Om att opponera på och försvara kandidat-, magister- och masteruppsatser Göteborg 141125 I akademiska sammanhang är det vanligt att uppsatser eller artiklar läggs fram för kritisk granskning vid seminarier där författaren har möjlighet att få synpunkter på sitt arbete, diskutera dess implikationer, och besvara frågor som väcks av texten. I vissa sammanhang förekommer speciellt utsedda kommentatorer. Detta förekommer i stor utsträckning vid arbetsseminarier (”workshops”) och vissa konferenser, men det är också av tradition en viktig del av granskningen av uppsatser och avhandlingar som meriterar till akademiska titlar, som kandidat, magister, master, licentiat och doktor. Vid dessa meriteringstillfällen kallas kommentatorn oftast ”opponent” och den vars uppsats diskuteras ”respondent”. Opponentens uppgift är, då det handlar om meritbedömning, att lyfta fram de viktigaste styrkorna och svagheterna med ett arbete, för att på så sätt möjliggöra en bättre och lättare bedömning av i vilken utsträckning det uppfyller uppställda krav. men en opposition kan också tjäna andra syften, som att underlätta den kritiska diskussion som sker under ett seminarium, eller att bidra till en förbättring och vidareutveckling av ett akademiskt arbete. De krav som ställs på en akademisk uppsats relaterar till uppsatsens huvudsakliga funktion: att förmedla resultaten av akademisk forskning till andra forskare så att argument och resultat i uppsatsen kan utsättas för granskning och tjäna som grund för vidare forskning. För att en text skall kunna fylla den här funktionen krävs följande: Relevans För att tjäna som grund för vidare forskning och att vara intresse för andra forskare behöver uppsatsen ha ett relevant innehåll. Den bör diskutera en fråga som kan intressera folk i fältet, och den bör ge ett eget bidrag till diskussionen av denna fråga, som består i att uppsatsen säger något upplysande, övertygande eller tankeväckande i ämnet. Välgrundadhet För att säga någonting upplysande, övertygande eller tankeväckande i en fråga så behöver resonemangen i uppsatsen vara välgrundade. Det betyder inte att det inte får förekomma misstag i en akademisk uppsats – en del av poängen med att presentera sin forskning i en uppsats är just att misstag skall kunna upptäckas och förslag på förbättringar kommuniceras. Men det betyder att man i författandet av uppsatsen skall undvika påståenden och argument som inte är välgrundade, och markera när man gör kontroversiella påståenden eller antaganden, och på vilka grunder man gör dessa. Tydlighet, effektivitet, gott språk En stor del av en forskares tid går till att ta ställning till om innehållet i uppsatser är av intresse, och om det är relevant för det egna arbetet. Det är alltså viktigt att innehållet framställs på ett sätt som är tydligt för dessa läsare, att det inte breder ut sig på onödigt stort utrymme, och att det är skrivet på ett språk som låter läsaren koncentrera sig på innehållet. En läsare skall också helst 2 kunna skaffa sig en uppfattning om huruvida innehållet är relevant för hennes forskningsintressen utan att läsa hela texten. Av denna anledning publiceras ofta akademiska uppsatser med ett kortare så kallat ”abstract”, som sammanfattar dess huvudsakliga innehåll, men ämnet och innehållet för uppsatsen skall helst också framgå av uppsatsens inledande avsnitt och – inte minst – dess titel. Granskningsbarhet Eftersom ett av de två huvudsyftena med att presentera en akademisk uppsats är att låta innehållet utsättas för kritisk granskning av andra forskare behöver det vara utformat så att andra forskare så lätt som möjligt skall kunna ta ställning till riktigheten hos de påståenden och resonemang som förekommer i uppsatsen. Det som krävs är en speciell sorts tydlighet som innebär att man klart redovisar källor och metoder. I ämnen där det redogörs för empiriska undersökningar redovisas den empiriska metoden så att undersökningarna skall kunna kontrolleras genom att repeteras; i filosofi är det viktigt att vara tydlig med premisser i de argument som förekommer, liksom med korrekta återgivanden av andra filosofers uppfattningar, korrekta citat av deras verk, och korrekta hänvisningar till de verk där dessa finns beskrivna. Uppsatsventilering på kandidat-, magister- och masternivå I slutet av uppsatsmomentet försvarar författaren sin uppsats vid en så kallad ”ventilering”. En normal ventilering löper över cirka 45 minuter varav opponenten disponerar över 30, och tillgår som följer: 1. Seminarieledaren ger författaren första ordet. Författaren får då tillfälle att mycket kortfattat framföra eventuella rättelser. Det kan handla om faktafel, meningsbärande skrivfel et cetera. 2. Opponentsgranskning: den vanliga ordningen här är att efter varje huvudpunkt ges författaren (respondenten) möjlighet att svara eller kommentera. Oppositionen ska innehålla följande punkter, där huvuddelen av tiden som regel ska ägnas åt innehållskritik: • • • Kort referat av uppsatsen. Här finns det möjlighet för författaren att klargöra om uppsatsens innehåll missförståtts på något sätt. Övergripande omdöme om uppsatsens innehåll, slutsats, dess disposition och uppläggning. Här kan man ge allmänna synpunkter på uppsatsens organisation, språk, disposition, layout och läsvänlighet. Beskrivning av oppositionens vidare uppläggning. Denna punkt bör, tillsamman med referatet, normalt inte ta mer än maximalt 15 minuter, helst kortare. Innehållskritik: Opponenten bör fundera över uppsatsens syfte och frågeställningar, avgränsningar, argumentation och slutsatser. Viktiga frågor kan vara: är frågeställningen tydligt och konsistent formulerad? Svarar respondenten på de frågor som ställs i texten? Uppnår man syftet? Saknas någon viktig aspekt som du tycker borde ha varit med? 3 • Hänger texten ihop? Har du lärt dig något nytt/intressant genom att läsa uppsatsen? Huvuddelen av tiden bör ägnas åt detta moment om inte särskilda skäl föreligger (se nästa punkt). Formaliakritik: Här kan exempelvis citatteknik, notapparat och litteraturförteckning kommenteras. Opponenterna bör göra stickprov för att kontrollera att citat och hänvisningar stämmer. Undvik emellertid att ta tid med småsaker som stavfel och liknande. Även om en akademisk uppsats måste uppfylla vissa formella krav så är det innehållet som är det viktigaste. Det finns därför bara anledning att lägga någon längre tid på formaliakritik i det fall allvarliga eller systematiska felaktigheter har uppdagats. En god opponent gör en förteckning över funna fel, så att dessa kan ställas till respondentens förfogande för sitt vidare arbete. 3. När opponenten är klar, öppnar seminarieledaren bordet för synpunkter från andra studenter. En oppositionsuppgift måste förberedas väl. Den aktuella uppsatsen måste läsas noga, och dessutom måste själva oppositionen förberedas. Planera tematiskt vad oppositionen ska ta upp: bestäm vilka som är de viktigaste punkterna och vad som kan strykas om det blir ont om tid. Man bör se till att ha alla sidhänvisningar klara i förväg så man slipper leta i texten. Gör också en tidsplanering, så att det är realistiskt att oppositionen kan hålla sig inom angivna ramar. Upplägget att gå igenom uppsatsen "sida för sida" utan tematiska eller tidsmässiga prioriteringar är relevant endast i sådana fall då det handlar om uttalade text-arbetsseminarier – i andra fall vittnar sådana upplägg snarast om att opponenten är illa förberedd. Vid en opposition förväntas ett korrekt uppförande från alla inblandade. Då negativ kritik framförs bör den vara sakligt formulerad och handla om uppsatsens innehåll, inte författaren eller de personer som författat dess referenser. Tänk också på att kritiken ska vara konstruktiv så att den kan leda till att framtida arbeten blir bättre – framhållande av brister bör därför som regel åtföljas av förslag till åtgärder. Kritik som handlar om förståelsesvårigheter bör precisera vari svårigheten består; att bara säga "jag förstår inte" räcker inte, utan några tänkbara alternativa tolkningsförslag bör illustrera problemet. Faktorer att beakta vid bedömning av uppsatser: 1. Utgår uppsatsen från en fråga som går att behandla forskningsmässigt inom ramen för en uppsats? 2. Är det valda problemet analyserat och väl avgränsat? 3. Har uppsatsen en klar och tydlig disposition? 4. Är skillnaden mellan referat av andras tankar och författarens egna kommentarer tydlig? 5. Baseras uppsatsen på val och motivering av en lämplig metodisk ansats? 6. Presenterar uppsatsen på ett adekvat sätt forskningsläget inom uppfatsens ämnesområde? 4 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. Används en adekvat begreppsapparat? Är teser och slutsatser välargumenterade? Är den språkliga behandlingen tillfredsställande eller bättre? Behandlas citat, referat, källhänvisningar och referensförteckning på ett korrekt sätt? Är det valda problemet formulerat på ett nytt och kreativt sätt? Innehåller uppsatsen exempel på egen begreppsbildning och teoriutveckling? Ger uppsatsen prov på analys och utvärdering (kritisk granskning) av egna resultat? Ger uppsatsen intryck av originalitet och självständighet med avseende på slutsatser/teser? Innehåller uppsatsen några (nya och) utvecklingsbara idéer/forskningsuppslag? Notera att en uppsats kan uppfylla dessa krav i lägre eller högre grad. Dock gäller att de första 10 kriterierna måste vara fullgjorda på ett tillfredsställande vis för att uppsatsen ska vara godkänd. Att försvara en akademisk uppsats I formella akademiska sammanhang används ofta stridsmetaforen "försvara" om den aktivitet som utövas av en respondent vid en opposition. Termen är olycklig, då den för tankarna till en tvekamp snarare än en gemensam kritisk verksamhet, och att det är personerna snarare än idéerna i det material som diskuteras som är huvudsaken. Termen är dock så väletablerad att den inte går att bortse från. För den som försvarar en akademisk uppsats – respondenten – är det alltså viktigt att komma ihåg att granskningen gäller uppsatsen, inte författaren; kritik som riktas mot uppsatsen är inte kritik mot författaren, utan del i det akademiska kvalitetsgranskningsarbetet, precis som handledarmöten och tidigare ventilering av PM och skisser. En uppsats är resultatet av ett projekt där författaren visserligen utfört merparten av arbetet, men där handledarkollegium och övriga seminariedeltagare på många sätt är medansvariga till det slutliga resultatet. Seminariebehandling med opposition är en fortsättning av det forskningsarbete och det granskningsarbete som utförts när uppsatsen författats. Liksom opponentens uppgift är att fokusera på den kritiska granskningen är det respondentens huvudsakliga uppgift att ta ställning till de kommentarer som opponent och seminarium har och att på ett sakligt sätt diskutera de problem eller idéer som framkommer utifrån den kunskap som respondenten inhämtat under uppsatsarbetet. Det betyder givetvis inte att respondenten måste kunna svara på alla frågor som ställs, men det betyder att han eller hon gör ett allvarligt menat försök att både förstå frågorna och att besvara dem, och är tydlig med om hon för tillfället inte ser klart hur de skulle kunna besvaras. 5