Johan Lindblad på väg ner mot Saas Fee från Spielboden.
resmål
både pister och turer i
SAAS FEE
årets charternyhet
Det brakar till bland lärkträden och ett djur försvinner i långa
språng nerför berget, mot dalen och Saas Fee. Lite längre ner stannar det till och vänder sig om mot oss.
– Det där är nog en gems, säger Johan, innan djuret försvinner in
bland träden igen.
På spåren ser vi att det lilla hjortdjuret släpat magen i den djupa
snön. Att området är snösäkert är inte lika roligt för djuren som för
oss med 90 millimeter plast under pjäxorna.
tunna luften river i lungor som åkte färja till Danmark några dygn
tidigare. Härifrån har vi bra utsikt över liftsystemet, som ser ut som
en hästsko där det ligger utdraget på den stora Feeglaciären.
Det bästa ordet för att beskriva skidåkningen i Saas Fee är omväxlande. Antingen åker man uppe på glaciären, eller så åker man
nedanför den. Den övre delen av glaciären är relativt flack, men
längre ner är det betydligt brantare och de sista 1 000 fallhöjdsmetrarna ner mot dalen är branta. Mycket av offpiståkningen uppe på
glaciären är, på grund av sprickor och isfall, lurig.
vi ger det lilla hjortdjuret några minuters försprång innan vi
fortsätter ner mot dalen. Träden står tätt och det går undan på den
snabba snön – det ligger bara en dryg decimeter löst ovanpå de hårdare lagren. Vi fortsätter ner över en transport, skrämmer några
neonturister och dyker in i skogen igen.
En kvart senare klampar vi in i liften, den heter Alpin Express och
gör skäl för namnet. Som på många andra skidorter i Schweiz har
ingenjörerna fått leka vilt. Vajrar hit och dit, hjul, motvikter, glasfiber, stål, armering och betong. Summan är ett effektivt liftsystem
som snabbt för oss upp på hög höjd. Den sista biten upp mot
Allalin, toppen av liftsystemet, åker vi en ståtunnelbana rakt genom
berget och kliver av på 3 500 meters höjd. Vinden ligger på och den
BRANT • #4 • 2004
vi stakar iväg på snö som är så kall att det gnisslar om trugorna,
håller vänster förbi lite barblåst glaciär och ger oss i kast med något
som bara finns i Alperna – 1 700 fallhödjsmeter pist i storslalomlutning. I början kör vi ganska försiktigt och gör så pass långa stopp
att mjölksyran i alla fall delvis försvinner. Men ju närmare dalen vi
kommer, ju mer växer storslalomhornen i pannan och svängarna
blir längre och längre. Jag är ingen tävlingsmänniska – om jag inte
kan vinna. I huvudet rullar ett mantra för att psyka upp mig själv:
Kom igen nu, stå fram på skidan, fäll in knät, tryck till, vrid inte
med överkroppen! Varför kör Johan så fort? Upp ur sväng, ny
sväng, gör den längre, åk snabbare. Så där ja. Oj, nu går det för fort.
13
resmål
»Jesusstackarn har
näsan mot öster, ner
mot dalen och byn.«
Jag är för gammal för sånt här, bra att jag har hjälm. Mjölksyra –
mina lår! Transportsträcka. Johan stannar. Den jäveln var först.
en timme senare står vi än en gång högst upp i liftsystemet och
bestämmer oss för att ta den flacka delen av hästskon ner mot mellanstationen Längfluh och äta lunch. Vi köper varsin tallrik soppa
som vi kompletterar med medhavd chokladbit och saft på terrassen
när servitören inte ser. En läsk är inte speciellt dyr, men det är på
något sätt en skön känsla att vara skibumsnål nu när man inte är
säsongare längre.
På eftermiddagen hittar vi ett åk som ska bli ett av veckans favoriter. Från Längfluh kör vi långt ut på glaciären, för att sedan göra
några svängar i pisten innan vi traverserar in under liften ovanför
Spielboden. Härifrån går några fina raviner ner mot dalen, vidare ut
i en transport som leder till förmiddagens skogsåk.
ungefär samtidigt som liftarna stänger gör vi stoppsladd i slutet
av byns huvudgata, knäpper upp pjäxorna och vandrar hem mot
hotellet. Saas Fee ligger ihoptryckt på solsidan i den trånga dalen.
Eftersom det inte finns några industrier, tågstationer eller stora vägar
ger byn ett kompakt intryck. Från huvudgatan slingrar gränder iväg
i alla möjliga riktningar, ibland mellan gamla bondgårdar, ibland
mellan nybyggda hotell. Och som i flera andra schweiziska bergsbyar har man här sagt nej tack till bilar, byggt stora parkeringshus i byns utkant och låtit byn behålla sin bergscharm. Ljudet
från forsen uppifrån glaciärerna är alltid närvarande, men ibland
bryts det av en elbil från något av hotellen som viner förbi för att
hämta gäster vid parkeringshuset längre bort i byn. I ett hus utmed
bygatan ligger skidskolan och i fönstret finns bilder på alla skidlärarna. Vi diskuterar varför så många av dem har likadana efternamn
och vem som har tuffast mustasch.
hon heter katharina schnorr och arbetar på turistbyrån mittemot
busstationen.
– Allalinhorn är ganska lätt, men det kan nog vara barblåst däruppe nu, säger hon.
Ganska lätt kan ju betyda vad som helst för en ung dam som bor
i en by omgiven av 4 000-metare, tänker jag när vi går tillbaka mot
hotellet. Men det är klart att vi måste försöka.
På morgonen dag två går vi genom en by som inte har vaknat riktigt än, som inte verkar ha bråttom upp till bergen och den blå himlen. Vid hotellen levererar små ellastbilar mjölk, traktens hundar drar
dagens första runda genom byn och liften transporterar upp pistörer och restaurangpersonal.
– Bergsteiger?, undrar en man i 40-årsåldern och pekar på våra
ryggsäckar, alldeles för stora och med rep, vattenslangar och isyxor
som pekar åt alla håll. Det är svårt att förneka vårt uppdrag.
– Jah, svarar jag efter att länge ha letat efter ett bra och uttömmande svar på hårddisken för tyska glosor och grammatik i mitt
huvud.
Vi hittar ett språk som fungerar bättre och samtalet fortsätter. Det
är inte första gången han är i Saas Fee och har helt andra skäl än vi
14
för att komma hit. Han tycker om de fina, breda pisterna och att
carva. Han följer med till insteget, tar några bilder på oss och fortsätter sedan ner för backen tillsammans med sin fru.
från pisten följer vi en brant isvägg upp mot en enorm glaciär-
spricka och vidare upp mot ett pass. Det är kallt i Allalinhorns skugga och snön är hård. Vi kämpar med stighudar som vill åt fel håll
och jag svär över skidstegjärnen jag aldrig köpt. Jag ger upp och börjar gräva i ryggsäcken efter mina vanliga stegjärn istället. Johan sliter
på med sina skidor på och jag hamnar på efterkälken. Väl uppe i passet ger även han upp skidorna och spänner på järnen. Den här vintern är konstig. En varm sommar har smält snön högt upp på glaciärerna, men en hyfsad försäsong har fyllt på i sprickorna och förstärkt de snöbroar som överlevt ökenhettan. Men det har blåst
mycket på höjd och det har resulterat i att mycket is ligger bar över
4 000 meter. Glaciärer som i februari ska se ut som mjukglass ser
istället ut som en blå Piggelin. Det som ska vara en snöklädd västsida på Allalinhorn är en rejält tiltad hockeyrink. Efter en snabb fika
knyter vi in oss och fortsätter uppför. Isen är inte klätterbrant, men
stenhård och jag får trycka i taggarna för att de ska fastna. Vi går rakt
söderut för att hitta den lättaste vägen upp mot klipptoppen. Det
brantar till och Johan skrapar med stegjärnen på klippan för att
BRANT • #4• 2004
Vänster: Saas Fee by nignt. Den bilfria byn är en skön mix av gammalt och nytt. Ovan: Johan Lindblad på väg ner från toppen av Allalinhorn, 4 027 meter högt. Matterhorn i bakgrunden.
komma upp på bergsryggen. Själv ställer jag mig ur skottlinjen för fallande sten och kamrat, gör mig redo att bromsa ett eventuellt fall och
väntar på min tur att klättra upp på toppkammen.
– Säkring klar, hör jag minuten senare uppifrån kammen. Jag har
gjort standplats i fem av varandra oberoende punkter, ropar Johan.
– OK, jag klättrar, ropar jag tillbaka.
jag följer repet upp mot kammen och himlen. Att klättra lös klippa
med stegjärn är som att spela fotboll i gummistövlar. Det funkar, men
Zlatankänslan infinner sig inte riktigt. På kammen sitter Johan och
standplatsen består av isyxa, stegjärn och hans rumpa. Kammen ser
ut som man vill att en kam i Alperna ska se ut; härligt smal på sina
ställen, mixad med snö och klippa och med stora stup på båda sidor.
När jag lutar mig över kanten åt öster försvinner bergssidan i ett stup
och mer än två tusen höjdmeter längre ner syns dalen och Saas Fee.
Några alpkajor seglar förbi på nästa obefintliga vindar och i magen
fladdrar klätterfjärilarna så där lite lagom. Vi klampar vidare mot toppen och stannar inte förrän Johan tar sig an de sista metrarna klippa
upp mot det stora järnkorset på toppen. Han gör fast sig med repet
vid Jesus fötter och jag följer. Inte heller den sista biten är svår och jag
kan samtidigt koncentrera mig på klättringen, stegjärnen och den
utsikt som är bonus när man närmar sig toppen av en 4 000-meter-
BRANT • #4 • 2004
stopp i Alperna en nästan vindstilla dag i februari.
– Sådär ja, säger Johan när jag kopplat in mig i standplatsen. Det
behöver inte vara svårare än så här. Lite klippa, lite snö, pirr i magen
och en fin topp, fortsätter han.
vi konstaterar att korset på toppen av Allalinhorn måste vara
sponsrat av någon lokalpatriot från Saas Fee. Jesusstackarn har näsan
mot öster, ner mot dalen och byn. Och även om den utsikten är
vacker, finns det knappast något som slår utsikten västerut. Runt
omkring oss har vi den största koncentrationen av 4 000 - meterstoppar i Alperna. Monte Rosa-massivet, med pucklarna Pollux och
Castor, slingrar sig likt en långt drake bort mot Matterhorn. Den
stora pyramiden är ett vackert berg, en ögonmagnet som ensamt
reser sig från högplatån ovanför Zermatt. Och när du som klättrare
letar linjer upp för Matterhorn förstår du att det inte kommer att bli
lätt, oavsett vilken väg du tar till toppen. Inte ens glaciärerna lyckas
klamra sig fast med någon större framgång. Sedan fortsätter Alperna
vidare västerut, i ett gytter av glaciärer och bergväggar, bort mot
Verbier, vidare över gränsen till Chamonix och Mont Blanc. Vi klättrar nerför kammen och vidare ner mot glaciären. Vi försöker att hålla
oss på den barblåsta isen, men ibland måste vi gå på snö och där
under hotar sprickor.
15
resmål
när jag tar steget ser jag glaciärsprickan i ögonvrån och hund-
radelen senare öppnar sig marken under mina fötter när snöbron
kollapsar. Men det är inte repet som räddar mig utan min stora
ryggsäck. Den tillsammans med att jag kastat mig framåt i fallet har
gjort att jag blivit hängande i 50 liter nylon och två armhålor. Jag
sparkar in vänsterfotens stegjärn i väggen bakom mig, manövrerar
isyxan snabbt från gåfattning till klätterdito och slår den desperat
mot kanten av sprickan. Men den lätta skidbestigaryxan studsar
mot den hårda glaciärisen. Jag gör ett nytt försök, sparkar in
högerstegjärnet och häver mig upp över kanten. Där ligger jag
några ögonblick och låter adrenalinet rinna av mig innan jag reser
mig upp och hjälper Johan över sprickan.
Det här är ett sånt där ögonblick som bränns in med laser i minnet. Den där helt stilla hundradelen när någon trycker på pausknappen och jorden slutar snurra. Det där kristallklara ögonblicket av
total skräck när du vet att lavinen kommer att gå, men innan snön
dragit iväg; när du upptäcker att du inte kommer att orka klättra
längre, att du kommer att falla långt, men inte har tappat taget; när
du förlorat kontrollen över bilen, men inte dragit ner i diket. Eller
när du vet att du kommer att gå igenom snöbron, men foten inte
nått snön. Än. Ögonblick av skräck som det aldrig går att förlika sig
med, men som alltid finns där. Ett till i samlingen.
men så kommer snön till slut. stora flingor från en mörk himmel.
På morgonen den sista dagen ligger ett pjäxdjupt lager nysnö på
berget. På riktigt vindutsatta ryggar har vinden gett snön en skorpa,
men den är så pass tunn att den inte påverkar skidåkningen. Vår
sista dag i Saas Fee blir så där bra att vi glömmer att äta lunch. Och
när vi kommer på det skjuter vi upp den, men räddar blodsockret
med en Snickers och en klunk vatten i liften. Hela dagen åker vi
under äggliften som går upp mot Spielboden. Vi har bestämt träff
med en kompis i Verbier på eftermiddagen, men vi skickar ett sms
och skjuter upp mötet. Det finns vänner på puderdagar, men är de
någon annanstans får de vänta. Till slut måste vi få i oss mat och
åker upp till Längfluh för att äta en sen lunch. Men från kabinen ser
Johan några ospårade linjer ute på glaciären. Vi orkar några åk till.
Text och bild: Rikard Andreasson
Fakta/Saas Fee
Saas Fee ligger i södra Schweiz, nära
Zermatt och den italienska gränsen. Byn
ligger på 1 800 meters höjd och det gör
att snötillgången ofta är god.
Resa
Förut har det bara gått att åka till Saas
Fee med Sembo (www.sembo.se), men
från och med i vinter finns även STS
(www. sts.se) och Sportresor
(www.sportresor.se) på plats.
Ska du ta dig till Saas Fee för egen del
kan du flyga till Zürich och ta tåget till
Visp och slutligen buss den sista biten
upp till Saas Fee.
Kör du bil från Sverige går den snabbaste vägen över Basel, sedan till Bern
och vidare med biltåget i Kandersteg.
Sedan vidare mot Visp. Sista delen av
resan går upp i den vackra dalen mot
Zermatt.
Bo
Det finns många hotell och lägenhetshotell i Saas Fee. Om du vill skaffa
boende själv är det enklast att ta kontakt med turistbyrån (www.saas-fee.ch) i
byn. De hjälper dig med boende.
Kommer du till byn utan att ha ordnat
boende finns det en stor anslagstavla
med hotellinformation vid turistbyrån,
mittemot busstationen i utkanten av byn.
Äta
Byn kryllar av restauranger, det är bara
att plocka en som passar din plånbok.
På huvudgatan finns några matbutiker.
Schweiz har haft ett rykte om sig att
vara dyrt, men det känns som om grannländerna kommit ikapp.
16
Skidåkning – något för alla
Saas Fee är det största liftområdet i dalen,
men lite längre ner ligger Saas Almagel
och Saas Grund. Mellan skidområdena går
det skidbussar. I Saas Fee är skidåkningen
som sagt varierad. Mellan 2 500 och 3 500
meter sker den mesta skidåkningen på glaciärer. Det ger fin och kall snö som håller
länge, men ska du åka utanför pisterna på
många ställen här uppe krävs glaciärutrustning + kunskap eller en bergsguide.
Nedanför glaciärerna är åkningen brantare
och offpisten mer lättillgänglig. Tänk på att
det finns skyddsområden för gems på sina
ställen. Sommarskidåkning finns. I vintras
kostade ett 6-dagars liftkort
1 700 svenska kronor.
Toppar och annat skoj
Det finns många turer och toppar runt Saas
Fee. Koncentrationen av toppar högre än
4 000 meter gör att du lätt kan plocka
flera av dem under sportlovet. Det finns
många hyttor uppe i bergen om du vill göra
längre turer. Allalinhorn har rykte om sig att
vara en av Alpernas lättare 4 000-metare
att bestiga. Är det en normal vinter går det
att gå på hudar ganska långt upp på berget. Håll upp i passet norr om toppen, för
att sedan gå mot söder och komma upp på
kammen. Eftersom klippklättringen på turen
är lätt behöver du inga klippsäkringar, det
är bara att hålla tungan rätt i mun...
Och att se upp för glaciärsprickor.
Bergsguide: www.mountain-life.ch
BRANT • #4• 2004