1. No category

Pituitary Pars Intermedia Dysfunction (PPID)
Maria Johansson
Nutrition inom djuromvårdnad DO0051 HT-13
Inledning
Pituitary Pars Intermedia Dysfunction (PPID) är en vanlig endokrin sjukdom bland hästar. Det
är en typiskt neurodegenerativ sjukdom som har ett långsamt förlopp (McFarlane 2011). PPID
uppkommer på grund av bildning av benigna tumörer (adenom) i samt förstoring av
hypofysens mellanlob (pars intermedia), vilket leder till en ökad frisättning av de hormoner
som styrs av mellanloben. På grund av den kliniska bildens likhet med den hos sjukdomen
Cushings syndrom, som återfinns hos bland annat hund och människa, kallades sjukdomen
förr för Equine Cushing’s Disease, men Cushing’s syndrom har sin upprinnelse i hypofysens
framlob (pars distalis) vilket ändrar den patofysiologiska bilden något jämfört med PPID
(McFarlane & Toribo 2010). Förekomsten av PPID hos hästar verkar vara oberoende av ras
och kön. Äldre undersökningar anger en högre prevalens bland ponnyer jämfört med hästar
och ston jämfört med vallacker men nyare studier visar ingen sådan åtskillnad, trots att
ponnyer i allmänhet blir äldre än hästar. Det som de drabbade hästarna har gemensamt är
åldern; genomsnittsåldern för diagnosticering av PPID är mellan 18-20 år och mycket få
hästar som diagnosticeras är yngre än 10 år (McFarlane 2011). PPID är tätt förknippat med
fång och förekomsten av fång hos hästar med PPID varierar i olika studier mellan 24-82%
(Grenager 2010).
Litteraturgenomgång
Uppkomst
Hypofysen är lokaliserad i nedre delen av hjärnan och delas in i två delar varav den största
kallas adenohypofysen. Denna del kan i sin tur delas in i pars distalis, pars intermedia och
pars tuberalis (Schott II 2002). Aktiviteten i pars intermedia stimuleras av
tyreotropinfrisättande hormon (TRH) och hämmas av dopamin. Dessutom tros även andra
hittills okända faktorer bidra till att reglera aktiviteten. Vid påverkan på pars intermedia
produceras proteinet pro-opiomelanocortin (POMC). Detta protein är sedan ingrediens i flera
av de hormoner som frisätts här (McFarlane 2011). En del av dessa hormoner har som
funktion att stimulera till frisättning av andra hormoner och i dessa fall är målorganet en
annan hormonproducerande körtel i kroppen. I pars intermedia frisätts bland annat
Adrenokortikotropt hormon (ACTH), vars målorgan är binjurebarken (Akers & Denbow
2008), samt Melanocytstimulerande hormon (MSH) och beta-endorfin. Den största mängden
POMC produceras dock i pars distalis (McFarlane 2011).
Vid PPID kan både hyperplasi och hypertrofi av pars intermedia ses vilket ger en onormalt
hög frisättning av bland annat ACTH (McFarlane & Toribo 2010). Hyperplasin yttrar sig som
antingen ett stort adenom eller flera små. Orsaken till uppkomsten av dessa tros vara en
minskning av dopaminets påverkan på pars intermedia. Den minskade dopaminpåverkan
leder till att dess hämmande funktion på pars intermedia begränsas, produktionen av POMC
och den efterföljande produktionen av bland annat ACTH ökar och ACTH stimulerar i sin tur
till ökad frisättning av kortisol i binjurebarken (McFarlane 2011). De ökade nivåerna av
kortisol i plasman ger ingen negativ feedback-effekt på ACTH-frisättningen från pars
intermedia då endast de POMC-producerande cellerna i pars distalis svarar på en sådan
effekt. Produktionen av POMC i pars intermedia, och därmed frisättningen av ACTH, förblir
alltså opåverkad (Grenager 2010).
Orsaken till den minskade dopaminpåverkan är okänd men det har föreslagits att celldöd till
följd av oxidativ stress lokalt i pars intermedia kan spela en roll. Det är känt att hypofysens
antioxidanta kapacitet minskar med åldern vilket skulle kunna förklara att risken för PPID
ökar med åldern (McFarlane 2011).
Figur 1. Förenklad bild av fysiologin i pars intermedia, normalt samt vid PPID
Kliniska symtom
• Hirsutism. Ett av de vanligaste symtomen på PPID är förändringar i pälsansättning och –
kvalitet (hirsutism). Den drabbade hästen ansätter en karakteristisk lång, tjock och ofta
lockig päls, ibland i kombination med håravfall i vissa partier (McFarlane & Toribo 2010).
Till en början syns ansamlingar av längre och tjockare päls under hakan, bringan och
palmart/plantart på benen. Allt eftersom sjukdomen fortskrider ökar pälsmängden även på
resten av kroppen och mörk päls kan även anta en ljusare ton. Även rubbningar i den
normala säsongsbundna pälssättningen ses då vinterpäls ansätts tidigt och fälls sent om alls
(Schott II 2002). De mekanismer som föranleder pälsrubbningarna är inte helt klarlagda
men olika förklaringar som innefattar en dysfunktionalitet i binjuren har föreslagits då man
sett liknande symtom hos hästar med åkommor primärt associerade till binjuren
(McFarlane & Toribo 2010).
• Fång. Även fång är ett vanligt fynd hos hästar med PPID (McFarlane & Toribo 2010;
Schott II 2002, Grenager 2010). Hos många hästar kan det vara det enda symptomet.
Sambandet mellan fång och PPID är inte helt klarlagt men det har föreslagits att
insulinresistens eller hyperinsulinemi har betydelse i sammanhanget (McFarlane & Toribo
2010). Mer om kopplingen till fång nedan.
• Polyuri och polydipsi är två andra symtom som ses vid PPID (Schott II 2002; McFarlane
& Toribo 2010) men dessa symtom är ofta lindriga och sällan av klinisk relevans (Schott II
2002). Orsakerna till dessa symtom är outredda. Såväl samband med en ökad frisättning av
ADH som med hyperglykemi har föreslagits. Symtomen ses oftast hos hästar som står
uppstallade (McFarlane & Toribo 2010).
• Viktnedgång är ett annat ofta rapporterat symtom i samband med PPID även om drabbade
hästar även kan vara såväl överviktiga som i god fysisk kondition. Ett karakteristiskt drag
är bukighet och svankryggighet i samband med minskad muskelmassa och –tonus i bukoch ryggmuskulatur. Minskning av muskelmassa har satts i samband med en ökning av
glucokortikoider då dessa är immunosuppressiva och även verkar katabolt, men det är
oklart om hyperglucokortikoidemi kan associeras till viktminskningen hos hästar drabbade
av PPID (McFarlane & Toribo 2010).
• Lokala fettansamlingar ses ofta före, eller i samband med, förlust av muskelmassa. Fett
kan ansamlas i nackregionen, runt svansroten, och hos hingstar och vallacker även i skapet.
Hos människor med Cushing's syndrom sker en omfördelning av fett från den nedre delen
av kroppen till den övre, och det har föreslagits att ”fettnacken” hos hästar med PPID är ett
resultat av samma mekanism (Schott II 2002). Lokala fettansamlingar har setts hos 15-30%
av hästar med PPID men det är okänt om de uppstår till följd av PPID eller om de är en
predisponerande faktor. Fettansamlingar och insulinresistens orsakar kroniska
inflammatoriska tillstånd och nedsatt mitokondriell funktion vilket leder till oxidativ stress,
som i sin tur kan vara en bakomliggande orsak till uppkomsten av PPID (McFarlane 2011).
• Apati och ökad foglighet är andra ofta rapporterade förändringar hos hästar med PPID.
Detta tros ha samband med den ökade förekomsten av betaendorfiner (endogena opioider) i
plasma och cerebrospinalvätska som ses hos en del av dessa hästar. Detta skulle också
kunna förklara den minskade responsen på smärtstimuli, något som också rapporterats i en
del fall (McFarlane & Toribo 2010; Schott II 2002).
• Ökad känslighet för infektioner har setts hos hästar med PPID. Det kan yttra sig som
bland annat hudinfektioner, sinusit, pneumoni eller bölder. Anledningen tros vara att flera
av de hormoner som frisätts i hypofysen och som förekommer i ökad mängd hos hästar
med PPID är immunosuppressiva.
Andra symptom som setts hos hästar med PPID är överdriven (eller helt utebliven) svettning,
onormala östruscykler, infertilitet samt neurologiska symtom så som blindhet, konvulsioner
och narkolepsi (McFarlane & Toribo 2010; Schott II 2002), det senare troligen beroende på
att adenomen i hypofysen har expanderat till den grad att de påverkar kringliggande strukturer
genom tryck (Schott II 2002).
Sambandet mellan PPID, EMS och fång
Det finns ett starkt samband mellan PPID och metabola syndrom/tillstånd som insulinresistens
(IR), Ekvint metabolt syndrom (EMS) och fång (Geor 2013). Nedan följer en kort förklaring
av begreppen följt av en sammanfattning av sambanden dem emellan.
Insulinresistens (även: perifer insulinresistens) hos häst innebär att insulinberoende celler får
en minskad känslighet för insulin. Insulin är ett hormon som produceras och frisätts i
pankreas. Detta hormon har en mängd olika funktioner och förknippas ofta med bland annat
omsättningen av kolhydrater. Hormonets främsta uppgift i kolhydratsmetabolismen är att
stimulera muskelceller att, via en händelsekedja med många olika moment, ta upp glukos ur
blodet (Geor 2013). Vid insulinresistens krävs större mängder insulin för att ge samma effekt
som vid normalkänslighet och detta ger en hyperinsulinemi (Grenager 2010).
Fång är en sjukdom som drabbar hovens lameller. Lamellerna är de strukturer som fäster
kötthoven vid hovbenet och om hästen drabbas av fång luckras dessa fästen upp. Resultatet av
denna uppluckring blir så småningom en nedsänkning och/eller rotation av hovbenet. Hela
processen är mycket smärtsam. De exakta mekanismerna bakom varför fång uppkommer är
inte klarlagda men grovt kan orsakerna delas in i tre olika: Systemisk inflammation (till
exempel vid septisk metrit, då kallad förlossningsfång, eller vid ett överintag av kolhydrater,
så kallad carbohydrate overload, vilket leder till systemisk inflammation och endotoxinemi
som tros vara en faktor som bidrar till fång i dessa fall), mekanisk överbelastning (så kallad
belastningsfång) samt metaboliskt/endokrint tillstånd (associerat till bland annat IR, övervikt
och/eller PPID) (Geor & Harris 2013a). Det senare kan benämnas endokrin fång och kan i sin
tur delas in i glucokortikoid-associerad fång (vilket inkluderar fång som uppstår till följd av
PPID) och insulin-associerad fång (vilket inkluderar fång relaterad till bete och/eller EMS).
Dessa två kan dock länkas samman i det att en hyperglucokortikoidemi kan inducera en
insulinresistens (McGowan 2010).
EMS är en benämning som används för att sammanfatta flera olika metabola tillstånd och
symtom. Kriterierna för EMS har definierats av American College of Veterinary Internal
Medicine (ACVIM) som fetma och/eller lokala fettansamlingar, insulinresistens och ökad risk
för fång (Geor et al 2013). Den typiska EMS-patienten är en överviktig, lättfödd ponny med
karakteristisk ”fettnacke”, även om tillståndet kan drabba även normalviktiga hästar samt
hästar av andra raser. Hos normalviktiga hästar med EMS kan dock lokala fettansamlingar,
som inte påverkar hästens generella fettansättning, ses. Dessa hästar är trots normal vikt
predisponerade för fång (Frank 2009).
Sambandet mellan dessa metabola och endokrina tillstånd diskuteras flitigt. Det har länge
varit känt att PPID och fång är starkt förknippade. Tidigare har man trott att fång hos hästar
med PPID i första hand induceras av hyperglucokortikoidemi, då flera av kortisolets
funktioner tros kunna ha en påverkan på hovens lameller. Nedbrytningen av protein hos hästar
med PPID, vilket medför förlust av muskelmassa, tillskrivs kortisolet och detta skulle även
kunna ha en påverkan på proteinerna i hovens dermis och epidermis (Grenager 2010). På
senare år har teorin om glucokortikoider som primär orsak alltmer frångåtts då det varit svårt
att sammanlänka fång med tillförsel av glucokortikoider, där andra orsaker till fång kunnat
uteslutas. Dock har det visat sig att hyperglucokortikoidemi även inducerar hyperinsulinemi,
vilket i sin tur har visat sig vara en mer tänkbar orsak till uppkomsten av fång, och vilket även
kan vara en del av förklaringen till sambandet mellan PPID och fång (Cornelisse & Robinson
2013).
Hyperinsulinemi kan ge upphov till flera olika processer vilka slutligen orsakar skada i
hovens lameller. Vid hyperinsulinemi hämmas den endotela produktionen av kärldilaterande
ämnen lokalt, vilket kan störa hovens blodflöde. Det har också visat sig att höga insulinnivåer
kan orsaka arteriovenösa shuntar perifert, till följd av förändrad kärltonus (Cornelisse &
Robinson 2013). En annan faktor som utreds är insulinets koppling till funktioner associerade
till tillväxthormonet IGF-1, vars receptorer kan hittas i hovens lameller (Geor & Harris
2013a). Hyperinsulinemi kan alltså antas vara en länk mellan PPID och fång, men det ska
hållas i åtanke att inte alla hästar med PPID har hyperinsulinemi (Grenager 2010).
Diagnostik
Diagnostiken av PPID består av anamnes, kliniska fynd och laboratorietester. Då många olika
fynd kan göras, och då många av dessa kan ha tänkbara differentialdiagnoser, så kan endast
obduktion sägas vara en fullständigt tillförlitlig diagnosticeringsmetod (McFarlane & Toribo
2010). Då aktiviteten i pars intermedia även varierar över året, och har setts vara högst mellan
augusti och oktober är detta något som måste tas i beaktan (McFarlane & Toribo 2010; Schott
II 2002). Diagnosen förenklas av tydliga kliniska symtom men är desto svårare att ställa tidigt
i sjukdomsförloppet (Schott II 2002; McFarlane 2011) och tester kan i detta skede även ge
falskt negativa svar (McFarlane 2011). Hög ålder (>15 år) och ökad pälsansättning och/eller
försenad pälsfällning inför sommarsäsongen anses av McGowan et al (2013) som de två mest
tillförlitliga kliniska fynden hos levande hästar.
Vanliga tester för att diagnosticera PPID inkluderar dexametasonhämningstest (DT), TRHstimulering och mätning av nivåer av ACTH i plasma (P-ACTH), eller kombinationer av
dessa (Schott II 2002; McFarlane 2011; Rendle 2013). Oftast är inte ett enda test tillräckligt
för att ställa en diagnos. Tester för att kontrollera binjurens funktion, så som kortisolhalter i
blod, urin och saliv, anses inte vara tillförlitliga för att kunna diagnosticera PPID (Rendle
2013).
Behandling
Initialt innebär behandlingen av hästar i ett tidigt stadie av PPID generell omvårdnad av den
äldre hästen och extra hänsyn till dess behov, samt regelmässiga och noggranna kontroller av
tänder, hovar och hälsostatus (Schott II 2002; McFarlane 2011; Grenager 2010). Klippning av
pälsen kan räcka i ett tidigt skede om hirsutism är det enda kliniska symtomet (Schott II
2002), och anpassning av foderstat bör göras med hänsyn till hästens fysiska och endokrina
status (McFarlane 2011), se nedan om utfodring. Djurägare bör uppmanas att vara
uppmärksamma på tecken på viktminskning och förlust av muskelmassa, och att inte
eventuell bukighet maskerar detta. Vidare behandling är ofta symtomatisk, vid fång behandlas
detta, liksom vid upprepade infektioner, hudåkommor etc (Schott II 2002).
Som medicinsk behandling vid PPID rekommenderar flera författare pergolid då det visat sig
vara framgångsrikt i flera studier (Schott II 2002; McFarlane 2011; Grenager 2010; Rendle
2013). I Sverige säljs denna substans som preparatet Prascend (FASS djurläkemedel, 2012).
Praktisk utfodring
Utfodringen är en viktig del i behandlingen av hästar med PPID (Rendle 2013, Grenager
2010, Schott II 2002, McFarlane 2011). Vid utfodring av hästar med PPID måste hänsyn tas
dels till eventuell övervikt och förlust av muskelmassa, men också till att dessa hästar är
predisponerade för fång. Om hästen lider av hirsutism kan det leda till kraftigare svettningar
vid varmt väder, varför det är viktigt att se till att de alltid har fri tillgång till friskt vatten och
salt (Ralston & Harris 2013). Då övervikt och lokala fettansamlingar är ytterligare en
predisponerande faktor för fång bör det eftersträvas att hästen behåller, eller minskar i vikt
till, normalvikt och en Body Condition Score (BCS) mellan 4 och 6 på en niogradig skala
(Geor & Harris 2013b).
Normal- eller underviktiga hästar. För hästar diagnosticerade med PPID men som inte ännu
utvecklat fång och som är normalviktiga ställs en foderstat baserat på grovfoder av god
kvalitet. Mängden grovfoder (i torrsubstansvikt) bör vara 1,5-2% av hästens vikt. Detta kan
vid behov kompletteras med ett kraftfoder innehållande begränsat med melass/sötning (<3%)
och stärkelse. Den totala foderstaten bör inte ha ett innehåll av NSC* som är högre än 20% av
torrsubstansen. Denna siffra är inte vetenskapligt belagd men rekommenderas av Ralston och
Harris (2013). Vidare bör försiktighet gällande bete iakttas vid tidpunkter då gräsets NSCnivåer är höga, se nedan om överviktiga hästar (Ralston & Harris 2013). Vid undervikt eller
om grovfodret inte möter hästens energibehov kan även olja (rekommenderad dos 100-200 ml
/ dag, maximal dos 1 ml per kg kroppsvikt och dag) som tillsätts succesivt, eller betfor ges
som energitillskott. Om olja ges bör även vitamin E tillsättas (Geor & Harris 2013a).
*Stärkelse, socker och fruktan är sockerarter som är ickestrukturella (då de inte bidrar till växtens stadga). Dessa
benämns vanligen Non-Structural Carbohydrates, förkortat NSC.
Överviktiga hästar. För hästar som är överviktiga ställs högre krav på foderstatens innehåll,
både avseende mängd, fodermedel och dess innehåll. Grundprincipen för viktminskning är
densamma som för människor, det vill säga mer motion och mindre tillförd energi. Målet med
viktminskningen är minskade risker för överviktsrelaterade hälsoproblem men också högre
insulinkänslighet (Geor & Harris 2013b).
Grovfodrets torrsubstansvikt bör utgöra 1,5% av hästens kroppsvikt. Mindre mängd än 1% är
inte att föredra då ökad risk för oönskade beteendeproblem och hälsoproblem så som magsår
och kolik föreligger. Grovfodret bör vara sent skördat, dvs gräset bör ha en hög mognadsgrad,
och vara energifattigt. Rekommendationerna för mängden NSC varierar men siffror så låga
som <10-12% av torrsubstansen har föreslagits. Utfodringarna bör spridas ut under dygnet
och åtgärder för att förlänga ättiden bör vidtas. Finmaskiga hönät har föreslagits för att
åstadkomma detta (Geor & Harris 2013b). Vidare diskuteras blötläggning av hö. Longland et
al har visat att halten av WSC* minskar i hö som blötläggs i upp till 16 timmar. Hur mycket
halten av WSC minskar varierar dock från hösort till hösort och dessutom minskade inte
halterna i någon av de testade hösorterna så pass att de kom under de nivåer som
rekommenderas för hästar med fång. Författarna menar därför att det är svårt att ge några
generella rekommendationer kring blötläggning av hö (Longland et al 2011).
Vidare föreslås restriktioner gällande bete, och då särskilt i perioder då mängden NSC i gräset
är som störst. Dessa perioder infaller i gräsets tillväxtperioder och då särskilt på
eftermiddagen, samt då gräset stressas av antingen torka, frost eller överbetning (Ralston &
Harris 2013; Geor & Harris 2013a). Metoder som föreslås för att åstadkomma betesrestriktion
kan innebära att hålla hästen i en mindre gräshage, att stängsla av en liten del av betet och
flytta denna 2 ggr/vecka, att använda munkorg anpassad för ändamålet eller att begränsa tiden
på bete till en timme två gånger per dag. Gravt överviktiga hästar bör inte gå på bete alls
(Geor & Harris 2013b).
Stärkelserika och/eller söta kraftfoder bör helt uteslutas, men vid behov kan ett anpassat
pelleterat foder med högkvalitativt protein och tillskott av vitaminer och mineraler tillföras för
att minska förlusten av muskelmassa och för att garantera tillförseln av vitaminer och
mineraler (Geor & Harris 2013b).
Hästar med fång. Evidensbaserade studier gällande utfodring av hästar med fång saknas.
Geor och Harris (2013) föreslår foderråd som i stort sett ser ut som de för överviktiga hästar,
naturligtvis med justeringar efter klinisk bild. Vid akuta förlopp bör allt foder tas bort och
hästen bör hållas helt ifrån bete och kraftfoder under hela det fortsatta sjukdomsförloppet.
Vidare föreslår Geor och Harris (2013) att hästar med fång får tillskott av biotin för
hovkvaliteten samt tillskott av vitamin E för dess antioxidanta effekt, trots att kopplingen
mellan oxidativ stress och fång är oklar.
Fodertillskott. Det finns flera fodertillskott som rekommenderas för hästar med PPID av
såväl lekmän som proffessionella foderrådgivare, kommersiella bolag och/eller
veterinärkliniker (Posnikoff 2005; Worth 2014; Kentucky Equine Research Staff 2002) .
Några av dessa gås igenom nedan.
•
Munkpeppar (Vitex agnus-castus) är en växt som förekommer naturligt kring
medelhavet. Dess bär och blad används för flera ändamål inom alternativmedicinen.
Inom skolmedicinen används läkemedel baserade på extrakt av örten för att lindra premenstruella syndrom hos kvinnor (Wikipedia 2013). Extrakt av munkpeppar har i
försök med råttor visat sig ha en dopaminergen funktion då den binder till
D2receptorer i hypofysen (Bradaric et al 2013). Behandling av hästar med PPID med
* WSC står för Water Soluable Carbohydrates och utgörs av alla icke-strukturella kolhydrater förutom
stärkelse. De är, som namnet anger, vattenlösliga.
preparatet Hormonise, som innehåller extrakt av munkpeppar, har testats av Beech et
al (2002). Deras slutsats var att de hästar som behandlats med munkpepparextrakt inte
visade några signifikanta förändringar avseende ACTH-nivåer i plasma eller kliniska
symtom, jämfört med kontrollgruppen som medicinerades med pergolid där flera av
försöksdjurens tillstånd förbättrades. Ytterligare en studie har gjorts i ämnet av
Bradaric et al (2013) där fodertillskottet Corticosal, som innehåller
munkpepparextrakt, testades i behandlingen av hästar med PPID. Denna studie visade
att hästar diagnosticerade med PPID som inte erhållit medicinsk behandling tidigare
uppvisade signifikanta förbättringar i kliniska symtom, och deras resultat var
likvärdiga med kontrollgruppen som erhöll behandling med pergolid. En ökning i
plasma-ACTH kunde ses men den förekom även hos kontrollgruppen, varför
författarna tolkar ökningen som utslag av säsongsbundna förändringar (Bradaric et al
2013)
•
Krom och magnesium. Krom tros påverka insulinets aktivitet och man har sett att
krombrist kan vara en faktor som bidrar till insulinresistens hos människa (Geor &
Harris 2013a). Kromets betydelse i behandlingen av insulinresistens hos häst har
nyligen börjat diskuteras (Coenen 2013). Magnesium har en viktig betydelse för
immunförsvaret och magnesiumbrist associeras hos flera arter med en ökning av
proinflammatoriska cytokiner, bland många andra fynd. Magnesiumets betydelse för
immunförsvaret hos häst är dock inte utrett (Coenen 2013). I en studie genomförd av
Vervuert et al (2010) sågs en sänkning av den postprandiala insulinresponsen hos
hästar med konstaterad insulinresistens, efter utfodring med foderjäst med högt
krominnehåll. Någon förändring av glukosresponsen sågs inte (Vervuert et al 2010). I
studier på friska hästar har krom dock setts påverka såväl insulin- som glukosnivåer
(Chameroy et al 2011). I en studie utförd av Chameroy et al (2011) utreddes effekten
av fodertillskott med krom och magnesium på insulinresistenta och överviktiga hästar
som haft återkommande problem med fång. I denna studie sågs inga signifikanta
skillnader i plasmaglukos eller insulinkänslighet varken över tid eller jämfört med
kontrollgruppen. En ökning av plasmainsulin sågs i båda grupperna vilket föreslås
bero på säsongsbundna förändringar eller dietens energiinnehåll (Chameroy et al
2011).
•
Antioxidanter. Vitamin C skulle enligt Ralston och Harris (2013) kunna kopplas till
PPID då det i en studie setts att äldre hästar med tumör i hypofysen eller sköldkörteln
hade minskade nivåer av vitamin C i plasma jämfört med unga friska hästar. I studien
sågs även en äldre häst som inte hade tumörer och denna hade normala nivåer av
vitamin C i plasma. Enligt samma författare finns en opublicerad studie som visar att
antikroppsresponsen vid vaccinering hos hästar ökade vid ett tillskott av vitamin C i
fodret (Ralston & Harris 2013).
Diskussion
Endokrina och metabola tillstånd som predisponerar för fång är vanliga hos våra hästar och
nutritionens roll i såväl uppkomst som behandling av dessa diskuteras allt oftare. Fortfarande
saknas i stor utsträckning kliniska studier avseende vad utfodringen av våra hästar kan spela
för roll i dessa sammanhang. Det finns dock en bred beprövad erfarenhet i ämnet vilken också
ligger till grund för många av de utfodringsrekommendationer som ges.
Insulinresistens, PPID och EMS är tätt förknippade och ofta sammanflätade. Det verkar vara
svårt att avgöra vad som är ”hönan och ägget”, men insulinresistens verkar vara en gemensam
nämnare. Oavsett vad som orsakar vad och varför så bör huvudsyftet med uppmärksamheten
som dessa syndrom rönt vara att förebygga fång. En häst med PPID som sköts och utfodras
väl kan, med hjälp av medicinering vid behov, må bra. Så länge sjukdomen hålls i schack
kanske hästen aldrig utvecklar fång. Därför är det av största vikt att rätt insatser sätts in i ett
tidigt stadie. Detta inbegriper att hålla hästen i gott hull och inte låta den bli överviktig, något
som för övrigt gäller alla hästar och inte bara de med PPID.
Det är svårt att hitta siffror på hur många hästar som lider av övervikt i Sverige, men i USA
har det setts att 51% av en population om 300 hästar var överviktiga eller feta (Thatcher et al
2012). Övervikt kan inte, utifrån den litteratur som gåtts igenom i detta arbete, sägas ha en
direkt koppling till just PPID men med tanke på hur sammanlänkade dessa endokrina och
metabola syndrom är överlag så bör sambandet ändå kunna dras, särskilt som att övervikt hos
både människor och djur har en rad negativa metabola och endokrina effekter generellt.
Dessutom är uppkomsten av såväl PPID som fång och EMS bara till viss del kartlagd och
många av de förklaringar som anges är rena hypoteser.
Effekten av ett förhöjt kortisolvärde är i fokus i litteraturen som behandlar PPID. Det ska
dock inte glömmas att en mängd andra hormoner och signaler regleras i hypofysen, och
effekterna av ökningen av dessa, som ju sker i korrelation med ökningen av ACTH, kan
mycket väl tänkas ha del både i sambandet mellan de olika endokrina och metabola tillstånden
som beskrivits i detta arbete, men även som en faktor i de symtom som uppvisas vid PPID.
Dessa andra hormoners ökade nivåer nämns här och där i litteraturen som behandlar PPID
men kortisolets betydelse är som nämnt i fokus, och kanske bidrar den på många ställen
kvardröjande användningen av termen Equine Cushings Disease till detta fokus, då Cushings
Disease ju är en benämning på effekterna av just hyperglucokortikoidemi.
Då PPID och därtill associerade åkommor röner mer och mer uppmärksamhet svarar också
marknaden på detta, med lansering av diverse tillskott och specialfoder som ska hjälpa hästen
att må bättre. Hästägare verkar generellt vara förtjusta i tillskott av olika slag, i alla fall om
man ser till utbudet på marknaden, även om effekterna av dessa är omtvistade. Som exempel
finns det, som redovisats ovan, två studier utförda på effekten av munkpeppar som behandling
av PPID. Den ena studien visar att det inte fungerar, och den andra studien, som verkar ha
gjorts i samarbete med tillverkaren av produkten, visar att det fungerar bra, det vill säga helt
motsägande resultat som alltså bör tas med en nypa salt. På samma sätt kan man ifrågasätta
den utbredda rekommendationen kring höga doser av antioxidanter som vitamin C och
vitamin E. Författaren har bara hittat en hänvisning till en studie som utrett sambandet mellan
vitamin C och PPID, och själva studien kunde inte hittas, endast en hänvisning, gjord av
samma författare som gjort den ursprungliga studien. Å andra sidan ska det sägas att de
rekommendationer som finns angående utfodring generellt är som redan nämnt ofta baserade
på beprövad erfarenhet snarare än evidensbaserade studier, och författaren i detta fallet (Sarah
L Ralston) har en mycket stor erfarenhet i dessa frågor.
Det ska också sägas att den ökande uppmärksamheten kring dessa åkommor och marknadens
anpassning efter denna bör kunna vara av godo. Fler specialiserade produkter, framtagna efter
rekommendationer från den allt större forskningen på området, har en given plats på
marknaden. Författaren kan till exempel se en marknad för speciellt framtaget grovfoder med
lågt innehåll av icke-strukturella kolhydrater, samt fler fullfoder för nedsatta och/eller äldre
hästar med lite eller inget stärkelse men med fullgott protein och vitamin/mineralinnehåll.
Kanske kan det i framtiden ses en utveckling likt den som skett i smådjurssjukvården, med
specialiserade foderprodukter för flera olika åkommor. Hästintresserade husdjursagronomer
tillsammans med foderintresserade veterinärer och djursjukskötare borde ha en stor roll att
spela i en sådan utveckling.
Källor
Akers, M.R., Denbow, D.M. (2008) Endocrine System, i: Anatomy and Physiology of
Domestic Animals, Oxford, Blackwell Publishing
Beech, J., Donaldson, M.T., Lindborg, S. (2002) Comparison of Vitex agnus castus Extract
and Pergolide in Treatment of Equine Cushing’s Syndrome, Proceedings of the Annual
Convention of the AAEP, Vol 48, sid 175-177
Bradaric, Z., May, A., Gehlen, H. (2013) Use of the chasteberry preparation Corticosal® for
the treatment of pituitary pars intermedia dysfunction in horses, Pferdeheilkunde, Vol 29, nr
6, sid 721-728
Coenen, M. (2013) Macro and trace elements in equine nutrition, i: Geor, R.J., Harris, P.A.,
Coenen, M. (red) Equine Applied and Clinical Nutrition, Saunders Elsevier, Oxford ISBN
978-0-7020-3422-0
FASS djurläkemedel (2012) Prascend, Boehringer Ingelheim Vetmedica, tillgänglig
http://www.fass.se/LIF/product?9&userType=1&nplId=20110908000010 [2013-12-14]
Frank, N. (2009) Equine Metabolic Syndrome, Jorunal of Equine Veterinary Science, vol 29,
nr 5, sid 259-267
Geor, R.J. (2013) Endocrine and metabolic physiology, i: Geor, R.J., Harris, P.A., Coenen, M.
(red) Equine Applied and Clinical Nutrition, Saunders Elsevier, Oxford ISBN 978-0-70203422-0
Geor, R.J., Harris, P.A. (2013a) Laminitis, i: Geor, R.J., Harris, P.A., Coenen, M. (red)
Equine Applied and Clinical Nutrition, Saunders Elsevier, Oxford ISBN 978-0-7020-3422-0
Geor, R.J., Harris, P.A. (2013b) Obesity, i: Geor, R.J., Harris, P.A., Coenen, M. (red) Equine
Applied and Clinical Nutrition, Saunders Elsevier, Oxford ISBN 978-0-7020-3422-0
Geor, R.J., McCue, M.E., Schultz, N. (2013) Current understanding of the equine metabolic
syndrome phenotype, Journal of Equine Veterinary Science, vol 33, nr 10, sid 841-844
Grenager, N. (2010) How Does Cushing’s Disease Relate to Laminitis? Advances in
Diagnosis and Treatment, Journal of Equine Veterinary Science, Vol 30, nr 9, sid 482-490
Johnson, P.J., Wiedmeyer, C.E., LaCarruba, A., Ganjam, V.K., Messer IV, N.T. (2010)
Laminitis and the Equine Metabolic Syndrome, Veterinary Clinics of North America: Equine
Practice, Vol 26, nr 2, sid 239-255
Kentucky Equine Research Staff (2002) Cushing’s Disease Threatens the Health of the Older
Horse, Equinews, November 2002, Tillgänglig: http://www.equinews.com/article/cushingsdisease-threatens-the-health-of-the-older-horse [2014-01-11]
McFarlane, D. (2011) Equine Pituitary Pars Intermedia Dysfunction, Veterinary Clinics of
North America, Equine Practice, Vol 27, nr 1, sid 93–113
McFarlane, D., Toribo, R.E. (2010) Pituitary Pars Intermedia Dysfunction (Equine Cushing's
Disease), i: Reed, S.M., Bayly, W.M. och Sellon, D.C. (red), Equine Internal Medicine,
Disorders of the endocrine system, St Louis, Saunders Elsavier.
McGowan, C.M. (2010) Endocrinopathic Laminitis, Veterinary Clinics of North America:
Equine Practice, Vol 26, nr 2, sid 233-237
McGowan, T.W., Pinchbeck, G.P., McGowan, C.M. (2013) Prevalence, risk factors and
clinical signs predictive for equine pituitary pars intermedia dysfunction in aged horses,
Equine Veterinary Journal, vol 45, nr 1, sid 74-79
Posnikoff, J. (2005) Advances Against Cushing's Disease, Horse Illustrated, November 2005,
tillgänglig: http://www.horsechannel.com/horse-health/equine-cushings-disease-24321.aspx
[2014-01-11]
Ralston, S.L., Harris, P.A. (2013) Nutritional considerations for aged horses, i: Geor, R.J.,
Harris, P.A., Coenen, M. (red) Equine Applied and Clinical Nutrition, Saunders Elsevier,
Oxford ISBN 978-0-7020-3422-0
Rendle, D. (2013), Update on the diagnosis and management of pituitary pars intermedia
dysfunction in horses, Livestock, Vol: 8 Nr: 4 Sid: 129-134
Schott II, H.C. (2002) Pituitary pars intermedia dysfunction: equine Cushing's disease, The
Veterinary Clinics of North America Equine Practice, vol 18, nr 2, sid 237-270
Thatcher, C.D., Pleasant, R.S., Geor, R.J., Elvinger, F. (2012) Prevalence of Overconditioning
in Mature Horses in Southwest Virginia during the Summer, Journal of Veterinary Internal
Medicine, vol 26, nr 6, sid 1413-1418
Wikipedia (2013-12-28) Vitex Agnus-Castus, http://en.wikipedia.org/wiki/Vitex_agnuscastus [2014-01-05]
Worth, M. (2014) Cushing’s, aka PPID, versus Insulin Resistance (IR) in equines, Tillgänglig:
http://holistichorse.com/horse-health/diseases/297-feeding-the-insulin-resistant-horse- [201401-11]