Tidningskommentarer 27 okt
Sven Wimnell 1 dec 2014: Tidningskommentarer 27 okt - 27 nov 2014 om de sista 11 politikområdena. http://wimnell.com/omr36-39zzs2.pdf Sven Wimnell 1 dec 2014: Tidningskommentarer 27 okt - 27 nov 2014 om de sista 11 politikområdena. http://wimnell.com/omr36-39zzs2.pdf Sven Wimnell 1 dec 2014: Tidningskommentarer 27 okt - 27 nov 2014 om de sista 11 politikområdena. http://wimnell.com/omr36-39zzs2.pdf 4 86 Sida i zzs1 95 * Partiledare Stefan Löfven. Se området fördemkrati. 96 * Allmänt om socialdemokraterna och regeringens 97 397 politik. * Sjuk- och hälsovård, kemikalier, räddningdtjänst. Politik för en socialminister med hälso- och sjukvård. Innehåll: De fösta 11 politikområdena som ingår i http://wimnell.com/omr36-39zzs1.pdf Följande ingår i http://wimnell.com/omr36-39zzs2.pdf 171 * Hushållet. Mat, boende, energi, konsumtion, ekonomi. Politik för en hem- och konsumentminister och en energiminister. * Barn- och äldreomsorg. Välfärd. Socialtjänst Politik för en barn-och äldreminister med välfärd och socialtjänst o d * Utbildning. Forskning. * Utrikes- och världspolitik. Globaliseringen. 225 * Europapolitik. 263 * IT. Information, Konst, kultur, idrott. * Jobb. * Planering av fysiska miljöer. 475 528 537 552 * Landsbygdspolitik. 603 * Polisen. Brott. Kriminalvård. Se området för demokrati. Politik för en utrikesminister. Politik för en EU-minister. 426 499 * Demokratiproblem, juridik. 523 540 558 567 590 * Klimat och klimatpolitik Politik för en demokratiminister och en justitieminister. * Försvar. Politik för en försvarsminister. Politik för en miljöminister. * Transporter. Politik för en infrastrukturminister. Politik för en plan- och byggminister. Politik för en landsbygdsminister. * Bistånd. Politik för en biståndsminister. Se området för utrikesfrågor. Politik för en utbildningsminister. Politik för en IT-minister och en kultur- och idrottsminister. Politik för en arbetsmarknadsminister. * Näringar. Politik för en näringsminister. * Handel. Politik för en handelsminister. * Migration. Integration. Politik för en migrationsminister och en integrationsminister. Politik för justitieministerns polis- och kriminalpolitik. 637 * Pengar. Skatt, bidrag, finanser, pensioner, -751 försäkringar. Politik för finans-, finansmarknads- och socialförsäkringsministrar. * Sjuk- och hälsovård, kemikalier, räddningdtjänst. Politik för en socialminister med hälso- och sjukvård. DN 27 okt 2014 “Ebolan blottar en brist på tillit Utanför de direkt drabbade länderna har ebolasmittan gett upphov till en malande, existentiell rädsla. Nationsgränser och myndigheter ter sig uppluckrade och ineffektiva.Det småskrattas lite här och där åt människor som överreagerar på ebolaviruset. Där var kvinnan som kom till flygplatsen i egenhändigt tillverkad skyddsoverall. Där var de hundratals föräldrarna i Mississippi som höll sina barn hemma från skolan därför att rektorn hade varit i Zambia, ett land i södra Afrika som inte har berörts av ebolaepidemin i kontinentens västra del. Där var skoldistriktet i Ohio som stängde en förskola och en mellanstadieskola därför att en i personalen eventuellt hade flugit med samma plan (inte ens på samma resa) som en ebolasmittad sjukvårdsanställd.Kritikerna påpekar att dessa människor beter sig hysteriskt, utan all proportion till de vetenskapligt fastställda riskerna, och det är alldeles riktigt. Men de missförstår vad som pågår. Rädsla är inte bara en funktion av risk, det är en funktion av isolering. Vi lever i ett samhälle som är nästan perfekt anpassat för hysterins och överreaktionens smitta. För det första lever vi i ett segmenterat samhälle. De senaste decennierna har vi sett klyftorna mellan olika samhällsklasser vidgas. Folk är mycket mindre benägna att gifta sig över klassgränserna eller gå med i en förening och bekanta sig med människor av en annan klass.Det innebär att det finns många fler som känner sig totalt främmande för landets ledarklass, oavsett om det handlar om den politiska, kulturella eller vetenskapliga ledningen. De känner ingen i maktposition. De ser en enorm statusklyfta mellan sig själva och män niskor med makt. Det händer att de känner sig intellektuellt underlägsna personer i maktposition. Den enklaste utvägen är att vifta bort allesammans som icke trovärdiga, och den misstron isolerar dem ännu mer. ”Vilken ensamhet är ensammare än misstro”, frågar George Eliot retoriskt i ”Middlemarch”.Därför får vi fler föräldrar som vägrar att låta sina barn vaccineras, som inte litar på den här av experter som talar om för dem att vacciner är riskfria. Vi får fler vetenskapsmotståndare som misstror forskningsrapporter med befolkningsdata och hellre lyssnar till vad vänner och bekanta säger. Därför får vi fler och fler som inte tror på vad etablissemanget säger om ebolaviruset, särskilt som etablissemanget över huvud taget inte verkar särskilt kompetent. För det andra har vi en stor mängd personer som är in i märgen misstänksamma mot globaliseringen, mot vad den gör med deras arbeten och närsamhällen. Ebola in på scenen, det fulländade biologiska förkroppsligandet av vad många kopplar ihop med globaliseringen. Det är en dunkel, försåtlig kraft från något mystiskt ställe långt borta som verkar sprida sig ohejdbart och tränga sig in i hemlivets intima sfär. För det tredje har vi den blixtsnabba nyhetsförmedlingens kultur. Det är ett egendomligt fenomen i den medieålder vi lever i att det, utom under extrema förhållanden, är mycket mer uppskakande att följa ett händelseförlopp på tv än det är att vara på plats och skildra det. När man tittar på tv ser man bara döden och förödelsen. Men när man är där ser man det bredare sammanhanget där vardagslivet går vidare jämsides.Efter bombattentatet under maratonloppet i Boston konstaterades det att de som hade slukat allt som visades och skrevs om händelsen under den första veckan var mer stressade än de som befann sig där.För det fjärde har vi vår kulturs tendens att distansera sig från döden. ”Inom varje lugn och förnuftig person finns det en dold andra person som är vettskrämd för döden”, skriver Philip Roth. I kulturer där döden är mer närvarande, eller åtminstone betraktas som något ganska vanligt, är människor mer bekanta med denna andra person och kan tänka lite klarare om dödsriskerna i olika situationer. I kulturer där människor helt enkelt slutar tänka på döden kan utsikten till plötslig, smärtsam död, även om den är avlägsen, väcka en tät mental dimma av fruktan och en fritt svävande, utopisk önskan att reducera risken för tidig död till noll och låta alla andra resonemang fara.Med alla dessa omständigheter på plats hamnar man i en emotionell spiral som snurrar vidare av egen kraft.Ebolakrisen har utlöst en egen rädslovariant. Det är inte den hjärtbankande rädsla som man skulle känna om man sprang undan en björn eller något tydligt hot. Det är en malande, existentiell rädsla. Det är en rädsla man känner när allt omkring tycks fientligt, när sådant som ska inge trygghet, till exempel nationsgränser och nationella myndigheter, ter sig uppluckrade och ineffektiva, när ett hot är svårt att förstå. Under dessa förhållanden förvandlas skepsis mot överheten till frätande cynism. Man vill bygga upp murar, man drar ihop förtroendets cirkel. Man blir rädd. Fruktan föder fruktan. Fruktan är en dimma som förändrar varseblivningen och fördunklar tanken. Som författaren Yann Martel säger är fruktan ”ett ordlöst mörker”.Ebola är en förrädisk motståndare. Den har hittat en svaghet i våra kroppar. Värre är att den exploaterar svagheten i vår kulturs väv. Översättning: Margareta Eklöf Copyright: New York Times David Brooks DN 31 okt 2014: “ Missbruket boven bakom kriminaliteten – Oftast handlar det om missbruksrelaterad brottslighet. De döms för stölder, bedrägerier, olovliga körningar och brott som handlar om att finansiera narkotikan, säger Felipe Estrada. Få stopp på missbruket. Det är den mest effektiva metoden att få kriminella att sluta begå brott. Det visar en ny svensk studie av personer med långa brottskarriärer. Dödligheten bland missbrukarna är också mycket hög, visar den nya studien. Hela 40 procent av männen och 30 procent av kvinnorna har avlidit före 56 års ålder, visar undersökningen. – Det här framstår mer som ett missbruks- än ett brottsproblem, säger Felipe Estrada, professor i kriminologi. Han har tillsammans med Anders Nilsson och Olof Bäckman på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet studerat kopplingen mellan narkotikamissbruk och brottslighet. De har följt samtliga personer i Stockholms län som är födda år 1953. De har undersökt hur många som har begått brott, och om de har fortsatt på den kriminella banan. Till detta har de kopplat indikatorer på mer allvarligt narkotikamissbruk, utifrån sjukvårds- och socialtjänstdata. Det är sedan tidigare känt att unga personer, oftast män, står för en stor del av alla brott. Men flera studier visar att brottsligheten i allmänhet klingar av när de blir äldre. Redan i 20–25-årsåldern har den minskat kraftigt. Då har också många lyckats få mer ordning på sina liv och slutat missbruka narkotika. Men för dem som fortsätter att missbruka ser det riktigt illa ut, både för män och för kvinnor. De fortsätter att begå brott och lyckas sällan komma in på arbetsmarknaden. Studien visar att 94 procent av de män som vid 30 års ålder missbrukar narkotika också är registrerade för brott. Bland de missbrukande kvinnorna är siffran 74 procent. De som slutade missbruka i unga år lyckas däremot bättre på alla sätt. Deras brottslighet minskar kraftigt. Dessutom lyckas en stor del av dem komma in på arbetsmarknaden. – Man brukar säga att förr eller senare slutar alla att begå brott. Men för narkotikamissbrukare ser det inte ut så, säger Felipe Estrada. Forskarna har i studien inte tittat på hur alkoholmissbruk påverkar brottsligheten, men en kommande studie visar på ett liknande mönster bland alkoholmissbrukare. Skillnaden är bara att brottsnivåerna är något lägre jämfört med narkotikamissbrukarna. Forskarna ifrågasätter också om den svenska restriktiva narkotikapolitiken är så effektiv som det brukar hävdas. Felipe Estrada menar att missbrukarna i studien uppenbarligen inte haft så många vägar ut ur sitt missbruk utan återkommande straffats för missbruksrelaterade brott. Han tycker att det skulle vara intressant att titta på vägar med så kallad ”harm reduction”, alltså metoder för att minska skadeverkningarna av missbruket, utan att nödvändigtvis få missbrukarna att helt sluta. Några sådana omdiskuterade metoder är att se till att sprutbyten och metadonprogram. – Uppenbarligen har vi väldigt svårt att hitta vägar som bryter missbruket. Det skulle vara intressant att se andra strategier. Mycket sämre än det varit för denna generation missbrukare kan det i alla fall inte bli, anser han. DN 1 nov 2014: Stefan Lisinski Vi kollar som vanligt efter kaniner på förskolans gård, dagen innan såg vi fem små paltar med vita rumpor som skrämt skuttade iväg men den här morgonen är de borta och vi säger att de nog är nere i sina hålor och så går vi in på avdelningen och när vi ska ta avsked så slår han sina armar runt min hals och vägrar släppa. [email protected] Fakta. Så gjorde studien Studien omfattar drygt 14 000 personer födda 1953 i Stockholms län. Av dessa har drygt 2 600, drygt 18 procent, begått brott någon gång i livet. Hos 284 personer fanns uppgifter om ett svårt narkotikamissbruk. Av dessa 260 personer, alltså över 90 procent, begått något brott. “ “Niklas Orrenius: Bänd inte loss livs levande armar Han är stor nu, fyra år, trivs jättebra på dagis. Avskedet på morgonen brukar vara kort innan han rusar in till vännerna: en kram, en puss, hejdå. Men något är annorlunda den här morgonen. Sekunderna går, blir till en halvminut. Han har inte panik eller så, han gråter inte, säger inget. Han ser bara väldigt allvarlig och bestämd ut och låser fast min nacke med sina mjuka underarmar. En förskollärare märker att vi liksom har fastnat, hon ler och tänker att hon ska hjälpa. ”Kom nu”, lirkar hon, ”vi går in, dina kompisar är här!” Men han trycker bara sin kind hårdare mot min. Jag har glömt att raka mig och tänker att det måste riva. Den långa kramen är underbar men något i mig känner att jag inte enbart borde uppmuntra det här, att jag borde visa honom och förskolans personal att det inte finns någon anledning att tveka inför en dagisdag, att jag måste ge signalen att förskolan är bra och att jag litar på den. Omfamningen har nog pågått i en minut. När jag börjar stålsätta mig inför att bända loss hans armar far en tanke genom huvudet: ”Klas Ingesson är död”. Genast ger jag upp alla ambitioner att bryta omfamningen. I stället kramar jag tillbaka, hårdare. Jag kände dem inte. Men de tycktes så otroligt levande. Anderzon med sin glada blick och starka utstrålning. Ingesson med sin östgötska, sina gigantiska snusprillor och sitt jävlaranamma. Och de levde för bara några dagar sedan! Karl Ove Knausgårds romansvit ”Min kamp” inleds med ett resonemang om vårt samhälles kluvna förhållande till döden. Knausgård skriver om de ansträngningar vi gör för att slippa se döda människor. När ens mentala skyddsvallar för döden väl har rasat marscherar liemannen in i tankarna hela tiden. Jag läser att Mare Nostrum, Italiens räddningsaktion för migranter på Medelhavet, nu ska avslutas: mer död. Ser höstlöven falla: ännu mer död. Sätter på radion: ebola, Syrien, död död död. På sjukhus förvaras de döda i svårtillgängliga rum och ”vägarna dit är dolda med särskilda hissar och särskilda kulvertar”, påpekar Knausgård och fortsätter: ”Även om man av misstag skulle förirra sig in dit, är de döda kroppar som rullas förbi alltid övertäckta. När de sedan ska fraktas bort från sjukhuset sker det från en separat utgång, i bilar med mörktonade rutor, på kyrkogården finns det ett eget fönsterlöst rum för dem, under begravningsakten ligger de i stängda kistor.” I förskolans tambur släpper han till slut järngreppet runt min hals. En glad kompis har dykt upp vid hans sida. Tillsammans springer de in i ett lekrum. Samtidigt söker vi aktivt upp och betalar för skildringar av mördande och död. I krigsfilmer, i kriminalromaner, i datorspel. Döden finns alltid runt oss, i nyhetsrapporteringen om våldsbrott och från krigshärdar. Men mediebilderna av död upplevs inte som så hotfulla, menar Knausgård. De flesta ”glider bara igenom oss och försvinner för gott”. Så är det. Oftast går det att förtränga döden. Men så finns det vissa veckor. När döden tränger sig på, kryper in under skinnet. Kim Anderzon. Klas Ingesson. En kyrkogård ligger på min cykelväg till jobbet. På sadeln, med en podcast om ett mordfall i lurarna, mumlar jag namn på några människor vars kvarlevor jag vet ligger där. I dag är det Alla Helgons dag. Minns de döda. Krama de levande. Och bänd inte loss några armar. Niklas Orrenius är reporter på Dagens Nyheter. Niklas Orrenius [email protected] “ DN 1 nov 2014: “ Drog legaliserades – för att stoppa våldet Han studerar vid journalisthögskolan och röker nästan varje dag. Han delar lägenhet och marijuanaplanta med sin bror. När föräldrarna kommer på besök gömmer sönerna undan plantan. Men snart är det dags att berätta, menar han. Montevideo. Som första land i världen har Uruguay legaliserat odling, försäljning och rökning av cannabis. Tanken är att den nya lagen ska slå undan fötterna på den organiserade brottsligheten i landet. – Det är ju lagligt att röka. Ingenting att skämmas över, säger han. Men mer än hälften av invånarna röstade nej till legaliseringen. Mitt på eftermiddagen löper en ström av människor längs strandpromenaden i Montevideo. De flesta joggar, några promenerar och en del röker marijuana. Doften av röken är så vanlig att man inte reagerar. Längre fram hänger ett gäng ungdomar runt skateboardparken Rodó och delar en joint bland palmerna. – Jag vill inte hamna i ett register, säger han. – Jag brukar gå ned här efter jobbet, åka skateboard och röka lite. Det får mig att koppla av, säger Federico Barriola, 25. Han är programmerare och gillar den nya lagen som gör det möjligt för honom att odla sin egen cannabis. Tidigare köpte han sin drog av en knarklangare. – Det här är mycket bättre. Ingen tjänar pengar på det och jag slipper kontakten med langarna, säger han. En av hans kompisar kommer förbi på rollerblades. Han tar ett bloss och tittar ut över Rio de la Plata som blänker i solskenet. – Alkohol gör mig våldsam och tråkig. Jag föredrar marijuana, säger Felipe Lostorto, 21. Det enda journaliststudenten inte gillar med den nya lagen är att staten tvingar den som vill köpa cannabis av staten att registrera sig. På sjätte våningen i det nya presidentpalatset vid Plaza Independencia sitter landets "Drug tzar", Uruguays högsta chef för drogbekämpningen. I Latinamerika brukar den posten innehas av en maskingevärsbeväpnad före detta polis som går i skottsäker väst, bär svarta solglasögon och förlorar sitt jobb med jämna mellanrum eftersom han, det är alltid en han, samarbetar med drogkartellerna. I Uruguay bär landets drogbekämpningschef en vinröd manchesterskjorta, en röd silkesscarfs och har runda glasögon. Han ser mer ut som en svensk folkhögskolelärare. Uruguays drogbekämpningschef är sociolog och arkitekten bakom världens mest liberala cannabislagstiftning. – Vi gör det för samhällets bästa, säger Julio Calzada. Bakgrunden till beslutet att legalisera var en brottsvåg som sköljde över Uruguay efter den ekonomiska kraschen 2002. Nästan 40 procent av medelklassen blev fattig och brottsstatistiken sköt i höjden. Uruguay, som alltid varit det lysande undantaget i Latinamerika, blev nästan lika våldsamt som sina grannländer. När vänsterkoalitionen Frente Amplio (Breda fronten), som styrt Uruguay sedan 2005, studerade våldsstatistiken såg de att majoriteten av morden skett i samband med droghandel. – På bara några år ökade antalet mord med nästan 150 procent. Det var uppenbart att vi behövde göra något, säger Julio Calzada. Hans förslag var att legalisera för att på så sätt slå undan fötterna på knarkkartellerna. – Vi vill sno deras marknad för att undvika att de kör vårt land i botten, säger han. Regeringen gjorde en undersökning som visar att åtta procent av alla vuxna i Uruguay är marijuanarökare och insåg att det vore svårt att få dem att sluta så länge de är i händerna på kartellerna. Om staten i stället legaliserade bruket kunde vården hjälpa dem som börjat röka för mycket, tänkte Julio Calzada. Regeringen arrangerade en folkomröstning där 64 procent röstade nej till en legalisering. Men landets populäre president, José Mujica, lade då in sitt veto med motiveringen att detta var en sådan viktig fråga att han var tvungen att gå mot resultatet. En undersökning som regeringen gjorde i samband med omröstningen visade att bland de bäst utbildade och rikaste i Uruguay var 70 procent för en legalisering. Bland de fattigaste och sämst utbildade var 80 procent mot den. – De som är fattiga lever där knarkkartellerna håller till. De hatar drogerna för att de vet att de dödar. Inte genom bruk, utan genom dispyter över marknaden. För att våldet ska upphöra måste vi göra drogen laglig, säger Julio Calzada. Han arbetar just nu med den offentliga upphandlingen av de företag som ska odla marijuanan åt staten i växthus utanför Montevideo. Plantorna förväntas vara mogna kring karnevalen i februari, och kommer då att säljas på statskontrollerade apotek där varje invånare får köpa upp emot 40 gram cannabis i månaden. Än så länge finns det därför inget svar på frågan om legal cannabis haft någon inverkan på brottsstatistiken. Nancy Alonso är psykolog på Fundación Manantiales, ett behandlingshem i Montevideo för missbrukare. Hon är inte övertygad om att den nya lagen kommer att fungera. – Droger är farliga, oavsett vilka de är. Jag har patienter som inte gjort något annat än rökt dagarna i ända, säger hon. Hon menar att det kvittar om marijuanan är laglig eller inte. De som söker sig till drogen kan bli beroende och få sitt liv förstört. Hon hade hellre sett att regeringen satsat mer på utbildning i skolorna som hjälper folk att tacka nej till droger. – Jag har många exempel där det börjat med att man rökt lite marijuana. Sedan har det blivit mer och mer. Till slut har drogen blivit viktigare än ditt jobb och din sambo. Den har tagit överhanden och splittrat ditt liv, säger Nancy Alonso som jobbat med missbrukare i femton år. På huvudavenyn Avenida Constituyente i Montevideo ligger den nyöppnade butiken Urugrow som säljer frön, gödsel och lampor till personer som odlar sin egen marijuana. Butiksinnehavaren viftar bort psykologens farhågor som han menar handlar om missbrukare, inte vanliga marijuanarökare som tar en joint en fredagskväll i stället för ett glas rödvin. – Ingen har någonsin dött av marijuana. Men det är klart att du blir seg i skallen om du röker för mycket. Jag tycker ändå att marijuana är tusen gånger bättre än alkohol, säger butiksinnehavaren Manolo Varela, 25. Han menar att marijuanaodlandet i Uruguay har blivit en hobby, som att brygga sitt eget hipsteröl. – Det är inte så svårt som folk tror. Det gäller bara att ha tålamod i början, säger Manolo Varela. På så sätt ska det inte löna sig för kartellerna att smuggla in marijuanan från Paraguay där de illegala odlingarna finns. Statens förslag är att ett gram ska kosta sju kronor. Marijuana Fakta. Utvinns ur den indiska hampaväxten Cannabis sativa indica. Växten innehåller över 400 kemiska substanser, varav cirka 80 är så kallade cannabinoider. Många av dessa har hallucinogena effekter. Vid rökning av cannabis känner sig människor avslappnade, nöjda och berusade. På sikt kan dock olika skadeverkningar uppstå. Odling och användning av cannabis, där marijuana ingår, är olagligt i Sverige och på federal nivå i USA. Henrik Brandão Jönsson [email protected] Fakta. Andra länder Fakta. Uruguay USA Staten sätter pris Ända sedan 1974 har det varit tillåtet att röka marijuana i Uruguay. Vad den nya lagen gör är att även legalisera produktionen och försäljningen. Lagen ger staten rätt att bestämma priset som kommer att ligga betydligt under vad kartellerna säljer drogen för. Arton delstater i USA tillåter medicinsk marijuana. Fjorton av dessa har tagit ett första steg mot legalisering även för annan användning än medicinsk. Washington och Colorado har kommit längst och har legaliserat marijuana, vilket innebär att invånarna kan inneha eller använda en liten mängd marijuana. Men det är förbjudet att röka på allmän plats. I mellanårsvalet på tisdag röstar flera stater om olika grader av legalisering, bland annat Alaska, Florida och Oregon. Nederländerna Sedan gammalt är Nederländerna det mest narkotikaliberala landet i Europa. Enligt lagens bokstav är cannabis förbjuden, men den klassas som mjuk drog, och därför jagas inte marijuana- och haschbrukare av polisen. I små mängder får man odla och inneha cannabis för eget bruk. Tjeckien I Tjeckien har totalförbudet luckrats upp, vilket har gjort landet till en populär destination för haschrökare; innehav upp till 15 gram för personligt bruk eller odling av 5 plantor är inte kriminellt, utan en mindre förseelse. kontinuerligt försämrade under för dem som använder cannabis dagligen. Det finns studier som tyder på att skadorna på minne och uppmärksamhet kan hålla i sig flera år efter avslutat långvarigt bruk. Cannabisbruk är mer skadligt för unga än för vuxna. Hjärnans biologiska mognad pågår fram till 23-25 års ålder, och tonåringars och ungas hjärnor är extra sårbara. En kunskapsöversikt från Folkhälsoinstitutet visar också att det vid långvarigt cannabisbruk finns en ökad risk för psykisk sjukdom; depression, ångest, korta psykoser och schizofreni. Cannabisrökning under graviditeten kan orsaka fosterskador. Danmark Det mesta talar också för att cannabisrök, som innehåller höga halter tjära och cancerframkallande ämnen, kan orsaka lungcancer och andra allvarliga sjukdomar i andningsvägarna. Köpenhamns överborgmästare Frank Jensen (S) driver sedan ett par år frågan om att legalisera marijuana i den danska huvudstaden, under reglerade former. Hittills har han fått nobben av politikerna på riksnivå. Enligt flera internationella studier är de som använder cannabis mer benägna att också använda andra illegala droger. Argument för legalisering Fakta. Legalisering av cannabis En total legalisering gör den kriminella hanteringen av cannabis olönsam. Det är det främsta argumentet i Uruguay. Argument mot En legalisering kan leda till att missbruk behandlas som ett socialt och medicinskt problem och inte som en kriminell företeelse. Det är vetenskapligt dokumenterat att minne, koncentration, inlärnings- och tankeförmåga försämras under cannabisrus, och är De som förespråkar en legalisering, till exempel i flera amerikanska delstater, brukar också hävda att cannabis kan användas som medicin, och att en legalisering också kan göra det lättare att utveckla nya läkemedel ur cannabis. Bruk är en sak och missbruk en annan. När det gäller alkohol skiljer man tydligt på bruk och missbruk. När det gäller cannabis och marijuanarökning, som enligt legaliseringsförespråkarna inte är farligare än alkohol, görs inte den distinktionen. Enligt de flesta forskare ökar inte cannabis våldsbenägenheten vid måttligt missbruk, utan verkar snarare förslöande. Cannabis är inte heller dödligt vid en överdos. Dn “ DN 2 nov 2014: “ All makt till politikerna Du får välja vårdcentral själv. Men om det inte finns några vårdcentraler att välja mellan spelar valfriheten ingen roll. Förra regeringen införde obligatoriskt vårdval i primärvården. Det innebar fri etableringsrätt för privata vårdgivare och rätt för patienterna att själva välja – och välja bort – vårdcentral. Vårdvalet är inte utan brister och det har inte skapat en perfekt primärvård, långt därifrån. Ersättningssystemen premierar inte alltid den mest kostnadseffektiva vården. Det stora utbudet har på sina håll uppmuntrat människor att gå till doktorn för struntsaker, åkommor som behandlas genom att krypa ner i sängen och inte med antibiotika. Inspektionen för vård och omsorg misstänker också att vårdvalsreformen har gjort att sjukskrivningarna har ökat med några procent i Stockholm. Privata vårdgivare vill ha nöjda ”kunder” som kommer tillbaka. Det kan eventuellt göra läkare mer benägna att skriva ut sjukintyg. Men framför allt har reformen ökat tillgängligheten. Vårdcentralerna har blivit väsentligt fler och telefontiderna generösare. Det går snabbare att få träffa en läkare i dag än före reformen och många människor har fått närmare till en vårdcentral. Nu vill regeringen att det ska bli frivilligt för landstingen att tillämpa vårdvalsmodellen. Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) tycker att nuvarande system leder till ökad ojämlikhet. Inte för att socialdepartementet har utrett saken ordentligt eller påvisat att någon grupp har fått sämre vård på grund av vårdvalet. Någon konsekvensanalys av vad som händer med tillgången på vård runtom i landet har inte gjorts. Hur vårdpersonalen som arbetar på privata mottagningar påverkas har ingen tänkt på, eller vad återgången till politikermakt betyder för vårdyrkenas attraktionsförmåga. Sådana petitesser bekymrar inte regeringen. Det går inte att skruva tiden tillbaka. Människors förväntningar har anpassats efter bättre tillgång och större valfrihet. Vårdvalet är inte heligt. Men ett första steg borde givetvis ha varit att se över systemet ordentligt, utreda om det kan utvecklas och justeras – särskilt som Miljöpartiet i grunden varit positivt till valfriheten. Men regeringen låtsas i stället som att köer och väntetider inte var ett stort problem fram till för bara några år sedan, och vill nu kasta systemet överbord för att komma åt reformens baksidor. Wikström lovar förstås att valfriheten inte ska inskränkas – bara de privata vårdgivarnas etableringsrätt. Det är som när Jonas Sjöstedt försäkrar att det fria skolvalet inte försvinner bara för att friskoleföretagen tvingas lägga ner. Om alternativen försvinner upphör ju de facto valfriheten. I Stockholm, Göteborg och Malmö kommer det alltid att finnas flera alternativ, likaså i en lång rad mellanstora städer. Men hur blir det i exempelvis Jämtland, som före vårdvalsreformen hade stora problem med att förse befolkningen med en vettig primärvård? Just de kommuner och landsting som ogillar valfrihet allra mest kan vara de där reformerna har gjort störst nytta. Kommun- och landstingspolitiker har inte alltid elevers och patienters bästa för ögonen, ibland är de mer förtjusta i den totala kontrollen över all offentligfinansierad verksamhet. Nu ska dessa politiker återigen få styra och ställa med oinskränkt makt. DN 2/11 2014 “ DN 2 nov 2014: “Ny forskning ger hopp åt cancersjuka Maria Janedal, 43, är gammal elitsimmare och har aldrig rökt, men fick ändå lungcancer. För ett och ett halvt år sedan fick hon veta att hon hade tre månader kvar att leva. Men Maria lever och är ett exempel på att forskningen inom lungcancer efter många år av stiltje går framåt. I mars 2011 fick Maria Janedal en envis hosta. När den inte hade släppt på tre månader kände hon att något allvarligt var fel och i juli samma år fick hon beskedet: lungcancer. – Jag blev chockad, tänkte ”det är ju bara gamla rökare som får det”. Jag har inte tagit ett bloss i hela mitt liv, säger Maria Janedal. Lungcancer är den femte vanligaste cancerformen i Sverige och den är också den dödligaste. Tidigare var det framför allt äldre rökare som drabbades, men sjukdomen har ändrat karaktär. Av 100 lungcancerpatienter brukade tidigare 85 vara rökare, nu är det 50. – Den generella uppfattningen är att tumörerna har förändrats och fler som inte röker drabbas. Vad det beror på vet man inte riktigt, det finns olika teorier, men det är inte fastställt varför fler yngre kvinnor som inte har rökt får lungcancer, säger Signe Friesland, överläkare på onkologiska kliniken vid Karolinska universitetssjukhuset. I Maria Janedals hus på Värmdö finns gott om påminnelser om att leva för dagen, på små tavlor och prydnader. Familjen håller på att packa för att åka till Öland. – Jag har alltid velat se naturen där. En annan sak jag skulle vilja uppleva är att simma med delfiner i deras naturliga miljö, men jag får inte flyga nu eftersom jag strålar huvudet. För ett och ett halvt år sedan sa en läkare att Maria Janedal hade tre månader kvar att leva. Det var efter flera olika försök med mediciner och cellgifter, när det upptäcktes att hon hade fått metastaser i huvudet. – Det blev tokigt när jag fick det beskedet, men det var inte från min läkare, utan från en vikarie. Jag satte mig och gjorde en lista på saker jag ville hinna göra, personer jag ville hinna träffa. Men jag finns ju kvar här. Jag har en 12-åring och en 8-åring och det är klart att jag vill finnas så länge det går. Meddelandet om att Maria Janedal levde på lånad tid gjorde henne förstås ledsen, så ledsen att dottern, då 7, förstod att något var särskilt fel. – ”Ska du dö nu, mamma?” frågade hon och jag svarade något om att vi alla ska dö en dag, berättar Maria Janedal och ler åt minnet. Jämför man med bröstcancer så har lungcancer varit en underforskad cancerform. – Det har inte funnits något lika omfattande forskningsprogram. Lungcancer är generellt mer aggressivt, patienterna är ofta svårt sjuka när de kommer. Bröstcancerpatienter kommer tidigare. Men det är en väldig aktivitet kring lungcancer nu, säger Signe Friesland. Man tittar på målstyrda läkemedel, som går på tumörcellerna på ett helt nytt sätt. Denna medicin får Maria Janedal, samtidigt som hon får gammastrålning mot metastaserna i huvudet. – Det fungerar på mig. Det hjälper. Som gammal elitidrottare har jag en väldigt god kroppskontroll, jag är så medveten om min kropp att jag känner att det fungerar, säger hon. Signe Friesland är övertygad om att det kommer att komma ett botemedel mot lungcancer. – Absolut. Vi lär oss hela tiden. Lungcanceröverlevnaden är stadigt växande. För 20 år sedan låg median- överlevnaden på spridd lungcancer på sex månader, nu kanske den ligger på tre gånger så mycket. Det är en jättestor skillnad. Ett av problemen är att många får hjälp för sent, när cancern redan har spritt sig. Men ett screeningprogram, liknande de som finns för bröstoch livmoderhalscancer, är på väg, även om det än så länge är oklart hur det kommer att se ut. Emma Löfgren [email protected] Fakta. DN 3 nov 2014: Varje år får drygt 3 500 personer diagnosen lungcancer. Det gör sjukdomen till den femte vanligaste cancerformen i Sverige. Lungcancer är vanligast bland män, men allt fler kvinnor drabbas av sjukdomen. De flesta patienterna är 60 år eller äldre. Färre än 5 procent är under 50 år vid diagnos. Femårsöverlevnaden vid lungcancer, som är den dödligaste formen av cancer i Sverige, är bara 15 procent. Endast för en knapp tredjedel av patienterna är det aktuellt med en behandling inriktad på att bota. Anledningen till detta är att cancern ofta har hunnit sprida sig när patienten söker vård. DN Källa: Cancerfonden och Regionalt cancercentrum “ ”Screening av lungcancer kan rädda 500 liv per år” “Tidig diagnos avgörande. Lungcancer är den cancerform som dödar flest i Sverige. Med screening av lungcancer hos riskgrupper i USA har dödsfallen reducerats med 20 procent. Screening skulle årligen kunna rädda 500 liv i Sverige. Utred möjligheten, skriver representanter för cancerläkare och patienter. Cancer är en folksjukdom som drabbar var tredje människa i Sverige. Många fler patienter botas i dag och lever med god livskvalitet. Sverige ligger på många sätt väl framme när det gäller cancervård. Samtidigt är kritiken mot vården ibland hård och berättigad, inte minst vad gäller tidig diagnostik och väntetider. Det finns även en bristande rättvisa mellan starkare och svagare patientgrupper. Vi vet i dag, bland annat från Socialstyrelsens studie ”Öppna jämförelser”, att det föreligger omotiverade skillnader i vården vad gäller överlevnad och behandling mellan olika landsting, olika sjukdomar och mellan socioekonomiska grupper. Patienter drabbade av lungcancer kommer många gånger på undantag med långa väntetider och sen diagnos, vilket minskar möjligheten till bot. En bristande behandlingseffektivitet, förenad med att lungcancerpatienter själva anses vara orsaken till sin sjukdom, bidrar till att skapa en osäkerhet bland beslutsfattare och vårdprofession om hur denna grupp av medborgare på bästa sätt ska bemötas av samhället och vården. Lungcancerpatienter blir därför en svag röst i den allmänna debatten. Lungcancer är den cancersjukdom som orsakar flest människors död i Sverige, nära tio patienter per dag i Sverige. Lungcancer ökar särskilt bland kvinnor: fler kvinnor dör numera i lungcancer än i bröstcancer i Sverige. Inom EU dör någon i lungcancer varannan minut. Globalt dör cirka 1 100 000 människor varje år i lungcancer. Lungcancer drabbar huvudsakligen rökare, vilka framför allt finns bland socioekonomiskt svagare grupper. Dessvärre ser vi i dag även allt fler ungdomar och studenter som röker, särskilt synbart bland unga kvinnor. Och så länge inte ett totalt rökstopp införs i samhället, så länge EU fortsätter att stödja tobaksodlarna i Sydeuropa, kan man inte förvänta sig en nedgång i frekvensen av sjukdomen i framtiden. En ny trend är också att sjukdomen går ner i åldrarna och dessutom allt oftare upptäcks hos ickerökare eller människor som slutade röka för länge sedan. Så vad kan göras för att rädda fler liv bland patienter med lungcancer? En tidig diagnos är direkt avgörande. Då kan det finnas stora möjligheter till framgångsrik behandling och bot bland annat tack vare nya bättre behandlingsmetoder. De behandlingsmöjligheter som finns i dag för lungcancerpatienter med sen diagnos har dessvärre bara effekt på små grupper patienter. Mer än hälften av patienterna som diagnostiseras i tidig fas lever efter fem år, medan femårsöverlevnaden för den stora majoriteten med sen diagnos och avancerad sjukdom bara är fyra procent. Möjligheten att upptäcka lungcancer tidigt har dock varit begränsad, eftersom sjukdomen sällan ger symtom förrän i avancerat stadium. För många är det mer eller mindre slumpen som fått avgöra om sjukdomen upptäcks tidigt; sjukdomen upptäcks i samband med undersökning av något annat, som efter en olycka eller donationsundersökning. Screening för lungcancer har varit en kontroversiell fråga som ifrågasatts länge. Man har inte haft tillräckliga vetenskapliga bevis och metoderna har varit undermåliga för att ge säkra resultat. Men nu har pendeln svängt internationellt till följd av ny teknik och nya forskningsresultat. Numera rekommenderas screening av lungcancer i USA till riskgrupper som rökare och tidigare rökare. Rekommendationen, som ges av The American Cancer Society och American Lung Association, baseras på en stor amerikansk undersökning (NLST) på mer än 50 000 individer. Den nya tekniken innebär att screening ges med låg dos datortomografi vilken ger större känslighet för tumörer än traditionella undersökningar. Därmed har man kunnat reducera antalet dödsfall med 20 procent eftersom man upptäckt sjukdomen i tidigare stadium. Det är långt bättre resultat än någon av de medicinska åtgärder som vi i dag kan erbjuda våra cirka 3 700 nya lungcancerpatienter varje år i Sverige. Screening av rökare och tidigare rökare skulle kunna rädda mellan 400–500 liv från att dö i lungcancer. Effekten är jämförbar med vad vi ser för andra i dag screenade sjukdomar. Mammografi av kvinnor beräknas rädda cirka 400 kvinnor i Sverige från att dö i bröstcancer; screening av tjocktarmscancer kan rädda cirka 500 liv per år; screening av livmoderhalscancer räddar 200 liv varje år. Skulle screening öka kostnaderna? Nej, kostnaden för att genomföra screening och efterföljande botande behandling är lägre än kostnaden för behandling av en patient drabbad av avancerad lungcancer, vilket sällan medger bot. DN 4 nov 2014: Ett totalt rökstopp i samhället skulle givetvis rädda fler liv. Men en kallelse till röntgen av lungorna skulle även stimulera fler att sluta röka. Screening av lungcancer skulle dessutom inte bara öka överlevnaden bland patienterna utan också bidra till att minska omotiverade skillnader (”orättvisor”) som vi ser i dag. Med diagnosglidning, hälsokontroller och överbehandling är läkarkåren en del av problemet med svenskarnas upplevelse av ohälsa. Det menar Göran Sjönell, en av läkarna bakom ”Onödiga listan”. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen, mot bakgrund om de nya rön och den nya teknik som föreligger, utreder förutsättningar för att införa screening av lungcancer i Sverige. Varför inte i formen av en klinisk studie på samma sätt som nu startar för tjocktarmscancer? Susanne Hobohm [email protected] Tommy Björk, Ordförande Patientföreningen Lungcancerförbundet Stödet Roger Henriksson, Professor, Överläkare Tumörsjukdomar, Ordförande Svensk Onkologisk Förening Patientföreningen Lungcancerförbundet Stödet Gunnar Wagenius, Överläkare, Vice Ordförande Svensk Onkologisk Förening “ “Diagnostisera inte mera Vid förra årets kongress för Svensk förening för allmänmedicin fattades beslutet att ta fram en lista över saker som läkarna inte bör ägna sig åt. Och nej, bakgrunden var inte något landstingsframpiskat sparbeting. I stället handlade det om att identifiera vårdinsatser som i bästa fall är meningslösa. I sämsta – direkt skadliga. En arbetsgrupp tillsattes och ett diskussionsunderlag behandlades vid kongressen i våras. Nu är arbetet klart och ”Onödiga listan” fastställd. Detta är vad kåren bör avstå ifrån: 1. Att utföra hälsoundersökningar av friska. 2. Att behandla lindriga depressioner med antidepressiva läkemedel. 3. Att rutinmässigt röntgen- eller magnetkameraundersöka patienter med demens. 4. Att journalföra alla mottagningens patienters levnadsvanor. 5. Att läkemedelsbehandla lågriskindivider med måttligt förhöjt blodtryck. 6. Att screena friska kvinnor för benskörhet. 7. Att ordinera fysisk aktivitet på ”recept”. Alla åtgärder som ryms under de sju punkterna är alltså sådant som riskerar att öka snarare än minska människors lidande. Hälsoundersökningar av friska har i studier inte visat sig minska vare sig sjuklighet eller dödlighet. Däremot ökar de antalet diagnoser. Vilket i sin tur får negativa följder i form av oro och ytterligare undersökningar. Av delvis samma skäl bör läkarna undvika diagnoser som depression, utmattningssyndrom, kroniskt trötthetssyndrom och fibromyalgi när patientens symtom är lätta eller måttliga. I stället bör man använda ”symtomdiagnoser” som nedstämdhet, sorg eller familjeproblem. Att levnadsvanor påverkar hälsan är välkänt. Enskilda riktade projekt med forskningsansats bör enligt arbetsgruppen rulla vidare. Men det massiva vetenskapliga experiment som pågår i flera landsting, där patienter förväntas redovisa sina levnadsvanor – oavsett vad de söker för – är inte försvarligt. Det är ett slags smygforskning som pågår. Arbetsgruppen menar att patienterna bör informeras och ges möjlighet att välja om de vill delta i denna massiva datainsamling eller inte. Det finns inget forskningsstöd för att sådan kartläggning av människors levnadsvanor leder till bättre hälsa. En rad studier om fysisk aktivitet på recept har granskats. Resultatet är lite spretigt, men det är studierna också. I vissa fall har receptet använts som ett komplement till de samtal om livsstilsförändringar som hör till det traditionella ”allmänmedicinska förhållningssättet”. Alltså att vid ett möte med en patient med risk för exempelvis hjärtoch kärlsjukdom tillsammans undersöka viljan till förändring. Och att i ett nästa steg undersöka vad en förändring skulle kunna handla om. Slutsatsen när studierna summeras är att ”gymreceptet” är en onödig åtgärd sett till den faktiska effektiviteten: ”Läkare och landsting ges uppfattningen att här finns en metod att påtagligt minska risken för hjärt- och kärlsjukdom hos patienter i riskzon och detta stämmer inte.” Att ändra vanor och livsstil är ohyggligt svårt. Och det går sannolikt inte utan att individen själv är med på noterna. Motion på recept kan tyckas oförargligt men förutsätter att mötet med patienten sker ovanifrån. Det är med läkarauktoriteten den olydige patienten ska slås i huvudet. Inte med de goda argumenten. Vidare: hur stor är sannolikheten att en överviktig, storrökande och fysiskt inaktiv person inte vet att han borde gå ned i vikt, fimpa och börja röra på sig? Är det verkligen för att han inte vet eller för att ingen har sagt ifrån som han äter och ciggar vidare i soffan hemma? Den som går till en personlig tränare får sannolikt inte så mycket som ett enda råd innan tränaren först undersökt vad den blivande motionären vill med sin träning, hur mycket tid hon är beredd att lägga på den och om hon har några skador som gör att hon inte kan göra det ena eller det andra. Det är ingen idé att ge tränings- eller kostföreskrifter som individen av någon anledning inte har möjlighet eller lust att följa. Det är besynnerligt att det i ett Sverige där varenda politiker talar om jämlikhet finns landstingspolitiker som i praktiken tvingar läkarna att prata till patienterna som om de vore minder- åriga barn utan eget ansvar och intresse för sin hälsa. Det är givetvis inte motionsråden jag vänder mig emot. Det är tilltalet. Och den nedlåtande synen på människan. Såväl politiker som ”jag-vetbäst-doktorer” har något viktigt att lära av ”Onödiga listan”. Vill du få en människa upp ur soffan så är det en bra idé att möta henne som den människa hon är. Där hon är. Hanne Kjöller [email protected] “ DN 4 nov 2014: “Transmän får hjälp att frysa sina ägg Förra året försvann lagen om att transpersoner som genomför könskorrigerande behandling måste sterilisera sig. Nu finns ett program på Karolinska universitetssjukhuset för transmän som vill frysa ned sina ägg. På Karolinska universitetssjukhuset finns sedan flera år program för fertilitetsbevarande åtgärder. I slutet av oktober var Kenny RodriguezWallberg, forskare och överläkare på kvinnokliniken, i Honolulu på den största amerikanska konferensen i reproduktionsmedicin ARSM. Där presenterade hon Karolinskas nya program som riktar sig till unga vuxna transmän, män som föddes med äggstockar och livmoder. – När lagen ändrades 2013 fanns inget program med fertilitetsbevarande åtgärder för den här gruppen. Vi fick skaffa oss utbildning, vi hade tekniken, men inget program. Vi har varit på patientföreningar och lärt oss tillsammans med en grupp som utreder sexuell identitet, säger Kenny Rodriguez-Wallberg. Tanken är att transmän ska ha möjlighet att bevara sin fertilitet innan de inleder testosteronbehandling. Behandlingen som genomförs för att plocka ägg kräver hormonell stimulation av östrogen, vilket orsakar hög östrogenproduktion. – Det som är speciellt för det här programmet är att vi resonerade kring vilken den bästa behandlingen är för personer som är rädda för att uppleva höga nivåer av östrogen. Lösningen blev en tablett, som vi även använder för bröstcancerpatienter, som pressar ned östro gennivåerna samtidigt som man ändå kan stimulera äggstockarna och plocka äggen. De nedfrysta äggen får användas enligt gällande regelverk, som i dag är ganska begränsat. Men Kenny Rodriguez-Wallberg tror att det kommer att förändras. – Våra unga patienter som är 19 år kommer kanske att vilja använda sina ägg om 10–20 år, och vi vet inte hur lagen kommer att se ut då. Surrogatmödraskap är ett exempel på något som inte är möjligt i dag. DN 4 nov 2014: “Viruset kan bli en katastrof för fattiga länders ekonomi Ebola är inte bara en mänsklig tragedi som tar livet av tusentals människor. Viruset får också allvarliga ekonomiska konsekvenser. Främst slår det mot de drabbade länderna – men hela regionen kan dras med om inte spridningen av sjukdomen hejdas. Med över 5 000 döda är förstås det mänskliga lidandet värst. Men ebolavirusets spridning är även ett hårt slag ekonomiskt för de tre mest drabbade länderna, Sierra Leone, Liberia och Guinea. Hittills har elva personer fryst ned ägg. – Under samma period som vi har behandlat transmän, har transkvinnor också erbjudits möjlighet till nedfrysning av spermier i fertilitetsbevarande syfte. Vi har också påbörjat ett forskningsprojekt för att kunna utveckla och förbättra vården för transsexuella. Emma Löfgren [email protected] “ Dessa tre tillhörde redan tidigare världens fattigaste ekonomier. Men på senare tid hade de börjat ta fart. Särskilt Sierra Leone och Liberia har växt snabbt de senaste åren efter att länge ha lidit av inbördeskrig. Förra året ökade Sierra Leones BNP med hela 20 procent och Guineas bräckliga ekonomi hade börjat stabilisera sig. Med ebolan slår pendeln tillbaka hårt. Nu dör folk, internationella företag evakuerar sina anställda, planerade investeringar läggs på is, rederier och flygbolag ställer in sina rutter och handeln tappar kraftigt. Världsbanken bedömer att efterfrågan i de tre länderna redan har minskat med 20–40 procent till följd av ebola. Den kanske värsta effekten, enligt organisationen, är hur sjukdomen påverkar människors beteende. Rädslan för smittan gör att jordbruk överges och att man därmed går miste om skördar med högre livsmedelspriser som följd. Dessutom får näringar som bygger på personliga möten, som restauranger, drastiskt färre besökare. I Sierra Leone har banker kortat öppettiderna med två timmar per dag för att minimera kundkontakterna, enligt Världsbanken. Till det kommer att grannländer stänger gränserna, vilket minskar handeln och kan leda till brist på vissa varor. – Sammantaget leder ebola till minskad produktion, sysselsättning och tillväxt, konstaterar Peter Stein, Afrikaexpert och nationalekonom. Totalt räknar Världsbanken med att de tre länderna förlorar 359 miljoner dollar i år till följd av sjukdomen. Skulle spridningen öka tros den kostnaden stiga till 809 miljoner dollar nästa år. För Guinea innebär det att tillväxten sjunker från 4,5 procent till 2,4 procent i år, medan Sierra Leones tillväxttakt skulle bli 8 procent, i stället för tidigare förväntade 11,3 procent. Än så länge är spridningen av de ekonomiska effekterna till resten av regionen marginell, delvis på grund av att de afrikanska ländernas handel mellan varandra är begränsad. Men Världsbanken varnar för en katastrofal situation om smittan inte stoppas. Redan syns effekter på turism i andra afrikanska länder. – Men än så länge slår ebolan inte igenom makroekonomiskt i några andra länder än de drabbade. Afrika söder om Sahara kommer fortfarande att ha en hög tillväxt de kommande åren enligt internationella prognoser. Men allt är ju omgivet av stor osäkerhet och än är det för tidigt att ropa faran över, säger Peter Stein. IMF:s senaste prognos spår att Afrika söder om Sahara växer med 5,1 procent i år och 5,8 procent året därpå. Positiva nyheter kom dessutom i slutet av förra veckan då Världshälsoorganisationen, WHO, meddelade att det finns tecken på att ökningstakten i antalet nya fall är på väg att avta. Men för de tre drabbade länderna har sjukdomen redan slagit hårt mot statsfinanserna. De vårdinsatser som måste sättas in slukar pengar som annars kunde ha gått till saker som infrastruktur eller utbildning. Samtidigt blir skatteintäkterna mindre när färre arbetar och intäkterna från gränshandel går ned. Allt detta frestar på ländernas budgetar (se grafik). Marianne Björklund [email protected] “ DN 4 nov 2014: “Hit kommer migranter för att få vård Maria, 34, fick betala 2 000 kronor på Södersjukhusets akutmottagning när hon klämde handen i en dörr. Trots att hon jobbar och skattar i Sverige nekas hon subventionerad sjukvård. Till Läkare i världens klinik i Hjorthagen kommer allt fler EUmigranter som hamnat utanför systemet. Maria sitter i väntrummet på kliniken i Hjorthagen med en klämd hand som värker. Hon är född i Sydamerika men flyttade till Europa för femton år sedan. Efter många år i Madrid har hon i fem år bott i Stockholm. Hon jobbar och skattar här men blir hon sjuk måste hon betala ur egen ficka. Eftersom hon bara tjänar mellan 7 000 och 8 000 kronor i månaden som timanställd städhjälp så blir hon nästan aldrig sjuk. – Jag kan inte bli sjuk. Jag jobbar och betalar skatt, men har inte rätt till vård eller utbildning. Jag känner många här i Stockholm i samma situation. I Spanien fick jag både vård och medicin gratis, säger Maria. För ett halvår sedan hamnade hon ändå på Södersjukhusets akut efter att ha klämt handen i en dörr. Först lovades hon subventionerad vård eftersom hon har ett samordningsnummer, men när det visade sig att hon saknade EU-kort fick hon en faktura i handen. – Jag fick en räkning på 2 000 kronor och ett recept på citodon. De ville att jag skulle komma tillbaka efter två veckor för röntgen eftersom handen var så svullen, men då skulle det kosta 2 000 kronor till, säger Maria. Sex månader senare värker handen fortfarande och därför har hon sökt sig till Läkare i världens klinik. Läkaren som undersöker Maria jobbar vanligtvis som barnläkare på Södersjukhuset men även som volontär i Ropsten. – Det känns inte bra att hon inte omedelbart får hjälp i den offentliga sjukvården. Vården jag ger i dag är viktig för henne, men ändrar tyvärr inte systemfelet i svensk sjukvård, det stora problemet finns ju kvar, säger Kerstin Sars Zimmer. Kliniken startades för papperslösa 1995, men sedan årsskiftet då de fick utökad rätt till sjukvård, vårdar man även EU-migranter utan sjukförsäkring och migranter från tredje land som har uppehållstillstånd i ett annat EU-land men inte kvalificerat sig för en sjukförsäkring. – Vi har en kraftig ökning av EU-migranter, både för att de blir fler och för att vi ändrat fokus. I dag ger vi inte vård till papperslösa men vi ägnar lika mycket tid åt att hjälpa dem att få vården de har lagstadgad rätt till, säger Johannes Mosskin, generalsekreterare på Läkare i världen. Papperslösa har i dag rätt till ”vård som inte kan anstå”. Det är vårdpersonalen som ska bedöma om vården kan anstå och vårdgivarna gör olika bedömningar. – Ungefär var femte papperslös som kommer hit har nekats vård eller tvingats betala för vård som de har rätt till. Vi gjorde en Sifoundersökning för ett år sedan som visade att många i vården inte ens kände till den nya lagen, säger han. Men detta vet varken Södersjukhuset eller Maria. Hon hoppas nu få fast jobb, alla papper och slippa timvikariera. Hennes pojkvän har spanskt medborgarskap och rätt till både utbildning och vård. Själv ser hon på framtiden med tillförsikt. Kliniken hjälper till att lotsa patienter till vården, ofta skickar man med ett intyg för att förklara att patienterna enligt lag har rätt till vård. Kliniken följer också upp varje fall för att säkerställa att de får hjälp. – Eftersom min situation är så svår här så har jag inga planer på att skaffa barn, inte nu, men gärna sedan. Det är väldigt svårt att ha barn när man lever så här, säger hon. – En papperslös fick en faktura på tusentals kronor för mödravård, som hon har rätt till. Det tog veckor av samtal med vårdgivaren för att få den att dra in fakturan. Maria heter egentligen något annat. Ett hundratal läkare, sjuksköterskor, tolkar och arbetsterapeuter är knutna till kliniken. Denna kväll jobbar ett tiotal personer. I väntrummet sitter en ung rumänsk kvinna som inte har råd att betala för en abort. En annan vars tänder rasar. Tre lagar som reglerar rätten till sjukvård – Patienterna har en hel del problem med tandhälsa, hudsjukdomar, led- och muskelbesvär. Det mesta är på primärvårdsnivå. Men vissa har även kroniska besvär, diabetiker till exempel, säger Mosskin. Personer som inte är bosatta i Sverige har rätt till vårdförmåner vid sjukdom och moderskap enligt EU-förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av sociala trygghetssystem. Den som vistas i landstinget och behöver omedelbar sjukvård ska erbjudas vård. Gäller både svenska och utländska medborgare. Marias hand är färdigundersökt och hon har fått en adress där handen ska röntgas kostnadsfritt. Enligt Läkare i världen borde hon få subventionerad vård och efter kontakt med Försäkringskassan visar det sig att hon har rätt till vård om hon folkbokförs och visar arbetsgivarintyg. Jessica Ritzén 1 Hälso- och sjukvårdslagen. 2 Förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Försäkrade i andra EU/EES-länder eller Schweiz har vid tillfällig vistelse i Sverige rätt till nödvändig vård och tandvård, vilket gäller både barn och vuxna. För att få vårdförmån måste man styrka sin rätt med legitimation samt EU-kort eller intyg. Då betalar man patientavgift och resterande kostnad betalas av hemlandet. 3 Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Tillståndslösa personer som papperslösa och gömda flyktingar har rätt till viss subventionerad vård. Barn har rätt till samma sjukvård och tandvård som folkbokförda. Vuxna ska erbjudas omedelbar vård och vård som inte kan anstå, inklusive tandvård, mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning samt hälsoundersökning. Personalen bedömer vem som har rätt till vården.” DN 4 nov 2014: ”Svårt sjuka vänder i kassan för att de inte har råd” “Papperslösa som får subventionerad vård har nära fördubblats på ett år. Men många papperslösa blir fortfarande utan eller tvingas betala. – På min vårdcentral vänder många svårt sjuka redan i kassan för att de inte har råd, säger distriktssköterskan Anna. Allt fler papperslösa i länet får subventionerad vård. Till och med augusti i år låg notan för papperslösa på 27,5 miljoner, lika mycket som under hela förra året. Hittills i år har 9 000 papperslösa fått vård på en vårdcentral. Ändå vittnar både hjälporganisationer och vårdpersonal om att många, både papperslösa och EU-migranter, nekas vård eller tvingas betala tusentals kronor för ett enkelt läkarbesök. En distriktssköterska på en vårdcentral i en villakommun i länet berättar att hon varje vecka möter flera patienter som tvingas vända i dörren för att de inte har råd att betala 2 500 kronor för ett läkarbesök. – Häromveckan hade en ung byggjobbare fått en spik i handen och gått så länge att handen var svullen och han hade feber och vi misstänkte risk för blodförgiftning. Han vände i kassan när han fick veta att han skulle betala flera veckors lön för ett läkarbesök. Frågan är när vi får ett dödsfall för att människor inte har råd med vård, säger Anna, som vill vara anonym. Hon menar att praxisregeln om att ge vård först och ta betalt sedan fungerar dåligt. – Alla ska erbjudas vård och har rätt till tolk. Men de flesta kommer aldrig längre än till kassan. Ingen vet hur många som vänder redan i dörren för att de inte har råd, de registreras aldrig, säger Anna. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen är medveten om att lagen tolkas olika av vårdgivarna. – Om man märker att en mottagning nekar personer vård hela tiden är det viktigt att vi får rapport om det. Men om det i något enskilt fall blir missförstånd får vi nog ta det, säger Monica Lindell-Olsson, enhetschef för närsjukvårdsavdelningen. Just nu håller landstinget en serie utbildningar för kassapersonal om hur man ska bemöta dessa patienter. – Det är inte de i kassan som avgör vårdbehov eller status utan det är de legitimerades uppdrag. Vi har försökt informera så mycket som möjligt. Men det är en besvärlig lagtext och det är svårt att avgöra status, om patienten är papperslös eller EU-migrant, säger hon. Vårdpersonalen uppmanas att ta betalt fullpris för EU-migranter, men enligt landstinget har ingen vårdfaktura gått till Kronofogden. – Vi har aldrig drivit in pengarna. Ingen ska nekas vård och vi betalar snällt de fakturor vi får, även om det gäller tredjelandsmedborgare. Men de kan få med sig ett inbetalningskort, vissa är här på arbetstillstånd men skattar inte här och ska betala. Det är verkligen en gråzon. De som kan betala ska betala, eller deras hemländer, resten får vi lösa på något pragmatiskt sätt, säger Monica Lindell-Olsson. Gråzonen drabbar både patienter och vårdpersonal som får ansvar att avgöra vem som har rätt till gratis vård eller inte. – Lagen säger att olika människor ska ha olika vård vilket öppnar för en diskussion och ett godtycke. Det obehagliga är att diskussionen om vem som är värd vad följer med in i fikarummet, det känns förfärligt, säger Anna. Jessica Ritzén [email protected] Fakta. Vem har rätt till vilken vård? Papperslösa har rätt till vård som inte kan anstå, inklusive tandvård, mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning samt hälsoundersökning. Vårdpersonalen bedömer vilken vård som inte kan anstå. Barn under 18 år har rätt till all sjukvård och tandvård. EU-medborgare utan EU-kort eller sjukförsäkringsintyg från sitt hemland har inte rätt till subventionerad vård utan måste betala fullpris. Detsamma gäller medborgare från tredje land med uppehållstillstånd i annat EU-land. Totalt 27,3 27,5 Antal besök av papperslösa i primärvården, inkl psykiatri. Patientavgiften varierar från 50 kronor vid besök på vårdcentral till 400 kronor på sjukhusakut. Viss vård, bland annat mödra- och barnhälsovård, är helt kostnadsfri. Fullt pris för vård varierar mellan 2 000 kronor för ett läkarbesök till omkring 24 000 kronor för en förlossning. Källa: Vårdguiden, SLL Vård till papperslösa i Stockholms läns landsting, i miljoner kronor. 2013 2014* Sjukhusvård 20,0 18,1 Primärvård 4,8 5,3 Psykiatri 0,8 0,7 Tandvård 0,7 1,1 Läkemedel/övrigt 1,0 2,3 2013 2014* Totalt 9 344 8 763 Varav vuxna 5 836 6 194 Varav barn 3 508 2 569 *Jan-aug. Källa: SLL” DN 5 nov 2014: “Så får de papperslösa vård I Västra Götaland får nu alla EU-migranter rätt till vård som inte kan anstå och i Skåne vill man ge både EU-migranter och papperslösa mer vård. I Stockholms läns landsting är partierna splittrade. Flera landsting inför nu egna generösare regler för att lösa problemen med att vissa papperslösa och EU-migranter inte har rätt till subventionerad sjukvård. Västra Götalandsregionen beslutade för två veckor sedan att ge EU-migranter utan EU-kort sjukvård som inte kan anstå, även om betalningsförmåga saknas. – Grunden är att ge vård först och undersöka betalningsförmågan sedan. Vi driver inte in eventuella skulder, säger Jonas Andersson (FP), regionråd. I Skåneregionen, som var först i landet med att ge papperslösa akutsjukvård, vill den styrande minoriteten (S och MP) nu utöka papperslösas rätt till att gälla även planerad vård, inte bara vård som inte kan anstå. – Vi har en ambition att utvidga vården för papperslösa att gälla även planerad vård. Vi ska utreda vad planerad vård ska innefatta och måste förhålla oss till alliansen. Min förhoppning är att det ska införas nästa år, säger Anders Åkesson (MP), regionråd. Skåneregionen har också infört en tillämpningsanvisning om att alla EU-medborgare bör ha rätt till samma vård som papperslösa. – Man ska få vård utan att få en faktura i handen. Inte som kvinnan i Högdalen som fick en faktura på 11 000 kronor efter en förlossning, det ska inte hända i Skåneregionen, säger Anders Åkesson. Även Östergötlands landsting, som styrs av S-MP-FP-C, har beslutat att ge papperslösa vård på lika villkor som alla andra i höst. I Stockholms läns landsting splittrar frågan den styrande alliansen. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna vill ge papperslösa rätt även till planerad vård och Centerpartiet anser att alla EU-migranter också ska omfattas. – Vi tycker att man ska ha en generös syn och att det även kan innefatta planerad vård. Vård är inte en medborgerlig utan en mänsklig rättighet, säger Gustav Hemming (C), landstingsråd. Han menar att Stockholms läns landsting nu måste följa upp vad som händer i andra landsting. – Det bästa vore om vi tittade på hur de gjort för att se hur vi kan göra. Vi får inte spela Svarte Petter med romernas vård och kan inte låta enskilda individers hälsa äventyras i avvaktan på att man ska klara ut ett komplext EU-politiskt problem, säger han. Moderaterna och Folkpartiet vill inte ge papperslösa rätt till utökad vård och menar att EU-migranternas problem måste lösas på EU-nivå. Vågmästarpartiet SD anser att papperslösa klarar sig med akutsjukvård och vill ha en konsekvensanalys av kostnaderna om vården ska omfatta även EU-migranter. Centerpartiet Oppositionen är unisont för utökade rättigheter till båda grupperna. Folkpartiet – Alla som vistas i Sverige ska ha rätt till all vård, tyvärr fungerar det inte så alltid, i somras nekades även barn tandvård. Det största problemet är i kassan, vi måste utbilda vår personal bättre, säger Håkan Jörnehed (V), oppositionslandstingsråd. 1. Nej, alla ska ha rätt till akut vård vilket inbegriper förlossningsvård. Dock är det svårt att införa planerad vård för personer som inte har laglig rätt att vistas i Sverige. 1. Ja.2. Ja. Fakta. Så säger partierna 2. Ja, alla EU-medborgare har rätt till akut vård, oavsett legal status, om de är försäkrade i hemlandet eller deras etniska bakgrund, exempelvis romer från Rumänien. Kostnader får lösas i efterhand och ska inte drabba den enskilde. 1. Ska papperslösa få rätt till mer planerad vård? Kristdemokraterna 2. Ska EU-migranter utan sjukförsäkring få rätt till vård som inte kan anstå? 1. Ja, grundläggande sjukvård är en mänsklig rättighet för alla som befinner sig i vårt land. Moderaterna 2. Ja, men frågan är vem som betalar. Vården ska betalas av patientens hemland om man har sjukvårdskort. När EU-migranter inte har det uppstår svåra situationer, främst för rumäner. Därför måste regeringen fortsätta samtalen med Rumänien. Jessica Ritzén [email protected] 1. Nej, däremot står vi bakom den breda överenskommelsen om utökade vårdrättigheter för papperslösa. Miljöpartiet 2. Ja, men det är en situation som måste lösas på EU-nivå om hur landstingen ska ersättas för vården. 1. Ja, vi vill att lagen utvidgas och gäller all sjukvård och tandvård. Om lagen ändras kommer man till rätta med problemet att vissa papperslösa inte får vård de har rätt till. 2. Ja, alla människor som söker vård som inte kan anstå bör få det. Problemet är att sjukförsäkringskortet skapar en skillnad mellan EUmedborgare, vilka som har rätt till vård. Detta system måste vidareutvecklas. DN 6 nov 2014: “Svensk jättesatsning gav banbrytande atlas Socialdemokraterna I dag presenterar svenska forskare en atlas över människans proteiner. Det är det största och dyraste svenska forskningsprojektet någonsin, och lika banbrytande som kartläggningen av våra gener. 1. Ja, det behövs en nationell översyn och generella riktlinjer. Ingen i akut behov av vård ska tvingas välja bort den. Om även planerad vård ska ingå bör det ske genom statligt initiativ. – Vi har lagt ned ungefär 1 000 manår på det här, för att skapa en första karta för var alla människans proteiner finns i kroppen, säger Mathias Uhlén. 2. Ja. Vänsterpartiet 1. Ja. 2. Ja. Sverigedemokraterna 1. Nej, vi säger nej till planerad vård, men akutvård kan vara möjlig. 2. Nej, om fler ska omfattas av vård måste en konsekvensanalys först göras. Har vården kapacitet för tillströmningen, hur stor blir kostnaden och vill medborgarna betala den ökade kostnaden? Han är professor i mikrobiologi vid Kungliga tekniska högskolan KTH i Stockholm och ledare för projektet Human protein atlas, som i dag släpper en atlas med 13 miljoner bilder över människokroppens byggstenar: proteinerna. Projektet har pågått i elva år, sysselsätter 150 personer på heltid i Sverige, Indien, Sydkorea och Kina, och finansieras med 900 miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Forskarna har undersökt vävnad från alla organ i kroppen för att se var olika proteiner finns. Om vårt DNA är ritningen för hur kroppen ska se ut och fungera är proteinerna byggmaterialet som omsätter det i praktiken. – Proteinerna är arbetshästarna som gör allting: allt ifrån att bygga upp strukturer till att vara katalysatorer för reaktioner, vara signalsubstanser, bygga upp hår och naglar, allting i princip. Allt du ser är egentligen proteiner, säger Mathias Uhlén. Kartläggningen av vårt dna blev klar för elva år sedan. En överraskning då var att vi bara har runt 20 000 gener. Varje gen motsvarar ett protein, och en oväntad upptäckt i arbetet med proteinatlasen är att ungefär hälften av våra 20 000 proteiner är basproteiner som finns i alla celler i kroppen. – Att varje cell behöver så många proteiner för att göra det vanliga trodde vi inte, säger Mathias Uhlén. Dessutom fann forskarna att mycket få av proteinerna är unika för vissa vävnader. – När vi startade projektet trodde vi att vi skulle hitta vad det är för njurproteiner som gör att njurar kan filtrera blod, och vad är det för proteiner i hjärnan som gör att vi kan tänka och liknande. Men vad vi ser är ett slags legobaserad bild, där vi har ganska få byggstenar som används överallt men i olika mängder, säger Mathias Uhlén. Upptäckten har mycket stor betydelse för läkemedelsindustrin. Alla mediciner verkar på proteiner, och om ett läkemedel riktar in sig mot ett visst protein i njuren och samma protein också finns i lever och hjärna kan det ge oväntade biverkningar. En annan förvånande upptäckt var att proteinerna är nästan identiska hos alla friska människor, även när vi åldras. Forskarna har byggt upp en databas med sina resultat som är öppen för alla. Mathias Uhlén och hans kolleger har räknat ut att det publiceras ungefär två vetenskapliga artiklar om dagen som bygger på proteinatlasen. Användarna kan vara läkemedelsföretag som utvecklar nya mediciner, läkare som vill förbättra diagnostik av olika sjukdomar eller forskare som behöver en referens för att jämföra vävnader i sjuka och friska människor. – Det här är grundforskning i dess definition. Det är en grund för framtida forskning om människans biologi och sjukdomar, säger Mathias Uhlén. Läs mer om proteinatlasen på vetenskapssidan på söndag. Maria Gunther [email protected] Fakta. Proteinatlasen Atlasen har fyra kapitel: Proteiner som går att göra läkemedel mot. Proteiner som är involverade i cancer. Proteiner som utsöndras. Vilka proteiner som finns i olika organ. Proteinatlasen ger bland annat möjlighet att: Studera samma protein i flera olika vävnader. Jämföra friska och cancerdrabbade organ för att hitta markörer som kan användas för att ställa tidiga cancerdiagnoser. Undersöka hur en tumörcell utvecklas. Ta reda på mer om proteinernas funktion. Undersöka hur aggressiv en viss cancer kan vara. “ DN 6 nov 2014: “Första nederlaget hotar regeringen Även allianspartierna kommer att slåss för vårdcentralernas fortsatta rätt att etablera sig och ser ingen öppning för att hitta block överskridande uppgörelser. Regeringen hotas av sitt första större nederlag i riksdagen. Både allianspartierna och Sverigedemokraterna säger nej till förslaget om att inskränka privata vårdcentralers fria etableringsrätt. Förslaget får samtidigt svidande kritik av flera remissinstanser. – Det är jätteviktigt att stoppa det här förslaget. Vad regeringen gör är att ge mer makt till politikerna och mindre till medborgarna, säger Kristdemokraternas partiledare, förre socialministern Göran Hägglund. Regeringen vill från årsskiftet göra ändringar i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att landstingen ska kunna stoppa etableringar av privata vårdcentraler. Förslaget är en del i uppgörelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet, och en proposition kommer inom kort. Beskedet från oppositionen innebär att regeringen riskerar att åka på sitt första större nederlag i riksdagen efter valsegern. I så fall kan det bli en fingervisning om vad som väntar under resten av mandat perioden när regeringen ska försöka manövrera sig genom riksdagen i minoritet. Förslaget är just nu ute på remiss och flera av instanserna är mycket skeptiska. Läkarförbundet ”avstyrker kraftfullt” de föreslagna lagändringarna och även Vårdförbundet säger nej med motiveringen att det motverkar patientens fria val och inskränker patientens rätt i vården. Både Läkarförbundet och Vårdförbundet är dessutom mycket kritiska till att regeringen inte gör någon konsekvensanalys av förändringarna. Civilminister Ardalan Shekarabi (S), som i går debatterade vinster i välfärden i riksdagen, vill inte spekulera i regeringens möjligheter att få gehör för sitt förslag. Nu står det också klart att det kan bli svårt för regeringen att få igenom förslaget i riksdagen. Samtliga borgerliga partier tänker rösta nej och även Sverigedemokraterna gör klart att man inte vill se några ändringar av lagen. – Patienternas valfrihet blir i praktiken beroende av vilket landsting man bor i. Det är inget vi kan ställa oss bakom. Jag vill vara tydlig med att säga att vi kommer absolut inte att gå med på ett förslag som hotar tillgänglighet, kvalitet och valfrihet inom hälso- och sjukvården, säger Per Ramhorn (SD), ledamot i socialutskottet. – Men jag noterade att Sverigedemokraterna är negativt inställda till förslaget, säger han. Hans Olsson [email protected] Fakta. Lov Lagen om valfrihetssystem, Lov, är en del av hälso- och sjukvårdslagen som alla landsting måste följa och som ger privata vårdcentraler rätt att etablera sig. Lagen infördes av den förra borgerliga regeringen.” DN 8 nov 2014: “Ge inte efter för drogliberalerna Från hela landet kommer rapporter om unga människor som har tagit överdoser av drogerna som går under benämningen spice. Effekterna liknar dem som man får av att röka hasch eller marijuana, men de aktiva ingredienserna är syntetiska. Och på grund av blandningen är det svårt att spåra narkotikaklassade ämnen i blodet. Således marknadsförs dessa droger på nätet som ”säkra”; säkra, i betydelsen att de inte är olagliga. Ur hälsoaspekt är de allt annat än säkra. Blandningarna är olika starka och hur man reagerar varierar från person till person. En del lyckas med doseringen men andra segnar ner på golvet efter två bloss. Bestående hjärnskador eller till och med döden kan bli det bittra resultatet av längtan efter ett skönt rus. Undersökningar antyder att många som använder spice skulle föredra hasch eller marijuana om dessa inte var förbjudna. Och eftersom de drogerna inte är lika farliga verkar det ologiskt att det mindre skadliga alternativet är olagligt medan det livsfarliga inte är det. Det är möjligt att en legalisering av cannabis skulle rädda några liv. Men de negativa effekterna är oöverblickbara. Sverige kan inte, som så många drogliberaler tycks tro, jämföras med USA. Där är cannabis en så integrerad del av samhället att den polisiära kampen har tett sig närmast parodisk. I Sverige är situationen annorlunda. Visionen om ett drogfritt samhälle är visserligen en utopi men här finns fortfarande möjlighet att hålla drogbruket på en relativt låg nivå. Varje dödsfall är djupt tragiskt. Men rimligheten i att cannabis är förbjudet avgörs inte bara av antalet dödsfall. Lika viktiga frågor är: Hur många fler ungdomar börjar röka på om hasch är fullt lagligt? Vad skulle det göra med till exempel den del av ungdomsgenerationen som har svårast att komma in på arbetsmarknaden? Även om antalet haschpsykoser inte ska överdrivas, är de långvariga effekterna av cannabis dessutom mycket mer nyckfulla än alkoholens. Spice är inte ett skäl att legalisera cannabis. Men verkligheten måste pareras och alla ungdomar informeras om de fruktansvärda riskerna med de syntetiska kopiorna. Susanna Birgersson [email protected] “ DN 8 nov 2014: ”Skenande sjukskrivningar hotar om ingenting görs” “Akuta åtgärder krävs. Efter många år av sjunkande frånvaro stiger sjuktalet igen sedan 2010 – och det är en ny, yngre grupp som dominerar bland de sjukskrivna. Om inget görs riskerar vi en ny våg av galopperande sjukskrivningar, skriver Jan Rydh, som presenterar sex punkter som kan vända utvecklingen. Från 2002 sjönk sjukfrånvaron till en mycket låg nivå och sjuktalet, det vill säga ”antal utbetalda dagar med sjukpenning per sjukpenningförsäkrad” var 2010 på den lägsta nivå som registrerats sedan 1955. Denna uppgång från 1998 och denna nedgång från 2002 har varit mycket omdiskuterad. Uppgången var oroande och ingen ville då ta på sig ansvaret – nedgången har varit glädjande och många vill ta åt sig äran. Men hur är det? Vad har egentligen hänt? Under åren 1999– 2004 hade jag förmånen att leda tre utredningar inom sjukförsäkringsområdet och en utredning för att belysa problemen med rehabilitering av funktionshindrade personer inom Samhall. Jag blev slutligen 2004 också ansvarig för omorganisationen av Försäkringskassorna. I mina slutsatser ingick att det var påtagligt att sjukfrånvaron inte var jämt fördelad – den var tvärtom påtagligt ojämnt fördelad. Det förekom stora regionala skillnader och det var särskilt påtagligt att sjukfrånvaron ökade främst inom kommuner och landsting och där särskilt bland kvinnor 50+ anställda inom vård, skola och omsorg. Skillnaderna mellan arbetsplatser var mycket stora – sjukfrånvaron på små arbetsplatser var mycket låg jämfört med frånvaron på stora arbetsplatser. Utredningarna ledde till en omfattande debatt som i hög grad också blev en skendebatt om fusk och överutnyttjande. Som om stabila kvinnor med lång tjänst inom kommuner och landsting vid 50 års ålder skulle börja fuska? Den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde från och med 2003 ett antal åtgärder som dock får betraktas som tämligen marginella. Den mest omdiskuterade förändringen var att arbetsgivare skulle medfinansiera också den längre sjukfrånvaron. Denna åtgärd slopades omgående när alliansregeringen tillträdde 2006. Men något hände ju – sjukfrånvaron sjönk mycket snabbt tillbaka redan från 2003 och minskningen fortsatte till 2010. Jag har roat mig med att gå igenom tillgänglig öppen statistik och rapporter främst från Försäkringskassan. Det är slående att varken uppgången eller den snabba nedgången har skett på grundval av politiska förändringar i lagstiftning eller regelsystem. De stora svängningarna förefaller uppkomma av andra orsaker. Kan det vara så att den snabba nedgången i huvudsak berodde på att kommuner och landsting och större företag med hög frånvaro började uppmärksamma frånvaron och se den för vad den var – någonting som varierade med hänsyn till arbetsplatsens förmåga att vara en god och hälsosam arbetsplats? Åtgärderna man genomförde var ingalunda koordinerade, inte alltid ”vetenskapligt belagda”, men själva uppmärksamheten, själva omtanken hade effekter. Det finns också en annan mindre glädjande förklaring. De senaste 10 åren har ju de mest sjukfrånvarande i gruppen 50+ pensionerats och ersatts av andra som ”klarade sig igenom” de stora offentliga besparingarna under 90-talet. Däremot börjar en ny uppgång från 2010 – trots alliansens åtgärder för att öka kontrollen och för att fullfölja den så kallade arbetslinjen. Den ökning som nu sker ser inte likadan ut som tidigare. Nu är det främst kvinnor i åldern 30–49 år som står för ökningen, men också yngre män 30–39 år. För övrigt är skillnaden, mätt som andel av sjukfrånvaron, i sjukfrånvaro mellan kvinnor och män nu större än någonsin. Det är dessutom endast två diagnosgrupper som ökar nämligen psykiska sjukdomar bl.a. stress och sjukdomar i muskler och rörelseorgan. Man kan anta att just sådana diagnoser har mycket att göra med arbetsplatsen. Sambanden behöver inte vara direkta – det finns gott om underlag och forskning som visar att till exempel stress och problem som härrör sig från förhållanden utanför arbetsplatsen kan minskas på den hälsosamma arbetsplatsen och förstärkas på den stressande arbetsplatsen. En ny regering har nu tillträtt och inlett ett förändringsarbete när det gäller regler för sjukfrånvaron. Jag går inte här in på frågan om dessa förändringar är bra eller inte utan konstaterar bara att om taket för försäkringen höjs, om den bortre gränsen tas bort, om prövningen av sjukfrånvaron görs mänskligare eller mildare, om högkostnadsskyddet för små företag förbättras så kommer statens och kanske också arbetsgivarnas kostnader för sjukfrånvaron att på nytt öka. Och det finns all anledning att anta att också sjukfrånvaron mätt i antalet frånvarodagar kommer att öka. Denna ökning sker från en mycket låg nivå, men trenden är redan påbörjad. Det finns därför all anledning för den nya regeringen att nu också sätta sig in i och påbörja en systematisk genomgång av sjukförsäkringens mekanismer. På lång sikt kan kanske den ”parlamentariska socialförsäkringsutredningen” som skall lämna sin slutrapport i början på nästa år ge en vägledning. Men för att stabilisera sjukfrånvaron på kort sikt behövs ett antal åtgärder redan nu. Fakta och underlag för dessa finns: 1 Återupprätta, förnya och utveckla en arbetsplatsrelaterad företagshälsovård – anpassning av arbetsplatsen är både förebyggande och i många fall en billigare åtgärd än att enbart ”rehabilitera” individen. 2 Öka uppmärksamheten i primärvården så att längre sjukskrivningar alltid kombineras med en genomgång av arbetsplatsen. En förnyad företagshälsovård skulle i det sammanhanget kunna tjäna som remissinstans för längre sjukskrivningar. 3 Koncentrera insatserna och också försäkringskassans arbete på de båda ökande stora sjukdomsdiagnoserna psykisk sjukdom och sjukdomar i muskler och rörelseorgan. 4 Genomför en särskild studie av om det fortfarande är så att ökningen av sjukfrånvaron främst kommer från ett mindre antal arbetsplatser. Identifiera de arbetsplatser som har högst frånvaro och genomför tillsammans med arbetsmarknadens parter ett positivt stöttande program på just dessa arbetsplatser samt till sist men inte minst 5 Se till att kvinnors arbetsvillkor är sådana att arbetsplatsen kan bli stödjande. Det är inte rimligt att kvinnor skall vara så mycket mer sjukfrånvarande än män. DN 9 nov 2014: “Epidemi av vägglöss på psykiatriska mottagningar 6 Inför positivt stöd till de arbetsplatser som gör insatser för att minska sjukfrånvaron. Görs inte detta riskerar sjukfrånvaron på nytt att vid vägs ände bryta sig sin egen väg i en ny galopperande sjukskrivningsvåg. Jan Rydh, Utredare, F.D. Landshövding, Institutionen För Kliniska Vetenskaper/Enheten För Rehabiliteringsmedicin, Danderyds Sjukhus/Karolinska Institutet “ Tre psykiatriska mottagningar i Stockholm har drabbats av vägglöss. En patientrisk, enligt chefs-läkaren Sten Jacobsen. – Personer som behöver vård måste våga söka den och gå in på mottagningen, säger han. Tidigare i veckan fick fastighetsförvaltaren Locum beskedet att löss tagit sig in på S:t Görans psykiatriska länssjukhus i Stockholm. Men även Ytterö i Farsta och Grindhuset på Rosenlund har drabbats. – Det är lätt att föreställa sig hur man känner för detta och att man upplever det som väldigt obehagligt för både personal och patienter, säger Christina Hallberg, kommunikationsdirektör vid Locum. Enligt henne söker de nu med ljus och lykta efter evakuerings-lokaler så att saneringsarbetet kan börja. När det kan ske är fortfarande oklart. Tt “ DN 9 nov 2014: “Åsa Beckman: Omänskligt att ge den sjuka ansvaret för cancern "Tänk om jag inte är en sådan människa.” Jag kommer aldrig att glömma min mammas blick när hon sa de orden. Hon hade precis fått reda på att hon hade cancer och just kommit hem från sjukhuset där hon opererats akut. Hela familjen hade nu åkt upp till vårt sommarhus i Värmland för att bara vila och försöka förstå vad som hänt. Jag hade letat upp några behandlingshem där man genom meditation och inre visualisering stärkte viljan att bli frisk. Jo, jag brukar vara skeptisk till sånt men är man förtvivlad vågar man inte lämna någon möjlighet oprövad. Nu satt hon rädd och ledsen insvept i en filt. ”Du måste vilja bli frisk”, sa jag, ”det är avgörande att du kämpar.” Det var då hon sa det: ”Tänk om jag inte är en sådan människa.” Kraven på kamp bara skrämde henne. Sex månader senare var allt över och ingen vilja i världen hade kunnat rädda henne från den aggressiva cancer hon hade. När Klas Ingesson gick bort förra veckan fylldes medierna av hyllningar som talade om hans stora krig eller långvariga kamp mot sjukdomen. Han hade ”förlorat kampen mot cancern”, ”förlorat matchen mot cancern” och en tidning hedrade honom genom rubriken: ”Krigare in i det sista.” Klas Ingesson var en älskad fotbollsspelare, många hade följt hur envist han tränade IF Elfsborg från rullstolen och sportens uppblåsta språkbruk låg nära till hands. Men samma betoning på kamp och strid har i dag blivit legio när man talar om just den här diagnosen. Kim Anderzon förlorade kampen mot cancern. Prinsessan Christina vann kampen mot cancern. Ingen sägs däremot förlora kampen mot sitt dåliga hjärta. Och visst: till en del kan man förstå detta. Alla som levt intill någon som går igenom operationer och cellgiftsbehandlingar vet att det är en sjukdom som kan beskrivas som ett slag som skoningslöst böljar fram och tillbaka i kroppen. Sjukdomen trängs tillbaka, avancerar, för att förhoppningsvis trängas tillbaka igen. Men genom att prata om maligna diagnoser i termer av vinst och förlust och kamp så lägger man ett hemskt och omänskligt ansvar på den som är sjuk. Till en människa som redan är utsatt och drabbad säger man att överlevnaden har med vilja och förmåga att göra. Det finns vissa skäl att tro att en människas inställning kan hjälpa immunförsvaret men att se det som utslagsgivande är grymt. Häromkvällen tog jag en öl med en av mina väninnor. Hon kom direkt från frisören, var rosig om kinderna och la kappan med rosa bandet över barstolen. Fortfarande går hon på kontroller men hennes sjukdomstid ligger många år tillbaka. Hon talar ofta om hur vi försöker skapa en sorts logik i en sjukdom som vi vet kan slå blint. Betoningen av viljan är ett sådant sätt. Och hon är otroligt mån om att lyfta så mycket skuld det bara går från de som drabbas. Så här i efterhand säger hon att behandlingarna var tuffa men att det nästan var ännu värre att se smärtan hos barnen, sin man, syskon och vänner. Den skuldkänslan var svårhanterlig. Att någonting som uppstått i henne så starkt plågade också dem. ”Jag har inte förtjänat att få överleva mer än de som inte gjorde det. Att jag sitter här beror på hundratals omständigheter mellan vården och min kropp som jag inte kunde påverka.” Hon är frisk nu, min väninna, men vägrar säga att hon har vunnit över cancern. Hon har varit sjuk i cancer. Punkt slut. Åsa Beckman är biträdande kulturchef på DN. Åsa Beckman [email protected] “ DN 9 nov 2014: “Här är kartan över människan I veckan publicerade svenska forskare en bildatlas över proteinerna, människokroppens byggstenar, i ett av de största och dyraste svenska forskningsprojekten någonsin. – Man har ungefär samma komponenter i en folkvagn och en Ferrari. Vi består också av ganska få byggstenar. Men det är hur vi plockar ihop dem som gör dem till en lever eller en njure, säger Mathias Uhlén, professor i mikrobiologi vid Kungliga tekniska högskolan KTH i Stockholm. Byggstenarna han pratar om är proteiner, och upptäckten är en av de stora överraskningarna i projektet Human protein atlas som han leder: att mycket få av kroppens runt 20 000 proteiner är unika för vissa vävnader. – När vi startade det här projektet så trodde vi att vi skulle hitta vad det är för njurproteiner som gör att njurar kan filtrera blod, och vad är det för proteiner i hjärnan som gör att vi kan tänka och så vidare. Men vi ser en mer legobaserad bild, där vi har ganska få byggstenar som används överallt, men i olika mängder, säger Mathias Uhlén. I veckan presenterade han och hans kolleger en atlas med 13 miljoner bilder som visar var i människokroppen proteinerna finns. Projektet finansieras med 900 miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och är ett av de största och dyraste enskilda forskningsprojekten någonsin i Sverige. Under elva år har 150 forskare i Sverige, Indien, Sydkorea och Kina har lagt ned runt 1 000 manår på att identifiera proteinerna. Resultatet är helt världsunikt, och lika stort som kartläggningen av människans arvsmassa som blev klar för elva år sedan. – Redan då var det många som sa att dna är viktigt, men det som egentligen är intressant för läkemedelsindustrin och sjukdomar är proteinerna, säger Mathias Uhlén. Vårt dna är ritningen som talar om hur kroppen ska se ut och fungera, och proteinerna omsätter det i praktiken genom att bygga upp strukturer, styra kemiska reaktioner, vara signalsubstanser, bygga upp hår och naglar och mycket mer. – Allt det du ser är egentligen proteiner. Det är fantastiskt att vi ändå bara har 20 000 proteiner som bygger upp allting, säger Mathias Uhlén. Han och hans kolleger använder antikroppar som fungerar som krokar för att hitta var i kroppen proteinerna finns, med en antikropp eller krok för varje protein. Att få fram antikropparna är en komplicerad process. Först tar de var och en av de 20 000 gener som finns i vår arvsmassa, och som alla motsvarar ett protein, och stoppar in den i en bakterie. Då börjar bakterien producera det mänskliga proteinet som just den genen ansvarar för. Forskarna renar proteinet och sprutar in det i blodet på kaniner. Kaninerna reagerar som om de blir vaccinerade, och deras immunsystem börjar producera antikroppar mot proteinet. Varje mänskligt protein ger alltså en unik antikropp som forskarna använder som krok för att fiska fram just det proteinet i olika vävnader i kroppen. Dessutom har vi nästan samma proteiner som alla andra däggdjur. Att samma proteiner finns på många olika ställen får stor betydelse för läkemedelsindustrin. Mediciner verkar på proteiner, och om ett läkemedel riktar in sig mot ett visst protein i njuren och samma protein också finns i lever och hjärna kan det ge oväntade biverkningar. Proteinatlasen är indelad i fyra kapitel, som visar vilka proteiner det går att göra läkemedel mot, vilka som är involverade i cancer, vilka som utsöndras och vilka som finns i olika organ. En annan förvånande upptäckt i projektet var att ungefär hälften av våra proteiner finns i alla celler i kroppen. Mathias Uhlén kallar dem för basproteiner. – Att varje cell behöver så många proteiner för att göra det vanliga trodde vi inte, säger han. Men en del av proteinerna finns bara i vissa av kroppens vävnader. Testiklarna är det organ som har flest egna proteiner. På andra plats kommer hjärnan. Forskarna har undersökt prover för varje vävnad från tre olika personer, minst en man och en kvinna och i olika åldrar. De har sett att hos friska människor är proteinerna nästan identiska, även när vi åldras. – Vi är väldigt, väldigt lika inombords. Och det kanske inte är så konstigt. En njure fungerar ju likadant hos dig och mig, och en lever likadant, säger Mathias Uhlén. – Det som antagligen har hänt när vi har gått från mus till människa är att proteinerna samverkar lite mer komplext. Mathias Uhlén och hans kolleger fortsätter nu att undersöka var proteinerna finns i ännu större detalj. – Om två år hoppas vi komma med nästa version av atlasen som visar var inne i cellen proteinerna finns, säger han. Maria Gunther [email protected] “ DN 9 nov 2014: “Karin Bojs: När det är dags att stänga gränserna Vår tids största hjältar borde behandlas med ära och respekt. I stället blir de inspärrade och ifrågasatta, på grund av okunnighet, rädsla och vidskepelse. Krönika. Jag blev rent ut sagt rasande när jag läste om den amerikanska sjuksköterskan Kaci Hickox. Hon hade deltagit i Läkare utan gränsers arbete mot ebola i Sierra Leone. När hon landade på flygplatsen i Newark blev hon, enligt egen utsago, förhörd av män i vita heltäckande dräkter som skrek frågor och tog tempen med en infraröd termometer (som mäter på distans, men är tämligen osäker). Sedan blev hon isolerad i ett tält i flera dagar. Efter kritik från bland andra president Barack Obama transporteras hon till sitt hem i Maine där hon försattes i husarrest. Trots att hon var helt frisk. Experter har också fördömt Australiens beslut att stoppa alla inresande från de eboladrabbade länderna i Västafrika. Om rika länder vill hejda ebolasmittan är det mycket mer effektivt att de sänder hjälp – inte bara pengar utan också personal – till de drabbade länderna för att kväva epidemin där, vid själva eldhärden. Och personalen måste givetvis mötas med största respekt när de kommer hem. De är hjältar och ska behandlas därefter. Visst ska man hålla örnkoll på eventuella symtom och visst är det klokt att undvika folksamlingar under den 21 dagar långa inkubationstiden. Men det finns ingen anledning att låsa in friska människor, bara för att politiker vill spela på människors rädsla och vinna billiga poäng. Å andra sidan ska vi inte underdriva de risker som faktiskt finns. Första gången jag skrev om den pågående ebolaepidemin i denna spalt var i april i år. Då berättade jag om hur Senegal just hade stängt sina gränser mot de eboladrabbade grannländerna. Det var ett beslut tvärt emot världshälsoorganisationen WHO:s rekommendationer. Men Kaci Hickox är en tuffing. Hon vågade inte bara möta ebolan i Västafrika, hon vågade också överklaga sin husarrest. Och en domstol i Maine beslutade att den skulle upphävas. Rätten konstaterade att karantänen inte har någon rationell grund, så länge Kaci Hickox inte uppvisar några symtom och testar negativt för viruset (och undviker folksamlingar under inkubationstiden, för säkerhets skull). Sedan dess har Senegals gränser öppnats igen, och sedan stängts med några få öppna korridorer. Smittskyddsexperter över hela världen har fördömt besluten om isolering. Är deras uppoffring värd sitt pris? Senegaleserna tycker nog det, för landet har bara haft ett enda fall av ebola – en man som snabbt Jag har varit i Senegal och jag har sett hur gästarbetare från de fattigare grannländerna trängde ihop sig på lastbilsflak och bussar. Det är dessa gästarbetare som betalar priset för Senegals stängda gränser. upptäcktes och behandlades enligt konstens regler. Han blev frisk och 42 dagar senare – motsvarande två inkubationstider – deklarerade WHO att Senegal var fritt från ebola. DN 11 nov 2014: Flera andra ebolafria länder i Västafrika har stängt sina gränser på liknande sätt som Senegal. Det är inget att moralisera över. För dessa länder handlar det om svåra avvägningar. Sjuktalen stiger. Och den tidigare utredaren Jan Rydh lanserar ånyo sina älsklingsidéer. För länder som Sverige och Australien är avvägningen däremot lätt. Vi har inget att vinna på stängda gränser. Om enstaka ebolafall skulle komma hit har vi goda resurser att ta hand om dem. Och om/när den dagen kommer hoppas jag innerligt att svenska politiker, medier och allmänheten beter sig rationellt och sansat. Smittskyddslagen ger myndigheter mycket långtgående rättigheter att isolera människor, införa karantäner, stänga av enskilda hus och även hela samhällen. Sådana rättigheter måste användas med största förnuft.” “Livet är mer än arbete Den som följt Jan Rydhs arbete som sjukförsäkringsutredare lär känna igen sig i lördagens artikel på DN Debatt. Ett decennium har passerat sedan Rydhs slutrapport SOU 2002:5. Men utgångspunkten är densamma. Och den påminner om mannen som letade efter sin nyckel under en gatlykta – inte för att det var där han tappade den – utan för att det var där ljuset var bäst. Gatlyktan lyser i Jan Rydhs resonemang över arbetsmarknaden. Miljön är definitivt en faktor för att förklara människors mående. Men arbetsplatsen är ju inte den enda miljön en människa vistas i. Hon spenderar ju mycket längre tid i exempelvis hemmiljön. När sjukskrivningarna nu ökar inom gruppen med psykiska diagnoser torde det vara än mer relevant att se hela människan och alla de svårigheter som följer av livet. Men det gör inte Jan Rydh. Tvärtom skriver han att man kan anta att ”psykiska sjukdomar bl. a. stress”, tillsammans med ”sjukdomar i muskler och rörelseorgan”, är ”just sådana diagnoser” som har mycket att göra med arbetsplatsen. Det är talande att Rydh väljer begrepp som ”sjukdomar” och ”diagnoser” och inte termer som ”ohälsa”, ”lidande” eller ”smärttillstånd”. Sjukdom låter mer definitivt och avgränsat på ett sätt det sällan är i just dessa grupper. Och stress, är det inte snarare ett symtom än en sjukdom? Annars finns det nog ingen frisk i min bekantskapskrets. Rydh medger förvisso att sambanden mellan arbetsplatsen och ohälsa inte behöver vara direkta, men klargör i samma mening att det ändå är arbetsplatsen som ska anpassas eftersom ”stress och problem som härrör sig från förhållanden utanför arbetsplatsen kan minskas på den hälsosamma arbetsplatsen”. Om huvudproblemet är en dålig relation, ska man alltså inte skiljas eller jobba på att förbättra förhållandet. I stället är det arbetsgivaren som ska se till att det i alla fall är kul på jobbet. Av Rydhs sexpunktsprogram i lördagens DN handlar fem om arbetsplatsen och ett om Försäkringskassan. Inte en rad ägnas åt individens ansvar för sin situation. Som att – om det nu är arbetsplatsen, chefen eller arbetsuppgiften det är fel på – byta arbete. Jag vet att detta för många är lättare sagt än gjort. Men nog bör det i alla fall lanseras som ett alternativ. Bland punkterna hittas förslag om att återupprätta företagshälsovården, genomföra en studie för att undersöka i vilken mån vissa arbetsgivare ”producerar” mer sjukfrånvaro än andra, främja kvinnors arbetsvillkor så att ”arbetsplatsen kan bli stödjande” och ge ett ”positivt stöd” till de arbetsplatser som ”gör insatser för att minska sjukfrånvaron”. De två sistnämnda är så oprecisa att de är svåra att kommentera. De två första är mer konkreta, men utgår också från en endimensionell syn på människan. I teorin kan företagshälsovården vara en oerhört värdefull aktör när det gäller att förhindra sjukskrivning, liksom för att underlätta för sjukskrivna att återgå i arbete. I verkligheten tycks det dock svårare att räkna hem dessa fördelar. I Försäkringskassans statistik över de mest sjukskrivna yrkeskategorierna kommer vård- och omsorgspersonal högt. Alltså många med landstinget eller kommunen som arbetsgivare – som ofta erbjuder just företagshälsovård. Jag har inte sett någon forskning som visar ett generellt samband mellan tillgång till företagshälsovård och låga ohälsotal. På vissa arbetsplatser går det säkert att påvisa en effekt, men att utifrån det dra generella slutsatser är vågat. Ännu mer vågat är det att göra som Jan Rydh. Han ställer sig frågan om det kanske inte var en växande självinsikt inom landsting och kommuner som förklarar att sjukfrånvaron föll fram till 2010. Han missar att förklara att dessa arbetsgivare genererade jämförelsevis hög frånvaro även under de år de nationella talen var låga. Samt att redogöra för varför talen stiger igen på just dessa arbetsplatser trots den bättre insikt som Rydh anser sig se. Det forskningsbelagda faktum att det finns ett samband mellan ersättningsnivå, kontroll och sjuktal är en besvärande omständighet som Jan Rydh inte hittar under sin gatlykta. Det gör för övrigt inte regeringen heller. I sin budgetproposition skriver man att ”frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå”. Och att målet är att sjukfrånvaron inte ska ”variera mer än inom ramen för normala säsongsvariationer”. Och så höjer man ersättningen, flaggar för att ta bort tidsgränsen och prognostiserar för en ungefär 30-procentig ökning av utgifterna fram till 2018. Få ihop det, den som kan. Hanne Kjöller [email protected] “ DN 11 nov 2014: DN 12 nov 2014: ”Skräp-dna” vapen mot barncancer ”Arbetsplatser kan förvärra problem” Det som tidigare betecknats som ”skräp-dna” kan i framtiden bli en viktig del i både diagnosticering och behandling av aggressiv barncancer. Det visar en studie på tumörer från drygt 400 barn. Studien, som genomförts av forskare vid Sahlgrenska akademin, Karolinska sjukhuset och Uppsala universitet, har identifierat en mole kyl eller biomarkör som tycks ha en viktig roll i bildandet av aggressiva barncancertumörer. Den har fått namnet NBAT-1 och är en särskild variant av en molekylsort som man tidigare inte trott hade någon uppgift i cellens funktion. – Många forskare jobbar nu med att utveckla former för hur den här typen av molekyler ska kunna användas. Det här är den första studien som analyserat den i samband med cancertumörer hos barn, säger Tommy Martinsson, forskare vid Sahlgrenska akademin. Forskarna har studerat tumörceller från drygt 400 barn i Europa och USA som drabbats av den allvarliga cancersjukdomen neuroblastom. Studien, som publiceras i tidskriften Cancer Cell, visar att NBAT-1 styr både tumörens tillväxt och hur den svarar på behandling. Resultaten hoppas man på sikt ska kunna användas för att identifiera högriskpatienter, skräddarsy behandlingen och utveckla nya läkemedel. Tt” Som förväntat går Hanne Kjöller (11/11) till frontalangrepp mot min artikel om sjukfrånvaron (DN Debatt 8/11). Hennes huvudlinje är klar – onödigt sjuka individer skall tillhållas att skärpa sig, familjen bör klara ut sina problem hemmavid i stället för att komma stressade till jobbet. Och för säkerhets skull skall försäkringsersättningen vara så låg att medborgarna skärper sig och börjar jobba. Min utgångspunkt var och är en annan – om vi vill ha en sjukförsäkring som täcker inkomstbortfall för den som inte kan arbeta, då måste vi både ha en bra och effektiv sjukvård och samtidigt se till att arbetsplatser blir ”hälsosamma” så att de inte förvärrar människors problem. Och självklart står det inget i min artikel om att människor inte bör ta hand om sina problem och sina sjukdomar så långt det låter sig göra. Jan Rydh Utredare, Fd Landshövding DN 12 nov 2014: “Vårdvalet slår mot svårt sjuka Det fria vårdvalet har gjort att välutbildade personer med god hälsa får mer vård medan de med allvarligare sjukdomar och mindre resurser missgynnats, enligt Riksrevisionen. – Det är de kroniskt sjuka som får den sämsta vården, säger Inger Ros på de hjärt- och lungsjukas förbund. Ökad valfrihet i vården var en av de stora reformerna under den borgerliga alliansregeringen. Alla landsting ålades att öppna för privata vårdcentraler som patienterna kan välja fritt bland. Nu pekar Riksrevisionen, en granskande myndighet underställd riksdagen, på en rad negativa effekter av vårdvalet. Missförhållandena bottnar enligt rapporten i att principen om att patienter ska få vård efter behov krockar med vårdvalets idé om att efterfrågan ska styra. Resultatet har blivit att relativt friska människor från gynnade grupper har fått mer tillgång till vård medan de med allvarliga sjukdomar har missgynnats. Inger Ros, ordförande för riksförbundet Hjärt-Lung, känner igen bilden. – Våra medlemmar har ofta flera sjukdomar. De far runt i vården och behandlas styckevis och delt. Man ser inte patienten som en helhet. Det är kronikerna som får den sämsta vården, säger Ros som ser ersättningssystemen som en orsak. Reformen infördes när Göran Hägglund (KD) var ansvarig minister. Han avböjer dock att kommentera kritiken och partiets pressavdelning hänvisar i stället till Emma Henriksson, ordförande i riksdagens socialutskott. Hon försvarar det fria vårdvalet och påpekar att Riksrevisionen inte föreslår att det ska slopas. Däremot medger Henriksson att systemet behöver utvecklas och håller med Inger Ros om att en nyckel finns i hur ersättningarna till vårdgivarna räknas fram. – Det ligger ett stort ansvar på landstingen. Man måste med de ekonomiska styrmedlen se till att de som mest behöver vård får den, säger Henriksson. Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) tar däremot Riksrevisionens rapport som intäkt för att det är rätt att, som regeringen vill, ge landstingen möjlighet att begränsa det fria vårdvalet. – Jag tycker inte att det är försvarbart att staten tvingar landstingen att tillämpa ett system som uppenbarligen har så många brister, säger Wikström. Hans Rosén [email protected] “ DN 12 nov 2014: “En industri växer fram runt marijuanan Colorado Springs. Fler och fler delstater i USA legaliserar mari juana. Nyligen röstade Alaska, Oregon och huvudstaden Washington för en avkriminalisering. DN har besökt Colorado, där den redan är laglig och där en ny drogindustri växer fram. Samtidigt ser kritiker stora negativa konsekvenser. På cannabisklubben Studio A64 i Colorado Springs ligger rökdoften tät. I baren serveras kaffe och (cannabisfria) yoghurtshots, en vägg pryds av Bob Marley. Innehavaren KC Stark ler trosvisst och säger att han ska bli ”gräsets Steve Jobs”. Han har arbetat för att marijuana ska bli legalt i flera år, och det handlar om betydligt mer än att öppna klubbar. Sedan fyra år driver han Marijuana business academy ihop med advokaten Charles Houghton. De säljer kurser i affärsutveckling. Det senaste året har affärerna tagit fart. Över USA drar en liberaliseringsvind i synen på marijuana. Sedan förra årsskiftet är privat bruk tillåtet i delstaterna Colorado och Washington och i samband med mellanårsvalet förra veckan röstade invånarna i Alaska, Oregon och huvudstaden Washington för en avkriminalisering. Attityderna till drogen håller på att förändrats snabbt hos både amerikanen i gemen och bland landets lagstiftare. President Barack Obama sade i en intervju i tidskriften The New Yorker tidigare i år att han följer utvecklingen med intresse och inte ser att marijuana orsakar mer skada än alkohol. Under sensommaren tog flaggskeppet bland dagstidningar, New York Times, på ledarplats kraftfullt ställning för en legalisering och att delstaterna själva ska kunna avgöra frågan. Argumenten för en reglerad, laglig marknad för marijuana är flera, menar tidningen och andra förespråkare: Ett handlar om rättsväsendet, som i dag lägger stora resurser på att beivra relativt små innehav av marijuana (med 658 000 gripanden år 2012, enligt FBI). Många döms till långa straff och en oproportionerligt stor andel av de gripna är afroamerikaner. Vidare hävdar man att beroenderisken är lägre än för både alkohol och tobak och att varken sociala eller medicinska risker är större. Dessutom ger en legalisering skatteintäkter. I likhet med New York Times, som jämför dagens situation med förbudstiden mot alkohol på 1920-talet, menar många att det inte längre finns logiska skäl att upprätthålla ett förbud för vuxna att använda marijuana. KC Stark tar ett bloss. Han säger nöjt att det går att göra affärer av allt kring THC, den aktiva substansen i marijuana. I den utbildning som han och hans kompanjon säljer till privatpersoner och företag ingår en genomgång av lagstiftning och tillstånd, liksom av marknaden och hur man kan hitta en nisch. En heldag går på 299 dollar, runt 2 300 kronor. – Jag har föreläst för politiker och mäklare, forskare, läkare och affärsmän. Här finns affärsmöjligheter för miljarder och tusentals arbetstillfällen, säger han. Stark och Houghton konsulterades när Colorado utformade sitt regelverk och är omskrivna i affärspress som Businessweek och Fortune, liksom andra i den framväxande branschen, till exempel bolaget Cannabis Career Institute. Parallellt med kurserna och klubben avser KC Stark att starta ”cannayoga”, matlagningskurser och meditation. KC Stark nosar på de femtio och säger att han har använt marijuana lika länge som han har kunnat cykla. Uppväxten i Kansas City var ingen lekstuga, han hamnade i bråk och fick spö. När han lyckats sätta sig i respekt uppsöktes han av en kille som erbjöd marijuana. Han böjer sig ned för att återgälda den svarta katten Rockys kärleksfulla smekningar. Han beskriver sig själv som en tävlingsmänniska, en som testar gränser och har svårt för auktoriteter. Nere på klubben tätnar publiken. Den som vill röka på Studio A64 måste bli medlem, det är ett sätt att komma undan lagen om att ingen form av rökning får ske på barer. Vid ett bord delar Alice och Stan på en joint. De är gråblonda, fritidsklädda och på genomresa. De brukade röka på när de var unga på 60-talet och blir lite nostalgiska nu, säger de. Stan arbetar statligt och riskerar jobbet om det kommer fram att han suttit här. Vid baren bakom dem sitter Janet, som förlorade allt i fastighetskraschen 2008. Hon säger att marijuanan gav henne livsglädjen åter och förklarar leende att plantan kan förändra världen. Janet försörjer sig som medium och pratar om kristaller, sina fem barn och om hur marijuanan hjälper mot känslomässig smärta. Men liberaliseringen har också skarpa kritiker och det finns ingen samsyn när det gäller de sammantagna effekterna av drogen. Stöd finns dock för att hjärnor hos barn och unga tar skada av THC. Skolprestationer sjunker och IQ-nivåerna är lägre hos barn som har använt marijuana. Kat Belendiuk, forskare och barnpsykolog vid Berkeley, är rädd att man inte väntar länge nog med att dra slutsatser – de långsiktiga effekterna av legal marijuana dröjer flera år. – Vi behöver mer forskning. Jag är rädd att en ökad tillgänglighet gör det svårare för dem som blir beroende. En av hennes studier visar att barn som missbrukat THC har betydligt svårare att sluta, behöver längre tid på sig och drabbas av fler återfall än barn som missbrukat till exempel alkohol. Patrick Kennedy, son till framlidne politikern och senatorn Ted, är före detta kongressledamot och tidigare missbrukare av kokain och alkohol – och numera ordförande i Smart approaches to marijuana. Organisationen sprider information i frågan och har en skeptisk hållning till legalisering. Patrick Kennedy är förtvivlad över trenden och kallar New York Times artiklar chockerande. Han anser att det finns argument mot en legalisering på både pragmatisk och ideologisk grund. I dag är marijuana för medicinskt bruk tillåtet i 35 delstater och i huvudstaden Washington. – Jag håller med om att rättsväsendet är en katastrof. Men då är det rättsväsendet vi ska åtgärda. Det har inget med marijuana att göra. Privat bruk är lagligt i Colorado och Washington. Alaska och Oregon förbereder avkriminalisering sedan invånarna röstat ja den 4 november. I Washington DC, där 66 procent röstade för en legalisering, måste en lag på grund av Washingtons särställning godkännas av kongressen. Också han jämför med alkoholen: – Vi öppnar för en ny industri och de enorma ekonomiska intressen som vill driva på konsumtionen är omöjliga att stå emot. 21-årsgränsen har ingen betydelse, den finns för alkohol också, och ökar antalet brukare ökar också antalet missbrukare. Jag menar att vi offrar våra barn för att somliga anser sig ha rätt att röka på ibland. I Colorado springs talar KC Stark om nationell expansion och börsnotering. Han har en överenskommelse med ett bolag om en omvänd fusion, en manöver som genom ett slags uppköp öppnar bakdörren till en notering utan tidsödande byråkrati. Stark planerar en resa till Wall Street vid årsskiftet, säger han. – Riskkapitalister ringer mig ofta och vill veta hur man kan investera. Det här är stort. Sanna Torén Björling [email protected] Fakta. Försäljning av drogen ger skatteintäkter På federal nivå är marijuana olagligt, men inga rättsliga åtgärder vidtas för den som bryter mot federal lag i delstater med en mer tillåtande lag. Reglerna varierar i de delstater som tillåter bruket, men ingen under 21 år får bruka eller köpa drogen. I exempelvis Colorado är innehav tillåtet av 28 gram. Besökare får köpa 7 gram per tillfälle, men ingen kontrollerar om man nyss köpt i en annan butik. Colorado budgeterar för marijuanarelaterade skatteintäkter på 30 miljoner dollar under 2015. DN “ DN 12 nov 2014: “Nätdrogen spice ökar även bland Stockholms ungdomar Spice beskrivs som en landsorts- och småstadsdrog, men internet drogen ökar även i Stockholm. 27 procent av ungdomarna i cannabisbehandling på Maria ungdom har även använt spice. – Vi får in minst ett allvarligt förgiftningsfall i månaden, säger Juan Figueroa, barnpsykiater på Maria ungdom. – Vi har haft fem till sex ungdomar som har fått synhallucinationer, synstörningar, som de kan ha kvar i mer än ett år efter att de tagit drogen. De ser ljus och blixtar som är störande och kan inte fokusera blicken, säger Juan Figueroa. En ny beräkning från Stockholms stad visar att 27 procent av de ungdomar som nu går i behandling för drogmissbruk på Maria Ungdom och har cannabis som huvuddrog även har använt spice. Cirka 80 procent av de 640 ungdomar som behandlas har cannabis som huvuddrog. Dödsfallen i spiceöverdoser i Alingsås och Fagersta den senaste månaden och larm om allvarliga förgiftningar på Gotland och i Västra Götaland har gjort att spice ses som främst ett landsortsproblem. – Bland cannabisungdomarna uppger 27 procent att de även har testat spice en eller flera gånger. Men det finns även spice bland de som har alkohol som huvuddrog, säger Mikael Jeppson, sektionschef på ungdomsjouren, Stockholms stad. Men Stockholm är inte förskonat. På Maria ungdom har man sett en successiv ökning av spice bland de cirka 4 000 ungdomar man årligen tar emot. I en ungdomsenkät från staden är spice den näst vanligaste drogen i Stockholm. Mörkertalet anses stort, eftersom många unga inte har koll på vad de röker på. – Vi har haft spice i Stockholm i säkert tio år men i år har det varit mer än tidigare. Vi har haft dramatiska fall här också. Någon gång i månaden skickar vi patienter som vi inte kan ta hand om till intensivvård, vi vet inte vad de har tagit, fast vi har testat för alla droger som finns, säger Juan Figueroa. – De blir bjudna på en joint på en fest, men vet inte vad den innehåller. Det är riskfyllt för det finns mycket potenta preparat där ute. Det florerar en hel del dålig spice som många blir ganska illa påverkade av. Många ungdomar kommer in med väldigt utdragna och jobbiga avtändningar, det är allvarligt, säger Mikael Jeppson. Förgiftningsfallen ökar liksom antalet ungdomar som får andra allvarliga skador av spicebruk, som ihållande hallucinationer och psykoser. Han har svårt att förklara varför spice inte setts som ett storstadsproblem tidigare. – I Stockholm finns ett bredare utbud av cannabis så man behöver kanske inte ta till syntetiska droger. Vi ser att spice ökar nu, men bland den stora breda ungdomsmassan är det cannabismissbruket som är väldigt utbrett. Senaste månadernas spiceöverdoser Ungdomsjouren koncentrerar sitt arbete på att så tidigt som möjligt upptäcka ungdomar på väg in i missbruk för att kunna ge vård. En kille läggs in bland annat för svåra magsmärtor och starkt illamående. Man misstänker tarminfektion och han skickas till S:t Görans sjukhus. Smärtorna avtar inte i styrka. Killen uppger att han tagit spice cirka fem veckor tidigare. – Vi samarbetar med polisen och är med på stan, fester och vid hembesök. Vi har även en polisstation på Maria ungdom där ungdomarna drogtestas, man kollar deras mobiler och vi erbjuder stöd och behandling, säger Mikael Jeppson. Jessica Ritzén [email protected] Fakta. Det här är Spice Kille 18 år, september Flicka, 15 år, oktober En tjej som överdoserat spice kommer in en fredagskväll. Hon har högt blodtryck, hög puls, kroppen är märkbart stressad. Hon hallucinerar och har svår ångest. Efter två dagar förvärras symtomen. Hon behandlas med lugnande och sömnmedicin. Flickan läggs in för avgiftning och har haft återfall. Spice är ett samlingsnamn för olika substanser som liknar cannabis. Kille 19 år, juli Effekterna liknar de man får av cannabis men ruset är ofta kraftigare och med centralstimulerande effekter. De vanligaste symptomen efter spicerökning är olika former av psykisk påverkan som yrsel, förvirring, overklighetskänsla, hallu cinationer och hjärtklappning. På senare tid har det skett en ökning av allvarligare symtom som djup medvetslöshet, kramper, stroke, syrebrist i hjärtat och akut njursvikt. En kille kommer in på natten efter en spiceöverdos och har stora svårigheter att upprätthålla andningen. Han skickas till intensivvårds avdelningen på S:t Göran och får senare komma tillbaka till Maria ungdom där han nu går i behandling.” DN 12 nov 2014: “Tolvåring har testat positivt för att ha använt spice På ett år har antalet spicetester på Beroendecentrum i Stockholm nästan fördubblats. I år har 850 av alla tester som analyserats vid Karolinska Institutet varit positiva för spice. – Den yngsta som kom in till akuten var bara tolv år, säger Anders Helander, professor i beroendeforskning, KI. Beroendecentrum i Stockholm som samlar all beroendevård i länet började att testa ungdomar och patienter för drogen spice förra året. Spicetesterna analyseras av missbrukslaboratoriet vid Karolinska Institutet i Huddinge och cirka 80 procent av deras tester kommer från Beroendecentrum i Stockholm. Totalt gjorde Karolinska Institutet 13 485 spicetester förra året och i år räknar man med att komma upp i 21 168 spicetester. Fyra procent av dessa är positiva för spice. – De flesta är mellan femton och tjugofem, men den yngsta i sjukvården var tolv år och den äldsta 66 år. Tre fjärdedelar är killar, säger Anders Helander, vid missbrukslaboratoriet på KI. Spice är samlingsnamnet för rökmixar gjorda på syntetiska cannabinoider. De är ofta flera hundra gånger mer potenta än cannabis per mikrogram och väldigt svåra att dosera. Många ungdomar experimenterar både vilt och blint med internetdrogerna för att maximera ruset. – Det stora problemet är att många tar flera substanser. Hälften av våra fall tar mer än en substans. De tar det avsiktligt, de vill trycka på flera knappar samtidigt för att få större effekt, säger Anders Helander. Många av drogerna som säljs på nätet upptäcks aldrig i testerna. Just nu kan laboratoriet testa för 100 olika slags substanser. Men varje vecka lanseras en ny substans på internet, förra året registrerades 81 nya drogsubstanser av EU:s kontrollorgan för narkotika. – Drogerna är en färskvara. Vi kan inte sätta upp en analysmetod för en substans som aldrig säljs. En drog som var poppis i våras finns inte längre på marknaden. Forskarna för en ojämn kamp mot internetdrogerna och testerna är både komplicerade och kostsamma. – Många har inte råd att testa för alla internetdroger. Vi tar 1 000 kronor för en analys, men borde ta 7 000 kronor. Screeningen går på någon dag men verifikationen av det positiva svaret kan ta flera veckor, förklarar Anders Helander. Han leder ett projekt kallat Strida, ett nationellt projekt för att kartlägga förekomst och riskbedömning av internetdroger genom laboratorieanalyser. Han menar att drogtesterna måste bli fler om inte vården ska stå blind inför missbruket. – Mätningar från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning visar att spice ligger klar tvåa efter cannabispreparaten. Vi behöver bredda sortimentet över vilka substanser som testas, säger han. Jessica Ritzén [email protected] ○ Metadon 50 procent (ofta medicin) ○ Cannabis 16 procent ○ Etylglukuronid 18 procent ○ Bensodiazepiner 14 procent ○ Buprenorfin 9 procent (ofta medicin) ○ Amfetamin 7 procent ○ Morfin 6 procent ○ Tramadol 6 procent ○ Kokain 2 procent Källa: Klinisk Farmakologi, KI, 2014.” DN nov 2014: “Ohälsotalet avslöjar klyfta mellan fattiga och rika De som bor i Skärholmen har drygt åtta gånger så många sjukdagar som invånarna i stadsdelen Höglandet i Bromma. Hälsotillståndet varierar kraftigt mellan Stockholms olika områden, visar en ny rapport från Sweco. Sweco har jämfört ohälsotalet, som bygger på hur många dagar årligen invånarna får ersättning från Försäkringskassan. Ohälsotalet i Stockholm som helhet var 19 dagar 2013, lika många som de två föregående åren. Det var totalt 23 900 personer som hade sjuk-/aktivitetsersättning och 42 800 personer som hade sjukpenning under 2013. Till dessa betalades det ut 5,0 miljarder kronor. Områden med höga ohälsotal har i allmänhet högre arbetslöshet, lägre inkomster och större andel utlandsfödda. Utbildningsnivån är dock den faktor som bäst förklarar skillnaderna mellan stadsdelsförvaltningarna. Personer med högre utbildningsnivå har i genomsnitt bättre hälsa. Men även andra faktorer spelar in. Stadsdelen Universitetet har stadens lägsta ohälsotal, 2,7. Det beror sannolikt på den höga andel studenter som bor i området. Kvinnorna har fler sjukdagar, 19 stycken i genomsnitt i fjol. Snittet för män har minskat med ytterligare en dag till 16. Och stadsdelarna skiljer sig ordentligt från varandra. Av de 14 stadsdelsnämndsområdena har Östermalm, Norrmalm och Kungsholmen ett ohälsotal på 13 eller färre dagar medan RinkebyKista och Skärholmen har ett ohälsotal på 30 dagar eller fler. Klyftan mellan Östermalm som har lägst ohälsotal (12 dagar) och RinkebyKista som har högst (32 dagar) är oförändrat jämfört med 2012. I de flesta stadsdelsnämndsområden har hälsoläget förbättrats, ohälsotal är lägre än föregående år. För några områden – HägerstenLiljeholmen, Hässelby-Vällingby – har det dock skett en marginell ökning jämfört med 2012. Mia Tottmar [email protected] Fakta. Ohälsotal Ohälsotalet är det sammanlagda måttet på antalet sjukdagar som ersätts genom socialförsäkringen under ett år i relation till hela stadens befolkning i åldern 16–64 år. DN 14 nov 2014: “Ambulanspersonal rädd att ge vård åt ebolasmittade Facket larmar om att ambulanspersonal saknar tillräcklig kunskap och utbildning som krävs vid behandling av ett misstänkt ebolafall. – Många av våra medlemmar är väldigt oroliga, säger Henrik Johansson som är ordförande i ambulansförbundet Alarm. För lite mer än en månad sedan vägrade ambulanspersonal, från de ambulanser som är avsedda för ebolatransporter, att köra en misstänkt ebolasmittad person i Stockholmsområdet eftersom de ansåg sig sakna den utbildning och utrustning som en sådan transport kräver. Henrik Johansson är ordförande för Alarm, Sveriges största fackförbund för ambulanspersonal. Enligt honom är det endast ett fåtal av medlemmarna som utbildats i ebolahantering, övriga har försetts med skriftlig information om sjukdomen och säkerhetsrutiner. Han uppger att flera av medlemmarna nu känner sig oroliga eftersom de inte anser sig ha tillräckligt med kunskap. Störst oro finns i storstadsregionerna: Stockholm, Göteborg och Malmö. Sjukdagar som utbetalas från Försäkringskassan (socialförsäkringen) omfattar sjuk-/aktivitetsersättning, sjukpenningdagar, rehabiliteringsersättning. Åke Örtqvist, chef för smittskyddsenheten i Stockholms läns landsting, har svårt att förstå kritiken mot dåliga utbildningsinsatser. Stockholms ohälsotal har det senaste decenniet varit 6–8 dagar lägre än rikets. – Det här är inget man kan utbilda alla i, det måste göras genom ett slags kaskadutbildning där personalen lär varandra. Den skriftliga information som finns tillgänglig borde räcka. Utbildningen handlar mest om att ta av och på sig kläder på rätt sätt. Är man en professionell sjuksköterska med vidareutbildning inom ambulansen borde man klara det utan någon personlig utbildning, säger han. I fallet med de vägrande ambulanssjukvårdarna saknades utbildning, men enligt Henrik Johansson är även medlemmar som har gått utbildningen osäkra på hur de ska agera om det skulle bli skarpt läge. Enligt Henrik Johansson är det flera medlemmar som inte har fått öva med skarpa dräkter. – De har fått öva med plastförkläden, eftersom det skulle bli för dyrt att använda riktiga dräkter, säger han. Enligt Åke Örtqvist har ambulanspersonal som utbildats i Stockholm övat med full utrustning. Hur det ser ut i övriga landet kan han inte svara på, då varje landsting utformar sin egen utbildning utefter de nationella rekommendationer som finns. Anser du att den utbildning och information som finns i dag är tillräcklig? – Ja, det tycker jag. Det finns massor av informationsmaterial tillgängligt både via vårdgivarguiden och via vår hemsida. Jag har väldigt svårt att förstå den här kritiken. Den här rädslan är ologisk. Det som oroar mig är att ambulanspersonal inte ens kommer att våga hämta en patient som har feber så småningom, säger Åke Örtqvist. Men visar inte det att personalen saknar tillräckligt med kunskap om ebola? – Ja, det kanske det gör, men informationen finns. Frågan blir snarare hur personalen ska ta del av den och det ansvaret ligger på arbetsgivarna, säger Åke Örtqvist. Beatrice Längberg [email protected] Fakta. Läkemedel ska börja testas Ebolaepidemin i Västafrika fortsätter i de drabbade länderna men situationen utvecklas olika. Läget verkar ha stabiliserats i Liberia och Guinea medan det har försämrats kraftigt i Sierra Leone. Bedömningen kvarstår att det är mycket låg risk för smittspridning av ebola i Sverige. Enstaka fall som har smittats av ebola i Västafrika kan komma till Sverige men det bedöms inte som troligt. Även om risken för ebolafall i Sverige bedöms som låg är en ökad vaksamhet inom svensk vård viktig, enligt Folkhälsomyndigheten. Organisationen Läkare utan gränser ska genomföra kliniska försök i Liberia och Guinea med tre möjliga behandlingsmedel mot ebola. Två antivirala läkemedel som ska testas, brincidofovir och favipiravir, har lyfts fram av världshälsoorganisationen WHO som lovande. Ytterligare en behandlingsform, transfusioner av blod och plasma från personer som överlevt ebola till smittade, ska testas i Guinea.De första testresultaten kommer i februari. DN 14 nov 2014: “En av tjugo svenskar bär på resistenta tarmbakterier Fakta. Utbildning Stockholms läns landsting utbildning för ambulanspersonal om misstänkta ebolafall, 2,5 timmar: Var tjugonde svensk bär på antibiotikaresistenta tarmbakterier. Det visar en ny undersökning från Folkhälsomyndigheten. 1 Kort presentation om smittskydd och vårdhygien. – Det är ganska vanligt att man har de här bakterierna utan att veta om det. Många får bakterierna efter att de varit ute och rest, säger Sonja Löfmark, utredare och mikrobiolog på Folkhälsomyndigheten. 2 Genomgång av högsmittsamma sjukdomar, smittämnen, smittvägar, historik kring ebola, information om den pågående situationen i Västafrika, information om ebolas smittsamhet, smittspårning, SLL:s handläggning, råd som gäller för resenärer, principer för ambulanstransporter och skyddsutrustning samt källor till utbrottsinformation. 3 Genomgång av skyddsutrustning och på- och avklädningsrutiner samt praktisk övning framför personal. 4 Tid för att ställa frågor och diskussion. Utbildningens upplägg och innehåll kan skilja sig åt mellan länen då varje landsting utformar sin egen utbildning. “ För en frisk person innebär de så kallade ESBL-bakterierna sällan några problem, men för någon med nedsatt immunförsvar kan bakterierna orsaka urinvägsinfektion och i vissa fall allvarliga blodinfektioner. God hygien är det bästa sättet att skydda sig mot bakterierna som kan spridas via toalettbesök och bristfällig livsmedelshantering. Största anledningen till den ökande spridningen av resistenta bakterier är dock ökad användning av antibiotika. Beatrice Längberg [email protected] “ DN 15 nov 2014: DN 16 nov 2014: “Ännu en död av MRSA-bakterien “Och kvar blev de unga Ytterligare en person har nu avlidit i Danmark till följd av den MRSAbakterie som merparten av danska grisar bär på, skriver Danmarks Radio, DR. Det är den andra personen i år som avlider till följd av bakterien, totalt har fem personer dött de senaste åren. Sjukfrånvaron på grund av psykisk ohälsa ökar. Och minskar. Hur ska man förstå det? Den person som är senast avliden var inlagd med svår åderförkalkning och hade blivit opererad ett flertal gånger. DN har tidigare i veckan berättat att förpackningar med danskt och tyskt fläskkött som säljs i svenska butiker innehåller MRSA-bakterier. Bakterien är resistent mot flera typer av antibiotika. Den anses inte ha lätt att smitta via livsmedel. För friska människor behöver den inte vara farlig, men för personer med nedsatt allmäntillstånd kan den leda till exempelvis blodförgiftning. Jannike Kihlberg [email protected] “ Huruvida den psykiska ohälsan ökar eller minskar beror på hur man räknar och vad man jämför med. En som har räknat är Inspektionen för socialförsäkring. I rapporten ”Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser” är beskedet just så komplext som verkligheten ofta är. Antalet personer som är sjukfrånvarande med en psykiatrisk diagnos kod har minskat sedan jämförelseåret 2007. Men ännu större har minskningen varit i andra diagnosgrupper. Det betyder att andelen sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa har ökat under samma tidsperiod. Men för att hitta de stora, dramatiska förändringarna måste man leta sig längre bak i tiden. Av de sjukfall som avslutades 1990 och som varat längre än 30 dagar var det tio procent som varit sjukskrivna med en psykiatrisk diagnos. Motsvarande siffra sedan 2005 ligger runt 25 procent. Den som vill kan förstås tolka siffrorna som att det psykiska lidandet blivit väldigt mycket större. Men man skulle också kunna se dem som ett uttryck för att de psykiska diagnoserna blivit fler och att det skett en diagnosglidning som gör att fler klassas som psykiskt sjuka. Själva uppdelningen är på sätt och vis besynnerlig, eftersom kroppslig och själslig smärta ofta samverkar. Den som har ont i kroppen riskerar att utveckla psykisk ohälsa. Långa sjukskrivningar kan – trots goda intentioner – öka snarare än minska lidandet. Detta måste läkarna i högre grad väga in innan sjukskrivning påbörjas, även om det givetvis finns fall där ingen annan lösning är möjlig. På motsvarande sätt riskerar den som lider av ångest eller depression att utveckla kroppslig smärta eller missbruk. Den som är djupt deprimerad klarar sällan att motionera eller ens att ta en promenad. Kroppen är gjord för rörelse. Stillasittande eller sängliggande är i längden skadligt. Den som sjukskrivs behöver inte ta sig till jobbet och det ökar risken för att individen rör sig än mindre. Sjuktalen för tung psykiatrisk sjukdom, som exempelvis schizofreni, ligger stabilt. Med dessa tunga grundläggande siffror i botten, och en extremt varierande sjukfrånvaro för lättare diagnoser, går det inte att dra slutsatsen att svenskarna blivit mer psykiskt sjuka. Däremot finns i rapporten andra, mer nattsvarta slutsatser. Antalet unga, mellan 20–29 år, som får aktivitetsersättning – ett slags förtidspension för unga – har närmast exploderat sedan början av 2000-talet i gruppen med psykisk sjukdom. Den stora ökningen hittas bland dem med neuropsykiatrisk diagnos, exempelvis aspergers och adhd. Det betyder att dubbelt så många ur gruppen ratas på arbetsmarknaden i dag. De bedöms alltså arbetsoförmögna innan de ens prövat på att arbeta. Det är svårt att se att individerna skulle blivit mer arbetshandikappade under de dryga tio år som siffrorna successivt skjutit i höjden. I stället måste det tolkas som att arbetsmarknaden blivit mindre tillåtande och tolerant. Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande. Och något annat kan inte detta kallas. Att så många unga människor går direkt från gymnasiet in i förtidspension borde vara oacceptabelt för varje socialminister med någon typ av ambition att skapa ett samhälle som håller ihop. Dn 16/11 2014 “ DN 17 nov 2014: “Här Är Jag I gårdagens sändning av satirprogrammet ”Public service” kunde vi höra ”Göran Hägglund” fråga sig om en pyroman kunde bli brandman bara för att hans samvete förbjuder honom att släcka bränder. Kul tvist på frågan om aborter och samvetsfrihet för barnmorskor. arbetsplats. 2. Är det verkligen att visa troende respekt att jämställa gudstro med ett funktionshinder? 3. Har inte också individen ett ansvar för att inte utbilda sig för ett yrke om man från början vet att man inte klarar av arbetsuppgifterna? I den aktuella diskussionen ryms också, som Ann-Charlotte Marteus påpekade i Expressen (14/11), en individualistisk och narcissistisk dimension. Hur mycket anpassning har man som individ ”rätt” att förvänta sig av omgivningen? Ellinor Grimmark hade när jag intervjuade henne i februari en anställning som sjuksköterska vid Höglandssjukhuset i Eksjö. Det handlar alltså inte om att hon inte kan eller får arbeta, utan att hon inte erbjuds en annan befattning med arbetsuppgifter hon inte vill utföra. Kan en mjöldammsöverkänslig som hela sitt liv drömt om att bli konditor kräva en mjölsanerad arbetsplats och rätten att enbart arbeta med att sno ihop påskkycklingar av marsipan? Att detta ens är en fråga har kanske att göra med att vi lever i ett samhälle där individen allt mindre ses som en del av universum och i stället solen som allting kretsar kring. Men arbete är inget man ”får” – det är individen som säljer sina tjänster. Och vill man inte sälja kopparspiral, dagen-efter-piller och vård av aborterande kvinnor, ja, då ska man inte vara förvånad över att en kvinnoklinik inte är någon särskilt intresserad köpare. När jag intervjuade barnmorskan och abortmotståndaren Ellinor Grimmark tidigare i år (DN 7/2) menade hon att arbetsgivaren alltid kan hamna i situationer där man måste anpassa arbetet. En barnmorska kan få ryggproblem som gör det omöjligt att klara av det fysiskt krävande arbetet på en förlossningsavdelning. Och då måste arbetsgivaren ordna med någon form av förflyttning eller special lösning. Så långt är jag med. Men med tre reservationer. 1. Det är skillnad på att anpassa ett arbete under en anställning, jämfört med någon som från början säger sig vilja ha en låt säga mjölfri Hanne Kjöller [email protected] DN 17 nov 2014: “Antibiotikan halverades efter dödsfall När resistenta bakterier dök upp hos allt flera djur och människor bestämde sig Nederländerna för att få bukt med sin höga antibiotikaanvändning till djur. På bara ett par år har medicineringen halverats. Utrecht För bara några år sedan flödade antibiotikan tämligen fritt i Nederländernas djuruppfödning. Ingen visste hur den användes. Människor och djur lever tätt på varandra i landet vilket underlättar för smittor. Efter att resistenta bakterier blivit ett ökande problem i hela samhället beslutade sig myndigheterna för att agera. Den utlösande orsaken var att en person dog av resistenta ESBL-bakterier. – Vi satte som mål att få ner antibiotikaanvändningen med 50 procent till 2013 jämfört med 2009, säger Hetty van Beers, chef för Neder ländernas veterinäranstalt. Projektet lyckades över förväntan. Redan 2012 hade försäljningen av antibiotika som används i djuruppfödningen halverats. Nu är målet att användningen ska minskas med 70 procent till 2015. En orsak till att man lyckats är att alla parter – uppfödare, veterinärer och myndigheter – har samarbetat. – Alla var med på att göra något. Uppfödarna var inte lyckliga, antibiotika är billigare än att förebygga sjukdomar. Men de insåg att vi måste göra något och opinionen var emot dem, säger Hetty van Beers. Gårdarnas förbrukning och veterinärernas försäljning av antibiotika kartlades noga. Regionala grupper bildades där siffrorna är offentliga inom gruppen och bidrar till ett slags grupptryck. – De kan se hur mycket de själva använder och de kan se hur mycket de andra använder, säger Dick Heederik, professor i epidemiologi som leder projektets expertpanel. Gårdarna placeras i en röd, gul eller grön zon beroende på hur mycket antibiotika som används. Grön är godkänt, befinner sig uppfödaren i röd eller gul zon måste förbrukningen sänkas. – Det finns inga straff i nuläget. Vi jobbar med dialog och säger; ni använder för mycket, vi vill se en hälsoplan, säger Dick Heederik. Nederländerna är ett av de länder där veterinärerna tjänar pengar på att sälja antibiotika. Några planer på att ändra systemet finns inte, men veterinärernas försäljning är också offentlig inom grupperna och där syns det tydligt om några säljer ovanligt mycket. – Tidigare kunde det gå till så att en uppfödare i princip ringde och beställde antibiotika. Så är det inte längre, säger Hetty van Beers. Sedan i mars är antibiotikan uppdelad i tre grupper; grupp ett får enbart användas till människor, för grupp två måste uppfödaren konsultera veterinären och grupp tre kan uppfödaren ge själv. MRSA-bakterien har funnits bland djuren i snart tio år, sedan 2005, och finns i dag i två av tre grisbesättningar. Precis som i de danska och tyska fläskförpackningar som DN har undersökt i svenska butiker har MRSA-bakterier hittats i fläsk i nederländska butiker. Men det oroar inte professor Heederik. – Vi har inga indikationer på att det smittar matvägen, det är mer ett yrkesproblem för de som arbetar med djur, säger han. Den minskade användningen av antibiotika verkar ha minskat även de resistenta bakterierna. – Två studier, en på grisar och en på kalvar, från 2011 till 2013, visar att förekomsten av MRSA sakta minskar hos både människor och djur, säger professor Dick Heederik. Christina Greko är veterinär och antibiotikaexpert på Statens veterinärmedicinska anstalt i Sverige. Hon är imponerad av arbetet i Nederländerna. – De har gjort ett fantastiskt jobb. Jag tror en modell där experter, uppfödare och myndigheter arbetar tillsammans, det är ett hållbart sätt, säger han. Jannike Kihlberg [email protected] Fakta. DN granskade fläsk från svenska butiker I slutet av förra veckan kunde DN avslöja att fläskkött importerat från Tyskland och Danmark och som såldes i svenska butiker bar på MRSA-bakterier. Fyra av tjugo danska förpackningar innehöll MRSA-bakterier, och en av tjugo tyska förpackningar innehöll samma bakterie. Testen gjordes i samarbete med Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. Även fem förpackningar med svenskt fläsk testades. Ingen innehöll MRSA-bakterien. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har sagt till DN att det är allvarligt att MRSA finns på importerat fläsk. Någon handlingsplan, som har efterfrågats, för vad som ska göras om svenska grisar får MRSA är inte aktuell. MRSA-bakterien är resistent mot vissa typer av antibiotika. Den behöver inte vara farlig för människor, men personer med nedsatt allmäntillstånd kan i värsta fall få blodförgiftning som kan vara dödlig. Dn “ DN 17 nov 2014: “ Köer döljs för att få miljoner Jakten på vårdgarantins miljoner får flera landsting att dölja de långa vårdköerna till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Det menar flera anställda inom BUP som DN pratat med. ”Vi firade att vi lyckats bluffa bort köerna”, säger en källa vid landstinget Västmanland. Sedan några år tillbaka finns en särskild satsning på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). De landsting som klarar vårdgarantins mål och kan ge snabb vårdkontakt och behandling får dela på totalt 180 miljoner kronor (se faktaruta). Bonuspengarna är viktiga för BUP-enheterna som ofta dras med personal- och resursbrist. – Ledningen har nästan större fokus på att klara vårdgarantin än själva vården, säger en person med god insyn i BUP i Västmanland till DN. Under 2011 klarade landstinget i Västmanland inte vårdgarantins mål om att göra fördjupade utredningar inom 30 dagar efter den första vårdkontakten, och gick därför miste om flera miljoner kronor från staten. Enligt flera källor med god insyn i verksamheten ledde det till en omorganisation som hade som enda syfte att verksamheten skulle klara vårdgarantins mål. Köerna, däremot, blev inte kortare. – Förut gjorde vi en rätt grundlig bedömning av barnen under deras första besök. Men 2012 fick vi beskedet att det mötet skulle delas upp på två möten, och att det senare mötet då skulle kallas ”fördjupad utredning”, säger en källa. Med det nya upplägget klarar landstinget i Västmanland även vårdgarantins andra mål med god marginal. Under 2012 belönades de med bidrag på totalt 7,8 miljoner kronor. Det firades genom att medarbetarna bjöds på lunch. – Det kändes mycket märkligt, vi firade att vi lyckats bluffa bort köerna. Egentligen kan det ju ta ett år att få vård precis som tidigare, säger en annan källa. Även förra året klarade landstinget båda BUP-målen och fick över 7,1 miljoner kronor i statsbidrag. Verksamhetschefen Margit Farkas håller inte med om att det rör sig om en ”bluff”. – Jag delar inte den bilden. Det stämmer att det inte uppfattades tydligt vad den nya organisationen skulle innebära innehållsmässigt, men båda mötena har sitt syfte och det är viktigt att poängtera. Hon håller däremot med om att det finns stora brister med vård garantin. – Det är en svår balansgång mellan kvalitet och kvantitet och en del patienter måste fortfarande vänta upp till ett år på vård även om det inte syns utåt. Det är mycket beklagligt. Problemet med kötider som göms undan för att vårdgarantins mål ska nås är utbrett. Det anser Anna Norrman på riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. – Vi har fått signaler om det här från våra medlemmar ända sedan den nya vårdgarantin infördes. Det är ett stort problem, eftersom varken patienter eller beslutsfattare ser var bristerna finns. Det är särskilt allvarligt för barn som tvingas vänta länge på att få en diagnos, säger Anna Norrman. I Stockholm visade en studie från Karolinska institutet från 2012 att 108 tillfrågade BUP-patienter fick vänta i snitt tre år mellan första vårdkontakt och utredning. Trots att vårdgarantin formellt var uppfylld. Inom Kronobergs landsting har sättet att hantera köerna till BUP skapat en strid mellan personalen och enhetschefen. Där väntade 112 barn och ungdomar på en utredning vid årsskiftet. Men på bara två månader minskade kön kraftigt till 65 barn enligt Sörmlandsposten. eller utredning: ”Enhetschef ändrar [vårdpersonalens] bedömning, utan att träffa patient, och skriver att patienten inte är utredningsbar.” Verksamhetschefen förnekar uppgifterna för Smålandsposten men IVO har ändå inlett en egen utredning. – Har man infört nya regler och avfärdat patienter på ett felaktigt vis, så är det mycket allvarligt, säger utredaren Mats Holmgren till DN. Förra året gick flera psykologer ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och varnade för vårdgarantins inverkan på BUP. En av dem var Sofia Rocksén, psykolog på BUP i Örnsköldsvik och representant för Saco och Psykologförbundet. Hon tror att det finns många fler exempel på hur de enskilda BUPenheterna trixar med siffror eller prioriterar fel för att klara målen. – Men det är så himla känsligt att beskriva vad som faktiskt görs. Då lämnar man ut verksamheten och kan förlora stora summor pengar i bidrag och i förlängningen medarbetare som är livsviktiga för patienterna. Mikael Delin [email protected] I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) berättar en anonym anställd hur småbarn skrivits ut ur kön utan tillräcklig vård Fakta. Två steg Vårdgarantin för barn- och ungdomspsykiatrin är uppdelad i två steg. Under 2014 får de landsting som klarar av att göra en första bedömning av 90 procent av barnen inom 30 dagar dela på 80 miljoner kronor. De landsting som därefter kan ge 80 procent av de unga patienterna en fördjupad utredning eller påbörja behandling inom ytterligare 30 dagar får dela på 100 miljoner kronor. Antal patienter i barn- och ungdoms- psykiatrisk vård 2007 24 952 2008 28 912 2009 32 167 2010 31 228 2011 41 042 2012 45 985 2013 50 974 Källa: Socialstyrelsen De klarar båda målen i vårdgarantin Blekinge Gotland Jämtland Jönköping Kalmar Norrbotten Sörmland Uppsala Västernorrland Västmanland Örebro De klarar ett av målen Gävleborg Kronoberg Skåne Stockholm Östergötland De klarar inte vårdgarantin Dalarna Halland Värmland Västerbotten Västra Götaland Statistiken för 2014 är inte klar. En del av landstingen kan lyckas nå ett högre snitt och klara vårdgarantin. Källa: SKL, Väntetider.se “ DN 18 nov 2014: DN 18 nov 2014: “Hjärtinfarkt skördar färre liv “Alice och Abbe ökar förståelsen Bättre behandlingsmetoder har gjort att dödsfallen i hjärtinfarkt minskat med närmare en tredjedel sedan 2007. Alice 11 år, har adhd. Abbe, 8 år, har Aspergers syndrom. I två böcker för barn berättas om hur det kan vara att leva med diagnoserna – både om starka sidor och om svårigheter. – Allt fler patienter får tillgång till den senaste typen av behandling, säger Jan Nilsson, ordförande i Hjärt-Lungfondens forskningsråd. Hjärt-kärlsjukdomar är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Sverige men antalet döda i hjärtinfarkt har enligt Socialstyrelsen minskat med 29 procent. 2007 dog 10 742 personer i akut hjärtinfarkt och 2013 var antalet nere i 7 677. Enligt Hjärt-Lungfonden är en viktig anledning att forskningen har lett till bättre behandlingsmetoder. Ett exempel är så kallad ballongvidgning, som i dag oftare utförs via handleden i stället för ljumsken. Det har kraftigt minskat risken för blödningar. – Sjukvården har blivit mycket bättre på att tillämpa de framsteg som forskningen har gjort. Mycket tack vare de nationella registren, dit alla sjukhus rapporterar in data om patienter så att andra kan följa hur behandlingen har gått, säger Jan Nilsson. Minskningen är något högre för kvinnor än män. Marit Sundberg [email protected] “ ”Jaha, du är sen igen. Som vanligt. Alice, du måste skärpa dig.” Fröken är arg, som ofta. Hon förstår inte att Alice gör sitt bästa och att det inte var med flit som hon kom för sent. Och det gäller andra i omgivningen också. Alice är 11 år och hennes liv är ganska besvärligt när läsaren först möter henne. Hon har bland annat svårt att passa tider och att hålla reda på saker, och alla tjatar på henne – både hemma och i skolan. Men när fröken ringer hem och klagar försvarar mamma sin dotter. Beteendet har sina orsaker, Alice är under neuropsykiatrisk utredning och utskällningar hjälper inte, det finns bättre sätt. Boken ”Coolt med adhd” vänder sig främst till barn mellan 9 och 12, både till dem som själva har adhd och deras kompisar, men också till exempelvis släktingar och lärare. – Jag fick idén när min dotter fått diagnosen. Hon var inte glad, och jag ville vända det till något positivt, säger Malin Roca Ahlgren som skrivit boken. Jag letade efter en barnbok som hon skulle kunna känna igen sig i, där också styrkorna med adhd lyftes fram. Jag hittade ingen, så jag bestämde mig för att skriva en själv. Malin och Susanne Israelsson Stenberg, som bidragit till boken med sina kunskaper, är båda lärare. De vill bredda kunskaperna och öka förståelsen för hur det kan vara att leva med diagnosen – såväl det positiva som det negativa. – Det behövs mer öppenhet, säger Malin Roca Ahlgren. I dag hyssjas det lite för mycket, det är lite tabubelagt med adhd. Det gör att det blir ännu jobbigare för dem som har diagnosen. Och så behövs mer kunskap, många tror att det bara handlar om att man har svårt att sitta stilla. När Alice i boken har fått sin diagnos blinkar fröken till henne under en lektion där de pratar om kreativitet, idérikedom och om Mozart, som kan ha haft adhd. ”Det är nog ganska coolt, tror jag”, säger fröken och klasskamraterna håller med. Abbe är 8 år och 43 dagar. Att det är just 43 dagar är viktigt för honom. Han uttrycker sig välformulerat och exakt, och tolkar ofta det som sägs bokstavligt. Abbe är en vanlig kille, men tänker och fungerar ofta på ett sätt som är lite ovanligt jämfört med majoriteten. Han gillar till exempel inte överraskningar eller snabba förändringar. Ska klassen göra en utflykt behöver han få veta i förväg vart de ska och vad som ska hända där. Annars känner han obehag och oro i stället för positiv spänning och förväntan. Det kan vara svårt att konkret förklara för barn (och ibland vuxna) vad autismspektrumtillstånd som Aspergers syndrom innebär. I boken ”Abbe 8 år och 43 dagar” låter författaren, Kicki Polleryd, Abbe själv berätta om sin vardag. Han är smart och är bra på många saker, exempelvis på att se detaljer, och han har lätt för att lära sig mycket om det han är intresserad av. Han trivs i skolan och vet själv ungefär hur det ska vara för att det ska fungera bra för honom: ”Om jag håller på med någonting som jag gillar, kan jag sitta still hur länge som helst. Då är jag riktigt bra på att koncentrera mig. Jag tycker absolut inte om att avbryta en uppgift när jag väl kommit i gång. I skolan brukar jag be fröken att få vara kvar I klassrummet under rasterna för att göra färdigt det jag håller på med. Ibland går det bra men ibland säger fröken att jag ska gå ut och leka med de andra barnen i stället. Det tycker jag är onödigt eftersom jag ändå inte vill spela fotboll eller basket som de andra alltid gör.” Abbe har två kompisar som han leker med, och det är alldeles lagom, tycker han. Ibland frågar någon klasskompis om de ska leka efter skolan. Ofta vill Abbe inte det, men hans föräldrar blir väldigt glada om han tar med en klasskompis hem. ”Det konstiga är att det aldrig blir särskilt roligt eftersom kompisen inte vill göra det jag har bestämt. Det tycker jag är oartigt. Mina föräldrar säger till mig att kompisen ska få bestämma eftersom den är gäst. Det förstår jag inte, för när mamma och pappa bjuder hem goda vänner på middag så bestämmer de innan vad alla ska äta, var de ska sitta vid bordet och att alla ska spela kubb efter maten.” Abbe vet att det är fel att ljuga, men han märker att andra ändå ljuger ofta utan att verka tycka att det är fel. När grannen Majken köpt nya skor säger Abbes mamma till exempel att de är jättesnygga, trots att hon strax innan skrattat åt samma skor när Abbe och hon såg dem I ett skyltfönster. Det berättar Abbe för Majken, och då ljuger mamma en gång till: ”Nej, det var andra skor”. Mamma blir riktigt arg på Abbe sen, och förklarar att det är med vita lögner kan vara bra ibland. Knepigt, tycker Abbe, hur ska man veta när det är så? Bokens författare Kicki Polleryd är psykolog och specialiserad på neuropsykologi. Hon har tidigare skrivit barnböcker om barn med koncentrationssvårigheter/adhd. Berättelsen om Abbe kan sägas visa hur det kan vara när stödet fungerar bra. Abbe är lyckligt lottad som har flera förstående vuxna omkring sig, både i skolan och i övrigt, påpekar Kicki Polleryd i efterordet. ”Genom sitt tydliggörande sätt skapar de en tillvaro för Abbe som känns begriplig och hanterbar. Han upplever sig ha möjlighet att påverka sin situation, vilket skapar trygghet och optimism. De vuxnas stöd ger honom självinsikt. Hans självförtroende växer och han kan fortsätta att utveckla sina starka sidor.” Malin Nordgren [email protected] Fakta. Fler böcker för barn om adhd och autism ”Jippie, jag har adhd” av Jessica Stigsdotter Axberg (Upnose förlag, 2013). Boken handlar om Victor före diagnosen, om utredningen och om hur det blir efteråt. ”Rut och Randi” av Kicki Polleryd (Norlén Slottner förlag, 2006): Rut och Randi är tvillingar och går i första klass. Rut är snabb, Randi långsam. Men Fröken Fräken och Magnus Magister kan hjälpa till så att det funkar bra för båda. ”Varför vill ingen leka med Dennis och Stina?” av Annika Bengtner m fl (Säve förlag, 2012). Om två kusiner som har adhd, innehåller också tips om hur man talar med barnen om adhd. ”Mertil väljer ryggsäck” och ”Mertil på dagis. Samlingen” av Kicki Pollerud (Pärlemor förlag, 1998 respektive 2000). Om koncentrationssvårigheter. ”Det brinner i mitt huvud” av Camilla Lagerqvist (Tidens förlag, 2009). Om Daniel, 15 år, som inte trivs med sig själv och ofta blir osams med omgivningen. Till slut utreds han för adhd och möter också några personer som förändrar mycket. ”Mysteriet med den blå flaskan: ett aspergeräventyr” av Kathy Hoopman (Cura förlag, 2004). Spännande kapitelbok om Ben som ofta har det struligt i skolan med mobbare på skolgården och lärare som inte förstår. Mystiska krafter släpps lösa när Ben och han kompis hittar en gammal flaska som det kommer rökslingor ifrån…”Möss och utomjordingar – ett aspergeräventyr” är en fristående fortsättning som kom ut på samma förlag 2005. ”Martes bok” av Mie Mohlin och Magne Medhus (Cura, 2009). Om Marte, en åttaårig tjej med autism, och hennes sommarlov. ”Stora boken om Bill & Bolla...han är så klok och hon är en stolla” av Gunilla Bergström (Rabén & Sjögren, 2007). Böckerna om Bill och hans lillasyster Bolla, som har autism, har blivit moderna klassiker och har även blivit tecknad film och teaterföreställningar. Fotnot: En del äldre böcker kan vara svåra att hitta i handeln men kan finnas på biblioteken. “ DN 22 nov 2014: “Bakteriesmittan kommer att kräva fler vårdplatser I Sverige har antalet personer som bär på resistenta bakterier ökat från 2 000 till 10 000 på mindre än tio år. – Jag är väldigt orolig för vad som kommer att hända de närmaste fem åren, säger Otto Cars, expert på antibiotikaresistens. Fler vårdplatser och enkelrum kommer att behövas i sjukvården för att hantera smittan. I Sverige har antalet personer som smittats av resistenta bakterier ökat kraftigt. År 2007 var cirka 2 000 personer smittade, förra året var antalet 10 000, visar Folkhälsomyndighetens statistik. Antalet lär fortsätta öka. – Så länge vi fortsätter att använda antibiotika kommer antibiotikaresistens att förekomma, säger Olov Aspevall, överläkare på Folkhälsomyndigheten. Världshälsoorganisationen, WHO, har nyligen slagit fast att resistenta bakterier är ett av de största hoten mot människors hälsa. WHO varnar för att vi snart kan befinna oss i en tid då antibiotika inte längre biter på vanliga infektioner. Då kan lunginflammation eller blodförgiftning bli lika dödliga som de var innan antibiotikan fanns. – Världen har kommit till en brytpunkt. Problemet med antibiotikaresistens går så fort, fortare än vi någonsin trott när det gäller vissa bakterier, säger Otto Cars, seniorprofessor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet. Han har varnat för resistens i många år men har nu höjt tonläget. – Jag är väldigt orolig för vad som kommer att hända de närmaste fem åren, säger han. – Vi har fått i gång ett system som många andra länder tittar på och är lite avundsjuka på. Men även om vi blir ännu bättre kommer vi att få en ökning av resistenta bakterier, vi kan inte vända trenden. Därför behöver vi kunna hantera detta i vården, säger Otto Cars. Sedan penicillinet upptäcktes för drygt 80 år sedan har världen vant sig vid att infektioner kan botas. Det gäller alltifrån sårskador eller infektioner efter komplicerade förlossningar vid transplantationer och cancerbehandlingar. Men i dag dör människor i infektioner som antibiotikan inte biter på. Att allt fler bär på resistenta bakterier betyder att det kommer att krävas fler enkelrum i vården. Inte bara tillgången på enkelrum utan även tillgången på vårdplatser är betydelsefull när det gäller smittspridning. När beläggningsgraden blir för hög och det ofta förekommer överbeläggningar ökar smittspridningen. – Det är väldigt obehagligt det som händer nu, att fundamenten för behandlingar som bygger upp hela sjukvården håller på att vittra sönder, säger Cars. – En vårdplats betyder inte bara en sängplats, utan även vårdpersonal. Det kommer att krävas fler enkelrum för att hindra att patienter som bär på bakterierna smittar andra patienter, säger Olov Aspevall. Den höga användningen av antibiotika till både djur och människor driver på utvecklingen av resistenta bakterier. DN avslöjade i förra veckan att MRSA-bakterier finns i danskt och tyskt fläsk i svenska butiker. Det beror på att grisarna får mycket antibiotika. I flera år har Socialstyrelsen rapporterat om att antalet vårdplatser i landet minskar. Sverige har färre vårdplatser per capita än många andra länder och så gott som alla landsting brottas med överbeläggningar på sjukhusen. Sverige har dock lyckats sänka sin antibiotikaförskrivning. 2011 startades ett samarbete mellan staten och Sveriges Kommuner och landsting för att förbättra patientsäkerheten. Målet var att minska antibiotikaförskrivningen till 250 recept per 1 000 invånare. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har nyligen rapporterat att antibiotikaresistenta bakterier kan innebära en risk för hela samhället. De pekar på att det borde finnas en beredskap, eftersom att om många drabbas kan det påverka även produktion och handel. Folkhälsomyndigheten presenterade i veckan siffror som visar att Sverige som helhet har minskat förskrivningen med 15 procent. Målet nåddes inte helt, men generellt har antibiotikaförskrivningen minskat betydligt i alla län. Trots att varningarna har funnits i många år finns det få fakta om vilka konsekvenser en ökning av resistenta bakterierna för med sig. Enligt Otto Cars finns bara tre studier på hur många som dör varje år på grund av resistenta bakterier; 25 000 i Europa, 23 000 i USA och 38 000 i Thailand. Europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, har räknat ut att förutom dödsfallen skulle de resistenta bakterierna medföra extra kostnader för vård och produktionsfall på motsvarande 13,8 miljarder kronor per år. Otto Cars anser att det är nödvändigt med internationell samordning och politiska överenskommelser. Dessutom krävs en ny global finansieringsmekanism för att stödja fattiga länder. – Det finns en del ljuspunkter. WHO tar fram en plan, USA har börjat vakna till, men det är långt kvar till man ser ett system av samordning och reglering och det är dit vi måste. – Jag tror att det kommer att bli värre i både Sverige och världen innan det blir bättre igen, säger Otto Cars. Emma Löfgren [email protected] Jannike Kihlberg [email protected] hittills fem personer avlidit till följd av bakterien. I måndagens DN berättade vi att Nederländerna lyckats halvera sin användning av antibiotika till djur. Efter DN:s artiklar har landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) kallat till sig berörda myndigheter för att informera sig om arbetet mot antibiotikaresistenta bakterier. Inom kort väntas en handlingsplan komma. Fakta. De måste anmälas Resistenta bakterier vars smitta måste anmälas enligt smittskyddslagen: ESBL Betalaktamas med utvidgat spektrum. En grupp enzymer som kan bryta ner antibiotika. Finns ute i samhället, smittar ofta i mat särskilt i länder med dålig hygien. Fakta. Handlingsplan på gång efter DN:s avslöjande MRSA Förra veckan avslöjade DN att fläskkött importerat från Tyskland och Danmark som såldes i svenska butiker bar på MRSA-bakterier. Meticillinresistenta gula stafylokocker. Orsakar infektioner hos människor och djur. Smittan fanns tidigare främst i vården, nu även ute i samhället och kan överföras mellan människa och djur. Fyra av tjugo danska förpackningar innehöll MRSA-bakterier och en av tjugo tyska förpackningar innehöll samma bakterie. Stickprovstesten gjordes i samarbete med Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. VRE MRSA-bakterien som är resistent mot vissa typer av antibiotika är vanlig bland grisar i många länder. Den behöver inte vara farlig för människor, men personer med nedsatt allmäntillstånd kan drabbas och i värsta fall få blodförgiftning som kan vara dödlig. I Danmark har neumokocker med nedsatt känslighet för penicillin, orsakar bland annat allvarliga infektioner som blodförgiftning, lunginflammation och hjärnhinneinflammation. Finns ute i samhället. “ Vankomycinresistenta enterokocker, drabbar främst sjukhuspatienter som redan antibiotikabehandlas. Smittan inte så vanlig ute i samhället. PNSPP DN 22 nov 2014: Nyligen gick jag igenom en gammal dagbok från början av 1940talet, skriven av en då elvaårig flicka. På ett ställe fanns en flera månader lång lucka. När anteckningarna kom tillbaka igen rapporterade elvaåringen lakoniskt sin frånvaro med att hon hade ”legat för döden”. Förra gången DN publicerade en stor serie om antibiotikaresistens var för fem år sedan. Då initierade jag – för första och enda gången i min journalistkarriär – ett så kallat Wallraffprojekt. Jag skickade ut två reportrar med uppmaningen att ljuga för läkare. Uppmaningen var att fejka symtom på bihåleinfektion för att se om läkaren skulle skriva ut antibiotika. Det borde läkarna inte göra, enligt de riktlinjer som finns. Men nio av de tio läkarna skrev ut antibiotika ändå. Bara en enda läkare av de tio följde riktlinjerna och stod emot de wallraffande reportrarnas begäran. Kommentar. Orsaken var lunginflammation. Detta var inget skämt i början av 1940talet. Lunginflammationer var ofta dödliga, även när de drabbade tidigare friska barn. Visst kan etiken i sådan journalistik diskuteras, och jag har respekt för att en del människor är kritiska. Men vårt agerande var mycket noga genomtänkt. Vi ansåg att frågan om antibiotikaresistens är så viktig att extraordinära åtgärder var berättigade, för en gångs skull. Lyckligtvis överlevde flickan. Tur för mig, för annars skulle inte jag ha blivit till. Hon blev så småningom min mor. Men innan dess, på 1950talet, utbildade hon sig till läkare. När hon började arbeta i sjukvården hade antibiotikan gjort entré, och elvaåringar behövde inte dö av lunginflammation längre. Sedan vår serie för fem år sedan har förskrivningen av antibiotika i Sverige gått ned. Men som DN:s artiklar de senaste dagarna har berättat, är slapp användning av antibiotika fortfarande ett stort problem i många länder. Både människor och djur får antibiotika helt i onödan. På många håll ger bönder antibiotika till djur som inte alls är sjuka, bara för att de ska växa bättre och ge högre inkomster. “Karin Bojs: Risk för återgång till 40-talet Dessvärre finns nu risken att vi åter hamnar på 1940-talets nivå – att vi kommer tillbaka till en värld där friska människor dör av triviala infektioner, där sjuka och svaga löper ännu större risk och många operationer blir otänkbara. Där medellivslängden sjunker med åtskilliga år och barnadödligheten ökar. Vi riskerar att slarva bort den enastående tillgång som antibiotikan har varit de senaste 60 åren. På grund av tanklöshet, slapphet och girighet. Ett annat internationellt problem är läkemedelsföretag som säljer piller åt oss, men lägger sin tillverkning i länder med låga eller obefintliga krav på avfallshantering. Rester av mediciner åker rakt ut i vattendragen och bildar en soppa av utspädd antibiotika. Det blir en perfekt miljö för bakterier att utveckla antibiotikaresistens. Vad kan man då göra som privatperson? Att sluta tjata på läkare om antibiotika i onödan är en första åtgärd. Respektera att ansvarsfulla läkare numera är mycket restriktiva. De har goda skäl. Alternativet är att antibiotikan tappar sin kraft. Att undvika kött från länder med slapp attityd till antibiotika åt djur är nästa steg. Och observera att det inte bara gäller hemma, utan även på lunchrestauranger. Vi kan också undvika onödiga ”bakteriedödande” produkter, som tandkrämer, kläder, rengöringsmedel och träningsskor. Men frågan måste också prioriteras av vården, av jordbruket, av läkemedelsföretagen och politikerna. I 60 år har vi haft ett försprång gentemot många farliga bakterier. Det försprånget får inte slarvas bort. Karin Bojs [email protected] “ DN 22 nov 2014: “Sjukhusmat ska bli fri från antibiotika Landstinget i Stockholm är först ut med att lova helt antibiotikafri sjukhusmat. – Vi jobbar aktivt mot onödig antibiotika i vården och måste göra det i livsmedelsupphandlingar också, säger Gustav Hemming, landstingsråd (C). Målet i nya budgeten är att all mat som serveras i landstinget ska vara antibiotikafri till 2016. – Vi visar vägen och hoppas att andra landsting och kommuner följer efter, säger Gustav Hemming. Det är oklart hur stor del av landstingsmaten som i dag innehåller antibiotika. Däremot är kravet att 30 procent ska vara ekologisk. – Den ekologiska maten är ofta antibiotikafri, men nu kräver vi att all mat minst ska leva upp till svenska djurskyddsregler. Hur stor merkostnaden blir är oklart. Däremot uppskattas vårdkostnaden för ökad antibiotikaresistens i framtiden som betydligt större. – Det är bättre att vi betalar nu än att vi får betala sedan i form av att människor inte kan få den vård de behöver. Miljökrav ska vara styrande vid upphandlingar, inte pris. De nya matkraven innebär även att en större andel av maten ska vara ekologisk och ha låg klimatpåverkan. Men det blir inga köttfria dagar. – Nej, valfriheten ska vara stor för patienterna, men man kan ju byta ut nötkött mot gris och kyckling eller välja närproducerat nötkött, säger han. Jessica Ritzén [email protected] “ DN 23 nov 2014: “ KD-topp: Låt staten lösa bristen på vårdplatser Problemen med resistenta bakterier sätter återigen bristen på vårdplatser i fokus. Ordföranden i socialutskottet, Emma Henriksson (KD), tror att frågan skulle lösas bäst av staten. – Vi är inte rädda för att skrota landstingen om det krävs för att få mer ändamålsenlig styrning av vården, säger hon. Som DN skrev i går kommer fler vårdplatser och enkelrum i vården att krävas för att hantera de växande problemen med resistenta bakterier. Frågan har stötts och blötts i Sverige under många år, samtidigt som vårdplatserna har blivit färre. I genomsnitt är antalet disponibla vårdplatser per 1 000 invånare 2,7 i Sverige, vilket är under EUgenomsnittet på 5,3, enligt en rapport från OECD som kom förra året. Det finns en överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och landsting, SKL, vad gäller överbeläggningar i vården. 75 miljoner kronor har avsatts 2014 att fördelas mellan de landsting som mätt överbeläggningar kontinuerligt och utarbetat en handlingsplan för förbättringsarbete. SKL har också en databas tillsammans med Socialstyrelsen, där överbeläggningar rapporteras in från landstingen varje månad. I senaste mätningen, från september, kan man se att överbeläggningarna i snitt ligger på 2,9 per 100 disponibla vårdplatser i landet. Emma Henriksson (KD) är ordförande i socialutskottet: – Vårdplatser är en komplex fråga. En hel del av minskningen beror på att vården lyckats göra mer för att patienter ska slippa ligga kvar, men för att inte riskera att behöva skicka hem folk som egentligen behöver stanna måste du ha kapacitet, säger hon. Vårdplatser och överbeläggningar är ett landstingsansvar, men KD skulle gärna se att vården förstatligas. – Vi är inte rädda för att skrota landstingen om det krävs för att få en mer ändamålsenlig styrning av vården. Men som landstingspolitiker kan man inte vänta på en annan struktur, utan behovet finns här och nu och då måste landstingen ta det ansvaret, säger Emma Henriksson. Utöver det svenska behovet av vårdplatser krävs internationella insatser för att komma tillrätta med resistenta bakterier. – Det är en enorm global dynamik som vi inte kan förhindra. Jag hoppas på en ny politisk kraft som får med sig omvärlden, säger Otto Cars, seniorprofessor och expert på antibiotikaresistens. Den 2–3 december anordnas ett internationellt toppmöte om just antibiotikaresistens i Stockholm. Mötet arrangeras av Folkhälsomyndigheten och socialdepartementet tillsammans med Världshälsoorganisationen, WHO, och representanter från ett 30-tal länders regeringar kommer att delta. DN har sökt folkhälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström. Emma Löfgren [email protected] Detta har hänt. DN 24 nov 2014: Förra veckan avslöjade DN att fläskkött importerat från Tyskland och Danmark som såldes i svenska butiker bar på MRSA-bakterier. ”Riksrevisionen svartmålar vårdvalet i sin nya rapport” MRSA-bakterien, som är resistent mot vissa typer av antibiotika, är vanlig bland grisar i många länder. Den behöver inte vara farlig för människor, men personer med nedsatt allmäntillstånd kan drabbas och i värsta fall få blodförgiftning som kan vara dödlig. I Danmark har fem personer avlidit till följd av bakterien. “Rasera inte en lyckad reform. Med märkliga felräkningar och subversiva ordlekar ger Riksrevisionen en missvisande bild av vårdvalet i primärvården. Rapporten om effekterna av vårdvalsreformen bygger på felaktiga antaganden, skriver moderata region- och landstingsråd från hela Sverige. Efter DN:s artiklar har landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) kallat till sig berörda myndigheter för att informera sig om arbetet mot antibiotikaresistenta bakterier. Han har också bjudit in Centerpartiets ledare Annie Lööf för att diskutera den handlingsplan hon presenterade på DN Debatt i onsdags. Annie Lööf svarade att hon tackar ja till inbjudan och förutsätter att den också omfattar de övriga allianspartierna. Riksrevisionen har ett mycket viktigt uppdrag i den svenska statsförvaltningen. Det är därför med stor förvåning och viss oro vi noterar att Riksrevisionen, som vi menar måste ha fokus på fakta och analys, drar så stora växlar på sitt analysmaterial. Det viktigaste för att skydda sig mot MRSA-bakterier är en god handhygien. Smittat kött är ofarligt för människor om det värms upp ordentligt innan det tillagas. 2,7 disponibla vårdplatser per 1 000 invånare är det i genomsnitt i Sverige. Det är under EUgenomsnittet på 5,3, enligt OECD. Tisdag 2 decemberEtt internationellt toppmöte om antibiotikaresistens inleds i Stockholm och pågår till onsdagen. “ Alla stora reformer har sina avigsidor och kan alltid bli bättre, men Riksrevisionens kritik i rapporten Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan? (RiR 2014:22) ger inte en heltäckande bild av vårdvalet i primärvården. Det är helt korrekt att såväl antalet vårdcentraler som vårdkonsumtionen har ökat. Detta var också ett av syftena vi ville uppnå eftersom tillgängligheten till vård tidigare varit för dålig. Att förhållandevis friska människor ökat sin vårdkonsumtion skall ses mot bakgrund av att sjukvårdssystemets legitimitet bara kan upprätthållas så länge människor upplever att vården faktiskt finns där när de har behov av den. Man framhåller till exempel att det i Skåne var 1 700 personer med allvarlig sjukdomsbild som inte träffade någon läkare under en tvåårsperiod samtidigt som det tillkom 47 000 nya besökare med lindriga eller självläkande symtom. Detta låter onekligen illa. Men det är mest en subversiv lek med ord. Riksrevisionsverket väljer av oklar anledning att bortse från att såväl Skåne som Västra Götaland byggt ut specialistsjuksköterskefunktionen bland annat med astma/kol- samt diabetessjuksköterskor. Det är där de utpekade 1 700 patienterna har haft sina vårdkontakter. Denna grupp har alltså tagits om hand av kvalificerad vårdpersonal, inte – som det framställs som – nekats vård på grund av att de är fattiga, sjuka eller dyra patienter. För att verkligen besvara den fråga som Riksrevisionen ger sig i kast med måste man ta ett större och djupare grepp som har att göra med vad som är god vård. Om läkarbesök är ett fullödigt mått på tillgång till vård eller om det bästa faktiskt är att organisera vården så att människor som inte måste träffa läkare faktiskt inte behöver det. Dessa frågor är inte lätta att besvara och det är beklagligt att Riksrevisionen inte ens gör ett seriöst försök, även om man i rapporten snuddar vid resonemangen. Det som är anmärkningsvärt är att revisionen själv konstaterar att ”befintliga studier visar att vårdutnyttjandet har ökat för alla grupper” och sedan ägnar sig åt ett resonemang som går ut på att socialt utsatta människor relativt sett inte fått en lika stor ökning som andra och därför har missgynnats. Det är intellektuellt ohederligt. I Västra Götaland har antalet läkarbesök ökat med 250 000 per år, men kostnaderna för primärvården har inte ökat i motsvarande grad. Det innebär mer vård utan att det kostar mer. Med systematisk uppföljning av många olika kvalitetsindikatorer säkerställs att fler patienter än tidigare med kroniska sjukdomar når de medicinska målen. Riksrevisionsverkets kritik mot att nya vårdcentraler främst etableras i storstadsområden är märklig. Det vore konstigt med den omvända ordningen. Det är ingen statshemlighet att urbaniseringen är kraftig. Att det uppstår behov av mer vård i storstäderna beror helt enkelt på att folkökningen är större där och att det uppdämda behov som den tidigare ordningen med långa väntetider i vården gav upphov till, har varit större där. Antalet vårdcentraler har ökat överallt, även på landsbygden, men det har av naturliga skäl tillkommit flest i de stora städerna. Det går inte heller att sluta sig till att etableringen av vårdcentraler i vissa stadsdelar har en direkt koppling till de boendes socioekonomiska ställning. Ersättningssystemet är uppbyggt så att vårdcentralerna får ersättning utifrån patienternas vårdbehov och socioekonomiska ställning – och den skiljer sig med upp till 30 procent mellan olika vårdcentraler. Vårdvalet i Skåne och Västra Götaland har tydligt stärkt vården i både socioekonomiskt utsatta områden och på landsbygden, där nyetableringar har skett. I Skåne finns det i dag 24 fler vårdcentraler jämfört med för fem år sedan, i Västra Götaland finns det 56 fler. Angered och Kortedala är exempel på områden som fått nya vårdcentraler och i flera kommuner på landsbygden har antalet vårdcentraler ökat med 100 procent. Vidare ökar patienternas förtroende för vårdcentralerna, de medicinska resultaten förbättras och fler får vård i tid. Med vårdvalet följde också en ökad frihet för personalen: i Västra Götaland valde ytterligare cirka 100 läkare att arbeta vid vårdcentralerna och antalet läkarstuderande som vill utbilda sig till specialister i allmänmedicin har ökat med 80 procent. Vi förstår helt enkelt inte vad Riksrevisionen är ute efter. Visst säger de sig vilja utveckla vårdvalet, men tonen i rapporten går mest ut på att de verkar vilja ge understöd till de politiker som vill ta tillbaka makt från patienter och personal. Vi delar inte slutsatsen att vårdvalet i primärvården på ett tydligt och systematiskt sätt har lett till allvarliga undanträngningseffekter. Det gör inte heller Myndigheten för vårdanalys, Karolinska institutet eller Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Vårdanalys, som är en myndighet med uppgift att stärka patienternas ställning genom att granska och analysera vården utifrån ett patient-, brukar- och medborgarperspektiv, går också på tvärs med Riksrevisionen. I ett färskt remissyttrande (30/10) avråder Vårdanalys från att avskaffa det fria vårdvalet. Det gör också bland andra Läkarförbundet, Vårdförbundet, Sveriges Kommuner och Landsting, samt Vårdföretagarna. De pekar alla på svårigheter med styrningen, men framhåller att ett avvecklande skulle få värre konsekvenser för patienterna. Den springande punkten är om man tror att mer patient- och personalmakt eller mer politikermakt leder till förbättringar i vården. Riksrevisionens värdering här är tydlig. Mer makt till politiker, helst på statlig nivå, är tydligen svaret. Vi delar absolut inte denna slutsats. Vi vet att det fortfarande finns förbättringar att göra, men vägen framåt går inte genom att rasera reformer som ger mer vård, leder till mer nöjda patienter och förbättrade medicinska resultat, utan genom att fortsätta förädla och utveckla så att alla grupper kan åtnjuta god och jämlik vård. Martin Andreasson (M), Västra Götalandsregionen Gösta Bergenheim (M), Region Halland Suzanne Frank (M), Landstinget Kronoberg Tomas Högström (M), Landstinget Västmanland Håkan Jansson (M), Landstinget I Jönköpings Län Ola Karlsson (M), Örebro Läns Landsting Nina Lagh (M), Landstinget I Uppsala Län Fredrik Larsson (M), Landstinget I Värmland Magnus Leivik (M), Landstinget Sörmland Marie Morell (M), Landstinget I Östergötland Nicklas Sandström (M), Västerbottens Läns Landsting Carl Johan Sonesson (M), Region Skåne Patrik Stenvard (M), Landstinget Gävleborg Per Wahlberg (M), Landstinget Västernorrland Alexander Wendt (M), Landstinget Blekinge “ DN 24 nov 2014: ”Vi närmar oss en katastrof” Sverige halkar efter internationellt när det gäller överlevnad för cancersjuka barn. Nu slår anställda inom barncancervården larm. – Något måste göras. Nu, säger Karin Mellgren, sektionschef på Barncancercentrum i Västra Sverige. Sverige har lägst överlevnadssiffror av de skandinaviska länderna när det gäller cancersjuka barn. Sett till hela Europa hamnar vi på elfte plats. Detta enligt en studie som publicerades i den ansedda medicintidskriften The Lancet i januari och som bygger på barn som har diagnostiserats med cancer mellan 2000 och 2007. – Vi har fullt sjå att leva upp till det som händer inom barnonkologin internationellt – trots att vi tidigare legat i topp. Vi har varit en föregångare när det kommer till barncancervård, nu är det faktiskt flera länder som har gått förbi oss, säger Stefan Söderhäll, överläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus och ordförande i Sektionen för Onkologi och hematologi inom Svenska Barnläkarföreningen. DN har i flera artiklar belyst krisen inom barnonkologin. Antalet vårdplatser är i stort sett detsamma som på 1980-talet trots att patienterna är betydligt fler. Det saknas sjuksköterskor. Även bristen på barncancerläkare håller på att bli ett stort problem. Enligt en opublicerad sammanställning som sektionscheferna vid landets barncancercenter tagit fram finns det i dag 40 barnonkologer i Sverige. Åtta av dem går i pension inom fem år. Enligt sektionscheferna behövs totalt över 60 barnonkologer för att klara dagens vårdbehov, men bara 15 är under utbildning. Problemen inom barnonkologin har diskuterats under lång tid. Men när företrädare för landets barncancercenter träffades nyligen för sitt årliga möte enades representanterna om att situationen nu är värre än någonsin, och att det är de små patienterna och deras familjer som tvingas betala priset. – Vi är djupt oroade och det vi kom fram till på mötet är att det behövs en förändring. Jag tror att vi har varit tysta för länge, säger Karin Mellgren, sektionschef på Barncancercentrum i Västra Sverige, som också närvarade på mötet. Tanken är att cancersjuka barn ska vårdas på något av Sveriges sex barncancercenter. Men eftersom dessa inte kan möta behovet av vårdplatser skickas patienterna hem för tidigt eller skickas till andra sjukhus. Karin Mellgren beskriver det som en ”oavsiktlig decentralisering” av barnonkologin. I Västra Götaland händer det till exempel att patienter får flytta från sina rum till dagrummen eller matsalen när det kommer in patienter som behöver vård över dagen. Barnen riskerar också att få sämre vård när de hamnar på avdelningar där personalen inte har tillräcklig kompetens. Det är få anställda som vågar beskriva tillståndet inom barncancervården öppet. Flera av de personer som DN pratat med är rädda för att det kan kosta dem jobbet. – Dessutom går det emot min magkänsla att larma om detta, eftersom det kan skapa rädsla bland patienterna. Om de inte har förtroende för vårt arbete blir deras situation mycket värre. Samtidigt är det svårt att tyst se på när vi närmar oss en katastrof. Det brister både i vårdplatser och i kompetens. Det har aldrig varit så här illa och ändå blir det värre för varje år. Ibland känns det som att vi bedriver 1800-talsvård, säger en högt uppsatt person inom barnonkologin. Personen beskriver vården som ett slags teater där personalen gör sitt bästa för att patienterna och deras anhöriga ska få en så bra upplevelse och bild av sjukvården som möjligt: Tillsammans med Lex Maria-anmälan ska en intern utredning innehållande bland annat händelseförlopp och omedelbart vidtagna korrigerande åtgärder bifogas. Anmälan skickas till Socialstyrelsen som sedan granskar och utreder. Ett beslut kan leda till att en verksamhet får kritik för exempelvis bristande rutiner och krav på att åtgärder genomförs. Så klagar du på vården Den som vill klaga på vården kan kontakta upplysningstjänsten på Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Om det handlar om ett allvarligt fel kan man göra en anmälan, annars går det också att bara lämna synpunkter muntligen. IVO granskar anmälan och gör generella uttalanden, men prickar inte vårdgivare. Om IVO anser att disciplinåtgärder krävs kan de gå vidare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. – Men bakom kulisserna är det till och från fullständigt kaos. En anmälan till IVO blir offentlig handling. “ Marijana Dragic [email protected] Fakta. Så görs utredningen av en lex Maria-anmälan En lex Maria-anmälan ska utföras av vårdgivaren själv då en händelse inträffat där en patient drabbats av, eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller allvarlig sjukdom. DN 24 nov 2014: “ Sömnforskare: Viktigast att exponera sig för ljus November har varit ovanligt solfattig och mörker gör oss tröttare. Många blir deprimerade av årstiden. Sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt berättar hur vi kan bli piggare. och får vi inte tillräckligt med ljus breder det ut sig, säger Torbjörn Åkerstedt. En tredje trötthetsalstrande faktor är dygnets omställningshastighet. När den ökar som mest, kring höstdagjämningen i slutet av oktober, har den biologiska klockan svårt att hänga med. En del drabbas så allvarligt att de får en årstidsbunden depression, seasonal affective disorder (SAD). – Det viktigaste är att exponera sig så mycket som möjligt för ljus, helst dagsljus och framför allt på morgonen. Känsliga människor påverkas även av inomhusljus, så det är inte fel att dra på lite extra hemma även om det går åt lite mer energi. Fysisk aktivitet är bra mot allt, också trötthet, säger professor Torbjörn Åkerstedt vid Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet. Ossi Carp [email protected] Just i år har tillgången på höstsol varit ovanligt liten i den befolkningstätare södra delen av landet. Under november månad fram till och med lördagen noterade SMHI:s mätstationer i Stockholm två soltimmar, Växjö en, Karlstad sju, Göteborg nio och Lund tio soltimmar. Vanliga symptom är: en melankolisk sinnesstämning, ökat sömnbehov, nedsatt social, fysisk och/eller sexuell aktivitet, ändrat ätbeteende. Trötthet är ett svårfångat fenomen och kan bara mätas som subjektiva upplevelser. Åkerstedt säger att självrapporteringen tveklöst visar att vi är tröttare och sover längre under höst och vinter. – Det hänger ihop med mängden ljus vi utsätts för, det piggar upp hjärnan. En andra indirekt effekt är på melatoninet som normalt toppar vid fyrasnåret på natten. Hormonet trycker ner oss, men är ljuskänsligt Fakta. Årstidsbunden depression (SAD) är en depression som vanligtvis uppträder under hösten/vintern. Behandling är ofta ljusterapi eller farmakologisk behandling. Andra alternativ är en förändrad boendesituation, mer tid utomhus under dagsljusa timmar och motion. Runt fem procent av den vuxna befolkningen lider av SAD. SAD är en omtvistad diagnos. “ DN 26 nov 2014: ”En myt att alkohol skapar flow” Konstnären Jakob Ojanen arbetar i en ateljé i Högdalen i södra Stockholm. ”Hos en del lever myten om att känslan av flow förstärks av en flaska vin. Så är det inte alls”, påpekar han. På väggarna hänger några tavlor och projekt som Jakob Ojanen arbetar med för tillfället. Hans konst är abstrakt. På en gråsvart botten har han till exempel klistrat upp några remsor som bildar en fyrkant. Han fyller den med ännu djupare svart färg. – Flow, säger Jakob. När jag är ett med mitt arbete uppstår en känsla av flow. Jag blir totalt uppslukad, och är helt fokuserad och lyhörd för vad som händer under den konstnärliga processen. Min hand rör sig liksom av sig själv och för mig i en riktning som hjärnan inte tänkt ut på förhand. Men, fortsätter Jakob, det är lätt att förlora sig i känslan av flow och stanna kvar i den för länge. Han säger att det är viktigt att ibland ta ett steg tillbaka och begrunda det han åstadkommit på duken. Annars finns en risk att han överarbetar sin ursprungliga idé – och kanske till och med förstör den. – I känslan av flow är det lätt att få för sig att man är oövervinnerlig och att man är så jävla bra, världens bäste och mest nyskapande konstnär. Jakob Ojanen är 34 år. Han är uppvuxen i Västerås där han gick estetisk linje på gymnasiet och sedan på stadens konstskola. Han har också vidareutbildat sig på bland annat Konstfack i Stockholm. – Min storebror sysslade med graffitikonst och jag provade på det, men graffiti var inget för mig. Nu arbetar jag gärna med en kombination av foto och måleri. Jag tar bilder av väggar där tiden skapat sin ”egen” konst och tillför mina egna idéer, berättar Jakob. Han tar fram en stor bild som föreställer ett betongfundament som han fotat av. Graffitin som någon målat på väggen är borttagen, men spåren syns fortfarande. Regnvatten, is och kyla har också påverkat betongen. Nu har Jakob målat tre olika stora svarta cirklar på bilden. – Ett foto är ett fruset ögonblick, medan konst lever över tiden. Det är i det spänningsfältet jag försöker arbeta, försöker leka. Jakob kommer till sin ateljé vid nio tre dagar i veckan efter att lämnat sina två barn på förskolan. De två övriga dagarna är han lärare på Västerås konstskola. Efter att ha tänt lysrören i ateljén slår han sig ned i en fåtölj och studerar gårdagens skapande. Bra? Dåligt? Vad kan utvecklas? – Sedan handlar det om ett ganska hårt arbete som fordrar djup koncentration och totalt fokus. När jag började studera konst var jag uppfylld av myten om att den ”stora inspirationen” plötsligt skulle komma till mig som utsänd av änglarna. Men jag har insett att hårt arbete är ett måste för att hamna i flow. När Jakob nu själv undervisar elever som drömmer om att bli inflytelserika konstnärer betonar han alltid hur viktigt det är att jobba på metodiskt och träget. – Kreativitet och flow uppstår inte runt borden på krogen efter en flaska vin. För mig handlar det om att finslipa min teknik tillsammans med tanken och att använda den utan att egentligen försöka tänka för mycket. Det är då musklerna, särskilt handen med penseln eller spateln, börjar fungera självständigt. Då skapas något som jag sedan kan bygga vidare på. Ofta tar det en timme innan jag är inne i något som kan liknas vid flow. Jakob har fyra, fem målningar på gång parallellt. Om han kör fast under arbetet med en av dem går han vidare till nästa. Det är ett sätt att lättare hamna i flow. När han gick på Konstfack kom begreppen konstnärlig process och kreativitet ofta upp i samtalen med handledaren – men ordet flow berördes sällan. – Jag hade ingen relation till flow under studierna. Men när jag för några år sedan intervjuades inför en artikel som Psykologifabriken publicerade på nätet var jag tvingad att reflektera djupare över begreppet och dess betydelse för mitt konstnärskap. Jakob Ojanen säger att han kan befinna sig i flow en halv dag. Om han har tur kan känslan sitta i ända till kvällen när han måste ta sig hemåt. – Då kan jag vara helt utmattad. Under själva processen har dock allt flutit på utan synbar ansträngning och tiden upphört att existera. Att bli störd av ett mobilsamtal, ett sms eller ett besök under en sådan fas kan vara förödande. Ofta tar det lång tid att återfå den där djupa koncentrationen. Om det inte funkar att skapa, vad gör du då? – Fortsätter att jobba på. Det är enda sättet att komma vidare. Jag är som sagt ingen konstnärsromantiker som tror att idéerna uppstår ur tomma intet eller kommer flygande till mig. Och om flera verk är på gång samtidigt riskerar jag inte att stanna upp i mitt skapande. Finns det något negativt med flow? – När jag befinner mig i ett flow finns tankarna på jobbet, mitt skapande, hela tiden där. Det är svårt att lämna dem. Under sådana perioder är risken stor att jag blir socialt odräglig, egotrippad och ganska disträ med till exempel familjen. Jakob Ojanen berättar att de starkaste kickarna kom i början av konstnärskarriären. Då kunde han stänga in sig i ateljén halva dygnet och arbeta på, totalt ointresserad av omgivningen och tiden. Hur ser du på det här i dag som pappa till två små barn? – Jag har mer rutiner i mitt arbete och vet att det finns ett socialt sammanhang utanför konsten där jag är viktig. I takt med att jag lärt mig mer, blivit duktigare rent tekniskt och fått mer erfarenhet har stunderna av flow ändrat karaktär. Jag upplever kanske inte samma häftiga kickar, men har lättare att nå den känslan genom hårt arbete. Går dina erfarenheter som konstnär att överföra till andra yrken? – Nja, jag tror faktiskt att det är svårt då konstnärer ofta vill nå tvivlet och det oväntade resultatet. Sedan är det klart att olika kreativa processer kan ha många likheter med varandra. Thomas Lerner När allt bara funkar – en serie om flow Del 5. I några artiklar berättar vi om det magiska tillstånd som kan infinna sig på jobbet, träningen eller när vi sysslar med det bästa som vi vet. Tidigare artiklar publicerades den 19, 20, 21 och 25 november. Fakta. Namn: Jakob Ojanen. Ålder: 34 år. Familj: Hustrun Rebecca, dottern Nina (1,5) och sonen Adam (5). DN 27 nov 2014: “ Regeringen drar tillbaka förslag efter kritik Efter kritik från Lagrådet drar regeringen tillbaka förslaget om förändringar av det fria vårdvalet. Men regeringens plan är fortfarande att avskaffa den fria etableringsrätten för vårdcentraler. I tisdags kom Lagrådet med ett kritiskt yttrande över regeringens förslag om att begränsa privata vårdcentralers möjlighet att etablera sig. Illa förberett och otillräckligt var några av Lagrådets slutsatser. Bor: Bagarmossen i södra Stockholm. Förslaget är en del av budgetuppgörelsen med Vänsterpartiet och innebär att landstingen själva ska få bestämma vilka vårdcentraler som ska få etablera sig inom deras område. Bakgrund: Kommer från Västerås där pappan är urmakare. Hans mamma dog 2003. Har studerat på flera konstskolor, bland annat Gärlesborgskolan och Konstfack. Efter Lagrådets kritik väljer regeringen att dra tillbaka propositionen. Gör: Arbetar som konstnär och lärare i måleri och teckning på Västerås konstskola. “ – Till skillnad från den förra regeringen lyssnar vi på en sådan kritik. De fick ju bland annat med Attefallshusen nästan identiskt likadan kritik, men valde att inte bry sig om Lagrådet, säger statsminister Stefan Löfven (S). Regeringen har inga planer på att ändra grunderna i förslaget. – Det är ett förslag som stärker landstingens självbestämmande samtidig som patienternas rätt att välja vårdcentral kvarstår, säger sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S). Samtliga allianspartier och även Sverigedemokraterna ogillar förslaget så det är osäkert om regeringen kan få igenom det i riksdagen. Hans Olsson [email protected] Mats J Larsson [email protected] “ DN 27 nov 2014: “ Fritt fram för utländska bolag att kringgå lagen Ett norskt bolag ska få ut uppgifter om alla Sveriges sjuksköterskor enligt en ny dom. I Sverige hade ett sådant register varit olagligt. – Men med ett norskt bolag kan man pumpa svenska myndigheter på uppgifter, säger tryckfrihetsexperten Nils Funcke. Högsta förvaltningsdomstolen beslutade i slutet av oktober att det norska bemanningsbolaget skulle få ut uppgifterna om 181 000 svenska sjuksköterskor från Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har inte velat lämna ut uppgifterna eftersom de anser att det skulle bryta mot personuppgiftslagen (pul). Bolaget ville ha namn på sjuksköterskorna och de datum då de fått sin legitimation. Men enligt Högsta förvaltningsdomstolen omfattas alltså inte det norska bolaget av lagen, eftersom pul inte gäller där. Nils Funcke, expert på yttrandefrihet och personuppgiftslagen, säger att det kan innebära att svenska företag ser sig om efter möjligheten att ta del av uppgifter som de tidigare inte kunnat komma åt. – Ett svenskt företag som inte får ut uppgifter skulle mycket väl kunna vända sig till en kollega i Norge, eller till och med skapa ett eget bolag i Norge och pumpa svenska myndigheter på uppgifter, säger han. Enligt P3 Nyheter uppmärksammades luckan i lagen redan i en statlig utredning 2001, men ingen lagstiftare har hittills gjort något för att täppa till den. – Det är inte omöjligt att den här domen får politiska konsekvenser. Skyddet av den personliga integriteten har lyfts på agendan de senaste åren, säger Nils Funcke. Han själv tycker däremot inte att den nya domen är ett hot mot svenska medborgares integritet. – Hade myndigheten bedömt att uppgifterna skulle skada en enskild så hade det inte spelat någon roll om det var Nordkoreas ambassad eller någon i Norge som begärt ut dem. Då finns det annan lagstiftning som sätter stopp. DN har sökt justitieminister Morgan Johansson (S) för en kommentar. Mikael Delin [email protected] “ DN 27 nov 2014: “ Digital aktör utmanar begravningsbranschen Färre avlider och begravningsbranschen går på knäna. Nu lanseras en begravningsbyrå på nätet. Samtidigt gör de traditionella begravningsbyråerna en storsatsning på sina hemsidor. Antalet som dör i Sverige minskar för varje år. Samtidigt blir antalet begravningsbyråer allt fler. Många har svårt med lönsamheten. I dag finns mer än 700 byråer i Sverige och cirka tio kommer till varje år. Enligt en kartläggning som kreditupplysningsföretaget Upplysningscentralen, UC, gjort gick var sjätte aktiebolag i begravningsbranschen med förlust förra året. – Det går inte att tjäna mycket i den här branschen längre, säger Roland Sigbladh, marknadschef på UC. På Sveriges begravningsbyråers förbund, som omfattar cirka 56 procent av landets begravningsbyråer, har man länge vetat om att dödstalen skulle gå ned. Däremot har man inte varit förberedd på att så många fler aktörer skulle ge sig in i begravningsbranschen. – Det är en ekvation som inte går ihop. Vi tror att det kommer att leda till att flera byråer går ihop i framtiden, säger SBF:s vd Ulf Lernéus. Nu utökas branschen med en ny aktör med ett uttalat syfte att pressa kostnaderna för traditionella begravningar ytterligare. Lavendla är en begravningsbyrå på nätet. Där kan anhöriga till den som avlidit gå in och planera begravningen och snabbt få en bild av hur mycket det kostar. Till att börja med etablerar sig bolaget i Stockholms och Skåne län. Ambitionen är att utöka med Göteborg och Jönköping inom en snar framtid. Baspriset för en begravning ligger på 7 900 kronor inklusive en enkel kista. Då ingår varken dödsannons, blommor, eller minnesstund. Hos de traditionella begravningsbyråerna kostar en begravning nästan 30 000 kronor i snitt. Men det är inte bara priset som är avgörande. Tanken är också att det ska vara enkelt att planera begravningen, det ska kunna ske hemifrån via datorn. Men är det inte just i samband med dödsfall som man verkligen kan behöva sitta ned med en människa och prata? – Vi är inte en bättre lösning för alla, men vi erbjuder ett digitalt alternativ. Vi har öppet dygnet runt och man behöver inte boka tid. Släktingar utspridda i landet kan delta i planeringen, menar Jakob Nordström. Ulf Lernéus på Sveriges begravningsbyråers förbund håller med om att det varit svårt att jämföra begravningsbyråernas utbud och priser. – Vi har nu gjort en total omvandling av våra begravningsbyråers hemsidor. Från och med första kvartalet 2015 ska man kunna välja hur man vill ha begravningen och få reda på vad det kostar på samtliga våra byråers hemsidor, säger han. Hans Arbman [email protected] Fakta. Byråerna i Sverige Antal begravningsbyråer: Över 700. Antal anställda: 1 489. Omsättning 2013: 2,1 miljarder kronor. Störst i branschen: Fonus, med en marknadsandel på 30 procent. Antal avlidna 2013: 90 402. Genomsnittsintäkt för en avliden: 20 943 kronor. Källa: Upplysningscentralen Fakta. Så mycket kostar en begravning Snittpris 2013: 27 908 kronor. Procentfördelning av kostnader: Kista: 22,15 procent. Urna: 3,79 procent. Byråns tjänster (representant vid begravningen, minnespärm, kistläggning): 9,65 procent. Arvode: 16,02 procent. Begravningsbil: 8,15 procent. Förmedlade tjänster (dödsannons, blommor, förtäring, sång och musik): 40,24 procent. Ingår ej: Gravsten, 13 000 kronor i snitt. Bouppteckning, 5 500 kronor i snitt. Källa: Sveriges begravningsbyråers förbund “ DN 26 nov 2014: “ Regeringen kritiseras hårt av lagrådet Regeringens hantering av det fria vårdvalet får förödande kritik av lagrådet. Förslaget är illa förberett och otillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning, är lagrådets slutsats. I uppgörelsen med Vänsterpartiet vill regeringen avskaffa den fria etableringsrätten för vårdcentraler. Enligt regeringens proposition ska landstingen själva få bestämma vilka vårdcentraler som ska få etablera sig inom deras område. För ett par veckor sedan beslutade socialutskottet att förslaget ska granskas av lagrådet innan det hanteras i riksdagen. Nu har lagrådet kommit med sitt yttrande och kritiken mot förslaget är mycket hård. Lagrådet slår bland annat fast att beredningen av lagförslaget inte är godtagbar och inte kan ligga till grund för lagstiftning. Regeringen kan nu välja att antingen dra tillbaka sin proposition eller att ändå låta socialutskottet behandla frågan. Sedan tidigare har både allianspartierna och Sverigedemokraterna gjort klart att de ogillar förslaget. Ansvarigt statsråd i regeringen är sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) som befinner sig på resa. Frågan kommenteras i stället av Juan-Pablo Roa, politiskt sakkunnig på socialdepartementet: – Vi har precis tagit del av lagrådets yttrande och ska nu studera det vidare innan vi bestämmer oss för hur vi ska agera, säger han. Efter lagrådets yttrande beslutade Folkpartiet att KU-anmäla hanteringen av ärendet Hans Rosén [email protected] Hans Olsson [email protected] “ * Hushållet. Mat, boende, energi, konsumtion, ekonomi. Politik för en hem- och konsumentminister och en energiminister. DN 27 okt 2014 “Mjölkens ställning hotad Försäljningen av mjölk minskar samtidigt som vegetabiliska alternativ går framåt. Mjölkbranschen går nu till motattack och anklagar havreuppstickaren Oatly för att köra med taskig marknadsföring. Men slaget är kanske redan förlorat. Långt in på 1800-talet ansågs det som oekonomiskt att dricka färsk mjölk, det var något som endast gavs till småbarn och sjuklingar. – Det här med mjölkdrickande i stora mängder är ett ganska sent fenomen, säger Håkan Jönsson, forskare vid Lunds universitet som skrivit en avhandling om mjölkens betydelse i det svenska samhället. Mjölkrevolutionen slog igenom först med industrialismen under andra halvan av 1800-talet. Det var då många näringsriktiga fördelar började upptäckas, inte minst gentemot gängse alternativ som svagdricka, öl och brännvin. Bönder, politiker och forskare började arbeta mot ett och samma mål. Och under 1920- och 1930-talet drog propagandaapparaten i gång på allvar genom föreningen Mjölkpropagandan.– Det gick ihop med framväxten av en modern barnhälsovård, näringsrekommendationer och en slagkraftig armé. Konsumtionen gick stadigt fram och under efterkrigstiden drack svenskarna ett par hundra liter var om året. Trenden höll i sig, men i början av 1980-talet hände något. – Den viktigaste förklaringen är att samhället förändrades, både faktiskt och mentalt. Vi fick impulser utifrån med mat från andra länder och kulturer där mjölk inte lika självklart passade in. Sedan dess har försäljningen dalat. I dag slåss mjölkbönderna mot en befolkning som är beredd att betala betydligt mer för buteljerat kranvatten än komjölk. Samtidigt har svenskarna börjat snegla på andra alternativ. Vegetabiliska mjölkdrycker har ökat med 25 procent bara det senaste året, enligt Axfood .– Mjölkens särställning som livsmedel är på väg att försvinna. Nu börjar det mer och mer bli som vilken del av livsmedelsbranschen som helst. Att nu Svensk mjölk anklagar havredrycksfabrikören Oatly för att misskreditera komjölken i sin marknadsföring tror Håkan Jönsson handlar om ren reflex .– Varför inte i stället ta chansen att göra som Oatly och uppgradera mjölken till en livsstilsprodukt som tilltalar unga i dag. Det gjorde man på 1920-talet och det kan man göra igen, i stället för att försöka försvara en ställning man inte längre har. TT Fakta. Ett glas mjölk, soja- eller havredryck Näringsinnehåll i två deciliter dryck. Innehållet varierar med fabrikat. Till skillnad från sojadrycken i Livsmedelsverkets jämförelse har de flesta sojadrycker tillsatt B12. Berikad mellanmjölk:Kalcium: 240 milligramEnergi: 94 kcalProtein: 6,8 gramFett: 3 gramKolhydrater: 10 gramVitamin D: 0,96 mikrogramVitamin B12: 0,80 mikrogramJärn: 0,08 milligram Berikad sojadryck:Kalcium: 178 milligramEnergi: 88 kcalProtein: 6,2 gramFett: 4,8 gramKolhydrater: 5 gramVitamin D: 0,00 mikrogramVitamin B12: 1 mikrogramJärn: 0,62 milligram Berikad havredryck:Kalcium: 240 milligram.Energi: 88 kcalProtein: 2,2 gramFett: 3,2 gramKolhydrater: 11,6 gramVitamin D: 1,00 mikrogramVitamin B12: 0,20 mikrogramJärn: 1,00 milligramKälla: Livsmedelsverket (TT) “ DN 27 okt 2014 DN 28 okt 2014 “Det är inte gratis att bo i villa “Regeringens stöd till grön el redan Allt fler röster om återinförande av den gamla fastighetsskatten hörs.Dessa röster får människor att tro att det är gratis att bo i hus, men så är icke fallet. Skatt på fastigheter finns kvar men i annat namn (fastighetsavgift), nu i en mer moderat tappning. Den betalas varje år och vid en försäljning så utgår reavinstskatt på 22 procent av försäljningspriset.Under tiden man bor i huset så ska det underhållas vilket inte heller är gratis. Och varje renovering innebär en standardhöjning, enligt myndigheterna. Då stiger taxeringsvärdet och därmed skatten ännu mer.Det rimliga vore i stället att avskaffa räntebidragen vilket även skulle sänka stadsskulden och prishysterin med hotande lånebubblor. Per Axberg “ förbrukat Regeringens satsning på solceller i budgeten är en besvikelse, anser kritiker. Stödsystemet borde vara tydligare och de satsade pengarna är i princip redan förbrukade. I det budgetförslag som kom i torsdags annonserade regeringen en utökad satsning på solceller. De närmaste fyra åren avsätts sammanlagt 400 miljoner kronor, 100 miljoner kronor per år, för stöd till installation av solceller. – Det är en besvikelse. Man skulle behöva ge solenergin en kraftigare puff. Det är lite mer pengar till investeringsstöd, men det ligger ju redan mer i ansökningshögarna än det belopp som regeringen satsar i budgeten, säger Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. Sedan 2009 finns ett investeringsstöd för solceller på upp till 35 procent av investeringskostnaderna. Hittills har avsatta pengar inte räckt till, ansökningar för cirka 600 miljoner kronor ligger och väntar på landets länsstyrelser. Johan Lindahl, forskare och svensk representant i internationella energiorganets solcellsgrupp, IEA-PVPS, håller med om att de nya budgetpengarna äts upp av redan befintliga ansökningar men tycker att regeringens förslag i grunden är bra. – Det skulle bli ännu bättre med ändringar. Många med mig anser att det finns utrymme för att sänka nivån på investeringsstödet från 35 procent till cirka 20 procent. Då skulle pengarna räcka längre, och på sikt borde stödet fasas ut, säger Johan Lindahl. produktionsplats. En annan del i budgetförslaget är att de som producerar el för eget bruk från årsskiftet får rätt till en skatteminskning. – Vi jobbar med framtiden, säger Bernt Ström och berättar att antalet besökare stadigt ökar.– De vanligaste frågorna är ”Hur mycket behöver jag” och ”Är det ekonomiskt”, säger Bengt Nordin. – Det hade behövts ett enklare system. Det är lite märkligt att regeringen inte lägger det solcellsförslag som man drev i opposition. Skatteförslaget är i princip det som alliansen hade, säger Svante Axelsson. Som DN tidigare skrivit säljer Ikea solcellspaket i Storbritannien sedan ett år tillbaka. Där är ersättningsreglerna så tydliga att det går att räkna ut när investeringen lönar sig. De svenska reglerna har hittills av Ikea ansetts för oklara för att företaget ska starta försäljning här. Enligt honom har S och MP tidigare varit för nettoberäkning, det vill säga att småskaliga elproducenter får räkna av den egenproducerade elen på elräkningen. Den form av skattereduktion som nu ska införas går via deklarationen, vilket har kritiserats från flera håll. – Att ett företag som Ikea lanserar solcellspaket är en viktig signal. Det är synd att de ännu inte har gjort det här. Regeringen hade behövt få till ett tydligare stödsystem, vi får se om det här räcker, säger Svante Axelsson. – Det vore bättre om elhandelsbolagen kunde sköta det. I stället för att reglera inkomstskatten skulle man kunna kvitta med energiskatten på elräkningen, då kan man varje månad se vilket överskott man har, säger Johan Lindahl. Jannike [email protected] Intresset för solenergi är stort. Nära två av tre svenskar, 64 procent, skulle helst vilja att solkraft stod för hemmets elförsörjning, enligt en undersökning av SOM-institutet. De senaste åren har försäljningen av solceller fördubblats. – Tidigare var det mest miljömedvetna personer som köpte solceller. Nu kommer alla typer av människor hit, säger Bengt Nordin på Egen Els solpark utanför Katrineholm. Han och kollegan Bernt Ström visar runt bland solcellsanläggningar och små vindkraftverk. Området är både en demonstrations- och Fakta Så fungerar bidraget till egen elproduktion Sedan 2009 finns ett investeringsstöd för solceller på max 35 procent av investeringskostnaden. Rot-avdag kan fås för själva installationsarbetet men då får man inte ha tagit emot investeringsstöd. Skattereduktion för mikroproduktion av förnybar el införs enligt regeringens förslag från årsskiftet. Reduktionen blir 60 öre för de kilowattimmar förnybar el som har matats in på nätet under kalenderåret, men högst lika många kilowattimmar el som tagits ut. Max 30 000 kilowattimmar, det vill säga 18 000 kronor.” DN 28 okt 2014 “Så gör du eget gott och billigt mellanmål Under höstlovsveckan besöker många barnfamiljer museer och andra utflyktsmål. En fika på kaféet kan lätt gå på över hundra kronor – genom att ta med egen matsäck kan du spara både pengar och göra mellanmålet mer nyttigt.– Har man några barn går det lätt åtskilliga hundralappar bara på att fika eller köpa mellis, säger Sara Ask som arbetar som barndietist. Fikautbudet består dessutom ofta till stor del av sötsaker som sällan är särskilt mättande. Ett sätt att spara pengar är att ta med sig eget mellanmål. – Det är ganska enkelt att skaka ihop en egen drickyoghurt, genom att blanda smaksatt yoghurt med mjölk. Mackor låter kanske tråkigt, men fullkornsbröd med något gott och näringsrikt pålägg som till exempel ost, leverpastej eller ägg är ett bra mellisalternativ, säger Sara Ask.Vissa museer har särskilda matsäcksrum där man kan äta medhavd mat. Det är dock långt ifrån alla som har det, och då kan det vara bra med något att äta i farten. – Frukt brukar också vara ett populärt mellanmål bland barnen. Det är dessutom väldigt enkelt att ta med. Det kan vara kul att blanda olika sorter och skära den i bitar, gärna lite grövre sådana. Det brukar göra att barnen äter mer, säger Sara Ask.Mellanmålet ska gärna innehålla både protein och fibrer. Nutritionisten Åsa Strindlund föreslår en fullkornssmörgås eller en smoothie på yoghurt, bär och banan .– Den kan förstärkas med att du stoppar i lite stora vita bönor, för att få i lite mer protein. Baljväxter ska vi äta mer av. Vi borde också lära oss av kulturer där man äter mer frön, nötter och torkade dadlar i stället för smågodis och chips. Det ger mycket bra fetter och mineraler, säger hon. Beatrice Lä[email protected] DN frågar.Vad brukar du ge barnen till mellanmål?” DN 30 okt 2014: “Mjölk kan öka risk för benbrott Mjölk ska ge starka ben. Men en ny svensk studie ger inget stöd för att mjölk stärker skelettet och skyddar mot frakturer. Den visar tvärtom att kvinnor och män som dricker mycket mjölk löper ökad risk för frakturer. Studien visar också ett samband mellan hög mjölkkonsumtion och ökad dödlighet. En förklaring kan vara att laktos kan brytas ned till galaktos, som i djurförsök kopplats till tidigt åldrande och död. Forskarna fann ingen koppling mellan hög konsumtion av ost och fermenterade mjölkprodukter som yoghurt, och ökad förekomst av frakturer eller förhöjd dödlighet. En möjlig förklaring kan vara mjölkens höga halt av laktos, till skillnad från ost och yoghurt som saknar den ingrediensen, enligt professor Karl Michaëlsson vid Uppsala kliniska forskningscentrum, en av forskarna bakom studien. I studien, som publicerats i British Medical Journal, ingick närmare 110 000 personer. Kvinnorna fick besvara en hälsoenkät vid två tillfällen med åtta års mellanrum, och männen vid ett tillfälle. Frakturer var betydligt vanligare hos kvinnor som drack tre glas mjölk eller mer per dag jämfört med dem som drack högst ett glas mjölk. För männen, som bara hunnit följas upp under drygt elva år, var frakturer ungefär lika vanliga bland hög- som lågkonsumenter av mjölk. Sambandet mellan hög mjölkkonsumtion och ökad dödlighet kunde ses för båda könen, men var störst för kvinnor. Kvinnor som vid båda enkättillfällena drack minst tre glas mjölk per dag hade nästan fördubblad dödlighet jämfört med kvinnor som drack högst ett glas. Forskarna utesluter inte att det även finns negativa effekter för barn, men kan inte dra sådana slutsatser eftersom studien gjorts på vuxna, och för att de positiva hälsoeffekterna för barn eventuellt överväger. Livsmedelsverket har inget råd om mjölk, men anser man ska få i sig mjölkprodukter motsvarande cirka en halv liter mjölk per dag för att täcka behovet av kalcium. Livsmedelsverket anser inte att det finns anledning att ändra kostråden. – Det här är en observationsstudie som inte förklarar orsaken till varför de som dricker mycket mjölk har en ökad risk att dö i förtid, säger Anna Karin Lindroos, dietist på Livsmedelsverket, till DN. Katarina Lagerwall [email protected] “ DN 30 okt 2014: Hotelljätte satsar på kvinnor Rezidor har för få kvinnliga chefer trots att hälften av de som studerar hotellmanagement är kvinnor. Därför startar hotellkoncernen ett projekt för att sätta fler kvinnor i chefsposition. Målet är jämställdhet före 2016. Från tornsviten på Radisson Blu hotell vid Nybrokajen i Stockholm breder huvudstaden ut sig åt alla vädersträck. Rezidor Hotel Groups Nordenchef Thomas Engelhart och Maria Tullberg, chef för Radisson Blus två hotell vid Arlanda flygplats, är här för att berätta om koncernens nya satsning Woman in Leadership (WIL) som går ut på att få in fler kvinnliga chefer i företaget. – Jag är övertygad om att det här projektet kommer att göra oss till en betydligt mer attraktiv arbetsgivare. Det handlar om en attitydförändring i hela företaget som ska sprida sig som ringar på vattnet, säger Thomas Engelhart. Maria Tullberg är en av tolv nyutsedda WIL-ambassadörer. Hon ska som en av projektets huvudpersoner leda arbetet för satsningen i Norden. Tillsammans med sin arbetsgrupp ska hon sätta upp riktlinjerna som hotellen i Norden ska följa. – För mig handlar det mycket om att vara en förebild. Jag är hotelldirektör och har tre barn. Det är fullt möjligt att göra karriär även om man har en familj och så ska det vara, säger Maria Tullberg. I dag är en tredjedel av Rezidors chefer i Norden kvinnor och målet är att det ska vara jämställt före 2016. Inom koncernen som helhet är målet lägre ställt. Nu är sexton procent av cheferna kvinnor och målet är att nå upp till dagens nordiska nivå. – Vi måste hela tiden jobba utifrån våra förutsättningar. Bara för att vi i Norden kommit längre kan vi inte vara nöjda. Och vi ska inte glömma att här i Norden står vi inför andra utmaningar än de som arbetar på hotellen i till exempel Saudiarabien, säger Thomas Engelhart. För att nå målen ska Rezidor bland annat underlätta intern rekryteringen genom att sätta upp en databas där all personal kommer vara sökbar. De ska också underlätta och skapa handlingsplaner för anställda som är föräldralediga. – Många känner att de faller ur företaget när de tar föräldraledigt. Därför gäller det att ha en plan för att fasa in någon som varit ledig eller för hur vi ska arbeta med vikarier under tiden någon är borta, säger Maria Tullberg. Initiativet till Rezidors WIL-projekt kom efter att företaget insett problemet med att hälften av alla som läser utbildningar i hotellmanagement är kvinnor samtidigt som bara 16 procent av dessa sedan blir en del av ledningen. För att tackla problemet arrangerades en workshop där personer från olika delar av organisationen deltog. Resultatet blev WIL-projektet och första stegen togs i april 2014. – Vi har alla olika värderingar, kompetenser och erfarenheter och jag är övertygad om att ju fler infallsvinklar vi får desto bättre resultat kommer vi att se. Att bara sitta och prata med andra som har samma bakgrund och åsikt är ju supertråkigt. Därför är det viktigt att få in fler kvinnor i ledningen, säger Thomas Engelhart. Jakob Lind [email protected] Tips. Så gjorde Rezidor Företag: Rezidor Hotel Group. Antal anställda: 35 000. 430 hotell i totalt 70 länder. Bransch: Hotell. Problemet För få kvinnliga chefer. Så löstes det 1 WIL circle. Programambassadörerna bildar grupper som ska bära ett extra ansvar som förebilder och fungera som mentorer för yngre kolleger. 2 En digital plattform. En plats där anställda kan dela erfarenheter och framsteg. 3 Utbildning. Jämställdhetsutbildningar för samtliga hotelldirektörer och mellanchefer inom organisation. Dessa uppmanas sedan att utbilda resterande delen av personalen. “ DN 31 okt 2014: “Jordgubbar till julens kalkon – kan det passa? Jorden runt. Visst har vi en underbar dag”, sade damen som rullade ihop min lunchwrap. Jag höll med. Nästan november. 19 grader varmt. Då är det lycka att sitta på en solvarm bänk vid glittrande vatten och äta. Eller? Vädret är ett pålitligt samtalsämne i Storbritannien. För oss i de södra delarna har hösten varit synnerligen gynnsam. Skottarna, som fick över hundra millimeter regn förra helgen, håller kanske inte med. Men även där är det varmare än normalt. Tidningarna visar bilder på kvinnor i solstolar i Londons parker och män i badbyxor som vandrar på stranden i Brighton. Den fina hösten följer på en en ovanligt tidig vår och en lite regnig sommar. För jordbrukarna är därför skörden rekordstor. Organisationen för bärodlare rapporterar att säsongen startade sju veckor tidigare än normalt och räcker in i december. För första gången kommer vi att kunna köpa brittiska jordgubbar under julmånaden. Det beror förstås inte bara på vädret, utan främst på tåligare plantor och fler växthus. Väderprognosen nu är att det blir över 20 grader varmt under allhelgonahelgen. 20 grader! Om det varit i Sverige hade klimatexperter säkert fått uttala sig om temperaturhöjningar. I Storbritannien har inget av de stora medierna haft sådana inslag senaste dagarna. Möjligen ändras det. En tidning varnar för att ”kallaste vintern på hundra år är på väg”. Den ska bero på att golfströmmen är svag. Redan nästa vecka spås det bli minus fyra grader. Blir det så kallt är det nog lättare för britterna att offentligt börja diskutera extremväder och klimatpåverkan. DN 31 okt 2014: De trevliga pratstunderna i matkön och hissen kan ju fortsätta ändå, kompletterade med frågan om jordgubbar passar till julkalkonen. Nuonaffären fortsätter att förmörka tillvaron för Vattenfall med ännu en mångmiljardsmäll. Statliga kraftkoncernens nye vd Magnus Hall tvingas nu till fler miljardbesparingar. Samtidigt läggs mer fokus på förnybar energiproduktion. Pia Gripenberg [email protected] “ “Vattenfall sätter sitt hopp till förnybar energi Efter mindre än en månad på posten rivstartar Vattenfalls nye vd Magnus Hall med nya nedskrivningar i mångmiljardklassen och en brakförlust. Den statliga koncernen gick under årets tredje kvartal, juli–september, back med 19,4 miljarder kronor. Förlusten för årets nio första månader uppgår till drygt 9 miljarder. – Det blir svårt att uppnå ett positivt resultat för helåret. Med den mix av prissäkringar vi har kan vi nog snarare räkna med ett sämre resultat framöver, säger Magnus Hall. Han betonar att Vattenfall i likhet med andra elproducenter kämpar på en marknad med svag efterfrågan, ett överutbud av produktionskapacitet och historiskt låga elpriser. Vattenfall tvingas nu att för årets tredje kvartal göra nedskrivningar på 23,1 miljarder kronor. Främst handlar det om fossilbaserade tillgångar och så kallad goodwill kopplat till bolagets elhandelsverksamhet. Av nedskrivningarna härrör 14 miljarder kronor till verksamheten i Holland och företaget Nuon. Nuon har utvecklats till en tung ekonomisk kvarnsten för den statliga kraftjätten. Vattenfall betalade i februari 2009 totalt 89 miljarder kronor för det holländska bolaget. Förra året tvingades Vattenfall göra nedskrivningar med drygt 30 miljarder kronor mycket på grund av minskat värde på de tillgångarna. Totalt med den nya nedskrivningen har Nuon kostat Vattenfall 53 miljarder kronor. Magnus Hall utesluter inte ytterligare kostnader. ur lönsamhetssynpunkt. Vi får se vad det här kommer att innebära, säger Magnus Hall. Vattenfall hade redan tidigare beslutat om ett besparingsprogram på två miljarder kronor under 2015. Det späs på nu med ytterligare en miljard. Var dessa besparingar kommer att ske vill Magnus Hall i dag inte precisera. – Vår utgångspunkt i dag är att det räcker men vi prövar frågan åtminstone en gång om året. Koncernens förlust för 2013 var 15 miljarder och statens mångåriga och pålitliga vinstmaskin tvingades slopa utdelningen. Magnus Hall utgår från att det dröjer flera år innan koncernen åter kan lämna utdelning till ägaren staten. Magnus Hall planerar nu också att flytta fokus mot förnybar elproduktion. Bland annat handlar det om att infria den statliga kraftkoncernens mål om att få ned koldioxidutsläppen. Därför annonserar Vattenfall nu bland annat om en försäljning av innehavet i tysk brunkol. De investeringar som Vattenfall måste göras blir i första hand att ”säkra upp” kärnkraftsreaktorerna men Magnus Hall vill inte utesluta andra investeringar. Thorbjörn Spängs [email protected] Som ett bevis på fokusförflyttningen pekar Magnus Hall på att koncernens tusende vindkraftverk installerats. Dessutom har också beslut nu fattats om att bygga en havsbaserad vindkraftpark i Tyskland och ytterligare två landbaserade vindkraftparker i Sverige. När det gäller Vattenfalls kärnkraftsreaktorer hänger ett par stycken löst, Ringhals 1 och 2. Även om målet just nu är att köra de äldsta reaktorerna fram till 2025 slår de låga elpriserna i kombination med höjningen av kärnkraftsskatt i Sverige hårt mot koncernen. – Det är de som har lägst effekt och därmed sämst läge att försvara sig Fakta. Vattenfall Ägs till 100 procent av svenska staten. En av Europas största elproducenter och störst på den europeiska värmemarknaden. Har 4,3 miljoner kunder och drygt 31 800 anställda. Vid sidan av Sverige är en stor del av verksamheten förlagd i Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Affären var värdeskapande och rätt, enligt dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) och enligt bolaget. 2013 gjorde koncernen nedskrivningar med drygt 30 miljarder kronor, till stor del till följd av minskat värde på Nuon-tillgångar. Men kalkylerna, vars kvalitet ifrågasattes av en tjänsteman hos Olofsson inför köpet, höll inte. Resultatet 2013 blev en förlust på 6,4 miljarder kronor. Nedskrivningarna Den 1 oktober i år efterträddes Øystein Løseth av Magnus Hall som vd och koncernchef. I och med dagens nedskrivning, som inte bara är kopplad till köpet av Nuon, har Vattenfall sedan sommaren 2013 gjort nedskrivningar på totalt 53 miljarder kronor. Staten får i år ingen miljardutdelning som tidigare och nästa år ska Vattenfall ut med den resterande köpeskillingen på över tio miljarder. 53 miljarder kronor har Vattenfall tvingats skriva ned värdet på Nuonköpet med. Det kan jämföras med de 60 plan av en uppgraderad typ Jas 39 Gripen E/F som Sverige bestämt sig för att köpa. Kostnaden för dessa beräknas till 90 miljarder kronor under 30 år. Detta har hänt. Vattenfall och Nuon Det saknas dokumentation i regeringskansliet om viktiga skeenden och möten i ärendet. En del av de anteckningar som ändå finns är enligt den nuvarande regeringen och regeringskansliet inte korrekta. Köpet av Nuon Olofsson och KU I februari 2009 köpte statliga Vattenfall holländska Nuon för 89 miljarder netto, den hittills största kontantaffären i Sverige. Sedan dess har värdet på Nuon skrivits ned kraftigt, vilket bidrog till att Vattenfall gjorde en förlust på 15 miljarder kronor i fjol, och slopade utdelningen till ägaren staten. Maud Olofsson prickades i våras av KU för brister i hanteringen när Vattenfall fick klartecken att köpa Nuon. Olofsson och hennes nära medarbetare 2009, Elisabeth Thand Ringqvist, sade båda nej till att svara på frågor i KU. Tt “ DN 31 okt 2014: “Planerna på att dumpa brunkolet oroar tyska miljövänner Beskedet att Vattenfall överväger att göra sig av med brunkolet är något varken motståndarna eller förespråkarna välkomnar. – En köpare vill ju fortsätta driften, säger miljöorgani sationernas talesman René Schuster. Berlin. René Schuster är ledamot av det så kallade brunkolsutskottet i delstaten Brandenburg. I utskottet sitter företrädare för regeringen, näringslivet och olika intresseorganisationer. Med jämna mellanrum träffas man för att diskutera brunkolets framtid. – Jag har bara hört rykten, känner inte till något konkret, säger René Schuster, som vill att Vattenfall stannar och avvecklar kolet till förmån för förnybar energi. Dietmar Woidke är socialdemokratisk regeringschef i Brandenburg, han är själv från Lausitzområdet och gick till val med löftet att säkra de jobb som brunkolet skapar. Enligt honom handlar det om 30 000 arbetsplatser direkt eller indirekt, en siffra som kolmotståndarna anser är rejält överdriven. För två veckor sedan skrev Dietmar Woidke och hans regeringskollega i Sachsen till den svenska regeringen och underströk hur viktigt brunkolet är, inte bara för jobben i glesbygdsområdet Lausitz utan även för den tyska energiförsörjningen. På torsdagen fick man ett nytt ämne att diskutera: Vattenfall överväger att sälja sina gruvor och kraftverk i Lausitzområdet vid den polska gränsen. Även Dietmar Woidke är irriterad över torsdagens besked från Vattenfall och författade snabbt ett nytt pressmeddelande. René Schuster företräder miljöorganisationerna i utskottet och får höra nyheten av DN. – Såväl företagsledningen som ägaren tycks ha vaga föreställningar om framtiden för företaget. Det är otillfredsställande efter alla diskussioner de senaste åren. – Fast egentligen var Vattenfalls funderingar kända sedan länge. En försäljning är ingen lösning för Lausitzområdet eftersom en köpare sannolikt vill driva brunkolsverksamheten vidare, säger han. När det gäller köpare har det gått rykten om ryska eller kinesiska intressenter, något som knappast lugnar kolmotståndarna. Jan Lewenhagen [email protected] “ DN 31 okt 2014: “Bolånet kan bli en fälla om din partner dör Par med stora bostadslån riskerar en ekonomisk smäll om ena partnern dör. Extra utsatta är personer som saknar kollektivavtal, en grupp som växer. Omkring en halv miljon saknar i dag kollektivavtal. Trenden är att de blir fler. Ofta finns efterlevandeskydd och livförsäkringar i kollektivavtalet, och de som i dag saknar sådant kan utsätta partner och barn för en ekonomisk risk, konstaterar Folksam i en ny rapport. – Folk är rysligt ovetande om villkoren som gäller vid tragiska händelser, generellt är kunskapen om kollektivavtal och försäkringsskydd väldigt dålig, säger Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam. Extra utsatta är exempelvis par med stora bostadslån, vilket är vanligt i storstäder, där andelen som inte är anslutna till kollektivavtal dessutom är större. Ett dödsfall kan få svåra ekonomiska konsekvenser för de anhöriga. – Partner och barn får dels en rätt dramatisk förändring av sin levnadsstandard i och med att de förmodligen måste byta bostad. Dels får man räkna med en bestående sänkning av sin levnadsstandard, säger Håkan Svärdman. För personer som saknar kollektivavtal rekommenderar han i första hand att ta kontakt med sin arbetsgivare och se över möjligheterna att få ett försäkringsskydd via sin anställning. Om inte det fungerar bör man kontakta sin fackliga organisation eller sitt försäkringsbolag för att teckna ett kompletterande skydd. För personer som har kollektivavtal finns risken att man tvärtom är överförsäkrad. Efterlevandespension och återbetalningsskydd minskar pensionen. En separat livförsäkring kan vara bättre. – Framförallt är kvinnor lite för pigga att teckna återbetalningsskydd för sin tjänstepension. De har ofta lägre lön och ibland låter man det ligga kvar och ticka trots att barnen är vuxna. Det kan sänka ens pension rätt rejält, säger Håkan Svärdman. Gustav Sjöholm/Tt Olika skydd om din partner avlider Omställningspension och garantipension Om din partner avlider när du är yngre än 65 kan du enligt lag få omställningspension om vissa villkor uppfylls, som bygger på den dödes pension. Gäller i ett år, med möjlighet till förlängning i ett år till. Är pensionen väldigt låg kan man få rätt till garantipension upp till 7 881 kronor i månaden. Efterlevandeskydd Du kan kombinera din pension med ett skydd för anhöriga, som minskar pensionen något. Statlig barnpension och efterlevandestöd Barn som inte fyllt 18 kan enligt lag få barnpension om en förälder avlider och bygger på den avlidne förälderns allmänna pension. Är den väldigt låg finns ett efterlevandestöd som garanterar att barnet får minst 1 480 kronor per månad. Livförsäkring Tecknas enskilt, eller av arbetsgivare eller fack, som oftast innebär att ett engångsbelopp delas ut vid dödsfall. Källor: Konsumenternas, Pensionsmyndigheten “ DN 31 okt 2014: DN 2 nov 2014: “Myndighet vill se lag mot dyra elavtal “Karin Bojs: Dags att sluta med mjölkpropaganda Andelen kunder med dyra anvisningsavtal för sin el är på väg nedåt. Men Energimarknadsinspektionen vill ändå att regeringen ska skärpa regelverket. Ungefär var åttonde elkund har ett så kallat anvisningsavtal som är rejält mycket dyrare än avtalen med rörligt pris eller fastprisavtal. Andelen har fallit med 1,6 procentenheter till 15,5 procent sedan Energimarknadsinspektionens senaste genomgång förra året. Men inspektionen tycker ändå att 700 000 elkunder med dyra elavtal är för många. I en ny rapport till regeringen föreslår inspektionen tuffare lagstiftning. – De flesta som har anvisningsavtal har fått det i samband med en flytt och skillnaden mot andra avtal är fortsatt stora, det handlar om 20–25 procent mer för anvisningsavtalen, säger Sara Sundberg, chef för konsumenträtt på inspektionen. Inspektionen föreslår nu att elkunderna ska tvingas att själva ta kontakt med ett elhandelsföretag när de flyttar in på en ny adress. – Det blir lite krångligare men det blir mycket billigare, säger Sundberg. Tt “ En stor studie om mjölk har rört upp svenska folkets känslor. Den antyder att vi har gått på en stor bluff de senaste hundra åren. Mjölk ger inte alls starka ben. Snarare tvärtom. För att begripa varför många blir så upprörda av den stora undersökningen från Uppsala, behövs lite bakgrund: De första korna kom till Sverige för ungefär sextusen år sedan. På den tiden tålde de flesta vuxna inte att dricka färsk mjölk. Det är normaltillståndet hos mänskligheten. Men för ungefär fyra tusen år sedan började en genvariant som gör det möjligt för vuxna att tåla mjölksocker bli vanlig i delar av Europa. De flesta forskare tror att mjölken i dessa regioner var avgörande för att människor skulle kunna överleva på jordbrukarkost. På 1920-talet började mjölken impregnera själva samhällsbygget i Sverige. Organisationen ”Mjölkpropagandan” bildades. Mjölkbönder, politiker och myndigheter arbetade tätt tillsammans för att höja mjölkkonsumtionen. Sedan dess har Sveriges mjölkproducenter förfinat sitt budskap. De driver aktiva och framgångsrika kampanjer, och har bland annat bidragit till att kaffe latte blivit så populärt. Och självklart har Sveriges mjölkbönder rätt att göra reklam för sina produkter. Mer anmärkningsvärt är att Svenska Livsmedelsverket delvis verkar leva kvar i 1920-talets symbios med mjölknäringen. Jag går in på verkets hemsida under rubriken ”Kalcium”. Där får jag veta att svenska folkets vanligaste källor till detta livsviktiga mineral är mjölk, fil och yoghurt, samt ost. Inte ett ord om alla grönsaker, frukter, nötter och fiskprodukter som också innehåller kalcium. Under rubriken ”benskörhet” läser jag att ”mjölkprodukter är bra kalciumkällor”. Inget om andra källor. På ett annat ställe står att ”en halv liter mjölk är lagom för att täcka dagsbehovet av kalcium”. Ost nämns som ett alternativ, men inget annat. Nu visar Uppsalaforskaren Karl Michaëlsson studie att åtminstone kvinnor som dricker så mycket mjölk faktiskt löper förhöjd risk för cancer, hjärtdöd, död över huvud taget, benbrott i allmänhet och lårbensbrott i synnerhet. Det spelar ingen roll om mjölken är fet eller mager (något som Livsmedelsverket brukar bekymra sig mycket om) men det spelar roll om den är syrad eller inte. Riskökningen syns bara för vanlig mjölk. Inte för yoghurt och fil, som snarare verkar skydda lite. Uppsalaforskarnas egen hypotes är att en beståndsdel av mjölksockret, galaktos, bidrar till inflammation i kroppen. Det har nämligen visats i djurförsök, och hos deras försökspersoner syns också ett samband mellan mjölkdrickande och inflammation. Yoghurt och fil har lägre halter av mjölksocker och innehåller dessutom bakterieflora som skulle kunna vara gynnsam. Studien är mycket stor, baserad på över 60 000 kvinnor i Uppsala och Västmanlands län. Den publiceras i veckans nummer av British Medical Journal, som är en hyfsat tung medicintidskrift. Vi ska ändå inte drabbas av mjölkskräck bara på grund av en studie. Resultaten behöver upprepas av andra forskare. Men personligen kommer jag från och med nu dricka lite mindre mjölk till förmån för något mer fil och yoghurt. Och Livsmedelverket borde omgående skriva om sin hemsida beträffande benskörhet och kalcium. Det finns fler sätt att få i sig kalcium än vad mjölkpropagandan säger. Karin Bojs [email protected] “ DN 2 nov 2014: DN 2 nov 2014: “Station stoppar hemlösa “Bostäder säljs snabbare än tidigare Linköping. Resecentrum i Linköping har satt upp skyltar på bänkarna för att avisera att sittplatserna endast är till för tågresenärer med giltig biljett, uppger lokala medier. Bostadsrätterna i Sverige blir allt dyrare. Men det är inte färre lägenheter på marknaden i dag, utan fler som slåss om objekten. Det visar en sammanställning av statistik från Hemnet och Mäklarstatistik. – Folk har inte kunnat använda toaletten för att det har varit en kö med 40 hemlösa som har blockerat den och tvättat tvätt och duschat där inne, säger , säger Leif Svensson, säkerhetsansvarig hos fastighetsägaren Jernhusen. Under 2014 har priserna på bostadsrätter i Sverige ökat med 6 procent jämfört med samma period förra året. I centrala Stockholm är prisökningen dubbelt så stor. Men de stigande priserna beror inte på att antalet lägenheter som säljs är färre än vanligt. Det är i stället efterfrågan på bostäder som ökat markant och leder till att många lägenheter sälj innan annonserna läggs ut. Tt “ – Utbudet har legat på en jämn nivå sedan 2009 – men affärerna går snabbare och bostäder hittar andra vägar ut på marknaden än genom de traditionella annonserna. Därför finns uppfattningen att utbudet är litet, men det är felaktigt, kommenterar Pontus Kopparberg, vd på Bjurfors Stockholm. Statistik från Mäklarstatistik bekräftar att antalet sålda bostäder legat på en relativt jämn nivå sedan 2009. – Känslan är att inget är till salu, men i själva verket säljs fler bostäder snabbare. Tidigare var objekt ute i 20 dagar i snitt, i dag är det 12 till 14 dagar. Dessutom är det många objekt som aldrig når marknaden eftersom affärerna görs upp innan, säger Pontus Kopparberg, vd på Bjurfors Stockholm. Antalet bostadsannonser ligger samtidigt på en historiskt låg nivå, uppger bostadssajten Hemnet. – Framför allt beror det låga antalet annonser på att tiden det tar att sälja en bostad är kortare i dag. Vi ser att vi har en väldigt het marknad och det driver upp priserna. Sedan har också det låga ränteläget bidragit till prishöjningarna, säger Staffan Tell, talesperson på Hemnet. Den stora förändringen enligt Pontus Kopparberg som är vd på mäklarfirman Bjurfors Stockholm är att köparna är mer aktiva i dag. – Man kan jämföra det med om alla helt plötsligt skulle vilja köpa apelsiner. Då skulle det kanske vara svårt att få tag på apelsiner på affären eftersom de säljer slut på en gång. Men det säljs ändå lika många apelsiner, säger han. Jakob Lind [email protected] “ DN 2 nov 2014: “Sofia Sundqvist, 31 år: Jobb och bostad är alltid tillfälliga Den som inte har fast tjänst stöter ständigt på svårigheter i vardagen. Tuffast är bostaden, menar Sofia Sundqvist. Var hon ska bo eller med vad hon ska arbeta när vikariatet upphör, har hon ingen aning om. Sofia Sundqvist är 31 år och arbetar som översättare sedan fem år. Först jobbade hon som frilansare och sedan snart två år på olika vikariat för en översättningsbyrå. Till sommaren upphör vikariatet och det finns knappast någon öppning för en fast tjänst. – Det är inte så sannolikt. Det är mer troligt att jag frilansar för samma byrå, säger hon. Att arbeta som översättare innebär osäkra inkomster. Men Sofia Sundqvist trivs med sitt arbete; det är det hon är utbildad för och har skaffat sig en kvarts miljon i studieskulder för. Ändå har hon funderat på om hon skulle söka sig något annat, bara för att få en fast inkomst. – Men jag vet inte vad det skulle vara. Det är ju det här jag har kvalifikationer för, säger hon. Svårigheterna i vardagen rör givetvis i första hand bostaden. Sofia bor i andra hand och är inne på sin fjärde adress i Stockholmsområdet på två år. – Det är ju svårt att få ett förstahandskontrakt i Stockholm över huvud taget, men det är ännu svårare när man inte har en fast inkomst. Att låna till en bostad är inte att tänka på. En bank skulle knappast låna ut så stora summor till Sofia utan att hon först har en stadig inkomst. – Och även om de skulle göra det så vet jag inte om jag vill låna ett par miljoner, inte om jag inte vet vilken inkomst jag kommer att ha om sex månader. Sofia Sundqvists hyreskontrakt löper ut till sommaren, i samma veva som vikariatet. Hon ska med andra ord jaga både jobb och bostad samtidigt, något hon känner ”en enorm stress inför”. – Jobb och bostad är alltid tillfälliga. Det blir ju så att man funderar till sist om man ska låta laga ett hål i en tand eller om man måste ha pengarna till mat. Trots otryggheten vill hon verkligen inte tvingas byta jobb. Hon har arbetsuppgifter och arbetskamrater som hon gillar och det är inte vanligt. De flesta i hennes bransch arbetar själva som frilansare. – Det är lite kluvet. Jag är tacksam och glad att jag har ett vikariat. Jag borde inte klaga. Men sedan tänker jag att det här kommer att ta slut – och då knyter det sig. Och det är då tankarna kommer om att hon, efter juli månad, kanske måste söka sig något helt annat. Även om det är ett jobb du inte tycker är kul? – Ja. Dan Lucas [email protected] “ DN 3 nov 2014: “Maktskifte leder till bygge av nya bostäder Folkpartiet ersätter Centerpartiet i den styrande koalitionen i Danderyd. Det betyder att Danderyd ska börja bygga bostäder igen. – Äntligen, säger kommunalrådet Olle Reichenberg (M). Att tre borgerliga partier styr Danderyd efter årets val precis som före årets val låter ungefär lika dramatiskt som att studera när gräs växer. För vad kan det betyda att Folkpartiet ersätter Centerpartiet i ”trepartiregeringen”? Svar: Ganska mycket – åtminstone för den som letar bostad. Danderyds politiska ledning har fått väldigt mycket skäll från andra kommuners politiker och från regeringen de senaste åren för att kommunen bygger så lite bostäder. Danderyd ligger sist på listan över länets kommuners bostadsbyggande per tusen invånare. Oavsett om man börjar räkna från 2000 eller från 2010. – En del av kritiken har varit helt befogad, en del har kanske skjutit över målet, säger Olle Reichenberg (M), kommunalråd och ordförande i kommunstyrelsen. Det finns tre huvudsakliga skäl till att Danderyd ligger jumbo i bostadsbyggarligan; nästan alla detaljplaner överklagas så långt det är möjligt, flera kraftledningar har satt stopp för byggtankar och Centerpartiet – som nått stora framgångar för sitt arbete med att behålla Danderyd så oförändrat som möjligt. När nu en del av kraftledningarna lagts under jord, några detaljplaner är på väg att vinna laga kraft och Centerpartiet har lämnat det borgerliga styret lovar majoriteten att sätta lite fart på bostadsbyggandet. DN 4 nov 2014: I överenskommelsen mellan Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna finns en rad bostadsprojekt. En del har planerats länge och är nu på väg mot mål, som utvecklingen av Mörby centrum, bostäder vid Eneby torg i Enebyberg och bostäder på en före detta bensinstationstomt i Djursholm. Med hjälp av gammal mat och modern teknik hoppas företaget Matsmart kunna minska matsvinnet. – Det var lite av en ahaupplevelse att det inte är någonting fel på mat som har passerat sitt bäst före datum, förklarar Ulf Skagerström som driver verksamheten. Andra bostadsprojekt ska börja planläggas som ny tät bebyggelse i en kraftledningsgata nära Mörby centrum och studentbostäder vid Danderyds gymnasium. Även i Mörbylund och i Djursholm planeras studentbostäder och kommunledningen vill leta efter fler möjliga platser. Grunden till Matsmart lades när Ica-handlaren Erik Södergren började köpa in varor med kort datum som grossisterna hade svårt att bli av med. Varorna sålde bra, och ju fler varor han köpte in desto bättre priser fick han. Men snart upptäckte Erik att det ordinarie sortimentet i stället sålde sämre. – Vi räknar med att kunna bygga 1 000 bostäder på fyra år. Jämfört med stora kommuner låter det inte så mycket men för Danderyd är det mycket och det känns skönt att vi i den nya majoriteten har en positiv syn på nya bostäder så att vi äntligen kan börja bygga, säger Olle Reichenberg. På lång sikt hoppas den politiska ledningen i Danderyd att det ska gå att däcka över en del av E 18 som skär som ett brett sår rakt genom kommunen och utnyttja det centrala området ovanpå bilarna för nya bostäder och arbetsplatser. Om ett år kommer en första delutredning, vilken görs ihop med Trafikverket och landstinget. Andra delar i trepartiöverenskommelsen är att se till att kommunen har en positiv tolkning av reglerna kring de så kallade Attefallshusen och att avbryta detaljplanearbetet för skydd av kulturmiljöer i Djursholm. Anders Sundström [email protected]” “Butiken som tänker minska matsvinnet – Det gick inte att sälja reavaror bredvid oxfilé helt enkelt. Det var fel arena, säger Karl Andersson. I dag drivs Matsmart av Karl Andersson och Ulf Skagerström som har en bakgrund inom reklambranschen. Erik Södergren arbetar fortfarande i sin Ica-butik och bidrar med sin expertis om matvaror till Matsmart. – Det är lite av en aha-upplevelse för oss också att det inte är någonting fel på mat som har passerat sitt bäst före datum eftersom vi inte kommer från den här branschen, säger Ulf Skagerström. Matsvinn och överproduktion är ett stort problem inom matvaruhandeln. Varor som inte säljs blir stående, tar upp lagerplats, binder upp kapital och måste till slut slängas. – Det flesta butikerna tar inte emot varor som har två månader kvar innan bäst före datumet passerat. Och det är ett stort problem för grossisterna. Så vi är en lösning på allas problem, säger Ulf Skagerström. Matsmart drivs från en lagerlokal i Skogås söder om Stockholm. Men är redan nu – knappt elva månader efter starten vid årsskiftet 2014 – på jakt efter större lokaler. I nätbutiken säljs inga färskvaror. Matsmart inriktar sig i stället enbart på ”torra” produkter och kan därför skicka varorna över hela Sverige. De har kontrakt med 20 grossister, men just nu växer efterfrågan snabbare än utrymmet. – Det är en analog verksamhet och just nu begränsas vi av storleken på lokalerna. Vi måste köpa varor i den takt vi växer, säger Karl Andersson. DN 4 nov 2014: “Dieter en utmaning för brödföretagen Bröd har fått låg status som hälsomat. Nu behöver brödföretagen ändra på budskapet för att inte skrämma bort konsumenterna – och kanske har de lyckats. – Tidigare har brödföretagen försökt med känsloanknytningen, men nu blir det viktigare att försöka visa att bröd är nyttigt, säger Eva Ossiansson, varumärkesdoktor på Handelshögskolan i Göteborg. Längtan, Rasker och Extrem är namn på bröd som dominerat i butikerna de senaste åren. Enligt Eva Ossiansson har det varit ett sätt för tillverkarna att sätta namn på den känsla en konsument letar efter på brödhyllorna. Jakob Lind [email protected] Fakta. Matsmart Startår: 2013. Anställda: Två heltid och sex deltid. Uppskattad omsättning 2014: Fem miljoner kronor. Ulf och Anders tre tips 1 Var inte rädd för att ta in en eller flera partner i bolaget. 2 Var öppen med din affärsidé. Alla kan ge värdefull input. 3 Fastna inte i akuta, operativa frågor. Tvinga dig själv att stanna upp och höja blicken. “ – Bröd är ju smak, doft och känslan i munnen. Men vi kan ju sällan smaka på dem – de flesta bröd som säljs ligger ju i tråkiga plastförpackningar. Då måste man välja namn som sticker ut. Men brödproducenterna har fått en mäktig fiende i många av de dieter som blivit populära. Tillverkarna försöker nu, genom att marknadsföra det nyttiga i brödet, komma tillbaka till glansdagarna på 1970-talet då rådet att äta 6–8 skivor per dag basunerades ut. Det kanske är dags att säga adjö till namn som Äntligen och Fina, eftersom de inte avslöjar något om det egentliga innehållet. – Brödföretagen har en stor utmaning i framför allt diettrender som LCHF och 5:2 där brödet varit den stora boven, säger Eva Ossiansson. – På senare år, i takt med att brödhyllan har utvecklats, har vi blivit mer tydliga med att namnet ska kommunicera vad brödet innehåller, eftersom vi vet att det blivit viktigt för många, säger Boel Lagerwall, kommunikationschef på Pågen. DN 4 nov 2014: De ”kärleksfulla” namn som många av företagets produkter bär är kvar för att behålla de kunder som vant sig vid dessa. Men bland nya bröd ska namnen signalera om brödet innehåller exempelvis surdeg eller gårdspressad rapsolja. Priserna på småhus fortsätter uppåt samtidigt som antalet försäljningar minskar, visar statistik från Lantmäteriet, den myndighet som ansvarar för det officiella fastighetsregistret. Att surdeg blivit stort på senare år behöver inte vara en slump, enligt Eva Ossiansson. Diverse statistik har den senaste tiden givit ungefär samma bild. Priserna skjuter i höjden samtidigt som utbudet minskar. Lantmäteriets siffror har fördelen att de omfattar hela småhusmarknaden, det vill säga villor, radhus och kedjehus med äganderätt. – Precis som mjölkbranschen skapade kaffelattetrenden så finns det anledning att fundera över hur surdegstrenden kom till, säger hon. Filip Kotsambouikidis/Tt Fakta. Reklamen Kampanj gav effekt “Småhus blir dyrare – och färre säljs Tredje kvartalet i år var priserna i genomsnitt i landet sju procent högre än motsvarande period förra året. Mest ökade priserna i Östergötland, upp 12 procent. Bara i Kronobergs län och på Gotland backade priserna, ned 1 procent. 1976 möttes svenskarna av annonser och reklampelare med budskapet ”Socialstyrelsen rekommenderar 6–8 skivor bröd om dagen”. Antalet sålda småhus minskade med nio procent årets tredje kvartal jämfört med tredje kvartalet förra året, enligt Lantmäteriets statistik. Kampanjen stödde sig på slutsatser som Socialstyrelsens expertgrupp för kost och motion kommit fram till. Men själva kampanjen var det branschorganisationen Brödinstitutet som stod bakom. Myndigheternas rekommendation blev alltså huvudbudskapet i den egna reklamkampanjen. Tt Effekten blev påtaglig. På tre år ökade svenskarna brödkonsumtionen med tolv procent. Tt “ Fakta. SmåhuspriserTotalt såldes 20 801 småhus under tredje kvartalet i år. Motsvarande period förra året såldes 22 803 småhus. I snitt i landet steg priserna sju procent under samma period. Källa: Lantmäteriet Tt “ DN 5 nov 2014: “ Stor brist på bostäder för asylsökande Migrationsverkets nya prognos över asylsökande ökar på den redan stora bristen på bostäder. En ny upphandlingsprocess i jakt på fler boenden krävs nu och behovet av pengar som enbart för 2014 låg på 2,5 miljarder kronor måste höjas flera år framåt, konstaterar myndigheten. I Migrationsverkets prognos från i somras uppskattades boende- och livsmedelskostnaden för de asylsökande till cirka 2,5 miljarder kronor för år 2014. Kostnaden byggde på att det då förväntades cirka 80 000 asylsökande. Nu skruvas antalet upp till 95 000 personer nästa år. För 2015 uppskattades boendekostnaden till 3,7 miljarder kronor och för 2016 till 4,0 miljarder kronor. Migrationsverkets nya beräkningar visar att behoven av pengar till asylboende stiger med ytterligare 70 miljoner kronor nästa år och med 783 miljoner år 2018. För 2017 uppskattar verket behovet till 4,3 miljarder kronor, drygt en miljard mer än tidigare prognos. Bristen på hyreslägenheter innebär att Migrationsverket nästan helt tvingas förlita sig till boenden i form av vandrarhem, campingstugor och liknande. Enligt den nya prognosen kommer dock drygt 20 000 personer som fått uppehållstillstånd fortfarande att sakna permanent boende. – Det är en lösning som inte är bra för någon. För kommunerna skapar det problem, eftersom vi på grund av upphandlingsregler inte kan styra var boenden etableras och av sekretesskäl inte heller kan informera dem i förväg, konstaterar Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Mikael Ribbenvik. Migrationsverkets bostäder som redan är en bristvara räcker alltså inte till på långa vägar. Ytterligare platser ska därför upphandlas, något som kan bli fyra gånger dyrare än Migrationsverkets egna ordinarie platser. Totalt är det i dag ett femtiotal olika företag som erbjuder den typen av boende till de asylsökandena. Mest känd i asylförläggningsbranschen är Bert Karlsson. Han har i dag anläggningar på åtta platser runt om i Sverige. Migrationsverket har satt ett maxtak på 350 kronor per dygn i den ersättning som betalas ut till företag och privatpersoner som erbjuder asylboende. Utbetalningen ska täcka boendekostnader och mat. Thorbjörn Spängs [email protected] “ DN 5 nov 2014: “Laktosfri mat ger lägre cancerrisk Mindre laktos i maten tycks ge en lägre risk att drabbas av lung-, bröst-, och äggstockscancer, visar nya rön från Lundaforskare. Ett lägre kaloriintag, på grund intoleransen, kan också spela roll. Lund. Knappt 23 000 svenskar med laktosintolerans – och därmed låg konsumtion av mjölk och andra mejeriprodukter – ingår i studien. Resultatet visar att deras risk för lung-, bröst-, och äggstockscancer är signifikant lägre jämfört med icke laktosintoleranta personer. – Vi ville se om laktosintoleranta kan skyddas mot dessa cancertyper genom en mindre konsumtion av mejeriprodukter, säger docent Jianguang Ji vid Lunds universitet. En hög konsumtion av mejeriprodukter i Nordamerika och Väst europa har länge misstänkts vara relaterad till den högre förekomsten av bröst- och äggstockscancer i dessa områden. Och forskarna kan nu dra slutsatsen att just laktosfri diet kan minska cancerrisken – familjemedlemmar som konsumerar mer mejeriprodukter löper nämligen ingen minskad risk att bli drabbade. Men det finns brasklappar för andra förklaringar. Ett lägre kalori intag, på grund intoleransen, är en faktor som också kan ha påverkat. – Vi kan inte dra slutsatsen att mjölk är en riskfaktor för dessa cancertyper. Det går inte att använda som ett fullständigt bevis på sambandet. John Alexander Sahlin/Tt Fakta. Tål inte mjölksocker Personer som är laktosintoleranta kan inte bryta ned mjölksocker (laktos). För en del är helt laktosfri kost nödvändig, men många tål små mängder laktos. Den huvudsakliga formen, primär laktosintolerans, är mycket vanlig i stora delar av världen. Omkring tre fjärdedelar av världens befolkning uppskattas ha den. I Sverige och i övriga Norden är det dock mindre vanligt. “ DN 6 nov 2014: “Rätt till bättre mat för äldre Äldre bör ha laglig rätt till bra mat. Det anser Livsmedelsverket som nu vill se både ett nytänkande och särskilda satsningar på de äldres mat, inte minst inom hemtjänsten. Att kunna tillaga, äta och njuta av god, vällagad mat är något de flesta av oss tar för givet. För de äldre däremot är detta långtifrån en självklarhet. Inte sällan är gamla människor hänvisade till de matlådor eller den färdigproducerade mat som hemtjänsten eller äldreboendet levererar, mat vars kulinariska upplevelse ofta begränsas av de kronor och ören som varje måltid får kosta. äldre, oftast på grund av kroniska sjukdomar. På uppdrag av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har han granskat det vetenskapliga stödet för att ge äldre personer från 70 år kosttillägg, som näringsdrycker eller lättuggade puddingar, för att öka näringsintaget. Men något sådant stöd finns inte, visar rapporten. I stället bör äldreomsorgen försöka stimulera intaget av vanlig, vällagad mat, säger Gunnar Akner. – Mat handlar inte bara om näring. Vanlig mat och måltider har en massa andra positiva egenskaper. Tt “ På uppdrag av socialdepartementet har Livsmedelsverket utrett mål tider i äldreomsorgen. En av slutsatserna är att den enskildes önskemål i högre grad ska få styra vad som serveras. Myndigheten går till och med så långt att den anser att äldre bör ha en laglig rätt till bra mat. – De äldre har gjort egna val hela livet och vill fortsätta påverka sin vardag, trots att de är beroende av andra. En viktig del i vardagen är att få äta det man tycker om och längtar efter, säger Stig Orustfjord, Livsmedelsverkets generaldirektör. Gunnar Akner är professor i geriatrik vid Örebro universitet. Han anser också att vällagad mat bör vara en självklarhet inom äldreomsorgen, inte minst för att motverka den undernäring som är så vanlig bland DN 6 nov 2014: “Kvinna lurade hundratals med falska kontrakt I flera år levde den 51-åriga kvinnan på att lura desperata bostadssökande att tro att hon hade lägenheter på Södermalm och fjällstugor i Sälen och Åre att hyra ut. Nu har hon dömts till 2,5 år fängelse för 46 fall av grova bedrägerier. En lägenhet på Kocksgatan? Eller kanske en lya på Gaveliusgatan, Swedenborgsgatan, Bjurholmsplan? Ett 20-tal personer lockades att tro på den manipulativa kvinnans erbjudanden och satte in depositioner och förskottshyror på hennes konto. Men några lägenheter hade hon inte att hyra ut. Samma sak var det med de fjällstugor i Sälen och Åre som hon parallellt låtsades hyra ut till semesterfirare. De ”erbjudandena” gick minst 26 personer på. – Vi vet att mörkertalet är stort, många som blir lurade orkar inte gå till polisen. De känner sig dumma och vill bara glömma och gå vidare, säger Lennart Adolfsson, utredare på länskrims bedrägerirotel. Kvinnan, som kommer från Sigtuna, började sin ”karriär” som uthyrare redan i december 2011. I förhör med polisen säger hon att hon skuldsatt sig i samband med en skilsmässa och att hon snabbt måste få tag i pengar. Hon svarade på ”önskas hyra” annonser på Blocket, men satte också ut egna annonser där hon helt enkelt använt sig av bilder på hus som hon hittade på nätet. 2012 började det komma in anmälningar mot kvinnan. Hon har nämligen hela tiden agerat helt öppet – med sitt riktiga namn och telefonnummer. Samma år utvidgar hon också sin business och börjar ”hyra ut” lägenheter. Hon visar dem, skriver kontrakt, tar emot pengar – men så snart inflyttningsdatum närmar sig dyker det upp problem. – De flesta som vill hyra är unga människor, några av dem kommer från mindre orter ute i landet. Alla har hoppats väldigt mycket på att få någonstans att bo i Stockholm, konstaterar kammaråklagare Yngve Rydberg som åtalade den nu dömda kvinnan. Även han tror att det polisen kunnat leda i bevis bara är toppen av ett isberg. Kvinnans bankkonto vittnar om ett mycket stort antal transaktioner hit och dit som polisen inte kunnat spåra. – Utredningarna är komplicerade och resurskrävande. Vi är dock nöjda att vi lyckades samordna anmälningarna och driva fallet till domstol, säger Yngve Rydberg. Kvinnan förnekar uppsåt när det gäller fjällstugorna och menar att det i själva verket hon själv som blivit lurad. När det gäller lägenheterna erkänner hon – men menar att det inte handlar om grova bedrägerier, utan om bedrägerier av normalgraden. Hon hävdar att hon levt under hot från ryska maffian, hot som ska ha varit väldigt allvarliga. Hon ska ha utsatts för hoten efter att hon av en slump kommit över uppgifter som tydde på att några av henne kända personer sysslade med organiserad människosmuggling och förfalskning av uppehållstillstånd. Bakgrund. Andra fall av bostadsbedrägerier i Stockholm Hon polisanmälde hoten i vintras och lever sedan dess under skyddad identitet. Den anmälan har hittills inte lett någonstans. 2011: 30-talet bostadssökandes lurades tro att de hyrt en och samma lägenhet i Årsta. Fyra av dem försökte flytta in på adressen samma dag. De flesta hade betalat depositioner – Ja, hon har en dramatisk förklaring till sitt agerande. Jag tror dock inte på den, slår Yngve Rydberg fast. 2012: Två personer åtalas för att ha försökt hyra ut en påstådd lägenhet på Gärdet till 27 olika personer som alla betalat deposition. Hennes advokat Johan Cahp menar att tingsrätten gjort det väl enkelt för sig. – Hon har agerat helt öppet, i sitt eget namn. Det finns ingen ”systematiskt förslagenhet” i det, som rätten påstår, säger han. 2013: En 24-årig man döms till skyddstillsyn för penninghäleri efter att bland annat ha lurat sex personer att tro att han hade en lägenhet att hyra ut. Domen kommer att överklagas. Johan Cahp menar att straffet är för hårt och att kvinnan borde frias helt när det gäller fjällstugeuthyrningen. 2014: En 45-årig kvinna döms till tre månaders fängelse för försök till bedrägeri efter att ha lurat sju personer att tro att de kunde hyra en lägenhet i Gamla stan. I det här fallet fattade de tilltänkta hyresgästerna misstankar och polisanmälde innan några pengar betalades ut. Kvinnan sitter för övrigt häktad sedan i augusti. Kammaråklagare Yngve Rydberg: Fakta. Undvik att bli lurad – Hon har hamnat i ett ekorrhjul av lögner och skulder. Några av dem som lurats har fått tillbaka pengar – men då har hon betalat med pengar som hon lurat någon annan på. Hon är en klassisk bedragerska. Kräv att få besöka lägenheten av den som påstår sig vilja hyra ut. Skriv hyreskontrakt, kräv kvitton på depositioner och förskottshyror. Kräv legitimation av uthyraren. Försök kolla upp personen som vill hyra ut, googla. Ta reda på vem som är fastighetsägare, kolla om personen har tillstånd att hyra ut. Be om besiktningsprotokoll, ta bilder på lägenheten när du flyttar in. Källa: Rikspolisstyrelsen “ Ulrika By [email protected] DN 6 nov 2014: ”Vi var desperata, som andra som vill flytta till Stockholm” “Vi hade båda separerat från våra flickvänner och bestämde oss för att försökt hitta någonting tillsammans i Stockholm. När annonsen om en lägenhet på Swedenborgsgatan dök upp på Blocket ringde vi direkt. Så här i efterhand är det självklart lätt att tänka ”hur kunde vi vara så dumma”, men faktum var att hon gav ett väldigt seriös och ordnat intryck. Vi fick komma till lägenheten, hennes namn stod på dörren och vi försökte verkligen charma henne för att hon skulle välja att hyra ut till just oss. Hon sa att hon ägde lägenheten, att hon skulle flytta ihop med sin kille. Efter ett par dagar ringde hon och sa att hon gillade oss. Vi fick komma tillbaka, vi skrev kontrakt och fick ta en bild på hennes IDkort. Vi gick direkt till banken och förde över 15 000 till hennes konto. Hon var väldigt mån om att vi skulle känna oss trygga. När det var dags att flytta in var vi båda bostadslösa och längtade verkligen efter lägenheten. Vi var så sjukt glada – Swedenborgsgatan – precis ovanför en kul krog, mitt på Söder, drömmen för två singelkillar! En dag innan vi skulle flytta in ringde hon och sa att vi tyvärr inte kunde flytta in, det hade blivit en vattenläcka. Hon skulle stå för våra utlägg för annat boende och magasinering av våra saker. Hon sa att hon hade en försäkring som täckte det och gav oss tips om ett pensionat vid Odenplan. Ja, hon kändes väldigt seriös. Sen började det. Hon sköt upp inflyttningsdatumet en vecka till, sa att besiktningen av lägenheten inte gått bra. Vi fortsatte bo på pensionatet ett par veckor och köpte hennes manipulativa lögner om att hon skulle betala. Dels var vi verkligen bostadslösa, dels fanns det något slags naivt hopp om att det faktiskt skulle kunna bli verklighet med lägenheten. Hon skickade till och med en skärmdump på en överföring av pengar till oss – men det visade sig vara falsk. Hon lovade också att försöka hitta en annan lägenhet. Hon hade vägrat ge oss kontaktuppgifter till bostadsrättsföreningen, men till slut tog vi själva kontakt med den. Vi fick ett ordagrant besked: ”Är ni dumma i huvudet, eller? Hon har blåst hur många som helst.” Vi det laget var vi luspanka. Vi kontaktade polisen som redan höll på att utreda en massa brott som hon begått. Men hon hörde av sig igen till oss, bad oss att inte polisanmäla och sa att ni ska få tillbaka era pengar. Vi bestämda flera möten, ibland kom hon och drog olika historier. En dag blev vi kontaktade av en person som sa att han var hennes juridiska ombud. Han ville ge oss ett kuvert med 10 000 i kontanter på ett riktigt skumt kontor vid Solvalla. När vi kom dit sa han att 7 000 av de pengarna var hans avgift för att hjälpa henne. Då vägrade vi lämna hans kontor, vi satt där i tre timmar och till slut fick vi gå – med alla pengarna. Men då började det kännas riktigt läskigt. Vid ett tillfälle kom det in pengar på vårt konto från en okänd person. Det visade sig att det var någon annan som hon lurat att tro att det var deposition för någon lägenhet. Åklagaren valde att begränsa utredningen, så vårt ärende blev aldrig rättssak. Men vi var på rättegången. Då insåg vi vilken känslokall sociopat det handlade om. Det känns riktigt skönt att hon blivit dömd. Nu bor vi tillsammans i en andrahands lägenhet i Hagsätra – och vi har verkligen lärt oss en läxa, en läxa som sved. Pengarna, stressen, oron, känslan av att bli så blåst. DN 6 nov 2014: Sammanfattningsvis: bostadsmarknaden i Stockholm är helt sjuk. Som ung och ickemiljonär utan kontakter är man helt rökt. Och väldigt utsatt.” Det lilla trähandtaget ryms i Nina Eklöfs handflata, men öppnar en port in i vikingatiden. Det är över tusen år sedan en liten pojke lekte med leksakssvärdet. Nu visas handtaget i ett akvarium på Sjöhistoriska. Ulrika By [email protected] “ Publiken får använda små ficklampor när de tittar på utställningen. De föremål som hittades på Birka i somras ligger vått, kallt och mörkt i två akvarier. “Unika fynd ger ny bild av vikingarna – De har legat i vattnet sedan vikingatiden, om de torkar är det bara pulver kvar efter några dagar, säger Nina Eklöf, som är t f chef för arkeologienheten på museet. Svärdet är inte den enda leksak arkeologerna hittade, bland fynden finns också en liten anka och en leksaksbåt som är för skör att ställa ut. Nästa fynd Nina Eklöf visar är en väskbygel. – Det tog några dagar innan vi förstod vad det var, liknande föremål har hittats i Hedeby i norra Tyskland. Jag är ganska luttrad, men kan inte riktigt förklara hur fantastiskt det är, säger hon. Varför är en väskbygel fantastisk? – Vi har naturligtvis vetat om att vikingarna hade väskor, men vi har inte vetat om hur de såg ut. Nu vet vi, säger Nina Eklöf. Utgrävningarna i hamnen vid Birka har pågått i några säsonger, men i somras ökade fyndtätheten från knappt 200 fynd till drygt 1 000. Kommer era fynd att ge en ny bild av hur folk såg ut och klädde sig? Arkeologerna grävde där de långa bryggor som gick ut från stranden under vikingatiden tog slut. – Inte än, men kanske inom ett par års tid. Fynden ska rengöras och analyseras i samarbete med specialister, säger Andreas Olsson. Det var en avfallsplats, invånarna gick längst ut på bryggan och kastade sopor, men det är också annat som har hamnat där. Är det mycket kvar att hitta? – Vi ser spåren efter vad de har gjort i hamnen, det är väldigt ovanligt – och väldigt häftigt, säger arkeologen Andreas Olsson. – Vi ser att de har renoverat skepp, och drar också slutsatsen att de har byggt skepp ute på ön. Vi ser spåren av skepp som har kommit dit, från södra Östersjön, från Danmark, Norge och Ryssland. Vikingatiden var en träkultur. Enligt Andreas Olsson har det grävts seriöst på Birka sedan 1800-talet, men hamnen är det enda stället där det gjorts fynd av – mycket välbevarade – träföremål. – Vi har också hittat textilier, kläder, och kanske Sveriges enda fynd av en vikingatida sko. Det ger små inblickar i den världen som vi inte har haft förut, säger Andreas Olsson. Textilfynden anser han är extra roliga. – Ja, om man snabbt och lätt vill förändra bilden av vikingatiden. Den bild som finns på skolplanscher från 1800-talet bygger på hitte-på. – Ska vi gräva ut hela området får vi hålla på i hundra år. Jag är intresserad av att det har funnits väldigt många hamnar runt ön, som har använts i olika perioder. Vi kan se Birkas lokala utveckling och vår forskning kanske kan ge en del nya svar till de stora frågorna kring Birka: – Varför anlägger man en stad på den här ön? Vem gör det? Varför flyttar man därifrån? Varför finns det så många och så rika gravar på ön? säger Andreas Olsson. Mia Tottmar [email protected] Fakta. Birka Sveriges första stad Birka, som ligger på Björkö i Mälaren, var bebodd under tidig vikingatid – från 700-talet fram till 900-talet. Birka var Sveriges första egentliga stad med omkring 700 invånare under sin storhetstid. I dag, den 6 november, öppnar Showroom maritima Birka på Sjöhistoriska museet. Utställningen finns kvar åtminstone till trettonhelgen. “ DN 7 nov 2014: “Vattenfall anklagas för svek i Tyskland Vattenfalls tankar om att sälja sin tyska verksamhet stöter på motstånd – från miljöorganisationer. De vill att Vattenfall blir kvar, bara företaget lovar att inte öppna fler brunkolsgruvor, säger Roda Verheyen, organisationernas advokat. Vattenfalls energiproduktion med hjälp av brunkol i Tyskland har kritiserats länge. Den leder till stora utsläpp av koldioxid samt hotar att förgifta grundvatten och floder. Vattenfall har också haft planer på att öppna tre nya stora dagbrott i östra Tyskland, planer som lett till domstolsprocesser. Men när Vattenfall presenterade sitt resultat för årets nio första månader berättade den nye vd:n Magnus Hall att bolaget nu undersöker möjligheterna att sälja den tyska brunkolsverksamheten. Det gillar inte de miljöorganisationer som kämpat mot brunkolsbrytningen. Deras advokat, Roda Verheyen, besökte Stockholm på torsdagen för att föra fram budskapet. – Försäljningsplanerna har lett till ramaskrin i regionen, säger hon. – Vad folk säger är: Om ni säljer oss så leder det till ytterligare osäkerhet om framtiden, tillägger hon. Det som oroar kritikerna är att en försäljning kan leda till att kampen mot brunkolet hamnar tillbaka på ruta ett. Det finns också en tänkbar köpare i Mibrag, ett tyskt dotterbolag till tjeckiska EP Energy. En talesperson för ägarna har bekräftat att Mibrag är intresserat av brunkolsverksamheten. Roda Verheyens klienter kräver i stället att Vattenfall blir kvar i regionen, men samtidigt att bolaget avstår från att utvidga brunkolsbrytningen. I stället bör Vattenfall under flera år fasa ut brunkol som energikälla och hjälpa Tyskland med sin omställning till förnybar energi produktion. De anläggningar man har i dag kan då fortsätta verksamheten tills de läggs ned när de inte längre är lönsamma. – Vad klienterna säger är att Vattenfall inte får släppa dem som en het potatis, säger Verheyer. För att kunna bryta kol i de tilltänkta nya gruvorna behöver Vattenfall ha en rad olika tillstånd. Nyligen lämnade Vattenfall in en licensansökan om att öppna ett av de tre planerade dagbrotten. Roda Verheyen kommer att överklaga varje steg på vägen och det kommer att ta flera år innan Vattenfall, eventuellt, får rätt att bryta kol. – Behandlingen av licensansökan tar 18–24 månader, men även om de får licensen måste de sedan söka ett utvinningstillstånd, säger hon. – Den svenska statens ansvar försvinner inte genom att Vattenfall säljer, säger Roda Verheyen. Hon och hennes klienter är beredda att gå hela vägen till Europa domstolen för mänskliga rättigheter. Dan Lucas För Roda Verheyen har kampen mot Vattenfalls planer handlat om att ha juridiska, ekonomiska och sociala argument, vid sidan av de miljömässiga. Hon pekar till exempel på två olika myndighetsrapporter om brunkolets framtida lönsamhet. Den ena säger att det kommer även i framtiden vara lönsamt, den andra att det inte kommer att vara det. [email protected] Fakta. Uppemot 3 000 personer skulle tvingas flytta Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland ligger i Lausitz i delstaterna Sachsen och Brandenburg i de östra delarna av landet. – Om det inte finns ett behov av brunkol i framtiden så kan man inte expropriera mark och förflytta tusentals människor, menar Verheyen. Fem dagbrott är redan verksamma: Jänschwalde, Cottbus-Nord, Welzow-Süd, Nochten och Reichwalde. Det blir en dyr process, men en koalition av miljöorganisationer betalar de rättsliga kostnaderna. De nya dagbrotten som planeras ligger i anslutning till flera av de befintliga. – Och även berörda privatpersoner, det är ett samarbete, säger Verheyen. Skulle Vattenfall, eller en köpare av Vattenfalls verksamhet, få tillstånd att öppna dem skulle flera byar försvinna och uppemot 3 000 personer tvingas flytta. En rad företrädare för städer och byar i regionen har skrivit till statsminister Stefan Löfven, klimat- och miljöminister Åsa Romson och andra ansvariga ministrar, och krävt att regeringen utnyttjar sin ägarmakt för att stoppa planerna ytterligare brunkolsbrytning. Dessutom vill de inte att Vattenfall lämnar området. Dn “ DN 7 nov 2014: “Läsare: Min 75-åriga mor har inget bordsskick när vi bjuder hem henne på middag. Hennes dåliga beteende sänder barnen knepiga signaler. Att prata med henne hjälper inte. Vad ska jag göra? Fråga: Hemma har vi problem som ofta uppstår när min 75-åriga mor är bjuden till oss på middag eller fika. Hon pratar ofta och långa stunder med mat i munnen så att man dels inte hör vad hon säger och dels tycker de närvarande att de är ofräscht att behöva se henne klafsa runt med maten i öppen mun. Trots att vi i familjen är samlade för att äta mat eller fika tillsammans så svarar hon alltid i sin mobiltelefon om den ringer. Inte nog med det utan hon börjar också högt och tydligt prata med den som har ringt som om vi inte fanns där. Vi tycker att detta beteende är respektlöst mot oss andra och det skickar också ut knepiga signaler till våra barn om hur man ska bete sig i sitt umgänge med andra människor. Jag har diplomatiskt och vänligt försökt att förklara för min mor att det vore önskvärt om hon kunde försöka att tänka på de här sakerna när hon besöker oss, men hon tar inte detta till sig och viftar bort det hela som att jag är överkänslig eller att jag bara ska kritisera henne för ”allting”. Vad gör vi? Har Magdalena något tips? Vad ska vi säga till henne? Svar: Det du beskriver kanske kan höra ihop med åldern – ett slags ointresse i föreställningen att man är så pass gammal (fast jag tycker inte att 75 år är så fasligt gammalt!) att det inte spelar någon roll längre om man uppför sig lite utanför ramarna. För det är väl på senare tid som din mor har börjat bete sig så självupptaget som du beskriver? Annars hade du inte behövt bli så besvärad. Du kan än en gång, vänligt och bestämt, säga till din mor att hemma hos er får hon avstå från att prata med mat i munnen därför att det är viktigt med snyggt bordsskick vilket ni inpräntar i era barn, hennes barnbarn, som hjälp att klara sig bättre sig i livet. Hon inser kanske inte hur äckligt det ser ut med mat-i-munnen-prat, eftersom hon inte ser det själv. Förklara milt! Du vet ju att man inte ska prata med munnen full av mat, och det är rimligen dina föräldrar som har lärt dig detta. Så din mor bör ju känna till denna enkla regel. Avstå gärna från den metod som kunde läsas om i barnböcker förr i tiden: att härma samma olämpliga beteende så att den som beter sig illa ser hur det ter sig. I det här fallet skulle ni andra kring bordet börja prata med mat i munnen så snart din mor gör det. Men bättre, tror jag, är att ni andra inte pratar med din mor förrän hon har svalt det hon har i gapet. Vänd er diskret till någon annan vid bordet och samtala. Börja prata igen med henne när hon har tuggat ur munnen. Så småningom upptäcker din mor vad som föranleder pauserna i kommunikationen med henne, och kanske bryr hon sig om det och förbättrar sitt bordsskick. Om varken din övertalning eller detta lilla knep hjälper får du nog stå ut med din mors sätt – och förklara för barnen utom hörhåll för din mor att så som hon gör ska man absolut inte göra. Mobiltelefonen är ett modernt problem som är svårt att få bukt med, tror jag med tanke på hur många människor som ser sina mobiler som något slags förlängning av deras kroppar och aldrig kan lägga undan den extra extremiteten. Men om du vet att din mor inte är ett dugg senil, så kan du använda samma typ av stopptrick som vid bordet – det måste du också informera övriga om innan din mor anländer. Så snart hon börjar prata i sin mobil reser ni andra er och går ut ur rummet. Frågar hon varför ni gör det, säg att ni inte vill störa hennes samtal. Hon kommer att förstå efter en eller ett par gånger, och om hon inte är sur/envis kommer hon att sluta mobilprata i alla fall i ert sällskap. Med allt detta sagt tänker jag ändå att man ska vara snäll och försöka ha överseende med att en äldre person beter sig lite som vederbörande vill i sin föräldrasjälviskhet. Tolerans, tålamod och mildhet är bättre än att försöka förändra en äldre persons sätt. En gång ingår man själv i den äldre generationen och kommer att uppskatta frånvaron av kritik mot det man kanske gör omedvetet. Magdalena Ribbing [email protected] Blogg: dn.se/blogg/etikettfragan Magdalena Ribbing, DN:s expert på hyfs och stil, svarar på läsarnas frågor varje dag. Ställ frågor på: [email protected]. “ DN 8 nov 2014: “I krisen krymper samhället I vår del av Europa är krisen något abstrakt. Söderut däremot är den påtaglig inte minst genom hur den förändrar familjen. En generation växer upp som aldrig flyttar hemifrån. Som bekant råder i Europa kris. Men vad för slags kris? Det är svårt att få syn på den trots att vi numera levt med den i åratal. Åtminstone i vår del av Europa är krisen tämligen osynlig, om man till den inte vill räkna de balkanska romer som inrättat sig på gator och torg i den svenska verkligheten. Men strängt taget hör de inte till den nuvarande krisen utan till ett problemkomplex som är långt äldre. Det vore till och med riktigare att hävda att dessa romer är ett tecken på framgång i stället för kris, att den fria rörligheten inom EU givit dem en chans att utomlands avsevärt förbättra sin situation. Krisen däremot förblir något abstrakt och virtuellt. Visst: vi förses med siffror och statistik som talar sitt entydiga språk (det gör siffror nämligen långt bättre än bokstäver), men de är inte av kött och blod, har ingen doft eller smak. Deras höga abstraktionsgrad berör oss inte. Ibland är det snarare som om de bedövade och nära nog mystifierade. Men på annat håll är krisen tydligare. En stor del av året bor jag i det södra Europa som är hårdast drabbat. Där har jag den tätt inpå livet redan i den egna bostaden: vintertid försvinner plötsligt värmen; jag vaknar upp i ett nerkylt sovrum och vill helst bli kvar under täcket. Eller elektriciteten går, kommer och går igen. Lämnar jag bostaden kliver jag rakt in krisen. Ty det första som händer i en långvarig sådan är att samhället krymper. Sopsäckarna tornar upp sig på gatorna, busseller spårvagnslinjer dras in, parker och grönområden sköts inte som förr; naturen tar tillbaka vad staden en gång tuktat. Också kampen mot graffiti ger samhället upp: till och med offentliga byggnader får stå där krigsmålade eller översållade med den urbana subkulturens tatueringar. Det krympande samhällets institutioner vältrar över vad som förr var service – men nu i form av bördor – på medborgarna. Den som lyckats få tid för en operation på sjukhuset förväntas själv ta med sig steriliserade gummihandskar och tråd att sy igen såren med. Vardagen övertygar medborgarna om att de ingenting får för de skatter de betalar. Det lilla myndigheterna lyckas driva in betraktas som en bestraffning, inte som en gärd av solidaritet. Viljan att fortsätta betala sjunker följaktligen snabbt mot nollstrecket. Denna dialektik gör det nära nog omöjligt att driva in annat än direkta skatter som moms eller liknande. I krisen krymper samhället raskt; från ”medborgare” blir man alltmer till ”människa” och faller tillbaka på all samlevnads minsta gemensamma nämnare – familjen. Gudskelov finns den fortfarande kvar. Men den europeiska krisen har samtidigt förstärkt familjen på ett högst problematiskt sätt. Vuxna barn blir kvar i den eftersom inga jobb finns som skulle göra det möjligt att flytta hemifrån. Än mindre har de pengar nog för att bilda en egen familj; det är inte ovanligt att gifta par kan bli tvungna att bo kvar hemma, var och en på sitt håll. Också i framskriden ålder förblir man ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Cigaretter, espresso, mobilen, bensin – allt för fickpengar som betalas av föräldrarna. En amerikansk vän reste som turist runt i Sydeuropa och menade efteråt att han inte förstod vad européerna gnällde om. När det är kris i Amerika bommar allt igen, husen står övergivna, folk är försvunna från gatorna. Men på sin sydeuropeiska resa hade han bara sett fullsatta utomhuskaféer med unga människor som rökte och drack kaffe. Det var inte helt lätt att förklara för honom att vad han sett var just den europeiska krisen, dessutom hur omfattande och djup den är. I krisen blir familjen bokstavligen till tillflyktsort. Där kan man vegetera vidare i suspenderat tillstånd. Men familjen kan bara marginellt bidra till att skola in unga människor i samhället. Nu växer en sydeuropeisk generation upp i vilken många kanske aldrig kommer att ha ett riktigt jobb, helt utan de rutiner och den arbetsetik som hör en (någorlunda) säker anställning till. Ännu mer problematiskt är vad de ska leva av när föräldragenerationen är borta och inte längre tar hand om den nödtorftiga försörjningen. Av föräldrarnas kapital, säger någon. I Sydeuropa består det ofta av ett sommar- eller feriehus som ärvts eller byggts för pengar man tjänat som gästarbetare utomlands. Om det verkligen kniper är tanken att det kan säljas till någon utlänning för dyra pengar. Men de lättsålda objekten är sällsynta; ofta är husets värde stort bara på papperet eller i fantasin. Och jag känner flera familjer där sådana hus leder till svåra generationskonflikter. En dotter eller son vill sälja huset vid kusten för att få startkapital till en egen lägenhet eller egen familj. Men fadern vägrar: huset är hans, dessutom är han för stolt att under säsong hyra ut det till turister. Så blir utvandring ofta enda sättet att ta sig tillbaka in i samhället igen. Krisen har redan expedierat hundratusentals – kanske miljoner – sydeuropeiska ungdomar till EU-staterna norr om Alperna. Ty där finns jobben. Historiens ironi vill att Sydeuropa verkar vara på väg tillbaka till sin klassiska roll i modern tid: som utvandrings- och gästarbetarregion. Bara de gamla och umbärliga blir kvar hemma. Richard Swartz [email protected] “ DN 8 nov 2014: “Barnskor innehåller miljögifter Det förbjudna ämnet PFOS har hittats i skor från det kända svenska märket Kavat. Fem av åtta testade kängor från olika företag innehåller skadliga perfluorerade ämnen, trots att företagen bedyrar att dessa inte förekommer i tillverkningen. Flera märken i Testfaktas årliga test av vinterkängor innehåller miljö gifter. Det handlar om så kallade perfluorerade ämnen som bland annat används för att göra skor och textilier smuts- och vattenavstötande. Ämnena bryts inte ned i naturen, har hormonstörande effekter på människor och djur och är misstänkt cancerframkallande. – Det är ingen direkt hälsorisk för den som använder skorna. Problemet är att ämnena så småningom hamnar i naturen där de anrikas i näringskedjan och kan nå oss människor via maten, säger Bert-Ove Lund, toxikolog på Kemikalieinspektionen. Mest anmärkningsvärda är Kavat-kängorna där laboratoriet hittade det förbjudna ämnet PFOS i halter som ligger nästan tre gånger över lagens gränsvärde. Svenska Kavat har en hög miljöprofil och resultaten är så pass förvånande att Testfakta lät analysera ytterligare ett par skor av samma modell. I det andra paret hittade laboratoriet inte det aktuella ämnet. – Att den första skon innehåller PFOS är helt klart. Det andra paret låg däremot under detektionsgränsen, säger Camilla Nilsson, kemist på Swerea IVF som utfört analysen. Kavat ser mycket allvarligt på resultaten. – Vi har kvalitetsgarantier från våra underleverantörer och vi är väldigt förvånade över att någon av dem brustit. Vi kommer att gå tillbaka i kedjan för att ta reda på var, när och hur det har gått fel, säger Magnus Ericson på Kavat. Enligt honom kommer Kavat att instruera återförsäljarna att tills vidare plocka bort den aktuella modellen från hyllorna och man skickar nu ett större urval på test. I fyra andra vinterkängor – Viking, Eurosko, Din Sko och Ecco – hittades rester av det perfluorerade ämnet PFOA som finns med på EU:s kandidatlista över extra farliga ämnen. Det anses ha ungefär samma egenskaper som PFOS och det är bara en tidsfråga innan även detta ämne förbjuds inom EU. Men även om PFOA fortfarande är tillåtet så lovar företagen själva att de inte använder sig av det i tillverkningen. Trots det finns alltså ämnet i kängorna. Ljuger man helt enkelt? – Om det är medvetet eller inte kan jag inte svara på. Men ett allmänt intryck från kemikalievärlden är att avståndet mellan de som säljer en produkt och de som tillverkar den är enormt och att informationen ofta stannar någonstans på vägen, säger Bert-Ove Lund på Kemikalieinspektionen. Martin Hansson, Lotta Hedin Testfakta Fakta. Tillhör gruppen perfluorerade ämnen PFOS och PFOA tillhör gruppen perfluorerade ämnen. PFOS är förbjudet i EU eftersom det inte bryts ned i naturen, är kroniskt giftigt, reproduktionsstörande och giftigt för vattenlevande organismer. PFOA är tillsammans med fyra andra perfluorerade ämnen upptaget på EU:s kandidatlista för särskilt skadliga ämnen. Ett förbud har införts i Norge. PFOA bryts inte heller ned i naturen, är reproduktionsstörande och misstänks vara cancerframkallande. Källa: Kemikalieinspektionen” DN 9 nov 2014: “Här är hetaste trenderna Digitala plånböcker, sändare som följer dig i matbutiken och klockor som håller ordning på din hälsa. Hanna Kastås, digital strateg på byrån Bazooka, har listat fem IT-trender att ha koll på just nu. 1 Digitala plånböcker. ”För bara några år sedan vågade vi inte lämna ut våra bankkortsnummer på nätet och var väldigt restriktiva med hur vi handlade online. Nu shoppar på nätet som aldrig förr och ett steg i att öka säkerheten ytterligare är betaltjänster där du har en digital plånbok. Vi har tidigare haft bland annat Paypal och WyWallet, men nu lanseras Apple pay för allmänheten. Där används teknik där du i fysiska butiker håller din telefon mot en läsare och verifierar betalningen med ett klick i telefonen. Eftersom Iphones numera är utrustade med den här tekniken kommer den med största sannolikhet att användas även i andra typer av tjänster (i dag används den till exempel i SL-kort, dörröppnar-brickor, tvättstugebokning med mera).” 2 Sändare som ger service. ”I Sverige börjar så kallade beacontjänster dyka upp på fler och fler ställen. Museer, butiker och banker är först ut och i augusti körde Coop på t-centralen i Stockholm ett test med sina kunder. Beacons är små sändare som skickar ut signaler till mobila enheter. Om du till exempel är Coop-kund och har deras app installerad så kommer appen att triggas när du kommer nära en Coopbeacon. Den kan sedan ge dig information om exempelvis rabatter i butiken. På sportarenor i USA kan du redan nu hitta din sittplats, vara med i tävlingar eller få reda på vilken toalettkö som är kortast med hjälp av beacons.” 3 Klockor som håller koll på hälsan. ”Vi har redan i dag digitala och uppkopplade prylar på oss, till exempel smarta telefoner, pulsklockor och armband som mäter sömn, träning, steg eller annan aktivitet. Men vi använder inte datan vi samlar på oss till något mer än att jämföra oss med varandra. Men med Apples nya produkt Apple watch, som ska börja säljas under nästa år, säger ryktet att vi ska kunna hålla koll på blodsocker, andning och temperatur. Med hjälp av ett häslokit som lanserades med operativsystemet IOS8 ska den kunna hämta in data från appar du använder och samköra informationen för att ge dig bättre koll på dig själv. Du kommer också att kunna kontrollera ditt hem genom att låsa dörrar, tända och släcka lampor och reglera temperaturen hemma med hjälp av din smarta klocka.” 4 Appar som löser vardagsproblem. ”Framöver tror jag att vi kommer att få se ännu fler appar, tjänster och webbplatser som löser problem vi knappt visste att vi hade. Några exempel på sådana som finns redan nu är taxitjänsten Über, över föringstjänsten Swish och Mobilt bank-id. Företagen vi kommer i kontakt med kommer att göra sitt bästa för att curla oss och det är den typer av tjänster som gör oss lyckliga och lojala.” 5 Mobilen först. ”Det har pratats om att utveckla tjänster, webbplatser och kampanjer för små skärmar i första hand i flera år nu. Men det är få som verkligen tänker så i sitt dagliga arbete. Det är en stor brist när det kommer till användarvänlighet. Enligt den senaste statistiken har nästan 70 procent av svenskarna tillgång till internet via mobilen och i flera branscher är antalet mobilanvändare snart fler än de som surfar från en dator. Den som inte tar till sig det här kommer att hamna på efterkälken.” DN 10 nov 2014: “Hushållen som måste amortera mer ringas in Hushåll som har belånat sitt boende med 50–75 procent kommer att få öka takten på sina amorteringar framöver. Det blir följden när det tunga stabilitetsrådet diskuterat nya åtgärder mot svenskarnas skuldsättning, erfar DN. Amorteringar och samtidigt säkrad köpkraft. Det är två faktorer som ligger i vågskålen när stabilitetsrådet i morgon, tisdag, behandlar hur hårt de ska gå fram för att få hushållen att börja betala av mer på sina bolån. Personerna som sitter i rådet och som avgör hur du ska sköta sina bolån är riksbankschefen Stefan Ingves, Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson, riksgäldschefen Hans Lindblad och nye finansmarknadsministern Per Bolund. Bakgrunden till mötet är den ökande oron för svenskarnas allt större belåning. En tung punkt på dagordningen är hur mycket och i vilken takt svenskarna ska betala av sina bolån. Alla inblandade parter nämner ordet ”amorteringskultur” som ett mantra. Källor uppger för DN att Finansinspektionens och regeringens uppfattningar om vad som krävs för att nå denna bättre amorteringskultur ligger varandra ganska nära. Däremot talar mycket för att Riksbanken vill gå hårdare fram. Det är dock Finansinspektionen som sitter på nyckelpositionen. De kan utfärda tvingande regler för hur svenskarna måste amortera och redan i fredags klargjorde FI att det kommer nya åtgärder. Inför mötet har de fyra aktörerna bollat olika tänkbara lösningar för att bromsa utvecklingen. nybyggnationer kommer att dra upp den genomsnittliga skuldnivån. Sedan sparar svenskarna mycket i aktier och fonder, säger han. Enligt vad DN erfar är huvudspåret att rikta in sig på de hushåll som har en belåningsgrad på 50–75 procent. Det är inom den gruppen som andelen hushåll som amorterar inte har gått upp lika mycket som i andra grupper, visar Finansinspektionens senaste statistik. Hans Lindblad tycker det är rimligt att amorteringar motsvarar förslitningen av en bostad vilket för en normalfamilj grovt räknat skulle innebära cirka 3 000 kronor i månaden för en villa och 2 000 kronor för den som har en bostadsrätt. Men rådet är inte enigt i sin syn på hur stor risk det är för den svenska ekonomin med hushållens skulder. Riksbanken har gjort flera beräkningar om konsekvenserna för samhällsekonomi och köpkraft med hårdare amorteringskrav. Dessa beräkningar blir också ett tungt vägande argument på stabilitetsrådets bord. Bankföreningen har tidigare lagt fram ett eget förslag om en gemensam bankrekommendation för amorteringar. Men i fredags fick föreningens vd Thomas Östros dra tillbaka förslaget när Konkurrensverket signalerade att det kan strida mot konkurrenslagar. Ökade amorteringar i framför allt Nederländerna, men även i Irland, förskräcker. I båda länderna har bostadspriserna påverkats negativt. Thorbjörn Spängs [email protected] Hasse Eriksson [email protected] Fakta. Nya regler kom 2010 Beräkningar som Swedbank har gjort med Bankföreningens amorteringskrav som utgångspunkt, där lån ska amorteras ned till hälften, visar att hushållens disponibla inkomster minskar med upp till 12 miljarder kronor. Det är tillräckligt för att påverka konsumtionen i en negativ riktning, hävdar banken. Hans Lindblad, riksgäldsdirektör, uppger att han har en delvis annan syn i frågan. – Jag är inte lika orolig som andra. Det beror delvis på att hushållen har stora tillgångar och vi vet att en stor del av uppgången i skulder beror på ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter och att Cirka 70 procent av hushållen i Sverige äger sin bostad och nästan alla har bostadslån. I oktober 2010 införde Finansinspektionen nya regler som innebar att bankerna bara får ge lån med säkerhet i bostad till maximalt 85 procent av bostadens marknadsvärde. “ DN 10 nov 2014: “Troligt att nya lån får tuffare krav Bankerna är också känsliga för störningar, eftersom de har finansierat en stor del av bostadslånen med internationell upplåning. Problemet är inte hushållens nuvarande skulder, utan hur dessa kan komma att växa framöver. Detta är Finansinspektionens uppfattning som skiljer sig från Riksbankens. Oenigheten blir tydlig när Finansiella stabilitetsrådet möts i morgon. FI, som ensam tar beslut om amorteringskrav, är däremot inställd på att gå lugnare fram. Där uppfattas inte riskerna som lika överhängande, samtidigt som man menar att dessa måste avvägas mot faran att krav på snabb amortering skulle driva fram ett prisfall på bostäder. Analys. Hushållens skuldkvot, alltså skuldernas andel av deras disponibla inkomster, ligger sedan några år kring 170 procent. Det är en ohållbart hög nivå, menar Riksbanken – och i synnerhet riksbankschefen Stefan Ingves. Men Finansinspektionen, FI, delar inte den uppfattningen utan tar sikte på hur det går med utlåningen. Detta talar för att myndighetskraven på amortering än så länge kommer att begränsas till att gälla nya lån, även om Riksbanken skulle önska något annat. Men om åtgärden visar sig otillräcklig, vilket är sannolikt, så får FI återkomma med skärpningar. Sista ordet sägs i varje fall inte på tisdag. Där visar den senaste mätningen från september att bostadslånen till hushåll växte med 6,0 procent. Under senaste året har ökningstakten stigit något, vilket bekymrar Riksbanken. Men inte heller här är FI lika oroat, särskilt som utlåningen steg betydligt snabbare för några år sedan. Ändå vill FI bromsa hushållens skuldsättning. Men det beror på att man väntar sig en snabbare kreditökning framöver, när Riksbanken håller nollränta samtidigt som konjunkturen gradvis blir starkare. Då kan man inte avvakta så länge att motåtgärderna kommer för sent. Riksbanken har en syn som är mer alarmistisk. Man pekar, bland annat, på att vissa av hushållen är mycket tyngre belånade än genomsnittet – och att sårbarheten är särskilt stor inom denna grupp. Johan Schück [email protected] “ DN 11 nov 2014: “H&M anklagas stödja ”landgrabbing” i Etiopien “Klädkedjan H&M samarbetar i Etiopien med en person som anklagas för ”landgrabbing”, beslagtagande av mark, en typ av statligt organiserad markexploatering som slår hårt mot ursprungsbefolkningen i de drabbade områdena. Förra hösten startade H&M testproduktion i etiopiska textilfabriker. Nu avslöjar ”Kalla Fakta” i TV4 som sänds i kväll, att H&M samarbetar med den saudiske shejken Mohammed Al Amoudi, som av människorättsorganisationer anklagas för landgrabbing. I Etiopien ägs all mark av staten som hyr ut den till utländska investerare för storskalig produktion av exempelvis ris och bomull. För lokalbefolkningen innebär det tvångsförflyttningar med militärens hjälp, och i dess spår våld, våldtäkter, tortyr och till och med mord, konstaterar människorättsorganisation Human rights watch, HRW. Al Amoudi har stora affärsintressen i Sverige: bland annat äger han Preem. Ett av hans företag i Etiopien, Saudi Star, hyr sedan 2009 mark av den etiopiska staten. ”Kalla Faktas” granskning visar att ett annat av hans företag, MAA Garments, köper bomull från ett hårt exploaterat område i södra Etiopien där ursprungsbefolkningen av stammarna Mursi och Kara tvångsförflyttats och att MAA Garments bomull används i H&M:s kläder. – Man frågar inte varifrån bomullen kommer, man frågar inte hur det står till med de mänskliga rättigheterna, man ställer inte några av de frågor man borde ställa till tillverkarna och distributörerna, säger Felix Horne vid HRW till ”Kalla Fakta”. H&M säger att företaget inte kan garantera att bomull från områden som utsatts för landgrabbing inte används i de fabriker man använder sig av, men att man ska utreda sitt eventuella ansvar. Saudi Star förnekar att man brutit mot mänskliga rättigheter på den mark företaget hyr. Staffan Kihlström [email protected] “ DN 12 nov 2014: “Bostadspriser väntas falla efter beskedet Bostadspriserna kan falla med som mest 5 procent när Finansinspektionens krav på amorteringar träder i kraft. Det tror inspektionen själv. Kraven innebär att den som tar ett nytt lån får som mest 32 år på sig att komma ned till en skuld som motsvarar 50 procent av bostadens värde. Finansinspektionens (FI) generaldirektör Martin Andersson var klar med att inspektionens nya åtgärder mot hushållens skulder kan ha negativa följder. – Det kan påverka huspriserna och efterfrågan, sade han när han presenterade kraven på tisdagen. – Vi uppskattar den maximala effekten till 5 procent. Det är ett värsta scenario, tillade han. Ändå anser FI att nya regler behövs, i synnerhet som Bankföreningen fick bakläxa av Konkurrensverket på sin rekommendation att alla som tar nya lån som gör att skulderna överstiger 50 procent av bostadens värde ska amortera. FI:s amorteringskrav är en tvåstegsraket. Den som tar ett nytt lån och får en skuld som är större än 70 procent av bostadens värde, ska betala av 2 procent av lånet årligen tills man kommit under 70 procent. Nästa steg är att lånet ska minska med 1 procent per år till dess att skulden är nere 50 procent av bostadens värde. – Efter 50 procent har vi inget krav, sade Martin Andersson. En låntagare som lånar maximalt, det vill säga 85 procent av bostadens värde, får då 32 år på sig att komma ned till 50 procents belåning. När de nya reglerna ska träda i kraft är oklart. Först ska detaljerna utredas av FI och sedan ska ett slutligt förslag ut på remiss. Det tar ett antal månader och därmed lär inte reglerna träda i kraft förrän framåt våren. Martin Andersson var dock noga med att FI vill undvika inlåsnings effekter, som till exempel att den som vill byta bank hämmas av de nya reglerna. – Det ska gälla nya lån; när man köper något nytt. Det ska inte gälla om man byter bank, sade han. Dessutom ska den fortsatta utredningen leda till att det finns undantagsregler, att den som blir långvarigt sjuk eller arbetslös, ska kunna slippa amorteringar. Martin Andersson var också noga med att säga att hushållens skulder är oroande, men inte alarmerande. – Varken skuldernas storlek eller ökningen är i sig akuta problem, sade han. Eftersom reglerna ska gälla för nya lån kan de uppfattas som diskriminerande mot unga förstagångsköpare. Men Martin Andersson tycker att motsatsen, att unga människor får för stora skulder, är ett större problem. – Bostadsbristen kan vi inte lösa med att de unga överbelånar sig, sade han. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) är nöjd med kraven. – Jag tror att det är ett bra steg. Det är bra om vi kommer tillbaka till en kultur där det är självklart att man ska amortera, säger han. Om inte Finansinspektionens nya regelverk räcker är regeringen beredd att komma med förslag om lagstiftning. – Jag är övertygad om att det här kommer att få effekt. Visar det sig att det blir fortsatta problem får vi fundera på om det behövs ytterligare åtgärder, säger ministern. Riksbankschefen Stefan Ingves är inte lika nöjd. – Mer behövs för att bromsa skulderna. Det är bra att man vidtar åtgärder men vi tror att det finns goda skäl att fundera över en fortsättning, säger han och vill omgående ha ytterligare åtgärder. Exempel på sådana åtgärder är begränsningar av avdragsrätten, att återinföra fastighetsskatten, att titta på reavinstbeskattning och att ha ett hårdare lånetak. Thorbjörn Spängs [email protected] Hasse Eriksson [email protected] Mats J Larsson [email protected] Dan Lucas [email protected] “ DN 12 nov 2014: “ Vad betyder de nya reglerna för din ekonomi? DN ger dig svaren 1 Vad innebär amorteringskravet? Att du måste betala av på nya bostadslån. Du får 32 år på dig att sänka din bolåneskuld till en nivå som motsvarar 50 procent av vad bostaden är värd. Det innebär att du i ett första steg kommer att få amortera 2 procent av lånet per år ned till 70 procent av bostadens värde, därefter i ett andra steg måste 1 procent av lånet per år betalas av ned till 50 procent. 2 Vad innebär ett nytt lån, kan jag flytta över mitt lån till en annan bank utan att det ses som att jag tar ett nytt lån? Det här är en fråga som nu ska utredas. Finansinspektionen vill inte skapa inlåsningseffekter där ingen vågar byta bank för att de riskerar att få sämre amorteringsvillkor. 3 Vad händer om jag tar ett lån för att rusta min befintliga bostad och därmed höjer marknadsvärdet på den? Även det är en detaljfråga som Finansinspektionen behöver granska närmare. 4 Varför ska jag amortera? Ett genomsnittligt svenskt hushålls skulder i förhållande till nettoinkomsten har fördubblats sedan slutet av 1990-talet. Det oroar flera myndigheter och politiker eftersom hushållen blir mindre motståndskraftiga om bostadspriserna faller och/eller räntorna stiger. Dagens räntenivå är historiskt låg. Riksbankens styrande reporänta, som lägger ett golv för andra räntor i samhället, ligger i dag på 0 procent. En normal nivå är runt 4 procent. Det betyder att de lägsta bolåneräntorna vid ett normalt läge i konjunkturen borde ligga på 5,5– 6 pro- cent, tre gånger högre än i dag. DN 12 nov 2014: “Boverket underkänner mätning i nya lägenheter 5 Jag får alltså större utgifter med amorteringen? Ja, men amorteringar är ett slags långsiktigt bundet sparande, inte en kostnad. Ju mer och ju snabbare du amorterar, desto snabbare sjunker skulden. Och det betyder att du med tiden betalar allt mindre i ränta. Så småningom kommer dina samlade utgifter för boendet att vara mindre än om du inte amorterar. 6 Men amorteringar minskar ju mitt utrymme för andra utgifter och konsumtion, eller hur? Ja, och det är en nackdel i dagens konjunkturläge. Hushållens konsumtion är det som driver svensk ekonomi just nu och amorteringskravet betyder att hushållen får mindre att konsumera för. Finansinspektionen räknar med att kraven som mest kan sänka konsumtionen med 0,5 procent. 7 Om man är ung och precis ska köpa sin första bostad, vad ska man tänka på? Att man ska rätta mun efter matsäck. Även innan Finansinspektionens krav har bankerna blivit allt mer tydliga i att de anser att den som har stora skulder också ska amortera. Bankföreningen införde först en rekommendation att alla som har en skuld som överstiger 75 procent av bostadens värde ska amortera. Den rekommendationen skärptes i mars till 70 procent. Föreningen stoppades av Konkurrensverket när den ville gå vidare till 50 procent. Nu kommer i stället Finansinspektionens krav. Thorbjörn Spängs [email protected] Dan Lucas [email protected] “ I somras fick vi en ny lag om att varmvatten och värmeförbrukning ska börja mätas individuellt i lägenheter. Boverket fick uppdraget att utreda i vilka fall det ska vara obligatoriskt och har nu ett svar: aldrig. Det är helt enkelt inte kostnadseffektivt. Sveriges fastighetsägare och bostadsrättsföreningar har sedan den nya lagen trädde i kraft svävat i ovisshet vad som gäller deras 2,5 miljoner lägenheter. Måste de byggas om för individuell mätning av värme och varmvatten, IMD, eller inte? Anledningen till osäkerheten är en formulering i den nya lagen om att IMD ska införas när det är kostnadseffektivt. Boverket fick dåvarande regeringens uppdrag att utreda när införande av IMD är kostnadseffektivt. Nu är Boverket klart med första delen av utredningen som gäller nyproduktion och ombyggnad. Svaret är entydigt: IMD är generellt inte så kostnadseffektivt att det kan bli ett krav i något fall. – I enskilda fall kan IMD vara lönsamt när det gäller tappvatten, men vår slutsats är att sannolikheten för lönsamhet är för låg för att kunna föreslå krav på mätning, säger Joakim Iveroth, projektledare för Boverkets utredning. Boverket har i sin utredning likställt kostnadseffektivt med just lönsamt, att intäkterna ska vara större än kostnaderna. – Men vi har enbart gjort fastighetsekonomiska kalkyler inte analyserat konsekvenser för den enskilde eller utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, säger Joakim Iveroth. Branschorganisationen Fastighetsägarna representerar 17 000 privata fastighetsägare och bostadsrättsföreningar och har arbetat intensivt för att IMD inte skulle bli obligatoriskt. Nu känner man en lättnad. – Vi tycker att utredningens slutsatser är jättebra, säger Yogesh Kumar, miljöchef på Fastighetsägarna. Inte heller de allmännyttiga bostadsföretagens paraplyorganisation Sabo har varit för obligatorisk vatten- och värmemätning. – Utredningen är en seger. Vi har länge arbetat för att ett krav på IMD värme inte ska införas, säger Therese Rydstedt, energiexpert på Sabo. När det gäller varmvatten ser hon dock fördelar med individuell mätning och debitering i vissa fall. – IMD vatten kan vara en bra åtgärd när man bygger nytt eller bygger om och våra medlemmar kommer att fortsätta införa det i de fall det ger god effekt, säger Therese Rydstedt. Reidar Andersson är konsult sinom energioptimering av flerbostadshus på företaget Carea. Han är mycket besviken på Boverkets rapport. – Nu kan vi glömma det här med energibesparingar. I en villa är det självklart att göra allt för att få ned energikostnaderna. Jag förstår inte varför det skulle vara någon skillnad på lägenheter, säger han. Boverkets utredning gäller vid nybyggnad och ombyggnad. Nu ska Boverket utreda i vilka fall IMD ska vara obligatoriskt i befintliga bostadsfastigheter. Hans Arbman [email protected] Fakta. IMD Sedan i somras finns en ny lag om individuell mätning av värme och varmvatten i lägenheter (IMD) när det är kostnadseffektivt. Boverket fick i uppdrag att utreda vad som är kostnadseffektivt. Den första utredningen, som gäller nyproduktion och ombyggnad, säger nej till några krav alls. Den andra utredningen gäller befintliga flerbostadshus och ska rapporteras till regeringen den 1 oktober 2015. “ DN 12 nov 2014: “Andelsägare i Botkyrka gjorde jätteklipp Försäljningen har två syften. Dels att se vad som händer när man blandar hyresgäster med andelsägare i ett trapphus, dels att få in pengar till upprustningen av miljonprogrammet. 43 hyresgäster hos kommunala Botkyrkabyggen fick 1 juli i år köpa loss sina hyresrätter. De blev då andelsägare – en ny boendeform som Botkyrkabyggen ville testa. Den som har köpt en andelsägarlägenhet bestämmer själv över sin lägenhet, men Botkyrkabyggen är förvaltare och sköter om trapphus, tvättstuga och andra allmänna utrymmen. I oktober såldes de första lägenheterna. Enligt tidningen Mitt i Botkyrka har ägarna gjort riktiga klipp. En av hyresgästerna som köpte sin lägenhet för mellan 100 000 och 150 000 kronor sålde sedan för 895 000 kronor och gjorde alltså en vinst på över 700 000 kronor på sin bostad på bara fyra månader. Marknaden var länge så osäker på den nya boendeformen att inte ens bankerna ville ge några bolån. Men då bostadsbolaget var så angeläget om att testa sänkte de sina försäljningspriser till hyresgästerna från ett snitt på 370 000 kronor per lägenhet till ett snitt på 85 000 kronor. Samtidigt höjdes månadsavgiften, för att kompensera för prisfallet. – Vi ville ha många med oss för att se hur andrahandsmarknaden fungerar och för att se vad det innebär för området när hyrestagare och ägare bor sida vid sida i samma trapphus, säger Ulf Nyqvist, Botkyrkabyggen till Mitt i Botkyrka. Ulrika By [email protected] DN 13 nov 2014: “En generation av förlorare Yngre hushåll betalar när bostadsmarknaden slutar fungera. Unga står också för notan när hålen måste lappas. Hur kommer det sig att svenskarnas skulder har vuxit så snabbt? I bara en handfull jämförbara länder gick låneracet i så hög fart som i Sverige under åren före finanskrisen. På kort tid ökade den genomsnittliga skuldsättningen med över 60 procent. Lyckligtvis har kurvan planat ut de senaste åren. I en liten skrivelse i samband med tisdagens besked om skärpta amorteringskrav gav Finansinspektionen några kommentarer kring hur den ser på siffrorna. Ekonomerna kan inte förklara hela det kreditsprång som gett cheferna på Riksbanken stora skälvan. En väsentlig del av lånestatistiken förblir en gåta, men den enskilt viktigaste synliga faktorn är enligt Finansinspektionen att allt fler äger sin bostad. Hyresrätter har blivit bostadsrätter, inte bara genom ombildningar i allmännyttan; även de privata värdarnas försäljningar räknas i tusental. Färre och färre nybyggen har i sin tur blivit hyreshus. Precis som det märks i bostadsköerna syns skiftet i statistiken över skulderna. Störst bekymmer har det inneburit för unga. Trenden går mot att bo kvar hos föräldrarna. Andelen stockholmare under 27 år som kan titulera sig hyresgäst har minskat med en tredjedel sedan 2001. Finansinspektionen konstaterar att unga hushåll gör sitt första bostadsköp i ett allt tidigare skede i livet. Oftare blir köpet av innan man har hunnit få en helt fast fot på arbetsmarknaden, kanske till och med innan man bestämt var någonstans det vore bäst att rota sig. Särskilt sund samhällsekonomi låter det inte som. Bostadsrätter har den nackdelen att de gör steget längre att flytta. Här finns en tröghet som spiller över på arbetsmarknaden. I många fall innebär ett bostadsköp heller ingen större trygghet. Den som har tak över huvudet i Stockholm och därtill rår över det själv kan visserligen skatta sig lycklig. Men att tigga om hjälp från släktingar och sedan skuldsätta sig över öronen hos banken är för många en pina. Även hos de unga som har valt föräldrar skickligt eller lyckats skramla ihop pengar till kontantinsatsen och ta sig in i stugvärmen drar en isande vind. Priskarusellen i storstäderna har därtill varit en förmögenhetsöverföring från en generation till den föregående. Den yngre står för notan när bostadsmarknaden slutar att fungera. De betalar först som outsider, med oupphörliga flyttar och slösad tid i bostadskön, och sedan som motvilliga insider med ryggsäcken full av lån. Samma grupp drabbas förstås hårdast ifall det smäller. Åtgärder för att kyla av hela marknaden ligger därför särskilt i deras intresse. Få händelser skulle slå mot denna generation lika hårt som en fastighetskrasch. Amorteringstvånget som Finansinspektionen presenterade i tisdags är sannolikt det minst dåliga bland alternativen. Förslaget är att nya bolån ska betalas av i en viss takt ner till 70 procent av priset och i långsammare fart ner till 50. Det är bättre än ett nytt bolånetak, som skulle kräva ännu högre kontantinsatser. Men även amorteringstvånget gör det svårare för unga att köpa en bostad. De som redan har ett lån sitter säkert. Finansinspektionens nya krav gör på det sättet bostadsmarknadens tudelning ännu tydligare. Fler blir kvar i hyreskön, kön fortsätter att fyllas på och en ond spiral snurrar vidare. Den kan förstås bara brytas med snabbare bostadsbyggande och framför allt ett system för hyresrätter som fungerar. De decennielånga köerna och frikostiga rabatterna skapar tröghet, uppmuntrar ombildningar och hindrar nybyggen. I Stockholm står snart en halv miljon i kön. Socialdemokraternas egen forskningskommission förordade i våras att partiet skulle se över hyrorna. Det förslaget slängde finansminister Magdalena Andersson raskt i papperstuggen. Om det inte räcker med att konstatera att hyresmarknaden är ett hot mot Sveriges ekonomiska stabilitet, borde finansministern testa att se den som en fråga om rättvisa mellan generationer. Carl Johan Von Seth [email protected]” DN 13 nov 2014: ”Kostbehandlingar kan spara miljoner i diabetesvården” Regeringen måste satsa. Kostforskningen är en viktig del i kampen mot flera stora folksjukdomar. Men till skillnad från vid läkemedelsutveckling finns inga kommersiella intressen som driver på forskningen. Nu behövs statliga medel för att möta framtidens vårdbehov, skriver forskare och patientföreningar. I kommande forskningsproposition behöver Sveriges regering prioritera kostforskning och avsätta resurser till högkvalitativa vetenskapliga behandlingsstudier. Det finns osäkerheter kring de kostrekommendationer som ges vid flera stora folksjukdomar, som typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom, demens, IBS och de vanligaste cancersjukdomarna. Det är en nationell angelägenhet att kostforskningen uppgraderas. I dag finns inte ens ett forskningsråd som har ett uttalat ansvar för området. Bristen på kunskap leder till onödigt mänskligt lidande och dyr vård. Typ 2-diabetes är ett exempel där forskning behöver initieras snarast. Det är en livsstilsinducerad sjukdom och kostråd är en viktig del av behandlingen. Men rapporten ”Mat vid diabetes” från Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, visar att det vetenskapliga underlaget för att ge kostråd vid diabetes är bräckligt. Det finns för få vetenskapliga studier av hög kvalitet och kunskapsluckorna är stora. Under snart ett halvt sekel har kostråd till personer med typ 2-diabetes framför allt utformats för att sänka kolesterolnivåer och för att få ner kaloriintaget. Under senare tid har det blivit tydligt att det sannolikt är minst lika viktigt att behandla andra riskfaktorer. Småskaliga studier visar att kostråd som går ut på att sänka högt blodsocker och höga insulinnivåer, verkar dämpa den farliga inflammation som följer i bukfetmans och typ 2-diabetesens fotspår och som är kopplad till ökad risk för hjärt-kärlsjukdom, depression, cancer och demens. Klinisk forskning är mycket kostsamt. Till skillnad från exempelvis läkemedel saknar kostbehandlingar kommersiellt intresse. Därmed saknas incitament för företag att finansiera de stora kliniska prövningar som är nödvändiga för att etablera en behandling. Ett läkemedelsbolag kan lägga flera hundra miljoner kronor på att visa att ett läkemedel har effekt. Ingenstans i det svenska forskningssystemet finns motsvarande medel att söka för utvärderingar av icke-kommersiella behandlingsmetoder, så som nya kostråd. Den skriande bristen på resurser gör att potentiellt verksamma kostbehandlingar sällan kommer patienterna till nytta, vilket ger en mindre effektiv vård och högre vårdkostnader. Till exempel visar resultat från en mindre studie att kostråd som sänker blodsockret vid typ 2-diabetes kan minska insulinbehovet över tid med cirka 15 procent, utan negativ inverkan på riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. Insulin är en av de mest kostsamma läkemedelsgrupperna; varje år betalar Sverige ungefär en miljard kronor för insulinbehandlingar. Om personer med typ 2-diabetes kan minska mängden insulin i sina sprutor med 15 procent kan det i teorin leda till en årlig besparing på minst 100 miljoner kronor. För att kunna ändra behandlingsrekommendationer krävs dock en stor och långsiktig studie som bekräftar resultaten och undersöker eventuella biverkningar av behandlingen, men här saknas finansiering. Om staten skulle investera 100 miljoner kronor i en studie kan samma summa sparas årligen på en mindre åtgång av insulin. Eftersom en bättre blodsockerkontroll även minskar risken för kostsamma följdsjukdomar, som svårläkta fotsår, ögon- och njurskador, är den totala besparingen sannolikt mycket större. En satsning på kostforskning kan därför ses som en långsiktig investering med hög avkastning. Kostrekommendationer inriktade på att sänka blodsocker kan potentiellt även bromsa utvecklingen av hjärt-kärlsjukdom, demens och våra vanligaste cancersjukdomar, eftersom högt blodsocker, högt insulin och inflammation är kopplat till ett snabbare sjukdomsförlopp. Under senare tid har också psykisk ohälsa kopplats till en kronisk inflammation i kroppen. Kostbehandlingar kan likaså hjälpa mot diverse tarmsjukdomar, bland annat genom att påverka tarmfloran. Cirka 10–15 procent av Sveriges befolkning lider till exempel av en irritabel tarm, IBS, och i dag saknas effektiva behandlingar. I många fall leder det till en sämre livskvalitet, sjukfrånvaro och onödiga kostnader för samhället. Små vetenskapliga studier visar att olika kostbehandlingar kan ha en lindrande effekt vid IBS, men återigen saknas resurser för de stora studier med lång uppföljningstid som krävs för att förändra vården. Även andra tillstånd kan påverkas av kosten eftersom den mat vi äter kan ha en inverkan på nivåerna av olika hormoner och ändra ämnen i kroppen. Det finns många kunskapsluckor som behöver fyllas. Nyligen grundades en ideell och oberoende fond för kostforskning, Kostfonden, vars mål är att verka för högkvalitativa koststudier. Men även om det finns ett stort engagemang kring kostfrågor bland privatpersoner, är det svårt för en ideell fond att samla in de ekonomiska medel som krävs för studier som kan ligga till grund för nationella behandlingsrekommendationer. Därför är en statlig satsning på kost och icke-kommersiell behandlingsforskning nödvändig i nästa forskningsproposition. Grundliga utvärderingar av hur kosten påverkar hälsan behövs också för vårdens trovärdighet. Dagens bräckliga kunskapsunderlag innebär att de kostråd som till exempel personer med typ 2-diabetes ofta får sannolikt inte är de mest effektiva, och till och med kan vara kontraproduktiva. Den som söker vård ska kunna vara säker på att få bästa möjliga behandling, oavsett om behandlingen är kommersiellt intressant eller inte. Ska Sverige i framtiden ha råd att behandla sin åldrande befolkning, måste alla effektiva behandlingar nå fram till kliniken. I en statlig utredning från 2009 (SOU 2009:43) påpekades bristen på resurser till oberoende klinisk behandlingsforskning. Förslag till åtgärd var en fond med ett årligt tillskott på 500 miljoner kronor som administreras av Vetenskapsrådet. Vi hoppas att nuvarande regering inser vikten av att en sådan fond kommer till stånd. Bättre kostforskning kommer att ge en friskare befolkning och en mer kostnadseffektiv vård. Anders Lönnberg, Ordförande, Diabetesorganisationen I Sverige Och Storstockholms Diabetesförening Ann Fernholm, Fil. Dr. Molekylär Bioteknik, Författare Av Boken ”Ett Sötare Blod” Och Ledamot Av Kostfondens Vetenskapliga Råd Birgitta Rehnby, Ordförande, Mag- Och Tarmförbundet Jonas Lindblom, Docent I Funktionell Farmakologi, Projektledare För Sbu:S Rapporterna ”Mat Vid Diabetes” Och ”Mat Vid Fetma” Och Ledamot Kostfondens Vetenskapliga Råd Kerstin Brismar, Professor I Diabetesforskning Och Överläkare På Sophiahemmet, Ordförande Kostfondens Vetenskapliga Råd Magnus Simrén, Professor I Medicinsk Gastroenterologi Och Hepatologi, Överläkare Sahlgrenska Universitetssjukhuset Och Ledamot Av Kostfondens Vetenskapliga Råd Nina Rehnqvist, Specialist I Kardiologi Och Internmedicin, Ordförande I Nämnden Vid Statens Beredning För Medicins Utvärdering (Sbu) Och Ledamot Av Kostfondens Vetenskapliga Råd “ DN 13 nov 2014: 5. Är det bara griskött som har MRSA-bakterier? “Frågor & svar: Så undviker du smittan i maten Nej. Utomlands har bakterierna hittats på bland annat kyckling, kalkon och kalvkött. 1. Vad är resistenta bakterier? Antibiotika dödar eller hämmar tillväxt hos bakterier och används vid infektioner. Bakterier som har utvecklat resistens och inte dödas av antibiotika kallas resistenta bakterier. 2. Kan man smittas av resistenta bakterier från kött? 6. Är det farligt med ett sår på fingret om jag hanterar smittat kött? Det är ytterst osannolikt att man skulle smittas. Även om det skulle finnas bakterier i köttet är de för få för att det ska leda till smittspridning genom såret. 7. Finns MRSA-bakterien även i korvar och andra charkvaror? Små mängder av bakterier kan ha kommit på köttet i slakteriet. Vanliga magsjukebakterier som campylobacter och salmonella kan vara resistenta, men om maten genomsteks kan du inte smittas. Bakterier dör vid upphettning. Risken är mindre än vid färskt kött eftersom nästan alla charkvaror är processade i någon form och har de blivit uppvärmda har bakterierna dött. 3. Hur undviker jag bakterier i maten? 8. Varför spelar det roll om MRSA finns på kött om risken är liten att smittas? Ha bra livsmedelshygien. Tvätta händerna innan du lagar mat och direkt efter att du hanterat rått kött. Håll isär rått kött och andra livsmedel, diska skärbrädor noga när du har skurit kött. Genomstek fågel och köttfärs och skölj grönsaker. 4. Går det att se om kött har MRSA-bakterier på sig? Nej. Det krävs avancerade analyser på laboratorium. Förekomsten av MRSA hänger ihop med att mycket antibiotika används i djuruppfödningen. Det bidrar till att öka antalet resistenta bakterier i samhället och kan leda till att antibiotika i framtiden inte hjälper vid många infektioner. 9. Vad ska man tänka på när man köper kött? Kontrollera var köttet kommer ifrån, både när du köper kött, charkuterier, färdiglagade rätter eller halvfabrikat. Vill du äta kött som inte utfodrats med antibiotika är svenskuppfödda djur ett bra alternativ. Experternas råd för både hälsa och miljö är att vi äter mindre kött och tänker på var köttet kommer ifrån. 10. Kan jag se var köttet kommer ifrån på förpackningen? DN 13 nov 2014: ”Vattenfall får svårt att leva upp till miljömålen” Statliga Vattenfall är en av Europas största utsläppsbovar av koldioxid och har svårt att växla om till förnybara energislag. Därför ska Riksrevisionen granska hur ägare, styrelse och ledning lever upp till hållbarhetsmålen och samtidigt klarar lönsamhetskraven. Ja, det ska framgå varifrån köttet kommer. Är köttet färdigförpackat finns en oval märkning där det finns en kod för land och nummer på styckningsanläggning där köttet packas. Sverige har landskod SE, Danmark har DK och Tyskland har DE. Styckningsanläggningen kan ligga i ett annat land än djuret slaktats i. Det finns danskt kött som styckats i Sverige, på etiketten står att köttet är danskt, men i den ovala märkningen står det SE och ett nummer för styckningsanläggningen. Vattenfall är statens största bolag, sett till omsättning – och dessutom en av Europas största energiproducenter. Det är också ett bolag som genom åren har varit en kassako för sin ägare. Men på senare år har usla affärer, framför allt köpet av holländska Nuon, och fallande energipriser lett till gigantiska nedskrivningar och inställd utdelning till staten. Sammanställt av intervjuer med experter och råd från Folkhälsomyndigheten, Statens veterinäranstalt och Livsmedelsverket. De ekonomiska problemen kan innebära svårigheter för företaget att klara av sina egna miljömål. Därför inleder nu Riksrevisionen en omfattande granskning av Vattenfall. Granskningen väntas vara klar i april 2015. Jannike Kihlberg [email protected] “ – Det är välkänt att Vattenfall befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. Det kan bli svårt för bolaget att genomföra de investeringar som krävs för att uppnå de miljömål bolaget har satt upp, säger Monica Rupprecht Hjort, projektledare på Riksrevisionen. De statliga bolagen ska vara föredömen när det gäller hållbart företagande; verksamheten ska drivas på ett skonsamt sätt för miljön utan att det kommer i konflikt med kravet på avkastning och långsiktigt ekonomiskt värde. Men i dag har Vattenfall sin tyngdpunkt när det gäller energiproduktion på fossila bränslen som olja och den kontroversiella tyska brunkolen. Vindkraft och biomassa utgör bara några få procent av verksamheten. Samtidigt har Vattenfall både finansiella lönsamhetsmål och miljömål. I de senare målen ingår att Vattenfall ska minska sina koldioxidutsläpp från 88,4 miljoner ton i fjol till 65 miljoner ton 2020. Koncernen ska också växa snabbare än marknaden i genomsnitt på förnybar energikapacitet fram till 2020. – I vår förstudie har vi granskat ett antal dokument som tyder på att Vattenfall kan få vissa problem att uppnå de miljömål som företaget satte upp 2012, säger Monica Rupprecht Hjort. – Av den senaste årsredovisningen framgår att bolaget har svårigheter att nå målen, konstaterar hon. Riksrevisionen menar att den stora utmaningen för Vattenfall ligger i att vidta åtgärder för att minska koldioxidutsläpp samtidigt som bolaget ska skapa ”ett långsiktigt ekonomiskt värde för ägaren”. I en förstudie har Riksrevisionen konstaterat att det finns en ”osäkerhet” både hos ledning och styrelse och hos regeringen hur de ska klara utmaningen. Riksrevisionen har tre frågor som de vill ha svar på. Den första frågan riktas främst till ledning och styrelse och fokuserar på strategierna för hur bolaget ska vara konkurrenskraftigt och skapa ett långsiktigt ekonomiskt värde för ägaren ”genom att ha fokus på reella miljöförbättrande åtgärder”. Fråga nummer två handlar om regeringens styrning och uppföljning av Vattenfalls miljöarbete är rätt utformade för att skapa ett ekonomiskt värde på sikt. Den tredje frågan är om regeringen på rätt sätt informerar riksdagen om Vattenfalls strategier på området. Vattenfalls nye vd Magnus Hall har sagt att han vill sälja den tyska brunkolsverksamheten, vilket är den största miljöboven i koncernens produktion. Monica Rupprecht Hjort vill inte kommentera en eventuell kommande affär. – Vi tittar på helheten och hur effektivt bolaget är för att nå de uppsatta målen, säger Monica Rupprecht Hjort. – Det är också viktigt att regeringen nu är aktiv och följer upp att målen infrias, tillägger hon. Thorbjörn Spängs [email protected] Dan Lucas [email protected] Fakta. Utsläppen ska minska till 65 miljoner ton Vattenfall har tre hållbarhetsmål som spikades 2012. Fram till 2020 ska utsläppen av koldioxid minska till 65 miljoner ton från dagens nästan 90 miljoner. Koncernens tillväxt av ny förnybar produktion ska vara högre än den genomsnittliga takten i tio länder i norra och mellersta Europa. Vattenfall ska i år spara 1 GWh per dag genom mer smart användning av energin, både internt och hos kunderna. Det målet ska sedan utvärderas och läggas till grund för ett långsiktigt mål fram till 2020. Dn “ DN 13 nov 2014: “DN:s Maria Crofts svarar på läsarnas frågor Om man ytterligare belånar en fastighet med gamla lån. Kommer de då med på de nya amorteringspliktiga lånen? Knegarn Svar: Det är inte klart än exakt vad som ska räknas som nya lån. Men det mesta pekar på att de nya reglerna kommer att gälla det belopp man utökar sitt gamla lån med exempelvis för att renovera. Hur har det kunnat gå så här illa i Sverige med amorteringar? I övriga Europa verkar de betala av hela lånet på 25–40 år. Helena Svar: Det är egentligen inte illa ställt med svenskarnas amorteringar. Väldigt många amorterar, men det har blivit väldigt stora belopp som ska betalas av. Det Finansinspektionen pekar på är att de hushåll som har en belåningsgrad på över 50 procent tenderar att minska sin konsumtion i dåliga tider. Det leder då i sin tur till att ekonomin saktar av ännu mer. Därför anser Finansinspektionen att det är bra för Sveriges ekonomi om så många som möjligt har en 50-procentig belåningsgrad. Men har man köpt en bostad värd 4–5 miljoner kronor eller mer är det en väldigt stor summa som ska betalas av. Jag är mitt uppe i en skilsmässa och ska ta över lånen från min exman, gäller de nya reglerna för den del jag tar över? Lina Jag skrev under avtal om köp av bostadsrätt i oktober, men flyttar in först i januari och antar att det är först då mitt lån börjar löpa från. Har hört olika för när kravet träder i kraft. Vad gäller? Filip Svar: Tyvärr är det inte klart när de nya reglerna ska börja gälla. Först ska Finansinspektionen utreda ett par saker och sedan ska det färdiga förslaget ut på remiss. Det beror på hur lång tid detta tar. På presskonferensen i går räknade Finansinspektionen med att det kunde dröja till halvårsskiftet nästa år innan de nya reglerna är på plats. Jag vänder mig lite mot ”amorteringen är förstås ett sparande”. Det är ju faktiskt ett rätt dåligt sparande i lågräntetider. Det vore betydligt bättre för de flestas ekonomi att amortera av bilkrediter och andra dyrare lån först, alternativt visa att de har motsvarande ”sparande” i bättre sparform. Fredrik Svar: Där kan jag hålla med dig. Det är självklart bättre att betala av lån med höga räntor först. Som ordförande i en liten bostadsrättsförening undrar jag om de nya reglerna kommer att gälla på exakt samma sätt för föreningens lån som för privata bolån? Anncha Svar: FI:s amorteringskrav riktar sig till privatpersoner och det berör därför inte bostadsrättsförningens lån. Maria Crofts [email protected] Svar: Nej, inte om du tar över nu. DN 13 nov 2014: ”Jag vill ha mitt eget utrymme” Därefter går han ut på en promenad runt Kungsholmen i Stockholm, där han bor. Om det är sommar tar han ett dopp i Riddarfjärden alldeles nedanför fönstret. “Bara genom att vara uppriktig kan man uppnå den innerlighet tillsammans med andra som man behöver för att åldras på ett bra sätt. Det menar Magnus Ahlén, som varit singel i sju år. Solen flödar in genom de södervända fönstren när vi besöker honom och utsikten är bedövande eftersom han bor på översta våningen, bara ett tiotal meter från Mälarens vatten. Magnus Ahlén har en handfull nära vänner. De fungerar som kompensation för den närhet som han och många äldre singlar tycker att de saknar. För fjorton år sedan separerade han från kvinnan som han har ett barn med. Därefter var han ensamstående i många år tills han träffade en kvinna som han var särbo med i drygt ett år. De gjorde slut för sju år sedan. Sedan dess har han levt som singel. – Det är inte så att jag känner någon sorg, eller som om det finns ett stort tomrum eller som att jag har misslyckats med mitt liv. På sätt och vis tycker jag det här passar mig ganska bra. – Jag trivs i mitt eget sällskap och kan känna att det är skönt att ha mitt hem för mig själv och kunna komma och gå som jag vill, säger Magnus och visar oss sina rutiner på morgonen. Han vaknar vid sjutiden, går upp och fixar tre mackor och en kopp te som han sedan tar med sig till- baka till sängen där han läser DN i en Ipad som han fäst på en ställning. – Det är ett grundläggande mänsk- ligt behov att kunna prata förtroligt med andra människor, säger Magnus och berättar att han också har en manlig kompis som han brukar resa med. Är det ovanligt för en man i din ålder? – Jag tror att det kan vara så. Män kanske inte har så många nära relationer, särskilt inte vänskap med kvinnor på det sättet som jag har. Det kan göra att en del blir väldigt ensamma och utsatta efter en skilsmässa eller om kvinnan dör. Det är ofta hon som har sett till att sköta de sociala relationerna. Hur har det varit i dina relationer? – Min sambo skötte nog kontakterna med släkten litet mer än jag. Men i grunden tycker jag inte att vi hade några fastställda könsroller. När vi separerade stod jag absolut inte handfallen. Hans senaste förhållande var mer stormigt. Det innehöll närhet och passion, men också irritation och ”knäppheter”. Deras relation var på många sätt fin, menar Magnus. Men när det tog slut var ändå den första känsla som han erfor lättnad. – Jag upptäckte drag hos mig själv som jag inte gillade i det förhållandet. Det blev en lång återhämtningsfas som har varat ända fram till nu. Skulle du ha haft dina nära vänner om du hade levt i ett parförhållande? – Några av dem har jag haft sedan länge. Men risken skulle så klart vara att jag hade slagit mig till ro och att jag inte hade kunnat vara så nära mina kvinnliga vänner som nu. Magnus har ett litet försiktigt, prövande sätt att samtala. Det gör att han inte är konsekvent eller låser sig i ståndpunkter, utan hela tiden omprövar det han har sagt. Till exempel värdesätter han möjligheten att kunna välja ensamheten, eftersom han har vänner som han kan vara nära. tidigare. Om han hade vetat hur svårt det var att dejta vid 68 års ålder, hade han agerat annorlunda för tio år sedan. – Nu känns det som om jag i den åldern hade kunnat få nästan vem som helst, säger han och skrattar. Egentligen känner jag nog att jag är väldigt begränsad. De flesta i min ålder, både kvinnor och män, söker en partner som är tio år yngre. Gör du det? – Jag kan ju se en kvinna och tänka att hon ser ut som min farmor gjorde, i samma ögonblick som jag inser att vi är lika gamla. Så nej, jag söker efter en kvinna som är jämnårig med mig. Inte minst som jag måste kunna känna mig trygg eftersom jag vet att potensen kan svikta. Förr brydde han sig inte om potensen eftersom den bara fanns där och var självklar. Men nu är den ett problem som både han och den som han träffar måste förhålla sig till. Men han säger också att han ofta ändå saknar en vardaglig närhet och någon att sova tillsammans med. Det gör att han går in på flera olika dejtingsajter som han använder litet som ytterligare ett Facebook. – Jag brukar säga att jag är intresserad av sex och att lusten finns kvar hos mig. Men att jag inte är säker på att jag alltid kan gå hela vägen. En dejt börjar med en mejlkontakt som efter ett tag leder till att de två träffas för en promenad eller en fika. Det är viktigt att ta upp det på ett tidigt stadium, samtidigt som det lätt blir fel om man går händelserna i förväg, menar han. – Då har det hänt att jag plötsligt har känt mig förfärligt gammal, att jag har blivit medveten om en del skavanker som jag inte hade tänkt på – Det är en knepig avvägning. Men hur jag nu ändå gör, så brukar det tas emot väldigt bra av kvinnan. – En stor del av tiden skulle jag antagligen gå omkring och tänka på allt som jag hade kunnat göra om jag varit ensam. Det är något som han vill ska framgå i den här intervjun, hur mycket man vinner på att vara ärlig och stå upp för den man är. Att alltid försöka hålla sig till sanningen om sig själv håller en ung, levande och frisk långt upp i åldern, menar han. Så vad är det för frihet som du värdesätter? – Det kan vara jobbigt i stunden och det är inte alltid man orkar. Men det är det enda som håller i det långa loppet. Det handlar inte om att vara en ”besserwisser” och pracka på andra sin sanning i tid och otid, utan snarare om att orka och våga stå upp för sin egen sanning när saker ställs på sin spets. Det är viktigt att göra det i stunden eftersom möjligheten kanske aldrig kommer tillbaka. Det kan också kännas svårare att göra det senare om man tidigare har tagit den enkla vägen genom att inte berätta eller småljuga, menar han. Men vad är det vanligaste scenariot vid en dejt? – Att båda två ganska direkt konstaterar att vi inte ska gå vidare. Från en sådan träff går jag ofta glad i hågen och med lätta fötter. Gud vad skönt att vi inte ska leva tillsammans, kan jag tänka. Hur hade åldrandet varit om du hade haft en partner? – Det handlar inte om att leva loppan. Men jag vill ha mitt eget utrymme och få tänka mina tankar till slutet. Ibland kan det vara så enkelt som att jag bestämmer själv när jag ska städa. Samtidigt är han inte säker på att hans önskan om att vara singel är helt sund. Att vara tvungen att ta ansvar för andra och att vara empatisk kan vara den bästa medicinen mot åldrandet, menar han. – Man vill ju inte bli någon surgubbe som sitter där och månar om sitt eget utrymme. Vad tror du om framtiden, träffar du någon eller förblir du singel? – Det är svårt att säga, men just nu har jag kontakt med tre jämnåriga kvinnor som är jättetrevliga. Därför känns det som om jag kommer att bli tillsammans med någon av dem. Peter Letmark Den tredje åldern Är det mest jobbigt att bli gammal, eller kan det rentav vara kul? Under hösten intervjuar Insidan olika personer om hur de ser på åldrandet. Tidigare artiklar har varit införda 22, 23, 29, 31/10 och 4/11. Fakta. Magnus Ahlén Ålder: 68 år. Bor och uppväxt i: Stockholm. Familj: Dotter, 23 år. Bakgrund: Socionom och socialsekreterare. Producerat radiodokumentärer för Sveriges Radio. Regelbundna aktiviteter: Dejtar. Deltar i två skrivargrupper som träffas regelbundet. Tränar cirkelgymnastik och yoga. Arbetar ideellt i datorföreningen ”SeniorNet” där han hjälper andra pensionärer med datorbekymmer. Motto: ”Sanningen befriar”. Det är en livsstrategi och inställning som håller en ung, levande och frisk långt upp i åldern. Den kan vara jobbig i stunden och det är inte alltid man orkar. Men den håller i det långa loppet.” DN 13 nov 2014: “Stockholms stad: ”För lite pengar i systemet” “Inkomstkravet på allmännyttans hyresgäster tas bort eller sänks kraftigt. De kommunala bostadsbolagen ska bygga dubbelt så mycket. Stockholms nya inriktning är en kraftig satsning på bostäder, jobb och utbildning, enligt finansborgarrådet Karin Wanngård. Folkpartiets gruppledare Lotta Edholm kallar den rödgrönrosa majoriteten ”fuskande lurendrejare”. De tre allmännyttiga bostadsbolagen ska fördubbla sin nyproduktion till 2017 och bygga 2 500–3 000 nya hyreslägenheter varje år. – Vi ska också göra det lättare att hyra och ändra kraven på en viss inkomst och ett fast jobb, säger bostadsborgarrådet Ann-Margarethe Livh (V). Hur då? – Reglerna är ålderstigna. I dag krävs en inkomst på tre gånger hyran. Det kravet kan tas bort helt, eller bli väldigt lågt. Förmyndarskapet ska bort, det är en stor förändring. Hyresgästen ska inte heller behöva ha ett fast jobb. De nya reglerna ska gälla allmännyttan men de privata hyresvärdarna uppmanas att följa efter. – Det här ska ske jättesnabbt, jag hoppas på ett förslag i början av december, säger Ann-Margarethe Livh. Allmännyttan får också i uppdrag att ta fram en modell för att bygga billiga bostäder och pressa ned hyrorna. Karin Wanngård lovar att minska barngrupperna i förskolan och klasserna i skolans lägsta årskurser. I årskurs F–3 ska det anställas 300 nya lärare. Det socioekonomiska tillägget – extrapengar till skolor i fattiga områden – ökas med 70 miljoner kronor och ”finjusteras”, enligt finansborgarrådet. Men Stockholms stad har redan nu en omfattande socioekonomisk fördelning. För de skolor som får mest är det 55 000 kronor per elev och år, för de skolor som får minst 1 400. Ändå sjunker resultaten, hjälper mer pengar? – Jag anser att det är för lite pengar i systemet, säger Karin Wanngård. Förra skolborgarrådet Lotta Edholm menar att Socialdemokraterna fuskar med siffrorna. – Detta överträffar mina vildaste fantasier, jag har aldrig sett ett så stort valsvek. Den satsning de gör på de lägsta årskurserna är egentligen bara drygt hälften så stor som den vi gjorde i årets budget, säger hon. Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) framhåller – förutom klimatoch cykelmiljard – att Stockholmsluften måste bli bättre. – Barnens lungor tar skada, vi ska minska biltrafiken och sänka hastigheten. Om det inte blir en dubbdäcksavgift ska vi öka antalet gator med dubbdäcksförbud, säger Helldén. Staden ska också satsa 40 miljoner på utsatta barn, med snabbare utredningar och fler fältassistenter samt en barnombudsman. Samt 11 miljoner i ökat stöd till fattiga EU-medborgare med bland annat fler platser på härbärget Vinternatt, en fördubbling till 140 sängar. – Den romska gruppen söker sig inte till Vinternatt, vi måste hitta en strategi för att göra det mer drägligt för dem, säger Daniel Helldén. För stadens växande äldre befolkning lovar majoriteten att alla stockholmare över 85 ska ha rätt till ett tryggt och äldreanpassat boende. Vad betyder det? – Servicehusen har brist på platser, vi ska se till att inte fler omvandlas till trygghetsboenden. Att alla som vill flytta till ett servicehus ska få det är ett löfte på lång sikt, jag vågar inte lova inom ett halvår eller ett år, säger Ann-Margarethe Livh. Äldreborgarrådet Clara Lindblom (V) ska ge allmännyttan direktiv att till exempel erbjuda äldre som bor tre trappor upp utan hiss en lägenhet i gatuplan. Hon vill också höja servicenivån på trygghetsboenden med personal dygnet runt. Biståndsbedömningen ska bli generösare. Exakt hur det ska gå till utreds med start omedelbart. – Problemet i dag är att stadsdelsnämnderna måste förhålla sig mer till sin budget än till individens behov. Vi vill ta ett helhetsgrepp på bostadspolitiken för de äldre, säger Clara Lindblom. Mia Tottmar [email protected] “ DN 14 nov 2014: “Dalta inte med köttindustrin Dels ställer de nya bakterierna till det för den övriga vården. Behandlingen av cancer medför plötsligt fler risker och transplantationer kan leda till svårare komplikationer. Den multiresistenta bakterien MRSA har letat sig in i svenska färsk varudiskar, berättade DN på nyhetsplats i går. Dit lär den tyvärr ha kommit för att stanna. De stickprov från svenska butiker som DN lät Statens veterinärmedicinska anstalt undersöka visar att resistenta bakterier förekommer i fläskkött från Tyskland och Danmark. När penicillinets pappa Alexander Fleming på 1920-talet tog emot Nobelpriset höjde han ett varningens finger: Människan kommer med tiden att stöta på nytt motstånd i kriget mot bakterierna. ”Obehagligt”, kallar en överläkare på Folkhälsomyndigheten bakteriefyndet. Det är det. Hans sinnrika vapen mot infektionerna har trots det tagits för givet. Mot bättre vetande slentrianförskrivs antibiotika. Fortfarande används den fel inom sjukvården, och även djurfoder spetsas med olika varianter av läkemedlet; i EU och USA står jordbruket för lejonparten av förbrukningen. Överanvändningen sker på bred front och får som effekt att bakteriernas evolutionsprocess snabbspolas. Och när en stam till slut blivit motståndskraftig går utvecklingen inte att backa tillbaka. Att bli kvitt bakterierna har visat sig lättare sagt än gjort. Efter ett nästan hundraårigt övertag håller läkekonsten därför på att förlora slaget mot mikroberna. På sjukhusen märks konsekvenserna redan. Dels ökar resistensen dödligheten i sjukdomar som tidigare kunnat botas. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, biter inte längre antibiotika på tuberkulos i över en tjugondel av alla fall. Sannolikheten är förvisso liten att infekteras som konsument. Maten är inte den stora smittvägen för bakterierna, och hälsoriskerna är begränsade. De stafylokocker fallen gäller behöver inte vara farliga ens för den som smittas. En av grisarnas bakterier, CC398, har dock tagit fyra danskar av daga. Infektioner har en tendens att hoppa mellan djur och människa på det sättet, och det riktigt obehagliga är att nya faror kan komma plötsligt. Resistenshotet behöver mötas med det i åtanke. Man vet att de allra flesta nya mänskliga infektionssjukdomar har sitt ursprung hos djur. Därför är det ren dårskap att antibiotika används så energiskt inom köttproduktionen. Vad kan då göras? Svensk matproduktion råkar vara bäst i klassen, och problemen med resistens även inom sjukvården är förhållandevis hanterbara. Men vad ett land gör ensamt har allt mindre betydelse. Bakterier följer med hem från weekendresor och kan korsa gränser som fripassagerare även hos djur. DN 15 nov 2014: De sprids i miljön och återfinns även i avloppet. En lokal åtgärd är därför vattenrening. De flesta bostäder i Sverige är redan för dåligt ventilerade, och risken är att problemen med dålig inomhusluft ökar ytterligare. I praktiken måste greppet vara globalt. WHO var sent ur startgroparna och kom först i år med den första stora genomlysningen av problemen med resistens. Flera länder, USA till exempel, har nyligen börjat skruva åt antibiotikakranen hos köttindustrin. I EU finns ett förbud mot den rutinmässiga medicineringen. Ändå skiftar förbrukningen häftigt mellan länderna. Inom den tyska fläskindustrin, som dominerar svensk import, är dosen per kilo kött ungefär 15 gånger högre än i Sverige. Och tyskarna är ändå långtifrån värst. EU:s problem är att det daltas för mycket med jordbruket. Medan livsmedelsindustrin ålar sig genom lagens kryphål ser myndigheterna mellan fingrarna. Subventionerna betalas ut ändå. Kriget mot bakterierna måste EU:s medlemsländer föra tillsammans. Strängare regler för läkemedelsförskrivning är en sak. Den uppgiften behöver ländernas vårdprofessioner ta på större allvar. Att jordbruket, som står under unionens noggranna ombesörjande, har en blankocheck på apoteket är svårare att försvara. Dn 14/11 2014 “ “Dålig luft i hemmet ett växande hälsohot Fler kemikalier i hemmen och ett fuktigare klimat ökar behovet av bra ventilation. Bara en liten andel av bostäderna i Sverige klarar de nuvarande rekommendationerna. – Troligen står vi inför ett växande problem, säger Magnus Mattsson, doktor i inomhusmiljö vid Högskolan i Gävle. Att det finns föroreningar i utomhusluften, till exempel vid hårt trafikerade vägar eller i närheten av flygplatser, det är de flesta av oss fullt medvetna om. Men för många är det också läge att fundera på hur det står till med luften inomhus. Enligt Socialstyrelsen bör ventilationen byta minst hälften av luften i ett rum under en timme. Men hela 78 procent av småhusen och hälften av flerbostadshusen i Sverige klarar inte kraven. Boverkets siffror från 2010 ser något bättre ut än för tjugo år sedan. Men sedan mitten på 1900-talet har trenden varit att luftomsättningen i bostäderna kraftigt försämrats eftersom vi fått tätare och energisnålare hus. – Det är oroande, dålig ventilation är en hälsorisk för människor och det finns stor risk att byggnader skadas, säger Magnus Mattsson, teknologie doktor i inomhusmiljö vid Högskolan i Gävle. Problemet är enligt honom att samtidigt som vi stängt till och tätat husen så har behovet av bra ventilation snarare blivit större. – I dag vet vi att vi har en mängd emissioner, alltså kemikalier som släpper från byggnadsmaterial, färger, möbler, kläder och hemelektronik. Vi får i oss ämnena genom direkt inandning och via dammpartiklar, säger Magnus Mattsson. DN 15 nov 2014: “Chokladbiten är svenskarnas favorit Att vi med stor sannolikhet får ett varmare och fuktigare klimat ökar riskerna ytterligare, menar han. Center och Lysmelk är svenskarnas favoriter i godispåsen. Det visar statistik från företaget Karamellkungen. – Chokladtrenden har hållit i sig länge, säger marknadschefen Björn Lindgren. – Dels ökar kemikalieemissionerna vid varm och fuktig luft. Ökad fukthalt i byggnader kan lätt leda till mögelangrepp som skadar hus och människor. Problemet är redan stort, och jag tror att många fastig hetsägare får än större problem framöver, säger Magnus Mattsson. På 1960-talet åt svenskarna mindre än 145 gram godsaker i veckan. Nu är vi uppe i 350 gram. Det innebär en ökning från cirka 7 till 17 kilo per person och år, visar siffror från Jordbruksverket. Svenskar är också bland dem som äter mest godis i hela världen. Lotta Hedin /Testfakta Enligt André Persson som skrivit boken ”Godis åt Folket” beror landets fascination för godsaker på ett starkt kulturellt arv. Fakta. Håll koll på luften Imma på insidan av fönstren är ett tecken på dålig ventilation. Matos i andra rum än köket likaså. Efter en dusch bör imman på badrumsspegeln försvinna inom en halvtimme. Muggig fuktig lukt kan betyda mögel. Se till att till- och frånluftsventiler är rena från smuts och damm. På boverket.se finns en checklista med kontroller du kan göra själv. Om du eldar mycket stearinljus i adventstider, vädra ordentligt. När ljusen brinner avges partiklar. Ventilationssystemet är i regel inte dimensionerat för att ta hand om det. “ – Redan i slutet av 1800-talet hade vi ett hundratal godisfabriker i Sverige. Det kan jämföras med två som då fanns i Finland, säger han. Skånska sockerbruk såg till att Sverige var självförsörjande på socker redan i början av 1900-talet. Den stora tillgången och konkurrensen mellan fabrikerna gjorde att sötsaker var billiga och såldes överallt, från små kiosker till biografer. – Efter andra världskriget kom debatten om tandhälsa i gång och idén om lördagsgodis föddes. Det gjorde godistraditionen ännu starkare. En annan avgörande faktor är lanseringen av plockgodis i butikerna i mitten av 1980-talet. Butiksexponering, större godispåsar och extrem prispress var delar i en skickligt genomförd marknadsstrategi. När Karamellkungen, som är ett av de dominerande företagen på godismarknaden, listar svenskarnas favoriter i godispåsen syns inte särskilt stor skillnad från år till år. Choklad är mest populärt och gamla godingar som punschpraliner och gräddkola finns kvar bland de mest köpta sorterna år efter år. – Svenskarna har sina godisfavoriter. Vi utvecklar vårt sortiment kontinuerligt, men vill ha kvar det som är mest populärt, säger Björn Lindgren. Påsk är den tiden på året vi äter mest godis. På andra plats kommer halloween och sedan jul. Caroline Englund [email protected] 15-i-topp 1. Center 2. Lysmelk 3. Marabou 4. Mini Chokladtoffée 5. Fizzy Bubblegum 6. Colaflaskor 7. Punschpralin 8. Plopp 9. Sura kolanappar 10. Hallonlakritsskalle 11. Vaniljfudge 12. Geléhallon 13. Gräddkola 14. Fruktnappar 15. Banana Skids Källa: Karamellkungen “ DN 15 nov 2014: “80 diakoner vill krossa myter om fattigdom Klyftorna mellan rika och fattiga blir allt större. Det menar 80 diakoner i Stockholm som skrivit under ett upprop mot den växande fattigdomen som lämnats till socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Livet leker på bidrag. Den myten vill diakon Catharina Björnstedt krossa. Hon är initiativtagare till diakonuppropet mot ”fattigdomen i överflödssamhället” som 80 diakoner i Stockholms stift skrivit under och som överlämnats till socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Det är framför allt tre faktorer som gör att människor hamnar i fattigdom och blir socialt utslagna: försörjningsstöd, sjukersättning och bostadsbrist, enligt Catharina Björnstedt. – Ersättningsnivåerna har inte höjts på väldigt länge för de som har det sämst. De får en så låg ekonomisk ersättning att de inte klarar sig. De drar på sig skulder och hamnar i ett ekorrhjul där de betalar av skulder och räntor för det lilla pengar de får. Till slut blir det omöjligt. I sitt jobb träffar hon många människor som lever under svåra förhållanden, i fattigdom som är svår att begripa för gemene man, berättar Catharina Björnstedt. I uppropet tar hon upp: ○ Ökande sociala klyftor – som ökar fortare i Sverige än i något annat OECD-land. ○ Att Sverige halkat ner från att vara mest jämlika landet i OECD till plats nummer 14. ○ Andelen fattiga bland arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer tredubblades mellan 2004 och 2012. Situationen leder till att barn i Sverige inte ens få sina basala behov tillgodosedda, enligt Catharina Björnstedt. – Det som är lägsta standard för många blir en omöjlighet för dessa barn. Det leder till ett utanförskap som tär på självkänslan, säger hon. Hoppet är att uppropet ska väcka politikerna. – Vi vill uppmärksamma dem på att det är så här verkligheten ser ut. Våra politiker kanske inte riktigt vet det. Vi har inget intresse av att göra oss ovänner med dem utan tanken är att starta en dialog, säger Catharina Björnstedt. Marijana Dragic [email protected] “ DN 15 nov 2014: “Studenter besvikna på byggplaner Stockholms studenter är besvikna på den nya majoriteten i Stadshuset. – Vi kan inte se något annat än en ambitionssänkning när det gäller studentbostäder, säger SSCO:s ordförande Teo Strömdahl Östberg. Den borgerliga alliansen markanvisade 2010–2014 i snitt 850 studentbostäder per år. I den rödgrönrosa planerna är målet 700 per år. – Förväntningarna har varit höga på Socialdemokraterna efter den aggressiva valrörelsen. Det är förvånande att minska takten på det framtida bostadsbyggandet när det tar upp till fem år att få en studentbostad i dag, säger Teo Strömdahl Östberg. Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) anser inte att studenterna ska oroa sig. – Alliansens stora problem var inte markanvisningarna utan byggandet. Det lyckades bara bygga 168 studentlägenheter på fyra år. Vår ambition är att bygga 600 per år, ambitionsnivån är alltså högre, säger han. Hur ska ni lyckas där alliansen misslyckades? – Två saker: vi ska använda allmännyttan mer aktivt och vi ska ändra markpolitiken. De borgerliga partiernas markpolitik gick ut på att alltid få ut största möjliga krona per kvadratmeter. Vi vill vrida om den till mer tomträtt och bygga fler student- och hyreslägenheter. Förlorar inte Stockholm i så fall en viktig inkomstkälla? – Det kommer att ge mindre exploateringsintäkter, men det handlar ju om vilken stad man vill bygga, säger Roger Mogert. Teo Strömdahl Östberg är inte helt trygg med svaret. – Det låter jättebra, men vi kan inte tro på något annat än de siffror vi faktiskt ser i budgeten och det är en ambitionssänkning. SSCO anser att staden kan ge en större rabatt på tomträttsavgiften än alliansens 50 procent till de bolag som bygger studentbostäder. Teo Strömdahl Östberg oroar sig även för hyrorna, även i allmännyttan. För de studentbostäder som Svenska Bostäder har byggt i Norra Djurgårdsstaden är hyran 6 600 kronor i månaden för ettor på 27 kvadratmeter. – Det är pinsamt högt. Sätter vi de hyrorna i relation till studiemedlet, som ligger på 9 004 kronor i månaden, krävs det att studenten ska kunna lägga över 70 procent av inkomsten på hyror. Det här signalerar tydligt att Stockholm inte är en stad för alla att kunna studera i, säger Teo Strömdahl Östberg. SSCO ser dock några glädjande besked i budgeten. Till exempel kompiskontrakt och planerna på att se över ungas och studenters inkomstkrav för hyresrätter. Mia Tottmar [email protected] “ DN 17 nov 2014: “Priset på livsmedel lägre i dag än 1993 Köttbullar, fiskgratäng, kyckling och flingor. Det är exempel på livsmedel som är billigare i dag jämfört med för 20 år sedan. Konsumentföreningen Stockholm har jämfört ett annonsblad från 1993 med dagens priser – och resultatet blev oväntat. Konsumentföreningen Stockholm har utifrån ett annonsblad från Konsum daterat 1993 gjort en jämförelse av matpriserna då och nu. Hälften av varorna är billigare, eller har samma pris, som för 20 år sedan. – Det finns många olika förklaringar. Dels har vi gått med i EU, då blev konkurrensen mycket hårdare. Sedan kom en momssänkning 1996 och så har det skett en jättestor rationalisering överallt, säger Louise Ungerth på Konsumentföreningen Stockholm. Stormarknaderna har ökat och har tillsammans med lågprishandel som Lidl och Netto ökat konkurrensen på marknaden. Produktiviteten är högre i både jordbruket och industrin och datakassor, automatiska ordersystem och självscanning har lett till effektivisering och rationalisering. Handeln har också utvecklat egna varumärken som har satt press på övriga leverantörer att sänka priserna, enligt Konsumentföreningen. Framför allt är det kyckling, kött och chark som blivit billigare, men också andra varor, som torskfilé, viss pasta, potatismos och tvätt medel. Inflationen har sedan 1993 ökat med 29 procent och svenskarnas disponibla inkomst med 45 procent. Det är inte inräknat i undersökningen, vilket gör att många varor i själva verket är mycket billigare. DN 17 nov 2014: – Vi lägger mindre av vår disponibla inkomst på livsmedel nu. Hur det blir i framtiden är svårt att sia om, men jag tycker det är konstigt att det är så låga priser på charkprodukter. Jag tror att de måste bli dyrare. De betalar inte sina kostnader ordentligt. Oljepriset är nere på sin lägsta nivå på fyra år och någon uppgång finns inte i sikte, konstaterar internationella energimyndigheten IEA. Är det bra eller dåligt? Det beror på vem man frågar. För oljeimporterande länder som är på väg ur en skuldkris ger låga oljepriser ett välkommet bidrag. Men oljeberoende länder som Ryssland lider svårt av förlorade intäkter. Ost är ett exempel på livsmedel som är dyrare nu, i jämförelsen. – Ostarna vi har i dag är mer lagrade än de var förr i tiden. Det finns också många fler att välja på, säger Louise Ungerth. Konsumentföreningen Stockholm gjorde en motsvarande jämförelse för tre år sedan med liknande resultat som i dag. Emma Löfgren [email protected] Fakta. Matpriser då och nu Frysta köttbullar 1993: 39,80 2014: 38:50 Fiskgratäng med dillsås 1993: 36:80 2014: 31:95 Färsk kyckling 1993: 47:50 2014: 42:40 Russin 1993: 5:90 2014: 14:95 Grevéost 1993: 67/kg 2014: 94/kg Pasta 1993: 15:90 2014: 13:50 “ “Prispressen på olja väntas fortsätta Analys Sedan juni har priset på ett fat olja sjunkit med 30 procent. Priset är nu under 80 dollar per fat, det lägsta sedan 2010. I fredags konstaterade IEA att någon prisuppgång inte är i sikte. Efterfrågan är fortfarande svag, samtidigt som utbudet har fått en skjuts, bland annat till följd av USA:s produktion av skifferolja. För länder med hög energikonsumtion som är beroende av import av olja är det goda nyheter. Hit hör exempelvis länderna i Europa som är på väg att kravla sig ur en djup finanskris. USA gynnas dubbelt. Samtidigt som deras energiberoende från omvärlden minskar kan konsumenter och företag dra nytta av de lägre energikostnaderna. Också i Kina kan politikerna glädjas. I ett läge med sjunkande fastighetspriser och lägre investeringar kan ett lågt oljepris ge välkommen stimulans. Men om somliga jublar är minerna dystrare hos de oljeproducerande länderna, varav många finns i Mellanöstern. Här finns visserligen länder som Saudiarabien och Kuwait som har kunnat samla på sig stora valutareserver och kan dämpa effekterna av en nedgång i priset. Men ett krigshärjat land som Irak lider av stora ekonomiska problem och drabbas tungt. Det gör också Ryssland, som förutom oljepriset också brottas med sanktioner från väst. Nu spekuleras det i att oljeländernas samarbetsorganisation Opec ska besluta om minskat utbud av olja när de möts i slutet av månaden. Men frågan är om mäktiga Saudiarabien tycker det är värt det. Nedgången i produktion kan öka priset tillräckligt för att kompensera för den minskade exporten. Marianne Björklund [email protected] “ DN 19 nov 2014: “Fler får hjälp hos Frälsningsarmén Romer från Rumänien som får mindre pengar i kopparna. Universitetsutbildade som jobbar svart som byggarbetare. Antalet hemlösa EU-migranter och tredjelandsmedborgare har tredubblats på Frälsningsarméns sociala center i Hornstull. Det är eftermiddag på centret. Ur högtalarna spelas kristna låtar på flera olika språk. Ett gäng unga killar trängs vid datorerna, Facebookar och tittar på musikvideor på Youtube. Gästerna är trötta och kalla. Maria, 37, står i en nytvättad tröja och äter soppa vid disken. – Det är skönt att få komma hit och umgås. Det är tufft att vara själv och kvinna. Man är ofta rädd. Och man saknar sin familj hemma. Men det är värt det, pengarna jag tjänar här försörjer både min syster och min mamma, säger Maria. Hon ler ett leende som endast visar två framtänder. Hon är rom från Rumänien. Hon har bott i tält i nio år i Stockholms förorter. Hon säger att hon är glad och tacksam över att få vara i Sverige. Här bor hon tio månader per år. Går runt på olika pendeltåg och tunnelbanor, med ett foto i handen. På fotot syns hennes dotter, hon är 16 år och bor i Rumänien med Marias mamma. – Min dotter läser på gymnasiet och försöker lära sig svenska. Om två år, när hon är 18, ska jag ta med henne till Sverige, säger Maria. Hon berättar att hennes grupp har blivit större under det senaste året och att det har lett till mindre pengar i koppen. I våras delade Frälsningsarméns sociala center i Hornstull upp sin verksamhet. På förmiddagen är gäster med svenskt medborgarskap välkomna och på eftermiddagarna är EU-migranter och tredjelandsmedborgare välkomna. Resultatet efter uppdelningen blev lyckat, de kunde ta emot fler gäster, från 100 personer till 300 per dag. I huset talas nu tolv språk, två dialekter av romani chib och tre afrikanska dialekter. – Det fanns en ny kategori hemlösa i Stockholm. Vi visste inte hur vi skulle kunna hjälpa dem och det växte fram en frustration hos personalen. Vi som arbetade då visste till exempel allt om socialen, men inget om hur man söker asyl. Vi behövde ta in ny kunskap för att kunna möta deras behov och dela upp det så att vi kunde fokusera enskilt på grupperna, säger Carolina Nilsson, som är verksamhetschef. Finns det inget som känns konstigt med att dela upp verksamheten så här? – Jo, vi funderade och testade väldigt många alternativ men kom fram till att detta var det bästa. Nu vet vi att det är olika grupper med olika behov och det leder till olika stämningar. På förmiddagen är det lugnare, då kommer ofta gäster som vill vila efter nätter ute och bara vara. På eftermiddagen är det mer liv och rörelse, säger Carolina Nilsson. Maria är som rom från Rumänien en del av den största gruppen gäster på centret. Larisa Lacatus är verksamhetschef för eftermiddagscenter. Även hon är rom och från Rumänien. – Det är viktigt för den här gruppen att de får känna sig väl bemötta, att vi förstår deras kultur. Romer är en grupp som ofta exkluderats och det har resulterat i att de har taggarna utåt. Därför är det viktigt att de ska känna att de blir välkomna. En sådan enkel sak som att ge en romsk kvinna en svart skjorta kan göra henne väldigt ledsen. Inom romsk kultur bärs endast färgen svart när man är i sorg, säger Larisa Lacatus. Hon berättar att det är viktigt för besökarna att se att personalen har olika ursprung och pratar olika språk för att känna sig mer inkluderade. – Nu när de har blivit mer bekväma har de börjat prata om problem som vi inte visste om tidigare. Kvinnorna får förtroende för oss, de berättar att de mår dåligt, att de lever utanför samhället och att de inte syns. Sedan försöker vi hjälpa dem så gott det går. Bara det att vi pratar samma språk gör det lättare för dem att öppna upp sig och våga berätta, säger Larisa Lacatus. Mannen som sitter bredvid och dricker kaffe har en universitetsexamen. Han är från Tunisien och kom till Sverige för att få ta del av den svenska drömmen. Han säger att han har haft tur. Han har fått ett jobb och någonstans att bo. I en av Stockholms förorter sover han på en pappkartong med en handduk som filt. Som byggnadsarbetare arbetar han utan kontrakt och utan rättigheter. Han är i landet illegalt. – Välkommen till Sverige. Det finns en väldigt stor kompetens på våra gator, säger Carolina Nilsson. Mannen är en tredjelandsmedborgare, en del av en grupp som aldrig syns, som ofta reser själva och hamnar i depression. – Det viktigaste för oss är att vi ska få dem att känna sig välkomna. De kommer hit för att få prata med någon, att få bli sedda, för att få umgås. De är ofta väldigt ensamma. För oss var det viktigt att strukturera om vår verksamhet så att vi kunde möta dessa nya gruppers behov, säger Carolina Nilsson. Fotnot: Maria heter egentligen något annat. Frida Nygren [email protected] “ DN 20 nov 2014: “Superbär och morgongymnastik Många vill hinna mycket. Den välorganiserade hinner mer. Vad är problemet? Mitt kvällsjag leker ibland med tanken att gå upp en timme tidigare på morgonen. Mitt kvällsjag ser framför sig hur jag mjukt glider över från sömn till vakenhet, knäpper på P2 medan resten av världen fortfarande är tyst. Jag kliver upp och gör några gymnastiska övningar, för styrka och smidighet, innan jag går till kylskåpet och häller upp ett litet glas färskpressad juice. I kvällens vision av nästa morgon hinner jag sedan både ge håret en fuktgivande inpackning och ”avlägsna döda hudceller” med min exklusiva scrubkräm av rörsocker och ingefära. Efter duschen är det dags att slå om till P1 och börja närma sig världen utanför. Med upphöjt lugn lyssnar jag på de mot-väggen-ställda politikerna och rapporterna om elände och epidemier. Yoghurten toppas med superbär, nötter och krossade linfrön. Mat för den som vet att både njuta och vara snäll mot kroppen. När det en stund senare är dags att gå ut genom dörren är blusen struken, skorna putsade och jag vet precis vad jag ska skriva om, denna alldeles vanliga men ändå speciella dag. Jag ser framför mig hur jag går genom dagen insvept i min morgon, vänlig, bestämd och mycket effektiv. Skrivbordet är prydligt. Jag läser och svarar på mejl vid bestämda tidpunkter. Närvaron på sociala medier är strikt begränsad till det som har med jobbet att göra. Tidigare än vanligt är dagens beting avklarat och jag har tid att ge mig ut i löparspåret med en podd i öronen innan kvällens sociala aktiviteter tar vid. Hemkommen kryper jag upp i soffan med en kopp te och läser essäer i tre kvart. Nedvarvning och intellektuell stimulans på samma gång. Trött och nöjd går jag till sängs före midnatt, sover gott med rent samvete och vaknar i ottan, utvilad och förväntansfull. Men mitt morgonjag vägrar gå mitt kvällsjag till mötes. Ovarligt snoozebehandlar jag mina tre väckarklockor innan jag slutligen vaknar på riktigt, i panik rusar upp och vrider på duschen. Står kvar för länge under de varma strålarna i hopp om att slippa möta resten av dagen. Det lite fräna pulverkaffet skapar något slags kontakt mellan mig och verkligheten och jag ögnar igenom morgontidningarna till sockrigt müsli och mellanmjölk. Väl på jobbet går halva förmiddagen åt till att bli människa igen. I tisdags fick jag anledning att återigen begrunda diskrepansen mellan vision och verklighet. Veckans avsnitt av radioprogrammet ”Kropp och själ” hade titeln ”Den effektiva människan”. Det var som gjort för att lugna och bekräfta sådana som mig. Ett inslag handlade om 5AM-klubben och dess svenska förgrundsgestalt Dorotea Pettersson. Att gå upp en timme tidigare är nyckeln till ett framgångsrikt liv. Då hinner man träna, skaffa sig lite själslig inspiration och planera dagen. I ett annat inslag testar reportern att kartlägga hur han använder sin tid för att därefter strukturera om dagen med hjälp av halvtimmeslånga moduler. Vansinnigt, eller hur? Ja, de inbjudna gästerna ifrågasatte som väntat denna vår tids effektivitetshets. Vad är syftet, vad är målet? Vad är det vi måste hinna göra innan vi dör? Bra fråga! Kanske handlar det om att fylla tiden med så många aktiviteter att vi inte hinner tänka efter, inte hinner reflektera över vart vi är på väg. Filosofen sa att vi har bytt ut gamla tiders auktoritetstro mot självdisciplinens slaveri. Ah, den gillar jag: Jag är i alla fall ingen slav, åtminstone inte under självdisciplinen. DN 20 nov 2014: Men, tyvärr, jag är heller ingen motståndsrörelse. ”Den effektiva människan” är inte ett virus som håller på att ta över våra kroppar och samhällen. Många vill hinna mycket. Den morgontidiga och välorganiserade får tid till mer. Vad är problemet? Samtal pågår just nu mellan regeringen och branschens aktörer om energifrågan. Ansvariga ministern Ibrahim Baylan (S) vill att en kommission ska börja arbeta efter årsskiftet. Men facket IF Metall varnar för att det redan har uppstått låsningar. – Det är djupt olyckligt, säger Metallbasen Anders Ferbe. Och vilken tur att det finns supermänniskor, sådana som inte behöver sova mer än fyra timmar per natt. Människor som ägnar livets alla vakna timmar åt att forska fram cancermediciner, bygga företagsimperier, förändra sitt lands politiska inriktning, skriva vidunderliga romaner eller förfina sitt violinspel. Lingonet på grädden på moset är de som dessutom har blomstrande äktenskap, klassisk bildning, vackra anletsdrag och som besitter talets gåva. Världen vore fattigare utan dessa superbär till människor. Men för oss som inte är några supermänniskor tror jag att livet framlevs bäst i en mix av effektivitet, avkoppling och kaos. Det första för att få något gjort utan att det tar hela dagen. Det andra för att kunna tänka och vara närvarande i de viktigaste relationerna. Det tredje för att inte bli alltför självbelåten. Utmaningen är att hitta balansen. Själv ska jag i alla fall gå upp när klockan ringer i morgon. Susanna Birgersson [email protected] “ “ Baylan får kritik från fackligt håll Det har blivit Ibrahim Baylans uppgift att försöka desarmera en historisk stötesten i svensk politik: kärnkraften. Vägen går över en blocköverskridande energikommission som Stefan Löfven aviserade redan i regeringsförklaringen. Som förberedelse träffar energi ministern denna vecka såväl forskare och miljöorganisationer som industriföreträdare och fack för att höra hur de ser på Sveriges framtida energibehov. Det finns enligt Baylan några synpunkter som återkommer under samtalen oavsett syn på kärnkraften. – Alla är angelägna om att vi kan trygga energiförsörjningen till konkurrenskraftiga priser. Nästan alla förutsätter också att det blir mer förnybar energi i systemet. Steget från storskalig produktion till småskalig, och från reglerbara källor till vind och sol ställer nya krav på elnätet. Det är i sådana här termer energiministern vill att frågorna ska diskuteras, i stället för att man fastnar i den infekterade kärnkraftsfrågan. – Det här får inte bara bli en diskussion om ja eller nej till kärnkraften, säger Baylan. Företrädare för fack och företag, som bägge månar om industrins tillgång till billig energi, berömmer initiativet till förberedande samtal. Samtidigt varnar de samstämmigt för att regeringen, och i synnerhet miljöpartisterna, har tagit alltför stark ställning mot kärnkraften. En av dem som har träffat energiministern är IF Metalls ordförande Anders Ferbe. – Det är djupt olyckligt att man låser fast diskussionen runt energislag. Jag skulle vilja att kommissionen arbetar helt förutsättningslöst. Om man ska nå en bred samsyn får man inte vara låst vid en viss riktning, säger Ferbe. Ibrahim Baylan uppger att han planerar för en parlamentarisk kommission som startar sitt arbete i månadsskiftet januari-februari. Hans Rosén [email protected] Fakta. Energipolitiken Kärnkraften ska fasas ut och ersättas med förnybar energi, enligt en överenskommelse mellan regeringspartierna S och MP. Den borgerliga alliansen gjorde upp om att gamla reaktorer får ersättas med nya. Dn “ DN 20 nov 2014: “ Julgranskampen tätnar Plastgran, ädelgran eller rödgran. Kampen om vilken typ av julträd som ska pryda de svenska hemmen tätnar. Konsumenterna är inte överens om vilken gran som är bäst, visar en ny undersökning. Åtta av tio svenskar planerar att ha en julgran hemma i år, visar en undersökning som bygg- och trädgårdskedjan Hornbach har gjort bland sina kunder. Av de drygt 800 tillfrågade föredrar 27 procent plastgran. Bland dem som vill lägga klapparna under en riktig gran står valet mellan ädelgran och rödgran. Rödgranen har tidigare dominerat den svenska marknaden men de senaste tio åren har den något större ädelgranen utmanat. Ädelgranen är något dyrare än rödgranen men priset är inte det som avgör valet, enligt kunderna. De som väljer den klassiska rödgranen gör det på grund av tradition, doft och att de gillar utseendet medan de som väljer ädelgran i första hand gör det för att de tycker att den är snyggare och barrar mindre. – Ädelgranen ser mer ut som granarnas gran och det är den typen av gran vi ser i amerikansk reklam och filmer. Det tror jag påverkar konsumenterna, säger Weronica Lundgren, marknadschef på Hornbach. Även Anna Benson från företaget Smålandsgran, som säljer julgranar på nätet, märker av trenden. DN 20 nov 2014: – Vi vänder oss till konsumenter i Stockholm och där är det faktiskt kungsgran (som är en ädelgran) som dominerar. Jag tror att det beror på att den doftar mindre och är mer allergivänlig än rödgranen. Den håller också längre, vi brukar säga att den kan stå till midsommar. Men vill man ha en julgran som doftar skog och barr ska man välja rödgran. Allt fler äldre blir hemlösa i Stockholm. På Stadsmissionens Bostället på Södermalm är drygt var tionde besökare på akutboendet äldre än 60 år, på stödboendet är det var fjärde. – Det är ännu inget stort antal personer, men det är trenden vi är ute efter, en tidig varning, säger Marika Markovits. En annan grantrend som Anna Benson ser är att många byter julgransfoten mot en korg. Korgen fylls sedan med exempelvis stenar. I dag presenterar Stadsmissionen rapporten ”Hemlös 2014” i riksdagen. Länge var deras insatser för äldre i första hand riktade mot att skapa gemenskap och bryta social isolering. Nu handlar allt mer om att hjälpa människor med grundläggande frågor som mat, hyra och vård. Ungefär en av tio tycker att granen ska kläs redan första advent men de allra flesta vill vänta till dagen före julafton. Nästan åtta av tio tycker att granen ska kläs traditionellt. Det vill säga i färgerna rött, silver och guld. Caroline Englund [email protected] “ “Pensionärer växande grupp bland hemlösa – Jag har lärt mig genom åren att när mina medarbetare på golvet ser trender så landar de i politiken efter några år. Den här begynnande trenden rör människor som inte har några andra problem än fattigdom, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms stadsmission. Redan för några år sedan, påpekar hon, såg medarbetare i Stockholms stads socialtjänst en signifikant grupp äldre hemlösa, en hemlöshet de inte kom ur. När äldre blir utan bostad tenderar de att fastna i utanförskap. En dubbelt så stor andel bland de äldre i Socialstyrelsens senaste undersökning, hela 60 procent, har varit hemlös i mer än fyra år. Inte mindre än 25 procent har varit hemlösa i längre än tio år. – På Bostället dök det i somras upp en helt ny grupp, äldre kvinnor som helt plötsligt stod på vår tröskel. De tillhör inte dem som har suttit på en parkbänk i 20 år, alla har en individuell historia men alla har låg pension, säger Marika Markovits. Stadsmissionens bedömning är att antalet äldre i hemlöshet riskerar att stiga under de närmaste fem åren. Det kommer i första hand att drabba äldre med knapp pension, men även flyktingar som inte lyckats etablera sig i det svenska samhället. I dag lever 1 500 personer som är över 65 år i hemlöshet i Sverige, visar Socialstyrelsens kartläggning från 2011. I Stockholms stad fanns 2012 151 personer över 65 år i hemlöshet, enligt stadens regelbundna undersökning. Två år tidigare var siffran 133. – I storstadsregionerna har kostnaderna för mat och bostäder ökat. Äldre tenderar att välja bort mat, de slutar använda frysen och sparar el, de skär bort mer och mer av sitt liv. De lever isolerat och det ökar risken för hemlöshet. De har bristande nätverk, det finns många äldre som inte har så många anhöriga och många som har bristande kontakt med sina barn, säger Marika Markovits. Allt fler äldre i Sverige lever under mycket begränsade ekonomiska villkor när de går i pension. Det gäller inte minst kvinnor födda på 1930- och 1940-talen som stått utanför arbetsmarknaden och som på grund av detta får en mycket låg ersättning när de går i pension, men i växande utsträckning också nyligen invandrade människor som på grund av svårigheter att hitta egen försörjning får räkna med en mycket låg pension. Den statliga Pensionsåldersutredningen presenterade för några år sedan en prognos som visar att andelen pensionärer med låg ekonomisk standard förväntas öka kontinuerligt ända fram till år 2060. Vi måste tänka efter före, menar Marita Markovits. – I det långa perspektivet kan vi få en boom av hemlösa pensionärer. Bland yngre är det stora grupper som har otrygga jobb, utan kollektivavtal och avsättningar till tilläggspension. Anhöriginvandrare – som är utanför systemet – kan hamna i fritt fall om det blir en kris i familjen och de upplevs som en belastning, säger hon. Vad behöver göras, tycker ni? – Det borde vara en självklarhet att socialtjänsten bedömer alla pensionärer som pensionärer. Så är det inte i dag, missbrukare får ingen biståndsbedömning, ingen tittar på om de har rätt till demensboende eller färdtjänst, säger Marika Markovits. Sverige och Stockholms stad måste börja tänka förebyggande, menar hon. – Om folkpensionen i Sverige ska vara väldigt låg så måste vi göra något åt bostadsförsörjningen. Den som har låg folkpension och en betalningsanmärkning får inget hyreskontrakt. Hon tror inte att den svenska visionen – om att inte ha särskilda bostäder för fattiga människor – är hållbar längre när EU:s regelverk tvingar allmännyttan till marknadsmässiga hyror. – I Europa jobbar man mer med social housing. Det är med sorg i hjärtat jag säger det men vi skulle kunna göra en del av allmännyttan till social housing, säger Marika Markovits. Mia Tottmar [email protected] “ DN 20 nov 2014: “Fetare stockholmare framtida diabeteschock Var fjärde man och var femte kvinna i Stockholms län kommer att få diabetes under sin livstid visar en ny studie. Främst för att stockholmarna blir fetare och fetare. – Det är en tickande bomb som vi har underskattat, säger Sofia Carlsson, forskare vid Karolinska institutet. Studien från landstingets Cent-rum för epidemiologi och samhällsmedicin som presenteras i dag är en oroande larmsignal att diabetesboomen bara fortsätter. – Vi hade inte förväntat oss att livstidsrisken för diabetes skulle vara så hög. Man har underskattat problemet i Sverige och trott att vi har varit förskonade från skenande diabetesförekomst som i USA eller Storbritannien. Men så är det inte alls, säger forskaren Sofia Carlsson vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet. Med hjälp av folkhälsoenkäter från 1990 kan forskarna slå fast att andelen diabetessjuka har fördubblats i länet på bara tjugo år. 2010 hade 4,6 procent av den vuxna befolkningen en diabetesdiagnos jämfört med endast 2,7 procent 1990. – Det är en direkt följd av att folk blir fetare och fetare. Den absolut kraftigaste riskfaktorn för typ 2 diabetes är övervikt. Övervikt och diabetes går hand i hand, säger Sofia Carlsson. Förekomsten av fetma i Stockholms län har också fördubblats på tjugo år. I dag är var tionde person fet, det vill säga har ett BMI över 30. Fler män är överviktiga vilket även kan förklara att fler män drabbas av diabetes. – Män är också oftare bukfeta, vilket är den farligaste fetman. Även utrikesfödda har en högre diabetesprevalens vilket tros bero på livsstilsfaktorer, säger Sofia Carlsson. Diabetes- och fetmaboomen oroar forskarna och är en verklig utmaning för vården i framtiden. – Det är jätteallvarligt. Dels för individen eftersom det förkortar livet med flera år, dels för att det kostar jättemycket för samhället. Diabetes leder till många allvarliga följdsjukdomar och diabetespersoner är vårdkrävande. De flesta är i arbetsför ålder vilket leder till ökade kostnader för sjukskrivningar. Nu ska forskarna fördjupa studien och försöka räkna ut hur diabetesförekomsten kommer att utvecklas de kommande 30 åren i länet om övervikten fortsätter att öka. – Tyvärr finns det inget alls som tyder på att det stannar av. Läkemedelsförskrivningen för diabetes ökar kraftigt för varje år i landet. Och även om man får stopp på övervikten kommer diabetes att öka ändå eftersom vi får en allt större andel äldre människor och prevalensen stiger kraftigt med ålder. Det enda som kan hejda utvecklingen är en rejäl bantningskur för hela befolkningen. – Ska vi kunna göra något åt det här så måste folk gå ned i vikt. Och hur man ska åstadkomma detta är den riktigt svåra frågan. Vi kommer fortsätta att noga bevaka diabetesförekomsten i länet, säger Sofia Carlsson. Jessica Ritzén [email protected] Fakta. Diabetes Diabetes är en av våra vanligaste folksjukdomar och kan bland annat ge allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt och stroke. Typ 1 diabetes drabbar framför allt barn och den vanligaste diabetes typ 2 utvecklas i vuxen ålder och hör ihop med övervikt och stillasittande levnadsvanor. “ DN 23 nov 2014: “ Mäklarens hemlighet – svulstiga språkpiruetter Exklusivt och gränslöst vackert. Exceptionellt och representativt. Townhousekänsla. Mäklarsvenskan drar ögonen till bostads annonsen – men får den oss att öppna plånboken? Kulturmagasinet omfamnade bostadsknarkandet och gick på novembervisning. Jag är inte ensam om att läsa bostadsannonserna, trots att jag bott på samma adress i mer än tjugo år och absolut inte har några planer på att flytta. Jag är ingen hemnetknarkare, men ser jag en bostadsbilaga bläddrar jag i den, och går jag förbi en bank eller ett mäklarkontor har jag svårt att inte sakta in på stegen samtidigt som jag sveper med blicken över villorna och bostadsrätterna. Och går det inte längre än så vet jag att jag snart kan öka takten och komma vidare, men börjar jag läsa objektsbeskrivningarna är jag fast. Fast i mäklarsvenskan. ”I ett av stadens mest exklusiva kvarter erbjuds en gränslöst vacker våning med en sällsynt lyckad kombination av nationalromantiskt original och exceptionellt modern inredning. Planlösningens intention ger ett exklusivt boende med representativa delar av högsta internationella klass”. I mäklarsvenskan räcker det inte med ett ensamt adjektiv, det måste också förstärkas. Våningen är inte bara vacker utan gränslöst vacker och inredningen är exceptionellt modern till skillnad från andra bara ordinärt moderna inredningar. Andra meningens inledning är värd ett särskilt omnämnande. Det är troligt att arkitekten hade en intention med sin planlösning 1912 däremot är det knappast möjligt för en planlösning att ha en intention. Men ska man få spekulanterna att bjuda över utgångspriset, 12 825 000 kronor, är grammatiken inte vapnet. ”Elegant hörnvåning signerad anno 1909” lockar en annan mäklare med. Signerad? Vad är det för fel på byggd? Eller kanske uppförd om man nu vill sätta guldkant på rubriken? Och så detta anno… Ett annat sätt att motivera priset är att fila på de territoriella gränserna så att lägenheten hamnar i en attraktivare stadsdel än där den hör hemma. Och skulle inte det räcka kan man göra som den här mäklaren med en vindsvåning för 12 miljoner: ”Ett penthouse på Göteborgs kortaste paradgata”. Jag tror det kommer som en överraskning för alla göteborgare att det finns fler paradgator än Avenyn. Man kan fråga sig vilka de andra är när nu den kortaste är upptagen: den bredaste, rakaste, senast asfalterade? Förutom att vara bitvis obegriplig har mäklarsvenskan ett annat framträdande drag: den är ålderdomlig. Dessutom gärna med ett stänk kanslisvenska på toppen. Och kanske fungerar det om man ska sälja en lägenhet från slutet av 1800-talet. Men när en Wingårdhs-ritad villa byggd 2000 innehåller en beskrivning som ”Den med nedsänkta spotlights upplysta uppfarten…” blir det Grönköpings Veckoblad. Att exemplen här tar upp dyra villor och lägenheter beror på att det i allmänhet finns en direkt relation mellan priset och mäklarnas formuleringsiver. Men även mindre lägenheter kan få en släng av genren, som den 2:a med kök, där rummens placering – inte helt oväntat bredvid varandra, med en dörröppning mellan – beskrivs som en ”magnifik enfilade”. Jag bestämmer mig för att gå på några visningar för att se och uppleva exklusiviteten på plats. Först en inredd vind vid Carlanderplatsen. Huset är byggt 1927 och lika massivt som pampigt. Takvåningar är problematiska och det är spännande att på plats uppleva mäklarnas försök att skriva sig runt en opraktisk kompromiss. ”Vardagsrummet har stora sociala ytor som naturligt avgränsas av två murstockar. Här är det bara fantasin som sätter stopp för hur man vill anpassa sitt boende”. Att det är just murstockarna som sätter stopp, inte fantasin, blir uppenbart så fort man kliver över tröskeln. Samma sak med den ”strategiskt placerade braskaminen”. Mitt i rummet intill den stora skorstensstocken. Var annars? Sedan är det takbjälkarna som beskrivs som ”trivsamma”, vilket kan vara världspremiär för det ordparet. Lika många som i ett plockepinn, och oroligt spretande åt alla håll ovanför huvudet. Att det står en flygel med öppet lock i ett hörn av vardagsrummet förstärker också känslan av uppställningsplats för diverse möblemang. Sedan till gamla Musikkonservatoriet på Ekmansgatan, nu ombyggt och uppdelat på tio lägenheter. ”Townhousekänsla” kallas det på Hemnet. Alla sammansättningar med –känsla gör det svårt att befria sig från tanken på galonsoffa med skinnkänsla. Att ”Köket ligger i etage mot vardagsrummet”, innebär dels att man har en stor trappa mitt i lägenheten, dels att ”volymen och känslan” som det höga taket ger bara gäller halva lägenheten. ”Välbevarad parkett” är det nog bara i vardagsrummet. Resten ser ut som nylagd stavparkett. På hemnetbilderna kunde man märka en ambition att skapa personlighet, bland annat genom att ett par mjukisbyxor slängts över ryggen på en Bruno Mathsson-Eva i ett av sovrummen. På visningen är byxorna borta. Uteplatsen ”med tillhörande privat trädgård” är på bilden inbjudande uppdukad med fyra dry martini i solljuset men ger ett annat intryck i novembermörkret. Framförallt blir man fundersam när man läser meningen nästan allra längst ner på sidan: ”Det finns en byggrätt på tomten väster om huset”. När den tomten bebyggs ryker förmodligen all eftermiddags- och kvällssol och den ”privata trädgården” känns nog allt annat än privat. Sista stoppet blir Carl Grimbergsgatan. Fastigheten ligger i stadsdelen Annedal, men har av mäklaren placerats i det tjusigare Vasastan, och beskrivs som ”ståtlig”, men är i själva verket uppförd 1883 som arbetarbostad i bostadsnödens Göteborg, där ståten var mycket avlägsen. Också detta är en vindsvåning, men här har man nöjt sig med ”synliga takbjälkar” – kanske vill man inte upprepa ”rustikt” fler gånger – och om man lägger ihop ”ett hem för dig som söker något utöver det vanliga” med att det går ”alldeles utmärkt att återställa till originalplanlösningen” så är det bara ett steg från att bifoga telefonnumret till en byggfirma i prospektet. I sin kandidatuppsats ”Generösa sällskapsytor eller ljusinsläpp från höga fönster” jämför Kristina Ekman Larsson ett antal annonser från Göteborg och Stockholm där hon konstaterar att mäklarspråket är en särskild genre med bestämd struktur och egna koder. Generellt gäller att texterna bara lyfter fram egenskaper som kan upplevas som positiva. Balkonger förekommer till exempel aldrig i norr eller öster, bara i söder och väster. Läget anges sällan mätbart utan oftast i uttryck som ”ett stenkast från”, ”gångavstånd till” eller ”i hjärtat av” och gärna i relation till en plats som ska upplevas som positivt laddad, ”Mosebacke torg”, ”Götaplatsen” eller ”Slottsskogen”. Är det långt till centrum kan man alltid skriva att området är ”populärt” och är det inte ens med på kartan är ”lugnt” en livlina. När det gäller planering och interiör är sammansättningar med prefixet väl- dominerande: våningen är ”välplanerad” eller ”välskött” och föreningen ”välmående”. Är lägenheten inte välplanerad kan man skriva att planlösningen är ”spännande”, det vill säga hopplöst svårmöblerad. ”Charm” är ett förrädiskt ord som många gånger kan vara liktydigt med renoveringsbehov, i synnerhet om charmen är ”bevarad”, och har en våning ”potential” kan man börja fundera över hur mycket som återstår innan den är beboelig. På samma sätt är en trång etta istället ett attraktivt ”förstaboende” och om det skulle saknas ett sovrum eller två kan alltid planlösningsförändringar och renoveringsmöjligheter framhållas. Kristina Larsson Ekman hittar också skillnader mellan Stockholm och Göteborg. Pendlingsmöjligheter är ett starkt argument i Stockholm medan Göteborgsannonserna oftare refererar till specifika platser, vilket kan hänga ihop med att staden är mindre och att det faktiskt oftare är promenadavstånd och stenkast jämfört med Stockholm. Att det regnar mer på västkusten kan kanske förklara varför sol verkar vara mer eftertraktat i Göteborg, däremot är det svårare att förstå varför golvmaterial oftare nämns i Göteborg. Det är väl ändå rimligt att anta att hus och lägenheter är försedda med golv i samma utsträckning i båda städerna? Tomas Ahre, Ahre Fastighetsbyrå, författaren bakom inledningens ”gränslöst vackra våning”, påpekar direkt att han hade 5:a i Svenska på gymnasiet. Ahre säger också att många klagat på grammatiken i texterna men att han skriver dem mest för sin egen skull. – Tanken är naturligtvis att synas, att dra till sig uppmärksamhet, och gärna roa läsaren. Om man nu uppfattar glimten i ögat. Jag berättar att jag testgooglade några av uttrycken för att se om någon annan använde hans formuleringar men det visade sig att de bara, dök upp i andra Ahre-annonser. Bland annat fanns ”planlösningens intention ger ett exklusivt boende med representativa delar av högsta internationella klass”, ordagrant återgivet 2008 i en annons för en långedragsvilla. – Om jag tycker att formuleringen är bra så kan jag återanvända den och självfallet är inte mina kunder så analytiska som du. Ett annat grepp Ahre använder sig av är att konsekvent skriva gatunummer med bokstäver, vilket ingen annan mäklare ännu tagit efter, däremot ser han att stilen i annonserna imiteras. – Jag vet att mina texter används i studiesyfte på vissa håll och jag ser också att många försöker skriva något liknande, med olika resultat, så på något sätt har det väl påverkat branschen, och jag tror att det kan fungera som ett konkurrensmedel. Trots den näst dyraste villan på Hemnet Göteborg, en sjuttonrummare för 30 miljoner, är Christina Åberg, Åberg & Lawe, en av dem som inte försöker imitera Tomas Ahre. Tvärtom. Så nyktert och faktamässigt beskrivs den hundraåriga tegelvillan på Ekmansgatan att man börjar undra om det kanske saknas något i texten. – Jag tycker inte om att uttrycka mig pompöst eller svulstigt i mina beskrivningar, och ibland får jag en känsla av att man vill ge sken av något som inte finns i den typen av text. Dessutom vill jag tro att de allra flesta av våra säljare är hyfsat bra på språk så det handlar också om respekt. Därmed inte sagt att Christina Åberg inte har någon glädje av konkurrenternas mer överlastade texter. – Ibland när jag känner att jag behöver muntra upp mig kan jag sätta mig och läsa de där annonserna som ren underhållning. Varje vecka har Hemnet 2,5 miljoner unika besök, och med en publik på en dryg tredjedel av alla vuxna i landet ligger det i farans riktning att mäklarsvenskans manér på sikt också letar sig in i modersmålet. Professor Lars-Gunnar Andersson, välbekant från mångårig medverkan i P1:s Språket, är av en annan uppfattning. – Förutsättningarna saknas. I allmänhet krävs att det dels är frekvent och oftast också att det kommer underifrån, men här är det ju snarare det omvända. Lars-Gunnar ögnar igenom några annonser. – Alltså… ”Höga synnerligen tilltagna charmerande fönster och dörrpartier i romantisk stil”. Det finns ju inte en människa som pratar eller ens skriver så i normala fall. Professor Andersson, känd för att hellre fria än fälla när det gäller rätt och fel i språket, går motvilligt med på att försöka kategorisera genren. – Meningen är nog att det ska se elegant ut och det är tydligt att man har samlat på sig ett antal fraser som låter imponerande, men när man bara staplar ord på varandra blir det inte så elegant längre, och här kan man nog tänka sig att de som står bakom texten skriver märkvärdigare än de egentligen klarar av. Spekulanterna verkar inte heller ha tagit till sig mäklarsvenskan i någon större utsträckning. Kerstin och Magnus Ricklund, som bjöd på fyrarummaren för knappt sju miljoner på Ekmansgatan, uppskattade snarare den sparsmakade beskrivningen av lägenheten – mäklaren kanske litade på att de arrangerade ostronskalen på köksbordet ensamma kunde representera ambiencen. Lennart Nilsson som tittade på vindslägenheten vid Carlandersplatsen var osäker på om han överhuvudtaget hade läst annonstexten, men trodde å andra sidan inte att han skulle gå in i budgivningen vid åtta miljoner niohundratusen. För Jimmy Nilsson var vindslägenheten vid Carl Grimbergsgatan den tjugonde han tittat på under året, och även om han medgav att han kunde påverkas av fraser som ”ta ut en flaska ur vinkylen” så bedömde han textens möjlighet att locka honom till en visning som marginell. Man kanske borde fråga för vem mäklarna egentligen skriver sina texter? Peter Waern, Bjurfors, som får representera mäklarsvenskans mittfåra, menar att det inte är för spekulanterna, vilket kanske kan överraska en del, men det förklarar också den många gånger uppumpade tonen. – Dem vi skriver för är säljarna och för dem som står i begrepp att sälja, inte spekulanterna först och främst. Det handlar om att bygga en relation. Idag följer man ofta en mäklare i flera år och det är därför högre värderade objekt presenteras på ett sätt som liknar inredningsmagasinen. Precis som man använder proffsfotografer och låter reklambyrån DDB formge annonserna anlitar Bjurfors sedan en tid tillbaka en copywriter som skriver texterna för de dyrare husen och lägenheterna. Det är en trist utveckling för oss nöjesläsare. För i motsats till Peter Waern skulle jag säga att det i själva verket är för oss man skriver. Vi som varken letar, säljer eller köper utan bara vill unna oss en stunds stor underhållning i mäklarsvenskans sällskap. Olle Niklasson [email protected] Bahar Nabavi, Innerstadsmäklarna Hur mycket betyder annonstexten för bostadsköpet? – Superlativen som fastighetsmäklare ofta använder i texten är helt ointressanta för köparens betalningsvilja enligt min erfarenhet. Det är bättre att mäklaren är aktiv på visningen och pekar ut alla fördelar än att skriva det i texten och sedan anse sig vara klar med sina säljande argument. Hur tycker du att den effektivaste texten formuleras: ta ut svängarna rejält eller formulera mer återhållet? – Jag tror att en rubrik som sticker ut kan väcka intresse och få en annars anonym lägenhet att ”poppa”. Jag använde en gång rubriken ”kaka söker maka” vilket många på visningen sa att de skrattat gott åt! Richard Lagerling Lagerling Hur mycket betyder annonstexten för bostadsköpet? – Det slitna uttrycket om att en bild säger mer än tusen ord är verkligen en sanning även här. Naturligtvis är texten viktig. Men mäklarfloskler så som ”välkomnande hall” eller ”nära till allt” ger snarare ett löjes skimmer mer än vad det säljer. Hur tycker du att den effektivaste texten formuleras: ta ut svängarna rejält eller formulera mer återhållet? – Vi på Lagerlings valde för många år sedan att fokusera helt på det som är viktigast. Vi väljer alltid ut sex höjdpunkter med våningen och lyfter fram dessa. Det är mycket som konkurrerar om uppmärksamheten så lagom med information på nätet och sedan alla torra fakta i prospektet på visningen. Jag brukar säga att man skall beskriva lägenheten som om du berättar om den för en bekants bekant. “ DN 24 nov 2014: “ Husmodern är död, leve essäkonsten Det var nog Malte Perssons recension i Expressen som fick mig att springa och köpa Sara Danius ”Husmoderns död”. Jag tar tugga efter tugga och lär mig mer än under hela B-kursen i litteraturvetenskap för länge sedan. Det beror förstås på ålder och mognad, min alltså, men mest på Danius. Jag tänker att jag ska läsa Marcel Proust, nu när jag förstår att hans romankonst bör betraktas som tillagningen av en fransk sås, med oändligt många uppkok, redningar, kryddningar, silningar, tillsatser av buljonger och avkok. I stället läser jag vidare, om Camus jakt efter det undflyende jaget och samvetet hos Meursault, han som ”råkade” trycka av en pistol en dag med starkt motljus. I biten om Vladimir Nabokov förklarar Danius hur spänning skapas. Nabokovs läsare får från början veta att pappan kommer att dödas. Men själva mordet beskrivs mycket kortfattat, i stället uppehåller sig Nabokov vid en händelse, en duell flera år tidigare, när han som 13åring, liksom läsaren, tror att fadern kommer att dödas. Mycket användbart om man någon gång skulle vilja skriva en ”spänningsroman”. Så till inledningstexten, den om husmoderns död. Det är inte den välsminkade, behärskade hemmafrun, hon som blir euforisk över en ny tvättmaskin, överser med makens snedsteg men sakta förtvinar inombords, det är inte hon som är död. Det är hon nog i och för sig, om hon någonsin har funnits utanför populärkulturens en dimensionella tillbakablick på 50-talet. Men det är inte hon som avses. Inte heller den ömma kvinnovarelse som smekte barnakinder och kokade saft: ”Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som fulländade konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren.” Som bevis framläggs ”Bonniers kokbok”, en från 1960, en från 2010. I den förra beskrivs hur man tar död på levande humrar, var man ska sticka kniven medan resten av kroppen slår fram och tillbaka. Hur en hare flås förklaras ingående med pedagogiska foton till hjälp. Och ålen ska hängas upp på en spik för bästa resultat. 50 år senare är det ingen som flår något längre. Och styckningsschemat över grisens delar påminner om en rymdraket. Ingen lukt av kött, njurar och blod. Husmodern är död. Essäkonsten däremot är vid liv och god vigör. Susanna Birgersson [email protected] “ DN 24 nov 2014: DN 25 nov 2014: “ Stöd till hemlösa gör vintermörkret ljusare “ Med andras skräp blev boendet gratis Sångerskan Molly Sandén sjöng ett par låtar inte minst till den yngre publikens förtjusning när Stockholms julbelysning med 700 000 ledlampor i City invigdes på Sergels torg. Klockan tre på lördagen tryckte trafikborgarrådet Daniel Helldén på knappen och julälgarna och granarna lystes upp. Bara en månad kvar till julafton, en julafton som kanske inte alla ser fram mot med förväntan. Fortum sponsrar stans julbelysning. Det kostar inte mycket. Men samtidigt genomför företaget tillsammans med Stadsmissionen insamlingen ”En ljusare jul” där alla som kan uppmanas att tända en virtuell lampa genom att skänka 50 kronor till Stadsmissionens arbete med de minst 2 866 personer som lever i hemlöshet i Stockholm. Fortum skänker en hundring för varje femtiolapp som skänks av stockholmarna. Anders Krasse bor i 13 rum och kök – gratis. Genom att renovera med andras skräp har han lyckats med sitt mål att slippa sitta fast i boendekostnader. Idén om att ha noll kronor i boendekostnad föddes när Anders Krasse tvingades uppleva den så kallade räntechocken 1992–1993. – Jag är väldigt intresserad av miljö och återbruk och började fundera på hur jag skulle kunna se till att mitt boende genererar tillräckligt med inkomster för att jag själv skulle kunna bo gratis och komma ur ekorr hjulet, säger han. För fem år sedan köpte han en gård i Mårdaklev, som ligger i Svenljunga kommun i Västa Götaland. Den kostade runt 300 000 kronor, men de fyra byggnaderna var enormt nedgångna – ingen hade bott där på 28 år. Kanske kan det bidra till en ljusare jul även för en del människor som inte har några förhoppningar om en sådan. – Boningshuset var ett ruckel, ingen jag känner skulle vilja bo där. Nu är det nog rätt många som kan tänka sig det, trots att det enbart är inrett med sådant folk har tänkt kasta. Lars Epstein [email protected] Kök är skräckexemplet, enligt Krasse. Blogg Möt stockholmarna tillsammans med Lars Epstein – DN-fotograf sedan 25 år och urstockholmare. dn.se/blogg/epstein “ – Personer som köper en ny lägenhet med ett kök som renoverades för två tre år sedan vill ändå slänga ut det. På Blocket kan du inte sälja ett nästan nytt kök för mer än ett par tusen, trots att det kostade hundratusen. Ett av husets tre badrum har Anders Krasse renoverat för 617,50. – Jag hade lika gärna kunnat ha noll i byggkostnad, men valde att köpa en begagnad 200-liters varmvattensberedare och lite reservdelar till toaletten som läckte. Våtmattan blev över från ett bygge. Nu hyr han ut rum i huset till grupper av ekoturister. – Mina fasta kostnader på el, sophämtning och så vidare understiger intäkterna. Jag kan inte vara annat än nöjd när jag får lov att bo gratis i mina 13 rum och kök på sommaren. På vintern värmer jag inte upp alla rum utan nöjer mig med ett. Emma Löfgren [email protected] Fakta. Anders Krasses bästa tips Fråga om du får ta hand om ”skräpet” om du råkar passera ett hus där renovering pågår. De flesta blir jätteglada över att slippa åka till soptippen själva och det är oftast inget fel på grejerna som ska slängas. Berätta för folk att du är intresserad av det de inte vill ha. Härnere har det spritt sig som en lite halvstollig grej och jag får förfrågningar nästan varje vecka från folk som rensat ut sina förråd. Jag får säga nej till mycket. Bland kasserade vitvaror går det att göra riktiga fynd. Folk byter ut dem bara för att en knapp eller något kosmetiskt som inte påverkar funktionaliteten har gått sönder. Håll ögonen öppna: det finns material överallt. Skadat gods på byggvaruhus, utanför återvinningscentraler, företag som vill bli av med gamla grejer. Det handlar om att ha tid och lust. “ DN 25 nov 2014: “ Vi känner oss rikare och köper dyrare julklappar Svenskarna ökar sina insatser inför julen i år. I snitt väntas vi spendera över 800 kronor per julklapp. Och julhandeln slår rekord – igen, spår SBAB i en färsk rapport. Uppbackade av låg boränta, reallöneökningar, stigande börs och ett femte jobbskatteavdrag verkar svenskarna redo att öppna plånboken som aldrig förr för att ge sina nära och kära julgåvor. Enligt SBAB:s rapport ”Julklappspengarna 2014”, som offentliggörs i dag, kommer julhandeln att stiga mot nya höjder i år. – Det ser ut att bli rekord. Dels ser vi att fler är redo att spendera mer per julkapp, dels finns det underliggande faktorer som gör att många känner sig rikare. Framför allt gör de låga bolånen att många har mer pengar kvar i plånboken, säger Maria Landeborn, privatekonom på SBAB. Hotet om amorteringar på bolån tynger inte julhandeln i år, tror Landeborn. – Det kanske påverkar framöver. Men just nu drar hushållen stor nytta av att bolånen har sjunkit så pass mycket. I SBAB:s undersökning, där 1 052 personer har svarat, kommer svenskarna i genomsnitt att lägga 802 kronor på en julklapp. Det är en ökning med 25 procent jämfört med förra året. Men då drar de som spenderar mycket upp snittet. För de allra flesta, 58 procent av de tillfrågade, är det vanligast att spendera mellan 100 och 500 kronor på en julklapp. Inköpen sker både ute i butiker och på internet. Att bara handla på nätet är fortfarande ganska ovanligt, men på uppgång. 2012 köpte 2 procent alla sina klappar via nätet, i år planerar 5 procent att fly julruschens trängsel och sköta julhandeln enkom via datorn. Att julhandeln slår rekord är inget ovanligt. Det gjorde den 17 år i rad ända fram tills 2012 då sviten bröts. Att det blir rekord även i kristider förklarar Landeborn med att de flesta trots allt har ett jobb. – Dessutom har de gynnats av fallande boräntor, högre reallöner och rea ute i butikerna. Även Handelns Utredningsinstitut, räknar med julhandelsrekord i år. Omsättningen i detaljhandeln väntas öka med 2 procent till 68 miljarder kronor i december. Marianne Björklund [email protected] Fakta. Julhandla smartare Så minskar du köpstressen, enligt Bodil Hallin, familjeekonom Ikano: Klara av inköpen redan första veckan i december. Den som är sent ute får ofta betala mer. Tänk på att notan på en del inköp kommer först i januari, så du inte står barskrapad när det nya året börjar. Satsa på det du tycker är viktigast med julen och våga välja bort saker. Bestäm hur mycket julen får kosta totalt och håll dig till den budgeten. Tänk på att det inte finns någon lag som ger dig bytesrätt eller rätt till öppet köp när du handlar i vanlig butik. Fråga vad som gäller och be om öppet köp. “ DN 26 nov 2014: “ Årets klapp ska ge hälsan en skjuts Intresserad av träning och att ha detaljkontroll? Då kanske det kommer att ligga ett träningsarmband under granen. Enligt handelns utredningsföretag HUI är ett aktivitetsarmband årets julklapp. – Hälsa är trendigt och vi har nog aldrig tränat så mycket som nu, säger HUI:s försäljningschef Fredrik Kolterjahn. Ett aktivitetsarmband eller träningsarmband ser ut ungefär som en digitalklocka eller som ett armband i plast. De enklaste kostar några hundra kronor, de dyraste åtskilliga tusenlappar. Exklusiva varianter kan registrera puls, steg, sömn, kaloriförbrukning, position, hastighet, höjd över havet och en rad andra parametrar. Uppgifterna kan man sedan ladda över till en dator eller en telefon och dela på sociala medier eller träningssajter. Tt Fakta. Årets julklapp de senaste fem åren 2014 Träningsarmband 2013 Råsaftcentrifug 2012 Hörlurar 2011 Färdig matkasse 2010 Surfplatta Källa: Hui Research “ DN 27 nov 2014: “ Glöm dig själv för en stund Årets julklapp är ett aktivitetsarmband. Det håller koll på kaloriintag, motionsmängd och sömnmönster. Enligt Handelns utredningsinstitut, HUI, ska prylen som utses vara en nyhet, sälja bra och representera den tid vi lever i. Det där sista måste i alla fall sägas vara uppfyllt med råge. Förmodligen finns det fortfarande människor som tränar för att må bra och orka lite mer. Men allt fler tycks inta ett närmast religiöst förhållningssätt till svett, puls och kondition. Kroppen är både tempel och gud i denna nya religion. Vad passar då bättre som årets julklapp än en ett träningsreligionens radband: ett aktivitetsarmband? En manick som hjälper dig att komma ihåg att aldrig glömma bort din kost, din sömn, dina rörelser: dig själv! Jag hejdar resten av sarkasmerna där. När allt kommer omkring är det inte så lätt att hitta lagom dyra prylar att köpa till nära och kära, hur nära och kära de än är. Ett träningsarmband är väl inte bättre eller sämre än något annat. Och kroppsfixering är faktiskt inte det enda som betecknar vår samtid. Lena Larsson på HUI resonerade lite om varför kandidaten välgörenhet inte utsågs till årets julklapp. Nu är det ju inte någon nyhet och tydligen ”säljs” det inte i så många kanaler. Men enligt Svensk insamlingskontroll ger svenskar betydligt mer pengar till välgörande ändamål i dag än för tio år sedan, så kanske välgörenhet ändå i någon mån kan sägas ”representera den tid vi lever i”. Att ge bort oegennyttiga klappar är enklare än någonsin. På till exempel Unicefs och Röda korsets webb kan man köpa filtar, matpaket, vaccinationer, smittskyddsdräkter och annat till världens mest utsatta. Då får man ett gåvobevis som man kan ge till någon som ändå har allt. Men, har jag börjat tycka, det ligger något lite väl präktigt i den gesten. Man känner sig god och får dessutom trycka upp denna sin godhet i ansiktet på egoisten som egentligen önskade sig, låt säga, ett aktivitetsarmband. Så nej, jag tror inte att jag ska ”ge” min tonåriga lillebror en redan bortskänkt get i år. Däremot kan jag för egen del strunta i säljbudskap av typen ”Unna dig något fint i jul”. I stället för att köpa en tröja ”av mjukaste kashmir” till mig själv kan jag se till att ett gäng filtar skickas iväg till flyktingar i Irak som riskerar att frysa ihjäl i vinter. Susanna Birgersson [email protected] “ DN 21 nov 2014: “Kemikoncern investerar i omdiskuterad skiffergas Den kontroversiella skiffergasen lockar schweiziska kemikoncernen Ineos att investera över sju miljarder kronor i Storbritannien. Miljöorganisationer tror inte på projektet. Ineos har ett raffinaderi i Grangemouth i Skottland och för att säkra tillgången på råvara har bolaget under hösten köpt rättigheter att utvinna skiffergas i närområdet. Men utvinningen är ifrågasatt eftersom stora mängder vatten, liksom sand och kemikalier, sprutas ned i berggrunden för att frigöra gasen. Metoden heter hydraulisk spräckning, fracking på engelska. Ineos tror ändå på gasen och på torsdagen offentliggjorde man planer på att investera nästan 640 miljoner pund, över sju miljarder kronor. Företaget vill utvinna gasen och det gynnar brittiska industrijobb, framhåller vd Jim Ratcliff. Företaget lovar att 6 procent av intäkterna från skiffergasen ska gå tillbaka till lokalsamhället. Miljöorganisationer är som väntat emot satsningen. Richard Dixon, som företräder Jordens Vänner i Skottland, anser att skotska rege ringen, till skillnad från den brittiska, är mer försiktig i sin inställning. – Vi har tuffare regler, ambitiösare miljömål och håller på att se över hälsofrågorna och licensieringen. Skottland är sista stället där ett företag skulle vilja söka tillstånd, säger han till STV News. I Europa är det framför allt Polen som har stora förhoppningar om skiffergas – för att slippa beroendet av rysk energi. Men flera internationella storföretag har dragit sig ur sedan provborrningar inte gett önskat resultat. Financial Times skrev nyligen att polska miljöministeriet tror att det dröjer till 2020 innan landet börjar producera skiffergas med en lönsamhet som liknar USA:s. I Sverige bedöms potentialen för skiffergas vara liten, enligt SGU, myndigheten för frågor om berg, jord och grundvatten. Pia Gripenberg [email protected] “ – Jag vill att Ineos ska bli den största aktören inom brittisk skiffer gasindustri. Jag tror att skiffergasen kan revolutionera Storbritanniens tillverkningsindustri och vet att vi har resurserna att genomföra det, kunnandet att säkert utvinna gasen och visionen att förstå att alla ska dela på behållningen, säger han i ett pressmeddelande. DN 26 nov 2014: “ Damberg: Vi tittar på hur vi ska styra upp ägarstyrningen Det är inte längre självklart att Vattenfall får nya ägardirektiv från regeringen. – Det viktigaste är att Vattenfall är ledande i en hållbar utveckling, säger näringsminister Mikael Damberg (S). I mitten av oktober beslöt regeringen att tillsätta en grupp som skulle se över styrningen av Vattenfall och ta fram nya ägardirektiv. Gruppen leds av näringsminister Mikael Damberg (S) och omfattar även miljöminister Åsa Romson (MP), energiminister Ibrahim Baylan (S) och finansmarknadsminister Per Bolund (MP). Enligt Mikael Damberg är det inte längre självklart att det blir några nya ägardirektiv till Vattenfall. – Vi tittar på hur vi ska styra upp ägarstyrningen av Vattenfall. Det kan man göra på olika sätt – antingen genom ett aktivt ägarskap med tydliga regler eller om bolaget självt är inne på en utvecklingsfas som går i rätt riktning, säger han. – Det kan också bli nya ägardirektiv, men då ska man vara medveten om att de nya direktiven ska gå genom riksdagen, fortsätter han. Hans Olsson [email protected] “ * Barn- och äldreomsorg. Välfärd. Socialtjänst Politik för en barn-och äldreminister med välfärd och socialtjänst o d DN 27 okt 2014 ”Min sambo hotar med att jag inte ska få träffa dottern” “ Hans sambo har en allt mer dömande inställning till andra människor, exempelvis missbrukare. Han har ett förflutet med missbruk och kriminalitet och har svårt för hennes dömande hållning till andra. Nu säger hon att om de går skilda vägar så kommer hon att använda hans förflutna för att hindra honom från att få träffa dottern. Psykolog Liria Ortiz ger råd. Fråga:Jag är en kille som är strax under 30 och som har börjat reflektera mycket över min tillvaro och dess innehåll. Det handlar mycket om min sambo. Hon uttrycker främlingsfientliga åsikter och har en dömande inställning till allt som avviker från hennes normer. Själv är jag mer öppensinnad och jobbar med att ha kontakt med mina känslor. Har gjort en resa från ett liv innehållande kriminalitet och missbruk och kan relatera till andras situation genom mina egna erfarenheter. Jag upplever att hennes dömande inställning blir starkare och starkare och hon verkar totalt sakna medvetenhet kring detta. Jag har tagit upp detta och då blir hon arg eller ledsen. När jag föreslår terapi säger hon: ”Säg bara hur du vill att jag ska vara.” Min önskan är ju att hon kan må så bra i sig själv att hon slipper döma personer som har det jobbigt på olika sätt. Vad tjänar man på att trampa på andra som har det jobbigt? Jag tar själv illa upp när hon gör det och mår dåligt av det. När vi träffades hade jag precis avtjänat mitt sista straff och börjat arbeta. Vi flyttade ihop ganska tidigt och hon var ett jättebra stöd på många sätt. I dag talar hon illa om personer som missbrukar och när jag påpekar det säger hon att jag inte är ”sådan”. Vet inte vad hon menar med det, men hon verkar ha problem med att acceptera att jag faktiskt har varit ”sådan”. Vid ett tillfälle uttryckte jag att det inte kändes bra och att jag funderade på om vi skulle gå skilda vägar. Då sa hon att hon i så fall skulle se till så att jag och vår gemensamma dotter inte får träffas igen. Hon sa också att hon inte drar sig för att använda mitt förflutna för att få sin vilja igenom. Om jag lämnar henne kommer hon att må jättedåligt och jag vet inte hur det drabbar vår dotter. Samtidigt tror jag att hela familjen skulle må bättre om hon fick en chans att prata med någon om detta. Först av allt måste hon ju förstå att hon inte mår bra, tyvärr känns det väldigt avlägset. Vad ska jag göra? Det känns minst sagt märkligt att leva i en relation som hålls ihop av hot. Min sambo har många fina sidor men dessa överskuggas av allt dömande. och respektfull i förhållande till andra människor. Du framstår för mig som en tolerant och ödmjuk person. Jag anar att du utifrån egen erfarenhet vet att livet ger oss olika förutsättningar, och att bakom etiketter som missbrukare eller kriminell finns unika människor. Som det sällan är lätt att döma när man vet deras historia och känner dem som människor. Är det så att din sambo inte har de livserfarenheter som ofta underlättar för oss att vara medkännande och empatiska? Ni har två problem som jag läser ditt brev. Din sambos intolerans och fördomsfullhet som gör att hon känns allt mer främmande för dig. Och hennes beroende av dig, som gör att hon hotar dig med att du inte ska få träffa din dotter om du lämnar henne .Jag får intrycket att det inte finns så mycket förtrolighet kvar er emellan. Du verkar bli avvisad, eller hotad, när du bjuder in till att prata om det som oroar dig, och som gör dig besviken på henne. Du kan försöka igen samtidigt som jag tror att det klokaste är att du går i familjeterapi för egen del en tid. För att göra dina tankar och dina känslor för din sambo och er relation ännu tydligare för dig, och för att med hjälp av en familjerådgivare hitta sätt att göra det möjligt att ha genuina samtal med din sambo. Hjälp! Det finns sätt att komma förbi den blockering som uppstått er emellan. Du behöver både råd om hur du ska gå tillväga och övning i att använda råden. Det kan du få inom ramen för en familjeterapi på egen hand. Familjerådgivare finns anställda inom kommunen där du bor. Svar: Hej, och tack för ditt brev. Låt mig först säga att jag imponeras av hur du använder dina svåra livserfarenheter för att vara inkännande Detta kan vara första steget, att ni börjar samtala med varandra i egentlig mening. Sedan kvarstår att du verkar känna dig allt mer främmande inför din sambo och hennes intoleranta hållning till människor som är i underläge. Varifrån kommer fördomar och intolerans? Vi människor har en tendens att kategorisera. Ur ett evolutionärt perspektiv har detta varit till nytta en gång i tiden. Det gjorde att vi snabbt kunde identifiera någon som vän eller fiende. Inom socialpsykologin talar man om i huvudsak två förklaringar till fördomar. Den ena är okunskap. Föreställningarna om ”de andra” bygger inte på fakta utan på förenklade kategoriseringar. Den andra är frestelsen att inta ett överläge, och dela in människor i bättre – dit man själv hör – och sämre, som är de andra. Ibland är den här tendensen ett uttryck för rädsla eller känsla av socialt underläge. När vi ”tänker” våra fördomar är ett område i hjärnan aktivt som heter amygdala, eller känslohjärnan, som är kopplat till upplevelser av rädsla. Du skriver att din sambo ”inte mår så bra”. Kanske det spelar viss roll för hur hon tänker och beter sig. Och det handlar inte om att ursäkta henne och tillåta henne att fortsätta som hittills utan om att försöka förstå mer för att hjälpa till en förändring. Inom socialpsykologin talar man om olika strategier för att minska fördomar och intolerans. Den grundläggande strategin är att lära känna dem som man fruktar eller föraktar, och upptäcka att de inlärda föreställningarna inte alltid stämmer. Jag tror att du har en unik möjlighet att hjälpa din sambo att bli tolerantare, genom att berätta om dina erfarenheter som missbrukare och kriminell och de människor som du då hade omkring dig. På ett ömsint och varsamt sätt, så att du med dina berättelser utmanar hennes fördomar och förenklade föreställningar. Jag tror att du med hjälp av familjerådgivningen hittar sätt att få henne att förstå rimligheten i och värdet av att hon lyssnar mer på dig. Det finns ytterligare ett problem, och det är att din sambo hotar att hindra dig från att träffa er dotter om du lämnar henne. Här tycker jag att du ska vara mycket tydlig och säga att du inte accepterar hot av detta slag och att du inte vill att det ska komma dit, det vill säga att ni skiljer er. Att du vill rädda er relation men att det samtidigt är så att om en separation blir aktuell så kommer du att hävda din rätt som pappa, och att din hållning är att ett barn inte ska bli offer i en konflikt mellan två föräldrar. Och att varje förälders mål förstås ska vara att se till barnets bästa, och inte låta det bli indraget i föräldrarnas problem. Det är visserligen så att pappor diskrimineras i rättegångar om vårdnadstvister. Möjligen ska du också för att minska din egen oro kontakta en familjerättsadvokat och höra hur hen bedömer ditt utgångsläge. Vad brukar hända? Vilka regler gäller?Varma hälsningar och sköt om dig! Liria Ortiz Fråga Insidans experter. Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer.” DN 28 okt 2014 DN 28 okt 2014 “ Svårt vara ung och handikappad ”Alexander har lärt mig att se världen med andra ögon” Jag är en 17-årig aktiv tjej med en cp-skada. Det är inte lätt att leva med ett funktionshinder i dagens samhälle. Jag älskar att resa. Det har alltid varit en viktig del av mitt liv. Men ju äldre jag blir desto svårare blir det att förflytta sig runt om i världen. Jag och mina två funktionshindrade vänner skulle vilja åka iväg på en tjejresa. Men eftersom de inte har beviljad assistans på fritiden så är det omöjligt att åka utan deras föräldrar. Tänk dig själv att vara 17 år och inte kunna göra saker utan att mamma och pappa måste vara med och hjälp till. För oss är det helt ofattbart hur försäkringskassan tänker när de beslutar om assistanstimmar. Kunskapen om funktionshinder är för dålig. Det borde vara obligatoriskt att lära om detta redan i småskolan. Min största dröm är ett samhälle där resor, flyg och det sociala samspelet med andra människor bara flyter på. Att människor pratar direkt till mig och inte till mina assistenter, till exempel. För jag kan ju tänka och känna som vilken annan tonåring som helst. Det är dags för förändring! Alla är vi lika värda, med eller utan funktionshinder. Julia Snees “ Hur är det att leva med ett funktionshindrat barn? Ståupparen Eric Löwenthal valde att göra en komisk show om att vara pappa till Alexander, som inte har ett talat språk fast han är 23 år.”Min sons liv är ingen snyfthistoria. Det finns både glädje och sorg hos alla människor”, säger Eric. Eric Löwenthal är pappa till en son som är annorlunda. Alexander kan inte tala och ingen kan veta vad han innerst inne tänker och känner – trots att han nyligen fyllde tjugotre år. Nu har Eric skrivit ståuppshowen ”Fadern” om livet med Alexander. Han hoppas att publiken ska uppskatta hans försök att visa både de ljusa och de mörka sidorna med att vara pappa till en son med en mycket grav funktionsnedsättning. Men ”ståuppa” om ett så här allvarligt ämne?– På ytan är det en komisk föreställning om ett allvarligt ämne. Jag vill inte skapa en snyfthistoria, utan vill visa att det glada och sorgliga lever sida vid sida i varje människas liv. Jag gömmer inte undan ljuset utan vill berätta om allt positivt som Alexander också ger vid sidan av det som kan kännas jobbigt, svarar Eric Löwenthal. Han kallar sin föreställning för ”Fadern” eftersom det är hans egen berättelse om hur det är att vara pappa till Alexander. Det är alltså inte ”Alexander, the true story” .– Men om inte jag försöker berätta min och min sons historia, vem gör det då? Alexander tillhör en grupp som inte har någon egen röst i vårt samhälle. Det är så lätt för politiker, kommuner och myndigheter som Försäkringskassan att sätta sig på försvarslösa människor. Eric Löwenthals föreställning har undertiteln ”I Faderns, sonens och Försäkringskassans namn”. Den berättar om en pappas glädjeämnen och vedermödor – men är också en attack mot myndigheter och politiker som gör allt för att spara in pengar på försvarslösa människor som inte kan tala för sig. – Alexander har personliga assistenter dygnet runt. Men ibland tar kommunen in jurister för att minimera det stöd han har rätt till. Det gör mig upprörd och arg. Eric Löwenthal och Alexanders mamma har aldrig levt tillsammans. Under många år bodde han i Göteborg och hon i Stockholm. Eric fungerade då som pappa under helger och lov. Sedan fyra år bor nu Alexander med Eric och hans hustru i Skarpnäck i södra Stockholm. – Min son är mycket speciell. Han ser ut att vara tio–tolv år, talar över huvud taget inte och vill ofta stoppa saker i munnen precis som småbarn. Ja, han är verkligen speciell. Vi har inte fått någon heltäckande förklaring till hans grava funktionsnedsättningar, men en liten kromosomstörning kan vara en bidragande orsak. Alexander har inget ”intellektuellt” språk som omgivningen kan begripa. Men han förstår på andra sätt, till exempel att man kommer att gå ut om man sätter på sig en jacka. – Fast att han kan tänka ”jacka” och ”gå ut” är inte särskilt troligt. Och vi måste anpassa efter hur han uppfattar det vi gör. – Om jag exempelvis kommer hem med en ny jacka som han ska prova tror han att vi ska gå ut, vilket vi inte alls ska göra just då. Därför måste vi prova den när vi faktiskt ska lämna huset, annars blir det helt fel för honom. Vardagen är full av saker som vi ”normala” tar för självklara men där alla som umgås med Alexander måste fundera över vad det betyder just för honom.När Eric fick veta att han skulle bli pappa blev han först förskräckt. Han var tjugofem år och kände sig inte på långa vägar mogen att axla föräldrarollen. – När Alexander föddes och det så småningom visade sig att hade en allvarlig utvecklingsstörning blev jag därför inte chockad. Den stora omställningen för mig var att över huvud taget bli pappa och när min son väl kommit till världen reagerade jag inte alls över att han inte är som andra. Jag blev varken förskräckt eller förstummad. Det låter kanske märkligt för en del, men så var det. För tio år sedan förslog standupkollegan Jesper Odelberg, som är cpskadad, att Eric skulle göra en föreställning om sitt liv med Alexander. – Men då var jag ny som komiker, och det kändes också som ett alldeles för svårt ämne att ta upp på scenen. – Nu är jag mogen att berätta min och Alexanders historia. Ämnet är ömtåligt. Publiken får ju inte uppleva det som lyteskomik. I min föreställning driver jag med byråkratin, skrivbordsprofeterna och andra som vet allt om hur Alexander ska bemötas, undervisas och behandlas – utan att ens ha träffat Alexander eller frågat sig vad han själv vill eller tycker. Men jag driver också med mig själv. – Därmed har Alexander inte övertagit rådande värderingar och inte blivit likriktad. Du tvekade inte att göra en komisk show om dig och Alexander?– Jo, kanske till en början. Men jag kom fram till att publiken nog inser att det finns ett allvar bakom skratten. – Vi lever i en tid då alla strävar efter att vara unika. Alexander ligger bra till på den skalan. När han reagerar på något han ser eller känner måste jag fundera över hur han upplever verkligheten. För mig är det nyttigt, både som människa och artist. Vad har Alexander lärt dig?– Att se på världen med andra ögon än mina egna. Att förstå att objektivt sett finns det egentligen inget som är helt självklart. Jag tycker därför alltid att det är berikande att vara med barn, för dem är inte världen så statisk och ”färdig” som den är för oss äldre. Med Alexander tvingas jag att lämna normaliteten och tänka nytt, plus att jag får leka mer, förstås. Har du någon gång önskat att Alexander inte var annorlunda?– Nej, jag har egentligen aldrig önskat att han skulle vara som alla andra. Om han var ”normal”, pratade och var intellektuell, skulle han ju vara en helt annan person. Och jag älskar ju honom precis som han är, med sina egenheter. Precis som man älskar andra människor med alla deras egenheter. Eric säger att varje dag passerar hundratusentals människor Stockholms central. Men hur många kan beskriva hur taket ser ut, hur det är uppbyggt och vad det består av? Vi springer förbi så mycket med näsan riktad rakt fram, fortsätter han. – Alexander skulle mycket väl kunna slänga sig ned på golvet och förtjust titta uppåt och om jag följer hans blick ser jag att stationstaket består av ett hundratal glasrutor, att det är välvt och så vidare. Alexander tycker om att vara ute på stan, när det är liv och rörelse omkring honom. Folk som han och Eric möter brukar titta och i en del fall stirra. – Däremot skulle det förstås vara enklare för honom utan funktionsnedsättningarna. De är egentligen inget problem i sig. Men eftersom vi har ett samhälle med brister i kunskap och bemötande blir de till stora problem för honom. – Några verkar sucka och beklaga att jag måste axla en så hemsk börda, andra tycks fatta att här är en pappa som faktiskt uppskattar att vara på en utflykt med sin son. De flesta av oss går med skygglappar genom livet, ser bara en sida av verkligheten Eric brukar också tänka att hans son inte blivit ”socialiserad” som de flesta barn, han har inte lärt sig de koder som finns i samhället för hur man ska uppträda och inte uppträda, hur man får tänka och inte får tänka. – Jag brukar säga att funktionsnedsättningen oftast inte är ett problem för den som är funktionsnedsatt. Snarare är det ett problem för samhället som inte vill eller orkar anpassa sig efter alla människors behov och egenheter. Fotnot: ”Fadern” visas på Södra Teatern i Stockholm i morgon kväll, den 29 oktober. Thomas Lerner [email protected] Fakta. Eric Löwenthal Ålder: 48. Bor: Skarpnäck i södra Stockholm. Familj: Hustrun Anna, hennes vuxna barn och barnbarn. Egna sonen Alexander. Gör: Har jobbat med humor sedan 1998. Uppträder landets ståuppklubbar och humorfestivaler. Coachar professionella talare för att de ska bli roligare. Håller workshops i stand-up. Mer info: standup.se Aktuell: Med ståuppföreställningen ”Fadern – I faderns, sonens och försäkringskassans namn”. Föreställningen hade nyligen premiär i Göteborg och visas under hösten i Stockholm, Gävle, Linköping, Malmö, Norrköping och Visby. “ DN 31 okt 2014: ”Jag njuter mer av livet nu” “Blir äldre diskriminerade, eller kan livet på äldre dagar vara gott? Läsarnas intresse för Insidans serie om åldrandet är mycket stort. Här är ett litet urval av de mejl vi har fått efter de första artiklarna. Jag är nu 69 år och tycker att jag ser på världen från ett bredare och mer nyanserat perspektiv än när jag var ung. Jag har hela livet igenom hört folk säga att tiden rusar i väg. Så har det aldrig varit för mig. Jag har alltid känt att jag lever i den tid som är just nu, alltid känt mig som just den ålder jag är och tiden går varken långsamt eller fort. Snarare tycker jag att den saktar in och blir längre, nu när jag är äldre. Det finns stunder på dagen som är så att säga ofyllda, eller fyllda av ingenting. Det är både härligt och skrämmande att på det sättet stå utanför tiden. Kanske är det en förberedelse på att jag en gång ska just ”gå ur tiden”? Jag tror åldrandet gör något med vår upplevelse av livet och vår tid, hjälper oss att värdesätta saker på ett annorlunda sätt än när vi var unga. Jag kan ibland känna att det ställs krav på att vi äldre ska fortsätta att vara målinriktade och leva för framtiden och att det nästan är skamligt att luta sig tillbaka och känna att man gjort sitt och vara nöjd med det. Överallt i det offentliga rummet hålls bilden av den ”aktiva pensionären” upp som ideal. Men jag skulle vilja säga: ”du har gjort ett bra jobb, du kan känna dig stolt och behöver inte sträva så mycket längre”. Kati Det svenska samhället lider av en så total åldersnoja att människor 55+ drabbas av åldersdepressioner för att helt normalt åldrande inte är accepterat i vår ungdomsfixerade lilla värld. Själv är jag en onödig gammal käring med ett mycket välkvalificerat yrkesliv bakom mig. Icke förty är det ett mindre helvete att åldras i Sverige, trist, tämligen ensamt och så tråkigt att klockorna stannar. Men vem bryr sig? Det finns inga normala vattenhål i detta vårt polariserade välfärdssamhälle där människor i alla åldrar kan mötas i ett socialt sammanhang. Då vore det mycket enklare och mindre ensamt för oss alla. Nej, jag dör hellre på en taverna i Aten som respekterad äldre människa än som en kostsam belastning på ett svenskt äldreboende om jag inte haft vett att dö i tid. Tacka vet jag länder som respekterar sin åldrande befolkning. Emma Det finns ingen universell sanning om vad som är meningsfullt. Det är något var och en skapar. Därför gäller det att aktivt välja att se åldrande som något vackert. Det handlar om att försöka uppleva skönheten i nuet och i det förgängliga. Förgänglig Jag kan inte låta bli att jämföra min tillvaro med min farmors. Hon dog för sextio år sedan, 67 år gammal. Själv blir jag 68 om ett par veckor. Hennes liv levdes på gården och handlade om att laga mat, diska, tvätta och städa. Jag gör de sysslorna också. Men det är saker som bara upptar några procent av min dag. Om jag levde som farmor skulle jag förmodligen bli galen. Jag behöver kunna åka i väg och ha kontakt med yttervärlden genom telefon och dator. Nyfikenheten på livet tog nog slut tidigare på farmors tid. Hon visste säkert att hon levt färdigt och var nöjd med att vara en åldring. I dag vill vi inte tänka så. En av fördelarna jag ser är att ingen förväntar sig att man ska vara så duktig längre. Nu kan jag lyssna på radions P 1 och läsa böcker på dagtid, ja också långt in på nätterna. Jag kan promenera hur långt och hur länge som helst och stanna och betrakta djurspår, moln, vattenytan eller träden. Det finns ingenting som tvingar mig att skynda på stegen, även om jag ibland väljer att pressa kroppen i uppförsbackarna. Det gör jag för att behålla konditionen till nästa sommars pilgrimsvandring i Frankrike och Spanien. En sak som oroat mig är att tankeverksamheten ska stanna av när jag inte längre arbetar. Men jag har tillsammans med några andra startat en förening där jag föreläser och även har kurser. Eva Jag är arbetssökande sedan ett år tillbaka. Ofta står det redan i platsannonser ”vi är ett ungt team” eller ”du står i början av din karriär”. Då vet man direkt att äldre sökande inte är välkomna. Men vi skall jobba tills vi är 67 år. De som har jobbet kvar så länge har för mycket att göra och är därför helt slut när de äntligen får gå i pension. Idealet vore om alla kunde jobba deltid de sista fem åren med viss ersättning för lönebortfall. Då hade de en möjlighet att bli pensionärer med hälsan i behåll. Det är inte lätt att bli gammal. Förutom fysiska besvär tillkommer insikten att man inte behövs längre. En stor tröst är att de som nu praktiserar diskriminering mot äldre medmänniskor också blir äldre. Om 30 år kommer jag att läsa om deras bekymmer i DN och då skall jag ge tillbaka med en saftig insändarkommentar. Petra, 59 år Jag har drabbats av artros och även bytt ut en knäled men det hindrar mig inte från att leva ett kul och innehållsrikt liv med barn, barnbarn och många vänner. Jag har inte upplevt någon åldersdiskriminering. Mina vänner är 26–69 år men varken de eller jag tänker på någon åldersskillnad. Kanske för att jag inte låter mig diskrimineras. Min ålder har gett mig en självkänsla som gör att jag säger ifrån. Till exempel har jag bytt jobb fyra gånger sedan jag fyllt 50. Det jobb jag har i dag fick jag i våras, 62 år gammal, tack vare min kompetens, inte trots min ålder. Visst vet jag hur gammal jag är. Men jag tänker inte så mycket på det. Därför tror jag inte heller att andra gör det. M Jag är 71 år, starropererad och med hörapparater. Men jag njuter av livet mer än jag tidigare gjort. Massor av idéer poppar hela tiden upp och jag vågar ta itu med dem också. Jag gjuter betongplattor, snickrar och målar växtlådor och använder elsåg, skruvdragare och andra verktyg som jag inte vågat tidigare. När jag gick i skolan fick flickor endast ha syslöjd. I somras blev jag akut sjuk och man skickade en helikopter för att jag snabbt skulle få vård. Det är knappast åldersdiskriminering, som Tomas Lappalainen påstår att det finns så mycket av i dag. Varken jag eller min man har känt att vi blivit negligerade av sjukvården eller av andra. Barbro Att åldras och dessutom vara kvinna är nog värre. Män är väl de som oftast ”dräglar” över ungdom och skönhet. Och vilka är det som mest bidrar till åldersdiskrimineringen? Inte är det ungdomarna, snarare folk från 40 år och uppåt. Jobba till 75 är inte aktuellt för mig. I så fall får inställningen och attityden ändras radikalt till oss som är över 50 år. Jag tänker inte gå som lågavlönad och anses vara ingenting värd för att jag är gammal och kvinna. Jag säger bara, för att använda ett modernt uttryck: ”Fuck you”. Nu gör jag som jag vill. Marianne “ DN 3 nov 2014: “ Tar vår treårige son skada av att lillasyster ofta favoriseras? Omgivningen, ibland även nära anhöriga, favoriserar och berömmer lillasyster, 2 år, som är tidig med allt. Storebror som är 3,5 verkar än så länge mest nöjd med att lillasyster är duktig och får beröm. Men hur kan detta påverka hans självkänsla i längden? Och vad kan föräldrarna göra, ska de försöka påverka omgivningen? Psykolog Martin Forster ger råd. Jag har ett problem som jag faktiskt aldrig har hört talas om eller läst om, trots att jag tänker att det måste vara mycket vanligt. Jag har en son på 3,5 år och en dotter på 2 år. Jag tycker så klart att båda är rätt fantastiska. Min son är en rätt vanlig treåring, tänker jag. Viljestark och bestämd, nyfiken, bråkig ibland, otroligt hjälpsam, rolig och fantasifull. Han har varit lite sen med det mesta, men inom normalspannet. Och när han väl börjar utvecklas går det snabbt och han hinner i kapp sina jämnåriga utan problem. Min dotter är i stället tidig med allt. Pratar långa meningar, räknar till tio, böjer verb, kan namnen på alla barn på förskolan etcetera. Hon är dessutom otroligt charmig och framåt, medan min son är blyg och lite ängslig. Mitt problem är att jag upplever att många favoriserar dottern. Även bland våra närmaste anhöriga. Och jag tycker inte alltid att de är så duktiga på att dölja det. I vart fall inte för vår son som har långa känselspröt och uppfattar alla nyanser. Än så länge verkar min son inte må dåligt av det. Han verkar framför allt ganska nöjd med och stolt över att hans lillasyster får beröm och är duktig. Men jag är orolig för framtiden. Hur kan detta påverka hans självkänsla och relationen till systern? Hur kan jag som förälder kompensera och kan och bör jag påverka omgivningen? Tack för ditt brev och för att du tar upp detta intressanta ämne. Jag har inte fått frågan förut, men tror precis som du att många känner igen sig. Jag förstår att det känns smärtsamt när din son kommer i skymundan och att du oroar dig för att han snart kommer att märka det. I synnerhet om vissa närstående uppenbart favoriserar lillasystern. Man önskar att de kunde börja behandla syskonen mer lika, men det är samtidigt ofta svårt för både föräldrar och andra närstående att hejda eller dölja sina spontana reaktioner. Om ett barn rusar fram med ett brett leende och öppna armar kommer man automatiskt att reagera känslomässigt och svara på samma sätt. Frågan är vad du kan göra för att kompensera detta. Frågan är också om du behöver göra det. Finns det anledning att oroa sig för sonens framtida relationer och självkänsla? Det beror på flera saker. Först och främst är barnen fortfarande små och utvecklas mycket i den tidiga barndomen. Det är i regel svårt att konkurrera om uppmärksamheten med en 2-åring. Många barn som är blyga eller ängsliga behöver heller inte hindras av det – barn är olika, helt enkelt. För ungefär hälften av alla barn som är tydligt tillbakadragna i den tidiga barndomen består problemen när de blir äldre. Just nu verkar din son inte lida av detta, så frågan är hur ängslig han är och hur stor risken är att det kommer att utvecklas åt fel håll. För det andra är det vanligt att syskon behandlas olika beroende på sin personlighet. Det behöver inte vara ett problem eftersom de kan ha olika behov. Även om din dotter exempelvis får mycket uppmärksamhet är det inte säkert att din son vill ha det. Eller att han vill ha samma slags uppmärksamhet. Något som stödjer detta är forskning som visar att barns självkänsla och relationer inte påverkas av att föräldrar behandlar dem olika. Det får betydelse först när barn uppfattar skillnaderna och tycker att de är orättvisa. Frågan är alltså om din son kommer att börja uppfatta att omgivningen reagerar olika, och om han får den uppmärksamhet och uppskattning han behöver. Jag kommer nu att ge några råd om hur du kan förebygga en negativ utveckling. När ni är i sällskap där allt ljus faller på dottern tycker jag att någon ska försöka kompensera genom att också ge sonen uppmärksamhet. En utmaning är att lägga märke till att sonen kommer i skymundan. Du verkar redan notera det, men jag tycker att du kan ta upp det med närstående och kanske till och med påminna dem i stunden. Det är dock viktigt att sonen uppmärksammas på ett naturligt sätt. Om vuxna gör en plötslig eller uppenbar ansträngning för att rikta uppmärksamheten mot honom finns risken att han inte upplever det som äkta. Det är som sagt nödvändigt att fundera över vilket slags kontakt och uppmärksamhet just han mår bra av. Det kanske inte ska ske just när lillasyster håller hov – många barn genomskådar och blir pressade av kommentarer som ”Titta på storebror – han kan också, visa nu vad du kan!”. En sak som ökar risken för jämförelser och avundsjuka mellan syskon är förstås om de konkurrerar inom samma områden. Det finns alltid en poäng med att uppmuntra barn att utveckla egna intressen, men det kan vara särskilt viktigt för din son. Risken att han försöker tävla med lillasyster inom områden där hon har uppenbara fördelar ökar också då omgivningen uppmärksammar hennes färdigheter och aktiviteter mer. Det är alltså återigen viktigt att omgivningen börjar notera vad han håller på med. När alla tittar på lillasyster som spelar apa kanske någon kan sätta sig bredvid storebror som ritar. Då visar ni att det han gör har lika stort värde som vad lillasyster gör. Det är förstås också viktigt att uppmärksamma förmågor och färdigheter på ett sätt som inte förstärker tendenser till negativa jämförelser mellan syskon. Det mest grundläggande är att visa nyfikenhet och intresse, snarare än att värdera det barnet gör. Om sonen ritar är det ibland tillräckligt att bara sätta sig bredvid och titta på vad han gör. I huvudsak bör man prata om vad ett barn gör och hur det gör, inte hur bra det är. Framför allt bör man undvika etiketter som smart, konstnärlig eller musikalisk, vilket jag återkommer till senare. Det kan så klart vara svårt för dig att bromsa spontana kommentarer från omgivningen om hur fantastisk lillasyster är, men det blir sällan bättre av att försöka kompensera genom att just då säga samma sak till storebror. Även om jag vill betona att det inte alltid behöver vara en nackdel att vara blyg och ängslig är det ändå tydligt i ditt brev att omgivningen visar mer uppskattning för din dotters beteenden. Det är inget ovanligt att syskon får olika roller, men jag vill avsluta mitt svar med att diskutera ett problem med detta. Om man ofta sätter ord på rollerna finns risken att de befästs och att omgivningen börjar bete sig därefter. Man vet exempelvis att föräldrar som tror att deras barn är ängsliga ”av naturen” i högre grad kommer att bete sig på ett sätt som förstärker ängsligheten. Det sker inte i samma utsträckning om föräldrar uppfattar att barnets ängslighet i högre grad beror på samspelet med omgivningen. Självklart beror barns beteenden både på medfödda egenskaper och på samspelet med andra, men forskningen visar alltså att det är en fördel att framför allt utgå från det senare. Det är alltså viktigt att undvika etiketter som ängslig eller charmig om du pratar om syskonen med andra. Ta i stället upp vad sonen behöver lära sig och framför allt vad du önskar att omgivningen ska göra – inte hur han eller hans syster är. Säg till exempel att hans syster ofta får mycket mer uppmärksamhet och att ni ser att han kan lida av det. Även medvetna och lyhörda föräldrar kan trilla i fällan att förmedla sin egen oro till barnen. Ju mer du tänker på din son som ängslig och blyg, desto större risk att du omedvetet börjar anpassa dig därefter. Din oro är samtidigt begriplig och det är bra att du funderar på vad du kan göra åt omgivningens sätt att reagera. Min poäng är bara att du inte ska behöva känna mer oro än vad som är befogat. Risken minskar om du undviker att tänka att barnen är på det ena eller det andra sättet. Det handlar inte om att blunda för svårigheter som finns, utan om att inte omedvetet befästa roller som gör att svårigheter uppstår eller förstärks. Samtidigt vet jag inte om du behöver jobba med detta med tanke på hur du inleder ditt brev: Din son är en vanlig 3-åring, som är bestämd, bråkig, hjälpsam, rolig och fantasifull. Det kanske bara gäller att du också lyckas få andra att se alla dessa sidor hos honom. Martin Forster Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. Länkar till forskning som diskuteras i svaret finns på www.forster.se/referenser141103 DN 3 nov 2014: ”Spänning i trygg miljö är bra för hälsan” “När han var liten var han rädd för mörker, och att gå vilse. Som vuxen har han sökt upp sina rädslor, börjat klättra i berg trots höjdskräck – och vågat bli pappa. DN har träffat aktuelle norske deckarförfattaren Jo Nesbø och pratat om rädslor, ondska och lust. Jo Nesbø är på bokturné för att prata om sin senaste deckare ”Sonen”. Efter Stockholm väntar Spanien, Finland, Tyskland och därefter Mexiko, Colombia och Brasilien. – Det är lite samma sak som när jag turnerar med mitt band Di Derre. Man vaknar upp på ett hotellrum och undrar var man är, säger Jo Nesbø som slagit sig ner framför mig på Berns med en kopp kaffe och en tallrik färsk frukt. ”Sonen” är en 540 sidor tjock historia om den professionelle syndabocken, den oskyldigt dömde och av skam nergången Sonny Lofthus väg mot upprättelse. Hans tillvägagångssätt stavas hämnd och drabbar dem som solkat Lofthus familjenamn. De som såg till att Sonnys far – polis till yrket och en tjallare inom den egna kåren på spåren – ”begick” självmord. De som fick det att se ut som om det var Sonnys pappa som var tjallaren. Det här får Sonny veta en dag i fängelset och hans korståg tar sin början. – Jag fick idén en påsk när jag och några vänner pratade om de bibliska symbolerna. Jesus på korset, – nederlaget – och Jesus som vaknar upp från de döda, uppståndelsen, säger Jo Nesbø och citerar den kristna Trosbekännelsen om Jesus, Sonen: – ”…sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.” Trosbekännelsen är baserad på det där, att han ska komma tillbaka och döma levande och döda. Det var som en tagline till en film, en historia. Jag fick lust att skriva med den utgångspunkten. Din bok handlar om hämnd eller skulle du säga revansch? – Hämnd. Han, Sonny, hämnas personer han lidit ett nederlag mot. Det är familjehämnd, en blodshämnd. – Och om vi tror att hämnd är något vi lagt bakom oss så är det naivt, säger Jo Nesbø och sätter tänderna i en skiva melon. Dagens rättssystem med fängelsestraff finns för att vanliga människor ska få en emotionell förlösning i form av hämnd. Veta att det finns ett pris att betala för de som gör något olagligt. Det är den rationella idén bakom hämnd. Just de där raderna han citerade ur Trosbekännelsen inleder också den nya deckaren. – Gamla testamentet i Bibeln har berättelser om kärlek och död, det är klassiska teman, men de är också moderna och finns i tv-serier som ”Mad men” och ”Breaking bad”. Där rör sig huvudrollsinnehavarna i moraliskt tvivelaktiga landskap och hamnar i dilemman. De är inte enbart onda eller goda. Inte i Bibeln heller. De utsätts för prövningar? – Ja, och ta till exempel David som slåss mot Goliat. Vi hejar på lille David som blir kung men när han sedan förälskar sig i Urias hustru Batseba använder han sin makt för att bli av med Uria. Det märkliga är att vi som läst det här bekymrar oss mindre för Uria än för kung Davids samvete. Jo Nesbøs böcker har sålt i mer än 25 miljoner exemplar världen över och översatts till 25 språk. Han anses som Norges störste kriminalförfattare genom tiderna. Hans deckare ”Polis” (som kom 2013) toppade i våras boklistorna i Sverige, Storbritannien och Tyskland, han recenseras alltid i de stora amerikanska tidningarna, har podd-intervjuats i The Guardian och medverkat i Craig Fergusons late show. Ändå är Jo Nesbø påfallande anonym och det gillar han. Att kunna försvinna i folkmängden i New York. Vara vem som helst. Han är utbildad civilekonom och arbetade under några år som finansanalytiker och börsmäklare. På kvällarna spelade och sjöng han i det egna popbandet Di Derre. – Det var en Dr Jekyll & Mr Hyde-tillvaro. Popstjärna på kvällen och ekonom på dagarna. Men det var sunt för mig, ekonomijobbet höll mig nere på jorden. Men så tog han en paus under fem veckor och åkte till Australien. På planet började han skriva och när han kom fram fortsatte han. Snart hade han ett manus. – Det var så lätt att skriva och föll sig…naturligt. Det var en kick. Hemma igen gjorde han en ekonomisk kalkyl. Hur länge skulle hans sparade pengar räcka om han sa upp sig och fortsatte skriva? Några månader. Han sa upp sig och skickade in manuset till ett förlag men under ett annat namn. Han ville inte att de skulle anta berättelsen därför att den var skriven av popstjärnan Nesbø, men det visade sig sedan att få kände till bandet. Debutboken ”Fladdermusmannen” (1997) blev antagen och resten är historia. Tio böcker har det blivit med kriminalkommissarie Harry Hole i fokus, lägg därtill reportagelitteratur, barnböcker om Doktor Proktor, två deckare utan Harry Hole och en novellsamling. Harry Hole är inte med i ”Sonen”, har du tröttnat på honom? Jo Nesbø skakar snabbt på huvudet och smuttar försiktigt på sitt kaffe. – Varje gång jag har avslutat en bok med Harry Hole är jag trött på honom, men efter ett tag får jag lust att hänga med honom igen. Och han kommer tillbaka. Men är du rädd att släppa honom? Han är populär… – Jag har inga förpliktelser. Inte mot förlaget och inte mot läsarna. Lojalitet mot läsarna består i att inte ge dem vad jag tror de vill ha. Det är också det enda sättet att behålla dem. Det ligger en hel del research bakom hans berättelser där Oslos undre värld tecknas i en gråskala som dras alltmer mot svartaste svart. Jag frågar honom om hans efterforskningar har gett honom en större förståelse för människors sårbarhet. Hur en händelse kan utlösa ett mänskligt skred, en personlig tragedi, som i värsta fall leder till en kriminell handling. Han tystnar. Tvekar. Vrider och vänder lite på sina händer som sticker fram ur den blå jeansjackan. – Ehh… menar du tolerans? Nej. – Det är nog mer att jag tänker att så här är det. Vi kämpar ofta en hopplös kamp och vi har bara vår egen moral som håller oss tillbaka – och rädslan för straff, för att avslöjas. Vi väger omedvetet för och emot. Men om vi vet att vi inte kommer att bli avslöjade… jag vet inte… jag är nog inte speciellt optimistisk när jag tänker på människor i utsatta situationer. Därför tycker jag att det är bra med ett samhälle som har regler och lagar. Och det tyder ju på att vi inte har tilltro till att individen själv kan ta ansvar. Harry Hole, din kommissarie, försöker förstå ondskan. Är det också din ambition i ditt skrivande? – Ja, men först måste man definiera vad ondska är. Själv tänker jag dels på den passiva ondskan, vardagsondskan, som handlar om likgiltighet, brist på empati och prioritering av egna intressen på bekostnad av andras. Dels på den aktiva ondskan som inbegriper seriemördare och sadister men då är vi inne på psykologi. Det är intressant. Han säger att han tror att vi alla har något av ondska i oss, men att de allra flesta vet var gränserna går. Att det som är tabubelagt stannar vid tanken. Jo Nesbø är uppvuxen i Molde, en liten stad vid kusten nordväst om Oslo. – Där bodde alla möjliga sorters människor med alla möjliga bakgrunder. Det gav mig en förståelse för människors liv som jag har haft användning av när jag skriver. Han var, berättar han, ett fysiskt modigt barn: åkte skidor i branta backar, spelade fotboll, for fram, men var rädd att gå vilse i skogen. Rädd för mörker, rädd för att komma bort. Han hade en dröm om att han gick på en välkänd stig men när han vände om och skulle gå tillbaka var landskapet helt förändrat; främmande. – Som vuxen har jag ofta uppsökt det jag är rädd för. Jag var länge höjdrädd men för tolv år sedan började jag klättra i berg. Carin Ståhlberg [email protected] Längtar efter att kunna klättra mer. Han funderar en stund. – Och att bli far var att få tillbaka de rädslor du hade lärt dig att bemästra. Fruktan att något kan hända ditt barn och som du inte har kontroll över. Det finns ingen taktik att komma över den rädslan. Född: 1960 i Oslo, uppvuxen i Molde, en stad vid havet nordväst om Oslo i jämnhöjd med Sundsvall. Yrke: Författare, utbildad civilekonom och finansanalytiker. Har arbetat som aktiemäklare. Är också sångare och låtskrivare i popgruppen Di Derre. – Men, säger han, det som skrämmer mig som vuxen är också galenskap. Att mista greppet om världen du lever i. Bor: I Oslo. Familj: Dotter 15 år. Det där är rädslor vi alla kan känna igen oss i men ibland söker vi också rädslan som till exempel när vi läser våldsamma thriller. Tidigare verk i urval: ”Fladdermusmannen” (debuten 1997), ”Rödhake” (2000), ”Frälsaren” (2005), ”Snömannen” (2007), ”Gengångare” (2011), ”Polis” (2013). Fristående romanen ”Huvudjägarna” har filmatiserats. Har också skrivit barnböcker om figuren Doktor Proktor. Finns det något positivt med att känna rädsla? – Ja, det tror jag, men vi måste vara i en trygg miljö. Den rädsla du känner om du står bakom räcket på en hög bro och tittar ner skiljer sig från den rädsla du känner om du stod på räcket till bron. Spänning i trygg miljö är ju bra för hälsan, säger Jo Nesbø och ler bakom det lätt grånade skägget. Det får fart på blodcirkulationen. Han börjar se lite rastlös ut nu. Intervjuschemat är tajt och jag anar att detta är en strukturerad gut. Han värjer sig en smula. – Jag är inte särskilt strukturerad. Allt jag gör i livet är lustbetonat, men man måste vara disciplinerad för att leva ett odisciplinerat liv. Aktuell med: Thrillern ”Sonen”. Startade i början av 2000-talet en stiftelse som stöder projekt för att bekämpa analfabetism i tredje världen. Ville bli som barn: Fotbollsspelare. Skulle vilja vara nu: Fotbollsspelare. Förebilder: Nej. Gör på fritiden: Klättrar. Skulle vilja kunna: Klättra ännu mer. Blir rädd för: Människor utan empati. “ Nästa bok har han redan skrivit klar. Det är, säger han, en kärlekshistoria, med thrillerinslag. Titel? ”Mera blod”. DN 6 nov 2014: “Tryggheten för tvångsplacerade barn ska bli bättre Tvångsplacerade barn ska oftare få stanna i det familjehem där de vårdas. Det kommer en utredning som läggs fram i sommar att föreslå. Men frågan är känslig. De biologiska föräldrarna hamnar ofta i konflikt med familjehemmen och känner sig motarbetade. – Det är hög tid att se över lagarna om tvångsvård för barn och unga. I Sverige har det inte hänt något med lagarna under de senaste 30 åren, säger utredaren Håkan Ceder. Nyligen fick han regeringens uppdrag att undersöka om familjehem oftare ska kunna ta över vårdnaden av barnen. Socialtjänsterna i landets kommuner placerar varje år tusentals barn i hem utanför familjen. Det kan bero på att föräldrarna misshandlar barnen eller att de på grund av psykiska besvär eller missbruksproblem inte klarar att ge dem den omvårdnad de behöver. I andra fall, oftast när det gäller äldre barn, kan det vara problem hos barnet, exempelvis att de missbrukar alkohol eller andra droger. I de flesta fall är vårdnadstiden ganska kort och barnen återvänder snart till sina föräldrar. Men det finns också flera fall där barnen vårdas under lång tid, ibland under hela sin uppväxt. Om barnen var små, kanske nyfödda, när de kom till familjehemmet är det inte ovanligt att de betraktar familjehemmet som sitt verkliga hem. Men eftersom LVU-placeringen ska omprövas regelbundet innebär det att barnen tvingas växa upp med ovissheten om var de ska bo och vem som ska ta hand om dem. Det är detta som utredningen ska försöka råda bot på. – Utgångspunkten är att minska otryggheten och osäkerheten för barnet, säger Håkan Ceder. Han ska bland annat undersöka hur familjehemmen oftare ska kunna överta vårdnaden av barnen. Frågan är känslig eftersom det ofta sker emot de biologiska föräldrarnas vilja. – Det här gör ju att hela frågan är komplex. Ibland går barnets intresse emot föräldrarnas, säger Håkan Ceder. Han gör redan nu klart att han som utredare vill vara försiktig med att föreslå tvångsåtgärder och att han i de flesta fall tror på ett ökat samarbete med föräldrarna. – Ju mindre ingripande åtgärder man kan använda, desto bättre. Det är lätt att säga, men ett bra klimat i kontakten med föräldrarna är det allra viktigaste, anser han. Det är inte ovanligt att föräldrarna i familjehemmen vill fungera som barnens riktiga föräldrar och att de då hamnar i konflikt med de biologiska föräldrarna. Det är också vanligt att de senare känner sig motarbetade av socialtjänsten. Håkan Ceder, som inte är klar med utredningen, uttrycker ändå en viss förståelse för föräldrarna. Barnen kan vårdas enligt Lagen om vård av unga, LVU, om föräldrarna eller annan vårdnadshavare inte går med på vården, eller om barnet är över 15 år och själv inte vill vårdas. För yngre barn handlar det oftast om misshandel eller vanvård i hemmet. För tonårsbarn är det vanligt att de LVU-placeras på grund av egna problem, som exempelvis missbruk. – Det finns mycket att göra för att förstärka stödet till föräldrarna. Då kan man minska risken för låsningar. Vi har 290 kommuner och förutsättningarna är olika, men generellt anser jag att stödet till föräldrarna är otillräckligt, säger han. Socialstyrelsen mäter varje år hur många barn som vårdas vid en given tidpunkt, den 1 november. I fjol fick totalt 22 700 barn och unga någon form av vård och 5 400 vårdades enligt LVU. Jämfört med år 2006 är det en ökning med nästan 20 procent. I uppdraget ingår också att utreda om barnen i vissa fall kan adopteras. Det innebär juridisk att banden med de ursprungliga föräldrarna skulle klippas helt. I dag är det i stort sett omöjligt med adoption om inte de biologiska föräldrarna går med på det. För en del blir vården långvarig. Totalt 2 469 barn hade varit placerade i familjehem i fem år eller längre, den 1 november 2012. Av dessa var 904 yngre än ett år när de placerades första gången. – Adoption innebär att barnen förlorar alla rättsliga band med släkten. Redan nu kan jag avslöja att vi inte kommer att föreslå möjligheter till tvångsadoption, säger Håkan Ceder. Den 15 juni 2015 ska utredningen vara klar. Stefan Lisinski [email protected] Fakta. Omhändertagande av barn Socialtjänsten placerar allt fler barn och unga som inte fyllt 18 år för vård utanför hemmet. De flesta som är LVU-placerade under lång tid hamnar i ett familjehem, alltså ett hem som på uppdrag av socialtjänsten vårdar och fostrar barnen. Enligt lagen ska socialtjänsten överväga om det finns skäl att flytta över vårdnaden av barnet till familjehemmet om ett barn varit placerat längre tid än fem år. Men trots att möjligheten funnits under lång tid, ända sedan år 1983, är det ovanligt. År 2012 flyttades vårdnaden över till familjehemmen i 246 fall. En statlig utredning arbetar just nu med förslag för att öka antalet vårdnadsöverflyttningar till familjehemmen. Utredningen ska också titta på om familjehemmen i vissa fall ska adoptera barnen. En adoption innebär en definitiv överflyttning av vårdnaden och är i dag inte möjlig utan att de biologiska föräldrarna ger sitt godkännande. Källa: Socialstyrelsen “ DN 6 nov 2014: “ Maria: Jag vill ha hem min flicka Under två år har Maria kämpat för att få tillbaka sitt barn. Hon har lämnat maken som misshandlade flickan. Nu får kommunen kritik för att den motarbetar återföreningen mellan mor och dotter. – Jag vill flickans bästa och vill att hon ska komma hem så fort som möjligt. Men socialtjänsten har motarbetat mig, säger Maria. Det är inte bara hon som är kritisk. I flera domar får socialnämnden i Svalöv kritik för att den har hindrat Maria från att bygga upp kontakten med sin dotter. ”Det står dock klart att nämnden [...] inte har haft det fokus på återförening mellan vårdnadshavare och barn som är avsett” heter det i en dom som kom förra veckan från förvaltningsrätten i Malmö. Domstolen bestämmer att umgänget mellan Maria och dottern ska återupptas. Flickan ska bo kvar i familjehemmet ett halvt år, medan kontakten med Maria ska byggas upp. Socialnämnden i Svalöv vill annorlunda och har arbetat för att vårdnaden av dottern ska flyttas till familjehemmet. Under tiden har kommunen stoppat kontakt mellan Maria och hennes dotter. Bakgrunden är att flickan blev slagen och skadad av fadern när hon var nyfödd. Han dömdes till fängelse i två och ett halvt år. Men även Maria dömdes. Domstolen ansåg att hon inte hade ingripit mot misshandeln. – Jag var rädd att han skulle skada flickan ännu mer, säger Maria. Nu har hon brutit med maken. Hon lever på hemlig ort och domstolen anser att det inte finns någon risk för att hon skulle vanvårda flickan. Men socialnämnden i Svalöv har ändå inte velat bygga upp kontakten mellan mor och dotter. Under en period fick de två träffas under bevakning av socialtjänstemän och familjehemsföräldrarna. Den senaste gången hon träffade dottern var den 15 september, sedan avbröts umgänget. Nu har alltså förvaltningsrätten gett Svalöv bakläxa. Men än så länge, en dryg vecka efter den senaste domen, har kommunen inte låtit henne träffa flickan. – Jag vill ha tid med min flicka så fort som möjligt, att vi ska äta och sova tillsammans. Om min dotter vill fortsätta att ha kontakt med familjehemmet så ska hon få det, säger Maria. Vid några tillfällen har hon misstänkts för att vilja gå tillbaka till sin make. Han har nyss avtjänat sitt straff. – Aldrig i livet att jag går tillbaka till honom. Det är slut, säger hon. DN har förgäves sökt socialchefen i Svalöv. Fotnot: Maria heter egentligen något annat. Stefan Lisinski [email protected] “ DN 7 nov 2014: “ Pappa är lik sin pappa Papparollen förändras stadigt – men långsamt, säger ”pappaforskaren” Roger Klinth. Pappor tar större ansvar i familjen, men de traditionella mönstren lever till stor del kvar. På söndag kommer Roger Klinth att uppvaktas med tårta. Om någon av de tre sönerna inte har möjlighet att vara med ringer de med säkerhet för att gratulera sin pappa. – Vi har avskaffat det här med presenter på mors dag och fars dag. Men det är alltid roligt att bli lite uppvaktad, säger Roger Klinth. Han arbetar vid Linköpings universitet och skrev en doktorsavhandling om pappor och papparollen. Han har fortsatt att forska om den svenska föräldrapolitiken och om varför en del pappor väljer att ta ut en lång föräldraledighet. Hur ser egentligen papparollen ut i dag, 2014? – Den som kunde göra en tidsresa från 1960-talet och dimper ned i dagens verklighet skulle känna igen de sociala mönster som kännetecknar familj och föräldraskap, men också uppleva stora förändringar. Fortfarande är mamman ”förstaföräldern”, medan pappan är mer av en hjälpreda i de flesta familjer. Mammorna har det övergripande ansvaret, papporna är mer eller mindre aktiva figurer. De traditionella mönstren lever kvar. Samtidigt vill allt fler pappor skapa nära relationer till sina barn och ta aktiv del i deras vård och omsorg. Hur har det förändrats sedan andra världskriget? – Den stora förändringen skedde under 1960-talet. Då började diskussionen om att pappor måste ta större ansvar för hemmet och barnen. Och 1974 fick män rätt till betald ledighet för att ta hand om sina barn. Det var unikt i ett internationellt perspektiv. – Sedan dess har utvecklingen gått stadigt men långsamt framåt. Så ökar till exempel mäns andel av föräldraledigheten sakta men säkert, och pappor tar ett större ansvar i familjen jämfört med för fyrtio femtio år sedan. Framtiden? – Det är svårt att sia om vad som kommer att hända. Men en sak är jag övertygad om, och det handlar om politikens betydelse. Politiska beslut har hela tiden varit viktiga i arbetet med att förändra papparollen, inte minst har utformningen av föräldraförsäkringen bidragit till att förändra etablerade könsmönster. – Samtidigt är de kommersiella krafterna viktiga, och där ser jag två trender. Den som går in i en leksaksaffär upptäcker att inte särskilt mycket har hänt under de senaste femtio åren. Uppdelningen mellan typiska pojkleksaker och tjejleksaker är tydlig. Inom kulturområdet utmanas samtidigt etablerade könsrollsmönster, exempelvis i en del filmer och på teaterscenerna. Du har tre söner, hur har din papparoll förändrats? – I dag bor två av sönerna inte hemma längre och för dem är jag kanske mer en kompis och en samtalspartner än tidigare. Tidigare hade jag en mer omvårdande roll. Jag tog ut föräldraledighet på 90-talet. Första gången studerade jag och var föräldraledig två månader, sista gången delade jag och min hustru lika på ledigheten. Jag jobbade också åttio procent under en period när barnen var små för att få mer tid att vara med dem. – Egna erfarenheter och min forskning har påverkat mig och inneburit ett uppvaknande. När jag var hemma med barnen insåg jag vad det innebär att ta ansvar för en familj. Till sist, vad tycker du om fars dag? – Det är ett kommersiellt jippo som inte har någon större social påverkan på hur pappor tänker och fungerar. Handeln vill sälja lite mer varor, så är det. Samtidigt är det kul att få vara lite i centrum som pappa. DN 7 nov 2014: “ Fars dag firas mindre än mors ”Ge åt den som ger. Under den parollen lanserades fars dag i Sverige på 1930-talet. Det var normalt sett pappa som höll i plånboken, hans roll var familjeförsörjarens och så skulle det förbli länge. Med mors dag var det lite annorlunda. Mamma skulle för en gång skull få ledigt från hushållsarbetet på sin dag, och få kaffe på sängen. Hyllandet av kärnfamiljen och stärkandet av traditionella könsrollsmönster är något som både fars och mors dag har kritiserats för. Att barn som inte har någon pappa eller mamma blir uteslutna har också tagits upp. Men mest av allt har kritiken handlat om att dagarna har blivit kommersiella jippon. Thomas Lerner [email protected] Fakta. Pappaledighet Mellan 2000 och 2013 har männens andel av uttagna dagar med föräldrapenning fördubblats. Men trots ny rekordnotering i fjol tog männen bara ut var fjärde dag. Bland högutbildade föräldrar tenderar man att dela mer jämställt på föräldrapenningen. Om kvinnans utbildning är högre än mannens så tycks det påverka benägenheten att dela mer lika. Fortsätter männens ökningstakt kommer uttaget av föräldrapenning att vara helt jämlikt först år 2040. Källa: Försäkringskassan “ Fars dag kom till Sverige 1931. Liksom för mors dag, som infördes 1919, var förebilden amerikansk. Sonora Smart Dodd i USA ville hylla sin pappa för att han ensam fostrat sju barn sedan hans fru avlidit. De här två dagarna var typiska för det framväxande välfärdssamhället under det tidiga 1900-talet, då flera nya högtidsdagar skapades, enligt Nordiska museets hemsida. Folkhemmet stod för dörren – ett samhälle som byggdes kring kärnfamiljen. Både mors och fars dag blev snabbt viktiga för handeln, i Sverige som i USA. 1949 bildades en nordisk kommitté av handelsmän som ville verka för en spridning av seden att fira fars dag. På initiativ av det nordiska handelssamfundet flyttades dagen från juni till november för att inte ligga för nära mors dag och försäljningen inför den. Det är fler som firar mors dag än fars, och kommersiellt har fars dag setts som mindre viktig, enligt Svensk handel – det är färre som köper något till pappa. Marknadsföringen inför fars dag har också kritiserats genom åren. Exempelvis så fälldes NK 1990 för en annons där unga flickor poserade i underkläder under rubriken ”Nästa söndag är det fars dag”. Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam tyckte att annonsen förmedlade uppfattningen att kvinnors uppgift är att stå till mäns förfogande sexuellt, kanske till och med för sina egna fäder. För ett år sedan blev det twitterstorm när Sturegallerian annonserade inför fars dag med en bild av ett par spetstrosor under texten ”Please, please him”. Sturegallerian bad om ursäkt offentligt och tog bort annonsen, som senare fälldes av Reklamombudsmannen som sexistisk och stötande. Malin Nordgren [email protected] “ DN 7 nov 2014: “ Medelklassen kan inte skriva ”Rapport från en skurhink” “Varsågod medelklass, analysera min medelklass. När det är färdigt kan vi jämföra vilken som är värst. Man kan gå fram till min romanperson Eskil och säga: Vad gnäller du för, skärp dig, det kunde varit så mycket värre. Man kan säga så, och ha rätt. Man kan också fråga hur läget är. Det är enkelt att håna tomma hipsters med laptoppar i knät. Jag gör det själv. I det enorma medelklassparaplyet ryms såklart väldigt många människor. Ofta går det att läsa att de mår dåligt. Att den psykiska ohälsan ökar har blivit ett ringande i örat. Vi står här, högst upp på behovstrappan och tittar ut. Eskil, du har lägenhet, cash, kultur, möjligheter, vad gnäller du för? För att utsikten kan vara förlamande. Jag hade inte kunnat skriva ”Rapport från en skurhink”. Av så många skäl. Men jag läser ofta om arbete och bra litteratur har förmågan att färdas långt utanför det beskrivna perspektivet. Klass kan dessutom vara glidande. Att göra en tydlig distinktion mellan arbetar- och medelklass känns om inte väldigt svepande så i alla fall litterärt ointressant. På arbetsplatsen är Eskils kulturella kapital tämligen oanvändbart. Det ekonomiska kapitalet är viktigare, och där står han lågt i status helt enkelt eftersom de andra arbetat längre på heltid och använder pengar på ett ”ansvarsfullt” sätt. De bränner inte allt på en hitta-sig-själv-resa i Sydamerika. Elin Cullhed gör på många sätt en väldigt fin läsning av min roman (DN 3/11), dessvärre verkar det också vara en biografisk läsning (ah, samtid). Jag vill bli författare. Eskil vet inte vad han vill. Han är livrädd för varje indikation på att han börjar bli något, till exempel vaktmästare. Jobbet är helt okej, men det kan väl inte vara allt? Förväntningarna på vad livet ska erbjuda är så högt ställda att varje realistisk utgång blir ett väghinder. Fråga Hannah i ”Girls” (eller vem som helst i serien). Jag tror inte att någon av dem har ett bra svar på vad de vill ska hända. De kan däremot rabbla upp en massa saker som inte får hända. Det viktiga är, som Cullhed skriver, att få spricka, att tappa kontroll. Men det är på låtsas, vi är hopplöst medvetna om det. När jag på senaste tiden träffat många författare och journalister har jag märkt av tendensen att romantisera kroppsarbete. Vi måste inte lyfta mer än våra egna fingrar. Vi är fyllda av tvivel och neuroser och sneglar på det som verkar rent, där rätt är rätt och fel är fel. DN 10 nov 2014: Det är så jag har kunnat skriva om arbete. Ett problem med min bok och den andra som Cullhed tar upp, ”Den andra kvinnan” av Therese Bohman, är att huvudkaraktären bär en författares blick. Det gör inte böckerna dåliga, men som läsare är det lätt att sakna rösten från den som betraktas, någon som befinner sig mitt i. I Märta Fohlins debut ”Jag duger inte åt lycka” är perspektivet också mycket observerande, självmedvetet. Även om författare inte skriver om sig själva så är det lätt hänt att falla in i den som antecknar. Zlatans biografi är fantastisk eftersom den visar hur ett modernt alternativ kan se ut. I gymnasiet hade jag bara ett par kompisar. Den ena idrottade i samma förening som jag och någon annan gick i en annan klass. Min idrottande kompis var jag nog egentligen bara kompis med för att vi idrottade i samma förening. Annars hade vi nog inte varit kompisar. I gymnasiet gick mycket av tiden förstås åt till att plugga och tiden som blev över lade jag på idrott. Så jag hade det väl ganska bra ändå, men någon riktigt bra vän hade jag inte. Senare på universitetet läste jag enstaka kurser och hittade faktiskt några tjejer att umgås med. Men vi umgicks inte jättemycket på fritiden. Alla bodde utspridda så vi träffades ändå bara ganska sporadiskt. Idrottskompisarna hade slutat för flera år sedan och jag med i princip. Tiden gick mest åt till studier. Jack Hildén “ “ Jag får aldrig några riktigt nära vänner – vad gör jag för fel? Hur blir man egentligen nära vän med någon som man är bekant med? Alla verkar så upptagna, de har mycket på gång och har redan många andra vänner. De säger att de gärna vill träffas men sedan blir det ändå inget, skriver veckans frågeställare. Gör hon något fel? Psykolog Liria Ortiz svarar. Fråga Jag tycker att det är svårt att bli nära vän med vänner. Att bli bekant är inget problem, men sedan kan det av olika anledningar ta stopp. När jag var 26–27 började jag jobba och där hittade jag några trevliga tjejer som jag faktiskt blev lite närmare vän med skulle jag säga. Kanske var det faktiskt första gången som jag kände att några var schysta och gillade mig. Vi umgicks på fritiden och tränade tillsammans ibland. Sedan gick det tio år med småbarn och jag släppte mina vänner som jag hade, för de bodde ganska utspritt och det fanns inte så mycket tid till annat. Nu när barnen börjar bli större känner jag en längtan efter att kunna umgås med vänner utanför familjen igen. Nu har jag kanske Facebook att tacka för att jag hittat ett par av mina gamla vänner igen och även hittat några nya. För ett par år sedan blev jag lite inblandad i en väns familjetragedi. Jag hjälpte henne sedan en del innan hon flyttade tillbaka till sin hemort. tidigare. Och jag märkte att när man är väldigt öppen så blir det mycket lättare. Jag har även hittat andra som jag verkligen gillar, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Många verkar så himla upptagna. De säger att de gärna träffas när jag hör av mig, men det är alltid jag som får ta initiativet (känns det som). Jag bjuder in dem, jag sms:ar, jag ringer. Om de säger att de vill träffas så har de sedan sällan tid när det kommer till kritan och en del har ju uppenbarligen en massa andra vänner. Jag har egentligen inte mer tid än de, men jag säger aldrig det för jag tycker att det ger ett intryck av att man kanske inte är intresserad. Men jag kanske borde göra det? Jag kände direkt att jag måste kolla så att hon mådde okej eftersom hon bodde så nära. Dessutom var hon en väldigt trevlig person, så det kändes inte konstigt. I ett sådant här ”krisläge” upptäckte, eller trodde i alla fall, jag att vi blev nära vänner. Vi hade intressanta diskussioner och barnen lekte tillsammans en del. Det kändes som att hon mådde ganska okej efter några månader. Jag förklarade att jag verkligen gillade henne och hon sa samma sak till mig. Då som nu var det ändå mest jag som försökte hålla kontakten och jag blir väldigt osäker på om jag ska låta bli att höra av mig. Hon verkar ha så mycket annat på gång, och andra vänner, att jag ibland känner mig helt överflödig. Vad gör jag för fel? Känner ibland att någon kan vara så jätteintresserad av mig i början och säga att ”åh, vi måste träffas oftare” Sedan händer inget? Då försöker jag ta initiativet och då har personerna redan tröttnat, känns det som. Det känns som om det är en jättekonkurrens och som om man måste vara jättemycket på hugget och driftig för att hitta vänner. Är man för avvaktade blir det inget. För mig är det inte viktigt med 1000 ytliga vänner. Jag vill hellre ha två tre nära vänner som jag kan lita på och som jag inte känner att jag ”stör”. I början tyckte jag att det var sorgligt, men nu har jag vant mig. Hon hälsade dock på mig i somras och då drev jag nog på det hela lite. När jag ibland driver på vänskaper så blir jag också lite osäker. Jag vill ju att det ska vara ömsesidigt och inte bara komma från mig. Men jag har lärt mig mycket genom den här vänskapen och det tycker jag är positivt. Jag känner att det nu är mycket lättare att hitta vänner än Svar. Hej, och tack för din angelägna fråga. För du berättar om något som jag tror är ett dilemma för många av oss. Bristen på tid för att träffa de vänner vi har, men också för att lära känna personer vi uppskattar och vill lära känna ännu mer, kanske bli vänner med. En del hävdar att bristen på egen tid närmast är något som karakteriserar vår vardag. I det ständiga livspusslande som vi behöver ägna oss åt väljer Förvirrad vi bort saker trots att de är angelägna för oss, och fast vi vet att de gör oss gott – som att träffa vänner. Du undrar om du ”gör något fel”. Nej, jag tror inte det. Det handlar snarare om att förutsättningarna som du har är en rejäl utmaning. Nära vänskap tar ju tid att utveckla, och behöver uppmärksamhet och kontinuitet som inte är så lätt att få plats för i en krävande vardag. Du fångar det så väl när du skriver att ”det känns som om det är en jättekonkurrens och man måste vara jättemycket på hugget”. Två norska forskare, Birgitte Lange och Marit Slagsvod, har studerat hur vuxen vänskap uppstår och upplevs på gott och ont. En av deras slutsatser ligger nära din. Nära vänner kan man inte ha mer än två eller tre. Har man för många vänner är man en halvgod vän med många, och inte god vän med någon. Nära vänskap kräver tid. De resonerar vidare om detta utifrån ett fenomen som de kallar ”väntyranni”. Det målas upp en bild i offentligheten, i medier och tv-serier, av att nära vänskap uppstår enkelt och finns överallt, till exempelvis med grannar, arbetskamrater och träningskompisar. Forskarna menar att detta skapar en förväntan kring vänskap som är långt ifrån hur verkligheten ser ut för de allra flesta. Vad kan du då göra för att underlätta för dig? Du vill ha två till tre nära vänner som du kan lita på, och som du känner att du inte stör när du hör av dig! För det första, jag tror att du får tillämpa acceptans – för även om du gör allt rätt, så kommer ganska många att förbli bara bekanta. Inte för att du är för ”drivande” eller ointressant utan för att de inte hinner med vänskap eller behöver mera av detta. Kom ihåg det när du blir besviken. Anklaga dig inte, utan konstatera detta och leta vidare. Och här tror jag att det är viktigt att du väljer mer selektivt vilka du ska närma dig. Utifrån psykologisk forskning vet vi att vi lättare blir vänner om vi känner en likhet i vårt sätt att vara och i våra uppfattningar om saker och ting. Vänskap uppstår också lättare när vi gör saker tillsammans och detta gäller alla, inte bara män. Din första nära vänskap med kompisen som du idrottade ihop med är ett bra exempel på detta. Fundera på vilka personer i din omgivning som du kanske ska närma dig särskilt, utifrån detta resonemang om när förutsättningarna för nära vänskap verkar vara som bäst. Vill du läsa mer om vänskap mellan kvinnor i vuxen ålder så finns en bok om detta av författaren Åsa Moberg. Den heter ”Väninnorna och jag”, och är en varm bok om kvinnlig vänskap. Hon skriver om vänskap som en relation där man får prata rakt och prestigelöst, om hur vänskap kanske är vår viktigaste relationsform och om hur den uppstår och ibland upphör. Liria Ortiz Fråga Insidans experter Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn och familjerelationer. “ DN 12 nov 2014: ”Männen köper hellre mark än betalar för hustruns vård” Våldtäkter och andra former av sexuellt våld är ingen ovanlighet i Sydasien. Men i Nepal har kvinnoförtrycket fått särskilt otäcka följder: hundratusentals kvinnor har drabbats av livmoderframfall, i första hand orsakade av att flickor tvingas till äktenskap i mycket ung ålder. – Vårt land är patriarkaliskt och mansdominerat och i samhället trycks kvinnorna ned, säger Rita Mahato, 37-årig människorättsaktivist från Nepal, som har kommit till Sverige för att ta emot årets Per Angerpris. Hon har tilldelats priset för sitt arbete för våldsdrabbade kvinnor, något som har medfört att hon själv har utsatts för upprepade hot. – Männen anklagar mig för att ”förstöra” deras kvinnor när jag försöker hjälpa dem till att få vård. Rita Mahato bor till vardags i den eftersatta Terai-regionen på Nepals slättland vid den sydöstra gränsen mot Indien, där folk främst lever på risodling. Hon arbetar för frivilligorganisationen Worec (Women’s rehabilitation center), och det är ingen lättsam tillvaro. Varje dag går hon upp klockan fyra för att ordna morgonens rismål till familjen, och sedan cyklar hon tolv kilometer till kontoret. Sedan ägnar hon hela dagen åt att cykla ut till hjälpbehövande kvinnor. – Jag är en vanlig kvinna, men det blir inte någon ledighet, det är så många kvinnor som behöver hjälp. Situationen i Nepal är mycket farlig med dagligt våld mot kvinnor. Kvinnornas största problem är enligt Rita Mahato skador och infektioner i underlivet. Det beror på de kvinnornas underordnade ställning, och specifikt handlar det om att unga flickor blir bortgifta, ibland så tidigt som i tolvårsåldern, trots att det är olagligt. Det är barn vars kroppar inte är redo för upprepade graviditeter. Kombinerat med att de tvingas till hårt fysiskt arbetet blir följden ofta livmoderframfall, en mycket smärtsam åkomma. Många saknar dessutom tillgång till sjukvård. Amnesty International har i en rapport kritiserat Nepals regeringar för att inte ha gjort någonting för att minska riskfaktorerna. – Och männen väljer ofta att hellre lägga ut pengar på att köpa mer odlingsmark eller skaffa ny fru än att betala för sjukvård för sin hust ru, säger Rita Mahato. Om våldet och diskrimineringen mot kvinnor har blivit värre eller om det är den större medvetenheten om problemet som har fått kvinnornas utsatthet att komma upp till ytan är svårt att veta. – I varje fall är jag väldigt glad och tacksam över att ha fått priset. Det gör att jag får resurser att fortsätta min verksamhet. Michael Winiarski [email protected] Fakta. Per Anger-priset Per Anger-priset delas ut varje år av Forum för levande historia, på uppdrag av regeringen. Det ges till en person som ”med stort mod och initiativförmåga utan egen vinning gjort demokratifrämjande och humanistiska insatser”. Rita Mahato tilldelas priset för sin ”uthålliga kamp mot sexuellt våld mot kvinnor och flickor i ett patriarkalt, våldsamt och socialt utsatt samhälle”. Priset har fått sitt namn efter diplomaten Per Anger. Det var han som tog initiativet till det svenska arbetet att rädda människor undan förföljelse och avrättningar i det nazistockuperade Ungern under andra världskriget. DN “ DN 12 nov 2014: ”Låt barn träna på att vänta” Impulskontroll är en viktig egenskap. Med ”marshmallowtestet” visade psykologen Walter Mischel redan på 1960-talet hur en del barn har svårare att avstå från en omedelbar belöning trots att de vet att de får mer godis om de väntar. Om politikerna menar allvar med planerna på att skapa en skola som är mera jämlik, finns det en hel del kunskaper att hämta i den forskning som härrör från ett av de mest berömda experimenten i psykologins historia: marshmallowtestet. Testet skapades i slutet av sextiotalet av en grupp forskare som leddes av psykologen Walter Mischel och gav en grupp förskolebarn en tuff utmaning. Nu har han skrivit en bok om experimentet och den våg av forskning som följde efter det. (”Marsmallowtestet”, Volante förlag, översättning Stefan Lindgren.) – Jag tyckte att det var viktigt att komma ut ur den akademiska bubblan och sprida den här kunskapen, säger Walter när jag når honom på telefon i New York. Han berättar att det faktiskt var hans egna tre döttrar som en gång i tiden kickade igång projektet. – De var mellan tre och fem år när jag började arbeta vid Stanforduniversitetet på sextiotalet och de fick mig att se vilken utvecklingspotential som det finns i de åldrarna. Mina döttrar var impulsiva och omedelbara varelser som verkligen inte uppvisade några särskilda talanger när det kom till självkontroll. Så de fick mig att fundera ut en metod som man skulle kunna använda för att studera de här processerna, säger han. Walters funderingar hemma vid köksbordet ledde till att han och hans team så småningom utformade testet där man placerade en marshmallow framför förskolebarn. Förmågan att kontrollera sina impulser och skjuta upp belöningar, har sedan visat sig ha stor betydelse för hur barnen senare klarar skolan, men också för hur väl de lyckas i livet i stort. De över 550 barn som gjorde testet vid Stanforduniversitetet mellan åren 1968 och 1974 följs fortfarande upp med jämna mellanrum. De har nu kommit upp i övre medelåldern och tillsammans med andra forskare fortsätter Walter att samla information om dem, till exempel vilka yrken de har, deras civilstånd, ekonomi och mentala hälsotillstånd. De kunde välja att äta godisbiten omedelbart. Men om de klarade att vänta tills forskaren kom tillbaka efter cirka 20 minuter, fick de två. Ju fler sekunder en femåring lyckades stå emot frestelsen, desto bättre presterade han eller hon på exempelvis ett högskoleprov senare i livet. Den som går in på Youtube och tittar på någon av alla de inspelningar som gjorts från liknande test, kan med egna ögon se vilken kamp några av de här barnen utkämpar. Som tonåringar var de mer intelligenta, självständiga och litade mer på sitt eget omdöme. Vid stress blev de inte lika upprivna och de var bättre på att planera för sin framtid, enligt Walter Mischel. En flicka är nära att brista i gråt när hon sitter och stirrar på godiset. Plötsligt far hon i väg med handen, men hejdar sig i sista sekunden för att därefter låta sitt pekfinger sväva över marshmallowen. När de kom upp i trettioårsåldern hade de som lyckats vänta längre på godiset högre utbildningsnivå. De var mindre överviktiga, missbrukade inte droger i lika stor utsträckning och de hade lättare att upprätthålla nära relationer. De arbetade mer målmedvetet och var bättre på att hantera besvikelse och stress. Hon brister också ut i skratt, biter sig i handen, och ropar ”nej, nej, nej” högt till sig själv. Efter ett tag kommer forskaren tillbaka och hon får sina två godsaker. Men hon äter inte upp dem, utan tar dem med sig hem för att visa sin mamma vad hon har lyckats med. När testpersonerna kom upp i fyrtiofemårsåldern lät man undersöka någras hjärnor med magnetröntgen medan de utförde vissa uppgifter. Då såg man att de som varit bra på att skjuta upp belöningar hade större aktivitet i de delarna av hjärnan som används för effektiv problemlösning, kreativt tänkande och impulskontroll. Hos dem som var sämre på uppskjutna belöningar var ett område i hjärnan som är mer kopplat till lust, njutning och missbruk mer aktivt. tar av sig skorna för att låtsas att de spelar piano med tårna, undersöker sina näsor och öron. – I dag har vi så mycket kunskaper om hur viktigt det är att träna på självkontroll att det verkligen borde förändra våra uppfostringsmetoder, men också hur vi bör utforma politiken när det kommer till områden som skola, utbildning och kriminalvård, säger Walter. De försöker helt enkelt omvandla en plågsam situation genom att göra sådant som ska göra väntan mer uthärdlig. Det är en kognitiv och känslomässig förmåga som i allra högsta grad går att träna upp och som kan användas i undervisningen, menar Walter. Finns det en risk att barn sorteras ut med de här kunskaperna, att man väljer att bara satsa på dem som har bäst förutsättningar? – Det finns alltid en risk att information missbrukas. Det hände när de första intelligenstesterna utformades för hundra år sedan och man använde dem för att separera barn som ansågs vara ”lovande” från de som på den tiden ansågs ”hopplösa”. – Men det är precis motsatsen till hur vi har försökt använda kunskaperna som marshmallowtestet har gett oss. De litet äldre barnen använder litet mer sofistikerade strategier. En tolvåring leker att marshmallowen är ett fluffigt moln som seglar förbi på himlen, och inte en läcker godisbit. På frågan om varför han gjorde så, svarade han efteråt att det var ”för att man inte kan äta fluffiga moln”. Det är metoder som barnen senare i livet omvandlar till olika strategier för att sitta kvar hemma och studera till ett högskoleprov i stället för att gå på bio med sina vänner. Enligt Walter är det viktigt att föräldrar tidigt uppmuntrar sina barn att tänka och agera självständigt. I boken berättar han om en liten pojke som fick okontrollerade Walter hoppas att kunskaperna ska få ett ännu större inflytande i skolorna i framtiden för att identifiera de färdigheter som eleverna behöver för att träna upp sin självkontroll tidigt i livet. vredesutbrott om inte hans favoritprogram dök upp i rutan exakt vid den tid som han ville att det skulle göra det. Pojkens pappa lärde honom då att ta fram sina leksaker en bit bort från tv:n och leka med dem medan han väntade på att programmet skulle börja. På Youtube kan man se hur barnen använder olika distanseringstekniker. Till exempel håller de för ögonen eller snurrar runt på stolen så de inte kan se kakan. De sjunger sånger för sig själva, Pappan blev förvånad över hur lätt det gick och över att sonen så snabbt lärde sig att använda detta och andra sätt för att göra väntan mer uthärdlig. DN 13 nov 2014: Det kan alltså vara ganska enkelt att tidigt lära barn att det ofta finns alternativa saker man kan göra medan man väntar på en belöning som kommer i ett senare skede, menar Walter, som dock håller upp ett varnande finger. Fler vårdval, fler vårdplatser och mindre byråkrati. Dessutom införs en platsgaranti för cancersjuka barn i nya landstingsbudgeten. – Ingen familj ska behöva åka till ett annat landsting för cancervård, säger Ella Bohlin (KD), landstingsråd. “Landstinget: Satsar på barn och gamla Ett liv med för mycket självkontroll riskerar att bli lika destruktivt som ett liv med för litet. Och det är olika vilken belöning som barn väljer att anstränga sig för. Nästa års landstingsbudget på 85 miljarder presenterades i går av alliansen. Sjukvården får som DN tidigare rapporterat ett tillskott på två miljarder kronor och trafiken en halv miljard extra. – Det är så klart lika nödvändigt att ibland tillåta sig att njuta i stunden. Ingen mår ju bra av att ägna hela livet bara åt att planera för sin pension. Dessutom införs en platsgaranti i barncancervården. DN har tidigare skrivit uppmärksammade artiklar om Lilly, 4 år, som tvingats åka till Linköping för strålbehandling. Peter Letmark [email protected] – Jag vill inte behöva läsa om fall som Lilly mer. Det är oerhört tragiskt att familjer måste resa för att få vård. För mig är det jätteviktigt att man verkligen säkrar att barnen få behandling här, säger nya barn- och äldrelandstingsrådet Ella Bohlin. Fakta kvar i förlagan kolla fel Alliansen lovar fler vårdplatser och mindre byråkrati. För att minska väntan på akuten får geriatriken mer pengar. – Våra gamla ska inte sitta på akuten i timmar och bli sjukare. Vi ger fortsatt gräddfil för gamla och 9 000 fler vårdtillfällen för äldre i geriatriken, säger Ella Bohlin. Vårdvalet utökas och först ut är IVF-behandling för barnlösa. – Vi har långa väntetider till IVF och vill kapa köerna. Vi vill ha fler vårdval eftersom vi ser att stockholmarna uppskattar det. Min slutsats efter vårdvalskritiken är inte att avskaffa det, däremot se över ersättningsmodellen, säger Anna Starbrink (FP), nytt hälso- och sjukvårdslandstingsråd. DN 14 nov 2014: Tunnelbanans blå linje får fler tåg och fler avgångar och en miljardsatsning görs på att byta ut rulltrappor och hissar i kollektivtrafiken för att de alltid ska fungera. Tre nya pendelbåtslinjer startar och tiden för den mest intensiva skärgårdstrafiken förlängs. “Det saknas sannerligen inte trådar att dra i efter Bo Lindquists ”Bränn en bil – få ett jobb” som SVT sände i går. Filmen går att se som ett viktigt tidsdokument, som med sin beskrivning av vad som har varit delvis förklarar varför det är som det är. – Vi förlänger sommartidtabellen i skärgården med två veckor, från mitten av juli till slutet av augusti, när de utländska turisterna är här, säger landstingsråd Gustaf Hemming (C). Det handlar om ungdomsgårdar som tagits i besittning av kriminella 25-åringar så att tonårsbarnen knappt vågar sig dit. Om unga som misshandlas och flickor som stämplas som horor. Fritidsledare rekryteras utifrån ett lokalt statustänkande. Och nej, det är inte invandrartjejen som kämpat och kämpat och till sist kommit in på juristlinjen som har status. Det är unga killar, inte sällan med kriminella erfarenheter. Med sig på nya jobbet har de pennalismens principer. Den totala landstingsbudgeten ökas med 3,5 procent jämfört med förra året, samtidigt räknar landstinget med en kostnadsökning på 6,3 procent, framför allt på akutsjukhusen. – Det är alldeles för högt. Vi har bara råd med 3,5 procents kostnadsökning. Sjukhusen har nu fått drygt 50 miljarder och de måste se till att använda pengarna rätt, säger finanslandstingsråd Torbjörn Rosdahl (M). Oppositionen är kritisk till budgeten och varnar för att den skenande kostnadsutvecklingen kommer att leda till stängda vårdplatser och färre personal. – Hur ska alliansen kunna uppfylla löftet om platsgaranti i barncancervården när grundproblemet är att det saknas personal? säger oppositionslandstingsråd Erika Ullberg (S). Jessica Ritzén [email protected] “ “ Skattesubventionerad pennalism Det är förstås illa att det förekommer haschrökning, spritdrickande och misshandel vid offentligt driven verksamhet. Än värre om anställda tittar bort eller kanske till och med själva deltar. De personer i verksamheten som har reagerat och tågat upp till företrädarna för kommunen med redogörelser om misshandel och pennalism har inte fått något stöd. I stället har de uppmanats att själva lösa problemen. Och efter det som ter sig som 30 år av naivitet, konflikträdsla och eftergifter för hot från lokala gangstrar tycks det enda kommunen har att erbjuda vara mer av samma vara. Att bygga ett system där de ungas karriärväg går via kriminalitet är demoraliserande. Samtidigt är det förstås bra att unga som hamnat snett får en andra chans. Men inte hur många som helst, inte i vilken verksamhet som helst och inte om de fortsätter att missköta sig. Den unga Tenstabon Imen Abdrizaks fråga om flickor måste börja bränna bilar för att också kunna få en skärv av alla satsningar är plågsamt träffsäker. Det är dessa flickor, och alla laglydiga medborgare som inte vet om de har någon bil att åka till jobbet med, som samhället sviker. Inte de högljudda unga män i alltför stora offerkoftor som känner sig så rysligt förfördelade hur många Västindienseglatser de än skickas på. Rättvisa är inte nödvändigtvis att alla får lika mycket. Vissa behöver mer. Men om allt går till dem som missköter sig har vi byggt ett samhälle med helt bakvänd incitamentsstruktur. Hanne Kjöller [email protected] “ DN 16 nov 2014: “ Gabriel, 18, miste sin kamrat: Ärligt talat har jag nog inte vetat vad det är jag tryckt i mig I förra veckan dog en av hans kompisar, sannolikt på grund av att han rökt spice. – Det får en att inse hur farligt det här kan vara, säger Gabriel, 18 år. Alingsås. Han sitter nedsjunken i en soffa i föreningen Hela Människans lokaler i centrala Alingsås. Det har gått en vecka sedan en av hans jämnåriga kamrater hittades med hjärtstillestånd i en lägenhet i staden. 18åringens liv gick inte att rädda. Polisen misstänker att rökning av nätdrogen spice har skördat ett offer till. I lägenheten fanns även en starkt medtagen 14-årig flicka. Gabriel är nedstämd. Han gick i samma klass som 18-åringen under en kort period. De har rökt spice tillsammans. Nu känner han sig orolig. – Man försöker vara försiktig och tänker att det inte är så farligt, men ärligt talat har jag nog inte vetat vad det är jag tryckt i mig, säger han. Gabriel placerades i fosterhem när han var tre år gammal. Han har gått på droger sedan han 13, då han rökte hasch för första gången. När han var 15 var det en kompis som undrade om han ville pröva spice. Han berättar att nätdrogen inte är ett dugg svår att få tag på. Han har själv aldrig beställt via nätet. – Det räcker med att skicka ett sms så får man besked om var man kan hämta, säger Gabriel, som röker spice varje dag och säger sig vara starkt beroende av drogen. Han tycker att den skapar en skön känsla i kroppen, men säger att det hänt att han fått snedtändningar. – En gång började jag spy, blev alldeles snurrig och kröp omkring en halvtimme inne på kyrkogården, säger han. Kompisens dödsfall har fått honom att tänka till. Han säger att han inser hur farlig drogen kan vara, när en som hållit på mycket med spice dör. Nu ska han se om han kan få komma in på ett behandlingshem för att få hjälp att komma ur sitt beroende. – Jag känner att jag verkligen måste ta tag i det här nu, säger han. Landets akutmottagningar har den senaste tiden rapporterat om en lång rad Els-Marie Olsson, föreståndare på Hela Människan, som drivs i kyrkans regi och hjälper missbrukare i Alingsås, är orolig över utvecklingen. Hon har också sett hur ungdomsmissbruket i den lilla trästaden gått från öl och sprit till att alltmer handla om narkotika, liksom hur användandet av spice ökat kontinuerligt sedan hon hörde talas om det första gången för fem år sedan. – Till skillnad från alkohol och sprit är de här drogerna mycket enklare att smyga med, säger Olsson. Hon uppmanar alla föräldrar att vara uppmärksamma på om det börjar dyka upp cigarrettpapper i barnens fickor eller om flaskan med aceton, som används för att framställa spice, plötsligt är tom. Enligt Els-Marie Olsson, som också arbetar som kurator, behöver man arbeta med att förändra attityder och upplysa om hur farligt och oberäkneligt spice är. – Jag hör ofta de här ungdomarna säga att det bara är amatörer som åker dit, men så är det ju inte, säger hon. Fotnot: Gabriel heter egentligen något annat. Jens Littorin [email protected] “ fall där ungdomar tagits in för att de rökt spice. I tisdags fördes ytterligare en yngling från Alingsåstrakten till sjukhus efter att ha drabbats av svåra andningsproblem. DN 17 nov 2014: “ Vad ska jag göra för att få min partners barn att acceptera mig? Partnerns dotter svänger i humöret och är ofta sur, ifrågasättande och elak, särskilt mot pappas nya partner. Dottern blir arg när hennes pappa och den nya kvinnan pussas eller håller handen, och säger ofta att de inte bryr sig om henne. Hur ska man bäst tackla detta? Psykolog Martin Forster svarar. Fråga: För ungefär ett år sedan började jag träffa en man som har en dotter från en tidigare relation. Det dröjde några månader innan jag fick träffa dottern och det verkade gå bra. Men nu har både vi och dotterns mamma märkt ett beteende hos dottern som jag undrar över hur man kan tackla. Dotterns humör svänger från att vara jätteglad och överlycklig när pappan berättar att jag ska komma över helgen, till att vara sur, elak och ifrågasättande. Ett tag kunde varken jag eller föräldrarna knappt öppna munnen innan hon skulle säga emot. Det kunde vara alltifrån hur man uttalade saker (jag är stockholmare och hon från en annan ort) till att hon skulle plocka undan efter sig. Detta var särskilt riktat mot mig, men även i mindre utsträckning mot hennes biologiska föräldrar. Hon blir arg om jag och pappan pussas eller håller handen och hon försöker ofta ”tränga” sig emellan oss när vi sitter bredvid varandra. Vi försöker att inte kela lika mycket när hon är i närheten och försöker till och med gå undan för att ”stjäla” oss en puss. Men då blir hon ändå arg då hon säger att hon ”hör” oss. Hon kan till exempel också bli arg för att vi inte pratar med henne i bilen, fast hon strax innan inte svarat när vi försökt. Eller så blir hon arg för en sådan enkel sak som att jag ber pappan räcka mig något och inte ber henne. Ibland blir hon arg utan att vi ens vet vad det beror på. Ofta säger hon att vi inte bryr oss om henne eller inte vill göra saker som hon vill göra. Detta kan komma fast vi exempelvis varit på Gröna Lund hela dagen för hennes skull. På sista tiden har till och med hennes kompisar börjat notera hennes beteende och påpekat det för henne flera gånger. Jag kan också tillägga att pappan och mamman har olika åsikter om mycket och inte direkt pratar med varandra om saker och ting. Hur ska jag göra för att tackla detta? Jag försöker hålla en låg profil utan för den skull bli osynlig. Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på frågor om barn till skilda föräldrar tidigare, men de har handlat om andra slags svårigheter. Det problem som du tar upp tror jag är bland det vanligaste och något som jag ofta stöter på i mitt arbete som psykolog. Även om vissa barn ganska snabbt kan acceptera och uppskatta att en förälder träffar en ny partner, är det en större utmaning för många. Därför får man vara beredd på att bli avvisad och försöka att inte ta det personligt. Att vara medveten om det tror jag är grundläggande när man inleder en relation med någon som har barn. Du verkar vara uppmärksam på detta, men jag vet att många underskattar hur lång tid ett barn kan behöva för att släppa in en ny person i familjen. Du har träffat pappan i ett år och dottern ett drygt halvår. Dessutom förstår jag att ni inte bor tillsammans. En förklaring till problemet kan alltså vara att dottern på ett ganska normalt sätt håller på att bearbeta att hennes pappa har träffat en ny partner. I så fall är det bara att ha tålamod. Samtidigt tar du upp några saker som tyder på att det kan vara tuffare än vanligt för er, som exempelvis att kompisarna har reagerat på hennes beteende. Frågan är i så fall om du kan göra något mer än att bara ha tålamod. Jag ska ta upp några möjliga orsaker till problemet och resonera om vad du kan göra. För det första skriver du att kommunikationen mellan mamman och pappan är dålig, vilket brukar försvåra på flera sätt. Inte minst kan det bli en lojalitetskonflikt för dottern. Om hon skulle acceptera dig fullt ut kanske hon upplever det som ett svek mot mamman. Det kan också förklara att hon pendlar i humöret och i relationen till dig. Om hon i ena stunden närmar sig dig, får hon i nästa stund dåligt samvete och tar tvärt avstånd. Detta kan också förklara varför många barn reagerar negativt när en ny partner är alltför angelägen om att komma nära eller bli vän. En avgörande fråga är förstås också vad som hände i samband med skilsmässan och hur föräldrarna förhåller sig till den i dag. Om mamman exempelvis känner sig övergiven ligger det nära till hands att dottern tar hennes parti och ser dig som en inkräktare. Om dottern upplever situationen på detta sätt finns det ännu större anledning till att ligga lågt. Utmaningen är att göra det utan att dottern upplever dig som avvisande eller ointresserad. Du måste alltså försöka fortsätta att vara tillgänglig och lagom intresserad av kontakt, även när hon nyligen har avvisat dig. Ju mer du kan förstå orsakerna till hennes beteende, desto lättare kommer det att vara att inte ta hennes beteende personligt. Då blir det också lättare för dig att vända andra kinden till. Sedan önskar man förstås att hennes mamma aktivt kunde uppmuntra henne att ge dig en chans, för att lindra eventuella skuldkänslor som dottern kan ha över att närma sig dig. En annan möjlig orsak till problemen är att dottern är svartsjuk, vilket verkar ganska uppenbart genom hennes sätt att reagera när du och hennes pappa är nära varandra. Är hon rädd för att du ska ta pappan ifrån henne? Hon har varit med om en separation – innebär detta ytterligare en? Jag vet inte hur gammal dottern är, men att döma av ditt brev gissar jag att hon är i skolåldern eller tidiga tonåren. En studie om skilsmässor visade att barn i den åldern hade särskilt svårt att acceptera att deras föräldrar träffade en ny partner – i synnerhet döttrarna. Ju bättre relationen var mellan föräldern och den nya partnern, desto mer agerade döttrarna ut. Forskarna tolkade resultaten i ljuset av att flickor kommer tidigare i puberteten och att det blir särskilt konfliktfyllt att se sin förälder i en ny kärleksrelation samtidigt som sådana känslor och relationer blir mer aktuella för barnet självt. Ska ni alltså dölja er kärlek? Tidigt i en ny relation bör man förstås gå försiktigt fram. Som sagt är ni kanske fortfarande i den fasen, men om dottern fortsätter att reagera negativt framöver gäller det att inte anpassa sig för mycket. Om du och hennes pappa fortsätter att vara tillsammans är det något hon måste lära sig att leva med. Att smussla eller anpassa er efter hennes reaktioner blir i så fall att göra henne en björntjänst. Även om hon reagerar starkt inledningsvis kommer hon att ha lättare att acceptera ert förhållande om ni står för det. Ett villkor är förstås att pappan samtidigt fortsätter att vara lika mycket närvarande och kärleksfull i relationen till henne. Med tiden kan det stilla hennes eventuella farhågor om att förlora honom. En sak jag undrar när jag läser ditt brev är vad du tycker om dottern. Jag har full förståelse för om du har blandade känslor. Det är inte lätt att hela tiden bli avvisad och vända andra kinden till. Samtidigt vill du förstås få en bra relation till henne, särskilt om du och pappan flyttar ihop så småningom. Ett stort problem för styvföräldrar är andras och egna förväntningar på en kärleksfull relation till styvbarnen. Du och dottern kanske kommer att få en nära relation – eller kanske inte. Just nu kanske ni får nöja er med ambitionen att lära känna varandra, så får ni se vad framtiden bjuder. Se www.forster.se/referenser141117 för referenser till forskningen i svaret. Martin Forster “ DN 17 nov 2014: “Därför är det bättre att åldras i Stockholm Det är bättre att åldras i storstaden än på mindre orter. Färre är feta, fler klarar sig själva, färre har sömnsvårigheter, fler har tanke- och slutledningsförmågan i trim. Det framgår av en mycket omfattande studie där Stockholm representeras av äldre på Kungsholmen. 84 procent av de äldre i storstaden – där förutom Kungsholmen även Malmö ingår – anser att livet är ganska eller mycket bra i dag. – Som helhet verkar de äldre ha ett bra liv. Ganska få röker eller överkonsumerar alkohol, många motionerar regelbundet, få känner sig ensamma eller nedstämda, säger professor Johan Berglund som leder Snac, Swedish national study on aging and care, i Blekinge. Docent Mårten Lagergren är nationell samordnare. Eftersom han bor på Kungsholmen och har fyllt 60 deltar han också i studien. – Jag har en känsla av att de äldre kanske är den mest gynnade generationen just nu, den gyllene generationen, så länge det nu varar. Det kanske strider mot den bild som förhärskar, men yngre lider mer av stress och psykisk ohälsa, säger han. De äldre befinner sig till exempel inte under ekonomisk stress, nästan alla kan få fram 15 000 kronor på en vecka. Snac är ett projekt om åldrande och vård och omsorg om äldre – från 60 år och uppåt – som startade 2001 på initiativ av regeringen. I dag finns 100 miljoner insamlade data och 45 doktorander som arbetar med materialet. Över 8 000 slumpvis utvalda personer genomgår medicinska undersökningar, psykologiska tester, enkäter och intervjuer. En ny omgång datainsamling pågår just nu och ska avslutas nästa år. – Det är nu det börjar bli riktigt intressant. Det mönster vi ser – lite förvånande – är att det är bättre att åldras i storstaden, säger Mårten Lagergren. I storstaden är 13 procent av männen och 16 procent av kvinnorna kraftigt överviktiga, på mindre orter är det 16 respektive 23 procent. 78 procent i storstad och 56 procent på småorter är helt oberoende när det gäller att städa, handla och laga mat, tvätta och åka kollektivt. – Det är klart lättare i en storstad med rulltrappor och bra kollektivtrafik. Men det förklarar inte allt, säger Mårten Lagergren. Nästan alla – men också här fler i storstaden – klarar att duscha, gå på toaletten, klä på sig och äta själva. – Väldigt få har problem med rörelsehinder, många har en högt bevarad kognitiv förmåga. Även där ligger storstaden bättre till, det tror vi är en utbildningseffekt, säger Johan Berglund. 29 procent av dem som bor i mindre orter – men bara 16 procent i storstaden – har sömnsvårigheter. – Det var lite överraskande för oss, det väcker ett antal intressanta frågor, säger Mårten Lagergren. När det gäller alkoholkonsumtion syns en tydlig förändring över tid. Den regelbundna konsumtionen har ökat – och den ökar mest i storstaden. – Det är påfallande skillnader mellan storstad och småorter. Kulturskillnader, helt enkelt. Men det kommer att utjämnas, äldre kommer att dricka mer över hela landet, säger Mårten Lagergren. Tanken med Snac-projektet är att samhället ska vara rustat för att ta hand om 2020-talets stora ökning av antalet äldre. – Det blir utan tvekan en utmaning för samhället när 40-talisterna blir 85, för Kungsholmens del händer det i slutet av 2020-talet. Vi kommer att kunna ge mycket bra råd om hur äldrevården ska ordnas, säger Mårten Lagergren. Mia Tottmar [email protected] “ DN 17 nov 2014: ”Ideella kvinnojourer utesluts när kommuner upphandlar” Ta vara på kompetensen. I Botkyrka upphandlas just nu kommunens skyddade boende i en marknadsprocess som helt utesluter de kvinnojourer som jobbat med frågan i många år. Gör i stället som i Sigtuna, där ett unikt samarbetsavtal undertecknas i dag, skriver företrädare för Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR. Anställd personal dygnet runt, året om. Säkerhetsdörrar, säkerhetsfönster, insynsskydd och videoövervakning. Exemplen är hämtade från Botkyrka kommuns kravspecifikation i en pågående upphandling av skyddat boende för våldsutsatta personer. Den långa listan kräver en personaltäthet och storskalighet som helt utesluter ideella kvinnojourer från att delta. Dygnet runt-bemanning och skalskydd är omotiverat för den stora majoriteten kvinnor och barn som bor på skyddat boende. Det kan till och med vara kontraproduktivt i processen att återta makten över sitt eget liv. I stället är stödets kvalitet av högsta vikt. Kvinnojourerna är den aktör som har längst erfarenhet och störst kunskap på området, och kvaliteten på jourernas stöd har lovordats i granskningar. Upprörande nog är Botkyrkas upphandling enbart viktad på pris och inte kvalitet. Den aktör som uppfyller hela kravlistan och är billigast vinner upphandlingen och får uppdraget. I ett svep utesluter alltså kommunen de ideella kvinnojourerna, till förmån för stora vårdkoncerner som Attendo och Capio som är de enda som kan pressa priserna. Frihet från mäns våld är en mänsklig rättighet, en välfärdsfråga och ett samhällsansvar som slås fast i socialtjänstlagen. De allra flesta kommuner tar sitt ansvar genom att samarbeta med ideella kvinnojourer och tjejjourer som arbetar mot mäns våld ur ett maktperspektiv. Till exempel kan socialtjänsten erbjuda kvinnor plats på kvinnojourens skyddade boende och betala per natt. De kan hänvisa kvinnor och tjejer till ideella jourer för stödsamtal och hjälp i vardagen. Kommunen ersätter jouren för enskilda uppdrag eller delfinansierar verksamheten. Det är en kortsiktig, otillräcklig och osäker finansiering. När kommunerna nu vill komma ikapp och ta ett större ansvar gör de det på olika sätt. Ett är att bygga vidare på befintliga samarbeten med ideella jourer och formalisera dessa i avtal. Detta görs allt mer och är välkommet. Rättstryggheten ökar och relationen mellan civilsamhälle och kommun stärks. Ett annat är att initiera offentliga upphandlingar av skyddade boenden i ett försök att pressa in stöd och skydd i den kommunala byråkratin. I dag upphandlas alltifrån grus och maskiner till social omsorg i en ambition att säkra kvalitet, motverka korruption och främja konkurrens. Men är offentlig upphandling rätt sätt att säkra kvalitet för stöd och skydd till kvinnor och barn utsatta för mäns våld? Kunskapen om våld är generellt låg på kommunernas socialförvaltningar och ännu lägre på upphandlingsenheterna. Myndigheten IVO konstaterade tidigare i år att kommunerna saknar mål, kartläggningar och uppföljning för sitt arbete med våldsutsatta kvinnor och deras barn, att omsättningen på personalen som arbetar med området är stor, samt att våld i nära relationer inte har varit prioriterat inom socialtjänsten. Grundutbildning om våld saknas i utbildningar för relevanta yrkesgrupper. Mot bakgrund av detta får Botkyrka kommun här agera varnande exempel på hur det kan det gå när lagen om offentlig upphandling (LOU) appliceras på en del av jourernas verksamhet, utan att ansvariga politiker eller chefer övervägt konsekvenserna. Att frågan inte behandlats med större respekt och seriositet är ett tecken på dess låga prioritet. området är eniga om att det rättsliga läget är oklart. Därför ligger mandatet hos den politiska ledningen. Att konkurrensutsätta kvinnojourerna genom att skapa och stimulera en ny marknad är ett mycket ideologiskt beslut som får stora konsekvenser. Våldsutsatta kvinnors och barns bästa är centralt för SKR och våra 120 medlemsjourer. Därför har vi fördjupat oss i regelverken kring offentlig upphandling och under lång tid fört samtal med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Socialstyrelsen och enskilda kommunledningar. Att frågan om upphandling väcks är en naturlig följd av att det offentliga samhället tar en aktivare roll i att stötta och skydda våldsutsatta kvinnor, ett område som ideella jourer tagit i princip hela ansvaret för i nära 40 år. Tyvärr har vi den senaste tiden sett flera olyckliga exempel i bland annat Botkyrka kommun och Södermanlands län nio kommuner. Utifrån ovan förda resonemang kommer vi att tillsammans med en av våra kvinnojourer att överklaga Botkyrka kommuns upphandling i förvaltningsrätten. Att vårt ojämställda samhälle har brustit i att motverka den yttersta konsekvensen av just ett ojämställt samhälle – mäns våld mot kvinnor – borde inte förvåna någon. Bygget av välfärdssamhället utgick från mannen som norm. Mäns våld mot kvinnor ingick inte i den svenska självbilden och därmed inte i det offentliga samhällets ansvar. I stället fick kvinnor bygga upp ett parallellt, ideellt välfärdssystem för att stötta och skydda kvinnor och barn. Decennier av feministiskt påverkansarbete har gett resultat. I dag står det i statens jämställdhetspolitiska mål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det råder ingen tveksamhet kring att kommunerna har ansvaret att säkerställa stöd och skydd. Nu ska ett arbete som utförts av det civila samhället sammanfogas med det offentliga. Som alltid när två världar möts krävs lyhördhet och respekt och noggranna konsekvensanalyser. LOU reglerar vilka köp myndigheter måste upphandla (de som överstiger ett så kallat tröskelvärde) och hur en upphandling ska ske. Knäckfrågan är om stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor ska betraktas som ett ”köp” som faller under LOU eller inte. Experter på För det finns alternativ. I dag sker en historisk handskakning i Sigtuna mellan kommunstyrelsens ordförande, Lars Bryntesson (S), och Kvinno- och Tjejjouren Sigtunas ordförande, Marie UnanderScharin, då kommunstyrelsen beslutar om ett så kallat idéburet offentligt partnerskap (IOP). Överenskommelsen är den första av sitt slag mellan en kommun och en ideell kvinno- och tjejjour. Den inkluderar en förutsägbar och långsiktigt finansering av jourens grundverksamhet. Kommunen lyfter in kvinno- och tjejjouren i det kommunala välfärdssystemet utan att inskränka på dess roll som självständig civilsamhällesorganisation. Det är ett betydelsefullt erkännande av den särställning jouren alltid har haft. Landets kommuner står nu inför ett vägval: att rasera eller fördjupa relationen med de ideella kvinnojourerna. Att som i Sigtuna sluta ett långsiktigt avtal mellan kvinnojour och kommun, som inkluderar finansiering och är baserat på partnerskap, ömsesidighet och kvalitet, är att ta ansvar och sätta våldsutsatta kvinnor och barn främst. Zandra Kanakaris, Ordförande Sveriges Kvinno- Och Tjejjourers Riksförbund, Skr Olga Persson, Förbundssekreterare Sveriges Kvinno- Och Tjejjourers Riksförbund, Skr “ DN 17 nov 2014: “ Margit, 73: Att vara pensionär är ett heltidsjobb, fast roligare – Hallå där, stopp och belägg! Inga smitvägar här inte! Olle Olsson, 80, tar hjärtligt men bestämt befälet när några i hans pensionerade promenadsällskap försöker gena genom Hagaparken. – Vi ska fika. Men först, mina vänner, först ska vi gå, fortsätter han. Här är de – de som mår allra bäst i Sveriges åldrande befolkning – pensionärerna på Kungsholmen. Varje onsdag klockan tio träffas de på Kungsholmstorg och sedan bär det i väg. Oavsett väder. Och de går prick tio, när Apoteket öppnar, så det gäller att vara på plats då. Det är nämligen som om det inte längre finns tid för några akademiska kvartar – för fanns de, då skulle inte pensionärsligan på Kungsholmen få sina seniora livspussel att gå ihop. – Ja tänk, jag skulle försöka få till en lunch med två väninnor som fortfarande jobbar. De insåg snabbt att det var jag som var den mest uppbokade. Det slutade med att de fick rätta sig efter mig, skrattar Margit Brattberg, 73. Det är nämligen så här, förklarar Margit vidare – att vara pensionär är ett heltidsjobb, fast roligare. Det verkar som om hennes vänner i SPF:s förening Kungsholmen S:tErik delar hennes uppfattning. Det är mycket som ska hinnas med; museerna, konstföreningarna, bridgen, bion, kurserna, ”happy-hour”träffarna, sällskapsdansen och engagemanget i ”Trygghetsringningen”, en ideell verksamhet dit de som bor ensamma kan ringa varje dag. Men onsdagarnas promenader är heliga – i sol, regn, storm eller modd. Skulle det råda helt och hållet okristligt väder blir promenaden bara lite kortare än vanligt – men ut ska de. – Ska jag var riktigt ärlig så är den bästa promenaden den man tar runt hörnet, direkt in till fiket. Men säg inte att jag har sagt det till någon, skojar Olle. Vi vet att han skämtar eftersom vi bara någon timme senare bevittnar hur han handfast ser till att ingen genar till fiket Fjärilshuset i Hagaparken dit just den här onsdagens kosa styrs. I dag har tolv pigga pensionärer – den äldste i dag är Holger, 89 – slutit upp. – Ibland är vi nitton. Det enda problemet med det är att det kan vara svårt att hitta ett fik där alla får plats. Annars är det inga bekymmer. Vi rättar alltid takten efter den som går långsammast. Och efter fikat är det fri fart hemåt. Då kan de som vill skynda på stegen eller så tar man bussen, berättar Eva Karlberg, 69. De är inte särskilt förvånade över att det mesta pekar på att just de mår ganska bra. Utbildningsnivån är hög, de socioekonomiska villkoren gynnsamma. Men de som dyker upp på den här typen av aktiviteter är också de som faktiskt orkar och vill. – Det är självklart att det finns många äldre som är ensamma och inte alls mår bra även på Kungsholmen. Det är svårare att nå dem som verkligen skulle behöva komma ut, konstaterar Ulla Pilsäter, 83. Men är det något särskilt med just Kungsholmen som gör att ni mår bra? – Frågar du mig handlar det bara om tur, slump och gener. Först har du tur om du blir född av bra föräldrar. Sedan styr slumpen vilka människor du möter längs vägen, vilka val du gör. Vi vill gärna tro att vår egen vilja är avgörande men så är det inte, det är slumpen, tro mig, filosoferar Olle. Det är Olle som ser till att alla får påtår och som räknar in alla när det är dags att kliva på bussen hemåt. Var de än har gått så är i alla fall en sak säker: de har förmodligen lärt sig någonting nytt, det har fått tips på någon bok eller film, de har diskuterat världsläget men undvikit sakpolitik, de har förhört sig om varandras mående på en personlig, men inte privat nivå. Margit Brattberg sammanfattar: – Det är svårt att överskatta vad den här typen av aktiviteter faktiskt betyder för hälsan. Jag vet bara att för mig betyder det väldigt mycket. Titta – jag har redan gått 7 329 steg i dag – och jag har haft trevligt varenda meter. Ulrika By [email protected] “ DN 20 nov 2014: ”Kommuner saknar plan när barnkonventionen blir lag” Ny undersökning. Kommunerna står dåligt rustade när FN:s barnkonvention blir svensk lag. Nu måste kommunerna och regeringen agera för att förverkliga konventionen och se till att rättigheterna för de mest utsatta barnen stärks, skriver Rädda Barnen, Unicef, Plan och en rad andra organisationer på dagen 25 år efter att konventionen antogs. I dag är det på dagen 25 år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter antogs, en konvention som regeringen nu vill göra till svensk lag. Huvudtanken bakom konventionen är att barn är individer med egna rättigheter och att alla barn har rätt att bli hörda i angelägenheter som rör deras liv. Barnkonventionen är redan i dag juridiskt bindande för Sverige. Trots det kan vi konstatera att barn i praktiken har ett mycket litet inflytande i beslut som direkt påverkar dem själva. Tyvärr är det ofta de allra mest utsatta barnen som blir minst lyssnade till. Vi, de 45 organisationer som utgör Nätverket för barnkonventionen, har under de senast åren tagit del av och sammanställt vittnesmål från hundratals barn i Sverige i en rapport till FN:s barnrättskommitté. Rapporten visar att barn med vitt skilda erfarenheter ofta har en sak gemensamt – känslan av att ens röst inte har någon betydelse. Det kan gälla till exempel problem vid familjekonflikter, familjehems placeringar, utvisningar eller när de behöver stöd med anledning av funktionsnedsättningar. I många fall är barnet inte ens tillfrågat. Dessa brister har också lett till att FN:s barnrättskommitté vid upprepade tillfällen har kritiserat Sverige. En ny undersökning bland landets kommuner som presenteras i dag stärker den här bilden. Vår undersökning visar också att kommunerna är dåligt rustade för att förverkliga barns rättigheter. Varannan kommun saknar i dag en plan för att implementera barnkonventionen. Bara en av tjugo kommuner uppger att de alltid inhämtar barns åsikter inför beslut som rör barn i kommunen. Hela 43 procent av kommunerna uppger att de sällan tillfrågar barnen. Många kommuner anger i undersökningen att de arbetar med inflytande genom särskilda ungdomsråd. Det kan i många fall vara lovvärda initiativ, men vi menar att kommunen måste ha en strategi för hur barnkonventionen ska implementeras i alla delar av kommunens arbete. Att samla ett fåtal ungdomar i en grupp som ska tycka till om kommunens arbete duger inte. Rätten att bli hörd gäller enligt barnkonventionen alla barn. Detta ställer höga krav på vuxna att anpassa sina arbetssätt. Det krävs för att ta in åsikter från exempelvis små barn, barn med funktionsnedsättningar och andra som saknar språk eller verktyg för att till exempel lämna medborgarförslag eller navigera i den kommunala beslutsordningen. En första förutsättning för att alla landets barn ska få sina rättigheter i enlighet med barnkonventionen är att vuxna känner till dem och vet hur man praktiskt ska arbeta med barns rättigheter. Det gäller inte minst tjänstemännen i landets kommuner, som står för en stor del av den myndighetsutövning som påverkar barns vardag, i allt från beslut om planering av nya lekplatser till familjehemsplaceringar. I undersökningen uppger tre av tio kommunchefer att deras kunskaper om barnkonventionen är otillräckliga. Endast var fjärde kommun har en särskild barnsamordnare eller liknande som ansvarar för arbetet med barnkonventionen. Nätverket för barnkonventionen har i många år drivit frågan om att göra barnkonventionen till svensk lag. Det var därför med stor glädje vi tog emot beskedet att regeringen nu vill göra den till lag i sin helhet. Men arbetet slutar inte där – det har bara börjat. Att barnkonventionen blir svensk lagtext riskerar att bli kraftlöst om inte de tjänstemän som har inflytande över barns vardag samtidigt får utbildning och vägledning i hur arbetet ska se ut i praktiken. Hittills har tolkningen av barnets rättigheter varit mycket godtycklig, vilket har lett till stora skillnader mellan landets kommuner när det gäller hur väl barns rättigheter tas till vara. Men det räcker inte heller med nya arbetsmetoder. Det krävs också kunskap om det förhållningssätt till barn som genomsyrar konventionen. Vi måste ta till oss barnkonventionens sätt att se på barn som fullvärdiga individer med samma värde som vuxna. Vi måste sluta se barndomen som en transportsträcka till vuxenlivet, utan i stället som en tid med lika högt värde som vuxenlivet. Barn är inte föräldrarnas ägodelar utan individer med egna rättigheter. Det innebär att vi måste släppa in barnen i beslutsprocesserna, även i kommunerna. Den goda viljan att göra det bästa för barnen kanske finns där, men är vi vuxna beredda att ge barn inflytande på riktigt? För att förverkliga barnkonventionen krävs nu att både kommunerna och regeringen agerar. Vi uppmanar regeringen att ta fram en handlingsplan för att förverkliga barnkonventionen och se till att tjänstemännen i kommunerna utbildas i barnkonventionens grundprinciper. Vi uppmanar också barnminister Åsa Regnér och regeringen att dels ta krafttag för att stärka rättigheterna för de mest utsatta barnen, dels se över hur barn och ungas inflytande och delaktighet kan ökas på alla nivåer i samhället. Lisa Ericson, Ordförande För Nätverket För Barnkonventionen Fakta. Om undersökningen Undersökningen genomfördes som en webbenkät under perioden 27 oktober–10 november. Enkäten gick till kommunchefer, kommundirektörer och liknande i landets samtliga 290 kommuner. 203 kommuner, eller 70 procent, besvarade enkäten. Om Nätverket för barnkonventionen Nätverket för Barnkonventionen samlar 45 medlemsorganisationer som arbetar för att stärka barns och ungas rättigheter i Sverige. Verksamheten startades 1985 i Sverige. Läs mer på barnkonventionen.se. Medlemmar i nätverket Adoptionscentrum, Barns rätt till lek – International Association for the Child’s Right to Play, Bryggan, Riksförbundet BRIS – Barnens rätt i samhället, ECPAT Sverige, ENSAC Sweden – European Network for Schoolage Childcare, Equmenia, Erikshjälpen, FaCo – Familjevårdens Centralorganisation, FHDBF – Föreningen för hörselskadade och döva barn med familjer, Friends, Frälsningsarméns ungdomsförbund, FUB – Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, Föreningen för Januz Korczaks levande arv, Föreningen Globträdet, HARO(Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och föräldraskap med Barnet i Centrum), Hjärtebarnsföreningen, ICDP Sweden, International Child Development Programmes, Sweden, Majblommans Riksförbund, The Mayflower Charity Foundation for Children, Makalösa föräldrar, NOBAB – nordisk förening för sjuka barns behov, Nykterhetsrörelsens scoutförbund, Nätverket Hela Barn i Sverige, PLAN Sverige, RBU – (Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar), Riksförbundet Hem och Skola, Riksföreningen för barnsjuksköterskor, Riksföreningen för Skolsköterskor, RUS – (Riksförbundet Ungdom för Social Hälsa), Rädda Barnen, Rädda Barnens Ungdomsförbund, Röda Korsets Ungdomsförbund, Salt- Barn och unga i EFS, Sensus, SOS Barnbyar,Svenska Irankommittén, Svenska Kyrkans kyrkokansli, Svenska Kyrkans Unga, Svenska OMEP – (Organisataion Mondial pour l’Éducation Préscolaire), Scouterna, Sveriges Dövas Ungdomsförbund, Sveriges Kristna Råd, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, Synskadades Riksförbund, Unga Örnars Riksförbund, Unicef Sverige (FN:s Barnfond), Verdandi. “ DN 21 nov 2014: “FN:s barnkonvention kan snart bli svensk lag Barnkonventionens 25-årsdag firades i FN på torsdagen. Statsminister Stefan Löfven och drottning Silvia deltog i hyllandet av barnens rättigheter, och regeringen vill nu att barnkonventionen ska bli svensk lag. Många, många barn i världen lever under vidriga förhållanden och när barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling 1989 var syftet att stärka barns rättigheter och göra dem till en del av folkrätten. I dag har 194 FN-medlemmar undertecknat konventionen – alla utom USA, Somalia och Sydsudan. Det betyder dock inte att de följer den och även Sverige har ibland fått kritik från Unicef. Nu vill regeringen att barnkonventionen görs till svensk lag. Den utredning som sedan en tid ser över barnkonventionens ställning får inom kort nya direktiv att se över hur – inte om – konventionen kan inlemmas i svensk lag. Barn- och jämställdhetsminister Åsa Regnér, som deltog i gårdagens firande av barnkonventionens 25-årsjubileum i FN, hoppas att ett förslag kan finnas mot slutet av sommaren. Det ska då ut på remiss. – Endast en konvention, Europakonventionen, har tidigare gjorts till svensk lag. Det är ett ganska komplicerat arbete som tar tid om det ska bli bra, säger hon. Regeringens förhoppning är att en lag kan antas någon gång under 2016. Statsminister Stefan Löfven sa att det på internationell nivå återstår mycket för att stärka barns ställning. – På många plan, naturligtvis. Jag tycker förstås att det är fel att USA inte har ratificerat konventionen. I USA anser man att barn är något som framför allt är föräldrarnas ansvar, jag menar att det inte räcker. I många länder är det olagligt att slå vuxna, men inte barn. I FN:s generalförsamling lovordades på torsdagen alla barn, men man tog också tog upp de enorma problem som kvarstår. Också drottning Silvia närvarade inom ramen för stiftelsen Childhood foundation. Vid en kort pressträff inför sitt anförande på eftermiddagen betonade hon vikten av att också tala öppet om trafficking och sexuella övergrepp mot barn. Dagen inleddes med ett musikprogram med prominent svenskt deltagande: Laleh sjöng ”Chiquitita”, samma låt som Abba framförde här 1979, ”fast då i en lite annan utstyrsel”, som en kostymklädd Björn Ulvaeus sa i ett tal efteråt. Sanna Torén Björling [email protected] “ DN 24 nov 2014: “ Min man klagar på allt – men jag vill ändå inte lämna honom De har det ofta rätt bra tillsammans, men mannens negativa inställning till allt är ett stort problem. Han klagar på det mesta och kan skälla ut henne inför barnen för att hon ”uppfostrat dem dåligt”. Hon har föreslagit familjeterapi, men han vill inte. Trots allt vill hon inte att de separerar. Vad kan hon göra? Psykolog Liria Ortiz ger råd. Fråga: Jag och min man har varit gifta i tolv år och har tre barn tillsammans. Vi har det rätt bra för det mesta, vi är väldigt olika till vår läggning, vilket kan vara bra, vi kompletterar varandra, jag är obotligt positiv och han säger i princip alltid ”nej, det går inte” om man föreslår något. Det leder till argumentation ibland, men när vi träffades tyckte jag att vi har något slags gemensam grundsyn på livet och det var vad jag fastnade för bland annat. Och det tycker jag väl än i dag, när han är okej och mår bra. Men den här negativa inställningen till allt kan bli lite mycket ibland. Konkret, ett exempel: Han kommer hem fredag kväll, kliver in sur genom dörren efter att ha haft en jobbig dag på jobbet, börjar klaga på allt. ”Varför ligger den här där? Varför har hon använt de här skorna i skolan? De blir skitiga.” Det eskalerar till: ”Du är inte rädd om dina saker, man kan aldrig köpa något fint till er, ni är inte rädda om era grejer!” Jag står och fixar maten, och säger inte så mycket för erfarenheten har visat att det blir bara värre (vi slåss inte, dock). Han lugnar ofta ned sig om man inte säger så mycket, kommer då till sans och säger till och med förlåt ibland. Men ibland hjälper inte det, vi bråkar mycket om barnen, han kan stå och skrika till mig inför dem att de är så dåligt uppfostrade och att det är mitt fel. Jag skäms lite inför barnen över att bli behandlad så här, ibland kan han säga att allt är mitt fel. Vi separerade för några år sedan, men det blev i princip ännu värre. Jag bestämde mig för att försöka reda ut våra problem och gå vidare tillsammans, för jag klarade inte av att bara ha några veckor med barnen då och då. Ville inte heller ge barnen det livet. Jag har valt honom, jag har valt att skaffa tre barn med honom, allt jag vill är att vi försöker hjälpa varandra till en roligare vardag! Barnen och jag gör ibland saker i smyg som vi vet att han skulle protestera mot. Han hatar när det blir kladdigt, stökigt med mera, så vi bakar helst när han inte är hemma. Häromveckan stod han och skrek i köket att han inte kunde ”leva med den här familjen” och att jag inte förstod hur dåligt han mår. Då tog jag kontakt med en psykolog och bokade en tid. ”Avboka den, vi har inte råd.” Vi gick i terapi ett tag innan vi separerade men han betedde sig som en barnunge, det var noll samarbetsvilja. Kanske skulle vara annorlunda nu, men jag får till svar att vi inte har råd och tid. Om jag kunde få några som helst goda råd om vad jag kan göra så är jag så tacksam! Känner mig som i en film eller bok ibland och jag skulle bli galen på tjejen som inte bara drar! Eller gör något. L Svar: Hej L! Det jag slås av när jag läser ditt brev är din uttalade ambivalens till din man. Du är mycket arg och besviken på honom för hans självupptagenhet och klagande sätt. Samtidigt verkar du känna en värme för honom, och ett behov av honom. ”Än i dag”, när han mår bättre, har ni det gemensamt som gjorde dig förälskad i honom. Du känner också att du har ”valt honom”, och det verkar vara en viktig känsla för dig. Men, och här uppstår ambivalensen, er relation har de senaste åren utvecklats på ett sätt som gör att er vardag inte är särskilt rolig längre, för att använda dina egna ord. Visst, du har tankar om att ”bara dra”, men er förra separation avskräcker. Så att göra något handlar för dig om att du genuint vill hitta sätt att få det bra er emellan igen, och rädda äktenskapet. Jag anar att personer i din omgivning har gett dig rådet att skiljas, men jag vill i mitt svar utgå ifrån hur du ser på situationen. Så låt oss resonera om vad du kan göra för att ni ska kunna hitta tillbaka till varandra eller separera. Som jag läser ditt brev verkar separation inte vara ett alternativ som du överväger just nu. Det är dock mitt råd att du funderar på det om du provar andra vägar att gå och det inte fungerar. Mitt första råd är att du går i parterapi och förmodligen får du gå för egen del nu. Åtminstone till en början, utifrån vad du berättar om din man är det väl troligast att han kommer att säga nej. Det är fullt möjligt att gå i parterapi eller familjeterapi för egen del. Målet kan då vara att du ska upptäcka och lära dig sätt som gör att ni kan börja prata med varandra igen, separera eller något annat … Du berättar, som jag uppfattar det, att ni har fastnat i ett mönster av påtryckningar och anklagelser. I parterapi som psykologisk metod beskriver man hur detta mönster, när det väl fått fäste, blir till en fälla. Oavsett vem som har gjort rätt eller fel känner båda sig hjälplösa, och ensamma med sin upplevelse av att det bara är man själv som är låst och övergiven. Möjligen är det så att det är du som får ta initiativet till att ni ska börja samtala på ett respektfullt och ärligt sätt med varandra igen – vilket jag också har intrycket av att du vill försöka med, åtminstone en gång till. Men du behöver nog skaffa dig en del färdigheter för detta, och det är vad du kan få i par- eller familjeterapi. Liksom uppmuntran och coachning när du börjar använda dig av det ni resonerat om i terapin för att minska avståndet er emellan. Jag tror också att en par- eller familjeterapi är en viktig möjlighet för dig att ”få prata av dig” när det känns tungt, och bli förstådd och bekräftad. På sikt är förstås målet att även din man ska vilja förändra sig. För att man ska växa tillsammans behöver det finnas en vilja från båda att förstå sin partner, och att se närmare på sig själv och sin roll i det som händer. Jag vill understryka det. Du kan ta initiativet, och du kan visa din goda vilja och omsorg om ert äktenskap, men det är förstås så att din man också måste svara på det du gör för att det ska vara meningsfullt för dig att fortsätta. Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går, när får det vara nog för dig? Vilket känslomässigt pris är du beredd att betala för att stanna tillsammans med din man? Självklart är du den som vet detta bäst, men fundera gärna, och, om det är möjligt, prata med dina barn om det. Det finns en risk att ni vänjer er och accepterar din mans beteende som normalt, när det inte är det. Professorn Eva Lundgren har myntat begreppet våldets normaliseringsprocess som är beskriven bland annat i min bok ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer”. sätt att förbereda dig för den terapi som du kanske väljer att gå i. Ge dig egen tid. Jag inser att i en trebarnsfamilj är det inte så lätt. Men prova gärna att schemalägga tid som du fullt ut äger för egen del, och gör något som gör dig glad eller avkopplad på den tiden. Det kan räcka med en timme två gånger i veckan för att göra skillnad för ditt mående. Använd avslappning. Det finns många appar i dag, som har ett bra innehåll. En sådan är ”Dagliga droppar mindfulness”. Liria Liria Ortiz Fråga Insidans experter Det finns olika former av par- och familjeterapi. Den jag känner till, och gärna rekommenderar utifrån det du berättar i ditt brev, är parterapi på beteendeterapeutisk grund. En sådan har fokus på framtiden, och arbetar med ett lösningsfokuserat förhållningssätt med tydliga mål för terapin. Du kan läsa mer om denna variant av parterapi i boken ”Par i beteendeterapi” av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky. För att ha kraft att börja en förändringsprocess behöver du också ta hand om dig själv. Jag anar att situationen som den är sliter en hel del på dig, och det kommer ju att dröja ett tag innan det blir bättre. Här är några råd: Fortsätt att prata med dina vänner, och skriv gärna dagbok. Det hjälper dig att få perspektiv och bearbeta det som händer. Det är också ett bra Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Martin Forster, legitimerad psykolog och forskare, svarar på frågor om barn- och familjerelationer.” DN 25 nov 2014: “ Tiden med barnen gav annat flow Som ung levde Hans Wigzell i ett ständigt flow. Men samtidigt höll han på att bli en ”forskarnörd” som försummade familj och vänner. Han tog föräldraledigt och utvecklade andra sidor. Efter att under nära tio år ha befunnit sig i ett nästan konstant tillstånd av flow märkte Hans Wigzell att han höll på att hamna snett. Även när han kom hem från jobbet som framgångsrik forskare var han ofta frånvarande i samvaron med hustrun och sina små barn. – Under väldigt långa perioder försökte jag hamna i ett tillstånd av flow så fort jag vaknade. Och det oavsett om jag skulle gå till mitt forskningslaboratorium eller vara ”ledig” med familjen. Det här var från mitten av 1960-talet och ett tiotal år framåt, berättar Hans Wigzell. Kan du beskriva din upplevelse av ”flow”? – Det var ett lustfyllt tillstånd präglat av koncentrerat tänkande där jag kände mig oövervinnerlig och där det inte fanns tillstymmelse till trötthet. Orken och kraften att hela tiden gå vidare tycktes outtömlig och visst var jag ung på den tiden, men ändå, svarar Hans Wigzell. Han säger att beroendet av flow var en grundbult som gjorde att han var mycket framgångsrik i sina studier av det mänskliga immunsystemets celler. Men samtidigt hade det lustfyllda tillståndet av total fokusering en baksida. När den älskade hustrun Kerstin hemma i soffan i vardagsrummet frågade vad han tänkte på blev Hans irriterad. – Jag kände ju att jag kanske var på väg att hitta lösningen på en av de medicinska gåtor som jag och kollegerna brottades med. En dag kände jag att beroendet av flow var på väg att få negativa sociala konsekvenser eller kanske till och med redan hade fått det. Hans Wigzell är en av landets mest kända medicinska forskare, och har bland annat varit chef för Statens bakteriologiska laboratorium och rektor för Karolinska institutet. För några år sedan fick han frågan om han ville skriva ett avsnitt i en bok om kreativitet och flow. – Men jag hade inte funderat särskilt mycket över kreativitetens betydelse i mitt liv, och än mindre över begreppet flow. Så arbetet med mitt kapitel i boken blev en spännande resa där jag fick möjlighet att reflektera över både framgångar och tillkortakommanden. Boken, med titeln ”Nya tankar om kreativitet och flow” kom ut för två år sedan på Brombergs förlag. En rad forskare och författare diskuterar och reflekterar över dessa två begrepp. Hans Wigzells text är kanske den mest personliga i boken. – När jag försökte flytta mig tillbaka i tiden i mina tankar och känslor upptäckte jag saker som legat fördolda inom mig i nästan femtio år. Det var både skrämmande och klargörande. Hans Wigzell mindes hur störd han blev i sin djupa koncentration när hustrun undrade vad han funderade på. Hon ville bara dela sin makes värld och känna gemenskap, men hennes frågor bröt sönder hela hans fokusering på att lösa problemet som skulle ”gynna hela mänskligheten”. Det tog lång tid att åter nå ett tillstånd av flow. – Ja, det kunde gå många minuter innan jag nådde samma tillstånd på nytt. När jag var mitt i den djupa koncentrationen uppstod en känsla av eufori. Den var underbar, men samtidigt förförisk och på sätt och vis destruktiv. På vilket sätt då? – Jag försummade delvis min hustru, mina barn, släkt och vänner under de här åren. Min som jag tyckte livsviktiga forskning och mitt behov av flow gick före nästan allt annat. – Efter tio år ville vi ha flera barn.Det skulle vara min tur att ta hand om dem på dagarna så att Kerstin kunde vara fri att jobba på med sin karriär. Konsekvenserna blev stora, minns Hans. – Det mest dramatiska var att jag under en ganska lång tid fick abstinenssymtom efter att då ha lämnat den absoluta forskningsfronten och framför allt tillståndet av flow. Samtidigt vann jag så mycket annat. Jag hade riskerat att bli en ”forskarnörd” och tiden med barnen utvecklade andra sidor hos mig, säger Hans Wigzell. I sitt avsnitt i boken om kreativitet och flow skriver han: ”För mig var det fantastiskt att hamna i flow vad gällde min forskning, men genom min egocentricitet utarmade den ett större och rikare socialt liv. Jag ändrade nu också mitt sätt att angripa vetenskapliga problem, lärde mig att använda en helikoptersyn över större områden för att få ihop breda frågeställningar”. Hans Wigzell säger att från att bara ha haft ett intresse för sitt eget specialiserade forskningsområde blev han nu engagerad i samhällets utveckling. Han kom att arbeta som professor under en lång period och var under nära tio år den svenska regeringens vetenskapliga rådgivare. Han var också högsta chef både på Statens bakteriologiska laboratorium och Karolinska institutet. – Jag upplevde ett flow även när jag hade de arbetsuppgifterna och uppdragen. Jag upptäckte nya samband inom skilda problemområden. Ofta hände det att jag vaknade på nätterna och märkte att jag hade en lösning på det jag hade grunnat på hela dagen. Efter min ”nördperiod” och tiden med barnen kände jag ett mer sunt förhållande till flow. Jag kunde försätta mig i djup koncentration, men insåg att sociala relationer betyder minst lika mycket för möjligheten att vara kreativ. Hur känns det när du har flow? – Dimman skingras och jag upptäcker ett helt nytt landskap. Det kan se ut som jag föreställt mig, men också helt annorlunda. När jag är i ett flow låter jag bara hjärnan löpa helt fritt. Dessa dagdrömmar är oerhört viktiga för mig i min kreativa process, svarar Hans Wigzell. Många talar drömmande om att de skulle vilja befinna sig i ett ständigt tillstånd av flow, där kreativiteten hela tiden flödar. Men Hans Wigzell vill nyansera den bilden. – Flow handlar om fokusering, intensiv uppmärksamhet och djup koncentration. Först då kan allt flyta på. Hans Wigzell funderar allt oftare över hur den nya tiden med allt snabbare information via mobilen, CNN, Facebook, Instagram och så vidare påverkar möjligheten att uppnå flow. Kommer nya generationer att ha den nödvändiga tiden till koncentration och fokusering? – Jag märker att unga, både forskare och andra, uppnår snabba resultat. Men hur är det med det revolutionerande tänkandet och det helt nydanande? Jag vill ställa den frågan utan att ha något svar. Forskarkolleger menar att den nya tekniken kommer att bygga om våra hjärnor så att de fungerar lite annorlunda. Mellan 1989 och 2012 arbetade Hans Wigzell med skådespelarna Helge Skoog, Peder Falk och Iwa Boman i vetenskapspjäsen ”Gensvar” på Stockholms stadsteater. Under ett långt uppehåll kunde de inte framföra pjäsen under flera månader. Skådespelarna hade långa och komplicerade texter i pjäsen, och innan de åter skulle upp på scenen fick Hans uppleva något märkligt. – Helge, Peder och Iwa ställde sig nära varandra och talade extremt snabbt. Så tog de små steg och rörelser likt en myrdans. Allt hände på några få minuter. Efteråt frågade jag vad de sysslade med. ”Vi gjorde en italienare”, blev svaret. Så förklarade de att ordet var ett slanguttryck för hela proceduren. Skådespelarna berättade att när de gjort en ”italienare” kände de på något konstigt sätt att replikerna kom till dem när de befann sig i en särskild vinkel till de övriga på scenen. Senare upptäckte Hans Wigzell att modern hjärnforskning visar att minnet aktiveras i relation till vinklar mellan exempel vis personer. – Att få vistas i scenens värld påverkade mig mycket. Där fick jag uppleva flow i nuet, i det direkta mötet med publiken. Det har jag också haft nytta av. Thomas [email protected] Fakta. Hans Wigzell Född: 1938. Bor: Stockholm. Familj: Hustrun Kerstin, fyra barn och sex barnbarn. Gör: Pensionär som fortsätter att forska. Bakgrund: Började redan som student vid Karolinska institutet (KI) forska om tumörbiologi. Forskade mellan 1961 och 1963 i England. Utsågs 1972 till professor i immunologi vid Uppsala universitet och återkom 1982 till KI som professor. Var från 1986 till 1991 chef för först Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) och sedan dess efterföljare Smittskyddsinstitutet (SMI). Var mellan 1995 och 2003 rektor för Karolinska institutet. Om flow: Under tiden som forskare i England hamnade han ofta på den lokala puben. Där samlades vetenskapsmän från olika discipliner och ofta utbröt häftiga diskussioner som frigjorde blockerade tankesystem och senare bidrog till kreativa experiment och ett tillstånd av flow. När allt bara funkar – en serie om flow Del 4 I några artiklar berättar vi om det magiska tillstånd som kan infinna sig på jobbet, träningen eller när vi sysslar med det bästa som vi vet. Tidigare artiklar publicerades den 19, 20 och 21 november. “ DN 25 nov 2014: “ Flow är en drivkraft för människan Forskning om flow har visat att vi ofta minns oss som lyckligast när vi helhjärtat har aktiverat oss och ägnat oss åt en svår utmaning som ligger nära gränsen av det vi tror oss klara av. Det kan vara vad som helst, alltifrån en svårare bergsbestigning eller att laga en helt ny maträtt, till att utveckla sig i sitt yrke. Flow är en så kallad optimal upplevelse och medan aktiviteten pågår måste man glömma allt annat. Detta underlättas av att vi sätter upp realistiska mål, det vill säga som vi har kapacitet att uppnå. I själva flowtillståndet upplever man oftast inte lycka eftersom det skulle distrahera från det fulla engagemanget. Däremot är upplevelsen av flow en drivkraft för människan. bättre. Enligt honom har ett tillstånd av flow flera kännetecken. Det handlar bland annat om: Målen är klara och entydiga för varje steg. En bergbestigare vet vilket moment som kommer härnäst. Handlingarna får omedelbar feedback. De som spelar musik hör direkt om tonen är falsk. Det råder balans mellan utmaning och färdighet. Som när två schackspelare är ungefär lika duktiga. Handling och medvetenhet flyter ihop när det man gör kräver full uppmärksamhet. Den som spelar schack kan inte tänka på den kommande helgen mitt under en match. Det får inte förekomma någon rädsla för att förlora. När vår förmåga motsvarar uppgiftens krav finns ingen oro för att misslyckas. Inom familjen kan föräldrarna underlätta för barnet att utvecklas till vad man kallar en autotelisk person, genom att ge lagom utmaningar och inte styra med detaljkontroll eller egna förväntningar som inte utgår från barnets intressen och flow. Självmedvetenheten försvinner. Men efter en flow-upplevelse har självkänslan stärkts eftersom vi lyckats med en utmanande uppgift. Forskning har visat att personer med många flowupplevelser får en minskad aktivitet i hjärnbarken när de uppmanas att koncentrera sig, jämfört med dem som rapporterar föga flow. Dessa får i stället en ökad aktivering, Detta kan tolkas som att de förstnämnda, så kallat flowbenägna, har lättare att ändra sin medvetandenivå och bör innebära att de har ett flexibelt, ”smidigt” psyke. Aktiviteten blir ett mål i sig (så kallat autotelisk). Hemligheten för ett lyckligt liv är att kunna uppnå så många inslag i livet som mål i sig. Enligt Mihaly Cskszentmihaly, skapare av begreppet flow, frigörs kreativiteten av flow och konsekvensen blir att vi mår och presterar Tidsuppfattningen förändras. En timme kan upplevas som några få minuter, och ett konståkningshopp tio gånger så långt. Thomas Lerner [email protected] Källa: Ur nyutkomna boken ”Kreativitet – teori och praktik ur psykologiska perspektiv” (Liber) “ DN 27 nov 2014: ”Personalbrist i socialtjänsten drabbar barn som far illa” Det gäller särskilt barn- och ungdomsvården, som bland annat ansvarar för att utreda orosanmälningar om barn som misstänks fara illa. Rekryteringsproblemen är så omfattande att bemanningsbolag har blivit en vanlig lösning. “Ny undersökning. Sju av tio kommuner anlitar bemanningsbolag för barn- och ungdomsvården, enligt en ny enkät. Krisen i socialtjänsten är nu så akut att vi riskerar att svika barn som far illa. Regeringen måste ta krafttag mot personalflykten och kompetensbristen, skriver Akademikerförbundet SSR:s ordförande Heike Erkers. Vi har pejlat läget i en enkät som skickats ut till förtroendevalda i Akademikerförbundet SSR, lokalordföranden eller motsvarande person i 161 kommuner. På frågan om kommunen har hyrt in personal inom den sociala barn- och ungdomsvården under det senaste året svarar nära sju av tio, eller 67 procent, ja. En lika hög andel svarar att det förekommer flera gånger om året eller pågår kontinuerligt. Problemen inom socialtjänsten är akuta. Personalbristen innebär i förlängningen att samhällets sista skyddsnät för barn och ungdomar kan brista. Sju av tio kommuner måste nu anlita bemanningsbolag för barn- och ungdomsvården, enligt en enkät av Akademikerförbundet SSR. Trenden går också mot en ökning. På frågan om hur utvecklingen sett ut under de senaste två åren svarar hälften att kommunen oftare hyr in personal. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och unga får skydd och stöd från samhället. Det är den sista maskan i skyddsnätet, som bara inte får brista. Ändå händer det, ibland med förödande konsekvenser. Larmrapporterna kommer allt tätare och måste tas på största allvar. Ingen vill se en upprepning av det tragiska dödsfallet i Karlskrona. Problemen är inte nya, utan dessvärre vardag för våra medlemmar sedan flera år tillbaka. En uppenbar orsak är att kommun efter kommun har problem med hög personalomsättning, vakanser och personalbrist inom socialtjänsten. Enkäten är inte helt heltäckande, men det råder inga tvivel om att fenomenet är vanligt, i både storstadsområden och mindre kommuner. ”Vi har just nu både inhyrda enhetschefer och handläggare för barn och vuxna, så har det varit en längre tid”, förklarar den facklige representanten i en kommun. ”Vi har konstant två till tre pensionerade socialsekreterare inne i barn- och ungdomsgruppen”, säger en annan. Men det stannar inte där. Nu kommer det också rapporter från våra medlemmar om att flera kommuner misslyckas också med att hyra in socialsekreterare. Det finns helt enkelt inga att få tag på. Ibland får pensionerade socialarbetare gå in periodvis som timanställda, i andra fall får vakanserna stå obesatta. Att använda bemanningsbolag inom just barn- och ungdomsvården är inte oproblematiskt. Det får konsekvenser på många plan. Bristande kontinuitet. Att säkerställa att barn och unga inte far illa är ett komplicerat och ansvarsfullt uppdrag. Ofta krävs svåra bedömningar som kan vara livsavgörande för barn, ungdomar och föräldrar. Arbetet bygger i hög grad på förtroende och kontinuitet, vilket också framhålls i regeringspropositionen 2012/2013:10, ”Stärkt stöd och skydd för barn och unga”: ”För att barn och unga ska våga ta kontakt krävs att det finns en tät, kontinuerlig och förtroendefull kontakt, med andra ord en god relation mellan barnet och socialsekreteraren. Barnet måste också kunna lita på att det som anförtros socialsekreteraren hanteras så att situationen inte förvärras. Ju yngre barnet är desto viktigare är kontinuiteten i kontakten”. Vår bild är att personal från bemanningsbolagen i regel har socionomexamen och även erfarenhet från arbete med barn och unga. Men inhyrd personal innebär att barn och föräldrar får möta ytterligare en socialsekreterare och att den viktiga kontinuiteten går förlorad. Utredningsfasen blir ett steg för sig. Den inledande utredningen är ofta det som utförs av inhyrd personal. Utredningen är ett mycket viktigt moment, både för att få klarhet om barnets situation och för att kunna börja bygga upp en stödjande kontakt. Såväl Socialstyrelsen som riksdag och regering har understrukit att utredningen bör ses som ett första steg för att skapa tillit och förtroende. Den som gör utredningen bör alltså vara samma person som sedan följer barnet under en eventuell placering i familjehem eller HVB, Hem för vård eller boende. Det blir svårt med bemanningsanställda som luftlandsätts för en kortare period. Kontakten avbryts och barnet som redan befinner sig i en svår och utsatt situation ställs inför en ny, okänd person. Problemen på arbetsplatsen fördjupas. Att hyra in är kortsiktigt och kan till och med motverka de nödvändiga förändringar som behöver göras på arbetsplatsen för att kunna rekrytera och behålla ordinarie personal. Med inhyrd personal blir det också svårare att bygga upp kollektiva erfarenheter och kunskaper i verksamheten. Till det kommer att det blir svårare att bygga upp långsiktiga kontakter med samarbetspartners som skola, BVC och BUP. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige att ha så allvarliga brister i skyddet för de mest utsatta barnen och ungdomarna. Det är inte värdigt med ständiga brott i kontinuiteten. Det är inte värdigt att barnen och deras familjer får möta stressade socialsekreterare som inte får möjlighet att använda sin kompetens fullt ut. Roten till det onda är personalflykten från den sociala barn- och ungdomsvården. Kraftfulla åtgärder krävs nu för att snabbt räta upp situationen, så att erfarna socialsekreterare väljer att arbeta kvar. Nyanställda socialsekreterare måste få ta del av en genomtänkt, strukturerad och individuellt anpassad introduktion och successivt slussas över till svårare ärenden. Lönerna måste höjas rejält och komma i paritet med ansvar och kompetens. Tjänster som specialistsocionomer behöver inrättas, både för att ge verksamheterna specialistkompetens och för att öka möjligheterna till lönekarriär. Såväl en specialistutbildning som en nationell utbildning riktad till chefer inom socialtjänsten behövs. Vi har länge krävt bred samling kring en Nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. SKL, Sveriges kommuner och landsting, Föreningen för Sveriges socialchefer, BRIS med flera har ställt sig bakom kravet. Nu uppmanar vi också ansvarig minister Åsa Regnér att ta fasta på förslaget och agera. Utvecklingen går att vända. Det är fullt möjligt att säkra kvaliteten. Och det är helt nödvändigt för alla barn, ungdomar och deras familjer som behöver stöd. Heike Erkers, Förbundsordförande Akademikerförbundet Ssr Fakta. Om undersökningen Enkäten skickades ut till SSR:s förtroendevalda i 161 kommuner. 94 kommuner har svarat, vilket ger en svarsfrekvens strax under 60 procent. 67 procent uppgav att kommunen hyrtin personal inom den sociala barn- och ungdomsvården under det senaste året. “ DN 27 nov 2014: “ Ann Heberlein: Det är för jävla ödsligt att inte vara viktigast för någon Jag läser i Metro om en kvinna som heter Jacqueline. Hon arbetar på ett ställe som heter The snuggery och hennes arbete består i att mysa. För 60 dollar ligger hon sked med den som betalar. Det är tydligen en blomstrande verksamhet. Kunderna – mestadels medelålders män – är fler än Jacqueline hinner med. Det handlar inte om sex, försäkrar Jacqueline, det handlar om att mysa. Jag förstår att The snuggery går lysande: det svåraste med att vara utan partner är inte att vara utan sex, nej, det är att vara utan kroppskontakt, tänker jag. Att inte känna värmen från en annan människas kropp. Att inte känna doften av hud, få en snabb puss på kinden, bli struken över håret. Sen tänker jag att nej, det värsta med att vara utan partner är nog att inte ha någon att vända sig till, någon som är min signifikante And re, mitt Du, så att jag kan vara Jag: en människa som jag ringer när jag är glad, ledsen, arg, när något fantastiskt hänt, något hemskt eller ingenting. Någon som betraktar mig som den viktigaste människan i sitt liv. Det är för jävla ödsligt att inte vara viktigast för någon. Det är, bestämmer jag mig för, helt enkelt svårt att vara ensam i betydelsen utan partner. Människan är gjord för att vara två. För gemenskap. Vi bär på en djup längtan – ett behov – av att vara älskade, behövda, valda, att höra samman med en annan människa. Ändå är det så svårt. Svårt att hitta rätt och svårt att få det att hålla. Denna längtan, efter kärlek och tvåsamhet, parat med svårigheten att realisera denna dröm, är utgångspunkten för SVT Flows utskällda realityserie ”Gifta vid första ögonkastet”. Sex singlar paras ihop av fyra experter. De ses för allra första gången vid giftermålet och sedan bär det i väg på bröllopsresa. Kritikerna menar att det är cyniskt och handlar om arrangerade äktenskap under tvång. En experts ord fastnar i mig. ”Det som förr sågs som tvång – arrangerade äktenskap – ses i detta sammanhang som en befrielse.” Mer än hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Samboförhållanden har ännu sämre statistik. Det är uppenbart att de traditionella sätten att träffa en partner inte fungerar lysande. Jag tillhör knappast den målgrupp Kristofer Ahlström (DN 19/11) menar att programmet riktar sig till – Lågutbildad Ung Kvinna – men följer trots det ”Gifta vid första ögonkastet” slaviskt. Av hela mitt hjärta önskar jag att äkta kärlek ska uppstå mellan de tre paren – och om någon pigg entreprenör startar en seriös äktenskapsförmedling i Sverige ska jag allvarligt överväga att nyttja dess tjänster. Ann Heberlein “ * Utbildning. Forskning. Politik för en utbildningsminister. DN 28 okt 2014 ”Ändra beslutet att slopa stöd till svenskundervisning” Budgetbantning som inte uppmärksammats. Regeringen vill dra in medlen till informationsinsatser och svenskundervisning i utlandet. I globaliseringen borde Sverige i stället anstränga sig mer för att få utländska studenter. Svenskundervisning i utlandet är dessutom delvis ett demokratiarbete, skriver Olle Wästberg. Regeringens förslag i budgeten om att inom två år stryka anslagen för de svenska kultur- och forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul har fått så stark kritik att regeringen slagit till åtminstone halv reträtt. Men ingen tycks ha uppmärksammat vad som står på en annan sida i budgeten: ”Medlen för Svenska studenthemmet i Paris, samt till Svenska institutet för informationsinsatser i utlandet och svenskundervisning i utlandet dras successivt in.” Vad det handlar om är den undervisning i svenska språket och om svenskt samhälle och kultur som bedrivs på 228 universitet i 39 länder. 38 000 studenter läser svenska. Anslaget för att locka utländska studenter till Sverige är till för att öka svenska lärosätens internationella kontaktyta – inte minst sedan antalet utomeuropeiska studenter vid svenska universitet minskat med 75 procent sedan studieavgifterna för utomeuropeiska studenter infördes. Till detta kommer att den förra regeringen aviserade att de skulle minska de biståndsfinansierade stipendierna till studenter från biståndsländer. Biståndsmedlen ska användas till flyktingmottagning. Det fullföljs nu av den nuvarande regeringen.Tillsammans bidrar detta till att göra svenska lärosäten mer provinsiella och slutna. Detta är inte partiskiljande frågor. Alliansregeringen försökte lägga ner det svenska kulturhuset i Paris men tvingades ändra sig – en parallell till vad som nu händer med de tre Medelhavsinstituten. Alliansregeringen strök också Svenska institutets medel för att stötta översättning av svensk litteratur till andra språk (även om ett mindre anslag kom tillbaka i annan form hos Statens kulturråd.) Det är en bild av blocköverskridande oförmåga att inse att vi lever i en globaliserad värld, där kontakter och internationella nätverk är nödvändiga. I Sverige betyder kultur och kulturarv långt mindre än i de flesta andra länder, vilket bidrar till den svenska isoleringen. Svenskundervisningen vid utländska universitet är en unik kontaktyta. Det finns praktiska fördelar – den ger möjlighet för ambassader att rekrytera svensktalande lokalanställda, och svenska företag kan få svensktalande medarbetare i andra länder. Men långt viktigare är att vi kan ta tillvara ett intresse för Sverige. Svenskstudenterna blir ofta brobyggare och Sverigeambassadörer. Många länder stöttar undervisning i sitt språk utomlands. England med British Council, Frankrike med Alliance Francaise, Spanien med Cervantesinstitutet och många andra. I USA kunde jag se hur Norge satsade långt mer än Sverige. Grundförutsättningarna för svenskundervisningen ges av de lokala universiteten, men möjligheten att rekrytera lektorer i svenska är beroende av att Sverige kan dem kompletterande ekonomiskt stöd. Dessutom har Sverige bidragit med läromedel, sammanhållande konferenser och liknande. Om Sverige sänder signalen att svenskundervisningen inte är angelägen kommer den ganska snart att försvinna från de flesta universitet. Till det kommer att svenskundervisningen i länder som Vitryssland, Ukraina, Ryssland och Kina är en del av svenskt internationellt demokratiarbete. Jag minns när jag träffade en student från Vitryssland och frågade henne vad det viktigaste var som hon lärt sig i svenskstudierna. Hon svarade: ”Att man får säga emot sin lärare.” Att lägga ner svenskundervisningen är ett slag mot öppenhet och internationella nätverk. En vecka innan riksdagsvalet kom ”Shanghaiindex” (Academic Ranking of World Universities 2014 från Shanghai Jiao Tong University). Det är den mest prestigefulla mätningen av kvaliteten på världens universitet. Och den säger rätt mycket om Sveriges ställning i en alltmer globaliserad värld. Det är en fråga som borde ha varit en huvudsak i valdebatten, men resultaten drunknade i den nationella valdebatten. Det gjorde också World Economic Forums årliga rapport om länder konkurrenskraft där Sverige ytterligare halkade ner. Vi låg på tredje plats 2011 och hamnade nu på tionde plats. Jag har i olika sammanhang besökt universitet i till exempel Kina och staterna vid Persiska viken och sett hur de medvetet försöker rekrytera de bästa forskarna, lärarna och studenterna. Därför att kunskap är nyckeln till framtida välstånd. Den nya regeringen måste skaffa sig en handlingsplan för hur Sverige ska kunna klara sig i en globaliserad ekonomi och behålla de svenska forskningsbaserade storföretagen i Sverige. Hur det gått för den svenska läkemedelsindustrin är skrämmande. Sverige är inte med i den tävlan. Det svenska regelsystemet förbjuder svenska universitet att ha verksamhet utomlands och utländska universitet får inte etablera sig här. De nya studentavgifterna – i sig motiverade – har fått till följd att svenska campus är mindre internationella än förut. Reinfeldtregeringens globaliseringsråd arbetade i flera år med ett utförligt program för att öka Sveriges chanser i en globaliserad ekonomi. När man tidigare talade om länders ”komparativa fördelar” var det något som var varaktigt. Numera kan de snabbt försvinna eftersom fördelarna handlar mer om kunskap än om gruvor och all information finns tillgänglig för alla. En rad av Globaliseringsrådets förslag borde snabbt genomföras för att Sverige inte ytterligare ska halka efter i utbildningskraft och innovationsklimat. Någon i den nya regeringen kanske kan dyrka upp den låda där Anders Borg la förslagen. I Shanghaiindex dominerar USA helt, som vanligt: Av de 20 bästa universiteten är 16 amerikanska, med Harvard i topp. Av de 50 bästa är 32 amerikanska. Ett svenskt universitet, Karolinska institutet, kvalar in på plats 47. Sverige måste bli bättre. Vi vill fortsätta att ha jämförelsevis hög levnadsstandard och hyggliga löner. Ska det vara möjligt i en allt öppnare internationell konkurrens måste vi vara mer välutbildade, mer produktiva och mer innovativa än andra. Det kräver svenska universitet med öppna dörrar mot omvärlden. När vi införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter insåg alla att det skulle leda till långt färre studenter. För att kompensera detta föreslogs två stipendiesystem. Det ena skulle locka toppstudenter. Det andra var för studenter från biståndsländer. Det första systemet stoppades av Anders Borg. Det andra kom till, men krymps alltså nu drastiskt. Ett första steg är en snabb reträtt från idén att lägga ner svenskundervisningen utomlands och att öka ansträngningarna att rekrytera utländska studenter. Olle Wästberg, styrelseordförande i Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT), tidigare ledamot av Globaliseringsrådet “ DN 28 okt 2014 “Betyg höjs trots den nya skalan Det nya betygssystem som infördes i svenska skolor 2011 skulle dra i bromsen efter år av skenande betygsnivåer. Men betygen har fortsatt att stiga, och ännu finns inte mycket som tyder på att kunskaperna följer efter. En granskning gjord av Svenska Dagbladet visar att snittbetygen i årskurs nio har fortsatt att stiga efter att den nya betygsskalan infördes. Detta trots att kunskapsnivåerna bland svenska elever i internationella undersökningar sjunkit. – Det är inte kunskap som bedöms, det är fortfarande andra saker. Man bedömer personlighet och andra förmågor i stället, säger Pia Rosander, filosofie doktor i psykologi vid Högskolan i Kristianstad, som har forskat om betyg. Den nya sexgradiga betygsskalan som infördes höstterminen 2011 väntades göra det svårare att få de bästa betygen, eftersom elever inte längre skulle kunna väga upp ett svagt delmoment med att göra bättre ifrån sig i ett annat delmoment inom samma ämne. – Man får hoppas att de stigande betygen beror på det kunskapsfokus som det har blivit med det nya systemet, säger Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund.Han medger samtidigt att det är osannolikt att kunskapslyftet skulle ha gått så fort. I den senaste Pisastudien föll svenska elevers resultat snabbast av alla OECD-länder, vilket indikerar att kunskaperna blir sämre. Skolverket har nu fått i uppdrag av regeringen att undersöka de nya kunskapskraven och betygsskalan, och resultatet kommer att redo visas nästa år.– Innan dess kan vi inte säga om det rör sig om betygsinflation, säger Skolverkets enhetschef Karin Hector-Stahre. – Ett betyg omfattar alltid mer än Pisaresultaten. En lärare följer en elev under kanske tre år, så det ligger mer i ett betyg. Men självklart väcker det frågor att resultaten i internationella undersökningar sjunker medan betygen stiger.Den förre utbildningsministern, FP-ledaren Jan Björklund, tycker också att det är för tidigt att säga varför niondeklassarnas meritvärden stiger. Enligt utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) fick inte lärarna ordentlig fortbildning när det nya systemet infördes, vilket har lett till betygsinflation. TT “ DN 1 nov 2014: ”Universiteten måste ta sin folkbildaruppgift på allvar” “Humaniora syns för lite. Alltför få humanistiska forskare deltar i det offentliga samtalet. Därför har deras forskning lågt förtroende hos allmänheten. Högskolor och universitet måste öka den humanistiska forskningens genomslag, vilket är universitetens ”tredje uppgift”, skriver Jonas Ingvarsson, tankesmedjan Humtank. Äntligen syns humaniora i rubrikerna. Men skälet är dystert: regeringen annonserar i sin budgetproposition att man ska strypa anslagen till de så kallade Medelhavsinstituten, något som fått såväl forskare som kulturskribenter att reagera med bestörtning. Detta eftersom summan är så liten, 10 miljoner, och nästan exakt samma pengar skjuts till ESS, den påkostade partikelacceleratorn i Lund, som väntas omsätta 140 miljoner euro om året. 10 miljoner kronor är kaffepengar alltså. Skälet till denna omprioritering är kanske ändå att humaniora syns för lite. Alltför få forskare inom fältet deltar i det offentliga samtalet, något som också får till effekt att forskningen inom humaniora åtnjuter lågt förtroende hos allmänheten (och tydligen också hos regeringen). I den rapport som Vetenskap och Allmänhet publicerat (VA-rapport 2014:3) bekräftas en bild som med små variationer funnits i ett drygt decennium: förtroendet hos allmänheten för forskningsfältet humaniora ligger på under 40 procent (lägst av alla vetenskapsgrenar), och var tredje person i undersökningen anser sig inte ha någon åsikt alls om humaniora eftersom man inte känner till något om verksamheten. Som jämförelse saknar endast en tiondel uppfattning om medicinsk forskning. Vi, tankesmedjan Humtank, vill härmed uppmana ledningarna för högskolor och universitet till att öka den humanistiska forskningens genomslag och förtroende hos allmänheten. Detta sammanfaller med högskolelagens kapitel 1, paragraf 2, det som en gång i tiden kallades för ”den tredje uppgiften”: I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Universitet och högskola ska enligt lagen ägna sig åt 1) utbildning och 2) forskning, men alltså även 3) åt att förmedla sina resultat på ett sätt som kommer samhället till del på ett produktivt sätt. Men något har hänt. Ledningarna på våra universitet och högskolor talar inte längre om ”den tredje uppgiften”. I stället lutar man sig mot lagparagrafens första satsdel och talar om ”att samverka med det omgivande samhället”. Uppdraget att ”informera om sin verksamhet” samt se till att ”forskningsresultat […] kommer till nytta” har inte samma prioritet. Vad innebär då denna förskjutning? Orden: ”samverkan med det omgivande samhället” tolkas numera oftast som att man vill uppmuntra lärosätets kontakter med näringsliv och offentlighet. Alltså är utnämnandet av hedersdoktorer, de humanistiska utbildningsprogrammens praktikplatser inom produktiva sektorer samt donationer till forskningsmiljöer eller till inrättande av professurer prioriterade framför forskarens nit att sprida sina alster till allmänheten. I Svenskt näringslivs rapport ”Från departement till doktorand: På vilka grunder fördelas de direkta statsanslagen för forskning” (Emil Görnerup, Svenskt näringsliv 2013) påpekas att i synnerhet humanioraforskare känner lite eller ingen uppmuntran att delta i olika former av samverkan: ”Inom humaniora var det endast en av fem forskare som ansåg att arbetsgivaren tydliggjort [vikten av] detta. Över hälften av forskarna i undersökningen ansåg att samverkan gav litet eller inget meritvärde i forskarkarriären.” En diskussion jag hade förra året med en rektor vid ett svenskt universitet bekräftar denna bild. Jag undrade om skälet till att så få akademiker syntes i den offentliga debatten skulle kunna vara det inte finns några belöningsstrukturer för denna verksamhet. Rektorn hade dock ”lite svårt för att förstå att förklaringen till [detta] skulle vara att ’det inte betalar sig’. Samhällsengagemang för mig är något annat.” Den tredje uppgiften ska alltså skötas på fritiden, och på arbetstid får du ägna dig åt mer poänggivande publikationer. Attityden har sin förklaring i att det naturvetenskapliga poängsystemet för publikationsvärdering i allt högre grad styr verksamheten vid våra lärosäten. Men det är olyckligt att såväl universitetsledningar som forskningsfinansiärer (däribland staten) är så blinda för de spridningseffekter en uppmuntrande inställning till ”den tredje uppgiften” skulle kunna få. Denna misstro mot – eller okunskap om – vårt forskningsområde måste förändras för att stärka humanioras position inom den akademiska sfären såväl som inom den offentliga arenan, något vi är övertygade om också kommer att gynna samhällsdebatten. Men för humanistiska akademiker gäller alltså att ett av yrkets tre huvuduppdrag ska utföras utanför arbetstid. Humtank vill därför återerövra ”den tredje uppgiften” som den kategori inom det akademiska arbetet som särskilt tar fasta på lagtextens bisats: att ”informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta”. Med ”den tredje uppgiften” vill vi alltså särskilt peka på forskarnas förutsättningar att delta i det offentliga samtalet. Som konkret utmaning föreslår därför Humtank nu Sveriges universitet och högskolor följande: återupprätta ”den tredje uppgiften” som en specifik aspekt av samverkan med det omgivande samhället; nämligen den enskilde akademikerns möjligheter att popularisera och kommunicera sin forskning till offentligheten, implementera ”den tredje uppgiften” i era strategiska dokument, meriteringsvärdet av ”den tredje uppgiften” ska förtydligas i karriärbedömningar, rekryteringar och lönedialog, redovisa, med start år 2015, antalet populära publikationer och offentliga framträdanden som humanioraforskare vid era lärosäten bidragit med. Vi kräver ingen partikelaccelerator, men en artikelaccelerator. Humtank vill därför utmana samtliga lärosäten att fram till 2017 öka humanioraforskarnas offentliga framträdanden (dagspress, populärvetenskap, föreläsningar, debatt, etermedier, digitala fora, med mera) med 25 procent. Att synliggöra vår forskning är en nödvändighet för att öka allmänhetens kännedom om och förtroende för de humanistiska vetenskaperna. Med ökat genomslag i samhället ökar också nyfikenheten på vår verksamhet, vilket torde generera högre studentantal, ökade anslag, höjd status, och rikare forskningsmiljöer. För samhällets vidkommande innebär en ökad närvaro av akademiska inspel att kvaliteten i det politiska samtalet kommer bli bättre, det intellektuella klimatet friskare. Baske mig om inte kaféerna kommer att sälja mer kaffe också. Jonas Ingvarsson, Biträdande Professor I Medier, Estetik Och Berättande, Högskolan I Skövde; Medlem I Humtank, En Tankesmedja För Humaniora Som Tillkommit Genom Samarbete Mellan Tolv Svenska Lärosäten. “ DN 1 nov 2014: “Niklas Orrenius: Bänd inte loss livs levande armar Vi kollar som vanligt efter kaniner på förskolans gård, dagen innan såg vi fem små paltar med vita rumpor som skrämt skuttade iväg men den här morgonen är de borta och vi säger att de nog är nere i sina hålor och så går vi in på avdelningen och när vi ska ta avsked så slår han sina armar runt min hals och vägrar släppa. Han är stor nu, fyra år, trivs jättebra på dagis. Avskedet på morgonen brukar vara kort innan han rusar in till vännerna: en kram, en puss, hejdå. Men något är annorlunda den här morgonen. Sekunderna går, blir till en halvminut. Han har inte panik eller så, han gråter inte, säger inget. Han ser bara väldigt allvarlig och bestämd ut och låser fast min nacke med sina mjuka underarmar. En förskollärare märker att vi liksom har fastnat, hon ler och tänker att hon ska hjälpa. ”Kom nu”, lirkar hon, ”vi går in, dina kompisar är här!” Men han trycker bara sin kind hårdare mot min. Jag har glömt att raka mig och tänker att det måste riva. Den långa kramen är underbar men något i mig känner att jag inte enbart borde uppmuntra det här, att jag borde visa honom och förskolans personal att det inte finns någon anledning att tveka inför en dagisdag, att jag måste ge signalen att förskolan är bra och att jag litar på den. Omfamningen har nog pågått i en minut. När jag börjar stålsätta mig inför att bända loss hans armar far en tanke genom huvudet: ”Klas Ingesson är död”. Genast ger jag upp alla ambitioner att bryta omfamningen. I stället kramar jag tillbaka, hårdare. Jag kände dem inte. Men de tycktes så otroligt levande. Anderzon med sin glada blick och starka utstrålning. Ingesson med sin östgötska, sina gigantiska snusprillor och sitt jävlaranamma. Och de levde för bara några dagar sedan! Karl Ove Knausgårds romansvit ”Min kamp” inleds med ett resonemang om vårt samhälles kluvna förhållande till döden. Knausgård skriver om de ansträngningar vi gör för att slippa se döda människor. När ens mentala skyddsvallar för döden väl har rasat marscherar liemannen in i tankarna hela tiden. Jag läser att Mare Nostrum, Italiens räddningsaktion för migranter på Medelhavet, nu ska avslutas: mer död. Ser höstlöven falla: ännu mer död. Sätter på radion: ebola, Syrien, död död död. På sjukhus förvaras de döda i svårtillgängliga rum och ”vägarna dit är dolda med särskilda hissar och särskilda kulvertar”, påpekar Knausgård och fortsätter: ”Även om man av misstag skulle förirra sig in dit, är de döda kroppar som rullas förbi alltid övertäckta. När de sedan ska fraktas bort från sjukhuset sker det från en separat utgång, i bilar med mörktonade rutor, på kyrkogården finns det ett eget fönsterlöst rum för dem, under begravningsakten ligger de i stängda kistor.” Samtidigt söker vi aktivt upp och betalar för skildringar av mördande och död. I krigsfilmer, i kriminalromaner, i datorspel. Döden finns alltid runt oss, i nyhetsrapporteringen om våldsbrott och från krigshärdar. Men mediebilderna av död upplevs inte som så hotfulla, menar Knausgård. De flesta ”glider bara igenom oss och försvinner för gott”. I förskolans tambur släpper han till slut järngreppet runt min hals. En glad kompis har dykt upp vid hans sida. Tillsammans springer de in i ett lekrum. En kyrkogård ligger på min cykelväg till jobbet. På sadeln, med en podcast om ett mordfall i lurarna, mumlar jag namn på några människor vars kvarlevor jag vet ligger där. I dag är det Alla Helgons dag. Minns de döda. Krama de levande. Och bänd inte loss några armar. Niklas Orrenius är reporter på Dagens Nyheter. Niklas Orrenius [email protected] “ Så är det. Oftast går det att förtränga döden. Men så finns det vissa veckor. När döden tränger sig på, kryper in under skinnet. Kim Anderzon. Klas Ingesson. DN 3 nov 2014: “Friskolekoncern får underbetyg Det är i hög grad redan etablerade skolföretag som får öppna nya skolor. Andreas Spång tycker att det är naturligt eftersom de har större vana att etablera skolor. Men det finns undantag. Brister i elevunderlag, ekonomi och skollokaler. Skolinspektionen har avslagit 85 ansökningar om att öppna nya skolor nästa år. Friskolekoncernen Thorengruppen står för en tredjedel av avslagen och anklagas för att bluffa i sina ansökningar. Skolkoncernen Thorengruppen, med 28 skolor runt om i Sverige, har ansökt om att få öppna ytterligare 28 nya skolor. Men Thorengruppen får avslag på alla sina ansökningar. I dag offentliggör Skolinspektionen vilka nya friskolor som får tillstånd att öppna nästa år. DN har redan nu gått igenom listan från myndigheten. DN har tidigare rapporterat om att Skolinspektionen misstror den undersökning som företaget påstår att man gjort för att undersöka elevunderlaget på orterna där man vill öppna skolor. Totalt får 33 nya grundskolor, en grundsärskola och tio gymnasieskolor starta nästa år. – De påstår att de har gjort telefonintervjuer med över 46 000 personer. Det är inte trovärdigt och de har inte heller kunnat styrka det, säger Andreas Spång. – Det är ungefär samma andel beviljade ansökningar som förut. Skillnaden är att det kommer mycket färre ansökningar i år än tidigare. Vi tror att det främst beror på sjunkande elevunderlag, säger enhetschef Andreas Spång på Skolinspektionen. Trenden är tydligt nedåtgående från 2011 då 489 ansökningar om att starta nya skolor skickades in till Skolinspektionen, jämfört med 164 i år. Av de 164 tilltänkta nya skolorna har 85 fått avslag. – Den vanligaste orsaken till avslagen är att företagen inte kan visa att man klarar ekonomin eller att locka tillräckligt med elever. Det är även vanligt att man saknar skolbibliotek eller inte har ordnat praktikplatser för yrkesutbildningarna, säger Andreas Spång. Thorengruppen har även nekats att öppna fyra yrkesgymnasier därför att Skolinspektionen inte tror att de klarar av att erbjuda praktikplatser till sina elever. Myndigheten har gjort stickprovskontroller på de företag som skolkoncernen påstått kan erbjuda praktikplatser. Av 17 tillfrågade företag sa 15 att Thorengruppens uppgifter inte stämde. Thorengruppen har nu överklagat fyra av avslagsbesluten om att få öppna nya skolor men vill inte svara på några av DN:s frågor kring Skolinspektionens kritik. – Vi har skickat in våra förklaringar och kompletterande uppgifter till förvaltningsrätten. Men vi kommenterar inte pågående rättsliga ärenden i medierna, säger marknadschef Joakim Ekblom. Hur tror du att kritiken påverkar er trovärdighet? – Självklart är det så att om vi utsätts för kritik, särskilt från en myndighet, så är det något som vi tar på största allvar. Men nu avvaktar vi förvaltningsrättens beslut. DN 4 nov 2014: Den skolkoncern som expanderar kraftigast nästa år är Jensen Education som fått godkänt att öppna sju nya skolor. Av 164 ansökningar om nya friskolor avslår Skolinspektionen 85, rapporterade DN i går. Många lyckades inte visa hur ekonomin skulle gå runt eller övertyga om att skolan skulle kunna locka tillräckligt många elever till skolstarten. Mikael Delin [email protected] Fakta. Skolinspektionen bestämmer varje år vilka nya friskolor som ska få öppna. I år fick de in totalt 164 ansökningar om nya skolor. 44 av ansökningarna har godkänts, 85 har fått avslag, 33 har dragits tillbaka och två väntar fortfarande på beslut. Den stora majoriteten av ansökningarna, 106 stycken, rör grundskolor. Den vanligaste anledningen till avslag är brister i elevprognosen och brist på lokaler som skolbibliotek. Merparten av kommunerna där skolor får starta är storstadskommuner. Fakta. Här är skolföretagen som fått flest nej Thorengruppen, avslag på 18 nya grundskolor och 10 gymnasieskolor. Internationella engelska skolan, avslag på sex nya grundskolor. Gymnasieskolan Lyceum, avslag på tre nya gymnasieskolor. MA Hälsa & Education, avslag på tre nya gymnasieskolor Move & Walk, avslag på en grundsärskola och två gymnasiesärskolor. Här är skolföretagen som beviljats flest nya skolor Jensen Education, fem nya grundskolor, två nya gymnasieskolor. Lärande i Sverige, fyra nya grundskolor, en ny gymnasieskola. Kunskapsskolan, fem nya grundskolor. Vittragymnasiet, två nya grundskolor. Sveriges Ridgymnasium, två nya gymnasieskolor. Dn “ “Låt proffsen göra jobbet Beskedet i sig är inte förvånande, att det ställs krav är självklart och andelen beviljade ansökningar är ungefär densamma som tidigare. Dock är det en god påminnelse om det faktum som lätt tappas bort i den upptrissade debatten: vem som helst kan inte öppna en friskola. Så när regeringen nu vill ge kommunerna veto för att kunna stoppa friskolor är det alltså främst frågan om en maktförskjutning. Skillnaden är att det med dagens system är professionella tjänstemän som står för bedömningen. Om regeringen får som den vill tas en stor del av ansvaret för dessa svåra beslut i framtiden av kommunpolitiker. Amanda Björkman [email protected] “ DN 6 nov 2014: “Minstingarna får inte plats på förskolan naturligtvis att man får en förskoleplats i närheten av den egna bostaden. Nu har inte vi kunnat erbjuda det, för vi bygger ut så mycket i Hägersten-Liljeholmen. Det tar flera år från det vi vet att bostäder kommer, till det att förskolor står på plats. Många nya invånare och bakslag i förskolebyggandet har gjort att Hägersten-Liljeholmen inte klarar att erbjuda sina yngsta invånare förskoleplats i vinter. En garantiförskola öppnas i Bredäng, där barnen får gå fram till sommaren. Totalt väntar just nu nästan 7 000 barn på förskoleplats i Stockholm. En av orsakerna till platsbristen i januari är att en planerad utbyggnad av en förskola i Aspudden har försenats. Tidigare år har man också haft förskolor som öppnat i januari och därför klarat garantin inom stadsdelen. Barn som står i förskolekö har en så kallad garantimånad. Den innebär att stadsdelen i första hand ska bereda plats på en förskola i närområdet senast den månaden. I andra hand ska barnet få plats någonstans inom Stockholm stad och så sker i januari i HägerstenLiljeholmen. – Vi har en lång kö med garantibarn och många i kö till just januari. Det är en vanlig tid då många vill börja i förskolan, men oftast har vi inte platser att erbjuda då, säger Lotta Forssman, områdeschef i stadsdelen. Därför öppnar man nu en garantiförskola i Bredäng. Där kommer barnen att få gå tills de kan få plats på en förskola i Hägersten, eller som längst fram till augusti. – Den ligger inte i vår egen stadsdel, men bara en tunnelbanehållplats bort. Men fler hållplatser bort för dem som bor i andra delen av stadsdelen? – Visst är det så och därför undviker vi att erbjuda platser till barn som bor längs tunnelbanelinje 14 där. Den optimala lösningen är – För småbarnsföräldrar är tiden det viktigaste av allting och då blir föräldrar jätteirriterade över att behöva åka långt. Vi förstår att det är jättejobbigt, säger Lotta Forssman. Just nu står 6 970 barn mellan 1 och 5 år som saknar förskoleplacering i kö i Stockholm. Den totala kön, som inkluderar barn under ett år som ännu inte har rätt till en plats och barn som fått en placering, men står i kö till andra alternativ, är 23 680 personer. Det finns i dagsläget 51 024 förskoleplatser i kommunen, men den siffran är baserad på placerade barn. Det finns inga uppgifter om hur många platser som är lediga, uppger Stefan Larsson Lindmark, enhetschef på Utbildningsförvaltningen. Enligt en befolkningsprognos från förra året kommer förskolebarnen fortsätta öka i Hägersten-Liljeholmen framöver. År 2017 kommer stadsdelen vara den barntätaste i huvudstaden, då den går om Södermalm som i dag har flest barn mellan 1 och 5. De enda stadsdelarna, av Stockholms 14, där förskolebarnen blir färre i prognosen fram till 2022 är Södermalm, Norrmalm och Älvsjö. Emma Löfgren [email protected] “ DN 6 nov 2014: “En hjälp på vägen bland alla valmöjligheter Här möter du studievägledaren Awaz Majid på de frågor som du kanske inte vågar ställa själv. Vi har träffat fem ungdomar i Tumba som berättar om hur det är att gå på gymnasiet. Studietekniksspecialisten Björn Liljeqvist berättar om hur du bäst ska lägga upp studierna för att lyckas bra. När jag läser om programmen som vi berättar om i den här bilagan blir jag sugen att börja gymnasiet igen. Du kan läsa Gymnasieguiden i pappersversion eller på nätet. Samhällsprogrammet i Västerås som gör fältstudier i Etiopien och Österrike. Naturprogrammet i Stockholm där man kan välja musikinriktning. Teknikprogrammet i Gävle där man lär sig bygga hus och planera städer. Lycka till med dina val! Hans Arbman [email protected] Hans Arbman är redaktör för Gymnasieguiden “ Jag minns själv hur stort det var att lämna högstadiet i Krokom bakom mig och i stället ta bussen åt andra hållet in till Wargentinsskolan i Östersund. Nya kompisar från andra orter, nya ämnen och lite större frihet och mycket ansvar. Då fanns det inte så många utbildningar och inriktningar att välja mellan. I dag är valmöjligheterna fantastiska. Men samtidigt kan det kanske vara lite stressande att ställas inför alla dessa ställningstaganden. Med Gymnasieguiden vill vi hjälpa dig på vägen. Både genom att berätta om de program som finns att välja mellan och samtidigt ge dig en bild av livet på gymnasiet. DN 6 nov 2014: ”Det är ditt val och din framtid” Althea: Man får ta mycket mer ansvar själv, det är inte så att lärarna tjatar och säger att ”nu måste du göra din läxa”. Har du inte gjort den, synd! Det är mer frihet och mer ansvar, på gott och ont. Tumba. Årets elevpanel läser fem olika program på Tumba gymnasium. Här svarar de på vad som är svårast med gymnasiet och hur mycket tid de lägger på läxor. 1 Vad är roligast med gymnasiet? Clara: Det är svårt att hålla igång med alla läxor och uppgifter och prov. Om du inte gör en läxa kan det hända att du tappar allt och då måste du ändå komma igång med det fort. Althea: Att få träffa andra ungdomar som har samma intressen, man blir mycket mer sammansvetsad som grupp med ett gemensamt mål. Och eftersom man har valt sin linje så tycker man ju i alla fall att säkert åtminstone hälften av kurserna är roliga, eftersom man är intresserad av just det. Clara: Att få träffa andra människor som har samma intresse som jag och alla musiklektioner. Kör, sång… det är väldigt roligt! Tess: Jag tycker det är svårast att hålla ut och att hålla upp glädjen och motivationen att faktiskt gå till skolan. Det kan vara svårt när man ändå har gått nio år innan, och sedan är det tre år till. Jag tycker att det är väldigt jobbigt när man har blivit skoltrött. Alex: Jag tycker inte att så mycket är svårt och jobbigt, det är bara matematiken. Resten är soft, vi har inga läxor uppe på bygget och jag tycker att det är väldigt skönt. Tess: Jag vet faktiskt inte. Esmeralda: Att hitta motivationen till de ämnen man tycker är tråkiga, man måste tvinga sig att göra dem. Det är svårare än om du gillar ämnet. Alex: Att bygga en friggebod eller ett hus och känna att jag har byggt det här och sedan är det någon som kommer att bo i det, det känns lite häftigt. 3 Vilka tips har ni till den som är skoltrött? Esmeralda: Man får träffa andra som tycker om samma saker. Dessutom har man fått välja själv vad man vill läsa och går inte bara till skolan för att man är tvungen. Althea: Fokusera mest på de ämnen du tycker är roliga och försök hålla ut med det som är jobbigt. Tiden går ju alltid, du kommer inte alltid ha den där tråkiga lektionen. Och ta dig tid för vänner och fritid så du får balans. 2 Vad är svårast? Clara: Ha ett positivt tänkande, om du tänker negativt drar det ner ditt humör. Umgås med roliga personer, det kan göra skolan lite roligare. Tess: Jag håller med Althea och Clara. Alex: Om du får panik över läxor och att du har för mycket att göra, ta det lugnt! Skit i skolan en vecka. Ta allt som det kommer och sedan kan du sakta men säkert börja göra dina läxor eller det du ska göra i skolan. Esmeralda: Gör annat utanför skolan, sådant du tycker är roligt så att du kan koppla bort plugget. När du är på skolan, koncentrera dig på den men när du inte är där, koppla bort. Annars blir du skoltrött, extremt skoltrött! 4 Hur var första dagen på gymnasiet? Esmeralda: Det var spännande och läskigt för jag kände inte en enda person. Men framför allt var det kul! 5 Hur mycket tid lägger ni på läxor? Althea: Det beror helt på hur mycket man får, det brukar variera. Det beror också på hur mycket tid man känner att man har och hur mycket man orkar, vissa dagar mer och andra mindre om man säger så. Clara: Verkligen inte mycket tid och det är en dålig egenskap jag har. När jag kommer hem lägger jag ifrån mig allting. Och då händer alltid det där att man får göra läxan i sista sekunden. På något sätt går det inte att fixa. Althea: Den var väldigt läskig, för man vet inte vad man ska vänta sig. Men det försvinner snabbt och man förstår att alla är snälla och vill hjälpa dig och det kommer att bli bra. Det är inte så himla stor skillnad utan egentligen bara en fortsättning på det du har gjort förut. Tess: Jag är precis som Clara. Om jag inte gör det i skolan blir det inte av förrän kvällen innan. Clara: Jag tyckte att det var jättespännande. Jag var lite nervös men när jag fick träffa min klass tyckte jag bara att det skulle bli roligt att få lära känna nya människor. Esmeralda: Jag håller med resten. Man vill lägga ner mer tid men det blir inte av, man skjuter upp det. Tess: Jag var nervös och tyckte det var lite skrämmande. Jag valde en skola där jag i princip inte känner någon men det slutade ganska bra ändå. Alex: Jag kommer inte ihåg, det var så länge sedan. Nu när jag började om på bygg så kändes det lite pirrigt eftersom det var helt nytt. Jag kände inte en enda och undrade hur det skulle bli. Det var också helt nyrenoverat där på bygg och det var spännande. Alex: Jag får inga läxor så jag lägger inte ner en enda sekund. 6 Vilka tips har ni till den som ska välja gymnasium? Althea: Om du känner att det är svårt att välja så är det inte hela världen om du måste välja om. Man är liten när man går i nian, vi är fortfarande jättesmå! Livet slutar inte efter gymnasiet, det är lugnt. Stressa inte upp dig för mycket! Clara: Mina föräldrar ville att jag skulle välja natur eller samhälle och jag var jättenära att göra det. Men i sista sekunden kände jag bara att nej, jag vill inte göra det där. Det är ditt val och din framtid! Jag sa bara att nej, jag tar musik. Tess: Ta något som du tycker är kul. Om du är en person som har lätt för att lära, satsa mer om du känner att du orkar! Om du är som jag och inte är så motiverad att plugga, ta en arbetslinje till exempel. Alex: Välj inte något bara för att dina kompisar väljer det utan läs det som du tycker är intressant. Om du inte hittar något så ta ett sabbatsår, det hjälper mer än man tror. Det är sant, jag har lärt mig den hårda vägen, tänk noga på vad du själv vill och inte på vad dina kompisar vill! Esmeralda: Ta något som du tycker är roligt, inte bara något som dina föräldrar tycker att du ska läsa. Lyssna inte på dem när det gäller det, för då kan man välja något som man verkligen inte tycker om bara för att de tycker att man ska göra det. 7 Vilka jobb hoppas ni på i framtiden? Althea: Efter gymnasiet vill jag åka och plugga i Japan och gå på ett universitet där, sedan vet jag inte riktigt. Jag vill jobba med något slags samarbete mellan Sverige och Japan, tolk eller något liknande. Clara: Efter gymnasiet ska jag gå en utbildning för musiklärare och sedan kanske fortsätta på Stockholms universitet och utbilda mig till grundskolelärare. Tess: Jag är inte helt säker, jag ändrar mig hela tiden men just nu tror jag att jag skulle vilja bli konditor. Alex: Jag vill börja på ett byggföretag nu och om några år starta eget. Jag har några kompisar som är elektriker och vvs-are och då tänkte vi att vi skulle skapa ett eget företag. Så har vi allt i ett – bygg, el och avlopp. Det skulle vara riktigt grymt! Esmeralda: Det är lite svårt att säga nu, men jag funderar på att bli börsmäklare eller i alla fall jobba med finans. Fotini Katriou [email protected] Hur tänkte ni när ni valde program? Alex Rasovic Bygg/husbyggnad, årskurs 2 ”Jag hade inte så mycket att välja på, det var sista chansen för mig att gå gymnasiet för jag gick el innan. Men jag valde bygg för att man får jobb efteråt och för att det ger mycket pengar.” Clara Martinez Estetiskt/musik, årskurs 3 ”Jag valde musik för att jag alltid har varit intresserad av det och verkligen ville studera något jag vill hålla på med i framtiden.” Tess Persson Restaurang/livsmedel, årskurs 3 ”Jag valde restaurang för att jag tycker att det är kul att laga mat och det är en ganska bred utbildning som ger jobb efteråt om man vill.” Esmeralda Halef Finansekonomi, årskurs 3 DN 7 nov 2014: ”Jag valde finansekonomi för att jag gillar ekonomi och sedan är det en spetsutbildning som är lite mer inriktad mot högskola, till exempel läser jag på högskolan redan sista terminen.” “Underkänt för betygsförslaget Althea Löfgren Humanistisk, årskurs 3 ”Jag valde humanistisk linje för att jag är intresserad av språk, och framför allt japanska som man kan läsa här på skolan.” “En hjälp på vägen bland alla valmöjligheter . ”Det är ditt val och din framtid” . Här är vägarna du kan välja . Kalender. Viktiga datum . Modellbygge i den högre skolan . ”Du behöver inte plugga mer – utan annorlunda” . Högre tempo och mer fördjupning . Maskinerna gör eleverna skogstokiga . Här går naturvetenskap och musik hand i hand . De erbjuder hjälp med pluggandet . Studievägledaren svarar: Tio frågor du inte har vågat ställa . Rätt frågor gör valet lätt . Med ett brinnande intresse för smyckessmide . Eget företag – bra start efter skolan . Skoltiden. Åtta personer berättar . Så mycket kan du få i studiebidrag . Skolan som ger sig ut i världen . ”Jätteskönt att variera skola med praktik på arbetsplats” . Tre sätt att läsa gymnasiet utomlands . Hur tänkte du när du sökte till gymnasiet? . Vilken utbildning ger jobb? . Här siktar alla mot toppen “ Ibland är striden nödvändig. De borgerliga partierna hade aldrig kunnat lägga om kursen i skolpolitken mot en tydligare betoning på kunskapskrav utan att utmana Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men konflikt är inget självändamål. Länder som Finland och Japan har nått sina skolframgångar genom ett systematiskt arbete över lång tid och med brett stöd i samhället. De borgerliga partierna har på goda grunder kritiserat regeringen för att skjuta det blocköverskridande samarbetet inom Friskolekommittén i sank. Det är också naturligt att de vidhåller sitt nej till förslaget om skolplikt till 18-årsdagen. Men vad gör de själva? Att som i går lägga fram ett särskilt förslag om betyg från årskurs 4 är en fullständigt onödig höjning av konfliktnivån. Den oppositionspolitiken förtjänar inget bättre omdöme än: underkänt. Johannes Åman [email protected] “ DN 7 nov 2014: “Skolfrågor svår ekvation att lösa Jan Björklund tycker inte att han ger Sverigedemokraterna ett smörgårdsbord, där de kan välja och vraka om hur skolpolitiken ska se ut. Våren kan innebära ett rad nederlag för regeringen. Alliansen tänker köra över regeringen i flera skolfrågor – och får stöd av Sverigedemokraterna. Redan nu öppnar regeringen för att släppa kravet på att gymnasiet ska bli obligatoriskt. – Vi lägger fram alla de förslag som vi hade i vårt valmanifest. Sen får riksdagen ta ställning till det. Svenska folket har röstat fram en riksdag där majoritetsförhållandena är oklara. Det gör att makten hamnar i riksdagen i rätt stor utsträckning. På sju punkter tänker alliansen driva en annan skolpolitik än rege ringen. Röstar Sverigedemokraterna då för något eller några av alliansens förslag faller delar av Gustav Fridolins utbildningspolitik. Mycket tyder på att så blir fallet. Utbildningsminister Gustav Fridolin försökte i går tona ned betydelsen av kommande förluster i riksdagen. Men när det gäller gymnasieskolan är varken Fridolin eller gymnasieminister Aida Hadzialic längre lika säkra som tidigare på att den ska vara obligatorisk. Sverigedemokraternas skolpolitiske talesperson Stefan Jakobsson säger att partiet instämmer i flertalet av punkterna på alliansens lista. Allianspartierna kommer bland annat att försöka genomföra betyg från årskurs fyra. En annan viktig prioritering för alliansen är att försöka stoppa obligatoriskt gymnasium samt införa tioårig grundskola. De borgerliga partierna vill också införa ordningsomdömen i grundskolan och gymnasiet. – Tioårig grundskola, frivilligt gymnasium och betyg från årskurs fyra, utan att ha läst de förslagen i detalj så låter det som saker vi kan tänka oss att stötta i framtiden. Ordningsbetygen får vi titta på vad det innebär, säger SD:s Stefan Jakobsson. – Regeringens linje är att alla unga ska gå gymnasiet. Sedan finns det olika vägar för hur man ska göra det möjligt. Målet är viktigt och i grunden tror jag egentligen att alliansen ställer upp på det målet, säger Gustav Fridolin. Jens Kärrman [email protected] “ DN 9 nov 2014: DN 9 nov 2014: “Efter tio år – dags för landning ”Välj kurser du tycker är roliga” Klockan 10.03 svensk tid på torsdag lämnar landaren ”Philae” sin moderfarkost ”Rosetta” för att sju timmar senare landa på kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Ta en masterexamen, men välj kurser du själv tycker är roliga. Det är några av tipsen som Tuva Palm från på faktureringsbolaget Klarna ger KTH-studenten Rebecca Ahlstrand när de träffas över en lunch. Rebecca Ahlstrand: Vad söker ni efter hos en person när ni ska anställa? Det är första gången någonsin en sond sätts ned på en komet, och höjdpunkten för hela ”Rosetta”-expeditionen. Allting började planeras för tjugo år sedan, ”Rosetta” har färdats i rymden i mer än tio år och kom fram till kometen i augusti. Nere på ytan ska ”Philae” göra mätningar, ta bilder och skicka radiovågor genom kometens kärna för att avgöra hur den ser ut inuti. Landningsplatsen är noga utvald, och fick i veckan namnet Agilkia efter en tävling med fler än 8 000 namnförslag från 135 länder. Namnet härrör från Egypten, precis som ”Rosetta”, efter Rosettastenen som gjorde det möjligt att tyda hieroglyferna, och Philae, som är namnet på en tempelö i Nilen. Det gamla templet på Philae fick flyttas till ön Agilkia när Assuandammen byggdes. Källa: Europeiska rymdstyrelsen Esa Maria Gunther [email protected] “ Tuva Palm: – Vi växer hela tiden men har fortfarande kvar känslan av att vara ett nystartat företag, även om vi nu är stora. Vi söker personer som kan hänga med i utvecklingen, unga människor med driv helt enkelt. Eftersom vi är en mix av både IT och finansbolag söker vi ingenjörer, ekonomer och designers och vi anställer egentligen från alla ingenjörsinriktningar. Hur viktigt kommer det vara med utbildning i framtiden med tanke på att många i dag är självlärda? – Utbildningen är egentligen viktigast för ditt första jobb. Vi har visserligen rekryterat några personer som inte har någon examen men de som inte har någon teoretisk utbildning har ofta vissa brister i sina baskunskaper. Däremot har jag har jobbat på flera amerikanska bolag och där är det jätteviktigt att man har en examen. – Jag skulle säga att det är dumt att inte avsluta en utbildning som man påbörjat för det skiljer också en del i lön mellan de som har en examen och de som inte har en. Jag planerar att ta en masterexamen, men funderar på hur stor skillnad det är mellan en kandidat- och en masterexamen när ni ska anställa? – Det är stor skillnad. Till många av de tjänster jag tillsätter skulle jag inte anställa någon som bara har en kandidatexamen. Det är framför allt mot slutet av utbildningen man får använda sin kreativitet och då blir skolan också roligare och man utvecklas mer. I stället för att ta studielån jobbar jag vid sidan av skolan och jag hinner inte alltid lägga ned lika mycket tid på att plugga som många andra. Hur mycket tittar ni på betygen när ni ska anställa? – Betyg säger mycket men inte allt. Generellt kan man kanske säga någon med ett högt snittbetyg troligen har lätt för att lära sig nya saker. Sedan kan det finnas förklaringar till att någon har lägre betyg. – Vi arbetar också mycket i team och där är det viktigt att vara en del i helheten. Någon som får tio andra att prestera bättre är väldigt värdefull, så för mig spelar personligheten nästan lika stor roll. Vad gick du själv för utbildning? – Jag gick också på KTH men jag läste datateknik. Då var utbildningen fyra och ett halvt år, men jag läste några extra kurser så det blev fem år ändå. Då läste jag bland annat dataarkitektur och algoritmer och det är precis den kunskapen jag behövt. – Efter KTH har jag jobbat som produktchef. Det är ett jobb man inte pratar så mycket om på KTH, men jag tycker det är det roligaste jobbet man kan ha. Det innebär att man tar man en produkt från idéstadiet och utvecklar den så att den kan lanseras på marknaden. Vad tycker du är viktigast när man väljer kurser? – Mitt råd är alltid att välja det man tycker är roligast. Det är så svårt att välja för man vet inte vad man vill bli senare i livet, men man vet alltid vad man tycker är kul och då löser sig det mesta. Jakob Lind [email protected] Fakta. Rebecca Ahlstrand. Ålder: 23 år. Studerar: Informationsteknik på KTH. Bor: Södermalm, Stockholm. Vad gör du om fem år: Då jobbar jag förhoppningsvis utomlands på ett spännande företag. Tuva Palm. Ålder: 40 år. Yrke: Produktchef. Har hand om Klarnas tekniska plattform som de bygger produkterna i. Bor: Östermalm, Stockholm. Vad gör du om fem år: Jobbar fortfarande på Klarna. Kanske som chef över Klarnas expandering i Japan. “ DN 11 nov 2014: “Nej, sådana här skolor byggs inte längre I Högdalen i södra Stockholm ligger skolan mitt i byn. Högdalens gymnasium ritades av Carl Nyrén, en av tidens mest namnkunniga arkitekter, och invigdes på 1950-talet. – Det är väldigt bra placerat, mitt i centrum. Det visar den tyngd skolan hade, den plats där barnen möter samhället, säger Skönhetsrådets sekreterare Henrik Nerlund. Nu ska skolan rivas, för att ge plats åt 350 lägenheter. Högdalen och Bandhagen intill – där gymnasiet byggdes om till bostadsrätter 2006 – förtätas snabbt, barnvagnarna blir fler, nya förskoleavdelningar öppnar. – Det var höga ambitioner. Den bästa tomten, de främsta arkitekterna, säger Henrik Nerlund. Skolans centrala roll i det demokratiska samhället har motiverat dess symboliska roll i både placering och arkitektur, menar rådet. Henrik Nerlund nämner 1800-talets monumentalskolor, som Norra Latin, ritad av Helgo Zetterwall, och Södra Latin, ritad av Per Emanuel Wermin – samt folkhemmets Enskedefältets skola av Paul Hedqvist eller, just, Högdalens gymnasium. I dag får skolorna, enligt Skönhetsrådet, undanskymda, trafikstörda och otillfredsställande placeringar och små, påvra skolgårdar som blir ännu mindre när paviljonger smälls upp för att lösa brister i planeringen. Ett exempel är baracken på Sandåkraskolans gård i Sköndal. – Skolorna kommer i efterhand och får sämre platser, de goda platserna viks för bostäder. Det är kortsiktigt att riva den här fina anläggningen med höga kvaliteter, som vi mister för alltid, säger Henrik Nerlund. – Jag förstår inte hur de har tänkt. Det byggs ett jättestort område med radhus och småhus, man kan gissa vilka som flyttar in där. Det finns alla förutsättningar att planera för skolan från början, det är oacceptabelt att det blir baracker, säger Henrik Nerlund. Timo Östberg och Åke Brännström som jobbar på second handbutiken Andra varvet, som hyr in sig på månadskontrakt i den gamla skolan, håller med. Barnen i Norra Djurgårdsstadens skola får 3,67 kvadratmeter skolgård var och på den ytan ska det också in cykelstall och eventuella redskapsbodar. Det blir nästan lika trångt på den skola som byggs vid Trekanten. Miljöförvaltningen rekommenderar 30 kvadratmeter per barn. – Vansinne, det förstör hela centrum, säger Timo Östberg. – Idrottshallen ryker också, det är där det höga huset ska byggas, säger Henrik Nerlund. I en skrivelse till kommunfullmäktige uppmärksammar Skönhetsrådet Stockholms starka tradition av kvalitativt skolbyggande, som grundlades under 1800-talet och kröntes med ett stort antal skolor under mitten av förra seklet. Förväntar ni er något resultat av er skrivelse? – Det får vi hoppas. Skönhetsrådet har den här möjligheten om vi tycker att något är särskilt viktigt. Syftet är att uppmärksamma detta, inte att skälla, säger Henrik Nerlund. Mia Tottmar [email protected] “ DN 11 nov 2014: Där hoppas jag få en bred överenskommelse, säger han. “Skolborgarrådet: Politikerna måste orka hålla emot – nu får vi ta tag i det här De små skolgårdarna, och förskolegårdarna, är ett dilemma, enligt skolborgarrådet. Nya skolborgarrådet Olle Burell (S) känner sig inte påhoppad utan mycket glad över Skönhetsrådets skrivelse. – Jag håller med, självklart. Jag bor i närheten av Södra Latin, Björngårdsskolan och Maria Gamla skola och ser ett enormt värde i de byggnaderna. Man förstår att det är en satsning utan ände, som tillhör oss alla och är till för allas barn, säger han. Olle Burell – som är arkitekt i det civila – tror att det också i dag finns en längtan efter att skolan ska ha den statusen, och inte vara en marknad där skolor dyker upp planlöst och ofta för sent. – I grunden handlar det om en syn på om samhället är värt att planera eller om det ska släppas löst. Sedan medeltiden har vi vetat att det måste finnas centrala platser för kyrka, stadshus, sjukhus och skolor. Nu har vi släppt det, och betalar priset för en nyliberal stadsplaneringsmodell, säger han. Att skolan sätts på undantag hänger samman med att det är mycket mer lönsamt att bygga bostadsrätter och kommersiella lokaler, menar Olle Burell. – Där måste politikerna orka hålla emot. Nu får vi ta tag i det här, vi måste avsätta den mark som behövs och satsa på skolbyggnaderna. – Det är en enorm utmaning att hitta de ytorna i stenstaden och i de nya områdena, som har mycket av stenstadskaraktär. Där behövs en diskussion och folkbildning, om man får använda det uttrycket. Barn behöver plats även om de hörs och märks. Problemet med stockholmarnas ständiga överklaganden av nya byggen hoppas Olle Burell kan mildras om grannarna känner att skolan är en offentlig byggnad. – Om vi blir duktigare på att öppna skolorna på kvällar och helger– kanske ha föreningsmöten i matsalen och föreläsningar i biblioteket – kan skolan bli en tillgång för lokalsamhället, säger han. Ska Stockholms stad fortsätta riva och bygga om skolor till bostäder, som i Högdalen och Bandhagen? – Vi måste hitta ett sätt att behålla rådigheten över skolbyggnaderna, inte göra oss av med dem. Hur smart är det? säger Olle Burell. Mia Tottmar [email protected] “ DN 12 nov 2014: ”Viktigare att gå i skolan än att resa till Thailand” Eroderad respekt för skolan. Är familjehögtider, Thailandsresor och ungdomsidrott viktigare än lektioner? Svaret på frågan varierar stort mellan olika skolor. Det är dags att förtydliga och strama upp skollagens skrivningar om ledighet, så att den svenska skolan får möjlighet att fullgöra sitt uppdrag, skriver rektorn Viktoria Björklund. Svårigheten att bedöma elevers ledighetsansökningar utifrån skollagen är något som berör varje elev, förälder och skola i Sverige. Trots att skollagen skärptes gällande ledigheter år 2010 är resultatet på landets skolor i dag en väldigt varierad praxis. På somliga skolor får man lätt ledigt för det mesta, på andra är det svårare. Detta faktum används av olika aktörer för att spela ut skolor mot varandra. Skollagens formuleringar är så oklara och öppna för tolkningar att det leder till godtyckliga bedömningar och ansvarsproblematik samt till bristande respekt för skolans verksamhet. Frågan belyser problematiken kring ökande lärarbrist och sjunkande status - både vad gäller läraryrket och skolans verksamhet. Hur ser vi på ledigheter och skolplikt egentligen, och ser vi på skolans roll i samhället i dag? Svensk grundskola är obligatorisk. Skolans uppdrag är att utveckla varje elev så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Skolverket sänder tydliga signaler om att garanterad undervisningstid måste bevakas. Samhället blir allt mer komplext. Uppdraget att verka för varje elevs godkända betyg samt goda förutsättningar för ett liv i samhället blir mer och mer omfattande. Fler nationella prov och betyg trissar upp betydelsen av varje minut. Mot bakgrund av rapporter om fallande kunskapsresultat är strävan mot ökad måluppfyllelse för varje elev mer prioriterad än någonsin. Arbete med allt detta bygger på elevers närvaro i skolan. Skollagen säger att elever får beviljas kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas. Beslutet om ledighet ska grundas på en samlad bedömning av elevens belägenhet som inkluderar frånvarons längd, studiesituation, möjligheterna att på olika sätt kompensera den förlorade undervisningen samt hur angelägen ledigheten är för eleven. Vad är en enskild angelägenhet? Vad är synnerliga skäl? Detta är tolkningsbara begrepp och de hanteras olika på varje skola. Här uppstår ett flertal problem där skolan får en omöjlig roll. Skolan blir domare och ska värdera ledigheter som mer eller mindre angelägna för enskilda individer och deras familjer. Är familjehögtider viktigare än idrott eller semester? Är en familjs fjällresa med efterlängtad samvaro mindre viktig än en sällsynt idrottsuttagning? Är det viktigare att få åka på musikturné, dansläger eller få en ledig tisdag med en avlägsen släkting? Alla ledigheter är lika angelägna för den som önskar ledigt. Ska skolan och rektor fälla dom över detta? Utifrån lagens formulering om angelägenhet bör alla elever få ledigt. Bedömning av elevers studiesituation skapar ett annat problem. Var går gränsen för hur ”duktig” du ska vara för att få ledigt? Är lagens intention att endast elever med höga kunskapsresultat och studiemotivation bör få ledigt? Elever med lägre motivation, som skulle må bra och få motivation av ledighet för nya perspektiv, kan då aldrig beviljas ledighet. Är ledighet en belöning för ”gott” skolarbete, och avslagen ledighet ett straff för låga resultat? Skolans uppdrag är att utveckla varje elev så långt som möjligt. Här uppstår en kollision mellan beviljande av ledigheter och ansvar för måluppfyllelse. Utifrån lagens formulering om strävan mot målen bör ingen elev vara ledig. Gällande frånvarons längd är det mer olyckligt att tappa många dagar än få, men varje moment i skolan är förberett utifrån ett syfte. Allt vi gör under skoldagen strävar mot mål. En elevs frånvaro påverkar inte endast de egna studierna utan hela gruppens. Tidigare syn på lärande som memorering av fakta och ensamstudier inför prov är i stort övergiven till förmån för lärande i ett socialt sammanhang där närvaro, samtal och samarbete i gruppen och med pedagogen, är av största vikt. Varje elev är en röst, en åsikt, en del i ett gemensamt lärande. Möjligheten att kompensera förlorad skoltid är mycket begränsad. Olika samhällsaktörers agerande visar på en eroderad syn gällande vikten av närvaro i skolan vilket skapar oklara gränser för skolans ansvar. Är skolans ansvar att kompensera för resebyråers framdrivning av klasskillnader genom högre prisnivåer under loven och lägre nivåer under pågående termin? Ska skolan utgå från det socioekonomiska perspektivet vid bedömning av ledighet för semesterresor? Föräldrar vädjar om detta. Ingår sådan hänsyn i skolans kompensatoriska ansvar? Vittnar detta om ett samhällsproblem eller om ett skolproblem? Är skolans ansvar att anpassa verksamheten efter idrottsträningar och arrangemang vilka ibland förläggs till obligatorisk skoltid? Sådana situationer ställer barn och föräldrar inför mycket svåra prioriteringar. Ska skolnärvaro eller laglojalitet gå först? Läger, tävlingar och resor bokas in under vardagar. Här förutsätts skolan ge ledigt och därefter anpassa stöd till elever utifrån utebliven undervisning. Ledigheterna är så klart angelägna för elever och föräldrar, idrott och rörelse är viktigt, men skolans uppdrag försvåras. Är det ett samhällsproblem eller ett skolproblem när fritiden inkräktar på obligatorisk skoltid? Ibland hör jag sägas att elever lär sig mer om samhället genom deltagande i andra aktiviteter utanför skolan, än de gör i skolan. Jag instämmer i att skolan har mycket att utveckla när det gäller lärande i och för samhället och inte i en verksamhet parallellt med samhället. Värderingsglidningen i synen på skolnärvaro är ett tecken på detta utvecklingsbehov. Något vi inte säger lika ofta är dock att skolans verksamhet faktiskt handlar om något som inte kan ersättas av människors individuella deltagande i olika aktiviteter: En gemensam kunskaps- och värdegrund som bygger vårt fortsatta demokratiska samhälle. Ett sådant uppdrag är enormt och det kräver tid, respekt och närvaro. Ibland hör jag också sägas – både från allmänheten och från oss själva som jobbar i skola - att en veckas ledighet eller två inte spelar så stor roll – det ”arbetar man snart ikapp”. Tycker vi verkligen att skolans uppdrag är så så lätt att både ifrågasätta och avvara? En veckas ledighet per termin ger en hel termins frånvaro under nio års grundskola. Det är mycket tid för utveckling av kunskaper och värden. En kraftsamling från flera håll behövs för att stärka skolan. En del är vunnet om skollagens formuleringar gällande ledigheter kan förtydligas och ambivalensen minskas. Det är omöjligt för skolan att samtidigt ansvara för måluppfyllelse så långt som möjligt OCH sanktionera frånvaro grundat på godtyckliga värderingar av människors angelägenheter. Ett lagförtydligande kan underlätta gränsdragningen i skolan och bli ett steg på vägen mot ökad respekt och status gällande skolans verksamhet och mot fler människor som vill arbeta i vårt viktiga samhällsbygge. Viktoria Björklund, Rektor Kråkbergsskolan Och Kläppenskolan I Södra Sunderbyn, Luleå Kommun “ DN 12 nov 2014: “Många lärare tröttnar snabbt på sitt jobb Lärarkrisen kan bli ännu värre eftersom många unga lärare ser sig om efter nytt jobb. Det visar en ny undersökning från Lärarförbundet. Samtidigt saknar många kommuner en strategi för att locka nya lärare. I dag publicerar Lärarförbundet en ny undersökning gjord av Novus som visar på nya utmaningar för skolan. Över 1 000 lärare har svarat på frågan om de tänker fortsätta som lärare fram till pensionen. En tredjedel, 34 procent, av de tillfrågade lärarna säger att de troligtvis inte eller absolut inte kommer att göra det. Ser man bara till lärarna som är under 40 år så säger nästan hälften, 45 procent, att de kan komma att byta jobb. – Det är anmärkningsvärt eftersom det behövs fler yngre lärare som kan ta över efter de som går i pension, säger Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. En av lärarna som funderar på att byta yrke är Andreas Björkman, även han engagerad i Lärarförbundet. Han är 29 år och har arbetat som lärare i fem år. – Det är mycket man inte blir varse på lärarutbildningen. Jag blev väldigt förvånad över allt pappersarbete. Det är dokumentation över barn i behov av särskilt stöd, omdömen, enkäter och papper från kommunen. Enligt Andreas Björkman har det lett till att han ofta känner att han inte räcker till för eleverna. Sektionschef Caroline Olsson på SKL har inte sett Lärarförbundets undersökning men säger att det finns mycket kommunerna kan göra för att behålla och locka lärare. – Det är världens roligaste jobb att undervisa i klassrum. Men jag känner ofta att jag inte har möjlighet att ge eleverna den tid de behöver få. Det är det som gör mig mest stressad, jag vet inte hur länge jag orkar känna så. – Det handlar om saker som arbetsorganisation, att man lägger rätt kompetens på rätt arbetsuppgifter. Lärare är välutbildade och ska arbeta med det de är utbildade för, säger hon. Trycket på nya lärare är stort. Enligt siffror som Arbetsförmedlingen tagit fram åt DN har det funnits 55 896 annonser för olika lärar- och pedagogtjänster ute på myndighetens platsbank fram till och med oktober i år. Majoriteten är från kommunala arbetsgivare. Lärarförbundet har förutom lärar- enkäten även frågat alla ordföranden i landets kommunstyrelser om de har en strategi för att rekrytera lärare i framtiden. Av 193 svarande kommuner säger 43 att de inte har någon strategi, och 44 att de inte vet. – Många kommuner har börjat få en krisinsikt, men det finns de som ännu inte vaknat och förstått det här, säger Lärarförbundets Eva-Lis Sirén. Hon vill att kommunpolitikerna ska ta efter rikspolitikens fokus på skolan. – Många skolor saknar till exempel stora delar av elevhälsan. Det är ett stöd som krävs för eleverna och för att lärarna ska kunna ägna sig åt kärnuppdraget, säger hon. Sveriges Kommuner och landsting (SKL) publicerade nyligen en rapport med strategier för hur kommunerna kan öka rekryteringen av lärare. Samtidigt tror hon att fler kommuner arbetar mer med rekryteringsstrategier än vad Lärarförbundets undersökning visar. – De kanske inte har en särskild plan just för lärare men kommunerna måste se till helheten. Vår bild är att många tar det här på stort allvar. Men det finns mycket att göra. Mikael Delin [email protected] Undersökningen. ”Tror du att du kommer att arbeta som lärare fram till ordinarie pension vid 65 år?” Andelen negativa svar är högre bland lärarna under 40 år. 45 procent tror att de troligtvis inte eller absolut inte kommer arbeta kvar som lärare till pensionen. Bara fyra procent säger att de absolut kommer att göra det. Undersökningen är gjord av Novus på uppdrag av Lärarförbundet. Över 1 000 personer har svarat på undersökningen som har en svarsfrekvens på över 50 procent. Dn “ DN 12 nov 2014: “ I dag får vi närkontakt med en komet I dag ska en rymdfarkost för första gången någonsin landa på en komet. Klockan 17.02 i eftermiddag svensk tid kommer den lilla sonden ”Philae” ned på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenkos yta, om allt går som det ska. Det blir första landningen någonsin på en kometkärna och har planerats av den europeiska rymdstyrelsen Esa i mer än tjugo år. ”Philae” har varit på väg mot kometen med sitt moderskepp ”Rosetta” sedan mars 2004. ”Philae” lämnar ”Rosetta” klockan 10.03 på 22 kilometers höjd över kometen och börjar nedflygningen. Forskarna har letat efter en lämplig landningsplats sedan ”Rosetta” kom fram till 67P i augusti, men vet ändå inte i detalj hur platsen, som fått namnet Agilkia, ser ut och om ytan är mjuk eller hård. – Det ser ut som sten, men det är inte sten. Kometen har en densitet som bara är 40 procent av densiteten på vatten, säger ”Rosettas” projektledare Fred Jensen. När ”Philae” landar måste den snabbt skruva fast sig för att undvika att studsa ut i rymden igen. Sedan kommer den att ta en panoramabild från kometens yta. ”Philae” har flera mätinstrument ombord som ska fotografera, ta prover från kometens yta och skicka radiovågor genom kärnan för att ta reda på hur den ser ut inuti. Maria Gunther [email protected] Fakta. Tidtabell 10.03 ”Philae” lämnar ”Rosetta”. 10.12 ”Philae” är 100 meter från ”Rosetta”. 16.01 ”Philae” börjar ta bilder på landningsplatsen. 17.02 Planerad landning. ”Philae” skruvar fast sig i kometens yta. 17.07 ”Philae” tar första panoramabilden från kometkärnans yta. Följ hela landningen på dn.se “ DN 13 nov 2014: DN 13 nov 2014: “Marschmallowtest för föräldrar “Rymdsonden studsade – landade två gånger På DN Debatt publicerades i går en artikel på temat skolplikt kontra föräldrars självupplevda ”rätt” att resa med barnen under terminerna. Samma dag kunde man på Insidan läsa om Walter Mischels marshmallowtest där barn som stod ut med att vänta på att få tugga i sig läckerbiten belönades med ännu en. Föräldrarna gör tvärtom. De tuggar i sig godsaken utan att vänta på schemalagd ledighet och kräver sedan att ändå få en marshmallow till. Det ursprungliga försöket handlade om att pröva barns förmåga att tänka långsiktigt. I den mån ens telning besitter denna talang måste man säga att föräldrar som struntar i skolans nej och ändå drar till Thailand med ungarna gör sitt bästa för att ta den ifrån barnet. Den pedagogiska utmaningen för föräldrarna när avkomman blivit skoltrött tonåring ter sig lika avlägsen som en andra marshmallow för en impulsstyrd 4-åring. Världshistoriens första landning på en komet är avklarad. Den europeiska sonden ”Philae” står nu på kometen 67P/ChuryumovGerasimenko, 510 miljoner kilometer från jorden. Men exakt hur det gick är inte klart än. – ”Philae” är på kometen och talar med oss, sa Stephan Ulamec på europeiska rymdstyrelsen Esa strax efter klockan fem. Budskapet möttes av jubel och applåder eftersom ”Philae” hade lyckats landa på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko, efter tjugo års planering, tio år i rymden och sju timmars nedfärd från moderskeppet Rosetta. Men tre timmar senare kom nya bud från Stephan Ulamec. Hanne Kjöller [email protected] “ – Det verkar som att vi inte bara landade en gång på kometen. Vi landade två gånger. Allt gick inte som planerat vid landningen. Harpunerna som skulle förankra ”Philae” i kometens yta löstes aldrig ut. I stället verkar den lilla landaren, stor som en tvättmaskin, ha studsat upp igen, långsamt svävat över kometkärnans yta och efter en timme landat på en ny plats. – Att landa på en komet är inte enkelt, och det har gått oväntat bra, säger Anders Eriksson, forskare vid Institutet för rymdfysik IRF i Uppsala. – Vid landningen stod det 1–0 till oss. Nu känns det som 1–1, säger Hans Nilsson vid IRF i Kiruna. Rosetta-expeditionen har kostat 14 miljarder euro, och är ett av Esas största projekt någonsin. – Det är roligt att detta är något som Europa gör och faktiskt är världsledande på. Vi är inte b-laget, säger Anders Eriksson. Maria Gunther [email protected] Det är första gången någonsin en rymdsond landar på en komet. ”Philae” saknar egna styrraketer och gravitationskraften från kometen är mycket svag, så när den släpptes från ”Rosetta” drygt 20 kilometer över kometen var det nödvändigt att den hade exakt rätt riktning och hastighet för att hamna rätt på kometkärnan. Forskarna visste inte på förhand hur landningsplatsen såg ut i detalj och om ytan är hård, mjuk eller porös. Om ”Philae” hade hamnat i en backe, i en grop, på en stor sten eller upp och ned hade det varit kritiskt. Harpunerna skulle se till att landaren inte skulle studsa ut i rymden igen. Men nu verkar den alltså stå kvar på kometen, trots att de aldrig löstes ut, fast på en annan plats än den forskarna valt ut. Sonden har varit på väg till kometen sedan i mars 2004. ”Rosetta” och ”Philae” byggdes alltså för mer än tio år sedan. – Att grejerna fortfarande fungerar är fantastiskt, säger Anders Eriksson, forskare vid IRF. Under natten och i morgon ska forskarna vid Esa fortsätta att gå igenom data och ta reda på mer om vad som kan ha hänt under ”Philaes” första timmar på kometkärnan. Fakta. ”Rosetta” och ”Philae” ”Rosetta” sköts upp i mars 2004. ”Rosetta” ska följa kometen minst till i december 2015. Landaren ”Philae” väntas bli överhettad när kometen kommer närmare solen och sluta fungera om tre månader. Syftet med expeditionen är att ta reda på mer om kometer fungerar, hur solsystemet uppkom, hur planeter bildas och om vatten och organiskt material kan ha kommet till jorden med kometer. “ DN 14 nov 2014: DN 16 nov 2014: “ Första bilden från en komet “ Kometens hemligheter ska avslöjas Landaren ”Philae” har nu skickat hem världshistoriens första bilder från ytan av en komet. Men än vet ingen exakt var på 67P/ Churyumov-Gerasimenko den finns. Den första bilden landaren ”Philae” skickade hem till jorden sedan den tog mark på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenkos yta föreställer en klippformation och sondens ena fot. Landaren ”Philae” skrev rymdhistoria när den landade på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko i onsdags. Den hann lära oss mycket om vårt eget ursprung innan batterierna ombord laddade ur i går. Det betyder att kameran och radiokommunikationen fungerar, trots att landningen inte gick riktigt som planerat. ”Philae” lämnade moderskeppet ”Rosetta” och föll ned mot den utvalda landningsplatsen, men lyckades inte haka fast sig i ytan med sina harpuner. I stället studsade den vidare minst två gånger, och nu vet forskarna inte exakt var den hamnade. Dessutom verkar den stå illa till. Ett ben har ingen kontakt med marken, och den finns på ett ställe med mycket mindre solljus än vad forskarna hade räknat med. Det innebär att det kommer att bli svårt att försörja mätinstrumenten ombord med ström från solpanelerna. – Men beskriv inte detta som ett misslyckande. Vi har landat, vi kan kommunicera med ”Philae” och vi har redan analyserat en massa data. Det är fantastiskt att vi är där, säger Jean-Pierre Bibring, Université Paris Sud i Frankrike, som är ansvarig för några av kamerorna ombord. Maria Gunther [email protected] “ – Tänk om Columbus hade seglat till Amerika men aldrig gått i land, säger Gabriella Stenberg Wieser vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. Hon förklarar varför den europeiska rymdsonden ”Rosetta” som kretsar kring kometen 67P/Churymov-Gerasimenko sedan i augusti också skickade ned den lilla landaren ”Philae” till kometkärnan. Huvudsyftet med hela expeditionen är att ta reda på mer om hur kometer fungerar, och de allra flesta undersökningar kommer att göras från rymden via moderskeppet ”Rosetta”. Redan nu har forskarna lärt sig mycket om kometen, också mer udda saker som hur den luktar: en blandning av ruttet ägg, stall, bittermandel och metanol. Men det är bara nere på själva kärnan som forskarna kan undersöka materialet som kometen består av. ”Philae”s landning blev mer dramatisk än planerat. I stället för att stanna kvar på platsen forskarna noggrant hade utsett åt den skuttade ”Philae” vidare över kometens yta. – Vi valde ut en landningsplats. Men ”Philae” bestämde sig för att utforska flera stycken, säger Jean-Pierre Bibring från Université Paris Sud. Landningen var ändå en enastående bedrift, och mätinstrumenten ombord fungerade som de skulle. Viktigast av allt var att landaren kunde kommunicera med ”Rosetta” och skicka hem data till forskarna på jorden, 510 miljoner kilometer, eller 28 minuter med radiovågor, bort. Men ”Philae” verkar stå i ett hörn, omgiven av klippväggar. Det betyder att mätinstrumenten inte kan få ström från solpanelerna. I stället fick forskarna göra så mycket de kunde innan batterierna ombord var urladdade. Under natten till lördag lyckades forskarna lyfta ”Philae” fyra centimeter och vrida den 35 grader så att solpanelerna får mer sol, men batterierna dog ändå. Kanske kan landaren väckas upp igen när kometen närmar sig solen och ljuset blir starkare. ”Rosetta” har varit på väg mot kometen i tio år, och hela projektet har planerats i mer än två decennier. Forskarna har alltså haft god tid på sig att förbereda sig för alla tänkbara scenarier. Gabriella Stenberg Wieser beskriver det som att resa på upptäcktsfärd till en helt okänd värld med mycket lätt packning. – Landaren är som en schweizisk armékniv: ett multiinstrument som kan göra allt och ska klara av nästan vad som helst, säger hon. Kometer är bollar av is och damm av sten och kol som går i långa elliptiska banor. När de närmar sig solen smälter isen, och ett moln av ånga och damm bildar kometens karakteristiska huvud och svans. ”Rosetta” kommer att följa kometen genom hela färden närmast solen, från det att svansen börjar utvecklas till att den försvinner igen. Under ytan är kometkärnan väldigt lätt och porös. – Konsistensen är mer som sockervadd än som en kompakt snöboll, säger Björn Davidsson, astronom vid Uppsala universitet. Kometer är reliker som finns kvar sedan solsystemet bildades för fyra och en halv miljarder år sedan. ”Rosetta” och ”Philae” kan därför lära oss mer om hur solsystem uppstår och hur planeter bildas, och även om vatten och organiska ämnen kan ha kommit till jorden från kometer. Kanske är kometer förutsättningen för att vi finns här och för att jorden blev en planet full av liv. Redan nu har ”Philae” samlat in helt unika data om kometer. – Även om datamängden är begränsad är de mätningar som görs ovärderliga. Det kommer att dröja tills vi får en ny möjlighet att gå i närkamp med en kometkärna, säger Gabriella Stenberg Wieser. Maria Gunther [email protected] “ DN 16 nov 2014: “Karin Bojs: Så ser världen ut i verkligheten Denna vecka har det varit lätt att drabbas av rymdfnatt. För första gången har mänskligheten landat på en komet, och vår utsända lilla robot ”Philae” har till och med skickat hem selfies. Några vänner blev besvikna på bilderna. De hade inte tänkt sig att kometen skulle vara så där stenig. De hade mer föreställt sig ett lysande klot med svans, ungefär som i Tove Jansons bok ”Kometen kommer” och även i undergångslitteratur från åtskilliga århundraden dessförinnan. Att kometer kommer har varit ett reellt hot för jorden. Det har missbrukats av många domedagsprofeter, men det har också hänt i verkligheten. Till exempel var det troligen en komet som slog ut merparten av livet på jorden, inklusive dinosaurierna, för 65 miljoner år sedan. Men nu har vi – alltså mänskligheten – vänt på perspektiven. Nu är det vi som har kommit till kometen och inte tvärtom. Vi har sett kometen som den verkligen ser ut. Jag kan inte nog betona denna fundamentala del av forskningens uppdrag. Att vända på perspektiven. Att se världen på nya sätt. Det är här som vetenskap och konst möter varandra. Den senaste veckan har också Hollywoodfilmen ”Interstellar” börjat visas på svenska biografer. Många skribenter – även på denna tidnings kultursida – har roat sig med att hitta logiska glapp i handlingen. Sådana finns förstås, det är som sagt en Hollywoodfilm och ingen vetenskaplig avhandling. Men om man ska vara rättvis är ”Interstellar” ett av de mest ambitiösa samarbeten mellan vetenskap och konst som någonsin har utförts. Den teoretiske fysikern Kip Thorne och filmens animatörer har lagt ner mycket omfattande programmeringsarbete för att få de svarta hålen att se realistiska ut. Kip Thorne har även skrivit en bok om vetenskapen bakom filmen. Carolyn Porco – världens ledande expert på att avbilda planeten Saturnus – är entusiastisk, med bara någon enstaka randanmärkning. Den mest relevanta kritiken som jag har läst kommer från den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson, chef för planetariet vid Amerikas naturhistoriska museum i New York: ”Jag kan inte föreställa mig en framtid där det skulle vara lättare att fly genom ett maskhål i rymden än att helt enkelt fixa till jorden”. Nu ska man inte måla upp något motsatsförhållande mellan rymdforskning och miljöfrågor. Satelliter är oumbärliga arbetsredskap, inte minst för klimatforskare. Men lösningen ser inte ut som i filmen ”Interstellar”, Harry Martinsons diktepos ”Aniara” eller i andra konstnärliga verk på samma tema. Lösningen handlar snarare om att använda vetenskap och teknik för att se världen som den verkligen ser ut, och att försöka lösa de problem som verkligen finns. Ett stort sådant problem presenterades av tidskriften Nature i veckan, och kommenterades också i en ledarartikel i medicintidskriften The Lancet. Forskarna bakom Natureartikeln har sammanställt ett stort antal studier om vad människor på jorden äter, hur de håller på att förändra sin diet, och vad dessa förändringar betyder för hälsa och miljö. Slutsatsen har beskrivits som ”en tickande bomb”. Socker, raffinerad stärkelse och kött ökar i kosten och grönsakerna minskar när människor blir rikare. Resultatet blir kraftigt ökad förekomst av typ 2-diabetes, cancer och andra sjukdomar. I Kina har typ 2-diabetes gått upp från mindre än en procent till över tio procent på trettio år. Vilken sorts mat skulle kunna bryta denna otäcka kurva för hälsa och miljö? Jag kan lugna oroliga läsare med att vi knappast behöver bli vegetarianer allihop. Däremot skulle så kallad medelhavskost, med ytterst måttliga mängder kött, verkligen hjälpa. Den kommande veckan anordnar FN:s två organ för hälsa och jordbruk, WHO och FAO ett stort möte för dessa frågor. Hoppas de kommer på något bättre än att vi alla ska fly genom ett maskhål i rymden. “ DN 18 nov 2014: ”Hårda tag” fungerade mot skolk “Oj, en glädjesiffra från den svenska skolan! År 2009 var den olovliga frånvaron i Stockholms skolor 2,9 procent. I dag har den nästan halverats och ligger på 1,7 procent, skriver SvD. Numera skickar hälften av skolorna ut ett sms till föräldrarna om eleven är borta. Att detta är en starkt bidragande orsak till det minskade skolket är väl ännu inte bevisat, men det mesta pekar ditåt. Som tjänstemannen på utbildningsförvaltningen, intervjuad i artikeln, säger. Och som tidigare rapporter i ämnet. I september i fjol skrev Skolvärlden om goda resultat även i Göteborg och citerade rent lyriska reaktioner från en lärare på en Vällingbyskola som infört systemet. De kritiker man kan hitta är fåtaliga. En lärare tycker, enligt tidningen Uppsala fria, att systemet på ett sorgligt sätt underminerar elevernas möjlighet att göra dåliga val. En vänsterpartistisk ledamot i Norrköpings gymnasienämnd menar att ”det kan finnas en helt legitim anledning till att en elev skolkar” och ser inte poängen med att föräldrarna ska veta detta samma dag. Annars ligger det nära till hands att tro att just den snabba återkopplingen är förklaringen till att det hela fungerar. För att ge effekt ska en respons komma direkt. Sms används nu även för att larma föräldrar om att deras barn kommer för sent. Det är också en lysande idé. Till skillnad från skolk drabbar sen ankomst inte bara syndaren själv; att elever ramlar in tio minuter efter att lektionen börjat är en viktig förklaring till den dåliga arbetsron i svenska klassrum. Vilket i sin tur delförklarar våra jämförelsevis usla resultat. Att skolan visar att ett beteende är oacceptabelt och omedelbart markerar genom att koppla in föräldrar kanske av någon kan kallas för ”hårdare tag” och ses som kränkande för eleverna. Men vi har skolplikt, och den är per definition både en kränkning och en frihetsinskränkning. Den är dock, liksom till exempel skatteplikten, nödvändig för ett fungerande samhälle. ”Men sms-metoden fungerar bara för elever vars föräldrar bryr sig”, invänder någon. Ja, och det tycks minska problemet med hälften, en fantastisk siffra. För de andra får vi väl hitta en annan modell. DN 19 nov 2014: “Barn jagas av maskerat gäng Fyra skolbarn i Huddinge har blivit påhoppade på väg till och från skolan. Nu uppmanar grundskolechefen föräldrarna att inte låta barnen gå ensamma till skolan. Den fjärde november blev en sjuårig pojke påhoppad av ett ungdomsgäng i närheten av Kvarnbergsplan i Huddinge. Nu har totalt fyra barn i samma område attackerats på väg till och från skolan, skriver tidningen Mitt i. Polisen undersöker nu om det finns något samband. Dåligt beteende leder till reaktion leder till förbättring. Tänk om det rentav skulle fungera som skolans huvudprincip? – Vi ser likheter. Det är antalet, att det rör sig om fem till sex gärningsmän som går mörklädda och bär på någon typ av maskering, säger Benita Nilsson, presskommunikatör vid Södertörnspolisen till Mitt i. Erik Helmerson [email protected]” Anton Säll [email protected] “ DN 21 nov 2014: “Skolan är för viktig för rut Med subventioner får fler råd. Det är själva finessen: det ger staten en chans att driva på ekonomin. Därför är det också logiskt att subventionsidéerna har fått medvind av den ekonomiska krisen. Behöver vi tillväxt? Subventionera! Svart marknad? In med lite rotavdrag! En skola som inte håller måttet? Lösningen heter rut. Problemet här är att gräset inte med säkerhet är grönare på andra sidan. Att ta bort läxrut gör det garanterat lite sämre för några elever, men utan att nödvändigtvis göra det bättre för någon alls. Det är den krassa verkligheten, och inte heller regeringen har några mirakelkurer att ta till. Men vad är alternativet? Att ge upp tanken om att utbildningssystemet kan fullfölja sitt uppdrag? Att finna sig i att föräldrarnas betalningsförmåga är en rimlig utgångspunkt för barns möjligheter att få en bra utbildning? Men retoriken till trots: skattesubventioner är varken gratis eller lämpligt för alla problem. Läxhjälp är inte nödvändigtvis fel väg. Men då måste den utformas så att den gagnar alla elever, inte bara de som varit mer framgångsrika i valet av föräldrar. I går rapporterade Ekot om att regeringens förslag om att slopa läxrut ”slår mot elever med behov av stöd”. I inslaget intervjuas en elev som uppger att hon inte hade klarat att få godkänt utan sin privata läxhjälp. Och när Ekot frågar 15 företag i branschen så bedyrar de hur viktiga de är: omkring hälften av barnen använder tjänsten för att de är i behov av särskilt stöd, berättar de. Utbildning är inte som vilken annan bransch som helst. Till skillnad från med städning, trädgårdsskötsel och snickeri kan inte utgångspunkten vara arbetslinjens mantra om fler jobb. Det måste vara att skapa en god utbildning. Och att så många som möjligt får plats i den ekvationen. Men inslagets rubrik avslöjar bara halva sanningen: slopat läxrut slår inte främst mot elever med behov av stöd, utan mot elever vars föräldrar har råd att betala för extrahjälp efter skolan. De andra eleverna drabbas inte alls av skrotandet – deras föräldrars plånböcker gjorde nämligen att det aldrig var aktuellt för dem. I stället har de fått nöja sig med den skola som inte ens alliansen trodde tillräckligt mycket på för att låta bli att subventionera läxhjälpsalternativ. Amanda Björkman [email protected]” DN 21 nov 2014: “ Upptäckten som lär oss om avlägsna planeter För första gången har astronomer mätt magnetfältet runt en planet i ett annat solsystem och sett hur planeten påverkas av stjärnvinden. Planeten HD 209458b i stjärnbilden Pegasus, 150 ljusår ifrån oss, är den första exoplanet som forskarna kan se har ett magnetfält. – Vi kan till och med uppskatta hur planetens magnetosfär ser ut, säger Mats Holmström vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. HD 209458b liknar ingenting i vårt solsystem. Den är stor som Jupiter och har ett år som bara är tre och ett halvt jorddygn långt. År 2001 såg rymdteleskopet Hubble när HD 209458b passerade framför sin stjärna och upptäckte att planeten har en lång svans av het vätgas som blåser ut från den. Många astronomer menade att svansen kommer från en varm atmosfär av väte som dunstar bort. – Men vi har en annan tolkning. I vårt eget solsystem plockar protoner från solvinden upp elektroner från övre delen av atmosfären runt till exempel jorden, Venus och Mars och bildar väteatomer med mycket hög energi. Vi menar att svansen bildas när stjärnvinden träffar planetens atmosfär, säger Holmström. Tillsammans med forskare från rymdforskningsinstitutet i Graz i Österrike har han konstruerat en datormodell av hur HD 209458b påverkas av stjärnvinden och visat att tolkningen stämmer med observationerna från Hubble. Resultaten, som publiceras i dagens nummer av tidskriften Science, visar också att planeten bör ha ett magnetfält som är en tiondel så starkt som Jupiters. Magnetfältet runt jorden skyddar oss mot solvinden. Mars har ett mycket svagare magnetfält, och där verkar både atmosfär och vatten ha blåst bort. De nya resultaten kan hjälpa forskarna att ta reda på om samma sak gäller i andra solsystem. – Detta är ytterligare en pusselbit som lär oss mer om exoplaneter, säger Mats Holmström. Maria Gunther [email protected] “ DN 22 nov 2014: “Extremisterna som håller barnen hemma Visste ni att det finns barn i Sverige som aldrig sätter sin fot i den svenska grundskolan? Det gjorde i alla fall inte jag förrän jag talade med Stockholms förra skolborgarråd Lotta Edholm (FP). En handfull barn, med föräldrar hemmahörande inom Maranatarörelsen, har varit ett slags never-ending-story på utbildningsnämndens sammanträden. Vid oktober månads möte var en av familjerna ånyo uppe för beredning. Och där konstaterades att ett av de två barnen nu vuxit ifrån skolplikten. Barnet har alltså lämnat grundskolan utan att ha varit där. Men familjens andra barn omfattas fortfarande av skolplikten. Nämnden fattade därför beslut om att föreslå ett vitesförläggande om 500 kronor per vårdnadshavare varje skoldag som barnet inte infinner sig. Kammarrätten har sista ordet. Familjen har visserligen fått ett vitesföreläggande, om än mer blygsamt, redan 2011. Föräldrarna betalade, överklagade utan att få rätt, men fortsatte att hålla ungarna hemma. På utbildningsnämndens sammanträde i nästa vecka står en annan familj, med tre skolpliktiga barn, på dagordningen. Ärendena är nästan identiska. Inte heller där har tidigare viten fått föräldrarna att släppa i väg barnen till skolan. Inom Maranata är man lika förfärad över evolutionsteorin som man är förtjust i barnaga. Därför vill man hålla barnen borta från skolan. Guds lag är, enligt den sektlika rörelsen, överordnad människornas. Jag vet inte vilken ekonomisk situation församlingen eller dessa två familjer lever under. Men de belopp som nu föreslås är saftiga. Skulle samma vite utdömas för trebarnsfamiljen handlar det i runda slängar om 60 000 kronor i månaden. Kanske kan en sådan bister uttolkning av mänsklig lag till och med övertrumfa den gudomliga. Men det bygger förstås på att det finns vita intäkter alternativt utmätningsbara tillgångar. Annars har kommunen ingenting att sätta emot. Men polishämtning, då? Glöm det, svarar Lotta Edholm. Den möjligheten avskaffades någonstans runt senaste sekelskiftet. Då får man väl omhänderta barnen? Men se det går inte heller. De fem Maranatabarnen är hemmahörande i två olika stadsdelar. I ingen av dem bedömer socialtjänsten att föräldrarna vanvårdat sina barn så till den grad att de kvalificerat sig för ett omhändertagande enligt LVU (lagen om vård av unga). Och kanske är det en rimlig tolkning. Men rimligt är inte att vi har en skolplikt utan något verksamt instrument att faktiskt tvinga barnen till skolan. Varför finns inget mellanting mellan noll och 100 procents föräldramakt? Hanne Kjöller [email protected] “ DN 23 nov 2014: “Kommunens svar väcker föräldrars ilska Thomas Hedlund mejlade Lidköpings kommun och frågade om hans femåring fick gå i förskola från klockan 8 till 16. Svaret från kommunen: ”Vi har inte rätt att neka er. Men det blir långa dagar för ett litet barn”. Olika kommuner har olika förskoleregler, men vissa bestämmelser gäller överallt. Thomas Hedlund hade hört att en person i Lidköping inte fick ha sitt bonusbarn mer än 15 timmar per vecka i förskola, trots att vårdnadshavaren arbetar heltid. Han tyckte att det lät konstigt och mejlade Lidköpings kommun. ”Jag har ett barn på snart fem år sedan ett tidigare förhållande och min fru är föräldraledig med vår gemensamma bebis. Visst gäller då mina (vårdnadshavare) tider i förskolan? Till exempel om jag jobbar 08–16 måndag till fredag.” Han fick svar från en stabssekreterare som skrev att kommunen ”ser er som en familj och önskar då att barnet följer de tider som gäller för föräldralediga, nämligen 15 timmar per vecka”. Men personen medgav också att det egentligen inte är vad reglerna säger: ”Skulle ni ändå kräva att få mer tid så har vi inte rätt att neka er. Men det blir långa dagar för ett litet barn.” Mejlen har skapat debatt i sociala medier efter att Hedlund lagt ut dem i en föräldragrupp på Facebook. – Jag tycker inte att en tjänsteman ska lägga in sin egen bedömning i hur en familj väljer att göra. Som tjänstemän ska du vara neutral och svara på frågor utifrån gällande regler, säger Thomas Hedlund. DN har sökt stabssekreteraren i Lidköping, som inte vill kommentera ärendet. Emma Löfgren [email protected] Fakta. Frågan om bonusföräldrar kan jämställas med vårdnadshavare har varit på tapeten i flera kommuner. I ett beslut från Skolverket från 2005 fick exempelvis Karlshamns kommun kritik för att den hävdade att ett bonusbarn skulle vara hemma med sin föräldralediga styvförälder, då det ansågs strida mot skollagen. “ DN 27 nov 2014: “ Ny medlem upptäckt i dinosauriefamilj Gräsätare, stor som en buffel och med horn. Så tror forskare i brittiska Bath att en tidigare okänd dinosaurie såg ut som levde för ungefär 75 miljoner år sedan. London. Det är dr Nick Longrich, knuten till universitetet i Bath, som gjort upptäckten när han undersökt fossil som finns hos Museum of Nature i kanadensiska Ottawa. I 75 år har fossilet funnits på museet och där har man antagit att det varit från en dinosaurie som hörde hemma i regionen. Nick Longrich har kommit fram till att det i stället handlar om en sort som liknar dem som höll till i vad som i dag är sydvästra USA. Hans slutsats är att exemplaret är en helt ny art inom familjen Pentaceratops, där den mest kända är gräsätaren Triceratops. Den nya dinosaurien har fått namnet Pentaceratops aquilonius och beskrivs av Nick Longrich som en mindre kusin till Triceratops. Möjligen har han upptäckt ytterligare en ny art, som också levde för omkring 75 miljoner år sedan. Museet har ett annat fossil, som har antagits vara från Kanada, som Longrich i stället tror är från en dinosaurie som levde längre söderut och tillhör familjen Kosmoceratops. Här behövs mer fullständiga fossil för att bekräfta tesen. Hans studie publiceras i vetenskapliga tidskriften Cretaceous Research och återges av bland andra BBC. – Vi trodde att vi hade upptäckt de flesta arterna, men det verkar som om det finns många dinosaurier kvar att upptäcka, säger Longrich. – Mångfalden av dinosaurier måste ha varit stor. Vi har nog bara skrapat på ytan än, fortsätter han. Pia Gripenberg [email protected] “ * IT. Information, Konst, kultur, idrott. Politik för en IT-minister och en kultur- och idrottsminister. DN 27 okt 2014 “ Så har tekniken förändrat kulturen En digital revolution pågår på Tekniska museet. Ända fram till sista augusti kan stora och små besökare utforska hur konst, musik, film och dataspel har utvecklats med teknikens hjälp från 70-talet fram till i dag. Kultförklarade spel som ”Super Mario” och ”Pac-Man”, ljudinstallation, indiespel och konst skapad av kod. Utställningen ”Digital revolution” produceras av Londonbaserade The Barbican och nu är det premiär för en fem år lång världsturné där Tekniska museet, som första museum i världen, står som värd. I helgen öppnade utställningen och museet fylldes av barn och vuxna som kunde flaxa med armarna och projicera en stor fågel, skapa jätteanimeringar med hjälp av kroppen och titta bakom kulisserna på storfilmer som ”Inception” och ”Gravity”. ”Digital revolution utmanar gränserna för vad en konstnär kan och inte kan göra”, säger Patrick Moran, en av producenterna på Barbican, i ett pressmeddelande.Utställningen är en resa genom den digitala utvecklingen, från 1970-talet fram till i dag. Besökarna inbjuds på olika sätt att delta i, eller bli en del av konstinstallationerna. Här utforskas alla aspekter av den digitala revolutionen, från de första virala internetfenomenen och Virtual Reality, till 3D-skrivare och tekniken bakom filmer. Utställningen är den största presentationen av digitalt skapande någonsin och visar de tekniskt mest framstående produktionerna av världskända artister. Enligt producenterna själva utgörs en av de mest komplexa konstruktionerna av verket Assemblance, ett rökfyllt rum där laserinstallationer styrs och utformas av besökarna själva. Det var också, tillsammans med fågelsimulatorn, mest populärt hos flera av besökarna DN talade med. Emma Löfgren [email protected] “ DN 27 okt 2014 ”Kristina från Duvemåla” håller. Styrkan och skönheten finns där än” Kristina från Duvemåla”av Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfsson.Dirigent: Hans Ek. Regi: Lars Rudolfsson. Koreografi: Lena Josefsson. Med: Maria Ylipää, Robert Noack, Oskar Nilsson, Birthe Wingren, Tobias Ahlsell, Ingahlill Wagelin, Ole Forsberg m fl. Scen: Göteborgsoperan. I dag är det nog ganska få som minns den undran som faktiskt fanns inför urpremiären på ”Kristina från Duvemåla” på Storan i Malmö 1995. Hur de som stod bakom det perfekta popsoundet i ABBA och den West End-effektiva musikalen ”Chess” skulle kunna ge ton och röst åt Vilhelm Mobergs myllrande berättelse om ett fattigt småländskt 1800-tal – Sveriges mest lästa och älskade. Som dessutom med stor framgång redan hade visualiserats av Jan Troell? Men det svar som Benny Andersson och Björn Ulvaeus då gav är fortfarande något av det mest överraskande och genomgripande jag upplevt. Först med en oavbrutet spännande och lekfull men oändligt lång första akt, som överträffade rekordhållaren Richard Wagner i dennes ”Ragnarök”. Och därefter med en dramatiskt tillspetsad och förlösande andra akt, med en ung och ännu relativt okänd Helen Sjöholm som Kristina, som slutligen fick alla känslofördämningar att brista. För vad få visste om var hur Björn & Benny i arbetet med ”Kristina från Duvemåla” hade öppnat sig för ett helt nytt uttryck. En brygd av folkmusik, bruksmusik, väckelsesånger, klassisk musik och lite världsmusik som gav en kongenial ton åt skörheten och patoset i ett utvandrande Sverige. Ingredienser som fått en fortsättning i projektet BAO – som gått vidare i historien och gett röst åt ett modernare och mera folkhemsklingande Sverige. Men uppsättningen, i Lars Rudolfssons dramaturgi och regi och Robin Wagners scenografi, var också ett lekfullt svar på Jan Troells naturnära realism. Scenförvandlingarna skedde inför öppen ridå på ett sätt som både förankrade och befriade det tids- och miljöbundna i berättelsen. Som i den oförglömliga scenen där de oflyttbara stenarna på åkern med ett surrealistiskt jubel stiger mot himlen som ballonger. Och det är just i denna förunderligt transformerande rörlighet, som också bottnar i det suveräna samspelet mellan musik, text och sceniskhet, som gör ”Kristina från Duvemåla” så äkta, verklig och relevant för en tid där allting är på glid. Och på väg mot något annat. När den nu åter står på Göteborgsoperans scen, för första gången sedan 1996, inför en delvis ny generation som aldrig sett och hört den, är det bara att konstatera att styrkan, skönheten och all den sceniska magin finns kvar. ”Kristina från Duvemåla” är evigt ung. Något som de nya vackra kostymerna av Kersti Vitali Rudolfsson och Linus Fellboms snillrika ljussättning också starkt bidrar till. Frågan den här gången är snarare hur det låter med de nya sångarna som följt med från produktionen från 2012 på Svenska teatern i Helsingfors. Och jo, det låter fantastiskt fint. Ingen behöver vara orolig över att det gamla laget saknas. I Robert Noack (Karl Oskar) och Oskar Nilsson (Robert) har man hittat två skådespelare med makalöst naturliga röster som faktiskt överträffar sina föregångare. Den senares silvriga höjdton på ordet ”hav” bär liksom hela musikalens budskap i sig. I Birthe Wingren har Ulrika fått ett nytt dramatiskt djup och skärpa. Och Maria Ylipää får Kristinas ostillade längtan att bli allas. Man skakar och skälver som om man hörde det för första gången. Martin Nyström [email protected] “ DN 28 okt 2014 “ Designern som älskar matematik Man kan i stort sett inreda ett helt hem med enbart Konstantin Grcics verk. Men det är främst för sina stolar som den Sverige- aktuelle designern har blivit världskänd. Det är inte många som vet vem han är, ännu färre kan uttala hans namn. Men i designvärlden är Konstantin Grcic en superstjärna. Och även de som inte skulle känna igen honom på gatan har säkert sett någon av hans produkter: Lampan ”Mayday”, som inspirerats av vanliga bygglampor, eller den oväntat bekväma stolen ”Chair_One”, med sin geometriska sits av gjutet aluminium. Det är också den senare som pryder affischerna för Arkdes (före detta Arkitekturmuseet) utställning med den tyska designern som öppnar i dag, tisdag. Konstantin Grcic själv är lika exakt i sitt visuella uttryck, med genomgående svarta kläder, prydligt hipsterskägg, en tunn liten scarf runt halsen och Clark Kent-glasögon. Stockholm är den andra anhalten för denna kringresande utställning, som invigdes i Vitra-museet i tyska Weil am Rhein i våras och nästa år reser vidare till belgiska Hasselt. Den är uppdelad i fyra delar – de tre första rummen består av konstnärligt gestaltade installationer på temat hemmet, arbetsplatsen och det offentliga rummet, medan det sista rummet är ett arkiv över Grcics egna produkter och hans inspirationskällor. Och det är här vi börjar vårt samtal, framför en enkel riddarhjälm i brun papp som Grcic köpt i någon leksaksaffär. – Hade jag ritat den själv skulle jag vara stolt, säger han om masken. Många av mina projekt börjar som modeller i kartong, än i dag är det mitt främsta arbetsmaterial. Att så många av mina tidiga produkter är platta och vikta är en direkt effekt av kartongens egenskaper, medan det är svårare att skapa runda former. Jag har accepterat att det är en del av mitt formspråk. Trots sina internationella framgångar arbetar Konstantin Grcic alltjämt i sitt gamla kontor i hemstaden München. Personalstyrkan består, förutom Grcic själv, av fyra designer och en assistent – en rätt blygsam skara för en så framgångsrik verksamhet. – För tio år sedan fick jag för mig att vi borde växa, så ett tag var vi nio personer. Det var fruktansvärt! Det kanske inte verkar vara så stor skillnad, men jag trivdes inte alls längre. Jag måste förstås ha medhjälpare för att kunna klara mitt arbete, men jag är direkt engagerad i alla projekt på kontoret och tackar nej till fler uppdrag än jag tackar ja till. Det skulle, i stort sett, vara möjligt att inreda ett helt hem med enbart Konstantin Grcics produkter. Under sin drygt 20-åriga karriär har han gjort allt från bord och stolar till papperskorgar, bestick, lampor, äggkoppar, kulspetspennor, dricksglas, tekann Själv dricker jag till exempel ur hans stapelbara glas ur serien ”Relations” från Iittala, fast man numera måste köpa dem dyrt på Ebay om de skulle gå sönder i disken. – Jag vet inte varför de togs ur produktion, säger han med ett ovanligt sting av bitterhet. Jag har sett siffrorna, och de sålde bra. Jag träffade en av deras medarbetare nyligen, och frågade rakt ut varför de slutade tillverka dem, men fick inget riktigt svar. Om det hade varit ett tekniskt problem hade vi förstås kunnat lösa det. Som industridesigner är Konstantin Grcic lika mycket ingenjör som konstnär. Intill en tidig prototyp av stolen ”Myto” ligger en skiss fullklottrad med siffror. – Matematik har en väldigt konkret mening för mig. Jag kan beskriva ett objekt mycket bättre med hjälp av siffror än med en teckning. Jag blir frustrerad om mina medarbetare inte kan ge mig de exakta måtten utan att se efter i datorn. Är du perfektionist?– Tja, men det är bara för att det spelar roll. En halv millimeter kan vara direkt avgörande för om en design är lyckad. Konstantin Grcic vet vad han talar om. Han inledde sin utbildning som finsnickare, och har fortfarande en direkt, fysisk relation till materialet – ”när jag tänker på trä, så ser jag framför mig en planka, inte ett träd”. Men det är på det bullriga fabriksgolvet han trivs allra bäst. – Jag vill se maskinerna och prata med arbetarna. Man måste känna till begränsningarna för att veta om man ska följa dem eller försöka bryta mot dem. Det är kanske en ostig jämförelse, men det är ungefär som att vara musiker – innan man kan improvisera måste man kunna spela. Många av dina produkter tycks vara styrda av logiskt tänkande?– Bra poäng. När jag ser på arkitektur och annan design letar jag alltid efter logiken bakom. Det attraherar mig. Jag har egentligen ingenting emot dekoration, men det är inte så jag arbetar. Det finns de som säger att ”Chair_One” är dekorativ, och det får de väl tycka. Men jag ser den inte på det viset. Skönhet är för mig en effekt av logik och funktion. Om den allmänna trenden inom dagens design går mot det lokala, hantverksmässiga och ekologiskt framställda, så är Konstantin Grcic klar över sin yrkesroll. – Jag är industridesigner. Det är vad jag gör. Det finns en demokratisk aspekt på masstillverkning som tilltalar mig. När jag gick på Royal college i London visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, jag var ju skolad i möbelsnickeri, som styrs av regler och tradition Hans avgångsprojekt blev en enkel träbock av hopfogade och målade tretumsplank. När man ser den så här 20 år senare är det slående hur mycket den har gemensamt med senare möbler, som den lilla träpallen ”Medici” strax intill. Ändå brukar Grcic säga att han inte har en speciell estetik, utan bara löser problem med de medel som står till buds. – Jag måste medge att de är lite lika varandra. Men de kommer ju från en och samma person, så det kanske inte är så konstigt. Men det har tagit mig 20 år att inse det.Många av dina projekt relaterar till en pojkrumsestetik, med inspiration från science fiction, sport och musik. Finns det ett inslag av nostalgi i ditt arbete?– Jag skulle alltid svara nej på den frågan. Jag är en rationell designer. Men jag fyller femtio år nästa år, och måste acceptera att det kanske kryper in ett visst mått av nostalgi i det jag gör. Det är bara logiskt att mina intressen färgar av sig på det jag arbetar med. Bo Madestrand [email protected] Efternamnet uttalas Grtschitsch.Född 1965 i München.Efternamnet uttalas ungefär Grtschitsch.Systern Tamara Grcic är känd konstnär.Utbildad vid Parnham college och Royal college of art i London.Började sin karriär som assistent till engelska formgivaren Jasper Morrison.Grundade egna kontoret Konstantin Grcic industrial design (KGID) 1991 och slog igenom i 90-talets slut med lampan ”Mayday”, papperskorgen ”Square” och glasen ”Relations”. ”Chair_One” (bilden), 2004, är förmodligen hans mest kända produkt.Har själv gestaltat utställningen ”Panorama” på Arkdes (visas t o m 11/1). “ DN 30 okt 2014: “ Skrivare och webbkameror lätta att ta över Efter avslöjandet i går om säkerhetsluckor i modem inleder Postoch telestyrelsen ett tillsynsärende mot Bredbandsbolaget. DN kan nu visa att många svenskars skrivare, webbkameror och backup-hårddiskar är exponerade mot internet. Därmed är de åtkomliga för vem som helst. Vi köpte en av de mest sålda multiskrivarna i Sverige och kopplade in den i en lägenhet. Tre mil därifrån kunde vi sedan styra skrivaren och se vad som låg på skannern. skannerbädden. Sedan åkte vi till ett köpcentrum, tre mil därifrån. Med en helt vanlig dator kunde vi se semesterbilden som låg på skannern. Vi behövde inte ens ange lösenord. Enligt Leif Nixon, säkerhetskoordinator på Nationellt superdatorcentrum vid Linköpings universitet, är exemplet med HP Photosmart sannolikt toppen på ett isberg. – Det är ett svårt problem att lösa när det har gått så här långt. Det finns ingen aktör som har till uppgift att försöka lösa detta. Det finns ingen statlig myndighet som gör det och bredbandsoperatörerna bryr sig inte, säger Leif Nixon. DN har systematiskt sökt genom alla ip-adresser i Sverige, alltså datorernas egna telefonnummer. Att få kontroll över en skrivares kontrollpanel skulle kunna innebära att en hackare får tillgång till känsliga uppgifter, exempelvis handlingar som glömts på skannerbädden. Körningen visar att en stor mängd enheter i svenska hem och hos företag är exponerade mot internet – och därmed åtkomliga för vem som helst. DN har till exempel hittat 756 stycken HP Photosmart, en av de mest sålda multiskrivarna i Sverige. Med skrivaren går det även att skanna och i vissa fall även att faxa. För att skrivaren ska hamna öppet på internet krävs att enheten får en så kallad extern ip-adress, vilket är standard i en del bredbandsabonnemang. DN har sökt HP för en intervju. Företaget svarar i en skriftlig kommentar att ”kundernas säkerhet är väldigt viktig” och att alla användare bör ”följa rekommenderade säkerhetsåtgärder för att skrivarna inte ska vara exponerade på internet”. En säkerhetsbrist gör att en HP Photosmart-skrivare i vissa fall kan bli nåbar på internet – enbart genom att skriva in maskinens ip-adress i en vanlig webbläsare. Enheterna har inget lösenordsskydd som standard. Till exempel går det att se vad som ligger på skannerbädden. Allt fler prylar i hemmen är uppkopplade mot internet – till exempel webbkameror, telefoner, smarta tv-apparater, inbrottslarm och belysning. Numera finns det till och med vissa kylskåp med trådlös internetanslutning. DN köpte en egen HP Photosmart-skrivare, modell 5520, på Siba. Vi kopplade in den i en lägenhet och lade en semesterbild på Det finns så klart vissa fördelar med att ha sina enheter uppkopplade, till exempel att det kan vara smidigt att nå kontrollpanelen till inbrottslarmet utifrån. Men det finns samtidigt många nackdelar ur ett IT-säkerhetsperspektiv. Tidigare i år uppmärksammades det att en amerikansk familjs babymonitor hade hackats. Mitt i natten väcktes föräldrarna av en mansröst som skrek på bebisen. Det visade sig att en okänd person hade gjort intrång i familjens nätverk – och att hackaren till och med hade tittat på bebisen genom babymonitorns kamera. DN:s granskning bygger enbart på stickprov på olika intressanta enheter. Därför är mörkertalet sannolikt mycket stort. Prylarna behöver heller nödvändigtvis inte vara exponerade mot internet och ha en egen extern ip-adress för att kunna bli hackade. När de aktuella enheterna kopplas in i en bostad blir de exponerade inom det egna nätverket. Om en hackare lyckas komma in i nätverket – till exempel genom att angripa modemet – blir antalet sårbara mål betydligt fler. Då handlar det sannolikt om flera miljoner skrivare och andra enheter i Sverige som går att hacka och utnyttja. DN:s genomgång visar att minst 248 webbkameror och övervakningskameror i Sverige är exponerade mot internet. Vi har rensat bort de ”officiella” webbkameror som ligger öppet på vissa hemsidor – till exempel livebilder från golfbanor och skidbackar. Av juridiska skäl har vi inte tittat på kamerabilderna, men en sökning på ip-adresserna indikerar att kamerorna är placerade på exempelvis solarier, butiker, kontor och hemma hos privatpersoner. Precis som i fallet med skrivarna är de nåbara genom en vanlig webbläsare. Uppskattningsvis 80 procent av enheterna saknar lösenordsskydd eller använder sig av produktens standardlösenord, som ”admin” eller ”1234”. Vår kartläggning är gjord på laglig väg genom att studera enheternas bruksanvisningar och samtidigt titta på hur hemsidornas sidhuvud reagerar på olika värden. DN har även hittat minst 2 490 backup-hårddiskar som är exponerade mot internet. Dessa finns framför allt hemma hos privatpersoner. Det handlar om så kallade lagringsservrar av märket Synology. Systemen är skyddade med användarnamn och lösenord, men har flera kända säkerhetshål. – Problemet är att det dyker upp säkerhetshål i sådana här enheter, precis som de dyker upp i vanliga datorer. Även sådana här enheter behöver säkerhetsuppdateras men det gör folk oftast inte. Även om det är lösenordsskyddat kan det gå att komma in ändå, säger Leif Nixon. Kristoffer Örstadius [email protected] Fakta. Så gjordes granskningen DN har skannat genom alla ip-adresser som finns i Sverige. Vi har tittat på om dessa svarar på två så kallade portar – port 80 (webbservrar) och port 443 (webbservrar med krypterad anslutning). På dessa servrar finns både vanliga hemsidor (till exempel dn.se och skatteverket.se), men även servrar på enheter i vanliga hem och hos företag. Vi har studerat vad som finns på servrarna och gjort sökningar efter olika intressanta enheter. Vi har hämtat hem data om ip-adresserna vid fyra tillfällen. Mörkertalet är mycket stort. DN har hittat 756 stycken skrivare av märket HP Photosmart. Går man in på hemsidan http:// [SKRIVARENS IP-NUMMER] kommer man in på skrivarens kontrollpanel och kan bland annat se vad som finns på skannerbädden. Säkerhetsbristen uppstår eftersom Photosmart-skrivarna inte har något lösenordsskydd som standard. Vi har även hittat minst 248 olika webbkameror och övervakningskameror och minst 2 490 lagringsservrar som oftast används som backup-hårddiskar. Om artikelserien. DN 31 okt 2014: “ Säkerhetsbrist åtgärdades inte – trots expertens larm I 14 månader har Comhem känt till att företaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina kunders modem. Trots larm från en ITsäkerhetsexpert i augusti 2013 har luckan ännu inte täppts till. DN kan nu avslöja att ytterligare modem i Sverige har allvarliga säkerhetsbrister. Det handlar om ett av Comhems vanligaste modem, Netgear CG3100. Det går på bara någon minut att hacka modemet och därmed ta sig in i Comhemkundernas datornätverk. Granskningen I serien ”Det sårbara digitala samhället” granskar DN bristande ITsäkerhet hos företag och myndigheter. Internet får allt större betydelse i samhället och i hemmet. Samtidigt flyttar brottsligheten ut på internet – och cyberkrigsföring från andra stater blir allt vanligare. Reportern Kristoffer Örstadius är reporter på DN och programmerare. Han fick i våras journalistpriset Guldspaden för sin granskning av krisen i den svenska skolan.” Comhem har inte åtgärdat säkerhetsbristerna, trots att företaget har känt till dem i minst 14 månader. Bristerna upptäcktes av IT-experten Johan Rydberg Möller i augusti förra året. Han påträffade sårbarheten i sitt eget modem hemma och tog kontakt med Comhem, både på Twitter och via mejl. Han beskrev säkerhetsbristerna i detalj. Några dagar senare, den 28 augusti 2013, svarar Comhem på mejl att tekniker har undersökt och ”kan konstatera” att det är en ”bugg i mjukvaran”. Vidare skriver företaget att ”Detta kommer att lösas i nästa mjukvarurelease som kommer att ske inom kort. Vi vill tacka dig för att du uppmärksammade felet och att du tog dig tid att meddela oss det”. 14 månader senare är säkerhetsbristerna fortfarande kvar i modemen. DN har verifierat säkerhetshålet genom egna tester hos sex privatpersoner. Även i Johan Rydberg Möllers modem är säkerhetshålet kvar. indikerar alltså att det inte är alla kunder som berörs av den riktigt kritiska sårbarheten. – Det är exakt samma resultat. De uppdateringar som Comhem lovade att göra har inte genomförts. Det är faktiskt riktigt dåligt och anmärkningsvärt, säger Johan Rydberg Möller. Utomlands har liknande säkerhetshål i modem utnyttjats av bedragare, vilket har uppmärksammats i branschtidningar. Hösten 2013 hackades 300 000 polska modem när domännamnservern ändrades så att brottslingar kunde kapa bankkonton. År 2012 hackades 4,5 miljoner modem på liknande sätt i Brasilien. DN har fått tillstånd av de sex privatpersonerna att hacka deras modem. Precis som hos Bredbandsbolaget finns det ett dolt användarkonto i alla Comhems Netgear-modem. Av säkerhetsskäl kan vi inte skriva vad det heter, men både användarnamnet och lösenordet – som DN har testat – är anmärkningsvärt dåliga. För att sårbarheten ska kunna utnyttjas krävs att internetanvändaren lockas att besöka en hemsida som innehåller skadlig datorkod (alltså en programinstruktion till datorn). Koden skulle till exempel kunna läggas in på en sida som innehåller bilder på gulliga djur, eller dolt i en annons på en helt vanlig hemsida. Bristen gör det möjligt för utomstående att till exempel ändra inställningar i modemens brandvägg. I fyra av sex fall är själva internet- anslutningarna dessutom vidöppna för kapning. DN har utan problem kunnat byta ut den så kallade domännamnservern. Servern kan liknas vid en ”adresslista” där sajtadresser översätts till ipnummer. Det innebär att det i realtid går att se vilka sajter som besöks och även skicka ut falska sajter och därmed sno till exempel bankuppgifter. Hos alla testade kunder finns säkerhetsbrister, men i två av de sex hushållen har DN inte kunnat byta ut just domännamnservern. Det DN konfronterade i måndags Comhem med uppgifterna om säkerhetshål. Företaget tillbakavisade då att modemen har de aktuella bristerna. DN presenterade under gårdagen en film för företaget där vi visar att det faktiskt går att hacka modemen. I går kväll svängde Comhem. Presschefen Fredrik Hallstan säger nu att de ska arbeta på att lösa problemen. – Vi tycker naturligtvis att det är allvarligt med de brister som du påtalar. Det är bra att ni har uppmärksammat oss på det. Vi jobbar på det tillsammans med Netgear. Sedan är det viktigt att komma ihåg att vi inte längre levererar detta modem till nya kunder, säger Fredrik Hallstan. Hur många kunder har det aktuella modemet? – Jag vet inte. Men vi är ett stort företag så det är säkert många. Jag kan inte bedöma hur stort problemet är. Han kan inte svara på varför det finns allvarliga säkerhetsproblem i modemen. Detta trots att en IT-expert larmade om brister för 14 månader sedan. – Vi har fått mjukvaruuppdateringar från Netgear. Däremot har de inte fungerat på våra modem. Modemen uppdaterades. Men den höll inte tillräckligt god kvalitet, så den drogs tillbaka. Det är där vi står nu. I över ett års tid har ni vetat om att det är säkerhetshål i modemen. Är inte det väldigt lång tid? – Jag håller med om det. Det är väldigt olyckligt. Det är bra att ni sätter fokus på problemet. Kristoffer Örstadius [email protected] Så här kan du skydda dig. Vad Comhem behöver göra är att uppgradera sina modem till en ny mjukvaruversion. Ett sätt att skydda sig mot denna typ av brist är att köpa en ny router som har hög säkerhet. Man kan då koppla in den i internetoperatörens modem och ställa in den i så kallat ”bryggat läge”. Tänk dock på att stänga av wifi på internetoperatörens modem. DN Detta har hänt. – Vi skyller inte från oss, men vi tycker det är viktigt att era läsare också förstår att allt kokar ner till diskussionen: Var försiktig där ute. Det är inte så att man blir attackerad utifrån, utan det aktiveras av att man surfar in på en hemsida och klickar på en länk. Det där är ju inte sant. Ett skript skulle kunna bakas in till exempel i en annons på en vanlig hemsida. – Därför ska man vara försiktig med var man går in. Man ska ha ett bra virusskydd. Antivirusprogram hjälper inte mot säkerhetshålet. – Du är betydligt duktigare än vad jag är på teknik, så jag passar på den diskussionen. 29 oktober: DN avslöjar, tillsammans med IT-säkerhetsexperten Leif Nixon, att Bredbandsbolaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina modem. Minst 100 000 svenskars internetuppkopplingar är vidöppna för utomstående att kapa. 30 oktober: Många skrivare, webbkameror och andra elektronikprylar i våra hem är exponerade mot internet utan lösenordsskydd. De är därmed åtkomliga för vem som helst.” DN 1 nov 2014: “ Tusentals bloggar och hemsidor har säkerhetshål Tusentals hemsidor i Sverige är så sårbara att utomstående kan hacka och redigera innehållet. Många sajtägare som använder publiceringssystemet Wordpress slarvar med viktiga säkerhetsuppdateringar, visar DN:s granskning. Bland de berörda finns till exempel bloggar, e-handelssajter och företagshemsidor. Dagens Nyheter har gjort en omfattande sökning efter alla hemsidor i Sverige som använder publiceringssystemet Wordpress. Wordpress – som är gratis – är smidigt och säkert om det hanteras på rätt sätt. Många sajter som använder verktyget missar däremot att göra viktiga säkerhetsuppdateringar. DN har hittat 10 228 hemsidor i Sverige som baseras på Wordpress och som inte har säkerhetsuppdaterats de senaste 2,5 åren. Versioner som är så gamla har en mängd säkerhetshål som är enkla att utnyttja. På internet finns till och med färdiga guider med exempel på hur sådana sajter går att hacka. – Förmodligen är en stor del av sajterna redan komprometterade och används för att utföra till exempel överbelastningsattacker, säger Leif Nixon, säkerhetskoordinator på Nationellt superdatorcentrum vid Linköpings universitet. Det är sajtägarens eget ansvar att uppdatera sin Wordpressversion. Wordpress laddas ner och installeras på en egen server eller till exempel på ett konto hos ett så kallat webbhotell. Bland de 10 228 hemsidorna som DN har hittat finns flera stora företag, e-handelssajter och bloggar. Förutom att ändra innehållet på de aktuella sajterna skulle det sannolikt i vissa fall även gå att ta del av kundregister och andra känsliga uppgifter. DN har bekräftat att säkerhetshålen är enkla att utnyttja genom att testa på tre sajter som vi själva har byggt. De 10 228 sajterna som DN exemplifierar har särskilt kritiska säkerhetsbrister. Därutöver finns en stor mängd sajter som har allvarliga säkerhetsbrister, men som är lite svårare att utnyttja. Även flera tidningsredaktioner använder sig av Wordpress. DN har hittat minst fem tidningssajter i Sverige som har säkerhetsbrister. – Wordpress är en vanlig mjukvara. Man brukar säga att ungefär 20 procent av alla sajter använder sig av Wordpress. Vi har sett väldigt mycket sårbarheter, framför allt i plugins till Wordpress. Det är oerhört viktigt att man uppdaterar sin Wordpress, säger Jonas Thambert, ITsäkerhetsexpert på avdelningen Cert-se på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Flera gånger per år uppmärksammas i medier när hemsidor utsätts för dataintrång. Det finns många exempel, även i Sverige, där hemsidor som kör Wordpress har blivit hackade. Branschtidningar har de senaste åren uppmärksammat flera fall där bedragare genomfört systematiska attacker mot tusentals Wordpresssajter. Syftet har framför allt varit att installera virus på sajterna som gör att de blir en del i ett så kallat botnät. Det innebär att servern blir en del i en armé av tusentals servrar som utnyttjas för exempelvis överbelastningsattacker. Men det kan också handla om att smitta de egna besökarna med skadlig datorkod. – Det är ett problem som vi har sett de senaste åren, det vill säga att hackare tar över Wordpress-systemet för en populär webbsajt för att sedan infektera besökarna med skadlig kod, säger Jonas Thambert. Det går som sajtägare att skydda sig mot intrång och attacker. Det handlar om att säkerställa att man alltid har den senaste versionen av det populära publiceringsverktyget. Den senaste versionen heter 4.0. Kristoffer Örstadius [email protected] Fakta. Wordpress Wordpress är ett publiceringsverktyg som används av ett stort antal sajter i Sverige. Det är gratis att ladda ned och installera på en webbserver. Ursprungligen utvecklades Wordpress som ett bloggverktyg, men numera används den allt mer även för större företag och organisationers hemsidor. Det går att installera tillägg till Wordpress, så kallade ”plugins”, för att till exempel kunna skapa en e-handelsverksamhet eller liknande. DN Så gjordes granskningen. DN har byggt ett datorprogram som under fyra månaders tid har skannat genom i stort sett alla svenska hemsidor på internet. Datorprogrammet är en så kallad ”spindel” som automatiskt och systematiskt har besökt hemsidor på .se-domäner – och indexerat hemsidorna i en databas. Vi har sedan gjort en sökning på sajterna för att identifiera vilka som använder sig av Wordpress och vad det är för versioner. Den senaste versionen av Wordpress heter 4.0. DN har bedömt att ”Wordpress 3.3.1” och tidigare versioner är särskilt sårbara. Dessa installationer har nämligen en allvarlig säkerhetsbrist som gör att det går att komma in i administrationsgränssnittet på sajten redigera innehållet. Det finns 10 228 sajter i Sverige som använder sig av ”Wordpress 3.3.1”, som lanserades i januari 2012. Om artikelserien. Granskningen I serien ”Det sårbara digitala samhället” granskar DN bristande ITsäkerhet hos företag och myndigheter. Internet får allt större betydelse i samhället och i hemmet. Samtidigt flyttar brottsligheten ut på internet – och cyberkrigsföring från andra stater blir allt vanligare. DN 1 nov 2014: “ Nu ska myndigheten även granska Comhem Reportern Kristoffer Örstadius är reporter på DN och programmerare. Han fick i våras journalistpriset Guldspaden för sin granskning av krisen i den svenska skolan. Detta har hänt. 29 oktober: DN avslöjar, tillsammans med IT-säkerhetsexperten Leif Nixon, att Bredbandsbolaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina modem. Minst 100 000 svenskars internetuppkopplingar är vidöppna för utomstående att kapa. 30 oktober: Många skrivare, webbkameror och andra elektronikprylar i våra hem är exponerade mot internet utan lösenordsskydd. De är därmed åtkomliga för vem som helst. 31 oktober: I 14 månader har Comhem känt till att företaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina kunders modem. Trots larm från en IT-säkerhetsexpert i augusti 2013 har luckan ännu inte täppts till. De tidigare artiklarna i granskningen kan du läsa på DN.se “ Efter DN:s avslöjande inleder Post- och telestyrelsen (PTS) nu även en granskning av Comhem. Enligt Staffan Lindmark, jurist på PTS, är det allvarligt att företaget har känt till säkerhetsbrister – utan att åtgärda dem. DN avslöjade i går att ytterligare modem i Sverige har allvarliga säkerhetsbrister. Det handlar om ett av Comhems vanligaste modem, Netgear CG3100. Företaget har inte åtgärdat säkerhetshålen, trots att det känt till bristerna i minst 14 månader. – Det är alltid allvarligt med brister som kan göra det möjligt för obehöriga att ta del av uppgifter om abonnenterna och deras information. Det är särskilt allvarligt om man har känt till en säkerhetsbrist under en längre tid, men inte gjort någonting åt det, säger Staffan Lindmark, jurist på Post- och telestyrelsen. Myndigheten inledde i går ett tillsynsärende mot Comhem. Det betyder att PTS nu utreder om två av Sveriges största internetoperatörer har brutit mot lagen om elektronisk kommunikation. Tidigare i veckan inledde PTS en granskning av Bredbandsbolaget sedan DN avslöjat motsvarande brister även där. – Uppgifterna som har kommit fram i veckan tyder också på att det kan finnas en generell problematik i hela branschen när det gäller säkerheten i ”kundplacerad utrustning”, som till exempel bredbandsmodem. En kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk. Det räcker inte med att man har hög säkerhet i sina centrala system. Man måste ha säkerhet som är tillräcklig hela vägen ut till den enskilda abonnenten, säger Staffan Lindmark. DN 3 nov 2014: Post- och telestyrelsen ska på sikt granska flera av de stora operatörernas säkerhetsarbete. Vad ska vi ha kulturen till? Stärka demokratin, tycker vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP), vilket hon har fått kritik för. Det hade hon i och för sig fått oavsett vad hon hade sagt. Men man fick känslan av att Bah Kuhnke lika gärna hade kunnat säga något annat, att kulturen kan visa vägen till ett hållbart samhälle eller att den kan göra oss till mer empatiska människor. Nu valde hon demokrati, sannolikt eftersom hon även är demokratiminister. Henri Caddeo, IT-direktör på Comhem, var i går självkritisk till att företaget känt till säkerhetsbristerna i minst 14 månader. – Vi är besvikna över att vi inte har hanterat det fortare. Vi vill samtidigt tacka er för att ni upplyser oss om de problem vi har. Hur allvarlig är säkerhetsbristen? – Vi bedömer den som allvarlig. Vi bedömer den framför allt som mycket mer allvarlig i dag än vad vi gjorde tidigare. Varför har ni inte åtgärdat bristen trots att ni visste om den i augusti 2013? – Vi missbedömde säkerhetsrisken. Jag tycker själv att det är oacceptabelt att det har tagit så lång tid. De åtgärder som vi har gjort är alldeles för passiva. Vi har gjort en missbedömning. Hur många kunder har det aktuella modemen? “ Macbeth viktigare än klotter Politikens roll i tillkomsten av meningsfull kultur ska inte underskattas men heller inte överdrivas. Och SD undantaget är skiljelinjerna mellan partierna inte överdrivet stora: De tunga kulturinstitutionerna är ovärderliga. Även mindre scener fyller en viktig funktion, liksom litteraturstödet. Bibliotek är bra och ska främja barns läsning. Public service är viktigt. Ungefär så. Ändå är det inte oviktigt vilket slags syn på kultur en kulturminister har. I en artikel på Dagens Arena förra veckan lanserades ett nytt debattforum: Kultwatch. I ett vrål av länge uppdämd ilska förklarade initiativtagarna att nu får det vara nog. Det är dags att andra röster får höras i kulturdebatten, andra berättelser, andra perspektiv än de som nu dominerar. – 177 000 stycken kunder, så som vi bedömer det. Och vidare: ”Vi vill sudda ut gränserna mellan vad som tillskrivs som Kristoffer Örstadius [email protected] “ ’fint’ och ’fult’. Kultur kan vara graffiti på samma sätt som en tavla ritad av en konstnär som klassas som klassisk.” DN 3 nov 2014: Inte alldeles originellt, men okej. “IT-expert: Bristerna ett hot mot rikets säkerhet Själv skulle jag vilja påstå motsatsen, och att den förnämsta kulturen är den som förmår peka på det allmänmänskliga, det gemensamma bortom tid, klass och etnicitet. Som, tja, William Shakespeare, vars 450-årsjubileum firas i år. Häromveckan ägnades P1:s ”Filosofiska rummet” åt denne gigant. De inbjudna talade om de saker som gör att Shakespeare fortfarande är brännhet. Hur han gestaltar människans förhållande till det egna jaget. Hur jag kan vara jag, och ändå inte. Hur vi kan behöva förklädnader för att hitta fram till det autentiska. Åtskilliga samhällsviktiga fastigheters styrsystem i Sverige ligger helt öppna mot internet, bland dem polishus, tågstationer, datorhallar och rymdstationen i Kiruna. Med bara några musklick skulle DN kunna manipulera värme, belysning, ventilation, larm och andra känsliga system i hundratals fastigheter. I vissa fall går det till och med att öppna dörrar. De allvarliga säkerhetsbristerna är ett hot mot rikets säkerhet, enligt experter. I regeringens kulturbudget har 230 miljoner kronor öronmärkts för satsningar i landets miljonprogramsområden. Fint – men till vad? Låt mig, lite tillspetsat, föreslå kulturministern att hon i stället för att finansiera workshoppar för graffitimålare lägger pengarna på att ta Shakespeare till betongförorterna. DN har granskat IT-företaget Kabona som säljer fastighetssystem till en rad svenska myndigheter och bolag. Med deras storsäljare – Webbdatorcentral – kan fastighetsägare på distans ta kontroll över olika styrsystem i en byggnad, till exempel värme och ventilation. Susanna Birgersson [email protected] “ Inloggningen är lösenordsskyddad, men DN kan i dag avslöja att säkerheten i systemen är mycket svag. Bristerna är så allvarliga att det går att hacka sig in på mindre än tio sekunder. Med bara några klick skulle det gå att manipulera bland annat värme, ventilation, brandlarm, belysning och öppna dörrar på många känsliga byggnader i Sverige. Vi har hittat minst 733 fastighetssystem som är uppkopplade mot Kabonas Webbdatorcentral – och som ligger helt öppna mot internet. Bland dem finns polishus, tågstationer, vårdcentraler och stora kontorsbyggnader. I ett fastighetssystem kan det ingå flera byggnader och i vissa fall till och med flera kvarter. Vi har inte tittat på exakt vilka inställningar som går att ändra på i respektive byggnad. Det kan vara så att vissa fastigheter exempelvis endast har sitt värmesystem reglerat i systemet. – Att man kan få kontroll över hundratals fastigheters styrsystem är riktigt otäckt. Det kan potentiellt få mycket allvarliga konsekvenser, säger Leif Nixon, säkerhetskoordinator på Nationellt superdatorcentrum vid Linköpings universitet som har hjälpt till med granskningen. DN har av juridiska skäl inte gjort intrång i fastighetssystemen. Vi har bekräftat den allvarliga sårbarheten på lagligt sätt genom olika datakörningar. DN har dessutom fått tillstånd att testa att hacka oss in i systemen i tre fastigheter. – Säkerheten är väldigt dålig. Koden håller låg säkerhetsmässig kvalitet, säger Leif Nixon. Han anser att detta, i kombination med att det är så många fastigheter som berörs, gör att de sårbara systemen är ett hot mot rikets säkerhet. Även Anne-Marie Eklund Löwinder, säkerhetschef på Stiftelsen för internetinfrastruktur, anser att det är ett allvarligt hot. – Det beror lite på vad man kan åstadkomma i de olika anläggningarna. Men om det är så pass viktiga funktioner som det verkar vara – spridda över hela landet – så bedömer jag det ändå som att det kan vara ett allvarligt hot mot samhället. Om en angripare skulle genomföra en systematisk attack mot ett stort antal mål samtidigt skulle det kunna skapa stora problem. Jag tror inte det finns tillräckliga resurser i Sverige att hantera en sådan samlad attack, säger hon. Minst fyra polishus är anslutna till systemet – i Kalmar, Västervik, Eksjö och Ulricehamn. Av säkerhetsskäl kan DN inte gå in på de tekniska detaljerna i bristerna, men systemet strider på punkt efter punkt mot grund läggande säkerhetspraxis när man programmerar. – Det är allvarligt när system exponeras på internet. Jag kan inte uttala mig om det här specifika fallet, men kan man påverka och på ett enkelt sätt styra till exempel ventilation i byggnader är det klart allvarligt, säger Lars-Göran Emanuelson, enhetschef på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. En attack mot fastighetssystemen skulle sannolikt vara ett intressant mål för terrorister eller i cyberkrigföring. DN:s bedömning är att det på bara några minuter skulle gå att orsaka stor oreda och eventuellt även materiella skador – samtidigt i hundratals fastigheter. Det går till exempel att ändra på tryck i värmesystem, men förmodligen finns det något mekaniskt skydd som slår till om trycket blir för högt. Det skulle även gå att nollställa servrarna som styr fastighetssystemen. – Det finns ett helt spektrum av tänkbara aktörer som skulle kunna göra sådana här attacker – alltifrån uttråkade 16-åringar till andra nationer som skulle ha ett intresse av att ställa till kaos i Sverige, säger Leif Nixon. Kjell Carlberg, vd på Kabona, säger till DN att företaget nu ska undersöka säkerheten i sina system. Han pekar på att det finns betydligt fler anordningar som har produkten Webbdatorcentral än de som DN har hittat – och att dessa inte är exponerade mot internet. Bland de styrsystem som ligger på internet finns även Kiruna ESA Satellitstation, Landvetter flygplats driftbyggnad och Chalmers tekniska högskola. – Vi kommer informera våra kunder om detta och föreslå dem – om de vill – att fixa så att det inte går att göra detta som ni har gjort. Det är inget problem att lägga detta bakom brandväggar, säger Kjell Carlberg. I listan över berörda fastigheter finns även minst 18 datorhallar, bland annat anläggningar som används av Göteborgs universitet och Trafikverket. Sannolikt hanteras fläktar och annan kylanordning genom fastighetssystemet. DN kan inte se vad som finns på servrarna i datorhallarna, men om en sådan anläggning blir för varm kan det leda till allvarliga driftstopp. Hans bedömning är dock att det inte går att orsaka vare sig kaos eller materiella skador eftersom det finns andra skyddsmekanismer som säger ifrån om värdena ändras för mycket. I listan finns även flera stora bostadshus, kommunkontor, äldre boenden och skolor. DN fick tillstånd att hacka fastighetssystemet till en skola i Linköping. På några sekunder kunde vi öppna skolans entré som var låst med portkod. I Hedemora kyrka ingår – förutom värme och ventilation – även kyrkklockorna i styrsystemet. DN testade tillsammans med kyrkoherden Pontus Gunnarsson – och kunde utan problem hacka oss in och sätta i gång klockorna. – Det där borde inte du ha kunnat göra, säger han. – Det låter som att ni kan spränga ett polishus i luften, men det enda man kan göra där är att ställa om en temperatur. Om man ställer den på noll så kommer ett annat system ta över. Vårt undersystem tar hand om styrningen om vår webbserver inte fungerar, säger Kjell Carlberg. Leif Nixon som har granskat systemen tillsammans med DN är dock av en annan uppfattning. Han tror att det, trots skyddsmekanismerna, skulle gå att orsaka oreda. – Jag är övertygad om att jag kan ställa till kaos även om det finns skydd mot de mest extrema felvärdena. De spärrar som finns är till för att skydda mot felfunktioner, inte att skydda mot en intelligent angripare. Sårbarheterna i Webbdatorcentral är så allvarliga att jag helt kan ta över fastighetens interna nätverk, och det ger en mycket stor frihet att ställa till ofog. Kristoffer Örstadius [email protected] Detta har hänt. 29 oktober: DN avslöjar att Bredbandsbolaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina modem. Minst 100 000 svenskars internetuppkopplingar är vidöppna för utomstående. 30 oktober: Många skrivare, webbkameror och andra elektronikprylar i våra hem är åtkomliga för vem som helst. 31 oktober: I 14 månader har Comhem känt till att företaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina kunders modem. 1 november: DN avslöjar att tusentals hemsidor i Sverige, bloggar, ehandelssajter och företagshemsidor är så sårbara att utomstående kan redigera innehållet. Några av byggnaderna som är lätta att ta över utifrån 1. Västerviks polishus 2. Göteborgs stadsbibliotek 3. ESA satellitstation, Kiruna 4. Hedemora kyrka 5. Ambulanscentralen Borås 6. Malmö centralstation 7. Kalmar polishus 8. Höglandets polishus, Eksjö 9. Ryggkirurgiska kliniken/Löts sjukhus, Strängnäs 10. Chalmers tekniska högskola 11. Tändstickspalatset, Stockholm 12. Kristianstad central 13. Landvetter flygplats driftbyggnad 14. Vasaparken datahall 15. Bollebygdgårdens äldreboende 16. Malmö krematorium 17. Jönköping krematoriet 18. Vänersborgs arena 19. Astrid Lindgrens värld, Vimmerby 20. Elgiganten, Norrköping 21. Ikea Helsingborg 22. Myresjöhus arena, Växjö Om artikelserien Granskningen I serien ”Det sårbara digitala samhället” granskar DN bristande ITsäkerhet hos företag och myndigheter. Internet får allt större betydelse i samhället och i hemmet. Samtidigt flyttar brottsligheten ut på internet – och cyberkrigföring från andra stater blir allt vanligare. Reportern Kristoffer Örstadius är reporter på DN och programmerare. Han fick i våras journalistpriset Guldspaden för sin granskning av krisen i den svenska skolan. “ DN 3 nov 2014: “Flera kan ha fått modem kapade Bredbandsbolaget misstänker nu att flera av deras kunders internetuppkopplingar kan ha varit kapade. Det framgår av en datakörning som företaget har gjort. Efter DN:s avslöjande förra veckan om osäkra modem har Bredbandsbolaget inlett en översyn av säkerheten i sina kunders modem. Översynen omfattar samtliga kunder och även andra modem som företaget delar ut. Cirka 80 kunders modem har haft ”sådana avvikelser i DNSinställningarna att Bredbandsbolaget bedömt att det har funnits en risk för att modemen kan ha manipulerats”, enligt bolaget. DNS, även kallat domännamnserver, kan liknas vid en ”adresslista” där hemsidesadresser översätts till ip-nummer. Om den riktiga domännamnservern byts ut till hackarens egen server får han eller hon kontroll och kan se vilka sajter som besöks. Det går till och med att skicka internetanvändaren till fel ställe. Det betyder att en person skulle kunna gå in på www.handelsbanken.se i webbläsaren, men komma till en falsk banksida. Bredbandsbolagets översyn visar att de cirka 80 kunderna i samtliga fall har haft någon av de tre modellerna från Zyxel som DN skrev om i onsdags. Inget annat modem har haft liknande avvikelser. – De har använt sig av DNS-servrar som inte tillhör Bredbandsbolaget och som heller inte är ”branschstandard-DNS-servrar”. Vi agerade direkt och nollställde modemen, säger Alexandra Carlsson, pressansvarig på Bredbandsbolaget. Alla kunder har blivit kontaktade. Alexandra Carlssons bedömning är att mellan 15–20 kunder ”eventuellt kan ha råkat ut för något”. I övriga fall har personerna uppgett att de själva har ändrat i modemens inställningar. Alexandra Carlsson betonar samtidigt att upptäckten i sig inte behöver betyda att de aktuella kunderna har blivit hackade. – Det är för tidigt att säga. Det behövs ytterligare genomgång för att kunna säga det. Det var i onsdags som DN avslöjade att Bredbandsbolaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina modem. I fredags kunde vi visa att även Comhem hade motsvarande brister. Kristoffer Örstadius [email protected] “ DN 3 nov 2014: “Maria Schottenius: Vad har finansdepartementet för kulturfientliga stollar i sitt stall? Sverigebilden. På torsdagens regeringssammanträde räddades Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Det kan meddelas alla som nu tänkt att den nya regeringen fått fnatt och börjat gå loss på välfungerande och vitala delar inom kulturområdet. En listig, nästan osynlig formulering i budgeten för högre utbildning och forskning innehöll detta häpnadsväckande budskap om nedläggning. Nästa skandalösa nedläggning i smyg gäller Terminologicentrum som från 2016 enligt samma katastrofbudget ska minskas med 4 miljoner kronor och därmed i princip läggas ner. Terminologicentrum (TNC) är nationellt centrum för terminologi och fackspråk och ger stöd åt de områden som använder särskilt fackspråk. Myndigheterna har ett ansvar för detta enligt Språklagen. Det här är allvarligt. Och handlar om att sabotera en verksamhet som kostar oerhört lite i förhållande till vad det ger. Ingen förklaring har givits och ingen deklaration av hur regeringen ser på vård av fackspråk och terminologi. Bara att pengarna ska användas ”för att finansiera prioriterade satsningar”. Goddag yxskaft. Så kom så nästa närläsning av budgeten där man upptäckt att undervisningen i svenskt språk och samhälle som bedrivs av svenska lärare och lektorer på 228 universitet i 39 länder plötsligt, utan orsak, också läggs ner. Och 38 000 studenter som läser svenska blir utan undervisning. Dessa studenter och deras lärare är omvittnat värdefulla Sverigeambassadörer, och även om man är ointresserad av humaniora kanske man är intresserad av svensk exportindustri. För den har nämligen dessa enklaver svenskorienterade personer spelat en avgörande roll. Men hur kunde det hända? Hur kunde en ny, på ämnet helt oerfaren minister för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson välja att lägga ner dessa utmärkt fungerande delar inom svensk humaniora? Ville hon verkligen åstadkomma all denna skada och dessutom dra på sig en kritikstorm i sociala medier där det cirkulerar gigantiska namnlistor? Få hela universitetsvärlden emot sig innan hon börjat jobbet? Ville hon framstå som en forskarvärldens torped, som ska lägga ner saker till höger och vänster, utan utskillning? Jag vet själv, som Sveriges kulturråd i London såg jag dagligen hur svensklektorerna och eleverna i svenska bidrog till kunskap om Sverige och inte minst energi omkring Sverige. Det kunde gälla litteratur, konst, musik, men också annat, som har att göra med livsstil, turism. Ofta tillsammans med svenska företag, som utomlands på ett självklart sätt ingår i de sammanhang som hjälper till att bygga upp Nej. Det kan man nog bara konstatera. Det här var inte vad hon eller den nya regeringen hade tänkt sig. Det som har hänt är att hon blivit lurad och överkörd. Det gör inte saken bättre, men är ändå bra att veta. Finansdepartementet har nämligen, enligt mina källor, haft de här fula förslagen liggande i byrålådan. Nedläggningarna och besparingarna av dessa poster har förberetts tidigare. Helene Hellmark Knutsson är inte den första minister man har försökt med, men uppenbarligen den första som gått på det. Tyvärr, med stor personlig badwill som följd och en väldig uppförsbacke när det gäller att skapa förtroende inom högre utbildning och forskning. Vad finansdepartementet håller på med, och vad de har för kulturfientliga stollar i sitt stall, det måste Magdalena Andersson och Stefan Löfven utröna. Och åtgärda. Humaniora är inte finansdepartementets baby och har aldrig varit. Men humaniora är Sveriges baby, som måste vårdas och utvecklas. Det gäller nämligen livet och det mänskliga innehållet i vår framtid. Så nu regeringen: Upp till bevis. Maria Schottenius [email protected] “ DN 3 nov 2014: “Arbetarklassen tur och retur Hur skildrar de unga svenska författarna klasskillnader? Elin Cullhed läser Jack Hildéns och Therese Bohmans höstböcker. Och ordinerar dagens medelklass att läsa Maja Eklöfs klassiker ”Rapport från en skurhink”. Vad är grejen? vill jag först säga till Eskil i Jack Hildéns debutroman ”Vi, vi vaktmästare”: Du är vit, medelklass, du ska snart bli man, du är en redig kille med välbärgade föräldrar, det värsta epitetet man kan ge dig är ”flummare”, och så får du ditt första heltidsjobb, fast du egentligen vill bli författare… och blir helt knäckt? Så pass att du måste skriva en hel roman? Skäm inte ut min medelklass! Det är brottsligt att jämföra en debutant med en klassiker, och kanske är det ännu mer brottsligt att jämföra svala arbetsplatsskildringar med brinnande arbetarlitteratur, men jag har just slukat ”Rapport från en skurhink” av Maja Eklöf (1970), hennes dagbok från livet som fattig städerska och fembarnsmamma under åren för det politiska uppvaknandet i Sverige 1968. Det är efter världskrigen, moderna tider och de arbetande klasserna revolterar mot strukturerna som förtrycker dem, det är studentuppror i Paris och när Maja Eklöf lägger sig på kvällen känns det som om hon ensam ockuperat hela Europa. Men den utarbetade kroppen har sin hjärna alldeles blixtrande klarvaken och skrivandet, de politiska tankarna och böckerna är livsvillkoret som får henne att stå ut med smärtan som städningen och underordningen tillfogar hennes kropp. Hon går till platser där kollektiven finns: grannarna, kvällskurserna, vårdhemmet – hos de gamla trivs hon bäst. Engagemanget i helheten får henne att gång på gång känna: ”om man bara slapp tänka på sig och sitt” – och hon slipper, för världspolitiken, det hon kallar Strukturomvandlingen, krigen och revolterna håller hennes blick så hårt uppspärrad att allting runt henne blir större än hon själv. I en signifikativt nog aldrig inskickad insändare till Karlskogabladet skriver hon: ”Jag är en medelålders fru som arbetat hårt i hela mitt liv men anser att den dagen jag gjort mest nytta i mitt liv var då jag i ett demonstrationståg bar plakatet ’USA ut ur Vietnam’.” och sexism. Eskil. Att vara femtio år, kvinna och avgrundsarbeta tills kroppen stupar, att hålla hårt i sin livmoder för att inte råka tappa den under arbetsdagen, att ha så ont i ryggen att det inte går att vila, bara stå; att vara nojande fembarnsmamma till glidiga tonåringar och samtidigt upptagen av ett flammande politiskt engagemang, och ett hudlöst, hypnotiskt skrivande, där sårbarheten regerar ihop med ödmjukheten – vore inte det något för din slumrande hipstergeneration med laptoppar och lösa anställningar som i väntan på katastrofen flytt in i era ensamma, barnsliga kroppar? Ni, som längtar efter ett språk för det som smärtar inuti er själva. Som längtar efter att engagera er, som drömmer om en riktig arbetsplats och ett kollektiv. Ja, jag ordinerar hela medelklassen att dammsuga varenda antikvariat på ”Rapport från en skurhink” av Maja Eklöf, och läsa den – i grupp. Men hur ska individualisten någonsin se sin egen botten i Den andra, någonsin bli del av ett kollektiv, om den aldrig gör sig sårbar, om den går igenom livet som Eskil, som medelklassen: oantastlig? Therese Bohmans huvudperson med arbetarklassbakgrund i ”Den andra kvinnan” strävar som en blomma mot ljuset efter att nå den renhet och sanning hon tror finns hos de högre klasserna, men på vägen dit blir hon allt ensammare, kanske ensammare än den gängse klassresenären, eftersom hon mer och mer antar den oantastligas identitet. Hon jobbar i matbespisningen på ett sjukhus och hatar sin egen klass: tål inte att kollegan är ”lågintelligent”, avskyr disken från den stinkande purématen som skyfflats in i gamlingarnas munnar, och hon vill absolut inte läsa socialrealism. Men sen blir också jag ödmjuk. För som en gestaltning av medelklassen är Jack Hildéns bok om Eskil helt perfekt. Och som sådan är den efterlängtad. Av samma anledning som mitt medelklassjag åtrår det råa i ”Rapport från en skurhink” dreglar Eskil över sin kollega Jonas på vaktmästeriet, den hegemoniske arbetarklassmannen som blir helt fruktansvärt exotisk för Eskil. Likt en kappvändare försöker Eskil passa in på arbetsplatsen, döljer ruccolan på tallriken och böckerna han läser, säger att han vill bli svensklärare om någon frågar, inte författare, det är för flummigt. Eskil pendlar mellan fascination och förakt inför en grabbig arbetarklass som uttalar Financial Times finansjal times utan engelskt uttal, och som öppet flashar med sin del av kakan i det stora kollektivets rasism Det sorgliga är att Eskil är så pass blasé och mätt inför tillvaron att han inte har något språk för det låga i honom själv, knappt ens för sitt eget liv, förutom att han som så många andra medelklassmän har svårt för att bli vidrörd – som om något rasade inom dem om de upplevde riktig närhet. Eskil är oantastlig. Han kan bara duktigt skildra Den andra. Skildringar av arbetarklassen som misärig och alkoholistisk får henne att må dåligt, så var det inte i hennes arbetarklasshem, där stod maten på bordet och trots att det var kulturlöst var det välordnat, odramatiskt. Hon vill bli författare, precis som Eskil. Men på folkhögskolans skrivarkurs blir hon främling inför de skrivande läkarbarnen som helgar det fula, osminkade och ideologiska hellre än det som är skönt och upphöjt. ”Är ni så bortskämda, tänkte jag ibland om mina klasskamrater. Har ni det vackert i sådant överflöd att ni måste slumma till det lite och gilla det fula?” När Den andra kvinnan höjer sig över tillvaron glider hon hela tiden ifrån den, in sig själv. Hon ser igenom PK-vänsterns löjliga teorier och medelklassens bortskämda självhat, och hon ställer sig, gud förbjude, över systerskapet. Den oantastliga behöver inga kollektiv. Eskil gör allt för att få känna sig som en av Bålstagrabbarna på jobbet. Men ”Den andra kvinnan” är inte imponerad av medelklassens gästspel hos arbetarklassen. ”Det enda som räknas är att ha känt avgrunden”, tänker hon, avgrunden i att inte ha någon enda livlina förutom ett riktigt jobb. Så när Eskil stjäl sin lunch, trots att han har föräldrar med pengar, landställen i plural och bokhyllor så överfyllda att det inte märks om han snor en bok – vad är det han ägnar sig åt då? Griper han efter avgrunden? Ja, den välbärgade, vita medelklassen tycks vara så knäckt av sin egen präktighet att den gärna svanktatuerar sig, läser socialrealism och blir privilegierade flummare med ett älsklingsord: ”subversiv”. Det enda som räknas är lagom-avgrunden. Kanske är alltihop en längtan efter att få spricka. Den bildade medelklassen är på många sätt en fruktansvärd klass att komma till: den tolererar inte dålig smak, sjukdom, arbetslöshet, fördummande jobb, halvdana karriärer, skräptv, intrigmakeri och tappade ansikten. Medelklassen kan bara räddas om den vågar vara sårbar och dum. Bara då sipprar ödmjukheten och behovet av ett kollektiv in. Maja Eklöf säger det bäst: ”Det är väl värst för oss låglönare. Man känner att man är den stora nolla som en människa är, utbildad eller outbildad.” Tack, Eskil, för att du vågade. Elin Cullhed “ DN 3 nov 2014: “ Ömsint om mamma. Ison Glasgows tuffa uppväxt berör Ison Glasgow och Emil Arvidson ”När jag inte hade nåt” Brombergs Det förvånar mig inte att en så ömsint mammaskildring som Ison Glasgows ”När jag inte hade nåt” kommer från en berättare med rötter i hiphoppen. Varenda rapartist värd namnet har minst en mammalåt i sin repertoar, från Tupac Shakurs ”Dear mama” till Kanye Wests ”Hey mama” och Snoop Doggs ”I love my momma”. Gemensamt för rapmödrarna är att de inte uppfyller ett traditionellt mammaideal: de är unga, urbana, ensamstående fattiga mammor som skaffat barn utan vare sig utbildning/jobb eller parrelation. Mammor som i den breda kulturen kanske skulle kallas för ansvarslösa. Centralt för hiphoppens syn på moderskap är i stället kampen: att oavsett utgång – om barnet blev knarklangare eller gängmedlem – så gjorde mamman sitt bästa, hon försökte. Det är denna tradition långtifrån mammauppgörelser à la Kerstin Thorvalls söner som Ison Glasgow skriver in sig i med sin uppväxtskildring, en skildring som tar oss från Queens, New York till Bredäng i Stockholm. I dag är han en av Sveriges mest hyllade rapartister, han har varit programledare i Sveriges Radio och jurymedlem i tv-programmet ”X-factor”. Men berättelsen börjar i New York, där Ison föds 1980 och växer upp i Queens med sin mamma och mormor. Det är 80-tal och Meatpacking District är fortfarande ett ställe för slaktare och prostituerade. Mamma Glasgow jobbar på bokföringskontor på Manhattan och drömmer om att slå igenom som dansare. På gatorna går unga människor klädda i benvärmare för att se ut att vara på väg någonstans. I klyftan mellan mormor och mamma hittar vi ett stycke amerikansk nutidshistoria: mormor tillhör en generation afro-amerikaner som tror på integration, hennes ideal är de judiska medelklasskvinnorna hon tidigare arbetat för, medan hennes dotter – Isons mamma – upptäcker Black powerrörelsen, har dreadlocks och intresserar sig för afrikansk kultur och tal om ”ursprung”. bilderna till släktingar i hemlandet. Se vad fint vi har det i Sverige. Det var värt att lämna allt. Isons pappa är rastaman från Barbados och när han flyttar till Sverige följer mor och son efter, till mormors förtret. Men relationen blir kortvarig, och mor och son hamnar på gatan. Dagarna går ut på att skaffa pengar till mat och sovplats till kvällen. De sover på parkbänkar och i trappuppgångar. Mamman, en charmig excentriker som männi skor lätt anförtror sig åt, utvecklar strategier för att bli hembjuden till folk utan att verka desperat. De må vara hemlösa men de kompromissar inte om sin värdighet. Mona Masri [email protected]” ”Hemma i Queens hade jag mitt eget rum. Jag hade mina leksaker. Nu stod vi på gatan medan enkronorna plingade omkring oss”, skriver Ison och den naturliga frågan är förstås varför de inte återvänder hem. En crackvåg sköljer då över USA:s städer och Queens erbjuder inte mycket till framtid, men framför allt handlar det om en vägran att återvända med svansen mellan benen, att ha misslyckats. Det är en stolthet och revanschlusta som känns igen från andra migranthistorier. Jag vet en vietnamesisk familj från Kristianstad som brukade åka till Ikea och fotograferas i utställningsrummen för att sedan skicka Från utsatthet till framgång; det ligger nära till hands att dra paralleller till försäljningssuccén ”Jag är Zlatan”, men det är en ytlig jämförelse. För Zlatan var ett relativt ensamt barn som paradoxalt nog saknade den typ av känslomässig omsorg som Ison – trots liv på gatan – upplever. I stället går tankarna till Åsa Linderborgs fantastiska ”Mig äger ingen”, en kärleksfull skildring av en strulig alkoholiserad pappa som man skulle kunna anklaga för vanvård och ansvarslöshet men som på grund av sin villkorslösa kärlek och omtanke om barnets själva person i stället utgör grunden för en gripande berättelse. DN 4 nov 2014: “ Efter avslöjandet: Polisen kopplar bort sig från nätet Efter DN:s granskning kopplade i går ett stort antal företag och myndigheter bort styrsystemen till sina fastigheter från internet.– Vi slet ut kabeln till internet, säger Johan Brun, presstalesperson på polisen i Kalmar. DN avslöjade i går att hundratals samhällsviktiga fastigheters styrsystem i Sverige ligger helt öppna mot internet – bland dem polishus, tågstationer, datorhallar och rymdstationen i Kiruna. Granskningen har väckt starka reaktioner. Minst hundra fastighetssystem plockades under gårdagen bort från internet, enligt en körning gjord av Leif Nixon, säkerhetskoordinator på Nationellt Superdatorcentrum vid Linköpings universitet. Flera av de berörda som DN har varit i kontakt med ser allvarligt på säkerhetsriskerna. – Det är inte bra. I Kalmar har vi länskommunikationscentralen. Det är en verksamhet som går dygnet runt. Det är klimatanläggning, fläktar och värme som skulle kunna påverkas, säger Johan Brun, press talesperson på polisen i Kalmar. De ”slet ut kabeln till internet”, beskriver han för DN. Även Jernhusen som äger flera tågstationer i Sverige ser allvarligt på DN:s uppgifter. Flera av deras anläggningar har varit exponerade mot internet. Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen, säger att de nu ska åtgärda säkerhetsproblemen skyndsamt. – Det ni skriver stämmer och vi ser mycket allvarligt på detta. Vi kontaktar nu leverantören och kommer även att gå igenom vad vi har för andra system, säger hon. DN sökte i går företaget Kabona, som säljer fastighetssystemen, för en intervju. Någon representant från företaget återkom aldrig, men företaget skriver i ett officiellt uttalande att det välkomnar granskningen och att det tar uppgifterna ”på stort allvar”. Vidare skriver företaget: ”Vid sidan om de löpande säkerhetsförbättringar vi gör har vi startat en omfattande genomlysning för att identifiera åtgärdsområden för ökad säkerhet.” Med Kabonas storsäljare – Webbdatorcentral – kan fastighetsägare på distans styra över olika system i en byggnad. Inloggningen är lösenordsskyddad, men DN kunde i går visa att säkerheten i systemen är mycket svag. Bristerna är så allvarliga att det skulle gå att hacka sig in på mindre än tio sekunder. Med några klick skulle det gå att till exempel ändra värme, ventilation, belysning och i vissa fall till och med öppna dörrar. Anne-Marie Eklund Löwinder, säkerhetschef på Stiftelsen för internetinfrastruktur, bedömde i går säkerhetsrisken som synnerligen allvarlig. – Det beror lite på vad man kan åstadkomma i de olika anläggningarna. Men om det är så pass viktiga funktioner som det verkar vara – spridda över hela landet – så bedömer jag det ändå som att det kan vara ett allvarligt hot mot samhället. Om en angripare skulle genomföra en systematisk attack mot ett stort antal mål samtidigt skulle det kunna skapa stora problem. Jag tror inte det finns tillräckliga resurser i Sverige att hantera en sådan samlad attack, sade hon i måndagens DN. Även Landvetter flygplats driftsbyggnads styrsystem ligger helt öppet på internet. Swedavia som äger flygplatsen skriver i ett mejl till DN att företaget är tacksamt ”för att de risker som digitaliseringen medför nu uppmärksammas medialt – det är viktigt med en generellt ökad kunskap i samhället om vad cybercrime innebär och hur vi bäst möter den”. 1 november: DN avslöjar att tusentals hemsidor i Sverige, bloggar, ehandelssajter och företagshemsidor är så sårbara att utomstående kan redigera innehållet. 2 november: DN avslöjar att flera samhällsviktiga fastigheters styr system ligger öppna mot internet, bland dem polishus, tågstationer, datorhallar och rymdstationen i Kiruna. De allvarliga bristerna är ett hot mot rikets säkerhet, enligt experter. Om artikelserien. Vidare skriver företaget att ”Gällande det system som artikeln nämner så ser vi nu över säkerheten tillsammans med leverantören. Vi har också vidtagit ett antal åtgärder för att i nuläget inte exponera systemet mot internet.” Granskningen Kristoffer Örstadius [email protected] Internet får allt större betydelse i samhället och i hemmet. Sam tidigt flyttar brottsligheten ut på internet – och cyberkrigföring från andra stater blir allt vanligare. Detta har hänt. 29 oktober: DN avslöjar att Bredbandsbolaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina modem. Minst 100 000 svenskars internetuppkopplingar är vidöppna för utomstående. 30 oktober: Många skrivare, webbkameror och andra elektronikprylar i våra hem är åtkomliga för vem som helst. 31 oktober: I 14 månader har Comhem känt till att företaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina kunders modem. I serien ”Det sårbara digitala samhället” granskar DN bristande ITsäkerhet hos företag och myndigheter. Reportern Kristoffer Örstadius är reporter på DN och programmerare. Han fick i våras journalistpriset Guldspaden för sin granskning av krisen i den svenska skolan. “ DN 4 nov 2014: “ Flera industridatorer helt oskyddade Ett vattenkraftverk i mellersta Sverige ligger helt öppet att styra – utan lösenordsskydd, visar DN:s granskning. I systemet skulle utomstående enkelt kunna reglera en dammlucka. Minst 200 datorer – varav flera inom industrin – går att fjärrstyra utan att behöva ange lösenord. DN har tittat på VNC – ett särskilt program som används för att fjärrstyra datorer. Genom att skriva in ett ipnummer (datorns eget telefonnummer) går det att se och styra måldatorn. Många företag och organisationer slarvar dock – och missar att lösenordsskydda sina system. DN har hittat 204 datorer som ligger öppna på internet – helt utan lösenordsskydd. Vi har inte testat att logga in utan har bekräftat säkerhetsbristen genom att fråga servern vilken autentisering som krävs. En slagning på de aktuella ip-numren antyder att flera av datorerna används inom industrin. Ett av systemen är registrerat på ett vattenkraftverk i Mellansverige. Det aktuella företaget säger till DN att det medvetet satt systemet utan lösenordsskydd för att det ska bli enklare och smidigare att manövrera. – Det går att se statistik över värdena och även öppna och stänga en dammlucka. Det vore inte särskilt bra om någon obehörig skulle komma in. Men man måste ju faktiskt veta ip-numret för att det ska gå, säger ägaren. Ip-nummer till sådana anläggningar är dock lätta att hitta genom olika sökinstrument. Enligt IT-säkerhetsexperten Leif Nixon är det allvarligt att det går att fjärrstyra datorer utan att behöva ange ett lösenord. – Det är väldigt illa eftersom de är helt oskyddade. De sitter ofta kopplade till känsliga system. Jag tror inte att det är ett medvetet val, utan det handlar nog om att man inte har rätt kunskap om säkerhetsproblemen, säger han. Kristoffer Örstadius [email protected] “ DN 4 nov 2014: “ Bloggandet motion för hjärnan Stig Bergstrand försöker få fler äldre att använda sociala medier. Han recept, att blanda humor och allvar, har gett honom tusentals följare. Stig Bergstrand har några tusen personer som prenumererar på hans blogginlägg. På en dag uppskattar han att han att mellan 200 och 600 läsare läser vad han skriver. Mest positiva reaktioner får han när han presenterar ”dagens outfit”. Det är inga konstigheter. Han tar helt enkelt på sig de kläder han använder för dagen och berättar var de kommer ifrån. Framför allt hämtar han inspiration till bloggen när han läser tidningarna och lyssnar på radion. – Det börjar som en tankeblixt: det här måste jag skriva om. Orättvisor får mig ofta att reagera. Ett av hans inlägg handlade om en ung man med Parkinsons sjukdom. Han skulle opereras och få elektroder i huvudet. Men så meddelade neurologen att mannen inte kunde bli opererad förrän om ett år eftersom de inte hade tillräckligt med personal. – Då blev jag arg och skrev om det. Det är alltid bra att kunna använda kraften i sin ilska och att göra något konstruktivt av den. Allvarligare händelser som den här dyker alltid upp förr eller senare. När han väl bestämt vad han ska skriva om tar han fram en bild som han tycker passar till ämnet. – Därefter går det ganska snabbt. Jag kanske skriver inlägget på en kvart, säger Stig Bergstrand. Vilka som ingår i läsekretsen vet han egentligen inte så mycket om, bortsett från att en del är bekanta som följer honom och kommenterar hans förehavanden. – De flesta uttrycker sig positivt. Men ibland är det negativt. Näthat känner jag nästan aldrig av. De tänker väl att det här är en gammal man som man inte ska skrämma för mycket. En av orsakerna till att bloggen blivit så populär tror Stig är att det inte är så vanligt med äldre bloggare och att många tycker att det är roligt att få en inblick i en äldre mans förehavanden. Det var så han fick uppmärksamhet i andra medier när han började. När Stig fick frågan om han ville vara med i en tv-serie som skulle ta fram Sveriges bästa modebloggare, valde han dock att avböja. – Jag tyckte att det var litet tramsigt när de sa att jag skulle åka till Stockholm och träffa Blondinbella. Vi skulle prova kläder och bli modebloggare. Jag var rädd att det skulle bli löjligt. Han tycker inte att äldre ska vara rädda för att sätta igång, eftersom man lär sig hur det fungerar efter hand. Det var Stigs barnbarn som peppade och hjälpte honom att skaffa en blogg. Han var då 78 år och barnbarnet 20. Till en början skojade han till det ganska mycket. Men efter ett tag blev inläggen allt mer allvarliga. – Ja, man har ju skaffat sig en del erfarenheter efter hand som gör att man ser saker på ett annat sätt. Med ålderns rätt, som man säger. Hade du bloggat annorlunda om du hade varit ung? – Då kanske jag hade varit modebloggare och tjänat massor av pengar, säger han och skrattar. – Jag insåg att man inte ska skoja om allt, säger han. Vad är nackdelarna med att vara äldre? Framför allt gillar läsarna när han lyckas skapa en bra balans mellan humor och allvar. De brukar också uppskatta när han ger förslag på bra restauranger och böcker. Särskilt om han skriver inläggen med lätt hand och ger dem en knorr. – Att det går litet långsammare och att man inte uträttar lika mycket. Men jag tycker ändå att jag kan få en idé väldigt snabbt. Jag vet också genast vad jag ska göra med den. Mest lyckat tycker han själv att det blev när han fyllde åttio och gjorde en video från New York. I den sjunger han en sång och sätter in pengar på en bank på Wall Street. – Det var något som läsarna verkligen uppskattade, säger Stig, som menar att bloggandet är som motion för hjärnan och ett bra komplement till den fysiska träningen. – Det gör att hjärnan får sitt och att jag håller mig i god vigör. Jag får också utlopp för mitt skrivintresse. Min fru tycker om att skriva brev och min son Mikael Bergstrand är författare och skriver om Indien. Vad är fördelen med att vara äldre? Varför är det inte fler äldre som bloggar? – Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag har rest runt och hållit föredrag för att intressera fler. Under hösten har jag varit i tio städer med Folkuniversitetet och det var väldigt uppskattat. Folk jublade. Men det har ändå gått litet trögt. Fast det blir nog fler och fler äldre som kommer i gång. När slutar du? – Aldrig. Det känns som om jag kommer att köra loppet ut. I stället för att tänka på att man kan bli sjuk och tvingas sluta ska man köra på. Så länge det är kul ska man låta hjärnan gå på högvarv. – Jag har också fem barnbarn som jag haft mycket glädje av och som inspirerar mig mycket. Och så tycker jag om fotboll: Malmö FF. Är du AIK:are, eller? DN 4 nov 2014: “Regeringen borde tillsätta en utredning för svenskan Peter Letmark [email protected] Fakta. Stig Bergstrand Ålder: 83 år. Lastbilar från Södertälje säljer bra. Och tillverkaren gör sedan en ännu bättre förtjänst på service och reservdelar. Men för att pengarna ska rulla in gäller det att hålla reda på prylarna. Det är skillnad på växelspak, körlägesväljare, växelspaksknopp, växelstång, växlingslänkage och växelspärr. Bor: Malmö. Gör: Bloggar, tränar och umgås med barn, barnbarn och vänner. Bakgrund: Tidigare regionchef på radio- och tv-tillverkaren Luxor. Åren före pensioneringen jobbade han med husbyggen. Scania tjänar tiotals miljoner kronor om året på att man håller ordning på alla namn, på alla delar i alla länder där företaget finns. Tack vare företagets språkkonsulter och terminologer, som ser till att varje del på varje marknad bara kan ha ett namn, minimeras risken för missförstånd och Scania vinner tid och pengar. Ett framgångsrikt terminologiarbete ökar företagets, och därmed Sveriges, konkurrenskraft. Bloggtips: Om du får höra om något som gör dig arg, till exempel en orättvisa, kan du försöka göra något konstruktivt av det. “ Men det är det inte alla som har fattat. Regeringen har i sin budget aviserat att stödet till Terminologicentrum, TNC, ska minska från 4,2 miljoner till 273 000 kronor per år. TNC arbetar med den språkliga infrastrukturen, som är en förutsättning för det arbete som bedrivs på till exempel Scania. Det lär vara ett övervintrat förslag från Finansdepartementet som smugglats in i budgeten. Argumenten för nedskärningen är minst sagt tvivelaktiga. Eva Lindström, statssekreterare åt närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S), säger att ett aktiebolag som TNC måste klara sig utan statliga bidrag och hävdar att det är en principfråga. TNC är inte en myndighet utan ett aktiebolag, och enligt Eva Lindström betyder det att kostnaderna ska bäras. Utvärdera hur språklagen efterlevs, granska språkmyndigheten, titta på Svenska institutets språkverksamhet i utlandet, och undersök TNC:s terminologiarbete. Det är en princip som tycks påhittad för just detta fall. Det var en Smärkt regering som föreslog att TNC skulle drivas som ett aktiebolag med statliga bidrag för fjorton år sedan. En sådan utredning skulle troligen finna att investeringar i språkutbildning, språkstöd och språklig infrastruktur betalar sig. En satsning på svenska språket genererar både jobb och välstånd. Exemplet Scania visar att språkarbete faktiskt stärker vår konkurrenskraft. Besparingarna på TNC följer samma logik som den föreslagna neddragningen av stödet till svenskundervisningen i utlandet: En framgångsrik verksamhet, som utan föregående utredning och utan begripliga argument läggs ner. Det enda begripliga är att regeringen haft väldigt bråttom att få ihop sin budget. Men det finns tid att komma på bättre tankar. Besparingarna ligger minst ett år fram i tiden. Jag föreslår därför: tillsätt en språkutredning! Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), saknar båda erfarenhet inom de områden som drabbas. En utredning kommer att ge dem fördjupad kunskap och argument mot finansdepartementet. Det är tolv år sedan den senaste stora språkutredningen presenterades. Inte bara TNC och svenskan i utlandet behöver ses över. Också språkmyndigheten, Institutet för språk och folkminnen, har brottats med problem. Även här har fungerande verksamheter, som dialektarkiven i Lund och Umeå och en välbesökt webbplats, hotats med nedläggning eller lagts ner. Patrik Hadenius Chefredaktör för Språktidningen “ DN 5 nov 2014: “ Rätten att få gå vidare Det har gått ett halvår sedan spanjoren Mario Costeja González vann ”rätten att bli glömd”. Google förlorade i EU-domstolen och sökjättens länk till en tidningsnotis om Costeja González gamla skuldärenden plockades bort. Den vägen gavs alla EU-medborgare rätt att ansöka om att få glömmas bort av sökmotorernas algoritmer. I söndagens ”Agenda” i SVT berättade Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, hur enkelt det var för honom att sudda ut ett förfluget ord. Att fylla i Googles formulär tog några minuter. Ärendet gällde ett uttalande som Goldmann ångrat, men som trots allt hade att göra med honom som offentlig person. Sedan domslutet i maj har över 4 000 liknande frågor inkommit bara i Sverige, och majoriteten av de färdigbehandlade fallen har beviljats glömska av Googles handläggare. De bedömer vilken information som är ”inadekvat, irrelevant eller inte längre relevant” enligt lagen. Så har EU-domstolen gjort en rättighetsavvägning till ett slags kundtjänstärende. Och ett privat företag har motvilligt gett sig ut på en etikturné med en särskild rådgivande kommitté som ska bena ut vad denna nyvunna medborgerliga förmån innebär för informationsfriheten i Europa. Själva domslutet ger nämligen inga svar. I stället för en fråga för Google borde ”rätten att bli glömd” ses som ett projekt för andra. Flest ärenden rör länkar till sajterna Facebook och Youtube. Därför borde frågan ankomma på dem. Vad har deras användare och andra rätt att ångra? Vilken journalistik som är ”inadekvat, irrelevant eller inte längre relevant” måste i sin tur främst avgöras av tidningar, radio och tv. Det förekommer förfrågningar från personer som figurerar i arkiven och som inte önskar vara kvar. Vilka principer som ska styra mediernas beslut är en pressetisk fråga. Mest rör dock ”rätten att bli glömd” helt andra saker. En del ömmande fall gäller i praktiken kränkningar och förtal, som borde stävjas med andra medel. Många fall handlar om rädslan för att arbetsgivare ska intressera sig för varje avslutat kapitel i ens liv, och för dömande bekanta som genom internet har fått verktyg att rota i det förflutna. All information kan inte städas bort. I stället borde det talas mer om plikten att visa en smula överseende, och rätten att få gå vidare. Carl Johan Von Seth [email protected] “ DN 5 nov 2014: “ Sminklegendens många ansikten Säg ”Helena Rubinstein” och de flesta tänker på kosmetika. Men historien om henne rymmer mer än dyra krämer – hon var en banbrytande affärskvinna och konstsamlare. Nu visas en stor utställning om henne i New York. ”Det finns inga fula kvinnor, det finns bara lata kvinnor”, lyder en lätt provokativ fras signerad Helena Rubinstein. Som affärskvinna var hon förstås mån om att sälja både puder och skönhetstips. Det gjorde hon också med den äran: ”Helena Rubinstein”, med devisen ”skönhet är makt”, växte till ett imperium verksamt på fyra kontinenter. Men det är inte främst Rubinsteins lyckade affärer som har fått Judiska museet i New York att göra en utställning om henne, utan hennes person och den unika konstsamling hon byggde upp. – Åh, hon var före sin tid på så många områden! Inte minst som konstsamlare, säger kuratorn Mason Klein med något förtjust i blicken och han förklarar snart varför. Först kan man dock konstatera att Helena Rubinstein, som föddes i Polen år 1872, emigrerade till Australien där hon inledde sin verksamhet 1904 och därefter flyttade via Storbritannien till USA, var en modern entreprenör. Hon gick emot tidens skepsis mot kosmetika som något vulgärt och menade att medvetna kvinnor borde använda sig av smink för att understryka och skapa sin identitet. Helena Rubinstein höll salonger där kvinnor inte bara lärde sig att forma sina ögonfransar med tång och mascara, utan också hur man skulle föra sig, äta rätt och utveckla god smak. I en tid då allt fler kvinnor arbetade och blev socialt och ekonomiskt starkare fanns i en sådan nisch också goda inkomster. Efter flytten till New York i samband med utbrottet av första världskriget expanderade Helena Rubinsteins företag – i långvarig och skarp rivalitet med Elizabeth Arden. Parallellt med affärerna ägande Rubinstein mycket tid åt att bygga upp en konstsamling, och åt att noggrant skapa sina många hem – där hon lät konstnären Salvador Dalí och designern David Hicks inreda flera lägenheter. – Som många med judisk bakgrund hade Helena Rubinstein nära till känslan av utanförskap och av att vara ”den andre”. Hon var öppen och demokratisk i sitt samlande och gjorde ingen hierarkisk skillnad mellan afrikansk konst, som då ofta enbart kategoriserades som ”etnisk”, och västerländska verk. Hon hängde dem sida vid sida och kallade sig aldrig för en kännare. Hon köpte sådant hon tyckte om, säger Mason Klein. Den endast 147 centimeter långa men mycket paranta kvinnan var en självständig och modern individualist, med ett radikalt förhållningssätt till konst. I den utställning som Klein och andrekuratorn Rebecca Shaykin har gjort visas runt 200 verk, som tillsammans tecknar ett porträtt av Helena Rubinstein både som person och samlare. Efter hennes död 1965 auktionerades konsten ut i en veckolång session med avdelningar för smycken, föremål och afrikansk skulptur. Auktionshuset Sotheby’s omfattande kataloger har utgjort stommen i jakten på verk. Helena Rubinstein (1872–1965). – Men en del av dem fanns inte med i katalogen – Frida Kahlo, till exempel, en konstnär som inte ansågs fin nog för Sotheby’s. Jag såg en strimma av Kahlo-målningen i kanten av ett fotografi, jämförde den med andra bilder och lyckades till slut identifiera och hitta den, säger Rebecca Shaykin nöjt. Grundade ett kosmetik- och skönhetsbolag, som växte och blev mycket framgångsrikt. En del av sin förmögenhet lade hon på att bygga upp en ansenlig konstsamling. ”Helena Rubinstein” såldes 1973, och är i dag ett varumärke under L’Oreal. Utställningen inkluderar verk av konstnärer som Pablo Picasso, Ferdinand Léger, Joan Miró, Matisse, Max Ernst, Leonor Fini, Elie Nadelman och Andy Warhol, liksom en rad intagande porträtt av henne själv (inklusive en serie i blyerts av Picasso). Här visas även föremål ur hennes ägo, smycken (hon var svag för smycken), kläder av Balenciaga och Schiaparelli, kosmetika, en film om hur en kvinna bör bete sig och tidstypisk reklam för ”Helena Rubinstein”. Ett Lifereportage exponerar (ett av) hennes flådiga hem, ett annat visar henne tillsammans med de vetenskapsmän hon samarbetade med för att ta fram de bästa skönhetsprodukterna. Ett rum ägnas hennes miniatyrrum, detaljerade dockskåpsinteriörer som tjänade som inspiration till hennes bostäder i New York, Paris och London. Helena Rubinstein behöll sitt judiska namn trots att det många gånger innebar problem – som att många fastighetsägare på Manhattan nekade hyresgäster med judiska namn. När Helena Rubinstein ville avancera till en flottare adress på Femte Avenyn men fick nobben löste hon problemet med att köpa hela fastigheten. Sanna Torén Björling [email protected] Född i Polen, levde stora delar av sitt liv i Australien och USA. Utställningen ”Helena Rubinstein: Beauty is power” visas på Judiska museet i New York, till och med den 22 mars 2015. Helena Rubinstein om smycken, 1908: ”Så fort min man och jag hade bråkat rusade jag ut och köpte pärlor. Att köpa ’grälpärlor’ är en av mina svagheter. En del kvinnor köper hattar, men jag är som mest extravagant i vredesmod.” “ DN 5 nov 2014: “ Alice Bah Kuhnke: Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle Kulturminister Alice Bah Kuhnke har under sina fyra veckor vid makten fått hård kritik – bland annat har hon och hennes parti anklagats för att sakna kulturpolitiska visioner. Här svarar hon sina kritiker. För människan och samhället är kulturen oumbärlig. Med ett oberoende kulturliv följer värden som inte kan överskattas. Som kulturminister är min främsta uppgift att skapa förutsättningar som ger kulturen möjlighet att självständigt utvecklas. Se på konstarterna. Deras uttryck speglar människans väsen och känsloliv. Litteraturen och lyriken ger människans inre liv språklig dräkt, och när orden inte räcker till tar musiken vid. Eller bilden. Eller den sceniska gestaltningen. Konsten stimulerar intellekt och skaparkraft. Visst är det så att mat för dagen och tak över huvudet är en nödvändighet för människans omedelbara trygghet. Men för att människan ska känna mening och delaktighet behöver hon också intellektuell och själslig stimulans. Kulturen skapar just sådana processer. Den utmanar, får oss att ifrågasätta normer och skifta perspektiv. Möjligheten till kulturell bildning och kulturell delaktighet är därför en fråga om välfärd och demokrati. Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Kulturen har också alltid haft en framskjuten position i Miljöpartiets politik. Många av kulturlivets organisationer kan vittna om hur Miljöpartiet arbetat för sådant som kulturskaparnas villkor, kultur i skolan, bibliotek, kulturell tillgänglighet, ett levande föreningsliv och ett oberoende medieutbud. I regeringens budgetproposition finns kultursatsningar omfattande 7,1 miljarder kronor. Det är, jämfört med föregående år, en ökning med över en kvarts miljard kronor. I budgeten rör våra kulturpolitiska prioriteringar kvalitet, tillgänglighet och delaktighet. Det handlar om satsningar på konstnärlig nyproduktion av hög kvalitet, allas rätt till kultur och möjligheten att ägna sig åt eget skapande. Barn och ungas möjligheter att utöva kultur är särskilt prioriterat. Omsatt i praktisk politik utmynnar detta i satsningar på statliga museer, kulturskolor, miljonprogramsområden, det fria kulturlivet, bibliotek och utbildning. Kulturbudgeten för nästa år innebär ett extra tillskott om 252 miljoner kronor. Satsningarna på kultur i skolan har sin grund i insikten om det stora värde som finns i att barn och unga får möjlighet att ägna sig åt estetik och skapande. Regeringen satsar på stimulansbidrag till landets kulturskolor, en strategi för ökad nationell kvalitet och likvärdighet samt en utvecklad samverkan mellan kulturskolan och grund- och förskolan. Regeringen utökar scenkonstallianserna vilket innebär att fler kulturutövare får möjlighet att arbeta under rimliga villkor, satsningar på kultur i miljonprogramsområden skapar delaktighet och mening. Då oppositionspartierna snart lägger sin skuggbudget har de en möjlighet att ansluta sig till regeringens kultursatsningar. Det är något jag välkomnar, men jag ser också fram emot en debatt om politikens innehåll. Under min första fyra veckor som minister har jag ägnat mycket tid åt att lyssna på kultursektorns behov och önskemål. Förväntningarna på en nytillträdd kulturminister är stora, och ska så vara, särskilt mot bakgrund av att viktiga steg mot ett mer självständigt kulturliv under lång tid lyst med sin frånvaro. Under återstoden av mandatperioden tänker jag, i dialog med kulturlivet, utveckla arbetet med att skapa förutsättningar för kulturell kvalitet, tillgänglighet och delaktighet. Frågan om kulturskaparnas arbetsvillkor kommer även fortsättningsvis att stå i fokus; om den kulturella återväxten ska säkras måste nyskapande konstnärer tillåtas bryta ny mark. Det är viktigt att minnas att den konst vi i dag avnjuter vid våra traditionella kulturinstitutioner en gång startat som initiativ från enskilda konstnärer som hade modet att tänka nytt, inte sällan i konflikt med etablerade normer. Stravinskij och Charlie Parker orsakade skandal, i dag tillhör deras verk kulturhistoriens allra viktgaste skatter. Men politiken måste skötas med omdöme. Kulturen behöver demokratiseras i meningen att den ska vara tillgänglig för fler. En viktig aspekt av demokratin är dessutom mediepolitiken. Vi har under de senaste åren sett en utveckling där medier arbetar under allt mer pressade förhållanden. Då den mediala mångfalden blir sämre ökar sårbarheten för ensidig påverkan; den kritiska förmågan och möjligheten till självständig analys minskar. Medielandskapets utmaningar är en politisk fråga som regeringen har för avsikt att ta itu med. Regeringens huvudsakliga kulturpolitiska prioritering är att kultur livet ska få bästa möjliga förutsättningar att utvecklas. Som ansvarig minister kommer jag, med all kraft och engagemang, att ägna min tid, kunskap och energi åt att kulturen äntligen får den uppmärksamhet den förtjänar. Alice Bah Kuhnke “ DN 5 nov 2014: “ Rättslös. Skrämmande om hur Hjalmar Söderberg offrade sin fru Johan Cullberg och Björn Sahlin ”Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof” Natur och Kultur Den gamla regeln om att man inte ska träffa sina idoler, därför att risken för besvikelse är så stor, har en särskild sorts bäring på döda författare: att läsa om deras liv i biografier, i granskande, inte hagiografiska verk, kan ge oönskade fällningar. Boken ”Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof” har den effekten på Hjalmar Söderberg. Historien om hur han ”befriade” sig från sitt första äktenskap är för jävlig. Men läskonstens hyfsat gamla sanningar förblir giltiga. De verk som du och jag och alla andra läsare har tagit till oss, de är vad de är – oavsett hur ett privatliv kan ha sett ut för drygt 100 år sedan. Inga andra principer funkar egentligen långsiktigt, inte om man tänker sig att verket tillhör världen och oss alla när det väl har givits ut. Då är texten inte längre enbart ett uttryck för författarens tänkande och skrivande kropp, utan en delad (läs-)erfarenhet. I ”Märta och Hjalmar Söderberg” försöker Johan Cullberg, professor i psykiatri, och redaktören och förläggaren Björn Sahlin ta reda på varför överklassflickan och författarhustrun Märta Söderberg blev förklarad sinnessjuk 1909 och togs in på asyl, det vill säga en institution för dem som ansågs obotligt sjuka. För det visar sig tidigt i denna undersökning av gamla journaler och brev, att Märtas galopperande galenskap var väldigt vag. Och att den sammanföll väldigt väl i tiden med Hjalmars behov av skilsmässa och hans relationer med andra kvinnor. Det Cullberg och Sahlin framför allt visar med sin bok, och det mest smärtsamma, är egentligen inte hur Hjalmar gör den undvikande stilen till sin superkraft i förhållande till Märta och de tre barnen. Det är i stället hur en hel samtid och Märtas egen väletablerade och förmögna familj vill få henne ur vägen. Märta uppfattas av ”fruarna” i sin samtid som en pinsam typ, för känslosam, pladdrig. Lisen Bonnier, fru till Söderbergs förläggare, kommer en dag hem till den separerade Märta, reumatisk och ensam med tre små barn. Lisen Bonnier blir chockad, tycker sig ha sett kaos. Det blir starten för Märta Söderbergs livslånga vistelse på olika mentalsjukhus. Lisen Bonniers vittnesmål är avgörande. Men vad var det hon såg? Just den scenen, som aldrig mer kan rekonstrueras helt, fastnar jag vid. Föreställer mig egna kaosdagar i familjen, och tänker hur mycket värre? Lite? Mycket? Eller inte värre än om någon hade kommit en vinterkräksjukedag? Rent av bara upprörande för den som i första hand sett småbarnsliv som något i grunden skött av tjänstefolk? Frågan jag som kvinnlig läsare med små barn, men hundra år senare naturligtvis ställer mig, är om det hade kunnat vara jag. Om kvinnohatet hade kunnat drabba mig så hårt, att jag spärrades in på psyket för att jag var jobbig och hade förverkat min betydelse för patriarkatet, representerat av min man, min bror och svenskt kulturliv? Det är mindre av självupptagenhet, och mer för att visa vilken sorts händelseförlopp boken skildrar, som jag refererar till mig själv. För Johan Cullberg och Björn Sahlin redogör för ett fall som framstår som ett fruktansvärt rättsövergrepp. Författarna har gjort ett strålande jobb i arkiven, och funnit dokument som tillsammans ger en levande och skrämmande bild av ett människoliv i den svenska litteraturhistoriens marginaler. Men boken hade mått bra av en mer bearbetad hantering av materialet, som hade kunnat skapa en mer koncentrerad berättelse. Fördelen med den stegvisa och generösa redovisningen är att författarna tycks ha handskats förutsättningslöst med dokumenten: Märta ska inte äreräddas, hon ska få sin diagnos postumt prövad, även om svagheten i den första diagnosen nämns redan i inledningen. Av boken att döma var Märta Abenius Söderberg definitivt inte sjuk nog för galenskapsstämpeln, vilket läkare också i hennes egen tid konstaterade, men inte gjorde något åt. Kan det då ha varit något ”annat”, något som kan förlåta Hjalmar Söderberg och Lisen Bonnier? Kanske det, kanske var hon väldigt instabil. Men man behöver inte vara kvinnosakskvinna för att fatta vilket fruktansvärt högt pris Märta Söderberg fick betala för att hon var ett besvärligt fruntimmer kring 1900. Malin Ullgren [email protected] “ DN 5 nov 2014: DN 6 nov 2014: “ Högt spel av kritiserad pianist “Björn Wiman: Lägg ner kulturdepartementet – för kulturens skull Den kroatiske pianisten Dejan Lazic fick en halvtaskig recension i Washington Post 2010. Kritikern tyckte inte att han riktigt tog chansen att lägga in en ny växel i Schuberts sonat i b-moll och därmed visa styckets mer reflektiva sida. Eftersom européer nu har möjlighet att få information om sig själva borttagen på nätet såg Lazic sin chans att äntligen bli av med den nesliga recensionen. När man googlat hans namn har den nämligen kommit högt upp. Därför kontaktade han tidningen och bad dem ta bort artikeln eftersom den inte, som han uttryckte det, var ”sann”. Resultatet har nog blivit att ännu fler klickat fram den kritiska recensionen. Det sägs att man ska inte skjuta på pianisten – men frågan är om inte pianisten här skjutit sig själv i foten. Maria Schottenius [email protected] “ I Bengt Ohlssons bok ”Margot” berättar den nuvarande utrikesministern Margot Wallström om sitt politiska livs största miss lyckande: perioden som kulturminister 1994–1996. Kanske inte att undra på. Wallström inrättade ett system med ”kulturrådgivare”, utlokaliserade kulturdepartementet till Karlstad och möttes av massiv misstro. ”Ingenting dög riktigt. Allt blev fel. Vad jag än gjorde”, säger hon i boken. Botten nåddes under ett tal på Göteborgs filmfestival, där en av hennes medarbetare författat ett ambitiöst tal om filmen ”Lejonkungen”. Det blev dödstyst i lokalen: ”Där stod de svartklädda människorna och stirrade på mig.” Man kan nog föreställa sig många tomma ansikten bland ”de svartklädda” också efter gårdagens artikel i DN Kultur, där Wallströms efterträdare Alice Bah Kuhnke – äntligen – träder fram och upplyser om sina ambitioner på området. Hennes första fyra veckor som kulturoch demokratiminister har färgats av kritik, inte minst efter skrala prestationer i de få intervjuer hon gjort. Det är förvånande att en så till synes receptiv och medialt erfaren person som Alice Bah Kuhnke inte inser att DN-artikelns ansamling av floskulösa utfästelser, stundtals balanserande på pekoralets brant, ytterligare kommer att få marken att gunga under hennes fötter. Det mest häpnadsväckande är påståendet att kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle – ett förslag som nog har större satirisk än politisk potential men som ytterligare befäster den instrumentella kultursyn som ministern tidigare har givit uttryck för i uttalanden om kulturen som ett ”verktyg” för demokratin. Men Alice Bah Kuhnke är inte ensam om att ha gjort den nya regeringens första fyra veckor till ett fiasko på kulturområdet. Budgetförslaget om de svenska forsknings- och kulturinstituten vid Medelhavet var och är på alla sätt ett formidabelt haveri, och även turerna kring nedläggningen av svenskundervisningen utomlands och den språkvårdande Terminologicentralen tyder på en grundläggande oförståelse för humanioras avgörande betydelse i samhällets kretslopp. Det är också symptomatiskt att dessa betydelsebärande kulturfrågor inte administrativt sorterar under kulturdepartementet, utan under utbildningsdepartementet och dess minister för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, som inte heller rosat marknaden med sina insatser. Detta i sin tur aktualiserar frågan om kulturdepartementets existensberättigande – exempelvis har ju den tidigare skol- och kulturministern Bengt Göransson ofta förordat en modell där kultur- och utbildningsdepartementen slås samman. Det är inte bara tvivelsmålen kring de två nya ministrarnas kulturella kompetens som gör att det finns skäl att återuppliva denna tanke. Samhällets i grunden viktigaste kulturfråga, den om bildningen, avgörs exempelvis knappast med några nya stödmiljoner hit och dit, utan med en gedigen och genomtänkt skolpolitik. Att kulturfrågorna i dag har ett eget departement befrämjar synen på dem som ett särintresse; i stället för att göra kulturen till en organisk del av samhället, blir den ett verktyg som förväntas tjäna olika ”nyttiga” syften: som demokrati, turism, export eller – man tar sig återigen för pannan – ekologi. Ett sådant sammanslaget departement vore inte bara en logisk följd av hur samhället ser ut. Det vore också förtjänt av en minister som – till skillnad från de två nuvarande – bottnar i sina sakfrågor och kan argumentera kring dem på ett anständigt sätt. Eller åtminstone ser till att skaffa sig en vettig talskrivare. Björn Wiman [email protected] “ DN 6 nov 2014: “Det judiska museets digitala minnesarbete Polin (Museum of the history of Polish jews), det judiska museet i Warszawa som invigdes stort i slutet av oktober och som har kallats de judiska museernas Louvren, satsar på forskande och medskapande aktiviteter som kan engagera människor långt utanför Polen. På sajten Stories of Polin uppmanas människor att dela med sig av texter, bilder och ljud anknutna till polsk-judiskhet, och ett antal berättelser kommer att väljas ut för att bli del av en utställning 2015 (www.storiesofpolin.com). Berättelseinsamlingen pågår också genom sajten The Polish righteous – recalling forgotten history (www.righteous.org.pl), som söker skildringar om människor i Polen som hjälpte judar under andra världskriget, en sorts minnesarbete i marginalen av den stora berättelsen om hur Polens tusenåriga judiska historia närapå tog helt slut efter kriget, då mer än tre miljoner polska judar hade dödats. Timothy Garton Ash skrev nyligen i The Guardian om hur den polskjudiska efterkrigshistorien varit så sårig att öppnandet av museet kan kallas ”ett litet mirakel”. Malin Ullgren [email protected] “ DN 6 nov 2014: “ Moderna motpoler. Från kammarmusik till gitarrkirurgi Sound of Stockholm Medverkande: L’Itinéraire, Finn Loxbo och Re:Bell Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. T o m 8/11. Konserthusens repertoar har mer gemensamt med en säsong av zombieserien ”The walking dead” än med utbudet hos mer samtidsorienterade kulturinstitutioner. Festivalsatsningar fungerar snarare som tillfälliga reservat för musiken som komponeras i dag. Fria arrangörsföreningar har svårt att göra sig hörda var för sig och därför har årligen återkommande festivalen Sound of Stockholm blivit en viktig sambandscentral för en genre som sällan bryter sig igenom den klassiska musikvärldens museala barriärer. Sound of Stockholm har ambitionen att låta experimentellt och publikvänligt gå hand i hand samt bjuda på det bästa av sådant som publiken inte visste om att det fanns. Festivalprogrammet spänner således från nyskriven kammarmusik till klubbkvällar. Ett utbud som också ger Stockholmspubliken en sällsynt möjlighet att möta det internationella nutida musiklivet. Tisdagens invigningskonsert toppades med franska spektralmusikspecialisterna L’Itinéraire, vars repertoar kretsar kring det estetiska förhållningssätt där struktur och ljud är överordnat melodier. En icke-figurativ, men ofrånkomligen ändå associativ musik som drogs till sin spets i spektralgurun Gérard Griseys 80-talsstycke ”Talea ou la machine et les herbes folles” (tonsättaren själv talar om ogräs i maskineriet) och Berlinbaserade italienskan Clara Iannottas Limun för violin, viola och två bladvändare. L’Itinéraire hade undanbett sig applåder mellan verken för att hinna med så mycket musik som möjligt på en timme. Generöst tänkt, men att styckena spelades i ett svep gjorde det svårt att landa i varje enskilt verk. De föreläsningsreferat av spektralmusikens tongivande namn som ramade in den futuristiskt fräsiga bullerromantiken i Joakim Sandgrens nyskrivna ”Points caractéristiques” gav viss vägledning. Och under uruppförandet av den serbiske tonsättaren Djuro Zivkovics ”Night music” kunde man om inte annat klänga sig fast vid en skev salongsflygel i fonden. Men ska man locka snarare än avskräcka en ny publik till ny musik behöver man nog ändå jobba lite mer på presentationen. Det här klangutforskande soundet blir lätt lite för sterilt utan ett förklarande sammanhang inte minst när verkkommentarer saknas i programbladet. Sammantaget gav kvällens upplägg ändå en bra bild av att nutida konstmusik är ett brett begrepp. Finn Loxbos fascinerande gitarrkirurgi i foajén torde ha tillgodosett behovet hos lusläsaren av experimentmusiktidningen The Wire. Därefter blev konstellationen Re:Bells inkluderande konsert en ypperlig motpol till L’Itinéraires introspektiva inledning. Duon there are no more four seasons (George Kentros, violin och Mattias Petersson, liveelektronik) har tidigare dekonstruerat musik av såväl Vivaldi som Biber och nu stod Bellman på tur. Tillsammans med poeten Daniel Boyacioglu och sångerskan Qarin Wikström monterade de isär Fredmans epistlar och satte ihop dem till samtida betraktelser över dagens orättvisor och rasism samt naturligtvis en hel del vin. Det blev en suverän tillämpning av moderna speltekniker, spoken word och strömförande elektronik med både estetisk och politisk relevans. Johanna Paulsson [email protected] Sound of Stockholm. Festivalen pågår till och med lördag den 8 november med ett varierat utbud av konserter och seminarier. I kväll, torsdag, kan man uppleva Natasha Barretts tredimensionella ljuddramer på Audiorama och vokalsolisten Ute Wassermanns ljusoch röstperformace på Kulturhuset Stadsteatern. På fredag spelar Stockholms Nya Kammarorkester (SNYKO) musik av fjolårets Polarpristagare Kaija Saariaho och uruppför bland annat ”A dragon kiss always ends in ashes” av Jonas Valfridsson. Senare uppträder laptopartisterna The Lappetites, Hildur Gudnadóttir och Fennesz på Fylkingen. “ DN 7 nov 2014: “ Den svenska kärleken Står välfärdsstaten i vägen för verklig medmänsklighet? Nu behöver vi inte undra längre. Är svensken människa? Det är titeln på historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok från 2006. Den handlar om den särpräglade svenska (och nordiska) formen av individualism. Den starka relationen mellan individen och staten gör människor oberoende av varandra för sin försörjning och för möjligheten att realisera livsdrömmar. Utbildningen är avgiftsfri, vård och äldreomsorg ordnar staten, skyddsnäten är offentliga, särbeskattning och utbyggd barnomsorg har gjort kvinnorna ekonomiskt oberoende. Den moraliska underbyggnaden är en idé om att äkta kärlek kräver frivillighet. Vi blir fria att älska vem vi vill, och sluta älska när vi vill, genom bandet till staten. Politiska partier och rörelser som utmålar statsmakten som något som begränsar människors frihet, har svårt att vinna gehör. De som lånar retorik från amerikansk libertarianism eller konservatism utgår, felaktigt, från att det finns ett latent missnöje med staten som institution i de breda folklagren. Moderaternas framgångssaga möjliggjordes av insikten att en majoritet av svenskarna är villiga att betala ett högt pris för sin alldeles speciella form av frihet. Det finns mycket att vara stolt över i våra nordiska länder. Men går vi inte samtidigt miste om något väsentligt? Den svala tillit som svenskar hyser till varandra och till offentliga institutioner må ge oss ett prydligt och välfungerande samhälle – men hur är det med sådant som gemenskap och medmänsklighet? Stämmer teorin om kärlek: blir den verkligen mer högkvalitativ mellan människor som har självförverkligande som mål och ledstjärna? Svensken är fri, berömmer sig av att vara solidarisk, men som de flesta andra är hon också bekväm. Och hur är det egentligen med mångfalden och valmöjligheterna? På ytan finns det tusentals val att göra, många kopplade till konsumtion. Men är inte väldigt mycket också ganska likriktat? Statskyrkan ersattes av Public service som nu har ersatts av ett fåtal streamingtjänster. Utrymmet för variation inom utbildningsväsendet är litet. Förslaget om att inrätta statliga imamutbildningar är symtomatiskt. Så vad händer nu, när den bekväme svensken inte kan undgå anblicken av uppenbar misär? Tiggarna sitter överallt. De hukar vid husväggarna och breder ut sina sovsäckar på trottoarerna, till och med i städernas finaste kvarter. Det omfördelande system som gör oss fria att slippa ge och ta emot gåvor från varandra omfattar inte dessa människor. På ett seminarium på Ersta Sköndals högskola i onsdags presenterades en ny bok, ”Between the State and the Eucharist”. Det är en antologi och ett slags dialog mellan å ena sidan den amerikanske teologen William T Cavanaugh, å andra sidan en lång rad svenska teologer och, katten bland hermeliner, Lars Trägårdh. Cavanaugh är katolik och föga förvånande inte särskilt förtjust i den moderna välfärdsstaten som han menar är ett stort hinder för ett liv i självutgivande gemenskap människor emellan. I sitt anförande pratade han bland annat om välgörenhet. Detta fenomen har vi i stort sett avskaffat i Sverige. Människor ska inte behöva stå med mössan i hand och be om allmosor. Genom att gåvorna kommer från staten står mottagaren inte i tacksamhetsskuld till någon enskild person eller organisation och är därför, enligt den svenska logiken, fortfarande fri. Men Cavanaugh påpekade att ett minst lika starkt motiv till att minimera utrymmet för välgörenhet är att ”givaren” slipper utsätta sig för det jobbiga, emotionellt utmanande mötet med en utblottad medmänniska. Jag betalar skatt och undgår därför att se den hjälpsökande i ögonen, behöver inte veta något om hennes livssituation, om barn, sorger eller glädjeämnen, jag behöver sällan känna lukten av misär. Det finns socialsekreterare och fältassistenter som får betalt för sådant. Lars Trägårdh gick så långt som att säga att de utländska tiggarna är en ”game-changer”, ett fenomen som får fundamentet i vår samhällsmodell att gunga. Ingen kommer undan åsynen av fattigdomen. En del klamrar sig fast vid hoppet om att dessa människor bara är lata och inte vill göra rätt för sig. Obehaget skapar hos somliga hat och förakt som resulterar i okvädningsord och handgripligheter. Andra köper sig tillfällig samvetsfrid genom att le och kanske ge en tia. Många tänker i systemtermer och kommer till slutsatsen att allmosor bara cementerar problemet. En och annan försöker inleda samtal, så gott det går, och funderar ut sätt att underlätta livet för killen som sitter utanför Ica-butiken varje dag. Vi reagerar olika men ingen kommer undan reflektionen. Svaret på den inledande frågan är förstås: Ja, svensken är människa. Men nästa fråga är: Kan svensken också bli medmänniska? Susanna Birgersson [email protected] “ DN 7 nov 2014: “ FRA:s system sårbart för dataintrång Försvarets radioanstalt (FRA) har en allvarlig säkerhetslucka som gör att utomstående skulle kunna hacka sig in hos myndigheten. ”Det är naturligtvis pinsamt”, säger FRA:s talesperson när Dagens Nyheter konfronterar myndigheten med uppgifterna.DN har testat IT-säkerheten hos myndigheter och storföretag. Nästan varannan, till exempel Luftfartsverket, domstolarna och Swedbank, slarvar med viktiga säkerhetsuppdateringar. Försvarets radioanstalt (FRA) arbetar under sträng sekretess med signalspaning, underrättelseinformation och IT-säkerhetsfrågor i Sverige. DN kan i dag avslöja att FRA har en sårbarhet i sitt system som skulle kunna utnyttjas för dataintrång. Det handlar om datorprogrammet Flash som i grunden håller hög säkerhet om det hanteras på rätt sätt. Gamla versioner har däremot ofta sårbarheter som enkelt kan utnyttjas av hackare för att ta över datorn. När DN gör ett stickprov hos FRA visar det sig att det finns ett säkerhetshål, via en gammal version av Flash, som gör att det med stor sannolikhet skulle gå att hacka sig in i myndighetens datornätverk. Det finns till och med färdiga exempel och program på internet, så kallade ”exploits”, som kan utföra attacken. – Det är naturligtvis pinsamt i och med att vi håller på med IT-säkerhet själva – och ändå har sårbarheter. Det visar också hur svårt det är. Har man ganska många datorer, så måste man ständigt hålla dem uppdaterade. Det är både en kostnad och resurskrävande, säger Fredrik Wallin, talesperson på FRA. DN har genomfört ett säkerhetstest hos landets kommuner, landsting, myndigheter och de 50 största företagen. Vi bad dem fylla i en webbenkät om IT-säkerhet – och på samma hemsida kunde vi samtidigt kontrollera vilken version datorerna hade av programmen Flash och Java. DN:s webbenkät skickades till FRA:s centrala mejladress och till informationschefen. Enkätsidan besöktes fem gånger. Det är ett av dessa besök som har gjorts från en dator som har en gammal version av programmet och som står på myndigheten. Via enkätsidan tog DN endast reda på uppgifter om vilka versioner av program som fanns installerade i webbläsaren, vilket är lagligt. Men vår bedömning är att det relativt enkelt skulle gå att via sidan plantera en ”exploit” hos den besökande datorn. Det finns ju färdiga skript på hur man hackar sig in i datorn och nätverket. Vad skulle det få för konsekvenser hos er om det sker? – Förhoppningsvis inte alltför stora. Vår kärnverksamhet har vi på helt avskilda nätverk som inte har någon som helst koppling till internet. Men det är ju ändå inte alls särskilt bra att ha en sårbarhet. Någon informationsförlust bör inte kunna ske, men det skulle kanske gå att förstöra saker, säger Fredrik Wallin. FRA ska se över sin säkerhet och uppdatera datorerna för att säkerställa att det inte finns någon sårbarhet. Gamla Java- och Flashversioner är en av de vanligaste sårbarheterna som utnyttjas i samband med dataintrång, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Hur svårt det är att utnyttja bristerna beror på vilka övriga säkerhetsåtgärder som har vidtagits, till exempel brandvägg och antivirusprogram. Leif Nixon är IT-säkerhetsexpert vid Linköpings universitet. Hans bedömning är att högkvalificerade hackare – till exempel hos utländs ka underrättelsetjänster – förmodligen skulle kunna kringgå sådana säkerhetsåtgärder. DN:s genomgång visar att det finns ett utbrett slarv med säkerhetsuppdateringar. 119 av 262 myndigheter som deltog i DN:s test – alltså 45 procent – hade versioner av antingen Flash eller Java som var mer än ett halvår gamla. Sedan dess har allvarliga sårbarheter avslöjats i programmen som skulle kunna användas för att kapa datorn. En stor del av myndigheterna har ännu äldre versioner än så. Några exempel på myndigheter som har gamla versioner är Boverket, Skatteverket och Luftfartsverket. I stort sett alla tingsrätter och hovrätter har gamla versioner av Java – med flera kända säkerhetsluckor. Domstolsverket, som ansvarar för IT-säkerhetsfrågor hos domstolarna, känner till problemen. Orsaken till att det ser ut så är att deras diarieprogram inte fungerar hos de senaste versionerna av Java, enligt Håkan Sonesson, informationssäkerhetschef på myndigheten. – Vi har vidtagit andra åtgärder för att skydda oss. Vi har bland annat olika säkerhetsprodukter som tittar på webb- och mejltrafik som känner till de ”exploits” som finns. Jag känner mig ganska trygg. Men det måste väl ändå vara säkrare med en ny version av Java? Det är ju inte bra att ha sårbara versioner. – Absolut. Vi påtalar hela tiden att vi måste uppdatera Javaversionerna. Det är inget snack om att det är bättre att ha ”up to date”. Egentligen ska man nog inte köra Java över huvud taget om man ska vara riktigt säker. Java är inte en säker plattform att jobba utifrån. Men ändå använder ni det? – Ja, för vårt målsystem är baserat på Java. Det är något vi tittar vidare på nu. 105 av 223 kommuner och landsting som deltog i testet har gamla versioner av antingen Java eller Flash. DN testade även hos de 50 största företagen, baserat på omsättning. 32 av dem deltog – och hälften hade gamla versioner av programmen. Bland de berörda finns Swedbank och Handelsbanken. Båda banker säger sig vara medvetna om problemen. Företagen har också vidtagit andra säkerhetsåtgärder för att försöka upptäcka och stoppa intrångsförsök. – Vi kommer att göra några åtgärder nu på kort sikt för att minimera hålet. Sedan kommer vi att täppa till det helt. Man kan säga att det är tack vare att ni nu uppmärksammar oss på det. Oavsett vilken bank man pratar om är förtroendet för IT-säkerheten oerhört viktig. Men det är också viktigt att komma ihåg att det här säkerhetshålet inte innebär att kundernas pengar är i fara, säger Claes Warrén, presskontakt på Swedbank. Johan Wallqvist, presschef på Handelsbanken, säger: – Den dator som DN mejlade till hade inte Java fullt uppdaterat under ett kort ögonblick, men vi har sedan länge vidtagit relevanta skyddsåtgärder mot det. Från den datorn går det för övrigt inte att komma åt känslig information i banken. Kristoffer Örstadius [email protected] Fakta. Så skyddar du dig Se till att hålla dina versioner av Java och Flash uppdaterade. Det gäller oavsett vilket operativsystem du använder. På https://browsercheck.qualys.com/?scan_type=js finns ett bra verktyg för att skanna webbläsaren för säkerhetsrisker. Java går att ladda ned på: www.java.com/sv/download Flash går att ladda ned på: get.adobe.com/se/flashplayer Fakta. Ordlista Exploit: Är ett program som används för att utnyttja en bugg eller sårbarhet i ett annat program. Det skulle kunna vara i ont syfte för att stjäla information, men även för att säkerhetstesta ett system. Flash: Heter egentligen Adobe Flash Player och är ett program som kan användas i webbläsaren för att göra snygg grafik eller spela upp filmer och ljud. Java: Är också ett program som kan användas i webbläsaren. Java är en teknik som används för att utveckla till exempel spel, interaktiva kartor och onlineutbildningar. Fakta. Så gjorde vi granskningen DN skickade ett mejl till alla landets kommuner, landsting, statliga myndigheter och de femtio största företagen, baserat på omsättning. I mejlet uppmanade vi dem att gå in på en länk till en webbenkät om ITsäkerhetsfrågor. På hemsidan med enkäten kontrollerade vi även vilka versioner av Flash och Java som datorerna hade. Detta är uppgifter som webbläsaren ger ut – och som vanligtvis ingår i de flesta statistikverktyg.” DN 7 nov 2014: exempel planering för hur de ska hantera stora IT-avbrott. “ Dags att ligga steget före med ITsäkerheten Bristerna är allvarliga för att de berör så många områden: Indicierna är överväldigande för att Sverige har allvarliga problem med sin IT-säkerhet. När inte ens FRA och Swedbank kan hålla garden uppe är det dags att fråga sig om inte ansvaret för säkerheten borde organiseras om. Analys När DN:s Kristoffer Örstadius testar IT-säkerheten hos myndigheter, kommuner, landsting och storföretag upptäcker han att nästan varannan slarvat med viktiga säkerhetsuppdateringar. Bland myndigheterna finns Försvarets radioanstalt, FRA. Den sysslar inte bara med signalspaning utan också med IT-säkerhet. Bristen på FRA har av allt att döma inte öppnat signalspaningen för intrång, utan mindre känsliga datasystem. Men den ger ändå en blixtbelysning av problemet. FRA är en av myndigheterna som aspirerat på att få ta ansvar för samhällets IT-säkerhet om riks- dagen beslutar att organisera om den. DN har den gångna veckan rapporterat om ett vattenkraftverk som ligger öppet att styra via internet, vanliga modem och webbkameror som är lätta att ta kontroll över och polismyndigheter som inte tar ITbrotten på allvar. Bilden bekräftas av en rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som undersökt 300 myndigheters IT-säkerhet. MSB fann en rad brister. Två tredjedelar av myndigheterna saknade till Den personliga integriteten, som när två personer 2012 tog sig in i en av Skatteverkets databaser och lade beslag på uppgifter om tusentals personer med skyddad identitet. Ekonomin, när företag får idéer och patent stulna efter IT-intrång. Bankernas trovärdighet kan hotas om de inte kan upprätthålla säker heten. Samhällets säkerhet när riskerna för terrorbrott och cyberkrigföring ökar. Utländska underrättelsetjänster gör också dataintrång och bedriver företagsspionage. Utvecklingen mot en alltmer uppkopplad värld, där allt från pacemakers till drönare drivs via IT-system, går allt snabbare. För tio år sedan fanns 500 miljoner uppkopplade internetenheter. I dag, 2014, är siffran uppe i åtta miljarder, enligt en färsk rapport från Kansliet för strategisk analys på utrikesdepartementet. År 2025 spås minst 50 miljarder sådana enheter. Det räcker alltså inte för regering och riksdag att lösa dagens problem, det gäller att ligga före utvecklingen. I dag har ingen myndighet samlat ansvar för samhällets IT-säkerhet, även om MSB ska stödja och samordna arbetet. Många har efterlyst en omorganisation med ett tydligt ansvar. Räkna med att den debatten kommer att växa med problemen. Ewa Stenberg [email protected] “ DN 7 nov 2014: “ Popens framtidsman på svensk mark Brittiske artisten Kindness blandar gränslöst funk, r&b och disko. Nu har han hittat en perfekt samarbetspartner i Robyn. Efter inspelningen av videon till deras första låt väntar fler samarbeten framöver. Bakom artistnamnet Kindness döljer sig brittiske Adam Bainbridge. Han debuterade för två år sedan med sitt bejublade indiediscoalbum ”World, you need a change of mind”. När han nu släppt sitt andra – ”Otherness” – är ljudlandskapet friare och stilinfluenserna globala och bland de medverkande finns Robyn, Kelela och Blood Orange. DN:s kritiker Nicholas Ringskog Ferrada-Noli förutsäger i sin betyg-5recension att skivan rent av ”pekar ut framtiden för modern popmusik”. är det dags för den inre kretsen i Sverige, som Robyn och hennes far och 97-åriga mormor. Bainbridge har känt Robyn i snart två år. De möttes efter att hon avslutat en lång turné och ”sökte en ny väg in i musiken, något mer tillbakalutat och inte så precist”, säger han. De stämde träff i New York för att kunna gå och se det minimalistiska postpunk/funk-bandet ESG spela i staden och sedan dess har de arbetat ihop. De har mer musik på gång, antagligen konserter också. Han kallar deras kompabilitet magnetisk. – Robyn är verkligen ett specialfall, hon har en sådan drivkraft och talang att det är väldigt givande att jobba med henne. Han återkommer till den särskilda och rörande melankoli som finns i all hennes musik. Att den sällsynt långsmale mannen, som denna oktoberdag sitter och dricker snutkaffe i ett fik invid Hammarbyvägens industrilängor, är popens framtid torde få av byggjobbarna ana. Ändå befinner vi oss på Adam Bainbridges tillfälliga arbetsplats. I källaren intill ligger studion där videon till albumlåten ”Who do you love” just filmas. – Oavsett hur snabba uptempolåtar hon gör så rymmer de alltid en sorg, precis som i gamla Motownlåtar. Det är så fascinerande att hon med sin röst kan förmedla det samtidigt som musiken låter ’unf unf unf’, konstaterar Bainbridge och illustrerar hårda dansbeats med båda nävarna i luften. – Jag tror att videon blir en intensiv upplevelse som delvis fångar de känslor och stämningar låten rymmer. En video kan fungera så, säger han. Din musik har sköra ramar, du skapar snarare ljudlandskap än rätlinjiga popkompositioner. Ambitionen bakom pop-videon är att fånga släkt och kära vänner i en serie porträtt. Teamet har varit i London och filmat hans närmaste. Nu – Jo, jag gillar idén med musikalisk precision, men inte på bekostnad av en låts emotionella kärna. Det irrationella, kaos och oljud, speglar ju människor bättre än det exakta för vi är inte så perfekta, säger han. – För mig handlar musik alltid om hur man mår. Jag dras till låtar som är berikande eller utmanande, intensiva. Jag gillar också trashiga pophits som alla andra, men försöker att bara lyssna på sådant i bilen. Hur skulle du beskriva utvecklingen från din debutskiva till nya ”Otherness”? – Första albumet kanske kan ses som mindre ärligt eller inte lika väl genomfört som det här, men det var jag just då och inget jag tänkte upprepa. Jag kan inte kritisera något som jag var stolt för då. Samma sak gäller det här albumet, det beskriver vad jag lyssnar på och hur jag mår just nu. Friheten att gå vidare är viktig för mig. – Jag tänker en hel del på det, men känner man sig säker på det man gör så är man inte heller rädd för att använda grepp eller sound från musikhistorien om de är spännande, om man hör någon som spelar bas som James Jamerson till exempel. Jag föddes i skarven mellan den helanaloga och helt digitala musiken och tror att jag kan ta bra bitar från båda de världarna. Adam Bainbridge jämför sin inställning med hur regissören Martin Scorsese fortsätter att använda 35-millimetersfilm i väntan på att han ska bli lika imponerad av de digitala filmkamerornas korn och upplösning. – Det som är bra är bra, jag vill inte låsa mig i något avseende. Gå vidare är verkligen ingen självklarhet för alla artister, väldigt få lyckas skapa genuint nya uttryck och undvika upprepning. – Så är det, men genom att förändra sitt uttryck blir man ju inte heller synonym med ett sound, låst. Ingen vet vad jag är för slags artist, inte ens jag vet det och det är jag väldigt nöjd med, understryker han och berömmer sedan hur Beyoncé – ”den regerande olympiska popchampionen” vågade göra oväntade stilval på sitt senaste album. – Björk är ett annat bra exempel på hur det faktiskt går att ständigt förändras och vara intressant, men ändå skapa en enorm låtkatalog och behålla en stor del av de gamla fansen. Guardian har skrivit att du borde föräras en doktorstitel i pop för din besatthet av att gräva i både dåtida och nutida musik. Hur förhåller du dig till nostalgi? Du har regisserat åt bland annat Grizzly Bear och Blood Orange och verkar också se videofilm som ett uttrycksmedel jäm- ställt instrumenten och studiotekniken. – Jo, för mig kan en video till en låt vara ett sätt att låta människor ta in musik på ett större och mer omfattande sätt. Jag var på en av Kate Bushs spelningar i London nyligen och hon använde enorma visuella element på scen, flygande helikoptrar och annan rörlig rekvisita, och även om det just då kunde uppfattas som väldigt teatralt så upptäckte jag dagen efter när jag lyssnade på några av hennes skivor att jag bättre förstod vad hon ville uttrycka på dem. Vad händer med ditt Kindnessprojekt härnäst? – Ny musik. Jag har redan börjat med det ihop med Robyn. Och så turnerar jag nästa år, men hur mycket vet jag inte. Jag är lika envis i min uppfattning om hur konserterna ska vara som när det gäller skivorna, jag gillar precision. Georg Cederskog [email protected] Kindness har kusiner i Halmstad Bakgrund: Adam Bainbridge har en farbror och tre kusiner i Halmstad, lyssnar på Jam City, bor i Geneve och har studerat musik på Philadelphia Institute for Advanced Study. Han gillar go go-musiken från Washington DC och tycker att Nick Cave borde lyssna på lika gotiska Three 6 Mafia och att alla Joni Mitchell-fan borde kolla upp Gil Scott-Heron. Adam Bainbridge om … … pianisten och låtskrivaren Jan Johanssons klassiska album ”Jazz på svenska”: ”Jag visste inget om Johansson eller hur berömd den skivan är i Sverige, holy shit vad bra den är, den här blandning av folkmusik och jazz spelad så melodiskt och känsligt – och smärtsamt melankoliskt. Jan Johansson är odödlig genom det albumet.” … skillnaderna på det amerikanska och brittiska musikklimatet: ”I England har det bland musiker alltid funnits en passion och kunskap kring den amerikanska musikhistorien, men samtidigt en ångest för att det skulle vara olämpligt att låna från utlandet. Vi britter är ofta alltför konservativa, men min publik finns i lika hög grad i USA så det påverkar inte mig så mycket.” DN 8 nov 2014: “ Oförsvarlig aningslöshet DN har i en serie artiklar påvisat närmast genanta svagheter inom ITsäkerheten hos en rad offentliga verksamheter. Att det går att hacka sig in till en så hemlig verksamhet som FRA är båda oförsvarligt och svårsmält. Den sårbarheten, och andra, måste byggas bort. Granskningen visar också hur valhänt polisen hanterar brottslighet på nätet. Av dryga 2 000 anmälda brott från tre månader förra året, med undantag för personer som olovligen misstänks ha sökt i register på sitt eget namn, är det bara två som hittills lett till fällande dom (DN 5/11). Siffrorna är anmärkningsvärda, men är det någon som blir förvånad? När förstoringsglaset tas fram så brukar det se ut så här. Bostadsinbrott, bidragsbrott, våldtäkter – ja, var man än tittar så är polisens statistik för det mesta beklämmande. På senare tid har flera medier noterat hur kränkningar, förtal och hot på nätet hanterats som om brotten sker i ett annat universum. Den fråga man ställer sig är i vilken mån det är ointresse, kompetensbrist eller prioriteringsproblem som förklarar de dystra siffrorna. Sannolikt finns ett inslag av allt detta. DN:s avslöjande om att flera poliser som är satta att utreda IT-brottslighet inte förstår vad en IP-adress är blottlägger en stor kunskapslucka. Ulrika Sundling, från Rikspolisstyrelsen, säger till DN: ”Vi måste börja ta ITbrottslighet på allvar.” Det är ett svar som man möjligen hade kunnat förstå om det yppats under 90-talet. Men nu? Datorerna har funnits i svenskarnas hem i ett par decennier. Och nu tycker polisen att det kan vara dags att börja lära sig. Svaret visar också hur polisen arbetar i en annan verklighet än den som medborgarna befinner sig i. Man gör som man alltid gjort utan hänsyn till att världen förändras. Med en egen systematisk utvärdering hade polisen inte behövt vänta 20 år för att komma till insikt om att man inte mäktar med denna typ av utredningar. Om det funnits en fungerande kvalitetsgranskning hade polisen långt tidigare förstått att något måste göras. Och sedan kunnat fundera på om detta något är att anordna fler och bättre generella utbildningsinsatser. Eller att rekrytera och organisera utredningsarbetet kring fler specialister. I det rättsliga tomrum som uppdagats under årens lopp (av bland annat ”Uppdrag granskning”) börjar nu fler utomstående aktörer träda in. Det är ett steg mot en privatisering av rättsväsendet, vilket inget politiskt parti offentligt förespråkar. För den enskilde är det en möjlighet att äntligen få upprättelse. Och därför förstås en välkommen förändring. DN har tidigare skrivit om Juridikinstitutet, som under ledning av professor Mårten Schultz på ideell basis arbetar mot kränkningar på nätet. Nu har också stiftelsen Tryggare Sverige klivit in på banan. Skuggan faller inte enbart över polisen utan också över de justitieministrar, av skiftande kulör, som missat att definiera vad myndigheten ska ägna sig åt. Regleringsbreven brukar kunna summeras med att allting ska prioriteras, analyseras och dokumenteras. Men att prioritera är inte bara att välja. Det är också att välja bort. Polisens oförmåga att sköta sitt uppdrag måste ses i ljuset av justitiedepartementets oförmåga att sköta sitt. Skatt kan till viss del ses som en försäkringspremie. Medborgarna avstår en del av sina inkomster mot ett löfte att få sjukvård när de blir sjuka och hjälp från polisen när de utsätts för brott. Ett försäkringsbolag som vägrar betala ut ersättning, trots att alla villkor är uppfyllda, tar en rättslig risk. Det gör också den medborgare som undanhåller skatt. Den polismyndighet som undanhåller hjälp tar däremot inga risker. I stället kan man agera som att man tagits på sängen, inte haft någon aning om hur illa det var ställt och utlova bot och bättring. Ingen rikspolischef, ingen länspolismästare, ingen justitieminister behöver avgå, nästan oavsett vilka brister som uppmärksammas. Det är också genant. I samarbete med ett försäkringsbolag erbjuds enskilda att teckna ett avtal som ger juridisk och praktisk hjälp för den som utsätts för kränkningar, hot eller identitetskapning. Utmärkt. Men, som sagt, samtidigt ett kvitto på att polisen har lämnat walkover. Dn 8/11 2014 “ DN 8 nov 2014: DN 8 nov 2014: “Väljarna har rätt att få besked “ Ministern vill tydliggöra ansvaret för ITsäkerhet Det går givetvis att läsa Britta Svensson redogörelse om svårigheterna att få en intervju med kulturministern som personligt gnäll (Expressen 6/11). Men det vore galet. Två minuter på telefon, frågorna i förväg och ett ”kontrollbehov som närmar sig det groteska” var det som Alice Bah Kuhnke hade att erbjuda. Journalister äger inte politikerna. Också en regeringsmedlem måste kunna säga nej när snudd på hela arbetstiden går åt till att mata medierna. Men kulturministern har varit sparsam med sin medverkan i alla medier. Alice Bah Kuhnke är också demokratiminister. Och av en demokratiminister borde man kunna förvänta sig att hon förstår att medborgarna har rätt att få reda på hur ett statsråd ämnar använda sitt mandat och våra skattepengar. Journalisterna är en länk mellan regering och väljare. Därför är demokratiministerns mediehantering en demokratifråga. Hanne Kjöller [email protected] “ Efter DN:s avslöjanden vill ansvarig minister nu införa en rapporteringsskyldighet i Sverige för IT-säkerhetsincidenter.”Vi måste också tydliggöra vilka myndigheter som har ansvaret”, säger inrikesminister Anders Ygeman.Artikelserien ”Det sårbara digitala samhället” har väckt starka reaktioner. I åtta delar har Dagens Nyheter granskat hur myndigheter och företag sköter sin och privatpersoners IT-säkerhet. Det har bland annat handlat om sårbarheter hos FRA, polishus och vattenkraftverk – men även om hundratals webbkameror och skrivare som är exponerade mot internet. – Det är en bra och viktig granskning. Det är också en rätt skrämmande granskning. Den visar på luckor i IT-säkerheten på ett antal olika områden där samhället inte är tillräckligt starkt. Flera av de saker som DN har rapporterat om är sådant som man önskar att antingen enskilda företag eller samhällsinstitutioner hade uppmärksammat, säger inrikesminister Anders Ygeman (S). Han har ansvar för IT-säkerhetsfrågor i regeringen. Efter DN:s artiklar vill han nu införa en lagändring som gör att organisationer blir skyldiga att meddela staten om IT-säkerhetshändelser. – Vi behöver en obligatorisk incidentrapportering. Det är något som jag vill införa, säger Anders Ygeman. För vilka ska den vara obligatorisk? – Det är en bra fråga. Vi får återkomma till det. Hur ska den se ut? – Det är lite för tidigt att säga. Exakt hur den ska se ut kommer jag inte att kunna svara på i dag. Comhem-exemplet visar till exempel att de har haft vetskap om bristerna utan att ha åtgärdat dem. System med obligatorisk IT-incidentrapportering finns redan i flera andra länder – bland andra USA, Tyskland, Nederländerna och Norge. Enligt Anders Ygeman kräver införandet en lagändring. Avslöjandet om att Comhem i 14 månader har känt till ett allvarligt säkerhetsproblem i sina modem visar sig i högsta grad beröra ministern själv. – Jag är Comhem-kund och jag är nästan säker på att jag är en av dem som har det aktuella modemet. Det här är naturligtvis oacceptabelt. De säljer en osäker produkt och har inte levt upp till det som konsumenterna förväntar sig. De måste göra sin produkt säker. Tillsynen över företagen måste bli bättre. DN:s artikelserie har väckt starka reaktioner. Över 900 mejl har kommit in till redaktionen och flera debattörer säger att situationen med IT-säkerheten är oroväckande. – Det har rört upp en massa slam och rök, säger Robert Malmgren, ITsäkerhetsexpert med inriktning på samhällskritiska industrisystem. Efter DN:s artiklar har Post- och telestyrelsen (PTS) inlett tillsyns ärenden mot Bredbandsbolaget och Comhem. Myndigheten ska även göra en bred granskning av hela branschen. Anders Ygeman pekar på att man måste tydliggöra vilka myndigheter som har ansvaret för IT-säkerhetsfrågor i Sverige. I dag är ansvaret fördelat på ett stort antal myndigheter – bland annat FRA, Försvarsmakten, PTS, Säpo och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. – Man skymtar i DN-rapporteringen att det inte är kristallklart var gränsdragningen ligger. Vi måste utreda det. I vilken form vi vill utreda det – om vi tillsätter en helt ny utredning eller gör den här på departementet – det måste vi få arbeta lite mer med. Men vi måste verkligen arbeta med att tydliggöra vilka myndigheter som har ansvaret, säger Anders Ygeman. Om ett par veckor kommer Riksrevisionen med en granskning om IT-säkerhet inom svensk statsförvaltning. Dessutom har Erik Wennerström, generaldirektör på Brottsförebyggande rådet, under knappt ett års tid haft ett uppdrag av regeringen att utreda samhällets informationssäkerhetsarbete. Beatrice Ask (M), ordförande i justitieutskottet, hoppas att de skärpta straffen för dataintrång som infördes nyligen kan få långsiktig effekt. – Det är en signal om hur man ser på det hela. Jag tror också det är viktigt att myndigheter har IT-säkerhetsansvariga som håller ihop. Jag tror inte på ett organ som löser allt. På olika institutioner måste man ha med sig det här tänkandet, säger Beatrice Ask. Kristoffer Örstadius [email protected] 1. Vad tycker du om DN:s granskning? 2. Vad föreslår du för åtgärder för att höja IT-säkerheten i Sverige? skulle göra så”. Sedan ska man aldrig glömma att allt som är uppkopplat mot internet är nåbart från internet. Robert Malmgren, IT-säkerhetsexpert med inriktning på samhällskritiska industrisystem Fredrik Wallin, talesperson, FRA – Det är jättebra att det här granskas. Vi håller själva på att prata om informationssäkerhet i olika sammanhang. Det är väldigt bra att man lyfter upp det och påtalar vilka brister som finns. – När det gäller privatpersoner tror jag att det är svårt att få konkret och bra information om vad man själv kan göra. Man skulle behöva enkla och påtagliga råd. Inom den offentliga sektorn har Sverige ganska bra teknisk kompetens på området, men varje myndighet har sin bit. Det skulle nog behövas bättre samordning och tydligare ansvarsfördelning. Jag tror också det skulle behövas tydligare krav och målsättningar. Anne-Marie Eklund Löwinder, säkerhetschef på Stiftelsen för internetinfrastruktur – Ni har gjort bra research, informationen är saklig, men det är förstås skrämmande resultat. Samtidigt är det bra att strålkastarljuset hamnar på leverantörssidan. Alltför länge har vi lagt ansvar och skuld på enskilda användare som ska uppdatera programvara. – Leverantörerna har ett ansvar. Det ska finnas krav, och för att detta ska ha någon som helst effekt måste det finnas uppföljning. Beställarna har också ett ansvar. Det går inte att säga att man ”inte trodde att folk – Jag tycker det är bra att detta har blivit belyst. Det har varit konkret. Det har rört upp en massa slam och rök. – Jag tycker att det vore bra om det fanns vissa krav på grundskydd. Det vore också bra med mer tillsyn och uppföljning. De myndigheter som har tillsyn inom vissa områden borde följa upp IT-säkerhetsfrågor bättre. Beatrice Ask (M), ordförande i justitieutskottet – Granskande journalistik är bra. Det här är ett område där utvecklingen går väldigt snabbt. Det finns uppenbara risker för brister i upphandling, hur man hanterar saker, hur rutinerna hamnar mellan stolarna, och så vidare. Det är nog en del som fått sig en tankeställare – både enskilda och myndigheter. – En sak som har gjorts är att straffet för dataintrång har skärpts. Det är en signal om hur man ser på det hela. Jag tror också det är viktigt att myndigheter har IT-säkerhetsansvariga som håller ihop. Jag tror inte på ett organ som löser allt. På olika institutioner måste man ha med sig det här tänkandet. Läsarkommentarer. "DN:s undersökning visar att många inte tar infosäk på allvar. Driftorganisation måste hantera kända sårbarheter med rutiner och verktyg." Kim Hakkarainen, arbetar med informationssäkerhet på försvarsmakten "Med ”upplev mer med #bredbandsbolaget” som slogan är det klart att de lämnar bakvägen öppen." Oskar Nygren DN 8 nov 2014: "Era artiklar om den bristande IT-säkerheten är det nyttigaste som publicerats på länge, länge, länge. Tack!" Kerstin Stålbrand "Vi slet ut kabeln till internet." Johan Brun på Kalmarpolisen efter DN:s avslöjande att polishusets fastighetssystem var exponerat mot internet. "Mycket bra artiklar om IT-säkerhet i samhället. Lite kul att Kabona kallar sin WDC för 'vår magiska låda som gör allt möjligt'." Joachim Strömbergson, IT-säkerhetsexpert "Visste det var illa, men inte så illa som att bara en promille av anmälda dataintrång leder till fällande dom." Carl-Johan Bostorp, IT-säkerhetsexpert "Bra jobbat #BBB! Ett admin-konto i alla Zyxelmodem som har fyra teckens lösenord var en bra säkerhetslösning :P" Fredrik "DN:s granskning av bristande IT-säkerhet, fantastiskt bra och viktig." Göran Greider, författare och journalist "På senare år har även gemene man okritiskt skaffat alltmer uppkopplade prylar och resultatet av olika intrång har väl knappast nått ut till allmänheten. Dina artiklar får förhoppningsvis igång en debatt som kommer att leda till ett uppvaknande. Fortsätt ditt kritiska granskande och presentera gärna fler praktiska prov på sårbarheterna." Läsare Taylor Swift tog i veckan bort all sin musik från Spotify. Varför? För att hon kan. Men också för att hon vill göra en branschpolitisk markering. Vilket gör saken intressant. “ Emanuel Karlsten: Artisten Taylor Swift försöker visa sin makt Vi kanske ska börja med att göra klart att Taylor Swift är en av världens största artister. Som sådan är hon knappast först med att undanhålla nya albumsläpp för Spotify. Flera har gjort det tidigare och därmed tvingat fans att köpa fysiska album eller nedladdningar. På så sätt drivs försäljningssiffror upp under de första veckorna och skapar god pr. Men Taylor Swift tog det ett steg längre: I samband med släppet av sitt album ”1989” försvann inte bara hennes nya låtar, utan även alla hennes tidigare album från Spotify. Bakgrunden till beslutet går att hitta i en debattartikel i Wall Street Journal från i somras. Där skriver hon om sin optimistiska syn på musikbranschen i allmänhet och albumens framtid i synnerhet. Det är en text full av insikter om en förändrad musikvärld. Hon berättar om att ingen längre ber om autografer, i stället vänder fans henne ryggen med telefonen i selfieläge och fotar. Eller att konserter numera behöver förnyas vid varje turnéstopp eftersom fansen redan sett allt via läckta klipp på Youtube. Men framför allt: Att folk fortfarande köper fysiska album, men de köper färre och bara från dem de har en djup relation till. Därför behöver varje artist fokusera och vårda just den djupa relationen till sina fans. Få gör det bättre än Taylor Swift just nu. Inför nya albumet har hon anordnat privata smyglyssningsträffar och bakat kakor med sina fans. Händelserna har sedan strategiskt återberättats i sociala medier. Relation uppstår, köplusta väcks och under sin första vecka lyckades Taylor Swift sälja närmare 1,3 miljoner album. Branschens bästa siffra på tolv år och näst bäst någonsin för en kvinnlig artist. Så är inte det bevis för att Swift har rätt? Att konst går att ta bra betalt för om relationen till kunden är tillräckligt stark? Nej. Det räcker att sätta knepet i perspektiv för att förstå hur fånigt det är: Anledningen till att få köper cd-skivor är att få äger en cd-spelare. Däremot bevisar Swift att en etablerad elit fortfarande kan använda försäljningsknep för att öka sin redan stora inkomst. Jag klandrar inte Swift för det. Jag tycker det är rimligt och smart av henne och tror även att hennes fans uppskattar det. Men det är naivt att tro att knepet skulle hjälpa musikbranschen framåt. Ja, det har varit en smärtsam tid för musikbranschen under internets intåg. Men till skillnad från många andra branscher finns här en tydlig lösning genom Spotify. För varje år som gått har Spotify nästan dubblerat storleken på sina royaltyutbetalningar. Förra året betalade de ut en halv miljard dollar till artister och låtskrivare. Enligt egen uppgift betalar Spotify ut minst tre miljoner kronor i månaden för hitalbum som Swifts. Givetvis borde summan vara ännu högre, men jämför det med noll intäkter från de illegala alternativ som tidigare användes. Swifts tillbakadragande från Spotify ska därför ses som en maktdemonstration om vem som behöver vem mest. Kortsiktigt är Spotify förloraren, men långsiktigt är det omöjligt för Taylor Swift att stå utanför. För det är inte längre 1989. Vi köper inte album, laddar inte ner dem. I stället betalar vi varje månad för att få tillgång till all världens musik genom Spotify. Väljer Swift att stå utanför det är det hon som försvinner – inte Spotify. Emanuel Karlsten är journalist, föreläsare och rådgivare inom digitala medier. Emanuel Karlsten “ DN 9 nov 2014: “ Dags att lyssna på Linderborg Plötsligt händer det. Jag läser Åsa Linderborg och upptäcker att jag håller med henne. På ett uppslag i fredagens Aftonbladet går kulturchefen till attack och den här gången är det nyvänsterns baby, identitetspolitiken, som står i skottgluggen. Och det med rätta. Vänsterns fixering vid det kroppsliga har snurrat in debatten i ett hörn. Vad som sägs och görs flyttas kategoriskt ut i periferin. Kvar är våra kroppar. I identitetspolitikens kosmos kan vita mäns invändningar inte förklaras som annat än kränkthet. Och när saklig kritik riktas mot en svart kvinnlig minister antas det bero på afrofobi eller kvinnofientlighet. Inte det faktum att hon har makt och därför granskas. Den som inte tar hänsyn till intersektionalitetsanalysens samtliga dimensioner i varje sammanhang ska passa sig. Linderborg sammanfattar det kärnfullt som att ”man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc”. Damned if you do, damned if you don’t. Linderborgs kritik grundar sig i en besvikelse över att nya kategoriseringar tillåts skymma sikten för den gyllene och övergripande kollektiva kampen, den om klass. Från ett liberalt perspektiv handlar schismen snarare om att identitetsfixeringen lägger sig som en blöt strukturfilt över individer och begränsar dem. Det som först framstår som en självkritisk granskning av vänsterns utveckling vänder i texten till ett utpekande av den gamla vanliga syndabocken. Linderborg kan nämligen inte låta bli att förklara att identitetsvurmarna inom vänstern ”egentligen är liberaler”. När vänstern inte företräder de åsikter som Linderborg tycker är tillräckligt bra, kan de inte vara vänster. Allt som är dåligt måste ju vara liberalt. Med det sagt: Linderborg sätter fingret på en viktig och olycklig utveckling i den offentliga debatten. Förhoppningsvis kan kritiken också tas emot något bättre när den kommer från de egna leden. För identitetspolitiken är förlamande och leder, för att avsluta med Åsa Linderborgs ord, till att det ”offentliga samtalet mördas”. Amanda Björkman [email protected] “ DN 9 nov 2014: ”Förlusten för svenskan är större än statens besparing” “Rädda Terminologicentrum. Med nedläggningen av TNC sätter regeringen in stöten där det svenska språket är som allra känsligast: uppkomsten av nya tekniska termer. Besparingen på fyra miljoner kronor står inte i proportion till den stora förlusten för språket, skriver Svenska Akademiens ledamöter. För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag. Det finns ett tredje förslag i den senaste budgetpropositionen, som på samma vis som de två nyss nämnda kan ses som ännu en ogenomtänkt idé, där syftet uppenbarligen är att göra en mycket liten besparing, men där den fiskala vinsten (i det här fallet knappt 4 miljoner) ej står i någon som helst proportion till den skada som kommer att uppstå, inte minst i det långa loppet. Det handlar om nedläggningen av Terminologicentrum (även kallat TNC – ursprungligen Tekniska nomenklaturcentralen). Det arbete som utförs av det lilla Terminologicentrum kan verka oglamoröst, men är av stor vikt. Vilket visas av att det i någon form har pågått ända sedan mitten av 1930-talet, då det som så småningom skulle bli denna institution startades av Ingenjörsvetenskapsakademien. Så vad sysslar man med? I den mån man inte själv tar fram svenska facktermer, samlar man ihop nya termer och definitioner från en rad olika håll, bearbetar dem och gör dem tillgängliga för alla. Från allra första början fanns det ett rent praktiskt behov i bakgrunden: att inom olika branscher och verksamheter kunna bruka en terminologi som är klar, likformig och entydig. Men det är inte bara de som i dag arbetar inom vården, it-sektorn, bygg och industri et cetera som behöver de där nya termerna och definitionerna. Vi behöver dem alla för att det svenska språket ska kunna utvecklas, och leva. Alla kan dagligen och stundligen ser hur det engelska språket breder ut sig, och ingenstans är denna utveckling så tydlig som just vad gäller olika typer av fackspråklig terminologi. Det är här som svenskans reträtt på olika områden är som allra tydligast – detta fenomen som språkvetare kallar ”domänförlust”. Så om man önskade driva på den olyckliga utveckling som innebär att svenskan tappar mark till engelskan, skulle man knappast kunna tänka sig en bättre åtgärd än att just lägga ned det lilla Terminologicentrum. Man sätter in stöten där vårt språk är känsligast: uppkomsten av nya tekniska termer. Inte för att detta skulle vara syftet. Men det kommer att få den effekten. Det verkliga skälet är insvept i luddig byråkratprosa: ”för att finansiera prioriterade satsningar”. I stället är det tänkt att denna verksamhet ska leva på intäkter från undervisning och konsultverksamhet. Det är en ”principsak” för regeringen. Om denna princip kan tre saker sägas. För det första skulle man kunna begripa om den myntats av en högerregering av Margaret Thatchers snitt. I den världen finns som bekant ingen gemensam nytta, utan man betalar som kund när man nyttjar en viss tillgång. Man bortser då från att en av de saker som gör oss till ett samhälle är att vi gemensamt betalar för en viss infrastruktur, oavsett hur eller när vi utnyttjar den. Och Terminologicentrum är en viktig del av vår språkliga infrastruktur, utan vilken vi alla blir långt fattigare än de sparade 4 miljonerna gör staten rikare. Men frågan är: hur kan detta vara en princip för en socialdemokratisk regering? För det andra är principen helt ny, en uppenbar tjänstemannakonstruktion. När Terminologicentrum fick sin nuvarande form år 2000 – som aktiebolag utan vinstuttag – var det för att den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville ha det just så. Och man gav då ekonomiskt stöd utan förbehåll. Stödet fortsatte sedan utan reservationer under den borgerliga regeringen. Vilket också måste ses i relation till språklagens tolfte paragraf, där det sägs: ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.” Vilket för oss till den tredje iakttagelsen. Om Terminologicentrum reduceras till en privat konsultfirma – vilket ingalunda garanterar dess fortlevnad, inte ens i starkt förkrympt form – skulle man få sälja sina tjänster till företag som kräver äganderätt till det beställda materialet. Resultaten skulle inte, som nu, kunna läggas in i Rikstermbanken, där all ny terminologi samlas, för vem som helst att bruka. Och Rikstermbanken skulle snabbt förfalla. Terminologicentrum kommer alltså att gå mot avveckling därför att dess allmännyttiga språkverksamhet inte är tillräckligt lönsam. Den är till hälften beroende av statligt stöd. Budgetförslaget är ett förräderi mot den roll som denna institution spelar sedan mer än sju decennier. Terminologicentrum har förvisso inte legat på latsidan när det gällt att finna extern finansiering, utöver statsbidraget. Men det är ingen lätt uppgift, särskilt som alla har glädje av resultatet men få är beredda att betala – ett ej okänt fenomen vad gäller allmännyttiga tillgångar. Branschorganisationer och myndigheter är naturliga samarbetspartner, men de måste liksom alla andra prioritera i sin verksamhet. Terminologiarbete ger inga snabba vinster, och ska heller inte göra det. Det är en långsiktig verksamhet. Och det är ett av skälen till att det ända sedan slutet av 1940-talet har skänkts statlig hjälp. Att försvara Terminologicentrums fortsatta existens med bibehållet statligt stöd är, sammanfattningsvis, att försvara en verksamhet som oegennyttigt och utan vinstutdelning arbetar på att i språklagens anda utveckla, tillgängliggöra, ja möjliggöra svensk terminologi. Som språkvårdande institution befinner sig Svenska Akademien i den ovanliga men uppfordrande situationen att vid sidan av Terminologicentrums övriga delägare rikta en allvarlig men också hoppfull maning till regeringen att ompröva sin inställning och inte – i syfte att spara några få miljoner – tvinga en väl inarbetad och omvittnat allmännyttig verksamhet att upphöra. Den socialdemokratiska regering som för fjorton år sedan gav Terminologicentrum dess uppdrag att ”genom terminologiarbete verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället” är i dag en förebild att ha för ögonen. Göran Malmqvist Tomas Riad Jesper Svenbro Torgny Lindgren Per Wästberg Gunnel Vallquist Kristina Lugn Kjell Espmark Horace Engdahl Katarina Frostenson Ledamöterna I Svenska Akademien: Peter Englund, Ständig Sekreterare, Lotta Lotass, Bo Ralph, Sture Allén, Anders Olsson, Göran Malmqvist, Tomas Riad, Sara Danius, Jesper Svenbro, Torgny Lindgren, Per Wästberg, Gunnel Vallquist, Kristina Lugn, Kjell Espmark, Horace Engdahl, Katarina Frostenson “ DN 9 nov 2014: DN 9 nov 2014: “Önskemålet: uppvaktning med middag “ Sven-Bertil Taube – en mästare blickar bakåt I dag är det åter dags för fars dag. Åtminstone i Sverige. Och slipsar i all ära – när papporna själva får önska står middag högst i kurs. Det exakta ursprunget till fars dag är lite oklart, men att det från början var en amerikansk företeelse är relativt oomtvistat. Den vanligaste förklaringen är att Sonora Smart Dodd från delstaten Washington tog initiativet till dagen för att hedra sin far som ensam uppfostrat henne och hennes fem syskon. I Sverige firades fars dag ursprungligen i juni men tidpunkten var mindre lyckad eftersom den hamnade så nära mors dag. Efter påtryckningar från handelns organisationer förlades firandet till november, då handeln traditionellt har lägre omsättning. Men flera andra länder firar fortfarande i juni. Och ungefär två tredjedelar av befolkningen firar fars dag, enligt en undersökning utredningsföretaget HUI Research gjorde 2012. I snitt lade de drygt 1 000 tillfrågade 281 kronor på presenter till far. Men så många som en tredjedel svarade att de inte ger någon present alls. I den undersökningen var de vanligaste presenterna att bjuda pappa på middag eller ge bort en bok eller choklad. Och det stämde hyggligt med pappornas vanligaste önskningar som var just middag, böcker och vin. Ungefär en fjärdedel av papporna önskade sig ingen present alls. Mats Olsson/Tt “ Han har varit en av Sveriges mest folkkära artister under ett halvt sekel. Snart firar han 80 år. Det hindrar inte Sven-Bertil Taube från att anta ännu en utmaning, ett nytt album där han hyllar några av sina äldsta musikvänner. DN:s musikskribent Martin Nyström följde sin idol under inspelningen av ”Hommage”. Som det yngsta barnet till konstnären Astri och trubaduren Evert Taube kom Sven-Bertil Taube att bli den av syskonen som allra starkast förde det konstnärliga arvet vidare. En uppväxtmiljö där bildkonst, ordkonst och musik ständigt var i samspel med varandra. Där man lossade på konventioner, gav utlopp för sin sinnlighet och skärpte blicken för linjer, form och färg. Och där man utmanade gränsdragningarna mellan högt och lågt inom kulturen. En öppen atmosfär som egentligen bara skydde det tillbommade och auktoritära. Att Sven-Bertil Taube blev skådespelare, vissångare och estradör har han själv ofta kommenterat med att ”det bara blev så”. Men talangen han ägde och den skicklighet han snart utvecklade förde honom redan som 25-åring till en position där han växelvis triumferade på Dramatens stora scen och på skiva revolutionerade sättet att framföra svenska och utländska texter och sånger – till innovativa musikarrangemang och med en röst som har få motsvarigheter vad gäller klangfullhet, frasering och rytmisk precision. Fortfarande turnerar han runt med sina tolkningar av pappa Everts visor och varje sommar lyfter han dem till nya höjder på Gröna Lund. Så sent som för två år sedan fick han också sin andra Guldbagge för filmen ”En enkel till Antibes”. Och i år firades han stort vid Grammisgalan i februari. Snart fyller Sven-Bertil Taube 80 år och skulle välförtjänt kunna ta det lite lugnt. I stället har han iscensatt ett av sina mest omfattande projekt som säkert kommer att fördjupa och förändra bilden av honom för alla dem som inte följt honom från början: ett skivalbum med titeln ”Hommage”, där han blickar tillbaka på sitt liv med musik och poesi. Och där han hyllar de vänner bland diktare och musiker som djupast format honom och inspirerat honom: Ulf Björlin, Lars Forssell, Carl Fredrik Reuterswärd och Gunnar Bohman – men med tonsårskamraten och viskollegan Olle Adolphsons verk i centrum. Tolv sånger och dikter som i kapellmästaren och kompositören Peter Nordahls fantasifullt sammanlänkande orkesterarrangemang bildat en tillbakablickande svit för röst och symfoniorkester. Ett symfoniskt poem som är något av det mest personliga som Sven-Bertil Taube har gjort. Ett projekt med många utmaningar och känslostarka ögonblick som jag blev inbjuden att följa under några intensiva inspelningsdagar mellan juni och september i år. Första mötet. Torsdag den 12 juni i Gamla stan där Sven-Bertil Taube känner sig för i några av Olle Adolphsons visor till Peter Nordahls pianoackompanjemang. Det är i mitten av juni och jag sitter mittemot Sven-Bertil Taube vid ett bord i Peter Nordahls lägenhet i Gamla stan. Framför honom ligger texten och noterna till en av Olle Adolphsons mest älskade visor. Den sällsamt bitterljuva ”Nu har jag fått den jag vill ha” som på bara några rader skiftar mellan olika tempus för att visa på hur fort den kärlek man tror är vunnen för alltid plötsligt kan gå förlorad. Tanken är att Sven-Bertil den här dagen skall pröva att sjunga den till Peter Nordahls pianoackompanjemang. Och det märks att han känner sig lite osäker när han trevande famlar sig in i melodin, glömmer lite ord här och där, men nynnar vidare, för att mot slutet hitta kraften och den omisskännliga fullklangen i raden ”Tystnad. När slutade vi älska varandra? Hon är det vackraste jag vet”. Och jag anar en tolkning som ingen har vågat föreställa sig. Så har Olle Adolphson aldrig framförts tidigare. Här skrivs svensk musikhistoria, och jag ryser. ”Han kom och gick som ett barn i huset oavsett om jag var hemma eller inte”, har Sven-Bertil Taube sagt om sin jämnårige tonårsvän Olle Adolphson. ”Det räckte bra med Astri, eller med Evert. I Evert hade han en far som stöttade och uppmuntrade, något som han saknade där hemma.” Och om Evert Taube har Olle Adolphson berättat att det var av honom som han lärde sig allt i sitt arbete, men kanske framför allt tålamodet och koncentrationen. Och att det fanns en ”själarnas sympati” dem emellan. Det var också vid besöken på familjen Taubes Sjösala som Olle Adolphson lärde sig spela gitarr, för där fanns inget piano att tillgå. Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson tillbringade de formande åren tillsammans. Läste, musicerade, festade och sov under träd ihop. Och tog sedan som vuxna varandras fäders yrken. Den förre blev skådespelare som Olles pappa Edvin. Den senare blev visdiktare och trubadur som Evert. Men i och med att Sven-Bertil kom in på Dramaten 1959, med arbetstider från tidig morgon till sen kväll, skildes deras vägar och karriärer. Och trots det starka gemensamma visarvet från Evert Taube, som de båda utvecklade vidare på var sitt personliga sätt, fick de därefter aldrig något tillfälle att låta sina respektive konstnärskap mötas på allvar. Senaste gången som Sven-Bertil sjöng något av Olle kan ha varit i ett tv-program med Lena Granhagen 1967 där han till en krängande bossanovarytm framförde Olles ”Vad tänker du på?”. En tragikomisk visa om hur kärleken kan slockna mitt i vardagen, medan tv:n står på. En lättsam förstudie till ”Nu har jag fått den jag vill ha”, men som Sven-Bertil i dag inte säger sig ha något minne av. Inte förrän nu, tio år efter Olle Adolphsons bortgång – på skivprojektet ”Hommage” – där Sven-Bertil Taube för första gången har gett sig i kast med att tolka några av dennes mest centrala visor och texter. Men innan vi skils för dagen dröjer vi ytterligare en stund kring Olle Adolphson. Och pratar lite om den bild som Olle hävdat var hans första barndomsminne: att han vaknar i sängen till ett skarpt solljus, och först känner smaken av krusbär och sedan bli stungen av en humla. Sötma och smärta på samma gång. Något som Peter Nordahl tycker exakt beskriver hans motstridiga tonlägen. Och som han uttryckte redan på sin numera legendariska platta ”En stol på Tegnér” från 1963 (för övrigt en av Håkan Hellströms starkaste inspirationer) där han låter livsnederlaget i den egna ”Trubbel” färga av sig i de följande visorna av Evert Taube. I ”Västanvind”, ”Dansen på Sunnanö” och ”Karl-Alfred och Ellinor” som han alla sjunger med känslan av att ha ”hammaren gömd under kavajen”. På den färdiga inspelningen av ”Nu har jag fått den jag vill ha” framträder Sven-Bertils röst i hela sin lyster, samtidigt som den skuggas av liggande stråkar och får en fortsättning i en nedåtgående melodi för en ensam cello. En fallande rörelse som fångas upp av en svävande träblåskör som påminner om Adolphsons kärlek till den franske tonsättaren Maurice Ravel och hans ljusskiftande harmonik. En influens kryddad med Igor Stravinsky och lite till som Peter Nordahl använder sig av i sitt arrangemang när han får visans subtila färgnyanser att sammanstråla i ett makalöst vackert och samtidigt ogripbart svävande slutackord. Ett verkligt Olle Adolphson-ackord! – Jag kan inte begripa varför alla som sjungit in den, även Olle själv, gör den så hurtigt, säger Taube. Och ännu mindre hur den kan spelas på bröllop. Har de inte läst texten? Den är ju inget lyckopiller direkt. Här finns en sorgsenhet hos Olle som jag nog måste fundera vidare kring. Jag vet ju inte så mycket om hans sorger. Mer än att han gömde dem väl bakom sitt goda humör och sin sprallighet. I det vuxna livet hade vi inget med varandra att göra. Egentligen skildes vi åt redan när jag kom in på Dramaten och efter det flyttade jag ju till England. – Olle har samma förmåga som Evert att med några få rader teckna en precis miljö, att få hela bilden klar, säger Sven-Bertil. Men han är mera tvetydig, oroligare. Evert hade också en sorgsenhet och en ensamhet i sig, men i allt han gjorde stred han för glädjen. Andra mötet. Onsdagen den 27 augusti i De Geerhallen, Norrköping, där Sven-Bertil Taube möter orkestern. När jag träffar Sven-Bertil nästa gång är det i mitten av augusti. I De Geerhallen i Norrköping där symfoniorkestern skall göra sina pålägg under Peter Nordahls ledning och inspelningsledaren Lasse Nilssons skoningslösa öra. Och mycket har hänt sedan i juni. Framför allt har det växt fram en idé om att Sven-Bertil inte bara skall sjunga utan även läsa en del texter till musikaliska bakgrunder. Att albumet skall återknyta till den lätt experimenterande form som han utvecklade tillsammans med sin barndomsvän Ulf Björlin (familjerna bodde i samma uppgång på Grev Turegatan 32) och som tog sin början i deras epokgörande Bellmanplatta från 1959. – Redan som gymnasist fantiserade jag om att göra något annorlunda av Carl Michael Bellman, säger Sven-Bertil. Musikmuseet med sina teorber, ärkelutor och andra stränginstrument från 1700-talet var ett av mina favoritmål. Och Ingmar Bergman hade jag hört lufta sin lust att någon gång göra film av ”Stolta stad”. När Ulf (Björlin) hade kommit tillbaka från en längre vistelse i Paris steg jag in till honom och kastade fram frågan: ”Kan man göra något med Bellman, bara med en kontrabas?” ”Ja, varför inte?” sa Ulf. Och så var det i gång. I sitt samarbete med Sven-Bertil hittade Ulf Björlin en ny formel för att arrangera musik kring visor och diktläsning som utvidgade uttrycket till ett slags musikteater. Något som de fortsatte med i olika projekt kring bland andra Nils Ferlin och Ulf Peder Olrog och en skiva med svenska skillingtryck. När Sven-Bertil tidigare i år mottog en Hedersgrammis var det just Ulf Björlin, som avled 1993 i USA, som han särskilt tackade i sitt tal. – Ulf hade ett särskilt sinne för att få musiken att få fram varenda bild och uttryck i en text, säger Sven-Bertil. Han ville hitta nya former för att föra fram poesi och jag kan fortfarande se honom stå på gatan utanför en bokhandel helt försjunken i en just nyinköpt diktsamling. Eller när vi läste högt bland vännerna på Klubb Metamorfos på Vasagatan. Det var ju också Ulf som i början på 1960-talet, på initiativ av dåvarande chefen Ingmar Bergman, förde in musiken på Dramaten. Ett ställe där den tidigare varit bannlyst. I den nyskrivna musik som Peter Nordahl komponerat till några av de texter som Sven-Bertil läser finns också en tydlig hälsning till Björlin. Klanger som i sin blandning av det folkligt trolska och det modernistiskt narraktiga starkt påminner om Björlins atmosfäriska musik till tv-serien ”Saltkråkan”. Men här i en lite allvarsammare variant, så som det kan låta när alla barnen gått och lagt sig, då mörkret suddat ut gränser mellan verklighet och fantasi. Ulf Björlins egen tonmagi får vi ta del av i den oceaniskt välvande musiken till ”Shanty”. En text av Lars Forssells om det trösterika i det allomslutande och eviga havet som förbinder alla avstånd. Ett hav som ”aldrig brinner ut”. Lars Forssell är ytterligare en av de vänner som Sven-Bertil nu återknyter till. Några år äldre än han själv och som han lärde känna genom att han var klasskamrat med storebrodern Per Evert och i familjernas umgänge. Och senare genom att Forssell tillhörde kretsen av poeter och konstnärer som samlades på klubb Metamorfos. (Ett ställe dit även den smått anarkistiske gymnasievännen Carl Fredrik Reuterswärd sökte sig. Och vars absurdistiska sagodikt ”Visan Ö”, i Olle Adolphsons finurliga tonsättning, också finns med på ”Hommage”). – Det var en ny tid på 50-talet, betonar Sven-Bertil. Med upphävandet av kabaréförbudet och nya intryck från kontinenten där man blandade högt och lågt i konsten. En tidsanda som Lasse (Forssell) verkligen bar inom sig. Den finns i hans ”Monte Carlo” där han med skräckblandad förtjusning beskriver livet vid roulettbordet som något helt fantastiskt, nästan mytiskt. Lasse kunde ibland bli så förhäxad av de riktigt rika att han kallade dem för en ”egen ras”. Att höra Sven-Bertils virtuosa framförande av denna smått vanvettiga låt som formligen kastar sig mellan sång och tal är att uppleva hur gränsen mellan skådespeleri och musicerande upplöses. Ett växelbruk som Sven-Bertil befunnit sig i under hela sitt yrkesliv. Och som med tiden gjort honom lika oöverträffad vad gäller att bemästra alexandrinerna hos Molière som att ge lätthet åt tangons snabbfotat synkoperade rytmer eller naturlighet åt den medvetet felbetonande sjutakten i ”Karl-Alfred och Ellinor”. – Sången är en förlängning av talet, säger han. I båda fallen handlar det om rytmiska betoningar, fraseringar och tajmning. Som hos Leonard Cohen, som jag tycker är en bra förebild. Ett otydligt uttal av en konsonant kan fördärva allt. Sven-Bertil har slitit hårt i studion med att få till de rätta betoningarna i Reuterswärds luriga ”Visan Ö” – särskilt den allra sista frasen där textens ”flicka ut av snö” visar sig ha namnet ”Signe Tö” – när han föreslår att han skall gå direkt på Lars Forssells text ”Maskspel”. Han behöver bara några minuter för att förbereda sig och försvinner en stund med sitt exemplar av diktsamlingen ”Ändå” från 1968 som han en gång lånat av Björlin men aldrig fått tillfälle att lämna igen. Tillbaka framför mikrofonen levererar han en läsning som får alla i kontrollrummet att sluta andas. Diktens dialog, med sitt upprepade ”Riv av dig masken av silver”, får i hans klingande framförande en skärpa och en dynamik som vore det en sonat av Mozart. Ett laddat ögonblick av ett stycke teater som blir till den renaste musik. Sven-Bertil själv verkar dock nästan lite förvånad över att ingen vill höra honom ta om den. – Det är en fin text, säger han. Den handlar om hur vi skyddar oss bakom något, för att vi tror att vi inte blir älskade annars. Tredje mötet. Måndagen den 15 september i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen med ytterligare sånger och dikter. Sista inspelningsdagen sker i mitten av september i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen. Och det är dags för Olle Adolphson igen. Hans ”Älskar inte jag dig då” har fått en hög rymd och långa linjer i Peter Nordahls arrangemang. ”Lite som det vida havet hos Ralph Vaughn-Williams symfonier”, tycker Sven-Bertil förtjust. Den kända ”Österlenvisan”, med sin öppningsfras ”Ge mig en dag”, har för varje tagning blivit allt intimare och mera talande, som en bön. Och Adolphsons existentiella dikt ”Frågar du havet, skall havet ge dig svar” har fått Sven-Bertils röst att vibrera med alla sina nyanser. Under en paus i kontrollrummet lyssnar vi lite på resultaten. SvenBertil sitter framåtböjd med lurarna på och lyssnar koncentrerat. När han tar av sig dem har han tårar i ögonen: – Jag gråter när jag tänker på Olles ord. Jag ser hur han sträcker ut sin hand efter det han längtar efter. Men det rinner genom fingrarna på honom, som sand. Jag tänker på hans ”Skärgårdsbrev”, tillägger han och börjar recitera visans första rader: ”En sommarvind går vid din strand, går vid din strand, med doft ibland, av pinje och agave. Och ljus din rymd vid havets rand och het är sanden i din hand och ljust ditt medelhav.” Den tidiga ”Skärgårdsbrev”, som också ingår på det nya albumet, tillkom under en tid i ungdomsåren när Sven-Bertil och Olle var skilda åt. Sven-Bertil fick förkovra sig på gitarr i Spanien medan Olle, som inte gavs någon ekonomisk hjälp hemifrån (vilket Evert vid ett tillfälle faktiskt skällde ut Edvin för när de stötte samman i deras gemensamma raksalong), fick vara kvar hemma. Olle skrev då visan som på ett typiskt Evert Taubeskt maner byter horisont från vers till vers – från det nordliga Stockholm till det sydliga Medelhavet – och skickade den per post till Sven-Bertil i Málaga. I ett brev som SvenBertils rumsstäderska kastade bort i tron att det var skräp. När han nu tolkar den gör han det ivrigt, med ett glupskt och ungdomligt leende som tycks vilja överbrygga alla avstånd. Det mest överraskande namnet bland Sven-Bertils ”Hommagevänner” är Gunnar Bohman. Den göteborgske lutenisten, estradören och poeten som var den som introducerade Evert Taube på Cabaret Läderlappen i Stockholm år 1919. Men som sent i livet hamnade rätt i tiden hos 1950-talets yngre poeter med sin drömskt symbolistiska diktsamling ”Katharsis”. Ur vilken Sven-Bertil hämtat texten ”Apotheos” och som han framför till ny musik av Peter Nordahl. Sven-Bertil minns Gunnar Bohman som en burlesk Bellmansångare, med ”gummiansikte som det sprutade ur munnen på när han talade och sjöng”. Och det ovanliga ”skymningsgrå” papperet som var omslag till hans dikter. – Det var med Gunnar Bohman som med Evert på 50-talet, de togs på mycket större allvar av de unga diktarna än de äldre, säger Sven-Bertil. När Evert stötte på Lars Forssell en tid efter en hyllande artikel i BLM (Bonniers Litterära Magasin) hälsade han: ”Tjenare Lasse, det är du som har uppfunnit mig!” Den generation som Sven-Bertil tillhörde hade vänt sig mot fyrtiotalisternas svärtade modernism och förespråkade en ljusare och mera melodiskt livsbejakande diktning, vilket bland annat innebar att Evert Taube för första gången låg rätt i tiden. Och uppfattades som samtida. Att skriva ”I kaos längtar man efter trastens flöjt”, som Taube hade gjort i ”Svärmerier” strax efter kriget 1946, sågs inte längre som falskt idyllskapande. Ett tydligt uttryck för detta kom 1961 när Evert Taube fick det prestigefyllda Frödingstipendiet som delades ut av Sveriges studenter. Ett reaktionärt val enligt Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter som skrev en arg krönika med rubriken ”Studenterna sover”. För till råga på allt hade Taube dessutom fått dubbelt så många röster som den upphöjde modernisten och fyrtiotalisten Erik Lindegren. Men till Taubes försvar ryckte då Gunnar Ekelöf ut och besvarade Lagercrantz med orden: ”Tradition pekar inte bara bakåt utan framåt.” När Sven-Bertil och jag tar farväl erkänner han att han kanske oroats lite över nostalgin och de exklusiva valen av låtar och texter, men samtidigt vilken glädje de här återseendena har gett honom. Och att de lyssnare som inte var med under de experimentellt utforskande åren med Ulf Björlin nu kanske får en helt ny bild av honom. – Men jag är äldre och mognare nu och inte rädd för att ta fram sådant som skrämmer publiken, säger han. På albumets sista spår låter han som en vindbiten skeppare som spanar ut från en saltstänkt Atlantkust. Visan heter ”Ett sista glas” och är en irländsk folkmelodi med text av Lars Forssell: Ålder: 79 år ”Och alla vänner som jag haft/de tycker nog det är synd jag far/Och alla kärestor jag kysst/de önskar nog jag stannat kvar/En stöter ut, en lägger bi/ och livet tar och livet ger/Jag går min väg men stanna ni/ Godnatt, må glädjen lysa er!” Bakgrund: Har sedan slutet av 1950-talet varit verksam som skådespelare, vissångare och estradör. Anställd på Dramaten 1959 till 1969. Revolutionerade den svenska viskonsten tillsammans med Ulf Björlin. Efterträdde sin far Evert Taube i sommarkonserterna på Gröna Lund. Har fått Guldbagge för sina roller i ”Händer” 1994 och ”En enkel till Antibes” 2011. Det är en avskedssång. Men från sin utsiktspunkt har den också en blick mot framtiden. Mot nya horisonter. Över det ännu inte gjorda. Bor: I stadsdelen Fulham i London tillsammans med sin hustru Mikaela. Aktuell: Med albumet ”Hommage” som släpps den 10 november. Text: Martin Nyström intervjuar Sven-Bertil Taube. På andra sidan havet finns sedan en tid också Sven-Bertil Taubes yngste son Felix, som skriver egna sånger och studerar fransk koloniallitteratur på ett amerikanskt universitet. Och som kanske även han har nåtts av Ekelöfs ord om att ”tradition inte bara pekar bakåt utan framåt”. Mot nya möten i monsun. På hav som aldrig brinner ut. Plats för intervjun: Gamla stan och Skeppsholmen i Stockholm och i konsertsalen De Geerhallen i Norrköping Foto: Beatrice Lundborg och Anders G Warne Om fotograferingen: Anders G Warne fotograferade Sven-Bertil i Norrköping och Beatrice Lundborg mötte honom i en fotostudio i London. Sven-Bertil Taubes vänner Fotnot: Lyssna på låtarna. DN:s Martin Nyström guidar dig till Sven-Bertil Taubes bästa på Spotify. Listan heter ”Martin Nyströms Sven-Bertil Taube-favoriter”. Du hittar listan genom att söka på DN Kultur. Se videoklipp med Sven-Bertil. ”Jag är verkligen överraskad över att så många vill göra något med mig.” Se klipp från intervjun med SvenBertil Taube på DN.se/kultur Martin Nyström [email protected] Olle Adolphson (1934–2004) Genombrott med diktsamlingen ”Aubade” 1956. Textförfattare och kompositör till visor som ”Trubbel”, ”Nu är det gott att leva” och ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Samarbetade med Beppe Wolgers (”Det gåtfulla folket”), tonsatte Harry Martinson och Lars Forssell och skrev lands- plågan ”34:an”. På 1970-talet gjorde han tre epokgörande dubbelalbum med tolkningar av Evert Taube. Ulf Björlin (1933–1993) Modernistiskt skolad tonsättare, arrangör och dirigent som samarbetade med Sven-Bertil Taube i en rad olika projekt kring text och musik (Bellman, Karlfeldt, Ulf Peder Olrog etc). Och som skrivit musiken till 60-talsfilmer som ”Ole dole doff”, ”Syskonbädd” och ”Elvira Madigan”. Samt till ”Saltkråkan”, för vilken han nog är mest känd. Carl Fredrik Reuterswärd (1934–) Konstnär och poet som bland annat är representerad på Moderna museet och Centre Pompidou i Paris. Mest kända verk är skulpturen ”Non-violence” (en revolver med knut på pipan) som bland annat kan ses utanför FN-huset i New York. Och som han gjorde efter mordet på sin vän John Lennon 1980. Lars Forssell (1928–2007) Poet och dramatiker som var ledamot av Svenska Akademien 1971– 2007. Skrev även vistexter och för revy och kabaré (”Snurra min jord” 1958 och Lill-Babs show 1980) och vann Melodifestivalen 1973 med ”Sommaren som aldrig säger nej”. Har dessutom tonsatts och tolkats av Cornelis Vreeswijk. Gunnar Bohman (1882–1963) Lutspelare, sångare och artist som liknades vid en enmansteater. Mentor till Evert Taube, vilken han också introducerade på Cabaret Läderlappen på Hotell Gillet i Stockholm 1919. Fick ny aktualitet 1954 då han gav ut den modernistiska diktsamlingen ”Katharsis”. DN 9 nov 2014: “ Den hyllade ärkebiskopen hade en mörk hemlighet I helgen är det 100 år sedan Nathan Söderblom blev Sveriges ärkebiskop. Han satte kyrkan på den intellektuella världskartan. Maria Schottenius läser Jonas Jonsons nya biografi och en sensationell bok om sonen som försköts. För 100 år sedan, den 8 november 1914, blev Nathan Söderblom Sveriges ärkebiskop. Och i år har det kommit ut två böcker om honom. Biskopen emeritus och docenten i missionsvetenskap Jonas Jonson har skrivit biografin ”Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst” och Nathan Söderbloms barnbarnsbarn Omi Söderblom, domare i Svea hovrätt, har sammanställt en bok om Nathan Söderbloms äldste son Helge, ”I skuggan av Nathan” som bygger på Helge Söderbloms egna texter. De här båda böckerna tillhör för min del höstens absolut bästa läsning och tillsammans skapar de en effekt som ruckar rejält på den historia som tidigare skrivits om Nathan Söderbloms liv och gärning. Den ena boken släpper ner en bomb i den andra. Jonas Jonson ger i sin biografi över prästpojken från Hälsingland, som förändrade den svenska kyrkan och lade grunden för Kyrkornas världsråd, bilden av en målmedveten, otålig, brinnande ande, besjälad av sitt ekumeniska kall. Det är en utomordentlig biografi, som inte ägnar sig åt något kladdigt psykologiserande, utan låter Nathan Söderblom framträda tillsammans med sin tid, socialt, politiskt och klerikalt. Den gör honom begriplig och man förstår hans anmärkningsvärda insats och betydelse. Jonas Jonson ger liv åt sin imponerande research, han hanterar materialet känsligt och han skriver utmärkt. Läsaren är i trygga händer hos en välorienterad och stilsäker skribent. Jonas Jonson kan ju inte hjälpa att det i nästan 100 år i all hemlighet stått en låda i trossbottnen till en liten lya på Järntorget 78 i Gamla stan i Stockholm. Och att den lådan rymmer Helge Söderbloms kvarlämnade texter, som legat där sedan han flyttade våren 1929 för att aldrig mer komma tillbaka. En byggmästare hittar vid en renovering av fastigheten boxen, som Omi Söderblom helt enkelt får, eftersom det är hennes farfar som lagt den där för att glömmas – alternativt upphittas. Denna skattgömma visar sig vara rent guld. Litterärt guld. Helge Söderblom är en enastående skribent, en lysande författare av dagböcker som vänder uppochner på den livsberättelse som eftervärlden tecknat av Nathan Söderblom. Det skär genom märg och ben att läsa Helge Söderbloms beskrivning av sin egen korta och smärtfyllda levnad, från ungdomsåren tills han 33 år gammal göms för världen på mentalsjukhus. Han ville inte leva, och dör 36 år gammal. Men först tillbaka till Nathan Söderblom och Jonas Jonsons biografi. Liksom många stora ledare började Nathan Söderbloms uppvaknande med en resa. Den unge Nathan, som studerade teologi i Uppsala, var inbjuden till ett internationellt studentmöte på den amerikanska östkusten och for mot sin fars vilja. De två månaderna i USA 1890 bestämde sedan resten av livet. Han blev inlemmad i en intellektuell och kultiverad överklass och påverkades av det sociala ansvarstagande han såg bland de kristna, av mångfalden och självständigheten bland samfunden, av den resultatinriktade akademiska forskningen vid Yale och ytterligare en rad företeelser som kom att prägla honom. Tro, teologi och sociala insatser måste gå hand i hand, det var hans nya övertygelse. Samtidigt blev hans tillhörighet från den dagen en sorts kulturell och intellektuell elit, vilket också med åren gjorde honom sårbar. Det kunde bli skvaller och prat om en så karismatisk gestalt som Nathan Söderblom. År 1891 träffade han sin blivande hustru Anna Forsell, syster till sångaren och sedermera operachefen John Forsell. Hon var en av knappt tjugo kvinnliga studenter på Uppsala universitet, begåvad, musikalisk, intresserad och intressant. Nathan Söderblom erövrade snabbt Uppsala. Han var en lysande retoriker, sjöng i Orphei drängar, hade obegripligt lätt för att lära sig språk (kunde med tiden tyska, franska, engelska, italienska, latin, grekiska, hebreiska, arabiska och persiska) och han skapade stora förväntningar var han än drog fram. Han och Anna flyttade som nygifta till Paris där de miste sitt första barn sent i graviditeten, men snart fick sonen Helge. Barnalstringen var i gång och familjen växte snabbt. Anna skulle komma att föda tolv barn. Två dog tidigt. För Anna Söderblom blev livet fyllt av familj och barn, var de än bodde hade de ständigt gäster till middagen, släktingar, vänner, kretsen i arbetet. Anna Söderblom deltog aktivt och livligt i det sociala som krävdes av henne som hustru till en präst i karriären, med middagar och banketter, opera, teater och konserter. Nathan Söderblom spelade sina kort väl, hade en stark känsla för hur makten såg ut, och vilka som kunde gynna, eller missgynna hans strävanden. Jonson berättar om hur han 1920 hade bjudit in ett par engelska biskopar, kungen och kronprinsen tog emot och middagarna avlöste varandra. Biskop Henson från Durham, som var med, karaktäriserar i sina memoarer Söderblom som ambitiös och maktmedveten, tycker om att spela rollen som betydelsefull prelat. Han sympatiserar enligt Henson med socialismen, har stark känsla för demokrati och avskyr klerikalism, att kyrkan ska styra över staten. Det lågkyrkliga draget, som fanns från prästfamiljen i Hälsingland, präglade Söderblom. Hjalmar Branting och August Strindberg hade Söderblom respekt för. Mindre för de konservativa. Han hade, trots sin andliga outtröttlighet, en ganska svag hälsa. Kärlkramp, magbesvär, alla möjliga krämpor. Dessutom hade han enligt Jonson ett bipolärt drag. Men det hindrade honom inte i hans stora uppdrag som gällde Guds rike. Tvärtom var det maniska draget säkert en tillgång. Han ville få ihop detta rike, här på jorden, i en stor ekumenisk enhet. Söderbloms arbete och intensiva resande under många år. Efter detta var han ett av de största namnen inom den protestantiska världen, efter sin död kallad ”protestantismens påve” och ”kristenhetens ärkebiskop”. Nathan Söderblom var dessutom en celebritet i den profana svenska offentligheten, respekterad, firad, hyllad. Han satt i Svenska Akademien, fick Nobels fredspris 1930. När han dog 1931 vid 65 års ålder var Nathan Söderblom en hjälte, nästan ett helgon. Men i hans omedelbara närhet levde en skuggestalt, som Nathan gjorde allt för att dölja för världen. Och han lyckades. Inte förrän nu, på grund av fyndet av lådan i trossbottnen av Helges gamla lägenhet i Gamla stan har denna skugga hunnit ifatt honom. Sonen Helge har fått stora gåvor. Och barnbarnet Omi Söderbloms bok består huvudsakligen av hans egna texter. Så ekumeniken får fortskrida utan katolicismen, ”ett verkligt närmande var uteslutet” skriver Jonson. Han är språkbegåvad som sin far, musikalisk som sin mor, spelar tidigt piano, ägnar sig åt teater, är aktör på film, en skön ung man. En bisexuell dandy. Men den konstnärliga sidan uppfattar fadern som något Helge inte bör ägna sig åt. När han berättar för föräldrarna att han vill bli skådespelare på allvar ser han i en träffsäker bild de missnöjda föräldrarna stående sida vid sida. ”Det kom för mig att de liknade två stela, praktfulla, anspråksfulla pepparkakor – en gumma och en gubbe – vilka man lagt lite för tätt på plåten så de glidit ihop när de gräddats.” Den 19 augusti 1923 samlades så nästan 700 delegater från 37 länder i Stockholm till den stora ekumeniska konferensen som var kulmen på Resultatet blir att Helge mer eller mindre tvingas bort från skådespeleriet, där han haft klar framgång på scener i flera europeiska Den svaga punkten i detta projekt var katolicismen, som Söderblom ogillade. När han träffar Pius X på en audiens blir Söderblom ironisk och hånfull. Han tycker uppenbarligen att katolikerna i sin påvedyrkan (”den primitiva religionens gudomliga medicinman”) ägnar sig åt ett löjeväckande utanverk. huvudstäder, till Uppsala för att ta examen, och därefter till TT för att bli redaktör. Det slutar illa. Att han är psykiskt bräcklig vet han tidigt: ”Tanken på att jag inte var normal, kanske sinnessjuk hade oroat mig redan när jag var liten.” Tanken på självmord följer honom genom livet, ser man i hans texter. Och när generalkonsul Raul Nordling den 4 maj 1929 ringde Nathan Söderblom i Ärkebiskopsgårdens arbetsrum för att berätta att Helge, förvirrad och drogpåverkad och aggressiv gripits av polisen i Madeleinedistriktet i Paris, stelnade det till omkring ärkebiskopen. Detta var en nyhet som inte skulle komma ut. ”I skuggan av Nathan” berättar indirekt om en man, Nathan Söderblom, som till varje pris vägrar att låta sitt livsverk stoppas eller skymmas. Man kan, apropå skuggor, vara rädd för att Jonas Jonsons bok ska hamna i skuggan av Omi Söderbloms, som bär på så sensationella uppgifter. Det vore synd. Även om Jonas Jonsson måste ta in Helge Söderbloms bittra öde i en eventuell ny utgåva, är det tillsammans som dessa två böcker ger en ny och klarare blick på den svenska historien under tidigt 1900-tal. Maria Schottenius [email protected] Helge spärrades in på mentalsjukhus i Paris, hämtades till Sverige av brodern Staffan (sedermera diplomat) för att därefter tillbringa resten av sitt liv på olika anstalter. Fadern såg till att Helge omyndigförklarades och hälsade inte på honom mer än vid något enstaka tillfälle. Detta plågar Helge svårt och även syskonen. Omi Söderblom publicerar i sin bok en rad brev från Staffan där han diskuterar sin far, hans makt i offentligen och hans privata tillkortakommanden: ”samtidigt hade Pappas egocentricitet ständigt växt och nått en sådan grad, att jag blivit alldeles förfärad och i vissa ögonblick förlorat all min tro på Pappa”. Nathan Söderblom var liksom resten av familjen ovetande om att Helge när han greps av polis var gift och hade ett barn. Söderblom såg till att han själv blev förmyndare både för Helge och för hans son Robert. Jonas Jonson: ”Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst” En biografi. Verbum Omi Söderblom: ”I skuggan av Nathan” Texter av Helge Söderblom. Verbum “ DN 9 nov 2014: “150 kulturhändelser som skapade Sverige Till den 6 december nominerar DN Kultur 150 kulturhändelser sedan tidningen grundades. Därefter startar omröstningen om de 10 viktigaste. Du hittar alla på dn.se/150listan. Var med! Kulturhistoriens råaste rallarsvingar Debatt • ”Strindbergsfejden” • År 1910–1912 Alla svenska kulturdebatters moder föddes när August Strindberg år 1910 i Afton-Tidningen gick till våldsamt angrepp på Karl XII. På detta följde en två år lång, aldrig ändande polemik som inbegrep den tidens kulturella giganter: förutom Strindberg själv Verner von Heidenstam, Fredrik Böök och Sven Hedin. Debatten, som förvisso innehåller några av den svenska kulturhistoriens råaste rallarsvingar, handlade i grunden om motsättningen mellan radikal modernitet och konservativ tradition; att den förra gick segrande ur striden kom att sätta sin prägel på hela det svenska 1900-talet. En svensk James Bond föds Litteratur • Jan Guillou:”Coq Rouge” • År 1986 Mellan 1986 och 1995 skrev Jan Guillou tio böcker i serien om Carl Hamilton. De sålde i skyhöga upplagor, varje bok i runt en halv miljon exemplar med pocketutgåvor inräknade. Bara det var rekord. I ”Coq Rouge” introducerades superhjälten och adelsmannen Carl Hamilton, en svensk James Bond med radikala böjelser, som skickas ut på hemliga och våldsamma uppdrag för den svenska statens räkning. I böckerna om Hamilton skrev Guillou underhållande thriller som med örnperspektiv beskrev det politiska tillståndet i den svenska nationen. Tonskön tenor förtrollade världen Opera • Jussi Björlings internationella genombrott • År 1936 Egentligen hette han Johan och tillsammans med sina bröder bildade han en sångkvartett, ackompanjerad av pappa David på piano. 1928 antogs han vid Operaskolan och två år senare debuterade han i ”Don Giovanni”. 1936 fick han sitt internationella genombrott i Wien och sedan följde en rad glansroller. Johan Jussi Björlings röst hade en fantastisk klang, en tonskönhet, men också en teknisk behärskning. Han dog av en hjärtinfarkt 1960, endast 49 år gammal och begravningen direktsändes i radio och tv. Många anser att han är den störste tenor vi haft. Lyssna själv på till exempel ”O Helga natt” eller ”Till havs”. Utvandrarsagan fick nytt liv på musikalscenen Musikal • Benny Andersson och Björn Ulvaeus: ”Kristina från Duvemåla” • År 1995 Redan på natten efter premiären i Malmö 1995 stod det klart att Benny Andersson, Björn Ulvaeus och regissören Lars Rudolfsson med ”Kristina från Duvemåla” skrivit svensk musikhistoria. Med Helen Sjöholm som Kristina och Anders Ekborg som Karl-Oskar hade de lyckats att göra om Vilhelm Mobergs Utvandrarepos till en musikal som generationer tagit till sina hjärtan. Musikalen har spelats runt om i världen, flera av melodierna tillhör nu den svenska sångskatten och just nu går den för fullsatta salonger på Göteborgsoperan. DN 10 nov 2014: “Självbild i gungning Regeringens kanske hårdast hudflängda ministrar heter Alice Bah Kuhnke, Åsa Romson och Mehmet Kaplan. Två har utomeuropeiska namn, och två av dem har gemensamt att de är kvinnor. Har de gjorts till villebråd i ett sexistiskt eller rentav rasistiskt mediedrev? Är de utsatta för mobbning? Vad alla tre har gemensamt är att de är miljöpartister. Och klart står att Miljöpartiet de senaste veckorna haft svårt att manövrera genom det intensiva skede av granskning som följer efter varje regeringsskifte. Språkrören har trånat länge efter ministerposter, men inte tränat för rollen som hårt kritiserade statsråd. Kritiken som har yttrats i spalterna mot Alice Bah Kuhnke har varit både självförvållad och saklig. Expressens kolumnist Sakine Madon jämförde i lördagens tidning (8/11) kommentarerna om kulturministern med det illvilliga motståndet mot Stockholms förra kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP). Men medan Sjöstedt trakasserades som person – ett av de mer godartade exemplen är att hon i en artikel i DN beskrevs som ”den magra om huvudet” – har Bah Kuhnkes kritiker försökt få den nya kulturministerns politik på kornet. Och haken har varit att knappt ett enda meningsfullt ställningstagande gått att sikta. Vilket stort projekt blir viktigt när Miljöpartiet nu får makt över kulturen? I vilken riktning vill regeringen föra den osäkra finansieringen av public service? Finns någon politik för att hantera den snabba lokaltidningsdöden? I intervjuer har kulturministern svarat som om hon höll ett tacktal. Ungefär som om en ministerpost ska betraktas som ett pris man oväntat smickrats med. Utläggningen i förra veckans artikel i DN Kultur var tänkt att bemöta kritiken. I stället förstärktes bilden av en politiker som inte bottnar. Visst är jobbet som just kulturminister extra otacksamt. Kulturetablissemanget är lika obotligt svårflirtat som det är röststarkt. Och visst kan kvinnor i offentligheten dömas hårdare än män. På nätet är det förskräckande enkelt att hitta både sexistiskt och rasistiskt hat mot MP-ministrarna. Kvar finns ändå mediernas uppgift att närgånget och noggrant granska makten. Minst lika illavarslande som kulturministerns avsaknad av svar är sättet att hantera frågorna. Expressens reportrar ville i förra veckan följa med kulturministern under hennes dag, men förlänades två minuter över telefon. Bah Kuhnke och hennes medarbetare tyckte sig sedan ha rätt att komma med synpunkter på att tidningen beskrev hur samtalet plötsligt avbröts. ”Glöm inte att skriva detta nu”, instruerade ministern. I den sortens ärenden har det gröna omdömet lett partiets företrädare fel flera gånger. Under regeringens budgetförhandlingar ringde en arg MP-tjänsteman till DN:s reporter och fräste: ”Ni går på jävla sossespinn!” Inför ett EU-möte om klimatet i förra månaden kontaktade miljöministern och språkröret Åsa Romson Svenska Dagbladet för att berätta om en ståndpunkt som sedan inte visade sig vara förankrad hos statsminister Stefan Löfven. I vargfrågan har S och MP:s respektive ministrar gått ut offentligt med var sin linje. Somliga av de senaste veckornas pinsamheter hamnar på Stefan Löfvens eget konto. På vänstersajten Dagens Arena konstaterar Håkan A Bengtsson att statsministern har underskattat behovet av att koordinera och hålla disciplin i regeringens arbete. Men Miljöpartiet har också egna problem med att finna sig till rätta i korridorerna på Rosenbad och med att hålla ihop. Någon intern uppslutning bakom kulturministern syns inte till. Att partiet en aning chockartat backade i valet och utan att hinna hämta andan kastades in i regeringsförhandlingarna har säkert försvårat omställningen. Tidigare har Miljöpartiets förvandling skett stegvis. För partiet lär det ta tid att smälta sin nya roll och förlika den med partiets självbild som utmanare. Inte minst handlaget med kritik i medierna behöver bli bättre. Som regeringsparti får man ingen smekmånad. Dn 10/11 2014 DN 10 nov 2014: “ Catia Hultquist: Hårdhudat hälsopepp har skapat ett skriande behov av svaghet I höstens bokutgivning verkar hälsotemat ha ersatts av sin motsats: ohälsan. Nu vill vi höra om det sjuka, kantstötta och dumdristiga – och här passar Ester Nilsson som hand i handske. Varför älskar vi Ester Nilsson? Jag tänker förstås på Lena Anderssons skandalomsusade romanhjältinna, hon som blivit en litteraturens slitstarka seriefigur och som nu är tillbaka med en ny hopplös förälskelse i ”Utan personligt ansvar”. Visst, vi retar oss på den envetet naiva Ester, vi kanske vill lägga armen farmoderligt om henne eller till och med brutalt ruska om henne: ”Hallå! Vakna Ester! Glöm honom, han är inte bra för dig! Han är gift, och dessutom skådis för guds skull.” Men vi kapitulerar och fortsätter att älska henne med samma dövblinda kärlek som en förälder för sitt barn. Det är något med Ester som gör böckerna om henne till bladvändare och får oss att läsa snabbt och girigt. Och även om den filosofiskt bevandrade Ester är mycket intelligent och har en hel del klokt att säga om kärlekens villkor, så är det knappast hennes spetsfundigheter som gör henne till en oförglömlig romanfigur. Det är något helt annat som etsar sig fast, förmodligen igenkänning. För medan det bara finns en person som med stolthet i rösten kan säga: ”Jag är Hugo Rask” finns det så många fler som viskande, nästan skamset kan bekänna: ”Fan, jag är Ester Nilsson.” Någon gång i livet har vi alla varit Ester. Vi sitter i den mycket oglamorösa lunchmatsalen i det gråkalla ljuset och pratar sjukdom. Om att vara fånge i sin kropp och sin diagnos. Att snudda vid känslan av begränsning och dödlighet är visserligen lätt ångestframkallande, men tankeexperimentet landar ändå i en sorts uppskattning av det vardagliga. Att få hämta och lämna på dagis. Att laga mat till den man tycker om. Att sitta i en lunchmatsal med blomkålslukt och gråkallt novemberljus och vara någorlunda frisk. I höstens bokutgivning verkar hälsotemat vara ersatt av motsatsen, nämligen ohälsan. I ”Rädslan för svaghet” skriver idéhistorikern Sverker Sörlin bland annat om sin gikt. Nyligen kom två snarlika självbiografiska böcker som berättar om hur det känns att drabbas av sjukdomarnas sjukdom, cancer: Karin Björkegrens ”Jag vill fan leva” och Pamela Anderssons ”Jag ska inte dö i dag”. Båda titlarna bygger på bloggar som tog fart när författarna fick sina livsomvälvande diagnoser. I bloggarna och böckerna är det kampen mot sjukdomen som står i fokus. Det är plågsamma behandlingar, operationer, kala huvuden, ständig rädsla och ovisshet. En golgatavandring, som Björkegren kallar det. Med obönhörlig detaljrikedom beskriver hon kroppens och psykets förändringar. Hon lämnar ut sig själv i all sin skröplighet: sorgen, smärtan och ynkligheten. Det är inte bara jag som fascineras av de starka sjukdomsberättelserna. Karins och Pamelas från början hälsoinriktade bloggar (”Yoga, mat och meningen med livet” och ”En mingeldrottnings förvandling”) har fått många följare sedan cancern dök upp som en objuden gäst mitt bland yogaövningar och joggningspass. ”Cancerbloggen har blivit den nya modebloggen”, som Björkegren galghumoristiskt konstaterar. Och kanske är det så att de senaste årens veritabla syndaflod av hårdhudat hälsopepp, bodyliscousbloggande och bootcamphetsande har fått oss att längta efter något helt annat. ”Rädslan för svaghet” har omvandlats till vårt skriande behov av svaghet. Kanske har det blivit läge att sätta på en ny skiva, en gammaldags vinyl med lite repor och hack i? Låt oss få höra om det sjuka och kantstötta, det obotliga och dumdristiga. Låt oss få läsa om en människa som heter Ester Nilsson som ägnar sig åt något så himla omodernt och dumt som att bli olyckligt kär. Catia Hultquist [email protected] “ DN 10 nov 2014: DN 10 nov 2014: “ En fri insyn i kulturens vardagsrum “Kulturbonusen skrotas i Stockholm Arkitektur • Kulturhuset Stockholm, arkitekt Peter Celsing • År 1974 En av alliansens kulturella profilfrågor i huvudstaden har nått vägs ände. Efter maktskiftet i Stockholms stadshus omfördelas den kontroversiella kulturbonusen till det reguljära kulturstödet. Arkitekten Peter Celsing är mest känd för två byggnader i Stockholms city, som fyllde igen de sista hålen efter de omdiskuterade rivningarna av Klarakvarteren. Riksbankshuset, invigt 1970, är det mest konstnärligt genomarbetade medan intilliggande Kulturhuset, invigt 1974, det folkligt mest kända. Celsings vision var ett öppet hus, ”ett slags kulturens vardagsrum”, där den glasade fasaden ger fri insyn och utblick mot Sergels torg och Hötorgscity. Efter en omorganisation 2013 är nu Stadsteatern införlivad i Kulturhuset med flera scener, bibliotek, verksamheter för barn och konstgallerier. Till och med den 6 december nominerar DN Kultur 150 kulturhändelser sedan tidningen grundades. Sedan startar omröstningen om de 10 viktigaste. Du hittar alla på dn.se/ 150listan. Var med!” Kulturbonusen infördes av det borgerliga styret i Stockholm 2007 och delades ut för första gången 2008. Bonuspengarna har de senaste åren bestått av 6 miljoner kronor årligen och har under flera år fördelats efter fyra parametrar: andel egna intäkter, ökning av de egna intäkterna, andel barn- och ungdom i publiken samt en ökning av andelen barn och unga i publiken. I år bytte bonusen namn till publikbonus och fick nya regler som innebar att enbart ökade intäkter skulle ligga till grund för anslagsfördelningen. Enligt förra kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) var syftet med bonusen att uppmuntra kulturlivet att stärka sin egen ekonomi och att locka ny publik. Systemet har dock varit starkt kritiserat av många kulturaktörer, särskilt inom teatervärlden. Boulevardteatern genomförde 2010 en tredagars teatermaraton i protest mot kommersialiseringen av kulturpolitiken och Moment teater ägnade hela fjolårets föreställning ”Moment on ice” åt effekterna av kulturbonusen. Kritikerna har framhållit att incitamentssystemet likställer stor publik med konstnärlig kvalitet och har pekat på risker för politisk godtycklighet i formuleringen av kulturbonusens kriterier. Nu aviserar Stockholms nya stadsbyggnads- och kulturborgarråd Roger Mogert (S) att den kontroversiella bonusens dagar är räknade. Pengarna adderas i stället till det reguljära kulturstödet. – Vi har varit kritiska från början. Kulturbonusen innebär ett styrtänk som riskerar att leda till ökad kommersialisering. Det har funnits en uppenbar risk att man styr mot enklare verksamheter och mer säkra kort. Tanken med kulturpolitik är egentligen att man ska göra det omvända: att möjliggöra kultur som inte bara är säkra kort. Så satsningen har känts kontraproduktiv i själva upplägget. Sedan har den inte heller gett de positiva effekter som genomförarna hade hoppats på, säger han. Vad menar du med att de positiva effekterna har uteblivit? – Det fanns en naiv tanke om att ekonomisk stimulans skulle ge kulturaktörer ökad vilja att dra in pengar. Men de flesta kulturaktörer i fristående grupper jobbar väldigt mycket med just finansiering redan i dag och gjorde det även innan. I den mån kulturbonusarna har haft någon effekt över huvud taget så har de på marginalen bidragit till ökad kommersialisering, säger han. Enligt Madeleine Sjöstedt var kulturbonusen ett politiskt verktyg som kunde få kultursektorn att växa. ”Lyckas man sälja tio extra biljetter till en källarteaterföreställning har man gjort kvalitetskulturen till en större del av tio stockholmares liv”, skrev hon på sin blogg tidigare i år i samband med att kulturbonusen gjordes om till publikbonus. Är inte framgång hos publiken något som bör uppmuntras i all kulturverksamhet? – Jo, självklart är kulturen till för stockholmarna och inte bara för utövarna. Men eftersom man inte har kunnat se några sådana effekter av det här finns det andra saker man kan göra för ett bättre publikarbete. En är att få ett mer förutsägbart stöd. Om du vet att du får pengar har du också möjlighet att ägna tid, kraft och resurser åt information, säger Roger Mogert. Kulturbonussystemet upphör den 1 januari. Något alternativt incitamentssystem finns än så länge inte med på den nya och reviderade kulturpolitiska kartan. – Det är svårt med fasta incitamentsstrukturer. Man riskerar att hamna i en situation där man stimulerar fel saker, säger han. Du har varit kulturborgarråd i tre veckor. Vad ser du annars som din viktigaste kulturpolitiska uppgift att ta itu med? – Den stora uppgiften är tyvärr densamma som 1974: att ge alla stockholmare tillgång till kulturen. Vi vet att det skiljer otroligt mycket utifrån vilka uppväxtvillkor man har, vilken socioekonomisk bakgrund man har och vilka kulturvanor man har haft i hemmet. Jag vill utjämna klasskillnaderna i tillgången till kultur. Sverker Lenas [email protected] “ DN 10 nov 2014: DN 10 nov 2014: ”Det finns ett sug efter en mer aktiv kulturpolitik” “ Judith Kiros: Identitetspolitik och vänster politik är inga motpoler Tre frågor: Demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) har haft en tuff start, men får snart hjälp av sin första ordinarie pressekreterare. Kristoffer Talltorp kommer närmast från en motsvarande tjänst på Naturskyddsföreningen. Vem är egentligen Jason? Inte Tomas Ledin i alla fall. Men vad beror det på? Är det för att identitetspolitiken, som Åsa Linderborg skriver i sin artikel om politisk korrekthet, ”skuldbelägger och splittrar” (Aftonbladet 7/11)? 1 Hur känns det att bli pressekreterare åt den mest påpassade ministern? – Jag tycker att det ska bli jättespännande. Om man skyr debatt ska man inte ge sig in i kulturpolitiken (skratt). Men mycket av den senaste tidens diskussioner har sin utgångspunkt i att folk efter de senaste årens styre känner ett väldigt sug efter en mer aktiv kulturpolitik. 2 Kommer du att hjälpa kulturministern att skriva tal och artiklar? – Det har vi inte kommit överens om än, vem i staben som ska göra exakt vad. Men jag har tidigare skrivit tal åt Maria Wetterstrand så jag kommer förmodligen att vara behjälplig med det. 3 Tycker du också att kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle? – Det var rubriken som ni själva satte till kulturministerns debattartikel i DN. Men jag tror att det där hamnar i en diskussion om vilken typ av konsumtion vi kommer att se i ett hållbart samhälle. Där kommer mycket annan konsumtion att ersättas av kulturkonsumtion. Sverker Lenas “ Jag tror inte det. Diskussionen kring Tomas Ledins medverkande i kampanjen var denna: Döljer den här solidaritetshandlingen det kampanjen försöker blotta, det vill säga den strukturella rasismen? Hur kan en mer effektiv kampanj se ut – en som erkänner att vi behandlas olika, att Jason gick med pass på fickan medan vita personer lämnade sina hemma? Kort: folk utestängs inte när de vill vara solidariska med en kamp de inte naturligt ingår i. Däremot problematiseras det ofta hur man bör organisera sig för att vara solidarisk. Hur kan solidariteten användas som ett politiskt verktyg för att blotta makten? Jag tänker inte diskutera varje exempel Åsa Linderborg tar upp, utan fokusera på vad jag uppfattar som det centrala: en tänkt motsättning mellan vad Linderborg kallar identitetspolitik (feminism, transaktivism, antirasism och så vidare) och vänsterpolitik. En motsättning jag, som både vänster- och antirasistiskt och feministiskt engagerad, inte ser. Vi kan enas om att vi lever i en liberal hegemoni. Radikal politik omvandlas snabbt till att ha rätt frisyr, använda rätt ord och problematisera sin musiksamling. Och antirasism blir – delvis på grund av medielogiken – oftare frågan om representation och rasstereotyper än om hur rasism och klass samverkar inom ett kapitalistiskt system. får utrymme och varför?) och i samhället i stort (var sammanfaller våra visioner och intressen?). Men vem bär egentligen ansvaret för det? Men detta kräver öppenhet, och nyfikenhet. Folk inom både högern och vänstern avfärdar exempelvis transfrågor som politisk korrekthet, utan att se att det handlar om någonting mycket konkret: överlevnad i en fientlig samtid. När Afrofobirapporten publicerades i februari såg jag fram emot en diskussion om klass och rasism mot svarta i Sverige. Fattigdomen inom den afrosvenska gruppen är utbredd och allvarlig. Den diskussionen kom inte – inte heller från vänstern. Är vänstern rädd för att splittra rörelsen genom att prata om hur klass könas, rasifieras, levs? Och vad har man då för bild av arbetaren och vilka kroppar som friktionsfritt kan ingå i vänsterrörelsen? Precis som feminismen är andra identitetspolitiska analyser eller organiseringsmetoder verktyg för att begripliggöra förtryck och exploatering. Och precis som inom feminismen kan målet vara praktiskt (representation) och visionärt. Antirasismen, exempelvis, kan mycket väl handla om stereotyper. Men den kan också handla om upplösandet av ett system som rättfärdigar övergrepp mot och exploateringen av icke-vita kroppar. Inte jämlikhet, utan radikal förändring. Under tiden är det viktigt att arbeta både i nuet och för framtiden, att skapa en bred rörelse. Och för en bred rörelse krävs ett erkännande av hur strukturella förtryck reproduceras både inom rörelsen (vilka frågor Just nu är det viktigt att hitta en balans mellan praktiskt arbete – vad vi kan göra nu, och för varandra – och systemkritik. Vi har inte råd att låta det ena utesluta det andra. Att kritisera cisnormen (att alla ska identifiera sig med det kön de tilldelas vid födseln) öppnar upp förståelsen för könsförtryck och breddar den feministiska analysen. Det gör plats för fler kroppar och uttryck. Jag ser ingen motsättning, bara potential för solidaritet och styrka. En potential vi inom vänstern bör ta vara på. “ DN 10 nov 2014: “Medelklassen ser inte sin egen smutsighet Medelklassen kan skriva en rapport från en skurhink any day. Om de bara kände sin egen smärta. Problemet är att medelklassen är formad för att slippa erkänna sin egen smutsighet. Den finns alltid hos någon annan. Jack Hildéns bok ”Vi, vi vaktmästare” är så bra för att den fångar just detta: det vidriga medelklasstillståndet av att vara levande död, utan egenskaper, utan en position att erövra eftersom positionen är medfödd, kvar är bara den vaga kampen för att få spricka. Om Maja Ekelöf och hennes systrar kämpade för att få skriva, för att räknas som en människa, för att vara en person som de övre klasserna inte måste tycka synd om, så behöver dagens medelklass bara kämpa för att få blotta sin egen mänsklighet. Är det en kamp vi kan ta? Jag tycker att medelklassen har ansvaret att alltid vara allierad, att ryta ifrån när romska kvinnor stängs ute från bibliotek, att alltid visa civilkurage. Jag tänker på Daniel Velascos radiodokumentär ”Patienten och tystnaden” (SR Play) om en skolläkare som våldtagit flickor på sin mottagning. Sköterskor, föräldrar och systrar hade fått misstankar eller information om vad som pågått. Men ingen hade gripit in. När Velasco frågar: ”Varför gjorde du ingenting?” kommer skamsna svar: ”Det tordes ju inte en sjuksköterska gå och säga till en doktor.” Hur känns det att göra allt i ens makt för att passa in? Att stå med smutsen upp till knäna och ändå vara ren? Där, Eskil, där, Jack Hildén, har vi vår medelklassmärta. Elin Cullhed “ DN 10 nov 2014: DN 10 nov 2014: “ Akademien tar debatten om vinster i språkvården ”Figaros bröllop” är både skojig och drabbande Den anrika institution som en gång vägrade ta ställning för Salman Rushdie tycks vara på väg att återfinna sin plats i samhällsdebatten. Åtminstone satte Svenska Akademiens för närvarande 16 ledamöter på gårdagens DN Debatt ner sina 32 fötter till stöd för Terminologicentrum (ursprungligen Tekniska nomenklaturcentralen) som nu hotas av indraget statligt stöd. Som Akademien mycket riktigt konstaterar, i sitt oväntat politiskt färgade inlägg, är detta en besparing där ”den fiskala vinsten ej står i någon som helst proportion till den skada som kommer att uppstå”. Ännu en varning till välfärdens potentiella profitörer får härmed anses vara utfärdad. Sista ordet är inte sagt i debatten om vinster i språkvården. Björn Wiman [email protected] 2 ”Trilogin”, del 2 ”Figaros bröllop” av Wolfgang Amadeus Mozart Övers. Britt G Hallqvist. Dirigent: Per-Otto Johansson. Regi: Tobias Kratzer. Med: Anders Larsson, Frida Engström, Karolina Andersson, Anton Ljungqvist, Matilda Paulsson, Ann Sigurdson, Peter Kajlinger, Wermland operas orkester m fl. Scen: Värmlandsoperan, Karlstad. Det är svårt att tänka sig en mer talande öppningsscen än den där Frida Engströms försmådda grevinna demonstrativt smular sönder knäckebrödet och tuggar i sig sidorna ur sin makes dagstidning El País. Mozarts musikpsykologi kan man dessutom alltid lita på och i ”Figaros bröllop” är förvecklingarna ett faktum mellan herrskap och tjänstefolk. Frisören Figaro (Anton Ljungqvist) är numera anställd som betjänt hos greve Almaviva och har skaffat sig en fästmö – Karolina Anderssons skärpta Susanna som här är på smällen. Rosina/Grevinnan har klättrat på den sociala stegen, men greven har visat sig vara en otrogen knöl och det är anledningen till att regissören Tobias Kratzer var på rätt spår med sin maktanalytiska läsning redan i första delen av ”Trilogin”. När Mozart tar över Beaumarchais rollfigurer från Rossinis prequel har greven också fått byta röstfack från tenor till baryton – kännetecknet för operahistoriens alla bad boys. Anders Larsson kliver in med all den fåfänga och pondus som krävs för att spinna vidare på den sadistiska sida som släpptes fram i slutet av ”Barberaren i Sevilla”. Persongalleriet börjar annars bli alltmer förvirrande, men i programbladet finns tack och lov en smart skiss över hur rollfigurerna hänger ihop. Peter Kajlingers fysiskt tilltygade doktor Bartolo är på krigsstigen igen, ypperligt roande inpå bara skinnet. Ann Sigurdsons Berta/Marcellina lyfter äntligen från ren karikatyr och pålitliga mezzosopranen Matilda Paulsson introducerar den förföriske Cherubin med lila hörlurar om halsen. Ordningen i salongen är samtidigt återställd. Musikerna har som vanligt halkat ner i orkesterdiket med ett alert och inspirerat Mozartspel. Sångarna håller sig i sin tur på behörigt avstånd från publiken och plötsligt känns de faktiskt förvånansvärt långt borta. Särskilt som scenografen och kostymdesignern Rainer Sellmaier har skapat en palatslik och rokokoryschig inramning till denna utpräglade ensembleopera, där regin låter den subtila samhällskritiken bubbla upp till ytan. Det slutar förstås ännu en gång med en cliffhanger; efter äktenskapskrisen går greven och grevinnan mot ett gemensamt öde när franska revolutionen stormar in. Med genomgående suveräna sånginsatser och god känsla för operans erotiskt gäckande salongskomik blir det inte bara en snygg och skojig uppsättning, utan också en drabbande studie av mänskliga svagheter och hierarkier som sakta börjar rämna. ”Figaros bröllop” utgör ett stabilt mittenparti i Värmlandsoperans trestegsraket, men föreställningen fungerar minst lika fint på egen hand. Johanna Paulsson [email protected] “ DN 10 nov 2014: “ Höjda bidrag ska få fler att idrotta Den nya rödgrönrosa alliansen i Stockholm höjer föreningsstödet med 15 miljoner nästa år. En stor del ska gå till att stärka ledarutbildningen i föreningarna. Det finns en samsyn bland partierna i Stadshuset om att Stockholms idrottspolitik ska ha breddidrott och folkhälsa i fokus. Som oppositionsledare i idrottsnämnden har Emilia Bjuggren (S) flera gånger föreslagit höjda föreningsbidrag. När hon nu blivit borgarråd med ansvar bland annat för idrottsfrågorna har hon fått igenom en höjning i budgeten. För nästa år blir det en höjning med 15 miljoner. – En del i höjningen är att vi ökar på de generella föreningsbidragen. Men vi vill också göra en satsning på ledare i föreningarna. Den ska syfta både till att få fler att idrotta och till att få fler av de tonåringar som slutar idrotta att vara kvar i föreningarna som ledare, säger Emilia Bjuggren. Flera undersökningar de senaste åren har visat att idrottande i föreningar minskar bland unga – särskilt bland tonåringar. – En viktig förklaring till det är att fler och fler tränar på gym. Och det spelar verkligen ingen roll om man tränar på ett gym eller på en bollplan. Men föreningslivet är mer än att röra på sig. Den som är aktiv i en förening är med i en gemenskap och föreningslivet är viktigt om man vill lära sig demokrati, betonar Emilia Bjuggren. Anders Sundström [email protected] DN 11 nov 2014: “ 100 000 kan ännu ha osäkra modem Bredbandsbolaget har fortfarande allvarliga säkerhetsbrister i sina modem som gör att internetuppkopplingarna är vidöppna för utomstående att kapa. Företaget meddelade för 1,5 vecka sedan att sårbarheten är borta, men DN kan i dag avslöja att deras påstådda säkerhetsuppdatering aldrig har skett. DN kunde nyligen visa att Bredbandsbolaget har säkerhetsbrister i sina modem. De var så allvarliga att utomstående skulle kunna avlyssna internettrafiken, telefonsamtal, läsa mejl och till och med kapa kontot hos internetbanken. Efter avslöjandet meddelande Bredbandsbolaget att luckan hade täppts igen. ”Bristerna är nu åtgärdade genom en säkerhetsuppdatering av modemets programvara. Uppdateringen blev klar den 30/10”, står det på företagets hemsida. Men någon uppdatering till en ny version av programvaran har inte gjorts. DN kan i dag avslöja att säkerhetsbristerna fortfarande finns kvar på två av de tre modemen från märket Zyxel som Bredbands bolaget använder – modell 2601 och 2812. Bredbandsbolaget har i stället försökt dölja bristerna genom att stänga av modemets kontrollpanel. Men ”adressen” dit finns fortfarande kvar, fast på ett annat ställe – port 37 964 i stället för port 80. DN gjorde i går stickprov hos 17 privatpersoner som har Bredbandsbolaget och modemet Zyxel 2601 eller Zyxel 2812. I samtliga fall kunde vi kapa personernas internetuppkoppling. Vi fick tillstånd före testet. Modemen är fortfarande förprogrammerade med ett dolt användarkonto, som heter Kung, med ett dåligt lösenord på bara fyra tecken och som ger fullständiga rättigheter att ändra inställningar. Kommer man in på det kontot kan man ta kontroll över modemet. DN:s uppskattning är att minst 100 000 hushåll fortfarande har de osäkra modemen. För att sårbarheten ska kunna utnyttjas krävs att internetanvändaren lockas att besöka en hemsida som innehåller skadlig datorkod. Koden skulle till exempel kunna läggas in på en sida som innehåller bilder på djur, eller dolt i en annons på en helt vanlig hemsida. Genom koden som göms på sajten kan utomstående ändra vilken så kallad domännamnserver – ett slags ”adresslista” – som modemet ska använda. Servern är en särskild dator som i normalfallet står hos internetleverantören och som modemet anropar när webbläsaren vill veta vilket ip-nummer en sajt har. Om den riktiga domännamnservern byts ut till hackarens egen server får han eller hon kontroll och kan se vilka sajter som besöks. Det går till och med att skicka internetanvändaren till fel ställe. Utomlands har liknande säkerhetshål i modem utnyttjats av bedragare. Hösten 2013 hackades till exempel 300 000 polska modem när domännamnservern ändrades så att brottslingar kunde kapa bankkonton. Andreas Hamrin, presschef på Bredbandsbolaget, säger till DN att företaget under natten mot tisdagen ska arbeta med att försöka täppa till säkerhetsproblemen. Den 29 oktober kunde DN avslöja att företaget har allvarliga säkerhetsbrister i sina modem som gör att utomstående kan avlyssna och kapa internetuppkopplingen. Hur ser du på att det fortfarande går att hacka era modem? Fakta. Två modem är fortfarande osäkra – Det är otroligt allvarligt. Så fort vi fick kännedom om den nya säkerhetsbuggen så har vi – tillsammans med Zyxel – jobbat på en ny lösning. Sedan kommer vi att ta in en extern konsult som ska granska om lösningen är säker. Två av Bredbandsbolagets modem – Zyxel 2601 och Zyxel 2812 – har fortfarande allvarliga säkerhetsbrister. Hur ser du på att ni uttryckt er som att en ”säkerhetsuppdatering” har gjorts av modemets programvara, när det i själva verket är samma version av programvaran som tidigare? Det är svårt att själv skydda sig mot säkerhetsbristerna. Vi har sett att versionerna (så kallad firmware) av modemets mjukvara är gammal och sårbar. Vad Bredbandsbolaget sannolikt behöver göra är att uppgradera alla kunders modem. Det är oklart hur lång tid det tar. – Eftersom det har kunnat misstolkas så är det olyckligt. Det har inte varit vår avsikt. Tvärtom har vi försökt vara så tydliga som möjligt. Med säkerhetsuppdatering menade vi en ändring av konfigurations inställningarna. Ett sätt för kunder att skydda sig är att själva köpa ett modem som man litar på – och koppla in det med Bredbandsbolagets Zyxel-modem i så kallat ”bryggat läge”. Om man klickar sig vidare på Bredbandsbolagets hemsida står det att företaget arbetar på en ”mer långsiktig lösning” med en ny ”mjukvara”. För att skydda sig mot ”bankkapning” gäller det som användare att vara uppmärksam på om hemsidan använder sig av en krypterad anslutning. Då står det ”https” i adressfältet i kombination med ett certifikat som ska garantera besökarna att man befinner sig på bankens hemsida. Kristoffer Örstadius [email protected] Detta har hänt. Bredbandsbolaget är en av landets största internetleverantörer. Det står på modemets framsida vad modellen heter. Dn “ DN 11 nov 2014: “ De satsar högt på billigare utlandssamtal Efter en semester utomlands kan telefonräkningen bli en både dyr och tråkig överraskning. Skaparna bakom mobil-appen Mobitrotter jobbar för att minska det problemet. Från ett gult tegelhus söder om Stockholm med utsikt över ett regngrått industriområde arbetar Peter Bjurström och Jan Larsson med appen Mobitrotter som ska göra det billigare för alla att ringa och surfa i utlandet. – Telefoni är det sista området som fortfarande är riktigt överprissatt. I dag är det billigt att ringa och surfa i Sverige, men så fort du går över gränsen till ett annat land blir det svindyrt. Och varför är det så? Det kostar inte mer att producera en minut telefoni utomlands än vad det kostar i Sverige, säger Jan Larsson. Tanken är att den som använder appen ska köpa ett lokalt simkort. Då ringer man med lokala priser –men alla samtalen går fortfarande genom användarens vanliga mobilnummer eftersom uppgifterna sparas i appen. De internationella samtalen går via Mobitrotters system, till helt andra priser än med vanlig roaming. För den som inte vill köpa ett nytt simkort så kommer det också inom kort gå att ringa inom wifizoner. Även då går samtalen via användarens vanliga telefonnummer. – Utanför EU sparar man 90–95 procent av kostnaden och inom EU handlar det om ungefär 50 procent, säger Peter Bjurström. Jan Larsson och Peter Bjurström har tidigare jobbat med telekom både som entreprenörer och konsulter. Men 2013 sade de upp sig från sina gamla jobb för att satsa allt på Mobitrotter. De investerade nästan allt de hade och har jobbat utan lön i ett och ett halvt år. – Det var bara in med pengarna och köra. Jag har aldrig tvivlat, då hade jag inte kunnat göra det här, säger Jan Larsson. Men arbetet har dragit ut på tiden och pengarna började sina. Till slut fick de gå ut och söka nytt kapital. – Vi blev tvungna att göra så för att överleva. Men nu är vi på fötter igen, säger Peter Bjurström. Till slut var appen färdig och i dag har Mobitrotter avtal med bland annat resebolagen Ving och Apollo. Nästa steg är att lansera Mobitrotter internationellt. Jakob Lind [email protected] Peter och Jans tre tips 1 Våga ta risker och blicka framåt. 2 Tappa inte siktet på målet. 3 Du kommer att lyckas om du vill. Fakta. Mobitrotter Startade: 2013 Anställda: 6 Omsättning 2013: 535 000 kronor DN 11 nov 2014: “ I dag ser människan livet bara som tid som ska administreras Joggare som med sina Iphone mäter tid, puls och prestanda är typiska för vår tid. De tycker sig vara fria, men har bara blivit sina egna tidsstudiemän. Hans Ruin läser sociologen Hartmut Rosa som undersöker senmodernitetens förhållande till tid. I ”Det kommunistiska manifestet” från 1848 försökte Karl Marx fånga sin samtid med de bevingade orden: ”allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”. Några år senare skulle Charles Baudelaire mynta begreppet ”modernitet” för att gripa en likartad känsla av att leva i en tid präglad av “det övergående, flyktiga och kontingenta”. Alltifrån denna tid finns en ständigt växande litteratur som vill förstå och diagnosticera vår tids överallt pågående förändring och föränderlighet som just modernitet. Vår tid är helt enkelt den tid som aldrig tycks tröttna på att försöka förstå sig själv och sitt eget väsen, som om den någonstans under all denna rörelse ändå skulle kunna finna något som står stilla. Michel Foucault beskrev apropå Immanuel Kant en gång denna självdiagnosiska besatthet med den träffande termen ”aktualitetens ontologi”, med andra ord en lära om vad nuet egentligen är. Dit hör många av sociologins klassiker, av Weber, Simmel, Durkheim, över till Frankfurtskolan och dess arvtagare hos Zugmunt Baumann och andra. Beteckningarna för denna historiska fas av föränderlighet håller sig dock inte stilla. ”Modernitet” anses i dag som bekant vara ett passerat stadium. Men också ”post-modernitet” har börjat osa förgängelse. ”Senmodernitet”, ”metamodernitet” eller rent av ”post-postmodernitet” lanseras nu som mer tidsenliga beteckningar på nuet i den modernitetsanalytiska litteraturen. Staplandet av prefix i denna vetenskapliga trendspaning blottar en drift hos människan att begreppsligt försöka komma ikapp sig själv och sätta ner sin flagga i strömmen. Om den hittillsvarande rytmen i denna periodiseringsiver ska anses utslagsgivande bör en ung person i dag hinna uppleva inte bara post-post-post-moderniteten utan även postpost-post-post-moderniteten innan hennes liv är till ända. Dessa kanske något blasfemiska reflexioner föranleds av läsningen av en nyligen utgiven översättning av en fascinerande essäsamling av den tyske sociologen Hartmut Rosa, ”Acceleration, modernitet och identitet”. Det rör sig om tre texter som på olika sätt utvecklar den tanke han först presenterade i en uppmärksammad bok på tyska 2005, ”Beschleunigung. Die Veränderung der Zeitstrukturen in der Moderne”. Det rör sig om ännu ett försök att greppa den underliggande dynamiken hos den epok som han väljer att beteckna ”senmodernitet”. För att fånga dess egenarta riktas analysen mot tidserfarenheten själv. Enligt Rosa bestäms vår historiska epok av dess ständiga acceleration, eller uppsnabbning (Beschleunigung). Idén formulerades av Paul Virilio redan på sjuttiotalet och har sedan dess fått fäste hos många. I moderniteten/senmoderniteten handlar allt om hastighet, så att tiden själv till sist tycks krympa och framstå som irreparabel brist. Rosa ser detta fenomen gestaltas på tre nivåer, en teknisk, en social och en individuell. Vad som menas med teknisk acceleration är det mest uppenbara, nämligen att maskiner och processer går allt snabbare. Begreppet ”social acceleration” åsyftar en krympning av själva samtidigheten, detta fenomen att vad som gäller allt snabbare ersätts av något annat som gäller. Erfarenheter och förväntningar blir helt enkelt allt snabbare passé. Den individuella accelerationen slutligen avser det individuella livstempot, den ständiga ökningen av mängden handlingar och upplevelser och prestationer per tidsenhet. Hela tanken har en intuitiv attraktionskraft, i synnerhet som den fångar en utbredd känsla hos många av att befinna sig i en värld som hela tiden rusar snabbare, där vi hela tiden förväntas prestera, tävla, delta, synas, och hävda oss. Det växande problemet med utmattningsdepressioner blir till ett belägg för tesen att hela samhällsutvecklingen har en inre dynamik som inte längre går att behärska på individnivå. Samtidigt som det finns en giltighet i Rosas analys uppvisar den många luckor. Tesen att tiden själv accelererar är oklar. Inom viss teknik sker förvisso en uppsnabbning, mest påtaglig i processorernas fortsatt ökade prestanda. Men transportmedlen går inte väsentligt snabbare nu än för femtio år sedan. Anstormningen av e-post är för många en källa till stress och till känslor av otillräcklighet, men frågan är om det har något med stegrad hastighet att göra. Snarare rör det sig om en omvandling av arbetets natur, att det i dag inbegriper så mycket mer av omedelbart levererad skriven kommunikation. Människans kropp sätter till sist ganska tydliga gränser för hur snabbt hon kan röra sig. Elitidrottens hysteriskt hyllade infinitesimala prestationsökningar är till sist snarare ett vittnesmål om hur djupt människan är fäst vid önskan om att tänja gränserna för vad en kropp förmår. Läsaren måste också till sist fråga sig vem som egentligen är subjektet i detta drama. Är det alla människor överallt? Redan i inledningen avsäger sig Rosa ambitionen att säga något om hur det är i ”Brasilien, Indien eller Afrika (!)”. Till sist kokar det ner till en lite myopisk samtidsspaning som omfattar Europa och USA, de världsdelar som han personligen är bekant med, med tonvikt på den värld han känner, den akademiska. Därmed har tesen också berövat sig intressant empiri. Det vore till exempel spännande att knyta en sådan frågeställning till data om ekonomisk tillväxt. Det faktum att västvärlden under modernitets-teoriernas mest exalterade fas genomgick en ekonomisk och socialpolitisk utveckling som nu alltmer framstår som en unik historisk parentes borde vägas in i bilden. Vad betyder det för upplevelsen av tid att leva i ett samhälle som det kinesiska, som under de senaste decennierna haft en historiskt unik tillväxttakt samtidigt som där också funnits en stor framstegsoptimism? Hur skiljer sig detta från att leva i länder som närmat sig nolltillväxt och där framtidshorisonten är dyster? Var finns det mer psykisk ohälsa? Var är stressen störst? En annan intressant jämförelse vore att titta på skillnader i tidserfarenheten mellan dynamiska storstadsregioner respektive ekonomiskt sårbar landsbygd i ett och samma land. En intressant nyutkommen bok av Sara Sharma, ”In the meantime. Temporality and cultural politics”, ställer liknande kritiska frågor till hela den hastighetsfixerade modernitetslitteraturen. Samtidigt visar hon genom detaljstudier av olika parallella och sammanflätade tidserfarenheter eller temporaliteter hur användbart detta analysredskap kan vara för att förstå sociala förlopp och strukturer. I stället för att försöka pröva sin tes mot empiri, nöjer sig Rosa med att i svepande ordalag förklara att ”vi” lever under en tidens egen tyranni, där den teleologiska framstegstiden ersatts av vad redan Virilio talade om som ett ”rasande stillestånd”, där det bara går fortare till synes utan riktning och mening. Varje ansats att ”bromsa” tiden, med mindfulness eller slowfood eller vad det nu kan vara, blir till sist bara patetiska randfenomen som införlivas som belägg för hans tes, nämligen att tiden själv obarmhärtigt accelerar. Bokens ”vi” sägs därmed ha hamnat i ett ”posthistoriskt” tillstånd, där bland annat ”erövrandet av geografiska rum” och stora ”identitetsskapande historiska narrativ” förlorat sin meningsskapande kraft. I ljuset av de fruktansvärda konflikter om geografiska landområden som nu utspelas i Europa och i Mellanöstern utifrån historiskt motiverade identitetspolitiska agendor framstår just denna del av analysen som särskilt inadekvat. uppleva att de står på toppen av ett frihetligt livsprojekt. Men det går inte att komma ifrån bilden av hur de också har gjort sig till sina egna tidsstudiemän och systemerare. Det är som om de tekniker som syftar till ekonomisk effektivisering av arbetslivet (ytterst drivna av vinstsyfte) kryper in i och absorberas av det individuella medvetandet. Till sist tror människan att den egna livstiden är en krympande tidsresurs att administrera, i stället för en grundlös ändlig horisont av möjlighet som den kosmiska slumpen kastat henne in i. I vissa avsnitt blir analysen också till ett dystert bokslut över Frankfurtskolans kritiska teori, vars arv Rosa säger sig vilja föra vidare. Analysen vill vara ”radikal” och ”emancipatorisk”, men i beskrivningen av hur det senmoderna inte erbjuder något ”motstånd” (med andra ord: normer), att man kan bli vad som helst, välja vilken identitet som helst, och att vi därmed får en ”situativ identitet” och en ”situativ politik”, blottar den en dystopisk socialkonservatism som kanske alltid legat latent i denna tanketradition. I den avslutande essän blir det rent av smaklöst när västvärldens accelererande tidsstress jämförs med det förtryck som rådde i Saddam Husseins Irak. Den frihet som består i att styra över sig själv och att ta sitt liv i sina egna händer kan då genomgå en inre perversion där människan blir sitt eget självreglerande projekt. När en sådan rörelse drivs till sin ytterlighet kan plötsligt det liv som nyss var så lyckligt och perfekt verkligen framstå som bara en dyster öken där själen jagas av en dold och skoningslös tyrann. Likväl är Rosa en viktig fråga på spåren. Det är något med hur tiden uppfattas och administreras i de avancerade ekonomierna som förstärker vad redan existensfilosofin talade om som en ”oegentlig” eller ”inautentisk” relation till tiden. Livet blir alltmer till en måttenhet som ska administreras och effektiviseras, också på ett personligt plan. Från det att klockan växer som social disciplineringsteknologi i arbetsliv och skola från början av artonhundratalet och framåt händer något med hur människan upplever tiden i relation till den egna kroppen. Dessa joggare som i dag springer runt med sina Iphones klistrade vid armen för att mäta tid, puls och prestanda må själva Hans Ruin Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han leder också det mångdisciplinära forskningsprojektet ”Tid, minne, representation” Hartmut Rosa ”Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer” Övers. Joachim Retzlaff Daidalos “ DN 12 nov 2014: “ En varm och rolig duva Roy Andersson har gjort en ovanligt humoristisk film om skam – från 1700-talet fram till våra dagar. Den är oemotståndlig i enskilda scener, skriver Helena Lindblad. ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” Regi & manus: Roy Andersson Med: Holger Andersson, Nils Westblom, Charlotta Larsson, Victor Gyllenberg med flera Längd: 1 tim 40 min (från 15 år) Det börjar inte så där jätteuppsluppet. En uppstoppad museiduva förebådar möten med döden i olika stadier: mest crazy är den gamla, terminalvårdade mamman som kräver att få ta med sig handväskan in i himmelen - alltmedan hon pipgnäller på samma skrattretande sätt som gubben som blev nypt i örat i Lottoreklamen. Redan i reklamfilmerna skapade Roy Andersson en tvärtomvärld som han sedan bosatt sig i: den där bleksiktiga, beigedaskiga världen som såg dagens ljus i samband med svensk films mest emotsedda comeback: ”Sånger från andra våningen” för 14 år sedan. I den världen är liv död - eller åtminstone liksminkning, framåtrörelse är stillhet och återblickar, humor handlar mest om utsatthet och ensamhet. Till skillnad från de två första filmerna i Anderssons svit ”om att vara människa” är den tredje mer varm och humoristisk och har en tydligare röd tråd än de två tidigare. Dessutom är den betydligt mer livaktig än den väl jämntjocka mellanfilmen ”Du levande” (2007). Men att det finns en löst sammanhängande historia betyder inte så mycket i Andersons fall. ”Det är så jävla trist med story och dramaturgi”, sa han i en DNintervju under filmfestivalen i Venedig. Det är underhållande när han svär i Storykyrkan, denna heliga plats i filmvärlden där man tillber den (svåra) konsten att berätta en bärkraftig historia med början och slut, ett par dramatiska vändpunkter där man kastas mellan hopp och förtvivlan, och karismatiska rollfigurer att identifiera sig med. Mycket få har täckning för ett sådant stöddigt yttrande. Men om någon har det så är det Roy Andersson, och det beror naturligtvis på att han har något annat i stället: en betydelsebärande, på gott och ont moralindränkt, estetik. Om ”Sånger från andra våningen” var en orgie i kollektiv skuld, så är ”En duva...” betydligt mer individbaserad. Men skam över historiens gång, det är en börda som snart sagt alla rollfigurerna i filmen får vara med och bära. Två ämliga handelsresande i ”skämtartiklar” (sämre sortiment har sällan skådats) anför Anderssons armé av sorglustiga losers med sitt lite gnälliga stridsrop om att de ”vill hjälpa folk att ha lite roligt”. ”En duva...” är sannerligen ingen skrattfest men man måste säga att den där duon i sina illasittande kostymer ändå lyckas med sin mission. Filmen är en enda cocktail av tidsepoker, från 1700-talet till våra dagar, med tonvikt på den folkhemska 50- och 60-talsinredning som är regissörens favorit. Roy Andersson tar i från tårna och backar bandet ända tillbaka till den förmätna krigarkungen Karl XII och hans karoliner som dyker upp på en förortssylta i en storslaget anakronistisk scen. Konungen rider in på sin nervöst stegrande stridshäst och får syn på en ung bartender. ”Han kan sova i kungens tält”, låter hans majestät lystet meddela. Ingen riktigt bra raggidé. Alla som kan sin svenska historia vet att Poltava inte blev någon kärlekspicknick på slagfältet. Roy Andersson låter vackert ackompanjera de krossade stormaktdrömmarna med en parafras på Brechts antikrigsdikt ”Och vad fick soldatens fru?” Annat i filmen är betydligt mindre subtilt och på gränsen – ledsen att säga det – till det antiintellektuella. Ett exempel är scenen där kolonialismen diskuteras. En spektakulär, levande tablå där Boliden får stå för företag som exploaterat tredje världen. Men övertydlig är bara förnamnet och det känns som om någon tittat alldeles för djupt i leksakslådan med meccano och gamla tummade Tintin-serier. Det finns inte något riktigt nyskapande med Roy Anderssons tredje långfilm i sviten. Men de enskilda delarna är ändå oemotståndliga, djupet i bilderna är totalt fascinerande, liksom den otidsenliga kärleken till det slitna, trötta, åldrade och icke-perfekta hos mänskligheten. ”En duva...” är lysande i de mellanmänskliga mellanrummmen, som när tidsmaskinen stannar 1943 och det blir en liten minimusikal på Halta Lottas krog .... i Göteborg. Den förälskade kvinnliga tangoläraren som inte kan motstå lusten att tafsa på sin tajtsklädda unge elev är också originell, liksom alla de där personerna som tafatt försöker etablera telefonkontakt med omvärlden genom omkvädet: ”Roligt att höra att ni har det bra...” För att inte tala om när en av försäljarna drabbas av existentiell kris till tonerna av Alf Pröysens visa ”Lilla vackra Anna”. Han motiverar sin hang up på låten med att den är lika vacker som hemsk, att han därför inte kan låta bli den. Låter inte det som Roy Anderssons eget credo – om livet, om att vara människa? Helena Lindblad [email protected] “ DN 12 nov 2014: “Stina Oscarson: Vi löser inte kulturpolitikens dilemma med en ny kulturminister Debatten om den nya kulturministern har varit meningslös. Det beror på att den verkliga konflikten inte har benämnts. Men det är dags att säga vad det handlar om: konflikten mellan kapitalism och konst. Det är inte ofta det på riktigt hettar till i en debatt i Sverige, utan att det handlar om personangrepp, kränkthet och miss-förståelseinstinkt. Alltså en debatt när vi kommer ner till själva den ideologiska grundkonflikten. Och när det någon gång händer blir många obekväma och skruvar på sig. Senast jag fick uppleva det frågade en av arrangörerna efteråt: ”Hur kunde det bli så här?” ”Vi hade en fredsforskare i panelen,” svarade jag. Inte ironiskt. Han kunde nämligen konsten att omedelbart identifiera de egentliga målkonflikterna. Det nog många trott skulle bli ännu ett trevligt bekräftelseseminarium om vidgat deltagande i kulturlivet blev ett riktigt samtal. Och oj, vad det slog gnistor. Tänker på det i skenet av de senaste veckornas fullkomligt meningslösa ”kulturdebatt” om vår nya kulturminister, ett typexempel på en röra av personliga intressen och branschintressen, en vilja att missförstå, och en frustration över brist på politik och en klantigt hanterad politisk situation där någon måste göras ansvarig. Ett riktigt samtal bygger på försöket att förstå och att därefter söka bemöta motståndarens starkaste argument, inte det svagaste. Att befolka tanken och söka en högsta gemensamma nämnare. Först då kan vi komma vidare. Men ibland undrar jag om det är det vi vill? Vad gäller kulturpolitiken och kulturministerns uppgift så finns även här en målkonflikt som vi helst undviker att tala om. Och denna ligger mellan kapitalismens krav på ökad ekonomisk tillväxt och konsten. Att bara ta fram en pensel och måla en blomma, eller skriva en dikt, är med kapitalismens logik det mest provocerande vi kan göra idag. Denna konflikt måste vara utgångspunkten. För vad som nu händer är att vi försöker förvandla konsten till ett verktyg i kapitalismens logik. Till spackel för en havererad välfärdspolitik ska den nu lösa kapitalismens oförmåga att skapa en hållbar utveckling, integration, mångfald och kvalitet. Och denna konflikt är inget vi löser genom att skriva in i de kulturpolitiska målen att konsten ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Det kommer den att göra om den tillåts existera på egna villkor. Vi måste helt enkelt lära oss att hantera ett samhälle där det finns parallella värdeskalor som står i konflikt med varandra. Men på samma sätt som nu höger och vänster samlas i mitten håller vi på att pressa in alla värden i samma rum. Vi blandar ihop kulturpolitiska kvaliteter som mångfald, deltagande, processer och tillgänglighet med konstnärliga kvaliteter som estetik, nyskapande och hantverksskicklighet, med följd att varje litet projekt ska uppfylla allt. Det är en omöjlig väg och kommer på sikt att undergräva hela idén om kvalitet i konsten och därmed förutsättningarna för en offentlig kulturpolitik. Det är när vi blandar dessa värdeskalor som begreppen demokrati och hållbarhet betraktas som flummigt snömos. Demokrati är snömos utifrån en kapitalistisk synvinkel. Men från en konstnärlig synvinkel är kapitalismens logik lika mycket snömos. Och båda måste få ha rätt. Med detta tar jag inte den förda kulturpolitiken eller någon enskild person i försvar. Jag vill bara klargöra att vi inte skulle lösa kulturpolitikens dilemma genom att byta kulturminister. Stina Oscarson “ DN 12 nov 2014: “ Spotify slår tillbaka Efter att världsstjärnan Taylor Swift dragit tillbaka sin musik från bland annat Spotify har en het internationell debatt kring streamingtjänsterna startat. Betalar Spotify tillräckligt till artisterna? I ett blogginlägg på Spotifys hemsida besvarar grundaren Daniel Ek på tisdagen påståendena att man undervärderat och underbetalat artister och låtskrivares insatser. ”Sedan starten 2008 har vi betalat ut två miljarder dollar till skivbolag och och upphovsrättshavare som i sin tur distribuerar till artister och låtskrivare”, varav den senaste miljarden betalats ut bara det senaste året, skriver Daniel Ek. Det är två miljarder som skulle varit noll om lyssnarna använt sig av piratalternativ om Spotify inte funnits, fortsätter han och går till ett mildare angrepp mot Youtube. Ek menar att de tre vanligaste sätten att tillskansa sig musik i dag är via radio, Youtube och piratalternativ: majoriteten av musiken som lyssnas på gör det gratis. Daniel Ek betonar att det finns många andra ställen där artisterna över huvud taget inte får några pengar för sin musik. Han pekar bland annat på video- och musiktjänsterna Youtube och Soundcloud. Ek uppmärksammar också sina läsare på att musiktjänster som Spotify motverkar den illegala nedladdningen. Han skriver att Taylor Swifts nya album, efter att det togs bort från lagliga tjänster var det mest nedladdade på Pirate Bay förra veckan. Det är uppenbart att Spotify också är oroat över en utveckling som skulle kunna innebära att de största artisterna väntar med att lägga ut sina nya skivor för att först tjäna så mycket som möjligt på fans som köper dem. Skulle fler artister göra som Swift skulle streamingtjänsternas kvalitet få ett grundskott. Kristofer Ahlström [email protected] Spotify lämnar ut nya siffror. 38 procent. Så många av de svenska internetanvändarna betalar för att lyssna på musik enligt en ny rapport från .SE. 2011 var siffran 15 procent. 2 miljarder dollar. Så mycket pengar har Spotify betalat till musikindustrin sedan starten, enligt Daniel Ek. 50 miljoner. Så många användare har Spotify… 12,5 miljoner …och så många av dem är betalande kunder. 30 procent av intäkterna behåller Spotify, resten går tillbaka till skivbolag och artister. 6 miljoner dollar. Så mycket menar Ek att en artist av Taylor Swifts kaliber tjänar per år på Spotify. 27 år. Även de yngre är villiga att betala för musik. Majoriteten av de betalande användarna är under 27 år, enligt Daniel Ek. “ DN 12 nov 2014: “ Kulturgranskning kan försvinna helt Kulturdepartementet instämmer i att uppföljningarna är viktiga, men har i nuläget inga svar på hur granskningen ska fortsätta, eller någon tidpunkt då man kan ge besked. Myndigheten för kulturanalys har påbörjat sin avveckling. Samtidigt vet regeringen fortfarande inte vem som ska utvärdera svensk kulturpolitik när de har skrotat myndigheten. Ogenomtänkt, menar forskare. – Frågan är angelägen, men jag kan tyvärr inte ge någon tidsplan. Det förbereds för närvarande, säger Ulf Dernevik (MP), politisk sekreterare på Kulturdepartementet. Har satsningar på jämställdhet i kulturen fungerat? Kan politiker detaljstyra kulturens innehåll? Får gratis entré verkligen fler att besöka museer? Det är några av frågorna som besvarats av Myndigheten för kulturanalys sedan införandet 2010, med uppdraget att granska de konkreta resultaten av kulturpolitiken. Men nu är det slut på det, myndigheten skrotas av regeringen i nästa års kulturbudget. På Myndigheten för kulturanalys är man bekymrad över att frågorna inte ska hinnas fångas upp. Vem som ska utvärdera kulturpolitiken i framtiden är det ingen som vet. – ”Säll är den som har till rättesnöre att man nog bör tänka efter före”, sa Tage Danielsson, och så har man inte riktigt gjort här. I stället har man först lagt ner myndigheten och sedan frågat sig: Vad gör vi nu?, säger Bengt Jacobsson, professor i företagsekonomi på Södertörns högskola. Bengt Jacobsson är författare till boken ”Kulturpolitik: styrning på avstånd” och menar att stora frågor hänger i luften när Myndigheten för Kulturanalys skrotas. Bland annat den så kallade samverkansmodellen, där regionala politiker fått ett större inflytande på den lokala kulturen, med risk för detaljstyrning. – Nedläggningsbeslutet är en stor besvikelse. Förhoppningsvis tar regeringen till vara på kompetensen och kastar inte ut barnet med badvattnet. Men då gäller att de tänker efter rätt och fort, övergångar kommer att kräva tid, säger Sverker Härd, direktör på Myndigheten för kulturanalys, som menar att det är bråttom om kompetensen ska räddas. Kulturdepartementet säger att myndigheten har fått anslag för hela 2015 för att utfasningen ska bli så bra som möjligt. Men eftersom man inte kan ge någon konkret information, återstår frågan om vem som nu kommer att följa upp vilken effekt kulturpolitiken har i Sverige. – Kulturen förtjänar frågan om det här blev bra, eller om vi borde gjort annorlunda? Och den granskningen måste vara oberoende, annars blir det särintressen som skapar bilden av kulturpolitikens resultat, säger Sverker Härd. Tt Kostar 15 miljoner om året. Myndigheten för Kulturanalys grundades 2010 och har i uppdrag att analysera effekterna av kulturpolitiken och sammanställa statistik inom kultursektorn. De senaste åren har myndigheten bland annat utvärderat Skapande skola, samhällets utgifter för kultur och resultatet av jämställdhetsarbete inom kulturen. I kulturbudgeten 2015 föreslås att myndigheten avvecklas efter 2015, eftersom ”deras arbetsuppgifter delvis överlappar andra verksamheter”. I dag arbetar 12 personer vid myndigheten, som har en genomsnittlig årsbudget på 15 miljoner kronor. “ DN 12 nov 2014: ”Det här är min största utmaning” Sveriges genom tiderna mest sedda film ska få nytt liv på scenen. När Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” blir musikal lämnar han själv över sin klassiska Stig-Helmer till komikern Anders ”Ankan” Johansson. Under en presskonferens på Bromma flygplats på tisdagen avslöjades det att komikern Anders Johansson kommer att spela Stig-Helmer i musikaluppsättningen av ”Sällskapsresan” nästa år. DN erfar också att Sven Melander kommer reprisera sin roll som den skånske festprissen Berra. Även Ted Åström har en roll. Det är med fullt förtroende och en aning ångest som Lasse Åberg låter Anders Johansson efterträda honom i rollen som den folkkäre charterresenären. – Det är smickrande och kul att ”Sällskapsresan” får nytt liv, säger Lasse Åberg. Jag har alltid gillat att se Anders på tv. Jag upplever att vi har lite lika karaktärsdrag. Det är något bräckligt och väldigt charmerande över honom. Anders Johansson står bredvid Åberg på konferensen, iklädd bahamasshorts och blommig skjorta. – Det här är den största utmaningen jag gett mig in på och jag är tokladdad. Han är tidigare känd från komikerduon Anders & Måns, programledare i radio och från SVT:s ”Djursjukhuset”. Ett tiotal personer har provspelat för rollen som Stig-Helmer men trots goda kvalifikationer har de inte haft vad som krävts. – I det här fallet handlar det inte bara om att kunna agera utan också om en viss kroppskonstruktion, säger Bengt Palmers som tillsammans med Jakob Skarin skrivit manus och musik. Skarin fyller i: – Ska man spela Stig-Helmer måste man utstråla tafatthet – en underdog som det är lite synd om. Liksom Lasse Åberg känner igen sig i Anders Johansson, anser sig Johansson har mycket gemensamt med Stig-Helmer. Men när han blev uppringd och ombedd att provspela var han inte helt övertygad: – Stig-Helmer är en viktig karaktär i svensk filmhistoria. Min första tanke var att tacka nej. Men det är förbjudet att säga nej till en sådan chans. En anledning till att han tackade ja var musiken. Den nye Stig-Helmer har ett stort musikintresse som musikalen ger honom möjlighet att leva ut. – Jag är ju ingen Thommy Körberg direkt, säger han. Men det vore å andra sidan konstigt om Stig-Helmer sjöng som honom. När ”Sällskapsresan” hade biopremiär 1980 slog den svenskt publikrekord. 34 år senare är Lasse Åbergs succé fortfarande en folkkär klassiker och ligger etta på topplistan över de mest sedda svenska filmerna. Att filmen skulle bli musikal rapporterades det om i medierna redan 2006, men först förra året kunde manusförfattarna Jakob Skarin och Bengt Palmers bekräfta att den sätts upp i samarbete med Julius Productions och regissören Anders Albien. Musikalen har premiär den 23 oktober 2015 på Nöjesteatern i Malmö. Enligt planen väntar sedan Stockholm. Cornelia Thomasson [email protected] Första av sex filmer om Stig-Helmer ”Sällskapsresan” (eller ”Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten?” som originaltiteln lyder) är Lasse Åbergs första film om den tafatte antihjälten Stig-Helmer Olsson. Komedin hade biopremiär den 22 augusti 1980 och följer en grupp människor under deras chartervistelse på Gran Canaria. Förutom Lasse Åberg medverkade Jon Skolmen som Stig-Helmers rumskamrat Ole, Lottie Ejebrant spelade Majsan som Stig-Helmer faller handlöst för och rollen som den frispråkiga Siv hade Kim Anderzon. Även Sven Melander hade en minnesvärd roll som den skånske groggpimplaren Berra. Det är den mest sedda svenska filmen genom tiderna med 2,8 miljoner biobesökare och Stig-Helmer har genom åren återkommit i fem uppföljare: ”Sällskapsresan 2 – Snowroller” (1985), ”SOS – en segelsällskapsresa” (1988), ”Den ofrivillige golfaren” (1991), ”Hälsoresan – En smal film av stor vikt” (1999) och ”The Stig-Helmer story” (2011). “ DN 12 nov 2014: “Fulländad frasering. Ett mirakel bor i Sven-Bertil Taubes röst Sven-Bertil Taube ”Hommage” Dirigent och arrangemang: Peter Nordahl, Norrköpings Symfoniorkester (Stories) När hörde man senast så vackra vokaler? I dag har ordet på teatern hamnat i skuggan av ”personligheten”, som om det räckte med att mumla för att bli en personlighet. Sven-Bertil Taubes ”Hommage” – ett samlingsalbum ägnat en rad valfrändskaper som Olle Adolphson, Lars Forssell och Ulf Björlin – spänner en vid båge till en tid som plötsligt känns smärtsamt avlägsen. Jag vill egentligen inte att Kristina Adolphson ska sluta läsa Tegnérs ”Det eviga” på nyårsnatten, men om någon skulle få för sig att det blivit nödvändigt med ett vaktombyte, har jag svårt att föreställa mig ett lämpligare alternativ än Lars Forssells ”Shanty”, reciterad av SvenBertil Taube på denna förunderligt innehållsrika cd: Mänskan söker sig till sin Gud och når väl sin port och sin grav och sitt slut. Men havet det följer sina egna bud och havet brinner aldrig ut. Havet är ett genomgående motiv och en påminnelse om det möte mellan antik myt och svensk naturkänsla som är den andra sammanbindande länken i Taubes hyllningskavalkad till ungdomsvännerna: 1950-talet. Det börjar med en kärleksvisa av Olle Adolphson, ”Nu har jag fått den jag vill ha”, och går vidare med Carl Fredrik Reuterswärds ”Visan Ö”, där paradoxerna valsar runt med den sista av alla bokstäver, innan Olle Adolphson svarar med en replik på Forssells ”Shanty”: All havets glädje och sinnlighet har mötts i skum och stänk och blänk av blått ochgrönt. Att Sven-Bertil Taube i sin röst har bevarat så mycket av denna guldålder i svensk lyrik är ett mirakel. Bakom Lars Forssell hör man Nils Ferlin och bakom Olle Adolphson de medeltida trubadurerna (i sällskap med Evert Taube naturligtvis). Det kan förklaras av att SvenBertil Taube är lika mycket skådespelare som sångare. Hans frasering är fulländad, det vill säga konsten att förena språk och melodi. På 1960-talet var han under närmare ett decennium anställd på Dramaten och övertygade både som en porträttlik Mickel Räv i ”Klas Klättermus” och som nioårig odåga i Mimi Pollaks uppsättning av Roger Vitracs ”Victor”, sannolikt den roligaste föreställningen i Dramatens historia. Till denna krets hör även den äldre poeten Gunnar Bohman, vars ”Apotheos” naturligt smälter in i det på en gång klassicerande och modernistiska temat (”havsnymfernas sjudande eko från rodnande klippan”). En av många upptäckter att göra i ett urval som undviker flera av bidragsgivarnas topplistade alster. Peter Nordahls kongeniala arrangemang rör sig hela tiden i bakgrunden med en dov intensitet, som om Norrköpings symfoniorkester lyssnade till och sökte ordens egen musik. Den som vant sig vid Olle Adolphsons sträva och lätt stockholmska idiom får här uppleva hur skärgårdsvindarna lyfter språket till en annan och ljusare rymd. Är detta nostalgi, som Sven-Bertil Taube ett kort ögonblick frågar sig i Martin Nyströms långa intervju i söndagens DN? Nej, nostalgi är att vilja vara någon annanstans. I ”Hommage” blir traditionen aldrig tillbakablickande – den är hela tiden andlöst närvarande. Obruten. Leif Zern “ DN 12 nov 2014: “ Skrotsamlare mitt i kriget Einstürzende Neubauten fortsätter att driva utvecklingen i rockmusikens utkanter. ”Lament” är gruppens mest ambitiösa projekt hittills och en oumbärlig lektion i krigshistoria, skriver Johanna Paulsson. Industrirock Einstürzende Neubauten ”Lament”. (BMG Rights Management/import) I en dansk tv-intervju förklarade frontmannen Blixa Bargeld nyligen att han ogillar begreppet avantgarde eftersom den militära termen syftar på den trupp som stormar fram före resten av soldaterna. Industrimusikens dandy är helt enkelt för smart för att finna sig i rollen som kanonmat och förklarade att han hellre skulle vara en desertör i skogen eller möjligen en partisan. Det är en beskrivning som i allra högsta grad passar in även på Einstürzende Neubauten. För ända sedan de första musikaliska provborrningarna för drygt trettio år sedan har Berlins finaste skrotskramlare fortsatt driva utvecklingen framåt i rockmusikens marginaler med ett allt mer förfinat snarare än futuristiskt bullersound. Steget från gruppens undergångsromantiska 80-tal till skyttegravar skulle annars ha framstått som logiskt. Men när de nu skriver en sorgesång till hundraårsminnet av första världskriget blir det mer en konsekvens av mottot ”Keine Schönheit ohne Gefahr” – Ingen skönhet utan fara – som etablerades på albumet ”Fünf auf der nach oben offenen Richterskala”. ”Lament” är onekligen Einstürzende Neubautens mest ambitiösa projekt hittills, men är egentligen inget regelrätt studioalbum. Skivan ska snarare betraktas som en rekonstruktion av ett verk som i första hand komponerades för att framföras live vid en minneskonsert i den flamländska staden Diksmuide samt under en efterföljande turné. Materialet – både egna låtar och covers – täcker in en rad krigsrelaterade teman i mer eller mindre kronologisk ordning. Bandet har gått grundligt tillväga, botaniserat i militärhistoriska arkiv och försökt hitta nya vinklar som inte redan trampats sönder. Här finns alltifrån det afroamerikanska 369:e infanteriregementet ”Harlem Hellfighters” musik från skyttegravarna till sådant som en smattrande s lagverkstolkning av första världskriget, där varje kolonialmakt representeras av olika uppsättningar plaströr. Albumet blir en spretigt tonsatt historielektion som vinner på variationen och antyder andra världskrigets fortsättning på eländet med ”Sag mir wo die Blumen sind” – Pete Seegers folksång, så som den blev känd genom Marlene Dietrich. Blixa Bargeld och Alexander Hacke turas om att läsa den ryske tsarens och den tyske kejsarens telegram i en musikalisk korrespondens med autotune-effekter. Men annars är det mesta bekant från gruppens sentida ljud- och oljudsgalleri, där även stråkar ingår sedan länge. Det tredelade titelstycket ”Lament” är skivans kanske svagast länk, men avslutas stämningsfullt med ”Pater peccavi” – en abstrakt och melankolisk väv baserad på en renässansmotett och inspelningar av fängslade soldaters röster ur Humboldtuniversitetets ljudarkiv. Att lyssna med smärta får en helt ny innebörd när Einstürzende Neubauten gestaltar krigsmaskineriet och dess konsekvenser både respektfullt och seriöst, men inte enbart med gravallvar. Inte minst den djurimiterande återgivningen av ”Der Beginn des Weltkrieges 1914 (Dargestellt unter Zuhilfenahme eines Tierstimmenimitators)” – ett smått bisarrt och vansinnigt underhållande kabaréstycke från 1920talet – gör det här albumet oumbärligt. Bästa spår: ”How did I die?”, ”Sag mir wo die Blumen sind” Johanna Paulsson [email protected] DN 13 nov 2014: “ TV4 satsar på äldre målgrupp Fem alternativa krigsminnen. PJ Harveys album ”Let England shake” Den brittiska singer/singwriterns åttonde studioalbum ”Let England shake” från 2011 var till stor del inspirerat av första världskriget. Spåret ”On Battleship Hill” handlar bland annat om slaget vid Gallipoli. Nick Cave-operan ”Shell shock” Handlar om posttraumatiskt stressyndrom och första världskrigets psykologiska sår som berörs i tolv sånger. Operan med musik av tonsättaren Nicholas Lens och libretto av Nick Cave sattes nyligen upp på La Monnaie i Bryssel. Siouxsie and the Banshees-skivan ”Join hands” Öppningsspåret ”Poppy day” bygger på John McCraes dikt ”På Flanderns fält” och refererar till de röda vallmoblommorna som blivit en symbol för Hågkomstens dag i Storbritannien. Även skivomslaget avbildar ett minnesmärke med fyra soldatstatyer. Radiohead-singeln ”Harry Patch (In memory of)” Sångaren Thom Yorke hörde en intervju med första världskrigetveteranen Harry Patch och blev så inspirerad att han skrev en välgörenhetssingel ur soldatens perspektiv. Låtens flytande sång- och stråkarrangemang påminner mer om postrockarna Sigur Rós. Tindersticks soundtrack ”Ypres” På uppdrag av krigsmuseet In Flanders Fields har de brittiska popmelankolikerna skapat ett orkestralt och stillsamt ljudlandskap till en permanent utställning om första världskriget och de blodiga slagen vid staden Ypern. “ De linjära reklamkanalerna tappar, liksom SVT, tittare, men kompenserar nu med högre annonspriser. Reklamen i TV4 blir 10 till 20 procent dyrare. Samtidigt siktar kanalen på en äldre målgrupp, 15–64 år. Det börjar bli brist på de unga tittare som i många år lockat annonsörerna till de kommersiella tv-kanalerna. Kortsiktigt löser kanalerna det med att höja priset annonsören betalar för att nå en tittare. De äldre tittarna har dessutom tidigare varit ointressanta för annonsörerna, men när de yngre slutar titta på traditionell tv blir de värdefullare. Nu hoppas TV4 att tittare ända upp till 64 år ska vara intressanta för annonsörerna. TV4 har länge fokuserat på tittare mellan 12 och 59 år. Med kursändringen arbetar de fortsättningsvis mot en äldre huvudmålgrupp än konkurrenterna SBS Discovery (bland annat Kanal 5 och Kanal 9) och MTG tv (bland annat TV3 och TV6. Utspelet från TV4 har föregåtts av en höjning av annonspriserna också hos dessa två konkurrenter. TV4-Gruppens försäljningsdirektör Michael Grimborg ser beslutet som en stabiliseringsåtgärd för den ”obalans” som uppstått i förhoppningarna kring planerade annonskampanjer. – Om vi tror på en nedgång på 5 procent färre tittare och så blir det 7,7 procent, som det ser ut nu, så går det inte att skapa en sådan rating kunderna vill ha och då finns det bara priset kvar att reglera med, säger Grimborg till DN. För att behålla tittarna satsar TV4 nu ytterligare 100 miljoner på filmrättigheter för TV4 Play. Bolaget vill stärka de linjära sändningarna med drama- och seriesatsningar - med nya avsnitt av ”Solsidan”, ”Johan Falk” och ”Wallander” – samt utveckla bland annat den digitala tekniken. Magnus Anshelm, vd på TV-mätarföretaget MMS, beskriver hur den totala tiden som vi lägger på att titta på något rörligt innehåll – i linjär tv eller webbinnehåll – fortsätter att öka. En utveckling som har pågått i åtminstone fem år. Under förra året var ändå minskningen i det linjära tittandet cirka 5 minuter, i år har den varit 6 –7 minuter totalt trots OS och fotbolls-VM. Samtidigt ökar dock webb-tv-tittandet mer än traditionell tv har minskat. Var tredje svensk ser i dag på någon form av playtjänst dagligen. – Den här ökningen beror främst på Youtube. Ökningen av det tittandet tilltar dessutom inte bara bland unga utan också en bra bit upp i 50årsåldern. Youtubes dagliga räckvidd är närmare 24 procent i dag mot till exempel Netflix 5 procent. Youtube har i dag en hel del så kallat klassiskt tv-material vilket har zfått SVT att anställa en Youtuberedaktör, konstaterar Anshelm. Hur ska de kommersiella och linjära tv-kanalerna kunna nå breda målgrupper och därmed motivera höjda annonspriser när plattformarna för rörligt innehåll blir allt fler och publiken alltmer otrogen? – Det är helt klart en risk, färre tittarkontakter att sälja skapar problem. Men efterfrågan på tv som annonsmedium är fortfarande stort. TV4 är en aktör med breda format som ”Så mycket bättre” och ”Solsidan” som samlar en masspublik och kan därför fortfarande höja annonspriserna så länge efterfrågan är stor, säger Anshelm. – TV4 ökade till och med sitt tittande förra året och kan dessutom sälja webb-tv-reklam, men de utsätts naturligtvis för press, de gör alla i dag. Även efterfrågan på tv-reklam hos TV3, Kanal 5 och andra aktörer förväntas vara stor under det kommande året. Därför blir frågan att hålla tittandet uppe och leverera de utlovade tittarkontakterna en avgörande fråga för tv-branschen 2015. Marie Nilsson, vd på analys- och affärsutvecklingsföretaget Mediavision, ser utvecklingen av annonspriserna som ännu ett exempel på förhållandet mellan utbud och efterfrågan: – Om utbudet minskar – tittarkontakterna blir färre – men efterfrågan på dessa kontakter, tittarna, kvarstår så ska ju priset upp och det är just det vi ser nu, säger hon. – Men det vi också vet är att över tid så kommer ju världen påverkas av det förändrade tittarbeteendet och på längre sikt gäller att annonspengarna alltid följer konsumenten. Tv-branschen kommer att genomgå stora förändringar på grund av det här. Förändringar som också kommer att märkas innehållsligt – exempelvis genom att tv-kanalerna har alltmer koll på sina tittare och arbetar med sociala medier. – Det kreativa förändras också bland annat av det skälet att det framför allt är de unga tittarna som har lämnat det linjära tv-tittandet, medan gruppen som är över 60 år ökar sitt tittande. Att serva två så olika grupper är en stor utmaning som kommer att kosta mycket på en rad sätt. Marie Nilsson konstaterar att många i dag betraktar linjär-tv som det sista stora räckviddsmediet. Ett som annonsörerna behöver för att snabbt och brett kunna introducera sin vara eller tjänst innan budskapet kan upprepas i andra former av reklam. – Det resonemanget skulle då tala för att värdet av tv-reklam stiger på ett sådant sätt att det kan kompensera tittarbortfallet, men jag skulle vilja sticka ut hakan och hävda att all den oro vi i dag ser i mediebranschen har sin grund att det finns ett frö av tvivel: Är det rimligt att tro att traditionell tv fortsätter att vara en tillväxtmarknad? Nej, inte över tid och den stora frågan är då hur man förflyttar intäkter från den gamla världen till den nya, digitala, världen, säger hon. En yttre omständighet som också är en viktig faktor är den tilltagande konkurrensen från globala aktörer som HBO, Netflix, och Apples Itunes, företag som har stordriftens många kostnadsfördelar. – Jag tror att antalet linjära tv-kanaler i Sverige inte blir fler framöver, snarare tvärtom. Georg Cederskog [email protected] “ DN 13 nov 2014: “ Lyssna på Gunnar Myrdal Den nya regeringens första budgetförslag för kultur och högre utbildning är knappast några isolerade misstag. Filmprofessorn Maaret Koskinen ser symtomen på humaniora-analfabetism. Turerna kring de svenska Medelhavsinstituten, nedläggningen av svenskundervisningen utomlands, och nu även Terminologicentrum är, för att citera Björn Wiman ”på alla sätt ett formidalbelt haveri” och tyder på ”en grundläggande oförståelse för humanioras avgörande betydelse i samhällets kretslopp” (DN 6/11). Just det sistnämnda är värt att begrunda. För ska man nu fromt tro att regeringen efter den massiva kritiken lärt sig något och är beredd att omvärdera sina beslut? Tillåt mig tvivla. Den närmast bedövande raden av felgrepp redan på en enkel politisk-logistisk nivå (till exempel sedvanlig remissrunda i syfte att kunna ta grundade beslut) talar för en långt gången urholkning av kunskaper och värderingar som inte låter sig fixas i första taget. Det finns tvärtom all anledning att misstänka att haveriet inte utgörs av ett antal isolerade händelser utan är symtomet på en utbredd humaniora-analfabetism – en som på sikt även fortsättningsvis kommer att drabba humaniora och den högre utbildningspolitiken överlag. Oroväckande är inte minst den instrumentella kultursyn (att kultur är ett verktyg för demokratin) som kulturministern gett uttryck för, och det faktum att en liknande syn uppenbart även ligger bakom besluten på utbildningsdepartmentet. Det vill säga en syn på humanistisk kunskap vars nytta definieras i snävt instrumentella termer, som i till exempel (förbättrad) ekonomi och ökad (materiell) välfärd. Det är högst ironiskt i en tid när forskare till och med från de så kallade hårda vetenskaperna och samhällsbärande yrkesområdena (jurist, ekonom, läkare och ingenjör), både här och utomlands, efterlyser ett större inslag av humaniora i sina utbildningar, just för att de ser dess nytta i vidare termer. I till exempel sin debattartikel förra året pläderade finansmannen Robert Weil för behovet av ett sådant vidgat nyttobegrepp influerat av humaniora (DN 31/8 2013). Här citerade han rapporten ”Carnegie foundation for the advancement of teaching at Stanford”, som riktade sig till den amerikanska kongressen och kritiserade ensidigheten i ekonomiutbildningarnas utformning, som just på grund av sina begränsade perspektiv på samhälle och kultur utpekades som bidragande orsak till den ekonomiska krisen 2008. Och det intressanta: Weil skrev i uttrycklig polemik mot den dåvarande koalitionsregeringens utbildnings- och forskningspolitik – men den skulle lika gärna kunna ha varit riktad mot den nuvarande regeringen. Därmed inte sagt att humaniora enbart skulle få sitt värde genom att agera allmän hjälpreda åt andra, underförstått mer värdefulla vetenskaper. Tvärtom, humaniora har ett icke förhandlingsbart egenvärde. Eller som Arne Jarrick har uttryckt det, inom humaniora produceras kunskaper och insikter som inte produceras någon annanstans – en grundläggande, nödvändig kunskap som samhällsnyttan, även i snäv betydelse, inte klarar sig utan. Det är, för att nu ta ett axplock, genom insikter i språkets betydelse, konstens representationskraft, religionens inverkan och historiens närvaro i nuet som man erövrar kunskap som antingen främjar eller förhindrar lösningar på samhälleliga problem. Men, invänder någon, humaniora är ju så usla på att föra ut frukterna av sin verksamhet. Det kan så vara men är samtidigt en sanning som tarvar en kraftig modifikation. Saken är ju den att humaniora pågår överallt och hela tiden, mitt framför näsan på oss, och därför tas för given. Saken är kort sagt den att den faktiska nytta som humanistisk kunskap producerar förblir osynlig, kanske just – hemska tanke – när den fungerar som bäst. För där finns, som Daniel Sandström uttryckt saken (SvD 11/5 2014) helt enkelt en tendens att ta det humanistiska ekosystemet för givet, därför att den verkar indirekt, genom en inbyggd och ofta nödvändig långsamhet som visar sig vara till nytta för samhället först på sikt. Det är just ett sådant förgivettagande och bristen på insikt i humanioras osynliga och konstant pågående verkan som tycks ligga bakom regeringens beslut att demontera än det ena, än det andra inflytelserika och lyckosamma kunskapsinstitutionen. Vad bättre (värre) exempel än det senaste debaclet med Terminologicentrum: där pågår en verksamhet som de flesta av oss inte känt till men vars arbete vi, utan att veta det, drar nytta av varje dag. Återstår att vädja till den socialdemokratiskt ledda regeringen att lyssna åtminstone till en av sina egna ideologer, Gunnar Myrdal, vars gamla devis väl aldrig har varit mer aktuell: Inte bara all kunskap men all brist på kunskap är opportunistisk. Men det hjälper sannolikt föga. För det krävs måhända en viss, ska vi säga, bildning. Maaret Koskinen är professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet Maaret Koskinen Läs debatten om humanioran på dn.se/kultur. “ DN 13 nov 2014: DN 14 nov 2014: “ Vårdsvängen föder bra böcker “ Dramat på DN. Trickstern Lagercrantz mot realisten Larsson Hemtjänsten är inte sällan en första anhalt för författare. Och arbete inom vården har skapat en stark länk mellan litteraturen och arbetslivet. Förutom Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” och Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här” finns en rad böcker där en ung person via vårdsvängen möter en gammal människa och skaffar sig insikter om mänskligt liv. Romanen ”Allt som är” (Ordfront) av Linn Bursell är en riktigt bra och egensinnig berättelse om vårdbiträdet Sara, som blir anställd för att ta hand om en gammal besvärlig kvinna, Ester. Hon är för svår för att fungera tillsammans med andra äldre. Öppningen mellan dem är inte så kärvänlig, båda är olyckliga och ignoranta. Men efterhand växer där fram ett kärvt intresse. Historien är rörande men inte sockrig, och den talar om att det aldrig är för sent för vänskap. Maria Schottenius [email protected] “ Svante Nycander ”Makten över åsikterna. DN under Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson” Atlantis När det gäller Dagens Nyheter under efterkrigstiden är det ibland som om redaktionen förvandlats till ett tittskåp eller, kanske snarare, till en TV-serie i många delar. Ett stort antal böcker har lyst in på aktörerna – Stig Hadenius DN-historia, Åke Lundqvists bok om kultursidorna, Per Wirténs Tingstenbiografi – Olof Lagercrantz och Herbert Tingstens egna böcker oräknade. Ibland är det ”Downton Abbey” vi ser: en övreståndsmiljö av hedersknyfflar och lyckliga underlydande, där alla gör sitt bästa. Andra gånger ser det ut som ”House of Cards”, med kroppslösa (men manliga) maktväsen som intrigerar, baktalar och kämpar om maktsmulorna. Att så många velat skildra denna tid och miljö beror förstås på att det är då de tryckta medierna står på sin höjdpunkt vad gäller makt och inflytande över samhällsutvecklingen, symboliserat av DN:s och Svenskans båda höghusbyggen i Marieberg vid sextiotalets början. Ständigt denne Lagercrantz. I alla böcker och skrifter om DN, som snart utgör ett mindre bibliotek, dyker Olof L. upp som trickster, oberäknelig och ombytlig. Det intressanta är att Lagercrantz, en person som framhöll skönlitteraturen som politisk ledstjärna, i den här sortens böcker alltmer själv framstår som en romangestalt – beräknande, generös, elak, vänsäll och ständigt trixande med små och stora intriger. Det är också den roll som Lagercrantz spelar i det senaste tillskottet till DN-litteraturen, ”Makten över åsikterna”, Svante Nycanders minnesbok om de turbulenta åren från sent femtiotal till tidigt sjuttiotal. Men det är ingen självbiografi. Nycander slutar klädsamt boken 1979 då han själv blir chefredaktör. Hans syfte är ett annat – att lyfta fram sin företrädare på posten, ledarredaktionens chef Sven-Erik Larsson. Denne var, om man får tro Nycander, i allt chefredaktörkollegan Lagercrantz motpol. Nycander ger en både elak och smickrande karakteristik av Lagercrantz som en man helt i litteraturens våld, och citerar Lagercrantz: ”politiker tvingas till taktiska överväganden medan författarna försöker undvika dem och tala rakt fram. Därför har de svårt att förstå varandra. Politikern och skribenten är varandras motpoler och fiendskap dem emellan är en nödvändig förutsättning för demokratin”. Mot en sådan hållning, intagen av tidningens ena chefredaktör, ställer Nycander den pragmatiske Larsson som härskar över ledarsidan. Denne får säga: ”det där dubbla bokhålleriet håller inte. Man skall inte förfäkta en politik i tidningen som man inte skulle kunna driva om man själv fick ansvaret.” Diktaren mot ingenjören, således. Det är så Nycander vill framställa liberalen Larsson, som en strävsam pragmatiker och realist – i ständig envig med fantasten och maktspelaren Lagercrantz. Larssons slips mot Lagercrantz fluga. Nycander berättar också om styrelseordföranden Kaj Bonniers framfusiga synpunkter på tidningens ideologiska linje – felskär som ibland enar de båda chefredaktörer som annars är i luven på varandra. Där är ett liv och ett kiv. oomkullrunkeliga socialdemokratin – samtidigt som Lagercrantz släpper lös Sven Lindqvist och Per Wästberg på kultursidan och Vietnamdebatten vaknar. Viss rökutveckling följer. Nycander ser ledarredaktionen som tidningens hjärta, och man får inte veta mycket om nyhetsarbetet. Kulturen nämns bara när det blir bråk. Men samtidigt medger han motvilligt att Lagercrantz ofta såg klarare vad som rörde sig i samtiden. Som jag förstår Nycander är den envisa tanke på borgerligt samarbete som slipas fram i Larssons texter vad som till sist blir dagens Alliansen. Men denna strävan efter samlingsregeringar, blocköverskridande eller ej, den oupphörliga jakten mot den politiska mittens nollpunkt och drömmen om en ”rationell” ingenjörsregering – det kan i ett annat ljus också se ut som ett hot mot en vital demokrati där idéer bryts mot varandra. Nycander har skrivit ett äreminne över sin mentor Larsson. Men det är också ännu en lucka i tittskåpet in mot hur kampen om idéerna på en tongivande tidning såg ut för femtio- sextio år sedan. Det är en annan värld vi ser, där maktens finrum helt befolkas av enkönade akademiker, och att den gått under är ingenting att sörja över. Media makten har dock inte blivit mer genomskinlig. Ola Larsmo [email protected] “ Det dubbla chefsskapet, som uppstår när Herbert Tingsten 1959 försvinner från tidningen efter konflikter kring ATP-omröstningen, framställs som den svåra balansgång det var. Nycanders sympatier är hela tiden hos Larsson, som på sin ledarsida ständigt slipar på nya öppningar för borgerligt samarbete för att mota den till synes DN 14 nov 2014: “ Alice Bah Kuhnke behöver Myndigheten för kulturanalys För den oinvigde kan kulturpolitiken vara ett minfält. Regeringen har under sina första veckor trampat på några väl undangömda sprängladdningar. Hur många kände ens till Terminologicentrum innan regeringen bestämde sig för att avveckla det? Nu har man lyckats få hela Svenska Akademien emot sig (DN 9/11). Kanske är det inte så märkligt. Betraktat som politiskt sakområde är kulturpolitiken svåröverskådlig och osammanhängande. Här ryms stöd till hemslöjdskonsulenter, filmproduktion, biblioteksfilialer, bildkonstnärer och till operasångares pensioner. Kulturpolitiken bedrivs av statliga myndigheter, kommunala kulturnämnder och har under senare år formulerats i regionala kulturplaner. Många har åsikter om kulturpolitiken, men få överblickar helheten. Sedan några år tillbaka har det emellertid blivit enklare att skaffa sig en överblick, detta tack vare Myndigheten för kulturanalys. Denna lilla myndighet har till uppgift att granska den förda kulturpolitiken. Det har man sedan starten 2011 gjort med självständighet och integritet. Myndigheten sammanställer och producerar även kulturstatistik, ett tidigare eftersatt område, vilket gör att vi alla nu vet mer om hur landets kulturliv faktiskt ser ut. Nu har till allas förvåning regeringen aviserat nedläggning av myndigheten. Beslutet är svårt att förstå. Ingen konsekvensanalys har gjorts. Besparingen som skulle göras är i sammanhanget marginell. Regeringen förefaller vilja återgå till en ordning där anslagsgivande myndigheter granskar sig själva. Beslutet har kommit i skymundan av en del andra av de kulturpolitiska minor regeringen lyckats utlösa. Men det är lika huvudlöst som att lägga ned Medelhavsinstituten. Alice Bah Kuhnke förhånas i media för sin bristande kulturpolitiska orientering. Det är därför en extra ironi att hon nu är på väg att lägga ned just den myndighet som skulle kunna förse henne – och alla oss andra medborgare – med just detta. Genomförs beslutet innebär det en försvagad demokratisk insyn i och kontroll av kulturpolitiken. För en kultur- och demokratiminister vore det ett lika uppseendeväckande som olyckligt felsteg. David Karlsson “ DN 14 nov 2014: DN 14 nov 2014: “ Det grymma svärdet hugger vidare “ Varsamt sökande efter den perfekta huliganen Det finns något uppfriskande över en tidskrift vars redaktör (Karolina Stenström) skriver i ledaren att ”om man gör en tidning är det problematiskt att inte vilja bli läst”. Och som fortsätter med en utsökt svamlig jag-artikel (av Tom Karlsson) som förklarar: ”Det är något med mig och det skrivna ordet som inte är sunt”. Japp, ”Det grymma svärdet” hugger vidare och är nu inne på sitt sjuttonde nummer. Det är ett livsstils-fanzine för det kreativa prekariatet som gör vad som faller det in och grafiskt balanserar mellan snygg design och skräpig autenticitet. En annan pärla är Johannes Nilssons recension av internet, men det finns mycket mer därinne. Rekommenderas å det skarpaste. Jonas Thente [email protected] “ Linnéa Roxeheims ”Young boys” är Sveriges första långfilm om huliganer. Just nu pågår provfilmningen för de bärande rollerna med kandidater som Sebastian Hiort af Ornäs, Tom Ljungman och Adam Kanyama. Niklas Wahllöf fick göra ett exklusivt besök mitt under den känsliga rollbesättningsprocessen. Sebastian Hiort af Ornäs liksom försvinner framför våra ögon. Han har gått ned på huk, blundat, rest sig, studsat på stället, andats djupt. Nu stiger han in i strålkastarljuset, sätter sig på en kal stol och stirrar in i en filmkamera. En fråga ställs: ”Vad är det som lockar dig?” – Att vara med andra som brinner lika mycket för det här som jag gör. Att ta en smäll, till och med dö, för klubben. Det är vi som är de riktiga supportrarna! Den 21-årige Guldbaggenominerade (”Sebbe”, 2010) skådespelaren har förvandlat sig till firmamedlem, en fotbollssupporter som inte nöjer sig med att stå i ett publikhav på en läktare och heja, sjunga, bua, utan att också ingå i den kärna av hårdföra fans som slåss i sitt lags namn, mot andra firmor, på gator och torg, tågstationer och parkeringsplatser. I en kal studio i Södra Hammarbyhamnen pågår provfilmning för några av de bärande rollerna i ”Young boys”, Sveriges första spelfilm om fotbollshuliganism. I centrum står unge Joel. Han är på väg in i vuxenvärlden men saknar verktygen för att hantera den. Men en trogen fotbollssupporter är han, och han ser upp till flera av de äldre firmakillarna som han har betraktat lite på avstånd. Så han söker sig dit. Till lojalitet och gemenskap, till möjligheten att klättra i den tajta gruppen. Men också till en miljö präglad av ultravåld, stigmatiserad av samhället, medierna och fotbollsklubbarnas officiella verksamhet. Utanför den stängda studion halvligger tolv andra unga män i ett par soffor. Det är ben och armar och jackor och mössor och läskburkar och manussidor överallt. De har alla gått vidare till denna den tredje provomgången och väntar på sina minuter framför provkameran. Endast fem kommer att väljas ut. Sofforna utgör en på senare år vanligt spridd scen, som i exempelvis ”Idols” green room, ”Sveriges mästerkock” eller någon annan tv-tävling där man ska vara kollega, kompis och konkurrent på samma gång. Lika delar koncentration, nervös väntan och skratt laddar luften. I Storbritannien har en rad filmer skildrat firmakulturen, från ”The Firm” med Gary Oldman 1988, och vidare med titlar som ”I.D.”, ”Green street hooligans” och ”Football factory”. Trots att även Sverige har haft sin beskärda del av fotbollsfirmor – inte minst i nyhetsrapporteringen – har det varit skralt med fiktionaliserade berättelser. Nu är dock något på gång. Tobias Hjelms tv-serie ”För evigt trogen” är under produktion (se intervju i DN 29/10), och här i Hammarbyhamnen tar alltså ”Young boys”, som mer fokuserar på yngre grabbar i en så kallad babyfirma, långsamt form. Inne i studion finns filmfotograf och ljudtekniker, producenterna Georgie Mathew och Cecilia Forsberg Becker, och Linnéa Roxeheim. Hon sitter med sina fiktiva intervjufrågor på ett papper i knät och tittar i en monitor. Efter ytterligare några frågor till Sebastian – som svarar att ”adrenalinet går ändå från tårna upp i hjärnan” och ”brödraskapet är fan stort” – går hon fram till honom: ”Hur kändes det där”, ”om vi provar så här?” Hon böjer sig ned för att komma i ögonhöjd. De är mycket nära, som i en liten bubbla. Vi andra står knäpptysta i skuggorna. Sebastian lyssnar noga, nickar, ställer någon följdfråga. Linnéa Roxeheim går bakåt till monitorn igen. Och så är det som om något klickar till i Sebastians ögon – han är åter huliganen. – Filmen kommer att handla mycket om Joels dubbelliv, säger ”Young boys” regissör och manusförfattare Linnéa Roxeheim. Ingen i hans närhet vet om detta, inte ens skolkompisarna. Så han har att hantera två olika världar, familjen och firman, han måste lämna den ena för att helt kunna ingå i den andra. Och ständigt ställs han inför hotet att hans huliganism, hans hemlighet, ska avslöjas. – Men jag är nästan chockad över att inte det här har skildrats på film tidigare i Sverige, säger hon. Alla har en åsikt om firmorna, alla tycker att det är svårt. Det är skitspännande att undersöka. – Om jag är kvar om tio år? Lätt, då är jag top boy, säger han och stirrar stint in i kameran. Linnéa Roxeheim är 30 men har varit med förr. Under skolåren jobbade hon extra inom teatern och hade även några mindre filmroller som i ”Klassfesten”. Efter att ha utbildat sig på Dramatiska institutet för jobbet bakom kameran har hon bland annat skrivit och regisserat SVT:s megasuccé ”Portkod 1321” om de 16-åriga tjejerna Agnes och Steph, och som fått sin fortsättning i ”Portkod 1525”. Roxeheim rollbesatte också merparten av den fyrfaldigt Guldbaggebelönade ”Monica Z” häromåret, där debuterande huvudrollsinnehavaren Edda Magnason deltog i en liknande provfilmning. Det är ett speciellt moment i tillblivelsen av en film. Varken regissör eller skådespelare vet om de kommer att jobba ihop, så hur mycket kan man egentligen begära som regissör och hur mycket kan man ge som skådespelare? – Det jag har lärt mig är när en skådespelare är bekväm och inte, säger hon. Jag minns att jag på teatern reagerade på hur hårt och kargt det kunde vara till och med för provspelande barn, så nu försöker jag undvika allt som ger onödig ångest. Det är min uppgift att förbereda dem och visa att jag tror på dem. Framför allt ge tid, att prata ordentligt med alla, inte bara kasta åt dem några rader ur manus, utan berätta om sammanhanget ordentligt. Till ”Monica Z” satt jag säkert en timme med varje person. Linnéa Roxeheim provfilmar gärna tidigt, för att ”ge mer kött åt karaktärerna”, kunna bli överraskad och i så fall korrigera i manus medan det skrivs. – Det är spännande när man ser någon som man först inte tror ska passa, säger hon. Jag gjorde en kortfilm en gång om ett förortsgäng och tänkte att ledaren skulle vara en bitig en som kunde ta för sig, men så hade jag den här lilla spensliga killen framför kameran. Han hade rösten i stället och jag insåg att den ju kan vara lika viktig som självhävdelseuttryck. Allt föll på plats, det blev han. Det är härligt när man inte bara går på första tanken. Nu vandrar Tom Ljungman (känd som adoptivsonen Patrik i filmen ”Patrik 1,5”) rastlöst omkring i studion. Han har mössa och hoodtröja på sig, och andra laddningsrutiner: Han vaggar otåligt omkring som en boxare, smäller ena handens knogar i den andra handflatan. Knäpper med fingrarna. – Vad då, varför jag gör det? säger han in i kameran och ser ut som om han skulle kunna ge den en råsop. Aha, slåss? Ja vafan… det är väl det jag är bra på, det enda jag kan. Varför håller du på med ditt, intervjuar och så, det är väl samma sak?! Linnéa Roxeheim tittar in i monitorn och ler nöjt. Men Tom Ljungman ska göra en vända till. Och en till. Och en till. När Linnéa Roxeheim hörde att producenten Georgie Mathews bar på en idé om en huliganfilm trillade det direkt ner en historia i huvudet på henne, som hon uttrycker det, hur det skulle kunna se ut när en ung kille söker sig till den slutna firmavärlden, blir antagen och klättrar uppåt. Vissa beröringspunkter med de unga tjejerna i ”Portkod” fanns. – Även om det här är något annat, en killes perspektiv från en våldsam miljö, så är ju sökandet efter identiteter detsamma. Det är lätt att säga att huliganer är odjur, men de har samma behov som alla andra. – Jag vill också vara noga med att visa fördelarna, vad de faktiskt vinner på att vara med i en firma. Pekpinnar får andra syssla med. Sedan betyder det förstås inte att jag gör en rekryteringsfilm för fotbollsfirmor. Jag tror nog att alla kommer kunna ta ställning själva. Roxeheim påpekar att det inte finns någon verklig förebild. Researchen, däremot, har varit i högsta grad dokumentär. Hon har läst på diskussionsforum, kollat Instagram och Youtube där många av masslagsmålen laddas upp. Och hon har gått på en mängd matcher. – Jag pluggade till psykolog innan jag började på DI och det är spännande att titta på drivkrafterna inom en sådan här grupp med de ögonen. Det är en sorts masspsykos och kampen blir att försvara sitt lag, att visa sig hängiven. – Jag har researchat i flera år. Jag har inte varit intresserad av någon specifik firma, utan mer generellt vad jag har sett för tendenser. Jag har ställt dumma frågor till ex-huliganer och till andra med god inblick i den här världen, lärt mig terminologin, deras hederskodex. Det har varit både spännande och ganska obehagligt, berättar hon. Provfilmningarna kommer att fortsätta hela dagen. Innan det är dags för oss att smyga ut ser vi Adam Kanyama sätta sig på heta stolen och blänga in i kameran: Vad överraskade dig? – Det är en myt att du är ute om du backar från en box. Men backar du tre fyra gånger så är det klart att du blir ifrågasatt… Niklas Wahllöf [email protected] – Det där man brukar säga att om man inte varit med så kan man inte fatta, det tror jag stämmer här. Den där inre gränsen som ska överträdas, det är ju en sorts sport som de sysslar med men samtidigt i ett laglöst land. Jag tror att de som slåss på tydliga villkor har mer gemensamt med varandra än med vanliga supportrar som håller på samma lag. Det finns en respekt mellan de här grupperna som är väldigt intressant. Linnéa Roxeheim berättar också att det trots allt inte är våldet som är det primära i filmen, utan den slutna gruppens psykologi. Det går inte att hävda någon entydig social bakgrund bland firmamedlemmar, menar hon, inte heller att alla har någon våldshistorik i uppväxten. Och påståendet att de inte skulle vara intresserade av fotboll eller ens håller på den klubb som de förvisso oombedda representerar, håller inte. De upplever själva att de tar de tuffa besluten åt fotbollsklubben, bland annat i form av att städa upp på läktaren bland dem som missköter sig. Saxat ur NE. Audition: ORDLED: aud-it-ion-en • arrangemang varvid kandidater till roller i ett sceniskt verk e.d. agerar på prov: han höll ~ för att välja skådespelare till sin nästa film Huligan: ORDLED: hulig-an-en • person som hänsynslöst sätter sig över alla (ordnings)normer och t.ex. ställer till bråk och vandaliserar { ligist}: fotbollshuligan; efter EM-matchen gick ~erna bärsärkagång i centrum Källa: Nationalencyklopedin “ DN 14 nov 2014: “ Fundamentalism i korsets skugga Tonåringen Marias tillvaro präglas av krav, offer och bön – långt från klasskompisarnas liv. ”Marias väg” skildrar det stränga livet i en katolsk sekt. Filmiskt inte så omstörtande men unga Lea van Acken imponerar stort. ”Marias väg” Regi: Dietrich Brüggemann Manus: Anna Brüggemann. Med: Lea van Acken, Franziska Weisz, Moritz Knapp, Florian Stetter, m fl. Längd: 1 tim, 47 min (från 15 år). Vår moderna, västerländska ”tro” kan nog uppfattas som ganska slapp. Man fokuserar på kärnan. Det gör att man kan bevara sin individualitet och ändå möjliggöra möten mellan människor av olika religionsuppfattning. Men det tillåter också var och en av oss att skaffa en bekväm gudsuppfattning som inte kräver några större uppoffringar. Denna ”andliga ryggradslöshet” gör de få bokstavstrogna än mer övertygade. Övertygande också, på sätt och vis. I likhet med alla kompromisslösa har de – på gott och ont – tillgång till extrakrafter, vilket man säkert kan uppleva som ett gudsbevis i sig. Fjortonåriga Maria lever med sin familj i nutid i Tyskland, men hennes fundamentalistiska katolska församling har skapat en osynlig vägg mellan henne och den moderna värld och skola där hon rör sig. Hon ber sin gymnastikfröken stänga av popmusiken under uppvärmningsrundan eftersom det är djävulens förledande rytmer. När hennes präst inför konfirmationen ber dem att fundera över vad de kan offra, vad de kan avstå, för att bereda ytterligare plats i sina hjärtan för Guds kärlek och kraft, blir Maria så djupt berörd att hon tar ett drastiskt beslut. I fjorton pliktskyldigt långa tagningar med fast kamera berättas historien om den fjortonåriga flickan Marias delvis metaforiska och delvis bokstavliga tolkning av de fjorton klassiska anhalterna på Jesu Golgatavandring. Exakt hur metaforiskt och hur bokstavlig Dietrich Brüggemann har varit i sin filmiska transponering av en katolsk meditation bör man inte veta i förväg om man kan undvika det. Det har en viss betydelse för upplevelsen att filmen får ligga och dra på den gränsen så länge som möjligt. Konstnärer arbetar på liknande sätt ofta med saker som inte nödvändigtvis är ”sanna” om man granskar dem helt logiskt och vetenskapligt, men som de, genom stramhet och total hängivelse kan transubstantiera till sanning precis som oblatet och vinet faktiskt blir Jesu kött och blod för den verkligt troende katoliken, inte bara en symbol för det. Konstnärers tålamod med ”allmänt konstnärliga personer” som vill ”uttrycka sig” är ungefär lika stort som Marias med den sköterska som säger att hon ”tror på någonting, men...” Maria vänder vänligt men bestämt bort blicken och fokuserar på bönen. Släktskapet mellan konst och tro blev extremt tydligt i Ulrich Seidls ”Paradis: Tro”, den österrikiska hardcoreformalistens kompromisslösa porträtt av en lika kompromisslös katolik, som piskade sig själv framför Jesu ansikte i ett litet förortshus i Wien. Det blev total rundgång. Enligt somliga genialisk, enligt andra inte. ”Marias väg” har klara Seidl-anspråk men förblir konst ”light”. Den är stramt berättad och filmad i en jämnt grå atmosfär, men mindre filosofiskt klar, mindre omstörtande. Förutom en tagning av en familjepromenad i bergen är spelplatserna förutsägbara. Gråzonen mellan tro och vetenskap är inte heller lika känsligt genomförd som i exempelvis ”Miraklet i Lourdes” från 1999. Snarare grumligt, vilket gör både skådespeleriet och iscensättningarna rätt ojämna. Marias mamma är en typisk karikatyr av en gudstroende sadist, och om manuset har gett henne några nyanser lyckas Franziska Weisz ta bort dem i sin tolkning. Den näst viktigaste rollen blir därför inte mycket mer än en elak skämtteckning, åtminstone fram till slutet. Och det är allvarligt. Men eftersom Lea van Acken, själv inte mer än femton, gör en så hjärtskärande och klockren tolkning av Maria slinker filmen ändå in i blodet på ett djupt obehagligt sätt. Marias klara blick och oförställda leende skulle kunna omvända den mest hårdhjärtade till vilken religion som helst. Vilket gör det så mycket värre att följa med på hennes resa. Kerstin Gezelius [email protected] Katolicism på film. Tidigare i år rasade franska katoliker mot den belgiska ”Au nom du fils” som kretsar kring pedofili inom den katolska kyrkan. De lyckades stoppa den från visning på flera biografer. Andra film som skildrar katolsk tro ur olika aspekter i filmhistorien: Carl Th Dreyers ”En kvinnas martyrium” (1928), Robert Bressons ”Prästmans dagbok” (1951), Luis Buñuels ”Viridiana” (1961), Pier Paolo Pasolinis ”Matteusevangeliet” (1964), Erich Rohmers ”Min natt med Maud” (1969), Louis Malles ”Vi ses igen, barn” (1987). “ DN 15 nov 2014: “ Hanna Fahl: Dags att bestämma sig: Är internet en handelsvara eller infrastruktur? När ett antal mediebolag stämmer Bredbandsbolaget är det lätt att tro att det är en fråga om nät- pirater. Men det är mycket viktigare än så. Helt oavsett vilken inställning man har till fildelning, så medför den ett problem – den skymmer fortfarande, ett drygt decennium efter Pirate Bays födelse, alla andra internetfrågor. Fildelning är en lättbegriplig sak för en bred allmänhet att ta ställning till, för eller mot. Upphovsrätt går att förkroppsliga: den fattiga kulturskaparen som rånas på sin konst å den ena hårdragna sidan, tonåringen som stäms av giriga filmbolag för att ha laddat ned en Hollywoodrulle å den andra. Nidbilden av deras respektive arméer: hala lobbyister mot krustiga piratanarkister med sysadmin-skägg. Ett antal film- musik- och tv-bolag stämmer nu Bredbandsbolaget för att kräva att man blockerar piratsajter som Pirate Bay och Swefilmer. På ytan verkar det här vara ännu en kamp om fildelning. Det är tacksamt för mediebolagen; det är svårt att piska upp någon bred allmän opinion som ställer sig på de frasiga anarkistskäggens sida. Men den verkliga frågan är mer komplex. Den handlar om hela internet, och är svårare att göra personlig och begriplig. Att lägga ansvar för innehåll på nätleverantörerna tangerar debatten om nätneutraliteten som just nu rasar i både USA och EU, om huruvida bredbandsleverantörer får prioritera visst innehåll – säg, Netflix – mot betalning, och ge dessa data företräde. För användaren betyder det att allt annat på nätet tar längre tid att ladda, att innehållet på internet dikteras utifrån privata vinstintressen. Intressant nog skrev vd:arna för SVT, TV4, SBS Discovery och MTG TV – fyra av bolagen som ligger bakom stämningsansökan mot Bredbandsbolaget – för bara ett par veckor sedan ett gemensamt öppet brev till regeringen om vikten att värna just nätneutraliteten i Sverige. ”Vi mediebolag har alltid varit anhängare av ett starkt, öppet och fritt internet”, står det, ”om internet alltmer stängs in kommer det att vara oerhört svårt att återskapa öppenheten”. Förutom när öppenheten hotar den egna affärsverksamheten. Då kräver man att just de där bredbandsleverantörerna vars neutralitet man är så mån om, ska värdera internets innehåll. Det specifika fallet med piratsajter är ett undantag, tycks man mena, och alla medel är tillåtna för att stoppa dem. Det finns förmodligen många som håller med. Piratkopiering är olaglig, varför inte hindra den? Men kärnfrågan är huruvida vi ser internet som handelsvara eller infrastruktur. Svaret borde vara enkelt; internet är samhällets viktigaste transportväg för information. Man kan till och med argumentera för att internet borde vara en del av den offentliga sektorn, att jämföra med allmänna vägar. Att stämma bredbandsleverantörer för att stoppa fildelning är som att försöka komma åt rånare genom att förbjuda vägar där de ibland kör med stöldgods i bakluckan – missriktat, ineffektivt och drabbar oss alla. Vem ska få diktera villkoren för en av samhällets viktigaste infrastrukturer? Det är vad vi borde prata om. Vad skulle en dom som tvingar Bredbandsbolaget att blockera vissa sajter innebära i förlängningen? Vem ska bedöma sajters laglighet? Ska nätleverantörerna hållas ansvariga för att sköta filtreringen, och var går gränsen? Det säljs plagierade handväskor på e-bay, är det ett skäl till blockering, eller är det bara sajter som storföretag hotas ekonomiskt av och driver processer mot som räknas? Vi måste se bortom den tiotusende infekterade debatten om upphovsrätt och piratism för att föra den diskussionen. Bakom skäggen döljer sig en av samtidens allra viktigaste demokratifrågor. Hanna Fahl [email protected] “ DN 15 nov 2014: “ Fyra frågor till Stefan Ingvarsson, Stockholms litteraturfestival 1. Stefan Ingvarsson, konstnärlig ledare för Stockholm Literature, vi har hört rykten att ni ska ha ännu en festival i vår. Stämmer det? Ja. Det kan jag säga stämmer och vi kommer att börja lite försiktigt med en dag. Och det som vi tycker är extra roligt är att vi då kommer att låta litteraturen möta ännu en konstform. Förutom bildkonst och scenkonst, som funnits med genom samarbetet med Moderna museet och Dramaten kommer nu ännu en. 2. Vad kan det vara? Även om jag inte kan namnge någon institution eftersom alla berörda ännu inte är informerade kan jag säga att det blir musik. Vi är inte riktigt klara ännu, men inom två veckor kommer det ett pressmeddelande. 3. Nu har nu haft två festivaler två år i rad. Vad har Stockholms litteraturfestival inneburit? Vi är särskilt glada över att vi har blivit en förevändning för några av de stora kulturinstitutionerna i Stockholm att samarbeta. Två sådana fyrverkerier om året, det känns fint. 4. Vad blir det för inriktning i vår? Det kommer att bli en särskild betoning på det nordiska. Litteraturfestivalen har blivit en inkörsport för intresset för översatt litteratur. Idén med festivalen är att vi kan ta hit berättelser och låta människor spegla sig i erfarenheter från andra delar av världen. Maria Schottenius [email protected] “ DN 15 nov 2014: Och endast det leder framåt. “Dear Richard, kära Åsa. En mejlväxling om den sällsamma konsten att läsa och skriva Jag har sedan dess delat in vänner och kollegor i de som är ”stayers” och inte, det får en att se nya sidor av människor! Vad innebär det egentligen att skriva en roman? Hur ser författare på sina romanpersoner? Och kan vi leva utan berättelser? I dag kan Boklördag publicera en unik mejlväxlig mellan världsförfattaren Richard Ford och DN:s Åsa Beckman. Från: Åsa Beckman Men du sa också att du som författare var en ”stayer”. Hur? Nu ska jag ta bussen till tidningen. Vad är det för hus du hyr? Skriver du? Om man läst din roman ”Kanada” anar jag att du emellanåt jagar gäss. Allt gott, Åsa Från: Richard Ford Till: Richard Ford Till: Åsa Beckman Tisdag 16 september 10.07 Torsdag 18 september 10.19 Käre Richard, Kära Åsa, Hoppas att allt står väl till med dig där borta på den gröna irländska ön. Här är det förmiddag och lönnen utanför mitt fönster håller på att få sina första brandgula löv. Vi hade val i söndags och alla medier är fulla av eftervalsanalyser. De handlar om hur den nya socialdemokratiska statsministern ska kunna regera i minoritet, men framför allt: hur kom det sig att svenskarna röstade fram ett i grunden rasistiskt parti som landets tredje största? Hur man är en ”stayer” är antagligen omöjligt att göra reda för – natur, uppfostran? Ingen aning. Jag vill tillägga att genom att stanna får jag också höra saker, inte bara säga saker, som jag annars inte hade hört. Mina föräldrar var ”stayers” i sitt äktenskap. Min hustrus föräldrar skilde sig och var alltså inte ”stayers”. Varje erfarenhet har något att lära ut. Jag är också dyslektiker och därför avslutade jag sällan någonting när jag var ung – det var alltför frustrerande. Men jag insåg så småningom att den frustrationen var mycket smärtsammare än att stanna och fullfölja den uppgift jag tagit på mig. Jag upptäckte att avslutandets belöning innebar en enorm personlig triumf över min medfödda svårighet. När jag lyssnade på dig i Mariakyrkan under Sigtuna Litteraturfestival pratade du så intressant om att du var en ”stayer”. Att du i ditt och din fru Kristinas 50-åriga och bitvis stormiga äktenskap bestämt dig för att aldrig rusa ur rummet när ni grälade. ”Det är först när man hävt ur sig allt man brukar säga”, sa du, ”som man kan säga något man inte tidigare sagt”. Du sa att du lärt dig att stanna, att stå ut med att stanna. Att stanna kvar i rummet med Kristina – när det dyker upp ”kontroverser”, som det gör i livet – är oemotståndligt. Jag är alltid intresserad av vad hon kommer att säga, även när hon är ... tja ... missnöjd med mig. Och även av vad jag då kan komma att säga. Jag tror att bilden av det mänskliga blir mer färgrik och detaljerad om jag stannar och deltar. Jag menar; det gäller för oss alla att våra levda liv är allt vi har, så om vi har möjligheten att lära känna det bättre, och att lära känna en annan människa extremt väl (trots allt ett av livets centrala mysterier och gåtor), så kan vi lika gärna göra det, som ett sätt att bekräfta livets oinskränkthet. Att överföra detta privata ”stayer-beteende” till författandet känns bara naturligt. Mitt dagliga jobb som författare innebär att försöka knuffa meningar bort från 1) tråkigt konventionellt språk, 2) tråkigt konventionella erfarenheter, 3) tråkigt konventionella uppfattningar om orsak och verkan, gång på gång. Det verkar som om jag har störst möjligheter att göra det om jag motstår driften att lämna skrivbordet, eller om jag återvänder dit senare på dagen. Jag försöker kort sagt bara dröja en smula längre, för att se vad som kan hända. Ibland händer ingenting. Förresten så sitter jag inte vid en dator och skriver. Jag skriver med penna och papper. I dag skriver jag i ett stort stenhus från 1850, alldeles nära Atlanten på västkusten i Galway County, Irland. Ganska stämningsfullt och (kunde man tro) inspirerande. Fast ärligt talat så kan jag skriva på bussar, i hotellrum, i bilbaksäten. Stämning och inspiration är sånt man bär med sig, inte sånt man hittar. Allt gott tillbaka, Richard Från: Åsa Beckman Till: Richard Ford Lördag 20 september 16.26 Käre Richard, Tack för ditt mejl. Nu ska du få hör något konstigt: när jag stod och manglade i tvättstugan häromdagen (jag brukar inte orka mangla, men i början av hösten får jag ibland ett ryck och manglar igenom hela mitt linneskåp!) kom en granne förbi och sa: ”Jag saknar Dell!”. Hon hade inför semestern frågat vad hon skulle läsa och jag hade tipsat om ”Kanada”. Och nu hade hon, som så många andra svenskar den här sommaren, läst din roman. Också jag saknar Dell. Jag tänker ofta på honom. Och då framförallt på hans livsinställning, som ju blir extra tydlig i andra halvan av romanen. Jag menar, han är 15 år och helt ensam. Hans föräldrar har rånat en bank och sitter i fängelse. Han är skild från sin älskade syster. Han bor nu bland udda och allt mer skrämmande människor uppe i Kanada. På dagarna samlar han ihop nedskjutna gäss och slaktar dem. Han är utsatt, ofta rädd, utan fästpunkter. I det läget förmår han ändå tänka: det här får inte många av mina klasskamrater hemma i Montana vara med om. Vad är det för en sorts förmåga som vissa människor har eller tvingas skaffa sig? Att på något sätt acceptera. Att inse att man inte kan påverka livskatastroferna. Och att det enda man möjligen kan påverka är sin inställning till dem, sättet att bära dem. Kort sagt: Vari ligger Dells förmåga att liksom både läraktigt och troskyldigt – ja, nästan artigt! – förhålla sig till det som drabbar honom? Jag hade tänkt fråga dig ännu lite mer om hur din ”stayer-strategi” påverkat handlingen i ”Kanada” men får återkomma till det senare. Nu ska jag innan familjen vaknar gå och köpa bröd till lång lördagsfrukost. Sedan: läsning. Bokmässan i Göteborg startar på torsdag. Jag har en massa scensamtal med författare i DN:s monter och bokhögen jag ska ta mig igenom den här helgen är absurd. Vi hörs snart, Åsa Från: Richard Ford Till: Åsa Beckman Söndag 21 september 16.04 Kära Åsa, När jag funderar på din vän i tvättstugan slår det mig att jag aldrig ens har sett någon läsa en av mina böcker därute i verkligheten. På tunnelbanan. Eller på en flygplats. Jodå, jag har sett människor med böcker som köar till uppläsningar och andra liknande förutsägbara tillfällen. Men aldrig ute i vildmarken, så att säga. Vad innebär det? Antingen innebär det att jag har en inbyggd bokundvikar-mekanism, eller också (vilket är mycket troligare) att det inte finns så många människor därute i vildmarken som läser mina böcker. Inte för att jag klagar, det var bara din vän som fick mig att fundera. Det är helt okej för min del, faktiskt. När det gäller hur människor kan härda ut, så är det antagligen en annan femma för icke-fabricerade (verkliga) människor, än för fabricerade människor (figurer i böcker är fabricerade människor). För de människor jag oftast har att göra med – de artificiella – handlar det för det första om, vadå? ... mina behov, mina syften, mina påhittade dilemman ... det vill säga att Dell har släppts ner i kanadensiska Saskatchewan. Jag kände behov av att skapa det dilemmat. När han väl är där så måste jag ge honom något intressant att göra, vilket därefter kräver att jag (hans skapare och mästare) ger honom något intressant att tänka om det han gör. För att åstadkomma det brukar jag vanligtvis skriva på tvärs mot det typiska: eftersom någon i Dells situation normalt sett skulle känna sig ensam, så är min impuls att inte låta honom känna så. Så försöker jag ta kontroll över alla konventionella situationer och reaktioner: bete mig som om jag hade någon makt över dem. När jag skriver romaner har jag naturligtvis makt – makten att fantisera. Men i det verkliga livet är det inte lika lätt förstås. För det mesta försöker jag bara undvika att bli ett offer för omständigheterna, och intala mig att jag (ofta inbillat) har ett fritt val. Romangestalter är vanligen mer intressanta för oss när de kan göra val. Att ha ett val är ett av dramats grunder. Richard Från: Åsa Beckman Till: Richard Ford Söndag 21 september 21.31 Richard, Nu kan jag inte låta bli att slita mig från min bokhög för att svara på ditt eftermiddagsmejl. Så märkligt att du aldrig sett någon läsa dina böcker. Nästa gång jag ser någon läsa dig ska jag smygta en mobilbild och skicka dig som bevis. Jag lovar: de finns! Intressant det där du skrev om att gå mot konventionen. Att i situationer där en romanfigur förväntas känna sig ensam just inte låta honom eller henne göra det. I det ligger ju en människosyn: du visar att människor, fiktiva eller inte, är större och mer outgrundliga än vi tror. Men det skapar också en sorts fräschör hos läsaren. När jag läste ”Kanada” tänkte jag ofta på Imre Kertesz roman ”Mannen utan öde”, som handlar om 14-åriga Györgys väg genom några av andra världskrigets koncentrationsläger. Nu är det ju minst sagt långt mellan livet i Auschwitz och i Dells lilla kanadensiska håla. Men både Dell och György har samma sätt att lite ljust och positivt beskriva situationer vi lärt oss förknippa med ångest eller fasa. och att ingenting av nödvändighet måste följa på något annat. Detta antingen skapade eller cementerade en redan existerande övertygelse jag har: att livet är en kalabalik. Vi tröstar oss med att tro att det finns sådana fasta storheter som ”karaktär”, logik, normalitet, struktur – medan allting egentligen är blott fiktioner, en ordning vi fantiserar fram – men ändå fiktioner som gör ett hyfsat jobb med att få oss att känna oss bekväma i våra dagliga liv. Fast då och då tittar den rena och skära, ohämmade sanningen fram och (som du säger) fångar vår uppmärksamhet. Åsa Ur ett strikt författarperspektiv är det som mest frustrerar mig i mitt skrivande hur konventionell jag är: småborgerlig och jordnära för det mesta. Därför får jag kämpa för att sitta vid mitt skrivbord och skapa meningar som ska utvidga läsarens erfarenheter – meningar som verkligen berör. Så Gass ord om livets kaos är viktiga för mig. Den genomsnittliga romanförfattarens sitter där och tänker: ”Okej, vad ska jag göra härnäst? Hur ska jag låta denna karaktär reagera? Vad kommer detta jag senast skrev att leda till?”. Om jag på allvar inser att ingenting nödvändigtvis måste följa på något annat, kommer den småborgerliga världen att öppna sig en smula. Från: Richard Ford Richard Till: Åsa Beckman Från: Åsa Beckman Fredag 26 september 17.22 Till: Richard Ford Åsa, Måndag 28 september 18.56 Jag vet inte riktigt om det här handlar om min syn på livet eller på konsten. Det kanske inte är samma sak. Men för länge sedan läste jag en utläggning av den amerikanska författaren och teoretikern (och en av mina hjältar) William H Gass. I en essä om karaktärer i fiktionen skrev Gass att vi måste komma ihåg detta: allting kan följa på allting, Richard, Jag tycker att Kertesz lilla bok är en av de mest radikala i hela Förintelselitteraturen. Just genom att han så totalt bryter konventionerna som skapats inom den genren får han oss att ÄN EN GÅNG förstå (eller i varje fall ana) lägrens ohygglighet. Våra sinnen väcks till liv, öppnas, skärps. Det är stort. Det är sånt som litteratur kan göra. Nu är jag hemma från Bokmässan. Det tar alltid någon dag innan man får bort mässorlet ur huvudet. När jag ser utländska författarcelebriteter lotsas runt av sin förläggare tänker jag att det måste vara minst sagt egendomligt att dimpa ner i de där överfulla hallarna runt om i världen. Berätta: Hur ÄR det? Tack för Gass: Allting kan följa på allting, och ingenting måste av nödvändighet följa på något annat. Vilken bra och omtumlande insikt. Även om det känns klart med behagligt att tänka så om fiktion än om sitt eget liv! Skulle man tänka så om sin vardag skulle man ju knappt våga sig ur sängen. Men för en roman som ”Kanada” gör det gott. Att så många får ett så starkt förhållande till den tror jag delvis beror på att den hela tiden är så lågmält överraskande. Ja, just att vår uppmärksamhet skärps. Du skapar inte det genom – PANG! BOM! – experiment. Utan genom att tänja och dra i våra föreställningar om hur en berättelse brukar berättas. Ta tillexempel Dells samlag med sin syster Bernur. I en mer normal roman skulle det vara något dramatiskt, här försvinner det förbi i någon bisats och får faktiskt ingen större betydelse. Ingenting måste av nödvändighet följa på något annat. Vi läsare vet aldrig riktigt vart Dell ska ta vägen. Det är därför jag och min granne i tvättstugan kan säga: vi saknar Dell. Man längtar alltid tillbaka till stunderna där man känt sig extra levande. Ibland kan jag nästan rent fysiskt känna hur din berättelse gör en närmast osynlig inbromsning, stannar till – och sedan ger sig av åt ett helt oväntat håll. Så här kommer därför några frågor: hur färdig var storyn i ”Kanada” innan du började skriva? Hade du en tydlig plan eller fick ”stayern” snällt sitta stilla och vänta in nästa episod? Jag har också för mig att du sagt att du påbörjade ”Kanada” för många år sedan, men att den fick vila. Vad hände däremellan? Nu är Stockholm på väg in i höstmörkret. Klockan är sju och det börjar redan skymma. Åsa Från: Richard Ford Till: Åsa Beckman Tisdag 30 september 08.57 Åsa, För det första så finns det, i min värld, inga ”författarcelebriteter”. Författare är naturliga bakom-scenen-typer. Så även om en bok kan leda till en smula kändisskap, så är författarens roll alltid, och bör alltid vara, att komma i andra hand. När jag släpps ned framför en publik tänker jag: 1) det är ett privilegium att få vara här, 2) mitt jobb är att ge exempel på hur riktigt bra böcker kan skrivas av ganska vanliga människor – där jag är primärexemplet på vanlig. Jag tror att detta är viktigt för läsarna att se. Det ger hopp. Det visar att fantasin kan skapa fantastiska saker som inte riktigt kan förklaras. Och att det finns något kvar i universum som inte kan reduceras till en kärna av digitaliserbar information. Konst är detta något. Det inspirerar mig. Vad gäller Dells och Berners stund av oförklarad intimitet ... ”samlag” var inte vad jag tänkte på. Vad jag tänkte på var något större, mer spirituellt: att dessa barn grymt övergavs av sina föräldrar och stod inför hotet att deras liv skulle gå helt åt helvete. De hade bara varandra kvar. De klängde fast vid varandra för näring och överlevnad. I denna situation försökte jag hitta på en mängd olika sätt för dem att åstadkomma vad de desperat behövde. Fysisk intimitet av ett uttalat obestämt slag är bara en liten del. Om jag hade velat beskriva sex, så vet jag hur man gör det. Men jag ville inte. Jag ville visa hur de oundvikligen vände sig till – varandra. Somliga läsare – inte du – har offentligen ”störts” av det. Men till dem säger jag: väx upp. Berättelsen stannar och startar igen – medvetet. Ett par kritiker har ansett detta vara en brist. Men det är det inte alls. Hur mycket strukturen än liknar vår erfarenhet av livet – som ständigt tar fart och stannar, så att sammanhanget mest är vårt eget påfund – så var min boks struktur konstruerad som en (blygsam) utmaning mot det vanliga narrativa berättandet, och för att jag tycker att den sortens påtvingade intervaller är estetiskt spännande. Richard Minns du Virginia Woolfs ”Mot fyren”? Mittenpartiet. ”Tiden går”. Om jag hade hetat ”Richard Woolf” så hade alla sagt att det var ”genialt”, ”briljant”, ”vågat”. Och minns Paul Bowles ”Den skyddande himlen” – som egentligen inspirerade min boks berättarstruktur. Böcker är inte bara till för att trösta, de ska också förbluffa en aning, ge dramatik, en del upphetsning som kan utmana de konventioner som gör våra liv trist förutsägbara och får oss att bli mindre intresserade av det. När man kan få en läsare att säga ”Vad kommer att hända härnäst?” – då har man fått igång något bra. Tack för ditt senaste mejl. Dina resonemang om att utmana konventioner får mig ofta att tänka på min gamle hjälte Viktor Sklovskij. Har du läst honom? Han var en av de ryska formalisterna och i essän ”Konsten som grepp” från 1916 skrev han om hur vårt liv är så fullt av upprepningar att vi till slut knappt uppfattar det längre. Konstens uppgift, menade han, är att bryta vaneseendet så att vi återuppväcker vår känsla för tingen, för orden, för världen. Och för de människor vi älskar. Annars passerar detta vårt enda liv förbi som om det aldrig varit. Mellan 1989, när jag skrev de första sidorna av en berättelse jag då kallade ”Kanada” (en novell, tänkte jag mig) och 2008, när jag tog itu med att arbeta vidare på ursprungstanken på en pojke som överges av sina föräldrar och tvingas korsa gränsen till Kanada (landet norr om USA), inträffade en mängd saker. Jag skrev andra böcker, bodde på många platser, men tittade aldrig i mappen där pappren förvarades. Som ung litteraturvetare slog man ju i sig en massa teorier. Men hans enkla men ändå så sanna syn på konsten är en av de idéer som verkligen ännu betyder något för mig. Jag tänkte ofta på den inledning jag skrivit och sparade hundratals anteckningar. Men tillfället att återvända till berättelsen verkade aldrig vilja infinna sig. Jag vet inte varför. Man skulle kunna säga att jag inte var ”färdig” för det. Men eftersom jag är en verklighetssinnad man tror jag helt enkelt att mer lockande saker kom i vägen. Magin i litteratur är ofta resultatet av ganska vardagliga krafter. Jag gillar det. Det får mig att låta bli att tänka på mig själv som en celebritet. Från: Åsa Beckman Till: Richard Ford Torsdag 2 oktober 21.57 Richard, Jag måste fråga dig en annan sak. En sommar för 18 år sedan var jag mycket orolig för ett nyfött barn. Hon hade opererats bara några dagar gammal. Vi hade hyrt ett hus i en närmast pastoral idyll utanför Stockholm. Nu var allt upp och ner. Jag satt och ammade och tittade ut över de saktmodigt betande korna och fåren och försökte bara hålla ångesten i schack. Det gick inte speciellt bra. Min räddning den sommaren var en box med kassettband där författaren Garrison Keillor berättade om livet i Lake Wobegon, hans lilla påhittade håla i Minnesota. Så här i efterhand kan jag inte säga om de där berättelserna alls var bra eller inte, det är till och med ointressant. Det enda jag vet är att de fick mig att överleva. Att Keillors lugna röst fogade ord till ord, scen till scen och band ihop världen igen. Vad tror du egentligen att berättande fyller för funktion? Kan människor alls leva utan det? Åsa Från: Richard Ford Till: Åsa Beckman Torsdag 2 oktober 23.44 Åsa, Konstens allmänna poäng är att få oss uppmärksamma. Eftersom konsten alltid på ett eller annat sätt handlar om livet, utgår den automatiskt ifrån att livet är värt en sådan uppmärksamhet. Det finns en diktrad av Randall Jarrell som lyder: ”Sätten vi saknar våra liv är livet”. Jag tror att jag stoppade in det i romanen ”Sportjournalisten” för 30 år sedan. Det är därför min romatrilogi om Frank Bascombe är skrivna i förstaperson, men med verben i presens – för att understryka den omedelbara närvaron i våra vardagliga liv, av rädsla för att vi inte lägger märke till livet. Min vän biografikern Hermione Lee citerade den engelska romanförfattaren Penelope Fitzgerald, som sade: ”Erfarenhet är inget vi får för att komma över den”. Keillor. Visst. Jag älskar Keillor, Han är en av mina vänner. Men jag har alltid undvikit frågor om ”berättande”. Som om berättelser besatt någon sorts inneboende, totemaktig höghet - vilket jag inte tror. När jag tänker på Garrison undrar jag om inte en av poängerna med berättelser kan vara – i alla fall om vi själva skapar berättelser – att de ger exempel på det mänskligt nödvändiga i att skapa överskådliga helheter av väldigt olikartade, svårförenliga delar; samt det omvända, att alla förment överskådliga helheter är uppbyggda av olikartade, svårförenliga delar. Detta ger oss ett litet titthåll in i olika typer av synbarliga perfektioner. Men: Kan människor leva utan berättelser? Jag vet inte. Antagligen. Kommer de att vilja göra det? Kanske inte. Richard Från: Åsa Beckman Till: Richard Ford Söndag 5 oktober 13.15 Richard, ”Sätten vi saknar våra liv är livet” – vilken underbar rad. Jag skulle nog till och med våga mig på att säga att människor inte KAN leva utan berättelser. Jo, skrivna berättelser, absolut, men inte berättande rent allmänt. Jag menar, tänkt på hur det är när människor blir psykotiska – när tillvaron går sönder, när den bara upplevs i disparata bitar som inte håller ihop. Hur outhärdligt skrämmande det tycks vara. Så fort människan börjar prata börjar hon sammanfoga. Och när människor berättar om sig själva gör de det ganska linjärt. Först hände det och sedan hände det. Som om själva livslinjen, från födelse till död, är en sorts grundstruktur hos mänskligheten. (Sedan är det ju fantastiskt att den sträckan kan se ut på så himla många olika sätt) Ibland tänker jag att människors behov av berättande på något sätt är konstant. Möjligen ser det annorlunda ut hos er i USA, er bokmarknad är så gigantisk, men hos oss i Sverige har vår prosa periodvis inte varit så storydriven. Och när läsarna inte fått behovet av mer konventionella berättelser tillfredsställt i prosan har de vänt sig till deckare, biografier, historiska romaner som ju mer naturligt har den där linjen i sig. Och förstås: maffiga TV-serier. Är det något som bekymrar dig? Vad gör romanen unik? Eller snarare ÄR den alls unik? Kommer den att överleva i framtiden? Åsa Från: Richard Ford Till: Åsa Beckman Söndag 5 oktober 20.20 Åsa, Vad gör en roman unik? Jisses, jag har ingen aning. Jag vet inte ens om ”unicitet” är ett absolut värde eller ens existerar. Jag vet att det finns obevisade teorier om att en berättelse är bättre när den ”inte liknar någon annan”, och så finns det svepande påståendet att en berättelse är ”bättre” när den absolut inte kunde ha skrivits av någon annan. Och så har vi det ogrundade hävdandet att en berättelse är ”bättre” när man omedelbart kan säga – beroende på stilen - vem som skrivit den. De här sätten att försöka slå fast värde känns bara subjektiva, omöjliga att dra allmänna slutsatser av och inte särskilt hjälpsamma eller pålitliga för att bedöma kvalitet. Inte för att det hindrar någon. Bokrecensenter låtsas ideligen att deras subjektiva och obevisade estetiska kriterier är absoluta. Det skulle ha kunnat vara komiskt, om det inte ibland fick såna konsekvenser för en boks liv. Detta är ju en romanförfattare som talar, eller hur? Richard Från: Åsa Beckman Till: Richard Ford Måndag 6 oktober 21.30 Richard, Har just kommit hem från en lång dag på redaktionen. I dag kom beskedet att årets Nobelpristagare i litteratur offentliggörs nu på torsdag. De här dagarna innan är alltid extra stressiga. Vi går igenom tänkbara kandidater och planerar artiklar så att allt ska vara klart till klockan 13 på torsdagen då pristagarens namn avslöjas. I november kommer ju din novellsamling om Frank Bascombe nästan samtidigt i USA och Sverige. Jag är verkligen förtjust i din trilogi om honom. Just den sista delen, ”Som landet ligger”, läste jag i Italien och jag och en väninna satt en hel kväll och smågrälade om den på en trattoria. Vi var oense om hur pass präglad av sin tid Frank egentligen var – eller om han om han bara var en man i vilket tid som helst. Trilogin är ju, som det brukar sägas, en skildring av det moderna USA, av synen på individualism och frihet. Och jag har verkligen gillat att följa hur Frank genom decennierna försökt hitta sin egen krångliga vardagsväg mellan självständighet och beroende. Det fina i ”Som landet ligger” är att du visar hur…ja, snöplig hela den frågeställningen blir när man åldras, när kroppen inte längre orkar, när man blir sjuk och börjar ana hur beroende av andra man är. Och kanske alltid varit. Jag undrar: Varför återvände du till Frank? Varför blev det i novellform? Och hur mår han nuförtiden? Åsa Från: Richard Ford Till: Åsa Beckman Tisdag 7 oktober 08.35 Åsa, Vad du skriver om ”Som landet ligger” intresserar mig. Det bevisar Sartres devis att en bok måste lämna sin upphovsman för att bli färdig och storslagen. Du har fogat in min bok i din personliga referensram och för mig innebär det att den kanske är lyckad. Jag är (än så länge) bara vagt medveten om dessa tankar på en kropp som tappar sin styrka och hamnar i ett beroende av andra. Och jag tror inte att jag någonsin ”visar” något i mitt skrivande – i alla fall inget jag kände till innan jag skrev ner det. Istället hittar jag bara på saker och skriver ner dem när de dyker upp. Jag blir, antar jag att du skulle säga, ”inspirerad” (Neruda kallar det ”något sparkar i min själ”) av somliga ord och idéerna som hör samman med dessa ord – varav ”beroende” är ett. Men sen sätter jag bara igång med att sätta de orden i arbete, i romanfigurernas medvetande, i deras tal, och ser vad jag kan få att hända. Jag känner mig lycklig om något gör det. Men jag försöker aldrig att uttrycka något jag redan vet. Jag återvände till Frank främst för att orkanen Sandy väckte hans röst i mitt huvud – som en berättare om den stora stormen. Frank hade tidigare (med mig vid rodret) alltid haft en spänstig intelligens och en smidig känsla för humor. Det fick mig att tänka att en berättelse om en sådan katastrof med hans hjälp skulle bli intressant. Boken ”Kan jag vara frank med dig?” är en komedi om ett väldigt ickekomiskt ämne – naturkatastrofer. Jag antar (även om jag aldrig har tänkt så förrän nu) att en katastrof skulle kunna fungera som sorts bild för mänskligt åldrande. Är det inte märkligt? Jag jobbade med den här boken i två hela år utan att se det du sett. Jag är inte särskilt smart, när allt kommer omkring – hur mycket jag än försöker. Richard Från: Åsa Beckman Till: Richard Ford Söndag 12 oktober 13.49 Richard, Och vad du säger om ”Som landet ligger” intresserar mig! Just för att din trilogi för mig så oerhört mycket handlar om en man som försöker ta sig genom livet utan att riktigt behöva stöta i någonting, inte stanna till med någon enda människa. Möjligen före sonen Ralphs död – men definitivt inte efteråt. En man som ibland kanske längtar efter ett verkligt möte men som tar det säkra för det osäkra och undviker det. Bättre då men en sorts uppehållande verksamhet med en ström av olika kvinnor. Och det är den insikten – om än vag, Frank är ändå Frank! – som hinner upp honom i ”Som lander ligger”: att kroppen åldras, beroendet, och att det som ligger framför honom är än mer beroende. Kroppen kommer Frank aldrig ifrån. Den måste han stanna i, vare sig han vill eller inte. Jag har tänkt mig att du genom Frank skildrat en individualistisk generation som har kunnat leva fria och självständiga liv – med skilsmässor, uppbrott, splittrade familjer, förverkligad sexualitet. I hela Västvärlden men kanske framförallt i USA. Jag tror att de har extra svårt att åldras, att behöva dö, ja, precis som alla andra. Det är både vackert och oroande att en bok skapas mellan författare och läsare. (Som kritiker blir man alltid lite extra oroad eftersom man påminns om att man skulle kunna spåra totalt snett i sin tolkning!) Jag är så fascinerad av ditt sätt att skriva om barn. Barn finns ju – egendomligt nog – inte så ofta med i litteraturen. Trots att de är högst påtagliga i den verkliga världen. Och finns de i romaner är de mycket sällan personer med samma betydelse eller komplexitet som vuxna. Hos dig är barn alltid personer. Vad är barn för dig? Hur ser du på deras funktion i dina böcker? Åsa Från: Richard Ford Till: Åsa Beckman Söndag 12 oktober 19.18 Åsa, Tja, din läsning av dessa böcker avslöjar – i min mening – minst lika mycket om dig själv som om mina romaner. En ”ström av kvinnor”? Vilken ström? Frank säger förvisso i ”Sportjournalisten” att det förekom en hel del kvinnor efter det att hans son dött och hans äktenskap börjat knaka i fogarna. Men efter det – på åtskilliga hundra sidor genom tre andra långa böcker – förekommer ingen ”ström” vad jag kan minnas. Och jag själv tänker inte på Frank i termer av beroende. Oberoende är ett tillstånd – han beskriver det i romanen – av frihet att ansluta sig på bredare basis. Han är omgift, han älskar sina barn. Han säger i ”Kan jag vara frank med dig?” att han skalar ner antalet vänner, för att han ska kunna koncentrera sig mer på dem som betyder mest, medan han närmar sig sitt eget slut. Jag antar att Duchamp hade rätt när han sa ”betraktaren skapar bilden”. Vi har bara inte samma blick på Frank. Sånt händer, och det är helt okej med mig. Jag vet inte vad som får dig att tro att min generation har svårt för att dö. Jag skriver, självklart inte, romaner som ska tala för min generation. Det särskilda, inte det allmänna, är allt som betyder något för mig. Men för egen del (och det är allt jag egentligen vet något om) är döendet inte särskilt skrämmande. Och ingenting jag kan minnas att Frank säger (eller som jag fått honom att säga) bekräftar din slutsats. Jag är övertygad om att några medlemmar i min grupp av 70-plussare fruktar döden – och kanske av goda skäl. Döden kan vara ganska hemsk. Men jag tillhör helt enkelt inte en av de rädda. För några år sedan fick jag höra att jag hade cancer. Det kändes faktiskt mer intressant än skrämmande. Senare fick jag reda på att jag inte hade cancer, men vid det laget hade jag liksom ”upplevt” det förment fruktansvärda ögonblicket och hade inte upplevt det som så väldigt fruktansvärt. Vilket var en lättnad, och lärorikt, eftersom jag förr eller senare kommer att få någonting som tar död på mig. Intressant att du skriver som du gör om barn i böcker. Jag antar att min egen ”grej” när det gäller att skriva om barn – utifrån det faktum att jag i princip helt saknar erfarenhet av barndomen förutom min egen – har sin upprinnelse i Thomas Hardys ”Fader tid”, barnfiguren i ”Jude the obscure”. Det barnet har en sjukdom som får honom att åldras i förtid och slutligen dö medan han fortfarande är ett barn. När jag i en påverkbar ålder läste om den figuren, kom jag fram till att sättet att skriva intressanta barngestalter är att ge dem vuxnas attribut: låta dem säga faktiskt tankeväckande saker, låta dem ha en stor påverkan på människor i deras omgivning – på samma sätt som vuxna har. Detta kräver, naturligtvis, att man tänjer på läsarens krav på trovärdighet – att tro att ett barn kan ha sådana egenskaper (eftersom barn i allmänhet är tråkiga i mina ögon). Men att tänja en läsares trovärdighetsgränser är vad all fiktion går ut på. Att tänja ut en barnkaraktär i syfte att ge barnet större betydelse – det är romanförfattarens standardredskap. Richard Från: Åsa Beckman Till: Richard Ford Tisdag 14 oktober 10.06 Richard, Tänk att vi kan se Frank så olika! Men det är så litteratur fungerar. Jag skulle verkligen velat ta ett glas vin med hans ex-fruar Ann och Sally för att höra mer om deras syn på honom! För att inte tala om hans dotter Clarissa som jag alltid identifierar mig med – speciellt vad gäller hennes kärleksfulla omtanke om sin pappa. Nu ser jag ännu mer fram mot att läsa ”Kan jag vara frank mot dig?”. Också för att se vem Frank har blivit där. Det här är mitt sista mejl. Det har varit roligt och intressant – och en ära! – att samtala med dig under de här höstveckorna. Tack så mycket för att du tog dig tid. Och så skickar jag dig här en bild som jag tog i Stockholms tunnelbana i början av oktober. Bara så att du ska veta att det är många av oss här ute i verkligheten som läser dina böcker! Varmt, Åsa Från: Richard Ford Till: Åsa Beckman Torsdag 16 oktober 13.32 Åsa, Jo, om du skulle ta ett glas vin med Sally och Ann, skulle jag absolut vilja vara där för att skriva deras dialog. Jag skulle gärna skriva din också. Och jag kan försäkra dig om att deras uppfattning (och din också, om du tillåter mig) om Frank skulle bli helt igenom glimrande. Jag tror att du iscensatte den här bilden från tunnelbanan. Men även om du gjorde det, så gillar jag konstgjordheter. Och jag uppskattar den varma tanken. Detta har varit trevligt för mig – eftersom jag fått lära känna dig. Det är det som jag alltid är intresserad av – att lära känna en annan människa. De varmaste hälsningar Richard Så började mejlväxlingen Richard Ford och Åsa Beckman träffades på en middag när han i slutet av augusti besökte Sigtuna Litteraturfestival. De bestämde sig för att mejlväxla under hösten. I veckan kommer novellsamlingen ”Kan jag vara frank med dig?” (Brombergs). Åsa Beckman. Han befann sig då i Connemara på Irland där han varje höst brukar hyra ett hus för att bland annat jaga morkullor. Deras mejlväxling pågick under fyra veckor, från 16 september till 16 oktober. Han reste då hem till USA och East Boothbay, Maine, där han i dag bor. När de började skriva visste de att det skulle handla om berättande och behovet av berättelser – men mer var inte bestämt. Richard Ford. Richard Ford föddes 1944 i Jackson, Mississippi. Har bland annat arbetat som lärare och baseballtränare. Debuterade 1976 med ”En bit av mitt hjärta”, som nominerades till Hemingwaypriset för bästa debutroman. Därefter har han gett ut noveller och romaner. Blev sportjournalist på Inside Sports när han inte kunde leva på författarskapet. När tidningen las ner skrev han i stället en roman om en sportjournalist som blev en bästsäljare . ”Sportjournalisten”, ”Självständighetsdagen” och ”Som landet ligger” (1987–2007) utgör hans kända trilogi om Frank Bascombe, en alldaglig amerikansk man som läsaren följer till millennieskiftet. Frank börjar som författare och slutar som fastighetsmäklare. 2013 kom Fords hyllade roman ”Kanada”, som bla toppade DN:s kritikerlista under fem veckor. Föddes 1961 i Prästmon, Ångermanland Började som litteraturkritiker i SvD 1986 och var redaktör för Bonniers Litterära Magasin 1987–1990. Tidigare har hon bland annat arbetat som bingovärdinna. 2002 gav hon ut ”Jag själv ett hus av ljus”, en essäsamling om de kvinnliga poeter som klev fram under 80- och 90-talen, bl a Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers. Hon tilldelades Gerard Bonniers essäpris 2003. I dag är hon biträdande kulturchef på DN Kultur. “ DN 15 nov 2014: “ En ny och välkommen socialrealism Augustnominerade ”Tilly trodde att …” ger en varm och milt ironisk inblick i ordningen eller oordningen i andras liv. Boken är en lika viktig som ovanlig skildring där vänskap får fungera som en kil in i skrämmande miljöer. ”Tilly som trodde att …” Rabén & Sjögren Det talas om sjuttiotalet då ”varenda barnbok” påstås ha varit pepprad med plakatpolitik och djupdyk i social misär. Förvisso en sanning med modifikation. Visst kan vi småle åt titlar som ”Sprätten satt på toaletten”. Fast en sak är glasklar, under sjuttiotalet visste barn en hel del om att livets och samhällets villkor är onödigt olika. Sedan dess har skillnaderna knappast minskat, tvärtom. Nu kurar nöden vid varje köpcentrum. Ändå är en bok som Eva Staafs nu Augustnominerade ”Tilly som trodde att …” något av ett unikum. Att berätta för barn om ett liv där människor är ensamma, har problem med pengar, alkohol, psyke … utan att för den skull tynga skildringen med nattsvarta förtecken, är ovanligt. Gunna Grähs humoristiska och eftertänksamma Hej Hej-böcker hör fortfarande till undantagen. Självklart är därför Eva Staafs och Emma Adbåges bok ”Tilly som trodde att …” mer än välkommen. Särskilt som den också håller sig på behörigt avstånd från det sentimentalt salvelsefulla. Boken är i stället en varm, men ändå milt ironisk, svit över en rad upptäckter om andras liv. Förskolebarnet Tilly insuper tillvaron och efter varje insikt går hon tillbaka till kompisen Tage. I deras samtal finns en försiktig undertext av förvåning. Att det kan vara så här – också?! I Tillys värld, liksom i varje annat liv, är den egna tillvaron norm. Var och en är hemtam med just den ordning, eller oordning, som råder hos hen. Annorlunda kan vara så nära som hos vännen Tage. Tilly har svårt att känna sig bekväm i hans ”hemma” där mamma hukar bak nedrullade persienner och i en kylskåpssurrande tystnad. Hon är deprimerad men ändå just den mamma Tage har. Hemma hos Sonja finns å andra sidan allt en kan önska sig av prylar. Ändå gapar där en saknad efter frånvarande föräldrar. Fast Sonja är ju van – eller? Tillvaron är brokig. Hemma hos Peppe är det så skitigt att Emma Adbåge i sina illustrationer målar toalettgolvet gråsvart. Freddies hem är mest som en transithall. Hos Mimmi gäller en sorts glad stökighet med en mamma som röker under köksfläkten medan kylskåpet endast erbjuder mögelost och läppstift. Tilly grunnar. Mest i mimik och kroppshållning. Emma Adbåge ger Tilly oändligt många uttryck enkom genom placeringen av hennes ögonprickar. Över huvud taget är ”Tilly som trodde att …” en berättelse långt ifrån sjuttiotalets ibland högröstade verklighetsspegling. Här äger de subtila undertexterna och stämningen i de utfallande och detaljrika bilderna. Enkom uppslaget där Tilly stannar upp inför en tunnklädd man invid en husvägg, tecknar sin egen berättelse. Mannen betraktar Tilly med ögon som svarta sorgekol. Av Tillys mamma ser vi här mest bara hennes uppvända rumpa. Hon fick just där och då, något akut problem med sina skosnören. Igenkänningsfaktorn är hög. Vem förmår klara denna ständigt återkommande situation på ett värdigt sätt? Men vi måste prata om vad som händer. Det gör Eva Staaf. Tilly har många olika vänner. Just vänskapen fungerar som en kil in också i de miljöer vilka annars skulle vara skrämmande. Så, kanske är ”Tilly som trodde att …”, allra mest en viktig bok om betydelsen av närhet mellan människor. Finns den där kan mycket överbryggas. Pia Huss [email protected] “ DN 15 nov 2014: “ Femen in på livet Med bara skinnet som rustning tar aktivisterna i Femen strid mot patriarkatet. Lördagsmagasinet har fått tillträde till den innersta kretsen. Kågeröd, 12 februari 2014 Bilden är brutal. Kyrkotjänarens valkiga nacke skiftar ilsket röd ovanför hans snövita dräkt. Hans hand sluter sig runt Femenaktivisten Jenny Wenhammars strupe, ovanför hennes nakna bröst, och hennes plågade ansikte sticker upp ur hans grepp. Lokaltidningen Svalöv publicerar fotot från aktionen i katolska domkyrkan i Stockholm den 31 januari 2014 under rubriken ”Dömd för olaga intrång”. Jenny Wenhammar har lagt gratisbladet, som landade i byns alla brevlådor i går, mitt på köksbordet i hemmet i skånska Kågeröd. – Efter detta vill prästen i vår församling inte ens titta på mig, säger hon. Familjen Wenhammars trädgårdstomt gränsar till kyrkogården. Att stöta ihop är oundvikligt. Kågeröd är litet, här bor knappt 1 500 personer, det går inte att vara anonym ens om man försöker. En tvåbarnsmamma som har sprungit och lekt i byn som liten, och som figurerar topless i tidningen som 41-åring, pratar alla om. – Jag har målarkurser på onsdagar. Det kanske inte kommer några barn nästa vecka, säger Jenny. Tankspritt förbereder hon frukost samtidigt som hon pratar. Skrapar ned en morot i mixerskålen, pressar citron och ringlar över organisk honung. Öppnar en burk hampaprotein, tar fram en kartong färska dadlar och konstaterar att både havremjölken och hallonen är slut. ○ provocera patriarkatet till öppen konflikt. – Jag vill ha min morgonsmoothie. Följer ni med och handlar? ○ skapa den mest inflytelserika och stridseffektiva kvinnliga sammanslutningen i världen. Hon håller huvudet högt när hon går till Konsum. För de flesta är det lunchdags, men Jenny var vaken till fem i morse och målade. På tom mage traskar hon i guldsprejade kängor genom snömodden. En flickskär, en röd och en nyponrosa tygblomma skär sig rebelliskt mot varandra i det blonda håret som hänger fritt långt ned på ryggen så när som på en smal fläta vid höger tinning. Kassörskan tar betalt av Kågeröds rebell med ansträngt neutral min. På hemvägen frågar jag Jenny hur hon vanligen blir bemött i sin barndomsby. – Med tystnad mest, svarar hon. Jenny läste om den feministiska protestgruppen Femen international för första gången våren 2012. En kvart senare hade hon startat svenska Femen i form av en anonym Facebooksida. Rörelsen, som uppstod i Ukraina 2008, hade vid det laget flyttat sitt säte till Paris och spridit sig till flera länder. Målet är fullständig seger över patriarkatet. Denna ska uppnås genom att rörelsens medlemmar utövar barbröstad aktivism, ”sextremism”, genom att: ○ underminera dess fundamentala institutioner som diktaturer, sexindustrin och kyrkan. ”Femen är feminismens specialstyrka, dess militära spjutspetsförband, en modern inkarnation av orädda och fria amazoner”, slår rörelsens internationella hemsida fast. Kritikerna anklagar kvinnorna i Femen för att vara exhibitionistiska toplessbrudar med välformade bröst men utan ideologisk drivkraft. Aktivisterna hävdar att de vänder de sexistiska männens vapen mot dem själva. Skriver de sitt budskap på brösten kan männen inte låta bli att läsa. I februari 2013 lade den 19-åriga tunisiskan Amina Tyler upp två foton av sig själv på den lokala Femensida som hon, precis som Jenny, hade startat. På den första bilden vänder hon med ett vänt leende långfingrarna mot himlen. Hennes nakna överkropp täcks av orden ”Fuck your morals”. Publiceringen fick en ledamot i ”kommissionen för främjande av dygd och förhindrande av last” att deklarera att Amina Tyler borde straffas enligt islamisk lag, sharia, med 80–100 piskrapp men att hon egentligen förtjänade att stenas till döds. Strax därpå kom nyheten om att Amina Tyler hade förts bort. – Då bestämde jag mig för att gå ut med första bilden, säger Jenny. Hon tog av sig tröjan, skrev slagord på brösten och bad sin man sedan 23 år att ta ett kort. Jenny laddade ned bilden, loggade in på svenska Femensidan, tvekade länge med fingret över tangentbordet, tryckte ”dela” och visste att det skulle förändra hennes liv. Jenny säger att hon alltid har haft starka övertygelser. Hon gick på eget initiativ ur Svenska kyrkan när hon var sex år och blev vegetarian när hon var tolv. Hon var tvärs emot och bäst i klassen och tyckte inte att skolan var så stimulerande. Ett knappt år senare är hon dömd för förargelseväckande beteende och olaga intrång. I stället för att gå ut gymnasiet blev hon informatör på Fältbiologerna. Arton år gammal träffade hon sin blivande man. De flyttade in i en stuga i skogen, fick barnen och levde Vilhelm Mobergliv. Att få ihop pengar till böterna är inte det största ekonomiska bekymret. Familjen Wenhammar har varit familjehem för vuxna i drogmissbruk sedan 1994, men efter domarna slutade socialtjänsten att placera klienter hos dem. – Som aktivist hamnade jag i samma kategori som pedofiler och tjuvar och det blev samma utslagningseffekt. Dels fick jag böta, dels avslutades jobbuppdraget jag hade haft i tjugo år, konstaterar Jenny. Hon drar ihop koftan över bröstet. Trots att det är februari är värmen avstängd i det gamla 1800-talshuset som familjen bor i. – Ekonomin är spräckt sedan jag började jobba heltid med Femen. Min man är dykare, bara halva året ger pengar. Han har fått jobb på ett behandlingshem över vintern, men det kan ta slut när som helst. Vi har en pojke som är 16 och en flicka som är 19. De stödjer mig men de tycker det är jobbigt att jag inte tjänar pengar, säger Jenny. Hon konstaterar att hon är dubbelt så gammal som många av medlemmarna i Femen. De flesta i hennes ålder prioriterar karriär och fast inkomst framför aktivism, men hon vill stödja det ungdomsrebelliska i Femen. När småbarnsåren var över kontaktade Jenny Miljöpartiet. Det var i maj 2006 och valår. Kärnan i det lokala Miljöpartiet bestod av lärare. De mindes Jennys engagemang under skoltiden mot plågsamma djurförsök och skickade henne på toppkandidatkurs. Efter valet satt Jenny i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och de flesta nämnderna. Hon var Miljöpartiets förstanamn i Svalöv i nära två mandatperioder. Sedan knäcktes hennes tro på politiken av frågan om ett k-märkt magasin skulle rivas eller göras om till kulturhus. – Jag lade ett och ett halvt år av mitt liv på att försöka rädda byggnaden. Den revs baserat på lögner. När det går så med en byggnad i Svalöv, hur går det då inte till i världen med de stora frågorna? Jenny säger att hon under sina år som lokalpolitiker till stor del bemöttes med förakt, hån, härskartekniker och ignorerande tystnad. ”Konstigt nog så är jag vad jag vet den yngsta ledamoten i kommunfullmäktige, trots att jag nu är över fyrtio år gammal. Flera ledamöter har suttit där sedan min födelse i början av sjuttiotalet. Det är osunt för kommunen”, skrev hon i det öppna brev där hon avsade sig alla sina politiska uppdrag. Hon gick mitt i ett kommunstyrelsemöte. Två veckor senare kom hon ut i Femen. Störst debatt har hennes aktioner i Stockholmsmoskén och katolska domkyrkan väckt. Hon säger att hon gjorde dem därför att hon inte vill att hennes barn ska växa upp i en värld med sharia- och abortförbud, i solidaritet med de kvinnor som vill bryta sig ur patriarkala religioner och av egen övertygelse. högkvarter hotas av militanta, högerextrema nationalister och franska polisens upploppsstyrkor bildar barrikad. – För första gången beskyddar polisen oss, säger Femen internationals ledare Inna Sjevtjenko. – Jag pallar inte med när människor hävdar att Gud är en man och den störste. Motorsågen som hon använde för att fälla ett fyra meter högt träkrucifix i Kiev 2012 i sympati med den ryska aktivistgruppen Pussy riots fängslade medlemmar ligger på hallbordet. Ilskan över kyrkans historiska förtryck av kvinnor har funnits hos henne länge. Jenny berättar att hon är ättling till Elisabeth Målares som brändes på häxbål i Ångermanland 1674. Kortväggen täcks av en muralmålning föreställande påven, Putin och ett par till manliga politiker. Allihop är nakna nedtill. Deras uttänjda pungar är hopknutna och i dem gungar änglalika toplessaktivister. – Det var hennes son som brände henne, så jag är släkt i rakt nedstigande led både med en kvinna som brändes på bål och med en man som brände sin egen mamma på bål. – Efter våra protester mot Putin var det farligt att stanna kvar i Ukraina, säger Jana Zjdanova, som visar oss runt. Efter varje toplessaktion sitter Jenny i timmar och redigerar bort bröstvårtor i Photoshop innan hon lägger ut bilderna på Facebook. Gör hon inte det blockerar företaget både Femens och hennes egna privata konton. – Facebook tillåter bara manliga bröstvårtor. Halva jordens befolkning får inte lov att definiera sina bröst som politiska verktyg, de blir definierade som pornografi, säger Jenny. Paris , 20 april 2014 Stämningen på Femens internationella träningsläger är spänd. Kontorsbyggnaden som toplessaktivisterna har ockuperat och utlyst till Hon kom till Frankrike för sju månader sedan, har redan fått flyktingstatus och bor nu i högkvarteret. – Det är klart att jag saknar min familj. Jag har valt den här vägen och ångrar mig inte, men mina föräldrar sörjer att jag är en toplessaktivist och vill att jag ska sluta i Femen. De vill att jag ska vara normal, säger hon. I Kiev försörjde sig Jana Zjdanova som dansös på en nattklubb. – Ukraina är ett patriarkalt samhälle. Som ung kvinna får du varje dag höra att du måste bilda familj och bli mamma. Jag vill bara hitta mig själv, säger hon. Vi följer efter henne till högkvarterets samlingssal. Mitt på golvet dansar Jenny på högklackade guldsandaler i en ring av aktivister. Drygt tjugo kvinnor från Frankrike, Nederländerna, Spanien, Tyskland, Kanada och USA har kommit till lägret. Lite i utkanten av dansgolvet står Jennys man Nuno Antunes och deras 16-årige son. Vad anser tonårsgrabben från Kågeröd om Femens kampmetoder? – De gör väl som de vill. Jag har inte så mycket åsikter om det, jag bara stödjer mamma i det hon gör, säger han. Paris, 21 april 2014 Inna Sjevtjenko instruerar träningslägrets deltagare att lägga sig i en lång rad med benen utsträckta en liten bit ovanför cementgolvet så att musklerna hålls hårda. En av aktivisterna vandrar raden ut med ett steg på varje mage. – Ouch, kvider någon till. Det är en tuff, kanske till och med farlig, övning för dem som inte har tränat magmusklerna tidigare och den får mig att tänka på en artikel där det påstås att Inna Sjevtjenkos far, som var militär, hällde iskallt vatten över sin spädbarnsflicka varje morgon för att stärka hennes immunsystem. Senaste tiden har det riktats en ny sorts kritik mot Femen och dess ledare i franska tidningar. Rörelsen har från början anklagats för antifeminism, för att exploatera kvinnokroppen och för att kränka andra människors heliga rum och övertygelser. Nu beskyller vissa den för att vara en sekt. ”Femen förändrar din kropp och din själ”, påstår en avhoppare i en intervju. Enligt henne förväntas aktivisterna vara tillgängliga 24 timmar om dygnet på bekostnad av arbete och privatliv. De indoktrineras tills de inte längre existerar som självständigt tänkande individer. Enligt avhopparen måste sextremisterna om och om igen repetera rörelsens grundläggande principer, som ska komma mekaniskt när de öppnar munnen. När intervjun med avhopparen publiceras svarar Inna Sjevtjenko omgående att hon inte tänker dementera uppgifterna. ”Femen är inte ett gäng polare utan en militant grupp. Vi är inte enade för att ta några glas tillsammans utan för att slåss”, skriver hon. Enligt henne råder det en krigisk stämning inom rörelsen. Det finns en uttalad hierarki och den är nödvändig för att kunna genomföra protesterna. ”En Femenaktion är inte tillfället då man ska uttrycka sin individualitet”, förtydligar hon. Dagen då vi är med uppmanar Inna Sjevtjenko träningslägrets deltagare att välja var sitt Femenslagord och turvis skrika det i varandras ansikten. – Min fitta, mina regler! vrålar en kvinna. Som alla i Femen vet hon att det är förbjudet att le eller posera under aktionerna eftersom detta kan uppfattas som att kvinnorna försöker vara gulliga och männen till lags. Morganas medsyster, 24-åriga Julka Szymanska från Nederländerna, hävdar att det är just detta som de som kritiserar proteströrelsen ur ett teoretiskt, feministiskt perspektiv missar. Aktivisterna ska hålla händerna knutna och stå bredbent. Under träningslägret går en ledare från högkvarteret runt och sparkar på de fötter som inte är tillräckligt långt isär. Inna Sjevtjenko tittar sig kritiskt omkring. – Femen visar unga kvinnor att de inte måste vara undergivna. Femen befullmäktigar dem och ger dem självuppskattning, säger hon. – Era ansikten är avslappnade. Det är viktigt att ni är aggressiva, visa er ilska i ansiktet. Skrik slagord och spänn blicken i motståndarna. Låt dem förstå att ni inte är snälla flickor som är här för att leka eller behaga. De har haft roligt med oss så länge, uttryck all ilska ni har! eldar hon på. Lägerdeltagarna försöker på nytt men Inna Sjevtjenko är inte nöjd: – En del av er skrek inte. Det är inte så många kvinnor som lyckas skrika direkt, vi är vana vid att hålla munnen stängd och vaginan öppen. Vilka av er såg ingen ilska hos sin partner? frågar hon. – Hon skrek inte, pekar en av aktivisterna som har suttit fängslad i Tunisien. Allas blickar vänds mot 34-åriga Morgana från Belgien, som uppmanas att ensam vråla ut sin ilska. Morgana tar sats och belönas med applåder. Hon säger efteråt att det inte kommer sig naturligt för henne att visa ilska: – Jag var nog mer rädd än arg som barn. Om jag försöker nå min ilska kommer jag alltid åt min sorg. Efter lunch talar Inna Sjevtjenko om vad som händer när polisen anländer till en aktionsplats. – Jag tror att ni alla vet att ni förr eller senare kommer att bli arresterade. Vi slåss inte, men vi försöker stanna kvar så länge som möjligt. Låt kroppen smälta ned på marken. Sök kamerorna. Fem kameror är viktigare än 50 människor för bakom kamerorna finns 50 000 tittare, säger hon. En av kvinnorna som sitter på golvet i ringen runt Sjevtjenko reser sig och sträcker fram sin mobil. – Femen har kommit till Kina! Skärmen visar ett Youtubeklipp från en barbröstad protest i Peking. Filmen får det som Ksenia Tjernysjova, Femen Québecs ledare, nyss har sagt att framstå som ett omen: – Du vet aldrig vem som kommer att resa sig upp härnäst. Kanske gör en flicka i Kina en aktion i morgon därför att hon har blivit inspirerad. De styrande är rädda för sådant, de kan inte kontrollera det. Ksenia Tjernysjova föddes i Ukraina men flyttade till Kanada med sina föräldrar tre år gammal. När Inna Sjevtjenko sågade ned träkorset i Kiev höll Ksenia Tjernysjova, som var på besök hos sina europeiska släktingar, i säkerhetslinan. Hemma i Kanada har hon en son på 1,5 år och arbetar som skådespelare. – Jag fick ett sms från Inna, svarar nyhetsbyrån Reuters fotograf på frågan om hur han känner till aktionen. – Jag är inte en knasig person. Toplessaktivism är bara en kampmetod, säger hon. Så hörs stöveltramp och sextremisterna marscherar runt gathörnet med stenansikten och gungande bröst. De formerar sig framför La Maison des centraliens med knytnävarna i luften. Balkongerna fylls snabbt på inifrån av Front Nationals sympatisörer. I framtiden tror Ksenia Tjernysjova att Femen måste utvecklas, kanske genom att verksamheten delas in i en aktivismfalang och en teoretisk falang. Det behövs mer strategi, mer samarbete med intellektuella kretsar. I sin nuvarande form har rörelsen varken tillräckligt med pengar eller kapacitet. – Feministerna i demokratiska länder gör ett bra jobb men ingen pratar om dem. Vi skapar oväsen men vi vet inte alltid hur vi ska utnyttja makten, säger hon. Paris, 22 april 2014 Inna Sjevtjenko tittar på klockan. – Tjejer, kom ihåg att stoppa id-kortet i trosorna och stäng jackorna så de inte ser era slagord. Om fem minuter går vi. Målet är femstjärniga La Maison des centraliens, hotellet där Front Nationals ledare Marine Le Pen i dag inleder partiets EU-valkampanj. Snart väntar ett 30-tal journalister i Paris gyllene triangel mellan paradgatan Champs-Élysées, Avenue Montaigne, Grand palais och Place de la Concorde. Jennys halsmuskler är spända och rynkan mellan hennes ögonbryn har djupnat. Flera av kvinnorna på träningslägret har vittnat om en ambivalens inför aktionerna. De upplever Femen som något både väldigt skrämmande och något väldigt spännande. Ett par polisbilar kommer sakta körande och ställer sig tvärs över gatan. – Fascist epidemic. Marine, kom ut! ropar aktivisterna. Efter att ha skapat ett avbrott i Marine Le Pens presskonferens marscherar de därifrån. Någon har tagit högen med deras jackor så de går barbröstade mot Métron för att åka tillbaka till högkvarteret. Vid tunnelbanenedgången stoppas de av polis. Sextremisterna bildar kedja som de har lärt sig på träningslägret. De ställer sig i ring med ansiktena utåt, korsar benen med grannens och låser armarna med varandra bakom ryggarna. En förbipasserande bilist tappar fokus på trafiken, kör in i fordonet framför och vinkas åt sidan av en road polis. En man i rosa skjorta går flinande och applåderande förbi. Sedan händer inget på en lång stund. Så sätter en polis på sig handskarna. Journalisterna motas över till andra sidan gatan. Ett 30-tal poliser sluter in runt Femenringen. Partisekreteraren sade att Jenny måste ”ta avstånd från detta och bedyra att det aldrig kommer att hända igen”. Jenny blev tillsagd att välja mellan aktivism och riksdagskandidatur. Hon svarade: – Skam! Arresterar ni oss stöder ni fascismen, skriker aktivisterna. ”Jag är grön politiker i själ och hjärta. Jag är aktivist i själ och hjärta. Jag är både och. Rainbow-warrior.” Varpå hon överlät åt Miljöpartiet att välja om de ville ha henne eller inte. Tre piketbussar kör upp tätt mot trottoaren. Poliserna tar Inna Sjevtjenko först. Därefter kopplar de struptag på Jenny och drar loss henne ur ringen. Piketbussarna kör i väg med aktivisterna. De tillbringar dagen utplacerade på olika häkten för observation innan de släpps med en påminnelse om lagens förbud mot sexuell exhibitionism. Den här gången slipper de åtal och böter. Göteborg, 19 oktober 2014 Ett tag såg det ut som att Jenny skulle bli rikspolitiker. Miljöpartiet ville ha henne som riksdagsledamot och satte henne som fjärdenamn på sin Skånelista. Att Jenny hade hoppat av kommunpolitiken med buller och bång såg valberedningen inte som ett hinder. Men så tog Jenny och tre internationella Femenaktivister färjan till Gotland i Almedalsveckan. Under dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts tal tjurrusade de mot landets regeringschef i vad tidningarna rubricerade som en bröstkupp. Säkerhetspolisen hejdade aktionen på 25 sekunder. Jenny hann inte ens ta sig över avspärrningarna eller få av sig tröjan. Det blev ändå för mycket för Miljöpartiet. Skåneordföranden kallade aktionen för ett hot mot demokratin. Det ville de inte. Jenny fick betala för Almedalsaktionen med sin riksdagskandidatur. Var den värd priset? Mediebevaknings- och medieanalysföretaget Retriever har tagit fram ett statistiskt facit. Enligt detta genererade Femens aktion under Reinfeldts tal nära 350 artiklar de tre första dagarna. Aktivisternas syfte, att protestera mot gruvboomen och lobbyismen i världen med den planerade kalkbrytningen i gotländska Ojnareskogen som exempel, framkom i knappt hälften av artiklarna. När så skedde var det väldigt lite förklarande text. Detta till trots innebar aktionen att frågan fick mer uppmärksamhet än tidigare. Retriever har även undersökt vilket eko bröstkuppen i Almedalen och Femens övriga aktioner har gett i sociala medier som Twitter. Där leder aktionerna till diskussioner om nakenheten och brösten, liksom ifrågasättanden om huruvida detta är feminism eller inte. Slagorden, alltså själva budskapet, faller oftast bort. – Tillvägagångssättet gör att Femen får uppmärksamhet, det är inget snack om saken, men det skuggar budskapet som aktivisterna försöker få fram, sammanfattar Magnus Kjellberg på Retriever. Folkpartistiska riksdagsledamoten och tidigare ordföranden för Liberala kvinnor, Birgitta Ohlsson, varnar för att det inte får bli en aktivism för aktivismens skull. – Därför att det är så enkelt att rapportera om. Och så bildmässigt. Och därför att det väcker och fångar människors uppmärksamhet, säger han. – Ibland visar Femens verksamhet en genomtänkt, solid, feministisk grund men aktionerna kan också tendera att slå över i effektsökeri, säger hon. Journalister är på ständig jakt efter sådant som är både viktigt och intressant. Nyheter ska vara legitima i så motto att de lever upp till seriösa, publicistiska ideal, men de ska också generera debatt, tryckningar och delningar. Det handlar om ekonomi. Birgitta Ohlsson tycker inte att det är fel att använda sig av radikala metoder för att utmana kyrkan, patriarkatet och staten. Att rusa mot en scen där statsministern håller tal är dock skrämmande och därmed hänsynslöst mot omgivningen, anser hon. Dessutom är det ineffektivt: – Det är i mycket liten utsträckning spektakulära aktioner över en natt som har skapat den jämlikhet vi har i dag. Det är det långsiktiga arbete som feminister har utfört under decennier. Hon önskar att journalisterna i större utsträckning skulle välja att göra reportage på riksdagsledamöterna som skriver motioner i samma fråga i tio år och får igenom lagar som innebär enorma förändringar för hundratusentals människor. – Men det är inte lika medialt sexigt som det här spektakulära sättet med nakna bröst, även om jag kan tycka att det är ett väldigt stereotypt och traditionellt samhällsideal som Femen reproducerar genom sin aktivism. Kvinnor får uppmärksamhet för sina kroppar och inte för sina tankar, säger hon. Varför 25 sekunders glimt av nakna bröst i Visby fick mer medial uppmärksamhet än de 600 personer som demonstrationstågade genom staden i samma syfte samma dag vet Jesper Strömbäck, som är professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet: – I takt med nedskärningarna på mediemarknaden letar man efter nyheter som är billiga och enkla att rapportera om eftersom det är större sannolikhet att det blir någonting av dem, säger Jesper Strömbäck. Om landets statsminister kallar till presskonferens är det ganska säkert att hans budskap får uppmärksamhet. Men för grupper som saknar maktposition är grundregeln att de måste ta till spektakulära metoder för att bli uppmärksammade. Bråkar de för mycket skruvar de dock ned strålkastarljuset. När något mister nyhetens behag tappar medierna snabbt intresset. Och att använda den nakna kroppen som plakat är en fin balansgång: – Gör man det på fel sätt upplevs det som kvinnoförnedrande, sexistiskt och negativt. Nakenhet attraherar blicken och är kittlande men inte oproblematiskt, säger Jesper Strömbäck. Ett kvartal har gått sedan aktionen i Almedalen. Femen har betalat sina dagsböter för förargelseväckande beteende. Utifrån sett är det inte glasklart varför ”feminismens specialstyrka” valde att lägga pengar på att skicka tre aktivister från Frankrike och Spanien till Sverige för att protestera mot lobbyism, gruvboom och en planerad kalkbrytning på Gotland. Hos Jenny personligen bottnar protesten i ett starkt miljöengagemang. Men hon menar att frågan även ligger i linje med Femens ideal. – Vårt fokus är inte miljöaktivism utan att storföretag och lobbyister kör över små människors rättigheter. Gruvföretagen har ödelagt enorma naturområden och flera generationer människors liv utan att ta ansvar, säger hon. När så sker anser hon att ändamålet helgar medlen: – Politikerna i Almedalen tog inte upp Ojnareskogen i sina tal fast de stod mitt i landets största, prejudicerande miljörättsskandal. Målet för oss är att komma så nära de största makthavarna som möjligt och skapa debatt i frågor där debatten inte är tillräckligt stor. Aktionens hela opinionseffekt tror Jenny kommer att visa sig först på längre sikt även om hon redan nu är nöjd med det genomslag som deras protest fick. Att Femen skapade en kritisk situation när de gjorde så att säkerhetsvakterna tappade fokus på folkmassan och eventuella attentatsmän bemöter Jenny med motargumentet att situationen som gruvbolagen skapar runt om i världen är betydligt farligare för miljö och människor. När sommaren har övergått i höst planerar hon nästa aktion tillsammans med nya medlemmen Frida Andersson i Göteborg. Frida har kämpat för kvinnors rättigheter länge och i olika sammanhang men tycker sig först nu ha hittat rätt. – Femen för kampen på ett sådant extremt sätt. De utmanar även normer inom feminismen. Därför gick jag med, säger hon. Tidigt på söndagsmorgonen den 19 oktober anländer Jenny till Fridas lägenhet på Hisingen efter en nattlig bilresa genom landet. I rummet finns även Shohreh Jahanbin, en iranska som har gjort ett par aktioner för Femen sedan hon flyttade till Sverige. – Min familj i Iran får utstå mycket trakasserier på grund av min aktivism. De är ledsna på mig för att jag gör så här farliga saker. Min far har velat döda mig. Han tycker att kvinnor ska stanna hemma, ge sin man sex och föda barn, säger hon. Shohreh, Jenny och Frida sätter sig på knä på vardagsrumsgolvet bakom nedfällda persienner och skriver slagord på varandra. Snart ska de ge sig ut på stan och låtsas rekrytera folk till Islamiska staten, IS. Tanken är att göra en satirisk pastisch på den värvning i Göteborg som nyheterna har rapporterat om. Regnet piskar över Göteborgs gator när aktivisterna skyndar mot spårvagnshållplatsen i kängor, knästrumpor och minikjolar. I händerna bär de svängda leksakssablar och plastpåsar med teaterblod. De kliver ombord på den första spårvagnen som kommer in och ropar att alla som ansluter sig till IS i dag får var sin oskuld att våldta som belöning. En man med ljusbrun hy och mustasch ser illa berörd ut och en man med slätrakade, skära kinder protesterar: – Hallå, vad håller ni på med? Det hjälper inte. – Nu stannar vi den här vagnen, meddelar spårvagnschauffören i högtalarna. Vid nästa hållplats tar en kvinna i hijab sina två slöjbetäckta döttrar i lågstadieåldern i händerna och drar dem mot utgången. – Tror du på satan? provocerar Jenny mannen med mustaschen. – Kom, vi går av, skyndar hon på. – Men håll käften och stick bara, bönar den slätrakade. Mannen med mustaschen stannar kvar ombord. En ordväxling utspelar sig mellan Jenny och honom, varpå Jenny skriker ”shaitan” rakt in i hans ansikte. Det betyder ”satan” på arabiska och är en referens till IS syn på oliktänkande. Spårvagnen stannar och Femenaktivisterna ger sig ut på gatorna. Efter ett tag har de två poliser bakom sig. Sedan rullar ett par polisbilar upp. Trots att aktivisterna rekryterar och skenavrättar sig fram genom staden ingriper polisen inte så när som på att säga åt Jenny att inte göra utfall med sabeln. – Jag är muslim, så dra åt helvete! skriker mannen tillbaka. – Det är bara en leksak, svarar hon. När Jenny fortsätter med sitt ”shaitan” tillägger han: – Folk vet inte det så behåll den för dig själv, okej? ber polisen. – Tror du att jag inte slår dig för att du är kvinna? Sedan frågar han rätt ut i spårvagnen: – Hur kan Sverige tillåta det här? Vad är vitsen med det? Jenny ställer sig bredbent och tar fram påsen med teaterblod. Mellan hennes fötter går Frida ned på knä. Jenny skenavrättar henne. Drar plastsabeln över hennes strupe och gör hål på påsen med rödfärg. – Välkomna att skära halsen av otrogna. Våldta flickor och kvinnor! ropar hon. I Nordstan samlas en folkmassa runt aktivisternas uppträdande. När de tre barbröstade, teaterblodiga kvinnorna har passerat genom den helgpackade gallerian tar de spårvagnen hem. De båda polisbilarna kör parallellt utmed rälsen under återfärden till Hisingen. När aktivisterna går av möter poliserna dem och tar deras personuppgifter. Mer myndighetsingripande än så blir det inte denna dag. Inte heller i medierna gör händelsen särskilt stort avtryck. Expressen publicerar en bild med tillhörande artikel. P 4 Göteborg har ett inslag om en person som har känt obehag under demonstrationen och därför polisanmält kvinnorna för ofredande, alternativt förargelseväckande beteende. För Shohreh Jahanbin blir konsekvenserna stora. Hon känner sig hotad efter att ha varit med i aktionen och stannar i lägenheten. När hon vågar sig ut efter fyra dagar för att handla kommer en man fram. ”Jag har letat efter var du bor och nu vet jag det”, säger han. – Att leva aktivism handlar om att våga bli hotad, våga ta polisvåld och böter, våga förlora och våga sticka ut. En av huvudpoängerna med Femen är personlig transformation genom aktivism, konstaterar Jenny. Själv är hon ifrågasatt och kritiserad. Hon har inget statusjobb i riksdagen och ingen fast inkomst. Men hon känner sig sann mot sig själv och lycklig och levande. – Att jag inte är accepterad ens inom feminismen och Miljöpartiet, som är de rörelser jag känner mig mest hemma i, gör mig friare som person. Jag kan säga vad jag tycker utan att behöva tänka på om det passar någon annan, säger hon. Anna Bodin [email protected] Fakta Femen startade i Ukraina Femen bildades år 2008 i Ukraina. olika länder. Protesterna syftar i huvudsak till att underminera patriarkalt och religiöst förtryck, diktaturer och sexindustri. Fakta Några av Femens aktioner i Sverige December 2012. Egyptiskan Aliaa Elmahdy, känd som den nakna bloggerskan i arabvärlden, är i Sverige och söker asyl. Hon, Femens ledare Inna Sjevtjenko och en tredje aktivist ställer sig nakna med Bibeln, Koranen och Toran framför sina sköten utanför egyptiska ambassaden i Stockholm. De protesterar mot förslaget till ny shariaförfattning i Egypten. April 2013. Jenny Wenhammar deltar i Topless jihad day den 4 april i Malmö tillsammans med människorättsaktivister från Iran. Aktionen sker i solidaritet med bortförda och försvunna Amina Tyler från Femen i Tunisien. Juni 2013.Tre aktivister, Aliaa Elmahdy från Egypten, Meriam från Tunisien och Jenny Wenhammar tar sig in i Stockholms moské iklädda burkaliknande plagg. De slänger av sig kläderna och skriker: ”Nej till sharia!” Protesten riktas mot den islamistiska Mursiregimen i Egypten. Aktivisterna döms för förargelseväckande beteende. Femen international styrs i dag av Inna Sjevtjenko ifrån Paris. Rörelsens aktioner initieras och genomförs oftast av lokala Femenaktivister runt om i världen men det förekommer även centralt planerade, internationella aktioner med tillresta aktivister från flera Augusti 2013. Jenny Wenhammar och Aliaa Elmahdy tar sig in på ryska ambassaden i Stockholm för att protestera mot landets antigaylagar. De döms för olaga intrång. Oktober 2013. Två aktivister går in i Svea hovrätts foajé. De sliter av tröjorna och skriker ut sina protester mot ett uppmärksammat våldtäktsmål där de sex åtalade pojkarna friats. De kastas ut av vakter efter en minut. Januari 2014. Jenny Wenhammar är en av tre aktivister i katolska domkyrkan i Stockholm som protesterar mot den föreslagna skärpningen av spanska abortlagar. Juli 2014. Tillsammans med tre europeiska aktivister rusar Jenny Wenhammar mot Fredrik Reinfeldt under hans tal i Almedalen på Gotland i en aktion mot gruvboom och lobbyism. Oktober 2014. Jenny Wenhammar, Frida Andersson och Shohreh Jahanbin utför en pastisch på IS värvning av fundamentalistiska krigare i Göteborg. “ DN 15 nov 2014: “ Hanna Hellquist: De är livrädda för att föröka sig, men gör ändå allt för att försöka. Jag läser Liv Strömquist senaste seriealbum ”Kunskapens frukt” och skrattar så jag gråter. Sedan gråter jag lite också, bara. När hon beskriver det gäng historieintresserade gubbar som fick tillåtelse att öppna drottning Kristinas grav för att undersöka hennes kvarlevor, efter fyra hundra år, och som hoppades hitta något slags fysiskt bevis för drottningens eventuella intersexualitet (var hon man eller kvinna eller både och?), ja, då skrattar jag så sängen skakar, jag har inte skrattat så på jag vet inte hur länge. Läs den. Liv listar i bokens början de män i världshistorien som har haft ett överdrivet intresse för det kvinnliga könsorganet. Historiegubbarna är med på listan. Och John Harvey Kellogg, han med cornflakesen, som av någon anledning kände att hans livsuppgift var att förhindra kvinnlig onani. Livs lista är intressant och rolig, jag tänker inte stjäla den, men jag tänker använda den som ett slags utgångspunkt för något som dök upp i mitt medvetande under helgen som gick. Nämligen den totala motsatsen till intresse för livmoder, äggstockar och vulva. På söndagen gick jag en lång promenad tillsammans med en gammal vän och våra hundar. Vi gick till Gärdet. Det var becksvart och duggregnade. Vi hade inte setts på ett tag och hade mycket att ta igen. Det visade sig att vi hade skaffat oss rätt många gemensamma nämnare när det gällde livet och kärleken sedan senast. Vi grottade ner oss i det lilla livets orättvisor, medan hundarna jagade varandra genom lervällingen. Till exempel, varför kan vi aldrig få relationer att funka? Varför måste man alltid umgås i par? Sedan också, den blivande klassikern, varför är det aldrig någon som vill ha barn med oss? Vi har båda dejtat pappor. Flerbarnspappor. Och vi konstaterade att det finns inga, INGA, som är så livrädda för att föröka sig som dessa. Vilket dock inte hindrar dem ifrån att göra allt för att försöka. Vi konstaterade då även att det var extremt länge sedan vi träffade någon som hade någon större kunskap om våra könsorgan, eller ens ett intresse av att veta mer. Det är så otroligt irriterande, svor min barnlösa vän. Dessa otvivelaktigt potenta män som rimligtvis borde ha en liten aning om hur liv uppstår här på jorden, eftersom de varit med om det gång på gång på gång, på gång, men som ändå efter en särskilt innerlig och oskyddad ömhetsbetygelse svettig rullar av en, tar ett djupt andetag och sedan börjar noja över eventuella framtida frukter. Och jag kan bara hålla med. Är det inte något väldigt konstigt med dessa ansvarsfulla pappor som frågar om säkerheten först efteråt? ”Har du koll på dina säkra perioder?” flåsar de när de ligger tillfredsställda bland svettiga lakan. Det är så fruktansvärt osexigt, få saker kan få mig avtänd lika snabbt. För om vi ska vara riktigt ärliga med varandra så är det ju så här: jag vill gärna ha barn. Om jag blir gravid så ser jag det inte som världens undergång, så som du verkar göra, jag skulle nog tvärtom bli väldigt glad. Är det då inte konstigt att du lägger över ansvaret på att skydda oss från en, enligt DIG, oönskad graviditet? Skulle inte det uppdraget, om vi nu försöker vara logiska i två sekunder, vara i mycket tryggare händer hos dig? Är inte hela den här grejen med att stjälpa över ansvaret på mig ganska …korkad? Låt mig säga så här. Har DU koll på mina säkra perioder? Du kan få min menslogg så kan du själv ladda ned någon jävla app och hålla hur mycket koll du vill. Jag skulle bli överlycklig om du gjorde det, så kanske vi slipper gå till Apoteket dagen efter och köpa piller, för vet du vad, det där pillret fuckar upp mig i flera månader. Min kropp blir helt förvirrad. Tänk om du kunde ha ett litet litet uns av det här (visserligen extremt osunda) intresset för mitt fortplantningsorgan som de män som Liv Strömquist lyfter fram. Var så god att ta över ansvaret för den biten. Tack, snälla! Nästa vecka skriver Bengt Ohlsson på den här platsen. Hanna Hellquist Hanna Hellquist är 34 år och bor i Stockholm. Hon är född i Karlstad och har medverkat i DN sedan 2002. År 2009 debuterade hon som författare med ”Karlstad Zoologiska”. Hon är också en välkänd profil i tv och radio och hörs bland annat i ”Morgonpasset” i P3. Hanna är oerhört glad för sin tax Ines och sin katt Isa. DN 16 nov 2014: “ SVT romantiserar verklig ofrihet Första gången de över huvud taget ser varandra är på bröllopet. I SVT Flows nya program ”Gift vid första ögonkastet” matchas sex singlar som längtar efter en livskamrat. I bästa fall ska de inte bara ingå äktenskap, utan även lära sig älska varandra. Som vilket annat arrangerat äktenskap som helst alltså. Skillnaden är bara att det i det här fallet inte är familj och släkt som står bakom besluten om utbytta ringar, utan en präst, en samtalsterapeut, en beteendevetare och en psykolog. ”Det som förr i tiden upplevdes som tvång, arrangerat äktenskap, upplevs i det här experimentet som en befrielse från valtvånget och rädslan att välja fel”, försäkrar samtalsterapeuten i premiäravsnittet. Och när det arrangerade giftermålets roll i Sverige skildras i samma avsnitt är det i imperfekt. Fenomenet beskrivs som en fråga för kungar som ville säkra ättens framtid och fattiga personer som ville ta ett steg upp på samhällsstegen. Som om då var då, men nu är nu. Under vilken sten har SVT bott? Arrangerade äktenskap är inte ett historiskt fenomen, det är nutid. Mängder av människor väljer inte sin egen livspartner i dag – Sverige är inget undantag. När Ungdomsstyrelsens rapport ”Gift mot sin vilja” kom 2009 visade den att omkring 70 000 personer mellan 16–25 år upplever att de inte har möjlighet att välja sin partner fritt. Men dessa svenskar som oroar sig, och alla de vars farhågor redan blivit verklighet, fick inte plats i programmets historiska exposé. I stället porträtteras nutidens giftermålsuppgörelser som en glamourös, spännande och romantisk väg att finna kärleken på. De spralliga sportarna matchas med varandra. Hipsterpianisterna från Sundsvall introduceras vid vigseln. De barnlängtande lite mer allvarsamma ger varandra en kyss redan vid första träffen. ”Hur ofta händer det i dagens Sverige att man blir bortgift?”, frågar en av deltagarna retoriskt för att visa på hur exceptionellt det han vågar sig på är. Absurt rent av. Men svaret på den frågan är ett annat än vad både han och SVT tycks ha förstått. Programmet vill utmana normer kopplade till äktenskap, kärlek och relationer. Visa på en kontrast till dagens kravlösa speeddejtingsamhälle. Men vad man samtidigt gör är att aningslöst bidra med en paljettprydd legitimitet till den norm som är verklighet för många unga svenskar i dag. En norm tätt sammanknuten med heder, skuld och skam. Många invänder nog nu att det trots allt finns en viktig skillnad: Deltagarna har själva valt att vara med. Och så är det givetvis. Men ett visst mått av frivillighet kan också finnas i traditionella arrangerade äktenskap. Alla arrangemang är givetvis inte av samma karaktär – även ett val har gråzoner. Det kan röra sig om begränsade alternativ, krav på föräldrars samtycke eller som i programmet att personen introduceras för sin kommande livspartner först vid giftermålet. Men vad som förenar alla varianter är att de innebär en inskränkning av individens frihet. ”Jag tycker att det är en jättebra idé med arrangerat äktenskap – i det här sammanhanget”, säger beteendevetaren som ingår i expertgruppen. Exakt vilket sammanhang är det? SVT borde ställa sig frågan vad de förmedlar med programmet. Att arrangerade äktenskap är kul och spexigt, bara de som är inblandade heter Bert och Ellen? Hade till exempel programmet blivit av om deltagarna i stället var svenskar med rötter i Mellanöstern? Att SVT så aningslöst väljer att romantisera en företeelse som för många unga svenskar är en fråga om ofrihet – ibland på liv och död – kan inte beskrivas som annat än smaklöst. Amanda Björkman [email protected] “ DN 16 nov 2014: “Björn Wiman:Kulturdepartementet får inte bli regeringens egen CSR-avdelning För några år sedan deltog jag i ett pampigt evenemang på Kungliga Operan i Stockholm, som för kvällen abonnerats av det vinstrika spelföretaget Postkodlotteriet och dess nya kulturstiftelse, som skapats för att sponsra det svenska kulturlivet med runt 100 miljoner kronor varje år. Min blygsamma roll bestod i medverkan i ett panelsamtal om vilken funktion kulturen kunde ha i arbetet mot klimatförändringar och för en mer hållbar värld; jag minns att jag frångick det underförstådda samförståndet genom att framkasta tanken att kulturens främsta ”funktion” nog var att inte ha någon funktion alls i ett sådant arbete. Programmet avslutades med att USA:s förre president Bill Clinton kom en halvtimme för sent och talade en halvtimme för länge. Allt som allt gav denna fascinerande kväll en god inblick i de koder som styr det moderna näringslivets sätt att ta socialt ansvar, det som på företagsspråk kallas corporate social responsability eller CSR. Jag har sedan dess skrivit ett tämligen stort antal artiklar om klimatförändringarna och deras intellektuella implikationer, alla utifrån övertygelsen att hotet från den globala uppvärmningen måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild. Även FN:s klimatpanel IPCC poängterar i dag att frågan har lämnat naturvetenskapens domäner och måste börja hanteras på allvar av samhälls- och humanvetenskaperna. I detta idékomplex ingår givetvis även kulturen – inte minst eftersom de fakta som forskarna i många år presenterat fortfarande tycks vara mer begripliga i fantasin än i verkligheten. Betyder detta – som kulturminister Alice Bah Kuhnke skrev i sin uppmärksammade programförklaring i DN Kultur nyligen – att också kulturlivet måste vara ”grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle”. Jag är inte säker på det. Biologen och författaren Stefan Edman gjorde i tisdagens DN ett klokt försök att förklara vad som i kulturministerns artikel mest lät som en svulstighet ur ett större företags CSR-broschyr. Kulturen, menade Edman, kan spela en roll i ändrade konsumtionsmönster, men han var också noga med att poängtera att den är en kunskapsform i egen rätt. Jag tror att vi båda är överens om att kulturlivet inte är ett verktyg som ska anpassas efter de kravspecifikationer som för dagen råkar stå på den politiska agendan. Ändå finns det, som filmprofessorn Maaret Koskinen påpekade i veckan (DN Kultur 13/11), ett slags ”humaniora-analfabetism” i dagens allt mer instrumentella syn på kultur och humanistisk kunskap: med förslagen om nedläggning av Medelhavsinstituten, svenskutbildningen utomlands och Terminologicentrum har den nya regeringen visat sig ha en ytterst begränsad förståelse för humanioras egenvärde och dess långtidsverkande effekter i samhället. Jag tror att det är i ljuset av dessa tendenser man måste se den starka misstro som mötte Bah Kuhnkes tanke om kulturen som ekologiskt styrmedel: en reflex mot föreställningen att kulturen och den humanistiska kunskapen kan och ska ”användas” för olika – om än aldrig så lovvärda – syften som ökad social välfärd eller minskade koldioxidutsläpp. Kulturdepartementet får inte förvandlas till regeringens egen CSR-avdelning. Detta är inte bara en konflikt om ordens valörer. I samma stund som humaniora och kulturlivet går med på att låta sig utvärderas i kvantifierbara nyttotermer utsätter de sig också för betydande risker. Vad nu?! Har kulturen ännu inte lyckats bromsa klimatförändringarna? Dags att lägga ner den! De i sig vällovliga ambitionerna att ställa kulturlivet i den hållbara samhällsutvecklingens tjänst riskerar på så sätt att bli ett bedrägeri mot kulturen. Och kanske ännu värre: de riskerar att bli det mot den ekologiska hållbarheten. Hur gärna vi än vill det kommer den globala uppvärmningen inte att låta sig hindras av sänkta momssatser på svenska teaterbesök eller fri entré på Moderna museet. Den största ”nytta” en konstnär kan göra för ett hållbart samhälle är nog även fortsättningsvis – i analogi med Martin Luthers råd till skomakaren som undrade hur han kunde bli en god kristen – att skapa bättre konst. Björn Wiman [email protected] kulturchef på Dagens Nyheter “ DN 16 nov 2014: “ Ibland är obegripligheten en komplimang För tjugo år sedan jobbade jag extra som telefonförsäljare. Jag sålde pensionsförsäkringar. Inför uppdraget fick jag tre kvällars utbildning och ett ”säljmanus” tryckt under näsan. Än i dag kan jag rabbla varför det är bra att månadsspara till pensionen. Dessvärre har jag fortfarande bara ytliga kunskaper om pensionsförsäkringar. Försäljningen gick ändå som smort, och det säger faktiskt något djupare om mänsklig kommunikation – speciellt sådan där kunskap ska överföras från en person till en annan. I en ny bok om stilistik, ”The sense of style”, skriver den kanadensiske språkvetaren och psykologen Steven Pinker om the curse of knowledge, kunskapens förbannelse. Det handlar om vår svårighet att föreställa oss att andras kunskapsnivå inte matchar vår egen, något som har visat sig vara en genomgripande mänsklig egenskap. Det är också en anledning till varför akademiker och andra experter skriver så snåriga texter. Den som kan mycket om sitt ämne tenderar att tala över huvudet på sina åhörare. Dock inte för att briljera, utan för att publiken antas vara i princip lika kunnig. Om det inte vore så krävande att lyssna skulle man kunna ta det som en komplimang. Märkligt nog verkar försäkringsbolaget som jag arbetade för ha förstått något av denna förbannelse. Att låta aningslösa tjugofemåringar kränga försäkringar till allmänheten var en medveten strategi. De personer vi störde ”mitt i maten” behövde inte känna sig överkörda av finansiella föreläsningar. I stället kunde vi mötas i ett samtal på ungefär samma våglängd, och förhandla oss fram till en lösning (låt vara att lösningen var styrd av en tredje, vinnande part). Kunskapens förbannelse är svår att häva. Ett motgift är att ödsla några extra ord på att förklara vad man menar, även om man tror att det är onödigt. Och som lyssnare kan man alltid ställa dumma frågor – något jag senare lärde mig som journalist. Maria Arnstad “ DN 16 nov 2014: “ Judar, kristna och muslimer bör slå sina kloka huvuden ihop Vad är orsaken till att judarna genom årtusendena har kunnat hålla sin identitet och kultur vid liv? Är det alla rituella föreskrifter som försvårat umgänget med andra folk eller är det på grund av ett levande utbyte med majoritetskulturen? Ronny Ambjörnsson läser en ny historiebok. I höst har jag har ägnat mig åt att läsa två tjocka böcker om judisk historia och kultur, den nyss utkomna ”The story of the jews” av den brittiske historiken Simon Schama (som också lett en tv-serie om samma ämne för BBC) samt den något äldre ”Culture of the jews: A new history” (Schocken books), en antologi med texter av olika forskare, redigerad av David Biale, professor i judisk historia vid University of California. Judisk kultur kan förefalla märkvärdigt stabil. Medan folk dyker upp och försvinner i historien, kulturer eroderar och suddas ut, har den judiska kulturen stått kvar. Hur har detta varit möjligt? Ett vanligt svar är att peka på judendomens alla rituella föreskrifter vilka försvårat umgänget med andra folk – som att hålla den judiska religionens många återkommande högtider, iaktta skillnaden mellan ren och oren mat och på olika sätt jämka samman läran med det levda livet. Davis Biale och hans forskarkolleger har en annan, närmast motsatt uppfattning. Judisk kultur har, menar dessa forskare, överlevt till följd av ett ständigt utbyte med majoritetskulturen. Lånade tankar blir till element i det egna kulturbygget, vilket i sin tur influerar majoritetskulturen. Som en följd av detta resonemang talas det i ”Cultures of the jews” aldrig om en judisk kultur utan om flera kulturer, olika i olika delar av världen. Judisk kultur i medeltidens Spanien skiljer sig från den som samtidigt växte fram i Tyskland och Östeuropa, och på samma sätt var det med språken: i det förra fallet ladino, en form av kastilianska, i det senare jiddisch, en blandning av medelhögtyska med inslag av hebreiska och slaviska språk. Judarna har hela tiden rört sig över gränser, ibland välkomnade av landets herrar, ibland bortkörda. Men i båda fallen har mötena kvarlämnat intryck. Redan i våra myters begynnelse framträder judarna som migranter. Abraham lämnar sina boplatser i nuvarande Irak och vandrar med släkt och boskap till det land Gud har lovat honom, det som i dag heter Israel. Väl där bryter han åter upp och vandrar vidare till Egypten, där han stannar en tid för att senare återvända. Och Jakob och hans söner hamnar i Egypten, där deras ättlingar så småningom görs till slavar. Den fortsatta historien är en berättelse om ständiga förflyttningar, från Egypten till Israel, från Israel till Babylonien och tillbaka, längs Medelhavet västerut till Atlanten och norrut till Europas kommande kärnländer, Frankrike, Holland, England, Tyskland och sedan vidare österut. På alla platser de kommer till väljer en del av migranterna att stanna kvar medan resten går vidare, en vandring som fortsätter in i vår tid. När den babyloniska fångenskapen var över och judarna kunde återvända blev många kvar och nöjde sig med att drömma om Jerusalem. Ur dessa drömmar, berättelser, diskussioner och fragment av samtal växte det fram en hel litteratur, Talmud, som blev ett bestående element i den judiska kulturen. Det verkar paradoxalt nog som om själva förskingringen, diasporan, varit förenande. Alltså inte ett stycke mark, ett territorium, utan en text och de associationer denna väcker. Återvändandet till det gamla landet förskjuts alltmer till en fjärran framtid så att den efterhand får en närmast översinnlig innebörd; ”nästa år i Jerusalem”, ett uttryck som hör samman med högtidsfirande, framstår alltmer som ett talesätt, en formel för att uttrycka gemenskap snarare än förflyttning. Fromma östjudar började tidigt se Vilnius i nuvarande Litauen som ett nytt Jerusalem, ett centrum för lärda studier. I en nyskriven uppsats som ingår i ett arbete under utgivning, ”Reconsidering Israel-Diaspora relations”, diskuterar socialpsykologen Lars Dencik judisk kultur ur diasporans perspektiv. Judisk kultur hänger intimt samman med livet i förskingringen och handlar ofta om identitet, relationer och moral. Hur är det möjligt att anpassa sig utan att förlora sin egenart; hur förhålla sig till makten; hur definiera en moral i en ständigt föränderlig värld – det är exempel på frågor som upptar judarna i första hand inom judenheten men efterhand allt mer i ett generellt perspektiv, något som Marcel Prousts, Franz Kafkas och Bruno Schultz författarskap vittnar om. Judisk kultur har inga ”rötter” som andra kulturer kan ståta med; hela den metaforik som kretsar kring jord, rota sig och rötter är irrelevant. Det är i stället ambivalensen som värderas, förmågan att se dubbelt, ställa sig lite vid sidan om och se värden i själva mångfalden. Den amerikansk-judiska författaren Gertrud Stein uttrycker inställningen så här: ”Vad är poängen med rötter om man inte kan ta dem med sig?” Med tillkomsten av staten Israel fick emellertid också judar anledning att värdera jord och rötter – något som kommer till uttryck inte minst i bosättarnas retorik. Många av de första sionisterna tog också avstånd från den traditionella kultur som vuxit fram i diasporan. Mångfald, subtilitet och ambivalens är inga värden på vilka man kan bygga en stat och ett land. Ett begrepp som territorium drar med sig en helt annan vokabulär. Det är inte längre staden som är den naturliga miljön, det är landet med dess kibbutzer som skall få ”öknen att blomma”, medan städer som Tel Aviv efterhand blir säten för fredsrörelsen, urban och kosmopolitisk i sin framtoning (inte olik diasporan). Även väderstrecken får i dessa sammanhang betydelse. Israel framträder som den yttersta garanten för en västlig civilisation. På andra sidan gränsen hotar arabvärlden, med alla dess olösta konflikter. Som den centrala myten framstår exodus, uttåget ur Egypten, varigenom de forna slavarna blir till ett folk med ett land att erövra. Samtidigt har denna myt, i likhet med så många andra bibliska berättelser, även en annan och vidare innebörd. Under den långa ökenvandring som följer på själva uttåget vill många vandrare återvända till Egypten och slaveriet. Friheten är problematisk, tryggheten säker, till och med den trygghet som yttrar sig i slaveri. Det är kanske så att friheten tycks förutsätta ett visst mått av trygghet. Bibeln anger dilemmat men har inget svar. Genom att problematiken formuleras blir den dock möjlig att diskutera även bland icke-judar – ett judiskt bidrag till hela den mänskliga kulturen. På liknande sätt har många av Bibelns berättelser både en snäv och en mer allmängiltig sida. Om judisk kultur vuxit fram inom diasporan, som Dencik med goda skäl hävdar, gäller det i än högre grad religionen. Det går att leva ett judiskt liv överallt på jorden, utom i dag i den miljö där judendomen en gång växte fram: mellanöstern. Judendom har inget stort behov av yttre markeringar och insignier, även om europeiska synagogor under 1800-talet tilläts anta allt större proportioner. Det är skriften som står i centrum, de skrivna och lästa orden. Gud finns i orden. En höjdpunkt i judisk gudstjänst är när orden i form av Torarullarna (Moseböckerna) bärs runt i församlingen. Judisk religion är något som utspelar sig mellan läsare och lyssnare och kan ibland ge intryck av samtal. Läsningen är hög, inte tyst som ofta i kristna sammanhang. Judendomen har inga helgon som drar sig undan i öknen för att i ensamhet begrunda något bibelord (över huvudtaget verkar tystnad inte vara lika högt värderad bland judar som hos oss andra). Predikan ter sig mer som föreläsning än som åkallan, en diskuterande genomgång av dagens bibeltext. Tora ger också utrymme för skilda utläggningar, den är historiebok, lag och profetia, vishet och poesi allt på samma gång. Judar uppfattades redan under antiken ofta som filosofer, vilka ständigt rannsakade sina gärningar, läste sina skrifter och tolkade deras innebörd. Till det som mest imponerade var textens centrala placering: i stället för monument några bokrullar, i stället för en bild av Gud hans ord nedskrivna, kopierade och förmedlade av en lärare, en rabbin. Texten förenar Gud och människa, en inställning som Simon Schama ser som central i judisk religion. ”Det största och mest bestående monument judarna har skapat är byggt av ord, inte sten.” För den som är intresserad av judisk kultur och idéhistoria är Schamas bok en guldgruva – han gör tänkarnas tankar levande. En särskild förkärlek har han för det muslimska Spanien, Sefarad, där judarna spelade en framträdande roll. Dels som hantverkare: de var kända för sina vackra textilier, inte minst siden och linne i utsökta indigoblå nyanser. Dels som intellektuella: läkare, astronomer, matematiker, poeter. Som kartografer var de också anlitade vid kristna hov. Vilka kunde bättre än judarna fylla kartan med platser och namn, vandrare över världen som de var? Jag har egentligen bara en invändning mot Schamas imponerande arbete. Judarna är inte ensamma om att ställa ordet i centrum. Så gör också muslimer och kristna. Koranen uppfattas av muslimerna som en kopia av ”Bokens moder” som finns hos Gud; ofta talas det inom islam om Boken eller Skriften i bestämd form, al Kitab. Koranläsning är också ett centralt inslag i gudstjänsten. Och bland kristna är Bibeln, eller Skriften som många säger, en förutsättning för det religiösa budskapet. Boken är också en central metafor, det talas ofta om livets bok, och ibland även om historiens och naturens bok. Textmetaforen står i alla tre religionerna för begriplighet. Det går att förstå världen. Gud har velat meddela sig med oss, det är uppenbarligen någonting han/hon velat säga. Men för det mesta lyssnar vi inte. Judar, muslimer och kristna borde dock någon gång slå sina kloka huvuden ihop och fundera över läget i världen – Abrahams barn som vi alla tre enligt Bibeln är. Ronny Ambjörnsson är författare och professor i idéhistoria. Ronny Ambjörnsson [email protected] “ DN 17 nov 2014: DN 17 nov 2014: “ Konsten tar sig an ödesfrågor “ Fler vänder nyhetsflödet ryggen Det var smockfullt i Kulturhusets hörsal i helgen, då ett fyrtiotal internationellt omtalade konstnärer, kuratorer, politiker, aktivister och samhällsvetare talade på den sjätte upplagan av Creative Time Summit. Ett toppmöte som New York-organisationen Creative Time för första gången anordnade utanför USA, i samarbete med Statens konstråd, med fokus på vår tids ödesfrågor som migration, växande inkomstklyftor och giftig nationalism. Journalistiken står inför flera ödesfrågor. En av framtidens utmaningar är den växande gruppen nyhetsundvikare. Årets konferens hade som undertitel ”Utforskning av socialt och politiskt engagerad konst i en global kontext”. Här framträdde konstnärer som arbetar med allt ifrån att desarmera ETA och utveckla spel som belyser maktlösa migrantarbetares situation, till att initiera kunskapsutbyten mellan asylsökande och ”vanliga” medborgare. Kanske är överflödet av aktualiteter och aktuella analyser en av orsakerna till att svenskar lägger alltmer tid på internet. Enligt senaste rapporten från Stiftelsen för internetinfrastruktur lägger svenskar 2014 i genomsnitt 21,6 timmar per vecka på internet, att jämföra med 19,9 timmar 2013. En tydlig trend är att tillfälliga konstprojekt nu växt till permanenta institutioner och långsiktiga samarbeten, likt ”The silent university” och ”The trampoline house”. Men det gäller att inte stirra sig blind på genomsnittet. För medan nyhetssökarna, med Twitter på telefonen och internationella vecko magasin på läsplattan, både blir fler och mer aktiva finns mitt i informationssamhället även en liten grupp som vänder nyhetsvärlden ryggen. I de nordiska länderna är de ännu inte så många. Men de blir fler. Nyhetsundvikare är det ord som forskare allt oftare använder för att ringa in gruppen. Bland de mest applåderade talarna fanns också sociologen Saskia Sassen, EU-parlamentarikern Soraya Post och dramatikern Jonas Hassen Khemiri. Hela programmet går att följa på statenskonstrad.se och om en vecka redigerat så att man kan hitta enskilda talare. Birgitta Rubin [email protected] “ Aldrig tidigare har rikedomen av och tillgången på nyhetsmedier varit större: tidningar, radio, tv, rss-läsare, nätforum, sociala medier. Om inte biologin satte gränser skulle det vara fullt möjligt att ägna sig åt nyhetskonsumtion dygnet runt. – De har vissa karaktäristiska drag. De är yngre än andra och de är mindre politiskt intresserade. Det är framför allt de två sakerna som går att isolera, säger Ingela Wadbring, professor i medie- och kommunikationsvetenskap på Mittuniversitetet. Tillsammans med medieforskaren Adam Sheheta har hon med hjälp av de årliga, nationella SOM-undersökningarna kartlagt nyhetsundvikarna i Sverige under åren 1986–2011. Deras senaste siffror från en ännu opublicerad studie, där alla traditionella nyhetsmedier ingår, visar att 6 procent av befolkningen inte tar del av några nyheter alls. I alla fall inte från de medier som ingår i undersökningen. – Det kan vara svårt att definiera en nyhetsundvikare och vi mäter inte allt som går att räkna som nyheter. Det handlar delvis om vad som är en nyhet och vilken typ av kvalitetskrav man ställer på den. Men enligt vårt sätt att mäta ökar antalet nyhetsundvikare och det mesta tyder på att andelen kommer att växa ytterligare, säger Ingela Wadbring. Liksom klassklyftorna i samhället växer även informationsklyftorna. Däremot behöver inte informationsklyftorna vara en direkt avspegling av samhällets socioekonomiska skillnader. Wadbrings och Shehatas studie ”Allt fler står utanför nyhetsvärlden” visar till exempel att bland dem med medelhög utbildning fanns 2011 28 procent icke-läsare av morgontidning på papper medan motsvarande siffra bland lågutbildade var 26 procent. Bland högre tjänstemän fanns 11 procent icke-tittare på rikstäckande tv-nyhetssändningar medan motsvarande siffra för arbetare var 15 procent. – Skälet till att utbildning inte fungerar som vattendelare är att de flesta äldre är lågutbildade medan yngre nästan per definition har en högre utbildningsnivå på grund av ett förändrat skolsystem. Det är alltså ålder som slår igenom snarare än utbildning, säger Ingela Wadbring. I studien från 2012 ingår dagstidningar, radio och tv. Störst förändring över tid går att se i undvikandet av dagspressen, där andelen som inte tar del av en tidning minst någon gång i veckan nästan har tredubblats, från 10 procent 1986 till 27 procent 2011 (i studien ingår emellertid inte gratistidningarna, som hade gjort ökningen av icke-läsare lägre). Även i fråga om tv-nyheter kan en ökning av icke-tittare ses, särskilt under andra halvan av 2000-talet, trots att tv fortfarande är det nyhetsmedium som når ut bredast. Om man ser till Aktuellt, Rapport och TV4 Nyheterna kan bara 13 procent av svenskarna klassificeras som icke-konsumenter av tv-nyheter, medan motsvarande siffra för SR:s Ekot är 57 procent. – Nyhetskonsumenterna försvinner allra sist från tv-nyheterna. Där tittar de flesta åtminstone då och då. Men morgontidningen och kanske särskilt lokaltidningen, som tidigare har varit ett basmedium utan social skiktning, är inte det för alla längre. Absolut inte, säger Ingela Wadbring. Det är också i dagstidningsläsningen som de yngres överrepresentation bland nyhetsundvikarna blir tydligast. Nästan 50 procent av svenskarna i åldern 15–19 år läser aldrig en morgontidning, medan motsvarande andel bland dem över 56 år bara är 17 procent. Sedan 1980-talet har dagstidningarnas samlade upplaga minskat från cirka 5 miljoner till 3,5 miljoner exemplar 2011, samtidigt som befolkningen har ökat med 1 miljon. Utvecklingen gäller inte enbart papperstidningsläsning. Färska siffror från KIA-index (som mäter besök på svenska webbplatser) visar också att läsningen av de stora dagstidningarnas nätupplagor (med undantag av Expressen) har stagnerat under de senaste åren. Är det kanske ett internt problem för pressen? Ja, om icke-läsare av dagstidningar hade kompenserat med radio- och tv-nyheter skulle det kanske handla mer om mediehusens affärsmodell än samhällets demokratiska modell. Men enligt forskningen finns ett övergripande mönster som tyder på motsatsen: Personer som inte läser morgontidningar tenderar att inte heller ta del av andra nyhetsmedier. ”Icke-läsare är mer benägna att aldrig lyssna på Ekonyheterna i Sveriges Radio eller ta del av Aktuellt och Rapport i Sveriges Television. Medan exempelvis andelen som aldrig eller sällan tittar på Aktuellt eller Rapport är 38 procent bland icke-läsare av morgontidningar, är motsvarande siffra 14 procent av de som läser en morgontidning minst en dag i veckan”, skriver Wadbring och Shehata. Nyhetsundvikarnas mest utmärkande egenskap är politiskt ointresse, vilket lägger ytterligare en pusselbit till bilden av det nya splittrade nyhetslandskapet. Medan de nyheter i dagstidningarna som delas mest på sociala medier är politiska artiklar med starka åsikter finns en växande grupp som både är ointresserad av nyheter och av politik och som samtidigt är unga. ”Det har uppstått ett paradis för de som verkligen är intresserade av olika nyheter om politik och samhälle, samtidigt som det har det uppstått ett helt annat paradis för de som saknar sådant intresse.”, skrev Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik, i samband med en besläktad studie för två år sedan. Bägge paradisen finns på Facebook. En eftervalsanalys av konsultföretaget Mediavision visade att Facebook var den enskilt största mediekanalen bland unga väljare i årets val, då 6 av 10 förstagångsväljare uppgav att de tagit till sig politiska inlägg och budskap via Facebook. Ändå finns en skepsis till sociala mediers möjlighet att ta på sig de traditionella mediernas samhällsbärande roll. Enligt medieforskarna Marie Grusell och Lennart Hast är det få användare som är politiskt aktiva på sociala medier, där majoriteten snarare ägnar sig åt att umgås med vänner och synliggöra sig själva: ”I nuläget är svenskarna mer intresserade av att dela filmer om Zlatan, än filmer om politik. Dagens politiker delar scen både med katter, igelkottar och söta barn och här blir konkurrensen om väljarnas uppmärksamhet för hård”, skriver de i en artikel på SvD Brännpunkt i våras. Få skulle förneka att den sociala medierevolutionen också har fört med sig demokratiska landvinningar som ökad transparens och fler röster i offentligheten. Men hur stor del av befolkningen använder sociala medier på det viset? – De förklaringar som förts fram till att nyhetsundvikarna ökar är att det blivit så mycket lättare att välja bort det man inte är intresserad av. Om du förut tittade på tv en kväll kunde du nästan inte att undvika att få med ett nyhetsprogram i flödet. I dag behöver det inte finnas ett sådant flöde om du inte vill, säger Ingela Wadbring. Klart är att det fria medievalet skapar nya klyftor i informationssamhället, med konsekvenser för både demokrati och mediemarknad. Sverker Lenas [email protected] “ DN 17 nov 2014: “Finlir på folkhemmets planhalva Hur var det möjligt att lilla Sverige kunde dominera den stora internationella sporten tennis under 20 år? I boken ”När vi var bäst” får vi svaret. Jan Eklund läser en skildring som når långt utanför tennisbanan. Mats Holm och Ulf Roosvald ”När vi var bäst” Offside Press Det mesta var sämre förr i tiden, men en sak var verkligen mycket bättre, svensk tennis. Hur var det möjligt att lilla Sverige år efter år – säg mellan 1972 och 1992 – kunde spotta ur sig så många spelare som nådde den absoluta världstoppen och samtidigt förvandlade den knarriga överklassporten tennis till en toppad folksport? Alla tittade, intresset var hysteriskt, nationen stod verkligen stilla vid de stora matcherna. Och snabbt som ett serve-ess fick vi fler tennisbanor per capita än något annat land i världen. Den märkliga framgångssagan säger mycket om Sveriges moderna historia. Och den ska nog utläsas som en unik kombination av stort sportintresse, radikal social utjämningspolitik och stark individualism. Björn Borg gjorde inte allt på egen hand. Men han var först och bäst; den store förnyaren och inspiratören. Stilen var dessutom ovanligt cool, rena uppenbarelsen för oss som var yngre. Popmodernismens triumf. För mig var det den svenska modellens kulmen. Hur grabbarna från landsortens småstäder som hade motivationen att träna hårdare än alla borgarsöner från Båstad och Djursholm kvickt tog hem spelet och förvandlade svensk idrott till en global exportsuccé. I ”När vi var bäst” skildrar journalisterna Mats Holm och Ulf Roosvald historien om den svenska guldåldern. Det är den klart bästa bok jag har läst om svensk tennis. Den kvalar rentav in som god svensk kulturhistoria därför att författarna inte bara har bollar på hjärnan; de lyfter blicken och granskar även livet utanför linjerna. Man känner dessutom den stilistiska nerv som bara kan komma ur känslan av att ha upplevt de där åren som ung. Nostalgi? Inte mer än nödvändigt. Vi får vida tillbakablickar med erfaren blick och de tre stora intervjuas: Björn Borg, Stefan Edberg och Mats Wilander. Allt gick inte friktionsfritt. Den vita sporten hade sin historia i Båstad och Kungliga hallen på Östermalm. Tennisen blev paradoxalt nog stor ungefär samtidigt som den på allvar utsattes för politisk kritik från vänster. Stoppade matcher och poliser på läktarna. Rhodesia 1968, Chile 1975. Den politiska oskulden och amatörismen var på väg ut. Gentlemännen på centercourten fick konkurrens av långhåriga bollmaskiner som kunde kämpa ner vem som helst. Även den grå socialdemokratin hade problem att anpassa sig till tidens rörelser. 1976 är ett talande år. Då vann Björn Borg sin första Wimbledontitel, Ingmar Bergman gick i landsflykt efter en skatterazzia på Dramaten och Astrid Lindgren skrev sin berömda saga om Pomperipossa i protest mot den absurda byråkrati som tvingade henne att betala 102 procent i skatt. Ulf Lundell debuterade samma år med den trotsiga ungdomsromanen ”Jack”. Nätrullare eller dubbelfel? Livets små snedsteg och all dramatik. Efter 44 raka år vid makten förlorade socialdemokraterna valet. Olof Palme tröstade sig kanske med en tennismatch mot Harry Schein i Kungliga hallen. Och Lars Gustafsson skrev på sin lyckliga lilla roman ”Tennisspelarna”, som gavs ut året därpå. Mest färgstark är skildringen av tränarna Lennart Bergelin och Percy Rosberg. Det var Percys teknikträning och kloka huvud som formade Björn Borg och Stefan Edberg. Björn behöll sin oortodoxa tvåhandsbackhand men Stefan fick rådet att släppa taget och bara slå med en arm. Så skapades två av tennishistoriens vassaste vapen. Även Björn Borgs skatteflytt till Monte Carlo utlöste en hård debatt. Det var några år med eviga fejder med den svenska pressen. Borg kände sig orättvist behandlad och undrade senare varför ingen kritiserade Ingmar Stenmark när han lämnade landet för Rivieran. Percy Rosberg var det elfte barnet i en arbetarfamilj från Norra Ängby. Han uttrycker sig distinkt och i bilder: ”Stefan hade en så fin backhandvolley, så vass, som att riva ett lakan”. Men hans forehand var skum. ”Han skyfflade över bollen, som en jädra snöskottare”. Därför att tysta svenska skidåkare från norr alltid stått närmare vår bild av folksjälen, skulle jag tro. ”När vi var bäst” slutar i moll. Svensk elittennis kan inte gärna bli mycket sämre än nu. Den vitala tenniskulturen har dött ut. Småstadsstjärnorna blir golfproffs i stället. Det fanns en annan sida av Borgs triumfer på jordens alla tennisbanor. Han var ständigt på väg i flygplan någonstans och väckte längtan efter resor och metropoler. Kvällstidningarna hängde honom hack i häl: Paris, Miami, Bahamas, Las Vegas, Tokyo. Med Björn Borg importerades internationell glamour till det svenska bönehuset. Pälsar, skumpa, disco. Åh, vilket party! Mats Holm och Ulf Roosvald blåser nytt liv i historien. De kallar träffande sportagenturen IMG och Mark McCormack, som låg bakom Borgs flytt till Monte Carlo, för ”globaliseringskapitalismens tidiga stormtrupp”. Spelet lockade även fram existentiella frågeställningar. Det var knappast en tillfällighet att en nyckelscen i Woody Allens film ”Manhattan” från 1977 utspelar sig på en tennisbana ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”, sjöng Blå tåget 1972. Det hade sina sidor men för svensk tennis var det toppen. Jämlikhet – eller kanske snarare broderskap – och stålar var en oslagbar kombination. Och allt skedde utan tidiga elitsatsningar som i dag när alldeles för många spelare väljs bort för tidigt. Då blir rekryteringsbasen för smal för att producera stjärnor på löpande band till den internationella marknaden. Visst, tennis kan vara en tuff duell, men det är ännu roligare att spela tillsammans. Jan Eklund [email protected] 2 DN 18 nov 2014: “Johan Croneman: SVT:s nya serie om singlar är den mest subtila satir som skapats i Sverige Serien ”Gift vid första ögonkastet” kallas ”reality”. Men Johan Croneman genomskådar upplägget – detta är ju avancerad ironi, fullt i klass med ”The office”! Så fick vi ändå till slut ett alldeles eget svenskt ”The office”, visserligen med ett nytt överraskande innehåll, men när det kommer till form, stil och skådespeleri är det minst lika imponerande som ”The office” någonsin var. Jag har inte sett så helt okända svenska skådespelare prestera på så här hög nivå – någonsin. Jag tänker givetvis på SVT:s nya dramaserie ”Gift vid första ögonkastet” (SVT Flow, måndagar). Att man maskerat den till en dokusåpa är kanske det mest geniala – och som man har gjort det! Sex singlar har ”valts ut” för att matchas ihop. De skall med hjälp av fyra ”experter” paras samman, gifta sig. Kärast vinner! Manuset är briljant, det balanserar på en knivsudd! Ibland lämnar de fiktionen på ett närmast omärkligt vis, lyfter in oss i en realitysaga som för ett ögonblick är så skrämmande lik vilken annan reality som helst – innan vi snabbt igen återförs till fiktionen. Det blir till en av de mest komiska, hårdkokta satirer jag någonsin lagt ögonen på. Den blottlägger brutalt hela vår samtid, den nästintill groteska längtan efter våra femton minuter – och inte minst hudflängs mediernas och televisionens absurda jakt på ”nyskapande” programkickar. SVT riskerar givetvis en hel del kritik från kanalkolleger, jag tycker nog att de visar på ett sällsynt mod när de ger resurser och utrymme till den här formen av massiv mediekritik i fiktionens namn. Och de är konsekventa in absurdum – när de till exempel i eftertexterna låtsas att det är en Baluba-produktion (Peter Settmans gamla fina företag) så är det många av oss som till och med tvekar, och funderar. Skulle de på allvar ha kunnat göra en sådan här realityserie – på SVT...?! Självklart inte. Många upplever det kanske till och med som ett överdrivet tydligt pk-statement om public service – själv tycker jag det är underbart att SVT vågar använda självironin så öppet och otvunget. Speakern (helt otroligt fint balanserad, som om det gällde en dokumentär om Auschwitz, finanskrisen, ubåtsjakten): ”En hel generation... av singlar... som kämpar... för att träffa... den rätta... partnern.” Det är bland det bästa jag både sett och hört. Man ryser – mest av välbehag. Dialogen blir helt avgörande för vår upplevelse, den går hela tiden lite över gränsen, man förstår också, mellan raderna, att detta inte är kopierad verklighet, knappt skruvad, nästan bara på fullt allvar, nästan en del av vår verklighet – ”beteendevetaren Marie Helander” är kanske den som tydliggör det hela på bästa sätt när hon så klokt får säga: ”Vi har en växande singelkultur i Sverige. Just det här stora urvalet som finns – det finns så många singlar! Det är också en av anledningarna till att så många är ofrivilliga singlar i dag.” För mig ställdes en intellektuell dörr i tvärdrag! Det blev ljust och klart och tydligt. För oss alla. Åtskilliga kritiker, skribenter, analytiker har misstolkat ”Gift vid första ögonkastet” – den subtila ironin har inte gått fram, den har blivit mottagen som en dokusåpa. Jag blir som sagt lite förvånad – helt ärligt: Det här är ju ingenting man skojar om ända in i kaklet. ”Gift vid första ögonkastet” är skapat som parodi, serverat som en drypande satir – dold bakom dokusåpans dimridåer. Om det kan man väl knappast tveka...?! Nu ringer två av mina chefer på DN och påstår att ”Gift vid första ögonkastet” inte är någon satir, utan en reality gjort på fullt allvar. Det kan väl ändå inte vara riktigt sant? Jodå, alldeles bestämt. De skojar inte med oss. Säg att de skojar...?! DN 18 nov 2014: “ Regeringen backar efter protesterna Förra månaden föreslog regeringen att de statliga bidragen till Medelhavsinstituten skulle upphöra. Efter den hårda kritiken mot förslaget vänder man nu tvärt i frågan. I slutet av oktober lade regeringen den budgetproposition som föreslog att alla statliga bidrag till de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul och kulturinstitutet och museet Villa San Michele på Capri skulle upphöra från och med 2017. Regeringen fick kraftig kritik från kultur-Sverige när man aviserade att anslagen till de svenska Medelhavsinstituten skulle dras ned. Förslaget kallades bland annat ”historielöst”, och bland dem som nyligen anslöt sig till kritikerskaran finns till exempel Svenska Akademien – som även gått till storms mot den aviserade nedskärningen av anslagen till Terminologicentrum. Efter den massiva kritiken öppnade det ansvariga statsrådet för en omprövning av beslutet – och nu backar regeringen alltså om Medelhavsinstituten. Johan Croneman [email protected] “ Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, meddelar: ”Statens finansiering av de svenska Medelhavsinstituten kommer att fortsätta, och de neddragningar som signalerats inför 2016 och 2017 är inte längre aktuella.” Beslutet har fattats efter en ”granskning av institutens finansieringsmöjligheter”, hävdar man. ”Jag kan i dag meddela att de svenska Medelhavsinstituten kommer att få fortsatt statligt stöd. Förvarningen om minskat statligt stöd för 2016 och 2017 är inte längre aktuell efter att vi granskat institutens finansieringsmöjligheter. Vi värnar om instituten och deras betydelsefulla verksamhet. Instituten har ett mycket stort värde ur många aspekter, från de kulturella och historiska till de forskningsmässiga”, säger Helene Hellmark Knutsson i pressmeddelandet. Enligt Hellmark Knutsson har det ”aldrig varit fråga om att riskera institutens framtid”. Inom vilket område de planerade besparingarna – 12 miljoner för 2016, och 22 miljoner för 2017 – i stället kommer att göras nämner inte departementet. Juan Flores [email protected] “ DN 18 nov 2014: “ Maria Schottenius: Dra nu lärdom av dessa fadäser Medelhavsinstituten blir kvar, tack alla protestkörer och tack UD, som snabbt förstod vidden av detta tossiga besparingsförslag. Därmed räddas också en väl fungerande verksamhet och en vital del av Sveriges levande kulturarv. Nu gäller det att ministern för högre utbildning och forskning att se till att svenskundervisningen utomlands också får bli kvar. Tanken att skjuta den i sank är minst sagt huvudlös. De centra som samlar energi och kunskap om svensk kultur och samhälle i världen gör stor nytta, till och med för exportindustrin. Terminologicentrum och Myndigheten för kulturanalys måste också få tillbaka sina anslag som är små belopp men ger stora värden tillbaka. Lärdom av dessa fadäser: öka tiden mellan riksdagsval och budget. Två veckor räcker inte. Och se upp när finansens tjänstemän kliver in i kultur- och utbildningsdepartementet. Maria Schottenius [email protected] “ DN 18 nov 2014: “ Vi ska bara vila lite först Det är sent i november – och det var med boken ”Sent i november” som Tove Janssons älskade mumintroll försvann. Med hösten avslutar Lotta Olsson serien om Mumindalens fyra års tider. ”På kvällen när alla hade gått hem till sig och viken var tyst berättade homsan en egen historia för sig själv. Den handlade om den lyckliga familjen. Han berättade ända tills han somnade och nästa kväll fick han fortsätta igen eller ta det från början.” Vad har man att trösta sig med när dagarna mörknar minut för minut och tomheten lägger sig överallt som ett allt gråare täcke? Homsan i ”Sent i november” (1970) berättar som tröst för sig själv om familjen i dalen, den där lyckliga familjen som han så gärna ville vara en del av. Till slut tar han mod till sig och går dit för att träffa dem, och han är inte ensam. En hemul och en filifjonka, en gamling som kallar sig Onkelskruttet, Mymlan och Snusmumriken: alla samlas de i Mumindalen. Utom muminfamiljen. De är inte där längre och gästerna blir genast olustiga. Ingen gemenskap och självklar glädje, bara några vilsekomna individer i iskallt duggregn. Hemulen blir stående med lampan i tassen. ”Hur blev det såhär, tänkte han förbluffad. Jag har ju varit så glad hela dan. Vad var det som var så enkelt?” Hemulen drömmer om att vara en annan och filifjonkan vill slippa vara rädd och arg, Mymlan letar efter sin syster och Snusmumriken har tappat något. Det blev den sista muminboken, ”Sent i november” som kom 1970, och den var inte lätt. De kom ju aldrig tillbaka, mumintrollen. ”Hela Mumindalen hade blivit overklig, huset och trädgården och floden var ingenting annat än ett spel av skärmar och skuggor och homsan visste inte vad som var riktigt och vad han bara hade tänkt. Han hade fått vänta för länge och nu var han arg.” Vill man så kan man läsa ”Sent i november” som Tove Janssons egen sorg över att ha förlorat den lätta, jublande fantasin från de tidiga muminböckerna. För som Toves brorsdotter, Sophia Jansson, har påpekat är mumintrollen inga tunga varelser trots sin rundnätta form, de är lätta som såpbubblor. Och kanske lika svåra att hålla fast. Det tog slut för Tove Jansson, hennes böcker blev gradvis något annat och allvarligare. De slutade vara barnböcker, Tove Jansson ville gå vidare. Kvar stod publiken och längtade hjälplöst efter sina älskade troll. ”Sent i november” är också den bilden, av en trött författare som drar sig undan beundrarna som kommer med sina pockande behov och tror att muminfamiljens vänliga äventyrlighet ska göra deras egna liv bättre. Hon skulle kunna vara homsan Toft, som gömmer sig på vinden med näsan i en stor bok där han läser om stora arga djur och mörka landskap,
© Copyright 2024