Moderniteten imiterad
Lunds universitet Litteraturvetenskapliga institutionen Handledare: Per Erik Ljung 2010-06-01 Göran Hjalmarsson LIV014 Moderniteten imiterad Om dokumentarism och autenticitet i Lotta Lotass författarskap 2000-2009 Innehåll I. Inledning s. 3-8 1:1 Utgångspunkter och problemställning…………………………………………..s. 3 1:2 Metod och disposition.…………………………………………………………..s. 4 1:3 Dokumentarism – en översikt…………………………………………………...s. 5 II. Avhandling s. 9-29 2:1 En tematisk inriktning…………………………………………………….…..…s. 9 2:2 Kritikern och författaren – en gemensam poetik…………...…………………..s. 13 2:3 Genreupplösning……………………………………………………………….s. 15 2:4 Intertextualitet och parodi……………………………………………………...s. 19 2:5 Protokollets poesi……………………………………………………………....s. 21 2:6 Tiden och den polyfona romanen………………………………………………s. 23 2:7 Tredje generationens dokumentarism………………………………………….s. 27 III. Sammanfattning s. 30-31 Källor och litteratur s. 32-34 Otryckta källor…………………………………......................................…………...s. 32 Tryckta källor……………………………..…………………………………………s. 32 Litteratur……………………………………….…………………………………....s. 33 Övrigt…………………………………………..…..……………………………….s. 34 2 I. Inledning ”Att skriva historia är så svårt att de flesta historieskrivare nödgas göra eftergift åt sagans teknik.” – Erich Auerbach 1 1:1 Utgångspunkter och problemställning Lotta Lotass, född 1964 i Borgsheden i Dalarna, framstår allt mer som en av de verkliga centralgestalterna för det svenska litterära 00-talet. Mellan romandebuten i augusti 2000 och inträdet i Svenska akademien i december 2009 har hon utkommit med en lång rad skönlitterära verk: ett antal romaner, teaterpjäser, hörspel och artiklar, samt en trilogi av nätpublikationer. Hon har dessutom under samma period disputerat på en avhandling om Stig Dagerman vid Göteborgs universitet. Utgångspunkten för den här studien har varit en recension av Lotass roman Tredje flykthastigheten där Jan Arnald diskuterar dokumentarismens utveckling i Sverige.2 Han hittar ursprunget till genren i tysk efterkrigslitteratur där författare som Alexander Kluge m.fl. komplicerade gränserna mellan fakta och fantasi genom att blanda olika dokumentgenrer. När dokumentarismen sedan importerades till Sverige under 60-talet förvandlades den, menar han, till maoistiska rapportböcker med en mer oproblematisk relation mellan skrift och verklighet. Arnald välkomnar den utveckling som skett sedan dess. ”Dokumentarismen förblev i hög grad marxismens fånge ända fram till den ’postmoderna’ generationen, där den kanske tydligaste förnyaren är Steve Sem-Sandberg, vars eleganta närmande till strikta fakta formar en alldeles egen nisch. Och så har vi nu Lotta Lotass.”3 Arnald framhåller att researchen i Tredje flykthastigheten är lika övertygande och faktabasen minst lika fast som hos de gamla rapportförfattarna, men att alla likheter slutar där. Det som stiger ur bokens redogörelse för rymdforskningen i Sovjetunionen är någonting 1 Erich Auerbach, Mimesis: Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen, Stockholm 2005 (ty. orig. 1946), s. 30. 2 Lotta Lotass, Tredje flykthastigheten, Stockholm 2004. 3 Jan Arnald, ”Moderna män på månen”, GP, 13.2.2004. 3 diametralt motsatt andan i en rapportbok. ”Tredje flykthastigheten är kanske inledningen på ett slags ’tredje generationens dokumentarism’.”4 Detta reser en rad frågor värda att lyfta fram. För Tredje flykthastigheten är inte den enda av Lotass romaner som har ett dokumentärt material som utgångspunkt. I stort sett allt vad hon skrivit utspelar sig i historisk tid, i någon mån baserat på verkliga händelser eller personer. Eftersom syftet och tillvägagångssättet hos Lotass är något så uppenbart annorlunda än hos dem som tidigare fått epitetet dokumentärförfattare frågar man sig: Vad är egentligen dokumentarism? Är Lotta Lotass dokumentarist? På vilket sätt förhåller sig hennes författarskap till den dokumentära genren? 1:2 Metod och disposition Det finns en sällsam konsekvens hos Lotta Lotass. Hennes texter är delar av ett större pågående verk lika mycket som de är fristående avslutade romaner. Man kan med fog påstå att hon bygger ett författarskap snarare än att försöka skriva den perfekta boken. Allt hänger på ett eller annat sätt samman, vilket också är den främsta anledningen till att inte bara romanerna utan författarens samtliga utgivna texter under perioden ingår i föreliggande uppsats. I studiens båda inledande avsnitt presenteras en mer sammanfattande genomgång av författarskapet där några centrala tematiska element tas upp samt vilka ämnen Lotass intresserat sig för som skribent i dagstidningar och tidskrifter. Därefter följer fyra avsnitt där ett antal aspekter på författarskapet granskas genom närläsning. Det är i tur och ordning analyser av genreöverskridandet och de många olika stilar som förekommer i författarskapet, intertextualitet och parodierandet av den litterära kanon, användandet av det tekniska språket och påverkan från de naturvetenskapliga fälten, samt ett avsnitt om den polyfoni som är kännetecknande för författarskapet. Slutligen knyts detta samman med en jämförelse med den svenska dokumentarismen. De teoretiska verk jag framförallt använder mig av är Narrative Discourse 5 av den franske narratologen Gérard Genette, samt de båda Dostojevskijs poetik 6 och Författaren och 4 Ibid. Gérard Genette, Narrative Discourse: An essay in method, New York 1980 (fr. orig. 1972). 6 Michail Bachtin, Dostojevskijs poetik, Gråbo 1991 (ry. orig. 1963). 5 4 hjälten i den estetiska verksamheten 7 i vilka den ryske språkteoretikern Michail Bachtin framlägger sina idéer om den polyfona romanen. Dessutom används Linda Hutcheons postmodernistiskt färgade teorier om historiografisk metafiktion och parodi, hämtade ur författarens A Poetics of Postmodernism.8 Närmare förklaringar av de begrepp och idéer som Genette, Bachtin och Hutcheon använder presenteras i anslutning till de aktuella kapitlen. Den litteratur som rör dokumentarismen kommer däremot behandlas separat i nästföljande avsnitt. 1:3 Dokumentarism – en översikt Ordet ”dokumentarism” sägs dyka upp första gången 1957.9 Tar man del av vad som skrivits i ämnet skulle man också kunna tro att det är en företeelse som endast existerat kring 1960 och under ytterligare något decennium, att det är en utdöd genre. När det gäller definitionen av den litteratur som går under namnet dokumentarism är gränserna däremot inte lika tydliga. De förslag som ges är många och vaga, ingen tycks riktigt kunna förklara begreppets innebörd. I antologin Documentarism in Scandinavian Literature framträder en rad skribenter med olika aspekter på genren. Det är ett omfattande arbete där några av de medverkande också söker definiera begreppet dokumentarism. Efter sin sammanfattande genomgång av genren ger Rolf Yrlid följande definition: Documentary, comprehensive term for an artistic attempt to describe an actual chain of events or a situation by means of documentary material. A characteristic of a documentary work is that the documentary matter, while retaining its authenticity, is endowed with new meaning, often of a political nature, because of the way it is arranged and/or the way it is combined with fictive sections. There exists no common, independent exterior form of literary documentary. Possibly montage can be seen as a general feature characteristic of form. Next to pure text collages and reportage, the dominating forms of literary documentary in prose are the report and the documentary (or nonfictional) novel. 10 7 Michail Bachtin, Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten, Gråbo 2000 (ry. orig. 1979/1986). Linda Hutcheon, A Poetics of Postmodernism: History, Theory, Fiction, London & New York 1988. 9 Rolf Yrlid, ”The Elusive Documentary: the Swedish Documentary Movement with an Attempt at a Definition”, Documentarism in Scandinavian Literature, red. Poul Houe & Sven Hakon Rossel, Amsterdam/ Atlanta 1997, s. 24. 10 Yrlid, ”The Elusive Documentary”, s. 34. 8 5 Man kan invända mot somligt i denna beskrivning. Är det exempelvis inte en självmotsägelse att tala om en ”ickefiktiv roman”? I alla avseenden är det slående hur bred och vag Yrlids definition ter sig. För hur många skönlitterära verk av vitt skilda slag skulle inte kunna rymmas inom denna kategorisering? På den punkten är Yrlid långt ifrån ensam. I en artikel i Svenska Dagbladet sammanfattar Steve Sem-Sandberg det hela på följande sätt: ”Säg dokumentärlitteratur och de flesta vet vad som avses. Be om en definition av begreppet och den tidigare så tvärsäkre börjar sväva på målet.” 11 Utöver den snäva tidsbestämmelsen är det just detta som är talande för den litteratur som behandlar de dokumentära genrerna. Sven H. Rossel föreslår i sitt bidrag till antologin tre olika kategorier av dokumentarism. Kategori ett: Själva dokumentet utgör verket, det är så att säga sitt eget medium. Kategori två: Dokumentet tjänar som utgångspunkt eller inspirationskälla för det fiktiva verket, dokumentet används för att förstärka textens trovärdighet eller för att klargöra ett särskilt budskap. Kategori tre: Det dokumentära är inget annat än ett litterärt knep, ett element i en narrativ strategi. Rossel ställer också frågan: “have we not abandoned the traditional documentarist’s view of reality as real in favour of reality as a construction?”12 Verkligheten som litterär konstruktion är något som också Lars-Olof Franzén berör i sin essä ”Det dokumentäras estetik”. Franzén gör här skillnad mellan dokument och dokumentär: Dokumentet är det faktiska vittnesbördet, det dokumentära är användningen av det. ”Den dokumentära romanen är alltid byggd över ett dubbelt perspektiv: ämnets och berättarens. Hur objektiv den senare än vill förhålla sig, så tvingas han till oupphörliga val mellan olika delar i sitt material. Sättet att arrangera är hans första estetiska handling, men sällan den sista.”13 Steve Sem-Sandberg pekar på att en dokumentär text lika väl kan dra åt det journalistiska hållet som ges en litterär form. ”Den enda gemensamma nämnaren är att författaren använder fakta för att komma längre än vad han skulle ha gjort med konventionella fiktiva medel. Genom att i texten inkorporera rättegångsprotokoll, brevutdrag och annat material kortas sträckorna mellan referat och analys, en viss typ av psykologiska schabloner undviks; över huvud taget skapas större spänst och dynamik i framställningen.”14 Men den viktigaste förtjänsten, menar Sem-Sandberg, gäller upplevelsen av texten som en verklighet i egen rätt. ”Denna typ av roman har inte som primärt syfte att få oss att se någonting framför oss; den illusionsestetik som präglar den moderna realistiska romanen är den i grunden 11 Steve Sem-Sandberg, ”Dokumentär – en repertoir av retoriska grepp”, SvD, 11.1.1998. Sven H. Rossel, ”Scandinavian Documentary Fiction”, Documentarism in Scandinavian Literature, s. 21. 13 Lars-Olof Franzén, ”Det dokumentäras estetik”, Danska bilder: Punktnedslag i dansk litteratur 1880-1970, Stockholm 1971, s. 156. 14 Sem-Sandberg. 12 6 främmande. Istället skapar den sin egen värld med hjälp av de dokument den återger eller de formelement den inkorporerar.”15 Ett återkommande problem gäller gränserna mellan de olika närbesläktade undergenrerna, främst det som kallas dokumentärroman och det som kallas rapportbok. I Att ge den andra sidan röst presenterar Annika Olsson en grundlig studie av den svenska rapportboken och konstaterar att genren utgör en underavdelning till dokumentarismen. 16 Författaren studerar här rapportboken i allmänhet och genrens tre mest omtalade verk i synnerhet; Rapport från kinesisk by av Jan Myrdal,17 Gruva av Sara Lidman18 samt Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf.19 Vad är en rapportbok? Vad är skillnaden mellan dokumentarism och reportage? I en essä från 1976 diskuterar Rolf Yrlid begreppen utifrån utvecklingen sedan mitten av 60-talet. ”Men också Alexander Kluges textcollage Schlachtbeschreibung (1964) kom, att i brist på en bättre beteckning, kallas dokumentär och idag har begreppet vidgats till att gälla i stort sett alla prosatexter som innehåller material som inte fabulerats av författaren, utan som denne på ett eller annat sätt övertagit.”20 Detta skulle alltså räcka för att kalla en text för dokumentär. När det gäller skillnaden mellan dokumentärroman och rapportbok påtalar Yrlid de exempel där författaren endast påverkar materialet i mycket liten utsträckning, där författaren fungerar ”enbart som sekreterare”.21 Yrlid menar att dokumentärromanen i motsats till protokollsdokumentären är episk, det vill säga har en fabel. ”Den återger alltså inte bara en situation eller reaktion på en situation, utan den är väsentligen ett slags rekonstruktion av ett historiskt förlopp.”22 Detta är möjligen tillräckligt för att åtskilja reportaget och dokumentärromanen åt, men inte för att avgränsa dokumentärromanen från den historiska romanen. Enligt Yrlid krävs att dokumentärromanen innehåller uppgifter om hur författaren förhållit sig till befintligt källmaterial, den måste alltså själv deklarera sin avsikt att vara en dokumentärroman. ”I praktiken innebär detta, att dokumentärromanen nästan alltid är försedd med ett förklarande förord. Ett förord kan naturligtvis aldrig bli ett nödvändigt eller tillräckligt kriterium på en dokumentärroman, men det torde ändå kunna fungera som något slag av indicium, inte minst när det gäller att avgränsa dokumentärromanen från den 15 Ibid. Annika Olsson, Att ge den andra sidan röst: Rapportboken i Sverige 1960-1980, Uppsala 2002. 17 Jan Myrdal, Rapport från kinesisk by, Stockholm 1963. 18 Sara Lidman/Odd Uhrbom, Gruva, Stockholm 1968. 19 Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink, Stockholm 1970. 20 Rolf Yrlid, ”Dokumentaristiskt credo”, BLM, 1976:5, s. 284. 21 Ibid. 22 Ibid. 16 7 pseudodokumentära romanen, det vill säga den roman som byggts upp med hjälp av fingerade dokument.”23 Jan Myrdal redogör i sitt förord till Rapport från kinesisk by för bokens uppkomst: ”[J]ag är verklighetens tolk, icke dess vanställare.” 24 På liknande sätt gör Sara Lidman med Gruva. Lidman har själv sagt att hon inte skrev boken; gruvarbetarna gjorde det. Författaren nedtecknade helt enkelt vad de berättade för henne. Men den objektiva hållning Lidman hävdar är förstås komplicerad. Annika Olsson visar övertygande hur de intervjuer Gruva bygger på har arrangerats och komprimerats för att fungera i bokform. Genom att jämföra texten med de ursprungliga bandinspelningarna blir det tydligt hur det sätt på vilket frågorna ställs även styr svaren. På så vis blir Sara Lidman också medskapare till den verklighet som skildras, även om detta inte varit hennes syfte. Den mest kända svenska boken i den genre vi kallar för dokumentarism är förmodligen Legionärerna från 1968.25 I Per Olov Enquists roman om baltutlämningen är berättaren i större utsträckning delaktig i handlingen, om inte rent av dess huvudperson. Verklighetsavbildningen är också mer uttalat problematisk än hos Lidman och Myrdal, berättaren tvingas kapitulera inför det omöjliga sanningsanspråket. Rolf Yrlid ser till skillnad från Franzén och Enquist inte sanningsfrågan, överensstämmelse mellan verkligheten och den litterära texten, som det centrala problemet. ”Det som skiljer dokumentärromanen från övriga romaner är att dokumentärromanförfattaren i varje enskilt fall anger såväl arten som graden av sanning. Eller säg: att han borde göra det.” 26 Yrlid menar att det dokumentära borde vara något annat än ett medel för att skapa verklighetsillusion, det bör även vara ett verktyg att använda som diskussion om verkligheten. 23 Yrlid, ”Dokumentaristiskt credo”, s. 285. Myrdal, s. 9. 25 Per Olov Enquist, Legionärerna: En roman om baltutlämningen, Stockholm 1968. 26 Yrlid, ”Dokumentaristiskt credo”, s. 287. 24 8 II. Avhandling ”Sanningen struntar jag blankt i. Den intresserar mig inte alls.” – Lotta Lotass 27 2:1 En tematisk inriktning Redan i debutromanen Kallkällan finns fröet till det dokumentära spår Lotta Lotass senare utvecklat.28 I skildringen av livet i glesbygden bryter emellanåt den stora världen in. Inte bara genom de frånvarande släktingarnas amerikabrev utan även via de berömda män vars öden präglar tiden. Polarseglaren John Franklin nämns helt kort. Det sägs att hans vålnad besöker en av de byar där romanen utspelar sig. Gustaf Daléns porträtt instucket i en bibel leder in på en utvikning om de experiment vilka kostade den svenske vetenskapsmannen synen. Utan egentlig koppling till romanens handling nämns också ingenjör Andrées expedition och dess sedan länge försvunna manskap. Band II: Från Gabbro till Löväng utspelar sig i en liknande miljö som debuten.29 Här tecknas den religiöst präglade tillvaron bland skogsarbetare runt förra sekelskiftet. En av få tidsmarkörer skapas genom att någon sägs vara lik Sven Hedin, vilken i pressen synts posera sittande på kamelryggen. Även David Livingstone passerar genom berättelsen, till synes utan betydelse för handlingen. Som en fristående fortsättning på de redan nämnda glesbygdsskildringarna ger skymning: gryning bilden av vad som sker efteråt.30 Inte bara efter en utvandring till Amerika utan också efter döden. Här kämpar udda namnlösa gestalter mot kyla och svält på en hård vandring över ödsliga karga slättlandskap. Ibland tränger verkligheten igenom de oklara konturerna, ibland minns de sina liv. Dessa tre romaner utgör en första fas i författarskapet. Med sina dialektala inslag för de närmast tankarna till författare som Sara Lidman eller Torgny Lindgren och skiljer sig i så måtto från författarens senare. Det är just användandet av historiska personer som är den röda tråd vilken löper genom hela författarskapet. 27 Kettil Johansson, ”Att göra en kofés”, Allt om böcker, 2003:2, s. 20. Lotta Lotass, Kallkällan, Stockholm 2000. 29 Lotta Lotass, Band II: Från Gabbro till Löväng, Stockholm 2002. 30 Lotta Lotass, skymning: gryning, Stockholm 2005. 28 9 I Aerodynamiska tal vänds perspektivet bort från de fattigas provinser och istället upp mot himlen.31 Här tecknas flygets historia från bröderna Wrights korta stapplande försök 1903, via två världskrig, fram till 1947 då man i en B-29:a kunde färdas i överljudsfart. I korta stycken ger författaren ordet till dem som var med. Om långa förberedelser, lyckade flygturer och misslyckade startförsök på otillgängliga stäpper, om piloter som överlever krascher och piloter som inte gör det. Denna flyghistorik får sin naturliga fortsättning i Tredje flykthastigheten. Från föregångarens mer oidentifierbara flyglandskap, oftast över amerikanska öknar, utspelar sig denna helt och hållet i Sovjetunionen. Vi har förflyttat oss några år framåt, människan har tagit nästa steg, ut i kosmos. Romanens epicentrum ligger vid tiden kring 1961 då Jurij Gagarin blev den första människan i rymden. Härifrån dras trådar framåt och bakåt i tiden, från tidigaste barndom till begynnande flygdrömmar via hårda förberedelser och utgallring, ärofull framgång, till ett desillusionerat efteråt. Det är på intet sätt fråga om en biografi över Gagarin, han blir synlig bara vid ett fåtal tillfällen innan han åter försvinner in i det väldiga sovjetiska systemet. Istället är det de bortglömda kosmonauternas historia som berättas, existentiellt snarare än politiskt. ”Om jag faller i skogen, ljudlöst i en djup snödriva, och ingen ser mig, har jag då verkligen fallit?”32 Även som dramatiker har Lotta Lotass tagit avstamp i ett historiskt material. Så till exempel i Dalén som i februari 2008 hade premiär i Stenstorp, platsen där Gustaf Dalén föddes 1869.33 I pjäsen för den åldrade ingenjören – uppfinnaren av belysningskonstruktioner för fyrar, och som blev blind efter en gasexplosion – ett sista samtal med Ljuset. Att Lotass skrivit en pjäs om en vetenskapsman som Dalén är knappast förvånande med tanke på hennes övriga verk. Men det är inte enbart framstående män som får plats i författarskapet. Pjäsen Samlarna handlar om bröderna Collyer som 1947 hittades döda i sitt hem i Harlem, New York.34 De hade under många år isolerat sig i vad som en gång varit ett välbärgat hem men som till slut blivit ett nästan ogenomträngligt sopberg av tidningar, böcker, möbler och avfall där råttorna fått härja fritt. Liksom Samlarna handlar romanen Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet om utanförvarelser i 1900-talets USA.35 Bokens huvudpersoner är fem seriemördare varav fyra är autentiska, Ted Bundy, John Wayne Gacy, Ed Gein och Jeffrey Dahmer, här kallade Kaninen, Clownen, Aposteln och Odjuret. Titeln är hämtad från Sveriges Radios provsändningar i stereo där man med hjälp av just frasen ”min röst skall nu 31 Lotta Lotass, Aerodynamiska tal, Stockholm 2001. Lotass, Tredje flykthastigheten, s. 116. 33 Lotta Lotass, Dalén, Stockholm 2008. 34 Lotta Lotass, Samlarna, Stockholm 2005. 35 Lotta Lotass, Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, Stockholm 2006. 32 10 komma från en annan plats i rummet” rätt skulle placera ut sina högtalare för perfekt stereoåtergivning. Det dokumentära spåret är också centralt för Arkipelag, där ett antal texter samlats under den gemensamma beteckningen ”Hörspel”. 36 I bokens avslutande noter förklaras bakgrunden till en av texterna: ”Donald Crowhurst: brittisk affärsman, född 1932, försvunnen 1969 då han deltog i Sunday Times Golden Globe Race, en kappsegling jorden runt. Crowhurst lämnade på ett tidigt stadium den fastlagda tävlingsrutten, men fortsatte att via radio sända felaktiga positionsbestämmelser i hopp om att, undangömd på Atlanten, kunna ge sken av att ha genomfört seglatsen. / Bas Jan Ader: holländsk konstnär, född 1942, försvunnen 1975 då han ensam seglade mellan Cape Cod, Massachusetts och Irland. Ensamseglingen var en del av Aders verk ’In Search of the Miraculous’.”37 Nästa fas i författarskapet utgörs av en romantriptyk av ett mer svårtillgängligt slag. De fristående romanerna – med de likartade titlarna Den vita jorden 38, Den röda himlen 39 och Den svarta solen 40 – baserade på Kants tre kritiker, är till formen långt mer experimentella än Lotass tidigare men fogar sig också i stort sett till den redan etablerade tematiska inriktningen. Texterna i Den vita jorden befolkas av geografer, geofysiker, isforskare, meteorologer, aerologer och försvunna flygare. Här finns kartritare, mekaniker, instrumentmakare, radiotelegrafister, konstruktörer och montörer som riskerar livet under riskfyllda företag i svårtillgänglig terräng. Karaktärerna är anonyma, ibland endast namngivna med en bokstav, alltid underordnade sina uppdrag. Istället är miljöerna på dessa forskningsfartyg och väderstationer desto mer utförligt beskrivna. Alltihop sker nästan uteslutande i landskap täckta av is och snö, därav titeln. Den röda himlen utkom på nittioårsdagen av Första världskrigets slut 2008. Det är en kortare roman om skyttegravskrigets kaos genom sönderskjutna fält, lera, taggtråd, kyla, hunger och död. Under författarpresentationen i bokens innerflik ges också en biografisk bakgrund till Lotass val av tema. ”Hennes mormors far, Leonard Karlsson, var diamantborrare åt Grängesbergs Gruvbolag och försvann under arbete i Ryssland vid Första världskrigets utbrott. Han förklarades obefintlig den 20 december 1920.”41 Första världskriget visade kanske tydligare än något annat den moderna civilisationens dubbelhet, en dubbelhet som också är ett centralt tema genom hela Lotass författarskap. 36 Lotta Lotass, Arkipelag, Göteborg/Stockholm 2007. Lotass, Arkipelag, s. 137. 38 Lotta Lotass, Den vita jorden, Stockholm 2007. 39 Lotta Lotass, Den röda himlen, Stockholm 2008. 40 Lotta Lotass, Den svarta solen, Stockholm 2009. 41 Lotass, Den röda himlen, (innerflik). 37 11 I sin doktorsavhandling går Lotass i polemik mot de litteraturforskare som pekat på ångesten som den centrala drivkraften i Stig Dagermans författarskap, och menar att det istället är frihet som är det viktigaste nyckelordet. 42 Möjligen är detta giltigt också i Lotta Lotass eget författarskap. Frihetens fram- och baksida är åtminstone ett centralt element på flera ställen. För karaktärerna i Aerodynamiska tal och Tredje flykthastigheten är människans medfödda oförmåga att flyga en större konflikt än den politiska kapplöpning man råkar vara indragen i. För andra karaktärer ser jakten på frihet annorlunda ut, även om konsekvenserna blir nästan lika extrema. Förordet till pjäsen Samlarna avslutas med det svar som en av de isolerade bröderna gav på frågan om varför deras liv såg ut som det gjorde; de föredrog att vara ensamma.43 Det finns som synes en klar linje ända från debuten och framåt. Detta är tydligt vid en genomgång inte bara av romanerna och pjäserna utan även i författarens kortare texter. Redan i den tidigast publicerade från 1996 är det dokumentära spåret etablerat.44 Från detta tidiga försök liksom i de följande ur tidskrifterna Ord & Bild 45 och Artes 46, via mörka noveller som ”Löftet”,47 ”Slussarna”48 och ”Försvunnen man skickar vykort från månen”49, till det färgstarka kollaget kring Sputnik 2 ur en årsbok från Tekniska museet, 50 går utvecklingen mot ett allt djärvare formspråk. Men den redan från början etablerade tematiska inriktningen står fast. Moderniteten, i dess olika former, är det övergripande ämne som är gemensamt för samtliga verk. De män – det handlar uteslutande om män – som befolkar Lotass litterära värld är uppfinnare, upptäckare, flygare och kosmonauter vars enda mål är att föra mänskligheten framåt, att gå dit ingen tidigare satt sin fot. Människorna skymtar endast förbi, ansiktslösa bakom alla detaljerade beskrivningar av infrastruktur, maskiner och byggnadsverk. På olika sätt ställs motsatsparen människa och maskin, frihet och dödsförakt, ära och offervilja mot varandra. Det blir en dialog mellan fattighuset i byn och den store vetenskapsmannens resa mot Nordpolen. Det är inte svårt att också se denna dialog böckerna emellan. De förvirrade bröderna Collyer samlar på skräp samtidigt som Jurij Gagarin förbereder sig för att bli den 42 Lotta Lotass, Friheten meddelad: Studier i Stig Dagermans författarskap, Diss: Göteborgs universitet 2002. Lotass, Samlarna, s. 9. 44 Lotta Lotass, (ur) ”Avstånd”, Ord & Bild, 1996:5-6. 45 Lotta Lotass, ”Vägröjningen”, Ord & Bild, 1999:6. 46 Lotta Lotass, (ur) ”Terra Nova”, Artes, 1999:2. 47 Lotta Lotass, ”Löftet”, 00-tal, 2002:11. 48 Lotta Lotass, ”Slussarna”, Noveller för Världens Barn, red. Mats Söderlund, Stockholm 2004. 49 Lotta Lotass, ”Försvunnen man skickar vykort från månen”, DN, 29.7.2003. 50 Lotta Lotass, ”Femtio år sedan nu – ett Sputnikcollage”, Sverige i rymden – Dædalus 2007: Tekniska museets årsbok, Stockholm 2007. 43 12 första människan i rymden. I den meningen känns emellanåt Lotta Lotass många texter som en enda lång bok. Det är som om stora delar av författarskapet är utstakat på förhand redan innan den första boken kommit ut. Som om böckerna redan var färdiga, det var bara att skriva dem. 2:2 Kritikern och författaren – en gemensam poetik Utöver sina skönlitterära verk har Lotta Lotass publicerat en rad artiklar i dagspress och tidskrifter. Artiklarna är inte många till antalet men kan ändå, eller just därför att de är så få, vara intressanta för den här undersökningen. De hör nämligen hemma i en särskild ämnessfär och tycks vittna om en alldeles egen tematisk inriktning hos skribenten. De ämnen det är fråga om har dessutom flera beröringspunkter i det egna författarskapet, här finns en kontinuitet som är svår att förbise. Här följer därför en jämförelse mellan författarens skönlitteratur och de artiklar hon publicerat. Som kulturskribent har Lotass nästan uteslutande behandlat arbeten utanför det skönlitterära fältet. Det finns dock undantag. I sin recension av Folke Dahlbergs återutgivna Göta kanal från 1954 noterar Lotass den flitiga förekomsten av rapporter och dokument som författaren använt för att berätta om kanalens tillkomst och det närmast omänskliga arbete som låg bakom.51 Dahlbergs skildring av en färd genom kanalen varvas med tekniska detaljer kring slussar och båtar. Den suddiga gränsen mellan fakta och fiktion liknar i flera avseenden Lotass egen berättarteknik. Men likheterna upphör inte där. Lotass är uppenbart fascinerad inte bara av Dahlbergs prosa utan även av hans märkliga levnadsöde, författaren som tycktes besatt av havet och som förutom Göta kanal skrev böcker med titlar som Cartesiansk dykare, Vättern, Den berusade båten, Segel, Sjöförklaring och Havet slutet innan han själv drunknade i Vättern 1966. Folke Dahlberg skulle själv kunna vara en karaktär i en roman av Lotta Lotass. Tidskriften OEI har publicerat flera av Lotass texter. En tidig essä handlar om boken som konstföremål.52 I en annan rör sig perspektivet från Glenn Goulds arbete som radioljudkonstnär via dialogen i Åsa-Nissefilmerna till fågelläten. 53 Titeln till den 51 Lotta Lotass, ”Havet ger och tar”, DN, 29.9.2005. Lotta Lotass, ”Notis om boken som volym samt John Lathams förtärande respektive Anselm Kiefers bevarande av denna”, OEI, 2000/2001:4-5. 53 Lotta Lotass, ”Ljud/störningsundersökningar”, OEI, 2006:28-29-30. 52 13 fragmentariska ”Så ljust att det går att läsa” har flera bottnar i texten. Bland annat heter det om en strålkastare i Las Vegas att den är så stark att man, när man passerar över den i omloppsbana två mil upp i rymden, skulle kunna läsa en tidning. 54 Samma år publiceras också en längre essä om flera fall där hyllad modernistisk poesi visat sig vara skriven på skämt.55 Vid en genomgång av de kulturartiklar där Lotass står som undertecknad slås man av de historiska motiven. Som recensent i Dagens Nyheter har hon bland annat anmält en bok om Nordenskiölds expedition med barken Vega 1879,56 en bok om tyska krigsveteraner,57 en annan om den ryske mystikern Rasputin58 och ytterligare en annan om religiös fanatism i USA.59 De än mer slående exemplen handlar om Andrée-expeditionen. Den första artikeln hittar vi i Presshistorisk årsbok där Lotass granskar pressens rapportering om 1930 års utgrävningar efter den sedan 1897 försvunna expeditionen på Vitön. 60 Nästa text är en recension av en bok om Andrée, eller närmare bestämt en bok om det stora antal berättelser som Andréeexpeditionen gett upphov till.61 När så en biografi om Nils Strindberg, fotografen vid Andrées polarexpedition, utkommer, är det inte oväntat Lotass som recenserar den.62 Likadant är det när författaren framträder som kolumnist i Svenska Dagbladet. En text handlar om den brittiske upptäcktsresanden Percy Fawcett som försvann i Brasiliens djungel 1925.63 I en annan beskrivs det sällsamma behovet av ordning som ofta återkommer i levnadsteckningar över excentriska vetenskapsmän.64 Ytterligare en annan behandlar den märkliga upplevelse av en ”extra expeditionsmedlem” som beskrivits av flera polarfarare, bergsbestigare och andra äventyrare.65 Fenomenet förekommer även bland annat i Aerodynamiska tal: ”Maj 21. Vaknade i natt med en tydlig känsla av att någon låg bredvid mig. Det enda ljud som hördes var det öronbedövande dånet från vinden. Jag vet att Smythe 54 Lotta Lotass, ”Så ljust att det går att läsa”, OEI, 2007:31-32. Lotta Lotass, ”Om tre försök att skapa meningslöshet”, OEI, 2007:33-34-35. 56 Lotta Lotass, “An Arctic Passage to the Far East”, [recension av Urban Wråkbergs och Gunilla Lindberg-Wadas An Arctic Passage to the Far East] DN, 12.8.2003. 57 Lotta Lotass, ”Mandom, mod och hysteri”, [recension av Paul Lerner’s Hysterical Men. War, Psychiatry and the Politics of Trauma in Germany 1890-1930] DN, 4.4.2004. 58 Lotta Lotass, ”Den livsfarliga hävstången”, [recension av Edvard Radzinskij’s Rasputin – Rysslands svarte eminens] DN, 3.4.2004. 59 Lotta Lotass, ”Mormoner med rätt att döda”, [recension av Jon Krakauer’s Mord i Guds namn] DN, 6.10.2004. 60 Lotta Lotass, ”Handen saknade vante. Fynden på Vitön – en dramatisk kronologi”, Presshistorisk årsbok 2004, Stockholm 2004. 61 Lotta Lotass, ”En svensk Ikaros”, [recension av Per Rydéns Den svenske Ikaros. Berättelserna om Andrée] DN, 15.1.2004. 62 Lotta Lotass, ”Att fotografera sin död”, [recension av Tyrone Martinssons Nils Strindberg. En biografi om fotografen på Andrées polarexpedition] DN, 24.3.2006. 63 Lotta Lotass, ”Fawcett nådde aldrig Eldorado”, SvD, 12.9.2009. 64 Lotta Lotass, ”Allting går att ordna – lite till”, SvD, 13.6.2009. 65 Lotta Lotass, ”Den gåtfulla följeslagaren”, SvD, 3.10.2009. 55 14 beskrivit samma upplevelse. Vid ett tillfälle bröt han den enda kaka han hade med sig i två halvor och vände sig om för att erbjuda den ena halvan till sin medresenär.”66 Det ringa antalet artiklar gör det lätt att se hur Lotass som kulturskribent påfallande ofta väljer texter som står hennes egna verk nära, det tycks vara fråga om något mer än litteraturkritik. Läsningen av de historiska fackböckerna kanske snarare ska betraktas som ett slags research för det egna författarskapet, artiklarna blir närmast en förlängning av hennes övriga skrivande. Detta gäller för övrigt inte bara de tematiska aspekterna. Två av kolumnerna i Svenska Dagbladet kan ses som parallella studier till bokspelspraktiken i den samma år utkomna romanen Den svarta solen.67 68 Av de kortare litterära försöken finns ett par texter som lika gärna skulle kunna inplaceras bland kultur-/historieartiklarna. Vad som är fiktion och facklitteratur är inte alltid lätt att avgöra. Lotass rör sig ständigt i gränslandet mellan dessa poler, något som också är en uttalad idé genom författarskapet. ”De mest fascinerande berättelserna har nu sitt ursprung i naturvetenskapen och ingenjörskonsten, i det djärva exakta och skoningslösa förnuftet. [---] En hygglig fysiker är tjugo gånger nyttigare än varje poet.”69 Detta är alltså inte citat ur någon av Lotass artiklar utan ur en av hennes romaner. 2:3 Genreupplösning I ett nummer av tidskriften Allt om böcker från 2003 har frilandsskribenten Kettil Johansson sammanfört författarna Torsten Ekbom och Lotta Lotass för ett samtal om arvet efter modernismen i Sverige. Ekbom är mycket missnöjd med utvecklingen och menar att modernismen är bortglömd och undanstökad. Lotass är mindre polemisk i synen på förhållandet mellan realism och modernism och anser inte att hon behövt frigöra sig ur en viss romantradition. Ekbom är skeptisk till romanen överhuvudtaget (han menar att det är något fel med själva formen), men han tycker om Aerodynamiska tal. Genrebeteckningen på bokens omslag är ”samling”. Det är inte en roman, det är inte noveller eller dikter, utan kort och gott en samling. Här finns texter av stilistiskt vitt skilda slag men med flygets historia som en röd tråd genom hela boken. I samtalet med Ekbom beskriver Lotass bokens form och bekräftar 66 Lotass, Aerodynamiska tal, s. 102f. Lotta Lotass, ”Lönlöst att läsa böckerna planlöst”, SvD, 16.5.2009. 68 Lotta Lotass, ”Deckaren som kom i lösa bitar”, SvD, 12.12.2009. 69 Lotass, Tredje flykthastigheten, s. 122. 67 15 samtidigt den dokumentära bakgrunden. ”Att olika texter fick olika form har mer att göra med att bakom varje text står enskilda verkliga piloter och jag tyckte att deras historier eller de delar av deras historier jag ville arbeta med talade till mig på olika sätt. Formen bestämdes på något sätt av detta och av det dokumentära materialet, inte av någon idé jag hade på förhand om hur det skulle se ut.”70 Som tidigare nämnts har genreblandningen och kollagen av olika stilar en central roll inom dokumentarismen. Det samma blir tydligt vid en genomgång av Lotass författarskap. Mellan de renodlade romanerna och teaterpjäserna finns en rad verk av mer svårdefinierbar karaktär. I sitt bidrag till Tekniska museets årsbok 2007 använder sig Lotass av denna kollageteknik mer än någon annanstans. Det handlar om hunden Lajkas korta färd ombord på Sputnik 2 men lika mycket om vad som samtidigt, i november 1957, sker världen över. Texten är ett kollage av meddelanden från TT-Reuter, reklambudskap och anekdoter, tekniska detaljer från Sputnik, iakttagelser av radioamatörer samt uttalanden från upprörda djurskyddssällskap. Alltihop är sammanfogat till ett enda stycke, läsbart just på grund av fragmentens skilda stilar. Temat står naturligtvis Tredje flykthastigheten nära även om utförandet här är mer lekfullt och det storslagna blandats med en lakonisk humor. Charles Mertz, engelsk pubägare, som för en dollar köpt en tomt på månen av Planetary Development Corporation i New York vill nu veta om säljaren kan garantera att ryssarna inte kommer före amerikanerna dit och berövar honom hans egendom. När jag betalade var amerikanerna bergsäkra på att hinna först. Nu står det ju klart att ryssarna ligger långt före. Jag har därför skrivit till firman. Om de inte kan ge mig ett lugnande besked kommer jag att vända mig till FN:s juridiska avdelning. Min avsikt var att öppna det första badhotellet på månen. Köpekontraktet ger mig också fiskerättigheter, badstrand och tillfällen till vintersport. Visserligen finns det inga sjöar på månen, men vetenskapen kan säkert snabbt lösa problemet att fylla månkratrarna med vatten. 71 Arkipelag går under beteckningen hörspel. Texterna skiftar mellan dramatik, lyrik och prosa. Här finns en ”essädikt för flera röster”, ett ”körverk för tolv röster”, ett ”hörspel i fyra akter” och något författaren kallar för ”tre hörspel för en röst”. Här finns också inslag av stumfilm och gamla raspiga grammofonskivor. De medier som fanns tillgängliga runt förra sekelskiftet används här inte endast som tidsmarkör utan också som stilistisk effekt. ”[Stenkaka. Raspigt ljud som ur en trattgrammofon.]”72 Eller: ”[LJUD: Bandstopp. Spolar fram. Start. Rassel från 70 Johansson, s. 21. Lotass, ”Femtio år sedan nu – ett Sputnikcollage”, s. 13-14. 72 Lotass, Arkipelag, s. 45. 71 16 gammal filmkamera.]”73 Här finns även anvisningar som skulle kunna vara hämtade ur ett orkesterpartitur: ”[två takters tystnad]”.74 Formen och berättandets principer är i högsta grad viktigt också i och med den romantrilogi som inleddes med boken Den vita jorden 2007. Bok är förresten inte rätt ord. Den vita jorden är en papplåda innehållande 148 texter, vissa är små häften, andra är enskilda blad. Allihop är omärkta, onumrerade och omöjliga att hålla reda på. Läsaren bestämmer själv ordningen. Texterna innehåller också en rad olika stilarter av undersökningsprotokoll, instruktionsbok, telegram, journal, loggbok, dagbok, brev, lyrik. Den röda himlen består av 100 opaginerade sidor utan vare sig punkt eller versaler. Ett enda stycke, en enda lång mening utan början eller slut, där ordflödet endast avbryts av komma, semikolon och bindestreck, som tillfälliga avbrott i korselden, nedslagsplatser mellan skyttegravarna. Den svarta solen är konstruerad som ett bokspel där läsaren efter varje text får två eller flera valmöjligheter. Man väljer en siffra och slår upp den texten. Det finns således olika vägar igenom boken och det gäller helt enkelt för läsaren att hitta ut ur labyrinten, att ta sig från den första till den sista texten. I de 340 fragmenten finns knappast någon rörelse överhuvudtaget mer än den läsaren själv tvingas skapa. Istället är varje text detaljerade, sinsemellan snarlika, beskrivningar av rum. De kan läsas som arkitektritningar över gallerior, arkader och tunnlar etc. Men det är snarare själva läsprocessen som ett spel som är det centrala. Också i pjäsen Speleologerna blir litteraturen en spelplan.75 En speleolog är en grottforskare, men några sådana förekommer överhuvudtaget inte i stycket. Titeln blir istället ett slags ordlek, man associerar till spel snarare än till speleologi. De tio ”könlösa” rollerna är utan namn men istället försedda med varsitt beskrivande ord. Här finns en ”medlare”, en ”melankolisk”, en ”troskyldig”, en ”uppgiven”, en ”förtröstansfull”, en ”likgiltig”, en ”idealist”, en ”realist”, en ”aggressiv” samt en ”cyniker”. De tio är klädda som cricketspelare. Här finns också öppningar för en postkolonial läsning då det talas om ”väldet” och ”kolonierna” utan att det ges någon närmare förklaring. Med tanke på cricketmotivet är det knappast långsökt att tro att det är det brittiska imperiet som avses. Pjäsens inledande anvisningar är en genomgång av cricketsportens regler. Själva funktionen av teaterns scenanvisningar förändras här till skönlitterärt prosastycke i egen rätt. Samtidigt är det en detaljerad beskrivning av reglerna med exakta mått för spelets utrustning. På så vis suddas också gränserna mellan den litterära texten och paratexten ut.76 73 Lotass, Arkipelag, s. 107. Lotass, Arkipelag, s. 30. 75 Lotta Lotass, Speleologerna, Stockholm 2009. 76 Begreppet används av Genette för att beskriva de texter i ett verk som inte hör till den litterära texten, dvs. titlar, författarnamn, baksidestext och förord etc. Gérard Genette, Paratexts: Thresholds of interpretation, Cambridge 74 17 Med den vykortstrilogi som publicerats på nätet har Lotass tagit nästa steg i den genreöverskridande utvecklingen. Detta projekt – publicerad av Autor Eter, ett forum för nätlitteratur knutet till Litterär gestaltning i Göteborg – är lika mycket ett bildkonstverk som ett textkonstverk. Jämsides med gamla vykort ställs texter av olika karaktär, stilen skiftar mellan poesi, essä och filosofi mm. Redwood utgår ifrån bilder på skogsarbetare, allvarligt poserande framför de enorma redwoodträden i Kalifornien. 77 Bilderna i Hemvist föreställer olika mentalsjukhus.78 I Kraftverk slutligen är det fotografier inifrån olika kraftverk som försatts med text.79 Utgivningen sker under en längre tid (Redwood mellan december 2008 och augusti 2009, Hemvist mellan mars och december 2009, Kraftverk mellan september 2009 och mars 2010), texterna publiceras etappvis på samma sätt som vykort skickas ett i taget. Genreöverskridandet tar sig alltså även uttryck i användandet av nya medier. Utöver nämnda textprojekt kan nämnas att ett avsnitt i Arkipelag – Sorgearbete – också ingått som textelement i föreställningen snö skog tystnad, framförd av den svenska musikgruppen Twice a man i Kazan och Moskva 2006.80 All denna blandning av genrer är förstås mer än bara litterär lek. Vi har tidigare sett hur vissa teman och historiska personer förekommer både i Lotass egna romaner och i de artiklar hon publicerat. Liksom konsten och naturvetenskapen korsbefruktar varandra tematiskt blir detta även en undersökning av olika gränser inom litteraturen. Var börjar och slutar den skönlitterära texten? När övergår romanen i poesi, var går gränsen mellan uppslagsverk och filosofi, när blir essän roman? I en sådan text finns inga litterära hierarkier, alla genrer får lika stor betydelse för verket. Jan Arnald nämnde i sin recension av Tredje flykthastigheten den tyske författaren Alexander Kluge som en av de viktigaste tidiga företrädarna för den sortens gränsöverskridande litteratur där olika dokumentära genrer blandas. I en tidig intervju med Lotta Lotass är också just Kluges roman Slaget (Schlachtbeschreibung) en av de tre böcker hon nämner.81 I romanen, som utkom på svenska första gången 1965, används en rad olika tekniker för att återskapa slaget vid Stalingrad 1942-43. Det är lätt att se hur Lotass låtit sig inspireras av Kluge. I det följande ska vi se tydligare exempel på hur Lotass texter talar med andra verk. 1997. 77 Lotta Lotass, Redwood, Autor Eter 2008-2009. http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/. 78 Lotta Lotass, Hemvist, Autor Eter 2009. http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/hemvist/. 79 Lotta Lotass, Kraftverk, Autor Eter 2009-2010. http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/kraftverk/. 80 Lotass, Arkipelag, s. 137. 81 Stefan Jonsson, ”Lotta Lotass: Hjälteporträtt från de öde landen”, DN, 2003.26.9. 18 2:4 Intertextualitet och parodi Den kanadensiska litteraturforskaren Linda Hutcheon talar i sin A Poetics of Postmodernism om historiografisk metafiktion och parodi. Hutcheon framhåller att den sortens litteratur inte bara kräver att läsaren känner igen litterära ”spår” och historiska skeenden utan även är medveten om vad som gjorts med dessa spår. ”To parody is not to destroy the past; in fact to parody is both to enshrine the past and to question it. And this, once again, is the postmodern paradox.”82 När Lotta Lotass exempelvis skriver om Gustaf Dalén både är det och är det inte den historiska personen som framträder. Texten använder sig av Daléns biografi men utmanar också den samma. Men det är inte bara historiska personer och skeenden som används, även den skönlitterära kanon parafraseras på olika sätt. Utan övriga jämförelser påminner Den vita jorden och framförallt Den svarta solen om den argentinske författaren Julio Cortázars Hoppa hage från 1963.83 Gemensamt för dessa är att läsaren inbjuds att välja en av flera möjligheter till i vilken ordning kapitlen ska läsas. Skillnaden är att Cortázar ger tydliga instruktioner för möjliga alternativ, medan man hos Lotass inte får någon direkt vägledning. Men Lotass texter talar även genom litterära referenser och citat med andra verk, vilket vi här ska se. Tematiken i Arkipelag följer som sagt det övriga författarskapet. Det handlar om sjöfarare och flygare, förbi ödsliga väderstationer och droppstensgrottor, som vanligt är det naturvetenskapen och inte människorna som står i centrum. Men dessa teman får också litteraturhistoriska kopplingar i textens fristående repliker. I de tydliga referenserna finner vi bland annat några av romantikens mest kända diktverk. ”Vatten, vatten överallt, och borden börjar spricka. Vatten, vatten överallt, men ingenting att dricka.” 84 (En direkt återgivning av Coleridges berömda dikt.)85 Därefter säger någon: ”Ensam i bräcklig farkost” 86, vilket förstås refererar till Geijer.87 I samma avsnitt används också den antika myten om Ikaros: ”När till solens grannskap han kommer, uppmjukar hettan det doftande vax som fjädrarna fäster. Plötsligt har vaxet smält, han nakna armarna svänger, luft han fångar ej mer, en fåfäng rodd 82 Hutcheon, s. 126. Julio Cortázar, Hoppa hage, Stockholm 2007 (sp. orig. 1963). 84 Lotass, Arkipelag, s. 119. 85 ”Water, water, every where / And all the boards did shrink; / Water, water, every where, / Nor any drop to drink.” Samuel Taylor Coleridge, The Rime of the Ancient Mariner, Dorset 1992 (orig. 1798), s. 30. 86 Lotass, Arkipelag, s. 119. 87 ”Ensam i bräcklig farkost vågar / Seglaren sig på det vida hav / Stjärnvalvet över honom lågar / Nedanför brusar hemskt hans grav. / Framåt så är hans ödes bud. / Och i djupet bor som uti himlen Gud.” Erik Gustaf Geijer, ”På nyårsdagen 1838”, Dikter, Stockholm 1999, s. 190. 83 19 utan årblad. Munnen, som faderns namn till hjälp vill ropa i nöden, drunknar i mörkblått hav, som fått sitt namn efter honom. Fadern, den arme, ej längre far, höres Ikaros!” 88 Genom att använda Ikaros parallellt med flygplansscener sammanförs den antika myten med moderniteten. En av texterna i Arkipelag, ”De tjugosju försvunna just den dagen”, påminner till formen om en grekisk tragedi med en kör som då och då träder in och svarar på de olika rollernas repliker. Här är de antika hjältarna utbytta mot flygpatruller. KÖREN: Räddare! Tänd lampor längs med hela kusten. Led dem hem! FLYGARE 11: Var är vi? FLYGARE 8: Är vi nära kusten? FLYGARE 7: Åt vilket håller ligger väster, öster? FLYGARE 2: Vi ser inte horisonten. FLYGARE 4: Molnskuggorna bildar öar som försvinner. FLYGARE 1: Havet, horisonten, himlen smälter samman till en vit och vidsträckt vägg. KÖREN: Sänd ut hjälpare! Tiden rinner undan och försvinner! Sänd ut sökare att leta rätt på dem, leda dem hem! 89 Exemplen på hur Lotass texter, direkt eller indirekt, talar med andra verk är många. Aerodynamiska tal och Tredje flykthastigheten kan exempelvis ses som ett slags dialog med Rätta virket, Tom Wolfes roman om NASA:s första bemannade rymdprogram. 90 Somliga texter i Den vita jorden påminner om Frænkels dagbok i PO Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd.91 På samma sätt är det svårt att inte tänka på Vilhelm Mobergs utvandrare då man läser Band II: Från Gabbro till Löväng och skymning: gryning. Men de intertextuella trådarna leder också åt vitt skilda håll. Det närmast bibliska anslaget i skymning: gryning kompletteras t. ex. med en rad som denna: ”Ni är många, säger mannen. Vi är Legio.”92 (Markus 5:9.)93 I Kallkällan förekommer även stycken som närmast parodierar det bibliska språket: ”Första budet. Du skall bruka lämpligt verktyg vid tändhattens fastsättande på stubinen. Andra budet. Du skall icke bruka laddstake av hård metall. Tredje budet. Du skall alltid iakttaga 88 Lotass, Arkipelag, s. 119. Lotass, Arkipelag, s. 51. 90 Tom Wolfe, Rätta virket, Stockholm 1982 (amr. orig. 1979). 91 PO Sundman, Ingenjör Andrées luftfärd, Stockholm 1967. 92 Lotass, skymning: gryning, s. 121. 93 ”Legio är mitt namn, förty vi äro många”, Markusevangeliet 5:9, Bibeln, 1917 års övers. 89 20 försiktighet vid laddningen.”94 På tal om det antika grekiska spåret som nämnts ovan kan tilläggas att första delen i Kallkällan är skriven på hexameter. Det är ett tämligen brett spektra av litterära förlagor som visas upp vid en intertextuell läsart av Lotass. ”En hygglig fysiker är tjugo gånger nyttigare än varje poet”, heter det i Tredje flykthastigheten.95 Det påminner inte så lite om när Ivan Turgenjev låter huvudpersonen i sin roman Fäder och söner, nihilisten Bazarov, säga: ”en duktig kemist är tjugo gånger nyttigare än någon poet”.96 2:5 Protokollets poesi När det gäller Aerodynamiska tal har Lotta Lotass själv berättat att hon utgått från verkliga piloter när hon skapat sin mångskiftande bok. Men denna autenticitet är inte okomplicerad, läsaren kan aldrig veta var gränsen mellan det dokumentära och det pseudodokumentära egentligen går. Detta blir särskilt tydligt vid en jämförelse mellan två av författarens verk. I ett kapitel av romanen skymning: gryning framställs i korta stycken något som verkar vara sjukjournaler där patienternas bakgrund och symptom kortfattat beskrivs. Samma texter används senare i Hemvist, då kompletterade med färgbilder på mentalsjukhus. Eftersom vissa stycken är identiska i båda verken medan andra försetts med mindre ändringar frågar man sig om författaren använt sig av riktiga journaler eller om texten är en imitation av den typen av prosa, ett slags lek med fiktionen. Är allt som synes vara ett autentiskt protokoll verkligen autentiskt? Några källor anges inte och inte heller infogas texterna till en löpande berättelse vilken förklarar sammanhanget. Så här låter det exempelvis i skymning: gryning: Intagen den 28 november. Är känd av alla i socknen och även utomsocknes. Har rykte om sig att vara, som han själv säger, en fotvandrare av rang. Har också blivit ökänd för sin vansinniga föreställning, vilken han har spridit vitt och brett, att han är en framstående potatisodlare som har förädlat många sorter. Upprepar att han kommer från rena mörkret. När han ligger i långbadet hävdar han att det är fullt av fiskar i vattnet och låter sig inte övertygas att det är fel. Det sorgliga i hans belägenhet tycks inte alls bekymra honom. 97 94 Lotass, Kallkällan, s. 31. Lotass, Tredje flykthastigheten, s. 122. 96 Ivan Turgenjev, Fäder och söner, Uddevalla 1984 (ry. orig. 1862), s. 31. 97 Lotass, skymning: gryning, s. 122. 95 21 I Hemvist är texten förändrad enligt följande: Intagen den [oläsligt]. Är sedan länge känd av alla här i trakten och vida omkring. Säger själv att han har rykte om sig att vara en fotvandrare och vagabond av rang. Har även blivit omtalad för sin vanföreställning, vilken han själv spridit vitt och brett, att han är en av landets mest framstående potatisodlare och att han har förädlat många sorter. Upprepar att han kommer från det han kallar rena mörkret. När han ligger i långbadet hävdar han att det är fullt av silverglittrande fiskar i vattnet och låter sig inte övertygas om att det är en sinnesvilla. Det sorgliga i hans belägenhet tycks inte alls bekymra honom. Hjärttoner rena och god muskulatur. Skrattar ofta och talar stundvis livligt för sig själv. Hans uppträdande präglas av en rastlös iver, och han kommer dagligen med en mängd planer och förslag. 98 Detta kan dels ses som ett tecken på hur författarskapet står under utveckling, att texten inte en gång för alla är färdig enbart därför att den publicerats. Journalanteckningen är också exempel på hur Lotass använder sig av ett alldeles särskilt stilistiskt uttryck, en sorts prosa som sällan brukar förknippas med skönlitteratur, ett tekniskt språk som är centralt i författarskapet. Ett typiskt exempel hittar vi i Band II: Från Gabbro till Löväng: ”Hastighetskoefficienten c är föränderlig och beroende såväl av materialet i dikesväggarnas beskaffenhet (friktion) som av dikets tvärgenomskärningsform och area.”99 Till ett kapitel i Aerodynamiska tal har författaren helt lämnat den berättande prosan och istället låtit ett antal uppslagsord utgöra själva texten. 100 Dessa uppslagsord, av vilka åtminstone somliga tycks ha mycket lite med bokens grundtema att göra, får på så vis en poetisk styrka som inte skulle ha uppstått i ett annat sammanhang. I Band II: Från Gabbro till Löväng har kapitlen fått titlar såsom Gagnvirke, Grobarhet, Grusharpa, Hackelse, Hjälpsådd, Jordbrand, Jordtrötthet, Kallbräcka, Kallmur, Kantblädning, Kristtorn, Källmyr, Kärnsköra, Laggdike och Ljusgroning etc. Uppslagsorden som utgör ett slags ram för handlingen är hämtade ur Lantmannens bok, vars andra band också gett romanen dess titel. Orden får även en poetisk effekt genom de, för en modern läsare, exotiska jordbruksglosorna. Effekten blir en språklig främmandegöring där ljuden blir mer framträdande än ordens innebörd. Även i Den svarta solen används stundtals en prosa som närmast liknar konkret poesi. Här talas om gesimser, kastaler, karboler, sirater, embrasyrer, sparrverk, tringlar, astragaler och 98 Lotass, ”4:7, 4:8, 5:9, 5:10, 6:11, 6:12, 7:13”, Hemvist, Autor Eter 2009. Hämtat från http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/hemvist/4.7_4.8_5.9_5.10_6.11_6.12_7.13.htm 2009-12-07, utskrift i uppsatsförfattarens ägo. 99 Lotass, Band II: Från Gabbro till Löväng, s. 162. 100 Lotass, Aerodynamiska tal, s. 20-23. 22 hermpilastrar, om opak, entasis, vulster, atrium, langettering, meander, embrasyr, kannelyr och intarsia mm. Genom att det tekniska språket hämtas direkt ur den verklighet som skildras skänker orden autenticitet åt texten och förstärker den dokumentära trovärdigheten. Dessutom bidrar alla dessa detaljer och egennamn till att teckna bilden av människans litenhet i förhållande till naturen. Människan är alltings mått, heter det i en av texterna i Redwood.101 Och liksom människan utgår från sig själv för att beskriva världen och ge allting namn, använder författaren dessa namn för att beskriva människan. Människan ger världen namn, människan är alltings mått. 2:6 Tiden och den polyfona romanen Idén om den polyfona romanen är den ryske språkteoretikern och litteraturhistorikern Michail Bachtins kanske viktigaste bidrag till den moderna litteraturteorin. Det är ett existentiellt färgat, fenomenologiskt förhållande till litteraturen som här framträder, där dialogicitet och författarens röst är några av grundproblemen. Enligt Bachtin kännetecknas romantikens monologiska roman av att författarens världsåskådning överförs direkt till hjältarnas patos och därifrån tillbaka igen till författarens monologiska slutsats. Motsatsen till detta är den polyfona romanen där en mångfald av ”självständiga och icke förenade röster och medvetanden” utgör det grundläggande särdraget.102 Med Dostojevskij som utgångspunkt talar Bachtin om en yttersta dialogicitet, som är något annat än den vanliga dialogformen där materialet utvecklas inom ramen för dess monologiska tolkning mot den fasta bakgrunden av vad Bachtin kallar för en enhetlig objektvärld. ”Den dramatiska helheten är i denna bemärkelse, som vi sagt, monologisk; Dostojevskijs roman är dialogisk. Den är uppbyggd inte som helheten av ett enda medvetande, som i sig upptagit andra medvetanden som objekt, utan som en helhet av flera medvetandens inbördes växelverkan, av vilka inget blir helt till objekt för ett annat.”103 Bachtin jämför författarens relation till sin hjälte med hur man i verkliga livet närmar sig nya bekantskaper. Man bedömer delarna före helheten, man tycker om något, ogillar 101 Lotass, ”31:87, 31:88, 34:95, 35:98”, Redwood, Autor Eter 2008. Hämtat från http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/31.87.31.88.34.95.35.98.htm 2009-12-16, utskrift i uppsatsförfattarens ägo. 102 Bachtin, Dostojevskijs poetik, s. 10. 103 Bachtin, Dostojevskijs poetik, s. 23. 23 annat, och blir uppmärksam på olika karaktärsdrag efterhand som man lär känna personen i fråga. En mer enhetlig bild framträder först senare. Inte heller författaren finner genast det icke-slumpartade, skapande principiella seendet av hjälten. Hans reaktion blir inte genast principiell och produktiv och hjältens helhet utvecklas inte omedelbart ur en unikt värdemässig relation: många grimaser, tillfälliga masker, falska gester och oväntade handlingar uppvisar hjälten på grund av tillfälliga emotionelltviljemässiga reaktioner, på grund av författarens andliga hugskott, genom vars kaos han måste arbeta sig fram till en sann och värdemässig inriktning, innan hans anlete slutligen bildar en stabil och nödvändig helhet. 104 Romankaraktärer som är sina idéer, som fungerar som symboler för olika åsikter blir reducerbara till teoretiska förklaringsmodeller. De är typer snarare än människor. Hos Dostojevskijs karaktärer finner Bachtin det rakt motsatta. ”Dostojevskij förmådde just gestalta en främmande idé, bevara dess fulla betydelse som idé och på samma gång även bevara en distans, utan att vare sig bekräfta eller låta idén smälta samman med sin egen uttryckta ideologi.”105 Hos Lotta Lotass framträder, till skillnad från hos 60-talets dokumentarister, aldrig några ideologiska motiv. Vem författaren eller vilka hennes åsikter är, går inte att avläsa utifrån hennes romaner. Ingen idé eller karaktär är mer betydelsefull än någon annan. Även om det tar sig helt andra uttryck än hos en författare som Dostojevskij är polyfonin ett utmärkande drag också hos Lotass. Istället för en berättare som steg för steg levandegör sina karaktärer är det här ofta en rad olika röster som talar. Personliga pronomen skiftar och det är sällan giltigt att tala om en utanför stående berättare som beskriver olika skeenden. I skymning: gryning heter det: ”Ni är många, säger mannen. Vi är Legio.” 106 Förutom att detta som vi sett är ett exempel på den intertextualitet Linda Hutcheon talar om, kan citatet också läsas som ett slags nyckel till den polyfoni som är kännetecknande för Lotta Lotass. Allra tydligast blir det kanske i Hemvist: Vi är flera. Vi är fler än en. Vi räknar oss. Vi räknar. Och då är där alltid en för många. Vi har flera röster. 104 Bachtin, Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten, s. 8. Bachtin, Dostojevskijs poetik, s. 92. 106 Lotass, skymning: gryning, s. 121. 105 24 Jag. Och jag. Och jag. Och jag. Och jag. Vi talar en åt gången med olika, samstämmiga röster. Ingen av oss är densamma, enskild. Vi är alla jag. Och jag är alla vi. Vi vistas i det ensamma, det slitna, det brustna, det sargade och rivna. Alla vi är alla vi. På våra röster skall ni känna oss. De ensamma och brustna. Stolen som vi sitter i. Och våra slitna bindslen. Stödet som trycker mot våra fötter. Bältet som är spänt runt bröstet. Alla våra röster. Vi vistas i de ensamma rummen. Alla vi har ord som fäster. Alla vi är jag. De sargade och frusna. Vårt bröst är en kör av stumma röster. 107 Författarens röst och berättandets utgångspunkter är något som också Gérard Genette problematiserar i sin Narrative Discourse. Genom att studera Prousts romansvit talar Genette om vad han kallar den narrativa instansens temporala bestämmelse samt den narrativa instansens spatiala bestämmelse. Man kan, menar Genette, berätta en historia utan att specificera platsen där den utspelas, denna plats är oberoende av var man befinner sig då man berättar om den. Tiden däremot, är nästintill omöjlig att inte lokalisera utifrån berättandet, helt enkelt därför att berättandet nödvändigtvis sker i ett eller annat tempus. Berättandets temporala bestämmelser är alltså viktigare än dess spatiala bestämmelser. Av detta följer att fokus måste ligga på berättarinstansens position till det som berättas. Genette ställer här upp fyra varianter: Efterföljande dvs. berättande i förfluten tid; Föregående dvs. förutseende berättande, vanligen i futurum; Samtidig dvs. berättande i nuet samtidigt med handlingen; samt Inflikad dvs. att berättandet sker mellan handlingens händelser. Om den första typen är den mest välanvända i alla slags berättande är den sista den mest komplexa, eftersom den inkluderar flera narrativa instanser men också därför att berättelsen och berättandet kan bli insnärjda på ett sådant sätt att det senare får en inverkan på det tidigare.108 107 Lotass, ”72:131”, Hemvist, Autor Eter 2009. Hämtat från http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/hemvist/72.131.htm 2009-12-07, utskrift i uppsatsförfattarens ägo. 108 Genette, Narrative Discourse, s. 217. 25 Detta gäller främst berättandets tidsaspekter. En annan viktig narratologisk kugge handlar om berättarens rumsliga position. Genette urskiljer här två typer: en där berättaren är frånvarande från den historia han berättar (heterodiegetisk), en andra där berättaren är närvarande som en karaktär i berättelsen (homodiegetisk). 109 Men medan frånvaro är någonting absolut finns det olika grader av närvaro. Därför har den homodiegetiska kategorin minst två varianter: en där berättaren är handlingens hjälte och en där han har en biroll, oftast som vittne som observerar händelseförloppet. An even more glaring violation is the shift in grammatical person to designate the same character: for instance, in Autre etude de femme, Bianchon moves all of a sudden from ‘I’ to ‘he,’ as if he were unexpectedly abandoning the role of narrator; for instance, in Jean Senteuil, the hero moves inversely from ‘he’ to ‘I.’ In the field of the classical novel, narrative pathology, explicable by last-minute reshufflings and states of textual incompleteness. But we know that the contemporary novel has passed that limit, as it has so many others, and does not hesitate to establish between narrator and character(s) a variable or floating relationship, a pronominal vertigo in tune with a freer logic and a more complex conception of ‘personality’. The most advanced forms of this emancipation are perhaps not the most perceptible ones, because the classical attributes of ‘character’ – proper name, physical and moral ‘nature’ – have disappeared and along with them the signs that direct grammatical (pronominal) traffic. 110 Ett tydligt särdrag hos Lotta Lotass, och som skiljer hennes verk från dem som under 60-talet beskrevs som dokumentärromaner, är avsaknaden av kronologi i handlingen. Det är svårt att urskilja en fabel eller episk struktur. Inte heller är det uppenbart vem som berättar, om det är någon av textens karaktärer eller någon som befinner sig utanför handlingen. Författarskapet visar många prov på denna flytande relationen mellan berättare och romankaraktär som Genette talar om. Allt sker samtidigt och utan en enskild röst som leder texten framåt. Läsaren svävar i tyngdlöshet. I Tredje flykthastigheten är det, enligt författaren själv, till ca 75 % kosmonauten Herman Titov som för ordet.111 Men personliga pronomen växlar hela tiden vilket inte bara ytterligare förstärker bilden av människornas obetydlighet utan även bidrar till textens undanglidande karaktär. De personer som förekommer i romanerna är anmärkningsvärt anonyma. Vi får sällan reda på deras namn eller var de kommer ifrån. Att de trots detta framstår som komplexa människor beror delvis på att de till stor del själva för ordet men lika mycket på den starka vilja som karaktäriserar dem. Lotass romankaraktärer 109 Genette, Narrative Discourse, s. 244f. Genette, Narrative Discourse, s. 246. 111 Harald Bergius ”Från Borsheden och rätt ut i världsrymden”, DN, 16.2.2004. 110 26 framträder med en sådan besatthet att de blir verkliga trots sin anonymitet, trots att de sällan talar med någon. När det väl förekommer dialog består den ofta av enstaka repliker, repliker som dock säger en hel del om de personer som uttalar dem. ”– Jag skulle ge mitt liv för att en gång få sitta i en av maskinerna, sade jag.” 112 Denna polyfoni är synlig inte bara i Lotass romaner utan även i hennes andra texter. Om ett vittnesmål från sökandet efter Andréeexpeditionen noterar hon att det i berättelsen inte existerar något ”jag” utan enbart ett ”vi”. 113 Jaget är underordnat en idé som berör hela mänskligheten. 2:7 Tredje generationens dokumentarism Likheterna mellan Lotta Lotass och vad som under 1960-talet kom att kallas för dokumentarism ligger framförallt på ett tematiskt plan. Detta gäller de dokumentära romanerna representerade av Sundman och Enquist såväl som de marxistiskt färgade rapportböckerna. Men där slutar också likheterna. Med sina skildringar av det fysiska arbetet skulle man vid en första anblick kunna tro att Lotass verkar i samma tradition som de dokumentära Rapport från kinesisk by, Gruva och Rapport från en skurhink. Men även om dessa sociala reportage nästan uteslutande är inriktade på arbetets villkor är de långt mer känslosamma än Lotass texter. Arbetet är för rapportförfattarna en spegelbild över människornas situation, för Lotass är arbetet själva bilden. Det är en kallelse och en besatthet, tanken på en annan tillvaro existerar inte. Där Myrdal och Lidman kan inflika ett ”gråter” i den löpande texten och på så vis addera ytterligare autenticitet till arbetarnas berättelser, skalar Lotass istället av och tar bort all sentimentalitet genom det kyligt naturvetenskapliga språket. Till skillnad från hos exempelvis Per Olov Enquist, Jan Myrdal och Sara Lidman går det inte att spåra några politiska motiv hos Lotta Lotass. Om vi bortser från de mer ideologiska olikheterna i synen på litteraturens uppgift finner vi även en avgörande skillnad i sättet att angripa det dokumentära materialet. Den fråga som exempelvis Enquist var upptagen av i Legionärerna handlade om problemet med att överföra verkligheten och det historiska skeendet till text. Det stora sanningsanspråket skapar en desillusionerad berättare som inser att hans försök är lönlöst. Något sådant märks överhuvudtaget inte i Lotass författarskap. Första världskrigets skyttegravar i Den röda himlen, stridspiloterna i Aerodynamiska tal och Kalla 112 113 Lotass, Aerodynamiska tal, s. 115. Lotass, ”Handen saknade vante. Fynden på Vitön – en dramatisk kronologi”, s. 94. 27 krigets kosmonauter i Tredje flykthastigheten är produkter av författarens inlevelseförmåga snarare än en gestaltning av historiska förlopp. Gustaf Dalén, Ted Bundy och Jurij Gagarin är i Lotass tappning litterära skapelser snarare än historiska personer. Överföringen av verkligheten till litterär text betraktas inte som något problem. Denna friare syn på det dokumentära materialet skapar framförallt en mer oförutsägbar litteratur. Steve Sem-Sandberg talar i sin tidigare nämnda artikel om hur man genom de dokumentära stilgreppen undviker vissa psykologiska schabloner. Detta stämmer bättre in på Lotass verk än på föregångarna. Till skillnad från 60-talets dokumentarister finns det här inte mycket psykologi att tala om. Hos PO Sundman finns en tydlig dynamik mellan Andrée, Strindberg och Frænkel. Hos Lotass agerar karaktärerna aldrig mot varandra, bara mot de uppgifter de ställs inför. De är förlängningar av sina maskiner snarare än människor och kött och blod. En annan viktig skillnad handlar om författarens position i förhållande till texten. I Lotass verk finns inte den självcentrering som är påtaglig i inte minst Legionärerna. Istället är det en kör av röster som möter läsaren. Monofonin i tidigare generationers dokumentarism är utbytt mot en polyfoni där författaren lämnar sig själv utanför texten. Detta skapar i förlängningen en annan autenticitetsupplevelse än hos föregångarna, det är det dokumentära materialet och inte berättaren som ”bestämmer” textens form. Vid en jämförelse med Ingenjör Andrées luftfärd blir detta särskilt tydligt. Rossel talar i sin artikel om hur Sundman själv skapar dokumentet. “The story is based on historical facts; however, the ’document’ which forms the entire narrative, Frænkel’s diary, is completely fabricated. Nevertheless, Sundman himself considers his work to be a ‘documentary novel founded upon historical facts.”114 I Sundmans fall kan man dessutom anmärka på problemet med att i en roman med realistiska anspråk låta en avliden person vara bokens berättare. Frænkel beskriver i sin avslutande dagboksanteckning hur kylan och svälten slutligen ändar hans liv. ”Jag var ännu ung.”115 Steve Sem-Sandberg hävdar i sin artikel att vad som helst inte kan vara en roman, men att en roman däremot kan vara i princip vad som helst. 116 Hos Lotta Lotass blir denna frihet ett utforskande av romanens genregränser såväl som av den verklighet som behandlas. Ett spår ut över kartans vitaste fläckar, en undersökning utan entydiga resultat, frågor utan svar. ”Världen är intet annat än en anhopning av mineral. Vi besitter kunskapen och kan därför bedöma 114 Rossel, s. 3 Sundman, s. 329 116 Sem-Sandberg. 115 28 människorna efter den kosmiska värdeskalan. Vi iakttar dem genom våra ventiler som genom ett slags forskningsinstrument. Vi repeterar mänsklighetens historia.”117 III. Sammanfattning Utgångspunkten för den här uppsatsen var en recension av Tredje flykthastigheten där Jan Arnald diskuterade dokumentarismens utveckling i Sverige och föreslog att Lotta Lotass roman möjligen kunde vara inledningen till en tredje generationens dokumentarism. Den naturliga följden av detta har varit att fråga sig vad dokumentarism är, om Lotass är dokumentarist samt på vilket sätt hennes författarskap förhåller sig till genren. Genom att ta del av vad som skrivits om dokumentarismen i Sverige samt peka på exempel ur några av de mest kända verken kan vi hitta några grundläggande drag i denna litterära inriktning. När vi 117 Lotass, Aerodynamiska tal, s. 117. 29 sedan närmare studerar Lotass författarskap får vi en tydligare bild av vad denna tredje generations dokumentarism egentligen skulle kunna bestå i. Vi har sett med vilken konsekvens författarskapet utvecklas. De teman som används redan i debuten går igen i många av de följande verken. Dessutom är det tydligt hur den tematiska inriktningen motsvaras av de artiklar och recensioner Lotass publicerat. Vid en läsning av dessa artiklar framträder en bild av det bakgrundsarbete författaren gör för sina egna romaner. En viktig faktor är den blandning av genrer som genomsyrar många av texterna. Den traditionella romanformen utmanas och gränserna mellan prosa, lyrik, uppslagsverk, filosofi, essä och skådespel suddas gradvis ut. Genom att fakta och fiktion blandas utan att författaren anger vad som är vad får det dokumentära materialet nytt liv, verkligheten blir en litterär konstruktion. Något som i hög grad skiljer Lotass från sina dokumentära föregångare är de litterära referenser som dyker upp i texten. Mer eller mindre kända verk imiteras och parodieras, texten talar med andra texter samtidigt som en lågmäld humor skymtar förbi mitt i de gravallvarliga berättelserna. Lotass romaner står alltså postmodernismen närmare än realismen. Som en naturlig följd av naturvetenskapens stora betydelse i författarskapet används även ett naturvetenskapligt språk i många av böckerna, en typ av prosa som vanligen inte förekommer i skönlitterära verk. Det tekniska språk som författaren imiterar skänker autenticitet åt texten samtidigt som alla torra fakta och uppslagsord får en poetisk styrka när de lyfts ur sitt sammanhang. Kännetecknande för Lotass romaner är även den okonventionella episka strukturen. Här finns ingen fabel eller naturlig framåtrörelse i handlingen, inget före och efter. Genom att bryta kronologin undviks vissa psykologiska schabloner som är typiska för den realistiska romanen. Här finns inte heller någon allvetande berättare som leder läsaren genom handlingen. Istället skiftar perspektivet ständigt mellan de namnlösa karaktärerna, en mängd röster stiger upp ur den polyfona texten. Vid en kort jämförelse med några av de mest omskrivna dokumentärromanerna finner vi en rad skillnader som bland annat handlar om psykologisk dynamik och författarens position i förhållande till texten. Men framförallt skiljer sig Lotass från sina föregångare i fråga om verklighetsavbildning och synen på det dokumentära materialet. Hon anger aldrig arten eller graden av sanning, vad som är dokumentärt och vad som synes vara det. Frågan om objektivitet är för henne ointressant. Dokumentet används inte för att avbilda verkligheten 30 utan för att skapa litteratur, litteratur som är sin egen verklighet. Jämfört med 60-talets dokumentarister är Lotta Lotass poet och filosof snarare än journalist eller historiker. Det vi ser är framförallt en utveckling från en realistisk roman med dokumentär bakgrund till dess modernistiska motsvarighet. Källor och litteratur Otryckta källor Lotass, Lotta, Hemvist, Autor Eter 2009, http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/hemvist/. – Kraftverk, Autor Eter 2009-2010, http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/kraftverk/ . – Redwood, Autor Eter 2008-2009, http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/. Tryckta källor Lotass, Lotta, ”1800-talets strider”, DN, 21.4.2004. 31 – Aerodynamiska tal, Stockholm 2001. – ”Allting går att ordna – lite till”, SvD, 13.6.2009. – ”An Arctic Passage to the Far East”, DN, 12.8.2003. – Arkipelag, Göteborg/Stockholm 2007. – “Att fotografera sin död”, DN, 24.3.2006. – (ur) ”Avstånd”, Ord & Bild, 1996:5-6. – Band II: Från Gabbro till Löväng, Stockholm 2002. – Dalén, Stockholm 2008. – ”Deckaren som kom i lösa bitar”, SvD, 12.12.2009. – ”Den gåtfulla följeslagaren”, SvD, 3.10.2009. – ”Den livsfarliga hävstången”, DN, 3.4.2004. – Den röda himlen, Stockholm 2008. – Den svarta solen, Stockholm 2009. – Den vita jorden, Stockholm 2007. – ”Det är drömmarna som räknas”, Aftonbladet, 12.6.2008. – ”En svensk Ikaros”, DN, 15.1.2004. – ”Fawcett nådde aldrig Eldorado”, SvD, 12.9.2009. – ”Femtio år sedan nu – ett Sputnikcollage”, Sverige i rymden – Dædalus 2007: Tekniska museets årsbok, Stockholm 2007. – Friheten meddelad: Studier i Stig Dagermans författarskap, Diss: Göteborgs universitet 2002. – ”Försvunnen man skickar vykort från månen”, DN, 29.7.2003. – ”’Handen saknade vante’. Fynden på Vitön – en dramatisk kronologi”, Presshistorisk årsbok 2004, Stockholm 2004. – ”Havet ger och tar”, DN, 29.9.2005. – Kallkällan, Stockholm 2000. – ”Ljud/störningsundersökningar”, OEI, 2006:28-29-30. – ”Löftet”, 00-tal, 2002:11. – ”Lönlöst att läsa böckerna planlöst”, SvD, 16.5.2009. – ”Mandom, mod och hysteri”, DN, 4.4.2004. – Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, Stockholm 2006. – ”Mormoner med rätt att döda”, DN, 6.10.2004. – ”Notis om boken som volym samt John Lathams förtärande respektive Anselm Kiefers bevarande av denna”, OEI, 2000/2001:4-5. 32 – ”Om tre försök att skapa meningslöshet”, OEI, 2007:33-34-35. – Samlarna, Stockholm 2005. – skymning: gryning, Stockholm 2005. – ”Slussarna”, Noveller för Världens Barn, red. Mats Söderlund, Stockholm 2004. – Speleologerna, Stockholm 2009. – ”Så ljust att det går att läsa”, OEI, 2007:31-32. – (ur) ”Terra Nova”, Artes, 1999:2. – Tredje flykthastigheten, Stockholm 2004. – ”Vägröjningen”, Ord & Bild, 1999:6. Litteratur Arnald, Jan, ”Moderna män på månen”, GP, 13.2.2004. Auerbach, Erich, Mimesis: Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen, Stockholm 1999 (ty. orig. 1946). Bachtin, Michail, Dostojevskijs poetik, Gråbo 1991 (ry. orig. 1963). – Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten, Gråbo 2000 (ry. orig. 1979/1986). Bergius, Harald, ”Från Borsheden och rätt ut i världsrymden”, DN, 16.2.2004. Documentarism in Scandinavian Literature, red. Poul Houe & Sven Hakon Rossel, Amsterdam/Atlanta 1997. Franzén, Lars-Olof, ”Det dokumentäras estetik”, Danska bilder: Punktnedslag i dansk litteratur 1880-1970, Stockholm 1971. Genette, Gérard, Narrative Discourse: An essay in method, New York 1980 (fr. orig. 1972). – Paratexts: Thresholds of interpretation, Cambridge 1997. Hutcheon, Linda, A Poetics of Postmodernism: History, Theory, Fiction, London & New York 1988. Johansson, Kettil, ”Att göra en kofés”, Allt om Böcker, 2003:2, s. 17-21. Jonsson, Stefan, ”Lotta Lotass: Hjälteporträtt från de öde landen”, DN, 26.9.2003. Olsson, Annika, Att ge den andra sidan röst: Rapportboken i Sverige 1960-1980, Uppsala 2002. Sem-Sandberg, Steve, ”Dokumentär – en repertoir av retoriska grepp”, SvD, 11.1.1998. Yrlid, Rolf, ”Dokumentaristiskt credo”, BLM, 1976:5, s. 284-288. 33 Övrigt Bibeln, 1917 års övers. Coleridge, Samuel Taylor, The Rime of the Ancient Mariner, Dorset 1992 (orig. 1798). Cortazár, Julio, Hoppa hage, Stockholm 2007 (sp. orig. 1963). Dahlberg, Folke, Göta kanal, Stockholm 1954. Ekelöf, Maja, Rapport från en skurhink, Stockholm 1970. Enquist, Per Olov, Legionärerna: En roman om baltutlämningen, Stockholm 1968. Geijer, Erik Gustaf, Dikter, Stockholm 1999. Kluge, Alexander, Slaget, Stockholm 1968 (ty. orig 1964). Lidman, Sara/Uhrbom, Odd, Gruva, Stockholm 1968. Myrdal, Jan, Rapport från kinesisk by, Stockholm 1963. Sundman, P O, Ingenjör Andrées luftfärd, Stockholm 1967. Turgenjev, Ivan, Fäder och söner, Uddevalla 1984 (ry. orig. 1862). Wolfe, Tom, Rätta virket, Stockholm 1982 (amr. orig. 1979). 34
© Copyright 2024