1. No category

1
FINLANDS
GEOLOGISKA
UNDERSÖKNING.
BESKRIFNING
TILL
KARTBLADEN N214&15.
HAN
G O &
JUSSARO
AF
K. AD. MOBERG.
N
FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
BESKRIFNING
TILL
KARTBLADEN
HÄNGO
OCH
14 & 15.
JUSSÄRO.
AF
K. AD. MOBERG.
KUOPIO
O. W. B A C K M A N S
1898
BOKTRYCKERI.
Emedan kartbladen Hangö och Jussarö omfatta endast en ringa
del landyta och derjemte konnektera med hvarandra, har blott en beskrifning, gemensam för dem båda, blifvit utarbetad. Den del af fastlandet eller trakten omkring Hangö, som återgifves å kartbladet Hangö,
rekognoserades tillika med närmast belägna holmar redan år 1867 af
v. landtmätaren I. J. Inberg och studeranden O. Örn under ledning
af d. v. bergmästaren E. H. Furuhjelm.
Det öfriga af nämde blad
äfvensom bladet Jussarö kartlades år 1886 under undertecknads inseende af civilingeniörerne B. Boos och G. Holm.
Höjdsiffrorna
äro
utsatta dels enligt ryska topografiska kårens kartor, hvilka jemte landtmäteriets lagts till grund vid utarbetandet af de geologiska kartorna,
dels enligt afvägningar verkstälda af rekognosörerna. Kartritningen
af
de båda bladen är utförd af ingenior V. L. Åkerblom och undertecknad.
Helsingfors den 27 april 1887.
Karl
Adolf
Moberg.
D e t geologiska kartbladet Hangö omfattar följande sockendelar:
inom Åbo län: Halikko
inom
Nylands
län:
Kartbladens
härad: sydöstra delen af Hiittis;
geografiska
omfattning.
Raseborgs vestra härad: sydligaste delen af
Bromarf och sydvestra delen af Pojo.
Kartbladet Jussarö åter upptager:
inom
Nylands
län:
Baseborgs
vestra härad:
sydöstra delen af
Pojo, sydligaste skärgården af Karis och Ingå och
inom Baseborgs östra liärad: de längst ut i hafvet belägna klipporna hörande till Kyrkslätt.
Såsom synes är det de sydligaste delarne af Finlands skärgård,
gränsande
mot Östersjön och Finska
viken ända ifrån Hiittis till
Kyrkslätt, som framställas på ifrågavarande kartblad, af hvilka N:o
14 (Hangö) konnekterar med N:o 1 (Ekenäs) och N:o 15 (Jussarö) med
N:o 2 (Lojo).
Området, med sina otaliga klippor och skär, sina större
holmar och öar samt sitt parti af fasta landet, erbjuder i flere hänseenden ganska rik omvexling.
Sålunda karaktäriseras fastlandet af
jemförelsevis större sandslätter bevuxna med gles barrskog och ganska
stora
mossar,
under det att skärgården, såsom mera kuperad och
med ställvis rikare vegetation lemnar ett behagligare intryck.
De
längst ut mot hafvet belägna klipporna och skären äro naturligtvis
alldeles kala, men på de större holmarne och landen visar sig genast
en växtlighet, som blir rikare i samma mån dessa tilltaga i storlek
och mängd.
Vissa delar af Hiittis ega en icke ringa" naturskönhet,
hvilken dock i följd af de i vattnet brantstupande höjderna och barrskogens mörkare grönska är af en dystrare beskaffenhet, än t. ex.
inom Pojo allmänt för sina vackra sund och vikar bekanta skärgård.
Främst
utmärka
sig härvid
trakterna
omkring Danskog och Elgö,
täflande med de herrliga landskapen i Pargas.
6
Bergshöjder.
Några anmärkningsvärdare höjder har området icke att uppvisa.
Fastlandet, som i långsam sluttning uppstiger ur hafvet, har i närheten af Lappviks station en absolut höjd af omkr. 80 fot (24 met.).
Till ungefär samma höjd stiga de högsta topparne inom Hiittis äfvensom på holmarne norr om fastlandet.
Något mera resa sig bergen
uti Pojo skärgård, hvarest äfven den för området högst belägna punkten befinner sig SW om Sundom lägenhet å Skärlandet 124 fot (37,0
met.) öfver hafvet.
Något lägre eller 107 fot (31,9 met.) är ett berg
i närheten, på nordvestra sidan af Baggön.
Från båda dessa erbju-
des en vidsträckt utsigt öfver de vackra omgifningarna.
Hvad den
yttre formen vidkommer hafva flertalet af bergen inom Hiittis och
Bromarf ganska brant stupande väggar, några t. o. m. nästan lodräta,
men någon regelbundenhet så tillvida, att den brantaste sidan skulle
vara vänd mot något särskildt väderstreck, förekommer icke.
Inom
Karis och Pojo skärgårdar råder mycken omvexling i ifrågavarande
hänseende, i det att groteska och gigantiska former tillkomma granitbergen och den domformiga, afrundade åter tillhör gneisformationen.
De mot hafskanten i nyssnämde socknar belägna slipade och afrundade klipporna hafva ofta ett egendomligt randadt utseende, uppkommet af vexlande lager af ljusare glimmergneis och mörkare hornblendegneis, hvilkas gränser alltid äro skarpt markerade.
Granskär
och Lindskär
uti Bromarf, men isynnerhet
Bergen på
längs norra
stranden af södra Hamnholmen, hörande till Bosala by i Hiittis, äro
brustna och sönderstyckade.
På sistnämde ställe hafva storartade
bergras förekommit och komma troligen att snart upprepas. — Någon
skarpt
utpreglad
parallelism i afseende å höjdernas
längdriktning
förekommer icke, dock kan en sådan spåras hos bergen omkring och
söder om Sommarö i Hiittis, der riktningen är nordlig eller NV-lig
samt inom Pojo och Karis, der denna först går från vestér till öster
men sedermera blir SW—NO-Iig.
Dalar och
slätter,
Några dalgångar af större utsträckning kunna å det inskränkta
landområdet naturligtvis ej förekomma.
De emellan bergen liggande
sänkningarne utmärka sig lika litet, som dessa, genom någon regelbundenhet i afseende å strykningsriktning och äro synliga blott på
7
de större landen i Pojo.
Å Hermansö och Elgö gå de i en viss stryk-
ning från öster till vester, men nästan lika ofta uppträda andra riktningar hos de obetydliga och åt flere håll sig förgrenande fördjupningarne.
Hela den delen af Hangöudd, som befinner sig söder om
åsen, utgör en ganska stor sandslätt,
som likväl ofta är afbruten af
ej oansenliga mossar och kärr, men denna är äfven den enda inom
området, ifall ej sandaflagringarna på Rosala landet i Hiittis af ett
par eller tre qvadratversts vidd kunna betraktas som sådana. Denna
slättmark, som till större delen utgöres af genom vattnet något förvandlad mosand, hvarur blott några få låga berghällar framträda i
dagen, höjer sig föga öfver hafvet.
Den å kartbladet N:o 2, (Lojo), ställvis starkt markerade O—V- Insjöar ooh
liga riktningen hos sund
ned mot söder.
och vikar, försvinner nästan totalt längre
På en del ställen framträder dock denna riktning
vid de små öarnes gruppering, såsom fallet är t. ex. å bladet »Jus
sarö» med holmarne norr och nordvest om Jussarö, samt å bladet
»Hangö», der sundet emellan Hermansö, Danskog och Ängholmen å
ena sidan samt Koön och Elgö å den andra, framgår i nämde väderstreck.
Holmarne vesterut härifrån ligga kringströdda utan någon
ordning, men inom Hiittis stryka sunden dels i NNW—SSO, såsom
omkring Bodö, dels i en häremot vinkelrät riktning, såsom öster om
Rosala och Kyrklanden. — De för sin storlek anmärkningsvärdaste
insjöarne
eller träsken äro Sandträsk och Tvärminneträsk, belägna på
fastlandet norr om Tvärminne by.
Hvardera äga en längd af omkr.
2 verst men äro endast 6 fot (1,8 met.) djupa med ljust och klart
vatten.
Sandträsk
uttömmer
sig i Tvärminneträsk,
men detta har
icke något aflopp, utan silar sig vattnet ut genom sanden och bildar
längs hafsstränderna
Täktom
en mängd
källdrag.
Ett par verst norr om
by, likaledes på fastlandet ligger det vida mindre träsket
med samma namn.
Äfven dess djup är obetydligt, men egendomligt
för detsamma är, att det tycktes vara ganska rikt på blodiglar, hvilka
lära både fångas och försäljas.
I jemförelse med nu nämda, äro de
följande högst obetydliga och utgöras endast af mindre vattensamlingar, som förut och tidtals ännu stå i förbindelse med hafvet.
En
snnd
'
8
sådan är träsket å Kuggskär i Hiittis.
längd af
Detta, som har en ungefärlig
verst, befinner sig uti en fördjupning i berget, hvilken i
sig uppsamlar regnvattnet.
För närvarande åtskiljes det från hafvet
af en smal bergvägg, och så låg att hafsvågen vid högt vattenstånd
och vid starkare sydlig blåst går öfver nämde bergvägg, hvarföre
vattnet i insjön är starkt salthaltigt.
Dylika vattensamlingar, ehuru
ännu mindre, befinna sig å Morgonlandet och å Rusarö. Fastän vidden är ringa, hafva de dock ett djup, som stundom uppgår ända till
16 å 20 fot (5 å 6 met.).
Af något större omfång ehuru för öfrigt
oansenliga äro de å Elgö i Pojo belägna Stor och Lill Träsken.
Förändringar
Ehuru området borde vara särdeles egnadt för iakttagelser af
hos strand- förändrinqar
konturer.
'
hos strandkonturerna,
*
i anseende
till sin rikedom
på
1
'
holmar och vikar, hvilka äro såsom kändt de platser der dessa förändringar lättast observeras, äro anteckningarne häröfver ej mycket
talrika. Orsaken härtill torde vara de på vissa trakter befintliga
djupare stränderna, der någon tillandning icke så snart kan varseblifvas. Några sådana, uppkomna sedan den tid, landtmäterikartorna
uppgjordes, må här anföras. Sålunda utgöra i Hiittis Kalfholmen,
Kyrkön och Kyrklandet numera ett enda land. Bunkholmen har förenats med Sommarö, Sibbholmen med Rosala landet samt Högholmen
med Kyrklandet. Längs södra stranden af Hangöudd äro genom landets höjning åtskilliga smärre klippöar förenade med fasta landet och
den NO om Sandö belägna Byön har ursprungligen bestått af tre
skilda holmar. Inom Pojo skärgård är Tvärminne ön förenad med
Munkholmen och Kalfön med Mellanholm och Spattön. Sundet emellan Tofön och Getskär är stängdt af en liten klippa, och emellan
Baggön och Ekholm kan man passera torrskodd. Halsholmen har
äfven fått en liten tillväxt uti en mindre holme.
I sammanhang härmed torde följande uppgifter angående de å
området befintliga äldre vattenmärkena
icke sakna intresse, då ju
dessa böra ganska tydligt utvisa landets fortgående höjning.
Att med
noggranhet kunna beräkna denna, har dock sina svårigheter, emedan
märkets läge i förhållande till medelvattenståndet, då det anbringades, oftast icke är kändt.
Å Busarö är i närheten af fyren ett vat-
9
tenhöjdsmärke inhugget år 1839 af ryska marinofficerare, utvisande
dåvarande medelvattenstånd, hvarföre ett någorlunda pålitligt resultat
borde kunna
erhållas.
Märket befann sig vid besöket 32 centim.
högre än, enligt uppgift af lotsarne, nuvarande medelvattenstånd. Vid
beräkning häraf finnes att landets höjning skulle på dessa 47 år vara
6,8 mm. per år och under 100 år 68 centim. eller något mera än 2
fot.
På gamla Tullholmen, SW om Tulludden, finnas icke mindre än
tre vattenmärken.
Det äldsta är det, enligt inscriptionen, af Aug.
Ehrensvärd den 24 Aug. 1754 inhuggna.
Dess läge öfver vattnet var
1 slutet af Augusti sistlidet år 76 centim., hvarföre den årliga höjningen af landet
skulle utgöra omkr. 5,8 mm. och för 100 år 58
centim. eller litet mindre än 2 fot.
Alldeles invid föregående är ett
annat med årtalet 1821, som låg samtidigt endast 10 centim. öfver
medelvattenståndet.
Märket måste påtagligen
blifvit inhugget
vid
ovanligt högt vattenstånd, ty resultatet gifver en landhöjning af blott
1,6 millim. per år och för 100 år således 15 centim.
märket,
Det tredje
ett horizontelt streck nedanför årtalet 1839 befann sig 30
centim. öfver vattenytan,
hvilket utvisar en stigning af 6,4 millim.
per år eller för 100 år 64 centim. således något öfver 2 fot.
Ännu
ett femte märke befinner sig å Gäddtarmsholmen bredvid gamla Tullholmen.
Detta härstammar från år 1800 och låg vid samma tillfälle
48 centim. öfver medelvattenståndet.
Beräkningen ger en höjning af
5,6 mm. för året eller 56 centim. för 100 år, således litet mindre än
2 fot.
Med utelemnande af det afvikande resultatet, skulle medel-
talet för de fyra återstående
blifva 61,5 centim. för 100 år, eller
under denna tid har landet höjt sig vid Hangöudd 2 fot 7 dec. lin.
I det föregående har redan
antydts att växtligheten
del ställen särdeles karg och tarflig.
är på en Växtlighet,
Detta är naturligtvis fallet med
de i hafvet kringströdda klipporna och skären, hvilka till större delen sakna all slags vegetation,
med
undantag af några torra gräs
eller mosstufvor, hvilka funnit en nödtorftig näring i en eller annan
bergsremna eller fördjupning, samt en eller annan af blåsten piskad
en-, al- eller tallbuske.
Närmare fasta landet begynner dock en kraf-
tigare växtlighet, som på de större holmarne inom Hiittis och Bro-
10
marf hufvudsakligast representeras af barrskog, ställvis kantad med
alar längs stränderna.
På större delen af Hiittis kyrklandet funnos
några skogslotter, hvilka buro dugligt sågtimmer, men i allmänhet
torde inom hela området skogen ej vara tjenlig för annan afverkning
än ved.
Inom Hiittis och Bromarf
följd af den bergbundna
dylik jordmån
är återväxten icke stor, dels i
och sandiga marken, dels emedan de på
trögväxta furuslagen här äro de allmännaste.
Näst
efter dessa följa al och en, sällsynta äro björk, hassel och en och
annan ask.
Pojo och en del af Karis skärgårdar förete deremot en
vida yppigare vegetation i det att utom de vanliga trädslagen, tall,
gran och björk, äfven ek, hassel och lönn ganska ofta visa sig i
större mängd och då med sina ljusare och lummigare löfpartier behagligt afbryta barrskogens mörkare grönska. Vanligtvis plägar denna
grönska inom hafvets och dess vikars område icke sträcka sig ända
ned till vattenspegeln, såsom vid de in i landet belägna vattendragen,
hvarvid scenerier af en särdeles effekt uppstå, men inom Pojo skärgård är detta händelsen, hvarföre dess skönhet också är vida känd.
Näringar.
Att i en trakt der vattnet intager största vidden, de förvärfskällor som derur kunna hemtas måste utgöra den hufvudsakligaste
näringen
är naturligt.
Såväl strömmings- som fjällfisket intager der-
före främsta platsen bland befolkningens sysslanden, hvartill äfven
de icke ovigtiga såväl jagt efter sälar som fogelskytte böra räknas.
Först i andra rummet kommer jordbruket, som i anseende till den
otjenliga och magra jordmånen icke lemnar några särdeles skördar.
Den idoge odlaren kan dock stundom aftvinga sådana af ganska god
beskaffenhet ur sjelfva sanden, hvarpå Sandö lägenhet på fastlandet
lemnar ett
vackert
åkerbruket mera
exempel.
Å de större holmarne inom Pojo är
vinstgifvande än å öfriga trakter,
der detsamma
inskränker sig hufvudsakligast till odling af potatis.
Dessutom har
man genom gödsling af den torra sanden och genom utdikning och
bränning af de små kärren förskaffat sig ängsmarker, som framalstra
en tarflig gräsväxt.
Fodertillgången förslår dock ej till det i förhål-
lande till ängarne alltför stora antalet af kreatur,
detta delvis från fasta landet.
utan uppköpes
Andra ej så obetydliga näringar äro
11
de i ganska stor skala bedrifna fiskhandeln och fraktfarten, med afsättningsorter nästan uteslutande i Helsingfors eller Reval.
synnerligt stort välstånd
I något
befinner sig befolkningen icke, men fattig
kan den ej heller kallas.
Berggrundens beskaffenhet.
Berggrunden är både inne på holmarne och fastlandet samt vid
stränderna mycket blottad.
slätslipad
gelser.
Vid de sistnämda är den till och med
och glättad och erbjuder således rika tillfällen till iaktta-
Detta verkar, så besynnerligt det än kan förefalla, försvå-
rande vid bestämmandet af de olika bergarternas identitet eller olikhet.
Ty medan man i en trakt, der få tillfällen till iakttagelser finnas, med
lätthet kan få dessa att öfverensstämma med hvarandra och med måhända också förut uppstälda teorier, blir man här ofta tvehågsen just
till följd af rikedomen på hvarandra, såsom det synes, motsägande
iakttagelser.
Detta gäller isynnerhet graniten och gneisen samt deras
förhållande till hvarandra.
Betraktade i stort kan dock ett förkla-
ringssätt öfverensstämmande med dessa iakttagelser gifvas.
Den be-
skrifningen åtföljande bergartskartans uppgift är att förtydliga dessa
iakttagelser, någorlunda systematiskt ordnade, ehuru naturen i sjelfva
verket icke gerna låter intvinga sig inom vissa, bestämda gränser. —
Längs hela norra
sidan af de båda kartbladen förekommer ett icke
ringa område af gneisgranit, med hufvudsakligast O—W-lig strykning
och som ganska ofta antager massformig struktur, hvarigenom bergarten öfvergår till granit.
ofta med hvarandra,
De båda bergarterna vexla således mycket
isynnerhet inom vissa delar af Pojo skärgård,
hvarföre en exact gräns dem emellan har varit omöjlig att uppdraga.
Söderut härifrån ligger ett ganska tydligt begränsadt bälte af hornblendegneis med
samma
strykningsriktning som gneisgranitens.
Å
fasta landet täckes det af öfverlagrade samlingar af sand och torf,
men visar sig snart åter å Hästö och Elgö samt vidare vesterut.
Jemte hornblendegneisen
och i vexellagring med
denna
uppträder
glimmergneis, hufvudsakligast kantande hvardera sidan af hornblende-
12
gneisbältet
och således stötande till gneisgraniten i norr samt det
längst mot söder befintliga granitområdet.
Af den större geologiska
kartan synes att dessa gneisbälten ofta äro genombrutna af eruptiver
såsom graniter och diorit, hvarföre gneisskikterna, påverkade såväl
af dessa som af det stora granitgebitet i söder, äro mycket oregelbundna och dels lodräta dels mycket brant stupande.
Några mindre
betydande kalklager ligga der och hvar inlagrade emellan gneisskikterna men visa sig aldrig inom området i kontakt med granit.
Stun-
dom kan ett och samma lager följas öfver flere holmar.
Grå glim-
Olimmergneisens
fyndorter i allmänhet
äro redan
mergneis. <}et återstår att mera detaljeradt beskrifva dessa.
angifna och
De större holmarne
vester om Kyrk- och Rosala landen i Hiittis, bestå nära nog uteslutande af denna bergart, som längre mot öster åter uppträder i nämnvärd mängd å öarne norr om Sandö i Bromarf och vidare i otydliga
lager å Hermansö och Danskog, längs norra stranden af Elgö och
södra stranden af Skärlandet inom Pojo.
De yttersta klipporna och
grunden i Ingå och Kyrkslätt utgöras af ifrågavarande gneisart.
Nu
uppräknade ställen bilda det nordligare glimmergneisbältet, det sydligare åter
utgöres af
Bodö och Bötesö jemte söderut härifrån till
Hiittis hörande ögrupper, några söder om fastlandet belägna klippor
samt norra delen af Jussarö och hela Lill Jussarö inom Pojo.
mergneisens allmännaste
skiktad
Glim-
utseende är en medelkornig, ganska väl
blandning af grå till gulhvit ortoklas, grå qvarts och biotit.
Afvikande ifrån denna struktur förefinnes en flasrig varietet å Bodö
och Skepparskär i Hiittis och en tät euritlik å NW:tra delen af Stor
Jussarö, omkring den derstädes befintliga malmgången, samt å Brändholm och Flakaskär inom Karis.
En finskiffrig och mycket glimmer-
rik gneis af mörk färg uppträder å Gallbyskär, Ådskär och holmarne
deromkring
uti Hiittis, vidare inom Bromarf å Bandskär, Granskär
och Sandskär, å Trädesholm och Skedö i Pojo samt i Karis å Löfholmen, Skälö och Ådö.
På såväl Busö som Rysskär i Hiittis blir
glimmergneisen grofflasrig, med ordnade glimmerfjell, hvarföre en öfvergång eller ett närmande till gneisgranit uppstår, och å Räfskär i
Karis finnes
flasrig
ögongneis
med stora tvillingskristaller af röd
13
ortoklas hvarjemte en mörkgrå oligoklas ingår i sammansättningen.
En dylik ögongneis har anträffats dessutom å Långön i Pojo, hvarest
tvillingskristallerna
uppnå en
storlek af ända till 2 å 3 centim. på
Esselholm i samma socken samt på Skogsskär, hörande till HögsOr
by i Hiittis socken.
Bergarten synes således icke vara sällsynt och
är för öfrigt vida allmännare inom angränsande trakter å bladet Lojo
(N:o 2), der den iakttagits vara rådande öfver större delen af Degerölandet och särdeles karakteristisk i närheten
af Rödsunds by
på
samma land.
I följd deraf
att bergsskorpan
å området är mycket blottad,
hafva talrika observationer å glimmergneisens strykning och stupning
blifvit verkstälda och emedan dessa äfven finnas utsatta å kartorna,
skulle ett närmare angifvande af orterna för iakttagelserna vara både
tröttande och onödigt.
Blott några allmännare resultater af dessa må
derföre omnämnas. Ifrån den oftast antecknade strykningen i O—W
förekomma variationer från N 15° O till N 60° W. Dessa olika strykningsgränser äro anträffade inom Hiittis, der i allmänhet en större
omvexling eger rum än längre österut, hvarest skikterna äro mindre
vresiga och största afvikningarne äro N 65° O och N 60° W.
Hvad
stupningen angår, är den, likasom strykningen, mycket varierande
inom Hiittis eller ifrån 50° till lodrät, men i östra delarne af området endast 25° från lodrät.
Skikterna stupa i södra Hiittis vanligen
mot S utom å Bergsskär, der en nordlig är iakttagen och en ringa
lutning åt detta håll hafva de annars lodräta skikterna i norra delen
af Hiittis.
För öfrigt är inom de båda bladens område stupningen,
då den afviker från den lodräta, nordlig.
Den röda glivimergneisen,
som vexellagrar hufvudsakligast med Röd glim
hornblendegneis, visar sig först å Hangöudd
samt blir allmännare
mot öster, så att den anträffats inom Pojo och Karis pä icke få ställen.
Såväl Tulludden, Hangöudds sydligaste spets, som klipporna
derutanföre och bergen omkring Hangö stad och Hangö by utgöras
af röd glimmergneis, som vidare anträffats å Kummelskären samt å
Halsholmen, Bottenholm och Kalfholmen, vid Vestersundet å Elgö och
SO om denna by.
Strukturen är öfverallt grofskiffrig, något liknande
mergneis
14
gneisgranitens, hvarmed den i anseende tili sitt förhållande till omgifvande bergarter icke kan förvexlas.
En makroskopisk undersökning
visar att den röda gneisen är amfotär och består af röd ortoklas,
något grå oligoklas, grå qvarts och ganska mycket biotit. — Hvad
bergartens strykning och stupning beträffar, sammanfalla dessa med
hornblendegneisens,
med hvilken den synes stå i ett nära genetiskt
samband.
Hornblendegneis.
Hornblendegtieisens
område har redan i allmänna drag omnämts.
Utgörande den rådande bergarten inom östra Hiittis och å holmarne
samt grunden VV om Hangö by, bildar den ett större berg uti denna
by, men försvinner under sandaflagringarne på fasta landet och visar
sig först i skärgården i större mängd å Hästö, södra stranden af
Elgö, holmarne derutanför samt är den mest utbredda bergarten å
Jussarö bladet.
Å detta ganska vidsträckta område eger den åtskil-
liga strukturvarieteter.
Vanligast är den en medelkornig blandning
af mycket mörkt, nästan svart hornblende, hvit eller grå qvarts och
ortoklas af samma färg.
1 följd af rikligen ingående hornblende har
bergarten ofta ett nästan
svart
utseende.
Såväl å Mattskären och
holmarna deromkring uti Hiittis som å Hamnholmen och vestra delen
af Rusarö samt närmaste klippor uppträder en finskiffrig starkt hornblendehaltig varietet och dylik är bergarten å holmarna söder och
öster om Busö i Pojo.
Den grofflasriga, med stundom mycket otydlig
streckning, finnes å Stor Misi, Träsko, Matgrufvan inom Pojo skärgård
samt å Flaskskär,
Grötskär, Espskär och Ekskär uti Hiittis.
Synnerligen ofta ingår i sammansättningen äfven biotit, hvilken ibland
blir så öfvervägande, att en öfvergång till glimmergneis eger rum,
och någon gång händer det äfven att bergarten nästan uteslutande
består af hornblende, hvarigenom ett slags hornblendefels uppstår.
I likhet med gimmergneisen är hornblendegneisen isynnerhet inom de
vestra delarne af området af mycket varierande strykning och stupning. Hufvudriktningen är visserligen W—O-lig, men afvikningen härifrån vexlar emellan 25° mot N och 50° mot S.
Inom Bromarf äro
variationerna icke så stora, i det att 15° mot N och 10° mot S äro
de iakttagna gränserna, men deremot blir strykningen inom det öfriga
15
området åter af olika riktningar, liggande emellan 30° mot N och
20° mot S.
Den i östra delarne af området ganska
regelbundna
stupningen, som antingen är lodrät eller alltid nordlig med en minsta
lutning af 67°, är inom Bromarf äfven af samma beskaffenhet, men
inom
Hiittis åter något vexlande, i det att skikterna än med 20°
mot S, än med ett par tre grader mot N afvika från vertikalplanet.
Sålunda är den på de smärre holmarne söder om Rosalalandet äfvensom emellan denna by och Böhle sydlig, men ett par verst härifrån,
å klipporna NW om nyssnämde land, nordlig.
Stupningen är dock,
såsom redan angifvits, i alla händelser mycket brant, hvarföre några
alltför stora oregelbundenheter icke förekomma.
På gränsen emellan gneiserna och graniterna ligger gneisgrani- Gneisgranit.
ten, hvilken bergarts förnämsta fyndorter sträcka sig längs de ifrågavarande kartbladens nordliga gräns.
tis kyrklandet,
Höjderna å norra delen af Hiit-
Kagermo ö och Bengtsor landet i Bromarf bestå af
denna
bergart, som i större partier äfven anträffas å Skärlandet i
Pojo.
Den inom området öfverallt röda gneisgraniten är dessutom
observerad å klipporna W om Rusarö samt flerstädes inom Pojo skärgård såsom t. ex. å de små holmarne emellan Tvärminne och Hästö
Busö, å Kalfö och Koön, Gräfskär, Elgö m. fl. Beståndsdelarne äro
röd eller gulröd ortoklas, biotit och grå qvarts i mindre mängd och
streckningsriktningen
gneisernas.
hos
glimmerbladen
öfverensstämmande
med
Å Rusarö klippor är denna i medeltal N 80° W.
Icke särskildt utmärkt å kartan utan betecknad pa samma sätt Bandgranit,
som graniten förekomme å det inom Bromarf belägna Bergö, de små
grunden deromkring,
Kuggholmen,
Horsö, Länsman
och Döörn en
bergart, som består af gneis- och granitskikt omvexlande med hvarandra och af olika mäktighet.
Denna bergart eller
Bandgraniten,
som t. ex. i närheten af Åbo intager icke oansenliga områden, synes
här vara inskränkt till nyssnämda få ställen.
Den i bergarten ingå-
ende graniten är grofkornig, ljusgrå och utgöres af hvit eller ljusgrå
mikroklin, grå qvarts och sparsamt biotit; gneisbanden hafva samma
beståndsdelar, dervid biotiten är måhända något ymnigare.
Gneis-
partierna stryka N 80° O och stupa å Bergö 45°, men i trakten af
16
Horsö 80° mot N.
Å några ställen på Horsö försvann den i gnei-
sen ingående glimmern
och ersattes af hornblende, hvarigenom de
lagrade skikten delvis utgjordes af hornblendegneis.
Graniten,
som inom Hiittis är synlig endast å de längst ut mot
hafvet belägna klipporna, blir något allmännare redan inom Bromarf,
der den hufvudsakligast anträffas längs södra kusten af fasta landet
och på angränsande holmar och grund.
Längre österut, inom Pojo,
är det äfven de sydligaste klipporna och en och annan större holme
såsom Busö och Jussarö, å hvilka berggrunden är granit.
Det höga
berget på Baggön söder om Skärlandet utgöres äfven af denna bergart. — Den å fastlandet befintliga graniten är medelkornig med stundom parallelipipedisk afsöndring, och af samma struktur är den såväl
å Storholm inom Hiittis, som holmarne uti Bromarf, Danskog, Hermansö, Hästö Busö och Jussarö m. fl. ställen inom Pojo.
En fin-
kornig granit anträffas å Baggön samt något mera söderut å Korsholmarne och Ådö.
Graniten å Porsö och Bergö uti Bromarf och å
södra delen af Elgö landet samt de små holmarne åt SW härifrån
ända till Äggharun är grofkornig.
W oin Hangöudd
Å de små skären och klipporna
uppträder en granit af porfyrartad struktur, i det
att i den från fin- till medelkorniga röda grundmassan mindre ortoklaskristaller af ljusare röd ton ligga fullkomligt oregelbundet inströdda.
En annan varietet visar sig å klipporna söder om Hangö udd, omkring Busarö
och vesterut härifrån.
Grundmassan
är
äfven här
medelkornig, ganska glimmerrik, med ända till 3 centim. långa, något
tillplattade fältspatsbollar, hvilkas längdaxlar ligga i O—W-lig riktning.
Bergarten får genom bollarnes regelbundna anordning ett starkt tycke
af den förut omnämda ögongneisen och är måhända samma bergart,
ehuru
den här icke varit utsatt för tryck, emedan glimmerbladen i
grundmassan
äro fullkomligt oregelbundet inströdda och bergarten
icke har den ringaste tillstymmelse till skiktning.
Äfven inom Pojo
skärgård uppträder en porfyrartad gånggranit genomsättande gneislagren.
Dess hufvudsakligaste fyndorter äro trakten omkring Skåldö,
Baggön, Halsholm samt inom Karis Björnö och Storön.
Äfven här
är det ortoklasen, som genom sina starkt utbildade individer åstad-
17
kommer porfyrstrukturen.
Fältspatsbollarne, hvilka äro mörkröda och
ibland gifva bergarten ett om rapakivi påminnande utseende, samt
den hornblendehaltiga grundmassan förläna porfyrgraniten en mörk,
rödsvart färg.
Denna är för öfrigt hos graniten inom hela området
på få undantag när, röd.
Den gråa finnes blott på Storholmen i
Hiittis, på Porsö och holmarne SO härifrån samt i trakten af Tvärminne by inom Bromarf.
Emedan pegmatiten
genom sin användning för tekniska behof är
Pegmatit.
af ej ringa intresse, och den dessutom genom bergskorpans blottade
läge, lättare kunde observeras, egnades vid rekognoseringen åt dess
förekomst en måhända
större uppmärksamhet
än vanligt, då det
dessutom gällde en trakt med jemförelsevis lättare kommunikationer.
Uti glimmergneisen inom Hiittis anträffas ganska ofta mycket breda
gångar af glimmerfattig pegmatit, hvars fältspat är antingen ljus eller
hög köttröd, ibland dragande åt gult eller gråviolett, och hvars qvarts
vanligast
är ljusgrå.
Köpmansskär.
Den förefinnes å Fonskär, Stor Ängskär och
Äfven inom Pojo uppträder pegmatit på flere ställen
såsom t. ex. Björkskär, Hermansö, Koön och Tvärminne ön, ehuru
icke af den mängd som uti Hiittis.
Gångarne stryka icke i någon
viss riktning men utvidga sig, isynnerhet inom Hiittis, till ansenliga
stockar, i hvilka fältspaten är utbildad i stora kristallfragmenter och
qvartsen i oregelbundna sammanhopningar.
Den inom Pojo och Karis skärgård ganska ymnigt förekommande Syenit-grasyenit-graniten
har icke anträffats inom Hiittis.
Deremot finnes uti
denna socken, på Osmanskär en på gränsen till hornblendefels stående syenit af ett på vissa ställen högst egendomligt utseende.
Den
gulröda fältspaten ligger nämligen samlad i stora ända till 2 decim.
vida ringar uti den mörka hornblendestens massan, hvarigenom en
bergart af särdeles vackert utseende uppstår.
Uti endast små partier,
bildande antingen mindre bergsklackar eller uppträdande såsom gångar i andra
bergarter,
förekommer syeniten på flere ställen inom
Pojo, såsom å SW:tra delen af Danskog landet, norra delen af Koön,
nordöstra udden af Träsko, å Gyltan, Björnö o. s. v.
Vida oftare
och af mera sjelfständig beskaffenhet är syenitgranitens förekomst i
2
mt
'
18
nyss omnämda trakter, der hornblende bergarterna för öfrigt äro de
allmännaste.
Sammansättningen är öfverallt nästan densamma, men
deremot synes strukturen vara något vexlande.
Sålunda är den fin-
kornig å Storö och de små holmarne deromkring inom Karis, medelkornig å ögruppen söder och sydost om Elgö samt grofkornig å de
små klipporna emellan Danskog och Skärlandet.
Dessutom förekom-
mer å Skedö, söder om Elgö en porfyrartad syenitgranit, i hvilken
fältspatstvillingskristaller af rödgrå eller grå färg äro inströdda i den
ganska grofkorniga massan, deri grå ortoklas, grå qvarts och svart
hornblende samt biotit tydligt kunna urskiljas.
Hvad färgen beträf-
far, är den öfverallt mörkgrå, betingad af ljus eller ljusröd fältspat,
grå qvarts i förening med svart horblende och svart glimmer.
Diorit.
Den på omvexling rika berggrunden inom Pojo har äfven att
uppvisa diorit,
ehuru
endast
på ett par ställen af den mängd, att
den kunnat betecknas å kartan.
Å Långskär, söder om Elgö, är den
mörkgrön, finkornig, nästan tät och af samma utseende förefinnes
den å Sonaholm, söder om Tofö.
På Alglo, Halsholm och Ängshol-
men uppträder den också, men endast i små, obetydliga partier.
Kalksten.
Icke så få fyndställen för kalk äro observerade inom området,
men en stor del af dessa torde såsom belägna på klippor och grund
icke kunna bearbetas äfven om förekomsten derstädes vore af både
bättre och ymnigare slag.
Den rikaste tillgången inom Hiittis befin-
ner sig å Viddjisgrundet, söder om Osmanskär.
Lagret, som omgif-
ves af glimmergneis, är omkr. 340 fot (101 met.) långt och 30 fot
(8,9 met.) bredt, men är deladt genom tvenne smala gråbergsband i
tre skilda lager, hvarje nära nog 3 fot (0,89 met.) bredt.
Man kan
se, att lagret fortsättes under vattnet på hvardera sidan af den lilla
bergsklacken.
Kalken är hvit, alldeles ren och spatig. Å Osmanskär
finnas tvenne lager af grofkristallinisk kalk.
Det ena är 70 fot (20,7
met.) långt och omkr. 5 fot (1,48 met.) bredt, det andra deremot är
alldeles obetydligt.
Något söder om Böle by å Rosala landet ligger
en liten holme, Pilskär, som har att uppvisa icke mindre än sex
särskilda lager af grofspatig, gråhvit kalk.
Tvenne hafva en längd
af omkr. 57 fot (17 met.), ett tredje är 64 fot (19 met.) långt, under
19
det att deras bredd varierar från 3,3 tum (0,09 met.) till 1,7 fot (0,5
met.).
De tre öfriga lagren äro mycket små.
Vidare funnos å Kis-
skär, öster om Osmanskär, tre kalklager, af hvilka det största var
omkr. 190 fot (56,4 met.) långt.
På omkr. 70 fots (20 met.) afstånd
från stranden var lagret omkr. 10 fot (3 met.) bredt, likväl mycket
uppblandadt med gråberg, hvarefter den iinkorniga, blågrå bergarten
delar sig i flere helt tunna lager, af hvilken beskaffenhet äfven de
två öfriga äro. Tvenne lager af finkornig kalk förekomma å Sebbholmen, NW om Rosala, men emedan dessa äro nästan helt och hållet
täckta af krossgrus, kunna några dimensioner icke angifvas.
På alla
dessa ställen är kalken mycket ren och fri från inmängda mineralier.
Detsamma är äfven fallet med den på ett litet grund, W om Granskär i Bromarf befintliga finkorniga kalken, hvars lager i dagen kan
följas omkr. 30 fot (8,9 met.) en bredd varierande emellan omkr. 7
tum (0,2 met.) och omkr. 3 fot (1 met.). — De inom Karis och Pojo
anträffade kalklagren, till största delen af ringa betydenhet, äro deremot mera uppblandade
pyrallolit o. s. v.
med talksilicater sådana som chondrodit,
Det mäktigaste befinner sig å den till Elgö landet
hörande Näsudden.
Lagret är omkr. 27 fot (8 met.) bredt samt sträc-
ker sig tvärs öfver udden ned under vattnet samt är af ren hvit färg.
Närmast omgifvande bergart är en tät, euritlik gneis.
Denna ligger
äfven tätt intill det lager af hvit kalk, omkr. 54 fot (16 met.) långt
och omkr. 7 fot (2 met.) bredt, som förefinnes å Nålsö, der bergarten för öfrigt är hornblendegneis.
söder
om Sandskär
Å Utterharun, en mindre klippa
invid Karis vestra gräns, finnes i hornblende-
gneis ett 4 fot (1,2 met.) bredt lager af kalk, strykande tvärs öfver
klippan.
Detta är synligt åter på Lingonharun, något österut häri-
från, men lagret har delat sig i tre skilda, af hvilka de två nordligare voro omkr. 6 fot (1,7 met.) breda, det tredje omkr. 8 fot (2,3
met.) mäktigt.
Kalken innehåller ganska mycket malakolit.
Ehuru
Granskär nu följer i lagrets strykningsriktning, synes detta icke på
holmen, utan visar sig först på Gråharun och nu i blott två lager,
hvilka korsa hvarandra;
NW—SO-lig riktning.
det ena med
O—W-lig, det andra med
Ett ganska stort lager, tällande med det å
20
Näsudden, förefinnes å den mellersta af Räfskärsklobbarne, NW om
Espskär i Karis.
Det är omkr. 160 fot (47,5 met.) långt och omkr.
23 å 27 fot (7—8 met.) bredt.
är något uppblandad
Lager af mindre
llere ställen.
Kalken, som är hvit och finkornig,
med gråberg, som här
är
hornblendegneis.
mäktighet och längd äro ytterligare iakttagne på
Sådana äro NW stranden af Danskog och samma strand
å Hermansö, der lagren äro blott 1 fot (0,29 met.) breda och bergarten förorenad af qvarts samt pyrallolit.
Å Sundholm, öster om
Tvärminne ön, är det i gneisgranit liggande lagret 2 fot (0,59 met.)
bredt, och på Kalkholmen uti Karis är det finkorniga lagret af omkr.
50 fots (14,8 met.) längd och omkr. 5 fots (1,5 met.) mäktighet, omgifvet af hornblendegneis.
Nyttiga miUtom den i många hänseenden användbara kalken äro inom
neraher och o m r å d e t iakttagna några andra både bergarter och mineralier, hvilka
bergarter.
dels för sitt vackra utseende, dels för sin användning vid glas- och
porslinsfabrikationen och derföre nyttiga beskaffenhet torde böra omnämnas.
Hit hör i det förra fallet den i det föregående omtalade
pegmatiten å Fonskär m. fl. ställen inom Hiittis, som vore särdeles
lämplig för slipning af byggnadssten till monumentala byggnader,
men i ännu högre grad syeniten från Osmanskär.
I det senare fal-
let äro de såväl inom Hiittis som Pojo befintliga och ej oansenliga
qvarts- och fältspatsförekomsterna värda uppmärksamhet.
Belägna
invid eller i närmaste granskap af hafvet äro de dessutom lätt tillgängliga.
Bland
de antecknade fyndorterna för fältspat
Lill och Stor Ådskär inom Hiittis kanske de förnämsta.
äro både
Å den förra
anträffades en fältspatsgång, som var omkr. 24 fot (7 met.) lång och
omkr. 3 fot (0,8 met.) mäktig.
Å Stor Ådskär förekom en omkr.
20 fot (6 met.) lång gång, men blott omkr. 2,5 fot (0,76 met) bred.
Vidare finnes å Backsbergsskär i närheten af Bötesö, en af grå eller
ljusgrå qvarts och köttröd fältspat sammansatt pegmatitgång, af omkr.
70 fots (20,7 met.) längd och omkr. 7 fots (2 met.) bredd.
I gån-
gens midt förekom ren qvarts, som var omgifven af ända till omkr.
12 tums (0,3 met.) långa fältspatsindivider, emellan hvilka ren qvarts
visade sig.
Öfver Kappnäsholm i Bromarf stryker en nästan alldeles
21
reti fältspatsgång, hvars bredd varierade emellan 5 och 7 fot (1,5—
2 met.).
Inom Pojo och Karis äro fältspatsfyndigheterna ej så tal-
rika, deremot anträffades qvarts-gångar
dom af icke ringa mäktighet.
i ansenlig mängd och stun-
Å sydvestra udden af Elgö uppträder
en omkr. 58 fot (17 met.) lång och omkr. 3 fot (0,8 met.) bred gång
och
en
sådan
äfven å Svidjeörn 27—30 fot (8—9 met.) lång och
omkr. 10 fot (3 met.) bred.
ren samt mjölkhvit.
Å hvardera stället är qvartsen ganska
Af samma beskaffenhet och utseende äro äfven
qvarts anledningarne,
den
ena å Smultronörns
norra
strand,
der
qvartsen i en kilformig afsöndring af omkr. 18 fots (5,3 met.) bredd
och omkr. 24 fots (7 met.) längd uppsticker ur hafvet, den andra å
Vargskär i form af tvenne körtlar, af hvilka den ena är omkr. 17
fot (5 met.) lång och omkr. 10 fot (3 met.) bred och den andra omkr.
7 fot (2 met.) bred och lång.
Hvardera ligga i pegmatit-granit, hvars
fältspatsindivider uppnå en längd af ända till omkr. 20 tum. (0,6 met.).
Qvartsgångar
anträffades vidare å Träsko, Halstö
och
Rönnharun
inom Karis m. fl. andra ställen, der dessa variera från omkr. 17 till
omkr. 5 fots (5—1,48 met.) längd och från omkr. 4 till omkr. 2 fots
(1,2—0,5 met.) bredd.
om Elgö, der gångarne
betydlig
Vacker rosenqvarts finnes å Byxholmen, S W
äro 8 å 10 fot (2,4—3 met.) breda och af
längd äfvensom på Hättöharun i Ingå, der tvenne gångar»
den ena omkr. 7 fot (2 met.) bred samt omkr. 18 fot (5,3 met.) lång,
den andra af samma mäktighet, men af mindre längd, förefinnas. Å
Lassaholm, emellan Hermansö och Danskog, anträffades svart
i en större
anhopning
glimmer,
af några fots längd och 1,5 fots (0,45 met.)
bredd, sträckande sig ned till vattenytan.
Pojo och Karis skärgårdar hafva dels genom derstädes bedrifna
malmletningar,
resor, blifvit
dels genom
flerfaldiga
andra i geologiskt hänseende företagna
gånger undersökta.
Trakten var således på
förhand nogsamt känd i petrografiskt hänseende och för den geologiska undersökningen återstod blott att upprätta karta öfver området
och att
konstatera
förut gjorda iakttagelser.
Den stora omvexling,
som eger rum i bergsskorpans sammansättning, och som borde tydligt framgå af
kartbladen,
har
utan
tvifvel gifvit upphof till den
Malmer,
22
mängd af malm fyndigheter,
som genom malmletningarne
uppdagats
och hvilkas antal ännu måhända kunde ökas genom ytterligare, och
mera i detalj gående forskningar, än hittills.
Emedan dessa malm-
förekomster noggrant äro beskrifna i »Materialier till Finlands Geognosi», pagg. 39—43, må om dem blott tilläggas följande.
De flesta
blefvo blott en kort tid belagda med arbete och igenfinnas nu med
svårighet såsom mer eller mindre igenfylda gropar.
liga, i hvilka ett ordnadt brytningsarbete
De mera uthål-
bedrifvits från några till
tiotal år, äro också numera lemnade i ödesmål, sedan sprängningen
i Jussarö grufvor upphörde
med år 1861.
Denna äfvensom Ängs-
holmsgrufvan, der arbetet afstannade påföljande år äro fyllda med
vatten och gruftimringen förstörd.
Dagöppningen hos skärpningen å
Hermansö är 23,5 fot (7 met.) lång och omkr. 12 fot (3,5 met.) bred,
den omgifvande bergarten
är glimmergneis.
Å Ängholmen finnas
tvenne grufvor, den ena, belägen å holmens vestra sida och bearbetad i tvenne dagöppningar, är omkr. 17 fot (5 met.) bred, den andra
å holmens NOrtra sida är endast 13,5 fot (4 met.) bred.
är hornblendefels, blandad med qvarts och fältspat.
förekomma äfven tvenne skärpningar.
Gångarten
Å Stor Lökholm
Den ena befinner sig å hol-
mens SW:tra sida uti hornblendegneis, den andra å den södra stranden är omkr. 12 fot (3,5 met.) bred och har blifvit sprängd på olika
ställen samt sades vara 62 fot (18,4 met.) djup.
blandad hornblendegneis med malakolit.
Gångarten är kalk-
De år 1834 af E. J. Wesi-
ling upptäckta Jussarö jerngrufvorna befinna sig å öns norra sida
uti det i 0 — W öfver hela ön strykande malmlagret, som har en
längd af omkr. 1,800 fot (534,4 met.) med 3 å 12 fots (0,89—3,56
met.) mäktighet.
gneis på norra
Ön utgöres af granit, som öfvergår till en fin, tät
sidan om malmlagret.
Parallelt med detta stryker
något sydligare ett annat, mindre betydande, och på Lill Jussarö finnes ett tredje äfven i O—W gående malmstreck. — Vid rekognoseringen af östra delen af bladet »Hangö» upptäcktes af G. Holm,
å
den s. k. Näsudden, belägen på södra sidan af Elgö, ett, jernmalmstreck uti kalk.
Den på stället rådande bergarten är granit och när-
mast intill kalken uppträder grön eurit, som tillika är gångart. Tyvärr
23
kunde streckets storlek, i anseende till öfvertäckande torf och andra
jordlager, icke närmare utredas, dock syntes att strykningen äfven
här var en 0—W-lig.
Enligt analys af malmen, utförd af G. Svede-
lins, befanns den innehålla 47,3 % tackjern.
Malmstrecket är inrnu-
tadt, men ännu icke bearbetadt. *) — 1 afseende å läget hos nu anförda malmfyndigheter visar sig en ovanlig regelbundenhet, i det att
flere af dem befinna sig på eller alldeles i närheten af en i NW—
SO dragen rät linie ifrån skärpningen å södra stranden af Hermansö
till Jussarö grufvor, en sträcka af halfannan mil.
Hit höra anled-
ningarne å Hermansö, Näsudden, Horsholm, Modermaga, Stor Lökholm
och Jussarö. Såsom synes, ega alla dessa äfven en gemensam strykning och man kan ju tänka sig att den redan något stelnade bergsskorpan genom tryck nedifrån upplyftats och brustit i a n g i f n a N W SO-liga riktning, hvarvit äfven de i O—W gående lagren något åtskilts
och de härigenom bildade remnorna utfylts af jernmalm.
De lösa jordlagren.
Å ett område, som uteslutande utgöres af klippor och skär, äro
de lösa jordlagren af ingen eller åtminstone ringa betydelse.
Det är
endast på de större öarne, som de anträffats, visserligen äfven här
af mindre utsträckning, och ofta genombrutna af den ymnigt i dagen
liggande bergsskorpan.
Den del af fasta landet, som tillhör kartom-
rådet, har deremot att uppvisa ganska stora fält, der dessa bildningar
uppträda af större omfång, men det är nästan uteslutande mosanden
och torfven som inom Hiittis och Bromarf representera de lösa jordlagren, under det att inom öfriga delar af kartområdet krossgruset,
svämleran och svämsanden täfla om storleken i vidd.
Krossgruset
är mycket sällsynt inom Hiittis, der det i smärre Krossgrus,
partier anträffas liggande omkring bergssluttningarne på Kyrk- och
*) Sedan denna besk rifning affattades, liar malmstrecket, som kort efter upptäckten inmutades af jordegaren, af denne bearbetats i tvenne ganska djupa schakt
och den erhållna malmen nedsmälts vid Skogby masugn.
dock den påbegynta sprängningen tillsvidare upphört.
I Juni månad 1888 lärer
24
Rosala landet samt å Sommarö.
inom
Pojo skärgård,
Deremot blir det något allmännare
likasom i Hiittis aflagradt vid bergens fötter,
men äfven ganska ofta utfyllande de mellanliggande delarne.
Mån-
genstädes innehar det dock ej mera sina ursprungliga egenskaper.
Gruset är nämligen mer eller mindre rentvättadt från det karaktäristiska stenmjölet och stenarne måhända något mera afrundade än i
det typiska.
Alldeles ursköljdt är det icke heller, hvarigenom det
skulle öfvergå till svallgrus, utan ligger på gränsen emellan de båda
grusslagen.
Af sådan beskaffenhet förekommer det öfverallt inom
Hiittis, men i Pojo är det hufvudsakligast stränderna och lägre belägna ställen, som
utgöra dess fyndorter.
Hvad sammansättningen
beträffar, synes materialet vara till största delen hemtadt från traktens berg.
Ett och annat stycke af bergarter, främmande för områ-
det, såsom t. ex. en ljusgrå, glimmerfattig granit, silurisk sandsten
och inom Hiittis syenitgranit samt porfyrgranit, visade sig äfven.
Refflor.
De blottade och på några ställen glatt slipade hällarne inom
området gifva tillfällen till talrika observationer å refflorna, eller riktningen för jöklarnes rörelse under
istiden.
På den terräng, som
återgifves af kartbladet »Hangö» äro icke mindre än 57 sådana iakttagelse gjorda och 20 inom bladet »Jussarö».
strykningen
från N 33° W
Å det förra vexlar
till N 4° W och är mest afvikande från
meridianen å bladets hvardera sidor, men blir nästan fullt nordlig i
närheten
af Hangö.
Å bladet
»Jussarö»
ligga gränserna emellan
N 32° W och N 16° W, men observationerna äro måhända mindre
noggranna i följd af den mängd jernmalm, som förekommer inom den
vestra
delen och, såsom äfven å sjökorten linnes angifvet, verkar
störande på kompassen.
De tydligaste refflorna anträffas å bergens
nordvestra eller stötsidan och äro bäst bibehållna i de skiktade bergarterna, isynnerhet hornblendegneisen, i hvilken de finaste inristningar
från denna
långt aflägsna tid ännu äro bevarade.
För kartbladet
Hangö blir den beräknade medelriktningen N 24° W och är således
ungefär densamma eller 1° vestligare än å närmast i norr gränsande
blad N:o 1 (Ekenäs).
Medelriktningen för bladet »Jussarö» åter är
N 23° W, hvilken riktning är 7° nordligare än den, som i medeltal
r
25
förekommer å det i norr konnekterande bladet N:o 2 (Lojo).
Några
korsrefflor hafva icke påträffats uti Karis och Pojo skärgårdar, men
äro deremot icke sällsynta inom det öfriga området.
å norra
Sålunda funnos
stranden af Långskär i Hiittis tvenne systemer, det ena af
N 35° W-lig och det andra
af
N 27° W-lig strykning.
I Bromarf å
Granskär gå helt få men särdeles tydliga refflor i N 19° O, de öfriga
i N 5° W
och å Ormskär,
N 10° W.
Invid
sundet
det ena systemet i N 24° W, det andra
emellan
Tvärminne
by och ön af samma
namn observerades sådana i riktningarne N 8° W och N 2° W.
De vid samma tid som refflorna i den hårda berggrunden ur- Jättegrytor,
hålkade Jättegrytorna
hafva af samma orsak, som gäller om refflorna,
iakttagits i större mängd, än fallet vanligtvis är längre in i landet.
Oftast ega dessa grytor alldeles raka väggar och bilda sålunda cylinderformiga fördjupningar i berget,
hvarvid en eller flere väl afrun-
dade stenar ligga i dess botten, men stundom äro väggarne vidgade
nedtill,
så att grytan
blir päronformig och innehåller då vanligtvis
många
små ägg- eller
klotformiga block, hvilka med lätthet kunna
uttagas.
Mycket sällan är den i bottnet befintliga svarfvade stenen
så stor, att den icke rymmes genom mynningen, och nästan lika sällsynt är det att finna grytväggarne refflade.
En med sådana väggar
försedd gryta befinner sig på en af bergsuddarne inom badhusparken
i Hangö.
Dimensionerna äro ej små, vidden är omkr. 3,5 fot (1 met.)
och djupet omkr. 11 fot (3,3 met.).
Insvarfningen är gjord å en berg-
platå, som ligger 20 fot (6 met.) öfver vattnet och omkr. 10 fot (3
met.) lägre än närmast tillstötande bergvägg.
En och treqvart verst
från Tvärminne by i Pojo emot SW finnas å udden »Torskåren» 4
mindre jättegrytor, belägna 5—12 fot (1,5—3,6 met.) från hvarandra
med från 1—3,5 fots (0,3—1 met.) varierande djup och 1,5 fots (0,45
met.) vidd.
A Mankholmen i Hiittis anträffades en större insvarfning
af närmare 7 fots (2 met.) diameter till hälften belägen under vattenytan.
Å Vrakholmen inom Pojo förekom omkring 200 steg från haf-
vet en ganska stor jättegryta med
af
obekant
8 fots (2,4 met.) diameter, men
djup, emedan den var fylld med
sten och grus.
En
särdeles välformad och vacker sådan finnes å Stor Gloholmen 4 fot
V
i
26
(1,2 met.) vid och 6,5 fot (1,9 met.) djup.
Såsom brunn begagnades
en gryta å Lill Misi, hvars diameter var 3,5 fot (1 met.) och djup 5,5
fot (1,6 met.), då stenar, lera och grus mötte.
Enligt uppgift saknade
den botten, hvarom man genom flere gräfningar öfvertygat sig. Emedan de följande hafva jemförelsevis mindre dimensioner och ej heller
på något annat sätt utmärka sig, meddelas blott en förteckning öfver
desamma.
Fyndort
fot
Lammasgrunden, Hiittis . 1,7
D:o
D:o
1,0
D:o
D:o
Vidd
met.
fot
Djup
met.
0,5
?
?
0,3
2,3
0,68
0,6
0,18
0,7
0,21
Ängesö, Hiittis
1,4
0,41
4,7
1,4
Bodö, Hiittis.
1,0
0,3
1,0
0,3
Rosala, Hiittis
Anmärkningar.
Grytan nederst fyld
med stenar.
1,4
0,41
6,0
1,78
nära till kyrksundet
Rosala Hiittis
2,7
0,8
3.3
0,98
Något oval.
Kuggholm, Bromarf
1,7
0,5
3,0
0,89
Horsö, Bromarf
1-2 0,3-0,6 1-2,4 0,3-0,7
Elgö, Vestersundet Pojo
4,0
1,19
2.4
0,7
Halsharun, Pojo
0,5
0,15
Hästö Busö, Pojo
0,15
?
2,7
0,8
0,5
?
Hästö Busö, Pojo
3,0
0,9
?
?
Hästö Busö, Pojo
2,4
0,7
1,7
0,5
Hästö Busö, Pojo
2,0
0,6
3,0
?
0,89
?
1,4
0,41
Hästö Busö, Pojo
1,4
0,41
Hästö Busö, Pojo
4,4
1,3
?
?
Lill ön, Pojo
1,4
0,41
Lill Misi, Pojo .
1,4
0,41
2,0
0,6
Långhålmen, Pojo
1,7
0,5
2,0
0,6
Gråharun, Karis
2,4
0,7
2,4
0,7
Gråharun, Karis
1,4
0,41
1,4
0,41
Gråharun, Karis
5,0
1,48
?
?
Gråharun, Karis
1,0
0,3
2,o
0,6
1,4
0,41
2,0
0,6
Tallholmen, Karis
4 st. å södra stranden.
Den ena ofvanför den
andra på ett afstånd
af 1,7 fot (0,5 met.)
Grytorna å Hästö
Busö ligga i nära nog
rat linie i reflornas
riktning.
Fyld med stenar ocli
mylla.
Fyld till en del med
stenar.
Oval.
Fyld med stenar.
27
0,3
0,89
1,0
1,0
0,5
0,7
0,21
0,41
0,3
0,09
Oval.
2,o
?
0,6
?
Oval.
Kalkholmen, Karis
.
. 2,4
0,7
Kalkholmen, Karis
.
. 3,o
Kalkholmen, Karis
.
Kalkholmen, Karis
.
. 1,7
. 1,4
Kalkholmen, Karis
Kalkholmen, Karis
.
. 1,0
0,3
.
. 3,0
0,89
M
Långhålmen, Karis
.
.
Långholmen, Karis
.
. 3,o
Oval.
0,3
0,5
2,0
0,6
0.89
1,7
0,5
Fyld med grus.
1 Båda ovala. Den ena
belägen ofvanför den
i andra.
Trågformiga fördjupningar förekomma å Träsko i Pojo af 9 fots
(2,68 met.) längd och 4 fots (1,19 met.) bredd samt 1,7 fots (0,5 met.)
djup, samt af samma djup och bredd, men endast 6,5 fot (1,93 met.)
lång å Kummelskar i Bromarf.
På Lillön och Vrakholmen i Pojo
syntes dylika, fyrkantiga bäcken och på sistnämde holme samt Elgö
voro stora utsvarfningar gjorda i bergväggen.
Inom områdets
inom
östra delar äro
flyttUocken
vida talrikare än Flyttblock.
de vestra, men i allmänhet temmeligen sällsynta.
Materialet
utgöres till största delen af traktens bergarter, ehuru äfven främlingar, såsom sandstenar, hvilka förefinnas i ganska stor mängd, och
rapakiviblock, förekomma.
Några, som genom sina något större di-
mensioner utmärka sig framför de öfriga, hvilka öfverhufvudtaget äro
små och obetydliga, må här anföras.
Strax öster om Träsko i Pojo
ligger invid segelleden och af sjöfarande kända »Viborgs sten», 17,5
fot (5,2 met.) hög och 20,5 fot (6 met.) bred, bestående af röd syenitartad porfyrgranit, med stora brunröda fältspatskristaller.
om Lassaholm
Söder
låg på en klippa ett flyttblock af granit, hvars om-
krets är 54 fot (16 met.) och höjd 13,5 fot (4 met.).
På Gloholmen
äfvenledes i Pojo funnos 2:ne flyttblock af glimmergneis, det ena
15 fot (4,45 met.) långt, lika bredt och 13,5 fot (4 met.) högt, det
andra
17 fot (5 met.) långt, 12 fot (3,5 met.) bred och 10 fot (2,97
met.) högt.
Det största inom Hiittis anträffade finnes på vägen emel-
lan Böle och Stubbnäs å Bosalalandet
bestående af
glimmergneis
samt är 13,5 fot (4 met.) långt, 6,7 fot (1,9 met.) bredt och 10 fot
(2,97 met.) högt.
28
Rullstensgrus.
Sydligaste delen af Hangö —Hy vinge åsen faller inom kartomr ådet.
Vid bladets norra kant, der den först blir synlig, har den en
höjd af omkr. 80 fot (23,75 met.).
jemnt,
så att den i trakten
Härifrån sänker den sig ganska
af Sandö är omkr. 60 fot (17,8 met),
NW om Täktom 40 fot (11,88 met.) och ungefär 2 verst vestligare
endast 20 fot (5,94 met.).
Ännu mera mot vester blir åsen allt lägre,
tills den slutligen försvinner, och i trakten af Hangö by synas dess
spår endast såsom i sanden
rialet
till åsvallen
ymnigt kringspridda rullstenar.
Mate-
utgöres af rullsten, delvis mycket väl afrundad,
samt grus, hvilka tillsammans bilda åskärnan, som på sidorna täckes
af mosandsaflagringar.
Å ett par ställen såsom SW om Sandö och
norr om Sandträsk är åsens kam försedd med delvis ganska väl afrundade, delvis endast kantstötta flyttblock, de flesta härstammande
från närmaste trakter.
kornig granit
samt
Blocken bestå nämligen af grå och röd medel-
glimmergneis,
bergarter som anträffas öfverallt
anstående inom Tenala, Bromarf och Bjerno. Hvad åsens form angår,
är denna merändels jemnt afrundad och sidorna svagt sluttande, isynnerhet mot söder.
I närheten af hafvet såsom t. ex. SW om Sandö
hafva dessa genom vågsvall erhållit ett något förändradt utseende och
uppvisa ända till tre terrasser med nästan horizontela planer och i
35 ä 40° stupande sidor.
I närheten af Lappviks station bildar åsen
några smärre sandkullar, emellan hvilka tvenne åsgropar af 80—200
fots (23,75—59,5 met.) vidd men endast 10 å 12 fots (2,97—3,56 met.)
met.) djup förekomma. — Utom nu omnämde fyndort för rullstensgruset, har det iakttagits i smärre samlingar å S eller SO sidan af
något större berg.
I denna form visar det sig å några ställen inom
Pojo, såsom på södra sidan af Vrakholmen och å mellersta delen af
Hästö Busö.
Dessa samlingar ega antingen formen af en halfrund,
vall eller ligga utbredda i smärre fält, der de nästan klotrunda stenarne stundom äro hopade i tegar, en anordning som påtagligen skett
genom vågsvall.
Mosand.
Det allmännast förekommande slaget af de lösa bildningarne är
mosanden,
i det att denna såväl å fastlandet som inom Hiittis utgör
den rådande jordarten.
Å det förra stället innehar den ännu sina
29
ursprungliga
egenskaper,
men å det senare är den hufvudsakligast
genom regnvattnets inverkan något omvandlad, hvarvid sandkornen
ytterligare
förstörd.
minskats
och den
regelbundna skiktningen blifvit delvis
Denna omvandling sträcker sig dock icke särdeles djupt.
De undre lagren ega nämligen sin ursprungliga, högröda färg, betingad af de i trakten befintliga hornblenderika och annars mörka bergarternas beståndsdelar, under det att de öfre lagrens genom möjligen
vågornas men hufvudsakligast atmosferiliernas inverkan något bleknat.
Ett ytterligare och måhända säkrare bevis på denna mosandens omarbetning af vågor företer nordvestra stranden af Böle-Rosala-landet,
der gruset bildar terrassformiga afsatser, hvilka löpa ungefär parall e l med hafsstränderna; en analog bildning med den, som förekom
hos rullstensgruset.
Terrasserna hafva en bredd af ungefär 17—33
fot (5—9,8 met.) och ligga omkr. 3 fot (0,89 met.) öfver hvarandra.
I följd af
samma
höga sandvallar
orsak
äro äfven de 10—15 fot (2,97—4,45 met.)
uppkomna, hvilka omgifva såväl Sand- som Tvär-
minneträsken å fasta landet, äfvensom den parallelt med Hangö-Hyvinge åsens södra
sida
löpande
sandplatån, som sträcker sig från
Täktom träsk till Kråkudden, P/a verst NO om Hangö by.
Några
mindre mosandsfält förekomma emellan Sundom och Skåldö samt å
SW:tra delen af Elgö i Pojo.
Endast de större öarne inom Pojo skärgård såsom Hermansö,
Danskog och Elgö förete ställen, der åkerlerans
stor, att den kunnat utsättas å kartan.
tid, som mosanden, hvarmed
den
utbredning varit så
Härstammande från samma
ofta vexellagrar, hvilar den på
nämde öar dels på krossgruset, dels direkte på sjelfva berggrunden,
dervid intagande dalgångarnes lägst belägna ställen.
Till skilnad från
den äldre underliggande glaciala leran, hvilken på trakten icke anträffats, saknar
den hvarje antydan till skiktning, är dessutom såsom
mindre sandhaltig mycket plastisk och hvad färgen beträffar brungrå
i de öfre, men blågrå i de undre något fuktigare lagren.
Vid tork-
ning i luften plägar den antingen sönderfalla i mindre stycken eller
också sammanbaka sig till hårda klumpar, hvilka sedan under mycket arbete
måste
sönderbråkas,
för att åstadkomma en för odling
Åkerlera.
30
tjenlig jordmån.
område.
Af detta senare slag är åkerleran på ifrågavarande
Svämmlera.
Näst efter mosanden och krossgruset äro svämmleran och svämmSvanimsand. s a n d e n d e oftast anträffade jordarterna. Det af sund, öar och vikar
så rikt uppfylda området erbjuder äfven talrika nederlagsorter, der
de af hafsvågorna uppslammade och omarbetade sand- och gruslagren
i ro kunna afsätta sig.
De ifrågavarande jordarternas bildande fort-
går nämligen under den dag, som är, och att härvid skedda förändringar icke äro så alldeles ringa, har redan utförligare blifvit omnämdt, då frågan gällde strandkonturernas
utseende förr och nu.
Såväl svämmlerans som svämmsandens mäktighet är icke stor. Dock
iakttogs å det lilla Sandskär, söder om Hangö landet, ovanligt rika
lager af den senare, uppgående till omkr. 10 fots (2,97 met.) tjocklek.
I följd af sin mindre sammanhängande konsistens är svämmsanden
lättare än svämmleran
isynnerhet
på öppnare ställen påverkad af
de störingar, som åstadkommas af vågsvallet.
Sådana kunna tydligt
observeras såväl å de NO om Tulludden belägna näset, som längs
fastlandets strand SW om Ekön, der små sandvallar, uppkastade af
vågorna och ofta bytande form och läge, förekomma.
Hvilkendera
af de båda jordarterna eger strörre utbredning, är svårt att afgöra,
dock torde svämmsanden oftare uppträda inom områdets vestra delar
och svämmleran inom de östra.
Denna lera, hvars färg är grå eller
gulbrun, är mindre plastisk än åkerleran och innehåller ganska ofta
delar af vass och andra hafsväxter.
Svämmsanden, i hvilken åter
rester af snäckskal icke äro sällsynta, har en vanligtvis gulbrun färg.
Snäckmylla.
Till de fortgående bildningarne hör likasom nyssomtalade jordarter äfven snäckmyllan.
i högre
Denna, som icke sällan anträffas inlagrad
belägna sandskikt, och således utom vågsvallets inverkan,
är nästan
lika ofta observerad vid hafsstranden, der den stundom
kan följas långt, under vattenytan.
Inom området är den funnen
några fot öfver hafvet, antingen liggande i dagen, eller öfvertäckt af
ett tunnt jordlager.
Oaktadt Hiittis och Bromarfs skärgårdar borde
vara särdeles tjenliga för snäckmyllans bildande, har den icke anträffats på dessa trakter.
Dess fyndorter ligga alla inom Pojo och utgö-
31
ras af norra delen af Ekön, Räfskär samt på södra sidan af Koön
uti en liten vik.
Lagren äro på dessa ställen obetydliga; men på
vestra sidan af Skåldö udden anträffades invid stranden ett sådant af
omkr. 4,5 fots (1,34 met.) mäktighet samt 25 å 30 famnars vidd. Ett
annat, ehuru
af mindre
omfång och af endast 2 fots (0,59 met.)
tjocklek, befinner sig nedanom ett högt berg på sydvestra sidan af
Halsholmen.
SW om Sundom by på Skärlandet förekommer snäck-
mylla invid östra sidan af ett högre berg.
Skalgrusbanken ligger
några fot öfver hafvet och omkr. 50 å 60 steg från en liten hafsvik,
som
skiljer bergudden,
der
lagret finnes, ifrån sjelfva byn.
Dess-
utom torde dylika bankar förekomma i närheten af de små gölar och
träsk, som anträffas på flere ställen af Skärlandet.
Den något skik-
tade, lätt sönderfallande myllan ligger i tunnare lager vanligtvis ren,
men i sådana af större mäktighet uppblandad med vexlande sandskikt och är af grå-violett färg, uppkommen af fragmenter af de på
samma sätt färgade skalen hos Mytilus och Cardium.
Dessa tvenne
musslor torde bilda det hufvudsakligaste materialet till snäckmyllan,
i hvilken dock hela skal af Palludina ofta nog upptäckas.
I allmän-
het tyckes jordartens värde vara föga kändt och det händer stundom
att man får se den använd som vägfyllnadsgrus.
Här voro lagren
likväl anlitade och myllan fick sin rätta användning genom uppblandning med den öfriga åkerjorden.
De berg- och grusfylda holmarne uti skärgården hafva icke att Torf,
uppvisa några vidsträcktare samlingar af torf, hvilka deremot på fasta
landet icke äro sällsynta.
De norr om Täktom och Tvärminne byar
belägna mossarne intaga flere qvadrat verst och både Sand- samt
Tvärminneträsket
ligga uti en sådan af ganska stora dimensioner.
Det oaktadt är mäktigheten ganska ringa, uppgående till högst 5 fot
(1,48 met.).
I skärgården torde den utgöra endast 3 fot (0,89 met.)
på de djupaste ställena.
Inklämd emellan bergsskrefvorna på dessa
trakter är torfven, som har en brun färg, i ganska ringa grad förmultnad, i sig inneslutande mycket väl bevarade rester af mossarter,
trädrötter äfvensom stundom näfver, och består således af mosstorf,
det ena af de tvenne slags jordarter, som innefattas under den ge-
32
mensamma benämningen torf.
Af samma torfslag, som genom fort-
satt förmultning öfvergår till torfdy, synas äfven kärren i de östra
delarne af fastlandet bestå, hvaremot torfdyn företrädesvis anträffas
i de vestra.
Källor.
Källsprången äro naturligtvis inom skärgården mycket sällsynta,
emedan
en så beskaffad terräng, att en källa skall kunna uppstå,
derstädes icke förekommer.
Men äfven å fastlandet, der dessa vilkor
till en del uppfyllas, der regnvattnet på större omkrets uppsamlas
för att, sedan det silat sig genom öfverliggande sand och grus, framkomma vid mötande, för vatten mindre genomträngliga lager, hafva
högst få källor anträffats; de flesta liggande vid åsens norra sida.
En enda af starkt och rikligt flöde befinner sig dock å den södra
vid sundet mot Ekön.
Såsom sagdt äro de inom området anteck-
nade källorna mycket få, blott 13 till antalet, och af dessa hafva
4 befunnits ega en temperatur emellan
5 och
6° C.
2
»
»
6 och
7° C.
1
»
»
7 och
8° C.
1
»
»
»
8 och
9° C.
»
»
9 och 10° C.
1
»
2
»
»
»
10 och 11° C.
2
»
»
»
11 och 12° C.
Nästan alla af 5° temperatur ega ett rikligt flöde.
Tre äro belägna
i närheten af Lappvik by och den fjerde ofvannämde vid Ekösundet.
Två framsippra ur berghällen, den ena vid Lappvik, den andra på
vestra udden af Elgö.
Ute på holmarne och klipporna måste befolk-
ningen ofta nog hemta sitt behof af dricksvatten från långt aflägsna
ställen, eller ur enkom
för insamling af regnvatten från grus och
jord rensköljda bergsskrefvor.
Detta vatten har dock alltid en fadd
och obehaglig smak, samt öfverträffas vida af det, som upphemtas
från de små gropar, hvilka under
hvar
anträffas invid stränderna.
benämning af brunnar, der och
Stundom händer det att jättegry-
torna med fördel begagnas som samlare för nödigt dricksvatten.
HB
Fornlemningar ocli traditioner.
I IV:de Haftet af Finska Fornminnesföreningens Tidskrift äro
af J. E. Wefvar förtecknade de fornlemningar, som befinna sig inom
Raseborgs vestra härad,
och hvilka således till en del ligga inom
området för kartbladen Hangö och Jussarö.
Inscriptionerna å den
pag. 61 afbildade grafstenen vid Tvärminne by i Pojo öfverensstämma
icke med de af G. Holm sistlidet år antecknade, hvarföre dessa seDe äro: U p L s Jun 22 1755 C:EBC:M, och
nare här må anföras.
sedan följa de i fyrkanten anbringade initialerna, hvilka så tillvida
äro olika, att å nedersta raden en bokstaf af Wefvar aftecknats som
F, af Holm åter som P. Grafstenen, som för öfrigt icke alls beskrifves i sagde förteckning, är upprest på sydvestra udden af Tvärminne
ön, invid sundet emellan denna och Jusskär.
förekomma lemningar
omnämda
Ryssvägen
af gamla batterier.
I grafstenens närhet
Af den å samma pag.
eller Draget faller blott dess östra del inom
området och således icke det vid Dragsviken af Zar Peter begagnade
mjölmagasinet, som ännu
qvarstår
och på hvars inre vägg årtalet
1726 är inskuret.
Enligt uppgift skulle å norra stranden af Gunnarsö i Bromarf
förekomma flere s. k. Ryssugnar, men vid rekognoseringen
dessa ej igenfinnas.
kunde
Några i bergssluttningen inhuggna initialer och
årtal af senare datum hafva observerats dels å södra udden af Rosala,
dels å Södra Skogsskär i Bromarf.
Öfriga minnesmärken inskränka
sig uteslutande till de s. k. jättekasten, livilkas fyndorter upptagas
i nedanstående förteckning.
Inom
Hiittis
socken.
NO om Böle by, tre; å Högholmen, ett; å Södra
Hamnholm,
ett.
Inom Bromarfs
Invid Hangö by, ett.
socken.
Jättekastet är nästan totalt förstördt, så
att endast de understa stenlagren återstå.
3
34
Inom Pojo socken.
NW om Danskog gård, ett; på östra sidan af Koön, ett; på
vestra sidan af samma ö, ett; å Sommarö, ett; SW om Södergård
å
Elgö, ett; å Skallholm, ett; å södra sidan af Hästö, ett; å östra
sidan af samma holme, ett; å mellersta delen af Hästö Busö, ett; på
sydvestra sidan af samma holme, ett, der ännu lemningar af ett menniskoskelett syntes; jättekastet var dessutom omgifvet af en större
ring af stenar; å Vrakholm, ett; å Långskär, invid Skedö, ett; på
Skomakarskär, ett; å Köpmanskär, ett; på Ådön, ett; å nordvestra
sidan af Busö, ett; å midten af Baggön, ett; å östra sidan af samma
holme, ett.
Inom
Karis
socken,
k Stor Flockön, ett; å Byholmen, ett; å Slarfskär och å Nothamn, lemningar efter flere; å Sköldharun, ett.
Höjdbestämmelse
utförda af undersökningens rekognosörer.
Utterskär
i Hiittis
Stor Ängsskär
54,6 fot (16,2 met
»
74,2
Lill Holmen
»
Dömmarskär
»
Norra Skogsskär
»
(22,0
»
53,0 »
(15,9
»
36,7
»
(10,9
»
»
43,6
»
(12,9
»
Morgonlandet
»
53,2
»
(15,8
»
Bötesö
»
84,3
»
(25,0
»
42,6
»
(12,6
»
i Bromarf
Algotsgrundet
Granskär
»
57,3
»
(17,0
»
Ryssö
»
58,0
»
(17,2
»
Sandskär
»
40,4
»
(12,0
»
Invid Hangö fyr
»
53,0
i Pojo
Högsta berget å Koön
»
»
»
å Marholm invid Elgö
»
»
å Halsholm
Å kartan angifven i meter.
»
<»
»
»
(15,7
»
86,o »
(25,5
»
59,0
»
(17,5
»
55,7
»
(16,6
»
35
Högsta berget å Halsholm söder om Elgö Pojo 67,4 fot (20,o met.). *)
» 90,0 » (26,7
NW udden af Byholm SO om Elgö
Groplandet
»
s
(20,8
Högsta berget å Baggön
» 107,7 »
(32,0
Nätgårdsö
»
75,8
»
(22,5
Måsaskär SO om Nätgårdsöarne
Gvltö
»
49,9
»
(14,8
»
69,1
»
(20,5
Ä kartan angifven i meter.
70,1
FINLANDS
GEOLOGISKA
UNDERSÖKNING.
Kartverkets ståndpunkt vid utgifvandet af detta hiille.
iffyif tui
Blad
biad.
under
arbete.
F.Liawsndals lith tryckeri i Mffingfort