1. No category

Guide till
Ängelholms
parker och träd
FÖRORD
Guiden till Ängeholms parker är tänkt för dig som önskar upptäcka
det gröna Ängelholm, stadens parker i allmänhet och dess träd och
planteringar i synnerhet.
Träd är fantastiska på många sätt: genom fotosyntesen omvandlar ett
träd flera kilo koldioxid till syre varje dygn. Ett stort bokträd tar upp
flera tusen liter vatten per dygn. Träd bidrar till skugga och svalka
och blir hem åt fåglar, insekter och svampar. Men inte minst skänker
träden oss skönhetsupplevelser och välbefinnande.
Genom att upptäcka träden med denna guide hoppas vi att du gläds
åt att Ängelholm är en stad där träden värderas högt. Stadens träd
lever ett tufft liv där utrymmet är begränsat, både ovan och under
jord. Men genom aktivt arbete, förståelse och intresse för våra träd
kan vi gemensamt förbättra trädens status och villkor.
Översiktsritningar finns över våra perennplanteringar i Stadsparken
och vid Tullportsplatsen. Perenner är våra färggranna marktäckare
som år efter år kommer upp ur marken efter att ha vissnat ner på
vintern. Vi hoppas du uppskattar dem lika mycket som
sommarblomsplanteringar.
Använd våra parker i Ängelholm och var rädda om dem. Njut även
av all parkmark och naturmark som finns runt om i staden och i våra
ytterområden!
Text: Mattias Andersson, Birger Ekenstierna
Illustrationer: Maria Brink
Foto: Ann-Sofie Molin, Birger Ekenstierna
ÄNGELHOLMS PARKER
1. STADSPARKEN
Stadsparken kallades från början Nya Torg och bestod då i princip av
stora öppna fält. På 1870-talet var området, tillsammans med
nuvarande parkskolans tomt, benämnd ”Gröna Torg”. Ängelholms
äldsta skulptur, ”Druvan”, skapad av Anders Olsson, står som fontän
mitt i stadsparken. Den donerades av stadsträdgårdsmästaren Carl
”Karlshälla” Henryson år 1919.
Strimmlönn
Acer pennsylvanicum
Detta exotiska träd härstammar från Nordamerika. I sitt naturliga
tillstånd finner man den växandes bland undervegetationen under
stora lövträd i dalgångar och nordsluttningar. Där tävlar trädet mot
andra höga buskar så som magnolia, trollhassel och kornell om det
lilla tillgängliga ljus som finns. De stora bladen på uppemot tjugo
centimeter är ett tydligt tecken på den anpassning som krävs för att
fånga så mycket solljus som möjligt. Strimmlönnen är ett ganska litet
träd och blir ungefär mellan 3-6 meter högt och 3-4 meter brett.
Arten bildar naturligt ett flerstammigt träd med förgrening långt
nerifrån. Trädet har fått sitt namn från de vita ränderna som finns på
de olivgröna upprätta stammarna. Ränderna framträder kanske allra
bäst vintertid och trädets siluett blir oerhört vacker mot ett snövitt
täcke. Men trädet är också mycket dekorativt under hösten då de
stora löven får en underbart lysande gul höstfärg.
Strimlönnen vill ha ett skyddat läge och föredrar halvskugga men
klarar även lite soligare lägen. Den växer allra bäst i en mullrik och
fuktig jord.
Äkta kastanj
Castanea sativa
Den äkta kastanjen härstammar från södra Europa och norra Afrika.
Under romartiden fördes den till norra Europa där den användes till
timmer eftersom kastanjen börjar bilda bra kärnved redan efter 2-5
år.
Arten kan för många vara lätt att förväxla med hästkastanjen.
Förmodligen handlar dock förväxlingen mest om namnlikheten.
Botaniskt sett är de nämligen väldigt olika men för ett ovant öga kan
det finnas vissa likheter. De har ju exempelvis snarlika frukter, båda
med taggiga skal. Det är dock viktigt att veta att det bara är den äkta
kastanjen som är ätbar.
Äkta kastanj blir som fullvuxet ett 10-15 meter högt träd med en
nästan lika bred krona. Bladen är friskt grönglänsande, avlånga och
har en vasst sågad kant. Trädet blommar i juni med långa kolvar i
vitt. Därefter kommer den taggiga frukten som rymmer de
kastanjenötter som av många anses vara en delikatess.
Då kastanjen behöver mycket värme för att trivas lämpar den sig bara
i södra Sverige. Den föredrar en fuktig, mullrik jord i ett läge med
mycket sol. Dock trivs trädet inte i allt för blöta jordar då det lätt tar
skada av stående vatten som fryser under vinterhalvåret.
Ginko i mitten, Äkta kastanj till höger och trollhassel till vänster
Ginkgo
Ginkgo biloba
Ginkgon är ett av de mest fascinerande träden på vår planet. Dess
storhetstid var för 200 miljoner år sedan då den täckte stora delar av
norra halvklotet. Den är alltså en kvarlevande organism från en långt
svunnen tid. Idag växter trädet dock vilt endast på ett fåtal platser i
Kina.
För ungefär ett tusen år sen började ginkgoträdet tas i odling. Det
blev ett populärt träd att plantera utanför tempel då det påstods ha en
skyddande effekt mot eldsvådor. Eld sades nämligen få trädet att
utsöndra fukt och begränsa brandens utbredning. Om det ligger
något i detta eller inte är dock inte vetenskapligt bevisat, men det
skulle mycket väl kunna stämma då trädet faktisk överlevt i mer än
200 miljoner år. Trädets användande kring religiösa byggnader i Kina
och Japan har gjort att det ofta kallas för tempelträd.
Ginkgon växer med en oregelbunden krona. Grenarna är horisontellt
riktade och har ett glest växtsätt. Trädet blir mellan 9-12 meter högt
och 5-6 meter brett. Bladen har ett ganska märkligt utseende och det
är för att de botaniskt sett består av flera sammanväxta barr. Detta
gör att trädet egentligen varken är ett barrträd eller ett lövträd. Men
eftersom bladen fälls på vintern räknas ginkgoträdet idag som ett
lövfällande barrträd.
Ginkgon trivs i varma skyddade lägen och passar därför bra som
stadsträd. Det bör dock inte planteras i direkt anslutning till gator då
den är känslig mot vägsalt.
Sibiriskt korkträd
Phellodendron amurense
Det sibiriska korkträdet kommer ursprungligen från norra Kina,
Manchuriet och Japan. Trädet får en mycket tjock och fårad bark
duglig till kork som i Östasien bland annat används som flöten till
fisknät. Den kork som används till vinkorkar anses finare och tas
istället från en ek, Quercus suber, som inte är härdig i Sverige.
Trädet är mycket utrymmes-krävande och passar bäst i
parksammanhang. Det kan bli upptill 9-12 meter högt och den
paraplyformade kronan kan uppnå en imponerande bredd på 8-12
meter. Det vackert oregelbundna grenverket bygger på några kraftiga
horisontella grenar som ofta förgrenar sig långt ner på stammen. På
hösten får
löven en gul
färgton och
honträden
får små
blåsvarta
frukter som
hänger i
klasar.
Trädet
fungerar bra
i de flesta
jordar men
odlas bäst
på ett
skyddat läge
i en mullrik
lätt jord där
tillgången
på näring
och vatten
är god.
PERENNRABATT STADSPARKEN
2. Danielslundsparken
Runt sekelskiftet 1800 ägdes området av plantagedirektören &
fabrikören Johan Wilhelm Frick, som döpte det till Johanneslund.
Handlaren Daniel Möller övertog området efter Fricks död och
döpte om det till Danielslund. På den gamla banvallen växer idag
flera olika Rhododendronarter som på våren blommar i många olika
färger.
Hästkastanj
Aesculus hippocastanum
Hästkastanjen växer idag vild i ett område i norra Grekland, Albanien
och Bulgarien. Den togs till Sverige främst för sitt vackra och
exotiska utseende men också för sin rika fruktsättning som bönderna
tog tillvara som kreatursföda. Namnet hästkastanj – hippocastanum –
kommer troligen från att kastanjerna förr användes som magmedicin
till hästar. De taggiga kastanjerna är dock inget vidare som
människoföda men är desto mer lockande som roliga leksaker för
många barn. Den äkta kastanjen - Castanea sativa - som får mycket
smakfulla frukter är inte alls släkt med hästkastanjen.
Med svenska mått mätt blir hästkastanjen ett mäktigt träd med sina
15-20 meter på höjden och en kronvidd på 10-12 meter. De klibbiga
knopparna har ingen motsvarighet i Sverige i storlek och
knoppsprickningen är en riktig upplevelse. Under maj och början av
juni får trädet sina effektfulla blomställningar som lätt kan liknas vid
brinnande facklor.
Trädet är olämpligt att använda i hårdgjorda och torra miljöer där
den ofta blir brun och risig. Istället är hästkastanjen ett utmärkt
parkträd där den både får gott om utrymme och god tillgång på
vatten. De senaste åren drabbas hästkastanj i Sverige också av både
bladbränna och minarmal. Dessa sjukdomar väntas slå hårt mot
många hästkastanjer och på sikt begränsa beståndet.
Hästkastanj
med
angrepp
av
minerarmal
3. Nya Torg
Ullungrönn
Sorbus commixta ’Dodong’
Denna mycket vackra rönn härstammar från Sydkorea där den
svenske botanisten och växtjägaren Tor Nitzelius fann frön på ön
Ullung-do. Det lite märkliga namnet får alltså sin bakgrund förklarad
av fyndplatsen.
I Sverige blir ullungrönnen ett medelstort träd och uppnår en höjd på
9-12 meter och en bredd på 4-5 meter. Trädet kännetecknas av sina
stora glänsande blad, sin mycket rika blomning med vita blommor i
upprätta klasar samt de stora droppformade tegelröda rönnbären
som är mycket dekorativa om hösten.
Tack vare sin smidiga storlek är den ett utmärkt trädval såväl i
trädgården som i stadens parker och på dess gator och torg. Med sin
grova grenbyggnad är den även ett mycket tåligt träd och klarar sig
lika bra i öppna och blåsiga lägen. Den har också mycket små krav på
växtplatsen men föredrar ett soligt till halvskuggigt läge med
näringsrik jord.
Silverlönn
Acer saccharinum
Silverlönnen
härstammar från
Nordamerika.
Trädet har fått sitt
svenska namn
efter bladens
silvervita
undersidor vilka
upplevs som
silvriga därför att
de är täckta med
små hår. Sitt
artnamn har det
fått på grund av
sin sockerrika sav,
saccaros = socker.
Strimlönnen kallas
därför ibland även
för sockerlönn
På ursprunglig
växtplats kan
trädet bli
uppemot 40 meter högt men i vårt kalla svenska klimat får vi nöja oss
med höjder kring 15-20 meter och en bredd på ungefär 8-12 meter.
Exemplaret som du finner här på Nya Torg är dock av sorten
’Pyramidale’ som växer med ett smalare, mer upprätt växtsätt än
grundarten. Den når nästan samma sluthöjd men blir bara ungefär
hälften så bred. Silverlönnens blad är mindre än hos den vanliga
skogslönnen och har en djupare inskärning. På hösten övergår bladen
till en kraftigt klargul höstfärg innan de faller till marken.
Trädet trivs allra bäst i vanlig trädgårdsjord men fungerar också bra
på en lite fuktigare växtplats. Den är inte lika känslig för
kompakterade, syrefattiga jordar som vår vanliga lönn. Dessa
egenskaper tillsammans med det smala växtsättet gör sorten
’Pyramidale’ till ett mycket lämpligt gatuträd.
Robinia
Robinia pseudoacacia
Robinian härstammar från Östra USA kring bergskedjan
Appalacherna. Den finns numera också förvildad i Europa där
förhållandena är gynnsamma. Namnet har trädet fått från Linné som
namngav det efter den franske botanisten Jean Robin som förde med
sig robinian till Europa under 1600-talet. Trädet är ganska snarlik den
exotiska acacian och kallas därför ibland även för falsk acacia –
pseudoacacia.
I Sverige når trädet som fullvuxet en höjd på 12-15 meter och får en
imponerande krona på mellan 8-12 meters bredd. Typiska drag för
robinian är bland annat den snirkliga och luftiga kronan, den
djupfårade barken och de taggiga skotten. Trädet kan också stoltsera
med en vacker, doftande och fjärilsliknande blomning i juni där flera
vita småblommor sitter samlade i 15 cm långa klasar. I september
mognar också de karakteristiska platta, halvdecimeter långa
fröbaljorna.
Trädet tillhör
familjen ärtväxter
och kan därmed
tillgodogöra sig
kväve direkt från
luften som den
lagrar i små
bakterieknölar på
rötterna. Denna
egenskap gör att
den är mycket
snabbväxande
och gärna skjuter
rotskott som kan
bli besvärliga på
fel växtplats. Den
växer bäst på
något fuktiga och
kalkrika marker
och trivs
både i lätta och
tunga jordar som
dock inte får vara för kompakta. Den är torktålig och värmekrävande
men ganska vindkänslig, dessa egenskaper gör den till ett bra val i
stadens klimat.
Robinians virke är starkt och hållbart och varar längre som
staketstolpe än vad den erkänt långlivade eken gör. Virket används
annars sparsamt och då oftast till möbler och båtbyggen.
4. Rosentäppan
Stjärnmagnolia
Magnolia stellata
Stjärnmagnolian härstammar från Japan och har fått sitt artnamn från
latinets stellata som betyder stjärnlik. Magnoliasläktet är namngivet av
Linné efter botanikprofessorn Pierre Magnol.
Denna mycket långsamväxande magnolia är en mångförgrenad och
nästan bollformad liten buske som i Sverige blir mellan 1-2 meter
hög och minst lika bred. På bar kvist i april-maj slår de svagt
doftande blommorna ut från vackra silkesaktiga knoppar.
Blommorna är helt vita och ser ut som skira stjärnor tack vare de
talrika kronbladen som kan vara så många som upptill 30 stycken.
Stjärnmagnolian vill ha en näringsrik, fuktighetshållande men
väldränerad jord. Den tål dock en något torrare och mer alkalisk jord
än de flesta andra magnolior om man är noggrann med att tillföra
nytt organiskt material varje år. Växtplatsen ska vara solig och
skyddad från de allra hårdaste vindarna. Men liksom för alla
magnolior gäller det att vara försiktig med att ge den en alltför varm
och skyddad plats eftersom den då kan komma igång för tidigt och
frostskadas.
Sydbok
Nothofagus antarctica
Sydboken kan växa både som ett träd eller en mångförgrenad buske.
Den har fått sitt namn därför att den har ett visst släktskap med vår
vanliga svenska bok. Den växer vilt i de sydligaste delarna av Chiles
och Argentinas svala och regniga skogar. Man har i vilt tillstånd hittat
exemplar som blivit uppemot 30 meter höga, men på grund av sitt
mycket långsamväxande växtsätt blir den betydligt mindre i odling.
I Sverige blir sydboken inte mycket större än 3-5 m högt och ungefär
4 m brett. Det spärriga och oregelbundna växtsättet tillsammans med
de vridna stammarna och de små krusiga bladen, gör att trädet får ett
udda utseende. Dessa utmärkande och nästintill hoptryckta drag gör
att trädet ofta ser ut som ett tuktat bonsaiträd.
Trädet vill ha ett soligt och vindskyddat läge med en djup, fuktig och
humusrik jord. Det föredrar en växtplats med surare pH men
fungerar även bra i vanlig trädgårdsjord som inte är alltför kalkrik.
Sydbok
5. Tegelbruksparken
Silverpäron
Pyrus salicifolia
Detta på senare tid mycket populära träd kommer från Kaukasus och
Iran. Artnamnet salicifolia syftar på att bladen – folia - liknar de hos
pilen - Salix. Ofta är det den hängande varianten ’Pendula’ man
påträffar då den är populärare än den rena arten.
Silverpäronet med sortnamnet ’Pendula’ är ett mindre träd och blir
ungefär 4-6 meter högt och 3-5 meter brett. Med sina eleganta välvda
grenar och silvriga videlika blad får trädets ljusa siluett ett nästan
spöklikt utseende i skymningen. De unga bladen liksom de unga
skotten är täckta av ett silkigt, luddigt dun. På våren blommar det
med små gulvita blommor som dock döljs ganska väl bland bladen
som slår ut samtidigt. På hösten får trädet små bruna päron som
visserligen är ätliga men tyvärr ganska osmakliga.
Trädet är lättodlat och trivs bra både i staden och i den lilla
trädgården. Den är tork och värmetålig men föredrar en något
fuktigare jord i ett soligt läge. Är jorden dessutom kalkrik får plantan
en mer framträdande silvrig ton.
Sötrönn
Sorbus aucuparia var. Edulis
Sötrönnen är ingen egen art
utan en variant av vår vanliga
rönn. Skillnaden är att den
har mycket intensivare
blomning och större bär och
klasar. Den får också en
härligt röd höstfärg.
I Sverige kan sötrönnen bli
runt 12-15 meter hög och ska
planteras soligt och
väldränerat, men kräver inte
särskilt näringsrik jord.
Bären är mycket lämpliga
att använda till gele.
6. Tullportsplatsen
Kaukasisk vingnöt
Ptereocarya fraxinifolia
Precis som
namnet
avslöjar
härstammar
denna vingnöt
från
Kaukasien.
Trädet föredrar
fuktig,
humusrik jord
och växer
därför i
närheten av
vattendrag i sitt
naturliga
tillstånd. I det
vilda kan
vingnöten
skapa hela
skogar längs
med åar och
floder eftersom
den väldigt ofta
skjuter
rotskott.
Den kaukasiska vingnöten blir ett stort pampigt träd mellan 12-15
meter högt. Den växer med ett mångstammigt växtsätt och blir
nästan 10-12 meter brett. Vingnöten har länge varit ett vanligt
parkträd i Sverige.
7. Järnvägsparken
Turkisk trädhassel
Corylus coulurna
Den turkiska trädhasseln har sitt ursprung i sydöstra Europa och
västra Asien. Artnamnet colurna är ett gammalt latinskt ord för
hasselnöt eller hasselskog. Den är nära besläktad med vår inhemska
hassel men blir i motsats till denna inte en buske utan istället ett
välvuxet träd med genomgående stam.
I Sverige kan trädhasseln få en imponerande höjd på uppemot 15-20
meter och en rejäl bredd på 8-12 meter. Dessvärre är den dock
kortlivad och blir sällan mer än 100 år gammal. Den kännetecknas
främst av sin mjuka korkbark och sina karakteristiska hasselnötter
med långa, lite krulliga hyllen. Nötterna mognar i september och är
fullt ätbara. Blomningen som föregår fruktsättningen sker senare än
hos vår vanliga hassel, men består på samma sätt av långa hanhängen
och honblommor i huvudliknande samlingar.
På grund av sin breda krona behöver trädet gott om plats men är
annars ganska anspråkslöst. Det tål både torka och värme bra och är
därför ett lämpligt växtval i hårdjorda stadsmiljöer. Trädet är dock
känsligt för salt. Men om trädet själv får välja växer det allra helst på
en solig plats i en mullrik, fuktig men väldränerad trädgårdsjord.
Rödek
Quercus rubra
Rödeken finner man vildväxande i östra Nordamerika. Artnamnet
rubra är helt enkelt det latinska ordet för röd. Den blir vacker som
klippt häck och vid extra hård beskärning blir bladen mycket stora
och odlas därför ofta som kransgrönt.
Denna ek är ganska snabbvuxen och kan bli mycket stort med sina
20-25 meter på höjden och 12-18 meter på bredden. Det röda i
namnet kommer kanske främst från att bladen är klarröda vid
lövsprickningen, men även de unga skotten får en röd ton. Trädet får
också en vacker röd höstfärg som kan variera något både beroende
på växtplatsen och den genetiska variation som uppstår på grund av
att rödeken förökas genom frösådd.
Trädet tål både vind, värme och torka och fungerar därför bra i
stadsmiljö. Men med sin breda och oregelbundna krona är den ett
volymskapande träd och passar därför bättre i parksammanhang än
på trånga gator. Den ogillar kalk och trivs bäst på fuktighetshållande
och mullrika, leriga sandjordar. Platsen bör också vara varm och
väldränerad vilket dessutom får höstfärgerna att bli intensivare.
Valnöt
Juglans regia
I folkmun kallad vanlig valnöt för att skiljas från de övriga
valnötterna. I vissa länder nämns den även som persisk valnöt. För
det är från det området arten härstammar ifrån. Idag odlas trädet i
hela Sydeuropa. Valnöten är härdigt i södra Sverige och sätter bra
med frukt men kan bli skadad av de extremt kalla vintrar som
periodvis med några decenniers mellanrum uppstår här i Norden.
Trädet bildar oftast en mer bred än hög krona. Fullvuxen cirka 12-15
meter hög och 10-15 meter bred. Dess blad är styva och läderartade
och parbladigt sammansatta precis som hos asken. Valnötens har
dock färre men större
småblad och hela bladet
isig kan bli över en
halvmeter långt.
Stammens bark är slät och
ljust grå i färgen. Med
åldern spricker den upp
och bildar en vacker
struktur.
Släktnamnet Juglans är
bildat av den antika guden
Jupiter och det latinska
ordet glans, vilket betyder
ollon. Valnötens frukt är
alltså det som syftas vara
en avbild av gudens ollon.
Det latinska ordet regia
betyder kunglig.