Sjätte avdelningen Produkter av kemiska och närstående

Sjätte avdelningen
Produkter av kemiska och närstående industrier
Allmänna anvisningar
Anm. 1
Enligt anm. 1 A till sjätte avd. klassificeras alla radioaktiva kemiska grundämnen och
radioaktiva isotoper samt oorganiska och organiska föreningar av sådana grundämnen eller
isotoper (även om de inte är kemiskt definierade) enligt nr 2844, även om de också skulle
kunna klassificeras enligt något annat nummer i tulltaxan. Sålunda klassificeras radioaktiv
natriumklorid och radioaktiv glycerol enligt nr 2844 och inte enligt nr 2501 eller 2905. På
samma sätt skall radioaktiv etanol, radioaktivt guld och radioaktiv kobolt alltid klassificeras
enligt nr 2844. Det bör emellertid observeras att radioaktiva malmer klassificeras enligt femte
avd. i tulltaxan.
Beträffande icke radioaktiva isotoper och oorganiska eller organiska föreningar (även
kemiskt definierade) av sådana isotoper föreskriver denna anmärkning att dessa skall
klassificeras enligt nr 2845 och inte enligt något annat nummer i tulltaxan. Sålunda
klassificeras den stabila isotopen av kol enligt nr 2845 och inte enligt nr 2803.
Anm. 1 B till sjätte avd. föreskriver att produkter som motsvarar en varubeskrivning i nr
2843, 2846 eller 2852 skall klassificeras enligt dessa nummer och inte enligt något annat
nummer i sjätte avd., under förutsättning att de inte är radioaktiva eller i form av isotoper (de
klassificeras då enligt nr 2844 resp. 2845). Detta innebär t.ex. att silverkaseinat klassificeras
enligt nr 2843 och inte enligt nr 3501 samt att silvernitrat, även i detaljhandelsförpackningar
för fotografiskt bruk, klassificeras enligt nr 2843 och inte enligt nr 3707.
Det bör emellertid observeras, att nr 2843, 2846 och 2852 har prioritet endast före andra
nummer i sjätte avd. När i nr 2843, 2846 och 2852 upptagna produkter även kan klassificeras
enligt nummer i andra avdelningar i tulltaxan, blir klassificeringen beroende av
anmärkningarna till ifrågavarande avdelningar eller kapitel och av de allmänna
bestämmelserna för tolkning av det Harmoniserade systemet. Gadolinit, som utgör en
förening av sällsynta jordartsmetaller och av den anledningen skulle kunna klassificeras enligt
nr 2846, skall sålunda klassificeras enligt nr 2530, eftersom alla mineraliska produkter enligt
anm. 3 a till 28 kap. skall klassificeras enligt femte avd.
Anm. 2
Anm. 2 till sjätte avd. föreskriver att varor (andra än de som är upptagna i nr 2843 – 2846
eller 2852), som omfattas av nr 3004, 3005, 3006, 3212, 3303, 3304, 3305, 3306, 3307, 3506,
3707 eller 3808 på grund av att de föreligger i avdelade doser eller i former eller
förpackningar för försäljning i detaljhandeln, skall klassificeras enligt dessa nummer trots att
de också skulle kunna klassificeras enligt något annat nummer i tulltaxan. Så klassificeras
exempelvis svavel i förpackningar för försäljning i detaljhandeln för terapeutiskt bruk enligt
nr 3004 och inte enligt nr 2503 eller 2802 samt dextrin som är förpackad för försäljning i
detaljhandeln som lim enligt nr 3506 och inte enligt nr 3505.
Anm. 3
Denna anmärkning behandlar klassificeringen av varor som föreligger i satser som består av
två eller flera separata beståndsdelar, av vilka åtminstone någon omfattas av denna avdelning.
Anmärkningen är emellertid tillämplig endast för satser vilkas beståndsdelar är avsedda att
efter hopblandning ge en produkt enligt sjätte eller sjunde avd. Sådana satser skall
klassificeras enligt det nummer som är tillämpligt för denna produkt, under förutsättning att
beståndsdelarna uppfyller de i punkterna a – c i anmärkningen upptställda villkoren.
Som exempel på varor i sådana satser kan nämnas tandcement och andra
tandfyllningsmedel enligt nr 3006, vissa lacker och andra målningsfärger enligt nr 3208 –
3210 samt tätningsmedel etc. enligt nr 3214. Beträffande klassificeringen av varor som
föreligger utan nödvändig härdare, se allm. anv. till 32 kap. och anv. till nr 3214.
28:1
Det bör observeras att varor i satser som består av två eller flera separata beståndsdelar, av
vilka åtminstone någon skall klassificeras enligt sjätte avd., men som är avsedda att användas
successivt utan att först blandas med varandra, klassificeras med tillämpning av de allmänna
tolkningsreglerna (i allmänhet regel 3 b). Om varorna i detta fall inte föreligger i
detaljhandelsförpackningar skall de olika komponenterna klassificeras var för sig.
28:2
28 kap. Oorganiska kemikalier; organiska och oorganiska föreningar av ädla
metaller, av sällsynta jordartsmetaller, av radioaktiva grundämnen och av isotoper
Allmänna anvisningar
Om inte annat är föreskrivet omfattar kap. 28 i stort sett endast kemiska grundämnen och
isolerade kemiskt definierade föreningar.
En isolerad kemiskt definierad förening är ett ämne som består av en molekyl (med t.ex.
kovalent eller jonisk bindning) vars sammansättning definieras av ett konstant förhållande
mellan grundämnena och som motsvarar en bestämd strukturformel. I ett kristallgitter
motsvarar molekylerna den upprepade elementarcellen.
Grundämnena i isolerade kemiskt definierade föreningar kombineras i specifika,
karakteristiska proportioner som bestäms av valens och bindningsmöjligheter för varje atom.
Proportionen för varje grundämne är konstant och specifik för varje förening och sägs därför
vara stökiometrisk.
Små avvikelser i de stökiometriska förhållandena kan uppstå p.g.a. luckor eller inlagringar i
kristallgittret. Dessa föreningar benämns kvasistökiometriska och räknas som isolerade
kemiskt definierade föreningar förutsatt att avvikelserna inte skapats medvetet.
A. Isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar
(Anm. 1 till 28 kap.)
Isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar, som innehåller
föroreningar eller är lösta i vatten klassificeras trots detta enligt 28 kap.
Med "föroreningar" avses enbart ämnen vilkas förekomst i den enskilda kemiska
föreningen uteslutande och direkt är ett resultat av framställningsprocessen (inbegripet
rening). Ämnena kan komma från någon av de faktorer som förekommer i processen,
nämligen i huvudsak följande:
a) oomvandlade utgångsmaterial;
b) föroreningar i utgångsmaterialet;
c) reagenser som har använts i framställningsprocessen (inbegripet rening);
d) biprodukter.
Det bör dock observeras att sådana ämnen inte alltid betraktas som föroreningar som är
tillåtna enligt anm. 1 a. När sådana ämnen avsiktligt har lämnats kvar i produkten i avsikt att
göra denna mer lämplig för speciell användning än för allmänt bruk, anses de inte som tillåtna
föroreningar.
Isolerade grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar omfattas inte av 28
kap. när de är lösta i annat lösningsmedel än vatten, under förutsättning att lösningen inte är
en för dessa produkter normal och nödvändig handelsform, som är motiverad enbart av
säkerhetsskäl eller av transporttekniska skäl (i vilket fall lösningsmedlet inte får göra
produkten mera lämpad för speciell användning än för allmänt bruk). Karbonylklorid som är
löst i bensen, alkohollösningar av ammoniak samt kolloidala lösningar av aluminiumhydroxid
omfattas sålunda inte av detta kapitel utan klassificeras enligt nr 3824. Som en allmän regel
gäller att kolloidala dispersioner klassificeras enligt nr 3824, om de inte omfattas av något
nummer med mera specificerad varubeskrivning.
Isolerade grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar som är försatta med
något stabiliseringsmedel som är nödvändigt för konservering eller transport av dessa
produkter klassificeras trots detta enligt 28 kap. Sålunda klassificeras t.ex. väteperoxid som är
stabiliserad genom tillsats av borsyra enligt nr 2847, under det att natriumperoxid som är
uppblandad med katalysatorer (för framställning av väteperoxid) klassificeras enligt nr 3824.
Produkter som har tillsatts till vissa kemikalier för att bibehålla dessa i deras ursprungliga
fysikaliska tillstånd betraktas också som stabiliseringsmedel, under förutsättning dels att den
kvantitet som har tillsatts inte i något fall överstiger vad som är nödvändigt för att uppnå
önskat resultat och dels att tillsatsen inte förändrar karaktären hos basprodukten och gör
denna mera lämpad för speciell användning än för allmänt bruk. Med tillämpning av dessa
bestämmelser får medel som motverkar klumpbildning ("anti-caking agents") vara tillsatta till
produkter enligt detta kapitel. Produkter som är försatta med vattenavstötande ämnen
28:3
klassificeras dock inte enligt 28 kap., eftersom sådana ämnen förändrar produkternas
ursprungliga egenskaper.
På samma villkor, nämligen att tillsatserna inte gör dem mera lämpade för speciell
användning än för allmänt bruk, får produkter enligt detta kapitel även innehålla:
a) damningshindrande medel (t.ex. mineralolja som är tillsatt till vissa giftiga kemikalier för
att förhindra damning under hanteringen);
b) färgämnen som är tillsatta till farliga eller giftiga kemikalier (t.ex. blyarsenat enligt nr
2842) för att underlätta identifieringen eller av säkerhetsskäl som en varning till personer
som handhar produkterna. Produkter till vilka färgämnen har tillsatts av andra orsaker förs
emellertid inte till 28 kap. (t.ex. kiselgel som är försatt med koboltsalter för att användas
som fuktighetsindikator – nr 3824).
B. Skillnaden mellan föreningar enligt 28 kap. och föreningar enligt 29 kap.
(Anm. 2 till 28 kap.)
Här nedan lämnas en fullständig förteckning över de kolföreningar som skall klassificeras
enligt 28 kap. och över de tulltaxenummer som är tillämpliga:
Nr 2811
Nr 2812
Nr 2813
Nr 2831
Nr 2836
Nr 2837
Nr 2842
Nr 2843
2846
Nr 2847
Nr 2849
Nr 2852
Nr 2853
Koloxider
Vätecyanid (cyanvätesyra), vätecyanoferrat (II) (ferrocyanvätesyra)
och vätecyanoferrat (III) (ferricyanvätesyra)
Isocyan-, fulmin- och tiocyansyra samt cyanomolybdensyra och
andra enkla eller komplexa cyansyror
Karbonylhalogenider
Koldisulfid
Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater, stabiliserade med
organiska ämnen
Karbonater och peroxokarbonater av oorganiska baser
Cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider (cyanoferrater(II),
cyanoferrater(III), nitrosylcyanoferrater(II),
nitrosylcyanoferrater(III), cyanomanganater, cyanokadmiater,
cyanokromater, cyanokoboltater, cyanonickelater, cyanokuprater
etc.) av oorganiska baser
Tiokarbonater, selenokarbonater, tellurokarbonater, selenocyanater,
tellurocyanater, tetratiocyanatodiamminkromater ("reineckater")
och andra dubbelcyanater och komplexa cyanater av oorganiska
baser
Oorganiska och organiska föreningar av
a) ädla metaller;
b) radioaktiva grundämnen;
c) isotoper;
d) sällsynta jordartsmetaller, yttrium eller skandium
Väteperoxid (väteperoxid) i fast form (förening med karbamid),
även stabiliserad
Karbider (binära karbider, borkarbider, karbonitrider etc.), andra än
hydrogenkarbider (kolväten)
Oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, även kemiskt
definierade, med undantag av amalgamer
Karbonylsulfid
Tiokarbonylhalogenider
Cyan samt halogenföreningar av cyan
Cyanamid och metallderivat av cyanamid (andra än
kalciumcyanamid, även ren – se 31 kap.)
Inga andra kolföreningar än de ovannämnda omfattas av 28 kap.
28:4
C. Produkter som förs till 28 kap. även om de inte utgör isolerade kemiska
grundämnen eller isolerade kemiskt definierade föreningar
Från huvudregeln att 28 kap. endast omfattar isolerade kemiska grundämnen och isolerade
kemiskt definierade föreningar finns vissa undantag. Dessa undantag gäller följande
produkter:
Nr 2802
Nr 2803
Nr 2807
Nr 2808
Nr 2809
Nr 2813
Nr 2818
Nr 2821
Nr 2822
Nr 2824
Nr 2828
Nr 2830
Nr 2831
Nr 2835
Nr 2836
Nr 2839
Nr 2842
Nr 2843
Nr 2844
Nr 2845
Nr 2846
Nr 2848
Nr 2849
Nr 2850
Nr 2852
Nr 2853
Kolloidalt svavel
Kimrök
Oleum (rykande svavelsyra)
Blandningar av svavelsyra och salpetersyra
Polyfosforsyror
Fosfortrisulfid
Konstgjord korund
Jordpigment innehållande minst 70 viktprocent
bundet järn, räknat som Fe2O3
Kommersiella koboltoxider
Mönja och orangemönja
Kommersiellt kalciumhypoklorit
Polysulfider
Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater,
stabiliserade med organiska ämnen
Polyfosfater
Kommersiellt ammoniumkarbonat innehållande
ammoniumkarbamat
Kommersiella silikater av alkalimetaller
Silikoaluminater
Ädla metaller i kollodial form
Amalgamer av ädla metaller
Oorganiska och organiska föreningar av ädla
metaller
Radioaktiva grundämnen, radioaktiva isotoper
samt föreningar (oorganiska eller organiska) och
blandningar innehållande dessa ämnen.
Andra isotoper samt föreningar (oorganiska eller
organiska) av sådana isotoper
Oorganiska och organiska föreningar av sällsynta
jordartsmetaller, av yttrium eller skandium eller av
blandningarav dessa metaller
Fosfider
Karbider
Hydrider, nitrider, azider, silicider och borider
Oorganiska och organiska föreningar av
kvicksilver, med undantag av amalgamer
Flytande luft och komprimerad luft
Amalgamer (med undantag av amalgamer av ädla
metaller – se vid nr 2843 ovan)
D. Produkter som inte omfattas av 28 kap. även om de utgör isolerade kemiska
grundämnen eller isolerade kemiskt definierade oorganiska föreningar
(Anm. 3 och 8 till 28 kap.)
Vissa isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade oorganiska föreningar
omfattas inte av 28 kap. även om de är rena.
Som exempel kan nämnas:
1. vissa produkter enligt 25 kap. (dvs. natriumklorid och magnesiumoxid);
2. vissa oorganiska salter enligt 31 kap. [nämligen: natriumnitrat, ammoniumnitrat,
dubbelsalter av ammoniumsulfat och ammoniumnitrat, ammoniumsulfat, dubbelsalter av
28:5
kalciumnitrat och ammoniumnitrat, dubbelsalter av kalciumnitrat och magnesiumnitrat
samt ammoniumdiväteortofosfat (monoammoniumfosfat) och diammoniumväteortofosfat
(diammoniumfosfat), ävensom kaliumklorid, vilken dock i vissa fall klassificeras enligt nr
3824 eller 9001];
3. konstgjord grafit enligt nr 3801;
4. ädelstenar och halvädelstenar (naturliga, syntetiska eller rekonstruerade) samt stoft och
pulver av sådana stenar, enligt 71 kap.;
5. ädla metaller och oädla metaller, inbegripet legeringar av sådana metaller, enligt fjortonde
och femtonde avd.
Vissa andra isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar,
som annars skulle ha klassificerats enligt 28 kap., omfattas inte av detta kapitel om de
föreligger i vissa former eller förpackningar eller om de har undergått vissa behandlingar,
även om den kemiska sammansättningen därigenom inte har förändrats. Detta gäller dock inte
produkter enligt nr 2843 – 2846 och 2852 (se anm. 1 och 2 till sjätte avd.).
Som exempel kan nämnas:
a) produkter som är lämpliga för terapeutiskt eller profylaktiskt bruk och som föreligger i
avdelade doser eller i former eller förpackningar för försäljning i detaljhandeln (nr 3004);
b) produkter av sådana slag som används som luminoforer (t.ex. kalciumvolframat), vilka har
undergått viss behandling för att ge dem luminiscensverkan (nr 3206);
c) parfymeringsmedel, kosmetiska preparat och toalettmedel (t.ex. alun), som föreligger i
förpackningar av sådana slag som försäljs i detaljhandeln för sådant bruk (nr 3303 –
3307);
d) produkter som är lämpliga för användning som lim eller klister (t.ex. natriumsilikat löst i
vatten), förpackade för försäljning i detaljhandeln som lim eller klister i förpackningar
med en nettovikt av högst 1 kg (nr 3506);
e) produkter för fotografiskt bruk (t.ex. natriumtiosulfat), som föreligger i avdelade doser
eller i bruksfärdigt skick i sådan form som säljs i detaljhandeln (nr 3707);
f) insektsbekämpningsmedel etc. (t.ex. natriumtetraborat), som föreligger i sådana former
eller förpackningar som anges i nr 3808;
g) produkter (t.ex. svavelsyra) som föreligger som laddningar till brandsläckningsapparater
eller som brandsläckningsbomber (nr 3813);
h) kemiska grundämnen (t.ex. kisel och selen) som är dopade för användning inom
elektroniken, i form av skivor, plattor eller liknande former (nr 3818);
ij) bläckborttagningsmedel i detaljhandelsförpackningar (nr 3824);
k) halogenider av alkalimetaller eller alkaliska jordartsmetaller (t.ex. litiumfluorid,
kalciumfluorid, kaliumbromid, kaliumbromidjodid), utgörande optiska element (nr 9001)
eller odlade kristaller som väger minst 2,5 g per styck (nr 3824).
E. Produkter som kan klassificeras enligt två eller flera tulltaxenummer i 28 kap.
Anm. 1 till sjätte avd. behandlar frågan om klassificeringen av produkter som kan
klassificeras:
a) såväl enligt nr 2844 eller 2845 som enligt något annat nummer i 28 kap.;
b) såväl enligt nr 2843, 2846 eller 2852 som enligt något annat nummer i 28 kap. (med
undantag av nr 2844 eller 2845).
Kemiskt definierade komplexa syror som består av en syra enligt underavdelning II till
detta kapitel och en metalloxidsyra enligt underavdelning IV klassificeras enligt nr 2811 (se
anm. 4 till 28 kap. och anv. till nr 2811).
Om inte annat följer av lydelsen av tulltaxenumren skall oorganiska dubbelsalter och
komplexa salter klassificeras enligt nr 2842 (se anm. 5 till 28 kap. och anv. till nr 2842).
28:6
UNDERAVDELNING I
Kemiska grundämnen
Allmänna anvisningar
Kemiska grundämnen kan indelas i två grupper, ickemetaller och metaller. I stort sett omfattar
underavdelning I alla ickemetaller, åtminstone i vissa av deras former, medan ett stort antal
metaller inte förs hit. Ädla metaller klassificeras enligt 71 kap. och 2843, oädla metaller enligt
72 – 76 och 78 – 81 kap., radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper enligt nr
2844 och stabila isotoper enligt nr 2845.
En alfabetisk förteckning över de kända grundämnena och deras rätta klassificering följer
nedan. Några grundämnen, t.ex. antimon, kan förhålla sig både som metaller och
ickemetaller; man bör uppmärksamma hur de skall klassificeras.
Grundämne
Kemisk
beteckning
Atomnummer
Klassificering
aktinium
aluminium
americium
antimon
argon
arsenik
astat
barium
berkelium
beryllium
bly
bor
brom
californium
cerium
cesium
curium
dysprosium
einsteinium
erbium
europium
fermium
fluor
fosfor
francium
Ac
Al
Am
Sb
Ar
As
At
Ba
Bk
Be
Pb
B
Br
Cf
Ce
Cs
Cm
Dy
Es
Er
Eu
Fm
F
P
Fr
89
13
95
51
18
33
85
56
97
4
82
5
35
98
58
55
96
66
99
68
63
100
9
15
87
radioaktivt grundämne, nr 2844
oädel metall, 76 kap.
radioaktivt grundämne, nr 2844
oädel metall, nr 8110
ädelgas, nr 2804
ickemetall, nr 2804
radioaktivt grundämne, nr 2844
alkalisk jordartsmetall, nr 2805
radioaktivt grundämne, nr 2844
oädel metall, nr 8112
oädel metall, 78 kap.
ickemetall, nr 2804
ickemetall, nr 2801
radioaktivt grundämne, nr 2844
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
alkalimetall, nr 2805
radioaktivt grundämne, nr 2844
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
radioaktivt grundämne, nr 2844
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
radioaktivt grundämne, nr 2844
ickemetall, nr 2801
ickemetall, nr 2804
radioaktivt grundämne, nr 2844
gadolinium
gallium
germanium
guld
hafnium
helium
holmium
hydrogen, se
väte
indium
iridium
jod
järn
kadmium
kalcium
Gd
Ga
Ge
Au
Hf
He
Ho
64
31
32
79
72
2
67
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
oädel metall, nr 8112
oädel metall, nr 8112
ädel metall, nr 7108
oädel metall, nr 8112
ädelgas, nr 2804
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
In
Ir
I
Fe
Cd
Ca
49
77
53
26
48
20
oädel metall, nr 8112
ädel metall, nr 7110
ickemetall, nr 2801
oädel metall, 72 kap.
oädel metall, nr 8107
alkalisk jordartsmetall, nr 2805
28:7
kalium
kisel
klor
kobolt
kol
K
Si
Cl
Co
C
19
14
17
27
6
koppar
krom
krypton
kvicksilver
kväve
lantan
lawrencium
litium
lutetium
magnesium
mangan
mendelevium
molybden
natrium
neodym
neon
neptunium
nickel
niob
nitrogen, se
kväve
nobelium
osmium
oxygen,
se
syre
palladium
platina
plutonium
polonium
praseodym
prometium
protaktinium
radium
radon
rhenium
rodium
rubidium
rutenium
samarium
selen
silver
skandium
Cu
Cr
Kr
Hg
N
La
Lr
Li
Lu
Mg
Mn
Md
Mo
Na
Nd
Ne
Np
Ni
Nb
29
24
36
80
7
57
103
3
71
12
25
101
42
11
60
10
93
28
41
alkalimetall, nr 2805
ickemetall, nr 2804
ickemetall, nr 2801
oädel metall, nr 8105
ickemetall, nr 2803 (som konstgjord grafit
nr 3801)
oädel metall, 74 kap.
oädel metall, nr 8112
ädelgas, nr 2804
metall, nr 2805
ickemetall, nr 2804
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
radioaktivt grundämne, nr 2844
alkalimetall, nr 2805
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
oädel metall, nr 8104
oädel metall, nr 8111
radioaktivt grundämne, nr 2844
oädel metall, nr 8102
alkalimetall, nr 2805
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
ädelgas, nr 2804
radioaktivt grundämne, nr 2844
oädel metall, 75 kap.
oädel metall, nr 8112
No
Os
102
76
radioaktivt grundämne, nr 2844
ädel metall, nr 7110
Pd
Pt
Pu
Po
Pr
Pm
Pa
Ra
Rn
Re
Rh
Rb
Ru
Sm
Se
Ag
Sc
46
78
94
84
59
61
91
88
86
75
45
37
44
62
34
47
21
strontium
svavel
syre
tallium
tantal
teknetium
tellur
tenn
terbium
torium
titan
Sr
S
O
Tl
Ta
Tc
Te
Sn
Tb
Th
Ti
38
16
8
81
73
43
52
50
65
90
22
ädel metall, nr 7110
ädel metall, nr 7110
radioaktivt grundämne, nr 2844
radioaktivt grundämne, nr 2844
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
radioaktivt grundämne, nr 2844
radioaktivt grundämne, nr 2844
radioaktivt grundämne, nr 2844
radioaktivt grundämne, nr 2844
oädel metall, nr 8112
ädel metall, nr 7110
alkalimetall, nr 2805
ädel metall, nr 7110
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
ickemetall, nr 2804
ädel metall, nr 7106
upptagen tillsammans med sällsynta
jordartsmetaller i nr 2805
alkalisk jordartsmetall, nr 2805
ickemetall, nr 2802 eller 2503
ickemetall, nr 2804
oädel metall, nr 8112
oädel metall, nr 8103
radioaktivt grundämne, nr 2844
ickemetall, nr 2804
oädel metall, 80 kap.
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
radioaktivt grundämne, nr 2844
oädel metall, nr 8108
28:8
tulium
uran
vanadin
vismut
volfram
väte
xenon
ytterbium
yttrium
Tm
U
V
Bi
W
H
Xe
Yb
Y
69
92
23
83
74
1
54
70
39
zink
zirkonium
Zn
Zr
30
40
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
radioaktivt grundämne, nr 2844
oädel metall, nr 8112
oädel metall, nr 8106
oädel metall, nr 8101
ickemetall, nr 2804
ädelgas, nr 2804
sällsynt jordartsmetall, nr 2805
upptagen tillsammans med
jordartsmetaller i nr 2805
oädel metall, 79 kap.
oädel metall, nr 8109
sällsynta
2801 Fluor, klor, brom och jod
2801.10 - Klor
2801.20 - Jod
2801.30 - Fluor; brom
Detta nummer omfattar de ickemetaller som benämns halogener, med undantag av astat (nr
2844).
A. Fluor
Fluor är en frätande, svagt gröngul gas med stickande lukt. Den är farlig att andas in emedan
den angriper slemhinnorna. Den förvaras och transporteras under tryck i stålcylindrar. Fluor
utgör ett mycket aktivt grundämne och angriper organiska ämnen under antändning, särskilt
trä, fetter och textilmaterial.
Fluor används för framställning av vissa fluorider och organiska fluorföreningar.
B. Klor
Klor framställs vanligen genom elektrolys av alkaliklorider, särskilt natriumklorid.
Den är en gröngul gas, kvävande och frätande, 2 1/2 gånger tyngre än luft, något löslig i
vatten och lätt att komprimera till flytande form. Klor transporteras vanligen i stålcylindrar,
cisterner, järnvägstankvagnar eller pråmar.
Klor förstör färgämnen och organiska ämnen. Den används för blekning av vegetabiliska
(men inte animaliska) fibrer och vid framställning av massa av ved. På grund av sina
desinficerande och antiseptiska egenskaper används klor också för sterilisering (klorering) av
vatten. Den används vidare inom guld-, tenn- och kadmiummetallurgin, vid framställning av
hypokloriter, metallklorider och karbonylklorid samt vid organisk syntes (t.ex. av färgämnen,
konstgjorda vaxer och klorkautschuk).
C. Brom
Brom kan erhållas genom inverkan av klor på alkalibromider som ingår i moderlutar från
saltframställning eller genom elektrolys av bromider.
Den är en mycket tung (densitet 3,18 vid 0 °C), frätande, rödaktig eller mörkbrun vätska,
som även i kallt tillstånd avger ögonretande, kvävande, röda ångor. Brom angriper huden,
som därvid gulfärgas, och angriper organiska ämnen, t.ex. sågspån, under antändning. Den
förvaras och transporteras i behållare av glas eller keramiskt material. Den är något löslig i
vatten. Numret omfattar inte lösningar av brom i ättiksyra (nr 3824).
Brom används för framställning av medikamenter (t.ex. lugnande medel), färgämnen (t.ex.
eosiner och bromerade indigoderivat), fotografiska kemikalier (silverbromid), tårretande
ämnen (bromaceton), inom metallurgin, etc.
28:9
D. Jod
Jod utvinns ur moderlutar av naturligt natriumnitrat genom behandling med svaveldioxid eller
natriumvätesulfit samt ur havsalger genom torkning, föraskning och kemisk behandling av
askan.
Den är ett mycket tungt (densitet 4,95 vid 0 °C), fast ämne med lukt som erinrar både om
klor och brom. Jodånga är farlig att inandas. Jod är flyktig vid rumstemperatur och färgar
stärkelselösning blå. I orent tillstånd förekommer den i klumpar eller som ett grovt pulver. Jod
som har renats genom sublimering har form av glänsande, gråaktiga fjäll eller kristaller med
metallartad glans. Den förvaras då vanligen i glaskärl.
Jod används inom medicinen, för framställning av fotokemikalier (natriumjodid),
färgämnen (t.ex. erytrosiner) och medikamenter, som katalysator vid organiska synteser, som
reagens etc.
2802 Svavel, sublimerat eller fällt; kolloidalt svavel
A. Svavel, sublimerat eller fällt
Svavel i dessa två former innehåller vanligen ca 99,5 % svavel.
Sublimerat svavel eller svavelblomma erhålls i form av små, mycket lätta partiklar vid
långsam destillation av rått eller orent svavel och efterföljande kondensation till fast form
(sublimering). Det används främst inom fruktodling, inom kemisk industri och vid vulkning
av högvärdigt gummi.
Detta nummer omfattar också tvättat sublimerat svavel, som har behandlats med
ammoniaklösning för att bortskaffa svaveldioxid. Denna produkt används inom medicinen.
Fällt svavel enligt detta nummer erhålls alltid genom att med saltsyra fälla svavlet ur en
sulfidlösning eller ur en lösning av polysulfider av alkalimetaller eller alkaliska jordmetaller.
Det är mera finfördelat och blekare gult än sublimerat svavel. Lukten påminner något om
vätesulfid. Fällt svavel försämras vid lagring. Det används nästan uteslutande inom
medicinen.
Fällt svavel enligt detta nummer får inte förväxlas med vissa mycket finpulveriserade
kvaliteter av svavel, vilka ibland betecknas som "fällda" men som skall klassificeras enligt nr
2503.
B. Kolloidalt svavel
Kolloidalt svavel erhålls genom inverkan av vätesulfid på en svaveldioxidlösning som
innehåller gelatin. Det kan också erhållas genom inverkan av mineralsyra på natriumtiosulfat
eller genom katodisk utfällning. Kolloidalt svavel utgör ett vitt pulver som bildar emulsion
med vatten. Det kan emellertid bevaras i detta tillstånd endast om en skyddskolloid (albumin
eller gelatin) är tillsatt och även då endast under begränsad tid. Numret omfattar också denna
beredda kolloidala lösning. Liksom alla kolloidala dispersioner har dispergerat svavel stor
adsorptionsyta och kan ta upp färgämnen. Varan är också ett mycket verksamt antiseptisk
medel som används för invärtes bruk inom medicinen.
Numret omfattar inte oraffinerat svavel som har erhållits genom Frasch-processen samt
raffinerat svavel, vilka kvaliteter ibland kan vara mycket rena (nr 2503).
2803 Kol (kimrök och andra former av kol, inte nämnda eller inbegripna någon
annanstans)
Kol är en fast ickemetall.
Detta nummer omfattar följande kategorier av kol.
Kimrök (carbon black) erhålls vid ofullständig förbränning eller krackning (genom
upphettning, elektrisk ljusbåge eller elektriska gnistor) av organiska, kolrika ämnen såsom:
28:10
1. naturgaser, t.ex. metan, antracengas (dvs. gaser som innehåller finfördelad antracen) och
acetylen. Acetylensvart, en mycket finkornig och ren produkt, erhålls av komprimerad
acetylen genom hastig sönderdelning, initierad av en elektrisk gnista;
2. naftalen, harts eller oljor (lampsvart).
Kimrök kan också beskrivas som "channel black" eller "furnace black", beroende på
framställningsmetoden.
Kimrök kan innehålla oljeartade föroreningar.
Kimrök används som pigment vid framställning av målningsfärger, tryckfärger, skoputsmedel
etc., vid tillverkning av karbonpapper samt som förstärkningsmedel inom gummiindustrin.
Detta nummer omfattar inte:
a) naturlig grafit (nr 2504);
b) naturligt kol som utgör fasta bränslen (antracit, stenkol och brunkol); koks, briketter och
retortkol (27 kap.);
c) vissa svarta mineralfärgämnen enligt nr 3206 (t.ex. aluminiumsvart, skiffersvart och
kiselsvart);
d) konstgjord grafit; kolloidal och halvkolloidal grafit (t.ex. nr 3801);
e) aktiverat kol och djurkol (nr 3802);
f) träkol (nr 4402);
g) kristallint kol i form av diamanter (nr 7102 och 7104).
2804 Väte, ädelgaser och andra ickemetaller
2804.10 - Väte
- Ädelgaser:
2804.21 - - Argon
2804.29 - - Andra
2804.30 - Kväve
2804.40 - Syre
2804.50 - Bor; tellur
- Kisel:
2804.61 - - Innehållande minst 99,99 viktprocent kisel
2804.69 - - Annan
2804.70 - Fosfor
2804.80 - Arsenik
2804.90 - Selen
A. Väte
Väte erhålls genom elektrolys av vatten eller ur vattengas, koksugnsgas eller kolväten.
Det anses i allmänhet som en ickemetall. Det förvaras och transporteras i komprimerat
tillstånd i tjockväggiga stålcylindrar.
Väte används för hydrering av oljor (framställning av härdade fetter), vid krackning av
petroleumprodukter, vid ammoniaksyntes, för skärning och svetsning av metaller (med
knallgasbläster) etc.
Numret omfattar inte deuterium (stabil isotop av väte), vilket klassificeras enligt nr 2845,
och tritium (radioaktiv isotop av väte), vilket klassificeras enligt nr 2844.
B. Ädelgaser
Med ädelgaser (inerta gaser) avses nedan upptagna grundämnen. De utmärks av att de är
kemiskt indifferenta och av sina elektriska egenskaper – särskilt den att emittera färgat ljus
(utnyttjas t.ex. i neonskyltar) vid urladdning under hög spänning.
1. Helium (inte brännbart, används för fyllning av ballonger).
2. Neon (ger ett rödaktigt ljus eller, i blandning med kvicksilverånga, s.k. dagsljus).
3. Argon (en färg- och luktlös gas som används som inert gas i elektriska glödlampor).
4. Krypton (används för samma ändamål som argon eller för att ge blekviolett ljus).
5. Xenon (ger blått ljus).
28:11
Ädelgaser erhålls genom fraktionering av flytande luft eller (ifråga om helium) från vissa
naturgaser. De försänds i komprimerat tillstånd.
Radon är en radioaktiv ädelgas enligt nr 2844 som bildas vid radioaktivt sönderfall av
radium.
C. Andra ickemetaller
De andra ickemetallerna som omfattas av detta nummer är följande:
1. Kväve
Kväve är en gas som inte brinner och som inte kan underhålla förbränning utan i stället
släcker eld. Det framställs genom fraktionerad destillation av flytande luft samt förvaras och
transporteras i komprimerat tillstånd i stålcylindrar.
Kväve används huvudsakligen för framställning av ammoniak och kalciumcyanamid men
också som inert gas i elektriska glödlampor, etc.
2. Syre
Syre är en gas som kan underhålla förbränning och som huvudsakligen erhålls genom
fraktionerad destillation av flytande luft.
Det förvaras och transporteras i komprimerat tillstånd i stålcylindrar eller ibland i flytande
form i dubbelväggiga behållare.
Komprimerat syre används i knallgas- och syreacetylenblästrar för svetsning eller skärning
av metaller, t.ex. järn. Det används också inom järn- och stålmetallurgin och inom medicinen
(för inhalation).
Detta nummer omfattar också ozon, en allotrop form av syre som erhålls under inverkan av
elektriska gnistor eller urladdningar. Ozon används för sterilisering av vatten (ozonisation),
för oxidation av torkande oljor, för blekning av bomull och som medel för antiseptiskt eller
terapeutiskt ändamål.
3. Bor
Bor är ett kastanjebrunt fast ämne som vanligen förekommer i pulverform. Den används inom
metallurgin samt för framställning av värmeregulatorer och mycket känsliga termometrar.
På grund av sin mycket stora förmåga att absorbera långsamma neutroner används bor
dessutom, antingen i rent tillstånd eller legerad med stål, för tillverkning av rörliga styrstavar
för kärnreaktorer.
4. Tellur
Tellur är ett fast ämne (densitet 6,2), antingen amorft eller kristallint. Det är en relativt god
ledare för värme och elektricitet samt har i viss omfattning metalliska egenskaper. Tellur
används i vissa legeringar (t.ex. blytellurlegeringar) och som vulkmedel.
5. Kisel
Kisel erhålls nästan uteslutande genom reduktion av kiseldioxid med kol i ljusbågsugn. Den
är en dålig ledare för värme och elektricitet och är hårdare än glas. Kisel förekommer i form
av ett kastanjebrunt pulver eller oftare i oregelbundna klumpar. Den kristalliserar i form av
gråa nålar med metallglans.
Kisel är ett av de mest betydelsefulla materialen som används inom elektroniken. Kisel av
hög renhetsgrad, vilken erhålls t.ex. genom kristalldragning, kan föreligga obearbetad i den
form den har erhållit vid dragningen eller i form av cylindrar eller stavar. När den är dopad
med bor, fosfor etc. används den för tillverkning av t.ex. dioder, transistorer och andra
halvledarkomponenter eller halvledarelement och solceller.
Kisel används även inom metallurgin (t.ex. i järn- och aluminiumlegeringar) samt inom
kemin för framställning av kiselföreningar (t.ex. kiseltetraklorid).
28:12
6. Fosfor
Fosfor är ett vaxartat fast ämne som erhålls genom behandling av mineraliska fosfater med
sand och kol i elektrisk ugn.
Två huvudmodifikationer finns av fosfor:
a) gul eller vit fosfor, som är genomskinlig och gulaktig, giftig, farlig att hantera samt
lättantändlig. Den förvaras i form av gjutna stänger under vatten i kärl av svart glas,
stengods eller oftare metall; dessa kärl får inte utsättas för frost;
b) röd eller amorf fosfor, som också kan förekomma i kristalliserad form. Den utgör ett
ogenomskinligt, fast, icke giftigt ämne, är inte självlysande samt är tyngre och mindre
aktiv än gul fosfor. Röd fosfor används vid tillverkning av tändstickor och tändsticksplån,
inom pyrotekniken och som katalysator (t.ex. vid klorering av acykliska syror).
Vissa medikamenter innehåller fosfor (t.ex. fosforlevertran). Den används också som
råttgift och för framställning av fosforsyror, fosfinater (hypofosfiter), kalciumfosfid etc.
7. Arsenik
Arsenik är ett fast ämne som utvinns ur arsenikhaltiga pyriter.
Den förekommer i två huvudmodifikationer:
a) vanlig, s.k. metallisk arsenik, i form av glänsande, stålgrå kristaller, spröda och olösliga i
vatten;
b) gul arsenik, kristallin, föga stabil.
Arsenik används för framställning av arsenikdisulfid, blyhagel, hårdbronser och åtskilliga
andra legeringar (av tenn, koppar etc.).
8. Selen
Selen, som är nära besläktat med svavel, förekommer i flera former:
a) amorft selen, i rödaktiga flockar (selenblomma);
b) glasartat selen, som har dålig ledningsförmåga för värme och elektricitet. Det har
glänsande brottytor och är till färgen brunt eller rödaktigt;
c) kristalliserat selen, i grå eller röda kristaller. Det är en relativt god ledare för värme och
elektricitet, särskilt vid bestrålning med ljus. Det används för framställning av
fotoelektriska celler samt, när det är dopat, av halvledarkomponenter eller
halvledarelement; inom fotografin; i pulverform (rött selen) vid framställning av gummi
och speciella linser, etc.
Numret omfattar inte selen i kolloidal suspension (för medicinskt användning) (30 kap.).
Antimon klassificeras som metall (nr 8110).
Vissa av ickemetallerna i denna grupp (t.ex. kisel och selen) kan vara dopade med
grundämnen såsom bor, fosfor etc. i en proportion som i allmänhet är av storleksordningen en
del på miljonen för användning inom elektroniken. De klassificeras enligt detta nummer
under förutsättning att de föreligger obearbetade i den form de har erhållit vid dragningen
eller i form av cylindrar eller stavar. När de är skurna till skivor, plattor eller liknande former
klassificeras de enligt nr 3818.
2805 Alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller; sällsynta jordartsmetaller,
skandium och yttrium, även blandade eller legerade med varandra; kvicksilver
2805.11
2805.12
2805.19
2805.30
----
2805.40 -
Alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller:
Natrium
Kalcium
Andra
Sällsynta jordartsmetaller, skandium och yttrium, även blandade eller
legerade med varandra
Kvicksilver
28:13
A. Alkalimetaller
De fem alkalimetallerna är mjuka och tämligen lätta. De sönderdelar kallt vatten. De förstörs i
luft, varvid hydroxider bildas.
1. Litium
Litium är den lättaste (densitet 0,54) och hårdaste av alkalimetallerna. Det förvaras i
mineralolja eller inert gas.
Litium bidrar till att förbättra egenskaperna hos metaller och används i olika legeringar
(t.ex. lagermetaller). På grund av stor affinitet till andra grundämnen används litium bl.a.
också för framställning av andra metaller i ren form.
2. Natrium
Natrium är ett fast ämne (densitet 0,97) med metallglans; det blir hastigt matt på snittytor.
Natrium förvaras i mineralolja eller i lufttäta, igenlödda burkar.
Det framställs genom elektrolys av smält natriumklorid eller smält natriumhydroxid.
Natrium används för framställning av natriumperoxid, natriumcyanid, natriumamid etc.;
inom indigoindustrin; vid framställning av explosiva ämnen (kemiska tändare och stubin); vid
butadienpolymerisation; i lagermetaller samt inom titan- och zirkoniummetallurgin.
Numret omfattar inte natriumamalgam (nr 2853).
3. Kalium
Kalium är en silvervit metall (densitet 0,85) som kan skäras med en vanlig kniv. Det förvaras
i mineralolja eller i förseglade ampuller.
Det används vid framställning av vissa fotoelektriska celler och i lagermetaller.
4. Rubidium
Rubidium är ett silvervitt, fast ämne (densitet 1,5), som är mera lättsmält än natrium. Det
förvaras i förseglade ampuller eller i mineralolja.
Liksom natrium används det i lagermetaller.
5. Cesium
Cesium är en silvervit eller gulaktig metall (densitet 1,9) som antänds vid beröring med luft.
Cesium är den lättast oxiderbara av alkalimetallerna och förvaras i förseglade ampuller eller i
mineralolja.
Numret omfattar inte den radioaktiva alkalimetallen francium (nr 2844).
B. Alkaliska jordartsmetaller
De tre alkaliska jordartsmetallerna är smidbara och sönderdelar kallt vatten tämligen lätt. I
fuktig luft omvandlas de till hydroxider.
1. Kalcium
Kalcium erhålls genom termisk reduktion av kalciumoxid med hjälp av aluminium eller
genom elektrolys av smält kalciumklorid. Det är en vit metall (densitet 1,57) som används vid
rening av argon, vid raffinering av koppar och stål, vid framställning av zirkonium,
kalciumhydrid (hydrolit), lagermetaller etc.
2. Strontium
28:14
Strontium är en vit eller blekgul, tänjbar metall (densitet 2,5).
3. Barium
Barium är en vit metall (densitet 4,2). Det används i vissa lagermetaller och för framställning
av getter för elektronrör (nr 3824).
Detta nummer omfattar inte radium, ett radioaktivt grundämne (nr 2844), magnesium (nr
8104) och beryllium (nr 8112). Dessa metaller liknar i vissa avseenden de alkaliska
jordartsmetallerna.
C. Sällsynta jordartsmetaller, skandium och yttrium, även blandade eller legerade
med varandra
Sällsynta jordartsmetaller (uttrycket "sällsynt jordart" avser deras oxider) eller lantanider
omfattar grundämnen med atomnummer (anger antalet positiva enhetsladdningar – protoner –
i atomkärnan) från 57 till 71 i det periodiska systemet enligt nedanstående uppställning.
Ceriumgruppen
Terbiumgruppen Erbiumgruppen
57 lantan
58 cerium
59 praseodym
60 neodym
62 samarium
63 europium
64 gadolinium
65 terbium
66 dysprosium
67 holmium
68 erbium
69 tulium
70 ytterbium
71 lutetium
Prometium, grundämne 61, som är radioaktivt, klassificeras enligt nr 2844.
De sällsynta jordartsmetallerna är i allmänhet grå- eller gulaktiga och är tänjbara eller
smidbara.
Cerium, den mest betydande i denna grupp, erhålls ur monazit (fosfat av sällsynta
jordarter) eller torit (silikat av sällsynta jordarter) efter utvinning av torium. Cerium framställs
genom termisk reduktion av ceriumhalogenider med kalcium och litium som reduktionsmedel
eller genom elektrolys av smält ceriumklorid. Den är en grå, smidig metall, något hårdare än
bly, och ger gnistor vid gnuggning mot ojämna ytor.
Lantan, vilket förekommer som förorening i ceriumsalter, används för framställning av
blått glas.
Nr 2805 omfattar också skandium och yttrium, som har stora likheter med de sällsynta
jordartsmetallerna – skandium liknar dessutom järngruppens metaller. Dessa två metaller
utvinns ur mineralet thorveitit, ett silikat av skandium som innehåller yttrium och andra
grundämnen.
Ovannämnda grundämnen förs hit även om de är blandade eller legerade med varandra.
Numret omfattar t. ex. "Mischmetal", som är en legering som innehåller 45 – 55 % cerium, 22
– 27 % lantan, andra lantanider, yttrium samt olika föroreningar (upp till 5 % järn, spår av
kisel, kalcium och aluminium). "Mischmetal" används huvudsakligen inom metallurgin samt
för tillverkning av stift till cigarettändare o.d. När den är legerad med mer än 5 % järn eller
med magnesium eller andra metaller klassificeras den på annat sätt (t.ex. enligt nr 3606 om
den har karaktär av pyrofor legering).
Numret omfattar inte salter och andra föreningar av sällsynta jordartsmetaller eller av
yttrium eller skandium (nr 2846).
D. Kvicksilver
Kvicksilver är den enda metall som är flytande vid rumstemperatur.
Det framställs genom rostning av naturlig kvicksilversulfid (cinnober) och separeras från
övriga metaller som ingår i malmen (bly, tenn, zink, vismut) genom filtrering,
vakuumdestillation och behandling med utspädd salpetersyra.
Kvicksilver är en silverglänsande, tung (densitet 13,59), giftig vätska som angriper ädla
metaller. Vid rumstemperatur är rent kvicksilver beständigt i luft, men oren metall får en
28:15
X
beläggning av brunaktig kvicksilver(II)oxid. Kvicksilver förvaras och transporteras i speciella
behållare (flaskor) av järn.
Kvicksilver används för framställning av amalgamer enligt nr 2843 eller 2853. Det används
inom guld- och silvermetallurgin, vid förgyllning och försilvring samt vid framställning av
klor, natriumhydroxid, kvicksilversalter, cinnober och kvicksilverfulminat (knallkvicksilver).
Det används vidare vid tillverkning av kvicksilverlampor och olika fysikaliska instrument,
inom medicinen etc.
28:16
UNDERAVDELNING II
Oorganiska syror och oorganiska syreföreningar av ickemetaller
Allmänna anvisningar
Syror innehåller väte, vilket helt eller delvis kan bytas ut mot metaller (eller mot joner med
liknande egenskaper, t.ex. ammoniumjon NH4+), varvid salter bildas. Syror reagerar med
baser under saltbildning och ger med alkoholer estrar. I flytande tillstånd eller i lösning är de
elektrolyter, som avger väte vid katoden. När en eller flera molekyler vatten avspaltas från de
syror som innehåller syre erhålls anhydrider. De flesta oxiderna av ickemetaller är anhydrider.
Denna underavdelning omfattar oorganiska syreföreningar av ickemetaller (anhydrider och
andra) samt oorganiska syror, vilkas anjon utgör en ickemetallradikal.
Den omfattar däremot inte anhydrider och syror som bildas av metalloxider eller
metallhydroxider. Dessa omfattas i allmänhet av underavdelning IV (t.ex oxider, hydroxider
och peroxider av metaller, såsom syror och anhydrider av krom, molybden, volfram och
vanadin). I vissa fall klassificeras de emellertid på annat sätt, t.ex. enligt nr 2843 (föreningar
av ädla metaller), nr 2844 eller 2845 (föreningar av radioaktiva grundämnen och av isotoper)
eller nr 2846 (föreningar av sällsynta jordartsmetaller eller av skandium eller yttrium).
Denna underavdelning omfattar inte heller syreföreningar av väte, vilka klassificeras enligt
nr 2201 (vatten), nr 2845 (tungt vatten), nr 2847 (väteperoxid) eller nr 2853 (destillerat vatten
och ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som är
behandlat med jonbytare).
2806 Väteklorid (klorväte) och saltsyra (klorvätesyra); klorosvavelsyra
2806.10 - Väteklorid (klorväte) och saltsyra (klorvätesyra)
2806.20 - Klorosvavelsyra
A. Väteklorid och saltsyra
Väteklorid (klorväte) HCl är en färglös, rykande gas med kvävande lukt som erhålls genom
inverkan av väte (eller vatten och koks) på klor eller genom inverkan av svavelsyra på
natriumklorid.
Väteklorid kan lätt överföras till flytande form under tryck och löser sig begärligt i vatten.
Den förvaras och transporteras under tryck i flytande form i stålcylindrar. Den förekommer
också i koncentrerade vattenlösningar (vanligen 28 – 30 %) i behållare av glas eller lergods
eller i gummifodrade tankvagnar. Vattenlösningen av väteklorid kallas saltsyra (klorvätesyra).
Saltsyra har stickande lukt. Den är gulaktig om den innehåller föroreningar (järn(III)klorid,
arsenik, svaveldioxid, svavelsyra) men färglös i rent tillstånd. Koncentrerad saltsyra ryker i
fuktig luft.
Saltsyra har vidsträckt användning, t.ex. som betmedel för järn, zink och andra metaller;
vid extraktion av gelatin ur ben; vid rening av djurkol; för framställning av metallklorider, etc.
Väteklorid i gasform används ofta vid organiska synteser (t.ex. vid framställning av
kloropren, vinylklorid, konstgjord kamfer och hydroklorkautschuk).
B. Klorosvavelsyra
Klorosvavelsyra (svavelsyraklorhydrin) ClSO2OH erhålls genom torr förening av väteklorid
och svaveltrioxid eller oleum.
Den är en starkt frätande, färglös eller brunaktig vätska med obehaglig lukt. Den ryker i
fuktig luft och sönderdelas vid kontakt med vatten eller vid upphettning.
Den används vid organiska synteser (vid framställning av sackarin, tioindigo, indigosoler
etc.).
Numret omfattar inte hypoklorsyrlighet, klorsyra och perklorsyra (nr 2811) och inte heller
sulfonylklorid (sulfurylklorid) (nr 2812), vilken ibland felaktigt benämns "diklorsulfonsyra".
28:17
2807 Svavelsyra; oleum (rykande svavelsyra)
A. Svavelsyra
Svavelsyra H2SO4 erhålls huvudsakligen genom att syre och svaveldioxid får passera över en
katalysator (platina, järn(III)oxid, vanadin(V)oxid etc.). Föroreningar (kvävehaltiga
föreningar, arsenik- eller selenhaltiga ämnen, bly(II)sulfat) avlägsnas genom behandling med
väte- eller ammoniumsulfid.
Svavelsyra är starkt frätande. Den är en tung, oljeliknande vätska, som är färglös (om den
inte innehåller föroreningar), gul eller brun. I kontakt med vatten reagerar den häftigt samt
angriper huden och de flesta organiska ämnen (förkolar dem).
Handelskvaliteten innehåller mellan 77 och 100 % H2SO4. Den transporteras i behållare
eller damejeanner av glas, i stålfat, i tankbilar, i tankvagnar eller i tankfartyg.
Svavelsyra har mångsidig användning inom industrin, speciellt för framställning av
gödselmedel, explosiva ämnen och oorganiska pigment samt bl.a. i petroleum- och
stålindustrierna.
B. Oleum
Oleum (rykande svavelsyra) består av svavelsyra med överskott av svaveltrioxid (upp till 80
%). Oleum kan vara flytande eller fast. Produkten är mörkbrun till färgen, reagerar häftigt
med vatten, angriper hud och kläder samt avger farliga ångor (i synnerhet fri svaveltrioxid).
Den förvaras i behållare av glas, lergods eller järnplåt.
Oleum används huvudsakligen för sulfoneringsreaktioner inom den organiska kemin
(framställning av naftalensulfonsyra, hydroxiantrakinon, tioindigo, alizarinderivat etc.).
Detta nummer omfattar inte:
a) klorosvavelsyra (svavelsyraklorhydrin) samt blandningar av svavelsyra och salpetersyra
(nr 2806 resp. 2808);
b) svaveltrioxid, vätesulfid, peroxosvavelsyror, sulfaminsyra samt mineralsyror som tillhör
tionsyraserien (polytionsyror) (nr 2811);
c) tionyl- och sulfurylklorid (nr 2812).
2808 Salpetersyra; blandningar av svavelsyra och salpetersyra
A. Salpetersyra
Salpetersyra HNO3 framställs huvudsakligen genom oxidation av ammoniak i närvaro av en
katalysator (platina, oxider av järn, krom, vismut eller mangan etc.). Kväve och syre kan
också direkt förenas i ljusbågsugn, varvid erhålls kväveoxid som sedan uppoxideras.
Salpetersyra kan också erhållas genom inverkan av svavelsyra (antingen ensam eller i
blandning med dinatriumdisulfat) på naturligt natriumnitrat; föroreningarna (svavel- och
saltsyra, nitrösa gaser) avlägsnas genom destillation och varmluft.
Salpetersyra är en färglös eller gulaktig, giftig vätska. I koncentrerat tillstånd (rykande
salpetersyra) avger den gulaktiga ångor av nitrösa gaser. Den angriper huden och förstör
organiska ämnen och är ett kraftigt oxidationsmedel. Salpetersyra förvaras i damejeanner av
glas eller lergods eller i aluminiumbehållare.
Salpetersyra används bl. a. för framställning av nitrater (av silver, kvicksilver, bly, koppar
etc.), organiska färgämnen, explosiva ämnen (nitroglycerin, bomullskrut, trinitrotoluen,
pikrinsyra, kvicksilverfulminat etc.), för betning av metaller (speciellt gjutjärn), vid etsning av
kopparplåt och vid raffinering av guld och silver.
B. Blandningar av svavelsyra och salpetersyra
28:18
Blandningar av svavelsyra och salpetersyra innehåller de koncentrerade syrorna i bestämda
proportioner (t.ex. lika delar). Blandningarna är starkt frätande, viskösa vätskor, som vanligen
försänds i behållare av järnplåt.
De används i synnerhet för nitrering av organiska föreningar inom den organiska
färgämnesindustrin samt vid framställning av cellulosanitrat och explosiva ämnen.
Numret omfattar inte:
a) sulfaminsyra (nr 2811) (får inte förväxlas med ovannämnda blandningar av svavelsyra och
salpetersyra);
b) väteazid, salpetersyrlighet och kväveoxider (nr 2811).
2809 Fosforpentoxid; fosforsyror; polyfosforsyror, även inte kemiskt definierade
2809.10 - Fosforpentoxid
2809.20 - Fosforsyra och polyfosforsyror
Detta nummer omfattar fosforpentoxid, vanlig fosforsyra (ortofosforsyra), pyrofosforsyra,
metafosforsyra och andra polyfosforsyror.
A. Fosforpentoxid
Fosforpentoxid (fosforsyraanhydrid) P2O5 erhålls genom förbränning i torr luft av fosfor som
har utvunnits ur naturliga fosfater. Den är ett starkt frätande, vitt pulver, som begärligt
absorberar vatten och som transporteras i lufttäta förpackningar.
Den förekommer i tre former: kristallin, amorf och glasartad. Även blandningen av dessa tre
former, som kallas fosforsnö, förs hit.
Fosforpentoxid används för torkning av gaser och vid organiska synteser.
B. Vanlig fosforsyra
Vanlig fosforsyra eller ortofosforsyra H3PO4 erhålls genom inverkan av svavelsyra på
naturliga trikalciumfosfater. Den på detta sätt framställda handelskvaliteten innehåller som
föroreningar
fosforpentoxid,
kalciumdiväteortofosfat,
svaveltrioxid,
svavelsyra,
fluorokiselsyra etc. Ren ortofosforsyra framställs genom upplösning av fosforpentoxid i
vatten.
Fosforsyra kan förekomma i form av delikvescenta, prismatiska kristaller, men då den är
svår att bevara i fast tillstånd förekommer den vanligen i vattenlösning (t.ex. 65 % eller 90
%). Den koncentrerade lösningen, som förblir övermättad vid rumstemperatur, har
sirapskonsistens.
Fosforsyra används för framställning av koncentrerade superfosfater (trippelsuperfosfat),
inom textilindustrin och som betmedel (rostborttagningsmedel).
Av fosforsyra kan genom kondensation vid hög temperatur erhållas flera olika polymera
syror: pyrofosforsyra, metafosforsyra och andra polyfosforsyror.
C. Polyfosforsyror
I. Syror som karakteriseras av omväxlande P-O-P-atomer
Schematiskt sett erhålls dessa syror genom kondensation av två eller flera molekyler
ortofosforsyra, varvid vatten avgår. På så sätt bildas en serie linjära syror med den generella
formeln Hn+2PnO3n+1, där n är 2 eller fler, och en cyklisk serie med den generella formeln
(HPO3)n, där n är 3 eller fler.
1. Pyrofosforsyra (difosforsyra
H4P2O7) framställs genom reglerad upphettning av
ortofosforsyra. Den är instabil i fuktig luft och omvandlas lätt till ortosyran.
2. Metafosforsyror. Dessa är de cykliska syrorna, exempelvis cyklotrifosforsyra (HPO3)3 och
cyklotetrafosforsyra (HPO3)4, som förekommer som obetydliga komponenter i
polyfosforsyrablandningar som innehåller mer än 86 % P2O5. Handelskvaliteten av
28:19
metafosforsyra är en inte kemiskt definierad blandning av polyfosforsyror (huvudsakligen
linjära), som också kan innehålla syrornas natriumsalter. Sådana blandningar, vilka
klassificeras enligt detta nummer, förekommer som glasartade massor, vilka förflyktigas
vid rödglödgning och inte kan kristalliseras.
De absorberar vatten lätt och används för torkning av gaser.
3. Andra polyfosforsyror av P-O-P-typ. Dessa är vanligen blandningar som saluförs under
benämningarna "polyfosforsyra" eller "superfosforsyra" och som innehåller högre syror ur
serien, såsom trifosforsyra H5P3O10 och tetrafosforsyra H6P4O13). Sådana blandningar förs
också hit.
II. Andra polyfosforsyror
Denna kategori omfattar t.ex. hypofosforsyra (difosfor(IV)syra) H4P2O6. Denna förening
förekommer i form av ett kristallint dihydrat som måste förvaras torrt. Den är stabilare i svag
lösning.
Numret omfattar inte:
andra fosforhaltiga syror och anhydrider (fosfonsyra och anhydrider av fosfonsyra samt
fosfinsyra) (nr 2811);
b) vätefosfider (nr 2848).
a)
2810 Boroxider; borsyror
A. Boroxider
Dibortrioxid B2O3 förekommer som en genomskinlig, glasartad massa, som kristaller eller
som vita flingor.
Den har använts för framställning av syntetiska ädelstenar (korund, safir etc.) genom
inverkan på flyktiga metallfluorider.
Numret omfattar också alla andra boroxider.
B. Borsyror
Borsyra (ortoborsyra) H3BO3 erhålls antingen genom sönderdelning av naturliga borater med
syror eller genom fysikalisk-kemisk behandling av rå borsyra.
Den förekommer i pulverform, som små fjäll, som glimmerartade flingor eller som
glasartade klumpar med genomskinliga kanter. Den är till färgen askgrå eller blåaktig
(kristalliserad syra) samt luktlös och känns fet.
Borsyra används bl.a. som antiseptiskt medel (borsyralösning); för framställning av
borosilikatglas (med låg utvidgningskoefficient), icke frittad emaljmassa o.d., Guignets grönt
(kromhydroxid), konstgjorda borater (borax), hydroxiantrakinon och aminoantrakinon; för
impregnering av ljusvekar samt för att göra vävnader brandsäkra.
Rå naturlig borsyra klassificeras enligt nr 2528, när den innehåller högst 85 viktprocent
H3BO3, beräknat på torrsubstansen. När borsyrahalten överstiger 85 viktprocent, klassificeras
syran enligt 2810. Metaborsyra (HBO2)n förs också hit.
Numret omfattar inte:
a) tetrafluoroborsyra (fluoroborsyra) (nr 2811);
b) glyceroborsyra (nr 2920).
2811 Andra oorganiska syror och andra oorganiska syreföreningar av ickemetaller
- Andra oorganiska syror:
2811.11 - - Vätefluorid (fluorvätesyra)
2811.19 - - Andra
- Andra oorganiska syreföreningar av ickemetaller:
2811.21 - - Koldioxid (kolsyra)
28:20
2811.22 - - Kiseldioxid
2811.29 - - Andra
Detta nummer omfattar oorganiska syror och samt anhydrider samt andra
ickemetaller.
oxider av
A. Fluorföreningar
Vätefluorid HF erhålls genom inverkan av svavelsyra på naturlig kalciumfluorid (flusspat)
eller på kryolit. Den renas genom behandling med kaliumkarbonat eller genom destillation
(den innehåller ibland små mängder silikater eller fluorokiselsyra som föroreningar). I
vattenfritt tillstånd är vätefluorid en starkt hygroskopisk vätska (kokpunkt 18 – 20 °C) som
ryker i fuktig luft. Vattenfri vätefluorid liksom koncentrerade lösningar av detta ämne
vållar djupa frätskador på huden och förkolar organiska ämnen. Vattenlösningen
(fluorvätesyra) förvaras i kärl av metall, invändigt klädda med bly, guttaperka eller
ceresin, eller i behållare av gummi eller plast. I mycket ren form förvaras syran i
silverflaskor.
Den används bl.a. för etsning av glas, vid framställning av askfritt filtrerpapper, vid
framställning av tantal och fluorider, för rengöring och betning av gjutna föremål, vid
organiska synteser samt för reglering av jäsningsprocesser.
2. Fluorosyror. Bland dessa kan nämnas:
a) tetrafluoroborsyra (fluoroborsyra) HBF4;
b) hexafluorokiselsyra (fluorokiselsyra) H2SiF6, som förekommer t.ex. i vattenlösningar
som utgör biprodukter från superfosfatframställning. Den kan också erhållas
från kiselfluorider. Syran används vid elektrolytisk rening av tenn och bly, för
framställning av fluorosilikater etc.
B. Klorföreningar
De viktigaste av dessa föreningar är kraftigt verkande oxidations- och kloreringsmedel, vilka
används som blekmedel och vid organiska synteser. I regel är de instabila. Bland dessa kan
följande nämnas.
1. Hypoklorsyrlighet (underklorsyrlighet) HClO är farlig att inandas och exploderar vid
kontakt med organiskt material. Gasen förekommer i vattenlösning, som till färgen är gul
eller ibland rödaktig.
2. Klorsyra HClO3. Den förekommer endast som en färglös eller gulaktig vattenlösning.
3. Perklorsyra (överklorsyra) HClO4. Denna produkt, som förekommer mer eller mindre
koncentrerad, ger olika hydrat. Den angriper huden och används för analyser.
C. Bromföreningar
1. Vätebromid HBr är en färglös gas med stark, stickande lukt. Den kan förvaras under tryck
eller i form av vattenlösning (bromvätesyra), vilken långsamt sönderdelas i luft (särskilt
under inverkan av ljus). Den används för framställning av bromider och vid organiska
synteser.
2. Bromsyra HBrO3 förekommer endast i vattenlösning. Den används vid organiska synteser.
D. Jodföreningar
1. Vätejodid HI är en färglös, kvävande gas som lätt sönderdelas. Den förekommer som
vattenlösning (jodvätesyra). Lösningen är frätande och när den är koncentrerad ryker den i
fuktig luft. Vätejodid används vid organiska synteser som reduktionsmedel och för
anlagring av jod.
2. Jodsyra HIO3 och jodsyraanhydrid I2O5, förekommer som prismatiska kristaller eller i
vattenlösning. Föreningarna används inom medicinen och som absorptionsmedel i
gasmasker.
3. Perjodsyra HIO42 H2O har liknande egenskaper som jodsyra.
28:21
E. Svavelföreningar
1. Vätesulfid (svavelväte) H2S är en mycket giftig, färglös gas med stinkande lukt av ruttna
ägg. Den förvaras komprimerad på stålcylindrar eller i vattenlösning och används vid
kemisk analys, för rening av svavelsyra och saltsyra, för framställning av svaveldioxid och
svavel, etc.
2. Peroxosvavelsyror förekommer i kristalliserad form:
a) peroxodisvavelsyra (persvavelsyra) H2S2O8 och dess anhydrid S2O7;
b) peroxomonosvavelsyror (Caros syra) H2SO5, som är starkt hygroskopisk och är ett
kraftigt oxidationsmedel.
3. Tionsyror existerar endast i vattenlösning och omfattar ditionsyra H2S2O6, tritionsyra
H2S3O6, tetrationsyra H2S4O6 samt pentationsyra H2S5O6.
4. Sulfaminsyra (aminosulfonsyra) SO2(OH)NH2 erhålls genom att lösa karbamid i
svavelsyra, svaveltrioxid eller oleum (rykande svavelsyra). Den är kristallin, obetydligt
löslig i vatten men lättlöslig i alkohol samt används för framställning av brandsäkra
textilier, vid garvning, inom galvanotekniken och vid organiska synteser.
5. Svaveldioxid SO2 erhålls vid förbränning av svavel, vidrostning av naturliga sulfider
(särskilt svavelkis och andranaturliga järnsulfider) eller vid rostning av naturligt
kalciumsulfat (t.ex. anhydrit) med lera och koks. Den är en färglös, kvävande gas.
Svaveldioxid förvaras antingen förtätad till vätska i stålflaskor eller i vattenlösning. I
sistnämnda handelsform benämns den svavelsyrlighetsvatten.
Den är ett kraftigt verkande reduktions- och blekmedel som har mångsidig användning,
t.ex. för blekning av animaliska fibrer, halm, fjädrar och gelatin; vid sulfitmetoden för
sockerraffinering; som konserveringsmedel för frukt och köksväxter; vid framställning av
sulfitcellulosa; för framställning av svavelsyra; som desinfektionsmedel (för förhindrande
av jäsning i vinmust). Flytande svaveldioxid används inom frystekniken.
6. Svaveltrioxid (svavelsyraanhydrid) SO3 är ett vitt, fast ämne i nålformiga kristaller, till
utseendet något påminnande om asbest. Den ryker i fuktig luft samt absorberar och
reagerar häftigt med vatten. Svaveltrioxid förvaras i lufttäta behållare av järnplåt eller i
damejeanner av glas eller stengods, vilka är försedda med en anordning som innehåller ett
oorganiskt absorptionsmedel. Den används för framställning av oleum (nr 2807) och
alunarter (nr 2833).
7. Disvaveltrioxid S2O3 bildar delikvescenta gröna kristaller som sönderdelas av vatten och
som är lösliga i alkohol. Den används som reduktionsmedel vid tillverkning av syntetiska
färgämnen.
F. Selenföreningar
1. Väteselenid (selenväte) H2Se är en illaluktande gas som är farlig att inandas därför att den
förlamar luktnerverna. Den förekommer i instabila vattenlösningar.
2. Selensyrlighet H2SeO3 och dess anhydrid SeO2 förekommer som hexagonala, vita,
delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten. De används inom emaljeringsindustrin.
3. Selensyra H2SeO4 bildar vita kristaller, med eller utan kristallvatten.
G. Tellurföreningar
Dessa utgörs av vätetellurid H2Te (i vattenlösning), tellursyrlighet H2TeO3 och dess anhydrid
TeO2 (vita fasta ämnen) samt tellursyra H2TeO4 (färglösa kristaller) och dess anhydrid TeO3
(orangefärgat fast ämne).
H. Kväveföreningar
1. Väteazid (kvävevätesyra) HN3 utgör en färglös, giftig vätska med kvävande lukt. Den är
lättlöslig i vatten, instabil och explosiv. Dess salter (azider) klassificeras enligt nr 2850
och inte enligt underavdelning V.
2. Dikväveoxid (dikväveoxid, lustgas) N2O är en vattenlöslig gas med söt lukt. Den
förekommer i handeln komprimerad till
vätska. I gasform används den som
bedövningsmedel, komprimerad till vätska eller till fast form som ett frysmedel.
28:22
3. Kvävedioxid (kvävedioxid) NO2 är en vätska som vid O °C är färglös men vid högre
temperatur orangebrun. Kokpunkten ligger omkring 22 °C (avger då röda ångor). Den är
den beständigaste av kväveoxiderna och är ett kraftigt oxidationsmedel.
IJ. Fosforföreningar
1. Fosfinsyra (hypofosforsyrlighet) H3PO2 bildar bladformiga kristaller, som smälter vid
omkring 25 °C. Den oxideras i luft och är ett kraftigt reduktionsmedel.
2. Fosfonsyra (fosforsyrlighet) H3PO3 bildar delikvescenta, vattenlösliga kristaller som
smälter vid omkring 71 °C. Även dess anhydrid (P2O3 eller P4O6) förekommer som
kristaller, smältpunkt omkring 24 °C. Under fortgående sönderdelning blir den vid
inverkan av ljus först gul och sedan röd.
K. Arsenikföreningar
1. Diarseniktrioxid (arsenik(III)oxid, vit arsenik) As2O3, felaktigt benämnd arseniksyrlighet,
erhålls genom rostning av arsenikhaltiga nickel- eller silvermalmer eller arsenikhaltig
svavelkis. Den kan ibland innehålla föroreningar (arseniksulfid, svavel, antimonoxid etc.).
Handelsvaran diarseniktrioxid är vanligen ett kristallint, vitt pulver, luktlöst och starkt
giftigt (arsenikblomma). Den glasartade anhydriden är en transparent amorf massa. Den
porslinsliknande anhydriden består av ogenomskinliga hopkopplade oktaedriska kristaller.
Diarseniktrioxid används bl.a. för konservering av hudar och zoologiska preparat
(stundom blandas den då med tvål); som råttgift;för framställning av flugpapper, vissa
beredda opakmedel, icke frittad emaljmassa samt gröna mineralpigment, såsom Scheeles
grönt (koppararsenit) och schweinfurtergrönt (kopparacetoarsenit). Diarseniktrioxid
används vidare i små doser som medikament (vid behandling av hudinflammationer,
malaria och astma).
2. Diarsenikpentoxid (arsenik(V)oxid) As2O5 erhålls genom oxidation av arseniktrioxid eller
genom att dehydratisera arseniksyra. Den utgör ett mycket giftigt, vitt pulver som
långsamt löser sig i vatten under bildning av arseniksyra. Den används för framställning
av arseniksyra, som oxidationsmedel etc.
3. Arseniksyror, varmed förstås ortoarseniksyra H3AsO41/2 H2O och andra hydrat av
arsenikpentoxid (pyro- och metaarseniksyror etc.). De kristalliserar i färglösa nålar och är
dödande gifter.
Arseniksyra används för framställning av syntetiska färgämnen (fuchsin etc.), arsenater och
organiska arsenikderivat med användning som medikamenter och insektsbekämpningsmedel.
Numret omfattar inte arsenikhydrider (t.ex. AsH3) (nr 2850).
L. Kolföreningar
1. Kolmonoxid (koloxid) CO är en giftig, färg- och smaklös gas, som förvaras under tryck.
Dess reducerande egenskaper utnyttjas bl.a. inom metallurgin.
2. Koldioxid ("kolsyra") CO2 erhålls genom förbränning av kol eller genom upphettning eller
syrabehandling av kalkstenar.
Den är en färglös gas (1 1/2 gånger tyngre än luft) som kväver eld. Koldioxid kan
förekomma antingen förtätad till vätska (i stålcylindrar) eller till fast form (komprimerade
tärningar i isolerade behållare, kolsyrasnö, torris eller kosyrais).
Koldioxid används inom metallurgin, vid sockerframställning och för framställning av
kolsyrade drycker. Flytande CO2 används för trycktransport av öl inom bryggerier, för
framställning av salicylsyra, i brandsläckare etc. Fast CO2 används som kylmedel (ned till 80 °C.).
3. Vätecyanid (cyanväte) HCN erhålls genom inverkan av svavelsyra på cyanider eller från
blandningar av ammoniak och kolväten under inverkan av katalysatorer.
Den är en färglös, mycket giftig vätska med lukt av bittermandel. Vätecyaniden är
blandbar med och lättare än vatten samt föga beständig i orent tillstånd eller i svag lösning.
Den används vid organiska synteser (t.ex. för framställning av akrylnitril genom reaktion
med acetylen) och för utrotning av parasiter.
4. Isocyansyra, tiocyansyra och fulminsyra (knallsyra).
28:23
M. Kiselföreningar
Kiseldioxid (kiselsyraanhydrid) SiO2 erhålls genom behandling av silikatlösningar med syror
eller genom sönderdelning av kiselhalogenider med vatten i värme.
Den kan förekomma antingen i amorf form (som ett vitt pulver, som glasartade korn eller i
gelatinerad form, kiselgel) eller kristalliserad (tridymit- och kristobalitform).
Kiseldioxid är beständig mot syror. Smält kiseldioxid används därför för tillverkning av
laboratorieapparater och industriell utrustning. Sådana apparater etc. kan snabbt upphettas och
avkylas utan att spricka (se allm. anv. till 70 kap.). Finpulvriserad kiseldioxid används t.ex.
som fyllmedel för olika typer av naturligt och syntetiskt gummi och andra elastomerer, eller
som förtjocknings- eller tixotroperingsmedel i olika plaster, tryckfärger, målningsfärger,
beläggningar, lim och klister. Pyrogen kiseldioxid (tillverkad genom förbränning av
kiseltetraklorid eller triklorsilan i vätgas-syrgasflamugnar) används också vid kemiskmekanisk polering av kiselplattor (wafers) och som flytmedel eller bottensatshindrande medel
för ett flertal material. Aktiverat kiselgel används för torkning av gaser.
Detta nummer omfattar inte:
a) naturlig kiseldioxid (25 kap., med undantag av former som utgör ädelstenar eller
halvädelstenar – se anv. till nr 7103 och 7105);
b) kolloidala suspensioner av kiseldioxid, vilka i allmänhet klassificeras enligt nr 3824 om de
inte är speciellt beredda för ett visst ändamål (t.ex. till appreturmedel för textilindustrin,
enligt nr 3809);
c) kiselgel som är försatt med koboltsalter som fuktighetsindikator, s.k. blågel (nr 3824).
N. Komplexa syror
Detta nummer omfattar också kemiskt definierade komplexa syror, som inte är nämnda eller
inbegripna i andra nummer i detta kapitel. De består av två eller flera oorganiska syror av
ickemetall (t.ex. klorosyror) eller av en ickemetallsyra och en sur metalloxid (t.ex.
volframokiselsyra och volframoborsyra).
Eftersom antimon i tulltaxan anses som metall, klassificeras antimonsyra och
antimonoxider enligt nr 2825.
28:24
UNDERAVDELNING III
Halogen- och svavelföreningar av ickemetaller
Allmänna anvisningar
Underavdelning III omfattar halogen- och svavelföreningar av ickemetaller. De benämns på
liknande sätt (klorider, sulfider etc.) som i underavdelning V upptagna metallsalter av syror.
Hit förs föreningar av t.ex.:
1. en halogen med en annan ickemetall än syre eller väte (halogenföreningar);
2. i punkt 1 nämnda halogenföreningar jämte syre (halogenidoxider);
3. svavel med annan ickemetall än syre eller väte (svavelföreningar).
Oxidsulfider av ickemetaller (svavel + syre + ickemetall) omfattas inte av denna
underavdelning utan klassificeras enligt nr 2853.
Halogenider, halogenidoxider och sulfider av metaller (se allm.anv. till underavdelning I)
eller av ammoniumjon (NH4ü+) förs till underavdelning V med undantag av föreningar av
ädla metaller (nr 2843) och föreningarna enligt nr 2844, 2845, 2846 eller 2852.
2812 Halogenider och halogenidoxider av ickemetaller
2812.10 - Klorider och kloridoxider
2812.90 - Andra slag
A. Klorider av ickemetaller
De mest betydande av dessa binära föreningar är följande.
1. Jodklorider:
a)
jodmonoklorid ICl, som erhålls genom direkt inverkan av klor på jod. Den är en
mörkbrun vätska vid temperaturer över 27 °C. Vid temperaturer därunder förekommer
den som rödaktiga kristaller. Densitet omkring 3. Den sönderdelas av vatten och ger
svåra frätskador på huden. Jodmonoklorid används som ett joderingsmedel vid organiska
synteser;
b)
jodtriklorid ICl3, som erhålls på samma sätt som jodmonoklorid eller ur
vätejodid. Den förekommer som vattenlösliga, gula nålar. Densitet ca 3. Jodtriklorid
används för samma ändamål som jodmonoklorid samt dessutom inom medicinen.
2. Svavelklorider:
a)
disvaveldiklorid S2Cl2, som erhålls genom inverkan av klor på svavel. Varan
utgör en gul eller rödaktig vätska som avger kvävande ångor vid kontakt med luft och
som sönderdelas av vatten. Densitet omkring 1,7. Disvaveldiklorid utgör ett
lösningsmedel för svavel och används vid kallvulkning av gummi och guttaperka;
b)
svaveldiklorid SCl2, som framställs ur disvavelklorid. Den är en rödbrun vätska
som även den sönderdelas av vatten. Svaveldiklorid är tämligen instabil. Densitet
omkring 1,6. Den används bl.a. för kallvulkning av gummi och som kloreringsmedel vid
framställning av syntetiska färgämnen (i synnerhet tioindigo).
3. Fosforklorider:
a)
fosfortriklorid PCl3, som erhålls genom direkt inverkan av klor på fosfor. Den är
en färglös vätska, densitet ca 1,6, frätande och tårretande samt med en irriterande lukt.
Fosfortriklorid ryker i fuktig luft och sönderdelas vid kontakt med vatten. Den används
huvudsakligen som ett kloreringsmedel vid organiska synteser (t.ex. framställning av
syraklorider, färgämnen etc.). Den används också för att åstadkomma glanseffekt vid
framställning av keramiska varor;
b)
fosforpentaklorid PCl5, som framställs av fosfortriklorid, bildar vita eller
gulaktiga kristaller med en densitet omkring 3,6. Liksom trikloriden ryker den i fuktig
luft och sönderdelas vid kontakt med vatten samt är tårretande. Fosforpentaklorid
används inom den organiska kemin som ett kloreringsmedel och som katalysator (t.ex.
vid framställning av isatinklorid).
28:25
Numret omfattar inte fosfoniumklorid PH4Cl (nr 2853).
4. Arsenikklorider:
arseniktriklorid AsCl3, som framställs genom inverkan av klor på arsenik eller av
saltsyra på arseniktrioxid. Den utgör en färglös, oljig vätska, som ryker i fuktig luft och
som är mycket giftig.
5. Kiselklorider:
kiseltetraklorid SiCl4, som erhålls genom att en klorgas får inverka på en blandning av
kiseldioxid och kol eller på kisel, kiselbrons eller kiseljärn. Den utgör en färglös vätska
med en densitet omkring 1,5. I fuktig luft frigörs en kvävande, vit rök (väteklorid (HCl).
Kiseltetraklorid sönderdelas i vatten under det att en kiselgel bildas och en rök av
väteklorid frigörs. Den används för framställning av kiseldioxid, kisel av hög reningsgrad
och silikoner samt för att skapa konstgjord dimma.
Numret omfattar inte substitutionsprodukter av kiselväten, t.ex. triklorsilan SiHCl3 (nr
2853).
Numret omfattar inte heller tetraklormetan (koltetraklorid) CCl4, hexakloretan
(kolhexaklorid) C2Cl6, hexaklorbensen (ISO) C6Cl6, oktaklornaftalen C10Cl8 och liknande
klor-kolföreningar, vilka utgör klorerade kolväten (nr 2903).
B. Kloridoxider av ickemetaller
Bland dessa föreningar, som består av tre grundämnen, kan följande nämnas.
1. Svavelkloridoxider:
a)
sulfinylklorid (tionylklorid) SOCl2, som erhålls genom oxidation av
svaveldiklorid med antingen svaveltrioxid eller sulfonylklorid. Den utgör en färglös
vätska med en densitet omkring 1,7. Den sönderdelas av vatten och avger kvävande
ångor. Tionylklorid används vid framställning av organiska klorföreningar;
b)
sulfonylklorid (sulfurylklorid, diklorsulfonsyra) SO2Cl2, som framställs genom
inverkan av klor på svaveldioxid i solljus eller i närvaro av en katalysator (kamfer eller
aktiverat kol). Den utgör en färglös, frätande vätska, som ryker i luft och som sönderdelas
av vatten. Densitet omkring 1,7. Sulfonylklorid används som klorerings- och
sulfoneringsmedel vid organiska synteser, t.ex. vid framställning av syraklorider.
Numret omfattar inte klorosvavelsyra (svavelsyraklorhydrin) ClSO2OH (nr 2806).
2. Selendikloridoxid:
Selendikloridoxid (seleninylklorid) SeOCl2 liknar sulfinylklorid och framställs genom
inverkan av selentetraklorid på selendioxid. Vid temperatur över 10 °C är den en gul vätska
som ryker i luft, vid temperaturer därunder bildar den färglösa kristaller. Densitet omkring
2,4. Selendikloridoxid sönderdelas av vatten och används vid organiska synteser samt för
att avlägsna kol från cylindrarna i förbränningsmotorer.
3. Nitrosylklorid (kvävekloridoxid) NOCl är en orangegul, giftig gas med kvävande lukt. Den
används som oxidationsmedel.
4. Fosforylklorid (fosforkloridoxid) POCl3 framställs genom behandling av fosfortriklorid
med kaliumklorat eller av fosforpentaklorid med borsyra eller genom inverkan av
karbonylklorid på trikalciumfosfat. Den är en färglös vätska med genomträngande lukt,
ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Densitet omkring 1,7. Fosforylklorid används
som ett kloreringsmedel vid organiska synteser samt vid framställning av
ättiksyraanhydrid och klorsulfonsyra.
5. Karbonylklorid (kolkloridoxid, fosgen) COCl2 framställs genom inverkan av klor på
kolmonoxid i närvaro av djur- eller träkol eller genom inverkan av oleum på
koltetraklorid. Den är en färglös produkt, flytande upp till 8 °C och gasformig vid
temperaturer däröver. Den förvaras under tryck eller komprimerad till vätska i
tjockväggiga stålbehållare. Karbonylklorid löst i bensen eller toluen klassificeras enligt nr
3824.
Karbonylklorid är ett tårretande, mycket giftigt ämne. Den är ett kloreringsmedel med
vidsträckt användning vid organiska synteser (t.ex. vid framställning av syraklorider,
aminoföreningar, Michlers keton och mellanprodukter inom den organiska
färgämnesindustrin).
28:26
C. Andra halogenider och halogenidoxider av ickemetaller
Denna grupp omfattar övriga halogenider av ickemetaller (fluorider, bromider och jodider).
1. Fluorider:
a)
jodpentafluorid IF5, som är en rykande vätska;
b)
fosforfluorider och kiselfluorider;
c)
bortrifluorid BF3, som erhålls genom upphettning av naturlig kalciumfluorid
med pulveriserad bortrioxid i närvaro av svavelsyra. Den utgör en färglös gas som ryker i
fuktig luft och förkolar organiska ämnen. Bortrifluorid absorberar begärligt vatten under
bildning av fluoroborsyra. Den används som dehydratiseringsmedel och som katalysator
vid organiska synteser. Den bildar komplexa organiska föreningar (t.ex. med dietyleter,
ättiksyra eller fenol); dessa föreningar, som likaledes används som katalysatorer,
klassificeras enligt nr 2942.
2. Bromider:
a)
jodbromid (jodmonobromid) IBr, som erhålls genom förening av de ingående
grundämnena och utgör en svartröd kristallin massa som liknar jod. Den är löslig i vatten
och används vid organiska synteser;
b)
fosforbromider:
fosfortribromid PBr3, som framställs genom inverkan av brom på fosfor löst i
koldisulfid. Den utgör en färglös vätska som ryker i fuktig luft och sönderdelas i vatten.
Densitet omkring 2,8. Den används vid organiska synteser.
Numret omfattar inte fosfoniumbromid PH4Br (nr 2853) och bromerade kolväten (nr
2903).
3. Jodider:
a)
fosforjodider:
fosfordijodid (difosfortetrajodid) P2I4, som erhålls genom inverkan av jod på fosfor
löst i koldisulfid. Den bildar orangefärgade kristaller, som avger färgade ångor;
Fosfortrijodid PI3, som erhålls genom en liknande metod och kristalliserar i
mörkröda små blad.
Fosfoniumjodid PH4I klassificeras enligt nr 2853.
b)
arsenikjodider:
arseniktrijodid AsI3, som i form av röda kristaller erhålls genom förening av de
ingående grundämnena. Den är giftig och flyktig samt används inom medicinen och som
laboratoriereagens;
c)
föreningar av jod med andra halogener. Se A 1, C 1 och C 2 a ovan.
4. Halogenidoxider andra än kloridoxider:
a)
fluoridoxider, t.ex. fosforylfluorid (fosforfluoridoxid) POF3;
b)
bromidoxider, t.ex. tionylbromid (svavelbromidoxid) SOBr2, en orangefärgad
vätska, och fosforylbromid (fosforbromidoxid) POBr3, bladformiga kristaller;
c)
jodidoxider.
2813 Sulfider av ickemetaller; kommersiell fosfortrisulfid
2813.10 - Koldisulfid (kolsvavla)
2813.90 - Andra slag
De viktigaste av dessa binära föreningar är följande.
1. Koldisulfid.
Koldisulfid (kolsvavla) CS2 erhålls genom inverkan av svavelångor på glödande kol.
Den utgör en färglös, giftig vätska (densitet ca 1,3) som inte är blandbar med vatten och i
orent tillstånd luktar som ruttna ägg. Då koldisulfid är mycket flyktig och ytterst
lättantändlig, är den farlig att inandas och farlig att handskas med. Den förvaras i behållare
av stengods, glas eller metall, som är omgivna av halm eller korgvide och omsorgsfullt
tillslutna.
Koldisulfid har mångsidig användning som lösningsmedel, t.ex. vid extraktion av oljor,
fetter och eteriska oljor; för avfettning av ben; inom medicinen; inom konstfiber- och
gummiindustrin. Den används också inom jordbruket, varvid den sprutas ned i jorden för
28:27
att oskadliggöra insekter. För sistnämnda ändamål använder man ibland i stället
koldisulfidderivatet kaliumtiokarbonat (nr 2842). (Se även anv. till nr 3808.)
2. Kiseldisulfid.
Kiseldisulfid SiS2 erhålls genom att svavelångor får inverka på kisel upphettad till hög
temperatur. Den utgör ett vitt, fast ämne som kristalliserar i flyktiga nålar och som
sönderdelas i vatten under bildning av kiselgel.
3. Arseniksulfider:
a)
diarsenikdisulfid (konstgjord realgar) As2S2 eller As4S4, som utgör ett giftigt
ämne i form av röda eller orangefärgade, glasartade kristaller med densitet omkring 3,5.
Den förflyktigas utan att smälta och används inom pyrotekniken (blandad med
kaliumnitrat och svavel), i målningsfärger (arsenikrött) och vid läderberedning för
avhåring av hudar;
b)
diarseniktrisulfid (konstgjort auripigment) As2S3, som utgör ett gult, giftigt,
vattenolösligt, luktlöst pulver med densitet omkring 2,7. Den används på liknande sätt
som disulfiden men dessutom som pigment för läder och gummi och som
parasitbekämpningsmedel. Den finner vidare användning inom medicinen på grund av
sin förmåga att tillintetgöra sjukdomsalstrande mikrober. Med alkalisulfider bildar den
tioarseniter (sulfoarseniter), som klassificeras enligt nr 2842;
c)
diarsenikpentasulfid As2S5. Denna förening, som inte förekommer i naturligt
tillstånd, är ett ljusgult, amorft, fast ämne som är olösligt i vatten och som används som
pigment. Med alkalisulfider bildar den tioarsenater (sulfoarsenater), som klassificeras
enligt nr 2842.
Numret omfattar inte naturliga arseniksulfider (disulfid eller realgar, trisulfid eller
auripigment) (nr 2530).
4. Fosforsulfider:
a)
tetrafosfortrisulfid (fosforeskvisulfid) P4S3, som erhålls genom förening av de
ingående grundämnena. Den utgör ett grått eller gult, fast ämne, som förekommer både
kristalliserat och amorft. Densitet omkring 2,1. Tetrafosfortrisulfid luktar som vitlök. Den
är inte särskilt giftig men inandning av dess stoft är dock farlig. Den sönderdelas av
kokande vatten men är beständig i luft. Tetrafosfortrisulfid är den mest stabila av
fosforsulfiderna. Den används för framställning av pentasulfiden och i stället för fosfor
vid tillverkning av tändstickor samt vid organiska synteser;
b)
difosforpentasulfid P2S5 eller P4S10. Den förekommer som gula kristaller med
densitet 2,03 – 2,09 och används för samma ändamål som tetrafosfortrisulfid samt för
framställning av malmflotationsmedel;
c)
kommersiell fosfortrisulfid. Den produkt som benämns fosfortrisulfid är en
blandning vars sammansättning närmast motsvarar formeln P2S3. Den utgör en gulgrå
kristallmassa som sönderdelas av vatten. Fosfortrisulfid används vid organiska synteser.
Numret omfattar inte:
a) binära föreningar av svavel och halogen, t.ex. svavelklorider (nr 2812);
b) oxidsulfider (t.ex. av arsenik, kol och kisel) samt tiohalogenider av ickemetaller (t.ex.
fosforklorosulfid och tiokarbonylklorid) (nr 2853).
28:28
UNDERAVDELNING IV
Oorganiska baser samt oxider, hydroxider och peroxider av metaller
Allmänna anvisningar
Baser är föreningar som karakteriseras av hydroxylradikalen OH och som med syror ger
metallsalter. I flytande tillstånd eller i lösning är de elektrolyter som avger en metalljon eller
en analog jon (ammonium NH4+) vid katoden.
Metalloxider är föreningar av en metall med syre. Många oxider kan förena sig med en
eller flera molekyler vatten till hydroxider.
De flesta oxider är basiska, eftersom deras hydroxider förhåller sig som baser. Vissa oxider
(sura oxider) reagerar emellertid endast med alkalier och andra baser under saltbildning,
medan en annan, vanligare grupp av oxider (amfotera oxider) har både sura och basiska
egenskaper. Dessa två senare slag av oxider måste anses som anhydrider av syror, verkliga
eller hypotetiska, som svarar mot hydroxiderna.
Vissa oxider (dubbeloxider) kan betraktas som föreningar av en basisk och en sur oxid.
Underavdelning IV omfattar:
1. oxider, hydroxider och peroxider av metaller, oavsett om de är basiska, sura eller amfotera
eller utgör dubbeloxider;
2. andra oorganiska baser, som inte innehåller syre, t.ex. ammoniak (nr 2814) och hydrazin
(nr 2825) samt baser som inte innehåller metalliska grundämnen, t.ex. hydroxylamin (nr
2825).
Denna underavdelning omfattar inte:
a) oxider och hydroxider enligt 25 kap., särskilt magnesia (magnesiumoxid), även ren, samt
osläckt kalk och släckt kalk (oren kalciumoxid och oren kalciumhydroxid);
b) oxider och hydroxider som utgör malmer (nr 2601 – 2617) samt glödspån, aska, slagg och
andra metallhaltiga återstoder (nr 2618 – 2620);
c) oxider, peroxider och hydroxider av ädla metaller (nr 2843), av radioaktiva kemiska
grundämnen (nr 2844), av sällsynta jordartsmetaller, yttrium eller skandium eller av
blandningar av dessa metaller (nr 2846) eller av kvicksilver (nr 2852);
d) syreföreningar av väte enligt nr 2201 (vatten), nr 2845 (tungt vatten), nr 2847
(väteperoxid) och nr 2853 (destillerat vatten och ledningsförmågevatten samt vatten av
motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som har behandlats med jonbytare);
e) färgämnen på basis av metalloxider (nr 3206), beredda pigment, beredda opakmedel,
beredda färger, icke frittad emalj- och glasyrmassa och liknande preparat av sådana slag
som används inom keramik-, emaljerings- eller glasindustrin (nr 3207) samt andra
beredningar enligt 32 kap. som består av oxider, hydroxider eller baser i blandning med
andra ämnen;
f) beredda matteringsmedel för syntetiska eller regenererade textilfibrer (nr 3809) samt
betmedel för metaller (nr 3810);
g) naturliga och syntetiska ädelstenar eller halvädelstenar (nr 7102 – 7105).
2814 Ammoniak, vattenfri eller i vattenlösning
2814.10 - Vattenfri ammoniak
2814.20 - Ammoniak i vattenlösning
Ammoniak framställs antingen ur orent gasvatten som erhålls vid rening av lysgas eller vid
koksframställning (se punkt A 3 i anvisningarna till nr 3825) eller på syntetisk väg genom
förening av väte och kväve. .
Detta nummer omfattar:
1. vattenfri ammoniak NH3 som är en färglös gas. Den är lättare än luft och förtätas lätt till
vätska under tryck. Den förvaras i metallcylindrar;
2. ammoniak i vattenlösning (kaustik ammoniak) NH4OH, som utgör hydroxiden av ett
hypotetiskt "grundämne", ammonium NH4. Vattenlösningarna (innehåller vanligen 20 %,
28:29
27 % eller 34 % NH3) är färglösa eller gulaktiga vätskor som förvaras i väl förslutna
behållare. Detta nummer omfattar inte alkoholhaltiga lösningar av ammoniak (nr 3824).
Ammoniak har mångsidig användning, t.ex. för framställning av salpetersyra och nitrater,
ammoniumsulfat och andra ammoniumsalter samt kvävegödselmedel, natriumkarbonat,
cyanider, och aminer (t.ex. naftylamin). Ammoniak emulgerar fetter och hartser och används
för fläckborttagning, för framställning av polermedel, för stabilisering av latex, för
avlägsnande av fernissa etc. Till vätska förtätad ammoniakgas används inom kyltekniken.
2815 Natriumhydroxid (kaustik soda); kaliumhydroxid (kaustikt kali); natrium- och
kaliumperoxid
2815.11
2815.12
2815.20
2815.30
---
Natriumhydroxid (kaustik soda):
I fast form
I vattenlösning (natronlut)
Kaliumhydroxid (kaustikt kali)
Natriumperoxid och kaliumperoxid
A. Natriumhydroxid
Natriumhydroxid (kaustik soda) NaOH får inte förväxlas med soda, som utgör
natriumkarbonat (nr 2836).
Natriumhydroxid erhålls t.ex. genom omsättning av natriumkarbonat med kalkmjölk eller
genom elektrolys av natriumklorid. Den kan föreligga som vattenlösning (natronlut) eller som
ett vattenfritt fast ämne. Indunstad natronlut bildar fast natriumhydroxid i form av flingor eller
klumpar. Den rena produkten förvaras i glasburkar i form av pastiller eller tärningar.
Natriumhydroxid angriper huden och förstör slemhinnorna. Den är delikvescent och
lättlöslig i vatten och måste därför förvaras i väl tillslutna stålbehållare.
Natriumhydroxid är en stark bas med mångsidig industriell användning, t.ex. för att
avlägsna lignin vid framställning av vissa typer av kemisk massa; vid framställning av
cellulosaregenerat; för mercerisering av bomull; inom tantal- och niobmetallurgin; vid
framställning av tvål och många kemiska produkter, bl.a. fenolföreningar (fenol, resorcinol,
alizarin etc.).
Numret omfattar inte avfallslut från tillverkning av massa av ved enligt soda- eller
sulfatmetoden (nr 3804). Ur sådan avfallslut kan tallolja (nr 3803) erhållas och
natriumhydroxid återvinnas.
Numret omfattar inte heller natronkalk som utgör en blandning av natriumhydroxid och
kalciumoxid (nr 3824).
B. Kaliumhydroxid
Kaliumhydroxid (kaustikt kali, eng. caustic potash) KOH liknar mycket ovan beskriven
natriumhydroxid. Den får inte förväxlas med pottaska (eng. potash), som utgör
kaliumkarbonat (nr 2836). Benämningen pottaska används i vissa länder felaktigt för vilka
kaliumsalter som helst, särskilt kaliumklorid.
Kaliumhydroxid framställs vanligen genom elektrolys av lösningar av naturlig kaliumklorid
(nr 3104) men kan också erhållas genom att försätta kaliumkarbonat med kalkmjölk. Ren
kaliumhydroxid erhålls genom behandling med alkohol eller genom omsättning av
bariumhydroxid och kaliumsulfat.
Kaliumhydroxid kan förekomma som en mer eller mindre koncentrerad (vanligen omkring
50 %) vattenlösning (kalilut) eller i fast form, innehållande (bland andra föroreningar)
kaliumklorid. Den förvaras på samma sätt som natriumhydroxid och har liknande egenskaper.
Kaliumhydroxid används för framställning av såpa; för rengöring av föremål som skall
metalliseras eller målas om; vid blekning; för framställning av kaliumpermanganat etc. Den
används också inom medicinen (i form av stift) för etsning. För detta ändamål är den ibland
blandad med kalk och klassificeras då enligt nr 3003 eller 3004.
C. Natriumperoxid
28:30
Natriumperoxid Na2O2 framställs genom förbränning av natrium och är ett starkt
delikvescent, vitt eller gulaktigt pulver med densitet ca 2,8. Den sönderdelas av vatten under
värmeutveckling varvid väteperoxid bildas. Den förekommer också i form av kakor som är
förpackade i igenlödda metallbehållare.
Natriumperoxid används vid tvålframställning; för blekning av textilvaror; som
oxidationsmedel vid organiska synteser samt för syrsättning av förbrukad luft (t.ex. i u-båtar).
Natriumperoxid som har försatts med en katalysator (spår av koppar- eller nickelsalter etc.)
och som är avsedd för snabbframställning av väteperoxid utgör ett preparat enligt nr 3824.
D. Kaliumperoxid
Kaliumperoxid K2O2 liknar mycket natriumperoxid ifråga om framställningssätt, egenskaper
och användning.
2816 Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid; oxider, hydroxider och peroxider
av strontium eller barium
2816.10 - Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid
2816.40 - Oxider, hydroxider och peroxider av strontium eller barium
A. Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid
1. Magnesiumhydroxid Mg(OH)2 utgör ett vitt pulver som är tyngre än magnesiumoxid. Den
är stabil men omvandlas under inverkan av luft långsamt till karbonat. Den används inom
medicinen.
2. Magnesiumperoxid MgO2 erhålls genom inverkan av väteperoxid på magnesiumhydroxid.
Den utgör ett vitt pulver som innehåller oxid som förorening och är nästan olöslig i vatten.
Magnesiumperoxid används för blekning av fjädrar, vid framställning av tandkräm och
andra tandrengöringsmedel och som antiseptiskt medel för mage och tarmar.
Numret omfattar inte magnesiumoxid (nr 2519 eller, i form av odlade kristaller vägande
minst 2,5 g per styck, nr 3824).
B. Strontiumoxid, strontiumhydroxid och strontiumperoxid
1. Strontiumoxid SrO framställs genom upphettning av fällt strontiumkarbonat och utgör ett
poröst, vitt, hygroskopiskt pulver som är lösligt i vatten. Den omvandlas till karbonat vid
kontakt med luft och används inom pyrotekniken och medicinen samt för framställning av
strontiumhydroxid och pigment.
2. Strontiumhydroxid Sr(OH)2 förekommer dels amorf och vattenfri, dels kristalliserad med 8
H2O. Den omvandlas till karbonat vid kontakt med luft. Strontiumhydroxid används inom
glasindustrin samt för framställning av strontiumsalter och s.k. luminoforer.
3. Strontiumperoxid SrO2 framställs genom inverkan av syre på strontiumoxid. Den är ett vitt
pulver som sönderdelas av hett vatten och som används inom pyrotekniken.
C. Bariumoxid, bariumhydroxid och bariumperoxid
1. Bariumoxid (barytjord) BaO får inte förväxlas med naturligt bariumsulfat, som ibland
benämns baryt. Den framställs genom upphettning av fällt bariumnitrat eller fällt
bariumkarbonat eller genom hydrolys av bariumsilikat. Till utseendet liknar den
strontiumoxid men är tyngre (densitet omkring 5,5) och kan kristalliseras. Bariumoxid
används för framställning av bariumhydroxid, bariumperoxid och bariummetall.
Numret omfattar inte rå bariumoxid som har erhållits genom bränning av witherit (nr
2511).
2. Bariumhydroxid Ba(OH)2 förekommer vanligen i form av vitaktiga, vittrande, bladformiga
kristaller (med 8 H2O) eller som vattenlösning (barytvatten). Den används inom
glasindustrin; för framställning av skyddsglas mot röntgenstrålar; vid tillverkning av
28:31
keramiska produkter; för vattenrening samt för framställning av kaliumhydroxid och av
olika bariumföreningar.
3. Bariumperoxid BaO2 framställs genom upphettning av bariumoxid i koldioxidfri luft och
förekommer som ett vitt pulver eller som olösliga gråaktiga klumpar (densitet ca 5). Den
sönderdelas av vatten under bildning av väteperoxid och används för framställning av
detta ämne.
2817 Zinkoxid; zinkperoxid
A. Zinkoxid
Zinkoxid (zinkvitt) (ZnO) framställs genom förbränning av förångad zink som reagerar med
syre från luften. Zinkångan framställs genom att metallisk zink förångas (indirekt eler eller
fransk process) eller genom att råvaror som innehåller oxiderad zink, som zinkmalm (rostat
zinkblände, galmeja - nr 2608), reduceras med kol (direkt eller amerikansk process). Under
dessa processer samlas oxiden upp i filterkammare varvid det bildas utfällningar av allt renare
oxider.
Med den våtkemiska processen lakas zink ut från zinkhaltigt råmaterial och fälls sedan ut som
zinkhydroxid eller zinkkarbonat. Fällningen filtreras, tvättas, torkas och kalcineras till ZnO.
Zinkoxid är ett fint vitt pulver som gulfärgas vid upphettning. Det har amfoter karaktär och är
lösligt i syror och alkalier.
Zinkoxid används framför allt i industrifärg. Det används också inom gummiindustrin samt
till keramik, glastillverkning, elektronik och läkemedel. Zinkoxid är också en prekursor för en
mängd olika oorganiska och organiska salter som används vid plasttillverkning.
Zinkater enligt nr 2841 härleder sig från denna oxid med amfoter karaktär.
B. Zinkperoxid
Zinkperoxid ZnO2 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används inom medicinen
(antingen ren eller förorenad av zinkoxid) och för beredning av kosmetiska preparat.
Detta nummer omfattar inte:
a) naturlig zinkoxid eller zinkit (nr 2608);
b) återstoder från metallurgisk bearbetning av zink, såsom zinkaska och zinkslagg, vilka
består av orena oxider (nr 2620);
c) zinkhydroxid Zn(OH)2 och zinkperoxidhydrat (nr 2825);
d) zinkgrått (mycket oren zinkoxid) (nr 3206).
2818
Konstgjord korund,
aluminiumhydroxid
även
inte
kemiskt
definierad;
aluminiumoxid;
2818.10 - Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad
2818.20 - Aluminiumoxid, annan än konstgjord korund
2818.30 - Aluminiumhydroxid
A. Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad
Konstgjord korund framställs genom smältning av aluminiumoxid i elektrisk ugn.
Aluminiumoxiden kan innehålla mindre mängder andra oxider (t.ex. titandioxid eller
kromoxid) som antingen härrör från det naturliga utgångsmaterialet (bauxit) eller också är
tillsatta för att förbättra exempelvis hårdheten hos de hopsmälta kornen eller för att modifiera
färgen. Numret omfattar emellertid inte mekaniska blandningar av konstgjord korund och
andra ämnen, t.ex. zirkoniumdioxid (nr 3824).
28:32
Konstgjord korund förekommer som små stycken eller klumpar, som pulver eller i
kornform. Den är betydligt mera motståndskraftig mot luft och syror än vanlig aluminiumoxid
och den är mycket hård. Den används bl.a. som slipmedel, för framställning av eldfasta
produkter (t.ex. mullit och konstgjord sillimanit, som utgör blandningar av korund med ren
eldfast lera resp. med vattenfritt aluminiumsilikat) och av laboratorieartiklar samt inom den
elektriska industrin.
B. Aluminiumoxid, annan än konstgjord korund
Aluminiumoxid (lerjord) Al2O3 framställs genom glödgning av aluminiumhydroxid
(beskriven nedan under C) eller av aluminiumammoniumsulfat. Den är ett luckert, vitt,
vattenolösligt pulver med densitet ca 3,7.
Den används bl.a. inom aluminiummetallurgin, som fyllmedel i målningsfärger, för
framställning av slipmedel och syntetiska ädelstenar och halvädelstenar (rubin, safir, smaragd,
ametist, akvamarin etc.), som torkmedel för gaser och som katalysator (vid framställning av
aceton och ättiksyra, vid krackningsprocesser etc.).
C. Aluminiumhydroxid
Aluminiumhydroxid (lerjordshydrat) Al2O3 . 3 H2O erhålls ur bauxit (en malm som innehåller
aluminiumhydroxid) som en mellanprodukt vid utvinning av aluminium (se allm. anv. till 76
kap.).
Den torra hydroxiden utgör ett amorft, vitt, vattenolösligt pulver. I vattenhaltigt tillstånd
föreligger den som en geléartad massa (eng. alumina gel, gelatinous alumina).
Aluminiumhydroxid används vid framställning av keramisk glasyrmassa, tryckfärger,
medicinska preparat, alun och konstgjord korund (se ovan) samt som klarmedel för vätskor.
Blandad med kol används den för framställning av rostskyddsfärger. På grund av sin affinitet
till organiska färgämnen används den också för framställning av substratpigment enligt nr
3205 och som betmedel vid textilfärgning.
Aluminiumhydroxiden är amfoter och från den härleder sig aluminater enligt nr 2841.
Detta nummer omfattar också aktiverad aluminiumoxid, vilken erhålls genom reglerad
värmebehandling av aluminiumhydroxid, varvid denna förlorar det mesta av det vatten som
ingår i föreningen. Aktiverad aluminiumoxid används främst som adsorptionsmedel och som
katalysator.
Detta nummer omfattar inte:
a) naturlig korund (naturlig aluminiumoxid) och smärgel (järnoxidhaltig aluminiumoxid) (nr
2513);
b) bauxit, även tvättad och bränd (nr 2606). Bauxit som är renad på kemisk väg (t.ex. genom
sodabehandling) för elektrolytisk framställning av aluminium förs däremot hit;
c) aktiverad bauxit (nr 3802);
d) kolloidala lösningar av aluminiumhydroxid (nr 3824);
e) konstgjord korund på underlag av papper, papp eller annat material (nr 6805) eller
agglomererad till slip-, poler- eller brynstenar eller andra varor enligt nr 6804;
f) naturliga ädelstenar och halvädelstenar på basis av aluminiumoxid (nr 7103 eller 7105);
g) syntetiska ädelstenar och halvädelstenar på basis av aluminiumoxid, t.ex. syntetiska
rubiner (nr 7104 eller 7105).
2819 Kromoxider och kromhydroxider
2819.10 - Kromtrioxid
2819.90 - Andra slag
A. Kromoxider
28:33
1. Krom(VI)oxid (kromtrioxid) CrO3 eller kromsyraanhydrid (felaktigt benämnd kromsyra,
därför att den kan bilda kromater enligt nr 2841) förekommer som orangefärgade eller
röda prismor eller nålar, som är delikvescenta och lättlösliga i vatten. Densitet omkring
2,8. Tillsammans med etanol ger den explosiva blandningar. Den används som
oxidationsmedel inom den organiska kemin (vid framställning av isatin, indigofärgämnen
etc.), inom medicinen samt i blandning med kiselgur för rening av acetylen.
2. Krom(III)oxid (kromoxid) Cr2O3 framställs genom upphettning av kromater tillsammans
med ett ammoniumsalt eller genom reduktion av dikromater. Den utgör en olivgrön,
mycket hård, vattenolöslig produkt som förekommer i pulverform eller kristalliserad.
Densitet ca 5. Den rena oxiden används som ett pigment benämnt kromoxidgrönt, inte att
förväxla med kromgrönt som är en blandning av blykromat och järnblått. Kromoxiden
används vidare för beredning av målningsfärger och tryckfärger samt inom porslins-, glas(färgat optiskt glas) och gummiindustrierna. På grund av sin hårdhet och
värmebeständighet används den för framställning av slipmedel och av eldfast tegel för
metallugnar. Den används dessutom för framställning av rostskyddspreparat samt inom
krommetallurgin.
Numret omfattar inte kromit, som utgör en järnhaltig naturlig kromoxid (kromjärnmalm,
järnkromit) (nr 2610).
B. Kromhydroxider
Beteckningen kromhydroxid avser olika hydrat av de under A beskrivna kromoxiderna och
särskilt det gröna hydratet Cr2O3. 2 H2O av krom(III)oxid. Detta erhålls genom att behandla
kaliumdikromat med borsyra och används som färgämne och för framställning av Guignets
grönt. Det finns också en violett kromhydroxid.
2820 Manganoxider
2820.10 - Mangandioxid
2820.90 - Andra slag
1. Mangan(IV)oxid (mangandioxid) MnO2 är den viktigaste av manganoxiderna. Den
framställs genom inverkan av en svagt salpetersur lösning av kaliumpermanganat på ett
salt av tvåvärd mangan (t.ex. sulfatet). Den förekommer som en brun eller svart massa
eller som ett pulver och är olöslig i vatten. Densitet ca 5.
Mangan(IV)oxid är ett kraftigt oxidationsmedel. Den används bl.a. inom pyrotekniken;
vid organiska synteser (framställning av hyroxiantrakinoner, aminoantrakinoner etc.); i
gasmasker; som depolariserande medel i galvaniska element; inom keramisk industri; för
framställning av sickativ, tryckfärger (mangansvart), färgämnen (bruna pigment, t.ex.
mineralbister, manganbitumen), kitt och syntetiska halvädelstenar (konstgjord granat). Den
används också inom glasindustrin för att ta bort den gulaktiga färgton, som glas annars har.
Mangan(IV)oxid har karaktär av en syraanhydrid, från vilken manganiter(IV) enligt nr
2841 kan härledas.
Numret omfattar inte vattenfri naturlig mangandioxid (brunsten, pyrolusit) samt
vattenhaltig naturlig mangandioxid (psilomelan) (nr 2602).
2. Mangan(II)oxid (manganooxid) MnO är ett grå- eller grönaktigt, vattenolösligt pulver som
används vid textiltryck. Densitet ca 5,1.
Numret omfattar inte mangan(II)hydroxid (nr 2825).
3. Mangan(III)oxid (manganioxid) Mn2O3 är en basisk oxid som förekommer som ett brunt
eller svart, vattenolösligt pulver. Densitet ca 4,8. Den används bl.a. vid textiltryck, som
keramisk färg, inom glasindustrin, för framställning av sickativ (manganlinoleat) och som
katalysator inom den organiska och oorganiska kemin (t.ex. vid framställning av
salpetersyra).
Numret omfattar inte naturlig mangan(III)oxid (braunit – nr 2602) och inte heller
mangan(III)hydroxid (nr 2825).
4. Mangan(II,III)oxid (manganomanganioxid) Mn3O4 är en dubbeloxid som i vissa avseenden
liknar magnetisk järnoxid.
Numret omfattar inte naturlig mangan(II,III)oxid (hausmannit – nr 2602).
28:34
5. Mangan(VII)oxid (manganheptoxid) Mn2O7 utgör en mörkbrun vätska som absorberar
fuktighet och som exploderar vid omkring 40 °C.
Mangan(VII)oxid är en syraanhydrid som ger permanganater enligt nr 2841.
Numret omfattar inte permangansyra (nr 2825).
2821 Järnoxider och järnhydroxider; jordpigment innehållande
viktprocent bundet järn, räknat som Fe2O3
minst 70
2821.10 - Järnoxider och järnhydroxider
2821.20 - Jordpigment
Jordpigment innehållande minst 70 viktprocent bundet järn, räknat som Fe2O3, klassificeras
enligt detta nummer. Vid avgörandet om 70 %-gränsen har uppnåtts skall hänsyn tas till den
totala järnhalten omräknat till Fe2O3. Jordpigment som innehåller 84 % Fe2O3 (motsvarande
58,8 % rent järn) klassificeras sålunda enligt detta nummer.
Numret omfattar dessutom följande konstgjorda oxider och hydroxider:
A. Järnoxider
Järn(III)oxid (ferrioxid) Fe2O3 framställs av vattenfritt järn(II)sulfat eller av naturlig
järnoxid. Den förekommer som ett finfördelat pulver, vanligen rött men ibland violett,
gulaktigt eller svart (violett, gul eller svart oxid), och används som pigment (järnoxidrött,
järnmönja, polerrött, kolkothar), antingen oblandad, i vilket fall den klassificeras enligt detta
nummer, eller blandad med lera, kalciumsulfat etc., i vilket senare fall den förs till 32 kap.
Järn(III)oxid används bl.a. för tillverkning av målningsfärger (rostskyddsfärger och andra); i
blandningar för polering av metall och glas samt för framställning av smältbara blandningar
som är avsedda att användas för att öka massans smältbarhet vid tillverkning av buteljglas.
Den används också för tillverkning av termit (blandad med aluminiumpulver) samt för rening
av lysgas etc.
B. Järnhydroxider
1. Järn(II)hydroxid (ferrohydroxid) Fe(OH)2 erhålls genom inverkan av alkalihydroxid på
något salt av tvåvärt järn. Den utgör ett vitt, fast ämne som i närvaro av syre övergår till
järn(III)hydroxid och därvid missfärgas.
2. Järn(III)hydroxid (ferrihydroxid) Fe(OH)3 erhålls genom inverkan av alkalihydroxid på
något salt av trevärt järn. Den utgör ett rostfärgat ämne som skiftar i rödbrunt eller violett
och används som pigment, antingen oblandat, varvid det klassificeras enligt detta nummer,
eller blandat med kol, preussiskt brunt etc., varvid det klassificeras enligt nr 3206.
Järn(III)hydroxid används för framställning av sammansatta färgämnen. Ren
järn(III)hydroxid används som motgift vid arsenikförgiftning.
Järn(III)hydroxid är en amfoter hydroxid som ger ferrater enligt nr 2841.
Detta nummer omfattar inte:
a) järnoxidhaltiga jordpigment med en halt av mindre än 70 viktprocent bundet järn, räknat
som Fe2O3, eller i blandning med andra jordpigment; naturlig järnglimmer (nr 2530);
b) järnmalmer enligt nr 2601, t.ex. röd hematit (inbegripet järnglans och martit), brun hematit
(minettmalm, utgörande järnoxidhydrat som innehåller järn- och kalciumkarbonat),
limonit (järnoxidhydrat) och magnetit (magnetisk järnoxid);
c) glödspån, som består av rå järnoxid som avskiljs från ytan av rödglödgat eller hamrat järn
(nr 2619);
d) alkalihaltig järnoxid för rening av lysgas (nr 3825);
e) järnoxid (hematit) i form av halvädelstenar (nr 7103 eller 7105).
2822 Koboltoxider och kobolthydroxider; kommersiella koboltoxider
28:35
A. Koboltoxider
1.
2.
3.
4.
Kobolt(II)oxid (koboltoxidul) CoO utgör ett grått, brunt eller rönaktigt pulver.
Kobolt(III)oxid (koboltoxid) Co2O3 utgör ett svart pulver.
Kobolt(II,III)oxid (koboltoxiduloxid) Co3O4 är en dubbeloxid och utgör ett svart pulver.
Kommersiella koboltoxider utgör i allmänhet gråa eller svarta pulver som består av
kobolt(II)oxid och kobolt(II,III)oxid i varierande proportioner.
Dessa oxider används inom emaljeringsindustrin för att erhålla klarblå färger och inom
glasindustrin för färgning av optiskt glas. Omvandlade till silikater (t.ex. kaliumkoboltsilikat)
används de för framställning av porslins-, glas- och emaljfärger enligt nr 3207. Dessa färger
är kända som smalt, opakt glas, azurblått, emaljblått och sèvresblått. Beteckningen "smalt"
används utan åtskillnad både om oxiderna och silikaterna, emedan samtliga erhålls från
naturlig koboltarsenid, smaltit, som utgör en malm enligt nr 2605. Vissa blåa, gröna och
violetta artistfärger är beredda av oxider, aluminater, zinkater och fosfater av kobolt
(himmelsblått, coelinblått, koboltgrönt, koboltviolett).
Numret omfattar inte råa koboltoxider som erhålls vid behandling av silverhaltig malm (nr
2620).
B. Kobolthydroxider
Med "kobolthydroxider" avses inte bara kobolt(II)hydroxid Co(0H)2, vilken används för
framställning av sickativ, och kobolt(III)hydroxid Co(OH)3, som erhålls inom
koboltmetallurgin, utan också hydroxider av dubbeloxider. Dessa används för liknande
ändamål som koboltoxiderna.
Numret omfattar inte naturligt koboltoxidhydrat (heterogenit) (nr 2605).
2823 Titanoxider
X
Den enda titanoxid som har betydelse inom handeln är titan(IV)oxid (titandioxid,
titansyraanhydrid) TiO2. Den ger titanater enligt nr 2841.
Den är ett vitt, amorft pulver med densitet omkring 4. Vid upphettning blir den gulfärgad.
Detta nummer omfattar titan(IV)oxid som inte är blandad eller ytbehandlad. Det omfattar
däremot inte titan(IV)oxid till vilken man under tillverkningsprocessen avsiktligt har tillsatt
ämnen i syfte att erhålla vissa fysikaliska egenskaper som gör produkten lämplig att användas
som pigment (nummer 3206) eller för annan användning (t.ex. nummer 3815 och 3824).
Numret omfattar inte heller:
a) naturlig titandioxid (rutil, anatas, brookit) som utgör malm (nr 2614);
b) ortotitansyra Ti(OH)4 och metatitansyra TiO(OH)2 (nr 2825).
2824 Blyoxider; mönja och orangemönja
2824.10 - Blymonooxid (massikot, blyglete)
2824.90 - Andra slag
1. Bly(II)oxid (blyoxid, massikot, blyglete) PbO. Vid oxidation av bly eller cerussit
(vattenhaltigt blykarbonat) genom upphettning i luft erhålls först blyoxid i icke smält
tillstånd som ett blekgult pulver. Detta benämns massikot. Vid längre driven upphettning
till mörk rödglödgning erhålls smält oxid, blyglete (lithargyrum) i form av pulver eller
fjäll med orangegul (silverglete) eller rödaktig (guldglete) färg. Bly(II)oxid erhålls också
som biprodukt vid utvinning av silver ur silverhaltigt bly. Den används inom glasindustrin
(framställning av bly- och kristallglas), inom emaljeringsindustrin och vid framställning
av tändstickor, färger, sickativ etc.
2. Bly(II,IV)oxid (mönja) är en dubbeloxid vars sammansättning närmast motsvarar formeln
Pb3O4. Den framställs av osmält bly(II)oxid (massikot) och är ett giftigt, orangegult pulver
med densitet 8 – 9. Med orangemönja avser man antingen en mycket ren dubbeloxid, som
28:36
är starkare färgad och mindre tung än vanlig mönja, eller mönja som innehåller
blykarbonat, vilket härrör från den cerussit som har använts vid framställningen. Mönja
används för inblandning i andra färgämnen (saturnusrött), för framställning av
rostskyddsfärger och kitt samt för färgning av sigillack. Mönja används också till glasyr
för lergods och i större omfattning än bly(II)oxid för framställning av kristallglas och
optiskt glas, emedan den ger lätt smältbart glas med hög glans. Glansen beror på att glaset
har högt brytningsindex.
3. Bly(IV)oxid (blydioxid) PbO2 erhålls genom att behandla bly(II,IV)oxid med salpetersyra
eller genom elektrolys av bly(II)nitrat. Den utgör ett brunt, vattenolösligt pulver som vid
beröring kan antända organiska ämnen. Den är ett oxidationsmedel och används inom
pyrotekniken, vid tillverkning av tändstickor och ackumulatorplåtar samt som betmedel
inom textilindustrin.
Bly(IV)oxid är amfoter och ger plumbater enligt nr 2841.
2825 Hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen; andra
oorganiska baser; andra metalloxider, metallhydroxider och metallperoxider
2825.10
2825.20
2825.30
2825.40
2825.50
2825.60
2825.70
2825.80
2825.90
- Hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen
- Litiumoxid och litiumhydroxid
- Vanadinoxider och vanadinhydroxider
- Nickeloxider och nickelhydroxider
- Kopparoxider och kopparhydroxider
- Germaniumoxider och zirkoniumdioxid
- Molybdenoxider och molybdenhydroxider
- Antimonoxider
- Andra slag
Detta nummer omfattar:
A. hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen;
B. metalloxider, metallhydroxider och metallperoxider enligt detta kapitel, andra än
de som är inbegripna i de föregående numren.
De viktigaste föreningarna enligt detta nummer är följande.
1. Hydrazin och oorganiska salter av hydrazin.
Hydrazin NH2.NH2 är ett basiskt ämne som framställs genom oxidation av ammoniak
med natriumhypoklorit. Även hydratetNH2NH2.H2O existerar. Hydrazin utgör en färglös,
tårretande vätska som ryker i luften. Det är ett kraftigt reduktionsmedel som används vid
framställning av initialsprängämnen och vid kemiska synteser.
Oorganiska salter av hydrazin, som erhålls då hydrazin får reagera med oorganiska
syror, klassificeras också enligt detta nummer. Det viktigaste saltet är hydrazinsulfat, som
bildar färglösa, i kallt vatten obetydligt lösliga kristaller. Det sönderdelas explosionsartat
vid upphettning och används som ett analytiskt reagens samt inom metallurgin (för att
skilja polonium från tellur).
Numret omfattar inte organiska hydrazinderivat (nr 2928).
2. Hydroxylamin och oorganiska salter av hydroxylamin.
Hydroxylamin NH2OH är ett basiskt ämne som erhålls vid hydrolys av nitrometan.
Hydroxylamin bildar färglösa, delikvescenta kristaller med smältpunkt vid 33 °C, vilka är
lättlösliga i vatten. Den sönderdelas explosionsartat vid 130 °C.
Oorganiska salter av hydroxylamin, som erhålls då hydroxylamin får reagera med
oorganiska syror, klassificeras också enligt detta nummer. De viktigaste är kloriden, sulfatet
och nitratet. De utgör vita eller färglösa, vattenlösliga kristaller som används som
reduktionsmedel vid organiska synteser, som antioxidanter för fettsyror, vid blekning,
färgning och tryckning av textilvaror, som reagens, etc.
Numret omfattar inte organiska hydroxylaminderivat (nr 2928).
3. Litiumoxid och litiumhydroxid Li2O resp. LiOH framställs av litiumnitrat. De utgör vita,
vattenlösliga pulver som används inom fotografin och för framställning av litiumsalter.
4. Vanadinoxider och vanadinhydroxider. Den viktigaste oxiden är vanadin(V)oxid
(vanadinpentoxid, vanadinsyraanhydrid) V2O5, som
framställs av de naturliga
vanadaterna vanadinit (nr 2615) och karnotit (nr 2612). Den förekommer både amorf och
28:37
kristallin, i form av klumpar och som pulver. Färgen varierar från gul till rödbrun.
Vanadin(V)oxid blir röd vid upphettning och är nästan olöslig i vatten. Den används för
framställning av vanadinsalter, vissa bläcksorter och som katalysator (vid framställning av
svavelsyra, ftalsyraanhydrid och syntetisk etanol).
Flera hydroxider, vilka utgör syror, existerar. Från dessa härleder sig vanadater av olika
slag enligt nr 2841.
5. Nickeloxider och nickelhydroxider:
a)
Nickel(II)oxid (nickeloxidul) NiO framställs genom stark upphettning av nitratet
eller karbonatet. Den är ett gröngrått pulver, vars densitet och färg varierar efter
framställningssättet. Nickel(II)oxid används inom emaljeringsindustrin, som färgämne
inom glasindustrin och som katalysator vid organiska synteser. Den är en basisk oxid.
b)
Nickel(III)oxid (nickeloxid) Ni2O3 är ett svart pulver och används som färgämne
inom emaljeringsindustrin samt vid framställning av plåtar för alkaliska ackumulatorer.
c)
Nickel(II)hydroxid Ni(OH)2 utgör ett fint grönt pulver och används vid
förnickling, som beståndsdel i plåtar för alkaliska ackumulatorer samt vid tillverkning av
nickelkatalysatorer.
Numret omfattar inte:
a)
naturlig nickeloxid (bunsenit) (nr 2530);
b)
orena nickeloxider, t.ex. nickeloxidsinter, nickeloxid i form av granulat ("grön
nickeloxid") (nr 7501).
6. Kopparoxider och kopparhydroxider:
a)
Koppar(I)oxid (kuprooxid, kopparoxidul, röd kopparoxid) Cu2O framställs av
koppar(II)acetat eller koppar(II)sulfat och utgör ett kristallint, rött pulver som är olösligt i
vatten. Den används för att färga glas rött (signalglas), för tillverkning av
skeppsbottenfärger
och
syntetiska
ädelstenar
(smaragder)
samt
som
svampbekämpningsmedel inom jordbruket.
b)
Koppar(II)oxid (kuprioxid, svart kopparoxid) CuO framställs av koppar(II)nitrat
eller koppar(II)karbonat eller genom oxidation av metallen. Den förekommer som ett
svart pulver eller som korn med kastanjebrun skiftning. Den är olöslig i vatten och
används för att färga glas grönt och inom keramik- och emaljeringsindustrierna samt vid
beredning av målningsfärger. Koppar(II)oxid används också för depolarisation i
galvaniska element samt som oxidationsmedel och katalysator inom den organiska
kemin.
c)
Kopparhydroxider. Den vanligaste hydroxiden är koppar(II)hydroxid
(kuprihydroxid) Cu(OH)2, vilken utgör ett blått fast ämne som används som pigment,
antingen oblandat eller i blandning med andra ämnen. Koppar(II)hydroxid används också
för framställning av pigment (t.ex. peligotblått, som är beständigt i artificiellt ljus) och av
Schweitzers reagens, som är en ammoniakalisk lösning av hydroxiden. Schweitzers
reagens används som lösningsmedel vid framställning av konstsilke enligt
kopparoxidammoniakmetoden.
Numret omfattar inte naturlig koppar(I)oxid (kuprit) och naturlig koppar(II)oxid
(tenorit) (nr 2603).
7. Germaniumoxider. Den viktigaste är germaniumdioxid GeO2, vilken erhålls vid utvinning
av germanium ur naturlig germaniumkopparsulfid (germanit) (nr 2617) eller genom
hydrolys av germaniumklorid. Germaniumdioxid utgör ett vitt, något vattenlösligt pulver,
vilket används för framställning av germaniummetall (för transistorer etc.), inom
medicinen och för tillverkning av specialglas.
8. Molybdenoxider och molybdenhydroxider. Den viktigaste molybdenoxiden är
molybden(VI)oxid (molybdentrioxid) MoO3, som framställs av naturlig molybdensulfid,
molybdenit (nr 2613). Den är en vit, kristallin produkt, som blir gul vid upphettning och
som är praktiskt taget olöslig i vatten. Molybden(VI)oxid används som katalysator vid
organiska synteser (framställning av ftalsyraanhydrid).
Det finns också blå oxider som i oblandat skick eller i blandning (i vilket senare fall de
förs till 32 kap.) används i artistfärger och då benämns molybdenblått eller mineralisk
indigo.
Bland hydroxiderna märks bl.a. molybdensyra H2MoO4 som utgör ett vitt eller gulaktigt
pulver. Denna är svårlöslig i vatten och används inom keramikindustrin (glasyrer) samt
som katalysator. Molybdater enligt nr 2841 härleder sig från dessa hydroxider.
Numret omfattar inte naturlig molybdenoxid (molybdenockra, molybdit) (nr 2530).
9. Antimonoxider:
28:38
a)
Antimon(III)oxid (antimontrioxid, antimon-syrlighetsanhydrid) Sb2O3 framställs
av naturlig antimonsulfid (stibnit) eller genom oxidation av metallen. Antimon(III)oxid
förekommer som ett vitt pulver eller som nålformiga kristaller och är praktiskt taget
olöslig i vatten. Med "antimonvitt" förstås både ren antimon(III)oxid enligt detta nummer
och blandningar enligt 32 kap. av denna oxid med zinkoxid. Antimon(III)oxid används i
målningsfärger, som opakmedel inom emaljeringsindustrin (emaljering av järn) och vid
lergodstillverkning (glasyrer), för framställning av glas med låg utvidgningskoefficient
(lampglas) samt vid tillverkning av syntetiska ädelstenar och halvädelstenar (konstgjorda
rubiner, topaser och granater). Den ger antimoniter enligt nr 2841.
b)
Antimon(V)oxid (antimonpentoxid, antimonsyra-anhydrid) Sb2O5 erhålls genom
oxidation av metallen eller genom upphettning av nitratet. Den utgör ett gult pulver som
används som opakmedel inom emaljeringsindustrin och ger antimonater enligt nr 2841.
c)
Antimon(III,V)oxid (antimontetraoxid) Sb2O4 utgör ett vitt pulver som erhålls
genom upphettning av antimon(V)oxid.
Numret omfattar inte naturliga antimontrioxider (senarmontit och valentinit) och
naturlig antimontetraoxid (cervantit) (nr 2617).
10. Berylliumoxid och berylliumhydroxid:
a)
Berylliumoxid BeO framställs av berylliumnitrat eller berylliumsulfat. Den
utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som kan kristalliseras. Den används för framställning
av berylliumsalter och av syntetiska ädelstenar eller halvädelstenar samt som katalysator;
b)
Berylliumhydroxid Be(OH)2 utgör ett vitt pulver som liknar
aluminiumhydroxid.
11. Kalciumoxid, kalciumhydroxid och kalciumperoxid. Detta nummer omfattar kalciumoxid
CaO och kalciumhydroxid Ca(OH)2 i rent tillstånd (dvs. praktiskt taget fria från lera,
järnoxid, manganoxid etc.), såsom exempelvis den produkt som erhålls genom
upphettning av fällt kalciumkarbonat.
Numret omfattar också smält kalk som har erhållits genom smältning av vanlig osläckt
kalk i elektrisk ugn. Denna produkt har hög renhetsgrad (ca 98 % kalciumoxid). Den är
kristallin och i allmänhet färglös och används främst som eldfast infodringsmaterial i
ugnar, vid tillverkning av deglar och, i småbitar, som tillsats till betong för att öka dennas
motståndskraft mot nötning.
Kalciumperoxid CaO2 är ett vitt eller gulaktigt kristallvattenhaltigt pulver (vanligen
med 8 H2O). Den är obetydligt löslig i vatten och används som ett bakteriedödande
medel, som rengöringsmedel samt inom medicinen och vid tillverkning av kosmetiska
preparat.
Numret omfattar inte osläckt kalk (kalciumoxid) och släckt kalk (kalciumhydroxid)
(nr 2522).
12. Manganhydroxider:
a)
Mangan(II)hydroxid (manganohydroxid) Mn(OH)2 är ett vitaktigt, vattenolösligt
pulver.
b)
Mangan(III)hydroxid
(manganihydroxid)
Mn(OH)3
framställs
av
mangan(III)oxid Mn2O3. Den utgör ett brunt pulver som används för framställning av
färgämnen (manganbrunt) och manganlinoleat.
c)
Mangan(II,III)hydroxid
(manganomanganihydroxid)
framställs
av
mangan(II,III)oxid Mn3O4.
Numret omfattar inte naturligt manganoxidhydrat (naturlig
manganhydroxid,
manganit), vilket utgör en malm enligt nr 2602, och inte heller hydratiserade
manganoxider (nr 2820).
13. Zirkonium(IV)oxid (zirkonium(IV)oxid, zirkonjord) ZrO2, som inte får förväxlas med
zirkon (nr 2615 eller 7103), vilket utgör ett kristallint naturligt zirkoniumsilikat.
Konstgjord zirkonium(IV)oxid erhålls ur ovannämnda malm eller av zirkoniumsalter.
Den utgör ett eldfast, vitaktigt pulver med smältpunkt omkring 2 600 °C.
Zirkonium(IV)oxid används som ett mot kemikalier motståndskraftigt eldfast ämne, som
pigment och keramiskt opakmedel, som slipmedel, som beståndsdel i glas samt som
katalysator.
Naturlig zirkoniumoxid eller baddeleyit är en malm enligt nr 2615.
14. Kadmiumoxid och kadmiumhydroxid:
a)
Kadmiumoxid CdO utgör ett gult pulver, mer eller mindre brunaktigt alltefter
den temperatur den har upphettats till under framställningen ur karbonatet eller
hydroxiden. Den används inom keramikindustrin och som katalysator.
28:39
b)
Kadmiumhydroxid Cd(OH)2 utgör ett vitt pulver.
15. Tennoxider och tennhydroxider:
a) Tenn(II)oxid (stannooxid, tennoxidul) SnO är olöslig i vatten och förekommer som
gråa eller svarta kristaller eller som ett olivbrunt pulver med blå-, röd- eller grönaktig
skiftning, alltefter framställningssättet.
Denna oxid är amfoter och ger stanniter enligt nr 2841.
Den används vid organiska synteser som reduktionsmedel eller katalysator.
b)
Tenn(IV)oxid (stannioxid, tenndioxid, tennsyraanhydrid) SnO2 är olöslig i
vatten. Den förekommer som ett vitt eller grått pulver. Den vita oxiden används som
opakmedel inom glas- och keramikindustrierna, medan den grå oxiden används för
polering av metallspeglar samt för framställning av glasyrer och emaljer.
Tenn(IV)oxid är amfoter och ger stannater enligt nr 2841.
c) Tenn(IV)hydroxid (tennsyra) Sn(OH)4. Den erhålls genom inverkan av en alkalihydroxid
på något salt av fyrvärt tenn och utgör ett vitt pulver som omvandlas till metatennsyra.
d) Metatennsyra erhålls av tennsyra och utgör ett vattenolösligt pulver. Den används som
opakmedel inom den keramiska industrin och som slipmedel inom glasindustrin. Dessa
tennhydroxider ger stannater enligt nr 2841.
Detta nummer omfattar inte:
a) naturlig tennoxid (kassiterit), en malm (nr 2609);
b) tennslagg som har erhållits vid smältning av metallen och som utgör en blandning av tenn
och tennoxid (nr 2620).
16. Volframoxid och volframhydroxider. Den viktigaste av volframoxiderna är
volfram(VI)oxid (volframtrioxid, volframsyraanhydrid) WO3, som utvinns inom
volframmetallurgin vid behandling av naturliga volframater (volframit eller scheelit – nr
2611). Den är ett citrongult, vattenolösligt, kristallint ämne som orangefärgas vid
upphettning. Den används för framställning av volframmetall för glödtrådar i elektriska
glödlampor samt i keramiska färger.
Flera hydroxider finns, bl.a. volframsyra H2WO4, som är gulfärgad. Den ger volframater
enligt nr 2841.
Numret omfattar inte naturlig volframoxid (volframockra, tungstit) (nr 2530).
17. Vismutoxider och vismuthydroxider:
a)Vismut(III)oxid
(vismuttrioxid)
Bi2O3
framställs
av
vismut(III)nitrat
eller
vismut(III)karbonat och utgör ett blekgult, vattenolösligt pulver, som blir rött vid
upphettning. Den används inom keramik- och glasindustrierna.
b) Vismut(V)oxid (vismutpentoxid, röd vismutoxid) Bi2O5 utgör ett brunrött pulver.
c) Vismuthydroxid Bi(OH)3.
Numret omfattar inte naturlig vismutockra, som huvudsakligen består av vismuttrioxid (nr
2617).
Numret omfattar inte heller kvicksilveroxid (nr 2852).
28:40
UNDERAVDELNING V
Metallsalter (inbegripet peroxosalter) av oorganiska syror
Allmänna anvisningar
Metallsalter erhålls genom utbyte av grundämnet väte i en syra mot en metall eller mot
ammoniumjonen NH4+. I flytande tillstånd eller i lösningar är salterna elektrolyter, som avger
metallen (eller metalljonen) vid katoden.
I neutralsalter är syrans samtliga väteatomer ersatta med metall, medan sura salter
(vätesalter) fortfarande innehåller utbytbart väte. Basiska salter (oxid- eller hydroxidsalter)
innehåller större mängd basisk oxid än som behövs för att neutralisera syran (t.ex.
kadmiumoxidsulfat CdSO4 . CdO).
Underavdelning V omfattar metallsalter av de syror som klassificeras enligt underavdelning
II (syror av ickemetaller) eller i underavdelning IV (sura metallhydroxider).
Dubbelsalter och komplexa salter
Vissa dubbelsalter och vissa komplexa salter är särskilt nämnda i en del av numren 2826 –
2841, t.ex. fluorosilikater, fluoroborater och andra fluorkomplexa salter (nr 2826) alunarter
(nr 2833) och komplexa cyanider (nr 2837). Beträffande dubbelsalter och komplexa salter
som inte är särskilt nämnda, se anv. till nr 2842.
Underavdelning V omfattar inte:
a) salter enligt 25 kap. (t.ex. natriumklorid);
b) salter som utgör malmer eller andra produkter enligt 26 kap.;
c) föreningar av ädla metaller (nr 2843), av radioaktiva kemiska grundämnen (nr 2844), av
sällsynta jordartsmetaller, yttrium, eller skandium eller av blandningar av dessa metaller
(nr 2846) eller av kvicksilver (nr 2852);
d) fosfider, karbider, hydrider, nitrider, azider, silicider och borider (nr 2848 – 2850) samt
fosforjärn (femtonde avd.);
e) salter enligt 31 kap.;
f) pigment och andra färgämnen, opakmedel, emaljmassa och andra preparat som omfattas av
32 kap. Underavdelning V omfattar (luminoforer undantagna) oblandade metallsalter som
är lämpliga för direkt användning som pigment; metallsalter som är blandade med
varandra eller med andra ämnen så att ett pigment har erhållits, förs till 32 kap.
Luminoforer, även oblandade, förs till nr 3206;
g) desinfektionsmedel, insekts-, svamp- och ogräsbekämpningsmedel etc. enligt nr 3808;
h) flussmedel och andra hjälpmedel vid lödning etc. (nr 3810);
ij) odlade kristaller (andra än optiska element) av halogenider av alkalimetaller eller alkaliska
jordartsmetaller, vägande minst 2,5 g per styck (nr 3824). Optiska element av sådana
kristaller klassificeras enligt nr 9001;
k) ädelstenar och halvädelstenar, naturliga eller syntetiska (nr 7102 – 7105).
2826 Fluorider; fluorosilikater, fluoroaluminater och andra fluorkomplexa salter
2826.12
2826.19
2826.30
2826.90
- Fluorider:
- - Av aluminium
- - Andra
- Natriumhexafluoroaluminat (syntetisk kryolit)
- Andra slag
A. Fluorider
Med undantag av varor som enligt de allmänna anvisningarna till underavdelningen skall
klassificeras enligt andra nummer omfattar detta nummer fluorider (dvs. metallsalter av
fluorvätesyra enligt nr 2811).
Följande fluorider är de viktigaste:
28:41
1. Ammoniumfluorider, dels den neutrala fluoriden NH4F, dels den sura fluoriden NH4F.HF.
Dessa salter förekommer som delikvescenta, färglösa, vattenlösliga, giftiga kristaller. De
används bl.a. som antiseptiska medel (för konservering av hudar och trä), för reglering av
jäsningsprocesser (i stället för fluorvätesyra), vid färgning (betmedel), för etsning av glas
(huvudsakligen den sura fluoriden), för rengöring av koppar, inom metallurgin (vid
uppslutning av malmer och vid framställning av platina), etc.
2. Natriumfluorider, dels den neutrala fluoriden NaF, dels den sura fluoriden NaF.HF. De
erhålls genom upphettning av naturlig kalciumfluorid enligt nr 2529 (flusspat, fluorit)
tillsammans med ett natriumsalt och utgör färglösa, giftiga kristaller, som är tämligen
svårlösliga i vatten. Liksom ammoniumfluoriderna används de som antiseptiska medel
(för konservering av hudar, trä och ägg), för reglering av jäsningsprocesser samt för
etsning och mattering av glas. De används också för framställning av icke frittad
emaljmassa samt av parasitbekämpningsmedel.
3. Aluminiumfluorid AlF3 framställs av bauxit och fluorvätesyra. Den bildar färglösa,
vattenolösliga kristaller och används som flussmedel inom keramik- och
emaljeringsindustrierna samt för rening av väteperoxid.
4. Kaliumfluorider. Neutral kaliumfluorid KF2 H2O förekommer som färglösa, delikvescenta,
giftiga kristaller, som är lättlösliga i vatten. Det finns också en sur fluorid KF.HF.
Kaliumfluoriderna har samma användning som natriumfluoriderna. Den sura fluoriden
används dessutom inom zirkonium- och tantalmetallurgin.
5. Kalciumfluorid CaF2 framställs av naturlig kalciumfluorid (flusspat, fluorit) enligt nr 2529.
Den bildar färglösa, vattenolösliga kristaller men förekommer också i gelatinös form.
Kalciumfluorid används som flussmedel inom metallurgin (särskilt vid elektrolytisk
framställning av magnesium ur karnallit) samt för framställning av glas och keramiska
produkter.
6. Krom(III)fluorid CrF34 H2O. Den utgör ett mörkgrönt, vattenlösligt pulver.
Vattenlösningen angriper glas. Krom(III)fluorid används som betmedel vid färgning.
7. Zinkfluorid ZnF2 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Den används för impregnering av trä,
för framställning av emaljmassa och vid galvanisering.
8. Antimonfluorider. Fluorvätesyra ger med antimonoxider antimon(III)fluorid
(antimontrifluorid) SbF3, som kristalliserar i delikvescenta, vita, vattenlösliga nålar, och
antimon(V)fluorid (antimonpentafluorid) SbF5, som utgör en viskös vätska, som med ett
väsande ljud löser sig i vatten under bildning av ett hydrat (med 2 H2O). Dessa salter
används inom den keramiska industrin samt som betmedel vid färgning och tryckning av
textilvaror.
9. Bariumfluorid BaF2 framställs av fluorvätesyra och oxid, sulfid eller karbonat av barium.
Den utgör ett vitt, giftigt pulver, som är svårlösligt i vatten och som används som pigment
i keramiska produkter och emaljmassa, som antiseptiskt medel vid balsamering, som
insektsbekämpningsmedel etc.
Numret omfattar inte fluorider av ickemetaller (nr 2812).
B. Fluorosilikater
Fluorosilikater är metallsalter av fluorokiselsyra H2SiF6 enligt nr 2811.
1. Natriumfluorosilikat Na2SiF6 framställs av kiseltetrafluorid, som erhålls som biprodukt vid
framställning av superfosfater. Natriumfluorosilikat utgör ett vitt pulver som är obetydligt
lösligt i kallt vatten. Det används bl.a. för framställning av opakt glas och emaljmassa,
konstgjord sten, syrafast cement, råttgift och insektsbekämpningsmedel; vid utvinning av
berylliummetall (på elektrolytisk väg); vid elektrolytisk raffinering av tenn; för
koagulering av latex och som antiseptiskt medel.
2. Kaliumfluorosilikat K2SiF6 är ett vitt, luktlöst, kristallint pulver som är svårlösligt i vatten
men lösligt i saltsyra. Det används bl.a. vid framställning av frittad emaljmassa, keramiska
produkter, insektsbekämpningsmedel och syntetisk glimmer samt inom aluminium- och
magnesiummetallurgin.
3. Kalciumfluorosilikat CaSiF6 utgör ett vitt, kristallint pulver, som är ytterst obetydligt
lösligt i vatten och som används som vitt pigment inom den keramiska industrin.
4. Koppar(II)fluorosilikat CuSiF6.6 H2O är ett blått, kristallint, giftigt pulver, som är lösligt i
vatten. Det används för att erhålla marmoreringseffekter samt som
svampbekämpningsmedel.
28:42
5. Zinkfluorosilikat ZnSiF6.6 H2O är ett kristallint, vattenlösligt pulver. Det reagerar med
kalciumföreningar så att kalciumfluorid bildas på ytan. Zinkfluorosilikat används för att
härda betong, vid elektrolytisk förzinkning samt som desinfektions- och
svampbekämpningsmedel (mot angrepp på trä).
6. Bariumfluorosilikat BaSiF6 är ett vitt pulver som används för bekämpning av
coloradoskalbaggen och andra insekter samt för utrotning av skadedjur.
7. Andra fluorosilikater. Magnesiumfluorosilikat och aluminiumfluorosilikat används liksom
zinkfluorosilikat för härdning av betong. Kromfluorosilikat och järnfluorosilikat används
inom färgämnesindustrin.
Numret omfattar inte topas, som är ett naturligt aluminiumfluorosilikat (71 kap.).
C. Fluoroaluminater och andra fluorkomplexa salter
1. Natriumfluoroaluminat Na3AlF6 (syntetisk kryolit) erhålls som fällning när en lösning av
aluminiumoxid i fluorvätesyra försätts med natriumklorid eller genom smältning av
aluminiumsulfat tillsammans med natriumfluorid. Varan förekommer som en vitaktig,
kristallin massa och används inom aluminiummetallurgin som ersättningsmedel för
naturlig kryolit (nr 2530), inom pyrotekniken, i emaljmassa, vid glasframställning och
som insektsbekämpningsmedel.
2. Fluoroborater, t.ex. natriumfluoroborat (desinfektionsmedel), kaliumfluoroborat (används i
emaljmassa), kromfluoroborat och nickelfluoroborat (används inom galvanotekniken).
3. Fluorosulfater, särskilt ammoniumantimon(III)fluorosulfat (NH4)2SO4SbF3, s.k. Haens salt.
Det bildar lösliga kristaller som angriper metaller och glas samt används som betmedel vid
färgning.
4. Fluorofosfater, t.ex. sådana som erhålls av naturligt magnesiumfluorofosfat (wagnerit) (nr
2530) eller aluminiumlitiumfluorofosfat (amblygonit) (nr 2530).
5. Fluorotantalater (erhålls inom tantalmetallurgin);
fluorotitanater, fluorogermanater, fluoroniobater, fluorozirkonater (erhålls inom
zirkoniummetallurgin), fluorostannater etc.
Detta nummer omfattar också fluoridoxider (även komplexa) av metaller (t.ex. beryllium),
medan däremot fluoridoxider av ickemetaller klassificeras enligt nr 2812.
Detta nummer omfattar inte fluoroformiater, fluoroacetater och andra komplexa organiska
fluorsalter (29 kap.).
2827 Klorider, kloridoxider och hydroxidklorider; bromider och bromidoxider;
jodider och jodidoxider
2827.10 - Ammoniumklorid (salmiak)
2827.20 - Kalciumklorid
- Andra klorider:
2827.31 - - Magnesiumklorid
2827.32 - - Aluminiumklorid
2827.35 - - Nickelklorid
2827.39 - - Andra
- Kloridoxider och hydroxidklorider:
2827.41 - - Av koppar
2827.49 - - Andra
- Bromider och bromidoxider:
2827.51 - - Natriumbromid och kaliumbromid
2827.59 - - Andra
2827.60 - Jodider och jodidoxider
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer klorider, kloridoxider, hydroxidklorider, bromider, bromidoxider,
jodider och jodidoxider av metaller eller av ammoniumjon NH4+. Halogenider och
halogenidoxider av ickemetaller omfattas inte av detta nummer (nr 2812).
28:43
A. Klorider
Denna grupp omfattar salter av väteklorid (nr 2806).
De viktigaste kloriderna enligt detta nummer är följande.
1. Ammoniumklorid (salmiak) NH4Cl erhålls vid neutralisation av saltsyra med ammoniak.
Den kan förekomma som en kristallin massa eller, när den har renats genom sublimation,
som pulver eller i kakor. Ammoniumklorid är löslig i vatten och är i rent tillstånd färglös, i
annat fall gulaktig. Den används bl.a. för betning av metaller; vid tryckning och färgning
av textilvaror; vid garvning; som gödselmedel; vid framställning av galvaniska
Leclanchés-element; för härdning av lacker och lim; inom galvanotekniken; för fotobruk
(fixerlösningar), etc.
Angående gödselmedel som innehåller ammoniumklorid, se anv. till nr 3102.
2. Kalciumklorid CaCl2 utvinns antingen ur naturliga stassfurtersalter eller erhålls som
biprodukt vid framställning av natriumkarbonat. Den är alltefter renhetsgraden vit,
gulaktig eller brun till färgen. Kalciumklorid är hygroskopisk och kan förekomma i smält
eller gjuten form, som porös massa, som flingor eller hydratiserad med 6 H2O (som
kristaller eller i form av korn). Den används i köldblandningar, vid betongarbete i kyla,
som dammbindningsmedel på vägar, som katalysator, som dehydratiserings- eller
kondensationsmedel vid organiska synteser (t.ex. framställning av aminer ur fenol) och för
torkning av gaser. Den används också inom medicinen.
3. Magnesiumklorid MgCl2 erhålls som biprodukt vid utvinning av kaliumsalter. Den
förekommer antingen vattenfri i form av halvgenomskinliga massor, cylindrar, tabletter
eller prismor eller hydratiserad i form av färglösa nålar. Magnesiumklorid är löslig i vatten
och används för framställning av mycket hård betong (t.ex. vid gjutning av fogfria golv), i
appreturmedel för bomulls- och andra textilvaror, som desinfektionsmedel och antiseptiskt
medel inom medicinen samt för brandskyddsimpregnering av trä.
Numret omfattar inte naturlig magnesiumklorid (bischofit) (nr 2530).
4. Aluminiumklorid AlCl3 erhålls genom inverkan av klor på aluminium eller av saltsyra på
aluminiumoxid. Den förekommer i vattenfri eller kristalliserad form eller som
vattenlösning med sirapskonsistens. Det vattenfria saltet ryker i luften. Aluminiumklorid i
fast form används vid organiska synteser och som betmedel vid färgning etc., medan
vattenlösningen används för träkonservering, vid rengöring av ull, som
desinfektionsmedel etc.
5. Järnklorider:
a) Järn(II)klorid (ferroklorid) FeCl2 förekommer antingen vattenfri (fjäll, flingor eller
gröngult pulver), hydratiserad med t.ex. 4 H2O (gröna eller blåaktiga kristaller) eller
som en grön vattenlösning. Den oxideras i luften under gulfärgning. Järn(II)klorid
förvaras vanligen i omsorgsfullt tillslutna flaskor försatt med några droppar etanol för
att förhindra oxidation. Den används som reduktionsmedel och som betmedel.
b) Järn(III)klorid (ferriklorid) FeCl3 framställs genom att lösa järnoxid, järnkarbonat
eller metalliskt järn i saltsyra eller i kungsvatten eller genom att leda klorgas över
rödglödande järn. I vattenfritt tillstånd är den en gul-, brun- eller granatfärgad massa,
vilken är delikvescent och vattenlöslig. Med 5 eller 12 H2O hydratiserad järn(III)klorid
bildar orangefärgade, röda eller violetta kristaller. Järn(III)klorid saluförs också som en
mörkröd vattenlösning och har mera mångsidig användning än järn(II)klorid, t.ex. för
vattenrening inom industrin, som betmedel, för fotobruk och vid klichétillverkning, för
patinering av järn, inom medicinen (blodstillande och kärlsammandragande medel)
samt, huvudsakligen, som oxidationsmedel.
6. Kobolt(II)klorid CoCl2.6 H2O förekommer som ljusröda, röda eller violetta vattenlösliga
kristaller, som blir blå vid upphettning. Den används vid tillverkning av hygrometrar, som
sympatetiskt bläck och som absorptionsmedel i gasmasker.
7. Nickel(II)klorid NiCl2. I vattenfritt tillstånd förekommer den som gula fjäll eller flingor
och hydratiserad med 6 H2O som delikvescenta, gröna kristaller, som är lättlösliga i
vatten. Nickel(II)klorid används som betmedel vid färgning, för elektrolytisk förnickling
och som absorptionsmedel i gasmasker.
8. Zinkklorid ZnCl2 erhålls genom att leda väteklorid över rostad zinkmalm (zinkblände
eller galmeja – nr 2608) eller kan utvinnas ur zinkaska och andra zinkåterstoder enligt nr
2620. Den förekommer som en vit, kristallin massa (zinksmör), som smältstycken eller
som korn. Zinkklorid är starkt delikvescent, löslig i vatten, frätande och mycket giftig.
Den används som antiseptiskt medel, som svampbekämpningsmedel och som
28:44
dehydratiseringsmedel; för brandskyddsimpregnering av trä; för konservering av hudar;
vid framställning av vulkanfiber och vid organiska synteser. Den används vidare som
flussmedel vid lödning, som betmedel vid färgning och tryckning, vid oljerening samt för
framställning av tandcement och medikamenter (etsande antiseptiska medel).
9. Tennklorider:
a) Tenn(II)klorid (stannoklorid) SnCl2 förekommer som en massa med hartsartade
brottytor, som vita eller gulaktiga kristaller (med 2 H2O) eller lösningar i samma
färger. Den är frätande och sönderdelas i luft. Tenn(II)klorid används som
reduktionsmedel och som betmedel vid textilfärgning; vid kypfärgning; som
förtyngningsmedel för natursilke samt vid elektrolytisk förtenning.
b) Tenn(IV)klorid (tenntetraklorid, stanniklorid) SnCl4 utgör i vattenfritt tillstånd en
färglös eller gulaktig vätska som avger vita ångor i fuktig luft. Hydratiserad
tenn(IV)klorid bildar färglösa kristaller men förekommer också i gelatinös form
(tennsmör). Tenn(IV)klorid används inom textilindustrin som betmedel och som
förtyngningsmedel för natursilke. Tenn(IV)klorid i blandning med tenn(II)klorid och
guldsalter bildar preparatet Cassius' guldpurpur, som används vid porslinsmålning.
10. Bariumklorid BaCl2 framställs av naturligt bariumkarbonat (witherit) eller naturligt
bariumsulfat (tungspat). Den är löslig i vatten och kan förekomma vattenfri, smält (gult
pulver) eller hydratiserad med 2 H2O (i rombiska, tavelformiga kristaller). Bariumklorid
används vid färgning, inom keramisk industri, som parasitbekämpningsmedel och råttgift,
för rening av vatten i industrier etc.
11. Titanklorider. Den viktigaste av titankloriderna är titan(IV)klorid (titantetraklorid) TiCl4,
som erhålls inom titanmetallurgin genom inverkan av klor på en blandning av kol och
naturlig titandioxid (rutil, brookit, anatas). Titan(IV)klorid är en färglös eller gulaktig
vätska med stickande lukt. Den ryker i fuktig luft samt absorberar vatten, varvid den
hydrolyseras. Den används för framställning av betmedel för färgning, för att ge
keramiska föremål ett iriserande utseende, för utveckling av konstgjord dimma samt vid
organiska synteser.
12. Kromklorider:
a) Krom(II)klorid (kromoklorid) CrCl2 förekommer i form av nålformade kristaller
eller som azurblå lösning och används som reduktionsmedel.
b) Krom(III)klorid (kromiklorid) CrCl3, vilken förekommer dels vattenfri som blekröda
eller orangefärgade kristallfjäll, dels hydratiserad (med 6 eller 12 H2O) som gröna eller
violetta kristaller. Den används som betmedel vid textilfärgning, som garvmedel, vid
elektrolytisk förkromning, vid organiska synteser och för framställning av sintrad
krom.
13. Mangan(II)klorid (manganklorid) MnCl2 erhålls genom att behandla naturligt
mangankarbonat (rodokrosit – nr 2602) med saltsyra. Den utgör i vattenfri form en
rosafärgad, kristallin massa. I hydratiserad form (t.ex. med 4 H2O) bildar den rosafärgade
kristaller, som är delikvescenta och lösliga i vatten. Mangan(II)klorid används för
framställning av bruna färgämnen och vissa medikamenter, som katalysator och vid
textiltryck.
14. Kopparklorider:
a) Koppar(I)klorid (kuproklorid) CuCl förekommer som ett kristallint pulver eller som
färglösa kristaller. Den är nästan olöslig i vatten och oxideras i luften. Koppar(I)klorid
används inom nickel- och silvermetallurgin samt som katalysator.
b) Koppar(II)klorid (kupriklorid) CuCl22 H2O bildar delikvescenta gröna kristaller, som
är lösliga i vatten. Den används vid textiltryck, för fotobruk och vid elektrolys; som
katalysator, antiseptiskt medel, desinfektionsmedel och insektsbekämpningsmedel;
inom färgämnesindustrin och inom pyrotekniken (bengaliska eldar).
Nantokit, som är en naturlig kopparklorid, förs till nr 2530.
15. Antimonklorider:
a) Antimon(III)klorid (antimontriklorid, antimonsmör) SbCl3 erhålls genom behandling
av naturlig antimonsulfid (stibnit – nr 2607) med saltsyra. Den förekommer som
färglösa, halvgenomskinliga klumpar, som absorberar luftfuktighet och därvid får ett
oljigt utseende. Den är frätande. Antimon(III)klorid används för brunering och betning
av metaller, som betmedel vid färgning, för framställning av substratpigment, i
appreturmedel för läder samt för framställning av antimonoxid och av medikamenter
för veterinärt bruk.
28:45
b) Antimon(V)klorid (antimonpentaklorid) SbCl5 är en färglös vätska som ryker i fuktig
luft och sönderdelas av vatten. Den används som kloreringsmedel vid organiska
synteser och för utveckling av konstgjord dimma.
Denna grupp omfattar inte natriumklorid och kaliumklorid, vilka även i rent tillstånd
klassificeras enligt nr 2501 resp. 3104 eller 3105. Numret omfattar inte heller klorkalk, dvs.
kommersiellt kalciumhypoklorit (nr 2828). Kvicksilverklorider (kvicksilver(I)klorid och
kvicksilver(II)klorid) klassificeras enligt nr 2852.
B. Kloridoxider och hydroxidklorider
Denna grupp omfattar kloridoxider och hydroxidklorider av metaller. Hit hör bl.a.
nedannämnda föreningar.
1. Kopparkloridoxider och kopparhydroxidklorider utgör blåa kristallina pulver som används
som insekts- och svampbekämpningsmedel och som pigment.
Numret omfattar inte naturlig kopparhydroxidklorid (atakamit) (nr 2603).
2. Aluminiumhydroxidklorid Al2Cl(OH)5 . x H2O är ett gulvitt pulver som används i
kosmetiska preparat som medel mot transpiration.
3. Krom(VI)kloridoxid (kromylklorid) CrCl2O2 utgör en röd vätska som har irriterande lukt,
ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Den används vid garvning samt som
betmedel och oxidationsmedel.
4. Tenn(IV)kloridoxid bildar gråa eller vita, vattenlösliga amorfa klumpar och används som
betmedel.
5. Antimon(III)kloridoxid SbClO är ett vitt pulver som används för rökutveckling samt för
tillverkning av pigment och medikamenter.
6. Blykloridoxider och blyhydroxidklorider utgör vita pulver som erhålls genom att behandla
bly(II)oxid med alkaliklorid. De används för framställning av blykromater, som pigment
(kasslergult) för akvarell-, olje- eller kallvattenfärger samt för framställning av andra,
mera komplexa pigment.
7. Vismut(III)kloridoxid (vismutylklorid) BiClO är ett vitt pulver som används som pigment
(pärlvitt) vid framställning av konstgjorda pärlor.
C. Bromider och bromidoxider
Denna grupp omfattar salter av vätebromid (nr 2811) samt bromidoxider.
1. Natriumbromid NaBr framställs på liknande sätt som ammoniumbromid eller genom att
med ett natriumsalt behandla järnbromid som har erhållits genom direkt inverkan av brom
på svarvspån av järn. Vid kristallisation över 51 °C erhålls den i vattenfritt tillstånd men är
då tämligen instabil. Vid lägre temperaturer kristalliserar den med 2 H2O i stora kubiska
kristaller. Natriumbromid är färglös, hygroskopisk och vattenlöslig. Den används inom
medicinen och för fotobruk.
2. Kaliumbromid KBr framställs och används på liknande sätt som natriumbromid och
förekommer som vattenfria, stora kristaller.
3. Ammoniumbromid NH4Br framställs genom inverkan av vätebromid på ammoniak. Den
bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten. Kristallerna gulnar och sönderdelas
långsamt i luften samt förflyktigas vid uppvärmning. Ammoniumbromid används inom
medicinen som lugnande medel, som fördröjande medel i fotografiska framkallare samt
för brandskyddsimpregnering.
4. Kalciumbromid CaBr2 . 6 H2O framställs genom inverkan av vätebromid på
kalciumkarbonat. Den bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten.
Kalciumbromid används inom medicinen och för fotobruk.
5. Kopparbromider:
a) Koppar(I)bromid (kuprobromid) CuBr erhålls genom reduktion av koppar(II)bromid.
Koppar(I)bromid bildar färglösa, i vatten olösliga kristaller och används vid organiska
synteser.
b) Koppar(II)bromid (kupribromid) CuBr2 framställs genom direkt inverkan av brom på
koppar. Koppar(II)bromid bildar delikvescenta, vattenlösliga kristaller och används vid
organiska synteser samt för fotobruk.
6. Andra bromider och bromidoxider. Bland dessa märks strontiumbromid (används inom
medicinen) och bariumbromid.
28:46
D. Jodider och jodidoxider
Denna grupp omfattar salter av vätejodid (nr 2811) samt jodidoxider.
1. Ammoniumjodid NH4I erhålls genom inverkan av vätejodid på ammoniak eller
ammoniumkarbonat. Den utgör ett hygroskopiskt, vitt, kristallint pulver som är lättlösligt i
vatten. Ammoniumjodid används inom medicinen (vid cirkulationssjukdomar och
emfysem) och för fotobruk.
2. Natriumjodid NaI erhålls genom inverkan av vätejodid på natriumhydroxid eller
natriumkarbonat eller genom att med ett natriumsalt behandla järnjodid som har erhållits
genom direkt inverkan av jod på järnfilspån. Den kan också framställas genom
upphettning av jodater. Natriumjodid bildar vattenfria, delikvescenta kristaller som är
lättlösliga i vatten. Den sönderdelas under inverkan av luft och ljus. Natriumjodid används
inom medicinen, för framställning av jodidhaltigt bordsalt och för fotobruk.
3. Kaliumjodid KI framställs och används på liknande sätt som natriumjodid. Den är mera
hållbar än natriumjodid och bildar vattenfria, färglösa eller opaka kristaller.
4. Kalciumjodid CaI2 framställs av kalciumkarbonat och vätejodid. Den bildar färglösa,
glänsande kristaller eller pärlemorvita fjäll. Kalciumjodid är löslig i vatten och gulfärgas i
luft. Den används för fotobruk.
5. Andra jodider och jodidoxider. Bland dessa märks bl.a.:
a) jodider av litium (används inom medicinen), strontium, antimon, zink eller järn (de båda
sistnämnda används inom medicinen och som antiseptiska medel), bly (har metallglans
och används för framställning av färger för gummi) och vismut (reagens);
b) antimon(III)jodidoxid, koppar(II)jodidoxid och bly(II)jodidoxid.
Numret omfattar inte kvicksilverjodider (kvicksilver(I)jodid och kvicksilver(II)jodid) (nr
2852).
2828 Hypokloriter; kommersiellt kalciumhypoklorit; kloriter; hypobromiter
2828.10 - Kommersiellt kalciumhypoklorit och andra kalciumhypokloriter
2828.90 - Andra slag
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer hypokloriter, kloriter och hypobromiter av metaller samt kommersiellt
kalciumhypoklorit.
A. Hypokloriter
Dessa föreningar är de viktigaste. De används huvudsakligen för blekning och är obeständiga
föreningar som sönderdelas i luft. Även med svaga syror ger de hypoklorsyrlighet.
Hypoklorsyrlighet, som lätt avspaltar klor, är ett mycket kraftigt oxidations- och blekmedel.
1. Natriumhypoklorit NaClO . 6 H2O. Vattenlösningen benämns eau de Javelle. Det framställs
genom elektrolys av natriumklorid i vattenlösning, genom inverkan av natriumsulfat eller
natriumkarbonat på kalciumhypoklorit eller genom att behandla natriumhydroxid med
klor. Natriumhypoklorit, som är lättlösligt i vatten, existerar inte i vattenfritt tillstånd. Det
är instabilt och känsligt för värme och ljus. Vattenlösningen är färglös eller gulaktig och
luktar klor samt innehåller vanligen mindre mängd natriumklorid som förorening.
Natriumhypoklorit används för blekning av vegetabiliska fibrer och pappersmassa, för
rumsdesinfektion och vattenrening samt för framställning av hydrazin. Det används också
för fotobruk som snabbframkallare för ljusgårdsfria plåtar samt inom medicinen som
antiseptiskt medel (blandningen av natriumhypoklorit och borsyra är känd som Dakins
lösning).
2. Kaliumhypoklorit KClO.6 H2O. Vattenlösningen av saltet benämndes tidigare eau de
Javelle. Det liknar i alla avseenden natriumhypoklorit.
3. Andra hypokloriter. Bland dessa märks hypokloriter av ammonium (ett desinfektionsmedel
med kraftigare verkan än kalciumhypoklorit), barium, magnesium och zink. De utgör alla
blek- och desinfektionsmedel.
28:47
B. Kommersiellt kalciumhypoklorit
Kalciumhypoklorit. Den produkt som inom handeln benämns klorkalk består huvudsakligen
av orent kalciumhypoklorit, vilket innehåller kalciumklorid och ibland även kalciumoxid eller
kalciumhydroxid. Kalciumhypoklorit erhålls genom att mätta kalciumhydroxid med klor och
utgör ett vitt, amorft, vattenlösligt pulver, som är hygroskopiskt då kalciumklorid ingår.
Klorkalk är känslig för inverkan av ljus, värme och koldioxid och angriper animaliska fibrer
och organiska ämnen samt förstör färgämnen. Den används för blekning av vegetabiliska
textilvaror och pappersmassa, som antiseptiskt medel (för vattenrening, s.k. javellisering)
samt för spridning över mark som har förorenats av stridsgaser. Rent kalciumhypoklorit
förekommer antingen som kristallin massa eller i lösning med lukt av klor. Det är något mera
stabilt än den orena produkten.
Numret omfattar inte kalciumklorid CaCl2 (nr 2827).
C. Kloriter
Denna grupp omfattar salter av klorsyrlighet HClO2.
1. Natriumklorit NaClO2 förekommer som en massa, vattenfri eller hydratiserad (med 3
H2O), samt som vattenlösning. Det är beständigt upp till 100 °C. Natriumklorit är starkt
frätande och utgör ett kraftigt oxidationsmedel som används för färgning och blekning.
2. Aluminiumklorit används för samma ändamål som natriumklorit.
D. Hypobromiter
Denna grupp omfattar salter av hypobromsyrlighet (underbromsyrlighet) HBrO (nr 2811).
Kaliumhypobromit används för bestämning av kvävehalten i vissa organiska föreningar.
2829
Klorater och perklorater; bromater och perbromater; jodater och perjodater
- Klorater:
2829.11 - - Natriumklorat
2829.19 - - Andra
2829.90 - Andra slag
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer klorater och perklorater, bromater och perbromater samt jodater och
perjodater av metaller.
A. Klorater
Denna grupp omfattar salter av klorsyra HClO3 (nr 2811).
1. Natriumklorat NaClO3 erhålls genom elektrolys av vattenlösningar av natriumklorid. Det
förekommer som glänsande, bladformiga, färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten. Det
avger lätt syre och innehåller ofta föroreningar (t.ex. alkaliklorider). Natriumklorat
används som oxidationsmedel, vid organiska synteser, vid textiltryck (med anilinsvart),
vid framställning av tändmedel för sprängämnen och tändsatser för tändstickor, som
ogräsbekämpningsmedel etc.
2. Kaliumklorat KClO3 framställs på liknande sätt som natriumklorat. Det bildar färglösa, i
vatten svårlösliga kristaller och liknar i fråga om övriga egenskaper natriumklorat.
Kaliumklorat används även inom medicinen och för framställning av sprängämnen (t.ex.
cheddit).
3. Bariumklorat Ba(ClO3)2 framställs genom elektrolys av bariumkloridlösning. Det bildar
färglösa, vattenlösliga kristaller och används inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus
samt för framställning av sprängämnen och vissa andra klorater.
4. Andra klorater. Bland dessa märks ammoniumklorat, som används vid tillverkning av
sprängämnen; strontiumklorat, som används för tillverkning av sprängämnen samt inom
pyrotekniken för att erhålla rött ljus; krom(III)klorat, som används som betmedel vid
28:48
färgning; koppar(II)klorat, som bildar gröna kristaller och används vid färgning, för
framställning av sprängämnen samt inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus.
B. Perklorater
Denna grupp omfattar salter av perklorsyra HClO4 (nr 2811). De är kraftiga oxidationsmedel
och används inom pyrotekniken och för framställning av sprängämnen.
1. Ammoniumperklorat NH4ClO4 framställs av natriumperklorat och bildar färglösa kristaller
som är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Det sönderdelas i värme, ibland
explosionsartat.
2. Natriumperklorat NaClO4 erhålls genom elektrolys av kall natriumkloratlösning och
förekommer som färglösa, delikvescenta kristaller.
3. Kaliumperklorat KClO4 framställs av natriumperklorat och utgör ett färglöst kristallint
pulver, som är förhållandevis svårlösligt i vatten. Det exploderar vid stöt. Kaliumperklorat
används inom den kemiska industrin som ett kraftigare oxidationsmedel än kloraterna.
4. Andra perklorater. Bland dessa märks bariumperklorat (kristallvattenhaltigt pulver) och
bly(II)perklorat. Mättad bly(II)perkloratlösning är en tung vätska (densitet 2,6) som
används vid flotation.
C. Bromater och perbromater
Denna grupp omfattar salter av bromsyra HBrO3 (nr 2811), t.ex. kaliumbromat KBrO3, och
salter av perbromsyra HBrO4.
D. Jodater och perjodater
Denna grupp omfattar salter av jodsyra HIO3 (nr 2811) samt salter av perjodsyra (nr 2811).
Natriumjodat NaIO3, kaliumjodat KIO3 och kaliumvätedijodat KH(IO3)2 används inom
medicinen och som reagens vid kemisk analys.
Bariumjodat, i kristaller, används för framställning av jodsyra.
Natriumperjodater (natriumperjodat och natriumvätediperjodat) erhålls genom inverkan av
klor på en alkalisk lösning av natriumjodat.
2830 Sulfider; polysulfider, även inte kemiskt definierade
2830.10 - Natriumsulfider
2830.90 - Andra slag
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer metallsulfider (salter av vätesulfid H2S – nr 2811). Den äldre
benämningen sulfhydrater (hydrosulfider) används ibland om vätesulfider. Numret omfattar
inte sulfider av ickemetaller (nr 2813).
1. Natriumsulfider:
a) Natriumsulfid Na2S framställs genom reduktion av natriumsulfat med kol. Den
förekommer vattenfri som vattenlösliga, vitaktiga massor eller skivor, vilka i luften
omvandlas till sulfat. Den förekommer vidare kristalliserad med 9 H2O och är då
alltefter renhetsgraden färglös eller grönaktig. Natriumsulfid är ett milt verkande
reduktionsmedel som används vid framställning av organiska föreningar.
Natriumsulfid befrämjar vid flotation absorptionen av olja på malmens yta. Den
används också som avhåringsmedel vid garvning, i kosmetiska hårborttagningsmedel
och som parasitbekämpningsmedel.
b) Natriumvätesulfid (natriumhydrosulfid) NaHS erhålls genom inverkan av vätesulfid
på neutral natriumsulfid. Natriumvätesulfid bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och
används som avhåringsmedel vid garvning, vid färgning, som absorptionsmedel för
koppar vid nickelraffinering, som reduktionsmedel vid organiska synteser, etc.
2. Zinksulfid ZnS. Konstgjord vattenhaltig zinksulfid erhålls genom att fälla ett alkalizinkat
med natriumsulfid. Den utgör en vit pasta eller ett vitt pulver som ofta innehåller zinkoxid
eller andra föroreningar. Zinksulfid, även blandad med magnesiumoxid, används som
28:49
pigment inom gummiindustrin. Om zinksulfid fälls tillsammans med bariumsulfat erhålls
litopon (3206). Med silver, koppar etc. aktiverad zinksulfid bildar luminoforer enligt nr
3206. Det bör emellertid observeras att zinksulfid klassificeras enligt nr 2830 endast då
den är oblandad och inte aktiverad.
Numret omfattar inte zinkblände (naturlig zinksulfid) (nr 2608) och wurzit (också
naturlig zinksulfid) (nr 2530).
3. Kadmiumsulfid CdS. Den konstgjorda sulfiden framställs genom fällning av en lösning
av ett kadmiumsalt (t. ex. sulfatet) med vätesulfid eller en alkalisulfid. Den utgör ett gult
pigment (kadmiumgult) som används i artistfärger och för framställning av
bländskyddsglas. Om kadmiumsulfid fälls tillsammans med bariumsulfat erhålls ett
klargult pigment, som används i målningsfärger och inom den keramiska industrin (nr
3206).
Numret omfattar inte naturlig kadmiumsulfid (greenockit) (nr 2530).
4. Ammoniumvätesulfid (ammoniumhydrosulfid) NH4.HS förekommer som mycket
flyktiga, kristallina fjäll eller nålar. Den används för fotobruk och vid organiska synteser.
5. Kalciumsulfid CaS erhålls genom upphettning av en blandning av kalciumsulfat och kol.
Den bildar grå- eller gulaktiga massor, som ibland är luminiscenta. Kalciumsulfid är
nästan olöslig i vatten och innehåller ofta sulfat och andra föroreningar. Den används
antingen ensam eller behandlad med arseniktrioxid eller med kalk för avhåring av hudar.
Kalciumsulfid ingår också i kosmetiska hårborttagningsmedel och utgör ett
bakteriedödande medel med medicinsk användning samt används vidare inom metallurgin
och för framställning av luminiscenta målningsfärger.
6. Järnsulfider. Den viktigaste av de konstgjorda järnsulfiderna är järn(II)sulfid (svaveljärn)
FeS, vilken framställs genom att smälta en blandning av svavel och järnfilspån. Den
förekommer som svarta plattor, stänger eller klumpar med metallartad glans. Järn(II)sulfid
används för framställning av vätesulfid och inom den keramiska industrin.
Numret omfattar inte naturliga järnsulfider (nr 2502 – svavelkis och andra naturliga
järnsulfider, orostade, eller nr 7103 eller 7105 – markasit; se anv. till dessa nummer).
Naturliga dubbelsulfider av järn med arsenik (mispickel) eller koppar (bornit, kopparkis)
klassificeras enligt nr 2530 resp. 2603.
7. Strontiumsulfid SrS utgör ett gråaktigt, i luften gulnande ämne. Den används som
avhåringsmedel vid garvning, i kosmetiska hårborttagningsmedel och för framställning av
luminiscenta målningsfärger.
8. Tennsulfider. Konstgjord tenn(IV)sulfid (tenndisulfid) SnS2 framställs genom
upphettning av en blandning av svavel och ammoniumklorid med tenn(IV)oxid eller
tennamalgam. Den förekommer som guldgula flingor eller guldgult pulver och är olöslig i
vatten samt sublimerar vid upphettning. Tenn(IV)sulfid används för bronsering av trä, gips
etc.
9. Antimonsulfider:
a) Konstgjord antimon(III)sulfid (antimontrisulfid) Sb2S3 erhålls om naturlig
antimonsulfid löst i natriumhydrat fälls med en syra (fälld trisulfid). Den utgör ett rött
eller orangefärgat pulver och används antingen oblandad eller i blandning med
antimon(V)sulfid eller andra ämnen som pigment inom gummiindustrin
(antimoncinnober, antimonrött). Vid smältning av naturlig antimonsulfid erhålls svart
trisulfid som används inom pyrotekniken, för framställning av tändsatser för
tändstickor, av tändhattar och sprängkapslar (tillsammans med kaliumklorat), av
blixtljuspulver för fotobruk (tillsammans med kaliumkromat) etc. Om
antimon(III)sulfid behandlas i värme med natriumkarbonat erhålls mineralkermes, som
huvudsakligen består av antimon(III)sulfid och natriumpyroantimonat och som
används inom medicinen (nr 3824).
b) Antimon(V)sulfid (antimonpentasulfid, guldsvavel) Sb2S5 erhålls genom att försätta
en lösning av natriumtioantimonat(V) (Schlippes salt) med en syra. Antimon(V)sulfid
utgör ett orangefärgat pulver som så småningom sönderdelas (även i mörker). Den
används för framställning av tändhattar, för vulkning och färgning av gummi och för
framställning av medikamenter för människor (slemlösande medel) och djur.
Numret omfattar inte naturlig antimonsulfid (stibnit) och naturlig antimonoxidsulfid
(kermesit) (nr 2617).
10. Bariumsulfid BaS framställs genom reduktion av naturligt bariumsulfat (tungspat, nr
2511) med kol. Den förekommer i ren form som vitt pulver eller vita klumpar. I oren form
28:50
är den grå- eller gulaktig. Bariumsulfid är giftig och används för liknande ändamål som
strontiumsulfid.
11. Andra sulfider. Bland dessa kan nämnas:
a) kaliumsulfider (inbegripet vätesulfid). Kaliumvätesulfid används för framställning av
tioler;
b) kopparsulfider, vilka används för framställning av elektroder och av målningsfärger
som är motståndskraftiga mot havsvatten. Numret omfattar inte naturlig kopparsulfid
(kovellin, chalkocit) (nr 2603);
c) bly(II)sulfid, som används inom den keramiska industrin. Numret omfattar inte
naturlig blysulfid (galenit) (nr 2607).
Numret omfattar inte naturlig kvicksilversulfid (cinnober) eller konstgjorda
kvicksilver(II)sulfid, vilka klassificeras enligt nr 2617 respektive 2852.
12. Polysulfider, som också förs hit, utgör blandningar av sulfider av samma metall.
a) Natriumpolysulfid erhålls genom upphettning av svavel tillsammans med
natriumkarbonat eller natriumsulfid. Den består huvudsakligen av di- (Na2S2), tri- och
tetrasulfider av natrium jämte föroreningar (sulfat, sulfit etc.) Natriumpolysulfid
förekommer som grönaktiga plattor, vilka är vattenlösliga och mycket hygroskopiska
samt oxideras i luften. Den måste förvaras i väl tillslutna kärl. Natriumpolysulfid
används huvudsakligen som reduktionsmedel vid organiska synteser (framställning av
svavelfärgämnen); vid flotation; för framställning av etenpolysulfider, konstgjord
kvicksilver(II)sulfid, svavelbad och medel mot skabb.
b) Kaliumpolysulfid (svavellever) används för samma ändamål som natriumpolysulfid
och särskilt till svavelbad.
a)
b)
c)
d)
Numret omfattar inte heller följande naturliga sulfider:
naturlig nickelsulfid (millerit) (nr 2530):
naturlig molybdensulfid (molybdenglans, molybdenit) (nr 2613);
naturlig vanadinsulfid (patronit) (nr 2615);
naturlig vismutsulfid (vismutglans, bismutin) (nr 2617).
2831 Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater
2831.10 - Av natrium
2831.90 - Andra slag
Ditioniter (hydrosulfiter) utgör metallsalter av ditionsyrlighet H2S2O4, som inte har isolerats i
fri form. De framställs genom reduktion (med zinkpulver) av med svaveldioxid mättade
lösningar av vätesulfiter. Ditioniterna utgör reduktionsmedel som används inom textil- och
sockerindustrierna samt inom den kemiska industrin, huvudsakligen för blekning.
Natriumditionit (natriumhydrosulfit) Na2S2O4 är det viktigaste av ditioniterna. Det är
lösligt i vatten och förekommer dels som ett vattenfritt, vitt pulver, dels hydratiserat (med 2
H2O) som färglösa kristaller. Natriumditionit används vid organiska synteser, i färgerier och
vid pappersframställning. Det sönderdelas tämligen hastigt, även i kristalliserad form. För
vissa ändamål (t.ex. vid användning som reduktionsmedel inom textilindustrin) måste
natriumditionit stabiliseras med formaldehyd; ibland tillsätts också zinkoxid eller glycerol.
Aceton kan också användas som stabiliseringsmedel.
Ditioniter av kalium, kalcium, magnesium och zink kan stabiliseras på likartat sätt och
utgör salter som liknar natriumditionit och har liknande egenskaper och användning.
Detta nummer omfattar alla stabiliserade ditioniter samt även formaldehydsulfoxylater,
vilka är likartade produkter.
Numret omfattar inte sulfiter och tiosulfater (nr 2832).
2832 Sulfiter; tiosulfater
2832.10 - Natriumsulfiter
2832.20 - Andra sulfiter
2832.30 - Tiosulfater
28:51
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer:
A. metallsulfiter, salter av svavelsyrlighet H2SO3 (en syra som endast existerar i vattenlösning
och som kan härledas från svaveldioxid enligt nr 2811);
B. metalltiosulfater, salter av tiosvavelsyra H2S2O3, en syra som inte existerar i ren form.
Numret omfattar inte indunstad sulfitlut (nr 3804) samt hydrosulfiter, även stabiliserade
med organiska ämnen (nr 2831).
A. Sulfiter
Detta nummer omfattar både neutrala och sura sulfiter.
1. Natriumsulfiter, bland vilka märks natriumvätesulfit (NaHSO3),dinatriumdisulfit (Na2SO3 .
SO2 eller Na2S2O5) och dinatriumsulfit (Na2SO3).
a)
Natriumvätesulfit (natriumvätesulfit, natriumbisulfit, surt natriumsulfit) erhålls
genom inverkan av svaveldioxid på en vattenlösning av natriumkarbonat. Det
förekommer som ett färglöst pulver eller färglösa kristaller, är tämligen instabilt, har lukt
av svaveldioxid och är lättlösligt i vatten. Det förekommer också som en koncentrerad
lösning, gulaktig till färgen. Natriumvätesulfit används som reduktionsmedel vid
organiska synteser, vid framställning av indigo, som blekmedel för ull och natursilke,
som vulkmedel för latex, vid garvning, vid vinframställning (för konservering av vin) och
för att minska flytförmågan hos mineral vid flotation.
b)
Dinatriumdisulfit (natriumpyrosulfit, natriummetabisulfit) benämns i vissa
länder oriktigt kristalliserat bisulfit. Det framställs av natriumvätesulfit. Dinatriumdisulfit
oxideras tämligen snabbt, särskilt i fuktig luft. Det används för samma ändamål som
natriumvätesulfit samt vid vinodling och för fotobruk;
c)
Dinatriumsulfit (neutralt natriumsulfit) framställs genom att neutralisera en
lösning av natriumvätesulfit med natriumkarbonat. Saltet förekommer som vattenfritt
pulver eller kristalliserat (med 7 H2O). Det är färglöst och vattenlösligt. Dinatriumsulfit
används för fotobruk; i bryggerier; för behandling av kolofonium; som blekmedel och
antiseptiskt medel; för framställning av andra sulfiter, av tiosulfater, av organiska
färgämnen etc.
2. Ammoniumsulfit (NH4)2SO3.H2O erhålls genom inverkan av svaveldioxid på ammoniak.
Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som oxideras i luften. Ammoniumsulfit
används vid organiska synteser.
3. Kaliumsulfiter förekommer i samma former som natriumsulfit.
a) Kaliumvätesulfit (kaliumvätesulfit, kaliumbisulfit, surt kaliumsulfit) används vid
färgning och vid vinberedning.
b)
Dikaliumdisulfit (kaliumpyrosulfit, kaliummetabisulfit) förekommer som ett vitt
pulver eller som fjäll och används för fotobruk, för behandling av hår inom
filthattsindustrin och som antiseptiskt medel.
c) Dikaliumsulfit (neutralt kaliumsulfit) kristalliserar med 2 H2O och används vid
textiltryck.
4. Kalciumsulfiter, bland vilka följande kan nämnas.
a) Kalciumvätesulfit (kalciumbisulfit) Ca(HSO3)2 erhålls genom inverkan av svaveldioxid
på kalciumhydroxid. Det används som lösningsmedel för lignin vid framställning av
kemisk massa, för blekning (av t.ex. tvättsvamp), för avlägsnande av klor efter blekning
och för att förhindra grumling i öl.
b) Kalciumsulfit CaSO3 förekommer som ett vitt kristallint pulver eller hydratiserat (med 2
H2O) som nålformiga kristaller. Det är obetydligt lösligt i vatten, vittrar i luft och
används inom medicinen och vid vinberedning.
5. Andra sulfiter. Bland dessa märks magnesiumsulfiter (samma användning som
kalciumsulfiter), zinksulfit (antiseptiskt medel och betmedel) och kromvätesulfit
(betmedel).
B. Tiosulfater
28:52
1. Ammoniumtiosulfat (NH4)2S2O3 framställs av natriumtiosulfat. Det bildar färglösa,
delikvescenta, vattenlösliga kristaller. Ammoniumtiosulfat används för fotografiska
fixeringsbad och som antiseptiskt medel.
2. Natriumtiosulfat Na2S2O3 . 5 H2O erhålls genom inverkan av svavel på en lösning av
natriumsulfit. Det förekommer som färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten och inte
påverkas av luften. Natriumtiosulfat används som fixeringsmedel för fotobruk, för
avlägsnande av klor efter blekning av textilvaror och papper, vid kromgarvning och vid
organiska synteser.
3. Kalciumtiosulfat CaS2O3 . H2O erhålls genom oxidation av kalciumsulfid. Det utgör ett vitt,
kristallint, vattenlösligt pulver och används inom medicinen och för framställning av
andra tiosulfater.
4. Andra tiosulfater. Bland dessa kan nämnas bariumtiosulfat (pigment med pärlemorglans);
aluminiumtiosulfat (används vid organiska synteser); bly(II)tiosulfat (används för
framställning av fosforfria tändstickor).
2833 Sulfater; alunarter; peroxosulfater (persulfater)
- Natriumsulfater:
2833.11 - - Dinatriumsulfat
2833.19 - - Andra
- Andra sulfater:
2833.21 - - Magnesiumsulfater
2833.22 - - Aluminiumsulfat
2833.24 - - Nickelsulfater
2833.25 - - Kopparsulfater
2833.27 - - Bariumsulfat
2833.29 - - Andra
2833.30 - Alunarter
2833.40 - Peroxosulfater (persulfater)
A. Sulfater
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer metallsalter av svavelsyra H2SO4 (nr 2807). Numret omfattar dock
inte kvicksilversulfater, vilka klassificeras enligt nr 2852, ammoniumsulfat, vilket även i ren
form klassificeras enligt nr 3102 eller 3105, eller kaliumsulfat, vilket även i ren form
klassificeras enligt nr 3104 eller 3105.
1. Natriumsulfater. Bland dessa kan nämnas:
a) dinatriumsulfat (natriumsulfat) Na2SO4, vilket förekommer vattenfritt (kalcinerat)
eller hydratiserat som ett pulver eller som stora genomskinliga kristaller, vilka vittrar i
luft. Dinatriumsulfat löser sig i vatten under temperatursänkning. Dekahydratet
Na2SO4 . 10 H2O brukar kallas glaubersalt. Orena former av dinatriumsulfat (med
renhetsgrad 90 – 99 %) erhålls vanligen som biprodukter vid åtskilliga
framställningsprocesser. Dessa biprodukter, som på engelska ofta kallas "salt cake",
klassificeras enligt detta nummer. Dinatriumsulfat används som hjälpmedel vid
färgning; som flussmedel vid glastillverkning för att erhålla smältbara blandningar (vid
framställning av buteljglas, kristallglas och optiskt glas); vid garvning för konservering
av hudar; vid papperstillverkning (beredning av vissa typer av kemisk massa); som
appreturmedel inom textilindustrin; inom medicinen som laxermedel, etc.
Numret omfattar inte naturliga natriumsulfater (glauberit, polyhalit, blödit,
astrakanit) (nr 2530);
b) natriumvätesulfat (natriumvätesulfat, natriumbisulfat) NaHSO4 erhålls som återstod
vid framställning av salpetersyra och förekommer som en vit, delikvescent, smält
massa. Det används i stället för svavelsyra, särskilt vid betning av metaller; för
regenerering av gummi; inom antimon- och tantalmetallurgin samt som
ogräsbekämpningsmedel;
c) dinatriumdisulfat (natriumdisulfat, natriumpyrosulfat) Na2S2O7.
2. Magnesiumsulfat. Detta nummer omfattar konstgjort magnesiumsulfat (bittersalt,
epsomsalt, seidlitzsalt) MgSO4 . 7 H2O, som erhålls genom rening av kieserit eller genom
28:53
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
inverkan av svavelsyra på dolomit. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som vittrar
något i luft. Konstgjort magnesiumsulfat används som fyllmedel i appreturmedel för
textilindustrin, vid garvning, för brandskyddsimpregnering och som laxermedel.
Numret omfattar inte naturligt magnesiumsulfat (kieserit) (nr 2530).
Aluminiumsulfat Al2(SO4)3 erhålls genom att behandla bauxit eller naturliga
aluminiumsilikater med svavelsyra; föroreningarna utgörs främst av järnföreningar. I
hydratiserad form (med 18 H2O) förekommer det som vita, vattenlösliga kristaller, vilka
antingen kan repas med nageln och lätt söndersmulas eller vara hårda och spröda,
beroende på koncentrationen hos den lösning ur vilken de har utvunnits. Vid lätt
upphettning smälter de i kristallvattnet och ger vid fortsatt upphettning vattenfritt sulfat.
Aluminiumsulfat används som betmedel vid färgning; inom garveriindustrin för
konservering av hudar och för alungarvning; inom pappersindustrin för limning av
pappersmassa; inom färgämnesindustrin för framställning av substratpigment,
metylenblått och andra tiazolfärgämnen. Det används också vid rening av talg och av
vatten i industrin, i brandsläckningsapparater etc.
Aluminiumhydroxidsulfat förs också hit. Det används vid färgning.
Kromsulfater. Det viktigaste är krom(III)sulfat (kromisulfat) Cr2(SO4)3, som framställs
av krom(III)nitrat och svavelsyra. Krom(III)sulfat är ett kristallint pulver som ger en grön
eller violett vattenlösning. Det används som betmedel vid färgning och vid garvning
(kromgarvning). För sistnämnda ändamål används huvudsakligen tämligen instabila
lösningar av kromhydroxidsulfater erhållna av krom(III)- eller krom(II)sulfat CrSO4.
Dessa hydroxidsulfater förs också hit.
Nickelsulfater. Det vanligaste av dessa sulfater har formeln NiSO4. Det förekommer
vattenfritt som gula kristaller och hydratiserat som antingen smaragdgröna (med 7 H2O)
eller blåaktiga (med 6 H2O), vattenlösliga kristaller. Det används vid elektrolytisk
förnickling, som betmedel vid färgning, vid framställning av gasmasker och som
katalysator.
Kopparsulfater.
a) Koppar(I)sulfat (kuprosulfat) Cu2SO4 används som katalysator vid framställning av
syntetisk etanol.
b) Koppar(II)sulfat (kuprisulfat) CuSO4.5 H2O erhålls som biprodukt vid elektrolytisk
raffinering av koppar eller också genom att behandla avfall och skrot av koppar med
utspädd svavelsyra. Det förekommer som blå kristaller eller som ett blått, kristallint
pulver och är lösligt i vatten. Vid upphettning övergår det till vitt, vattenfritt sulfat,
som
begärligt
absorberar
vatten.
Koppar(II)sulfat
används
som
svampbekämpningsmedel inom jordbruket (se anv. till nr 3808); för beredning av
besprutningsvätskor; för framställning av koppar(I)oxid och oorganiska färgämnen;
inom färgerier (för färgning av ylle och natursilke svart, purpurrött eller violett); vid
elektrolytisk kopparraffinering och elektrolytisk förkoppring; som hjälpmedel vid
flotation (för att återställa den naturliga flytförmågan hos malmer); som antiseptiskt
medel etc.
Numret omfattar inte naturligt vattenhaltigt kopparsulfat (brochantit) (nr 2603).
Zinksulfat ZnSO4 . 7 H2O erhålls genom inverkan av utspädd svavelsyra på metallisk
zink, zinkoxid, zinkkarbonat eller rostat zinkblände. Det förekommer som en vit, glasartad
massa eller som nålformiga kristaller. Zinksulfat används för att minska flytförmågan hos
malm vid flotation; som betmedel vid färgning; för elektrolytisk förzinkning; som
antiseptiskt medel; för träkonservering; för framställning av sickativ, av litopon (nr 3206),
av luminoforer (zinksulfat aktiverat med koppar) (nr 3206) och av åtskilliga andra
zinkföreningar.
Bariumsulfat. Detta nummer omfattar konstgjort eller fällt bariumsulfat BaSO4, som
erhålls genom att fälla en lösning av bariumklorid med svavelsyra eller med ett
alkalisulfat. Det är olösligt i vatten och förekommer som en tjock pasta eller som ett
mycket tungt (densitet ca 4,4) vitt pulver. Bariumsulfat används som vitt pigment; som
fyllmedel vid appretering av textilvaror och vid beredning av gummi; vid framställning av
kriterat papper och papp, tätningsmedel, substratpigment, färger etc. Det är
ogenomträngligt för röntgenstrålar och används därför i rent tillstånd som kontrastmedel
vid röntgenfotografering.
Numret omfattar inte naturligt bariumsulfat (tungspat) (nr 2511).
Järnsulfater.
28:54
a) Järn(II)sulfat (ferrosulfat) FeSO4 erhålls genom behandling av svarvspån av järn med
utspädd svavelsyra eller som biprodukt vid framställning av titan(IV)oxid. Det
innehåller ofta föroreningar, t.ex. koppar(II)- och järn(III)sulfat samt arsenik.
Järn(II)sulfat är lättlösligt i vatten och förekommer vanligen i hydratiserad form (i
allmänhet med 7 H2O) som ljusgröna kristaller, vilka brunfärgas i luften. Vid
upphettning övergår de till vitt, vattenfritt sulfat. Vattenlösningarna är gröna men
brunfärgas i luften. Järn(II)sulfat används för framställning av bläck (järngallusbläck),
färgämnen (järnblått) och reningsmassa för lysgas (blandas med släckt kalk och
sågspån); vid färgning; som desinfektionsmedel; som antiseptiskt medel och som
växtutrotningsmedel.
b) Järn(III)sulfat (ferrisulfat) Fe2(SO4)3 framställs av järn(II)sulfat. Det förekommer
som ett pulver eller som brunaktiga plattor och är lättlösligt i vatten, med vilket det
bildar ett vitt hydrat (med 9 H2O). Järn(III)sulfat används för rening av naturligt vatten
och kloakvatten; för koagulering av blod i slakterier; vid järngarvning och som
svampbekämpningsmedel. Emedan det minskar flytförmågan hos malmer, används det
vid flotation. Det används också som betmedel vid färgning och vid elektrolytisk
framställning av koppar och zink.
10. Kobolt(II)sulfat CoSO4.7 H2O framställs av kobolt(II)oxid och svavelsyra. Det bildar
röda, vattenlösliga kristaller och används för elektrolytisk koboltering, som keramisk färg
och för framställning av fällt koboltresinat (sickativ).
11. Strontiumsulfat. Konstgjort strontiumsulfat SrSO4 fälls ur lösningar av kloriden och
utgör ett vitt pulver, som är obetydligt lösligt i vatten. Det används inom pyrotekniken och
den keramiska industrin samt för framställning av olika strontiumsalter.
Numret omfattar inte naturligt strontiumsulfat (celestin) (nr 2530).
12. Kadmiumsulfat CdSO4 bildar färglösa, vattenlösliga kristaller, antingen vattenfria eller
hydratiserade (med 8 H2O). Det används för framställning av kadmiumgult
(kadmiumsulfid) och andra färgämnen samt medikamenter, i elektriska normalelement
(westonelement), för galvanotekniska ändamål och vid färgning.
13. Blysulfater:
a) Konstgjort bly(II)sulfat PbSO4 framställs av bly(II)nitrat eller bly(II)acetat genom
fällning med svavelsyra. Det är olösligt i vatten och förekommer som vita kristaller
eller som ett vitt pulver. Bly(II)sulfat används för framställning av blysalter.
b) Bly(II)oxidsulfat erhålls som ett gråaktigt pulver vid upphettning av en blandning av
blyglete, natriumklorid och svavelsyra. Det kan också framställas genom en
metallurgisk process, i form av ett vitt pulver. Bly(II)oxidsulfat används för
framställning av pigment, kitt och beredningar för gummiindustrin.
Numret omfattar inte naturligt blysulfat (anglesit) (nr 2607).
B. Alunarter
Alunarter utgör vattenhaltiga dubbelsulfater som består av ett sulfat av en trevärd metall
(aluminium, krom, mangan, järn eller indium) och ett sulfat av en envärd metall (alkalisulfat
eller ammoniumsulfat). De används vid färgning, som antiseptiska medel och för
framställning av kemiska preparat. Tendensen går dock mot att ersätta dem med enkla
sulfater.
1. Alunarter innehållande aluminium.
a) Aluminiumkaliumsulfat (vanlig alun eller kalialun) Al2(SO4)3 . K2SO4. 24 H2O
framställs av naturlig alunit (alunsten – nr 2530), dvs aluminiumkaliumoxidsulfat i
blandning med aluminiumhydroxid. Det framställs också av de två ingående sulfaterna.
Kalialun utgör ett vitt, kristallint ämne som är lösligt i vatten. Vid upphettning bildas ett
lätt, vitt pulver, som är vattenfritt och kristallint (bränd alun). Kalialun används för
samma ändamål som aluminiumsulfat, särskilt för framställning av substratpigment samt
vid färgning och garvning (alungarvning). Det används också för fotobruk, i toalettmedel
etc.
b) Aluminiumammoniumsulfat (ammoniakalun)
Al2(SO4)3.(NH4)2SO)4. 24 H2O bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten, särskilt i
varmt vatten. Det används för framställning av ren aluminiumoxid och inom medicinen.
28:55
c)
Aluminiumnatriumsulfat (natronalun) Al2(SO4)3 . Na2SO4 . 24 H2O liknar kalialun och
förekommer som vattenlösliga, vittrande kristaller. Det används som betmedel vid
färgning.
2. Alunarter innehållande krom.
a) Kaliumkrom(III)sulfat (kromalun) Cr2(SO4)3.K2SO424 H2O framställs genom reduktion
med svaveldioxid av en lösning av kaliumdikromat i svavelsyra. Det bildar violetta,
vattenlösliga kristaller, som vittrar i luften. Kromalun används som betmedel vid
färgning, vid garvning (kromgarvning), för fotobruk etc.
b) Ammoniumkrom(III)sulfat (kromammoniakalun) utgör ett blått, kristallint pulver som
används vid garvning och inom den keramiska industrin.
3. Alunarter innehållande järn. Ammoniumjärn(III)sulfat (järnammoniakalun) (NH4)2SO4 .
Fe2(SO4)3 . 24 H2O bildar purpurfärgade kristaller som i luften förlorar vatten, varvid de
blir vita; järn(III)kaliumsulfat bildar också purpurfärgade kristaller. Båda salterna används
vid färgning.
C. Peroxosulfater (persulfater)
Med peroxosulfater (persulfater) förstås salter av peroxosvavelsyror enligt 2811. De är
tämligen stabila i torrt tillstånd men i vattenlösningar sönderdelas de vid upphettning. De är
kraftiga oxidationsmedel.
1. Diammoniumperoxodisulfat (ammoniumpersulfat) (NH4)2S2O8 framställs genom
elektrolys av koncentrerade lösningar av ammoniumsulfat, försatta med svavelsyra. Det
bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som sönderdelas av fuktighet och värme.
Diammoniumperoxodisulfat används för fotobruk; vid blekning och färgning av
textilvaror; för framställning av löslig stärkelse; för framställning av andra
peroxodisulfater och av vissa elektrolytiska bad; vid organiska synteser etc.
2. Dinatriumperoxodisulfat (natriumpersulfat) Na2S2O>8 bildar färglösa kristaller som är
lättlösliga i vatten. Det används som desinfektionsmedel, vid blekning, som
depolariserande ämne (i batterier) och vid gravering av kopparlegeringar.
3. Dikaliumperoxodisulfat (kaliumpersulfat) K2S2O8 bildar färglösa kristaller som är
lättlösliga i vatten. Det används för blekning, vid tvåltillverkning, för fotobruk, som
antiseptiskt medel etc.
Numret omfattar inte naturliga kalciumsulfater (gipssten, anhydrit, karstenit) (nr 2520).
2834 Nitriter; nitrater
2834.10 - Nitriter
- Nitrater:
2834.21 - - Kaliumnitrat
2834.29 - - Andra
A. Nitriter
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer nitriter, dvs. metallsalter av salpetersyrlighet HNO2 (nr 2811).
1. Natriumnitrit NaNO2 framställs genom reduktion av natriumnitrat med bly eller erhålls
vid framställning av blyglete. Det bildar färglösa, hygroskopiska kristaller som är
lättlösliga i vatten. Natriumnitrit används som oxidationsmedel vid kypfärgning; vid
organiska synteser; vid insaltning av kött; för fotobruk; som råttgift etc.
2. Kaliumnitrit KNO2 framställs på samma sätt som natriumnitrit eller genom inverkan av
svaveldioxid på en blandning av kalciumoxid och kaliumnitrat. Det förekommer som ett
vitt, kristallint pulver eller i form av gulaktiga stänger och är ofta förorenat av andra salter.
Kaliumnitrit är lättlösligt i vatten, delikvescent och obeständigt i luft. Det används för
liknande ändamål som natriumnitrit.
3. Bariumnitrit Ba(NO2)2 bildar kristaller och används inom pyrotekniken.
28:56
4. Andra nitriter. Bland dessa kan nämnas ammoniumnitrit, som är instabilt och explosivt.
Det används i lösning på laboratorier för framställning av kväve.
Numret omfattar inte nitrokoboltater (nr 2842).
B. Nitrater
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer nitrater, dvs. metallsalter av salpetersyra (nr 2808), med undantag av
ammoniumnitrat och natriumnitrat, även rena (nr 3102 eller 3105). (Andra undantag berörs
nedan).
1. Kaliumnitrat (/kali-/salpeter) KNO3 framställs av natriumnitrat och kaliumklorid. Det
förekommer som färglösa kristaller, som glasartad massa eller som ett vitt, kristallint
pulver. Kaliumnitrat är lösligt i vatten och i orent tillstånd hygroskopiskt. Det används på
liknande sätt som natriumnitrat samt dessutom för framställning av krut, kemiska tändare,
fyrverkeriartiklar, tändstickor och metallurgiska flussmedel.
2. Vismutnitrater:
a) Vismut(III)nitrat Bi(NO3)3 . 5 H2O erhålls genom inverkan av salpetersyra på vismut.
Det utgör stora, färglösa, delikvescenta kristaller och används för framställning av
vismutoxider och vismutsalter samt vissa lacker.
b) Vismut(III)dihydroxidnitrat BiNO3(OH)2 framställs av vismut(III)nitrat och utgör
ett pärlemorglänsande, vattenolösligt, vitt pulver samt används inom medicinen (för
behandling av mag- och tarmsjukdomar); inom den keramiska industrin (iriserande
färger); inom kosmetiken; för framställning av tändhattar etc.
3. Magnesiumnitrat Mg(NO3)2 . 6 H2O bildar färglösa, vattenlösliga kristaller. Det används
inom pyrotekniken samt för framställning av eldfasta artiklar (tillsammans med
magnesiumoxid) och glödstrumpor etc.
4. Kalciumnitrat Ca(NO3)2 framställs genom att behandla krossad kalksten med
salpetersyra. Det förekommer som en vit, delikvescent massa, som är löslig i vatten,
alkohol och aceton. Kalciumnitrat används inom pyrotekniken, vid framställning av
explosiva ämnen, tändstickor, gödselmedel etc.
5. Järn(III)nitrat (ferrinitrat) Fe(NO3)3 . 6 eller 9 H2O förekommer som blå kristaller. Det
används som betmedel vid färgning och tryckning (antingen ensamt eller blandat med
järn(III)acetat). Den rena vattenlösningen av saltet används inom medicinen.
6. Kobolt(II)nitrat Co(NO3)2 . 6 H2O bildar purpurfärgade, röd- eller brunaktiga,
delikvescenta kristaller, som är lösliga i vatten. Det används för framställning av
koboltblått och koboltgult samt sympatetiskt bläck; vid dekorering av keramiska varor; för
elektrolytisk koboltering etc.
7. Nickel(II)nitrat Ni(NO3)2 . 6 H2O förekommer som gröna, delikvescenta kristaller som är
lösliga i vatten. Det används inom den keramiska industrin (brunt pigment); vid färgning
(som betmedel); för elektrolytisk förnickling; för framställning av nickel(II)oxid och
katalysatorer av rent nickel.
8. Koppar(II)nitrat (kuprinitrat) Cu(NO3)2. Om koppar löses i salpetersyra erhålls vid
kristallisation kopparnitrat (med 3 eller 6 H2O, beroende på temperaturen). Det bildar blå
eller gröna, giftiga kristaller, som är hygroskopiska och lösliga i vatten. Koppar(II)nitrat
används inom pyrotekniken; inom färgämnesindustrin; som betmedel vid färgning och
tryckning av textilvaror; för framställning av koppar(II)oxid och fotopapper; för att på
elektrolytisk väg ge patina åt metaller, etc.
9. Strontiumnitrat Sr(NO3)2. Vid inverkan av salpetersyra på strontiumoxid eller
strontiumsulfid erhålls i värme vattenfritt och i kyla hydratiserat (med 4 H2O)
strontiumnitrat. Det utgör ett färglöst, delikvescent, kristallint pulver, som är lösligt i
vatten och som sönderdelas vid upphettning. Strontiumnitrat används inom pyrotekniken
för att erhålla rött ljus samt vid tillverkning av tändstickor.
10. Kadmiumnitrat Cd(NO3)2 . 4 H2O framställs av kadmiumoxid. Det bildar färglösa,
delikvescenta nålar, som är lösliga i vatten, och används som färgämne inom glas- och
keramikindustrierna.
11. Bariumnitrat Ba(NO3)2 framställs av naturligt bariumkarbonat (witherit – nr 2511). Det
förekommer som färglösa eller vita kristaller eller som ett kristallint pulver. Det är giftigt
och är lösligt i vatten. Bariumnitrat används inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus,
28:57
för framställning av explosiva ämnen, optiskt glas, keramiska glasyrmassor samt av
bariumsalter och nitrater etc.
12. Bly(II)nitrat Pb(NO3)2 erhålls som biprodukt vid framställning av bly(IV)oxid genom
inverkan av salpetersyra på mönja. Det bildar färglösa, giftiga, vattenlösliga kristaller.
Bly(II)nitrat används inom pyrotekniken (gult ljus); vid framställning av tändstickor,
explosiva ämnen och vissa färgämnen; vid garvning; för fotografiska och litografiska
ändamål; för framställning av blysalter och som oxidationsmedel vid organiska synteser.
Förutom de produkter som enligt vad som sägs ovan inte skall klassificeras enligt detta
nummer omfattar numret inte heller:
a) kvicksilvernitrater (nr 2852);
b) acetonitrater (t.ex. järnacetonitrat, vilket används som betmedel (29 kap.);
c) dubbelsalter, även rena, av ammoniumsulfat och ammoniumnitrat (nr 3102 eller 3105);
d) sprängämnen som består av blandningar av metallnitrater (nr 3602).
2835 Fosfinater (hypofosfiter), fosfonater (fosfiter) och fosfater; polyfosfater, även
inte kemiskt definierade
2835.10 - Fosfinater (hypofosfiter) och fosfonater (fosfiter)
- Fosfater:
2835.22 - - Mononatrium- och dinatriumfosfat
2835.24 - - Kaliumfosfater
2835.25 - - Kalciumhydrogenortofosfat (dikalciumfosfat)
2835.26 - - Andra kalciumfosfater
2835.29 - - Andra
- Polyfosfater:
2835.31 - - Natriumtrifosfat (natriumtripolyfosfat)
2835.39 - - Andra polyfosfater
A. Fosfinater (hypofosfiter)
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer fosfinater (hypofosfiter), dvs. metallsalter av fosfinsyra
(hypofosforsyrlighet) H3PO2 (nr 2811).
Dessa föreningar är lösliga i vatten och sönderdelas vid upphettning under utveckling av
vätefosfid, som självantänds. Alkalifosfinater är reduktionsmedel.
De viktigaste är:
I. natriumfosfinat (natriumhypofosfit) NaPH2O2, som är hygroskopiskt och förekommer i
form av vita blad eller kristallint pulver;
II. kalciumfosfinat (kalciumhypofosfit) Ca(PH2O2)2, vilket förekommer som färglösa
kristaller eller som ett vitt pulver (erhållet genom inverkan av vit fosfor på kokande
kalkmjölk).
Båda dessa produkter används inom medicinen som stärkande och återställande
medel;
III. ammonium-, järn- och blyfosfinater (ammonium-, järn- ochblyhypofosfiter).
B. Fosfonater (fosfiter)
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer fosfonater (fosfiter), inbegripet vätefosfonater, dvs. metallsalter av
fosfonsyra (fosforsyrlighet) H3PO3 (nr 2811).
Viktigast är fosfonater av ammonium, natrium, kalium och kalcium, vilka är vattenlösliga
och utgör reduktionsmedel.
C. Fosfater och polyfosfater
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer metallfosfater och metallpolyfosfater som härleds från syror enligt nr
2809, dvs.:
28:58
I. fosfater – metallsalter av fosforsyra (ortofosforsyra) H3PO4. Dessa är de viktigaste och
kallas vanligen "fosfater" utan ytterligare beteckning. Salterna av fosforsyra med envärda
metaller kan vara en-, två- eller trebasiska (med envärda metaller innehåller de en, två
eller tre metallatomer). Så finns t.ex. tre olika natriumfosfater: natriumdiväteortofosfat
(enbasiskt fosfat, NaH2PO4), dinatriumväteortofosfat (tvåbasiskt fosfat Na2HPO4) och
trinatriumortofosfat (trebasiskt fosfat Na3PO4);
II. pyrofosfater (difosfater) – metallsalter av pyrofosforsyra (difosforsyra) H4P2O7;
III. metafosfater – metallsalter av metafosforsyra (HPO3)n;
IV. andra polyfosfater – metallsalter av polyfosforsyror med hög polymerisationsgrad.
De viktigaste fosfaterna och polyfosfaterna är följande:
1. Ammoniumfosfater och ammoniumpolyfosfater:
a)
Triammoniumortofosfat (NH4)3PO4 är stabil endast i vattenlösning.
b)
Ammoniumpolyfosfater. Det finns ett flertal ammoniumpolyfosfater med en
polymerisationsgrad som kan variera från ett fåtal enheter upp till flera tusen.
De förekommer som vita kristallina pulver, av vilka somliga är lösliga och andra
olösliga i vatten. De används för framställning av gödselmedel samt som
brandskyddande tillsats i lacker och i eldfasta preparat.
De klassificeras enligt detta nummer även om polymerisationsgraden inte är angiven.
Ammoniumdiväteortofosfat (monoammonium-fosfat) och diammoniumväteortofosfat (diammonium-fosfat), även rena, samt blandningar av dessa föreningar med
varandra omfattas inte av nr 2835 utan klassificeras enligt nr 3105.
2. Natriumfosfater och natriumpolyfosfater:
a) Natriumdiväteortofosfat (mononatriumfosfat)
NaH2PO4 . 2 H2O bildar färglösa, vattenlösliga kristaller, vilka vid upphettning förlorar
vatten under bildning av pyrofosfat och slutligen metafosfat. Det används inom
medicinen; inom konstfiberindustrin; som koaguleringsmedel för äggviteämnen; inom
galvanotekniken etc.
b) Dinatriumväteortofosfat (dinatriumfosfat) Na2HPO4 förekommer vattenfritt (vitt pulver)
eller kristalliserat (med 2, 7 eller 12 H2O). Det är lösligt i vatten. Dinatriumväteortofosfat
används som förtyngningsmedel för natursilke (tillsammans med tennklorid); för
brandskyddande impregnering av vävnader, trä och papper; som betmedel inom
textilindustrin; vid kromgarvning; vid framställning av optiskt glas; i porslinsglasyrer; för
framställning av bakpulver, färgämnen och lödmedel; inom galvanotekniken; inom
medicinen etc.
c) Trinatriumortofosfat (trinatriumfosfat) Na3PO412 H2O förekommer som färglösa,
vattenlösliga kristaller, vilka vid uppvärmning delvis förlorar kristallvattnet. Det används
som flussmedel för upplösning av metalloxider; för fotobruk; som rengöringsmedel; för
mjukgörning av vatten inom industrin och för upplösning av pannsten; för klarning av
sockerlösningar och spritdrycker; vid garvning; inom medicinen etc.
d) Natriumpyrofosfater (natriumdifosfater). Tetranatriumpyrofosfat Na4P2O7 förekommer
som ett icke hygroskopiskt, vitt pulver som är lösligt i vatten. Det används vid tvätt av
textilvaror; för framställning av rengöringsmedel och av blandningar som skall förhindra
att blod koagulerar samt av köldblandningar och desinfektionsmedel; vid ostframställning
etc.
Dinatriumdivätepyrofosfat Na2H2P2O7, som har samma utseende, används som
flussmedel vid emaljering; för utfällning av kasein ur mjölk; för framställning av
bakpulver och vissa malthaltiga mjölkpulver etc.
e) Natriumtrifosfat Na5P3O10 (pentanatriumtrifosfat, även benämnt natriumtripolyfosfat) är
ett vitt, kristallint pulver. Det används som mjukgörare för vatten, som emulgeringsmedel
och som konserveringsmedel för matvaror.
f) Natriummetafosfater (NaPO3)n. Två metafosfater som motsvarar denna beskrivning är
natriumcyklotrifosfat och natriumcyklotetrafosfat.
g) Natriumpolyfosfater, vilka har en hög polymerisationsgrad. Vissa natriumpolyfosfater
benämns felaktigt natriummetafosfater. Det finns ett flertal linjära natriumpolyfosfater
med en hög polymerisationsgrad, som kan variera från några tiotal upptill några hundra
enheter. Även om de i allmänhet förekommer som polymerer med ospecificerad
polymerisationsgrad klassificeras de enligt detta nummer.
Bland dessa polyfosfater märks bl.a. den produkt som felaktigt benämns
natriumhexametafosfat, en polymerblandning med formeln (NaPO3)n, även kallad
28:59
Grahamssalt. Detta förekommer som ett glasartat ämne eller som ett vitt pulver och är
vattenlösligt. I vattenlösning tar denna produkt upp det kalcium och det magnesium som
finns i vattnet, varför den används för att göra vatten mjukare. Produkten används också
för tillverkning av rengöringsmedel och kaseinlim, som emulgeringsmedel för eteriska
oljor, för fotobruk, vid framställning av smältost etc.
3. Kaliumfosfater. Det vanligaste är kaliumdiväteortofosfat (monokaliumfosfat) KH2PO4,
som framställs genom att behandla fosfatkrita med ortofosforsyra och kaliumsulfat. Det
bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och används som närsalt för jäst och som
gödselmedel.
4. Kalciumfosfater:
a) Kalciumväteortofosfat (dikalciumfosfat) CaHPO4 . 2 H2O framställs genom inverkan av
en surgjord kalciumkloridlösning på dinatriumväteortofosfat. Det utgör ett vitt,
vattenolösligt pulver som används som gödselmedel; som mineraliskt tillsatsfoder för
djur; vid framställning av glas, medikamenter etc.
Numret omfattar inte kalciumväteortofosfat (dikalciumfosfat) som innehåller minst 0,2
viktprocent fluor, beräknat på vattenfri torrsubstans (nr 3103 eller 3105).
b) Kalciumtetravätebis(ortofosfat) (monokalciumfosfat) CaH4(PO4)2 . H2O eller 2 H2O
framställs genom att behandla ben med svavel- eller saltsyra. Det förekommer som en
tjockflytande lösning. Vid upphettning förlorar det sitt kristallvatten. Det är det enda
vattenlösliga av kalciumfosfaterna och används för framställning av bakpulver, som
medikament etc.
c) Trikalciumbis(ortofosfat) (trikalciumfosfat) Ca3(PO4)2. Detta nummer omfattar det fällda
fosfatet. Det framställs genom att behandla det trikalciumfosfat som ingår i ben, först
med saltsyra och sedan med natriumhydroxid eller genom att fälla en lösning av
trinatriumortofosfat med kalciumklorid i närvaro av ammoniak. Det utgör ett luktlöst,
amorft, vitt pulver, som är olösligt i vatten. Trikalciumbis(ortofosfat) används som
betmedel vid färgning; för klarning av sirap; för betning av metaller; vid framställning av
glas och lergods; vid framställning av fosfor och medikamenter (t.ex. laktofosfater och
glycerofosfater).
Numret omfattar inte naturligt kalciumfosfat (nr 2510).
5. Aluminiumfosfat. Konstgjort aluminiumortofosfat AlPO4 framställs av trinatriumortofosfat
och aluminiumsulfat och förekommer som ett vitt, grå- eller rödaktigt pulver. Det används
som flussmedel inom den keramiska industrin, för förtyngning av natursilke (tillsammans
med tenn(IV)oxid) och för framställning av tandcement.
Numret omfattar inte naturligt aluminiumfosfat (wavellit) (nr 2530).
6. Mangan(II)fosfat, Mn3(PO4)2.7 H2O framställs av mangan(II)klorid och fosforsyra. Det är
ett violett pulver, vilket antingen oblandat eller i blandning med andra ämnen benämns
nürnbergerviolett och används i artistfärger och i emaljer. Tillsammans med
ammoniumfosfat bildar det burgunderviolett.
7. Koboltfosfater. Trikoboltbis(ortofosfat) Co3(PO4)22 H2O eller 8 H2O framställs av
natriumortofosfat och kobolt(II)acetat. Det utgör ett rosafärgat, amorft pulver som är
olösligt i vatten. Om det upphettas tillsammans med aluminiumoxid ger det koboltblått
som
används
i
emaljer.
Tillsammans
med
aluminiumfosfat
används
trikoboltbis(ortofosfat) för framställning av koboltpurpur.
8. Andra fosfater, t.ex. fosfater av barium (opakmedel), krom (keramiska färger), zink
(keramiska färger, tandcement, reglering av jäsning, inom medicinen), järn (inom
medicinen) och koppar (keramiska färger).
Numret omfattar inte heller vissa andra fosfater, nämligen:
a) naturliga kalciumfosfater, apatit och naturliga aluminiumkalciumfosfater (nr 2510);
b) andra naturliga mineraliska fosfater enligt 25 eller 26 kap.;
c) ammoniumdiväteortofosfat (monoammoniumfosfat) och diammoniumväteortofosfat
(diammoniumfosfat), även rena (nr 3105);
d) ädelstenar och halvädelstenar (nr 7103 eller 7105).
2836
Karbonater;
peroxokarbonater
(perkarbonater);
ammoniumkarbonat innehållande ammoniumkarbamat
28:60
kommersiellt
2836.20
2836.30
2836.40
2836.50
2836.60
- Dinatriumkarbonat
- Natriumhydrogenkarbonat (natriumbikarbonat)
- Kaliumkarbonater
- Kalciumkarbonat
- Bariumkarbonat
- Andra slag:
2836.91 - - Litiumkarbonater
2836.92 - - Strontiumkarbonat
2836.99 - - Andra
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer:
I. karbonater, inbegripet vätekarbonater (bikarbonater), dvs. metallsalter av kolsyra H2CO3,
en syra som inte har kunnat isoleras. Kolsyrans anhydrid CO2 klassificeras enligt nr 2811;
II. peroxokarbonater (perkarbonater) dvs. karbonater som innehåller överskott av syre, t.ex.
Na2CO4 (peroxomonokarbonat) och Na2C2O6 (peroxodi-karbonat). Dessa erhålls genom
inverkan av koldioxid på metallperoxider.
A. Karbonater
1. Ammoniumkarbonater erhålls genom upphettning av en blandning av krita och
ammoniumsulfat (eller ammoniumklorid) eller genom att koldioxid och gasformig
ammoniak får reagera med varandra i närvaro av ånga.
Vid dessa processer erhålls ett kommersiellt ammoniumkarbonat, som förutom olika
föroreningar (klorider, sulfater, organiska ämnen) innehåller ammoniumvätekarbonat och
ammoniumkarbamat NH2COONH4. Kommersiellt ammoniumkarbonat, som också
klassificeras enligt detta nummer, förekommer som en vit, kristallin massa eller som ett
pulver. Det är lösligt i varmt vatten och sönderdelas i fuktig luft, varvid på ytan bildas
vätekarbonat. Även i detta tillstånd är det fortfarande användbart.
Ammoniumkarbonat används som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror,
som rengöringsmedel för ull, som slemlösande medel inom medicinen, för framställning
av luktsalt och bakpulver, vid garvning, inom gummiindustrin, inom kadmiummetallurgin,
vid organiska synteser etc.
2. Natriumkarbonater:
a) Dinatriumkarbonat (natriumkarbonat, soda) Na2CO3 får inte förväxlas med kaustik
soda (natriumhydroxid), som klassificeras enligt nr 2815. Det framställs genom
upphettning av en lösning av natriumklorid och ammoniak med koldioxid och
efterföljande omvandling av det därvid bildade natriumvätekarbonatet genom
upphettning.
Dinatriumkarbonat förekommer dels som ett vattenfritt pulver (kalcinerad soda) dels
kristalliserat med 10 H2O (kristallsoda), i vilken senare form det vittrar i luft under
bildning av monohydrat (med 1 H2O). Dinatriumkarbonat har mångsidig industriell
användning, t.ex. som flussmedel inom glas- och keramikindustrierna; inom
textilindustrin; för tillverkning av tvättmedel; vid färgning; för förtyngning av
natursilke (tillsammans med tenn(IV)klorid); som pannstensförhindrande medel (se
anv. till nr 3824); för framställning av natriumhydroxid, natriumsalter och indigo;
inom volfram-, vismut-, antimon- och vanadinmetallurgin; för fotobruk; för rening av
vatten i industrier (kalksodametoden) och i blandning med kalk för rening av lysgas.
b) Natriumvätekarbonat (natriumbikarbonat) NaHCO3 förekommer vanligen som ett
kristallint pulver eller som vita kristaller. Det är lösligt i vatten, särskilt i varmt vatten,
och har benägenhet att sönderdelas i fuktig luft. Natriumvätekarbonat används inom
medicinen (mot blåssten); för tillverkning av tabletter mot magsyra och av kolsyrade
drycker; för framställning av bakpulver; inom porslinsindustrin etc.
Detta nummer omfattar inte naturligt natriumkarbonat (nr 2530).
3. Kaliumkarbonater:
a) Dikaliumkarbonat (kaliumkarbonat, pottaska) K2CO3 får inte förväxlas med
kaliumhydroxid (eng. caustic potash) enligt nr 2815. Det framställs ur vegetabilisk
aska, ur betmelass eller ur ett genom tvättning av ull utvunnet sekret men
huvudsakligen av kaliumklorid. Det förekommer som en vit, kristallin massa, som är
starkt delikvescent och löslig i vatten. Dikaliumkarbonat används för framställning av
28:61
glas och keramiska varor; för blekning av linnevaror och tvättning av textilvaror; för
rengöring av målningar; för framställning av kaliumsalter, cyanider och järnblått; som
pannstensförhindrande medel etc.
b) Kaliumvätekarbonat (kaliumbikarbonat) KHCO3 framställs genom inverkan av
koldioxid på dikaliumkarbonat. Det bildar vita, lätt delikvescenta kristaller, som är
lösliga i vatten. Kaliumvätekarbonat används i brandsläckningsapparater; vid
framställning av bakpulver; inom medicinen och vid vinberedning (för neutralisering
av syra).
4. Fällt kalciumkarbonat. Fällt kalciumkarbonat CaCO3, som omfattas av detta nummer,
framställs genom behandling av lösningar av kalciumsalter med koldioxid. Det används
som utdrygningsmedel, vid framställning av tandkräm och ansiktspuder, inom medicinen
(vid behandling av rakitis) etc.
Numret omfattar inte naturlig kalksten (25 kap.) samt krita, även tvättad eller malen
(nr 2509) och inte heller kalciumkarbonat i pulverform, hos vilket kornen har överdragits
med en vattenavstötande hinna av fettsyror (t.ex. stearinsyra) (nr 3824).
5. Fällt bariumkarbonat. Fällt bariumkarbonat BaCO3, som omfattas av detta nummer,
framställs av natriumkarbonat och bariumsulfid. Det bildar ett vitt, vattenolösligt pulver.
Fällt bariumkarbonat används för rening av vatten i industrier; för framställning av
parasitbekämpningsmedel, optiskt glas och ren bariumoxid; som pigment och flussmedel i
emaljer; inom gummi-, pappers-, tvål- och sockerindustrierna samt inom pyrotekniken
(grönt ljus).
Numret omfattar inte naturligt bariumkarbonat (witherit) (nr 2511).
6. Blykarbonater:
a) Bly(II)karbonat PbCO3 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som är antingen kristallint
eller amorft. Det används inom den keramiska industrin och för framställning av
pigment, kitt och indigo.
b) Blyhydroxidkarbonater av typen 2 PbCO3 . Pb(OH)2 förekommer i form av pulver,
kakor, fjäll eller pastor och benämns blyvitt. Blyvitt framställs av bly(II)acetat, som i
sin tur erhålls genom inverkan av ättiksyra på blyplåt eller blyoxid. Det är ett pigment
med sickativverkan och används för framställning av oljefärger och flussmedel, vissa
specialkitt (t.ex. för flänsar i ångrör) samt orangemönja. Blyvitt (antingen oblandat
eller i blandning med bariumsulfat, zinkoxid, gips eller kaolin) bildar pigmenten
kremservitt, venetianskt vitt, hamburgervitt etc.
Numret omfattar inte naturligt blykarbonat (cerussit) (nr 2607).
7. Litiumkarbonater. Dilitiumkarbonat (litiumkarbonat) Li2CO3 framställs genom att fälla
litiumsulfat med natriumkarbonat. Det utgör ett luktlöst, vitt, kristallint pulver, som är
obetydligt lösligt i vatten och beständigt i luft. Litiumkarbonat används inom medicinen
(vid urinvägssjukdomar) och vid framställning av konstgjorda mineralvatten.
8. Fällt strontiumkarbonat. Fällt strontiumkarbonat SrCO3, som omfattas av detta nummer,
är ett mycket fint, vattenolösligt, vitt pulver. Det används inom pyrotekniken (rött ljus);
för framställning av iriserande glas, självlysande målningsfärger, strontiumoxid och
strontiumsalter.
9. Vismut(III)karbonat. Det viktigaste konstgjorda karbonat som omfattas av detta nummer
är vismut(III)karbonatoxid (vismutylkarbonat) (BiO)2CO3. Det utgör ett amorft,
vattenolösligt pulver, till färgen vitt eller gulaktigt, och används inom medicinen samt för
framställning av kosmetiska preparat.
Detta nummer omfattar inte naturligt vismutkarbonat (bismutit) (nr 2617).
10. Fällt magnesiumkarbonat. Fällt magnesiumkarbonat, som omfattas av detta nummer,
utgör ett vattenhaltigt hydroxidkarbonat, vilket framställs genom omsättning av
natriumkarbonat och magnesiumsulfat. Det utgör en luktlös, vit produkt, som är praktiskt
taget olöslig i vatten. Fällt magnesiumkarbonat förekommer dels i en lätt form (magnesia
alba levissima), som utgör en farmaceutisk produkt som används som laxativ och ofta
förekommer i form av tärningar, dels i en tung form, som utgör ett kornigt, vitt pulver.
Magnesiumkarbonat används som fyllmedel i papper och gummi, inom kosmetiken och
som värmeisolerande material.
Numret omfattar inte naturligt magnesiumkarbonat (magnesit) (nr 2519).
11. Mangankarbonater. Konstgjort mangan(II)karbonat MnCO3, som omfattas av detta
nummer, är antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 1 H2O) och utgör ett fint,
28:62
vattenolösligt pulver, som är gult eller har rödaktig eller brunaktig färg. Det används som
pigment i målningsfärger, gummi och keramiskt gods samt inom medicinen.
Numret omfattar inte naturligt mangankarbonat (manganspat, rodokrosit) (nr 2602)
12. Järnkarbonater. Konstgjort järn(II)karbonat FeCO3, som omfattas av detta nummer, är
antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 1 H2O) och framställs genom omsättning av
järn(II)sulfat och natriumkarbonat. Det bildar gråaktiga, vattenolösliga kristaller som lätt
oxideras i luft, särskilt i fuktig sådan. Järn(II)karbonat används för framställning av
järnsalter och medikamenter.
Numret omfattar inte naturligt järnkarbonat (järnspat, siderit) (nr 2601).
13. Koboltkarbonat förekommer antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 6 H2O) och
utgör ett kristallint, vattenolösligt pulver med rosa, röd eller grönaktig färg. Det används
som pigment i emaljer och för framställning av koboltoxider och koboltsalter.
14. Nickelkarbonater. Normalt konstgjort nickel(II)karbonat NiCO3 är ett ljusgrönt,
vattenolösligt pulver, som används som pigment inom den keramiska industrin och för
framställning av nickeloxid. Vattenhaltigt nickel(II)hydroxidkarbonat förekommer som
grönaktiga kristaller och används inom den keramiska industrin, vid glastillverkning, inom
galvanotekniken etc.
Numret omfattar inte naturligt nickelhydroxid-karbonat (zaratit) (nr 2530).
15. Kopparkarbonater. Konstgjorda kopparkarbonater, även benämnda konstgjord malakit
och konstgjord azurit, utgör giftiga, vattenolösliga pulver, till färgen grönaktigt blå. De
består av koppar(II)karbonat CuCO3 eller av olika hydroxidkarbonater och framställs av
natriumkarbonat och koppar(II)sulfat. De används som pigment, rena eller blandade (blått
eller grönt kopparkarbonat, bergblått eller berggrönt); som insekts- och
svampbekämpningsmedel; inom medicinen (som sammandragande medel och som
motgift vid fosforförgiftning); inom galvanotekniken; inom pyrotekniken etc.
Numret omfattar inte naturligt kopparkarbonat, även hydratiserat (malakit, azurit) (nr
2603).
16. Fällt zinkkarbonat. Fällt zinkkarbonat ZnCO3, som omfattas av detta nummer, framställs
genom omsättning av natriumkarbonat och zinksulfat och utgör ett vitt, kristallint pulver,
som är praktiskt taget olösligt i vatten. Det används som pigment i målningsfärger, gummi
och keramiskt gods samt i kosmetiska preparat.
Numret omfattar inte naturligt zinkkarbonat (smithsonit) (nr 2608).
B. Peroxokarbonater
1. Natriumperoxokarbonater (natriumperkarbonater) framställs genom behandling av
natriumperoxid, även hydratiserad, med flytande koldioxid. De utgör vita pulver och är
lösliga i vatten under bildning av syre och dinatriumkarbonat. Natriumperoxokarbonater
används för blekning, för fotobruk och för framställning av hushållstvättmedel.
2. Kaliumperoxokarbonater (kaliumperkarbonater) framställs genom elektrolys vid -10 eller 15 °C av mättade lösningar av dikaliumkarbonat. De förekommer som mycket
hygroskopiska, vattenlösliga, vita kristaller, som blir blå i fuktig luft.
Kaliumperoxokarbonater utgör starka oxidationsmedel, vilka ibland används för blekning.
3. Andra peroxokarbonater, t.ex. ammonium- och bariumperoxokarbonater.
2837 Cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider
- Cyanider och cyanidoxider:
2837.11 - - Av natrium
2837.19 - - Andra
2837.20 - Komplexa cyanider
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider.
A. Cyanider
Cyanider är metallsalter av vätecyanid HCN (nr 2811). De är mycket giftiga.
28:63
1. Natriumcyanid NaCN framställs genom inverkan av koks eller gasformiga kolväten på
kväve i närvaro av natriumkarbonat, genom att behandla kalciumcyanamid (se nr 3102)
med träkol eller genom att låta pulveriserat kol, natriummetall och gasformig ammoniak
reagera med varandra. Den förekommer i form av vitt pulver, plattor eller pasta och är
kristallin och hygroskopisk. Natriumcyanid är lättlöslig i vatten och har bittermandellukt. I
smält tillstånd absorberar den syre. Den bildar också hydrater. Natriumcyanid förvaras i
förseglade kärl och används inom guld- och silvermetallurgin; vid förgyllning och
försilvring; för fotografiskt och litografiskt bruk; som parasit- och
insektsbekämpningsmedel etc. Den används också för framställning av vätecyanid, andra
cyanider och indigo; vid flotation (särskilt för att skilja blyglans från zinkblände och
pyriter från kopparkis).
2. Kaliumcyanid KCN framställs enligt liknande metoder som natriumcyanid och har även
liknande egenskaper och användning.
3. Kalciumcyanid Ca(CN)2 utgör ett vattenlösligt pulver, som alltefter renhetsgraden är vitt
eller gråaktigt. Den används för att utrota svampar, insekter och skadedjur.
4. Nickel(II)cyanid Ni(CN)2 förekommer dels hydratiserad i form av grönaktiga skivor eller
pulver, dels vattenfri som ett amorft, gult pulver. Den används inom metallurgin och inom
galvanotekniken.
5. Kopparcyanider:
a)
Koppar(I)cyanid (kuprocyanid) CuCN är ett vitt eller gråaktigt, vattenolösligt
pulver. Den används för samma ändamål som koppar(II)cyanid samt inom medicinen.
b)
Koppar(II)cyanid Cu(CN)2 är ett amorft, vattenolösligt pulver och sönderdelas
lätt. Den används för förkoppring av järn och vid organiska synteser.
6. Zinkcyanid Zn(CN)2 är ett vitt, vattenolösligt pulver, som används inom galvanotekniken.
Numret omfattar inte cyanider av kvicksilver (nr 2852) och inte heller cyanider av
ickemetaller (nr 2853), t.ex. cyanbromid.
B. Hexacyanoferrater(II) (ferrocyanider)
Hexacyanoferrater(II) (ferrocyanider) är metallsalter av vätehexacyanoferrat(II)
(ferrocyanvätesyra) H4Fe(CN)6 (nr 2811). De framställs genom att behandla använd
gasreningsmassa med kalciumhydroxid eller genom inverkan av järn(II)hydroxid på cyanider.
Hexacyanoferrater(II) sönderdelas i värme.
De viktigaste salterna är:
1. tetraammoniumhexacyanoferrat
(ammoniumcyanoferrat(II),
ammoniumferrocyanid)
(NH4)4Fe(CN)6, som bildar vattenlösliga kristaller. Det används vid svartförnickling och
som katalysator vid ammoniaksyntes;
2. tetranatriumhexacyanoferrat (natriumcyanoferrat(II), natriumferrocyanid) Na4Fe(CN)6 . 10
H2O, som bildar gula, i luft beständiga kristaller, vilka är lösliga i vatten, särskilt i varmt
vatten. Saltet används för framställning av vätecyanid, järnblått, tioindigo etc.; för
sätthärdning av stål; för fotobruk; vid färgning (som betmedel och för blåfärgning); vid
tryckning (som oxidationsmedel vid tryckning med anilinsvart) och som
svampbekämpningsmedel;
3. tetrakaliumhexacyanoferrat (kaliumcyanoferrat(II), kaliumferrocyanid, gult blodlutsalt)
K4Fe(CN)6 . 3 H2O, som bildar gula, vittrande kristaller, som är lösliga i vatten, särskilt i
varmt vatten. Det har samma användning som tetranatriumhexacyanoferrat;
4. dikopparhexacyanoferrat /koppar(II)cyanoferrat(II) /Cu2Fe(CN)6 . X H2O, som utgör ett
brunviolett, vattenolösligt pulver. Det används för framställning av florentinerbrunt och
andra pigment (för artistfärger).
5. dubbelhexacyanoferrater (t.ex. dikaliumdilitium-hexacyanoferrat Li2K2Fe(CN)6 . 3 H2O).
Numret omfattar inte järnblått (preussiskt blått, berlinerblått) och andra pigment som är
baserade på hexacyanoferrater (nr 3206).
C. Hexacyanoferrater(III) (ferricyanider)
Hexacyanoferrater(III) (ferricyanider) utgör
(ferricyanvätesyra) H3Fe(CN)>6 (nr 2811).
De viktigaste är:
28:64
metallsalter
av
vätehexacyanoferrat(III)
1. trinatriumhexacyanoferrat (natriumcyanoferrat(III), natriumferricyanid) Na3Fe(CN)6 . H2O,
vilket framställs genom inverkan av klor på hexacyanoferrater(II) och bildar giftiga,
granatfärgade kristaller, som är delikvescenta och lösliga i vatten. Vattenlösningen är
grönaktig och sönderdelas av ljus. Trinatriumhexacyanoferrat används vid färgning och
tryckning; för fotobruk; för sätthärdning; inom galvanotekniken och som oxidationsmedel
vid organiska synteser;
2. trikaliumhexacyanoferrat (kaliumcyanoferrat(III), kaliumferricyanid, rött blodlutsalt)
K3Fe(CN)6, vilket har liknande utseende och användning som trinatriumhexacyanoferrat
men är mindre delikvescent.
D. Andra föreningar
Bland dessa föreningar märks pentacyanonitrosylferrater(II), pentacyanonitrosylferrater(III),
cyanokadmiater, cyanokromater, cyanomanganater, cyanokoboltater, cyanonickelater och
cyanokuprater av oorganiska baser.
Denna grupp omfattar bl.a. natriumpentacyanonitrosylferrat(III) (natriumnitroprussiat)
Na2Fe(CN)5NO·2H2O, som används vid kemisk analys.
Numret omfattar dock inte cyanomerkurater (nr 2852).
[2838]
2839 Silikater; kommersiella silikater av alkalimetaller
- Natriumsilikater:
2839.11 - - Natriummetasilikater
2839.19 - - Andra
2839.90 - Andra slag
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer silikater, dvs. metallsalter av olika kiselsyror som härleder sig från
kiseldioxid (nr 2811). Dessa syror har inte kunnat isoleras i fri form.
1. Natriumsilikater. Dessa framställs genom hopsmältning av sand och natriumkarbonat eller
natriumsulfat. Deras sammansättning varierar starkt (ortosilikat, metasilikat, polysilikat
etc.) och de är mer eller mindre vattenhaltiga och lösliga, alltefter renhetsgraden och
framställningssättet. De förekommer som färglösa kristaller, som pulver, som glasartade
massor eller som mer eller mindre viskösa vattenlösningar. Inte kemiskt definierade
natriumsilikater (och kaliumsilikater) benämns ofta vattenglas (såväl i fast som flytande
form). Natriumsilikater verkar dispergerande på gångarterna i malmer och används därför
för reglering av flotationsprocesser. De används också som fyllmedel vid framställning av
silikathaltiga tvålar; som lim och bindemedel vid framställning av papp och
stenkolsbriketter; för brandskyddsimpregnering; för konservering av ägg; för
framställning av rötbeständiga bindemedel; som hårdnande bindemedel för syrafasta
cement, tätningsmedel och konstgjord sten; för framställning av tvättmedel; för betning av
metaller; som pannstensförhindrande medel (se anv. till nr 3824).
2. Kaliumsilikater. Dessa används för liknande ändamål som natriumsilikater.
3. Mangansilikat, MnSiO3. Detta är ett orangefärgat, vattenolösligt pulver och används som
keramisk färg och som sickativ i målningsfärger och lacker.
4. Fällda kalciumsilikater. Dessa utgör vita pulver och framställs av natrium- och
kaliumsilikater. De används för framställning av eldfasta stampmassor och av tandcement.
5. Bariumsilikater. Dessa är vita pulver som används för framställning av bariumoxid och
optiskt glas.
6. Blysilikater. Dessa förekommer som pulver eller som glasartade, vita massor. De används
som glasyrer inom den keramiska industrin.
7. Andra silikater, inbegripet kommersiella alkalimetallsilikater (andra än de som är nämnda
ovan). Bland dessa kan nämnas cesiumsilikat (gult pulver som används inom den
keramiska industrin), zinksilikat (för beläggning i lysrör), aluminiumsilikat (för
framställning av porslin och eldfast gods).
28:65
Numret omfattar inte naturliga silikater, t.ex:
a) wollastonit (kalciumsilikat), rodonit (mangansilikat), fenakit (berylliumsilikat) och titanit
eller sfen (titansilikat) (nr 2530);
b) malmer, t.ex. krysokoll och dioptas (kopparsilikater), zinkgalmeja
(hemimorfit,
zinkhydrosilikat), zirkon (zirkoniumsilikat) (nr 2603, 2608 resp. 2615);
c) ädelstenar enligt 71 kap.
2840 Borater; peroxoborater (perborater)
2840.11
2840.19
2840.20
2840.30
- Dinatriumtetraborat (renad borax):
- - Vattenfritt
- - Annat
- Andra borater
- Peroxoborater (perborater)
A. Borater
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer borater, dvs. metallsalter av olika borsyror, främst av ortoborsyra
(vanlig borsyra) H3BO3 (nr 2810).
Enligt detta nummer klassificeras borater som har erhållits genom kristallisation eller på
kemisk väg samt naturliga borater som har erhållits genom indunstning av vattnet från vissa
saltsjöar.
1. Natriumborater. Det viktigaste av dessa är tetraboratet (dinatriumtetraborat, renad borax)
Na2B4O7, som framställs genom kristallisation ur lösningen av naturliga borater eller
genom att behandla naturligt kalciumborat eller borsyra med natriumkarbonat. Det
förekommer dels vattenfritt, dels hydratiserat med 5 eller 10 H2O. Om borax upphettas
och sedan kyls bildar den en glasartad massa (smält borax, boraxglas, boraxpärla). Borax
används för appretering av linne och papper; vid lödning av metaller (flussmedel vid
hårdlödning); som flussmedel för emaljer; för framställning av smältbara färger,
specialglas (optiskt glas, glas för elektriska glödlampor), lim och polermedel; för rening
av guld; för framställning av borater och antrakinonkypfärgämnen.
Det förekommer även andra natriumborater (metaborater, vätediborat), vilka används på
laboratorier.
2. Ammoniumborater. Det viktigaste av dessa är ammoniummetaborat NH4BO2 . 2 H2O, som
bildar färglösa, vittrande kristaller, vilka är lättlösliga i vatten. Det sönderdelas vid
upphettning under bildning av bortrioxid. Denna är smältbar och glasyrbildande, varför
den används som brandskyddsmedel. Ammoniummetaboratet används också som fixativ i
hårvatten; som komponent i elektrolyter för elektrolytkondensatorer och för bestrykning
av papper.
3. Fällda kalciumborater. Dessa framställs genom behandling av naturliga borater med
kalciumklorid. De utgör vita pulver och används i brandhärdiga preparat, i
frysskyddsmedel och i keramiska isolatorer. De används också som antiseptiska medel.
4. Manganborater. Det viktigaste är mangan(II)tetraborat MnB4O7, som utgör ett rosafärgat
pulver som är obetydligt lösligt i vatten. Det används som sickativ i målningsfärger och
lacker.
5. Nickelborat. Detta bildar blekgröna kristaller och används som katalysator.
6. Kopparborat. Detta bildar blå, mycket hårda, vattenolösliga kristaller. Det används som
pigment i keramiska färger samt som antiseptiskt medel och insektsbekämpningsmedel.
7. Blyborat. Detta är ett gråaktigt, vattenolösligt pulver. Det används för framställning av
sickativ, inom glasindustrin, som pigment för porslin och inom galvanotekniken.
8. Andra borater. Kadmiumborat används för beläggning i lysrör, koboltborat som sickativ
och zinkborat som antiseptiskt medel, för att göra textilvaror brandsäkra och som
flussmedel i keramikindustrin. Zirkoniumborat används som opakmedel.
Numret omfattar inte naturliga natriumborater (kernit, tinkal), som används för
framställning av borater enligt detta nummer, samt naturliga kalciumborater (pandermit,
priceit), som används för framställning av borsyra (nr 2528).
28:66
B. Peroxoborater (perborater)
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer metallperoxoborater. Dessa har högre syrehalt än boraterna och avger
lätt syre.
De är i allmänhet komplexa föreningar, vilkas sammansättning motsvarar olika syror, t.ex.
HBO3 eller HBO4.
De viktigaste peroxoboraterna är:
1. natriumperoxoborat (natriumperborat), som framställs genom inverkan av natriumperoxid
på en vattenlösning av borsyra eller genom att behandla en vattenlösning av natriumborat
med väteperoxid. Natriumperborat förekommer som ett vitt, amorft pulver eller som vita
kristaller (med 1 eller 4 H2O) och används för blekning av textilvaror och halm; för
konservering av hudar; för framställning av hushållstvättmedel, rengöringsmedel och
antiseptiska medel;
2. magnesiumperoxoborat (magnesiumperborat), som utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Det
används inom medicinen och vid framställning av tandkräm;
3. kaliumperoxoborat (kaliumperborat), som har liknande egenskaper och användning som
natriumperborat;
4. andra peroxoborater. Ammonium-, aluminium-, kalcium- och zinkperoxoborater
förekommer som vita pulver och används inom medicinen och vid framställning av
tandkräm.
2841 Salter av metalloxosyror och metallperoxosyror
2841.30 - Natriumdikromat
2841.50 - Andra kromater och dikromater; peroxokromater
- Manganiter, manganater och permanganater:
2841.61 - - Kaliumpermanganat
2841.69 - - Andra
2841.70 - Molybdater
2841.80 - Volframater
2841.90 - Andra slag
Detta nummer omfattar salter av metalloxosyror och metallperoxosyror (motsvarar
metalloxider som utgör syraanhydrider).
De viktigaste grupperna av föreningar som omfattas av detta nummer är följande:
1. Aluminater. Dessa utgör derivat av aluminiumhydroxid.
a) Natriumaluminat framställs genom att behandla bauxit med natronlut. Det
förekommer som ett vitt, vattenlösligt pulver, som vattenlösning eller i pastaform.
Natriumaluminat används som betmedel vid färgning (alkaliskt betmedel); för
framställning av substratpigment; för limning av papper; som fyllmedel i tvål; för
härdning av gips; vid framställning av opakt glas samt för rening av vatten i industrier,
etc.
b) Kaliumaluminat framställs genom att lösa bauxit i kaliumhydroxid. Det bildar en vit,
mikrokristallin massa, som är hygroskopisk och vattenlöslig. Kaliumaluminat används
för samma ändamål som natriumaluminat.
c) Kalciumaluminat erhålls genom smältning av bauxit och kalciumoxid i elektrisk ugn
och utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Det används vid färgning (betmedel); för
rening av vatten i industrier (jonbytare); vid papperstillverkning (limning) samt vid
framställning av andra aluminater och av glas, tvål, specialcement och polermedel.
d) Kromaluminat framställs genom upphettning av en blandning av aluminiumoxid,
kalciumfluorid och ammoniumdikromat. Det utgör en keramisk färg.
e) Koboltaluminat framställs av natriumaluminat och ett koboltsalt. Såväl rent som i
blandning med aluminiumoxid benämns det koboltblått (Thenard-blått). Det används
för framställning av coelinblått (tillsammans med zinkaluminat), azurblått, smalt,
sachsiskt blått, sèvresblått etc.
f) Zinkaluminat är ett vitt pulver som används för liknande ändamål som
natriumaluminat.
28:67
g) Bariumaluminat framställs av bauxit, tungspat och kol. Det förekommer som en vit
eller brun massa och används för rening av vatten i industrier och som
pannstensförhindrande medel.
h) Blyaluminat erhålls genom upphettning av en blandning av blyoxid och
aluminiumoxid. Det utgör ett svårsmält ämne som används som ett vitt pigment och
för framställning av eldfast tegel och eldfasta infodringsmaterial.
Numret omfattar inte naturligt berylliumaluminat (krysoberyll) (nr 2530, 7103 eller 7105,
alltefter beskaffenheten).
2. Kromater(VI). Kromater samt di-(bikromater), tri-, tetra- och perkromater härleder sig
från kromsyror, särskilt från normal kromsyra H2CrO4 och dikromsyra H2Cr2O7, vilka syror
inte har kunnat isoleras i fritt tillstånd.
Dessa salter är i allmänhet giftiga och de viktigaste är följande:
a) Zinkkromat(VI). Vid behandling av zinksalter med kaliumdikromat erhålls
zinkkromatoxid. Denna utgör ett vattenolösligt pulver. Pigmentet zinkgult består av
zinkkromat, rent eller i blandning. Zinkgrönt utgör en blandning av zinkkromat och
järnblått.
b) Bly(II)kromat(VI). Bly(II)kromat(VI) framställs genom inverkan av bly(II)acetat på
natriumdikromat. Alltefter sättet för utfällningen erhålls ett gult, orangefärgat eller rött
pulver. Pigmentet kromgult, som används inom keramik- och emaljeringsindustrierna
samt vid framställning av målningsfärger och lacker etc., utgörs av blykromat, rent
eller i blandning.
Bly(II)kromat(VI)oxid, ren eller i blandning, bildar pigmentet kromrött eller persiskt
rött.
c) Natriumkromater. Natriumkromat(VI) Na2CrO410 H2O erhålls som en mellanprodukt
vid framställning av krom genom rostning av naturlig järnkromoxid (kromit) blandad
med kol och natriumkarbonat. Saltet förekommer som stora, gula, delikvescenta
kristaller, som är lättlösliga i vatten. Det används som betmedel vid färgning; vid
garvning; för framställning av andra kromater och dikromater samt av bläck och
pigment. I blandning med antimonsulfid används det för framställning av
blixtljuspreparat.
Natriumdikromat(VI) Na2Cr2O7 . 2 H2O, som framställs av natriumkromat(VI),
bildar delikvescenta, röda kristaller, som är lösliga i vatten. Genom upphettning
överförs det till vattenfritt dikromat (smält eller gjutet dikromat), som är mindre
delikvescent och som ofta innehåller en mindre mängd natriumsulfat. Natriumdikromat
används vid garvning (kromgarvning); vid färgning (bet- och oxidationsmedel); som
oxidationsmedel vid organiska synteser; för fotobruk; vid tryckning; inom
pyrotekniken; för rening och avfärgning av fetter; för framställning av
dikromatbatterier och dikromatgelatin (som under inverkan av ljus omvandlas till en i
varmt vatten olöslig produkt); vid flotation (för att minska flytförmågan); vid
raffinering av petroleum och som antiseptiskt medel.
d) Kaliumkromater. Kaliumkromat(VI) K2CrO4 framställs av kromit och bildar gula,
giftiga kristaller, som är lösliga i vatten.
Kaliumdikromat(VI) K2Cr2O7 erhålls också av kromit. Det bildar mycket giftiga,
orangefärgade kristaller som är lösliga i vatten. Damm och ånga av kaliumdikromat
angriper näsans ben och slemhinnor. Skråmor och rispor på huden inflammeras av
lösningar av saltet.
Kaliumkromat och kaliumdikromat används för liknande ändamål som motsvarande
natriumsalter.
e) Ammoniumkromater. Ammoniumkromat(VI) (NH4)2CrO4 framställs genom att
mätta en lösning av krom(VI)oxid med ammoniak. Det bildar gula, vattenlösliga
kristaller och används för fotobruk samt vid färgning.
Ammoniumdikromat(VI) (NH4)2Cr2O7 erhålls ur naturlig järnkromoxid (kromit) och
bildar röda, vattenlösliga kristaller. Det används för fotobruk; vid färgning (betmedel);
vid garvning; för rening av fetter och oljor; vid organiska synteser etc.
f) Kalciumkromat(VI) CaCrO4 . 2 H2O framställs av natriumdikromat och krita. Vid
upphettning bortgår kristallvattnet och saltet blir gult. Det används för framställning av
gula pigment, t.ex. ultramaringult, en benämning som även används för det rena
kalciumkromatet.
28:68
g) Mangankromat. Mangan(II)kromat(VI) MnCrO4 framställs av mangan(II)oxid och
krom(VI)oxid. Det förekommer som brunaktiga, vattenlösliga kristaller och används
som betmedel vid färgning.
Mangankromatoxid, som utgör ett brunt, vattenolösligt pulver, används i
akvarellfärger.
h) Järnkromater. Järn(III)kromat(VI) (ferrikromat) Fe2(CrO4)3 framställs ur lösningar
av järn(III)klorid och kaliumkromat. Det utgör ett gult, vattenolösligt pulver.
Även järnkromatoxid förekommer och används, rent eller i blandning, i färger under
beteckningen sideringult. Blandat med järnblått ger det gröna pigment som liknar
zinkgrönt. Det har också metallurgisk användning.
ij) Strontiumkromat(VI) SrCrO2 liknar kalciumkromat. Strontiumgult, vilket används i
artistfärger, utgörs av strontiumkromat, rent eller i blandning.
k) Bariumkromat(VI) BaCrO4, som erhålls genom att fälla lösningar av bariumklorid
med natriumkromat. Det utgör ett giftigt, klargult pulver som är olösligt i vatten.
Barytgult, vilket ibland, liksom den liknande av kalciumkromat framställda produkten,
benämns ultramaringult, består av bariumkromat, rent eller i blandning. Bariumkromat
används i artistfärger och inom glas- och emaljeringsindustrierna samt även vid
tillverkning av tändstickor och som betmedel vid färgning.
Detta nummer omfattar inte:
a) naturligt blykromat (krokoit) (nr 2530);
b) pigment som är beredda av kromater (nr 3206).
3. Manganater(VI) och manganater(VII) (permanganater). Dessa salter svarar mot
mangansyra H2MnO4 (som inte har kunnat isoleras) och övermangansyra (permangansyra)
HMnO4 (existerar endast i vattenlösning).
a) Manganater. Natriummanganat(VI) Na2MnO4 framställs genom smältning av en
blandning av naturlig mangan(IV)oxid (brunsten – nr 2602) och natriumhydroxid. Det
bildar gröna kristaller, som är lösliga i kallt men sönderdelas av varmt vatten, och
används inom guldmetallurgin.
Kaliummanganat(VI) K2MnO4 förekommer i form av små, grönaktigt svarta
kristaller och används för framställning av kaliumpermanganat.
Bariummanganat BaMnO4 framställs genom upphettning av mangan(IV)oxid i
blandning med bariumnitrat och utgör ett smaragdgrönt pulver. I blandning med
bariumsulfat bildar det manganblått, som används i artistfärger.
b) Manganater(VII)(permanganater). Natriumpermanganat NaMnO43 H2O framställs av
natriummanganat(VI). Det utgör rödsvarta, delikvescenta, vattenlösliga kristaller och
används som desinfektionsmedel, vid organiska synteser och för blekning av ull.
Kaliumpermanganat KMnO4 framställs av kaliummanganat(VI) eller genom
oxidation av en blandning av mangan(IV)oxid och kaliumhydroxid. Det bildar
mörkvioletta, vattenlösliga kristaller med metallartad glans vilka färgar huden. Det
förekommer också som violettfärgad lösning och i tablettform. Kaliumpermanganat är
ett kraftigt oxidationsmedel och används som reagens inom kemin; vid organiska
synteser (framställning av sackarin); inom metallurgin (vid raffinering av nickel); för
blekning av fettämnen, hartser, halm samt garn och vävnader av natursilke; för rening
av vatten; som antiseptiskt medel; som färgämne (för ull och trä samt i hårfärger); i
gasmasker och inom medicinen.
Kalciumpermanganat Ca(MnO4)2.5 H2O framställs genom elektrolys av lösningar av
alkalimanganater och kalciumklorid och bildar mörkvioletta, vattenlösliga kristaller.
Det är ett oxidations- och desinfektionsmedel och används vid färgning, vid organiska
synteser, för rening av vatten och för blekning av pappersmassa.
4. Molybdater. Molybdater, paramolybdater och polymolybdater (di-, tri- och tetra-)
härleder sig från molybdensyran H2MoO4 eller från andra molybdensyror. I vissa
avseenden liknar de kromaterna.
De viktigaste av dessa salter är följande:
a) Ammoniummolybdat erhålls inom molybdenmetallurgin. Det bildar vattenhaltiga,
svagt grön- eller gulfärgade kristaller, som sönderdelas vid upphettning.
Ammoniummolybdat används som kemiskt reagens, för framställning av pigment och
brandsäkra material, inom glasindustrin etc.
b) Natriummolybdat bildar glänsande, vattenhaltiga kristaller,vilka är lösliga i vatten.
Det används som reagens, för framställning av pigment och inom medicinen.
c) Kalciummolybdat utgör ett vitt, vattenolösligt pulver och används inom metallurgin.
28:69
d) Bly(II)molybdat. Konstgjort blymolybdat fällt tillsammans med blykromat bildar röda
krompigment (molybdatrött).
Numret omfattar inte naturligt blymolybdat (wulfenit) (nr 2613).
5. Volframater. Volframater, paravolframater och peroxovolframater härleder sig från
volframsyran H2WO4 eller andra volframsyror.
De viktigaste av dessa salter är följande:
a) Ammoniumvolframat framställs genom att lösa volframsyra i ammoniak. Det utgör
ett vattenhaltigt, vitt, kristallint pulver, som är lösligt i vatten, samt används för
framställning av andra volframater och av brandsäkra vävnader.
b) Natriumvolframat erhålls av volframit (nr 2611) och natriumkarbonat vid
framställning av volfram. Det förekommer som små vita blad eller som vattenhaltiga
kristaller med pärlemorartad glans. Natriumvolframat är lösligt i vatten och används
för samma ändamål som ammoniumvolframat samt vidare som betmedel vid
textiltryck, för framställning av substratpigment och katalysatorer samt vid organiska
synteser.
c) Kalciumvolframat bildar vita, glänsande fjäll och är olösligt i vatten. Det används vid
tillverkning av röntgenskärmar och lysrör.
d) Bariumvolframat är ett vitt pulver. Under namnet volframvitt används det, rent eller i
blandning, i artistfärger.
e) Andra volframater, t.ex. volframater av kalium (för brandskyddsimpregnering av
vävnader), magnesium (för röntgenskärmar), krom (grönt pigment) och bly (pigment).
Detta nummer omfattar inte:
a) naturligt kalciumvolframat (scheelite), en malm (nr 2611);
b) naturligt manganvolframat (hybernit) och naturligt järnvolframat (ferberite) (nr 2611);
c) luminiscenta volframater (t.ex. av kalcium eller magnesium), vilka klassificeras som
oorganiska luminoforer (nr 3206).
6. Titanater (ortotitanater, metatitanater och peroxotitanater, neutrala eller sura), vilka
härleder sig från olika titansyror och titanhydroxider på basis av titan(IV)oxid TiO2.
Barium- och blytitanater är vita pulver som används som pigment.
Numret omfattar inte naturligt järntitanat (ilmenit) (nr 2614) och oorganiska
fluorotitanater (nr 2826).
7. Vanadater (orto-, meta-, pyro- och hypovanadater, neutrala eller sura). De erhålls från
olika vanadinsyror, vilka härleder sig från vanadin(V)oxid V2O5 eller från andra
vanadinoxider.
a) Ammoniumvanadat NH4VO3 utgör ett gulaktigt vitt, kristallint pulver, som är
obetydligt lösligt i kallt men lättlösligt i varmt vatten, varvid en gul lösning erhålls.
Det används som katalysator; som betmedel vid tryckning och färgning av vävnader;
som sickativ i målningsfärger och lacker; som färgämne för lergods; för framställning
av bläck och tryckfärger, etc.
b) Natriumvanadater (orto- och meta-) är vattenhaltiga, vita, kristallina pulver som är
lösliga i vatten. De används vid färgning och tryckning med anilinsvart.
8. Ferriter/ferrater(II)/ och ferrater(III) härleder sig från järn(II)- resp. järn(III)hydroxid
(Fe(OH)2 resp. Fe(OH)3). Kaliumferrat är ett svart pulver som löser sig i vatten till en
rödfärgad lösning.
Namnet ferrater används även oegentligt om enkla blandningar av järnoxider och andra
metalloxider. Dessa blandningar utgör keramiska färger och klassificeras enligt nr 3207.
Numret omfattar inte heller järn(II,III)oxid /magnetisk järnoxid, "järn(II)ferrat(III)"/
Fe3O4 (nr 2601) och hammarslagg (nr 2619).
9. Zinkater, utgör salter som härleder sig från den amfotera zinkhydroxiden Zn(OH)2.
a) Natriumzinkat framställs genom inverkan av natriumkarbonat på zinkoxid eller av
natriumhydroxid på metallisk zink. Det används för framställning av för
målningsfärger avsedd zinksulfid.
b) Järnzinkat används som keramisk färg.
c) Koboltzinkat. Såväl rent som i blandning med koboltoxid eller andra salter benämns
det koboltgrönt eller Rinmans grönt.
d) Bariumzinkat framställs genom att fälla en vattenlösning av bariumhydroxid med en
ammoniakalisk zinksulfatlösning. Det utgör ett vitt, vattenlösligt pulver som används
för framställning av för målningsfärger avsedd zinksulfid.
10. Stannater(IV) (orto- och meta-) härleder sig från syror av fyrvärt tenn.
28:70
a) Natriumstannat(IV) Na2SnO3 . 3 H2O erhålls genom smältning av en blandning av
tenn, natriumhydroxid, natriumklorid och natriumnitrat. Det förekommer som en hård
massa eller i oregelbundna klumpar. Saltet är lösligt i vatten och det är vitt eller färgat,
beroende på mängden föroreningar (natrium- och järnsalter). Natriumstannat(IV)
används som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror; inom glas- och
keramikindustrierna; vid separation av bly från arsenik; för förtyngning av natursilke
och vid organiska synteser.
b) Aluminiumstannat(IV) framställs genom upphettning av en blandning av
tenn(IV)sulfat och aluminiumsulfat och utgör ett vitt pulver som används som
opakmedel inom keramik- och emaljeringsindustrierna.
c) Kromstannat(IV) är huvudbeståndsdel i rosa färgämnen som används i artistfärger
och keramiska färger. Det används också i förtyngningsmedel för natursilke.
d) Koboltstannat(IV) bildar, rent eller i blandning, ett himmelsblått pigment som
används i målningsfärger.
e) Kopparstannat(IV), rent eller i blandning, används som pigment.
11. Antimonater utgör salter av olika syror, vilka motsvarar antimon(V)oxid Sb2O5 och något
liknar arsenaterna.
a) Natriummetaantimonat(V) (leukonin) framställs av natriumhydroxid och
antimon(V)oxid. Det utgör ett vitt, kristallint pulver som är obetydligt lösligt i vatten.
Natriummetaantimonat(V)
används
som
opakmedel
inom
glasoch
emaljeringsindustrierna samt för framställning av natriumtioantimonat(V) (Schlippes
salt – nr 2842).
b) Kaliumantimonater(V). Det viktigaste är kaliumväteantimonat(V), som framställs
genom upphettning av en blandning av antimonmetall och kaliumnitrat. Det utgör ett
vitt, kristallint pulver som används inom medicinen (som laxermedel) och som
keramiskt pigment.
c) Blyantimonat(V) erhålls genom smältning av antimon(V)oxid tillsammans med
mönja. Det utgör ett gult, vattenolösligt pulver. Såväl rent som i blandning med
bly(I)kloridoxid benämns det neapelgult (antimongult) och används som pigment i
glas-, artist- och keramiska färger.
Numret omfattar inte antimonider (nr 2853).
12. Plumbater(IV) härleder sig från amfoter bly(IV)oxid PbO2. Natriumplumbat(IV) används
som färgämne. Plumbater(IV) av kalcium (gult), strontium (kastanjebrunt) och barium
(svart) används vid tillverkning av tändstickor och inom pyrotekniken.
13.Andra salter av metalloxosyror eller metallperoxosyror, t.ex.:
a) tantalater och niobater;
b) germanater;
c) rhenater och perrhenater;
d) zirkonater;
e) vismutater.
a)
b)
c)
d)
Detta nummer omfattar dock inte salter av:
ädla metaller (nr 2843);
radioaktiva grundämnen och radioaktiva isotoper (nr 2844);
yttrium, skandium och sällsynta jordartsmetaller (nr 2846);
kvicksilver (nr 2852).
Fluorkomplexa salter, t.ex. fluorotitanater, klassificeras enligt nr 2826.
2842 Andra salter av oorganiska syror eller peroxosyror (inbegripet
aluminosilikater, även inte kemiskt definierade), med undantag av azider
2842.10 - Dubbelsilikater och komplexa silikater, inbegripet aluminiumsilikater,
även inte kemiskt definierade
2842.90 - Andra slag
Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning
omfattar detta nummer bl.a.:
28:71
I. Salter av oorganiska ickemetallsyror eller ickemetallperoxosyror, inte nämnda eller
inbegripna någon annanstans
Som exempel på sådana salter kan följande nämnas:
A. Fulminater, cyanater, isocyanater och tiocyanater dvs. metallsalter av cyansyra (HOC≡N) (som inte har kunnat isoleras), isocyansyra HN=C=O och fulminsyra (knallsyra)
H-C≡N+–O- (vilka tre syror är isomera) samt av tiocyansyra (HS–C≡N).
1. Fulminater. Fulminater är föreningar med inte fullt fastställd sammansättning. De är
mycket instabila och exploderar vid lätt stöt eller vid uppvärmning (t.ex. av en gnista). De
utgör initialsprängämnen och används för framställning av tändhattar och sprängkapslar.
2. Cyanater. Ammonium-, natrium- och kaliumcyanater används för framställning av olika
organiska föreningar. Cyanater av alkaliska jordartsmetaller förekommer också.
3. Tiocyanater. Tiocyanater (sulfocyanider) utgör metallsalter av tiocyansyra HS-C≡N (som
inte har kunnat isoleras). De viktigaste av dessa salter är:
a)ammoniumtiocyanat NH4SCN, som bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är
lättlösliga i vatten och som blir röda under inverkan av luft och ljus. Föreningen
sönderdelas vid upphettning. Den används inom galvanotekniken, för fotobruk, vid
färgning och tryckning (särskilt för att förhindra försämring hos vävnader av förtyngt
natursilke) och för framställning av köldblandningar, cyanider och hexacyanoferrater(II),
tiokarbamid, guanidin, plaster, bindemedel, ogräsbekämpningsmedel etc.;
b) natriumtiocyanat (NaSCN), som har samma utseende som ammoniumtiocyanat men
som också förekommer i pulverform. Föreningen är giftig. Den används för fotobruk, vid
färgning och tryckning (som betmedel), inom medicinen, som laboratoriereagens, inom
galvanotekniken, för framställning av konstgjord senapsolja, inom gummiindustrin etc.;
c) kaliumtiocyanat KSCN, som har liknande egenskaper som natriumtiocyanat. Det
används t.ex. inom textilindustrin, för fotobruk, vid organiska synteser (t.ex. för
framställning av tiokarbamid, konstgjord senapsolja och färgämnen) och för
framställning av andra tiocyanater, köldblandningar, parasitbekämpningsmedel etc.;
d) kalciumtiocyanat Ca(SCN)2·3H2O, vilket bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är
lösliga i vatten. Det används som betmedel vid färgning och tryckning, som
lösningsmedel för cellulosa, för mercerisering av bomull, inom medicinen i stället för
kaliumjodid (mot åderförkalkning), för framställning av andra tiocyanater och av
hexacyanoferrater(II) samt vid beredning av pergament;
e) koppartiocyanater.
Koppar(I)tiocyanat (kuprotiocyanat) Cu(SCN) förekommer som vit-, grå- eller gulaktiga
pulver eller pastor som är olösliga i vatten. Det används som betmedel vid textiltryckning,
vid framställning av skeppsbottenfärger samt vid organiska synteser.
Koppar(II)tiocynat (kupritiocyanat) Cu(SCN)2 är ett svart, i vatten olösligt pulver, som
lätt omvandlas till koppar(I)tiocyanat. Det används vid tillverkning av tändhattar och
tändstickor.
Numret omfattar inte kvicksilverfulminat och kvicksilvertiocyanat (nr 2852).
B. Arseniter och arsenater
Dessa utgör metallsalter av syror av arsenik; arseniter är salter av arseniksyrlighet och
arsenater är salter av arseniksyra (nr 2811). De är starka gifter. Som exempel kan följande
nämnas:
1. Natriumarsenit NaAsO2 framställs genom smältning av natriumkarbonat och
arseniktrioxid. Det förekommer som pulver eller plattor och är lösligt i vatten samt till
färgen
vitt
eller
gråaktigt.
Natriumarsenit
används
vid
vinodling
(insektsbekämpningsmedel); för konservering av hudar; inom medicinen; vid
framställning av tvål och antiseptiska medel etc.
2. Kalciumvätearsenit CaHAsO3 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används som
insektsbekämpningsmedel.
3. Koppar(II)vätearsenit CuHAsO3 framställs av natriumarsenit och koppar(II)sulfat. Det
utgör ett grönt, vattenolösligt pulver och används som insektsbekämpningsmedel, som ett
28:72
färgämne benämnt Scheeles grönt och för framställning av vissa gröna pigment (se anv.
till nr 3206).
4. Zinkarsenit Zn(AsO2)2 har liknande utseende och användning som kalciumvätearsenit.
5. Bly(II)arsenit Pb(AsO2)2 utgör ett vitt pulver, som är obetydligt lösligt i vatten. Det
används som insektsbekämpningsmedel vid vinodling.
6. Natriumarsenatar (orto-, meta- och pyroarsenater). Viktigast är dinatriumväteortoarsenat
Na2HAsO4 (med 7 eller 12 H2O alltefter den temperatur vid vilken kristallisationen har
skett) och trinatriumortoarsenat (vattenfritt eller med 12 H2O). De framställs av
arseniktrioxid och natriumnitrat och förekommer som färglösa kristaller eller grönaktigt
pulver. Det används vid beredning av medikamenter (Pearsons lösning); för framställning
av antiseptiska medel, insektsbekämpningsmedel och av andra arsenater samt även vid
tryckning av textilvaror.
7. Kaliumarsenater. Kaliumdiväte- och dikaliumväteortoarsenater framställs på liknande
sätt som natriumarsenater och bildar färglösa, vattenlösliga kristaller. De används som
antiseptiska medel och som insektsbekämpningsmedel; vid garvning; vid tryckning av
textilvaror, etc.
8. Kalciumarsenater. Trikalciumortoarsenat Ca3(AsO4)2 innehåller ofta andra
kalciumarsenater som föroreningar. Det framställs genom inverkan av kalciumklorid på
natriumarsenat och utgör ett vitt, vattenolösligt pulver, vilket används inom jordbruket
som insektsbekämpningsmedel.
9. Koppararsenater. Koppar(II)ortoarsenat Cu3(AsO4)2 framställs av natriumortoarsenat
och koppar(II)sulfat (eller koppar(II)klorid). Det utgör ett grönt, vattenolösligt pulver som
används som parasitbekämpningsmedel vid vinodling och för framställning av
skeppsbottenfärger.
10. Blyarsenater. Bly(II)ortoarsenat Pb3(AsO4)2 samt bly(II)vätearsenat förekommer som
vita pulver, pastor eller emulsioner, vilka är endast obetydligt lösliga i vatten. De används
för framställning av insektsbekämpningsmedel.
11. Andra arsenater, t.ex. arsenater av aluminium (insektsbekämpningsmedel) och av kobolt
(rosafärgat pulver som används inom den keramiska industrin).
Detta nummer omfattar inte:
a) naturligt nickelarsenat (t.ex. annabergit) (nr 2530);
b) arsenider (nr 2853);
c) acetoarseniter (29 kap.).
C. Salter av selensyror (selenider, seleniter och selenater)
Som exempel kan följande nämnas:
1. Kadmiumselenid används vid framställning av bländfritt glas och av pigment.
2. Natriumselenit används för att ge glas en röd färgton eller för att ta bort grönaktig
färgskiftning hos glas.
3. Ammonium- och natriumselenater används som insektsbekämpningsmedel (natriumsaltet
används även inom medicinen).
4. Kaliumselenat används för fotobruk.
Numret omfattar inte zorgit, en naturlig kopparblyselenid (nr 2530).
D. Salter av tellursyror (tellurider, telluriter och tellurater) t.ex.:
Som exempel kan följande nämnas:
1. Vismuttellurid används som halvledare för termostaplar.
2. Natrium- och kaliumtellurater används inom medicinen.
II. Dubbelsalter och komplexa salter
Denna grupp omfattar dubbelsalter och komplexa salter, andra än sådana som är särskilt
upptagna någon annanstans.
Bland viktigare dubbelsalter och komplexa salter enligt detta nummer märks följande:
28:73
A. Dubbelklorider och komplexa klorider (klorosalter)
1. Klorider av ammonium och:
a) magnesium bildar delikvescenta kristaller och används vid lödning;
b) järn (ammoniumjärn(II)klorid och ammoniumjärn(III)klorid). Dessa förekommer som en
massa eller i form av hygroskopiska kristaller och används inom galvanotekniken och
inom medicinen;
c) nickel förekommer som ett gult pulver eller som vattenhaltiga, gröna kristaller och
används som betmedel och inom galvanotekniken;
d) koppar (ammoniumkopparklorid) bildar blåa eller grönaktiga, vattenlösliga kristaller och
används som färgerihjälpmedel och inom pyrotekniken;
e) zink (ammoniumzinkklorid) utgör ett vitt, kristallint pulver, som är lösligt i vatten. Det
används vid lödning ("lödsalt"), i torrelement och inom galvanotekniken (elektrolytisk
förzinkning);
f) tenn, varav särskilt bör nämnas ammoniumklorostannat som förekommer som vita eller
ljusröda kristaller eller i vattenlösning. Saltet, som ibland kallas pinksalt, används i
färgerier och som förtyngningsmedel för natursilke.
2. Klorid av natrium och aluminium utgör ett vitt, kristallint, hygroskopiskt pulver som
används vid garvning.
3. Klorid av kalcium och magnesium bildar vita, delikvescenta kristaller. Saltet används inom
pappers-, textil-, stärkelse- och färgindustrierna.
4. Klorosalter, t.ex. klorobromider, klorojodider, klorojodater, klorofosfater, klorokromater
och klorovanadater.
Hit hör bl.a. kaliumklorokromat (Peligots salt), som bildar röda kristaller, vilka
sönderfaller i vatten. Det utgör ett oxidationsmedel som används vid organiska synteser.
Numret omfattar inte pyromorfit (fosfat och klorid av bly) och vanadinit (vanadat och
klorid av bly), eftersom de utgör malmer enligt nr 2607 resp. 2615).
B. Dubbeljodider och komplexa jodider (jodosalter)
1. Natriumvismutjodid (natriumjodovismutat) bildar röda kristaller som sönderfaller i vatten
och används inom medicinen.
2. Kadmiumkaliumjodid (kaliumjodokadmiat) är ett vitt, delikvescent pulver som gulnar
under inverkan av luft och likaledes används inom medicinen.
C. Dubbelsalter och komplexa salter som innehåller svavel (tiosalter)
1. Sulfater av ammonium och:
a) järn (ammoniumjärn(II)sulfat. Mohrs salt) FeSO4.(NH4)2SO4.6H2O bildar ljusgröna,
vattenlösliga kristaller och används inom metallurgin och inom medicinen;
b) kobolt CoSO4.(NH4)2SO4.6 H2O bildar röda, vattenlösliga kristaller och används vid
galvanisk koboltering samt inom den keramiska industrin;
c) nickel NiSO4.(NH4)2SO4.6 H2O bildar gröna kristaller som sönderfaller vid upphettning.
Saltet är lättlösligt i vatten och används huvudsakligen vid galvanisk förnickling;
d) koppar är ett blått, kristallint, vattenlösligt pulver som vittrar i luft och används som
parasitbekämpningsmedel, vid tryckning och annan behandling av textilvaror, vid
framställning av kopparsenit, etc.
2. Natriumzirkoniumsulfat är ett vitt, fast ämne som används inom zinkmetallurgin.
3. Tiosalter och andra dubbelsalter och komplexa salter som innehåller svavel, t.ex.
selensulfider och selenosulfater, tiotellurater, tioarsenater, tioarseniter och arsenosulfider,
tiokarbonater, germanosulfider, tioantimonater, tiomolybdater, tiostannater och
reineckater.
a)
Denna grupp omfattar bl.a.:
kaliumtritiokarbonat, som bildar gula, vattenlösliga kristaller och används mot vinlöss
(phylloxera) och vid kemisk analys;
b)
alkalitiomolybdater, vilka används som acceleratorer i bad för fosfatering
(parkerisering) av metaller;
c)
ammoniumtetratiocyanatodiamminkromat
(ammoniumdiammintetrakistiocyanatokromat, ammoniumreineckat eller Reineckes salt)
28:74
NH4/Cr(NH3)2(SCN)4/ . H2O. Detta salt förekommer som kristallint pulver eller som
mörkröda kristaller och används som reagens;
d)
kaliumtiocyanatoferrat(II) och kaliumtiocyanato-ferrat(III).
Numret omfattar inte koboltglans (kobaltit, arsenikkoboltsulfid) och germanit
(germaniumkoppar-sulfid), eftersom dessa utgör malmer enligt nr 2605 resp. 2617.
D. Dubbelsalter och komplexa salter av selen (selenokarbonater, selenocyanater etc.)
E.Dubbelsalter och komplexa salter av tellur (tellurokarbonater, tellurocyanater etc.)
F. Nitrokoboltater (koboltnitriter)
Kaliumnitrokoboltat (Fischers salt) K3Co(NO2)6 är ett mikrokristallint pulver som är
tämligen lösligt i vatten. Det används som pigment och benämns då, rent eller i blandning,
koboltgult.
G. Dubbelnitrater
och
nickelhexaamminnitrater)
komplexa
nitrater
(nickeltetraammin-
och
Nickelhexaamminnitrat bildar blåa eller gröna vattenlösliga kristaller och används som
oxidationsmedel och för framställning av nickelkatalysator.
H. Dubbelfosfater och komplexa fosfater
1. Ammoniumnatriumvätefosfat NaNH4HPO4 . 4 H2O (fosforsalt) bildar färglösa, vittrande
kristaller, som är lösliga i vatten. Det används som flussmedel för upplösning av
metalloxider.
2. Ammoniummagnesiumfosfat utgör ett vitt pulver som är endast obetydligt lösligt i vatten.
Det används för att göra textilvaror brandsäkra och inom medicinen.
3. Komplexa salter som innehåller fosfor, t.ex. molybdofosfater, fosfosilikater,
volframofosfater (fosfovolframater) och fosfostannater.
Denna grupp omfattar bl.a.:
a) molybdofosfater, vilka används vid mikroskopiska undersökningar;
b) fosfosilikater och fosfostannater, vilka används för förtyngning av natursilke.
IJ. Volframborater (borovolframater)
Kadmiumvolframoborat förekommer som gula kristaller eller i vattenlösning. Det används
som flotationsmedel.
K. Dubbelcyanater och komplexa cyanater
L. Dubbelsilikater och komplexa silikater
Denna grupp omfattar aluminiumsilikater även om de inte är isolerade kemiskt definierade
föreningar. Aluminiumsilikater används inom glasindustrin och som isoleringsmedel,
jonbytare, katalysatorer och som molekylsiktar etc.
Hit hör också syntetiska zeoliter med allmänformeln M2/nO.Al2O3.y SiO2.w H2O, där M är en
katjon med valenstalet n (vanligen natrium, kalium, magnesium eller kalcium), y är två eller
mer och w är antalet vattenmolekyler.
Aluminiumsilikater innehållande bindemedel (t.ex. zeoliter innehållande kiselbaserad lera)
omfattas emellertid inte av detta nummer (nr 3824). Zeoliter innehållande bindemedel kan
vanligen igenkännas på partikelstorleken (normalt större än 5 mikrometer).
M. Dubbelsalter och komplexa salter av metalloxider
Bland dessa salter märks kalciumkaliumkromat.
28:75
Detta nummer omfattar inte:
komplexa fluorsalter (nr 2826);
alunarter (nr 2833);
komplexa cyanider (nr 2837);
salter av väteazid (azider) (nr 2850);
klorid av ammonium och kvicksilver (ammoniumkloromerkurat, ammoniumkvicksilver(II)klorid) och kopparkvicksilverjodid (kopparjodomerkuarat) (nr 2852);
f) kaliummagnesiumsulfat, även kemiskt rent (31 kap.).
a)
b)
c)
d)
e)
28:76
UNDERAVDELNING VI
Diverse
2843 Ädla metaller i kolloidal form; oorganiska och organiska föreningar av ädla
metaller, även inte kemiskt definierade; amalgamer av ädla metaller
2843.10 - Ädla metaller i kolloidal form
- Silverföreningar:
2843.21 - - Silvernitrat
2843.29 - - Andra
2843.30 - Guldföreningar
2843.90 - Andra föreningar; amalgamer
A. Ädla metaller i kolloidal form
Detta nummer omfattar kolloidala suspensioner av ädla metaller enligt 71 kap. (dvs. silver,
guld, platina, iridium, osmium, palladium, rodium och rutenium).
Dessa ädla metaller erhålls i kolloidal form genom dispergering, katodisk utfällning eller
genom reduktion av deras oorganiska salter.
Kolloidalt silver förekommer som små blåaktiga, brunaktiga eller grönaktigt gråa korn
eller fjäll med metallglans. Det används inom medicinen som antiseptiskt medel.
Kolloidalt guld kan vara rött, violett, blått eller grönt och används för samma ändamål som
kolloidalt silver.
Kolloidal platina förekommer som små gråa partiklar och har alldeles speciella katalytiska
egenskaper.
Dessa kolloidala metaller (t.ex. guld) klassificeras enligt detta nummer även i form av
lösningar som innehåller skyddskolloider (t.ex. gelatin, kasein eller fisklim).
B. Oorganiska och organiska föreningar av ädla metaller, även inte kemiskt
definierade
Av dessa kan nämnas:
I. oxider, peroxider och hydroxider av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som
är upptagna i underavdelning IV;
II. oorganiska salter av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som är upptagna i
underavdelning V;
III. fosfider, karbider, hydrider, nitrider, silicider och borider, vilka motsvarar de
föreningar som är upptagna i nr 2848 – 2850. (t.ex. platinafosfid, palladiumhydrid,
silvernitrid och platinasilicid);
IV. organiska föreningar av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som är upptagna i
29 kap.
Föreningar som innehåller både ädel och annan metall (t.ex. dubbelsalter av en oädel och en
ädel metall och komplexa estrar som innehåller ädel metall) klassificeras också enligt detta
nummer.
De vanligaste föreningarna av de olika ädelmetallerna uppräknas nedan.
1. Silverföreningar.
a) Silveroxider. Disilveroxid Ag2O är ett brunsvart, i vatten obetydligt lösligt pulver som
svartnar i luften.
Silveroxid AgO är ett gråaktigt svart pulver.
Silveroxider används bl.a. vid tillverkning av batterier.
b) Silverhalogenider. Silverklorid AgCl förekommer som en vit massa eller som ett tungt
pulver och är olösligt i vatten. Det förpackas i mörka behållare som är ogenomträngliga
för ljus och används för fotobruk, inom medicinen och den keramiska industrin samt för
försilvring.
Numret omfattar inte cerargyrit (hornsilver), som består av naturlig klorid och jodid
av silver (nr 2616).
Silverbromid (gulaktig), silverjodid (gul) och silverfluorid används för liknande
ändamål som silverklorid.
28:77
c) Silversulfid. Konstgjord silversulfid Ag2S är ett tungt, gråsvart, vattenolösligt pulver som
används inom glasindustrin.
Numret omfattar inte naturlig silversulfid (argentit), naturlig antimonsilversulfid
(pyrargyrit, stefanit, polybasit) och naturlig arseniksilversulfid (proustit) (nr 2616).
d) Silvernitrat (lapis) AgNO3 bildar giftiga, vita, vattenlösliga kristaller och angriper huden.
Det används för försilvring av glas och metaller; för färgning av natursilke och horn; för
fotobruk; för framställning av märkbläck; som antiseptiskt medel och som
parasitbekämpningsmedel. För medicinskt bruk (etsmedel) avsedda lapisstänger, s.k.
lapispennor, klassificeras enligt 30 kap. De består av silvernitrat som har smälts
tillsammans med små mängder natrium-eller kaliumnitrat och ibland också silverklorid.
e) Andra salter och oorganiska föreningar.
Silversulfat Ag2SO4 bildar kristaller.
Silverfosfat Ag3PO4 bildar gulaktiga kristaller som är tämligen svårlösliga i vatten. Det
används inom medicinen samt för fotobruk och annat optiskt ändamål.
Silvercyanid AgCN är ett vitt, vattenolösligt pulver som mörkfärgas av ljus. Det
används inom medicinen och för försilvring. Silvertiocyanat AgSCN har liknande
utseende och används som förstärkare för fotobruk.
Komplexa cyanidsalter av silver och kalium KAg(CN)2 samt av silver och natrium
NaAg(CN)2 är lösliga vita salter som används inom galvanotekniken.
Silverfulminat bildar vita kristaller, som exploderar vid minsta stöt. Saltet är farligt att
handha och används för framställning av tändhattar.
Silverdikromat(VI) Ag2Cr2O7 är ett kristallint, rubinrött pulver som är obetydligt
lösligt i vatten. Det används vid målning av miniatyrer (silverrött, purpurrött).
Silverpermanganat är ett kristallint, mörkviolett pulver som är lösligt i vatten. Det
används i gasmasker.
Silverazid är ett explosivt ämne.
f) Organiska föreningar, t.ex:
I. silverlaktat (vitt pulver) och silvercitrat (gulaktigt pulver), vilka används för fotobruk
och som antiseptiska medel;
II. silveroxalat, som sönderdelas och exploderar vid upphettning;
III. acetat, bensoat, butyrat, cinnamat, pikrat, salicylat, tartrat och valerat av silver;
IV. proteinater, nukleater, nukleinater, albuminater, peptonater, vitellinater och tannater
av silver.
2. Guldföreningar.
a) Oxider. Guld(I)oxid (aurooxid) Au2O är ett mörkviolett, olösligt pulver. Guld(III)oxid
(aurioxid) Au2O3 är ett brunt pulver och har karaktär av en syraanhydrid som motsvarar
från
sig. Hydroxiden är en
guld(III)hydroxid Au(OH)3 , från vilken alkaliaurater(III) ,härleder
svart produkt som sönderdelas under inverkan av ljus.
b) Klorider. Guld(I)klorid (auroklorid) AuCl är ett gul- eller rödaktigt, kristallint pulver.
Guld(II)klorid (auriklorid) AuCl3 förekommer som ett rödbrunt pulver eller som en
kristallin massa. Den är mycket hygroskopisk och förvaras därför ofta i tillslutna flaskor
eller rör. Hit förs också klorguldsyra AuCl3 . HCl4 H2O, som bildar vattenhaltiga, gula
kristaller, och alkalikloroaurater(III) i form av rödgula kristaller. Dessa föreningar
används för fotobruk (för framställning av toningsbad), inom glas- och
keramikindustrierna samt inom medicinen.
Numret omfattar inte Cassius guldpurpur, som utgör en blandning av
tenn(IV)hydroxid och kolloidalt guld (32 kap.). Denna blandning används för
framställning av målningsfärger och lacker samt särskilt för porslinsmålning.
c) Andra föreningar. Guld(III)sulfid Au2S3 är ett svartaktigt ämne som med alkalisulfider
ger tioaurater(III).
Dubbelsulfiter av guld och natrium NaAu(SO3) samt av guld och ammonium
NH4Au(SO3) förekommer som färglösa lösningar och används inom galvanotekniken.
Natriumguld(I)tiosulfat används inom medicinen.
Guld(I)cyanid AuCN är ett kristallint, gult pulver och sönderdelas vid upphettning.
Den används för elektrolytisk förgyllning och inom medicinen. Med alkalicyanider ger
den cyanoaurater(I), t.ex. kaliumtetracyanoaurat(I) KAu(CN)4, vilket är ett lösligt, vitt
salt som används inom galvanotekniken.
Natriumguld(I)tiocyanat, som kristalliserar i orangefärgade nålar, används inom
medicinen och för fotobruk (i toningsbad).
28:78
3. Ruteniumföreningar. Rutenium(IV)oxid (ruteniumdioxid) RuO2 är ett blått ämne, medan
rutenium(VIII)oxid (ruteniumtetraoxid) RuO4 är orangefärgad. Rutenium(III)klorid
(ruteniumtriklorid) RuCl3 och rutenium(IV)klorid (ruteniumtetraklorid) RuCl4 bildar
ammin- och nitrosokomplexer och ger med alkaliklorider klorosalter. Dubbelnitriter av
rutenium och alkalimetaller förekommer också.
4. Rodiumföreningar. Rodium(III)oxid Rh2O3 utgör ett svart pulver och svarar mot
rodium(III)hydroxid Rh(OH)3. Rodium(III)klorid RhCl3 ger med alkaliklorider
klororodater(III). Vidare förekommer ett sulfat, alunarter, komplexa fosfater, ett nitrat och
komplexa nitriter, cyanorodater(III) och komplexa ammin- och oxalsyraderivat.
5. Palladiumföreningar. Den mest stabila oxiden är palladium(II)oxid PdO, som också är den
enda som är basisk. Den utgör ett svart pulver som sönderdelas vid upphettning.
Palladium(II)klorid PdCl2 är ett brunt, delikvescent, vattenlösligt pulver, som
kristalliserar med 2 H2O. Den används inom den keramiska industrin, för fotobruk och
inom galvanotekniken.
Kaliumkloropalladat(II) K2PdCl4, som utgör ett brunt, tämligen lösligt salt och används
för att påvisa kolmonoxid, förs också hit. Kloropalladater(IV), amminföreningar
(palladiumdiamminer),
tiopalladater(II),
palladonitriter,
cyanopalladater(IV),
oxalopalladater(II) och ett palladium(II)sulfat förekommer också.
6. Osmiumföreningar. Osmium(IV)oxid (osmiumdioxid) OsO2 är ett mörkbrunt pulver.
Osmium(VIII)oxid (osmiumtetraoxid) OsO4 är ett flyktigt, fast ämne som kristalliserar i
vita nålar. Den angriper ögon och lungor och används vid beredning av histologiska
preparat och inom fotomikrografin. Osmium(VIII)oxid ger osmater(VI), t.ex. kaliumosmat
(röda kristaller), samt med ammoniak och alkalihydroxider osmiamater, t.ex. osmiamater
av kalium eller natrium (gula kristaller).
Osmium(IV)klorid (osmiumtetraklorid) OsCl4 och osmium(III)klorid (osmiumtriklorid)
OsCl3 ger alkalikloroosmater(IV) och (III).
7. Iridiumföreningar. Förutom iridium(III)oxid förekommer en
iridium(IV)hydroxid
(iridiumtetrahydroxid) Ir(OH)4 (blått, fast ämne), en klorid, kloroiridater(III) och (IV),
dubbelsulfater och amminföreningar.
8. Platinaföreningar:
a) Oxider. Platina(II)oxid (platinamonoxid) PtO är ett violett eller svartaktigt pulver.
Platina(IV)oxid (platinadioxid) PtO2 bildar flera hydrat av vilka tetrahydratet är en
komplex syra (hexahydroxiplatinasyra) H2Pt(OH)>6. Mot denna syra svarar salter sådana
som alkaliplatinater(IV). Motsvarande amminkomplexer förekommer också.
b) Andra föreningar. Platina(IV)klorid PtCl4 förekommer som ett brunt pulver eller som en
gul lösning. Den används som reagens. Handelsvaran platinaklorid är
hexakloroplatinasyra H2PtCl6 som utgör delikvescenta, brunaktigt röda prismor som är
lösliga i vatten. Den används för fotobruk (platinatoning), för platinering, för keramiska
glasyrer och för framställning av platinasvamp. Platinaamminkomplexer motsvarande
denna syra förekommer också.
Tetrakloroplatinasyra H2PtCl4 är ett rött, fast ämne och amminföreningar motsvarande
denna syra finns också. Kalium- och bariumtetracyanoplatinater(II) används för framställning
av fluorescensskärmar för röntgenfotografering.
C. Amalgamer av ädla metaller
Dessa amalgamer utgör legeringar av ädla metaller med kvicksilver. Guld- och
silveramalgamer, vilka är vanligast, är mellanprodukter för utvinning av ifrågavarande ädla
metaller.
Numret omfattar också amalgamer som innehåller både ädla och oädla metaller (t. ex. vissa
amalgamer för tandläkarbruk). Numret omfattar dock inte amalgamer som består helt av oädla
metaller (nr 2853).
Numret omfattar inte föreningar av kvicksilver, oavsett om de är kemiskt definierade eller
inte, andra än amalgamer (nr 2852).
2844 Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper (inbegripet
klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper) samt föreningar av
28:79
sådana grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande
dessa produkter
284410
-
284420
-
284430
-
284440
-
284450
-
Naturligt uran och föreningar av naturligt uran; legeringar, dispersioner
(inbegripet kermeter), keramiska produkter samt blandningar,
innehållande naturligt uran eller föreningar av naturligt uran
Uran anrikat på U 235 och föreningar av sådant uran; plutonium och
plutoniumföreningar; legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter),
keramiska produkter samt blandningar, innehållande uran anrikat på U
235, plutonium eller föreningar av dessa produkter
Uran utarmat på U 235 och föreningar av sådant uran; torium och
toriumföreningar; legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter),
keramiska produkter samt blandningar, innehållande uran utarmat på U
235, torium eller föreningar av dessa produkter
Radioaktiva grundämnen, isotoper och föreningar som inte omfattas av
nr 2844 10, 2844 20 eller 2844 30; legeringar, dispersioner (inbegripet
kermeter), keramiska produkter samt blandningar, innehållande dessa
grundämnen, isotoper eller föreningar; radioaktiva återstoder
Förbrukade (bestrålade) bränsleelement till kärnreaktorer
I. Isotoper
Atomkärnorna hos ett grundämne innehåller alltid samma antal protoner (vilket anges av
grundämnets atomnummer) men kan ha olika antal neutroner och kan följaktligen ha olika
massa (olika masstal).
Nuklider som har samma atomnummer men som skiljer sig från varandra genom att de har
olika masstal kallas isotoper av grundämnet. Det finns exempelvis ett flertal nuklider med
atomnummer 92, vilka alla kallas uran, men deras masstal varierar mellan 227 och 240. De
benämns uran 233, uran 235, uran 238 etc. På samma sätt är väte 1, väte 2 eller deuterium
(klassificeras enligt nr 2845) och väte 3 eller tritium isotoper av väte (väte).
Det som är avgörande för ett grundämnes kemiska natur är storleken av den positiva
elektriska laddningen, dvs. antalet protoner, i atomkärnan. Detta antal bestämmer nämligen
antalet elektroner som kretsar kring kärnan. Av detta antal är grundämnets kemiska
egenskaper beroende.
Olika isotoper av ett grundämne, vilkas atomkärnor har samma elektriska laddning men
olika massa, har därför samma kemiska egenskaper, men de har olika fysikaliska egenskaper.
Kemiska grundämnen består antingen av en enstaka nuklid (monoisotopiska grundämnen)
eller av en blandning av två eller flera isotoper i kända, konstanta proportioner. I naturen
förekommande klor består exempelvis, i både fri och kemiskt bunden form, alltid av en
blandning av 75,4 % klor 35 och 24,6 % klor 37 (vilket ger atomvikten 35,457).
När ett grundämne består av en blandning av isotoper, kan de olika isotoperna separeras,
t.ex. genom diffusion genom porösa rör, genom elektromagnetisk separation eller genom
fraktionerad elektrolys. Isotoper kan även erhållas genom att bestråla naturliga grundämnen
med neutroner eller med laddade partiklar med hög kinetisk energi.
Med ordet isotoper i anm. 6 till detta kapitel och i nr 2844 och 2845 avses enligt denna
anmärkning inte bara isotoper i ren form utan också kemiska grundämnen vilkas naturliga
isotopsammansättning antingen har modifierats på konstgjord väg genom anrikning av
grundämnet på någon eller några av dess isotoper (vilket är liktydigt med att utarma det på
någon annan isotop) eller genom att genom en kärnreaktion omvandla några isotoper till
andra, konstgjorda isotoper. Exempelvis klor med atomvikten 35,30, vilken erhålls genom att
anrika detta grundämne så att det innehåller 85 % klor 35 (och följaktligen utarma det så att
det innehåller 15 % klor 37), anses sålunda som en isotop.
Det bör observeras att grundämnen, som i naturligt tillstånd endast har en enda isotop, t.ex.
beryllium 9, fluor 19, aluminium 27, fosfor 31 och mangan 55, inte anses som isotoper enligt
detta nummer utan skall klassificeras, såväl i fri som i kemiskt bunden form, enligt de mer
specificerade nummer, som avser kemiska grundämnen eller kemiska föreningar av sådana.
28:80
Radioaktiva isotoper av dessa grundämnen, som har erhållits på konstgjord väg (t.ex. Be
10, F 18, Al 29, P 32 och Mn 54) betraktas emellertid som isotoper enligt detta nummer.
Eftersom konstgjorda kemiska grundämnen (i allmänhet med ett atomnummer över 92, s.k.
transurana grundämnen) inte har en konstant isotopisk sammansättning, utan denna varierar
alltefter den metod som har använts för att framställa grundämnet, är det i dessa fall omöjigt
att göra skillnad mellan det kemiska grundämnet och dess isotoper enligt bestämmelserna i
anm. 6.
Detta nummer omfattar endast sådana isotoper som är radioaktiva (fenomenet
radioaktivitet beskrivs nedan). Stabila isotoper klassificeras däremot enligt nr 2845.
II. Radioaktivitet
Vissa nuklider, vilkas atomkärna är instabil, utsänder, såväl i ren form som när de ingår i
kemiska föreningar, strålning med fysikalisk eller kemisk verkan såsom:
1. jonisering av gaser;
2. fluorescens;
3. inverkan på ljuskänsliga fotografiska plåtar.
Detta förhållande gör det möjligt att upptäcka strålningen och mäta dess intensitet, t.ex.
med hjälp av Geiger-Müller-räknare, proportionalräknare, jonkammare, wilsonkammare
(dimkammare), bubbelflödesräknare, scintillationsräknare och ljuskänslig film eller
ljuskänsliga plåtar.
Det är detta fenomen som kallas radioaktivitet. Kemiska grundämnen, isotoper, kemiska
föreningar och ämnen i allmänhet som uppvisar detta sägs vara radioaktiva.
III. Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper samt föreningar av
sådana grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande dessa
produkter
A. Radioaktiva grundämnen
Under denna rubrik innefattas de radioaktiva grundämnen som anges i anm. 6 a till detta
kapitel, nämligen: teknetium, prometium, polonium och alla grundämnen med högre
atomnummer än 84, såsom astat, radon, francium, radium, aktinium, torium, protaktinium,
uran, neptunium, plutonium, americium, curium, berkelium, californium, einsteinium,
fermium, mendelevium, nobelium och lawrencium.
Dessa grundämnen består i allmänhet av flera isotoper, vilka alla är radioaktiva.
Det finns emellertid grundämnen som består av en blandning av stabila isotoper och
radioaktiva isotoper, såsom kalium, rubidium, samarium och lutetium (nr 2805), vilka
praktiskt taget kan anses vara stabila och därför inte klassificeras enligt detta nummer,
emedan de radioaktiva isotoperna dels har en låg radioaktivitetsnivå och dels ingår i
blandningen med en förhållandevis låg andel.
Om däremot samma grundämnen (kalium, rubidium, samarium och lutetium) har anrikats
på sina radioaktiva isotoper (K 40, Rb 87, Sm 147 resp. Lu 176) betraktas de som radioaktiva
isotoper enligt detta nummer.
B. Radioaktiva isotoper
Förutom de ovannnämnda naturliga radioaktiva isotoperna kalium 40, rubidium 87, samarium
147 och lutetium 176, kan nämnas uran 235 och uran 238, som beskrivs mer detaljerat i
avsnitt IV nedan, och vissa isotoper av tallium, bly, vismut, polonium, radium, aktinium och
torium, vilka ofta är kända under annat namn än motsvarande grundämne. Detta namn
hänsyftar på det grundämne ur vilket de har erhållits genom radioaktiv omvandling. Sålunda
kallas vismut 210 radium E, polonium 212 kallas torium C' och aktinium 228 kallas
mesotorium II.
Kemiska grundämnen som normalt är stabila kan bli radioaktiva antingen genom
bestrålning med från en partikelaccelerator (cyklotron, synkrotron etc.) utslungade partiklar
med hög kinetisk energi (protoner, deutroner) eller genom absorbtion av neutroner i en
kärnreaktor.
Grundämnen som har omvandlats på detta sätt kallas konstgjorda radioaktiva isotoper. För
närvarande är omkring 500 sådana isotoper kända. Av dessa har nästan 200 redan praktisk
28:81
användning. Bortsett från uran 233 och plutoniumisotoperna, vilka beskrivs längre fram, är
några av de viktigaste: väte 3 (tritium), kol 14, natrium 24, fosfor 32, svavel 35, kalium 42,
kalcium 45, krom 51, järn 59, kobolt 60, krypton 85, strontium 90, yttrium 90, palladium 109,
jod 131 och 132, xenon 133, cesium 137, tulium 170, iridium 192, guld 198 och polonium
210.
Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper omvandlas av sig själva till mer
stabila grundämnen eller isotoper.
Den tid som behövs för att en viss mängd radioaktiv isotop skall sönderfalla till hälften av
den ursprungliga mängden betecknas som halveringstiden för ifrågavarande isotop.
Halveringstiden varierar mellan en bråkdel av en sekund för vissa höggradigt radioaktiva
isotoper (0,3 x 10-6 sekunder för torium C') upp till miljarder år (1,5 x 1011 år för samarium
147) och utgör ett lämpligt mått på hur stabil en viss atomkärna är.
Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper klassificeras enligt detta
nummer även när de är blandade med varandra, med radioaktiva kemiska föreningar eller med
icke radioaktiva ämnen (t.ex. icke upparbetade bestrålade mål samt radioaktiva strålkällor),
under förutsättning att produkten har en specifik radioaktivitet som är högre än 74 Bq (0,002
mikrocurie) per gram.
C. Radioaktiva föreningar; blandningar och återstoder innehållande radioaktiva
ämnen
Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper enligt detta nummer används ofta i
form av föreningar eller produkter som är "märkta" (dvs. innehåller molekyler med en eller
flera radioaktiva atomer). Sådana föreningar klassificeras enligt detta nummer även när de är
lösta eller dispergerade i eller utgör naturliga eller konstgjorda blandningar med andra
radioaktiva eller icke radioaktiva ämnen. Dessa grundämnen och isotoper klassificeras enligt
detta nummer också när de föreligger i form av legeringar, dispersioner eller kermeter.
Oorganiska och organiska föreningar, i vilkas molekyl radioaktiva grundämnen eller
radioaktiva isotoper ingår, samt lösningar av sådana ämnen klassificeras enligt detta nummer
även om den specifika radioaktiviten hos dessa föreningar och lösningar är lägre än 74 Bq
(0,002 mikrocurie) per gram. Legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska
produkter och blandningar som innehåller radioaktiva ämnen (grundämnen, isotoper eller
föreningar av dessa) klassificeras däremot enligt detta nummer endast om de har en specifik
radioaktivetet som är högre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram.
Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper används sällan i fri form, utan
förekommer i handeln i form av kemiska föreningar eller legeringar. Med undantag av
föreningar av klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper, som med hänsyn till
sina egenskaper och sin betydelse behandlas särskilt i avsnitt IV nedan, är följande
radioaktiva föreningar de viktigaste:
1. Radiumsalter (klorid, bromid, sulfat etc.). Dessa används som strålkällor vid behandling av
cancer samt vid vissa fysikaliska experiment.
2. Föreningar av radioaktiva isotoper, nämnda i III B van. Konstgjorda radioaktiva isotoper
och föreningar av sådana används:
a) inom industrin, t.ex. för metallradiografi; för mätning av tjockleken hos plåt etc.; för
mätning av vätskenivån i slutna behållare; för underlättande av vulkning; för att sätta i
gång polymerisation eller ymppolymerisation av åtskilliga organiska föreningar; för
tillverkning av självlysande färg (t.ex. i blandning med zinksulfid); för urtavlor och
instrument etc.;
b) inom medicinen, t.ex. för diagnostisering och behandling av vissa sjukdomar (kobolt 60,
jod 131, guld 198, fosfor 32 etc.);
c) inom jordbruket, .ex. för sterilisering av jordbruksprodukter; för att förhindra groning; för
att studera växters förmåga att absorbera gödselmedel; för att framkalla genetiska
mutationer i syfte att förbättra arten, etc. (kobolt 60, cesium 137, fosfor 32 etc.);
d) inom biologin, t.ex. för att studera funktionen hos och utvecklingen av vissa animaliska
eller vegetabiliska organ (tritium, kol 14, natrium 24, fosfor 32, svavel 35, kalium 42,
kalcium 45, järn 59, strontium 90, jod 131 etc.);
e) vid fysikalisk eller kemisk forskning.
Radioaktiva isotoper och föreningar av sådana isotoper föreligger vanligen i form av
pulver, lösningar, nålar, tråd eller plåt. De är i allmänhet förpackade i glasampuller, i ihåliga
platinanålar i rör av rostfritt stål etc., vilka är placerade i strålskyddande metallbehållare
28:82
(vanligen av bly). Dessas tjocklek sammanhänger med graden av radioaktivitet hos
isotoperna. I enlighet med vissa internationella överenskommelser måste på behållaren vara
anbragt en speciell varningsetikett med detaljerade uppgifter om den inneliggande isotopen
och dennas grad av radioaktivitet.
Blandningar kan innehålla vissa neutronkällor som har bildats genom att sammanföra (i en
blandning, i en legering, genom hopmontering etc.) ett radioaktivt grundämne eller en
radioaktiv isotop (radium, radon, antimon 124, americium 241 etc.) med ett annat grundämne
(beryllium, fluor etc.) på ett sådant sätt att en (γ, n) eller (α, n) reaktion uppstår (införande av
en γ-foton respektive en α-partikel och emission av en neutron).
Alla hopmonterade neutronkällor, som är färdiga att användas i kärnreaktorer för att
framkalla kärnklyvningsreaktioner, skall emellertid anses utgöra delar till reaktorer och skall
följaktligen klassificeras enligt nr 8401.
Mikrokulor av kärnbränsle som är överdragna med kol eller kiselkarbid och som är avsedda
att användas i sfäriska eller prismatiska bränsleelement förs till detta nummer.
Enligt detta nummer klassificeras också produkter som används som luminoforer och till
vilka har tillsatts små mängder radioaktiva ämnen för att göra dem självlysande, under
förutsättning att den resulterande specifika radioaktiviteten är högre än 74 Bq (0,002
mikrocurie) per gram.
De radioaktiva återstoder som är viktigast från återanvändningssynpunkt är:
1. tungt vatten som är bestrålat eller innehåller tritium: i en kärnreaktor omvandlas en del av
det deuterium som finns i tungt vatten så småningom till tritium genom absorption av
neutroner, och det tunga vattnet blir därigenom radioaktivt;
2. förbrukade (bestrålade) bränsleelement, som i allmänhet är mycket höggradigt radioaktiva
och huvudsakligen används för återvinning av de klyvbara och fertila ämnen som de
innehåller (se avsnitt IV nedan).
IV. Klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotopersamtföreningar av sådana
grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande dessa
produkter
A. Klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper
Vissa av de radioaktiva grundämnen och isotoper som är omnämnda i avsnitt III har hög
atommassa, t.ex. torium, uran, plutonium och americium. Hos dessa har atomkärnan en
mycket komplex struktur. Dessa atomkärnor kan, när de utsätts för bestrålning med
elementarpartiklar (neutroner, protoner, deutroner, tritoner, alfapartiklar etc.), absorbera dessa
partiklar och därigenom öka sin instabilitet i så hög grad att de sönderfaller i två medeltunga,
ungefär lika stora kärnor (eller mera sällan i tre eller fyra delar). Vid detta sönderfall frigörs
en avsevärd mängd energi. Samtidigt bildas nya neutroner. Processen kallas klyvning
(fission).
Klyvning sker sällan spontant eller under inverkan av fotoner.
De vid klyvningen frigjorda nya neutronerna kan framkalla en andra klyvning och därvid
föranleda bildandet av ytterligare neutroner osv. Upprepandet av denna process alstrar en
kedjereaktion.
Sannolikheten för att en klyvning skall äga rum är i allmänhet stor i fråga om vissa nuklider
(U 233, U 235, Pu 239) om långsamma neutroner används, dvs. neutroner med en
medelhastighet av omkring 2 200 m/sek (motsvarande i energi 1/40 elektronvolt). Då denna
hastighet ungefär motsvarar hastigheten hos molekylerna i en vätska (termisk rörelse),
benämns långsamma neutroner ibland även termiska neutroner.
För närvarande är klyvning med termiska neutroner den process som vanligen används i
kärnreaktorer.
Av den anledningen används termen klyvbar allmänt om isotoper som kan klyvas med
termiska neutroner, speciellt uran 233, uran 235, plutonium 239 och de kemiska grundämnen i
vilka dessa ingår, särskilt uran och plutonium.
Andra nuklider, såsom uran 238 och torium 232, kan endast klyvas med hjälp av snabba
neutroner och betecknas vanligen inte som klyvbara utan som fertila. Förklaringen till detta
är att dessa nuklider kan absorbera långsamma neutroner. Därvid bildas plutonium 239
resp.uran 233, vilka är klyvbara.
I termiska kärnreaktorer är energin hos de neutroner som frigörs vid klyvning alldeles för
hög (ca 2 milj. elektronvolt) för att en kedjereaktion skall komma till stånd. Neutronernas
28:83
hastighet måste därför nedbringas, vilket kan åstadkommas med moderatorer, dvs. ämnen
med liten atommassa (t.ex. vatten, tungt vatten, vissa kolväten, grafit eller beryllium). Dessa
ämnen absorberar visserligen en del av neutronernas energi vid en serie sammanstötningar,
men de absorberar inte själva neutronerna utom möjligen en obetydlig mängd.
För att en kedjereaktion skall kunna igångsättas och vidmakthållas måste medeltalet av de
nya neutroner som alstras vid klyvningen överstiga antalet neutroner som går förlorade genom
absorption eller läckning och inte åstadkommer någon klyvning.
De klyvbara och fertila kemiska grundämnena är följande:
1. Naturligt uran.
Naturligt uran består av tre isotoper: uran 238 (99,28 %), uran 235 (0,71 %) och uran 234
(0,006 %). Följaktligen kan uran betraktas både som ett klyvbart grundämne (med hänsyn
till dess innehåll av U 235) och som ett fertilt grundämne (med hänsyn till dess innehåll av
U 238).
Uran utvinns huvudsakligen ur pechblände, uraninit,autunit,karnotit, torbernit och
brannerit. Det erhålls också ur återstoder från framställningen av superfosfater eller ur
avfall från guldgruvor. Utvinningsprocessen består som regel i reduktion av tetrafluoriden
med kalcium eller magnesium. Uran kan även utvinnas genom elektrolys.
Uran är ett svagt radioaktivt, mycket tungt (densitet 19) och hårt grundämne. Det har en
glänsande, silvergrå yta som genom oxidering blir matt vid kontakt med luftens syre. I
pulverform oxideras det och antänds snabbt vid kontakt med luft.
Inom handeln förekommer uran vanligen i form av göt, färdiga för polering, filning,
valsning etc. (till stänger, stavar, rör, plåt, tråd etc.).
2. Torium.
På grund av att mineralen torit och orangit, som är mycket rika på torium, är sällsynta,
utvinns torium huvudsakligen ur monazit, ur vilken man också utvinner sällsynta
jordartsmetaller.
Den orena metallen är ett extremt lättantändligt grått pulver. Den erhålls genom
elektrolys av fluoriderna eller genom reduktion av fluoriderna, kloriderna eller oxiderna.
Den därvid utvunna metallen renas och sintras i inert atmosfär och formas till tunga stålgrå
göt (densitet 11,5). Dessa är hårda (dock mjukare än uran) och oxideras snabbt vid kontakt
med luft.
Av dessa göt erhålls plåt, stång, rör, tråd etc. genom valsning, strängpressning eller
dragning. Naturligt torium består huvudsakligen av isotopen torium 232.
Torium och vissa toriumlegeringar används huvudsakligen som fertila material i
kärnreaktorer. Toriummagnesium- och toriumvolframlegeringar används dock inom
flygindustrin samt vid tillverkning av elektronrör o.d.
Detta nummer omfattar inte av torium tillverkade varor enligt sextonde till nittonde avd. i
tulltaxan.
3. Plutonium.
Plutonium erhålls industriellt genom bestrålning av uran 238 i en kärnreaktor.
Det är mycket tungt (densitet 19,8), radioaktivt och mycket giftigt. Det liknar uran i fråga
om utseende och oxidationsbenägenhet.
Plutonium förekommer inom handeln i samma former som anrikat uran och kräver den
största försiktighet vid hanteringen.
Bland klyvbara isotoper märks:
1. uran 233. Denna isotop erhålls i kärnreaktorer av torium 232, vilket successivt omvandlas
till torium 233, protaktinium 233 och uran 233;
2. uran 235. Denna isotop är den enda i naturen förekommande klyvbara uranisotopen. Den
ingår till 0,71 % i naturligt uran.
Uran anrikat på U 235 och uran utarmat på U 235 (anrikat på U 238) erhålls av
uranhexafluorid genom att isotoperna separeras på elektromagnetisk väg, genom
centrifugering eller genom gasdiffusion;
3. plutonium 239. Denna isotop erhålls i kärnreaktorer av uran 238, vilket succesivt
omvandlas till uran 239, neptunium 239 och plutonium 239.
Vidare kan nämnas vissa isotoper av transplutoniska grundämnen, såsom californium 252,
americium 241, curium 242 och curium 244, vilka kan klyvas (även spontant) och vilka kan
användas som starka neutronkällor.
Av de fertila isotoperna kan förutom torium 232 nämnas utarmat uran (dvs. utarmat på U
235 och följaktligen anrikat på U 238). Denna metall är en biprodukt vid framställning av
28:84
uran anrikat på U 235. Då den är mycket billigare och finns tillgänglig i större kvantiteter,
används den som ersättning för naturligt uran, särskilt som fertilt material, som skyddsskärm
mot strålning, som en tung metall vid framställning av svänghjul och vid framställning av
absorptionsmaterial (getter) för rening av vissa gaser.
Detta nummer omfattar inte av uran tillverkade varor enligt sextonde till nittonde avd.
B. Föreningar av klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper
Bland de föreningar som omfattas detta nummer märks särskilt följande:
1. Föreningar av uran:
a) oxiderna UO2, U3O8 och UO3;
b) fluoriderna UF4 och UF6 (den senare sublimerar vid 56 °C);
c) karbiderna UC och UC2;
d) uranaterna Na2U2O7 och (NH4)2U2O7;
e) uranylnitrat UO2(NO3)2.6 H2O;
f) uranylsulfat UO2SO43 H2O.
2. Föreningar av plutonium:
a) tetrafluoriden PuF4;
b) dioxiden PuO2;
c) nitratet PuO2(NO3)2;
d) karbiderna PuC och Pu2C3;
e) nitriden PuN.
Föreningar av uran och plutonium används huvudsakligen inom kärnkraftsindustrin,
antingen som mellanprodukter eller som slutprodukter. Uranhexafluorid förvaras vanligen i
slutna behållare. Den är tämligen giftig och bör därför hanteras försiktigt.
3. Föreningar av torium:
a) oxid och hydroxid. Toriumoxid ThO2 är ett vitgult, vattenolösligt pulver.
Toriumhydroxid Th(OH)4 utgörs av hydratiserad toriumoxid. Båda utvinns ur monazit.
De används för framställning av glödstrumpor, som eldfasta material och som
katalysatorer (vid acetonsyntes). Oxiden används som fertilt material i kärnreaktorer;
b) oorganiska salter. Dessa salter är vanligen vita. De viktigaste är:
– toriumnitrat, som innehåller varierande mängd kristallvatten och förekommer som
kristaller eller som pulver (vattenfritt nitrat). Det används för framställning av
luminiscenta målningsfärger. Blandat med ceriumnitrat används det för impregnering
av glödstrumpor;
– toriumsulfat, ett kristallint pulver som är lösligt i kallt vatten; vätesulfat och
alkalidubbelsulfater av torium;
– toriumklorid ThCl4, vattenfri eller hydratiserad, samt toriumkloridoxid;
– toriumnitrid och toriumkarbid. Dessa används som eldfasta material, som slipmedel
och som fertila material i kärnreaktorer;
c) organiska föreningar. De vanligaste organiska toriumföreningarna är formiat, acetat,
tartrat och bensoat, vilka samtliga används inom medicinen.
C. Legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter,
blandningar och återstoder som innehåller klyvbara eller fertila grundämnen eller
isotoper samt oorganiska och organiska föreningar av dessa
De viktigaste produkterna i denna grupp är följande:
1. Legeringar av uran eller plutonium med aluminium, krom, zirkonium, molybden, titan,
niob eller vanadin samt uranplutonium- och järnuranlegeringar.
2. Dispersioner av urandioxid UO2 eller urankarbid UC (även i blandning med toriumdioxid
eller toriumkarbid) i grafit eller polyeten.
3. Kermeter, bestående av olika metaller eller metallegeringar (t.ex. rostfritt stål) och
urandioxid UO2, plutoniumdioxid PuO2, urankarbid UC eller plutoniumkarbid PuC (eller
dessa föreningar i blandning med oxid eller karbid av torium).
Dessa produkter används i form av stänger, plåt, kulor, tråd, pulver etc. för tillverkning
av bränsleelement eller ibland direkt i reaktorerna.
Stänger, plåt och kulor som är inneslutna i ett omhölje och försedda med speciella
anordningar för hanteringen klassificeras enligt nr 8401.
28:85
4. Förbrukade (bestrålade) bränsleelement, dvs. sådana som efter längre eller kortare tids
användning måste bytas ut (t.ex. emedan ansamlingen av klyvningsprodukter hindrar
kedjereaktionen eller emedan omhöljet har blivit dåligt). Sedan de har lagrats tilräckligt
länge i mycket djupt vatten för att kyla dem och låta deras radioaktivitet minska,
transporteras dessa bränsleelement i blybehållare till speciella anläggningar med
utrustning för återvinning av kvarvarande klyvbart material, av klyvbart material som
härrör från omvandlingen av fertila grundämnen (vilka vanligen ingår i bränsleelementen)
samt av klyvningsprodukter.
2845 Isotoper som inte omfattas av nr 2844; oorganiska och organiska föreningar av
sådana isotoper, även inte kemiskt definierade
2845.10 - Tungt vatten (deuteriumoxid)
2845.90 - Andra slag
Vad som menas med "isotoper" framgår av avsnitt I i anv. till nr 2844.
Detta nummer omfattar stabila isotoper, dvs. icke radioaktiva isotoper samt oorganiska och
organiska föreningar av sådana isotoper, även inte kemiskt definierade.
Bland de isotoper och föreningar av sådana som omfattas av detta nummer kan nämnas:
1. tungt väte (väte) eller deuterium. Detta erhålls genom separering från vanligt väte i vilket
det ingår med ca 1 del på 6 500;
2. tungt vatten, dvs. deuteriumoxid. Detta förekommer med 1 del på ca 6 500 i vanligt vatten.
Det erhålls vanligen som återstod vid elektrolys av vatten och används i kärnreaktorer för
att minska hastigheten hos neutronerna som klyver uranatomerna;
3. andra föreningar som är framställda av deuterium, t.ex. tungt acetylen, tungt metan, tung
ättiksyra och tungt paraffin;
4. isotoper av litium, benämnda litium 6 eller 7 samt föreningar av dessa;
5. kolisotopen kol 13 och föreningar av denna.
2846 Oorganiska och organiska föreningar av sällsynta jordartsmetaller, yttrium
eller skandium eller av blandningar av dessa metaller
2846.10 - Ceriumföreningar
2846.90 - Andra slag
Detta nummer omfattar oorganiska och organiska föreningar av yttrium, av skandium eller av
sällsynta jordartsmetaller, enligt nr 2805 (lantan, cerium, praseodym, neodym, samarium,
europium, gadolinium, terbium, dysprosium, holmium, erbium, tulium, ytterbium och
lutetium). Numret omfattar även föreningar som har erhållits direkt genom kemisk behandling
av blandningar av dessa grundämnen. Detta innebär att numret omfattar blandningar av oxider
eller hydroxider av dessa grundämnen samt blandningar av salter som har samma anjon (t.ex.
klorider av sällsynta jordartsmetaller) men inte blandningar av salter med olika anjoner, även
om de har samma katjon. Numret omfattar därför exempelvis inte en blandning av nitrater av
europium och samarium med oxalater av dessa metaller och inte heller en blandning av
ceriumklorid och ceriumsulfat, eftersom dessa produkter inte är föreningar som härrör direkt
från blandningar av grundämnena, utan utgör blandningar av föreningar vilka kan anses ha
framställts för speciella ändamål och vilka därför skall klassificeras enligt nr 3824.
Numret omfattar också dubbelsalter och komplexa salter av ifrågavarande metaller med
andra metaller.
Bland föreningar enligt detta nummer märks följande:
1. Ceriumföreningar.
a)
Oxider och hydroxider. Cerium(IV)oxid (cerioxid) är ett vitt, vattenolösligt
pulver som framställs av ceriumnitrat. Det används som opakmedel inom
keramikindustrin, för färgning av glas, vid framställning av kol för båglampor och som
katalysator vid framställning av salpetersyra och ammoniak. Den mot oxiden svarande
hydroxiden förekommer också. Cerium(III)oxid (cerooxid) och cerium(III)hydroxid är
föga beständiga.
28:86
b)
Ceriumsalter. Cerium(III)nitrat (ceronitrat) Ce(NO3)3 används för framställning
av glödstrumpor. Ammoniumcerium(IV)nitrat förekommer som röda kristaller.
Ceriumsulfater (cerium(III)sulfat/cerosulfat/och dess hydrater; vattenhaltigt
cerium(IV)sulfat/cerisulfat/, orangegula, vattenlösliga prismor) används som
försvagningsmedel för fotobruk. Det förekommmer också dubbelsulfater av cerium.
Förutom cerium(III)klorid (ceroklorid) CeCl3 förekommer flera andra färglösa salter
av trevärt cerium och gula eller orangefärgade salter av fyrvärt cerium.
Ceriumoxalat förekommer som pulver eller som gulaktigt vita, hydratiserade kristaller,
praktiskt taget olösliga i vatten. Det används för utvinning av metallerna som tillhör
ceriumgruppen samtinom medicinen.
2. Andra föreningar av sällsynta jordartsmetaller. Inom handeln förekommande yttriumoxid,
terbiumoxid och blandningar av ytterbiumoxid med oxider av andra sällsynta
jordartsmetaller är förhållandevis fria från andra ämnen. Detta nummer omfattar även
blandningar av salter som härrör direkt från sådana blandningar av oxider.
Oxider av europium, samarium etc. används i kärnreaktorer för absorption av långsamma
neutroner.
Detta nummer omfattar inte:
a) naturliga föreningar av sällsynta jordartsmetaller, t.ex. xenotim (komplexa fosfater),
gadolinit, ytterbit och cerit (komplexa silikater) (nr 2530) samt monazit (fosfater av torium
och sällsynta jordartsmetaller) (nr 2612);
b) salter samt andra oorganiska och organiska föreningar av prometium (nr 2844).
2847 Väteperoxid (väteperoxid), även i fast form (i förening med karbamid)
Väteperoxid (väteperoxid, "vätesuperoxid") H2O2 framställs genom elektrolytisk oxidation av
svavelsyra och efterföljande destillation eller genom att behandla barium- eller
natriumperoxid eller kaliumperoxosulfat med en syra. Väteperoxid är en färglös vätska som
liknar vanligt vatten. Den kan ha sirapskonsistens och angriper i koncentrerad form huden.
Den försänds på damejeanner. Väteperoxid är mycket instabil i alkaliskt medium, särskilt om
den utsätts för värme eller ljus. Den innehåller nästan alltid små mängder stabilisatorer (boreller citronsyra etc.) för att förhindra sönderdelning. En sådan tillsats påverkar inte
klassificeringen.
Detta nummer omfattar också väteperoxid i fast form (i förening med karbamid), även
stabiliserad.
Väteperoxid används för blekning av textilvaror, fjäder, halm, tvättsvamp, elfenben, hår
etc. Den används också vid kypfärgning, för rening av vatten, för restaurering av gamla
målningar, för fotobruk och inom medicinen (som antiseptiskt och blodstillande medel).
Föreliggande som medikament i avdelade doser eller i former eller förpackningar för
försäljning i detaljhandeln klassificeras väteperoxid enligt nr 3004.
2848 Fosfider, även inte kemiskt definierade, med undantag av järnfosfid
(fosforjärn):
Fosfider är föreningar av fosfor med ett annat grundämne.
Bland fosfiderna enligt detta nummer, vilka framställs genom direkt förening av ingående
grundämnen, kan nämnas följande:
1. Kopparfosfid (fosforkoppar) framställs i flamugn eller i degel. Den förekommer vanligen
som en gulgrå massa eller som små mycket spröda tackor med kristallin struktur. Numret
omfattar endast kopparfosfid och kopparförlegeringar som innehåller mer än 15
viktprocent fosfor. Understiger fosforhalten denna gräns klassificeras dessa i allmänhet
enligt 74 kap. Kopparfosfid är ett mycket kraftigt verkande desoxidationsmedel för koppar
och ökar hårdheten hos denna metall. Den ökar fluiditeten hos smält metall och används
för framställning av fosforbronser.
2. Kalciumfosfid (fosforkalcium) Ca3P2 förekommer som små kastanjebruna kristaller eller
som en grå, kornig massa. Vid kontakt med vatten bildas vätefosfider som spontant
28:87
antänds. Kalciumfosfid används tillsammans med kalciumkarbid för signaler till sjöss
(livbojar med självtändande ljus).
3. Zinkfosfid (fosforzink) Zn3P2 är ett grått, giftigt pulver vars korn har glasartade brottytor.
Den avger fosfin och sönderdelas i fuktig luft. Zinkfosfid används för att utrota
gräshoppor och gnagare samt även inom medicinen (i stället för fosfor).
4. Tennfosfid (fosfortenn) är ett mycket sprött, silvervitt, fast ämne och används för
framställning av legeringar.
5. Andra fosfider, t.ex. vätefosfider (fasta, flytande, gasformiga) samt fosfider av arsenik, bor,
kisel, barium och kadmium.
Detta nummer omfattar inte:
a) föreningar av fosfor med syre (nr 2809) med halogener (nr 2812) eller med svavel (nr
2813);
b) fosfider av platina eller andra ädla metaller (nr 2843);
c) järnfosfid (fosforjärn) (nr 7202).
2849 Karbider, även inte kemiskt definierade
2849.10 - Kalciumkarbid
2849.20 - Kiselkarbid (karborundum)
2849.90 - Andra slag
Detta nummer omfattar följande slag av karbider.
A. Binära karbider. Dessa utgör föreningar av kol med något annat grundämne som är mera
elektropositivt än kol. Karbider benämnda acetylider klassificeras också enligt detta
nummer.
De viktigaste binära karbiderna är:
1.
kalciumkarbid CaC2, som i rent tillstånd utgör ett genomskinligt, färglöst ämne.
Oren kalciumkarbid är opak och gråaktig. Kalciumkarbid sönderdelas av vatten under
bildning av acetylen och används för framställning av denna gas samt av
kalciumcyanamid;
2.
kiselkarbid SiC (karborundum, kolsilicid), som framställs genom att behandla
kol och kiseldioxid i elektrisk ugn. Den förekommer som svarta kristaller, i klumpar eller
som en formlös massa, krossad eller i kornform. Kiselkarbid kan endast med svårighet
smältas. Den angrips inte av kemikalier. Den har viss ljusbrytningsförmåga och är nästan
lika hård som diamant men tämligen spröd. Kiselkarbid används i stor utsträckning som
slipmedel och som eldfast material. En blandning av kiselkarbid och grafit används för
inklädning av elektriska ugnar och högtemperaturugnar. Kiselkarbid används också för
framställning av kisel. Numret omfattar inte kiselkarbid i form av pulver eller korn på
underlag av vävnad, papper, papp eller annat material (nr 6805) eller i form av slipskivor,
bryn- och polerstenar etc. (nr 6804);
3.
borkarbid, som framställs genom behandling av grafit och borsyra i elektrisk
ugn och bildar glänsande, hårda, svartaktiga kristaller. Den används som slipmedel, för
bergborrning och för framställning av dragskivor och elektroder;
4.
aluminiumkarbid Al4C3, som framställs genom att upphetta aluminiumoxid
tillsammans med koks i elektrisk ugn. Den bildar genomskinliga gula kristaller eller
flingor och sönderdelas av vatten under bildning av metan;
5.
zirkoniumkarbid ZrC, som framställs i elektrisk ugn av zirkoniumoxid och
kimrök. Den sönderdelas vid kontakt med luft eller vatten. Zirkoniumkarbid används för
framställning av glödtrådar för elektriska glödlampor;
6.
bariumkarbid BaC2, som vanligen framställs i elektrisk ugn och bildar en
brunaktig, kristallin massa. Den sönderdelas av vatten under bildning av acetylen;
7.
volframkarbider, som framställs i elektrisk ugn av kimrök jämte volframmetall i
pulverform eller volframoxid. Volframkarbid bildar ett pulver som inte sönderdelas av
vatten och har hög kemisk stabilitet. Den har hög smältpunkt och är mycket hård och
motståndskraftig mot hetta. I fråga om ledningsförmåga liknar den metallerna och den
förenar sig lätt med järngruppens metaller. Volframkarbid används i hårda, sintrade
blandningar (vanligen med bindemedel som kobolt eller nickel) (hårdmetall), t.ex. i form
av plattor, stavar och spetsar till verktyg;
28:88
8.
andra karbider. Karbider av molybden, vanadin, titan, tantal och niob framställs
i elektrisk ugn av kimrök och pulveriserad metall eller metalloxid. De används för samma
ändamål som volframkarbid. Även karbider av krom och mangan förekommer.
B. Karbider som består av mer än ett metalliskt grundämne i förening med kol, t.ex. (Ti, W)C.
C. Föreningar som består av ett eller flera metalliska grundämnen i förening med kol och
något
annat
ickemetalliskt
grundämne,
t.ex.
aluminiumborkarbid,
zirkoniumkarbonitrid och titankarbonitrid.
Mängdförhållandet mellan grundämnena i vissa av dessa föreningar behöver inte vara
stökiometriskt. Numret omfattar dock inte mekaniska blandningar.
Numret omfattar inte heller:
a) binära föreningar av kol med följande grundämnen: syre (nr 2811), halogener (nr 2812
eller 2903), svavel (nr 2813), ädla metaller (nr 2843), kväve (nr 2853) och väte (nr 2901);
b) blandningar av metallkarbider, inte sintrade men beredda för framställning av plattor,
stavar, spetsar e.d. till verktyg (nr 3824);
c) legeringar av järn och kol enligt 72 kap., såsom vitt tackjärn, oavsett halten järnkarbid;
d) sintrade blandningar av metallkarbider, i form av plattor, stavar, spetsar e.d. till verktyg (nr
8209).
2850 Hydrider, nitrider, azider, silicider och borider, även inte kemiskt definierade,
med undantag av sådana föreningar som även utgör karbider enligt nr 2849
De fyra grupper av föreningar som omfattas av detta nummer består av två eller flera
grundämnen, av vilka ett anges av namnet (väte, kväve, kisel eller bor). I övrigt består de av
en eller flera ickemetaller eller metaller.
A. Hydrider
Den viktigaste hydriden är kalciumhydrid (hydrolit) CaH2, som erhålls genom direkt förening
av de två grundämnena. Den förekommer som en vit massa med kristallina brottytor och
sönderdelas redan av kallt vatten under utveckling av väte. Kalciumhydrid är ett
reduktionsmedel som används för framställning av sintrad krom ur kromklorid.
Hydrider av arsenik, kisel, bor (inbegripet natriumborhydrid), litium och aluminiumlitium,
natrium, kalium, strontium, antimon, nickel, titan, zirkonium, tenn, bly etc. förekommer
också.
Detta nummer omfattar inte föreningar av väte med följande grundämnen: syre (nr 2201,
2845, 2847 och 2853), kväve (nr 2811, 2814 och 2825), fosfor (nr 2848), kol (nr 2901) samt
vissa andra ickemetaller (nr 2806 och 2811). Hydrider av palladium eller andra ädla metaller
klassificeras enligt nr 2843.
B. Nitrider
1. Nitrider av ickemetaller. Bornitrid BN är ett lätt, vitt, högeldfast pulver, som utgör ett
isoleringsmedel för värme och elektricitet. Den används för infodring av elektriska ugnar
och för framställning av deglar. Kiselnitrid Si3N4 är ett gråvitt pulver.
2. Metallnitrider. Nitrider av aluminium, titan, zirkonium, hafnium, vanadin, tantal eller niob
framställs antingen genom att upphetta den rena metallen i kväve till 1 100 – 1 200 °C
eller genom att upphetta en blandning av metalloxid och kol till högre temperatur i kväveeller ammoniakström.
Detta nummer omfattar inte föreningar av kväve med följande grundämnen: syre (nr 2811),
halogener (nr 2812), svavel (nr 2813), väte (nr 2814), kol (nr 2853). Nitrider av silver eller av
andra ädla metaller klassificeras enligt nr 2843, nitrider av torium eller uran enligt nr 2844.
C. Azider
Metallazider kan betraktas som salter av väteazid (kvävevätesyra) HN3.
28:89
1. Natriumazid NaN3 framställs genom inverkan av dikväveoxid på natriumamid eller av
hydrazin, etylnitrit och natriumhydroxid. Den bildar färglösa, kristallina fjäll och är löslig
i vatten. Natriumazid är tämligen beständig i fuktig luft men angrips starkt av luftens
koldioxid. Den är stötkänslig liksom kvicksilverfulminat men är mindre värmekänslig än
detta. Natriumazid används för framställning av initialsprängämnen för tändhattar.
2. Blyazid PbN6 framställs av natriumazid och bly(II)acetat. Den utgör ett vitt, kristallint
pulver som är mycket stötkänsligt och förvaras under vatten. Blyazid används som
explosivt ämne i stället för kvicksilverfulminat (knallkvicksilver).
D. Silicider
1. Kalciumsilicid utgör en grå, mycket hård, kristallin massa. Den används inom metallurgin,
för framställning av väte på platsen för dess användning och vid framställning av
rökbomber.
2. Kromsilicider. Flera kromsilicider förekommer och de utgör mycket hårda ämnen som
används som slipmedel.
3. Kopparsilicider (andra än kopparkiselförlegeringar enligt nr 7405). Dessa förekommer
vanligen i form av spröda plattor och används som reduktionsmedel vid raffinering av
koppar. De underlättar gjutningen samt ökar hårdheten och brottstyrkan hos metallen.
Även korrosionsbeständigheten hos kopparlegeringar ökas. Kopparsilicider finner vidare
användning för framställning av kiselbronser och kopparnickellegeringar.
4. Magnesium- och mangansilicider.
Detta nummer omfattar inte föreningar av kisel med följande grundämnen: syre (nr 2811),
halogener (nr 2812), svavel (nr 2813) och fosfor (nr 2848). Kolsilicid (kiselkarbid)
klassificeras enligt nr 2849, silicider av platina eller andra ädla metaller enligt nr 2843,
ferrolegeringar och kopparförlegeringar innehållande kisel enligt nr 7202 resp. 7405 samt
aluminiumkisellegeringar enligt 76 kap. Beträffande föreningar av kisel och väte, se avsnitt A
ovan.
E. Borider
1. Kalciumborid CaB6 framställs genom elektrolys av en blandning av ett borat och
kalciumklorid. Den utgör ett mörkt, kristallint pulver och är ett kraftigt reduktionsmedel
som används inom metallurgin.
2. Aluminiumborid framställs i elektrisk ugn och erhålls som enkristallin massa. Den används
inom glasindustrin.
3. Borider av titan, zirkonium, vanadin, niob, tantal, molybden eller volfram framställs
genom att upphetta blandningar av metallpulver och pulveriserad ren bor i vakuum till en
temperatur av 1 800 – 2 200 °C eller genom att behandla metallångor med bor. Dessa
föreningar är mycket hårda och är goda ledare för elektricitet. De används i hårda, sintrade
blandningar.
4. Borider av magnesium, antimon, mangan, järn etc.
Detta nummer omfattar inte föreningar av bor med följande grundämnen: syre (nr 2810),
halogener (nr 2812), svavel (nr 2813), ädla metaller (nr 2843), fosfor (nr 2848), kol (nr 2849).
Beträffande föreningar av bor med väte, kväve eller kisel, se avsnitt A, B och D ovan.
Numret omfattar inte heller kopparförlegeringar av bor och koppar (se anv. till nr 7405).
[2851]
2852
Oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, även kemiskt definierade,
med undantag av amalgamer
2852.10 - Kemiskt definierade
2852.90 - Andra
Detta nummer omfattar oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, även kemiskt
definierade, med undantag av amalgamer. De vanligaste kvicksilverföreningarna är de som
räknas upp nedan.
28:90
1. Kvicksilveroxider. Kvicksilver(II)oxid (merkurioxid) HgO är den viktigaste av
kvicksilveroxiderna. Den kan förekomma som ett klarrött kristallint pulver (röd oxid)
eller som ett tyngre orangegult amorft pulver (gul oxid). Båda oxiderna är giftiga och blir
svarta om de utsätts för ljus. De används för beredning av skeppsbottenfärger, för
framställning av kvicksilversalter och som katalysatorer.
2. Kvicksilverklorider:
a) kvicksilver(I)klorid (merkuroklorid, kalomel) Hg2Cl2 kan förekomma som en amorf
massa, som ett pulver eller som vita kristaller och är olöslig i vatten. Den används bl.a.
inom pyrotekniken och porslinsindustrin.
b) kvicksilver(II)klorid (merkuriklorid, sublimat) HgCl2 kristalliserar i prismor eller
som långa vita nålar, är löslig i vatten (särskilt i varmt) och är ett kraftigt verkande gift.
Den används för brunering av järn, för brandskyddsimpregnering av trä, som
förstärkare för fotobruk, som katalysator inom organisk kemi och för framställning av
kvicksilver(II)oxid.
3. Kvicksilverjodider:
a) kvicksilver(I)jodid (merkurojodid) HgI eller Hg2I2 utgör ett vanligen gult, ibland
grön- eller rödaktigt pulver, som vanligen är amorft men som ibland kan vara
kristallint. Denna förening är mycket giftig och obetydligt löslig i vatten. Den används
vid organiska synteser.
b) kvicksilver(II)jodid (merkurijodid) HgI2 utgör ett kristallint, rött pulver och är
mycket giftig samt nästan olöslig i vatten. Den används som förstärkare för fotobruk
och vid kemisk analys.
4. Kvicksilversulfider. Konstgjord kvicksilver(II)sulfid HgS är svart. Om den sublimeras
eller upphettas tillsammans med alkalipolysulfider övergår den svarta sulfiden till ett rött
pulver (röd kvicksilversulfid, konstgjord cinnober), vilket används som pigment i
målningsfärger och i sigillack. Kvicksilver(II)sulfid kan också erhållas på våt väg och är
då klarare i färgen men inte lika beständig mot ljus. Kvicksilver(II)sulfid är giftig.
Numret omfattar inte naturlig kvicksilversulfid (cinnober) (nr 2617).
5. Kvicksilversulfater:
a) kvicksilver(I)sulfat (merkurosulfat) Hg2SO4 utgör ett vitt, kristallint pulver som med
vatten ger oxidsulfat. Det används för framställning av kalomel och elektriska
normalelement.
b) kvicksilver(II)sulfat (merkurisulfat) HgSO4. utgör i vattenfritt tillstånd en vit,
kristallin massa som svartfärgas av ljus; hydratiserat (med 1 HO) förekommer det som
kristallina flingor. Det används för framställning av kvicksilver(II)klorid och andra
salter av tvåvärt kvicksilver, inom guld- och silvermetallurgin etc.
c) kvicksilver(II)oxidsulfat HgSO4.2HgO.
6. Kvicksilvernitrater.
a) kvicksilver(I)nitrat (merkuronitrat) HgNo3.H2O är giftigt och bildar färglösa
kristaller. Det används vid förgyllning, inom medicinen, av hattmakare för behandling
av hår före filtningen (aqua fortis), för framställning av kvicksilver(I)acetat etc.
b) kvicksilver(II)nitrat (merkurinitrat) Hg(NO3)2 är ett hydratiserat salt (i allmänhet med
2 H2O). Det förekommer som färglösa kristaller eller som vita eller gulaktiga plattor
och är giftigt samt delikvescent. Kvicksilver(II)nitrat används vid hattillverkning och
vid förgyllning. Det används också som hjälpmedel vid nitrering och som katalysator
vid organiska synteser, för framställning av kvicksilverfulminat (knallkvicksilver) och
kvicksilver(II)oxid etc.
c) kvicksilvernitratoxider.
7. Kvicksilvercyanider:
a) kvicksilver(II)cyanid (merkuricyanid) Hg(CN)2.
b) kvicksilver(II)cyanidoxid Hg(CN)2.HgO.
8. Cyanomerkurater av oorganiska baser. Kaliumcyanomerkurat bildar färglösa kristaller
som är lösliga i vatten. Denna förening, som är giftig, används för foliering av glas.
9. Kvicksilver(II)fulminat (knallkvicksilver) med den sannolika sammansättningen
Hg(ONC)2 bildar giftiga, vita eller gulaktiga, nålformiga kristaller, som är lösliga i
kokande vatten. Det exploderar under avgivande av röda ångor. Det förvaras i
vattenfyllda behållare av andra ämnen än metall.
28:91
10. Kvicksilvertiocyanat (merkuritiocyanat) Hg(SCN)2 utgör ett vitt, kristallint pulver som är
obetydligt lösligt i vatten. Saltet, som är giftigt, används inom fotografin för att förstärka
negativ.
11.Kvicksilverarsenater. Kvicksilver(II)ortoarsenat Hg3(AsO4)2 utgör ett blekgult,
vattenolösligt pulver som används i skeppsbottenfärger.
12. Dubbla eller komplexa salter:
a) klorid
av
ammonium
och
kvicksilver
(ammoniumkloromerkurat,
ammoniumkvicksilver(II)klorid) utgör ett vitt, kristallint pulver som är tämligen lösligt
i varmt vatten. Saltet, som är giftigt, används inom pyrotekniken.
b) kopparkvicksilverjodid (kopparjodomerkurat) är ett mörkrött pulver som är olösligt i
vatten. Saltet är giftigt och används för påvisande av temperaturförändringar.
13. Aminokvicksilver(II)klorid (kvicksilveramidoklorid) HgNH2Cl. utgör ett vitt pulver och
blir grå- eller gulaktig under inverkan av ljus. Den är giftig och olöslig i vatten.
Aminokvicksilver(II)klorid används inom pyrotekniken.
14. Kvicksilverlaktat, som är ett salt av mjölksyra.
15.Kvicksilverorganiska föreningar. Dessa föreningar innehåller en eller flera
kvicksilveratomer och särskilt gruppen –Hg.X, där X är en oorganisk eller organisk
syraåterstod.
De viktiaste är:
a) Dietylkvicksilver.
b) Difenylkvicksilver.
c) Fenylkvicksilver(II)acetat.
16. Hydrokvicksilverdibromfluorescein.
17. Föreningar av kvicksilver, inte kemiskt definierade (kvicksilvertannater,
kvicksilveralbuminater, nukleoproteider av kvicksilver osv.).
Numret omfattar inte:
a) kvicksilver (nr 2805 eller 30 kap.);
b) amalgamer av ädla metaller, amalgamer innehållande både ädla och oädla metaller (nr
2843) eller amalgamer som består helt av oädla metaller (nr 2853).
2853 Andra
oorganiska
föreningar
(inbegripet
destillerat
vatten
och
ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande renhetsgrad); flytande luft
(även med ädelgaserna avlägsnade); komprimerad luft; amalgamer, med
undantag av amalgamer av ädla metaller
A. Destillerat vatten och ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande
renhetsgrad
Detta nummer omfattar endast destillerat vatten, omdestillerat vatten, elektroosmotiskt vatten,
ledningsförmågevatten och vatten av motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som är
behandlat med jonbytare.
Numret omfattar inte naturligt vatten, även filtrerat, steriliserat, renat eller avhärdat (nr
2201). Vatten som föreligger som medikament i avdelade doser eller i förpackningar för
försäljning i detaljhandeln klassificeras enligt nr 3004.
B. Diverse oorganiska föreningar
Oorganiska kemiska föreningar som inte är nämnda eller inbegripna någon annanstans
omfattas också av detta nummer (inbegripet vissa kolföreningar som är upptagna i anm. 2 till
detta kapitel).
Bland hithörande produkter kan nämnas:
1. cyan och halogenföreningar av cyan, t.ex. cyanklorid CNCl; cyanamid och metallderivat
av cyanamid (andra än kalciumcyanamid – nr 3102 eller 3105);
2. oxidsulfider av ickemetaller (av arsenik, kol eller kisel) och klorosulfider av ickemetaller
(av fosfor, kol etc.). Tiokarbonylklorid (tiofosgen, koldiklorsulfid) CSCl2 framställs
28:92
genom inverkan av klor på koldisulfid och utgör en tårretande, röd vätska med stickande
lukt. Den sönderdelas av vatten och används vid organiska synteser;
3. alkaliamider. Natriumamid NaNH2 framställs genom inverkan av upphettad ammoniak på
en blynatriumlegering eller genom att leda gasformig ammoniak över smält natrium. Den
bildar en rosafärgad eller grönaktig kristallin massa som sönderdelas av vatten.
Natriumamid används vid organiska synteser och för framställning av azider, cyanider etc.
Amider av kalium och andra metaller förekommer också;
4. fosfoniumjodid, som framställs t.ex. genom kemisk omsättning av fosfor, jod och vatten.
Den utgör ett reduktionsmedel;
5. triklorsilan (SiHCl3) som framställs genom en reaktionen mellan väteklorid (klorväte)
HCl och kisel. Det används för framställning av kiseldioxid och kisel av hög reningsgrad.
C. Flytande luft och komprimerad luft
Inom handeln förekommer flytande luft i kärl av stål eller mässing med isolerande
vakuummantel. Flytande luft kan förorsaka svåra brännskador och göra mjuka organiska
material spröda. Den används för framställning av syre, kväve och ädelgaser genom
fraktionerad destillation. På grund av att den förflyktigas snabbt används den som kylmedel
på laboratorier. Blandad med träkol och andra produkter utgör den ett kraftigt sprängämne
som används vid gruvdrift.
Detta nummer omfattar också:
1. flytande luft från vilken ädelgaserna har avlägsnats;
2. komprimerad luft (tryckluft).
D. Amalgamer, med undantag av amalgamer av ädla metaller
Kvicksilver bildar amalgamer med åtskilliga oädla metaller (alkalimetaller och alkaliska
jordartsmetaller, zink, kadmium, antimon, aluminium, tenn, koppar, bly, vismut etc.).
Amalgamer kan framställas genom att direkt sammanföra metallerna med kvicksilver,
genom elektrolys av metallsalter under användning av kvicksilverkatod eller genom elektrolys
av ett kvicksilversalt med den oädla metallen som katod.
Amalgamer som har erhållits genom elektrolys och destillerats vid låg temperatur används
för framställning av pyrofora legeringar, vilka är mera reaktionsbenägna än sådana som har
erhållits vid högre temperatur. De används även vid framställning av ädla metaller.
1. Amalgamer av alkalimetaller sönderdelar vatten under mindre värmeutveckling än de rena
metallerna och är därför bättre reduktionsmedel än dessa. Natriumamalgam används för
framställning av väte.
2. Aluminiumamalgam används som reduktionsmedel vid organiska synteser.
3. Kopparamalgam som är försatt med mindre mängd tenn används för dentalbruk.
Kopparamalgamer utgör metalliska bindemedel som mjuknar vid upphettning. De lämpar
sig för gjutning och för reparation av porslin.
4. Zinkamalgam används i batterier för att förhindra korrosion.
5. Kadmiumamalgam används för dentalbruk och vid framställning av volframtråd av sintrad
metall.
6. Antimontennamalgam används för "bronsering" av gips.
Numret omfattar inte amalgamer av ädla metaller, oavsett om de innehåller oädla metaller
eller inte (nr 2843). Föreningar av kvicksilver, även kemiskt definierade, andra än amalgamer
klassificeras enligt nr 2852.
28:93
28:94