson & Lilian Palme (Göteborg 1990), s. 94.
Förstautgåva: Orality and Literacy. Technologizing of the Word (London/New York 1982).
22 Läsandet medförde en särskild sorts inåtvändhet, tänkandet kunde bli mer
individualiserat och det skapade ”privata världar” som inte tidigare varit möjliga att
föreställa sig. Människosynen förändrades – tanken kunde födas ”på den ’runda’
mänskliga karaktären – med djupa inre bevekelsegrunder, med en inre mysteriös kraft”.
Se Ong (1990), s. 175.
23 Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna
samhället. Övers. Joachim Retzlaff, fjärde översedda upplagan (Lund 2003). Förstautgåva:
Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft
(Neuwied am Rhein/Berlin 1962).
24 Thomas O. Beebee, Epistolary Fiction in Europe 1500–1850 (Cambridge 1999), s. 18–47,
särskilt s. 22. Med den tidigmoderna tiden avses ungefär perioden 1500–1800.
25 Beebee (1999), s. 78.
26 Beebee (1999), s. 4.
27 Elizabeth J. MacArthur hävdar att ”pluralistic, fragmented textual forms, such as
encyclopedias, dialogues, and letters” fick en särskild betydelse på 1700-talet, på grund
av periodens ”preoccupation with the creation of meaning and with questioning the
recieved order”. Liksom encyklopedin kan brevformen, t.ex. i en brevroman, ge flera
perspektiv på en företeelse. Genom detta ifrågasätts implicit tron på en objektiv sanning
och en stabil auktoritet, menar MacArthur. Också den oavslutade karaktären i en serie
brev, som hon kallar metonymisk, bidrar till detta. ”[T]he epistolary form […] resists
18
closure”, skriver hon. Se Elizabeth Jane MacArthur, Extravagant Narratives. Closure and
Dynamics in the Epistolary Form (Princeton, N.J., 1990). Citaten från s. 20 och s. 22.
28 Jay David Bolter & Richard Grusin, Remediation. Understanding New Media (Cambridge,
Mass./London 1999). Se s. 44f, citatet är hämtat från s. 45. Ett begrepp som av andra
teoretiker används för liknande fenomen är ”intermedialitet”. Se t.ex. Lars Elleström,
”Introduction” och ”The Modalities of Media. A Model for Understanding Intermedial
Relations”, i Media Borders, Multimodality and Intermediality. Red. Lars Elleström
(Basingstoke 2010), s. 1–8 och 11–48. Här håller jag mig dock till ’remediering’ och den
definition som Bolter och Grusin ger på detta fenomen.
29 Enligt Bolter och Grusin utvecklas äldre och nyare medier parallellt, kompletterar och
parasiterar på varandra och några blir mer dominerande än andra. Från 2010-talets
medievärld kan man peka på digitala plattformar, till exempel läsplattan, som försöker
efterlikna den tryckta boken så att det till och med ser ut som om man vänder blad när
man går framåt i texten. Det är dock inte enbart så att nya medier bygger vidare på
äldre; etablerade medier kan också anta nyare mediers karaktärsdrag. Ett exempel på det
är tryckta dagstidningars parallellutgåvor på internet.
30 Denna aspekt kallar Bolter och Grusin (1999), s. 272, ”hypermediacy” som de definierar
sålunda: ”A style of visual representation whose goal is to remind the viewer of the
medium”. Ett exempel är när nyhetssändningar i TV använder text och grafik, som
remedierar tekniker från tryckta tidningar. Detta utgör en påminnelse om mediets
medialitet, det vill säga att det som upplevs är skapat med teknik och därmed inte en
oskyldig ’kanal’. De dubbla aspekterna av remedieringen – andra medieformers
förnimbarhet och löftet om transparens – kan enligt Bolter och Grusin uppfattas som en
inbyggd paradox i varje medium. Beroende på kontexten och de historiska
omständigheterna kan den ena eller andra sidan dominera, men båda aspekterna står
vanligen att finna.
31 Termen remediering bygger på latinets ’remediare’, som betyder ’att bota’. Se Bolter och
Grusin (1999), s. 59.
32 Bolter och Grusin (1999), s. 21ff.
33 Bolter och Grusin (1999), s. 30.
34 The ”real is defined in terms of the viewers experience; it is that which would evoke an
immediate (and therefore authentic) response”, skriver Bolter och Grusin (1999), s. 53.
35 Lennard J. Davis visar hur den brittiska romanen byggde på journalistiken under tidigt
1700-tal. Se hans Factual Fictions. The Origins of the English Novel (New York: Columbia
U.P., 1983)
36 Tendensen att hänvisa till verkliga händelser märks även i roman och romandebatt under
1700-talets första hälft. Mats Malm lyfter fram att fiktiva berättelser ofta gömdes under
täckmantel av att vara ”faktiska händelser: reseskildring, memoar, brevväxling,
levnadsteckning o.dyl.”, detta för att undgå negativa associationen med
”barockromanens fantasteri och excellerande i språkliga figurer”. Se Mats Malm, Textens
auktoritet. De första svenska romanernas villkor (Stockholm/Stehag 2001), s. 65f.
37 För denna betydelse, se Svenska akademins ordbok, ”Diskurs”, senast uppdaterad 2010-08-31,
läst 2013-06-14, g3.spraakdata.gu.se/saob. Se särskilt betydelse 2b. Jämför med
betydelsen av ”Diskurrera”. Alla följande hänvisningar till Svenska akademins ordbok skrivs:
SAOB, ”[uppslagsord]”. Samtliga ordförklaringar är hämtade från
g3.spraakdata.gu.se/saob och lästa 2013-06-14.
38 I grunden ligger tanken om språkets skapande kraft. Språkbruk ska här förstås i vid
mening, som alla former av kommunikation och information, även om det i studien
främst är brev och periodiska publikationer som står i fokus. Med språket skapas
representationer av verkligheten som ”aldrig bara är speglingar av en redan existerande
verklighet – representationerna bidrar till att skapa den”, enligt Marianne Winter
Jørgensen och Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod (Lund 2000), s. 15.
Michel Foucault, The Archaeology of Knowledge. Övers. Alan Sheridan. (London 1972), s. 49.
Första utgåva: L'Archéologie du savoir (Paris 1969). Se även Sara Mills, Discourse. 2:a
upplagan (London/New York 2004), s. 15.
40 Norman Fairclough är en diskursanalytiker som har utvecklat metoder (s.k. kritisk
diskursanalys) när det gäller den moderna pressen. Han betonar vikten av att studera hur
medieinnehåll presenteras och hur olika texttyper möts, integreras och transformeras och
vilken effekt detta har när det gäller hur tolkningsföreträden och auktoritet skapas i
presstexter. Därigenom kan man skapa kunskap om hur diskursiv makt och auktoritet
grundläggs, återskapas eller förändras, menar han. Jag har inspirerats av hans tänkande
som stöder synen på det remedierade brevets betydelse. Se Norman Fairclough, Media
Discourse (London 1995). Sammanfattningar av Faircloughs teorier finns i Winter
Jørgensen och Phillips (2000), s. 66–96, samt Mills (2004), s. 131–143.
41 Enligt SAOB användes termen ”särsk. om framställning i lättare, kåserande ton”. Se
SAOB, ”Diskurs”, betydelse 3.
42 Sylwan (1892), s. 120–234.
43 Karl Warburg, Olof Dalin. Hans lif och gerning. Diss. (Stockholm 1884); Martin Lamm, Olof
Dalin. En litteraturhistorisk undersökning af hans verk. Diss. (Uppsala 1908).
44 [Olof Dalin], Then Swänska Argus, utgiven av B. Hesselman och M. Lamm I–III. Svenska
författare utgifna af Svenska Vitterhetssamfundet I (Stockholm 1910–1919).
45 Warburg (1884), s. 133f.
46 Fredrik Böök, Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809. Diss. (Stockholm
1907), citatet från s. 97. Böök lyfter dock fram Posten som utgavs 1768–1769 som ett
värdefullt arbete. Han framhåller att redaktören Anders Berch går i Dalins fotspår bl.a.
vad gäller användningen av brevformen för ”novellistiska” ändamål. Posten är skriven
helt i brevform. Se Böök (1907), s. 118–127.
47 Se Henrik Knif, ”Spectator-genren på främmande botten”, Historiska och litteraturhistoriska
studier 1987, årg. 62 (Helsingfors 1987), s. 5–70.
48 Oscarsson (2000), s. 98–215.
49 Stina Hansson, Afsatt på Swensko. 1600-talets tryckta översättningslitteratur. Skrifter utgivna av
Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 5 (Göteborg 1982);
Gunnar Sahlin, Författarrollens förändring och det litterära systemet 1770–1795. Diss.
(Stockholm 1989); Bo Bennich-Björkman, ”Eliternas gata och handeln på broar och
marknader. Systemen för spridning av böcker i Sverige 1600–1850”, Bokens vägar. Seelig &
Co 150 år. Red. Jan-Erik Pettersson (Solna 1998), s. 13–82; Egil Johansson, ”The History
of Literacy in Sweden”, Understanding Literacy in its Historical Contexts. Socio-Cultural History
and the Legacy of Egil Johansson. Red. Harvey J. Graff, Alison Mackinnon, Bengt Sandin &
Ian Vinchester (Lund 2009), s. 28–59. Johanssons uppsats finns också publicerad i
Educational Reports 12 (Umeå 1977), s. 2–42.
50 Karin Sennefelt, Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm
(Stockholm 2011).
51 Henrik Schück, Den svenska förlagsbokhandelns historia 1–2 (Stockholm 1923).
52 Esbjörn Funck, Några idéer och tänkesätt på Carl Carlesons väg genom den tidiga frihetstiden
(Kristianstad 2008), s. 129ff och s. 157.
53 Leif Runefelt, ”Aristoteles på kaffehus. Dygdelära och umgänge i Dalins Argus”, Dygder
och laster. Förmoderna perspektiv på tillvaron. Red. Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt
Cronberg (Lund 2010), s. 341–358. Se även Leif Runefelt, Dygden som välståndets grund.
Dygd, nytta och egennnytta i frihetstidens ekonomiska tänkande (Stockholm 2005).
54 Nils-Olof Dyberg, Olof Dalin och tidsidéerna. En komparativ undersökning av hans diktning till
omkring 1750. Diss. (Uppsala 1946); Ann Öhrberg, Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik
hos frihetstidens kvinnliga författare. Diss. Uppsala (Hedemora 2001).
55 Jonas Liliequist diskuterar maskulinitetskonstruktioner i ett stort antal publikationer,
bland annat i Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus, i ”Ära, dygd och manlighet:
39
Strategier för social prestige i 1600- och 1700-talets Sverige”, Lychnos 2009, s. 117–147.
Se även densammes ”Från niding till sprätt. En studie i det svenska
omanlighetsbegreppets historia från vikingatid till sent 1700-tal”, Manligt och omanligt i ett
historiskt perspektiv. Red. Ann-Marie Berggren (Stockholm 1999), s. 73–94. Rickard
Karlsson tar upp de satiriska skildringarna av “sprätthöken” i 1700-talslitteraturen, bl.a. i
flera av 1730-talets moraliska veckoskrifter, och diskuterar karaktärens kopplingar till
bilden av det franska. Se Rickard Karlsson, Svensk-franska förhandlingar. Bland sprätthökar och
franska flugor i svenskt 1700-tal. Diss. Linköping Studies in Arts and Science 398/Studies in
Language and Culture 9 (Linköping 2007).
56 Se Agneta Helmius, ”Mode och moral. Begär och hushållning i svenska 1700talspublikationer”, Tidskrift för genusvetenskap 2011:1, s. 65–84.
57 Gjörwells veckoskrift har jag tidigare behandlat i Tilda Maria Forselius, ”Brevs gränser
och gränsöverskridanden: Om C.C. Gjörwells Bref om blandade ämnen och Abraham
Sahlstedts swar”, Den litterära textens förändringar: Studier tillägnade Stina Hansson. Red. Stefan
Ekman, Mats Malm, Lisbeth Stenberg (Stockholm/Stehag 2007), s. 129–141. Viss
tematik och retorik i Ahlgrens Brefwäxling har jag behandlat i min magisteruppsats: Tilda
Maria Forselius, Min nådiga pappas Uprigtiga Vän och fiolliga flicka. Julie Ekerman/Björckegrens
brev till Carl Sparre lästa utifrån frågor om makt och iden¬titet, D-uppsats,
Litteraturvetenskapliga institutionen, Stockholms uni¬versitet VT 2002,
urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-7319. En förkortad version av
magisteruppsatsen finns i Tilda Maria Forselius, ”Jaget, frun och den fjolliga flickan.
Rollspel och identitetskonstruktion i Julie Bjöckegrens brev till Carl Sparre”, Brevkonst.
Red. Paulina Helgeson & Anna Nordenstam (Stockholm/Stehag 2003). s. 45–74. Se
även Tilda Maria Forselius, ”’Ett brev betyder så mycket’: Några samtida perspektiv på
historiska brev”, i Kulturstudier i Sverige. Nationell forskarkonferens 13-15 juni 2005, Linköping
Electronic Conference Proceedings, nr 15, artikel 21, där jag tagit upp hur brevmediet
tematiseras i Brefwäxling, samt den jämförelse mellan Then Swänska Argus och Brefwäxlings
sista ark som jag gör i Tilda Maria Forselius, ”When authors say goodbye to readers:
Last letters in The Swedish Argus and Letter exchange, two Swedish eighteenth-century
essay papers”, Last Letters. Red. Sylvie Crinquand (Newcastle 2008), s. 10-24.
58 Margareta Björkman, Catharina Ahlgren. Ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige
(Stockholm 2006); Gunnar Svanfeldt, Posten 1768–1769 och dess författare. Ett
litteraturhistoriskt bidrag till studiet av frihetstidens sista skede. Diss. (Uppsala 1937); Yvonne
Leffler, ”Jag har fått ett bref…” Den tidiga svenska brevromanen 1770–1870 (Hedemora 2007).
59 Begreppet ”omläsningens metod” har jag lånat från Stina Otterberg, Klädd i sitt språk.
Kritikern Olof Lagercrantz. Diss. Göteborg (Lund 2010), s. 14.
60 Enbart för Then Swänska Argus finns en ederad utgåva att tillgå, nämligen den redan
nämnda [Dalin], (1910–1919) utgiven av Hesselman och Lamm. Av konsekvensskäl har
jag valt att inte använda den när jag hänvisar till innehållet i veckoskriften. Jag använder
den dock för Hesselmans och Lamms inledningar, noter och kommentarer.
61 Detta skiljer sig i vissa fall från numreringsprinciper i veckoskrifterna. I del I av Then
Swänska Argus numrerades de tryckta arken med romerska siffror. Detta var
uppenbarligen ett misstag av tryckeriet, eftersom det i manuskriptet – såväl som i den
tryckta del II – används arabiska. Se Kungliga biblioteket, Manuskriptet till Then Swänska
Argus, Vf 75.
62 Bilagan/förordet är onumrerat och odaterat. Posttidningar syftar på Sveriges enda
nyhetstidning under åren 1645–1742. Dess titel varierades under årens lopp, 1730 hette
den Stockholmske Post Tidningar. Se Oscarsson (2000), s. 118f, samt Claes-Göran
Holmberg, ”Stormaktstidens tidning 1645–1734”, Världens äldsta Post- och Inrikes Tidningar
under 1600-, 1700-, 1800-, 1900-, och 2000-talen. Red. Karl Erik Gustafsson & Per Rydén
(Stockholm 2005), s. 31–129, särskilt s. 55f. Se även Claes-Göran Holmberg, ”Nästan
bara posttidningar. Tiden före 1732”, Den svenska pressens historia. I: I begynnelsen (tiden före
1830). Red. Karl Erik Gustafsson och Per Rydén (Stockholm 2000), s. 22–97. Här följer
jag samma praxis som Holmberg och använder genomgående benämningen Posttidningar.
Termen ’tidningar’ syftade vid denna tid på nyheter, därav pluralformen. Posttidningar
betyder således ungefär ”nyheter som kommer med posten”.
63 Oscarsson (2000), s. 108.
64 Samtliga hänvisningar till de båda veckoskrifterna i detta kapitel går således till Sedolärande
Mercurius [onumrerat förord] 1730 och Then Swänska Argus I:1.
65 Se Gitelman & Pingree (2003).
66 Att citatet är lånat från tyska Der Patriots första nummer framgår inte. Se Der Patriot (1969),
band 1, s. 1. Citatet öppnade även den översättning till svenska av första numret som
gjordes 1727 av R. R. Broocman, d.v.s. Patrioten 1727:1. I företalet till Sedolärande
Mercurius återges orden enbart på latin. Översättningen i texten ovan är hämtad från
Lundstedt, www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_21.htm.
67 Först efter utgivningens slut blev det allmänt känt att de ansvariga för innehållet var Carl
och Edvard Carlsson.
68 I den grekiska (hellenistiska) mytologin kallades motsvarande gestalt Hermes.
69 Nyhetsbladet kallades i omgångar på 1670- och 1680-talen Swenska Mercurius. Se
Holmberg (2005), s. 55f och s. 89.
70 En hänvisning till den kristna symbolvärlden finns emellertid i vinjetten på mittuppslagets
vänstra sida. Där är en strålande triangel – symbol för treenigheten – centralt placerad.
71 Min kursivering.
72 ”Spectatorer” är en lätt skämtsam benämning på genren som används av Sylwan (1892),
t.ex. på s. 126.
73 De hade också föregångare, bl.a. i den franska veckoskriften Mercure Galant, vars utgivning
började redan 1672. Se t.ex. Asa Briggs & Peter Burke, A Social History of the Media. From
Gutenberg to the Internet (Cambridge 2002), s. 70ff.
74 Erin Mackie, The Commerce of Everyday Life. Selections from The Tatler and The Spectator
(Boston/New York 1998), s. 2.
75 The Tatler, som började utges i april 1709, presenterades inledningsvis som ett nyhetsblad
med blandat innehåll, men antog med tiden ambitionen ”to expose the false Arts of Life,
to pull off the Disguises of Cunning, Vanity, and Affectation, and to recommend a
general Simplicity in our Dress, our Discourse, and our Behaviour”. Denna förklaring
gavs i en dedikation i en särskild utgåva 1710. I The Spectator tillkännager jag-berättaren
Mr Spectator – ”betraktaren” av tidens seder och bruk – i 1711:1 att syftet med
utgivningen är att ”contribute to the Diversion or Improvement of the Country in which
I live”. Citaten hämtade ur Mackie (1998), s. 47f resp. s. 82.
76 Se Richmond P. Bond, The Tatler. The Making of a Literary Journal (Cambridge, Mass.
1971), s. 71–96.
77 Alan Hunt, Governing Morals. A Social History of Moral Regulation (Cambridge 1999), s. 28–45.
78 I An Essay Concerning Humane Understanding (1689), som grundlade den moderna epirismen,
hävdade John Locke att det inte räckte med rationellt tänkande, förnuft och logik för att
förstå världen. Människan skulle använda sina sinnen och göra praktiska experiment för
att skapa kunskap. Locke presenterade även inflytelserika tankar om utbildning och
människans formbarhet. ”Men’s happiness, or misery, is most part of their own making”,
skrev han i inledningen till Some Thoughts Concerning Education (1693). Se John Locke,
“Some Thoughts Concerning Education”, The Works of John Locke, vol. 8
(Oxford/Edinburgh 1824), s. 1–205, citatet från s. 6.
79 Ändamålet var, enligt ordalydelsen i The Spectator nr 10, ”to enliven Morality with Wit,
and to temper Wit with Morality” och att föra ”philosophy out of Closets and Libraries,
Schools and Colleges, to dwell in Clubs and Assemblies, at Tea-Tables, and in CoffeeHouses”. The Spectator 1711:10, citerat från Mackie (1998), s. 89.
I The Spectator lades rapporter från gatuliv och kaffehus i ett antal fiktiva rapportörers
munnar. Allegorier växlade med satirer och vardagsskildringar av reportagekaraktär. Till
detta kom artiklar i brevform, läsarbrev, fabler, dikter och andra småstycken.
81 The Spectator 1711:1, citerat från Mackie (1998), s. 82.
82 Se Cliffold Siskin & William Warner, ”This is Enlightenment. An Invitation in the Form
of an Argument”, This is Enlightenment. Red. Cliffold Siskin & William Warner
(Chicago/London 2010), s. 1–33, citatet på s. 13.
83 Se Ertler (2012).
84 Se Sylwan (1892), s. 127.
85 Det var ett tidens tecken, menade Rydelius: ”Ja man kan utan Hyperbole säja: at, hwad
Discourserna angår, denna Tjdens Temperament är helt moraliskt. Det är nu såsom et
allmänneligit wedertagit Mode, at moralizera”. Anders Rydelius, ”Förspråk”, i Johan
Samuel Strimesius, Historisk- Geographisk- och Genealogiske Anmärckningar Öfwer MDCCXXIV
Års Post-Tidningar (Stockholm 1726). Opaginerad. Se även Sylwan (1892), s. 120f. Hur det
var med införseln till Sverige av Spectator-publikationer på andra språk finns det inga
uppgifter om, men det finns skäl att antaga att det förekom.
86 Patrioten nr 1. Det enda utgivna numret om fyra sidor medföljde Posttidningar 6 februari
1727.
87 ”An early American magazine owed more to the editor's scissors than to anyone’s pen”,
skriver Irving E. Fang. Där återfinns hela pamfletter, utdrag ur böcker, nyhetsartiklar,
verser och essäer som lånats ur andra tryckprodukter, särskilt ur brittisk press. Plagiat var
inte bara vanligt och legalt, skriver han, det var också förväntat: ”reprinting was a way to
spread information”. Se Irving E. Fang, A History of Mass Communication. Six Information
Revolutions (Newton 1997), s. 105. I England efter 1720 fanns, skriver Harold A. Innis,
”an army of scribblers” som klippte och klistrade ihop sådant som kunde omsättas i
tryck. Han noterar att ”[c]ompilations occupied an important place in the history of
publishing”. Se Harold A. Innis, The Bias of Communication (Toronto/London 1951),
s. 150.
88 Sylwan (1892), s. 128.
89 Redaktörerna för Posttidningar gjorde ett urval av nyheter ur utländska tidningar och ur
brevrapporter från utlandet utifrån sina insikter om vad ”myndigheterna ville och inte
ville se i avisan”, skriver Holmberg (2005), s. 60.
90 Relationes Curiosæ (1682) var till största delen översatt från tyska och medföljde den statliga
tidningen med ett nummer i veckan. Sett från dagens perspektiv innehåller den ”kuriosa
och vidskepelser”, enligt Holmberg (2000), s. 71. Icke desto mindre hade den vissa
naturvetenskapliga pretentioner. Uppföljare till Relationes Curiosæ kom i ett par omgångar,
1700-1701 och 1723. Först 1716 utkom en vetenskaplig periodisk publikation som var
skriven av svenska vetenskapsmän: Dædalus Hyperboreus Eller Några Nya Mathematiska och
Physicaliska Försök Och Anmärckningar (Upsala 1716–1718). Den byggde på en brevväxling
mellan Emanuel Swedenborg och Christopher Polhem, behandlade tekniska och
naturvetenskapliga rön och gavs ut av det lärda sällskapet Collegium Curiosorum, som
var knutet till universitetet i Uppsala. Detta sällskap stod också bakom nästa svenska
periodiska publikation, Acta Literaria Sveciæ (Upsala 1720–1739), som utgavs på latin och
handlade om vetenskaplig litteratur i bredare mening. Till det lärda eller skolastiska
sammanhanget kan man också räkna Nödiga Förnufftz Öfningar, avsedd för ”all slags
Studerande Ungdom”. Dessa ’övningar’, utgivna 1718–1722 av Andreas Rydelius på
uppmaning av Carl XII, hade filosofiskt, moraliskt och litteraturhistoriskt innehåll.
Avsikten var att skriften skulle utges med ”ett stycke hwart fiärdedehls åhr”, men de fem
delar som utkom hade i vissa fall längre och oregelbundna uppehåll. Informationen i
denna fotnot bygger på Holmberg (2000), s. 70–74, samt Lundstedt,
www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_7.htm; 1_10.htm; 1_11.htm; 1_14.htm.
80
Under seklets första decennier, när tryckmarknaden var osäker, utvecklades ett system
med förhandsbetalning. Utgivaren – som exempelvis kunde vara en tryckeriägare, ett
sällskap eller skribenten själv – annonserade då sin intention att utge ett arbete och
uppmanade intresserade att anmäla sig för subskribtion. De som subskriberade förband
sig att köpa boken arkvis och kunde vid utgivningens slut låta binda in arken till en bok.
Se Schück, vol. 1 (1923), s. 246–249.
92 [William de Britaine], Mennisklig försichtighet eller Konst, hwarigenom en Menniskias Lycka och
Upkomst kan befordras. Övers. Jacob Qwist (Stockholm 1725–1726). Se även Lundstedt,
www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/1/1_18.htm.
93 David Thorburn & Henry Jenkins, ”Introduction: Toward an Aesthetics of Transition”,
Rethinking Media Change. The Aesthetics of Transition. Red. David Thorburn & Henry Jenkins
(Cambridge, Mass./London 2003), s. 1–16. Citatet från s. 7. Deras exempel på hur
medier är rotade i det förflutna är romanen som de hävdar ”is born as an amalgam of
older forms, which it explicitly invokes and imitates – the romance, the picaresque tale,
certain forms of religious narrative such as Puritan autobiography, and various forms of
journalism and historical writing”. Här vill man gärna lägga till brevet, brevställaren och
etikettsboken – listan kan göras hur lång som helst. Till att börja med kombinerades
elementen grovt och slumpmässigt, enligt Thornburn och Jenkins, men när
publikintresset ökade och romanskrivandet blev lönsamt lades mer arbete på att utveckla
en form som kunde integrera elementen på ett något mer harmoniskt sätt. Se s. 10.
94 Thorburn & Jenkins (2003), s. 4.
95 Inom det normsystem, som den manliga eliten skolades in i genom retorikträning, ansågs
antiken ha gett upphov till oöverträffad diktning. En god talskrivare eller diktare skulle
gå till källorna, förebilderna, och försöka leva upp till deras konstfullhet. Om detta, se
Stina Hansson, Från Hercules till Swea. Den litterära textens förändringar. Skrifter utgivna av
Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 39 (Göteborg 2000),
särskilt s. 7–14. Veckoskrifterna demonstrerar trohet till sådana normer genom den stora
mängd stoff ur den klassiska repertoaren, som fabler och allegorier, som återberättas i
arken.
96 Wolfgang Iser, The Implied Reader. Patterns of Communication in Prose Fiction from Bunyan to
Beckett (Baltimore, Ohio/London 1978), s. 29. Övers. anonym. Förstautgåva: Der implizite
Leser. Kommunikationsformen des Romans von Bunyan bis Beckett (München 1972).
97 Mackie (1998), s. 5.
98 Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och
spridning. Övers. Sven-Erik Torhell (Göteborg 1992). Förstautgåva: Imagined Communities.
Reflections on the Origin and Spread of Nationalism (London/New York 1983, rev. 1991).
99 Anderson (1992), s. 45. Också enligt Michel Foucault kan man tala om ”nationen” som
ett nytt historiskt subjekt vid denna tid ”i bemärkelsen en församling, grupp eller samling
individer som förenas av sin ställning”. ”Nationerna” kännetecknas inte av staten eller
gränserna utan de är nätverk som framträder och lägger grunden för den senare
”nationalstaten” och nationalismen. Se Michel Foucault, “Samhället måste försvaras”. Collège
de France 1975–1976, övers. Karl Lydén (Hägersten 2008), s. 128f. Förstautgåva: ”Il faut
défendre la société”. Cours au Collège de France (1975–1976). Red. M. Bertani & A. Fontana
(Paris 1997).
100 Lamm (1908), s. 1–36, citatet från s. 21.
101 Sylwan (1892), s. 231.
102 Sylwan (1892), citaten från s. 234 resp. s. 144.
103 Habermas (2003).
104 Mats Dahlkvist, ”Jürgen Habermas’ teori om ’privat’ och ’offentligt’”, förord i Jürgen
Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, 4:e
upplagan (Lund 2003), s. i–xxxi, s. i.
105 Dahlkvist (2003), s. i–xxxi, citaten i stycket från s. xv och s. v.
91
Habermas (1962), s. 56.
Habermas (2003), s. 48f. Även brevväxlingar är eller kan vara relaterade ”till publiken”,
eftersom de i vissa fall redan från början är avsedda för trycket, enligt Habermas (2003),
s. 54.
108 Siskin och Warner (2010) hör till de många forskare som lyfter fram Habermas studie
som en milstolpe, samtidigt som de betonar sin kritiska hållning till ”the public sphere
approach”. De skriver att studier som anlägger detta perspektiv ”invariably downplay
the mechanics of mediation, the role of technologies, the influence of genres, the
dynamic of association, and aggregate effect of elemental protocols” (s. 23). Utifrån en
kritisk diskussion om offentlighetsbegreppet betonar Esther-Beate Körber att det i det
förmoderna samhället fanns olika offentligheter i olika sammanhang, och att de framför
allt var knutna till regimen och kyrkan. Esther-Beate Körber, “Vormoderne
Öffentlichkeiten. Versuch einer Begriffs- und Strukturgeschichte”, Jahrbuch für
Kommunikationsgeschichte, vol. 10 (2008), s. 3–25. Trots den omfattande kritiken är
Habermas studie fortsättningsvis stimulerande och fungerar som en idébank. Arbetet
kan, menar Dahlkvist, (2003), s. xxvii, betraktas som en uppsättning hypoteser som
kräver granskning utifrån empiriskt material.
109 Dahlkvist (2003), s. iv.
110 Se bl.a. Knif (1987) som för en diskussion om Spectator-genrens förutsättningar i olika
miljöer.
111 Knif (1987), s. 29. Han framhåller, s. 27, att även ”nationalstatens växande
tjänstemannaklass” hörde till eliten.
112 J. A. Downie, ”Public and private. The myth of the bourgeois public sphere”, A Concise
Companion to the Restoration and Eighteenth Century. Red. Cynthia Wall (Oxford 2005), s. 58–
79, citaten från s. 67 och s. 77. Även Hannah Barker understryker att tidningarna
tjänade eliten i det brittiska samhället och var ett redskap för denna elit att stärka sin
kontroll. Tidningar stödde inte nödvändigtvis “the cause of freedom”, utan var ofta i
opposition till progressiva reformer, skriver hon i Newspapers, Politics and English Society
1695-1855 (Harlow 2000), s. 9. Markman Ellis hävdar att Habermas byggde sin
beskrivning av kafffehusens roll på “a restricted range of generalist secondary texts” och
att han inte utförde någon egen forskning. Se Markman Ellis, ”Coffee-women, ’The
Spectator’, and the public sphere”, Women, Writing and the Public Sphere, 1700-1830. Red.
Elizabeth Eger, Charlotte Grant, Clíona Ó Gallchoir & Penny Warburton (Cambridge
2001), s. 27–52, citatet s. 44.
113 En användbar jämförelse av deras teorier ges bl.a. av Bent Flyvbjerg, ”Habermas and
Foucault: Thinkers for Civil Society?”, The British Journal of Sociology, vol. 49, 1998:2,
s. 210–233.
114 Jag bygger främst på Michel Foucault, Övervakning och straff. Fängelsets födelse, 2:a upplagan.
Övers. C.G. Bjurström (Lund 1998), särskilt s. 199–227. Förstautgåva: Surveiller et punir.
Naissance de la prison (Paris 1974). Därtill på Michel Foucault, ”Makt och upplysning“,
Postmoderna tider. Red. Mikael Löfgren & Anders Molander, övers. Mikael Löfgren &
Johan Öberg (Stockholm 1986), s. 175–196. Förstautgåva: efterskrift i Michel Foucault.
Beyond Structuralism and Hermeneutics. Red. H. L. Dreyfus & P. Rabinow (1982), resp.
Magazine Litteraire nr 207, 1984.
115 Se Foucault (2008), ”Samhället”, s. 47f. Den feodala monarkins slut kännetecknas av att
undersåtarna inte längre kunde behärskas med tvång och fysiskt våld så som tidigare
skett, utifrån ett tänkande om en suverän monarks eller en feodalherres befogenheter. Jfr
Anderson (1992) som använder termen ”den sakrala monarkin” för den typ av makt där
”[k]ungadömet organiserar allt från ett upphöjt centrum. Dess legitimitet härrör från
gudomligheten […]”. Denna sorts makt förlorade långsamt ”sin automatiska legitimitet i
Västeuropa” under 1600-talet, skriver Anderson. Se s. 31 resp. s. 33.
106
107
Disciplinering fungerar genom tre kontrolltekniker: övervakning, normalisering och
undersökning. Den ersätter inte politiska och juridiska maktinstanser, som parlamentet
och lagen, utan fungerar som komplement till dem. Foucaults maktbegrepp har av
somliga kritiker uppfattats som ”immovable systems of power” och kritiserats för att det
finns för lite fokus på motståndspraktiker. Foucault förnekar vare sig att makt kan ha
hierarkiska dimensioner eller möjligheten att utöva motstånd mot den. Motstånd finns,
påpekar han, överallt där makt finns. Det han fokuserar på är vad som möjliggör att
makt trots det sprids och verkar. Det handlar inte om att försöka finna ut vad som är
’frigörande’ eller ’förtryckande’ utan att undersöka hur makt fungerar i olika
sammanhang. En sammanfattning av kritiken ges bl.a. av Norman Fairclough, Discourse
and Social Change (Cambridge 1992), s. 56ff, citatet i denna fotnot är hämtat från s. 57.
117 Ong (1990), s. 174.
118 Se Foucault (1998), där den ”normaliserande sanktionen” beskrivs på s. 208–216.
Normalisering blir ”vid slutet av den klassicistiska eran [1700-talets slut] ett av de
viktigaste maktredskapen” som disciplinerar undersåtarna, menar han bl.a. (s. 215). Med
”den klassicistiska eran” avses i Foucaults arbeten perioden ”from Descartes up to Kant
(during what the French call the Classical Age)”, enligt Gary Gutting, ”Michel
Foucault”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Red. Edward N. Zalta, Fall 2011 Edition,
läst 2013-06-17, plato.stanford.edu/archives/fall2011/entries/foucault/. Se särskilt del
3.3 och 4.1.
119 Det fanns ett antal ”Societies for Reformations of Manners” med varierande arbetssätt.
Även om de var sammansatta av frivilliga krafter understryker Hunt (1999), s. 32, att
”the Societies were not movements from below […] they actively pursued the support of
the upper classes”. Flera av dem fick också stöd av kyrka och stat.
120 Hunt (1999), s. 13f och s. 31, utgår från Peter Burkes tes om att angrepp på kulturella
yttringar ofta är en sida av kampen för social hegemoni. Personer från ett samhällsskikt
som söker upprätta dominans angriper någon kulturell vana hos ett lägre samhällskikt
och agerar sedan för att reformera den. På så vis ökar klyftan mellan dem och det
angripande skiktet kan tydligt skilja ut sig som respektabelt och ansvarstagande.
121 Hunt (1999), s. 28.
122 Se t.ex. Michel Foucault, ”Maktens maskor”, Diskursernas kamp. Texter i urval av Thomas
Götselius & Ulf Olsson. Övers. Jan Stolpe (Stockholm/Stehag 2008), s. 205–218, citatet
på s 210. Först publicerad som ”As malhas do poder” i Barbárie 1981:4, s. 23–27 och
1982:5, s. 34–42. Se även Foucault (1998), s. 227. Det bör dock betonas att denna sorts
makt, som kan skönjas i olika sammanhang under 1700-talet, främst hör till det moderna
samhället.
123 För en beskrivning av och diskussion om associationen mellan The Tatler och de
moraliska sällskapen, se Bond (1971), s. 71–96.
124 Brian Cowan, ”Mr. Spectator and the Coffeehouse Public Sphere”, Eighteenth-Century
Studies, vol. 37, 2004:3, s. 345–366. Citatet på s. 346.
125 Liliequist (2009) och Karlsson (2007) lyfter fram och diskuterar maskulinitetsbilder i
några av de svenska moraliska veckoskrifterna, bland annat Then Swänska Argus.
126 Helmius (2011), s. 66.
127 Mackie (1998), s. 461 och s. 462.
128 Mackie (1998), s. 458.
129 Kathryn Shevelow, Women and Print Culture. The Construction of Femininity in the Early
Periodical (London/New York 1989), särskilt s. 1–5. Citatet från s. 3.
130 Citatet från Sylwan (1892), s. 231.
131 Se även Mackie (1998), s. 19–22.
132 Se även MacArthur (1990), s. 32, som hävdar att brevväxling och brevfiktion rör sig
”forward to an open future instead of looking back over a completed past”. Det ger dessa
116
former för kommunikation och berättande ett drag som hon på s. 33 kallar metonymiskt,
”associated with instability, interminability, ambiguity, and multiplicity”.
133 Shevelow (1989), s. 38.
134 Iser (1987), s. 29.