Torsdagen den 10 mars 2011
BRUK I SVERIGE
Tipsa Länstidningen Värmlandsbygden om det som händer nära dig. Ring 0141-560 03 eller e-posta till [email protected]
Övre Häfla Bruk
-nu kommer första delen av Länstidningens
serie om bruken i Sverige.
Under sommarhalvåret är bruket öppet och det hålls guidade visningar för den intresserade.
Det är nu mer än 80 år sedan hammarslagen
tystnade vid Övre Häfla Bruk beläget i ett av
Östergötlands nordligaste hörn. Allt är tyst och
stilla så här års vid det gamla bruket som är
mycket vackert beläget mellan sjöarna Regnaren och Vagnaren.
Redan år 1682 började den
dåvarande landshövdingen
Jacob Fleming i Västernorrlands län att anlägga Häfla
Bruk på denna plats. Förutsättningar ansågs här vara
goda då såväl skog som
vattenkraft fanns att tillgå.
Den första hammarsmedjan bestod av en hammare
med två härdar.
Fleming saknade i detta
skede tillstånd för uppförandet av bruket och först när
anläggningen stod klar i
augusti lämnades en ansökan
om privilegium. Detta kom
att föranleda en lång process
mellan ägaren och kungliga
bergskollegium.
Först den 7 november
1683 undertecknade konungen ett tillstånd om att få
uppföra en hammarsmedja
vid Häfla.
Smidesrätten blev då 300
skeppund per år med 75
skeppund i frälseränta.
Vid den här tiden fick alla
nya anläggningar i landet sex
skattefria år vilket också kom
att utnyttjas vid Häfla.
Jacob Flemming avled den
13 augusti 1689 endast 49 år
varvid bruket kom att utarrenderas till Jacob Reenstierna dy. Den dåvarande hammarsmedsmästaren Henning
Decker förband sig att driva
hammaren och av ett skeppund tackjärn utvinna 11
stänger järn. Allt enligt ett
avtal som dateras till den 30
oktober 1694.
År 1695 skattlades Häfla
Bruk för 300 skeppund per
år vilket motsvarar cirka 45
ton.
1698 övertar brukspatron
Georg Thomas von Berchner
på Stafsjö Bruk arrendet av
Häfla.
Under von Berchners tid förvandlades arrendet till förpantning och så småningom ägo.
Från 1705 till 1759 blev
dottern Catharina von
Berchner en av ledarfigurerna
vid Häfla.
Därefter övertogs bruket
av Axel Wilhelm Gyllenkrok
vars mor Lovisa Wilhelmina
var dotter till brukspatron Jean de Geer på Godegård.
Moderniseras
I början av 1700-talet fick
bruket ny hammare, härd,
hjulstock och hjulhus.
Denna utveckling fortsatte
med såväl nybyggnation och
modernisering under åren
1714-15 och 1730-31.
Tiden krävde att smidet
kunde utökas snabbt eftersom landet var i stort behov
av järn.
Under 1600-talet började
de svenska bruken använda
sig allt mer av den så kallade
tysksmides- metoden vilket
sedan kom att dominera i
mer än 200 år.
Så var fallet även vid Häfla
År 1924 avslutades all tillverkning på bruket.
Bruk då denna metod var
den bästa för färskningen av
järnet.
Bruket är vackert beläget
mellan sjöarna Regnaren
och Vagnaren.
Behöll tyskhärd
förlust sedan 1922.
En bidragande orsak torde
varit att järnet till hästskotillverkningen då kunde köpas
billigare från utlandet. Den
sista mästersmeden vid bruket var Carl Gustaf Hellberg.
En epok på 242 år av järntillverkning var därmed över
för alltid. Idag har det gamla
bruket blivit en turistattraktion som under sommaren
hålls öppet med guidad visning. Mycket av de gamla
maskinerna och redskapen
som användes vid järnframställningen har bevarats.
Förutom den tidigare omtalade tyskärden finns bland
annat en lancashirehärd,
smälthammare och stångjärnshammare från början av
1800 talet.
På andra sidan ån finns
även ett sågverk som iordningställts för att ingå i den
unika bruksmiljön.
Under 1800 talet blev det
allt vanligare att de svenska
järnbruken övergick till den
engelska metoden med Lancashirehärdar.
De gamla tyskhärdarna
hade blivit omoderna och
revs bort. Vid Häfla började
man också bruka den nya
metoden men behöll märkligt nog en tyskhärd som
finns bevarad än idag.
Häfla stannade inom Gyllenkroks släkt fram till 1827
då Gustaf Eric von Post tillträde.
Detta tryggade brukets
fortsatta existens då von Post
ägde stora skogsområden
vilket var viktigt för kolförsörjningen.
År 1929 inköptes även
Skärfors såg och kvarn där
det nuvarande Hävla Bruk
AB är beläget strax söder om
sjön Tisnaren.
Vid en besiktning av bruket den 2 september 1838
noterades 12 byggnader
Den första hammarsmedjan bestod av en hammare och
två härdar.
söder om Häflaån och 10 på
den norra. Häfla var vid denna tid under stark expansion
och stångjärnstillverkningen
var fortfarande huvudnäringen. Tillverkningen
uppgick mellan åren 18371841 till cirka 950 skeppund
per år. 1842-1846 till 814
skeppund och 1847-1851 till
1254 skeppund. Tackjärnet
hämtades huvudsakligen från
Nora bergslag.
Vattenbrist
Det enda hotet var under
vissa år den ständiga vattenbristen i sjön Regnaren. Se-
nare under 1800-talet blev
stångjärnstillverkningen
mindre lönsam och den
gamla hammarsmedjan började användas endast för
framställning av smältstycken till bland annat
hästskotillverkning.
1916 fanns endast 6 arbetare kvar vid smedjan. Den 8
december 1917 övergick Häfla Bruk i Forsjö Trävaruaktiebolag vilket då ingick i
fideikommisset Ericsbergs
ägo.
Den 5 juli 1924 inställdes
all tillverkning vid Övre
Häfla Bruk efter att ha gått i
Text och bild:
BENGT KLASSON