Vår bygd genom sekler 1 - kultur

FÖRORD
. ~\
Håbo kommun hör till Upplands vackraste platser. Vad man som
nyinflyttad
lägger märke till är Mälarens glittrande
fjärdar
och den vänliga och omväxlande bygd som breder ut sig mellan
fjärdarna. De äldsta kända spåren av människor i Håbotrakten
härrör sig från senare delen av stenåldern ca 4 000 - l 800
f Kr. Fram till dess låg större delen av nuvarande Håbo kommun under vatten. Det var endast några få områden som stack
upp som öar i havet. I detta skärgårdslandskap
bosatte sig
de- första människorna
i Håbo.
Under hösten 1987 startades en studiecirkel i ämnet "Vår
bygd genom sekler". Cirkelledare var Valter Säfström Initiativtagare var PRO och DHR, studiearrangör ABF.
Med tanke på de inledande raderna var det alltså en stor uppgift cirkeldeltagarna
hade framför sig, om de under några korta studie veckor skulle titta på sin bygds utveckling
under 50
sekler. För att åtminstone kunna skumma lite på ytan av händelseutvecklingen
under denna långa tid delades cirkeldeltagarna upp i grupper, där varje grupp fick sig ett område tilldelat. Genom att leta i gamla arkiv, läsa den litteratur som
fanns samt intervjua äldre personer kunde en del material tas
fram. Detta presenterades
på sammankomsterna
och diskuterades,
för att slutligen sammanställas
i denna skrift. Då ämnet är
så stort och spänner över så lång tid kan inte vår lilla skrift
ge annat än korta men mybket summariska inblickar; i "Vår bygd
genom sekler".
Vår förhoppning är dock att kommande studiecirklar
utvidgar
och kompletterar
detta material så att det kan bli en källa
till information om bygdens utveckling för alla de människor
i kommunen som är undrande över hur denna trakt sett ut förr,
och vad är det som har drivit fram detta fina samhälle.
FORNTID
Några axplock
i tiden.
ur studiematerialet
från Stenåldern
och framåt
STENALDERN
Människans
ankomst
till Håbo härrörs
från senare
delen
av sten-
åldern ca 4 000 år f Kr. Håbo var då ett s k skärgårdslandskap
med många sjöar och vikar beroende på att havsnivån låg då ca
25 meter högre än i dag. Även på annat sätt var stenåldersmänniskan gynnad - det var fuktigare och varmare klimat. Som-
martemperaturen låg ca 2
-
3 grader högre än idag. Det var en
rik lövskogsvegetation,
främst ek, alm, lind, hassel och ask
med något inslag av gran. Området hade goda rårutsättningar
för
jakt och fiske. Ett begynnande jordbruk hade uppkommit med
i~huvudsak vete och korn. Man höll sig med får, getter och
svin. En stenåldersboplats
har påträffats
i Dragonbacken
i
ävergran där man funnit gropar som troligen varit kokgropar,
vidare stolphål, eldstäder och ett stort antal kvartsbitar
bearbetade för att kunna användas till skrapor. Även keramik
som man benämner "gropkeramik".
Hur sådana här samhällen var organiserade
och hur deras sociala uppbyggnad såg ut vet ingen med säkerhet, men man räknar
med stamsamhällen,
uppdelade på: olika hushåll (familjer). Samhället vid Dragonbacken
har tydligen inte hört till de större
och dessutom är det uppenbart att platsen inte varit permanent
bebbdd utan utnyttjad aven
stam, som allt efter årstiderna
eller av andra skäl valt olika uppehållsplatser.
Det andra märkliga fyndet, en båt eller stridsyxa, har påträffats ca l km från Dragonbacken.
Båtyxekulturen
anses ha existerat samtidigt med den gropkeramiska
kulturen men antas ha
haft en annan livsföring. De har haft boskapsskötsel
som huvudnäring. De i båtform utarbetade yxorna, denna kulturgrupps
viktigaste kännetecken,
är utomordentligt
vackra och välformade, och man antar ofta, att de inte bara hade betydelse som
vapen utan att det också varit statusföremål
för de manliga
individerna.
Det finns ytterligare tre ställen i Håbo som har indikationer
på forntida boplatser, som kan bedömas möjligen härröra från
stenåldern. Viktigt och karaktäristiskt
för stenålderns
sista
del är den typ av gravar som kallas hällkistor det vill säga
storstensgravar.
En hä~lkista är en större eller mindre grav,
uppbyggd' av sten som en kista. De största hällkistorna
kan
vara uppåt tio meter långa och innehålla gravläggningar
av
intill 50 - 60 individer. Troligen en typ av kollektivgravar
för en grupp människor, troligen tillhörande ett och samma
stenålderssamhälle.
BRONSALDERN
Tidsperioden har fått sitt namn av det nya material, brons
som börjat användas för framställning
av vapen, arbetsredskap och prydnadssaker.
Tidsskedet omfattar ungefär åren
l 800
-
500 f Kr. Även under denna tid har samhällena gyn-
nats av ett varmare klimat än idag. I Håbotrakten
har under
dessa 1300
år landhöjningen
medfört att socknarna Övergran,
Yttergran och Kalmar har bildat en sammanhängande
landmassa
en stor ö med ett smalt sund vid Draget.
Inte långt från Dragonbacken
har man funnit en bronsåldersboplats. Man har funnit spår aven
byggnad storlek 12 x 15
meter med takbärande stolpar och trampat jordgolv.
Ännu en bronsåldersplats
har påträffats vid ApalIe i Övergran
en mycket intressant såpan från i huvudsak bronsåldern,
det
rör sig om ett jättestort boplatskomplex
som tycks omfatta
bortemot l km2. Området är täckt med ett metertjockt
lager av
ett skikt av avfall, bebyggelserester
mm. Vid utgrävningar
har man hittills kunnat fastställa spår av två långhus och
två andra, ovanliga ovala hyddliknande
konstruktioner.
Att förutsättningarna för bosättning varit gynnsamma förstår
vi av att ett rikt bestånd av fornlämningar finns i Håbotrakten. Föremål av brons är dock inte så vanliga, beroende att
bronsen var importerad söderifrån och var en dyrbar metall.
Karaktäristiskt
för bronsåldersboplatserna
är den enormt stora
mängden av skärvstenar
oftast med eld och sotmärken. Stenarna
har troligen bland annat använts för matlagning på så sätt att
stenarna först har upphettats över eld och sedan lagts ner i
vattenfyllda kärl, vilka har varit tillverkade
av lera, skinn
och trä och därmed inte kunnat sättas direkt på eld. De varma
stenarna har värmt vattnet men samtidigt spruckit genom den
snabba avkylningen. Skärven kan också ha uppstått vid annan
verksamhet, t ex vid bronsgjutning.
Vid stora fyndplatsen vid ApalIe har andra fynd framkommit,
ett rikt material av djurben avspeglar innevånarnas matvanor
och samhällets bestånd av boskap. Andra fynd är keramikskärvor från både inhemska och importerade lerkärl, vidare lerklining för tätning av väggar, andra föremål av brons, bennålar, bärnstenspärlor, dräktnålar samt en degel sannolikt
från bronsgjUtning.
Betydelsefulla
bland de fasta fornlämningarna
är de talrika
gravarna som förekommer både ensamliggande
och i mindre gravfält. Gravarna från denna tid utgörs av rösen och stensättningar.
Intressanta är resultaten av utgrävningar
av några gravar som
ligger på krönet aven
bergsrygg i det fornlämningsrika
området
vid DragonbackenDe
uppvisar både skelett som brandbegravningar.
Ungefär vid mitten av bronsåldern
ca l 000 f Kr, skedde en
övergång i hela Europa en allmän förändring av begravningsskicket. Man övergick från jordbegravning
till likbränning.
Gravarna vid Dragonbacken
återspeglar
kanske detta skifte
och omspänner då ett långt skede av bronsåldern.
Under bronsåldern kom också hällristningarna,
som troligen
hade ett budskap som för oss är fördolt, men som bör ha haft
stor betydelse för bronsålderns
människor.
I Håbo finns ett
stort antal, för närvarande har hittats 600 älvkvarnar
och
ca 70 st figurer, bl a skepp - fotsulefigurer
och geometriska figurer.
Ett studium av utbredningen
av och det inbördes förhållandet
mellan boplatser, gravar, hällristningar
o s v kan visa på
intressanta samband och ge en fördjupad bild av bygden och
bosättningarna
under bronsåldern.
Det är uppenbart att bosättningen i trakten har ökat under denna tid. Landhöjningen
hade gjort nya, stora områden beboeliga och strandängarna
gav säkert goda betesmarker.
Boskapsskötseln
tycks ha utvecklats starkt men även åkerbruket öch odling av vete, korn
och havre kan konstateras
vid boplatsen i ApaIle) där även en
primitiv plog har hittats. Men både jakt och fiske fortsatte.
Fornlämningsbilden
under bronsåldern
återspeglar
samhället
som genom befolkningstillväxten
sannolikt också blivit mer
komplicerat och där man~å~:anta
uppkomst av gruppbildningar
och förmodligen av lokala hövdingadömen.
JÄRNALDERN
Detta
skede av forntiden
omfattar
tiden
ca 500 f Kr
-
l 100
e Kr. Under äldsta järnåldern förekommer järn mest i form av
importerade prydnadsföremål,
men så småningom börjar människorna i Sverige att utvinna järn ur egna fyndigheter och få
igång en egen tillverkning
av vapen, redskap och smycken.
Vid tiden för övergången mellan brons- och järnåldern skedde
en klimatförändring
som innebar en utveckling till kallare och
fuktigare förhållanden,
likt våra dagar. Man kan anta att den
viktiga boskapsskötseln
har kommit att påverkas av denna förändring. Det har blivit nödvändigt att hålla djuren i stall
under vintern och insamla foder åt dessa under sommaren. Akerbruket har förmodligen även förändrats och det är möjligt att
under den
tidiga järnåldern infördes s k ensädesbruk
d v s
permanenta åkrar uppstår, något som gynnades av den ökade tillgången av gödsel som följde av stallskötseln.
Efter järnålderns
slut ligger strandlinjen
ca 5 meter över nuvarande nivå. Området för Håbo kommun består nu ej längre av så många öar utan
bildar till stora delar en sammanhängande
landmassa.
Fynden och fornlämningarna
pekar på att ett annorlunda
samhälle
hade utvecklats vid denna tid. Antalet kända fynd och fornlämningar som kan hänföras till järnåldern är avsevärt större än
från de tidigare perioderna.
Bland fornlämningarna
från järnåldern domineras bilden av gravfälten. I Håpo kommun har vid fornminnesinventeringar
registrerats ca 90 gravfält. Typiska för äldre järnåldern är s k varierade. gravfält, där det ofta ingår stensättningar
med ett flertal olika former, t ex runda, triangulära
och kvadratiska.
Ett mycket märkligt dokument om aktiviteter
utanför det vardagliga livet utgör den s k Häggebystenen.
Stenen uppmärksammades
på 1600 talet då den ingick i golvet i Häggeby kyrka. Den togs
upp 1863 och såldes till historiska museet för att lösa församlingens ekonomiska problem. På den ena sidan avbildades ett skepp
med roddare och på den andra sidan ett par hästar och två män.
En anmärkningsvärd
fornlämningstyp
är fornborgarna.
Dessa anläggningar är svårdaterade,
men de brukar anses tillhöra järnåldern, speciellt folkvandringstiden
500 e Kr. Det är få fornborgar kända i Håbo två i Skokloster, en i Häggeby och en i
Övergran.
Andra
fornlämningar
Kungahögarna
är ju storhögarna,
i Rölunda,
två
i HassIa
Drakhögen
och
en
i Brunnsta
utgrävd
-
i Viby.
Järnålderns slutskede uppdelades i två perioder, dels den s k
Vendeltiden
från 500 år e Kr till ca 800 e Kr, samt den andra
delen fram till 1100 talet. Den senare delen är ett särskilt
begreppr;(Vikingatiden)
munterad i Håbobygden.
och den finns på många
En befolkningsexpansion
gravfält. Spåren efter
hade ägt rum det visar
den tidens bosät~ningar
-
håll
rikt
det ökade
är mindre
doku-
antalet
talrika
men vissa intressanta fynd har gjorts~Man har funnit indika-
tioner på vikingatida bosättningar
tid. En av dessa ligger i Pollista
övergavs först på 1900-talet.
som varit bebodda även på sen
på dess gamla by tomt som
Under vikingatiden
tillkom runstenarna.
Våra sjöfarare som gjorde sina strandhugg lite varstans i Europa lärde sig runskriften
och förde hem sin kunskap. Håbotraktens
förnämsta
runmästare
hette Bolle. Runstenarna
var inga gravstenar utan minnesstenar
över stora och mäktiga vikingar. Bland de märkligaste
stenarna
har vi Ingvarstenen vid Varpsund och troligen den vid Ekilla
bro, Sjusta i Skokloster - Låddersta - Kålsta i Häggeby och
stenarna vid Skokloster kyrka - Häggeby kyrka och Kalmar kyrka.
Det
finns 36 runstenar
bevarade
i Håbo men det skall
finnas
14
st till som troligen är flyttade eller på annat vis försvunnit.
Enligt hörsägen skall en båt kantrat utanför Biskops-Arnö
med
last av runstenar, kan det vara de 14 försvunna stenarna somn
ligger gömda där?
MEDELTIDEN 1060
-
1521.
Medeltiden
avlöste
Vikingatiden.
Birka som var det stora handelscentrumet under Vikingatiden
800
1000 talet
e Kr
och där
Ansgar predikade
kristendom
under tiden 829
850 avlöstes
nu av
Sigtuna som handelscentrum.
Olof Skötkonung anlade Sigtuna ompå utmarker på dennes Kungsgård Sigtuna.( Singkring 100O-talet
hildsberg)
pårett
mycket strategiskt
läge efter segelleden
Uppsala
Stockholm. 1060 grundlades
i Sigtuna Svealands
första
Biskopssäte.
Hur mycket Sigtuna betydde som centrum för Håbos befolkning är väl sv~rt att veta
i varje fall hade Håbos norra del
Skokloster
och Häggeby mycket bra förbindelser
till
Sigtuna medan
den mellersta
och södra delen hade kan hända annat centrum.
-
-
-
-
-
-
-
Under de gångna seklerna
har väl Håbo byggts upp av små samhällsbildningar
med ledare som bestämde om hur de små samhällena
skulle
reagera vid de olika situationer
som måste uppstå vid den utveckling som Håbo måste stå inför.
Detfrö som Ansgar sådde i Birka på 800-talet
när
tendomen har slagit
rot och växt så att i slutet
började kyrkorna byggas i Håbo. Kyrkorna byggdes
vattenvägarna
och av den befolkning
som hade en
kyrkan.
det gällde krisav lIDO-talet
ej långt från
beröring
till
Den nuvarande odlingsbygden
i Håboområdet var i stor utsträckning
koloniserad
med fast bebyggelse
vid övergången
från yngre järnålder till
tidig medeltid.
Vid samma tid uppkom bybildningen.
Under medeltiden
fortsatte
nya gårdar att etableras
inom utmarksbetonade skogsområden och samtidigt
sker en förtätning
av bybebyggelsen.
Under medeltiden
utvecklades
även det Världsliga
frälset
ur den
förmögna storbondeklassen
som med all sannolikhet
vuxit fram redan under järnåldern..Grunden
för stormännens
privilegier
lades
i Alsnö stadgan omkring 1280. Då beslutades
att alla som gjorde
vapentjänst
till
häst skulle i gengäld erhålla
skattebefrielse.
Till en början kunde frälsefriheten
återkalla~
eftersom den inte
var knuten till
jordegendomen
men därefter
ändrades lagen och
- därmed bildades ett särskilt frälsestånd.
Även
blev ärftlig
prästerskapet
var befriat
från skatt och utgjorde
andligt
frälse.
Friheten
av skatt gav den nybildade
stormansklassen
möjlighet
att utöka sina jordegendomar.
Under medeltiden
fanns 23 st Säterier,
under 1680 reducerades
antalet
med Il st.
-
NYA TIDEN
Under 1600-talet
fick adelsmännen
Kronan hade dåligt
med kontanter
donationer
för utförda
tjänster.
makt över landets
jordegendomar.
varför adelsmännen erhöll
jord-
-
Under några decennier i anslutning
av 30-åriga
kriget
fyrdubblades antalet
adelsmän och i samma utsträckning
utvidgades
deras
innehav av skattefri
jord. Efter deb militära
indelningsverkets
tillkomst
1682 indelades
flera mindre herrgårdar
med indragen
sätes frihet
att bli boställen
för officerare.
Nya Säterier fick nu inte bildas och under 17DD-talet
förlorade
adeln successivt sin ensamrätt att förvärva frälsejord. Endast
Säterierna med tillhörande
jord kom att vara förbehållna adeln.
1810 försvann även denna rättighet och därmed var frälsejorden
helt frisläppt för den öppna marknaden.
Det var först mot slutet av 16DD-talet, under den karolinska tiden som herrgårdarna började ges en mer medveten arkitektonisk
utformning. Tidens praktfulla slottsarkitektur kom framför allt
att präglas av berömda utländska arkitekter. Skoklosters slott
som var en av stormakttidens mer betydande anläggningar uppfördes efter ritningar dels av tyske arkitekten Vogel samt av de
Valle och Tessin. Håbobygden präglas do~k främst av ett flertal
välbevarade mindre herrgårdar - gårdarnas huvudbyggnader utgör
vanligast de äldsta husen medan ekonomibyggnaderna är av yngre
datum.
Jordbruksnäringens
utveckling under 18DD-talet medförde en stor
förändring av ekonomibyggnadernas
funktion och utseende. Detr
byggdes stora ladugårdar för mjölk och köttproduktion.
Storlekarna på gårdarna krävde ett större antal hästar och oxar.
Den bättre kunskapen om växtodling gav större skörda~ vilket
gav till resultat att behovet av lagringsmöjligheter
ökad~varför det byggdes större logar och lador mm. Hela det här nytänkandet och utvecklingen
ställde krav på att anställa ett stort
antal folk. För att få denna arbetskraft måste gårdarna bygga
ett antal bostäder för statarna. På många gårdar kom de beryktade statarlängorna
till - med ett stort kök som då skulle rym-
ma de stora familjerna, det var endast befallningsmannen
-
trädgårdsmåstaren
och ladugårdsförmannen
som hade ett rum och
kök. Statarlängorna
var väl inte så vanliga i Håbo. De flesta
stugorna var för två till tre familjer och omfattade ett rum
och kök. På herrgårdarnas
utmarker byggdes torpställen
upp,
även de för att skaffa arbetskraft
till jordbruket - torparen
som arrenderade stället skulle utföra 3 dagsverken i veckan
som arrende för torpet. Varje torp omfattade ca 10 tunnland
jord och hade små ekonomibyggnader
så att de kunde ha en häst
och några kor. Torparen hade rätt till grässlog på ängar och
backar för att erhålla hö till djuren.
Herrgårdarna krävde en stor och varierande arbetsstyrka
- under
17DD-talets slut och början av 18DD-talet blev den jordlösa
jordbruksbefolkningens
antal allt större - samtidigt som gårdarnas efterfrågan på arbetskraft
ökade - vilket medförde att
gå~darna inte hade några större svårigheter
att rekrytera folk.
En herrgård med självaktning
skulle givetvis ha en trädgård
och klimatet i Mälardalen var lämpligt förfruktodling,så
varje
trädgård hade ett stort antal fruktträd. Dessutom odlades kryddoch medicinalväxter
och så förstås olika grönsaker. Dessutom
var sparris en stor produkt som odlades i Håbo men det är svårt
att få fram fakta angående sparris. På många lättare sandjordar
har odling skett inom Håbo.
Trädgårdsnäringen
blomstrade upp betydligt under 18DD-talet på
grund av att ångbåtstrafiken
kom igång på våra vattenvägar.
Det var inte bara herrgårdarna
som producerade
trädgårdsalster
utan även smågårdarna och det växte även upp enskilda träd-
gårdsodlare. Överskotten kunde säljas till städerna. Håbo
hade två vattenvägar dels den östra med brygga vid Katrinedal via Överhassla - Skokloster till Uppsala eller via Sig-
tuna till Stockholm,'dels den västra leden från Svannäs Krägga - Karlmarnäs - Bistaborg och Kalmarsand till Stockholm.
Fisket var en annan näring som i första hand kombinderades
med
jordbruket. Det dröjde ända fram till 1600-talet
innan någon
särskild fiskarbefolkning
uppstod. Från 1600-talet
fram till
1800-talets kraftiga befolkningsexpansion
på landsbygden
ökade fiskartorpen stadigt och fisket uppläts i allt större
utsträckning på den nya befolkningsgruppen
av obesuttna fiskartorpare. Fiskararrendet
betalades genom dagsverken eller fisk-
leveranser till huvudägaren. I Håbo levde under 1800
- 1900-
talet ca 47 personer på fisket, 18 i Övergran, 16 i"Häggeby,
7 i Skokloster och 6 i Kalmar. Det innebär att det funnits
över
20 fiskartorp.
För förädling
av jordbruksprodukterna
har funnits
5 st vatten-
kvarnar placerade, Kvarnlöt och Österkvarn i Skokloster - Skadevii Häggeby - Krägga i Övergran och Ekilla i Yttergran.
12 väderkvarnarplacerade - Kvarnbaden i Skokloster - Finstaholm i Häggeby - Biskops-Arnö - Segersta - Katrinedal - Vij -
Backa i Övergran - Grans gård och Bålsta i yttergran - Eneby Väppeby och Granelund i Kalmar. Sågverk fanns under 1800 1900 talet i Skokloster - Ekilla och Backa. 1940 tillkom Kyrkängen i Övergran.
Mjölkhushållningens
ökade betydelse under 1800-talet medförde
att ett flertal mejerier anlades för tillverkning
av smör, då
mest i anslutning till de större gårdarna. Skokloster och Vij
var väl de som tog initiativet till att bygga större mejerier
dels på Skoklosters gård oph Varpsund. Varps und betjänade en
stor del gårdar i Övergran.
LANDSVÄGARNA
Under förhistorisk tid och långt in i medeltiden
utgjordes
landsvägarna
främst av röjda rid- och klövjestigar
- som var
följsamt terränganpassade
längs naturliga stråk, utmed grusåsar och vattendrag. Dessa stigar var inte lämpade för tyngre transporter.
Tyngre gods kunde bara fraktas med slädar på
vintern eller båt under sommaren. Huvudleden E 18 har under
de senaste 300 åren haft samma sträckning.
Även det mindre
vägnätet som korsar Håbo överensstämmer
med de gamla bygdeoch sockenvägarna.
En väg som var inritad på 1860 års kartor
emellan Draget - Grans gård har försvunnit, likaså den vägbank på 360 meter mellan Väppeby och Mansängen.
Över de sanka
ängarna och längs brobanken var flera runstenar resta. På en
av stenarna som numera är försvunnen omtalades att ett par
personer gjorde "Mansenki bro breda". Ytterligare
en runstensbro har funnits vid Ekilla. Dessutom fanns broar vid Varpsund
och Ekolsund och på senare tid kom bro anlagt till BiskopsArnö. Utefter huvudleden, nuvarande E 18, fanns två Gästgiverier, Bålsta och Jädra. Under 1700-talet
flyttades gästgiveriet till Grans gård. Grån Grans gästgivaregård
utgick
skjutslinjer
till Tibble i Håtuna - Litslena och Tunalund
i Hjälsta.
Gästgivargårdensroll som centralpunkti bygden medförde även
att tingsställe och exercisplats förlades till gästgiveriet.
Därmed kunde man på ett enkelt sätt lösa inkvarteringen för
häradsrätten och de militära befälen. 1858 flyttades gästgiveriet åter till Bålsta där både gästgiverirörelse och
tingshus uppfördes. 1903 upphörde Bålsta som tingsställe
och omkring 1950 lades gästgiveriet ner, båda byggnaderna
är rivna, endast den lilla arresten finns kvar. Utöver gästgiveriet fanns ett antal krogar belägna inom Håbo, Pungpinan Loppkrogen intill Dyaren, Sotkrogen på vägen mot Hjälsta samt
Skokloster. Dessutom fanns 2 sjökrogar, Stavsund utanför
Skokloster och vid Sandvik intill Ekolssundsviken.
1800-talet var ett fantastiskt sekel. I början av seklet kom
ju ångbåten som skötte transporterna
av varor och människor.
I slutet av seklet närmare bestämt 1876 började Stockholm
-
Westerås - Bergslagens
järnvägsaktiebolag
att trafikera denna
sträcka med tåg drivna av ånglok för transport av olika saker.
Inom Håbo fanns två stationer Bålsta och Krägga samt två anhalter Kalmarsand och Nyckelby. De första ångloken hade väl
inte så stor kapacitet för enligt hörsägen:
samtidigt som
tåget startade vid Bålsta startade mejeristens
son springande
från Varpsund och de var samtidigt i Enköping.
1800-talet
var inte endast
visningen kom igång under
sak kristendom som kanske
egna kapitel).
teknikens
sekel
utan
även
skolunder-
detta sekel, visserligen
med i huvudenda ämne. (Kyrkan och skolan får
SJUK OCH SOCIALVARD
På landsbygden löstes inte denna fråga förrän 1571 då kyrkoordningen rekommenderade
socknen att ansvarar för de hjälpsökande, men inte förrän 1734 stadgades det i lag att socknen var skyldig att ta hand om de behövande.
I fattighuset
fick alla hjälpbehövande bo tillsammans - det var b~de sjuka
och fattiga - det var gamla och barn som fick samsas om utrymmet. I Håbo fanns fattigstugor i varje socken. De byggdes på kyrklig mark i närheten av kyrkan. 1860 reformerades
sjuk- och fattigvården.
1918,tillkom
en ny författning
och
under dess genomförande
började benämningen
ålderdomshem
att
antas. Då de nya tidsenliga ålderdomshemmen
skulle byggas
bildades vanligtvis kommunalförbund.
Bålsta fattigvårdsförbund utgjordes av nio kommuner som under 1928-29
uppförde
vårt nuvarande ålderdomshem.
Gästgiveriet.
Under 1800-talets andra hälft började folkrörelserna
att ta
fart. Ur rotlösheten,
fattigdomen och maktlösheten
uppstod
folkliga reaktioner som så småningom utvecklådes
till krav
på medinflytande.
,
Väckelsailirelsen var den första stora folkrörelsen.
I Håbobygden bildades de första frikyrkoförsamlingarna
sent. Först
1893 tillkom den ännu verksamma baptistförsamlingen
i Bålsta.
1895 bildades missionsförsamlingen
i Övergran, 1907 en i
Kalmar. Samtidigt med väckelserörelsen
bildades nykterhetsorganisationer,
den första IOGT-logen 558 Hjort bildades
1883 i Bålsta
-
genom åren har 19 nykterhetsföreningar varit
verksamma inom Håbo, främst då IOGT och Blå bandet. I Håbo
bildades de första idrottsföreningarna
i början av 1920tqlet de fanns i Kalmar - Bålsta och Övergran, onder~1940~
tal~t:till~6m~Sk6~och~Öv~rgrans-IF~
-de hade fbtboll~ci~h~ållmän idrott på programmet.
De politiska föreningarna: Högern - Frisinnade, nuvarande
Folkpartiet
- Bondeförbundet
- Socialdemokraterna
och Kommunisterna hade säte i varje socken men efter sammanslagningen
1952 har de gått samman. Varje parti har nu en förening i Håbo
dessutom utöver de redan uppräknade finns KDS och De gröna.
Jordbrukets organisationer
tillkom också
brukarungdomen
(JUF) bildades 1928.
som RLF och Jord-
Lantarbetarnas föreningar bildades 1919-1920. Kampen mot lantarbetarnas svåra situation leddes av folkskollärare Oskar
Sjölander, Kungsängen. 1918 bildades Upplands Lantarbetarförbund och dess första ordförande blev Sjölander. Förbundet
verkade till 1930. 1930 sammanslogs de små länsförbunden till
Svenska lantarbetarförbundet. För att få en inblick i utvecklingen under de senaste 100 åren, vill jag notera den statlista
som blev normgivande för statarna i södra och mellersta Sverige
Städsel
3:3:65:9.32
52:.72
3.30
23.10
6.36
21.25
8.16
0.77
1.80
10.6.38.29.20
3~-
Sängklädespengar
Kontant lön
samt
6,59
0,82
3.30
0,84 hl vete =
hl råg
hl ärter
hl korn
10,6 kg fläsk
42.5 kg kött
34 kg sill
25.5 kg salt
0,9 kg ull
ett par tyska stövlar
l par svenska stövlar
475 liter söt mjölk
730 liter skummjölk
städsel och sängkläder för kommande
summa
totallön
år
6 .291.
88.
Nggra gr senare kom även fri bostad, fritt potatisland - fritt
bränsle, Det första lantarbetaravtalet från 1920 gav då en årslön på 1.175 plus stat.
Mellan 1902 - 1948 uppfördes nya lokaler, Övergrans missionshus - Kalmar missionshus, IOGT-lokalen i Bålsta, JUF-lokalen
i Bålsta - Skoklosters Bygdegård - Idrottslokalen Bålsta, Folkets
hus i Bålsta - Bålsta baptistkyrka - Bålsta medborgarhus. Dessa
lokaler och så kommunalrum och skolors avklädningsrum användes
för ortens föreningsliv.
Från 1930 bildades även politiska kvinno- och ungdomsföreningar.
1934 bildades konsumföreningen i Bålsta. Övergrans hembygdsförening bildades 1952 och ombildades till Håbo härads hembygdsförening 1967 som från 1974 förvaltar Fridegårdsmuseet.
Under senare delen av 1900-talet har det växt fram ett otal
föreningar som betjänar alla åldrar i samhället.
Vad som saknas iHåbo det är lokaler till alla föreningars verksamheter. Här bör byggas ett Folket hus, det finns en förening
som arbetar med detta projekt. Fackföreningsrörelsen
som på
andra håll är den bärande faktorn i folkets-hus-rörelsen
saknas i Håbo. Fackföreningarnas
krav på större enheter
bli slagkraftigare
innebar att huvud föreningen finns
holm, Uppsala, Enköping. Bålsta,har endast sektioner
har några behov av expeditioner.
för att
i Stocksom inte
När det gäller jordbruket kommer säkert den utveckling som
har varit att fortsätta. De större gårdarna köper in eventuella gårdar som är till salu för att få större enheter mm. I
Yttergran och Kalmar socknar kommer en del av den gamla jordbruksmarken
att försvinna på grund av tätorten Bålstas expansion. Det kanske är på sin plats att dokumentera
Håbos
större gårdar även mindre som kan ses vara i farozonen.
KALMAR
De gårdar som med säkerhet kommer att vara kvar är: Karlmarnäs
och Låddersta, ett frågetecken måste sättas för Sandvik och
Väppeby som kommunen naggar i kanten tätt som oftast, så är
det även med Skörby. De som redan försvunnit är: Mansängen,
Dyarne, Fånäs, Aronsborg, Bistaborg, Mellanby, Gyllendal, Råby,
Torresta, Viby och Vilunda. Höglunda, Frösunda finns kvar fortfarande, och Granbacken.
Borta är Eneby gårdarna och Gillmarken.
YTTERGRAN
I yttergran har funnits ett flertal gårdar som också fått ge
vika för utbyggnaden
av samhället, nämligen: Ellensborg,
Uppåkra, Hellen, Järneke, Nyhagen, Fågelsången
och gamla Bålsta.
Kvar finns Brunna, Lundby, Ekilla och Grans gård som utgör bibehållna jordbruk.
ÖVERGRAN
När det gäller Övergran - Häggeby
och Skak laster kommer troligen de stora jordbruken att finnas kvar sen beror det väl på
utvecklingen.
Av jordbruken kommer det att skapas alternativa
odlingar som är lönsamma även för de små gårdarna. De gårdar
som med all säkerhet kommer att finnas kvar blir: Katrinedal,
Biskops-Arnö,
Skrikjädra, Lillkumla, Aby, Prästgården,
Vij,
någon gård i Brunsta, Stora Hällby, Lästängen~ Valla, Nyckelby,
någon gård i Apalle,Högsta,
Krägga, Segersta och Kivinge, JungfruIund. Borta som jordbruk är bland andra: Hukan, Fiskvik,
Tjäderleken,
Stämsvik, Lilla Segersta, Eklunda, Abylund (Ingenting), Lilla gården i Aby, Dankumia, Nibbelbacka,
Buskvreten,
Alby, LillHällby, Granhagen, Lill Brunsta Brunstamalm,
Lövhagen, Vila, Katrineberg,
Tångan, Torget, Skräcklinge
med flera.
HAGGEBY
Gårdar i Häggeby som: Rölunda, Värsta, Finstaholm, Häggebylund, någon gård i n.Hassla, Över HassIa, Viksjö, Sandvik
och Skadevi kommer säkert att fortsätta som jordbruk.
SKOKLOSTER
Skoklosters gods, Baggarbo och ApalIe kommer väl att leva
kvar som jordbruk. De övriga gårdarna kommer säkerligen att
införlivas med godset. Det är viktigt att de införlivade
gårdarnas byggnader får bli kvar som minnesmärken eftersom
de är av gammalt datum som för byarna: Sanda, Säby, Sjusta,
Berga, Råberga Sanda, Övra och Nedra Sånka samt Hammarby,
Kvarnbacken och Klockarbord m fl. Det har funnits 9 soldattorp, 8 finns kvar välbevarade. De torp och s k backstugor
som är bevarade tjänstgör nu som fritidshus för sommargäster
KYRKAN
Kristendomens
införande
under
100O-talet
medförde
stora
samhällsförändringar.
Nu byggdes stora kyrkor, till en
början av trä men så småningom av sten, enligt kontinentalt mönster. Ofta valdes ett strategiskt
lämpligt läge
längs de betydande vattenvägarna.
Intill kyrkorna anlades gemensamma begravningsplatser
och som en följd härav
övergavs de hedniska bygravfälten.
Sockenkyrkorna
utvecklades till centrala mötesplatser.
Intill kyrkan bosatte
sig prästen och klockaren och med tiden kom sockenstugan,
fattighuset och skolan att ingå i kyrkomiljön.
Mälardalen var redan tidigt centrum för den kyrkliga organisationens
framväxt och de första stenkyrkorna
i Uppland
uppfördes i Sigtuna, som omkring 1060 blev biskopssäte.
Inom Håbobygden utvecklades
en tidig kyrklig organisation
vars framväxt således bör ha påverkats av det1:geografiskt
närbelägna Sigtunaområdets
starka kyrkliga ställning.
I de fem socknarna Skokloster, Häggeby, Övergran, yttergran
och Kalmar, som ingår i den nuvarande kommunen, uppfördes
tidstypiska
romanska sockenkyrkor
under lIDO-talets
slutskede och i början av 1200-talet. De romanska landsbygdskyrkorna byggdes av gråsten som fogades samman med kalkbruk och de bestod vanligen av långhus, smalare kor med
absid samt ofta även ett västtorn. Av de kyrkor i Håboområdet, där kyrkans ursprungliga
utseende är känt, hade
Flasta kyrka i Skokloster denna utformning,
liksom Yttergrans kyrka, som dock fick sitt västtorn tillbyggt något
senare. Kalmar kyrka har troligen också varit en absidkyrka. Häggeby kyrka är uppförd med ursprungligt
västtorn
medan kyrkans ursprungliga
utseende för övrigt är okänt.
Den ursprungliga
utformningen
av Övergrans kyrka är i dag
mer höljd i dunkel.
Yttergrans kyrka och Flasta kyrka antas ursprungligen
vara
uppförda som gårdskyrkor
för betydande stormannaätter.
Yttergrans kyrka karaktäriseras
än i dag av sin ringa storlek.
Flasta kyrka står numera ruin efter det att den senare tillkomna klosterkyrkan
redan under 1200-talet övertog den tidigare sockenkyrkans
uppgifter. En särställning
bland sockenkyrkorna inom kommunen har Skoklosters
kyrka, vilken ursprungligen
är byggd som klosterkyrka.
På 1230-talet anlades nämligen ett kloster för cisterciensernunnor
på skohalvön. Uppförandet aven
klosterkyrka
i tegel påbörjades
vid mitten av 1200-talet. Kyrkan som var sammanbyggd
med en
klosteranläggning
stod helt färdig först omkring 1300 då den
invig~es. Kyrkan, som är byggd med Mariakyrkan
i Sigtuna
som förebild, hör till en av de tidigaste tegelbyggnaderna
i Mälardalen.
Den arkitektoniskt
medvetet utformade kyrkan
är en tidig representant
för den gotiska stilen. Efter reformationen indrogs klostret till staten och klosteranläggningen fick förfalla. Dock är den mäktiga klosterkyrkan
bevarad åt eftervärlden,
medan kloster flyglarna och klostergården är borta.
Håbobygdens
kyrkor har genom tiderna haft skiftande öden.
Befolkningsökningar
inom församlingarna,
nya funktioner,
stilideal samt dramatiska bränder har medfört att kyrkorna
byggts om och förändrats. yttergran, Övergran och Kalmar
kyrkor som ursprungligen
saknade torn fick sin försvarskaraktär förstärkt då tornbyggnader
tillkom redan vid 1200-talets
början för de förstnämnda kyrkorna, medan Kalmar kyrka fick
sitt torn först vid mitten av 1400-talet.
Numera präglas
kyrkorna starkt av de ombyggnader
som är gjorda under 1800talet. Numera präglas kyrkorna starkt av de ombyggnader
som
är gjorda under 1800-talet.
Emellertid bevar~Yttergrans
kyrktorn en något äldre karaktär. Att församlingarna
växte under
1200-talets slut och i början av 1300-talet avspeglas i att
samtliga kyrkor då moderniserades
och utvidgades.
Övergran,
Häggeby och Kalmar kyrkor uttikas och byggs om till salskyrkor. Enligt vanligt utbyggnadsoch ombyggnadsmönster
under
1400-talet tillkommer både vapenhus och tegelvalv i.gråstenskyrkorna. Efter tegelvalvens
tillkomst försågs, under 1400talet, Övergran, Yttergran och Kalmar kyrkor med kalkmålningar
av den välkände kyrkomålaren
Albertus Pictor. Nya stilideal
gör sig gällande under 1700-talet och de rikt dekorerade
valven vitputsas. Numera har Albertus Pictors bildvärld
knackats fram på nytt och av stort intresse är framförallt
målningarna
i Övergrans kyrka, vilka räknas till Albertus
Pictors tidigaste. Interiörmålningarna
i Häggeby kyrka är för
uppländska förhållanden mer ovanliga, då kyrkan under 1600talets slutskede dekorerats med en växtornamentik
i renässansstil.
Under stormaktstiden
får kyrkorna en ny roll som begravningskyrkor åt ståndspersoner.
Detta framträder tydligast i Skokloster kyrka där det ståtliga Wrangelska
gravkoret uppfördes
1639. Även Häggeby kyrka bär tydliga spår av ståndsmässiga
gravplatser.
Bland annat har kyrkan flera vapensköldar
och
begravningsvapen,
av vilka de två största är knutna till släkten Planting, som under 1600-talet innehade Finnstahol'ms säteri. Mycket vanligt var att adelspersoner
donerade dyrbara.inventarier till kyrkorna. Exempelvis kan nämnas predikstolen
i Övergrans kyrka, vilken är en gåva från grevinnan Ebba
Brahe, gift med riksmarskalken
Jacob de la Gardie, som vid
1600-talets mitt var ägare till Biskops-Arnö.
Kyrkobyggnaderna
i Håbo präglas i dag i sitt yttre utseende
av 1700- och 1800-talets
ombyggnader.
Som redan nämnts har de
tidigare spetsiga tornspirorna
ombyggts. De små medeltida
fönstren har förstorats för att ge bättre ljusinsläpp
i kyrkorummet och under 1800-talets
första hälft var det också vanligt att kyrkklockorna
flyttades upp i tornen från de tidigare
nyttjade fristående klockstaplarna.
Vid Yttergrans och Skokloster kyrkor finns klockstaplar
från 1700-talet bevarade.
Det är inte bara de mindre stenky~korna
som ombyggts under århundradena. Även Skokloster kyrka har genomgått förändringar
efter 1620-talets omfattande renovering som utfördes genomn
Herman Wrangels försorg. Omkring 1730 gjordes flera yttre förändringar och 1893-94 genomgick kyrkan en hård restaurering
under arkitekten Emil Langlets ledning.
Inom den nuvarande
kommunen
har det under
medeltiden
även
funnits en ärkebiskopsborg,
där biskoparna
vanligen reside~ade under sommarhalvåret.
På 1320-talet lät ärkebiskopen Olof Björnsson uppföra en palatsliknande
anläggning
på Arnö i Övergrans socken. Vid reformationen
1527 indrogs
egendomen till kronan. Idag återstår delar av den medeltida ärkebiskopsborgen
i den nuvarande gårdsanläggningen
på Biskops-Arnö.
Intressant och mycket vacker är den gotiska pelarsalen som numera tjänstgör som samlingssal.
Prästerna, liksom andra civila ämbetsmän och militära befäl,
hade som löneförmån boställen som uppläts av kronan. Även
prästerna var skyldiga att bo på gården och bruka jorden.
Redan i Upplandslagen
1296 finns det bestämmelser
om prästgårdarnas storlek och bebyggelse.
Ett visst antal hus med
vissa funktioner skulle finnas och dessa s k laga hus var
bönderna skyldiga att uppföra. Undewhallet
av byggnaderna
var däremot prästens ansvar. Denna byggnadsskyldighet
upprepades i flera lagar och resolutioner
och det var främst
1720 och 1727 års resolutibner
som klargjorde bestämmelserna
om de laga husen och deras utformning.
Bland annat angavs
bostadshusens
storlek och lämplig planlösning.
Den sexdelade planen introducerades
under 1700-talet på kyrkoherdeboställena och vid den tiden fick prästgårdarna
alltmer karaktär av mindre herrgårdar.
Den ännu bevarade huvudbyggnaden
vid Kalmar prästgård, som är uppförd 1740, hör till en av de
tidigast kända kyrkoherdeboställena
i Uppland, där den sexdelade planlösningen
kom att genomföras.
Mangårdsbyggnaderna på prästgårdarna
i Skokloster,
Häggeby och Övergran har
även
de sexdelade planlösningar,
vilka dock har tillkommit
under 1700-talets senare del och ISOO-talets
början. Under
ISOO-talets början blev det vanligt med tvåvånings huvudbyggnader på prästgårdarna
och enligt tidens ideal påbyggdes Övergrans prästgård med en övervåning.
191ID genomfördes en ny prästgårdsoch prästlöneform
som på
ett radikalt sätt skilde prästbostaden
från jordbruket.
Enligt den nya boställsordningen
skulle själva prästgården
utgöras av mangårdsbyggnad,
brygghus, visthus, källare, vedbod
och hemlighus. Arrendatorsbostäder
uppfördes vanligen i anslutning till jordbruket. Äldre timrade ekonomibyggnader
av
kulturhistoriskt
intresse finns bevarade på flera av prästgårdarna i Håbo. Bland annat kan nämnas den tiodebod från
ISOO-talet som står vid Häggeby prästgård. Kaplanen, som sedan
ISOO-talets mitt kallades komminister,
var kyrkoherdens
medhjälpare. Till en början var kaplanen bosatt på prästgården
och det Oar8först~~å
16S0~talet som kaplanerna
fick egna boställen. Det var kronohemman
som anslogs till kaplanboställen
och det var oftast ordinära bondgårdar,
som inte alltid låg
i närheten av kyrkan. Kaplansgårdarna
var ofta anspråkslösare
än kyrkoherdeboställena,
eftersom kaplanen själv svarade för
både uppförandet och underhållet
av byggnaderna.
Ett välbevarat komministerboställe
av ålderdomlig
karaktär finns i
NederhassIa
i Häggeby. I yttergrans by finns också ett relativt välbevarat komministerboställe.
Komministerboställen
har
även funnits i Bista i Kalmar och i Kivinge i Övergran. I
Kalmar socken har kyrkoherde bostället under en tid även nyttjats som komministerboställe.
SKOLAN
Redan under 1600- och 17DD-talen förekom skolundervisning
på landsbygden. Det var kyrkan som organiserade det spirande skolväsendet och genom flera förordningar ålades församlingens klockare att fungera som lärare. Undervisningen
blev många gånger bristfällig därför att skolhus saknades,
men kanske framförallt för att barnen var en stor arbetskraftstillgång i hemmet. Det ansågs kanske ibland att arbete
gick före skola.
Kristendomskunskap
var främsta ämnet. Katekesen och ABCboken användes sida vid sida. Kunskaperna
kontrollerades
sedan vid husförhören.
Vid flera av de adliga storgodsen grundades skolor under 1600talet. Detta skedde även vid Skokloster,
där ett skolhus bekostat av Carl Gustav Wrangel uppfördes 1663. Gårdsfolkets
barn undervisades
i denna skola medan de grevliga barnen hade
egen
'--
informator.
1768 utgick en förordning om inrättande av sockens kolor med
lärare. Prästerna tog på flera håll initiativet
till ambulerande skolverksamhet.
Socknarna delades in i skolrotar och
dessa skulle svara för skollokaler
och lärarnas uppehälle.
Undervisningen,
som bedrevs turvis på olika platser, kunde
inrymmas i någon bondgård, klockargård
eller i sockenstugan.
I nuvarande Håbo kommuns socknar har barnundervisningen
under
17DD-talet och början på 18DD-talet bedrivits av klockarna.
Men även bondhustruar,
klockarfruar,
kaplaner och dragoner
har haft hand om "bokläsning
och cristendomskunkap"
bland
barnen.
Intresset för landskolor ökade alltmer och det var vanligt
att skolhusen tillkom med hjälp av privata donationer.
Så
var också fallet med de skolhus som under 18DD-talets
början
~
uppfördes i Håbo. Genom godsägarens på Segersta, justitierådet Örbom, försorg byggdes 1813 Segersta skola i Jungrulund. De långa avstånden till skolan i sockenstugan
vid Övergrans kyrka och det stora antalet torparbarn i den västra
delen av socknen var anledningen till skolans tillkomst. Fram
till 1885 bedrevs undervisning
i Segersta skola, då verksamheten flyttade till Storkumia.
I Bålstalund i Yttergran byggdes ett skolhus 1818. Det uppfördes på initiativ av löjtnanten och ägaren till Norrgården
i Bålsta by. De första åren undervisade
en dragon. Sedermera
anställdes en skolmästare
och bostad till denne åstadskoms
genom att skolhuset
1970.
byggdes
på en våning.
Skolbyggnaden
revs
Den första skolbyggnaden i Kalmar socken uppfördes omkring
1830 strax norr om prästgården. Skolhuset, som kallades Skolhyddan, nyttjades för småskoleundervisning fram till 1918,
då Eneby skola tillkom~
I Skoklosters
socken inrättades
"Magnus Fredriks skola" år
1832. Skolans stiftare var dåvarande ägare av Skoklosters
gods,greve'Magnus
Brahe som upplät skollokaler
i Flasta by
och bekostade även skolmästarens
lön. 1847 byggdes ett nytt
skolhus i Flasta och den ännu exteriört välbevarade
byggnaden är det äldsta bevarade skolhuset i Håbo kommun. Skolan
nyttjades
i Råberga
~
för undervisning
stod färdig.
fram till
1909 då den nya skolan
1842 utfärdades den första folkskolestadgan som införde obligatorisk skolgång. Ambulerande skolor fick inte längre förekomma. Istället skulle skolor med utbildade lärare finnas i
varje socken. Barnen skulle undervisas minst åtta månader om
året.
Skolhuset som skulle ligga centralt uppfördes oftast i närheten av sockenkyrkan. Under en övergångsperiod bedrevs ännu
på många håll en provisorisk ambulerande undervisning, och då
det var kostsamt att uppföra nya skolhus inreddes ofta befint-
liga byggnadertill skollokaler.
.
Omkring 1870~påbörjades
nybyggandet
av ett stort antal skolhus. I många byar uppfördes både folkskolor och småskolor.
Det var vanligt att skolhusen byggdes efter typritningar
som
upprättats av Överintendentämbetet.
Skolsalarna
skulle vara
rymliga och fönstren skulle vara stora för att släppa in mycket
ljus. Förutom skolsalar inrymde byggnaderna
även lärarbostäder
och sedermera tillkom också slöjdsalar och gymnastiklokaler.
Särskilda lärarbostäder
intill skolhusen började i allmänhet
uppföras först på 1930-talet.
I några av Håboskolorna
inrättades även s k kommunalrum
i skolhusen, t ex i Häggeby småskola
och i Eneby skola i Kalmar.
Inom den nuvarande kommunens gränser uppfördes 12 skolhus från
1870-talet till mitten av 1940-talet. Invid sockenkyrkorna
byggdes folkskolor, i Kalmar omkring 1870, i Häggeby omkring
1880, i~Yttergran 1882 och i Övergran 1894.
Ytterligare
några skolor byggdes i början av 1900-talet.
I
Häggeby uppfördes en småskola 1907. Den fungerar idag som skolmuseum. I en nationalromantisk
stil med höga brutna tak och
småspröjsade
fönster byggdes Råberga skola i Skokloster,
Eneby i Kalmar och Nyckelby i Övergran.
Den första
skolan
i Bålsta
stationssamhälle,
Gransäterskolan,
stod färdig 1945. Skolbyggnaden
som ännu står kvar, kom 1958
att ingå i den centralskola
som inrättades inom den nya storkommunen.
Centralskolans
tillkomst
medförde
att all skolverksamhet
lades
ned i de kringliggande
sockenskolorna.
Idag undervisas grundskoleeleverna
inom Håbo kommun i ett antal moderna skolenheter
i Bålsta tätort samt i en mindre skola i Råberga Skokloster.
Hittills har vi endast berört de normer och förordningar som
har styrt skolans utveckling
från 16DD-talet
fram till i dag.
Hur tedde sig livet för de barn som gick i skola
och hur hade lärarna det som utbildade barnen?
på 18DD-talet
Ja även detta är ett mycket stort och intressant område, men
låt oss skumma lite på ytan och ta några exempel från Övergran. Förhållandena
var i stort sett lika även i de andra
församlingarna.
Det fanns en typ av barnbespisning
redan i början av 18DD-talet.
I gamla protokoll kan man läsa att år 1813 inrättades ett "Magazin till hjälp för Fattiga Barns undervisning
i Cristendom".
De ekonomiska resurserna var små och kontanter sällsynta, varför omkostnaderna
för skolväsendet
betalades med spannmål som
erlades av ägarna~eller
arrendatorerna
till i mantal satt jord.
På samma sätt bestreds kostnaderna
för fattigvård och andra av
församlingens
välfärdsanordningar.
Hur magasinshjälpen
utanordnades till de behövande framgår av protokoll från den l april
1816:
"Beslöts att i likhet med de förra åren av Magazinsfonden
skulle
utdelas 6 t:r råg till förmalning och mjölet sedan utdelas till
de barn, som under det de begagna undervisningarne
i Schalarna
deraf finnas vara i behof. Och hade Herr Hof Rätts Rådet Örbom.
äfven
för i år benäget
åtaga
sig försorgen
om förmalningen".
De hårda tiderna framtvingade ett spartanskt
levnadssätt
och
det dagliga brödet tilldelades
sparsamt, ofta otillräckligt.
"Magaxinet"
fyllde ett verkligt behov. "Magazinets"
slutliga
öde vet man inget om, ej heller när barnbespisningen
upphörde.
Att behov av dylik hjälp dock alltjämt förefanns framgår av
ett beslut den 21 dec 1867 då man bildade en s k ettöresförening, av vars fonderade medel avkastningen
skulle användas för
"fattiga barns bespisning med middagsmål".
Som kassans första
räkenskapsförare
fungerade baron von Essen, som också var "före,ningens" främste bidragsgivare,
troligen även dess upphoysman
Kassan ägde bestånd år 1880, ty just det året överlämnades
till
densamma auktionsmedel
från den försålda badsumpen.
Att under dessa omständigheter
skolans material måste bli av
enklaste slag är uppenbart. Några få "läroböcker"
utgjorde
skolans hela utrustning.
Detta belyses av ett protokoll från
1816:
"Till förskaffande av nödiga böcker för församlingens ungdom
blev även beslutat att 8 T:r korn skulle av Magazinsfonden
försäljas och för de influtna medlen inköpes passande böcker;
priset för spannmålet blev utsatt till 5 Riksd. B:co, såvida
någon inom församlingen vill köpa säden...".
Den stora fattigdomen bidrog till att barnen ofta hade det besvärligt, de kunde inte alltid äta sig mätta, de kanske inte
alltid hade ordentliga kläder, de hade långt att gå till skolan och ibland kunde vägen vara farlig. Första delen av 1800-
talet var lodjur och varg allmänt förekommande
i dessa trakter.
Det var därför rätt vanligt att föräldrarna
ej ville sända sina
barn till skolan när något lodjur varit synligt. Den 8 april
1832 sköt soldaten Erik Brodd ett "varglo" på Skrikjädra ägor.
Ar 1842 anordnades "vargskall" därför att torparen Buskvreten
fått sin enda ko ihjälriven av vargar. Samma år avslogs ett
förslag att genom sammanskott
hjälpa dem som lidit skada genom
rovdjuren. Man motiverade avslaget med att "de flesta inom församlingen lidit förluster på samma sätt". Dagligen ingick nämligen meddelande om förluster "ej blott av får och ungboskap
utan även av kor och hästar". I januari 1848 sköt baron Baner
i Mö skog i Övergran en lodjurshanne,
ett praktexemplar,
som
överlämnades
till Zool. riksmuseet
för uppstoppning.
Mot slutet av 18DD-talet hade varg- och lostammen minskats för
att helt försvinna. Väghållningen förbättrades och barnen fick
något drägligare att komma till skolan. Man måste ändock fråga
sig, hur klarade sig de små barnen att traska upptill fem kilometer i nyfallen snö, för vägarna var nog inte alltid plogade.
Barnen var kanske inte alltid mätta, hade kanske dåliga kläder
och skor. Säkert var det många föräldrar som var ororliga.
Idag finns det inga barn som behöver gå långa vägar till skolan.
När avståndet är över en viss sträcka får barnen skolskjuts i
någon form. Skolskjutsarna
tillkom bl a efter påtryckningar
från föräldrar, då det ansggs att skolvägen var tröttande och
besvärlig. Men man skall inte glömma bort att barnen efter avslutad läxläsning, ibland kanske före, tog cyklarna och cyklade lika lång väg som skolvägen för att sparka fotboll eller för
att träffa kamrater.
Lärarna i början på 18DO-talet hade det många gånger mycket
svårt och besvärligt. Deras löner var helt beroende av deras
egen förmåga att förhandla sig till löneförmåner.
Som exempel kan nämnas adj Dessie som på 1820-talet
anställdes
som hjälppräst och tillika lärare. För att undervisa de beräknade 60 barnen erhöll han 7 tunnor och 4 fjärdingar spannmål,
men redan efter ett år kunde han förhandla sig till ytterligare
4 tunnor och 4 fjärdingar därför att barnantalet
översteg de
beräknade 60 barnen. Men han tänkte inte bara på sig själv
utan kunde utan svårighet få stämman till att anslå 10 tunnor
korn och 5 tunnor råg till inköp av läroböcker
för skolan.
Motsatsen var en annan lärare Johan Wallen som hade så dålig
lön att han knappt kunde hålla nöden borta från hemmet utan
frestades till olagligheter,
trots att han enligt ett protokoll från 1813 erhållit löneförhöjning.
Enligt ett protokoll
från samma år framgår det att han fick avsked: "Anmärkte Pastor,
at som nu Barnaundervisningen
afstadnadt genom Schol-Läraren
Johan Wallen i Häckte insättande
för begånget brott mot 7:de
Budet, så torde det vara nödigt at vidtaga någon utväg till
fortsättning av detta nödiga värk. Allmänna tanckan i anseende
till Wallen var, at han numera vore skild från sin befattning
han härstädes haft som Barnalärare".
En av Dessles närmaste efterträdare
endast hälften av Dessles avlöning.
hette
Sahlberg,
han hade
I april 1842 uppges det att vik P.O. Lundin har erhållit en
tjänst som lärare och organist i Knivsta församling.
Fadern,
klockaren Erik Lundin, anhöll då att i stället få sin andra
son, organisteleven
Carl Otto Lundin, antagen som vikarie.
Han hade betyg från Musikaliska
Akademin samt från normalskolan i Stockholm, detta betyg berättigade
honom att undervisa i lägre folkskolor.
Faderns anhållan bifölls. och C.O.
Lundin utsågs till vik organistklockare
samt att förestå härvarnade växelundervisnings
skola. Hans tjänstetid
blev inte
långvarig. Då hans leverne var mindre mönstergillt,
ådrog
han sig församlingens
och framför allt pastors misshag. Rättsförfarandet mot honom blev inte heller av det mildaste slaget.
Det famgår av följande utdrag ur protokoll från den 25 mars
1844:
"Ordf började med att förklara sin djupa bedröfvelse
öfver
anledningarna
till denna Sockne-stämma;
emedan de voro återförnyade tjänstefel af tjänsteförrättande
Klockaren,
Skolläraren och Organisten härstädes C.O. Lundin, en ung man,
Socknens inföding och Ordför:s nattvardsbarn,
vars gagneliga
verksamhet och framtida utkomst han sökt bereda, men hvilket
Lundin nu gjort om intet genom irriterande
fel i sin tjänst,
ett genvördigt uppförande
samt den Härads Rättens dom han
åsamkat enligt hvilken han var fäld att för något samspråk
härom med Socknemännen
yttrade Ordför. vidare: utom det att
jag flera gånger tillförne varit nödsakad att, dels enskildt,
dels i Prästerskapets
eller Kyrkovärdarnas
närvaro, varna
Lundin dels för försumlighet
dels för oskickligt
sälskap,
dels för inhysande af obehöriga personer i Klockargården,
så hafva tjänst felen under dessa sista 14 dagar hopat sig.
2:nu onsdagar å rad har han uraktlåtit att infinna sig hos
Pastor, 2 gånger rest utur socknen utan Pastor tillåtelse,
och var den senare gången borta 3:ne dagar; 3:ne passionspredikningar,
2:ne söndagar samt Maria Beb. dagen aldeles
bortvarit från kyrkan och således all klockaretjänsten
der
måst bestridas af främmande person; der igenom uraktlåt han
ock communicanternas
antecknade Midf. Söndagen, äfvensom att
5 söndagen i Fastan återinsätta
altarskrud och commun. kärlen på sitt behöriga rum. --- Hvartill ock borde läggas att
han vid sista examen i Skolan visat liknögdhet och försumlighet äfven med Skolbarnen.---På grund
af
ifrån
detta
sitt
vicariat
avsatt".
kanske Lundin då drog en suck av lättnad, ty roligt hade han
nog inte haft det. Hans vidare öden är okända. Som lärare var
han inte lämplig.
Den knapphet på kapital och den allmänna fattigdom som var rådande omkring 1860 fick folkskolans
lärare stark känning av. De
var så gott som helt utlämnade åt församlingarnas
godtycke
ännu så sent som i början av 1860-talet,
ty en verklig länereglering var ännu inte genomförd.
Små framsteg i lärarnas ekonomiska villkor gjordes dock~ Man
kunde nu erhålla statsbidrag
på vissa villkor. Enligt ett protokoll från april 1861 fick Skolstyrelsen
i uppdrag att till
Kungl Maj:t ingå med ansökan om statsbidrag
folkskolan samt åt lärarna i två småskolor.
till
en lärare
i
1863 fattade riksdagen beslut om en avsevärd löneförbättring.
Staten utbetalade dock endast en del av lönen och församlingen
erlade resterande belopp.
Ur ett protokoll från den 20 febr 1864 kan vi utläsa att en
examinerad
folkskollärares
lön enligt Kungl. Kungörelse
skall
vara, föruto~ihusrum,
vedbrand och kofoder, minst 400 Rdr.
För att läraren
i Centralskolan
400 Rdr beslöts
att höja
skulle
utdebiteringen
erhålla
minimilönen
från 25 öre till 50
öre per mantalsskriven person. Denna extra 25-öring åstad-
.
kom stor förargelse för många av lantmännen,
och beslutet om
lärarlönens höjning till 400 Rdr försökte man få annulerat.
De som var missnöjda undrade om läraren verkligen hade den
fullständiga examen som var förutsättning
för erhållande
av
löneförhöjningen.
Beslutet om 400 Rdr stod dock fast.
Ur den första protokollförda
staten som är från 1876 kan man
se att lönen till lärare i folkskolan hade stigit till 600:kr. Förutom den kontanta lönen hade läraren fortfarande
t ex
"nödigt bränsle", men det var tydligen ett tänjbart begrepp.
Den ved som tilldelats en lärare förslog ej för att värma upp
bostaden, varför han begä~de en ökning. "Efter öfverläggning
härom ansåg sig Församlingen
med fullt skäl böra afslå, åtminstone för närvarande,
denna begäran". Församlingens
oginhet
föranledde läraren att vända sig till folkskoleinspektören,
som även yrkade på rättelse av lärarens undanhållna
naturaförmåner:
"Sedan Folkskoleinspektören
i förnyad skrivelse yrkat att läraren vid härvarande Centralskola
skulle erhålla ersättning
för
bete och kofoder enligt lag, oaktadt förre innehafvaren
af
Organist- Klockare- och Skolläraretjensterna
icke åtnjutit en
sådan, och oaktadt nuvarande innehafvaren
vid mottagandet
af
dessa tjenster afstått från denna ersättning,
beslöt Församlingen att öka sina stora uppoffringar,
då den gick Skollärarens önskan till mötes att pensionera
företrädaren
och låta
läraren förena tjensterna med att gifva honom den ökade ersättningen alldensstund
denna obehagliga
fråga ej för närvarande kunde på annat sätt ordnas, dock med öppen rätt för Församlingen att framdeles vidtaga de åtgärder hvartill den möjligen finner sig befogad".
Det står ju klart, att läraren efter alla slitningar med skolrådet sökte sig en annan plats, han erhöll en ny tjänst i
Sollentuna.
Församlingarna
höll lärarna med bostad. Den var oftast i anslutning till skollokalen.
Som exempel kan nämnas Nyckelby småskola.
Den byggdes 1879. Byggnaden, som uppfördes av timmer, var avdelad i lärosal med omklädningsrum
samt lärarinnebostad
om ett
rum och kök på nedre botten. Till lägenheten hörde därjämte ett
vindsrum. Kostnaden beräknades till 3 000:- kronor men blev ~tskilligt
lägre.
Att huset
ders barn vittna om.
ej var av hög kvalitet
kan senare
ti-
Byggnaden
godkändes utan besiktning och byggnadskommitten
avtackades för den "osparda möda den haft vid tillsynen öfver
arbetet, hvarigenom denna skola fått en prydlig och rymlig lokal. Äfven ansågs kakelugn i Lärarinnans
andra rum behöfvlig".
En småskollärarinna
hade dock inte laglig rätt på mer än ett
rum och kök. Byggnadskommitten
synes ha fått erinran om att
den visat en alltför stor frikostighet,
som kunde föra med sig
vittgående konsekvenser,
varför stämman gör följande förbehåll:
"Likväl fästes dervid det uttryckliga
villkor
ej får eldas på annan tid än då under vintern
barnen". Tills den nya skolan i Nyckelby blev
rum upplåtits i gammal bebyggelse.
Från sin skoltid i slutet
intressanta skildring:
på 1860-talet
lämnar
att kalkelugnen
där läses med
färdig hade skol-
en elev
följande
"Jag kan ej minnas när småskolan i Nyckelby började, men att vi
syskon under olika tid något gingo i den. Ännu kan jag se det
gamla långa och låga huset
I den ena delen av huset bodde
Skolmästaren,
som också var skomakare, och hans'gamla blida mor;
hade en liten kammare. Utanför den i det stora köket hölls
skolan. Sittbänkar utmed väggarna och vid bordet invid fönstret satt gamla skolmäster Johannes, ofärdig och gick på kLYckor. Någon klocka tror jag ej fanns, men i fönsterkarmen
vid
bordet var skuret ett solur, som visade timmarna. Och på en
av bänkarna stod ett ämbar vatten med skopa. Inga hemläxor.
Läroböckerna:
Katekes och Bibl- historia. Innanläsning
kanske
ibland i Nya Testamentet.
Och så fanns det en häftad mindre
bok om svampar med en kolorerad planch och svåra konstiga
namn. Den boken skulle aktas väl, ty det fanns bara ett exemplar och det skulle sändas omkring. Alla barnen läste högt p~
sina läxor, och då någon ansåg sig kunna, gick han fram till
bordet att förhöras och så få en ny läxa. Var någon pojke ostyrig fick han en liten knack på huvudet av Johannes krycka.
Sträng var han inte. Kursen i räkning: att kunna räkna upp
siffrorna l, 2, 3 ända till 20 utantill. Skolan avslutades med
examen. "
Låt dessa exempel p~hur
barn och lärare hade det ge oss en antydan om hur skolan fungerade på 1800-talet.
Vilken oerhörd
skillnad mot dagens (1988-89) skolväsende.
Vid tiden omkring sekelskiftet
och i början på 1900-talet gjordes vissa ansatser till en del reformer och smärre förbättringar
av skollokaler. Mer genomgripande
reformer kom sedan undan för
undan under 1900-talets
första hälft.
Lärarna fick allt bättre förhållanden.
De organiserade
sig och
kunde genom förhandlingar
erhålla enhetliga löneformer.
De var
inte längre utlämnade till sockenstämmornas
godtyckliga
behandling.
För barnens
del
förbättrades
förhållandena:
Fria
tandvård, fria skolskjutsar, fri skolmat mm.
läroböcker,
fri
Kyrkan~domi~erade:pAv~rkaM:pA~skola~~
och vad som i första hand
skulle ingA i undervisningen.
Klockare- och organisttjänster
kombinerades ofta med lärartjänster,
för att senare övergA i skilda
tjänster. Ända till 1930 var kyrkoherden
självskriven
som skolrAdsordf. 1932 fördelades det gemensamma kyrko- och skolrAdets
uppgifter pA ett kyrkorAd och ett skolrAd, men skolans ärenden
avgjordes fortfarande av kyrkostämman.
Inte förrän 1940 övertog
den borgerliga kommunen skolärendena,
och de kunde dA handläggas
av skolstyrelsen.
Denna snabbresa med sumariska intryck frAn skolans värld under
knappa 200 Ar visar hur oerhört snabbt utvecklingen
har gAtt,
inte bara inom skolan utan även i samhället i övrigt.