1. No category

OM VÄ R LDE N S S KÖ N A STE S KI DO RT • Å RG Å NG 16 • V I NTE R 2015
O M FÅ N G 228 S I D O R
S T O R L E K 205 X 265 M M
P R OJ E K T L E DA R E F R E D R I K B O B E R G
ÅK ARE HE NRIK WINDSTE DT PL ATS BL Å STE N
K AT E G O R I 1 C — M A G A S I N P R I N T
OM VÄ R LD E N S S KÖ N A S TE S K I D O R T • Å RG Å N G 16 • V I NTE R 2015
TÄV L I N G S B I D R A G
S V E N S K A D E S I G N P R I S E T 201 5
A R T D I R E C T O R J O H N C R AW F O R D - C U R R I E
BAKSIDAN
D E N KO M P L E T TA G U I D E N T I L L Å R E S S T Ö R S TA O F F P I S T
GENIDRAGET
S Å L Ä R D E V I O S S AT T Ä L S K A S U P E R - G
P O R TA LE N
FJÄ L LVÄG E N T I L L V Y E R , MY S T E R I E R O C H D R A M A
FA SALOPPET
L Ä N G DÅ K A R N A S T U F FA S T E U TM A N I N G
JÄ MTM AT
FRÅN HÖGA FJÄLL , GRÖNA ÄNGAR OCH K ALL A
HAV
Stig Sollander och Sarah Thomasson
tog var sitt brons under de alpina
världsmästerskapen i Åre 1954.
01
I N B J U DA N : F O L K F E S T, F E B R UA R I 2O I 9
Anja. VM-guld
i super-g, störtlopp
och superkombination.
Dessutom brons i slalom.
Anderz Molterer från Österrike blev
utan medalj i störtloppet, den här
GASIN ÅRE
36 — M A redde
situationen
han inte ut.
Österrikaren Benjamin
Raich på väg mot mål i
storslalom 2007.
tionella regelverk och sändningsrättigheamerika var det snöbrist, i Åre snöade herD E T Ä R B A R A AT T E R K Ä N N A . På
ter påverkade allt från infrastruktur till
rarnas stakade super-g bana över. Kungen
Magasin Åres redaktion var spänningen
utformning av restaurangmenyer. Gästerna
var där, alla var där, Patrik Järbyn var där
inte särskilt stor inför vm-omröstningen
klagade och byborna klagade ännu mer.
och Anja... Ja, Anja Pärson var där och
i Slovenien i juni 2002. Vi vågar påstå att
sälarna stod som spön i backen. Det var
vår i bästa fall svala entusiasm delades av
en sportslig propagandafestival som i sina
många andra Årebor. Visst skulle ett vmV I B O R D E H A V E TAT B ÄT T R E . Tagit
bästa stunder nästan nådde upp till norsk
arrangemang vara gynnsamt för byn resolärdom av historien till exempel. vm hade
nivå. Arrangemanget hyllades som det
nerade man, säkert kunde det höja ett och
nämligen arrangerats i Åre en gång tidibästa någonsin av fis-delegaterna.
annat fastighetsvärde, kanske skulle man
gare, 1954, och var enligt dem som hade
Sedan var festen plötsligt över. Fem års
kunna hyra ut härbret till något desperat
turen att vara med en folkfest av sällan
föreberedelser, två veckors tävlingar och
tv-team och därmed finansiera en taktisk
skådat slag. Byn fylldes av internationella
där stod Åreborna ensamma kvar
smitresa till Alperna. Vi är ju mer
ett fånigt leende på läpparna
intresserade av att åka själva än att
”Kanske skulle man kunna hyra ut härbret med
och jättemycket disk och tomglas.
stå bakom röda nät och trängas för
till något desperat tv-team och därmed
Sakta förvandlades vm 2007 till
att i bästa fall få en skymt av någon
översponrad österrikare. Oavsett
finansiera en taktisk smitresa till Alperna.” ännu ett nostalgiskt minne som
varsamt packades ned i den propvilket skulle Åre ändå inte ha en
fulla det-var-bättre-förr-lådan.
chans mot vare sig tunga Lillehammer eller gigantiska Val d’Isère.
atleter och deras välklädda entourage
När fis-pampen Gian-Franco Kasper
spred en air av sportig elegans i dalgången.
I VÅ R A S K O M C H O C K B E S K E D E T. Det
via en svajig smalbandsuppkoppling så rev
Flaggorna vajade, champagnen flödade,
är dags igen. Åre har fått förtroendet att
upp kuvertet och med viss möda uttalade
solen sken, publiken jublade och Norge tog
arrangera alpina vm en ofattbar tredje
”Åre” som arrangör för mästerskapen
storslam. Evenemanget placerades enligt
gång — 2019. Denna gång i konkurrens
jublades det i hotell Åregårdens sällskapsoss i kategorin ”det var bättre förr” och
med Cortina d’Ampezzo. De allra flesta
rum där de initierade samlats för att följa
hanterades redaktionellt med tårögd nosÅrebor (svårflirtade typer om det inte har
omröstningen. Men för oss, och många
talgi. Tanken att något så fulländat skulle
framgått) reagerade nu med oförställd
andra Årebor, var vm-tävlingarna fortfakunna inträffa igen existerade inte.
glädje — inte bara inför tanken på ännu en
rande något abstrakt som möjligtvis skulle
Men det kunde det. vm 2007 var en
omvärdering av huset. Den här gången står
kunna ställa till med parkeringsproblem i
makalös succé. På något mirakulöst sätt
byn helhjärtat bakom tävlingarna vilket
en avlägsen framtid.
lyckades (nästan) alla byggprojekt bli klara
gör att arrangörernas ambitiösa motto att
Tiden gick och de kommande världsi tid till invigningen, sedan invaderade
ta tävlingarna ’ from good to great’ faktiskt
mästerskapet såg ut att infria våra lågt
hela världen lilla Åre med ett jättestort
har en god chans att infrias.
ställda förväntningar. Dalen såg ut som
leende på läpparna. Först vräkte snön ned
Själva tänker vi inte missa en sekund
en byggarbetsplats av medelhavskarakoch sedan strålade solen och hela dalen
vare sig av förberedelserna eller själva tävtär, vägar grävdes av, vatten stängdes av,
dansade och sjöng (helst i österrikarnas
lingarna. Vi tänker inte gå miste om ännu
elektriciteten kom och gick. Guldgrävande
ambassad-snedstreck-partytält mitt på
en möjlighet att, om 10-20 år ungefär, få
lycksökare i dyra bilar startade obegripliga
torget) och allt kablades ut till 563 miljoner
säga att ”det var bättre förr”.
konsultverksamheter. Krångliga internatv-tittare i 24 länder. I Europa och NordOch framför allt: att ”vi var där”. [ J C C ]
FOTO NILS THOMASSON | GÖSTA FRIES —
37
08
Stig -Helmer
Serie S
Ols son
462
Ruben Östlu
Serie T
nd
117
T I L L B A K A PÅ R Ö DA M AT TA N
Pep Fujas laddar på mitt
i natten iförd en dräkt
med 7000 insydda ledlampor. Landningen var
värre än luftfärden då
dräktens lampor lyste
upp den virvlande snön
och bländade honom.
48
— FOTO OSKAR ENANDER
B E R O E N D E PÅ E N S E G E N definition av
”finrum” hamnar Lasse Åbergs Sällskapsresan II — Snowroller på olika platser. Vad
som inte är en definitionsfråga är att filmen
sågs av två miljoner människor, på bio. Det
går inte att skämta bort, oavsett hur skidnödiga ens åsikter om Stig-Helmer är.
Sedan Snowroller släpptes för snart 30
år sedan har filmer om skidåkning hamnat
en smula i skymundan, och Mimmi och
Reine i Fjällen! cementerade 1997 snöfilmens tveksamma status lika solitt som en
ståplats i Nybroviken.
Men med de senaste årens utveckling — som nog kan skyllas både ökade
outdoor- och hälsotrender, billigare proffs­
kameror, internet och o s-statusar — har
någonting hänt. Norska filmbolaget Field
Productions har det gånga året blivit hyllade
på biografer över hela Norge för sin Supervention. Andra kreativa skidfilmsbolag, så
som amerikanska Sweetgrass och Sherpas
Cinema, har båda släppt filmer som tilltalar
andra än de mest inbitna actionsportarna.
Går man på bio idag är chansen stor att
just Sweetgrass gjort en av de där super-
påkostade reklamerna som visas innan
filmen. De blev nämligen anlitade av inga
mindre än Philips att göra en stor kampanj
för deras nya värsting-t v. Temat? Skidåkning på natten. Resultatet? Kortfilmen
Afterglow, som under sina elva minuter
och trettiofem sekunder blåser huvudet av
alla som ser den. Premiären, som gick av
stapeln på en central Stockholmsbiograf i
regi av tidningen Resumé, saknade varken
röda mattor, bubbel i dörren, influgna amerikaner eller unisona hyllningar vid filmens
slut. Och knappt en skitig skibum så långt
ögat kunde nå.
Det slutliga steget in i salongerna är
signerat Ruben Östlund, som i Cannes
åtnjöt stående ovationer och juryns pris för
sin Turist. Skildringen av den skandinaviska veckoturisten i Alperna framkallar både
molande magont och tragikomisk igenkänningsfaktor. Om det nu mot förmodan blir
så att turist inte får en Oscar 2015, kan vi
svenskar ändå trösta oss med att Ruben
gjort världens bästa skidfilm någonsin
— Free Radicals I. [ J J ]
WWW.SWEETGRASS-PRODUCTIONS.COM/FILMS/AFTERGLOW
MAGASIN ÅRE —
49
ANNONS
09
D I R E K T F R Å N H AV T I L L FJÄ L L
I E T T R U F F I G T industriområde i Brattland
— ungefär en mil öster om Åre — står ett
gäng människor och hänger utanför en garageport. Det är fredag eftermiddag. Stämningen är hög. Förväntningarna likaså. Det
trampas på stället och otåligheten vibrerar i
luften. Alla är här av samma anledning men
kommer att lämna platsen med helt skilda
upplevelser och påsar. När det handlar om
havets läckerheter är ingen erfarenhet eller
smak den andra lik. Några har fisket och
kärleken till färsk sjömat nedärvd i varenda
gen. Andra har nyligen gjort den trevliga
bekantskapen och kan inte få nog.
När Åre Atlantfisk slog upp sina portar
50
— FOTO MATTIS LINDQVIST
i den gamla biltvätten för mindre än ett
år sedan gick ryktet som en löpeld genom
byn. Äntligen hade någon faktiskt gjort
slag i saken som det snackats om så länge.
Åre ligger elva mil från närmaste norska
fiskevatten fågelvägen mätt. Hur kan det
komma sig att det färskaste maritima
utbudet på våra tallrikar då ska komma från
Göteborg. Men hur mycket snack det än
har varit så krävdes det att de tre kockarna
Anders Lundberg, Håkan Thor och Markus
Arvidsson tog tag i saken för att delikatesserna skulle hitta över gränsen. In i denna
industrilokal mitt i skogen längs E14.
Varje fredag fylls lokalen med godsaker
som torsk, hälleflundror, blåmusslor, ostron, tonfisk, uer, pilgrimsmusslor, marulk,
räkor, krabbor, rödspättor, sej, hummer. Ja
du ser ju. Urvalet varierar för varje fredag
och ibland tar det man hade siktat in sig
på slut snabbare än snabbt. Lyxigt nog är
superkockarna inte bara importörer — de
står också bakom disken. Alltid redo att
ge tips om nya anrättningar som passar
en läckergom. Och Åre har fått sin första
riktiga saluhall. Lyx.
Åre Atlantfisk lägger varje fredag ut
vilka godheter de har fått tag på och erbjuder på Facebook. [ P H R ]
14
I S K A L LT U P P D R AG
N Ä R I S E N L Ä G G E R S I G PÅ Å N N S J Ö N , några mil
väster om Åre, smiter de lokala skridskofantasterna
från jobbet, stänger av mobiltelefonerna och letar
fram längfärdskridskorna. Genom sociala medier
sprids budskapet om fjällsjöarnas skimrande blankis
till den kungliga huvudstaden och de verkliga entusiasterna hoppar på nattåget till Jämtland.
Ånnsjön, där man till vardags inte direkt brottas
med problem kring överbefolkning, förvandlas under
några intensiva senhöstdagar till ett eldorado för
skrinnare i alla åldrar och storlekar. Förståeligt, för
miljön och utsikten är fantastisk och tillfället unikt.
Det gäller att passa på — så snart snön faller är långfärdskridskosäsongen historia. De äventyrligt lagda,
med utvecklat lokalsinne, söker sig upp längs Kärrån
och Rekån som meandrar sig fram över myrarna vid
foten av de storslagna fjälltopparna.
Redan i oktober brukar den grunda sjön, som en
av de första i landet, beläggas med is. Se till att vara
på plats då. [ J C C ]
N O R E N Det sägs att det går att åka nästan ända
fram till Tännforsen, Sveriges största sjöfall. Det är
en mäktig känsla att glida omkring med vattenmassorna dundrande ner.
Å R E S J Ö N Nära och bra. Från Brattlandsströmmen
i öster till Tegefors i väster. Se upp för vakar utanför
Lundsgården och vid reningsverket i Vik.
I höstas spred sig Jonas Landmarks och Karin Bäckborns
film från en skridskotur på Blanktjärn som en löpeld över
världen (faktiskt). Isen liknar fönsterglas, och nere i det
kristallklara gröna vattnet syns fjällfiskar simma under
deras skridskor. SE FILMEN HÄR: GOO.GL/HH9NFI
56
— FOTO MATTIAS FREDRIKSSON
Så här ser Ånnsjön ut
ungefär tio dagar om
året. Frågan är bara
vilka tio dagar.
MAGASIN ÅRE —
57
Helt rätt, bilden är ett
montage. Man har ju
inte både rullstol och
kryckor.
U T VA LT Profil
ANNONS
PUCKELÅKAREN
Jens Lauritz — knockad, nere för räkning, men uppe på åtta.
”Intensiva dygn
följer, med tunga,
närmast ofattbara
besked. Jens är
förlamad från
nacken och neråt.”
68
— FOTO MATTIS LINDQVIST
M Ö T J E N S L A U R I T Z , en 21-åring som skulle
kunna ge dig en lektion gällande vad som går eller
inte.
Först gick det bra. Bäst, skulle man kunna
säga. sm-seger på hemmaplan i Duved för landslagsåkare Lauritz skulle följas av en lekfull match
i parallellpuckel. Bredvid åkte klubbkollegan Ludvig Fjällström. Plötsligt faller Jens. Oväntat och
hårt. Pappa Kennet filmar och ser sin son studsa
nerför pucklarna, allt mer lealös. Intensiva dygn
följer, med tunga, närmast ofattbara besked.
Jens är förlamad från nacken och neråt. Vid
Umeå Universitetssjukhus konstateras att ryggkotorna flyttat sig och hamnat i helt fel läge. Familjen får besked om att sonens fortsatta liv med
största sannolikhet kommer styras från en rullstol.
Jens kämpar med alla krafter för att röra högra
stortån. Bara någon slags respons, en reaktion för
att bevisa det omöjliga.
Under påföljande operation ersätts en skadad
disk med ett slags stålbur för att hålla isär kotorna.
Något dygn senare kan Jens lyfta ena benet en
aning, men bara två-tre gånger per dag. Pannbens-
träning tar vid och staplande steg med rullator
ersätter vinkande tår. Dagarna blir till veckor.
Modet återkommer, om än med inslag av dysterhet och tunga tankar. Vad ska det nu bli av livet
efter detta? Osäkerheten är lätt att begripa även på
avstånd.
Åtta månader efter det där ödesdigra felskäret
hittar vi Lauritz i Zermatt. Han har lärt sig gå
igen. Dras med balanssvårigheter och har tappat
runt 15 kilo. Men han åker skidor, mot alla tänkbara odds. Hänger med landslagskompisarna och
blickar ut över dalgången genom sina goggles.
Det är en kort, dramatisk historia om just ett
sådant tillfälle som skiljer oss i två lag. Massan
som tar emot, accepterar och fogar sig i varje nytt
lass på axlarna. Och så det lilla fåtal som avviker, tar ett steg åt sidan och hittar en väg du inte
trodde fanns.
I Internationella Skidförbundets register över
tävlande är Jens reducerad till en kod. Åkare nummer 2528116. Men där står också något viktigare,
mer talande. "Athlete information, status: active."
Det säger väl egentligen allt. [ B S ]
Werséns Biff
Rydberg kommer
förmodligen finnas
kvar på menyn .
U T VA LT Mat
> > > FORTS
6 — B O R S TA bort överflöd så
att strukturen kommer fram.
Använd hästhårsborste eller
fin nylonborste.
SÄKRA KORT
som för länge
sedan tappat sin plats längst upp
i menyn, men som stammisarna
beställer varje gång. De är rätterna som överlever även de mest
ambitiösa menyrevideringar och
kockbyten. De är de diskreta
stjärnorna på Årekrogarnas menyer helt enkelt. Prova själv.
D E Ä R R ÄT T E R N A
7 — R I L L A en handstruktur
med ditt nyinköpta rilljärn. Vid
kallt före, lite fukt i snön och
fina snökristaller vill du ha så
fin struktur som möjligt. Vid
blötare, varmare före krävs
en grov struktur som tillåter
fukten att transporteras bort
under skidan. Vi påstår att
rillningen är mycket viktigare
än vallan. Riktig överkurs är att
(som de riktiga proffsen) lägga
en finare struktur på främre
halvan av skidan och en grövre
på den bakre. Fråga oss inte
varför, men det handlar om
friktion. Och värme.
Och vatten.
Stammisarnas favoriträtter — hela listan!
B I F F R Y D B E R G PÅ J Ä M T V I S
(Werséns) En genialisk variant på
den klassiska rätten, där nötköttet
ersatts av ren och tillbehören justerats och på något sätt skapat en
helhet som är större än delarna.
Passar för alla tillfällen.
FA J I TA S C O M B I N AT I O N
(Broken) En stökig blandning av
nötkött, kyckling, lök och paprika
som serveras direkt i en glödhet
stekpanna. Kladdigt, mäktigt,
sött, rökigt, roligt och lite farligt.
P I Z Z A L A PA U L A R D E (Liten
Krog) Inbakad — bara en så’n sak.
En orgie i ost, crème fraiche och
kalorier som håller måttet till sista
tuggan. Kallas av vissa stamgäster
för ”ostfonduepizzan”.
PA S TA G A M B E R E T T I (Timmerstugan) är rätten som övertygar
även den mest förhärdade skaldjursskeptiker och pastavägrare.
Spaghetti, räkor, chili och
persilja. Hur kan något så matigt
kännas så fräscht?
C E R D O A S A D O (Supper) En
saftigt fet liten grisbit av latin­
amerikanskt ursprung (rätten,
inte grisen) som formligen
smälter i munnen. En av Suppers
ägare sammanfattar rättens status
perfekt: ”Gästerna dödar oss om
vi tar bort den från menyn.”
M I S S A I N T E H E L L E R Tottebos
gravade älg, Vinbarens hamburgare, Hummelstugans schnitzel,
Timmerstugans raggmunk eller
Dahlboms chiliburgare. [ J C C ]
S K Å L A L O K A LT Vin från Åres sydsluttningar (nästan) och öl från baksidan.
8 — D R A några drag med
hästhårsborste eller fin
nylonborste.
9 — ÅK.
78
[F B]
— FOTO MATTIS LINDQVIST
CALLES RIESLING
Calle Feght är Årebo,
vinkännare av rang och en
riktig sköning. Calle har
skapat sin egen riesling
nere i Rheingau. Ett torrt,
stramt vin med bra frukt
och inslag av päron, gröna
äpplen, örter och citron.
107 KR | NO. 72154
DOMAINE ST BL AISE
C U V É E D ’Å R E Ekologiskt rödvin som säljs av E.
Harlaut et Fils. Les Fils är
lika med OS-stjärnan Henrik och Åreguidernas Philip
Harlaut. Klassisk sydfransk
klassisk blandning av merlot, carignan, grenache och
syrah. 121 KR | NO. 74919
G ILDA A ME RIC AN
PA L E A L E Åre Bryggcompagni har snabbt
etablerat sig som kompetenta öltillverkare. Gilda
är humlearomatisk med en
nyanserad doft och inslag
av passionsfrukt, mango,
blodapelsin och örter.
38 KR | NO. 89072
ANNONS
U T VA LT Drinkar
ANNONS
R AG N A R
Klassikern Ragnar uppfanns
1992 av Östersundaren
och bartendern Anders
"Ragnar" Andersson, ägare
till restaurang Broken Dreams
i Åre. Ragnar befann sig
på 'fel sida' av en bardisk
i Östersund vid tillfället,
men komponerade genom
bartendern Stefan Ottberg
fram en vinnarblandning
baserad på trendvodkan
Absolut Kurant. Resten är
sprithistoria och Ragnar
serveras numera över
bardiskar i hela världen.
ORIGINALRECEPT
6 cl Absolut Kurant
2 cl pressad citron
Sockerdricka
Servera i pintglas
SKAKAT & BLANDAT
Vi bad Dahlboms Pia Nilsson bjuda på några drinkar.
D A H L B O M S O L D FA S H I O N E D
4 cl kaffe- och vaniljinfuserad
bourbon, 1/2 tsk råsocker, några
stänk Angostura, ett stänk
sodavatten. Muddla sockret med
angostura och sodavatten. Lägg i
en stor isbit. Fyll på med bourbon.
CHERRY GRAPEAPE
3 cl Absolut Bitter Cherry, 2 cl
Maraschinolikör, tre klyftor
blodgrapefrukt, 1 cl sockerlag
1 cl färskpressad citron. Muddla
blodgrape i shaker, fyll på med
10 4
— FOTO MATTIS LINDQVIST
alkoholen, 1 cl socker och 1 cl
citron. Skaka. Servera i kort glas
med krossad is.
HENDRICKS GT
4 cl Hendricks gin, gurka,
svartpeppar, grapefruktzest,
tonic. Glas, is, gin, tonic,
två härliga gurkskivor, mald
svartpeppar på toppen, garnera
med grapefruktzest.
CHILI CHIBBY
5 cl Pisco, några droppar
chilivatten, 2-4 cl
passionsfruktpuré, 3 cl
limejuice, 2 cl sockerlag och
några stänk Angostura. Blanda
ingredienserna i en shaker, skaka.
Servera i kylt cocktailglas.
F L O R I D I TA M O J I T O
4 cl Havanna Blanco, 3 cl
limejuice, 2 tsk socker, två hela
stjälkar mynta. Slå myntan mot
handen för att få ut doft & smak.
Blanda ingredienserna med is i ett
högt glas, toppa med soda.
7
22
25
SM-GULD
Å R PÅ S K I D O R
SKIDDAG AR
RE SDAG AR
(1 6 5 P E R Å R )
(2 2 0 P E R Å R )
SM-ME DAL J E R
B E S Ö K TA
SKIDORTER
FÖL JARE
I N S TA G R A M
FAV O R I T S K I D O R T L A K E L O U I S E
2088
"Det bästa med Åre
är att det är hemma.
Här kan jag andas
ut och koppla av.
Landa i lugnet. Och så
morgonskidåkningen
i Olympia. Eller
VM8:an som den
nu heter. För mig
kommer det alltid vara
Olympia. Nypistad
manchester. Jag är
en inbiten, nördig
pistnötare. Bränn järnet
— det är kul!"
SKIDOR
PER SÄSONG
23
SKIDOR
I FÖRRÅDET
46
ÅR I ALPINA
L ANDSL AG ET
O VÄ N TA D TA L A N G U S E L PÅ M AT T E
14
>100
SKIDSPONSOR HEAD
U T VA LT Elitkoll
ÅLDER
EUROBONUSPOÄNG
7
102 000
KAJSA KLING
Landslagsåkare i utförsåkning, Åre.
K A J S A S L Ä N G D : 173 C M
0
20
40
60
80
100
120
140
160
180
200
220
SKIDL ÄNG D: 215 CM
J A G Ä L S K A R att vara i stugan. Långt till närmsta
granne och mitt ute i skogen. Där kan man göra vad
fan man vill. Nästan. Om mamma tillåter det.
J A G H ATA R regn i backen. Eller när jag tappar bort
saker. Vilket sker dagligen. Jag blir så besviken.
T O TA L P L A C E R I N G VÄ R L D S C U P E N
124
2008
10 6
— FOTO MATTIS LINDQVIST
105
2009
15
89
86
90
2010
2011
2012
1 02
2013
2014
ANNONS
7
29
31
NM-GULD
Å R PÅ S K I D O R
U T VA LT Elitkoll
ÅLDER
SKIDDAG AR
RE SDAG AR
(1 3 0 P E R Å R )
(2 2 0 P E R Å R )
TIDNINGSOMSL AG
B E S Ö K TA
SKIDORTER
32
153
FÖL JARE
I N S TA G R A M
7036
“Det bästa med Åre
är drivkraften hos
människorna som bor
här, det finns alltid
nya aktiviteter, fester,
evenemang och liknande.
Och att det inte finns
någon ålder på de som
bor här, nästan inte
grupperingar heller.
Det jag vill säga är väl
— flytta hit! Det är inte
svårare än så...”
ANNONS
SKIDOR
PER SÄSONG
7
SKIDOR
I FÖRRÅDET
F E L S VA R !
28
Nu är det 33, men det
visste inte Henke om
när han svarade. / Red.
Å R I P U C K E LL ANDSL AG ET
EUROBONUSPOÄNG
5
225 000
HENRIK WINDSTEDT
Proffessionell friåkare, Åre.
H E N R I K S L Ä N G D : 1 74 C M
0
20
40
60
80
100
120
140
160
180
200
S K I D L Ä N G D : 1 92 C M
att åka skidor — nästan lika
mycket som jag älskar min familj.
JAG ÄL SK AR
skador och sjukdomar.
Allt annat kan jag hantera.
J A G H ATA R
F R Ä M S TA M E R I T VÄ R L D S M Ä S TA R E I F R I Å K N I N G 2 0 0 8
Ö V R I G A M E R I T E R J U N I O R VÄ R L D S M Ä S TA R E I P U C K E L 2 0 02
S J U FA L D I G ( ! ) N O R D I S K M Ä S TA R E I E X T R E M S K I D Å K N I N G
1 8 S TA R T E R , 9 PA L L P L AT S E R O C H 4 S E G R A R PÅ F R E E R I D E W O R L D T O U R 2 0 0 8 -2 0 1 1
108
— FOTO MATTIS LINDQVIST
220
Ärligt talat. Storleken har
ingen betydelse.
SMALL
MOUNTAIN
SKIING
14 4
— FOTO GÖSTA FREIS (DENNA SIDA)
Om att åka skidor på ett litet berg.
Om Åka Skidor.
Om Alperna.
Om en smula förakt.
Om flykten från en mellansvensk småstad.
Och om en alldeles speciell Baksida.
TE X T TOBIA S LIL JEROTH
F O T O M AT T I A S F R E D R I K S S O N
MAGASIN ÅRE —
14 5
Quoquo descendit necesse est
ascendere. Utförsåkarnas naturlag
no. 1 gäller i högsta grad dem som
vill åka Baksidan.
Å R E . S E R I Ö S T ? Bara ordet i sig hade en rent
provocerande effekt på min Alp-infekterade
hjärna. Visst, vi hade tagit tåget till den där
fjällbyn från vår lilla mellansvenska håla någon
gång på gymnasiet, hyrt in oss i ett ruckel i
Björnänge, köpt folköl på macken på andra
sidan landsvägen trots att vi skulle fylla 17
samma år, supit ner oss på Brännvin Special
som vi fått utlangat av vår mattevikarie och
dragit runt planlöst på torget eftersom vi inte
kom in någonstans, åkt skidor i röda Peak
Performanceställ, bränt puckel i Snobbrännan
(en av oss fick visst en skidspets på örat så
att blodvite uppstod när han åkte under
Fjällgårdsliftens nedersta del), gjort halvrackliga
daffys och hängt med ett gäng tjejer med
spraylugg från Motala. Vi tyckte självklart att vi
var salta som fan.
Vi visste inte bättre.
Vi var ett gäng drömmande mellansvenska
snorungar från en ytterst mellansvensk småstad;
Katrineholm. Känd för Göran Persson och ett
bandylag kallat “de sibiriska vinthundarna” som
hade sin (väldigt korta) storhetstid i slutet av
sextiotalet.
Skidåkning? Inte direkt, den sörmländska
landsbygden är begåvad med mycket tall men
väldigt lite nivåskillnader värda namnet. Men
min skidvärld var trots det större än min, snudd
på obefintliga, skidrutin — trots att jag åkt skidor utför sedan strax efter att jag kunde gå tack
14 6
— MAGASIN ÅRE
vare min morfar som med ett enträget tålamod
lärde sin överpeppade dotterson allt han hade
lärt sig om utförsåkningens ädla konst sedan
sporten kom till hans hemtrakter i Värmland på
femtiotalet.
Mitt fönster ut mot världen där ute stavades nämligen Åka Skidor. En tidskrift med
stora, glassiga bilder på lika glassiga, självsäkra,
snygga, världsvana människor som åkte skidor i
midjedjupt puder på ställen som Chamonix och
St Anton där dom spetsiga bergen pekade rakt
upp genom molntäcket och inte såg ut att sluta
förrän långt uppe i rymden.
Platser som var galaxer från min egen skidverklighet i Spökbacken utanför Forssjö med
sina 75 svajiga fallhöjdsmeter — en allt annat än
imponerande skidanläggning med tre pister ner
mot en liten sjö. Å andra sidan, Gud själv var på
besök där en gång. Stenmark alltså. Det måste ju
ha betytt något.
Den där byn i Jämtland imponerade på mig.
Att kliva av tåget och blicka upp mot Mörvikshummeln som bara försvann uppåt skyn var
omtumlande för en tonåring som aldrig hade åkt
skidor på något ställe större än Sälen.
Och det fanns en kabinbana på fjället, bara
en sådan sak. Det var lite som bergen i Alperna
som jag bara läst om i Åka Skidor, fast i lite mindre skala. Men i min värld just där och då var
Åre som Alperna. Och det räckte långt.
David Kantermo arbetar
som alpin kravmärkare. Den
avancerade mätutrustningen
sitter i högra staven. Endast
ekologiskt och närodlat puder
M A G A S I N Å R E — 147
får godkänt.
Blå himmel, blåis,
Blåstensbranten till
vänster, Blåsten till höger
och två blådårar i mitten.
MAGASIN ÅRE —
14 9
Ibland åker Janne Tjärnström så
många lössnöåk på Baksidan att
puderröken lägger sig som ett
lock över Åredalen.
”Så fort ordet Åre nämndes
fnös vi unisont och skrattade
hånfullt. I våra ögon var vi ju
fullfjädrade Chamoniards.”
D Ä R E M O T H Ö L L I N T E den kärleken speciellt
länge. Likt den knappt fjuniga yngling som jag
var på den tiden var mina känslor lätta att byta
ut.
Fylld av inspiration från Åka Skidor packade
jag mina prylar och drog ner till Alperna så fort
jag blivit fri från gymnasiets och lumpens bindande bojor. Jag packade in mig i en studio på
25 kvadrat med fem andra smutsbummare och vi
söp oss redlösa på PP:s billigaste bärs på literflaska fyra kvällar i veckan och åkte runt i skidvärldens brutalaste berg utan säkerhetsutrustning,
utan koll och utan teknik som om det inte fanns
någon morgondag.
Så fort ordet Åre nämndes fnös vi unisont
och skrattade hånfullt. I våra ögon var vi långt
förbi det stadiet. I våra ögon var vi ju fullfjädrade
Chamoniards.
Men det räckte inte för mig, jag ville ha mer
och en gråkall januaridag vintern efter stod jag
i min ensamhet på en övergiven parkeringsplats
i La Grave och undrade vad i hela helvete jag
hade gett mig in på. Världens råaste och mest
mytomspunna skidort, och en livrädd skidåkare
från Katrineholm som just hade kommit ner på
jorden. Fullständigt. Totalt.
Men jag lärde mig med tiden att hantera bergen och mig själv i dom. Jag fick hår på bröstet
(bildligt talat, jag har fortfarande inte ett strå på
bringan), vänner för livet och insåg vad jag blivit
satt på den här jorden för att göra; åka skidor på
stora berg. Jag var förlorad, och från den dagen
är jag för evigt en Gravelotte i själ och hjärta.
Dom få gånger en Åka Skidor smugglades ner
till vår lilla håla i Hautes Alpes fnös vi föraktfullt varje gång något som hade med Åre att göra
hyllades i skrift av dom där totalt ovetande och
ignoranta redaktörerna och skribenterna som
uppenbarligen inte hade skuggan av en chans på
pucken när det gällde riktig skidåkning. Tydligen låg redaktionen där också, så sjukt fånigt
att lägga en skidtidning på ett ställe utan berg.
Vi satt inne med facit och dom gjorde verkligen
150
— MAGASIN ÅRE
inte det. Skidåkning handlade om 2000 plus
fallhöjdsmeter med ond bråd död nedanför
skidspetsarna, inte om en halvracklig kicker där
någon fjant från skidgymnasiet försökte sig på en
360 med handpåläggning.
Ett par vintrar senare träffade vi på tidningens starke man bland cigarettröken på le Candy
Ass, byns enda vattenhål. En, i våra ögon, ytterst
arrogant man med platinablont hår och med ett
självförtroende som tydligen ännu inte blivit
varse om vad berget i mörkret ovanför honom
hade att bjuda på. Dagen efter fick vi syn på hans
gäng från liften och nog hade den ohängde jäveln fått tag på ett par K2 Seth Morrison, mina
absoluta drömskidor som jag inte ens visste att en
vanlig dödlig skidåkare kunde få tag på — visserligen i den fjantiga längden 193, men ändå.
Jag föraktade honom med hela min själ, och
han blev på något sätt min sinnebild av Åre.
En dryg månad senare fick jag köpa ett par
Morrison i den betydligt mer manliga längden
204 av den legendariske Doug Coombs efter
att jag, den simple skibumen från Katrineholm,
hade visat honom, skidguden från Jackson Hole
och Alaska, nerför Pan de Rideau, ett av La
Graves hårigaste åk. Visserligen hade skidorna
inte den balla grafiken med flames som originalskidorna, men istället en ovansida från en annan
modell och enligt Coombs extra glasfiber för
att bli styvare. Prototyp så det stänkte om det.
Jag hade avancerat till kung och den där fjanten
från Åre kunde gå hem och lägga sig och krama
skämskudden nedanför sin obetydliga Skuta.
Mitt självförtroende tog sig stundtals bibliska proportioner och än idag tror jag inte att jag
åkt bättre skidor än jag gjorde den vintern.
S Å E N D A G , i nådens år 2006, bara dagar efter
att Coombs och en annan skidvän gått bort i en
fruktansvärd olycka på ett brantåk i La Grave
som jag själv åkt flera gånger insåg jag att det var
dags att ta tag i saker och ting.
Jag hade kommit till en brytpunkt i tillvaron
MAGASIN ÅRE —
15 1
Solravinen
Henke Windstedt väljer
en så brant linje på
Blåsten att vi höll på att
vända bilden åt fel håll.
och det var dags att ta ett beslut som sträckte sig
längre än några månader framåt. Det höll inte
längre att kuska runt som en lodis och inte ha
en fast punkt i tillvaron även om jag åkte skidor
över hela världen och hade lyckats lura till mig
gratis skidprylar från en räcka med skidföretag.
Jag var vuxen på riktigt, jag hade en outnyttjad universitetsutbildning på fickan, jag hade
inget förhållande och jag kunde bosätta mig precis var i helvete i världen jag kände för och hade
möjlighet till. Jag funderade länge och noga,
vägde mina alternativ på silvervåg. Jag packade
in allt jag ägde i min rostiga 745:a som drog två
liter milen och styrde rakt norrut till … Åre.
Det var ett fullständigt logiskt beslut. Jag
ville bo i Sverige, och jag ville bo med berg (okej
fjäll) och skidåkning som en del av min vardag.
Jag hade en dröm om att kunna ta mina skidor,
gå från min egen lägenhet, köra puder en hel dag
och komma hem och hänga i min egen soffa.
Och hur konstigt det än kunde ha tett sig på
förhand så var Åre det enda alternativet. Och jag
var helt tillfreds med det.
Dessutom hade jag lyckats få jobb i byn.
Ett vikariat på Åka Skidor av alla ställen på hela
jorden. Cirkeln var sluten på något sätt.
M I N F Ö R S TA S K I D D A G i Åre var i slutet av
oktober efter ett rejält försäsongsdump som
lämnat Skutan täckt i ett tjockt lager med snö
av den ädlaste sort. Vi gick på stighudar upp
från Ullådalens parkering, genom Stendalen,
sneddade vid Tväråvalvet och landade på
152
— MAGASIN ÅRE
toppen. Det var inget La Meije direkt men
tillfredsställelsen att ha det här hemma började
gnaga lite skönt i själen. Det här kanske kunde
bli bra trots allt.
En av mina polare föreslog att vi skulle ta
Baksidan ner. Där fanns tydligen en ränna som
hette 'Bananen' som skulle vara bra. Fränt, tänkte
jag och fick flashbacks till den legendariska rännan med samma namn i La Grave. Puder och
rännor, det här verkade lovande.
Vi skråade bort mot en kulle täckt i vindpinad blomkålssnö och droppade in i insteget. Två
svängar senare och vi var ute på ett stort, vidöppet fält. Jag vände mig om till min polare.
— Var är Bananen, frågade jag.
— Det där var Bananen, svarade han.
Ridå. Det enda som i mina ögon återstod var
ett evighetslångt traverserande för att komma
ner till byn igen. Inte ens i Östra ravin som levererade bra åkning den dagen kunde jag släppa
tanken på var fan jag hade hamnat när jag åkte
slalom mellan stenarna i Susabäcken.
Några veckor senare öppnade Duved och jag
gjorde min jämtländska liftdebut i duggregn via
en släplift med minimal fallhöjd.
Det sög.
Jag bokade en biljett till Kanada i januari och
lämnade byn i tre månader. Mitt resonemang var
återigen enkelt. Åre var från och med nu enbart
en cykelort i mina ögon, skidor skulle jag åka
på andra ställen. Inte här bland folk i perfekt
matchade outfits som trodde att dom åkte skidor
på något som kunde liknas vid Alperna. Igno-
ANNONS
Bananen.
Om
det är någon som
kan hitta puder mellan
blomkålshuvudena i
grönsaksdisken så är det
Janne Tjärnström.
rance is bliss, min inbyggda skepsis till Åre hade
bara blivit än mer bekräftad.
M E N V I N T R A R N A E F T E R började jag gradvis
komma till någon form av lugn och sans i mitt
eget medvetande. Kalla det växa upp, kalla
det att anpassa sig, kalla det att slå av sina inre
känslor, kalla det vad du vill.
Jag började helt enkelt se saken ur ett alternativt perspektiv. Jag började lära mig att se
bort från dom bitar på Åreskutan som jag inte
gillade eller kom överens med, och istället rikta
min fladdriga fokus på det som gav en liten, liten
känsla av den typen av skidåkning som jag lärt
mig att älska i Alperna.
Jag skråade in i Bananen, och istället för att
fnysa åt hur kort den är faktiskt ge mig hän till
dom där två-tre svängarna som den ger. Jag började se de stora öppna ytorna på Baksidan som
en oas där jag kunde få känna mig lika fri som
på Glacier de la Girose hemma i La Grave (för
La Grave kommer för alltid att vara mitt skidhemma även om jag åker mer i Åre än där nuförtiden), fast i ett lite mer komprimerat format.
Jag började njuta av att ta på hudarna och gå
bort från liftarnas rassel och folkmyllret vid Kabinbanans topp (med det sagt så hatar jag fortfarande varje gång Grus-Karlssons skotrar med en
hoper turister i släptåg på väg till toppen kör om
mig). Baksidan blev min tillflyktsort på ett fjäll
som egentligen inte passade min eremitliknande
skidmentalitet.
Och det var i den vevan som jag verkligen
154
— MAGASIN ÅRE
upptäckte Blåstensvalvet. Baksidans baksida. En
värld som alltid tycks ligga i en ständig skugga,
lite vid sidan av och lite, lite längre bort. En
plats där det är mörkt, bistert och stilla. Vilket
bara ska ses som positivt enligt mitt sätt att se på
saken.
Här hamnar du inte av misstag. Tvärtom, du
skråar genom havet av omfrusen blomkålssnö,
dödsskare och svallis på toppen för att du verkligen vet vart du är på väg och att du verkligen
vill dit.
Visst, fallhöjden på själva åket är smått löjeväckande jämfört med dom berg som jag en gång
lärde mig åka offpist på, och traversen tillbaka
till liftarna kanske inte helt står i proportion
till den mängd bra svängar som man de facto
får. Men vid det här laget i mitt skidliv har jag
kommit så långt att jag lärt mig att ignorera den
där tjattrande lille jäveln som ständigt sitter på
min ena axel och mässar ut sin ruttna skepsis
och (någorlunda) göra lite mer av lite mindre,
än tvärtom som varit lite av min grej. Jag har
för länge sedan börjat se Blåsten, och själva
Baksidan med för den delen, som ett Alperna
i miniformat, med lite mindre exponering som
en bonusföljd. Det är ganska skönt att kunna få
några branta svängar utan att automatiskt göra
i merinokallingarna varje gång man glider ut på
en brant travers.
Och det är det som är det fina med Blåsten.
Du kan ta utmaningarna i din egen takt. Glida
in lite högre upp för varje gång. Lite högre, lite
brantare, lite mer skak i benen för varje gång —
ANNONS
Om man föredrar sol framför
skugga, och långa åk framför
långa traverser kan man göra
som Sofia Berg den här dagen:
välja Solravinen istället.
för den konvexa starten på åket är inget som du
bara viftar bort lite nonchalant, faktum är att
den hade inte gjort bort sig ens i La Grave.
och längtar till
skidåkning här hemma i Åre är det Baksidan
och Blåsten som det handlar om. Det är här jag
haft mina allra bästa åk i byn, ofta på dagar när
jag minst förväntat mig det på förhand — ett
av de allra bästa till råga på allt i sällskap med
ingen mindre än personen som jag dömde ut
längs fotknölarna i La Grave fjorton år tidigare,
det visade sig att vi var gjorda av exakt samma
skrot och korn i slutändan. Ibland har det snöat
ett par decimeter mer där uppe än på andra
ställen på fjället och skidåkningen varit rent
magisk. Ibland har Atlantvindarna blåst in
lite extra yrsnö som deponerats på dom östliga
sluttningarna och skapat ett sanslöst lättåkt,
krämigt underlag. Ibland har det räckt med ett
lager styrsnö eller en tunn, lätt uppruggad.
Vissa dagar med bra snö har jag släpat mig
upp till Baksidan fyra, fem gånger. Visst, jag ser
inte alltid fram emot att sätta på hudarna eller
spänna fast skidorna på ryggsäcken och släpa
mig uppför den där evighetslånga, flacka hajken
till toppen, bara för att få några bra svängar.
Men jag har med tiden också insett att jag gått
ännu längre på många ställen i Alperna, eller
Nordamerika, eller Japan för att få ännu färre
svängar. Det har bara varit den geografiska
hajpen som varit betydligt större än här hemma
i Jämtland.
NÄR JAG DRÖMME R OM
156
— MAGASIN ÅRE
Baksidan har blivit min sida av Åreskutan.
Jag ser den varje gång jag drar upp gardinen i
sovrummet hemma i Såå, jag har den i blickfånget varje gång jag tar bilen in till byn. Jag
imponeras av dess jämtländska storslagenhet.
Inte storslagen på samma sätt som La Meije som
kastar sig rätt i ansiktet på dig från andra sidan
dalgången i La Grave. Mer storslagen på ett
lugnt och förtroligt sätt som smyger sig på med
tidens stilla gång, lite som Jämtland självt. Stort
men utan åthävor och onödigt skryt.
Jag låter blicken vandra längs dess stora vita
fält. Bort mot Blåstens lätt mystiska värld som
döljer sig bakom toppkammen och känner hur
jag längtar efter att befinna mig där borta. I
lugnet, i skuggan.
Det är märkligt, och jag hade aldrig i mitt
vildaste, mest vrickade sinne kunnat tro att jag
en dag skulle hamna i den här situationen. Jag
har förlorat alla mina ideal, jag skälver i min värdegrund, mitt skibumjag vrider sig i ångestfyllda
plågor värre än Skärselden.
Jag har börjat få känslor för ett litet berg.
Och jag är helt ok med det. r
ANNONS
Baksidan
S T U P Traversen till
Blåstensbranten är bitvis
hisnande. Luftigare än så
här blir det knappast på en
svensk skidort.
D E T F I N N S M A S S O R av offpistområden på andra skidorter i världen som är bättre, större,
längre, brantare och snösäkrare. Men nu är vi i Åre. Åre är skandinaviens bästa skidort
och med svenska mått mätt är det inte mycket som kan jämföras med Baksidan. Det är
tillräckligt stort, brant och långt för att du ska kunna utmana dig själv på riktigt. Det
är tillräckligt farligt för att ett misslyckande kan få rejäla konsekvenser. Och det är så
lättillgängligt att alla kan ta sig dit utan större ansträngning. [jcc]
D E TA L J E R
!
L AV I N F A R A
GLID
GÅ
ÅK
B A N A N E N En ekologisk
minivariant av Alpernas
hormonpumpade jättebananer.
Brant, smalt och härligt med
ett stort öppet fält nedanför.
Ö S T R A Åres mest
ökända ravin, och
krångliga Susabäcken
måste passeras på
hemvägen.
L I L L S K U TA N
IO94 M .Ö.H
!
!
K
O
Å
R E
A
M
B
K
S
I
N
B J Ö R N E N
E
N
L
T I L
M
A
S
L
N
N E
I O
AT
S
L I
C I V I
PL
Ä N AT T
SÄ ARE
LE
N
M O T
G
N
N
Hängdrivan på
Lillskutan är ca
7,3 gånger större
än du tror.
Å R E S K U TA N
B
V
N
S
A
E
K
R
N
A
S
O
L
I
L I L L S K U TA N
!
I
D
A
N
!
H Ä L L F J Ä L L E T
H Ä L L FJ Ä L L E T Oavsett om du åkt Baksidan eller Blåsten vill du förmodligen
ta dig tillbaka till Åre igen. Det går att hålla höjd och komma ut ovanför
Östra Ravinen, men de flesta väljer att glida ut på Lillskutan.
Lillskutan är en liten höjd som bjuder på både det ena och det andra i
åkningsväg. Den börjar med en kort, brant sluttning som är fin när Baksidan
är fin. Sedan följer en hängdriva av närmast bibliska mått. Inte riktigt lika stor
som den i Östra Ravin och definitivt inte lika publik. Men ändå ett mandomsprov i den högre skolan där generationer av åreåkare stått och kallsvettats på
kanten. På våren kan det bildas en spricka av glaciärtyp ovanför hänget och
det har hänt att folk har ramlat i den och inte kunnat ta sig upp för egen maskin. För den som inte gillar fria fall avslutas Lillskutan med en lite snällare
lutning ned mot Björnen.
158
— FOTO JONAS KULLMAN
B A K S I D A N utgörs av ett stort område öster om
Åreskutans topp. Om du uppifrån sett håller
högerkanten (vänster på bilderna) kan du åka
längs en vinddriva i riktning mot Åresjön och
välja om du vill svänga ned på själva baksidan
eller fortsätta via Mårtens Brant och vidare
ned i Östra Ravinen. Om du istället åker rakt
ned mot byn hamnar du i snälla Solravinen,
men den har inget med Baksidan att göra.
Rakt österut från toppen finns en stor öppen sluttning. Det är åket som de flesta menar
när de säger “Baksidan”. Det är brant, men inte
omöjligt brant, och här kan de flesta ta sig ned.
Därför blir det också ganska snabbt uppåkt.
Om du vet vad du pysslar med är det bara att
släppa på och låta utrustningen sköta jobbet.
Det finns gott om små fickor att upptäcka där
det kan ligga orörd snö, även om många har åkt
här tidigare. Mot slutet av åket gäller det att
hålla höger och börja tänka på reträtten, om du
inte gillar längdåkning.
!
L AV I N FA R A Allvarliga lavinincidenter är
visserligen extremt ovanliga på Åreskutan,
men människor har omkommit. Läs mer om
laviner på nästa sida samt i ÅreGuiden*.
David Kantermo
utlöser en lavin i
Bananen.
B A N A N E N är ett större klipparti som är delvis snötäckt
och delvis åkbart — men inget för den oinvigde. En
smal, lite svängd, ränna som skär genom klipporna
har gett åket sitt namn. Det handlar bara om några
svängar, men extrema sådana med svenska fjällmått
mätt. Det går att hoppa från / över / runt / utför
klipporna och varje självutnämnd freerider i Åre påstår
sig ha åkt Bananen på något extra tillkrånglat sätt.
Nedanför öppnar baksidan upp sig och bjuder på mer
och snällare åkning. För att hitta Bananen utgår man
rakt österut från Toppstugan. Ta sikte på Almåsas
pister vid horisonten så kommer du hyfsat rätt.
!
S
U TA N
T
I
A
Å
L I
L L
S
D
L
!
!
!
D
B
TI
LL
N
A
!
!
STOPP DÄR...
...din galning! Den här
översikten ska inte
ses som en karta över
offpiståken, utan just som
en översikt. Ta inte med
den i fickan och staka ut
på Baksidan och råka illa
ut. När pistörerna grävt
fram dig — och kartan —
blir det nämligen vi som
råkar illa ut. Också.
Åk med rätt prylar.
Åk med omdöme.
Åk med guide.
Å R E S K U TA N
I 42 O M . Ö . H
VÄ N D
!
H Ä L L FJ Ä L L E T
med tillhörande
hängdriva.
VA LV E T Om plötsligt
illamående uppstår vid
åsynen av Blåsten kan
man alltid cruisa ned till
Tväråvalvet istället.
T
E
N
S
B
HUSÅ
R
A
RIK
N
T
'
N
TIG
A B
LÅS
T
EN
Landa helikoptern här
B L Å S T E N S B R A N T ' N är Baksidans elaka storebrorsa. Åket kallas för "Blåsten"
vilket egentligen är namnet på den vassa topp som ligger nordost om Åreskutan
och som kan ses tydligt från till exempel Björnen, men själva åket ligger i en
gryta sydväst om Blåsten. Hit är det avsevärt färre skidåkare som vågar sig, av
tre mycket goda anledningar: För det första är traversen från toppen till Blåsten
helt enkelt hårresande. Rena rama
alphistorien där du måste skråa
längs en stupkant som inte lämnar
något utrymme för misstag. För
det andra är själva åket riktigt rejält
brant och därmed farligt ur alla
möjliga aspekter. Och för det tredje
är det en kamp att ta sig tillbaka
till tryggheten i skidsystemet igen,
särskilt om du åker bräda eller
svänger av för sent.
Åket är som sagt brant men
ganska okomplicerat. Grytans lutning förändras gradvis från lodrätt
stupande till nästan platt ju längre
från Skutan du åker. Här ligger
den bästa snön av någon anledning
"Riktiga" Blåsten,
alltid där det är som brantast och
den skarpögde
när det ligger fin snö i Blåstensser tre skidåkare
branten är det ett av Åres absolut
i bilden.
bästa, och lavinfarligaste, åk.
FOTO JONAS KULLMAN | MATTIAS FREDRIKSSON —
159
D E TA L J E R
ANNONS
A P PA L A N C H E
För två år sedan skämtade
vi till det lite i tidningen
och påstod att det skulle
finnas en app som kunde
beräkna lavinrisken för
olika åk. Det fanns det
inte. Men nu finns det.
Snart i alla fall. Enligt
upphovsmännen bakom
appen Fatmap kommer
den att visa lavinzoner,
riskzoner, lutning,
glaciärsprickor och
uppdateringar i realtid
med mera. Dessutom i
fräsig 3D-grafik. Det låter
som ett skämt, men det
är det alltså inte, den här
gången. F AT M A P. C O M
16 0
— MAGASIN ÅRE
STAYIN' ALIVE
Ta det säkra före det osäkra i vinter. Gäller även utrustningen.
S C O T T A I R F R E E A L P R I D E 2 2 Alpride är det
lättaste airbagsystemet på marknaden, och det
känns när man sätter Scotts nya lavinsäck på
ryggen. Med plats för både lavinprylarna och
förstärkningsplagg, fästsystem för skidor och
isyxa samt en praktisk ficka för goggles. Finns
även i 30 samt 40 liters storlek. 6 0 0 0 K R
O R T O V O X P R O B E 2 4 0 L I G H T Mellan
transceiver och spade kommer sond. 70 0
M A M M U T E L E M E N T B A R R Y V O X Att hitta
eller hittas; det är frågan. En välfungerande
transceiver underlättar både och, om man vet
hur man ska hantera den. Den är numera en
självklarhet vid åkning offpist. 3 3 0 0 K R .
M A M M U T C A R B O N C A R T R I D G E 3 0 0 Med en
kolfiberpatron blir lavinsäcken ännu lättare.
Du sparar hela 50 procent vikt och får då, helt
enligt naturlagen vikt vs. pris, betala dubbelt så
mycket. 1 9 0 0 K R
KR.
M A M M U T A L U G AT O R T W I S T Det räcker inte
att söka och finna, det ska grävas också. Och då
krävs det en spade som duger något till. Även om
den då råkar väga några gram mer. 70 0 K R .
G
A
R
A
T
E R A
N T
S A N
N
I S
T
O
R
I
”Lite som att sela fast en
helt vanlig tamkatt vid
en hundsläde och tro
att det ska funka. ”
A
E
N
H
Den
sista
färden
E N D R A M A KO M E D I I G L E S BYG D S M I L J Ö
O M S T U R S K H E T, TA L I B A N E R , K A M I K A Z E Ä LG A R
OCH NÄRADÖDENUPPLEVELSER.
T E X T B I L LY S Ö D E R I N
M E T O D E R N A M E D V I L K A vi tar oss
till våra respektive förvärvsarbeten
varierar. Tunnelbana, cykel, bil eller
till och med apostlahästarna tillhör
vanligt förekommande färdmedel. Det
finns därför ingen som helst anledning
till oro när jag denna januarimorgon
klättrar in, eller snarare upp, i min bil.
Jobbet kallar, och datorn har jag med
efter sedvanligt kvällsarbete. Hur som
helst, där sitter jag. Minus 20 grader
och, så att säga, jävligt myggfritt borta i
Ängarna strax väster om Åre. Bilen, en
Chevrolet Blazer 1988 av bästa hipstermodell, fungerade klanderfritt igår.
Den rullade hit för egen maskin på feta
hjul. Men under natten har jag lyckats
sova förbi ett närmast bibliskt mirakel:
automatväxellådan har gått sönder i stillastående läge. Ingen drivning, vare sig
framåt eller bakåt, det spelar ingen roll
hur mycket jag drar i växelspaken eller
yttrar hot om plötsligt våld.
Men okej, MacGyver Söderin vet
176
— MAGASIN ÅRE
alltid på råd. Rycker ut datorväskan,
knölar ner densamma i en ryggsäck,
drar på mig vinterfodrade Nokiastövlarna och grenslar istället skotern. Världens
pålitligaste maskin: en 1989 års Yamaha
et 340 Professional. Elstart och backväxel, en tjuvfiskeskoter som aldrig ger
upp den heller. Styr ut från gården, över
vägen och vidare ner mot den åker som
sedan ansluter Åresjön och skoterleden.
Arbetet kallar, och proletären hörsammar styvnackat — jag är på väg, dra åt
helvete med dig amerikanska bilusling.
Sturskheten håller i sig ut på isen,
men avbryts tämligen abrupt när
densamma helt fräckt ger vika under
den trots allt blygsamma vikt jag och
skotern summerar. Har du någon gång
gått genom isen på skridskor eller via
annan likvärdig dumhet, då vet du. Det
sker väldigt plötsligt, men ändå tycks
allt gå pinsamt sakta. Skotern sjunker,
och jag med den. Instinktivt skjuter jag
ändå ifrån med högra foten mot det glö-
dande bakljuset samtidigt som vattnet
når halsen och maskinen försvinner i
kallt mörker som en annan gammelgädda. Får upp armarna över iskanten
och häver mig uppåt illa kvickt. Tack
och lov håller det emot och jag kan
snart kravla på alla fyra tillbaka mot
land. Summerar snabbt: det är de facto
svinkallt. Stövlarna fulla med läskigt
sjövatten. Jeansen suger fast som blöt
Wettex och visst känns det i kroppen.
Tar därför långa benet före och plaskar
hem i ett tillstånd av chockartat raseri.
Datorn har i alla fall klarat sig, och en
arbetskollega hämtar mig i sin smarta
asiatiska bruksbil.
H Ä R K U N D E H I S T O R I E N ha sitt slut,
men icke. Denna första dramatiska
fas följs förvisso av en framgångsrik
bärgningsinsats inklusive David Warg,
ved, vinsch och jävlaranamma. Skotern
startar till och med efter viss konstgjord
andning, men blev sig tyvärr aldrig
riktigt lik efter några dygn på sjöbotten. Fast
det hör inte hit. Nej, låt oss istället gå tillbaka
till den amerikanske svikaren, min bil. En
Chevrolet Blazer av detta snitt är i allt väsentligt en slags föregångare till vår moderna
suv. Alltså: onödigt hög och större än vad
som någonsin kan komma att krävas för vare
sig vardag, fest eller julgransstöld. En fördel
med höjden är dock att jag med en lavinspade
kan skotta mig in under bilen där den står och
konstruera ett slags verkstadsgolv i snö. Ett
utrymme gott nog för att kunna åla in och
demontera växellådan hemma på gården. När
denna väl återvänder från renovering har snön
i stort sett smält. Snäppet bättre lokaliteter än
en snödriva hittar jag i Kluk, där en mjölkbonde med sju barn, och faktiskt, färre kor,
har en maskinhall ledig. Gott så, men hallen
ifråga är aningen felbyggd. Vid smältvattentider är vattennivån under tak oftast tre till
fem centimeter. Vilket alltså är exakt rådande
förhållanden när jag ska dit. Aningen felaktig
blir också bogseringen från Åre upp till Kluk.
Min vän Talibanen ställer upp med sin lilla
vw Golf, vilket betyder att en framhjulsdriven pyttebil med knappt halva Chevyns
matchvikt ska dra oss dit i slask och lera. Lite
som att sela fast en helt vanlig tamkatt vid en
hundsläde och tro att det ska funka.
Mycket riktigt fräser och klöser Golfen
sig fram som en ilsken kisse, men på ren dumhet går det ändå. Nåväl. Talibanen lämnar
mig åt mitt bistra öde, varpå nästa eländiga
fas följer. Vattenståndet i hallen bemästras
genom att offra en sovsäck, vilken placeras
på en rullbräda varje bilmekaniker kallar för
något helt annat än just rullbräda till vardags.
Du vet säkert vad jag menar. Blöt blir jag
ändå där jag ligger.
Tillåt mig nu att förklara i detalj: en automatlåda till en bil som denna är i huvudsaklig
form och storlek att likna vid en fullstor säl
eller möjligen ett mindre sjölejon. Sålunda
spolformad och klumpig. Vikten ligger på
50-talet kilo. Föreställ dig så att du ligger
på rygg i kallt smältvatten, under en bil,
balanserande denna likstela säl av stål på en
alldeles för billig domkraft. Den ska passas in mot motorn med marginaler på några
millimetrar åt alla håll. Den är kall, hal och
ofta helt orimligt oljig. Det finns, försiktigt
uttryckt, förbannat mycket roligare saker att
företa sig en fredagkväll i slutet av mars. Ett
par nära-döden-upplevelser senare får jag
trots allt dit eländet. Återmonterar alla delar,
och herre min skapare, det fungerar. Rafsar
ihop resterna av sovsäcken, kastar in allt bak
i bilen och styr framåt med hög svansföring.
Biljävel, jag vann.
I H Ö J D M E D J Ä R P E N ringer jag Talibanen
för att förkunna min och människans seger
över maskinen. Vi småpratar och berömmer
mig helt korrekt för kunnande och makalöst
tålamod i denna flera månader långa parodi.
Därvidlag skall jag precis passera Undersåkers
gamla kyrka. Då händer det. Från det cirka
45 grader branta diket på vägens norra sida
kommer en älg. Men inte som brukligt är, lufsande på långa ben med viss förvarning. Nej,
denna älg har kaningener i släkten. Fjutt bara,
rakt upp på vägen i ett enda fyrfotasprång.
”Men så där kan älgar inte göra” hinner jag
tänka innan det smäller. Gormar och svär
högljutt medan bilen kastar fram och tillbaka
på vägen, skogens konung å sin sida skickas ut
mot dikeskanten av krocken.
— Vad fan är det som händer?! undrar
Talibanen i telefon. Jag förklarar att jag just
frontalkrockat en älg, varpå Talibanen med
all önskvärd tydlighet uppmanar mig att för
i helvete lägga på luren och stanna bilen. Det
verkar i sammanhanget klokt, så jag linkar
in på en P-ficka hundratalet meter bortom
skadeplatsen.
Blir nu sittande bakom ratten och drar ur
minnet fram abc för situationer som dessa:
ring polisen, rapportera och kolla skador. Sålunda: Bilen är platt. Älgstackarn lever, men
inte mycket mer. Själv är jag mest förvånad
och återigen fly förbannad. Polisen har ingen
lust att komma dit visar det sig, och jägaren
som dyker upp med bössa är inte mycket
piggare han. Samtidigt som han tar älgen av
daga besiktar jag min nyligen lagade, men nu
cirka halvmetern kortare bil. Ännu en gång
räddade bilens höjd mig. Istället för att älgen
som brukligt är studsade från fronten och upp
I HUVUDROLLERNA:
CHEVROLET BL AZER
I texten figurerar en Chevrolet
S-10 Blazer vilket får anses var en
pinsamt ful och usel uppföljare
till den snygga och kompetenta
Chevrolet K5 Blazer som är en
riktig SUV-klassiker.
K5 tillverkades mellan 1969 och
1994. Minst två fina exemplar finns
att skåda i byn varav den ena rattas
av ingen mindre än Gunnar-påBilverkstan som köpte den ny 1977.
ALCES ALCES
Älgen är världens största nu
levande hjortdjur. Älgen är
dagaktiv och förflyttar sig stora
sträckor. Den är oftast sävlig och
rör sig långsamt men kan vid fara
förflytta sig mycket snabbt och
också uppvisa aggressivitet.
Älgarna i Norrland blir, precis som
människorna, generellt större
än älgarna i södra Sverige. Stora
tjurar kan väga 600–700 kg och de
tyngsta kända älgtjurarna vägde
nära 800 kg. En Chevrolet S-10
Blazer väger i jämförelse
1 451 kg.
MAGASIN ÅRE —
17 7
”Jag försöker
förtvivlat påkalla
uppmärksamhet, men
tuta går inte — själva
tutknappen i rattens
centrum försvann
tydligen i älgsmällen”
YA M A H A E T 3 4 0 P
Yamahas ET-modeller ska
betraktas som skotrarnas
svar på Volvo 240. Trofasta,
tråkiga och kanske lite
trötta. Den encylindriga
250-modellen uppfyllde
de absolut lägsta krav man
kan ställa på en skoter och
motorns 23 hästkrafter gav
styrfart, men inte mycket
mer. En 340 Professional,
däremot, kunde liknas vid
en Volvo 245. Kanske med
takbrygga. Kanske till och
med av modell GLT.
178
— MAGASIN ÅRE
i framrutan tog den höga vertikala grillen hela
smällen. Men kylaren är dessvärre vikt runt
motorn, så köra vidare är uteslutet. Per telefon
jagas hjälp och bogsering.
Klockan är nu runt 21 en helt ordinär
fredagkväll i Åre. Antalet nyktra vänner
minskar sålunda dramatiskt för varje minut
som passerar. Men fredagsmys till trots blir
det napp, och en vän med fyrhjulsdriven
Volvo rycker ut. En knapp timme senare dras
jag så fram i mörkret i sakta mak. Summerar
händelserna. Att bilen så märkligt gav upp
över natten där i januari. Skotern som sedan
brakade genom isen. Och så meka i smältvatten med stålsälen. Slutligen, när allt för några
sekunder var ljust och hoppfullt kommer
skogens konung och kamikazeskuttar sig själv
till dödsrikets portar. Nä, fy fan vad orättvist.
Jag är, lindrigt sagt, trött på det här eländet
till imperialistkärra. Men nu är det ändå över.
Inget mer kan gå fel.
V I N Ä R M A R O S S Frönäsudden vid Åres
östra infart, och kamraten blinkar vänster.
I samma sekund varseblir jag ett oroväckande ljud bakifrån samt en distinkt känsla av
att något är fel. Nästa ögonblick lossnar inte
bara höger bakhjul, utan som det skall visa
sig, även bromstrumman och hela drivaxeln.
Den omedelbara effekten av detta är i alla fall
att hela bilen kantrar snett bakåt varpå jag
mest av allt ser himmel genom framrutan.
Kamraten är dock oberörd i sin trygga Volvo
och släpar mig idogt genom korsningen. Jag
försöker förtvivlat påkalla uppmärksamhet,
men tuta går inte — själva tutknappen i rattens centrum försvann tydligen i älgsmällen.
Och nu går det undan. Vägen svänger
direkt höger efter korsningen, och genast vi
går in i kurvan förvärras min situation ytterligare: även vänster bakhjul med all därtill
hörande mekanik tar tangentens riktning ut
i slänten nedanför vägen. Med ett högt och
ljudligt klonk faller bilens akter ner i asfalten, och jag släpas nu fram på kofångaren.
Hela ekipaget lutar så kraftigt bakåt att det
närmast påminner om Regalskeppet Wasa i
sin kortlivade glans. Jag skriker för full hals,
stampar på bromspedalen med båda fötterna,
gestikulerar och går på.
— Stanna för i hela helvete, sluta bogsera!
Och nu märker min lätt frånvarande kamrat
att något inte står rätt till med bihanget.
Stopp blir det, men dessvärre mitt utanför
infarten till Björn Olssons Taxi. Där i växeln
sitter min dåvarande granne, en person vars
munläder i vissa fall når orkanstyrka. Han blir
såklart vittne till denna sista akt i äventyret,
vilket därför i realtid och detalj går ut per
radio till varenda gul taxi i hela jävla byn.
Att hemlighålla spektaklet är bara att
glömma, det inser jag direkt. Jag har nu gett
upp. Ringer efter bärgarassistans och säljer
på stående fot resterna av skrotet till Jimmy i
bärgarbilen. När han försvinner mot Järpen
ber jag stilla att aldrig mer behöva se denna
skithög till bil, vilket tack och lov verkar
fungera än idag.
VA D VA R D E T D Å som hände? Hur kunde
drivaxlar och hjul fara ut ur bakaxeln? Det
finns en teknisk förklaring, men den ska du
slippa. Varför bilen gick sönder stillastående,
isen brast under skotern, lådan föll av domkraften, och älgen hoppade som Bugs Bunny?
Nej du, läsare, om detta vet jag däremot intet.
Förmodligen är mitt bristande omdöme det
enda svaga ljuset till vilket allt kan härledas,
men det är också allt. Historien är slut, och
jag hoppas du lärt dig något. r
ANNONS
L E
J I B B
ST YLING TOVE LILIEQVIST
F O T O M AT T I S L I N D Q V I S T
J A C K A L 1 TA M A R Y N J A C K E T 2 O O O K R
B Y X A L 1 H E A R T B R E A K E R L E O PA N T S 1 6 O O K R
UNDER EIV Y ICECOLD HOOD TOP 5OO KR
S K O R N I K E W M N S VA P E N 2 O O O K R
HANDSK AR KOMBI SP OOK Y 4OO KR
JACK A JIBBERISH GR AND CRU 4 9OO KR
B Y X A A N A L O G P R O T O C O L PA N T 1 9 O O K R
U N D E R A R M A DA C A MO H O O DY 9O O K R
S K O R F U L L T I LT B & E , H E N R I K H A R L A U T P R O M O D E L 3 8 O O K R
H A N DS K A R N E FF CH A ME LEON PIPE G LOV E 55O KR
L E
F R E E R I D E
JACK A ROX Y WILDLIFE JACKET 3 8OO KR
JACK A SCOT T RIDGE JACKET 4 4OO KR
B Y X A R O X Y F R E S H T R A C K PA N T 3 1 O O K R
B Y X A S C O T T R I D G E PA N T S 4 O O O K R
UNDER K ARI TRA A ULL A HALF ZIP 6OO KR
SKOR L ANG E XC 9O W 3 5OO KR
H A N D S K A R H E S T R A H E N R I K L E AT H E R P R O M O D E L 1 2 O O K R
U N D E R S C O T T K I C K S TA R T J A C K E T 2 O O O K R
S KO R SCOT T G2 11O 4 8O O KR
HANDSK AR BL ACK DIA MOND ARC 6OO KR
L E
A L L
J A C K A P E A K P E R F O R M A N C E H E L I G R AV I T Y J A C K E T 5 O O O K R
B Y X A P E A K P E R F O R M A N C E H E L I G R AV I T Y PA N T S 4 O O O K R
U N D E R P E A K P E R F O R M A N C E H E L I R E G U L AT E J A C K E T 2 2 O O K R
SKOR L ANG E XC9O W 3 5OO KR
H A N D S K A R H E S T R A H E N R I K L E AT H E R P R O M O D E L 1 2 O O K R
M O U N T A I N
JACK A 8848 CUR ARE JACKET 2 4OO KR
B Y X A 8 8 4 8 AT L A N T I C PA N T 1 6 O O K R
UNDER HOUDINI POWER HOUDI 1 9OO KR
S KO R TECN I C A M ACH 1 13O 5 O O O KR
H A N D S K A R KO M B I H U S K Y 7O O K R
LOCAL
ONLY
Lokalt ska det vara. Närproducerat.
Tur för oss att Åres närområde består
av älgskogar, renfjäll, lammängar och
fiskrika norska hav. Bland annat.
1
2
3
F O T O M AT T I S L I N D Q V I S T
R ÅV A R U E X P E R T U L R I K A F R I S K
4
5
FISK & SKALDJUR
Det norska ishavet ligger inte mer än någon timmes bilfärd från Åre. Inte konstigt
att Åre Atlantfisk kan erbjuda färska råvaror av högsta kvalitet.
1 M ARULK 2 SA SHIMIL A X 3 OSTRON 4 R ÄKOR 5 KR ABBA 6 PILGRIMSMUSSL A
· Sashimikniv av Tobbe Lundström ·
6
LO C A L
2
1
1
O N LY
2
3
5
4
6
7
9
8
10
11
3
14
4
12
13
GRÖNT
Hemodlat, närodlat, kravodlat. Prefixen blir många när traktens grönsaker ska beskrivas.
Från Romo Trädgård, Ås Trädgård och fotograf Lindqvists eget trädgårdsland.
5
1 PURJOLÖK
2 GRÖNK ÅL 3 SALL AD 4 GURK A 5 MORÖT TER 6 PAL STERNACK A
7 POTATIS 8 TOM AT
9 PERSIL JA 10 LÖK 11 POLK ABETOR 12 ROM ANESCO 13 M A JROVA 14 RÖDBETOR
6
7
KÖ T T
Nötköttet kommer från Åre Bondgård, lammet från Fjällbete,
älgen från de djupa skogarna i Härjedalen, ripan från Snasahögarna och besticken
från Tobbe Lundström. Det kan inte bli närmare än så.
1 NÖTKORV 2 ENTRECÔTE AV NÖT 3 ÄLGINNANL ÅR 4 L A MML ÄGG 5 OXSVANS 6 M ÄRGPIPA 7 FJÄLLRIPA
MAGASIN ÅRE —
201