doktorander som kreativa brobyggare - CUL

Deltagare i projektet har varit två temaledare och tolv doktorander. Projektet
har syftat till att utveckla, och än mer komplettera, utbildning på forskarnivå
till att inte bara svara på de innehållsliga och inomdisciplinära krav man har
att tillgodogöra sig såsom forskarstuderande, utan till att också ge doktorander möjligheter att systematiskt tillägna sig kunskaper som rör kommunikation, arbete i grupp tillsammans med andra forskare, samt delta i nätverk
– också över nationsgränser. Det vill säga, färdigheter som den moderna forskarrollen kräver. Men projektet har också syftat till att ge doktorander möjligheter att fördjupa sina kunskaper om en vald forskares arbete inom området
lärarprofessionen ur ett nordiskt perspektiv.
Skriften inleds och avslutas med ett ramverk där temaledarna, Karin Rönneman och Peter Erlandson, presenterar utgångspunkterna för, och arbetet med,
workshopen. Men framför allt behandlar skriften doktorandernas reflektioner
över läraryrket, kopplat till de doktorsavhandlingar de läst, analyserat och
diskuterat med avhandlingarnas inbjudna författare. De frågor som behandlas
är på många sätt centrala både för forskningsfältet pedagogiskt arbete och för
lärarrollen och dess villkor i samtiden. Frågor som behandlas är till exempel:
lärarprofessionen och kommunaliseringen av skolorna, ansvar i profession
och praktik, lärare och praktikgemenskapens möjligheter, systemteoretiska
perspektiv på undervisning och didaktik, lärarprofessionen i olika nordiska
kontexter, samt dialogens möjligheter för att utveckla och bedöma lärarkompetens.
Vi hoppas att denna skrift skall ge inspiration till dem som är intresserade av
utbildning på forskarnivå och av att utveckla denna, för forskare och doktorander intresserade av pedagogiskt arbete, liksom för aktiva lärare som söker
nya perspektiv på sin yrkesroll.
KARIN RÖNNERMAN OCH PETER ERLANDSON (RED) DOKTORANDER SOM KREATIVA BROBYGGARE
Denna skrift är en presentation av ett projekt i form av en workshop som
genomförts inom temat Läraryrkets praktik vid CULs forskarskola vid
Göteborgs universitet.
KARIN RÖNNERMAN OCH PETER ERLANDSON (RED)
DOKTORANDER SOM
KREATIVA BROBYGGARE
CENTRUM FÖR UTBILDNINGSVETENSKAP OCH LÄRARFORSKNING
TEMA LÄRARYRKETS PRAKTIK
ISBN 978-91-981430-0-3
DOKTORANDER SOM
KREATIVA BROBYGGARE
Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning
Tema Läraryrkets praktik
Karin Rönnerman och Peter Erlandson (red) 2013
[email protected]
[email protected]
Grafisk form: Heléne Norling
Omslagfoto och foto sid 9: Johan Wingborg
Tryckeri: Ale Tryckteam
ISBN 978-91-981430-0-3
Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning (CUL)
Göteborgs universitet
www.cul.gu.se
2
Innehållsförteckning
Förord............................................................................................................................5
Deltagande doktorander i CUL-temat Läraryrkets praktik.........................................6
Temaledare för CUL-temat Läraryrkets praktik...........................................................9
Temaområdet Läraryrkets praktik..............................................................................10
Temats utbildningsprojekt ”Lärarprofessionen i Norden”.........................................11
Planering och genomförande av den aktuella workshopen........................................15
Lärarprofession i skuggan av kommunaliseringen...................................................18
Förändrad syn på rättvisa.........................................................................................19
Förändrade styrformer.............................................................................................21
Omstrukturering av skolan......................................................................................21
Avslutning...............................................................................................................23
Ansvar i profession och praktik.................................................................................24
Från sociala förvaltare till experter............................................................................25
Från teori till praktik................................................................................................26
Professionellt ansvar i en svensk lärarkontext – en reflektion....................................26
Lärares professionella ansvar.....................................................................................27
En personlig kod tar form........................................................................................29
Professionens språk..................................................................................................29
Värdet av professionellt ansvar.................................................................................31
Forskning som berikar praktiken...............................................................................33
Den förändrade lärarpraktiken.................................................................................34
Den förändrade läraridentiteten...............................................................................35
Den förändrade forskarrollen...................................................................................36
Slutsatser..................................................................................................................37
Frågor att fundera vidare på.....................................................................................37
3
Whitening the black boxes - Ett didaktiskt bidrag till lärarprofessionen.................38
Systemteori och didaktik..........................................................................................38
Systemteorin som perspektiv för ökad förståelse av bedömningsprocessen................40
Kommunikationens betydelse i undervisnings- och läraktiviteter.............................42
Systemteorins bidrag till professionsutveckling.........................................................44
Kontextens betydelse för att förstå lärarprofession.................................................46
Från lärarstudent till lärare i en finlandssvensk kontext............................................46
Hur vi förhåller oss till kontextbunden forskning.....................................................47
Den närliggande, lokala kontextens betydelse...........................................................48
Den nationella kontextens betydelse........................................................................49
Nya frågor................................................................................................................51
Att utveckla och bedöma lärarskicklighet genom dialog.........................................53
Dialogseminarier......................................................................................................54
Dialogseminarium för att utveckla yrkesskicklighet..................................................56
Att bedöma lärarskicklighet och att utfärda lärarlegitimation...................................57
Den mediala bilden av lärarskicklighet ....................................................................58
Avslutning...............................................................................................................59
Autentiskt lärande i doktorandgemenskap...............................................................61
Referenser..................................................................................................................64
Bilaga 1.......................................................................................................................69
Bilaga 2.......................................................................................................................70
4
Förord
Denna skrift ska ses som ett kollektivt arbete inom ramen för temat Läraryrkets
praktik, ett tema vid forskarskolan vid Centrum för utbildningsvetenskap och
lärarforskning (CUL). Arbetet har genomförts av temaledarna tillsammans med
tolv doktorander. Arbetsprocessen kan beskrivas som ”från ax till limpa” eftersom alla i temat gemensamt och intensivt arbetat med att planera, organisera
och genomföra en workshop kring lärarprofessionen i Norden samt dessutom
dokumenterat innehållet i denna. Författarna ansvarar för respektive kapitel.
Vi vill tacka CUL för de strategiska medel som temat erhållit och som möjliggjort både genomförande och dokumentation av denna workshop.
Skriften tillägnas professor Jan Bengtsson. Att han bidragit med sin kunskap
har varit viktigt för att arbetet har kunnat genomföras med ett gott resultat.
Göteborg oktober, 2013
Karin Rönnerman och Peter Erlandson
5
Deltagande doktorander i CUL-temat
Läraryrkets praktik
Anna-Carin Bredmar är samverkansdoktorand vid Institutionen för Didaktik och Pedagogisk Profession inom ämnet
Pedagogiskt arbete vid CULs forskarskola. Hennes avhandlingsarbete rör lärares erfarenheter av arbetsglädje i sin yrkesvardag.
[email protected]
Carina Peterson är samverkansdoktorand vid Institutionen
för Pedagogik och Specialpedagogik inom ämnet Pedagogiskt arbete vid CULs forskarskola. Avhandlingsprojektet
behandlar barns inflytande i förskolan.
[email protected]
Helena Wallström är samverkansdoktorand vid Institutionen för Pedagogik och Specialpedagogik inom ämnet
Pedagogiskt arbete vid CULs forskarskola. Hennes avhandlingsarbete berör omstruktureringen av gymnasieskolan med
fokus på gymnasielärares uppdrag som elevmentorer.
[email protected]
Ilona Rinne är samverkansdoktorand vid Institutionen
för Didaktik och Pedagogisk Profession inom Pedagogiskt
arbete vid CULs forskarskola. Hennes forskningsområde är
betygssamtal mellan lärare och elev på gymnasiet.
[email protected]
6
Jaana Nehez är samverkansdoktorand vid Institutionen för
Pedagogik och Specialpedagogik inom ämnet Pedagogiskt
arbete vid CULs forskarskola. Hennes avhandlingsarbete är
inriktat mot rektors praktik i utvecklingsarbete.
[email protected]
Lena Eckerholm är doktorand vid Institutionen för Pedagogik och Specialpedagogik inom ämnet Pedagogiskt arbete.
I hennes avhandling undersöks lärares undervisningspraktik
med avseende på läsförståelse/läsning i årskurs 4-6.
[email protected]
Lisbeth Gyllander är samverkansdoktorand vid Institutionen för Pedagogik och Specialpedagogik inom ämnet Pedagogiskt arbete vid CULs forskarskola. I sitt avhandlingsarbete fokuserar Lisbeth på bedömning och de möjligheter och
utmaningar som uppstår i bedömningspraktiken.
[email protected]
Marie Grice är samverkansdoktorand vid Institutionen för
Didaktik och Pedagogisk Profession inom ämnet Pedagogiskt
arbete vid CULs forskarskola. Hennes akademiska intresse
rör ungdomars uppfattningar om kunskap i tvärvetenskaplig
undervisning.
[email protected]
Marita Cronqvist är samverkansdoktorand på Institutionen
Pedagogik, Kommunikation och Lärande inom ämnet Pedagogiskt arbete vid CULs forskarskola. Henne avhandling
berör yrkesetik utifrån lärarstudenters erfarenheter.
[email protected]
7
Mikael R Karlsson är samverkansdoktorand vid Institutionen på Didaktik och Pedagogisk Profession inom ämnet
Pedagogiskt arbete. Avhandlingen handlar om hur faktorer
som makt, mening och motstånd manifesterar sig i skolutveckling.
[email protected]
Robert Sjöberg är doktorand vid Institutionen för Pedagogik och Specialpedagogik inom ämnet Pedagogiskt arbete
vid CULs forskarskola. Fokus i hans avhandlingsarbete är
bedömarvariationen i gymnasielärares värdering av elevtexter
i moderna språk.
[email protected]
Sara Stark är samverkansdoktorand vid Institutionen för
Pedagogik och Specialpedagogik inom ämnet Pedagogiskt
arbete vid CULs forskarskola. Hennes forskningsintresse är
styrning och organisering av kommunal vuxenutbildning.
[email protected]
8
Temaledare för CUL-temat Läraryrkets praktik
Karin Rönnerman, professor i pedagogik vid Institutionen
för Pedagogik och Specialpedagogik. Hennes forskningsintresse rör lärares professionella utveckling med inriktning
mot hur dialog och deltagande i kollektiva former kan bidra
till gemensam kunskapsutveckling.
[email protected]
Jan Bengtsson, professor i pedagogik vid Institutionen för
Didaktik och Pedagogisk Profession. Hans forskningsintresse
var inriktat mot livsvärldsfenomenologi, ett område han har
publicerat vida inom.
Peter Erlandson, universitetslektor vid Institutionen för
Didaktik och Pedagogisk Profession. Hans forskningsintresse rör framför allt pedagogisk profession och pedagogiska
praktikers kompetens.
[email protected]
Temaledarna erhöll LUNs pedagogiska pris 2013.
9
Temaområdet Läraryrkets praktik
Karin Rönnerman och Peter Erlandson
Temaområdet Läraryrkets praktik är ett av de forskningsteman som ingår i forskarskolan CUL (Centrum för Utbildningsvetenskap och Lärarforskning) vid
Göteborgs universitet (http://www.cul.gu.se/). Forskarskolans uppdrag är att
främja och stödja den utbildningsvetenskapliga basen för läraryrket och lärarutbildningen vid GU. Temaområdet fungerar som mötesplats för utbildningsvetenskaplig forskning inom skilda forskningsområden vid GU. Detta sker
genom att forskarskolans doktorander deltar i temaområdets verksamhet och
genom att andra fakultetsområden engageras i temaverksamheten. Verksamheten är öppen för alla med intresse för temaområdets innehåll.
Läraryrket karakteriseras av att det alltid utövas i en viss praktik. Temat har tagit
detta som startpunkt, vilket ger det en dubbel inriktning: mot praktikteori och
mot läraryrket.
I praktikteorin har vi tagit utgångspunkt i den så kallade praktikvändningen
(formulerad i t.ex. antologin The practice turn in contemporary theory, Schatzki,
Certina & Savigny, 2001) som står för en vid förståelse av praktik och som
inkluderar olika riktningar. Dessa forskningsriktningar bedrivs inom en mängd
olika praktiker, men i temat diskuteras dessa i första hand utifrån utbildningsvetenskap och läraryrkets praktik och den forskning som genomförs av
doktoranderna. En fördjupning i olika teorier kring praktik genomfördes i en
workshop 2011, till vilken ett antal professorer var inbjudna som representanter
för skilda perspektiv inom praktikteori. De inbjudna forskarna kom från olika
fakultetsområden vid GU samt från utlandet. Upplägget möjliggjorde att såväl
ett behov av öppna föreläsningar om olika inriktningar av praktikteori som att
tillgodose doktorandernas behov av kunskapsutbyte med de inbjudna forskarna
i slutna seminarier kunde tillgodoses (bilaga 1).
När det gäller läraryrket har vi tagit utgångspunkt i aktuell professionsforskning
och professionsutbildning. Diskussioner har utgått från forskning och texter
10
kring olika professionsstudier, där läraryrket varit en. En fördjupning av just
lärarprofessionen är gjord genom en inventering av den forskning som gjorts
om läraryrket i Norden under det senaste decenniet. Inventeringen ledde till en
andra workshop som genomfördes 2013 och som denna skrift är en dokumentation av (bilaga 2).
Utöver ovanstående långsiktiga arbete samlas doktorander och temaledare regelbundet till seminarier där olika typer av texter som belyser läraryrket diskuteras
och där doktorandernas egna texter från det pågående avhandlingsarbetet eller
om praktikteori diskuteras. Planering och genomförande av seminarierna sker
med stort inflytande och delaktighet från samtliga parter i syfte att skapa former
för dialog, kommunikation och lärande.
Temat leds av professorerna Karin Rönnerman, Jan Bengtsson (tom augusti)
och FD Peter Erlandson från den utbildningsvetenskapliga fakulteten. Den
tvärfakultativa inriktningen i temaområdet tillgodoses genom att temaledarna
har olika akademisk bakgrund med inriktning dels mot filosofi, dels mot lärarutbildning och läraryrket.
Doktoranderna kommer huvudsakligen från den utbildningsvetenskapliga
fakultetens forskarutbildningsämnen, men även doktorander från humanistiska
och naturvetenskapliga fakulteterna ingår i temat. Dessutom ingår några doktorander som inte tillhör forskarskolan CUL, vilket ger en ytterligare dimension
till diskussionerna. Doktorandernas avhandlingsämnen har olika inriktningar
som gynnar en tvärvetenskaplig diskussion. De har också påbörjat sina studier
vid olika tidpunkter och således deltagit i temat olika länge. I den grupp som
deltagit i projektet påbörjade några sin utbildning 2007 medan andra antogs
2012.
Temats utbildningsprojekt ”Lärarprofessionen i Norden”
Temat Läraryrkets praktik har haft som ambition att involvera doktoranderna i
temats verksamhet som en del av deras studier. Detta har bland annat skett via
genomförandet av två workshops, varav den sista redogörs för i denna skrift.
Inledningsvis ges en kort beskrivning av en förändrad forskarroll vilken åtföljs
11
av en teoretisk koppling till innehållet i den workshop som genomförts samt en
detaljerad beskrivning av upplägg och genomförande av denna. Därefter följer
sex korta kapitel där avhandlingar om lärarprofessionen beskrivs och diskuteras
av doktoranderna. Avslutningsvis sammanfattas lärdomar från hela arbetet.
Den förändrade forskarrollen
De klassiska bilderna av forskaren som återfinns i så väl i litteraturen såsom i
dagspressen tenderar att vara av två olika typer, som är relativt lätta att identifiera. En bild är den vitrockklädde naturvetenskaplige forskaren som tillbringar
dygnets vakna timmar i ett laboratorium där han/hon sysslar med medicinska
experiment, eller bygger partikelacceleratorer. En annan bild av forskaren är den
förvirrade äldre akademikern som tillbringar sina dagar instängd i ett bibliotek
eller möjligen i sin kammare, böjd över travar med böcker, långt från barn och
försörjningsbördor och utan kontakt med omvärlden.
Kanske låg det en gång i tiden någonting i dessa karikatyrer. Säkerligen har
forskarrollen varit förknippad med ett långt liv i relativ isolering, med mycket
ensamarbete och få kontakter med kollegor. Så förhåller det sig dock inte idag.
De krav som idag ställs på en forskare, och tillika akademiker, är långt från
dessa massmediala och litterära karikatyrer. Snarare är den moderna forskarrollen präglad av kommunikation, t.ex. genom nätverkande och internationellt
utbyte. En gång i tiden krävdes tillvänjning och lärande för att kunna axla det
ensamarbete som forskare då förutsattes kunna hantera. Även idag krävs en
liknande tillvänjningsprocess, ett liknande lärande, men idag handlar det om
att kunna fungera i en modern forskarroll med stor tonvikt på kommunikation.
Dessa ”forskarfärdigheter” skiljer sig från de ämnesspecifika, innehållsliga
kunskaper som varje forskare succesivt måste erövra och som varje doktorand
under sin utbildning på forskarnivå arbetar med. Snarare kan de betecknas som
generiska och de lärs situerat. Det vill säga, de lärs genom att man arbetar som
forskare, och de är svåra, och antagligen omöjliga, att få tillgång till på annat
sätt. I detta faktum ligger det emellertid något otillfredsställande eller paradoxalt. En målsättning för utbildning på forskarnivå borde naturligtvis vara
att den färdigutbildade doktoranden inte bara besitter erforderliga innehållsliga
12
kompetenser inom det forskningsfält som hon/han fokuserat under sin utbildning (det vill säga doktorerat inom) utan också att hon/han även har viss insikt
i vad forskarrollen i en bredare mening kräver och förutsätter; kort sagt, vad
det innebär att vara forskare inom dagens vetenskapssamhälle och inom dagens
akademi. Att designa en workshop som bidrog till att ge doktoranderna dessa
kompetenser, inom temats verksamhet, var utgångspunkten för det utbildningsprojekt på forskarnivå som följande text är centrerad kring.
Att säga att kompetenser är både generiska och situerade kan ge upphov till
begreppslig förvirring. Detta påstående behöver därför kvalificeras. En första
kvalificering innebär ämnesområde. Även om vi är övertygade om att mycket
av de kunskaper av nätverkande och kommunikation som gäller inom området utbildningsvetenskap, är liknande inom andra ämnesområden, så finns
det naturligtvis skillnader i hur man faktiskt arbetar. Det är detta som gör att
kompetenserna ifråga så att säga ”lärs på plats”. Utbildningsvetenskap är därför
det område som workshopen fokuserat på. En andra kvalificering gäller inom
området utbildningsvetenskap. Även inom detta finns skillnader i arbetssätt
vilka präglas av olika ämnestraditioner och av specifika frågeställningar inom
delområdet. Inom området utbildningsvetenskap är det här läraryrkets praktik
med sina problem, sina möjligheter och sina arbetsmetoder och problemställningar som det aktuella projektet och denna text behandlar.
Att lära tillsammans
En viktig förutsättning för utbildningsprojektet gäller synen på erfarenhetskunskap. Det finns över århundraden och även årtusenden, mycket tänkt och
skrivet om kunskap, både med avseende på olika kunskapsformer och med
avseende på vad som överhuvudtaget räknas som (sann/riktig) kunskap. Inför
det här projektet hade vi en ganska klar utgångspunkt. Projektet följde den
brittiske filosofen Ryles (1949) robusta och övertygande distinktion mellan
kunskaper som ”knowing that” respektive ”knowing how”. Ryle tar ett exempel från sportens område, närmare bestämt från boxning, för att illustrera det
hela. En sportjournalist som arbetar som boxningsexpert kan mycket väl kunna
namn på tidigare världsmästare och de år som dessa mästare höll sin titel. Han
kan känna till viktiga matcher, känna till det mesta om boxningssportens olika
13
strategiska överväganden och känna till vilka träningsdoser som boxningsutövare utsätter sig för. I dessa avseenden är det fullt möjligt, och till och med
troligt, att boxningsjournalisten kan betydligt mer om boxning än den aktive
boxaren. Journalistens ”knowing that” om boxning är större än boxarens. Å
andra sidan gör detta förstås inte journalisten till en bra, eller ens duglig boxare.
För det krävs att man vet hur man faktiskt boxar, det krävs ”know how to box”.
Och det är detta boxaren kan.
Denna distinktion verkar på två olika sätt i utbildningsprojektet. För det första
präglas det ämnesfält som doktoranderna studerar, nämligen läraryrkets praktik, i hög utsträckning av lärares ”know how”, eller ”erfarenhetskunskap”, som
detta fortsättningsvis kommer att kallas. Detta bär de med sig från mångårigt
arbete som lärare i den svenska skolan och som doktorander. För det andra är
forskarrollen även den till stor del strukturerad av erfarenhetskunskaper som
är svåra att komma åt om man själv inte arbetar som forskare. En ambition
med utbildning på forskarnivå är att studenten ska få tillgång till dessa erfarenhetskunskaper genom det egna forskningsarbetet. Dock skiljer sig rollen som
student och rollen som forskare sig åt. Att skapa ett autentiskt sammanhang där
studenten kunde axla rollen som forskare för att tillgodogöra sig några av dessa
erfarenhetskunskaper låg därför som en designmässig förutsättning för projektet. Men eftersom man är studerande gällde det att koppla samman detta och
skapa ett sammanhang där doktorander succesivt kunde tillgodo göra sig dessa
kunskaper. Detta låg därför som en designmässig förutsättning för projektet.
En annan förutsättning gäller kunskapens sociala och kommunikativa sida. Vi
har tidigare konstaterat att forskarrollen i dag i hög utsträckning präglas av
kommunikation och samarbete. Men man kan gå längre än så. Vi påstår, med
stöd i pedagogisk teori likväl som i empirisk pedagogisk forskning, att det inte
bara gäller forskarroll och dess förutsättningar, utan istället att det är genom
kommunikation och i samarbete som vi framför allt lär. Eller annorlunda
uttryckt, kommunikation är den primära källan till lärande. Detta är också vad
pedagogiska teoretiska klassiker som Dewey och Vygotskij antyder, vilket var
ytterligare en förutsättning för design av projektet.
14
Den sociala och kommunikativa sidan av lärande har framför allt betonats av
vad som vanligen benämns den sociokulturella forskningstraditionen. I detta
sammanhang märks bland annat Lave & Wengers text ”Situated Learning:
Legitimate Peripheral Participation” (1991). Wenger har sedan dess gått vidare
och beskrivit teori om, och mer praktiskt arbetat med, ”praktik gemenskaper”
(Communities of Practice). En av Wengers avgörande poänger har varit, och
är, att sociala praktiker, det vill säga praktiker som organiserar sig socialt för
att utföra vissa uppgifter, kommer att succesivt utveckla föreställningar och
kunskaper och sätt att göra saker på, som blir självklara för medlemmarna i
gruppen, men som kan vara svåra att kommunicera till andra. En ny medlem
skolas successivt in i den nya praktiken och lär sig denna praktiks vedertagna
sätt att agera och lösa problem på (dess praxis). Detta gäller även exempelvis
lärare på en skola. Många av de sociala praktiker vi idag kan se (och ingår i) runt
om i vår kultur, har vuxit fram över tid och på ”naturlig” väg, men denna syn på
lärande innebär också en öppning för pedagogiskt nytänkande. Att organisera
en praktik-gemenskap som succesivt arbetar mot ett mål, för att genomföra
ett projekt, och på vägen dit lära sig situerade erfarenhetsbaserade kunskaper
om vad forskning i praktiken kan handla om, är vad projektets idé kom att
cirkulera kring.
I detta utbildningsprojekt, en workshop om lärarprofessionen i Norden, var
erfarenhetskunskapens situerade natur, lärandets kommunikativa och social
karaktär, och praktikgemenskapens möjligheter, de tre ben som kom att stötta
upp och leda arbetet, från det att iden med en workshop baserat på doktorandlärande föddes, till dess att arbetet avslutats i och med denna dokumentation.
Planering och genomförande av den aktuella workshopen
Ett genomförande av en workshop där alla på detta sätt känner sig delaktiga
kräver lång förberedelse. Arbetet med den workshop som presenteras i denna
skrift påbörjades med en ansökan om medel för att i ett första led dels kunna
genomföra en inventering av aktuell nordisk forskning om lärarprofessionen,
dels ha möjlighet att bjuda in aktuella forskare. Efter tilldelning av ansökta
strategiska medel från CUL planerades arbetet vidare.
15
Inventeringen genomfördes av tre doktorander och fokuserade nordiska avhandlingar som behandlade läraryrket, publicerade 2002-2011. I detta område
inkluderades också forskning om lärares olika arbetsuppgifter. För att få en så
heltäckande sökning som möjligt valde vi att söka efter avhandlingar på universitet och högskolor som har utbildning på forskarnivå inom utbildningsvetenskap.
Bibliografin, som var klar i maj 2012, omfattade 15 A4 sidor. Den utgjorde sedan
underlag för fortsatta urval. Temat hade en skrivarvecka i augusti 2012 då tid
avsattes till att gå igenom bibliografin och gemensamt planera det fortsatta arbetet
i olika steg. Vi diskuterade igenom olika kriterier för urval, hur många forskare
som skulle bjudas in och huruvida urvalet skulle bestå av skilda perspektiv eller
liknande. Urvalsarbetet pågick under merparten av hösten 2012.
Det första kriteriet att hantera var geografisk, dvs. vi önskade att en avhandling
från varje nordiskt land skulle representeras i workshopen. Inventeringen innefattade Sverige, Norge, Danmark och Finland. Nästa kriterium blev publikationsår.
Vi insåg att sökningen varit alltför omfattande och begränsade därför urvalet till
åren från 2010 och framåt, vilket gjorde att antalet avhandlingar reducerades.
Det tredje kriteriet byggde på att samtliga doktorander i temat tittade igenom
de avhandlingar som återstod för respektive land och listade de avhandlingar
som de önskade veta mer om. En samlad lista sammanställdes som diskuterades
gemensamt. Det sista och avgörande kriteriet innebar att alla doktorander och
temaledare gjorde en prioritering av de avhandlingar som listats. Antalet ”röster”
per avhandling avgjorde vilka forskare som skulle bjudas in till workshopen. Forskarna bakom de valda avhandlingarna kontaktades och bjöds in till en workshop
i slutat av maj, 2013. Samtliga kontaktade forskare besvarade inbjudan positivt och
var villiga att medverka. De valda avhandlingarna beskrivs längre fram i denna skrift.
När dessa avhandlingar var valda diskuterades de gemensamt utifrån olika
perspektiv. Doktoranderna valde själva en avhandling som de utifrån sitt eget
forskningsintresse önskade fördjupa sig i. Varje avhandling fick på det sättet två
läsare. Under vårens temamöten presenterade varje två-grupp sin avhandling och
de frågor som dykt upp vid en läsning av den. Vidare har diskussionerna handlat om att formulera övergripande frågeställningar som kunde riktas till samtliga
avhandlingar och som anknöt till temats och workshopens intresse av att studera
forskning om lärarprofessionen i Norden.
16
Doktorander och temaledare var överens om att själva genomförandet av workshopen inte skulle följa en vanlig akademisk form med upprepade föreläsningar.
För att öka allas inflytande och aktiva deltagande i workshopen planerades den till
2 dagar, där varje avhandling behandlades under en timme med en paus emellan
varje. Den aktuella timmen var strukturerad på samma sätt för varje avhandling.
Inledningsvis fick författaren (den inbjudne forskaren) ge en föreläsning om sin
avhandling under 20 minuter. Därefter kunde de två doktorander som läst och
granskat avhandlingen ställa sina frågor och följa upp dessa till en diskussion
under följande 20 minuter. De sista 20 minuterna gick tillbaka till författaren
som då skulle utgå från frågan; hur har jag gått vidare med min forskning efter
disputationen?
Efter att samtliga avhandlingar hade presenterats ordnades en paneldebatt på
eftermiddagen dag två. Samtliga forskare var med i panelen och de tolv doktoranderna var placerade i en halvcirkel framför dem. Paneldebatten kretsade kring
övergripande frågor som doktoranderna vaskat fram gemensamt med temaledarna under vårens temamöten. Dessa frågor behandlas i den sista delen i varje
beskrivning av avhandlingarna.
Dokumentationen av arbetet, denna skrift, blev så en fortsättning på hela processen. En ansökan om medel till CUL bifölls och vi beslutade att genomföra detta
under en gemensam skrivarvecka i augusti 2013. Vi har gemensamt sökt hitta
former för hur skriften skulle se ut. Varje två-grupp har ansvarat för ett kapitel om
den avhandling de läst och granskat. Alla tillsammans har kommit överens om
en struktur för kapitlet. Den inleds med en kort sammanfattning av innehållet av
arbetet, fortsätter med en beskrivning av den diskussion som fördes utifrån tvågruppens specifika frågor och avslutas utifrån de mer generella frågor som ställdes
i paneldebatten. Doktoranderna har under arbetet haft tillgång till avhandlingarna forskarnas presentationer samt en film av paneldebatten.
I det följande återges arbetet med de sex avhandlingarna av respektive två-grupp.
Texterna ska inte ses som en recension av respektive avhandling utan snarare som
en inspiration till att diskutera läraryrket i Norden.
17
Lärarprofession i skuggan av kommunaliseringen
Mikael R. Karlsson och Sara Stark
Med stort intresse, men inte utan kritiskt perspektiv, läser vi Johanna Ringarps avhandling Professionens problematik – Lärarkårens kommunalisering och
välfärdens förvandling (2011). Det är en historiskt driven studie som studerar
kommunaliseringen utifrån ett aktörsperspektiv. Aktörsperspektivet handlar i
detta fall inte i första hand om att studera lärarna som aktörer eller hur lärarna
uppfattar de förändringar som sker. Aktörerna i denna avhandling utgörs istället
av enskilda politiker, lärarförbund (Sveriges lärarförbund, Svenska facklärarförbundet, Lärarnas Riksförbund) och Svenska kommunförbundet och hur dessa
resonerar och agerar för att driva igenom sina agendor i kommunaliseringen.
Andra aktörer som har haft betydelse i det politiska spel som föregick kommunaliseringen är enskilda ministrar.
Johanna Ringarp studerar den intensiva debatt som fördes i samband med
kommunaliseringen genom två teman: Dels välfärdsstatens förvandling, dels
frågan om lärarkårens professionalisering. Främst är det motiven bakom
kommunaliseringen som intresserar Ringarp, inte de konsekvenser av densamma vi eventuellt kan se idag (Ringarp 2011).
I sin studie av kommunaliseringsdebatten och lärarprofessionen skiljer Ringarp mellan vad hon kallar inre och yttre professionalisering. Hon ger den yttre
störst vikt. Till dessa hör klassiska sociologiska ideal så som abstrakt kunskap,
autonomi, handlingsutrymme och egenkontroll. Det väsentliga i dessa yttre
kriterier är att yrkesgruppen själv ska ha makt att kontrollera sitt arbete. I en
sådan typ av egenkontroll avgör lärarna själva (läs lärarförbunden) vem som får
tillhöra sammanslutningen.
18
I Ringarps studie är det professionens egenkontroll som är det centrala – en
egenkontroll som i samband med kommunaliseringen blir allt svagare (Ringarp
2011). 1
I vår reflektion kommer vi att problematisera de teman Johanna Ringarp tar
upp i sin avhandling på ett delvis annat sätt än vad författaren själv gör. Detta
för att vi i vår egen forskning intresserar oss mer för maktens och politikens
konsekvenser snarare än hur enskilda aktörer driver igenom sina agendor. Vi är
på så vis mer intresserade hur nya styrningsformer påverkar läraryrket, än vilka
som de facto styr agendan. Detta ska dock inte ses som en kritik av avhandlingen i sig. Snarare är det ett försök att reflektera över och eventuellt omvärdera
den problematik som ofrånkomligt dyker upp i samband med diskussionen
om vad som identifierar lärarens profession, i synnerhet då villkoren för denna
profession är i ständig förändring.
Den fråga vi vill utveckla i samband med läsningen av Johanna Ringarps avhandling lyder därför: Hur förstår vi kopplingen mellan välfärdsstatens utveckling
och förändringen av lärarprofessionen? Vad vi kommer att göra i nedanstående
text är följaktligen att visa andra, mer utbildningsvetenskapliga sätt, att hantera
de fenomen Johanna Ringarp tar upp.
En förändrad syn på rättvisa
Ett sådant sätt är att belysa frågan om välfärdsstatens utveckling ur ett rättvisefilosofiskt perspektiv. Inom denna filosofiinriktning finns en rad olika definitioner av begreppet rättvisa. En enkel slagning i ett filosofilexikon (t.ex. Lübcke et
al. 1988) ger för handen att det till exempel finns en formell rättviseprincip där
det minsta kravet på en handling är att de individer som berörs av handlingen
blir behandlade på samma sätt.
Vi vill ogärna tala om lärare som yrkesgrupp i termer av profession. Den nutida professionsforskningen
hör hemma i olika discipliner och studeras med skilda perspektiv och utgångspunkter. Vad som karaktäriserar en profession är inte överenskommet. Vem som räknas som professionell eller inte varierar dessutom
över tid (Lindblad & Foss Lindblad 2009). Att inte tillämpa begreppet i detta sammanhang låter sig
emellertid inte göras helt och hållet då vårt kritiska perspektiv bottnar i frågeställningen om kommunaliseringen är en fråga för lärare som yrkesgrupp, benämnd profession av Ringarp.
1
19
Bra exempel härvidlag torde vara att opartiska och rationella regler gäller när
vi håller på med eller tittar på idrott. Det spelar ingen roll hur mycket AIK
har spelet, om IFK gör fler mål är det de som vinner matchen, eftersom det
är sådana reglerna är. En annan rättviseprincip är den distributiva. Alla som
har delat en tårtbit åt sina barn eller syskon emellan har använt denna princip.
Att alla får lika stora bitar kan, givet att det inte finns andra förutsättningar,
betraktas som rättvist. De två rättviseprinciper som vi kommer att använda
här är mer politiska till sin karaktär. Den ena väljer vi att kalla den egalitära
rättviseprincipen. Den kan definieras som att: rättvist är det om var och en får
det de behöver. Det är alltså en behovsfokuserad rättviseprincip. Den andra kallar
vi den liberala rättviseprincipen. Den kan definieras som att: rättvist är det när
var och en får det de förtjänar. Det är alltså en förtjänstfokuserad rättviseprincip.
Inom politiken går en ideologisk skiljelinje mellan vänster och höger här. En
vänsterideologi i klassisk utformning bygger sitt etiska tänkande på den egalitära rättviseprincipen medan en högerideologi (både konservativa och liberala
ideologier) bygger på den liberala rättviseprincipen.
En politisk samhällsutveckling, som välfärdssystemets förändring, går utifrån
detta filosofiska betraktelsesätt inte att till fullo förstå utan att betrakta hur olika
ideologier behandlar frågan om rättvisa. Utifrån ett sådant perspektiv kan man
förstå åttiotalets marknadsliberalisering inom offentlig sektor som en förskjutning mellan de två rättviseprinciperna ovan.
Johanna Ringarp, som ju skriver en historisk avhandling och inte en filosofisk,
diskuterar inte rättvisa på detta sätt. Men man kan förstås ändå läsa hennes
avhandling med filosofiska glasögon. Gör man det finner man att förskjutningen
mellan de två rättviseprinciperna blir mycket tydlig vid tiden för kommunaliseringen. När de politiska partierna i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet
i praktiken överger tanken på den likvärdiga skolan (som har sitt ursprung i
den egalitära rättviseprincipen) till förmån valfrihet och konkurrensutsättning
av skolor (vilket hör den liberala rättviseprincipen till) sker just en förskjutning
mellan rättviseprinciperna. Det politikerna i det socialdemokratiska partiet
gjorde under denna tid var med andra ord att omformulera vad ordet ”rättvisa”
betydde. Detta är inte unikt svenskt. I den internationella forskningen finns
20
flera exempel på en socialdemokratisk anpassning till en mer marknadsanpassad
orientering runt åttio- och nittiotalet (Ringarp 2011).
Förändrade styrformer
Ett annat fokus som är möjligt att tillföra bilden av välfärdsstatens förändring
som målas upp är att närma sig de nya principerna för styrning av offentlig
sektor ytterligare. Dessa styr- och organiseringsformer är under stark förändring
under perioden då kommunaliseringen genomförs. Sedan ett par decennier tillbaka har den offentliga sektorn introducerats för nya sätt att styra och organisera
verksamheten. Dessa nya former av styrpraktiker har visat sig mycket kraftfull
(Svensson & Evetts 2010; Goodson & Lindblad; 2011; Lindblad & Popkewitz
2004). Styrningsformerna har i många fall hämtats från näringslivet och därför
gjort den offentliga sektorn mer företagslik. Också inom utbildningsväsendet
tillämpas numera metoder och modeller som mål och resultatstyrning, avreglering, effektivisering och fokus på kunder. Detta är vad som kännetecknar den
rörelse där kostnadsmedvetenheten är centralt och där rationalisering av organisation är ett konstant inslag. Rörelsen benämns ofta som new public management i forskningslitteratur men är på intet sätt ett nytt fenomen. Det ”nya”
förfaller vara att nya logiker och mekanismer i allt högre grad även häftar tag i
organisationer där lärare är verksamma och ”styr” lärares arbete . Vi menar att
den kommunalisering Ringarp tar upp kan i ännu större utsträckning förstås
i relation till denna nya ”världsordning”, präglad av kvalitetskontroll, platta
organisationer och kundriktning (Hasselblad & Bejeroth 2008; Christensen &
Lagreid 2007).
Omstrukturering av skolan
Ett ytterligare sätt att ta sig an kommunaliseringsreformen är att studera den
som en del i ett större sammanhang som handlar om hur förändringar genomsyrar hela det offentliga skolväsendet. Det exempel som vi vill lyfta här är den
forskningstradition som studerar förändring i policy, organisation och profession som en omstrukturering. Det handlar med andra ord om omstrukturering
av utbildningsområdet. Det finns många studier som har berört det svenska
skolväsendets omstrukturering med utgångspunkt i decentralisering och avreg21
lering, dvs. de ”skolmarknader” som därmed uppstod (t.ex. Dovemark 2004;
Fredriksson 2009; 2011). Fokus riktas inte sällan emot hur nya logiker och
tekniker introduceras i utbildningsorganisationer och hur dessa inverkar på lärares yrkesliv. I praktiken innebär förändringen att lärarna i allt högre grad krävs
på tydligare och annat ansvar än det renodlat pedagogiska. Det kan handla om
redovisningskrav, dokumentationskrav, nya bedömningskrav osv. Forskare som
studerar dessa nya krav brukar ofta sammanfatta detta i begreppet performativitet. Den performativa aspekten hänger alltså samman med hur väl läraren utför
sin uppgift och redovisar densamma (Ball 2003). Detta är egentligen mycket
välkänt inom samhällsvetenskaplig forskning idag. Det som vi här vill påvisa
är att utbildningsvetenskaplig forskning samt organisationsforskning talar om
den professionsproblematik som Ringarp studerar i termer av omstrukturering
istället för i det historiska aktörsperspektivet. Vi menar därmed att en sådan
förändring som kommunaliseringen innebar även kunde vara förtjänt att studeras som en fråga om organisatorisk omstrukturering.
Johanna Ringarps avhandling har rubriken Professionens problematik – lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. I de diskussioner som
fördes före, under och efter den workshop vi hade i två dagar i maj 2013
framkom hur komplext professionsbegreppet är i allmänhet och för lärare i
synnerhet. Det handlar inte enbart om definitionsfrågor, dvs. vilka kriterier
en profession bör uppfylla, utan också vad som kännetecknar olika professioners autonomi, språk, yrkesetik etc. Till detta tillkommer den för lärare så
viktiga frågan om professionalisering. Inte minst statens roll i denna strävan är
något som diskuteras mycket. Professionaliseringen av lärarkåren har varit tätt
förknippad med staten i många skandinaviska samhällen. På så vis har professionaliseringen kommit ”uppifrån”. Skandinavisk professionalism har med andra
ord varit närmare staten och statens byråkrati där auktoritet och legitimitet har
kopplats till kunskap och kompetens. Detta skiljer den svenska utvecklingen
från exempelvis angloamerikanske samhällen där professioner varit mindre
centraliserade och mer marknadsrelaterade (Svensson & Evetts 2010). Med de
nya styrformerna som nått utbildningsväsendet beskrivs emellertid lärarrollen
ha förändrats. Lärarna förefaller ha fått en ny måttstock för att värdera huruvida det arbete som utförs är av professionellt slag eller inte. Lägger man den
22
ovan beskrivna performativitetskulturen på läraryrkets utveckling kan det vara
vanskligt att bedöma läraryrkets status som profession genom att enbart se till
yrkesgruppens egenkontroll, så som är fallet i Ringarps avhandling.
Med de nya styrformerna beskrivs lärarrollen ha förändrats. När vi tar i frågan
om lärarprofessionen är det just ur ett sådant perspektiv. I vår forskning intresserar vi oss såväl av de filosofiska som de organisatoriska delarna, men kanske
i ännu högre grad av vilka konsekvenser en offentlig sektor i förändring får för
lärarna ute på skolorna. Johanna Ringarp pekar på nödvändigheten att förstå
det historiska skeendet för att förstå sin nutid. Däri ligger styrkan i hennes
avhandling. Och förmodligen också det vi mest bär med oss i vår egna framtida
forskning där fokus i första hand ligger på hur lärarna själva förstår förändringen.
Avslutning
I denna text har vi gripit oss an Johanna Ringarps avhandling ur perspektiv
som inte i första hand är historiskt. I stället har vi försökt använda ett utbildningsvetenskapligt förhållningssätt genom att visa på alternativa vägar att
förstå avhandlings centrala teman. Vi har diskuterat frågan om välfärdsstatens
utveckling ur ett rättvisefilosofiskt perspektiv. Därefter introducerade vi de nya
styrsystem som i allt högre grad påverkar lärares verksamhet och som också
kan kopplas direkt eller indirekt till kommunaliseringen. Vi diskuterade också
hur utbildningsvetenskap kan behandla frågor om omstrukturering och förändring bortom den historiska kontexten. Slutligen refererade vi i korthet till den
diskussion om lärarprofession som pågått i samband med vår workshop.
Genom vårt försök att visa på andra sätt att hantera de centrala forskningsteman Johanna Ringarp lyfter i sin avhandling, tror vi oss se att utbildningsvetenskaplig forskning förmår tillföra ytterligare dimensioner till genomförandet
av denna reform. Möjligen har vi därmed kunnat beredda resonemanget och
påvisa en större komplexitet.
23
Ansvar i profession och praktik
Marie Grice och Robert Sjöberg
Traditionellt förstås professioner som viktiga grupper av aktörer som har direkt
betydelse för individers välmående och moderna samhällens uppbyggnad.
Den kunskapsbas som professionen har, ska samhället kunna luta sig mot.
Hur välfungerande ett modernt samhälle upplevs, har ett direkt samband med
professionernas yrkesutövande samt värdet av deras kunskaper och färdigheter.
Central är också deras känsla för moral och samhälleliga ansvar. Professionellt
ansvar innebär därmed att kunna agera i komplexa och okontrollerbara situationer där motstridiga värderingar och etiska ståndpunkter förekommer. Detta
professionella ansvar behandlar Tone Dyrdal Solbrekke närmare i sin avhandling Understanding Conceptions of professional responsibility (2007).
I tidigare forskning har professionellt ansvar undersökts genom observationer
och intervjuer i den praktik där de professionella är yrkesverksamma. Solbrekke
tar däremot sin utgångspunkt i utbildningen för professionerna på högskolenivå, genom att undersöka studenters uppfattningar om professionellt ansvar.
Hon fokuserar vilka möjligheter högre utbildning har att förbereda studenter
för ett sådant ansvar. Genom intervjuer med blivande statsvetare, psykologer,
jurister och sjuksköterskor fångar hon hur studenterna på ett tidigt stadium
i utbildningen utvecklar en förståelse av moraliskt och samhälleligt ansvarstagande. När studenterna kommer till sin första anställning har de således en
uppfattning om det professionella ansvar som de förväntas ta.
Professionsutbildningens koppling mellan teori och praktik kan uppfattas som
linjär, menar Solbrekke. Teoretiska kursinslag läses innan de praktiska momenten tar vid. På det sätt förefaller den akademiska kunskapsbildningen utgöra
den bas som behövs för att utveckla den professionella kompetens studenterna behöver i sin yrkesverksamhet för att kunna arbeta på ett medvetet och
ansvarsfullt sätt. Studenterna i Solbrekkes avhandling menar att den akademiska kompetensen de har med sig från utbildningen är god, men den är inte
24
tillräcklig för att förbereda dem för situationer i praktiken som är moraliskt
komplexa. Studenterna efterfrågar en bättre handlingsberedskap, ett slags praktisk kunskap.
Från sociala förvaltare till experter
I en historisk tillbakablick beskriver Solbrekke hur professioner, under tidigt
1900-tal, kännetecknades av sin specialkunskap, sin moral och sitt samhälleliga
ansvarstagande. Under 1970-talet ifrågasattes dock professionernas klassiska
perspektiv och förebråddes bl.a. för sitt egenintresse. För att flytta fokus från
idealiserande och cyniska bilder av professioner valde Andrew Abbot (1988) att
introducera ett tredje teoretiskt perspektiv som istället kom att betona professionernas dagliga arbete, dess praktik. Kopplingen mellan professionen och dess
praktik kallar Abbot för dess jurisdiktion eller dess ansvarsområde. Den amerikanske sociologen Steven Brint (1994) beskriver denna historiska utveckling
som att de professionella har rört sig från att ha varit sociala förvaltare (trustees)
till att idag vara experter. Det första perspektivet innebar ett åtagande med stora
etiska krav för den allmänna välfärdens skull och med höga förväntningar från
allmänheten i stort. Det andra perspektivet (expert professionalism) innebar en
utveckling av professionerna mot en större instrumentell effektivitet och specialisering, med föga intresse för etik eller arbete i samhällets tjänst. Motsvarande
utveckling såg Brint ta form inom högre utbildning, vilken han kallar the rise of
utilitarian ethos (2002), ett slags nyttoperspektiv.
Studenterna i Solbrekkes delstudie ger uttryck för och bekräftar därmed Brints
teori om en orientering mot expert professionalism. Inbäddat i studenternas
perspektiv av en expert ligger emellertid en betoning på etisk kunskap, moral
och socialt ansvarstagande. Med andra ord ger hennes empiriska underlag
inte belägg för att studenterna söker professionsutbildningen för att meritera
sig. Deras avsikt är inte att i första hand bli anställningsbara. De väljer inte
professionsutbildningen för nyttans skull. Snarare väljer de utbildningen av ett
genuint intresse för disciplinen. Den idealbild av en professionell person, som
framträder i intervjuerna med studenterna är en person som är engagerad och
idealistisk med en akademisk experts något formella hållning. Expertis anses
dock av studenterna tjäna ett högre syfte, närmare bestämt allmänhetens bästa.
25
Från teori till praktik
Hur professionens moraliska kod kommer in i undervisningen, undersöker
Solbrekke i en delstudie genom att jämföra sjuksköterske- och psykologutbildning. Med hjälp av Taylors (1989) moralfilosofi och Wengers (1998) teorier
om socialt lärande konstaterar hon att det är stor skillnad på hur den moraliska
koden konceptualiseras och behandlas i de två utbildningarna. I sjuksköterskeutbildningen är det moraliska uppdraget mer explicit formulerat, både teoretiskt och praktiskt, medan den i psykologiutbildningen är mer implicit.
Slutligen har Solbrekke också studerat nyutexaminerade jurister och psykologer
i deras möte med praktiken. De upptäcker i yrkesutövandet att deras föreställningar om professionellt ansvar måste omförhandlas när utbildningens och
arbetsplatsens praktikgemenskaper möts. Det handlar om att kompromissa om
den egna uppfattningen om olika åtagandens värde. Detta sker genom kollegiala
förhandlingar. Det är också genom dessa förhandlingar som ett professionellt
språk för ansvar vitaliseras och utmanas inom professionen. En övergripande
slutsats Solbrekke drar i sin avhandling är att professionen med regelbundenhet
måste återkomma till frågor om innebörden av professionellt ansvar.
Professionellt ansvar i en svensk lärarkontext – en reflektion
Utifrån läsningen av Solbrekkes avhandling har vi genom samtalet med henne
under workshopen, kunnat ställa fördjupande frågor kring det professionella
ansvaret. Som doktorander inom forskarskolan vid Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning (CUL) undrar vi vad det professionella ansvaret
innebär för lärare och lärarutbildning. Solbrekke fokuserar vilka uppfattningar
studenter och yrkesverksamma har om professionellt ansvar samt hur de utvecklar desamma. Vi reflekterar över vår egen profession, läraryrket och tycker att
det är intressant att resonera kring hur vi som lärare kan förstå och använda oss
av begreppet professionellt ansvar. Vem definierar vad professionellt ansvar är?
Är det en fråga för den inre skolpraktiken, dvs. för läraren som individ och del
av en grupp eller är det en fråga för yttre aktörer? Hur kan lärare utveckla och
förstå sitt professionella ansvar?
26
Ett antal yttre förändringar som har påverkat lärarpraktiken är ny lärarutbildning, reformer kring skolan, som t.ex. en ny skollag; lämplighetsprövning genom
introduktionsår och lärarlegitimation. Därtill har lärarfackens definierat lärares
uppdrag och lärares ansvar. De yttre förändringarna eller ramarna omdefinierar
förståelsen av professionen med nya och explicitgjorda ansvarsområden. Frågan
är hur lärare som individer och lärarkår förhåller sig till sådana förändringar.
Lärares professionella ansvar
Den utbildningsvetenskapliga kärnan i den nya lärarutbildningen har explicitgjort, i och med införandet av introduktionsår och lärarlegitimation, det
ansvar lärare förväntas ha. Ett exempel på explicitgörande av lärares ansvar är
Skolverkets föreskrifter om introduktionsperiod och kompetensprofiler för lärare och
förskollärare där lärarprofessionen och dess ansvarområden beskrivs. Skolverket
föreskriver att rektorn ska bedöma om den nyutexaminerade läraren är lämplig att bedriva undervisning utifrån följande kompetensområden: Mötet med
eleven, Ledarskap, Samverkan samt Ansvar för lärande och yrkesutveckling. Varje
kompetensområde omfattar dessutom ett flertal aspekter. Introduktionsåret
fyller funktionen av att omsätta utbildningens idé om professionen i praktiken.
Studenterna i Solbrekkes studier efterlyser en beredskap för ansvarstagande i
den praktik de möter, ett slags praktisk kunskap. Kan lärarstudenter tänkas
efterfråga samma handlingskunskap som professionsstudenterna efterfrågar i
Solbrekkes studier? Hur utvecklas en sådan handlingskunskap och ansvarskänsla? Kan Skolverkets föreskrifter om introduktionsperiod och kompetensprofiler
för lärare och förskollärare stödja utvecklandet av sådan kunskap?
Lärarfackförbunden har tagit fram vägledningar för yrkesetik för professionen.
Dessa är tänkta att användas såväl i det vardagliga arbetet för individen som i
mer strukturerade former för en mer lokal praktikgemenskap på enskilda skolor.
Framtagandet av de yrkesetiska principerna är ett led i det fackliga arbetet för
att professionalisera lärarkåren. Ett särskilt material har tagits fram av lärarnas
yrkesetiska råd, just för att fokusera professionellt ansvar under introduktionsåret. Principerna beskrivs utifrån följande fyra ansatser:
27
• Eleven alltid i centrum,
• Läraryrket och den professionella yrkesutövningen,
• Att upprätthålla lärares yrkesetik, samt
• Lärares samhällsuppdrag.
En ofta framförd kritik i medierna när det gäller lärares professionella ansvar är
att tiden för administrativa sysslor har ökat oerhört mycket de senaste åren. En
av orsakerna är att flera olika aktörer avkräver lärarna deras professionella ansvar.
Det är elever och deras föräldrar, rektorer och politiker samt inte minst Skolinspektionen, en myndighet som granskar kommuners och lärares åtaganden och
ansvar för undervisningen av elever. Delvis är Skolinspektionens granskning
kontraproduktiv eftersom den också kräver omfattande administrativt förarbete. Kravet på transparens innebär bl.a. att kunna se och följa ett elevärende.
Den dokumentation sådan transparens kräver, minskar däremot den tid som
professionen har till det som den uppfattar som sitt huvudansvar, nämligen
att undervisa. Mycket av denna diskussionsfråga förs i medierna. Å ena sidan
ska lärarprofessionen verka för att utbilda samhällmedborgare med kunskaper
och förmågor att möta ett samhälle som snabbt förändrar sig. Å andra sidan
ska professionen göra sitt arbete transparent och tillgängligt i form av dokumentation. Vi menar att medierna har en betydelsefull roll för hur allmänheten
och lärarna uppfattar lärares professionella ansvar. Genom att en så stor mängd
människor är engagerade inom utbildningsväsendet idag, antingen som studenter eller lärare, får professionen stor uppmärksamhet i medierna. Negativt är
visserligen att det många gånger är de negativa exemplen av professionella som
lyfts fram i medierna. Det konstaterade Solbrekke på workshopen. Lärare som
inte lyckas med sitt uppdrag lyfts fram. Positivt med mediernas intresse är emellertid att samtalet om lärares professionella ansvar ständigt hålls aktuellt.
Praktiserande lärare och lärarstudenterna behöver ständigt formulera och
omformulera sitt professionella ansvar och hitta en röst, ett språk. De av facken definierade yrkesetiska principerna kan sägas bidra till ett yrkesspråk om
professionellt ansvar. Ett sådant språk om ansvar är en förutsättning för att
medvetandegöra denna aspekt av läraryrket. Solbrekke menar att språket om
28
professionens ansvar behöver lyftas mer. Vi funderar över hur ett sådant språk
påverkar såväl individnivå som kollegial nivå i det praktisk-pedagogiska arbetet.
Ett yrkesspråk kan ge de professionella en möjlighet att synliggöra vilka preferenser var och en har och vilken moralisk kod som ska gälla i t.ex. lärargruppen.
I sin fjärde delstudie lyfte Solbrekke just problematiken som nyutexaminerade
jurister och psykologer upplever när de kommer ut med en ”teoretisk” kod från
utbildningen som ska anpassas till praktikens kultur. Samma erfarenhet och
uppfattning om ansvarsområden och ansvarskänsla torde en nyutexaminerad
lärare uppleva.
En personlig kod tar form
När lärarstudenterna går in i utbildningen har de olika personliga föreställningar
om vilket ansvar en lärare har. Dessa föreställningar är baserade på egna erfarenheter av skolan och ett personligt intresse för ansvarstagande. Studenterna har
olika grader av ansvarskänsla. I utbildningen läser lärarstudenterna litteratur
om skolans värdegrund och andra styrdokument som bildar ett etiskt ramverk
kring lärarprofessionen. Dessa yttre faktorer påverkar lärarstudenternas ansvarskänsla. På ett sätt kan man säga att studenternas personliga föreställningar om
ansvar under utbildningstiden teoretiseras och formuleras och därmed uppnår
en större ”mognad” grundad i större förståelse av det ansvar det professionella
uppdraget avkräver. Som Solbrekke påpekat i sin avhandling blir dessa mer
sofistikerade föreställningar om ansvar ifrågasatta i mötet med praktiken på den
nya arbetsplatsen. De nyutbildade lärarna tvingas liksom studenterna i Solbrekkes studier att omformulera och omförhandla sina föreställningar och kan först
i mötet med praktiken förstå de dimensioner av handlingskunskap som professionen har och behöver för att möta sina olika ansvarsområden i vardagen.
Solbrekke nämner i paneldebatten att det kräver mod hos den enskilde läraren
att gå in i förhandlingar om ansvar för och i olika åtaganden.
Professionens språk
För att formulera och förhandla om det professionella ansvaret krävs ett språk.
Här ställer vi oss frågan om det finns ett sådant språk för lärarprofessionen? Vad
gäller utvecklingen av ett språk för det professionella ansvaret förefaller lärarför29
bunden vara en viktig aktör. På en nationell nivå ger de genom det yrkesetiska
rådets riktlinjer ett språk för vad professionellt ansvar innebär för lärare. Ett
lärarförbund måste delvis anses utgöra professionen själv, så i det avseendet
börjar ett språk för det professionella ansvaret framträda, inte minst på fackförbundens hemsidor och i deras tidningar. En annan viktig aktör som formulerar
sig kring det ansvar lärarprofessionen har är Skolverket som genom allmänna
råd och skrivelser ger uttryck för ett språk kring frågor om professionellt ansvar.
Vi menar att den underliggande principen för detta arbete är den om likvärdighet. De yttre aktörerna har också ansvar för att lärarna och skolorna lever
upp till förväntningarna om uppdraget genom kvalitetssäkring och inspektion.
Inom litteraturen omnämns det som accountability, ett slags ansvarsskyldighet.
Dessa yttre influenser bildar ett lapptäcke av råd, riktlinjer och krav. Frågan är
i vilken utsträckning detta stöd möjliggör en utveckling av ett för lärarprofessionen gemensamt språk om professionellt ansvar. En viktig del i den lokala
praktiken är lärarnas egen formulering av vad professionen innebär, vilket sker
genom diskussioner kring vilket ansvar som åligger lärare. Lärare har alltså att
förhålla sig både till en inre ansvarskänsla som utvecklas under studietid och
senare praktik, samt den kollegiala framförhandlade praktiken på den enskilda
arbetsplatsen. I de yrkesetiska råden för lärare som lärarfacken tagit fram ingår
att hålla diskussioner om ansvar levande.
Det som framträder i avhandlingen och i våra samtal med Solbrekke är att
det i stora drag handlar om vem som ansvarar för professionsdefinitionen. Vi
uppfattar att definitioner formuleras inom såväl lärarutbildningen som inom
lärarpraktiken. Dessa formuleringar är inte exklusiva och står inte heller i
motsatsförhållande till varandra. Solbrekke talade å ena sidan om praktikgemenskapen under utbildningen (community of education), dvs. den uppfattning
om professionellt ansvar som i relation till forskning och till viss del disputerade lärare framförhandlats av studenterna. Å andra sidan är det den kollegiala
uppfattningen om professionellt ansvarstagande som förhandlats fram på lokal
nivå i olika skolor (community of practice) som lärarstudenten och nyblivne läraren har att mest förhålla sig till. Som Solbrekke sade i workshopen krävs ett
stort mått mod att omförhandla sin uppfattning av det professionella ansvaret.
30
Värdet av professionellt ansvar
Professionellt ansvar är enligt oss ett mycket användbart analytiskt begrepp för
professioner och därmed lärare. För att räknas som en profession behöver lärarkåren finna ett språk och definiera sitt uppdrag samt sitt ansvar. Lärare måste
själva ta ansvar för sitt professionella ansvar, dock i samspel med omgivande
aktörer som i sin tur ansvarar för förståelsen av professioner. Begreppet i sig
öppnar upp möjligheter för diskussion och reflektion kring det pedagogiska
uppdraget och den sammansatta och spännande praktik lärare arbetar i.
Våra ansvarsområden och den ansvarskänsla var och en har är centrala i det arbete
vi utför. Vad det professionella ansvaret innebär är något som måste förhandlas inom professionen inom olika praktikgemenskaper. De yttre faktorer som
har direkt betydelse för denna förhandling är bl.a. Skolverkets och lärarfackens
publikationer om yrkesetik. Med dessa direktiv följer ett språk som kan fånga
vad professionellt ansvar kan betyda, så att ett gemensamt språk för professionen som helhet över de lokala praktikgemenskapernas gränser utvecklas.
Lärarstudenternas personliga föreställningar om professionellt ansvar behöver
medvetandegöras och utmanas under utbildningstiden såväl teoretiskt som
praktiskt. Det är som vi har konstaterat tidigare en form av praktisk kunskap
i det avseendet att professionellt ansvar utvecklas genom praktisk tillämpning
i en praktikgemenskap. Genom seminarier och praktikerfarenhet bör lärarstudenterna beredas möjlighet att ifrågasätta sina uppfattningar om professionellt
ansvar och ges utrymme att kritiskt förhålla sig till dem och omförhandla dem
för att till sist omformulera dem. Detsamma gäller yrkesverksamma lärare som
i sina lokala kontexter utvecklat uppfattningar och förståelse för olika ansvarsområden och hur lärare kan förhålla sig till dem. Det räcker inte att var och en
eller varje skola arbetar separat med detta om professionen ska kunna sägas bli
mer samlad, då den underliggande principen för skolans ansvar är en likvärdig
skola. Här har forskning, politiker, fackföreningar och olika skolmyndigheter
en viktig roll att fylla. Ansvaret för att bereda lärarna möjligheter att arbeta med
dessa frågor åligger skolledare. Förutsättningar för ett sådant arbete bygger på
ett växelspel mellan top-down (teori och vetenskapligt grundad) och bottom-up
(erfarenhetsbaserad och praktisk kunskap).
31
Genom att lyfta området ’professionellt ansvar’ som begrepp i olika sammanhang förbättras förutsättningarna, menar vi, annars fortsätter typer av tyst
kunskap och förgivettaganden att styra praktiken och inte lärares medvetenhet
– grunden för professionellt ansvar.
32
Forskning som berikar praktiken
Helena Wallström och Lena Eckerholm
Utbildningssystemet, lärarprofessionen och läraryrket har under de senaste
decennierna genomgått omfattande strukturella förändringar. Inom det breda
utbildningsvetenskapliga kunskapsområdet finns flera forskare och forskningstraditioner som är speciellt intresserade av hur lärare hanterar denna ständiga
förändring. En av dem är Niklas Gustafson som i sin avhandling Lärare i en ny
tid (2010) visar på grundskollärares förhandlingar av professionella identiteter. Med utgångspunkt i antagandet att lärare tillsammans med andra i skolan
konstruerar förändringar och reformer i sociala sammanhang har han försökt
bidra till förståelsen för lärares arbete både metodologiskt och innehållsligt.
Avhandlingen tar avstamp i ett flerårigt interaktivt forskningsprojekt i tre
grundskolor. Projektet är interaktivt i den meningen att resultatet konstruerats
i interaktiva möten mellan lärare och forskare såsom intervjuer, lärande dialoger, fokusgrupper och informella samtal. Lärarna har betraktats som aktörer i
förgrunden och de omgivande strukturerna har hållits i bakgrunden. Till en
början samlades lärarna i fokusgrupper för att samtala och reflektera kring sina
respektive erfarenheter av vardagsarbetet. Därefter bearbetades, analyserades
och producerades det insamlade materialet i samarbete med lärarna utifrån
Wengers (1998) teoretiska ramverk. De deltagande lärarna fick på så sätt en
gemensam begreppsapparat att förhålla sig till samtidigt som de blev medforskare i projektet. Resultatet av studien visar att lärare förhandlar professionella
identiteter i allt fler praktikgemenskaper, vilket innebär att de ingår i flera olika
sammanhang, inom vilka de formar olika professionella identiteter. En del
praktikgemenskaper överlappar varandra, vilket kan göra att gränserna (gränsbanorna) mellan dem kan tyckas svaga. I gemenskaper som skiljer sig åt blir
gränserna skarpare. Gustafson (2010) menar att svaga och starka gränser mellan
praktikgemenskaper skapar en osammanhängande skolvardag för lärarna. Det
framkallar i sin tur förväntningar på att lärarna ska förändra sina identitetshandlingar kring arbetets helhet. Han poängterar att lärares deltagande i olika
33
grupper idag blivit så betydelsefulla att den förgivettagna huvuduppgiften som
ligger i undervisningsdelen till och med ibland kan hamna i bakgrunden. Slutsatsen i avhandlingen är att ”helheten i lärararbetet på grundligt sätt är satt i
rörelse mellan det gamla och nya.” (s 274).
För oss som läsare inspirerade avhandlingstexten till funderingar kring den
förändrade lärarpraktiken och läraridentiteten. Dessutom väckte den frågor
kring hur samverkan mellan läraryrkets praktik och det utbildningsvetenskapliga forskarsamhället kan göras. Nedan följer en fördjupning av våra funderingar.
Den förändrade lärarpraktiken
Det finns stor aktualitet i Gustavssons (2010) beskrivningar av en framväxande
lärarroll som i mycket lämnat de traditionella och slutna gruppkonstellationerna och som förändrats mot ökad öppenhet. Han behandlar en dissonant och
komplex praktik, och beskriver effektivt hur lärare ingår i olika gruppkonstellationer, återskapar och förändrar mening (och självförståelse). Det är intressant
att få en fördjupad bild kring vad den ”nya öppenheten” kan vara. Samtidigt
väcker forskningsresultaten frågor kring de problem som denna utveckling kan
medföra.
För det första visar Gustafson (2010) att lärares arbetsdagar förändrats så att
de idag spenderar mer tid och ingår i fler sammanhang där elever inte deltar.
Lärarna möts i arbetslagsmöten, arbetsplatsträffar, it-råd etc., i syfte att utveckla
undervisningen och den lokala skolans praktik. Vi menar att den ökande frekvensen vuxengemenskaper är intressant, eftersom de både kan leda i positiv
och negativ riktning. Om det gemensamma målet är att erbjuda alla elever
god undervisning och en bra skolmiljö är det inte självklart positivt när samarbetet mellan lärare ökar och arbetstiden tillsammans med eleverna minskar.
Gemensamma möten mellan de professionella inom skolan kan vara bra om
de genomförs på ett väl genomtänkt sätt och med ett tydligt uttalat syfte. Men
gemensamma möten/planeringstid kan också bidra till att yngre elever lämnas
med relativt få vuxna, vilket i sin tur skapar en otrygg skolmiljö på exempelvis
raster. En annan aspekt är att arbetslagsmöten ibland riskerar fokusera enskilda
elevfrågor och problem, istället för pedagogisk utveckling. Ostrukturerade
34
möten och handledningsmöten kan användas som ”problemventil”, istället
för att konstruktivt bidra till lösningar av de problem som finns i den lokala
skolpraktiken. Vi är inte negativt inställda till fler vuxengemenskaper i lärares
yrkespraktik, utan vi vill bara påvisa problem som kan förekomma.
Vidare är det svårt att organisera skolan, vilket också Gustafsons (2010)
avhandlingsarbete visar. Några lärare hamnar lättare i periferin inom skolans
organisation än andra. Det kan exempelvis gälla lärare som undervisar i idrott
eller hemkunskap, ämnen som vanligtvis är placerade i lokaler långt från övrig
undervisning. Många gånger undervisar de fler elever och får på så sätt ofta en
grundare förankring i det arbetslag som de ingår i. Det i sin tur kan medföra
mindre möjligheter till deltagande i pedagogiska diskussioner och projekt av
ämnesövergripande karaktär. Samverkan och öppenhet mellan lärare krävs för
att professionen ska kunna möta elever i samtiden, erbjuda god undervisning
och en bra skolmiljö för alla elever. Hur en sådan samverkan ska initieras, organiseras och genomföras är emellertid en svårare fråga. Kanske kan forskning
lik Gustafsons vara en väg att gå, eftersom den förutom kunskapstillskottet till
forskarsamhället fyller en viktig funktion för utvecklingen av läraryrkets praktik
i det lokala sammanhanget.
Den förändrade läraridentiteten
Gustafson (2010) visar att lärarna förhandlar identiteter i gränsbanor mellan
praktikgemenskaperna och att det blivit allt viktigare med identitetsförhandlingar i vuxengemenskaper. Han skriver att de senaste skolreformerna tycks
sträva efter att göra lärares identiteter lika, vilket vi också känner igen från
vardagsarbetet i skolan. Skolans vardag och behoven i arbetet, såsom elevers
olikheter och politikers önskemål, kräver att lärare utvecklar flerdimensionella
och överlappande identiteter, menar Gustafson. Samtidigt säger vår erfarenhet
att de lärare som inte deltar i vuxengemenskaper riskerar bli osynliga, trots att
de kanske är mycket omtyckta lärare av eleverna. Det kanske är så att läraridentitet inte längre i första hand handlar om pedagogiska förmågor och om
lärar-elevrelationen utan om något annat?
35
Gustafson (2010) använder relationsförhandlingar, uppdragsförhandlingar
och delaktighetsförhandlingar som begrepp för att förstå lärararbetets helhet.
Han visar att lärare bör vara medvetna om den sociala dimensionen mellan
individualistiska och kollektiva identiteter. Vi förstår det som att alla lärare i
grunden har ett val då de antar sin identitet och position i skolans organisation och att det är betydelsefullt för lärarna att förstå helheten i arbetet samt
hur de olika praktikgemenskaperna hänger samman. En för oss spontan reflektion i detta sammanhang är att vi på senare år inom skolan skapat och namngivit praktikgemenskaper som även tidigare implicit ingick i lärarens arbete.
Lärar-föräldrakontakten har exempelvis formaliserats med utvecklingssamtal,
skriftliga omdömen etc. Det innebär emellertid inte att arbetsuppgifterna inte
utfördes tidigare. Arbetet med avhandlingen fick oss att fundera över vad formaliseringen egentligen medfört för konsekvenser för såväl elevernas undervisning
som lärares yrkespraktik.
Den förändrade forskarrollen
Idag har forskarrollen förändrats. Det beror på forskningens utveckling, men
också på den förändring som skolpraktiken genomgått de senaste decennierna.
Vi vill, utifrån mångårig erfarenhet som verksamma lärare, hävda att tiden i
skolan idag i många fall betraktas som en bristvara. Det i sin tur har medfört
att lärare och andra professionella som arbetar inom skolan, som ibland är föremål för forskning, gärna förväntar sig eller ibland kräver att forskaren tillför
verksamheten någonting. Först då kan ett deltagande i någon forskningsstudie
bli intressant och något som verksamma lärare eller skolorganisationer väljer
att prioritera. Även elever som i vardagen impregneras med olika marknadsundersökningar är ofta tveksamma till ett deltagande i enkätundersökningar,
intervjuer eller andra typer av forskningsstudier om de inte ”ger något”. Men
vad kan då forskarens bidrag till läraryrkets praktik vara, förutom forskningsresultatet och vad händer med forskningsresultat som tar lång tid att producera?
Vi tycker Gustafson (2010) har genomfört ett inspirerande forskningsprojekt och den interaktiva ansatsen visar på en bra form för samarbete mellan
utbildningsvetenskaplig forskning och verksamma lärare. Genom att lärarna
deltog som medforskare fick de tillfälle att utvecklas och reflektera kring sitt
36
vardagsarbete och läraryrkets praktik. De gavs möjlighet till att utveckla yrkesspråket, ta del av aktuell forskning och erövra nya begrepp som de i sin tur kan
använda för att beskriva och utveckla den lokala vardagspraktiken. Samtidigt
tillförde studien det utbildningsvetenskapliga forskningsfältet nya rön kring
hur lärare i vardagspraktiken ingår i olika gruppkonstellationer och återskapar
och förändrar mening (och självförståelse). En interaktiv ansats ger på så sätt ett
dubbelt bidrag. Gustafsons avhandlingsarbete pekar på att samverkan mellan
forskarsamhället och lärarpraktiken är möjlig. Vi menar att avhandlingen också
visar att yrkesverksamma lärare är positiva till ett deltagande i forskningsstudier
om de samtidigt erbjuds någon form av feedback på frågor som de möter i
vardagsarbetet. Det tycker vi är en viktig aspekt som bör beaktas.
Slutsatser
Genom vårt arbete med Gustafsons (2010) avhandling har vi erhållit nya
kunskaper om läraryrkets praktik och den förändrade läraridentiteten. Avhandlingen har väckt frågor kring vad den ökande frekvensen av de många gånger
formaliserade vuxengemenskaperna innebär för lärares praktik såväl som för
lärares yrkesidentitet. Den inspirerar också till samverkan mellan verksamma
lärare och forskarsamhället. Gustafson visar genom sitt interaktiva avhandlingsarbete kring hur lärare förhandlar professionella identiteter på en möjlig väg.
Läsningen av Gustafsons studie väckte också tankar kring hur de skolverksamheter som vi verkar inom kan samverka med forskarsamhället. Dessutom har
arbetet med avhandlingen aktualiserat och problematiserat frågan kring hur
vi i våra egna framåtskridande avhandlingsarbeten bidrar till praktiken mer
”direkt”.
Frågor att fundera vidare på
Gagnar den förändring av läraryrket som Gustafson visar på undervisningens
kvalitet?
Vilka möjligheter och problem medför önskemålet om att forskningen ska
bidra till praktiken då praktiken beforskas?
37
Whitening the black boxes - Ett didaktiskt bidrag
till lärarprofessionen
Lisbeth Gyllander
Sedan 1994 har den svenska skolan varit mål- och resultatstyrd. Det tidigare
normrelaterade systemet ersattes av det mål- och kriterierelaterade systemet.
Tankarna bakom en styrning mot kvalitativa och generella mål var att elevers
resultat skulle bedömas utifrån hur väl målen uppnåtts, inte utifrån hur väl
andra elever lyckats. Den nya styrningen medförde även en ny resultatuppföljning, viket fick stor påverkan på lärares professionella vardag.
Förändringarna i läraruppdraget, t.ex. det ökade dokumentationskravet, har
påverkat lärarens arbete utanför klassrummet. Förändringarna har även påverkat det arbete som sker i klassrummet tillsammans med eleverna. För att leva
upp till målet att samtliga elever ska lämna grundskolan med godkända betyg
ställs stora krav på läraren att kunna bedöma var eleven befinner sig och utifrån
denna lägesbedömning ge varje elev framåtsyftande råd som leder till ökat
lärande och bättre prestationer. Läraren behöver även utifrån elevernas resultat
analysera sin egen undervisning och korrigera den så att den bättre möter de
behov eleverna har. I det här arbetet spelar didaktiken en viktig roll.
Systemteori och didaktik
Didaktik handlar om aspekter som påverkar hur läraren arbetar med undervisningens mål, innehåll, former och metoder. Kärnan i didaktiken är att organisera lärandet på ett sätt som gynnar elevernas lärande. Utifrån didaktiska frågor
kring vad, hur och för vem, kan läraren analysera och planera sin undervisning.
Ofta ses didaktik som ett praktiskt verktyg som används av läraren. Didaktiken
har även en teoretisk dimension som syftar till att öka förståelse för undervisning och lärande. I resterande del av den här texten kommer jag att med
utgångspunkt i Tina Bering Keidings avhandling Hvorfra min verden går. Et
Luhmann–inspireret bidrag til didaktikken (2005), resonera kring hur teoretisk
didaktik kan användas som redskap i vardagen.
38
I sin avhandling söker Bering Keiding svar på hur centrala undervisningsbegrepp
kan förstås med Luhmanns systemteori samt hur dessa begreppsförklaringar
kan bidra till en utveckling av den teoretiska didaktiken. Begreppen kopplas till
kommunikation och en förståelse mellan olika system. Liksom andra systemteorier beskriver Luhmanns systemteori principer som gör det möjligt att förstå
system. System syftar här på slutna grupper av aktiviteter som berör och påverkar varandra. Sociala system är beroende av människor i omgivningen, men de
utgörs vare sig av handlingar eller av människor. De sociala systemen uppstår
och reproduceras genom kommunikation, och de är självreglerande genom
återkoppling (Bering Keiding, 2005)
Undervisning och lärande definieras som två slutna sociala system. Undervisningssystemets avsikt är att influera lärandesystemet. Luhmanns teori lär oss
att det inte finns någon kausalitet mellan system. Ingenting utanför ett system
avgör vad som sker inom systemet. Det finns med andra ord inga lättförståeliga kausala samband mellan undervisning och lärande: ’gör läraren det här,
utvecklar eleven de här förmågorna och kunskaperna’. Bering Keiding beskriver
att lärarens möjlighet att genom undervisning påverka eleven är beroende av
strukturella kopplingar, som länkar samman system med hjälp av språk.
Kommunikation består av tre moment. Sändaren väljer budskap (1) och meddelandeform (2) och mottagaren väljer förståelse (3), dvs. tolkare det mottagna
budskapet. Undervisningens mål är att försöka se till att budskapet tolkas på det
sätt som avsågs. Lärarens uppgift blir därmed att försöka säkerställa att eleven
uppfattar undervisningens innehåll på ett visst sätt. Kommunikation handlar, i det fallet, om att använda språket för att dels reducera komplexitet, dels
skapa ett överskott av komplexitet. Komplexitetsreduktion innebär att lägga
fram information på ett sätt så att risken för alternativa tolkningar minskar.
Tydlighet i kommunikationen leder till att det blir enklare att förstå varandra.
Komplexitetsöverskott syftar också till tydliggörande, men bygger på en annan
strategi. Genom att eleven erbjuds olika alternativ för att förstå ett område
ökar möjligheten för gemensam förståelse (Bering Keiding, 2005). Förståelse
för komplexreduktion kan t.ex. bidra till att vi lägger större vikt vid att mottagaranpassa våra budskap och skapa utrymme för eleverna att beskriva med egna
39
ord vad exempelvis ett arbetsområde ska handla om. Förståelse för komplexöverskott kan t.ex. leda till att vi använder flera ingångar när vi introducerar ett
nytt område. Eleven kan då välja det perspektiv som passar honom eller henne
bäst. Det handlar med andra ord om att strukturera läraktiviteterna så att de är
tydliga för eleven och så att vi får syn på vad eleven lärt sig: ’Jag ser att Ola har
lärt sig något eftersom han räknar på det här viset…’
Systemteorin som perspektiv för ökad förståelse av
bedömningsprocessen
Kärnan i systemteorin är, enligt Bering Keiding, att vi inte vet vad som sker i
huvudet på människor. Vill vi få tillgång till någon annans förståelse måste vi
ställa frågor. Lärande kan förstås som förändringar inom ett system. Systemet
kan beskrivas med ”black box”-metaforen. Eftersom elevens lärande sker inom
”the black box” har inte läraren möjlighet att observera lärandet. Det räcker inte
att förstå system som ”black boxes”, utan vi måste använda begrepp som bidrar
till ”whitening the blackbox” så att system kan förstå andra system, förklarar
Bering Keiding med hänvisning till Luhmann. Det är här de strukturella kopplingarna kommer in. Språket bidrar till att läraren får syn på vad som sker inom
systemet. ”Whitening the black boxes” sker genom kommunikation. Eleven
behöver beskriva sin lärprocess eller visa sin kunskap i handling, vilket kräver
delaktighet i processen.
Elevens delaktighet i lärprocessen är ett område som under
de senaste åren har belysts från
många vinklar. En av dessa vinklar handlar om vikten av att med
hjälp av förtydligande av kriterier och mål för området, och med
stöd av bedömning tydliggöra
lärprocessen för eleven.
Innehåll
Bildningsbegrepp
Lärare
40
Interaktion
Elev
Lärprocessen kan kopplas till den didaktiska triangeln2 som kan förstås som
förhållandet mellan elev, lärare och utbildningsinnehåll. Bering Keiding använder begreppen representation, upplevelse och interaktion för att beskriva det
som sker i lärprocessen.
Representationen handlar om mötet mellan lärare och innehåll, vilket är ett
centralt perspektiv inom didaktiken. Viktiga teman är förmedling och tekniker
inklusive hur eleven kommunicerar med innehållet. Det handlar även om den
sociala organisation, men fokus ligger på metoder som bidrar till en förståelse av
innehållet och ökat lärande. Lärprocessen kan beskrivas antingen som elevens
aktiva kunskapande eller som undervisningen för överföring av information.
Upplevelsen handlar således om relationen mellan undervisningens innehåll
och elevens lärande. Interaktion slutligen beskriver relationen mellan lärare och
elev. Interaktionen behandlar bland annat vilken roll eleven har i praktiken.
Är eleven en aktiv deltagare eller en passiv mottagare? Den didaktiska triangeln visar ett tydligt sammanhang mellan lärare, elev och läraktivitet (Bering
Keiding, 2005).
För mig som har ett forskningsintresse för relationen mellan undervisning,
bedömning och lärande blir det givande att koppla de didaktiska perspektiv Bering Keiding lyfter i sin avhandling till aktuell bedömningsforskning.
Kunskapsbedömning kan förstås som ett allmändidaktiskt redskap som möjliggör för lärare och elev att ”se det som ska ses, kommunicera det som ses och [att
finna] bra sätt att gå vidare på basis av vad man ser” (Erickson, 2009). Det finns
flera forskare som tar ett brett begrepp om bedömningsfrågan och sätter den i
relation till undervisning och lärande. Black box-metaforen återkommer inom
bedömningsforskningen där den används för att belysa hur läraren med olika
medel måste försöka få tillgång till och påverka det som sker inom ”the black
box” (Black et al, 2004; Black & Wiliam, 2008). Biggs och Tang (2011) talar
exempelvis om den konstruktiva länkningens betydelse för en tydlig lärprocess.
2
Modell inspirerad av Bering Keiding, 2005:31
41
Konstruktiv länkning beskrivs som en tydlig röd tråd mellan målen för området,
läraktiviteterna i klassrummet och de bedömningsmetoder som ska visa eleven
var han hon befinner sig i förhållande till målen. Länkningen ska göras redan
i planeringsstadiet av ett område och vara kommunicerad till eleven. I relation
till Bering Keidings version av den didaktiska triangeln kan den konstruktiva
länkningens beskrivning av mål och läraktiviteter kopplas till begreppet representation eftersom det faller inom ramen för didaktiska val kring innehåll.
Bedömningsmetoder kan däremot förstås både som en del av interaktionen
mellan lärare och eleven och som en del av elevens upplevelse.
Forskare som Hattie och Timperley (2007), Black och Wiliam (2009) och
Stobart (2012), beskriver hur eleverna för att kunna delta i lärprocessen behöver
förstå lärandemålen för området, kvaliteten på de egna prestationerna och vad
de behöver göra för att överbrygga gapet mellan nuvarande prestationer och
mål för att komma vidare i sitt lärande. För att eleven ska kunna komma vidare
i sin lärprocess behöver ett möte mellan undervisnings- och lärandesystemet
ske. Bering Keiding låter oss förstå att det är genom kommunikation kan vi
skapa strukturella kopplingar mellan de här systemen.
Kommunikationens betydelse i undervisnings- och
läraktiviteter
Att skapa kommunikationsmönster som leder till att det som sker i undervisnings- respektive lärandesystemen blir möjligt att iaktta är lärarens uppgift. Det
är lärarens ansvar att skapa förutsättningar för kommunikation mellan denna
och eleven och mellan eleven och innehållet. ”Whitening the black boxes” är
lärarens uppdrag. Luhmann skiljer på interaktiv och icke-interaktiv kommunikation (Bering Keiding, 2005). Kommunikation mellan eleven och läraren
är interaktiv, vilket innebär att det handlar om en tvåvägskommunikation. I
mötet kan de observera varandras reaktioner, ställa frågor, komma med förtydliganden eller be den andre återge ett innehåll för att stämma av om de har
förstått varandra. En hel del av aktiviteter i klassrummet måste klassas som
icke-interaktiv kommunikation. Det blir genast svårare att avgöra om eleven
har förstått innehållet i ett budskap om budskapet förmedlas via icke-interaktiv
kommunikation, t.ex. via en skriven text. Om läraren ska kunna få syn på vad
42
som sker i mötet mellan eleven och texten måste denna välja kommunikationsalternativ, läraktiviteter och bedömningsmetoder som medför att eleven genom
ord eller i handling kommunicerar sin förståelse så att läraren kan iaktta den.
För att eleven ska ha möjlighet att först målen för ett område måste läraren skapa
kommunikativa aktiviteter som möjliggör förståelse. Att diskutera mål i mindre
grupper i klassrummet och sedan redovisa vad de kom fram till för varandra är
exempel på hur icke-interaktiv kommunikation kan göras interaktiv.
När läraren väljer undervisnings- eller bedömningsmetoder måste denna reflektera över det didaktiska värdet dessa metoder betingar. Bidrar de metoder som
valdes till att eleven förstår målen, innehållet eller feedbacken? Förståelsebegreppet är centralt om vi vill utveckla didaktiken, skriver Bering Keiding. För
läraren handlar det om att arrangera undervisningen och måldialoger på att sätt
så att eleven förstår det som ska läras på avsett vis, och så att läraren kan få syn
på elevens förståelse. Genom att observera hur elevens kommunikation förändrats kan man få syn på elevens lärande. Detta förutsätter att det finns paralleller mellan förändringar i kommunikationen och förändringar i medvetandet.
Lärande som inte kommuniceras kan därmed inte betraktas som lärande. På
motsvarande sätt kommer inte budskap som inte uppfattas som information
om förändring att utgöra ett lärområde för eleven, oavsett vad läraren tycker om
det. Förstår eleven inte målet och avsikten med området blir det inte relevant
att lära.
Lärande i sig går inte att iaktta, säger Bering Keiding. Det är undervisningens
iakttagelsemetoder som avgör om något är lärt eller inte lärt. Genom undervisningen iakttar lärare elevernas lärande annars kan de inte skapa förändringar till
det bättre. Didaktiken är beroende av reflektionskompetens. Att iaktta undervisningen handlar också om att synliggöra och ifrågasätta didaktiska val. Vilka
metoder, vilka teknologier, gynnar vilka elever? Genom kommunikationen kan
man öka elevens förståelse för ett specifikt område.
43
Systemteorins bidrag till professionsutveckling
Bering Keidings avhandling bidrar till en ökad förståelse av bedömningens roll
i lärprocessen. De bedömningsmetoder lärare väljer blir avgörande för vad de
kan få syn på. Olika metoder gynnar olika typer av kommunikation, vilket får
effekter på vilka elever som får möjlighet att visa sitt lärande. Portfolio gynnar
t.ex. de elever som kan uttrycka sig flödigt i skrift om sig själv. Elever som
uttrycker sig på andra sätt än verbalt gynnas av andra metoder. Det är därför
helt essentiellt att använda olika bedömningsmetoder så att det finns förutsättningar för samtliga elever att visa vad de kan. De didaktiska frågorna vad, hur
och för vem blir här viktiga för att skapa dessa förutsättningar.
En vanlig metod för att synliggöra var eleven befinner sig i förhållande till målen
är att använda sig av feedback. Forskning har visat att feedbackens påverkan på
lärandet är beroende av många variabler som motivation, uppgiftens komplexitet, elevens kunskaper och kvaliteten på feedbacken (Stobart, 2012). Genom
att koppla systemteorins beskrivning av system som självreglerande genom återkoppling kan förståelsen för hur lärare mer målmedvetet kan använda feedback
som en strukturell koppling mellan undervisnings- och lärandesystemet öka.
Om feedback utgör en del av den konstruktiva länkningen skulle den kunna
användas som en kommunikationslänk mellan lärare-elev, lärare-innehåll och
innehåll-elev och som sådan ha potential att bli en del av elevens lärandesystem.
Tina Bering Keidings avhandling är teoridriven och kan vid första anblicken
uppfattas som svår att omformulera till lärares vardagsverksamhet. Man ska
dock inte låta sig avskräckas av avsaknaden av överbryggande praktiska exempel. Avhandlingen ger praktiskt tillämpbara teoretiska perspektiv kring hur vi
kan förstå lärprocessen, elevens kunskapande och lärarens möjlighet att lägga
tillrätta för läraktiviteter som främjar utveckling av elevens kompetenser och
förmågor.
Systemteorin hjälper mig som pedagog att hålla fokus på att alla bidrag till
undervisningen sker genom kommunikation, vilket gör det lättare för mig att
identifiera möjliga vägar framåt. Att skapa ett tillåtande klassrumsklimat som
bygger på ömsesidighet är således beroende av att jag som lärare inser att mina
44
val av läraktiviteter och utvärderingsmetoder påverkar kommunikationsmönster i klassrummet. Om jag inte är tillfreds med kommunikationen måste jag
förändra kommunikationen, inte en av deltagarna: ’Felet är inte att Peter talar
för mycket utan att kommunikationsmönstren ger utrymme för Peter att prata
för mycket.’ Vill jag ha ett interaktivt klassrum där elever ges möjlighet att visa
sitt lärande genom kommunikation måste jag använda didaktiska strategier för
att få på plats kommunikationsmönster som främjar förståelse och möjliggör
iakttagelse av lärprocessen.
Hur kan då lärarprofessionen dra nytta av det didaktiska bidraget? Jag skulle
vilja beskriva systemteorin som metareflekterande glasögon i didaktikens tjänst.
Med dessa glasögon kan vi få syn på hur vi organiserar lärsituationen. Systemteorin kan exempelvis ge lärare en ökad förståelse för varför lärare och elever
ibland inte når varandra och varför läraktiviteter inte alltid leder till det som
avsetts. Som andra professionen är lärarprofessionen beroende av ett yrkesspråk. Systemteorins ger oss begrepp och en teoretiskt grundad förståelse för
vad som sker i lärsituationen. Den teoretiska didaktiken utgör därmed en del av
lärares yrkesspråk. Begreppen hjälper mig att förstå och kommunicera det som
sker i praxis, vilket öppnar för kollegiala dialoger kring det allmändidaktiska
i vårt uppdrag. Det allmändidaktiska uppdraget handlar om den del av läraryrket som förenar oss som lärare, den del som inte är ämnesspecifik utan som
handlar om läraryrket i stort, om det som lärare gör i sin dagliga lärargärning,
vid planering av läraktiviteter, i kommunikation med elever och vid analys av
undervisningen.
Med hjälp av den teoretiska didaktiken kan vi förstå vår egen lärargärning och
komma åt det som finns i våra egna ”black boxes”. Didaktiken använd och
förstådd på det viset kan bidra till ett ”whitening of the black boxes” även i
lärarled.
45
Kontextens betydelse för att förstå
lärarprofession
Jaana Nehez och Carina Peterson
Från lärarstudent till lärare i en finlandssvensk kontext
Jessica Aspfors disputerade vid Åbo Akademi, i Vasa i Finland, hösten 2012
med avhandlingen Induction Practices – Experiences of Newly Qualified Teachers.
Hon har arbetat inom lärarutbildning sedan 2003 och har själv en lärarexamen.
I sin nuvarande forskning har hon fokus på gruppmentorskap som ett sätt att
investera i nya lärare.
I sin avhandling avser Aspfors fördjupa förståelsen av och kunskapen om övergången från lärarstudent till yrkesverksam lärare i en finlandssvensk kontext.
Denna första tid och socialiseringsprocess i ett nytt yrke benämner Aspfors
induktionspraktik. Avhandlingen fokuserar således på nya lärares erfarenheter
av induktionspraktiker. Det är en sammanläggningsavhandling bestående av
fyra delstudier presenterade i varsin artikel. Den första studien behandlar de
nya lärarnas förväntningar på och första erfarenheter av läraryrket. Den andra
studien går in på deras första möte med en specifik skola och klassrumssituationen. Den tredje studien fokuserar de relationer som nya lärare ingår i. Slutligen
tar den fjärde studien upp de nya lärarnas erfarenheter av att ingå i ett gruppmentorskap. Avsikten är att visa hur vardagspraktiken ser ut för nya lärare och
diskutera hur dessa lärare kan stöttas.
Aspfors problematiserar hur läraryrket redan från första början ställer höga krav
på den nya läraren att agera självständigt och arbeta ensam. Hon benämner det
som ”professionell högplatå”. Det finns ingen egentlig möjlighet att skolas in i
arbetsuppgifter utan den nya läraren har direkt ansvar för en klass med allt vad
det innebär och förväntas på så vis vara fullärd från dag ett.
Avhandlingens resultat visar bland annat att de nya lärarna känner en stor press
och osäkerhet främst gentemot andra kolleger och föräldrar. Relationerna med
46
eleverna är däremot i de flesta fall positiva och får de nya lärarna att känna
glädje och tillfredsställelse i yrket. De upplever också en hög arbetsbelastning
och att det dagligen uppstår problemsituationer som måste hanteras. Samtidigt
upplever de yrket som mångsidigt och meningsfullt. Induktionspraktiken är
sålunda fylld av spänningar och kännetecknas inte enbart av en praxischock,
vilket Aspfors menar att tidigare forskning ofta lyfter fram.
Aspfors är själv verksam i en grupp som har startat mentorsverksamhet för nya
lärare i vilken de i grupp tillsammans med en mentor får tid att samtala och
reflektera om de problem och glädjeämnen som mött dem i den nystartade
yrkeskarriären. Dessa mentorsgrupper fokuseras i den fjärde studien och grupperna är ett försök att organisera induktionen så att de nya lärarna inte hamnar
i praxischocken. Det kan bli ett sätt att investera i nya lärare och samtidigt
utveckla de mer erfarna mentorerna i sin lärarprofession. Tillsammans kan de
genom gemensam bearbetning komma vidare med pedagogiska frågeställningar.
Hur vi förhåller oss till kontextbunden forskning
Den förståelse vi får av nya lärares vardagspraktik utifrån Aspfors avhandling
relaterar vi i Sverige i första hand till en svensk kontext. Även vid läsning av
studier gjorda i Danmark och Norge utgår vi från det svenska och förutsätter
att det nordiska ligger nära vår kontext. Aspfors tar däremot upp ett antal saker
där det finländska och finlandssvenska skiljer sig från det svenska och kanske
därmed det som ibland benämns som det nordiska när det gäller läraryrket.
Hon behandlar det i avhandlingen, men det framkom även i diskussionerna vid
workshopen och paneldebatten. Hur ser exempelvis mentorskapet ut i Finland
jämfört med Sverige och övriga Norden? Hur fungerar de finländska övningsskolorna som nu är på väg in i Sverige? Arbetar lärarna i Finland i arbetslag,
alternativt lärarpar eller är de ensamma i sin lärargärning? I föreliggande text
fokuseras just kontextens betydelse för att förstå lärarprofession och studier av
densamma. Vi belyser först vikten av att fånga den närliggande, lokala kontexten och därefter vikten av att se den nationella kontexten för att förstå en
vardagspraktik.
47
Den närliggande, lokala kontextens betydelse
Ett av kunskapsbidragen med Aspfors avhandling är att hon med sina fyra
delstudier ur olika infallsvinklar visar på hur induktionspraktiken ser ut i den
kontext hon har studerat. Genom att studera lärarstudenters föreställningar av
yrket innan de träder in i den vardagliga lärarpraktiken och deras första möte
som lärarstudenter med denna praktik fångar hon nyanser som att läraryrket
uppfattas som meningsfullt men mödosamt. Genom att undersöka nya lärares
första möte med skolan och klassrummet får hon fatt i att yrket uppfattas som
såväl inspirerande som frustrerande. Genom att studera de nya lärarnas erfarenheter av sina relationer i skolan visar hon att dessa karaktäriseras av omtanke,
men också av uteslutning. Induktionen formas av bland annat lärarutbildningen, skolan som kommer att utgöra den första arbetsplatsen och de resurser
som där finns att tillgå där samt elever, föräldrar, kollegor och skolledare på
den aktuella skolan. Avhandlingen ger en bred bild samtidigt som den visar på
nyanser. Sammantaget bidrar den därmed till att förstå lärarprofessionen.
För att förstå induktionspraktiken tar Aspfors en praktikteori till hjälp, nämligen
Practice Architectures (Kemmis & Grootenboer, 2008), en nyligen utvecklad
teori som visar hur praktiker formas av olika arrangemang bortom individernas
intentioner. Hon visar med den hur den lokala kulturen och diskursen om
läraryrket formar och formas av lärarstudenternas uppfattningar av detsamma,
hur lokala materiella resurser, till exempel läromedel och tid, samt olika relationer till kollegor och elever, formar och formas av de nya lärarnas erfarenheter
av yrket. En studie av en praktik, såsom i Aspfors fall, ger en komplex bild och
som vi ser det underlättar denna komplexa bild förståelsen av det studerade
fenomenet i fråga. För att förstå en praktik behöver vi först få syn på den. Vi ser
vidare en intim koppling mellan praktikstudier och professionsstudier; genom
att studera en lokalt begränsad praktik får du också möjlighet att förstå professionen på ett djupare plan. Beträffande Aspfors studie ger praktikteoriperspektivet en inblick i den lokala kontexten som i sin tur ger en nyanserad bild av
induktionspraktiken. Praxischock förekommer i olika lokala och även i nationella kontexter (Morberg, 2005), men genom att ta hänsyn till den specifika
kontexten kanske det uppenbarar sig finnas flera olika former av praxischocker.
Att vara lärare, ny eller erfaren, är kanske inte detsamma i alla kontexter? Induk48
tionspraktik är som sagt mer än en praxischock. Kanske kan en mer nyanserad
bild av induktionspraktik möjliggöra en organisering av densamma på ett sätt
så att de inte hamnar i praxischocken. För som Aspfors ger en antydan om
konstateras det ofta i nuläget att ”praxischocken” är ett faktum och därefter
planeras efterföljande stödinsatser för de nya lärarna på banan igen.
Den nationella kontextens betydelse
Aspfors behandlar som sagt i sin avhandling den finlandssvenska kontexten,
men i workshopens dialoger talade hon om den som en del av den finländska, en linje som vi följer här, även om de givetvis inte helt kan likställas med
varandra. Vid såväl läsningen av Aspfors avhandling som i samtal om avhandlingen under workshopen framgick att den finlandssvenska och den finländska
kontexten på många punkter skiljer sig från exempelvis den svenska. Speciellt
under paneldebatten framstod Danmark, Norge och Sverige ha mycket gemensamt, medan Finland och Island i olika frågor hamnade utanför det vi generellt
sett talar om som ”den nordiska kontexten”. Om Finland och Island sedan har
mer gemensamt sinsemellan går vi inte in på, utan vi fokuserar i stället enbart
på Finland och de förutsättningar som verkar vara annorlunda där jämfört med
den annars ”typiskt nordiska”.
En fundamental aspekt som framkom under dialogens gång var neoliberalismens framfart. Neoliberalismen verkar ha fått ett större fäste i Danmark, Norge
och Sverige än i Finland. Här kan man exempelvis spekulera i om Finlands
närhet till forna Sovjetunionen kan ha en betydelse och om det är det svårare
att genomföra en neoliberal politik i Finland än i övriga Norden. Hur som helst
verkar det faktum att neoliberalismen inte har fått samma genomslagskraft i
Finland återspegla sig på skolsystemet där. Det är betydligt mer resultatinriktat
än till exempel det svenska (Chung, 2008). Den finska lärarutbildningen är lång
och gedigen, närmare bestämt 5 år och motsvarande en masterexamen. Den är
dessutom starkt forskningsanknuten och ämnesteoretisk (Aspfors,2012). Sett
ur ett induktionsperspektiv undrar vi om de finländska nya lärarna reagerar på
ett annat sätt än de svenska på grund av att det finns skillnader i deras utbildning? Vi vet inte exakt hur den finska lärarutbildningen ser ut i jämförelse med
den svenska när det gäller mängden praktik och praktikanknytning. Det vi
49
däremot vet är att den inte har reformerats i samma takt som den svenska samt
att man i Finland har så kallade övningsskolor, skolor som är speciellt utvalda
för att ta emot lärarstudenter och som ges förutsättningar att hålla en hög standard genom sitt samarbete med universiteten. Övningsskolornas karaktär gör
att de inte fullt ut motsvarar skolorna ”där ute” utan är en mer tillrättalagd
skolverklighet. Detta talade Aspfors om på workshopen. Hon menade att när
de nya lärarna kom ut så blev det många saker som de mötte som de inte hade
mött i övningsskolorna. Det blev en form av praxischock. Detta bör påverka
hur de nya lärarna säger sig uppfatta sin första tid. Däremot har det framkommit att nya lärare i övriga Norden också har motsvarande upplevelser som de
Aspfors tar upp i sin avhandling; praxischocken finns överallt (Jakhelln, 2012;
Morberg, 2005).
Det talas ofta om att läraryrket har en högre status i Finland jämfört med exempelvis Sverige. I Finland har man, till skillnad från Sverige, ett högt söktryck till
lärarutbildningar. Frågan är dock om den långa utbildningen bidrar till en distans
till världen utanför universitetet som i sin tur försvårar steget ut i yrkeslivet. Kan
den långa utbildningen göra att den nya läraren mer identifierar sig som student
än som blivande lärare? Vidare är lärares grad av autonomi högre i Finland än
Sverige (Aspfors, 2012). Vad vi förstår så har den behållit sin särställning som
en följd av den höga status som läraryrket har. Ligger det i linje med den höga
utbildning som de har eller är synen på yrkeskompetens överlag annorlunda i
Finland jämfört med Sverige? Aspfors tar emellertid upp hur de nya lärarna i
Finland upplever att föräldrar ställer stora krav och ifrågasätter lärarnas arbete.
Den upplevda autonomin kan därmed vara i förhållande till stat, kommun
och skolledning där lärarna har stort förtroende och eget handlingsutrymme.
Betyder det att lärares höga autonomi gör dem till ensamarbetare utan krav
på att visa sitt arbete eller ta del av någon annans? Det fanns tidigare en högre
autonomi även bland de svenska lärarna men de arbetade då mer enskilt än vad
de gör idag (Ahlstrand, 2007). Det här är naturligtvis något som påverkar de
nya lärarna på en arbetsplats. Finns det möjlighet att samarbeta med och lära av
andra, mer erfarna lärare, eller förväntas läraren redan från början att inte bara
ha rätt att vara autonom utan att även tvingas till att vara det trots att det inte
är optimalt i den första fasen i ett nytt yrke? I sammanhanget blir det intressant
50
hur läraren skapar sin yrkesidentitet. I Finland har man dock fortlöpande vidareutbildning efter det att man är färdig lärare. Där kan det ju finnas möjlighet
att diskutera situationen som ny lärare och vad det innebär. Trots praxischocken
bland finländska lärare är avhoppen från läraryrket betydligt färre i Finland än
i Sverige (Aspfors, 2012).
En annan aspekt sett till den mer nationella kontexten är de finländska skolelevernas resultat, som ligger högt i internationella jämförelser med kunskapsmål i
fokus (Chung, 2008). Här har kontexten givetvis en betydelse, vilket det förstås
finns en medvetenhet om, men vad i kontexten är det som skapar dessa skillnader och finns det en medvetenhet om vilka kontexterna är och konsekvenserna
av desamma?
Nya frågor
Efter att nu ha läst Aspfors avhandling, hört henne debattera lärarprofession
med forskare i övriga Norden samt reflekterat kring hur Finland på flera sätt
skiljer sig från Danmark, Norge och Sverige kan vi konstatera att begreppet
”nordisk kontext” när det gäller lärarprofession inte är enkelt. Finns det ett
”nordiskt perspektiv” i lärarprofessionsforskningen och vad är det i så fall?
Vidare ställer vi oss frågan, utifrån så kallade PISA-turister som vallfärdar till
Finland även från övriga nordiska länder, vad vi egentligen kan lära av varandra
och vad vi egentligen ytterligare behöver ta reda på för att kunna veta vilka
lärdomar som går att överföra från en kontext till en annan. Idag lånas det idéer
från varstans och policydokumentformuleringar reser över landsgränserna. Vad
kan vi låna och vad kan vi inte låna? Hur fungerar det att lyfta ut enskilda insatser ur en kontext, den finländska, och lyfta in i annan kontext, den svenska?
Om nu Finland exempelvis utvecklar ett framgångsrikt mentorskapsprogram
för nya lärare för att investera i dessa och även utveckla de erfarna mentorerna
i sin lärarprofession, vad kan vi då överföra till svensk kontext? Är det samma
sak att vara lärare i Finland som att vara det i Sverige? Vad kan vi egentligen lära
av Finland och vad kan vi inte lära av Finland? Det kan vara problematiskt att
föra in enskilda, kanske mer konservativa moment, i en mer neoliberal kontext.
Det handlar om att som lärare ha förståelse för de moment som införs och ofta
ligger denna förståelse nära den kontext som den är sprungen ur. Kanske gör
51
man sig en egen förståelse utifrån den kontext man befinner sig men får det då
den avsedda verkan? Det behövs studier som synliggör kontextuella skillnader
så att detta kan problematiseras när forskningsresultat ska appliceras över gränserna.
Vi som arbetar i och för skolan, oavsett om vi är lärare, skolledare, forskare
eller politiker, bör ställa oss frågan hur vi ska förhålla oss till forskning som är
utpräglat kontextuell. Under arbetet med workshopen har vi sett sådan forskning som ett sätt att börja resonera om likheter och skillnader. Vi fick vara
med om en intressant dialog som vi hoppas kommer att fortsätta framöver.
Genom liknande dialoger oss och andra emellan kan vi urskilja såväl gemensamma nämnare som skillnader i lärarprofessionsforskning i Norden samt lära
av varandra. Inblick i kontexter, oavsett om de är lokala, nationella eller både
och, berikar. Vi ser ett behov av att fler nyanser utkristalliseras i lärarprofessionsforskningen i Norden och för att berika bilden av densamma och för att
problematisera ”den nordiska kontexten”.
52
Att utveckla och bedöma lärarskicklighet genom
dialog
Anna-Carin Bredmar och Marita Cronqvist
Khalid El Gaidi har arbetat som lärare i över 25 år både på högstadiet och
gymnasiet och sedan 1998 vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm
(KTH). Där är hans arbetsuppgift att utbilda andra lärare inom ramen för
Högskolepedagogiska kurser. Det var i samband med detta arbete som intresset för avhandlingen väcktes. 2007 disputerade han med avhandlingen Lärares yrkeskunnande. Bildning och reflekterade erfarenheter. Avhandlingen är en
fallstudie som handlar om hur lärare på KTH arbetar och hur de genom att
gemensamt reflektera över sina egna och andras erfarenheter kan bredda sitt
yrkeskunnande.
I sin avhandling utgår El Gaidi från en dialogseminarieserie där tio lärare reflekterar över sina erfarenheter av undervisning på KTH. I dialogseminarierna
utgör olika texter utgångspunkt för gemensam dialog och reflektion kring egna
yrkeserfarenheter av lärararbete. Dialogseminarium prövas som metod för att
ge lärarna möjlighet att tolka och omtolka sina erfarenheter och komma fram
till självinsikter för att utveckla sitt eget yrkeskunnande. Ytterligare empiriskt
material i studien är praxisstudier och djupintervjuer liksom El Gaidis egna
erfarenheter som lärare och lärarutbildare i utbildningssystemet. Samtliga lärare
som deltog i dialogseminarierna var män mellan 31 och 62 år. De hade varit
yrkesverksamma lärare i mellan 7 och 42 år och hade varierande akademisk
utbildning från adjunkt till professor. De undervisade inom olika ämnesområden vid KTH så som matematik, företagsekonomi, datalogi och kommunikations- och kulturteori.
Avhandlingen har en mångfald av teoretiska perspektiv, alltifrån positivism till
hermeneutik. Begrepp så som erfarenhet, intuition, reflektion och språkspel
är betydelsefulla. Studien bygger på grundantagandet att ”yrkeskunnandets
utveckling och upprättande bygger på den dialog som ständigt pågår mellan
53
yrkesmän …” (s 13) dvs. det är genom reflektion över den egna och andras
erfarenhet som kunskapsbildning sker, liksom att ”konstens gestaltande språk
är ett redskap för att göra erfarenheten tillgänglig för reflektion.” (s 14) Avhandlingsarbetet utvecklades under den pågående processen tillsammans med de
lärare som ingår i studien. Studien syftar till att försöka beskriva det som karaktäriserar lärarskickligheten, hur den kan utvecklas och vilka villkoren är för att
kunna bedöma den.
Utifrån sitt resultat drar El Gaidi slutsatsen att reflektion och dialog kring
erfarenheter i lärararbetet kan vara ett verktyg för att utveckla skicklighet hos
lärare. Att diskutera och reflektera över sitt arbete genom dialogseminarier
och konkreta praxisstudier av sina egna lektioner, kan bidra till en önskan hos
lärarna att utveckla sitt yrkeskunnande.
Dialogseminarier
Inom lärarutbildningen, där vi är verksamma, bjuder man kontinuerligt in
studenternas handledare i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen till
högskolan för information och föreläsningar. Då förekommer även inslag av
gruppdiskussioner i syfte att lyfta olika frågeställningar kring uppdraget som
handledare. I utvärderingarna av dessa dagar framgår det med tydlighet hur
uppskattat det är att som verksam få en stund att sitta ned och diskutera med
kollegor från andra förskolor/skolor. Denna erfarenhet bidrar till att förstå betydelsen av de dialogseminarier som El Gaidi beskriver för lärares möjligheter att
utvecklas i sin yrkesroll genom att tala om sina erfarenheter i yrkesutövningen
och gemensamt reflektera kring dessa.
Yrkesskicklighet så som att kunna ”greppa helheten” liksom engagemang som
drivkraft i arbetet är något som har större möjlighet att växa fram genom deltagande i en reflekterande praxis i en yrkesgemenskap, enligt El Gaidi. I den
reflekterande dialogen möter läraren andra lärare med vilka han eller hon inte
alltid är ense. Detta möjliggör för läraren att få syn på sig själv, sina kunskaper
och sina fördomar. Att tolka och omtolka egna erfarenheter i ljuset av andras
erfarenheter är en grund för självreflektion som kan bidra till förändring och
utveckling i yrket. Med hjälp av reflektion och samtal kring egna och andras
54
erfarenheter av lärararbetet kan lärare komma fram till insikter om hur den
egna undervisningen kan utvecklas. Utgångspunkten för yrkeslärande är att
erfarenhetsbaserade kunskaper och självinsikt kring det egna yrkesutövandet
är betydelsefullare än all annan kunskap när det handlar om att utveckla lärarskicklighet. Egna insikter är inget man kan överföra till andra, utan insikter nås
genom reflektion över egna och andras erfarenheter. Det redskap för att utveckla
lärares skicklighet i yrket som lyfts fram i avhandlingen är dialogseminariet.
Texterna i dialogseminariet ska stimulera minne och fantasi så att reflektionerna
kan utveckla ett slags ”seende” (s 266) som bidrar till att upptäcka mönster i
egna och andras erfarenheter kring lärarrollen. Detta seende kan bidra till att
nya lösningar skapas, en aspekt och möjlighet i reflektionen där fantasin förmår
bidra till att pröva andra vägar när tidigare erfarenheter inte längre räcker till
(Notér Hooshidar, 2009). Hur reflektionen sedan mynnar ut i handlingar är
inte helt tydligt hos El Gaidi eftersom han i motsats till Schön (1983) främst är
intresserad av reflektionen som ”skild från handlingen och utan handlingskrav”
(s 267). Däremot kan dialogseminariets skapande av ett gemensamt språk kring
yrkeskunnandet inspirera lärare att våga förändra sin undervisning samt väcka
engagemanget för undervisningen, menar han. Dessa aspekter kan vara nog så
värdefulla men frågan är vilken betydelse handlingarna får. El Gaidi beskriver
hur lärares undervisning många gånger sker utan varken gemensam praktik eller
reflektion. Här fyller dialogseminarierna en funktion eftersom de ger tillfälle att
dela med sig. Oavsett hur reflektionerna tar sig uttryck i förbättrad undervisning eller inte, så tycks dialogseminarierna ändå ha positiv inverkan för lärarens
engagemang och intresse för yrkesrollen.
I dialogseminarierna används analogier och metaforer eftersom det utvecklade
och nyanserade språket visar att den skicklige yrkesutövaren har reflekterat sina
erfarenheter, menar El Gaidi. De erfarna lärare som deltar i dialogseminarierna
kan till skillnad från oerfarna noviser se ”förborgade hemligheter” (s 282) i
en text. En intressant fråga i relation till lärarutbildning är huruvida dialog
kring erfarenheter kan bidra till lärande eller inte, även när det gäller studenter
med mycket begränsade erfarenheter från praktiken. Enligt El Gaidi är dialogseminarier inget för noviser eftersom de inte har förmåga att urskilja mönster
55
som erfarenheterna tecknar utan de blir enbart förvirrade. Flera av de lärare
som deltog i dialogseminarierna införde dialogen i sin egen undervisning av
studenter. Detta kan tala för att dialogseminarier skulle fungera även i lärarutbildningen. Språkets möjligheter att skapa en gemensam praxis eller kultur
baserar El Gaidi på Wittgensteins (1998) idé om konstitutiva begrepp vilket
innebär att begreppen inte har en allmängiltig betydelse utan får sina betydelser
genom användningen i ett specifikt sammanhang. Användningen av metaforer
och konsten att se ”förborgade hemligheter” i texter leder till att språket som
beskrivs som utmärkande för lärarnas praxisgemenskap lutar åt det mystiska
enligt vår tolkning. Utifrån redovisningen av dialogseminarierna undrar vi
om det verkligen är förmågan att klä sina erfarenheter i en specifik språkdräkt
som utmärker professionen och pekar ut mer eller mindre skickliga pedagoger
eller om det räcker att dela med sig av olika erfarenheter med hjälp av ett mer
vardagligt språk. En annan men lika angelägen fråga är huruvida språket är den
sammanhållande faktorn för pedagogernas professionella utveckling eller om de
konkreta handlingarna i verksamheten som erfarenheterna tar sin utgångspunkt
i är nog så viktiga för lärarprofessionens utveckling.
Dialogseminarium för att utveckla yrkesskicklighet
Lärarskicklighet förstås i studien delvis med hjälp av Dreyfus och Dreyfus (1986)
beskrivningar av yrkeskunnandets utveckling utifrån en femgradig modell från
novis, avancerad nybörjare, kompetent och skicklig till mästare. Det är i huvudsak den kvalitativa skillnaden mellan ett mekaniskt förhållningssätt hos den
kompetente yrkesutövaren och en organisk hållning hos den skicklige, som El
Gaidi utgår ifrån. Den kompetente tillämpar regler medan den skicklige skapar
regler. För att vara en skicklig lärare räcker det inte med att behärska regler. Att
hantera det oförutsedda på ett i situationen lämpligt sätt, hör till den skickliges förmåga. I dessa situationer handlar den skicklige intuitivt utifrån tidigare
erfarenheter av likande situationer. Likaså är engagemang och entusiasm över
arbetet kännetecknande för den skicklige läraren, men till detta måste även
gedigna ämneskunskaper och undervisningsfärdigheter knytas. Det skickliga
yrkeskunnandet beskrivs som ett erfarenhetsbaserat kunnande som kan hantera
den mångskiftande praktiken. Det praktiska handlandet är intuitivt, följer
inga regler men är logiskt och framgångsrikt. Lärarskicklighet är ett omstritt
56
begrepp, vilket även blir tydligt i El Gaidis resonemang och slutsatser. Den reser
en mängd frågor kring vad lärarskicklighet innebär. En sådan fråga är hur vi kan
förstå lärarskicklighet i relation till lärarprofession.
Att bedöma lärarskicklighet och att utfärda lärarlegitimation
Att hantera den skiftande praktiken och handla insiktsfullt som lärare är i första
hand en förmåga som utvecklas i praxis genom erfarenheter och reflektion över
dem, enligt El Gaidi. Det är först efter det att det intuitiva handlandet i den
oförutsedda undervisningssituationen ägt rum som en reflektion kan ske över
den. Det utesluter inte att handlingarna i dessa situationer är både lyckosamma
och ofta erkända av andra skickliga yrkesutövare i praktikgemenskapen. El
Gaidi lyfter fram praxisgemenskapen som betydelsefull för bedömningen av
lärarskicklighet. Att själv vara skicklig är därför viktigt för att känna igen skickligheten, bland annat därför att den kan variera i sin synlighet, dvs. i hur den tar
sig uttryck. Lärarskicklighet rymmer både tyst kunskap och ses som en konst.
Detta väcker frågor hos oss kring hur denna kollegiala bedömning kan förstås i
relation till utfärdandet av lärarlegitimation.
I Skolverkets föreskrifter (SKOLFS 2011:37) beskrivs kompetensprofiler för
lärare och hur dessa ska utvecklas och bedömas under introduktionsperioden.
Detta sätta att bedöma och förstå lärarskicklighet kan diskuteras i relation till
El Gaidis avhandling. I föreskriften betonas mentorns roll vid utveckling och
bedömning av lärares kompetens i relation till de områden som anges i profilen så som Mötet med eleven, Ledarskap, Samverkan, Särskilda bestämmelser om
vissa skolformer liksom Ansvar för lärande och yrkesutveckling. Att underlaget för
bedömningen görs av den mentor som utsetts av rektor liknar till viss del El
Gaidis tankar om den skicklige medlemmen i praxisgemenskapen som kapabel
att se och bedöma andra lärares skicklighet. Vad som beskrivs som skicklighet eller
snarare duglighet i Skolverkets kompetensprofil omfattar delvis andra områden
än de El Gaidi för fram, men där saknas å andra sidan vissa aspekter av det som
i hans avhandling beskrivs som lärarskicklighet. El Gaidi ställer sig frågan om
det bara finns en yrkesskicklighet som alltid gäller och han besvarar själv frågan
med både ja och nej. Till det allmängiltiga yrkeskunnandet hör, enligt El Gaidi,
bildning, kunskapssyn, människosyn och känslighet. Till undervisningsämnet
57
och yrkeskunnandets praxis hör däremot kunskapsbildning, konkreta exempel
och talande berättelser. Lärare som är helt olika kan vara lika skickliga, vilket
medför att kriterier för bedömning inte går att fastställa utan snarare riskerar att vilseleda än bidra till bedömning av lärarskicklighet. Utifrån El Gaidis
beskrivning blir mentorns roll under introduktionsperioden avgörande för att
ge underlag för bedömning av läraren och en naturlig fråga som följer på detta
resonemang är vem som utser och avgör mentorns lärarskicklighet.
Skolverket beskriver endast att yrkesskickligheten ska utvecklas genom att
den nyutexaminerade läraren ska vara delaktig i praktiken, men ger inte några
konkreta exempel på hur mentorn kan stödja denna utveckling. Här skulle El
Gaidis beskrivning av dialogseminarier som ett redskap för att utveckla yrkeskunnande kunna vara en möjlig väg.
Den mediala bilden av lärarskicklighet
Lärares arbete är en profession som befinner sig på en arena med starka påverkanskrafter från en mängd olika intressenter. En sådan arena är den politik
och de reformer som genomförs för att utveckla och formera yrket. Bland
dessa ”yttre krafter” utgör lärarlegitimationen ett konkret exempel. De politiska påverkanskrafterna kan ställas i relation till den mediala beskrivningen av
yrket. I TV-program så som Klass 9A lyfts lärares professionella misslyckanden
fram. För att hantera de elevgrupper och undervisningssituationer som havererat kliver skickliga lärare in på scenen och visar i handling hur arbetet ska
genomföras. Även här förs en dialog med gemensam reflektion men utgångspunkten är snarare den enskilde lärarens brist på skicklighet än erfarenheter av
skicklighet. Den mediala bild som målas upp av lärararbetet väcker en mängd
frågor kring dess professionella grund och hur lärarskicklighet kan förstås och
utvecklas. Även i ovan nämnda TV-program kan vi se att El Gaidis tankar kring
den skickliges förmåga att bedöma kollegor är en utgångspunkt, liksom vikten
av beprövad erfarenhet som grund för förståelsen av lärarskicklighet. Däremot
är forskning och vetenskaplig kunskap kring lärarprofessionen i stort sett helt
frånvarande i dessa TV-program. Hur förstås lärarskicklighet i den mediala
debatten och vilka konsekvenser får dessa bilder av lärarprofessionen för dess
utveckling?
58
Avslutning
Efter att ha läst El Gaidis avhandling, lyssnat på hans föreläsning och deltagit i
workshopen så vill vi avsluta med ett par reflektioner.
Vi skulle vilja tona ner den betoning av språkets betydelse för att utveckla och
beskriva lärarskicklighet som El Gaidi framför, och som ibland också framkommer i samhällsdebatten, till förmån för en helhetssyn där även handlingar
får större betydelse. Det är konkreta handlingar som dialogseminarierna tar sin
utgångspunkt i och som är föremål för reflektionerna. Men om det ska ske en
utveckling av lärarrollen så behöver reflektionerna föras tillbaka och prövas i nya
handlingar i en ständigt pågående process. Denna helhetssyn och reflektionens
roll som drivkraft i processen mellan att handla och att verbalisera sina erfarenheter kommer från det livsvärldsperspektiv som vi båda bedriver vår forskning
inom. Vi menar även att språket som används vid gemensamma reflektioner
i dialogen inte behöver vara fyllt av metaforer eller analogier. Det vardagliga
språket räcker men vissa begrepp som har betydelse för lärarrollen måste kanske
diskuteras. Används begrepp mycket frekvent kan betydelserna lätt bli många
och olika och en bedräglig känsla av att mena samma sak kan uppstå och då
behöver begreppens olika tolkningar diskuteras.
Ytterligare en reflektion är att dialogen eller dialogseminarier som verktyg för
gemensamma reflektioner är betydelsefulla för alla som vill utveckla sin lärarroll eller lärarskicklighet. Lärarstudenter och verksamma lärare, oavsett hur
lång erfarenhet man har, får säkerligen behållning av att föra dialog kring sina
erfarenheter. De mönster som kan upptäckas i texter eller berättelser förvirrar
nog inte ens studenterna, menar vi. Antingen ser man mönstren och då kan
det stärka reflektionen eller så ser man dem inte men då kan dialogen ändå
bidra till att man får syn på sig själv genom att man delar sina erfarenheter och
reflekterar med andra. Dialog och reflektion borde alltså ges mera tid både i
utbildningar men även för verksamma eftersom lärarens utveckling stimuleras
i så hög utsträckning.
Införandet av lärarlegitimation har just ägt rum och genomförandet av bedömning av nyutexaminerade lärare är högst aktuellt. Utifrån dessa skeenden väcks
59
nya frågor hos oss. Är lärarlegitimation en fruktbar väg för att säkerställa lärares
legitimitet att utföra sitt arbete? Hur ska dessa bedömningar ske och hur kan
mentorn både ge underlag för bedömning och stödja lärares yrkesutveckling
under deras första år i yrket? Går det att peka ut skickligheten trots att den är
så skiftande och osynlig?
60
Autentiskt lärande i doktorandgemenskap
Karin Rönnerman och Peter Erlandson
Den här rapporten ska ses som ett resultat av ett arbete som präglats av ’att lära
genom att göra’. Doktoranderna har ingått i ett tema, läraryrkets praktik, som
utmärkts av att bidra med de generiska kunskaper som inte erhålls direkt i själva
forskningsarbetet men som är så viktiga för den framtida rollen som forskare.
Inledningsvis angav vi att planering, genomförande och nu dokumentation av
vårt utbildningsprojekt, en workshop om lärarprofessionen i Norden vilar på
tre ben, nämligen erfarenhetskunskapens situerade natur, lärandets kommunikativa och sociala karaktär och praktikgemenskapens möjligheter. Vi avslutar
här rapporten genom att reflektera över dessa tre aspekter i relation till genomförandet av hela utbildningsprojektet.
De doktorander som ingår i temat har samtliga en lärarexamen och stor och
lång erfarenhet av att vara lärare, ett arbete som bland annat innebär att organisera för andras lärande. Som doktorand handlar det mer om det motsatta, att
organisera för eget lärande. Denna skillnad mellan att vara lärare och att vara
doktorand innebär helt olika roller. Som förberedelse till den framtida forskarrollen har vi inom projektet sett arbete i grupp vara en framkomlig väg. Doktoranderna har parvis fördjupat sig i en avhandling (ämne) och kommunicerat
innehållet genom att kritiskt granska den tillsammans med en doktorandkollega men också presenterat sina frågor i ett större sammanhang genom att vid
workshopens genomförande offentligt diskutera avhandlingen med författaren
själv. Därutöver har hela gruppen doktorander diskuterat och bearbetat innehållet i de sex avhandlingarna, som presenterades vid workshopen, för att hitta
aspekter som kan vara gemensamma för alla arbeten. En sådan central fråga var
om det finns något specifikt nordiskt i de arbeten som granskats eller om detta
går att spegla ur ett nordiskt perspektiv. I ett sådant arbete är det av vikt att låta
dialogen vara i centrum, att kunna argumentera, kunna ge respons på varandras
inlägg och inse att man oftast inte landar i konsensus. Arbetssättet som sådant
kan betraktas som att lära sig forskarrollen inifrån.
61
I inledningen konstaterade vi att forskarrollen idag är långt från de karikatyrer av forskaren som många bär med sig. Dagens forskarroll handlar om att
samverka med andra forskare i både presentationer av forskning och i andra
skriftliga sammanhang. I det här utbildningsprojektet har doktoranderna inte
enbart skapat kunskap tillsammans genom kommunikation i rummet utan
också genom att ha skrivit en text ihop. Den text som producerats skrevs under
en vecka på ett skrivarläger. I upplägget ingick således att parvis skissa sitt eget
kapitel och att kommunicera detta med övriga författare i temat. I en sådan
kommunikation handlar det mycket om att ge och ta kritik, ge och ta goda
råd och förhålla sig till andras synpunkter. Här möts gamla och nya erfarenheter, egna och andras synsätt liksom olika perspektiv på vetenskap. Genom
arbetssättet skapades en social gemenskap kring hur kunskap organiseras där
också den enskilde doktorandens specifika kunskaper kunde kommuniceras.
Arbetssättet karakteriseras starkt av samarbete och möjligheter att orientera sig
i forskarvärlden, erfarenheter som doktoranderna förhoppningsvis bär med sig
till nya sammanhang.
Arbetet utifrån workshopen stannade inte vid denna publikation utan ett abstract lämnades in till en högskolepedagogisk konferens vid Göteborgs Universitet
(HKG2013). Vid ett tillfälle samlades alla doktoranderna och diskuterade hur
en sådan presentation skulle kunna gestaltas. Efter många olika förslag enades
gruppen kring att återge processen med nedslag i några av dess specifika former
som präglades av dialog och samarbete.
När vi blickar tillbaka på det arbete som genomförts menar vi att man mycket
väl kan se workshopen tillsammans med denna uppföljande dokumentation
som ett exempel på en pedagogisk design, som, efter behov, kan tillämpas i
andra verksamheter inom högskolan, framför allt kanske inom utbildning
på forskarnivå, och relativt oberoende av ämnestillhörighet och disciplinär
bakgrund. Forskarrollen av idag kräver långtgående nätverksbyggande, förståelse för hur den mångskiftande vetenskapliga världen fungerar och skiftar
karaktär och kräver ständigt arbete av den enskilde forskaren. Den moderna
forskarrollen kräver strategiskt kommunikativt kunnande på ett sätt som antagligen inte behövts tidigare, åtminstone inte i samma utsträckning. Vi vill dock
62
påpeka att vi inte använder ”strategiskt” i någon negativ mening; att vi på något
sätt menar att forskarrollen har blivit ”sämre”. Tvärtom konstaterar vi bara
att kommunikativa kompetenser, förståelse för hur nätverk byggs upp, skiftar
form, och hur forskning struktureras och finansieras, helt enkelt ingår som en
del av de kompetenser som forskare behöver idag. En utbildning på forskarnivå
bör, förutom de rent innehållsliga och ämnesbundna ”stoffet”, bidra till att låta
studenterna utvecklas under utbildningen gång. Men vi inser också att det finns
skillnader mellan olika discipliner och ämnen och att dessa kunskaper förvärvas
lokalt, situerat, och ”inifrån”. Man lär sig dem genom att delta i forskningsarbete, eller som i detta fall, genom att bidra till att frambringa och dokumentera
en workshop. Den design vi här erbjuder måste antagligen bändas och förändras för att passa andra ämnen och discipliner.
Men vi vill också poängtera de innehållsliga aspekterna av den kunskap som
doktoranderna har förvärvat. Genom att delta i en workshop och ta del av
aktiva forskares arbete på ett område angränsande till det som doktoranderna
själva arbetar på och skriver sin avhandling inom, har de fått hjälp med att
strukturera, och öka, även de innehållsliga aspekterna av ämnet ”pedagogiskt
arbete”.
Vidare har doktoranderna fått en inblick i vad som händer efter färdigställandet
av avhandlingen genom den diskussion de ansvarade för med den inbjudne
forskaren. Dessutom har doktoranderna fått kunskaper i vad det innebär att
planera, organisera och genomföra en nordisk workshop, ett arbete som tydligt
präglats av att låta de autentiska frågorna leda lärandet i doktorandernas gemenskap.
63
Referenser
Ahlstrand, E. (2007). Lärares samarbete över professionsgränserna. I Granström,
K. (red.). Forskning om lärares arbete i klassrummet. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling.
Aspfors, J. (2012). Induction Practices – Experiences of Newly Qualified Teachers.
Vasa: Åbo Akademi.
Ball, J.S. (2003). The teacher’s soul and terrors of performativity. Journal of
Education Policy 18 (2), 215-218.
Berger, P. & Luckmann, T. (1966). The Social Construction of Reality: A Treatise
in the Sociology of Knowledge. New York: Anchor Books.
Bering Keiding, T. (2005). Hvorfra min verden går. Et Luhmann–inspireret
bidrag til didaktikken. Institut for Læring – Ph.d.-afhandlinger nr. 5 Aalborg
Universitet (http://vbn.aau.dk/files/432147/Phd_5_8791543010.pdf )
Biggs, J. B. and Tang, C. (2007, 3rdedition) Teaching for Quality Learning at
University, Maidenhead, UK: Open University Press/
Black, P. & Wiliam, D. (1998/2008). Inside the black box: Raising the standards through classroom assessment. Phi Delta Kappan, 80 (2). Uppdaterad
20080114. (http://blog.discoveryeducation.com/assessment/files/2009/02/
blackbox_article.pdf )
Black, P. & Wiliam, D. (2009). Developing the theory of formative assessment.
Educational Assessment, Evaluation and Accountability, 21 (5-31).
Black, P., Harrison, C., Lee, C., Marshall, B. & Wiliam, D. (2004). Working
inside the black box. Assessment for learning in the classroom. Phi Delta
Kappan, 86 (1) 8-21. (http://www.dpi.state.nc.us/docs/accountability/
educators/workinginsidetheblackbox.pdf )
64
Brint, S. (1994). In an age of experts : the changing role of professionals in politics
and public life. Princeton, N.J Princeton: Princeton University Press.
Brint, S. (2002). The rise of the “Practical Arts. I S. Brint. The Future of the City
of Intellects (231-259). Stanford, Stanford University Press.
Christensen, T. & Laegreid, P. (2007) Trancending NPM ideas and practies. The
transformation of new public sector reforms. Aldershot: UK: Ashgate.
Chung, J. (2008). An investigation of reasons for Finland’s success in PISA. (Diss.)
Oxford: University of Oxford.
Dovemark, M. (2004). Ansvar, flexibilitet, valfrihet. En etnografisk studie om en
skola i förändring. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Dreyfus, H. L., & Dreyfus, S. E. (1986). Mind over Machine: The Power of
Human Intuition and Expertise in the Era of the Computer. New York: The
Free Press.
El Gaidi, K. (2007). Lärarens yrkeskunnande: bildning och reflekterande erfarenheter: fallstudie på KTH. (Diss.) Stockholm: Kungliga Tekniska högskolan.
Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-4310
Erickson, G. (2009). “Att bäras åt”. Om den goda bedömningens flerfaldighet
och ömsesidighet. I: Tornberg, U. Malmqvist, A. & Valfridson, I. (red).
Språkdidaktiska perspektiv. Om undervisning och lärande i främmande språk.
Stockholm: Liber
Foss Lindblad, R. & Lindblad, S. (2009). The Politics of Professionalizing
Talk on Teaching: Boundary Work and Reconfigurations of Teaching and
Teachers. Simons, M., et al. (Red): Re-Reading Education Policies: A Handbook Studying the Policy Agenda of the 21st Century. s. 786-806. Rotterdam
Sense Publishers.
65
Fredriksson (2011). Marknaden och lärarna- hur organiseringen av skolan
påverkar lärares Offentliga tjänstemannaskap. Göteborg: Acta Universitatis
Gothoburgensis. Göteborg. Studies in politics 123.
Fredriksson, A. (2009). On the Consequences of the Marketization of the
Public education in Sweden: for profit and charters schools and the emergence of the market oriented teacher. European Educational Research Journal
8 (2) 299-310.
Goodson, I. & Lindblad, S. (2011). Professional Knowledge and Educational
Restructuring in Europe. Rotterdam: Sense Publishers.
Gustafson, N. (2010). Lärare I en ny tid. Om grundskollärares förhandlingar av
professionella identiteter. Doktorsavhandling inom den Nationella Forskarskolan i Pedagogiskt Arbete Nr 21. Malmö Studies in Educational Sciences
Nr 53.
Hasselbladh, H. & Bejerot, E. (2008). Bortom New Public managment. Institutionell transformation i svensk sjukvård. Halmstad: Academica Adacta.
Hattie, J. & Timperley, H. (2007) The power of feedback. Review of Educational Research, 77(1), 81-112.
Jakhelln, R. (2012). Å prøve ut sin stemme - gruppeveiledning med nyutdannede lærere i videregående skole. FoU i praksis 6 (1), s 7 - 27.
Kemmis, S. & Grootenboer, P. (2008). Situating praxis in practice. Practice
architectures and the cultural, social and material conditions for practice. I
S. Kemmis & T.J. Smith (red.). Enabling Praxis. Challenges for Education, s.
37-62. Rotterdam: Sense Publishers.
Lave, J. & Wenger, E. (1991). Situated Learning: Legitimate Peripheral Participation. Cambridge. Cambridge Unviersity Press.
66
Lindblad, S. & Popkewitz, T. (2004). Educational Restructuring: International
Perspectives on Traveling Policies. Greenwich: Information Age.
Lübke, P. (1983, 1988). Filosofilexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum AB.
Morberg, Å. (2005). Med örat mot nyblivna lärare – lärarutbildningen i backspegeln. Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, E-tidskrift,
2005:2. http://www.upi.artisan.se
Notér Hooshidar, A. (2009). Mellanrum. Om dansarens kreativa reflexivitet. .
I K. Fjelkestam, (Red.) Reflektionens gestalt (s 111-132) Huddinge: Södertörns högskola
Ringarp, J. (2011). Professionens problematik – Lärarkårens kommunalisering och
välfärdens förvandling. (Diss.) Göteborg/Stockholm: Makadam förlag.
Ryles, G. (1949). The concept of mind. Chicago: University of Chicago Press.
Schatzki, R.T., Certina, K. K. & Savigny von, E. (2001). The practice turn in
contemporary theory. London: Routledge.
Schön, D. (1983), The reflective practioner. How professionals think in action.
Aldershot: Ashgate Arena.
SKOLFS 2011:37, Skolverkets föreskrifter om introduktionsperiod och kompetensprofiler för lärare och förskollärare.
Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/skolfs?id=2180
Solbrekke, T.D. (2007). Understanding Conceptions of Professional responsibility.
Oslo
Stobart, G. (2011). Validity in Formative Assessment. In John Gardner (Ed.),
Assessment and Learning (Second edition; pp. 233-242). London: Sage
Publications.
67
Svensson, G. & Evetts J. (2010). Conceptual and Comparative Studies of Continental and Anglo-American Professions. Göteborg: Göteborg University.
Wenger, E. (1998). Communities of practice: Learning Meaning, and Identity.
Cambridge: University Press.
Wittgenstein, L. (1998) Filosofiska undersökningar. Stockholm: Månpocket
68
Bilaga 1
CUL-tema Läraryrkets praktik
Teachers´ Professional Practice
October 13-14
Föreläsningar och Workshops:
Tema Läraryrkets Praktik kommer under hela hösten att fokusera djupare på teorier
kring praktik. Detta gör vi genom att kombinera workshop med inbjudna föreläsare,
en kurs och seminarieverksamhet. Föreläsningar är öppna för alla. Den efterföljande
workshopen är endast till för medverkande doktorander.
13 October 9.00 – 10.30 AK2 136
Why leaders are not needed in Professional Organizations?
Professor Barbara Czarniawska
Gothenburg Research Institute, University of Gothenburg, Sweden
11 - 12 Presentation and discussions of doctoral students paper
13 October 13.00 – 14.30 AK2 136
Diverse Views of Educational Practice
Professor Stephen Kemmis
School of Education, Charles Sturt University, Australia
15 - 17 Presentation and discussion of doctoral students paper
14 October 9.00 – 10.30 AK2 136
Expansive Concept Formation in the Wild: tracing trails from a germ cell
toward new ways of life and work
Professor Yrjö Engeström
Department of Education, University of Helsinki, Finland
11 - 12 Presentation and discussion of doctoral students paper
14 October 13.00 – 14.30 AK2 136
The Reflexive Practitioner. Organizational and professional governing as
well as normative regulations.
Professor Margareta Bäck-Wiklund
Department of Social Work, University of Gothenburg, Sweden
15 - 17
Presentation and discussion of doctoral students paper
69
Bilaga 2
Nordisk Forskning om Lärarprofessionen
Workshop inom ramen för CULs tema Läraryrkets Praktik
14 -15 maj 2013, sal BE 036
14 maj
9.15 - 9.30
Inledning och syfte med workshop i två dagar
Jesper Boesen, föreståndare för center för utbildningsvetenskap och
lärarforskning (CUL), Göteborgs universitet
Karin Rönnerman, professor, IPS och Peter Erlandson, FD/
universitetslektor, IDPP och temaledare för CUL temat läraryrkets
praktik, Göteborgs universitet
9.30 - 10.30 ”Från kommunalisering till internationalisering. Utbildningspolitiska reformidéer i Sverige och Tyskland.”
Frågan om hur skolan ska se ut, lärarprofessionens roll och status
och utbildningens kvalitet diskuteras ständigt. I följande föreläsning
kommer motiven bakom kommunaliseringen av lärartjänsterna i
Sverige diskuteras, därefter ställer jag frågan om vilka reformer i svensk
och tysk utbildningspolitik som idag går att härleda till internationella
kunskapsmätningar som PISA och TIMSS.
Johanna Ringarp, FD/post doc. Uppsala universitet, historiska
institutionen Sverige
Mikael Karlsson och Sara Stark, CUL- doktorander
10.30 - 11.00 KAFFE
11.00 - 12.00 Hvorfra min verden går.
Titlen beskriver det epistemologiske afsæt for min afhandling, nemlig at
såvel det iagttagne som iagttageren bliver til gennem de forskelle, som
iagttagelsen benytter. Jeg vil først præsentere det analytiske udgangspunkt
og dets generelle muligheder i og implikationer for videnskabeligt arbejde.
Dernæst vil jeg vise, dels hvorledes jeg analytisk har brugt system-teorien
i min afhandling, dels præsentere et eksempler på, hvorledes jeg efterfølgende har anvendt den til genbeskrivelse af tilsyneladende velkendte
didaktiske begreber.
Tina Bering Keiding, lektor/associate professor, Center for Undervisningsudvikling og Digitale Medier, Aarhus universitet, Danmark
Lisbeth Gyllander och Ilona Rinne, CUL- doktorander
70
12.00 - 13.45 LUNCH
13.45 - 14.45 ”Forståelse av profesjonelt ansvar” - Doktorgradsløpet fra start
til slutt - og forsk-ning etterpå.
Som tittelen indikerer vil jeg redegjøre for hvordan problemstilling, teoretisk perspektiv i av-handlingen ”Understanding Conceptions of Professional Responsibility” utviklet og endret seg fra start til slutt. Dette drøftes spesielt med tanke på relasjonen mellom eget prosjekt og de premisser
som lå til grunn i det internasjonale EU- finansiert prosjekt jeg var del
av; de te-oretiske og metodiske forhandlinger som dette fordret. Dette
vil også belyses i lys av Lave og Wenger sine teorier om læringsbaner og
deltakelse i praksisfellesskap. Avslutningsvis vil jeg redgjøre for hvordan
forholdet mellom det teoretiske bidrag og den empiriske drøfting bidro
til rekonseptualisering av begrepet ’profesjonelt ansvar’ i lys av nåtidig
profesjonskontekst.
Tone Dyrdal Solbrekke, Associate Professor, Universitet i Oslo,
Norge
Robert Sjöberg och Marie Rice CUL- doktorander
14.45 - 15.15 KAFFE
15.15 - 16.15 Den konkreta erfarenhetens roll i begreppsbildningsprocessen.
För att lärandet ska bli djupt måste det förankras i våra erfarenheter.
Oftast har vi mer erfarenheter än vad vi förmår uttrycka i form av
påståendekunskap, oavsett om vi reflekterar som lärare, handledare eller
studenter. Endast de erfarenheter som är föremål för gemensam reflektion kan omvandlas till beprövad kunskap. Men hur ofta ges möjligheter
till reflektion över erfarenheter tillsammans med andra under ordnade
former? Och vilka är villkoren för att åstadkomma detta?
Khalid El Gaidi, FD, KTH-ECE School of Education and
Communication in Enginee-ring/skolan för Ingenjörsvetenskaplig
kommunikation och lärande, Sverige
Anna-Carin Bredmar och Marita Cronqvist, CUL- doktorander
16.15 - 16.30 Summering av dagen
Karin Rönnerman och Peter Erlandson
71
15 maj
8.45 – 9.00
9.00 - 10.00
10.00 - 10.30
10.30 - 11.30
11.30 - 13.00
13.00 - 14.30
14.30 – 15.00
Inledning av dagen med länk till gårdagen
Karin Rönnerman och Peter Erlandson
Induktionspraktiker och nya lärares erfarenheter
I presentationen tar jag fasta på metasyntes som forskningsmetod
(Noblit & Hare, 1988; Sandelowski & Barroso, 2007) och integreringen av resultat från de fyra delstudierna som ingår i avhandlingen
och som rör nya lärares erfarenheter av sin första tid i yrket. Vidare
går jag in på teorin kring praktikens arkitektur (Kemmis & Grootenboer, 2008) och hur jag med hjälp av den gestaltar och diskuterar
induktionspraktik som en slutlig syntes.
Jessica Aspfors, FD/post doc, Pedagogiska fakulteten, Åbo Akademi, Vasa, Finland
Jaana Nehez och Carina Peterson, CUL- doktorander
KAFFE
Lärare i en ny tid. Om grundskollärares förhandlingar av
professionella identiteter.
Resultatet av studien visar att lärare förhandlar professionella identiteter i ett flexibelt ex-panderande multimembership av praktikgemenskaper.
Niklas Gustafson, FD/universitetslektor, Malmö högskola, Sverige
Helena Wallström och Lena Eckerholm, CUL- doktorander
LUNCH
Paneldiskussion med samtliga inbjudna forskare
KAFFE
72
Deltagare i projektet har varit två temaledare och tolv doktorander. Projektet
har syftat till att utveckla, och än mer komplettera, utbildning på forskarnivå
till att inte bara svara på de innehållsliga och inomdisciplinära krav man har
att tillgodogöra sig såsom forskarstuderande, utan till att också ge doktorander möjligheter att systematiskt tillägna sig kunskaper som rör kommunikation, arbete i grupp tillsammans med andra forskare, samt delta i nätverk
– också över nationsgränser. Det vill säga, färdigheter som den moderna forskarrollen kräver. Men projektet har också syftat till att ge doktorander möjligheter att fördjupa sina kunskaper om en vald forskares arbete inom området
lärarprofessionen ur ett nordiskt perspektiv.
Skriften inleds och avslutas med ett ramverk där temaledarna, Karin Rönneman och Peter Erlandson, presenterar utgångspunkterna för, och arbetet med,
workshopen. Men framför allt behandlar skriften doktorandernas reflektioner
över läraryrket, kopplat till de doktorsavhandlingar de läst, analyserat och
diskuterat med avhandlingarnas inbjudna författare. De frågor som behandlas
är på många sätt centrala både för forskningsfältet pedagogiskt arbete och för
lärarrollen och dess villkor i samtiden. Frågor som behandlas är till exempel:
lärarprofessionen och kommunaliseringen av skolorna, ansvar i profession
och praktik, lärare och praktikgemenskapens möjligheter, systemteoretiska
perspektiv på undervisning och didaktik, lärarprofessionen i olika nordiska
kontexter, samt dialogens möjligheter för att utveckla och bedöma lärarkompetens.
Vi hoppas att denna skrift skall ge inspiration till dem som är intresserade av
utbildning på forskarnivå och av att utveckla denna, för forskare och doktorander intresserade av pedagogiskt arbete, liksom för aktiva lärare som söker
nya perspektiv på sin yrkesroll.
KARIN RÖNNERMAN OCH PETER ERLANDSON (RED) DOKTORANDER SOM KREATIVA BROBYGGARE
Denna skrift är en presentation av ett projekt i form av en workshop som
genomförts inom temat Läraryrkets praktik vid CULs forskarskola vid
Göteborgs universitet.
KARIN RÖNNERMAN OCH PETER ERLANDSON (RED)
DOKTORANDER SOM
KREATIVA BROBYGGARE
CENTRUM FÖR UTBILDNINGSVETENSKAP OCH LÄRARFORSKNING
TEMA LÄRARYRKETS PRAKTIK
ISBN 978-91-981430-0-3