1. No category

JOHN
GREEN
Katherine-teorin
Översättning av Kristoffer Leandoer
Tidigare utgivet av John Green:
Förr eller senare exploderar jag 2013
Pappersstäder 2014
KATHERINE-TEORIN
AN ABUNDANCE OF KATHERINES
Copyright © 2006 by John Green
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part
in any form. First published by Dutton Children’s Books, a member of
Penguin Group (USA) Inc. 2006
Utgiven i Sverige enligt överenskommelse med Ia Atterholm Agency
Utgiven i Sverige av Bonnier Carlsen Bokförlag 2015
Originalets titel: An Abundance of Katherines
Översättning av Kristoffer Leandoer
Omslag av Sofia Scheutz
Sättning av Bonnier Carlsen
Tryck av ScandBook AB, Falun 2015
isbn 978-91-638-8276-0
www.bonniercarlsen.se
Till min fru Sarah Urist Green, anagrammatiskt:
Her great Russian
Grin has treasure –
A great risen rush.
She is a rut-ranger;
Anguish arrester;
Sister; haranguer;
Treasure-sharing,
Heart-reassuring
Signature Sharer
Easing rare hurts.
”Men nöjet är inte att äga personen. Nöjet är följande.
Att ha sällskap av en medtävlande i rummet.”
Philip Roth: Skamfläcken
(ett)
Morgonen efter att det erkända underbarnet Colin
Singleton gått ut gymnasiet och för nittonde gången blivit
dumpad av en flicka vid namn Katherine tog han ett bad.
Colin föredrog att bada, en av hans allmänna principer här
i livet var att aldrig göra något stående som gick lika bra att
göra liggande. Han klev i badkaret så fort vattnet var varmt
och så satt han med ett underligt tomt ansiktsuttryck och
såg på hur vattnet täckte hans kropp. Vattnet steg gradvis
upp över hans korslagda ben. Han insåg att han var för lång
och kraftig för just det här badkaret – han såg ut som en
närmast fullvuxen människa som leker barn.
När vattnet skvalpade in över hans magra men otränade mage kom han att tänka på Arkimedes. I fyraårsåldern
hade Colin läst en bok om Arkimedes, den grekiske filosofen som kommit på att man kunde mäta volym genom
hur mycket vatten som trängdes undan när han satte sig i
~5~
JOHN GREEN
badkaret. Det påstods att Arkimedes ropat ”Heureka!”1 vid
sin upptäckt och därpå rusat naken längs gatorna. I boken
stod det att många viktiga upptäckter innehöll ett ”Heureka-ögonblick”. Och redan på den tiden ville Colin väldigt
gärna göra några viktiga upptäckter, så han frågade mamma om det när hon kom hem på kvällen.
”Mamma, kommer jag nånsin att ha ett Heureka-ögonblick?”
”Å, raring”, sa hon och fattade hans hand. ”Vad står på?”
”Jag vill ha ett Heureka-ögonblick”, sa han på samma sätt
som en annan unge kunde ha uttryckt sin längtan efter en
Teenage Mutant Ninja Turtle.
Hon strök med handryggen mot hans kind och log med
ansiktet så nära honom att han kunde känna doften av kaffe
och smink. ”Självklart, älsklings-Colin. Självklart kommer
du det.”
Fast mammor ljuger. Det ingår i jobbet.
Colin tog ett djupt andetag och gled ner med huvudet
under vattnet. Jag gråter, tänkte han och öppnade ögonen
för att försöka stirra genom det löddriga, svidande vattnet.
Det känns som om jag gråter, så då gråter jag väl, fast det är omöjligt att avgöra eftersom jag är under vattnet. Men han grät inte.
Konstigt nog var han alltför deprimerad för att gråta. Alltför sårad. Det kändes som om hon tagit ifrån honom den
del som kunde gråta.
Han drog ur proppen och reste sig upp, torkade av sig
1 Grekiska: ”Jag har upptäckt det!”
~6~
KATHERINE-TEORIN
och klädde på sig. När han kom ut från badrummet satt
hans föräldrar bredvid varann på hans säng. Det var aldrig
ett gott tecken när bägge hans föräldrar besökte hans rum
samtidigt. Genom åren hade det betytt:
1. Din farmor/farfar/moster Suzie-som-du-aldrig-träffatmen-lita-på-att-hon-var-trevlig-och-det-är-verkligen-trist
har dött.
2. Du låter en flicka vid namn Katherine störa din koncentration på skolarbetet.
3. Barn blir till genom att man gör nåt som du så småningom kommer att fascineras av men just nu bara tycker verkar
läskigt, och dessutom gör folk ibland sånt som barn blir till
av fast utan att det faktiskt ingår det som barn blir till av, till
exempel pussar varann på ställen som inte är i ansiktet.
Det hade aldrig betytt:
4. En flicka vid namn Katherine ringde medan du låg i
badet. Hon är jätteledsen. Hon älskar dig fortfarande och
hon har gjort ett jättelikt misstag och nu sitter hon och väntar här nere.
*
Fast Colin kunde ändå inte låta bli att hoppas att hans föräldrar hade slagit sig ner i hans rum för att de hade nyheter
av typ 4. I det stora hela var han en pessimistiskt lagd person, men han brukade nog göra undantag för Katherinor:
han trodde alltid att de skulle komma tillbaka till honom.
Känslan av att älska henne och vara älskad tillbaka vällde
~7~
JOHN GREEN
upp i honom och han kände smaken av adrenalin längst ner
i halsen, så kanske var det inte över, och kanske skulle han
få hålla hennes hand i sin igen och höra hur hennes höga
påstridiga röst förvreds till en viskning som sa Jag-älskardig på det där skyndsamma tysta sättet som hon alltid sagt
det på. Hon sa Jag älskar dig som om det var en hemlis, och
ingen liten hemlis heller.
Pappa reste sig för att möta honom. ”Katherine ringde
på min mobil”, sa han. ”Hon är orolig för dig.” Colin kände
pappas hand på axeln, och så tog de bägge ett steg mot varann, och så kramades de.
”Vi är mycket bekymrade”, sa mamma. Hon var en liten
brunlockig kvinna med en enda vit lock i pannan. ”Och
chockade”, tillade hon. ”Vad var det som hände?”
”Vet inte”, sa Colin lågt mot pappas axel. ”Hon bara – hon
bara tröttnade på mig. Hon fick nog. Det var vad hon sa.”
Och så ställde sig mamma upp och så var det en massa kramar och armar överallt och så började mamma gråta. Colin
lösgjorde sig från kramandet och satte sig ner på sängen.
Han kände ett överväldigande behov att ögonblickligen få
dem att lämna rummet, som om han skulle sprängas i bitar
ifall de inte gav sig av. Bokstavligt talat. Tarmar på väggarna, hans underbarnshjärna utspilld på sängöverkastet.
”Tja, nån gång måste vi sätta oss ner och utvärdera dina
möjligheter”, sa pappa. Pappa var mycket för att utvärdera.
”Inte för att skönmåla, men det verkar som om du kommer
att ha en hel del fritid i sommar. Vad sägs om en sommarkurs på Northwestern?”
~8~
KATHERINE-TEORIN
”Jag skulle verkligen behöva vara ifred, åtminstone idag”,
svarade Colin och ansträngde sig att förmedla en känsla av
lugn så att de bara skulle gå och han slapp sprängas i bitar.
”Vi kanske kan utvärdera imorgon?”
”Självklart, raring”, sa mamma. ”Vi är hemma hela dan.
Bara kom ner när du vill och vi älskar dig och du är så speciell, Colin, och du kan faktiskt inte låta den här flickan få
dig att känna nånting annat för du är den mest enastående,
lysande pojken –” Och precis då störtade den mest specielle,
enastående och lysande pojken till sitt badrum och spydde
tarmarna ur sig. Rena explosionen, kan man säga.
”Å, Colin!” utbrast mamma.
”Behöver bara vara ifred”, framhärdade Colin inifrån
badrummet. ”Snälla.”
När han kom ut igen var de borta.
Utan avbrott för att äta eller dricka eller spy igen ägnade
Colin de följande fjorton timmarna åt att läsa skolans årsbok, som han fått bara fyra dagar tidigare, om och om igen.
Bortsett från det vanliga årsboksskräpet så innehöll den
sjuttiotvå namnteckningar. Tolv var bara namnteckningar,
femtiosex nämnde hans intelligens, tjugofem sa sig önska
att de lärt känna honom bättre, elva hävdade att han var en
kul klasskamrat på engelsklektionerna, sju innehöll orden
”pupillär ringmuskel”2 och ett förbluffande antal av sjutton slutade: ”Fortsätt Vara Cool!” Colin Singleton kunde
lika lite fortsätta vara cool som en blåval kan fortsätta vara
mager eller Bangladesh kan fortsätta vara ett rikt land. Han
2 Mer om det senare.
~9~
JOHN GREEN
begrundade detta – och undrade hur det var möjligt att
tjugofem av hans skolkamrater, däribland vissa som gått i
skolan med honom i tolv år, kunde vilja ”lära känna honom
bättre”. Som om de inte haft chansen.
Men större delen av dessa fjorton timmar ägnade han åt
att läsa vad Katherine XIX skrivit:
Col,
Till alla platser vi besökte. Till alla vi kommer att
besöka. Till dig vill jag viska igen och igen och igen och
igen jag-älskar-dig.
evigt din, K-a-t-h-e-r-i-n-e
Till slut var sängen alldeles för bekväm för att passa med
hans sinnestillstånd, så han la sig på rygg på golvet och
sträckte ut benen på mattan. Han gjorde anagram på ”evigt
din” tills han hittade ett som han gillade: inte vigd. Och så
låg han där alldeles ovig av sorg och repeterade hälsningen
som han nu kunde utantill och han ville gråta men i stället
kände han bara hur det värkte bakom solar plexus. Att gråta lägger till nånting: att gråta är en själv plus tårar. Men det
Colin kände var nån förfärlig motsats till att gråta. Det var
han själv, minus nånting. Han fortsatte tänka på ett enda
ord – evigt – och kände den svidande värken precis under
revbenen.
Det gjorde lika ont som den värsta omgång stryk han
nånsin fått. Och han hade fått sin beskärda del.
~ 10 ~
(två)
Det fortsatte att göra ont ända till strax före tio
på kvällen när en rätt tjock och lurvig kille av libanesiskt
ursprung dundrade in i Colins rum utan att knacka. Colin
vred på nacken och kisade upp mot honom.
”Vad i helvete är det som pågår?” nästan skrek Hassan.
”Hon dumpade mig”, svarade Colin.
”Jag hörde det. Hör på här, sitzpinkler3, jag vill inget hellre
än att trösta dig, men jag skulle kunna släcka en eldsvåda
med innehållet i min blåsa just nu.” Hassan svepte förbi
sängen och öppnade dörren till badrummet. ”Herregud,
Singleton, vad i hela världen har du käkat? Det luktar som –
ÅÅÅ! SPYA! SPYA! BLÄÄ!” Och Hassans skrik fick Colin
att tänka: Visst, ja. Toaletten. Borde nog ha spolat.
”Ursäkta om jag missade”, sa Hassan när han kom tillbaka. Han satte sig på sängkanten och sparkade till Colins
utsträckta ben. ”Jag var tvungen att hålla för näsan med
3 Tyskt slangord för ”mes”, som ordagrant översatt betyder: ”en man som sitter ner och
pinkar”. De där knasiga tyskarna har då ord för allt.
~ 11 ~
JOHN GREEN
båda jädra händerna, så Åskkäppen fick hänga och dingla.
Ingen dålig pendel, den jäkeln.” Colin skrattade inte. ”Herregud, du måste verkligen må riktigt kass, för a) Åskkäppen-skämten är mitt bästa material, och b) hur kan man
glömma att spola bort sin egen uppkastning?”
”Jag vill bara krypa ner i ett hål och dö.” Colin talade rätt
ner i den gräddfärgade mattan utan nån märkbar känsla.
”Jösses”, sa Hassan och pustade sakta ut.
”Det enda jag nånsin velat var att hon skulle älska mig
och att jag skulle göra nåt meningsfullt med mitt liv. Och
titta nu. Jag menar, titta bara”, sa han.
”Jag tittar. Och jag försäkrar dig, kafir4 , att jag inte alls
gillar vad jag ser. Eller luktar, för den delen.” Hassan la sig
på sängen och lät Colins elände förbli svävande i rummet.
”Jag är bara – jag är bara ett fiasko. Tänk om det här är
allt? Tänk om jag sitter i ett jädra kontorsbås om tio år och
knaprar i mig siffror och memorerar basebollstatistik så
jag kan mosa allt motstånd i min låtsasliga och jag har inte
henne och jag gör aldrig nåt meningsfullt och jag är helt
och hållet rena sopan?”
Hassan satte sig upp och la händerna på knäet. ”Det här
är liksom skälet till att du behöver Gud. Fatta att jag inte
ens räknar med nåt kontorsbås, och jag är gladare än en gris
i en dynghög.”
Colin suckade. Även om Hassan själv inte var så värst religiös, försökte han ofta frälsa Colin på skämt. ”Okej. Guds4 ”Kafir” är ett mindre trevligt arabiskt ord som betyder ”icke-muslim” och i allmänhet
översätts med ”otrogen”.
~ 12 ~
KATHERINE-TEORIN
tro. Ingen dum idé. Jag skulle också gärna tro på att jag kan
sväva ut i yttre rymden på den mjuka ryggen av en jättepingvin och ligga med Katherine XIX i tyngdlöst tillstånd.”
”Singleton, du är i större behov av gudstro än nån annan
jag träffat.”
”Visst, och du behöver gå i skolan”, muttrade Colin. Hassan stönade. Han gick ett år över Colin, men hade ”tagit ett
sabbatsår” fastän han hade kommit in på Loyolauniversitetet i Chicago. Eftersom han inte hade skrivit in sig på några
kurser inför hösten så verkade det som om hans sabbatsår
höll på att bli två.
”Det här handlar inte om mig”, sa Hassan med ett leende.
”Det är inte jag som är för jädra illa däran för att ta mig upp
från mattan eller spola ner mina egna spyor, kompis. Och
vet du varför? Jag är uppkopplad till Gud.”
”Lägg av med att försöka frälsa mig”, stönade Colin, inte
det minsta road. Hassan hoppade upp, satte sig gränsle över
Colin, höll fast hans armar mot golvet och började vråla:
”Det finns ingen Gud förutom Gud och Mohammed är
Hans profet! Säg efter mig, sitzpinkler. La ilaha illa-llah!5”
Colin började skratta andfått under tyngden av Hassan,
och Hassan stämde in i skrattet. ”Jag försöker bara rädda
din ynkliga röv från helveteselden.”
”Om du inte kliver av mig så hamnar jag där rätt snart”,
rosslade Colin.
Hassan reste sig upp och gick utan förvarning över till att
5 Den muslimska trosbekännelsen i transkription från arabiskan: Det finns ingen Gud
förutom Gud.
~ 13 ~
JOHN GREEN
vara allvarlig. ”Så vad exakt är det som är problemet?”
”Det exakta problemet är att hon dumpade mig. Att jag är
ensam. Å herregud, jag är ensam igen. Och inte nog med
det, jag är dessutom ett totalt fiasko ifall du inte märkt
det. Jag är begagnad, jag är före detta. Före detta Katherine
XIX:s pojkvän. Före detta underbarn. Före detta löftesrik.
För närvarande rik på skit.” För precis som Colin förklarat
otaliga gånger för Hassan finns det en absolut gräns mellan
underbarn och geni.
Underbarn kan blixtsnabbt lära sig sånt som andra redan
räknat ut, genier upptäcker sånt som ingen nånsin upptäckt
förut. Underbarn lär sig, genier gör. En överväldigande
majoritet underbarn blir inte genier som vuxna. Colin var
nästan säker på att han tillhörde denna olyckliga majoritet.
Hassan satte sig på sängen och drog i sin orakade dubbelhaka. ”Är det genigrejen eller Katherinegrejen som är det
egentliga problemet här?”
”Jag älskar henne bara så mycket”, löd Colins svar. Men
sanningen var att problemen hängde ihop för honom. Problemet var att denne så specielle, enastående och lysande
kille var – tja, inte det. Själva problemet var att han inte spelade nån roll. Det erkända underbarnet, den erkända veteranen från Katherinekonflikter, den erkända nörden och
sitzpinklern Colin Singleton spelade ingen roll för Katherine XIX och han spelade ingen roll för världen. Helt plötsligt var han ingens pojkvän längre och ingens geni. Och det
– för att använda precis den sortens komplicerade ord man
väntar sig av ett underbarn – sög.
~ 14 ~
KATHERINE-TEORIN
”För den där genigrejen”, fortsatte Hassan som om Colin
inte precis betygat sin kärlek, ”betyder inget alls. Det handlar bara om att vilja bli känd.”
”Nej, det gör det inte alls. Jag vill spela nån roll.”
”Visst. Precis som jag sa, du vill vara känd. Känd är det
nya populära. Och du lär inte bli Amerikas nästa jädra
Toppmodell, det är ett som är förbannat säkert. Så då vill
du bli Amerikas nästa Toppgeni i stället och nu håller du
på – ta inte det här personligt – och gnäller för att det inte
har blivit så än.”
”Du är inte till nån hjälp”, mumlade Colin ner i mattan.
Colin vände på sig för att titta på Hassan.
”Res på dig”, sa Hassan och räckte honom handen. Colin
tog tag i den, hävde sig upp och försökte sen släppa taget om
Hassans hand. Men Hassan höll fast hårdare i stället. ”Kafir,
du har ett mycket komplicerat problem med en mycket
enkel lösning.”
~ 15 ~
(tre)
”en långresa”, sa Colin. Han hade en överfull sportväska vid fötterna och en ryggsäck som var utspänd till
bristningsgränsen utan att innehålla nåt annat än böcker.
Han och Hassan satt i en svart skinnsoffa. Mittemot dem
satt Colins föräldrar i en precis likadan.
Colins mamma skakade på huvudet lika rytmiskt som en
ogillande metronom. ”Vart då?” frågade hon. ”Och varför?”
”Med all respekt, mrs Singleton”, sa Hassan och la upp
fötterna på soffbordet (vilket man inte fick), ”men ni missar
liksom poängen. Det finns inget vart eller varför.”
”Colin, tänk på allt du skulle kunna göra i sommar. Du
skulle kunna lära dig sanskrit”, sa hans pappa. ”Jag vet hur
gärna du velat lära dig sanskrit6. Blir du verkligen lycklig
av att köra runt utan mål? Det låter inte alls som du. Ärligt
talat låter det som att ge upp.”
”Ge upp vadå, pappa?”
6 Vilket patetiskt nog var sant. Colin hade verkligen velat lära sig sanskrit. Det är ett slags
motsvarighet till Mount Everest bland utdöda språk.
~ 16 ~
KATHERINE-TEORIN
Pappa gjorde en konstpaus. Han brukade göra det när han
fick en fråga, och när han sen svarade var det med fullständiga meningar utan hummanden eller liksom eller öh – som
om han lärt sig svaret utantill. ”Det gör mig ont att behöva
säga det här, Colin, men om du vill fortsätta växa intellektuellt så måste du arbeta hårdare just nu än du nånsin gjort
förut. Annars riskerar du att slösa bort dina möjligheter.”
”Tekniskt sett”, svarade Colin, ”så tror jag att jag redan
slösat bort dem.”
Kanske var det för att Colin i hela sitt liv aldrig hade gjort
sina föräldrar besvikna: han varken drack eller knarkade
eller rökte eller hade svart kajal eller kom hem sent eller fick
dåliga betyg eller piercade tungan eller tatuerade KATHERINE FÖR EVIGT på ryggen. Eller kanske kände de sig
skyldiga, som om de på nåt sätt misslyckats och bar ansvaret för hans nuvarande tillstånd. Eller så kanske de bara
ville ha ett par veckor för sig själva för att tända den romantiska gnistan igen. Fem minuter efter att han erkänt sina
bortslösade möjligheter satt Colin Singleton hur som helst
bakom ratten på sin långa gråa Oldsmobile, populärt kallad Satans likvagn.
I bilen sa Hassan: ”Okej, nu behöver vi bara åka hem till
mig, rafsa ihop lite kläder och på nåt mirakulöst sätt övertala mina föräldrar att låta mig dra iväg på en långresa.”
”Du kan alltid säga att du fått ett sommarjobb. På typ ett
sommarläger eller nåt”, föreslog Colin.
”Visst, fast jag tänker ju inte ljuga för mamma, för vad är
~ 17 ~
JOHN GREEN
det för en fähund som ljuger för sin egen mor?”
”Hmmm.”
”Fast å andra sidan skulle nån annan kunna ljuga för henne. Det skulle jag kunna leva med.”
”Toppen”, sa Colin. Fem minuter senare dubbelparkerade de på en gata i Ravenswood, Chicago och störtade ut ur
bilen tillsammans. Hassan stormade in i huset med Colin
i släptåg. I det välinredda vardagsrummet satt Hassans
mamma och sov i en länstol.
”Mamma, hallå”, sa Hassan. ”Vakna.” Hon vaknade med
ett ryck, log och hälsade på båda killarna på arabiska. Colin
svarade på arabiska och sa: ”Jag är ohyggligt deprimerad
eftersom min flickvän har dumpat mig, så Hassan och jag
ska åka på en, öh, semester där man åker bil. Jag vet inte vad
det heter på arabiska.”
Mrs Harbish skakade på huvudet och knep ihop läpparna.
”Har jag inte sagt åt dig”, sa hon på bruten engelska, ”att
inte hålla på att trassla med flickor. Hassan är en ordentlig
pojke som inte håller på med sånt där ’dejtande’. Och titta
bara hur lycklig han är. Du borde lära dig av honom.”
”Det är precis vad han ska lära mig på den här resan”, sa
Colin fast inget kunde ha varit mindre sant. Hassan kilade
tillbaka in i rummet med en halvöppen sportväska proppfull med kläder. ”Ohiboke7, mamma”, sa han och böjde sig
ner för att ge henne en kindpuss.
Plötsligt dök en pyjamasklädd mr Harbish upp i vardagsrummet och sa på engelska: ”Du ska inte ge dig av nånstans.”
7 Arabiska: Jag älskar dig.
~ 18 ~
KATHERINE-TEORIN
”Å, pappa. Vi måste. Titta på honom. Han är helt förstörd.” Colin stirrade på mr Harbish och försökte se så förstörd ut som möjligt. ”Han ger sig av vare sig jag följer med
eller inte, men om jag följer med kan jag åtminstone hålla
ett öga på honom.”
”Colin är en bra pojke”, sa mrs Harbish till sin man.
”Jag ska ringa varenda dag”, la Hassan till. ”Vi är inte
ens borta särskilt länge. Bara tills han är på bättringsvägen
igen.”
Colin hade helt och hållet gått över till att improvisera
och fick en idé. ”Jag ska fixa ett jobb åt Hassan”, sa han till
mr Harbish. ”Jag tror vi båda behöver lära oss att inse värdet av hårt arbete.”
Mr Harbish grymtade instämmande och vände sig till
Hassan: ”Du borde inse värdet av att inte titta på det där
förfärliga Judys domstol till att börja med. Om du ringer om
en vecka och har fått ett jobb, kan du stanna borta var du
vill och hur länge du vill, vad mig anbelangar.”
Hassan gav inte sken av att märka förolämpningarna
utan mumlade bara ett ödmjukt ”Tack, pappa”. Han kysste
sin mamma på kinderna och skyndade ut genom dörren.
”Vilket praktarsle”, sa Hassan så fort de var tryggt förskansade i Likvagnen. ”Det är en sak att anklaga mig för att
vara lat. Men att tala illa om Amerikas främsta tevedomare
– det är ett slag under bältet.”
Framåt ettiden somnade Hassan medan Colin, som var
smått hög på bensinmackskaffe med mycket mjölk och
~ 19 ~
JOHN GREEN
den berusande ensamheten på motorvägen nattetid, körde
söderut på I-65 genom Indianapolis. Natten var varm för
att vara början av juni, och eftersom luftkonditioneringen i
Satans likvagn inte funkat på den här sidan millennieskiftet så var rutorna nerrullade. Och det fina med att köra var
att det krävde precis lagom mycket uppmärksamhet – står
en bil parkerad vid sidan av vägen, kanske snuten, sakta ner till
hastighetsgränsen, dags att köra om den här långtradaren, blinka, kolla backspegeln, vrid på nacken för att kolla döda vinkeln,
okej, kör, ut i vänster körfält – för att hålla tankarna från det
gnagande hålet i magen.
För att hålla hjärnan igång tänkte han på andra hål i
andra magar. Han tänkte på ärkehertig Franz Ferdinand
som mördades 1914. När ärkehertigen tittade ner på det
blodiga hålet i sin mage sa han: ”Det där är ingenting.”
Han hade fel. Det råder inget tvivel om att ärkehertig Franz
Ferdinand spelade nån roll, även om han varken var nåt
underbarn eller geni: mordet på honom var gnistan till första världskriget – så hans död ledde till 8 528 831 andra.
Colin saknade henne. Saknaden efter henne höll honom
mer vaken än kaffet, och när Hassan bett att få köra för
en timme sen hade Colin sagt nej eftersom körandet höll
honom igång – ligg kvar under hundra; herregud, hjärtat rusar,
jag hatar verkligen kaffesmaken, fast jag är verkligen på högvarv;
okej, och så har vi lastbilen bakom oss; okej, klart; höger körfält;
och nu är det bara mitt eget strålkastarljus i mörkret. Det gjorde
tyngdlöshetens ensamhet lite mindre tyngande. Att köra
var ett sätt att tänka, det enda som han stod ut med just då.
~ 20 ~
KATHERINE-TEORIN
Men tanken lurade ändå där ute nånstans, strax utom strålkastarnas räckhåll; han hade blivit dumpad. Av en tjej som
hette Katherine. För nittonde gången.
När det gällde tjejer (och det gjorde det rätt ofta i Colins
fall) så har alla en typ. Colin Singletons typ var inte av
fysisk utan lingvistisk art: han gillade Katherinor. Och
inte Katies eller Kattor eller Kitties eller Cathys eller Rinnor eller Trinor eller Kays eller Kates eller – Gud förbjude –
Catherinor. K-A-T-H-E-R-I-N-E. Han hade varit ihop med
nitton tjejer. Alla hade hetat Katherine. Och alla – varendaste en av dem – hade dumpat honom.
Colin var övertygad om att världen var indelad i exakt
två sorters människor: Dumpare och Dumpade. Många
skulle nog hävda att de tillhör båda kategorierna, men då
missar man själva poängen. Man är förutbestämd för det
ena ödet eller det andra. Dumpare kanske inte alltid är
hjärtekrossarna, och de Dumpade är kanske inte alltid de
krossade. Men alla har en fallenhet8.
8 Det kanske hjälper att tänka på det grafiskt. Colin såg Dumpare/Dumpade-motsättningen som en klockkurva. Majoriteten är ihopklumpad nånstans i mitten, dvs. de är antingen
en aning Dumpare eller en aning Dumpade. Och så har vi Katherinor och Colins.
En aning Dumpare
En aning Dumpade
Katherinor
Colins
~ 21 ~
JOHN GREEN
Så Colin kanske borde ha vant sig vid alltsammans, vid
förhållandens uppgång och fall. När allt kommer omkring så
kan dejtande bara sluta på ett sätt: illa. Tänker man på saken,
vilket Colin ofta gjorde, slutar alla romantiska förhållanden
antingen med 1) brytning, 2) skilsmässa eller 3) döden. Men
det var annorlunda med Katherine XIX – åtminstone hade
det verkat annorlunda. Hon älskade honom, och han älskade henne våldsamt tillbaka. Och det gjorde han fortfarande
– han upptäckte att han sa orden inombords medan han körde: Jag älskar dig, Katherine. Namnet lät annorlunda när
han sa det till henne, det blev nåt annat än namnet som han
varit besatt av så länge, det blev ett ord som beskrev bara
henne, ett ord som doftade som liljor, som fångade hennes
blå ögonfärg och långa ögonfransar.
Medan vinden fläktade in genom fönstren tänkte Colin
på Dumpare och Dumpade och ärkehertigen. I baksätet
grymtade och sniffade Hassan som om han drömde att han
var en schäferhund, och Colin kände den ständiga värken
i mellangärdet och tänkte: Allt det här är så BARNSLIGT.
PATETISKT. DU ÄR PINSAM. KOM ÖVER DET. KOM
ÖVER DET. KOM ÖVER DET. Fast han var inte riktigt
säker på vad ”det” var för nåt.
Katherine I: Själva början (av själva början)
Fram till en morgon i juni såg Colins föräldrar honom aldrig som nåt annat än normal. Den två år och en månad
gamle Colin satt i en barnstol och åt en frukost av obestämt
vegetabiliskt ursprung medan pappa satt mittemot vid det
~ 22 ~
KATHERINE-TEORIN
lilla köksbordet och läste Chicago Tribune. Colin var smal
men lång för sin ålder, med tjockt lockigt brunt hår som
stack ut från huvudet med Einsteinsk oförutsägbarhet.
”Tre dög på West Side”, sa Colin när han svalt en tugga.
”Inte mer grönis”, la han till och syftade på maten.
”Vad sa du, kompis?”
”Tre dög på West Side. Kan jag snälla få pommes frites
tack.”9
Colins pappa vände på tidningen och stirrade på den stora
svarta rubriken tvärs över förstasidan. Detta blev Colins första minne: pappa som långsamt sänker tidningen och ler mot
honom. Pappas ögon uppspärrade av den glada överraskningen, och han kan inte hålla inne sitt leende. ”CINDY!
POJKEN LÄSER TIDNINGEN!” ropade han.
Hans föräldrar var den sorten som verkligen gillar att
läsa. Mamma undervisade på den välansedda och dyra
Kalmanskolan inne i stan, och pappa var sociologiprofessor vid Northwesternuniversitetet strax norr om stan. När
det visat sig att tre dog på West Side började hans föräldrar
läsa tillsammans med honom, alltid och överallt – främst
på engelska men även i franskspråkiga bilderböcker.
Fyra månader senare skickade föräldrarna Colin till en
förskola för särskilt begåvade barn. Förskolan sa att Colin
var alldeles för avancerad för dem, och dessutom tog de inte
emot barn som inte var klara med sin potträning än. De
skickade Colin till en psykolog vid Chicagouniversitetet.
9 Liksom en intelligent apa var Colin i besittning av ett digert ordförråd men ytterst lite
grammatik. Dessutom kunde han inte skilja på uttalet av ”ö” och ”o”. Ursäkta honom.
Han var bara två.
~ 23 ~
JOHN GREEN
Och så hamnade det med jämna mellanrum inkontinenta underbarnet inne på ett litet kontor utan fönster på södra
sidan av stan, för att prata med en kvinna med hornbågade
glasögon som bad Colin att hitta mönster i långa serier av
bokstäver och siffror. Hon bad honom att vika ihop månghörningar. Hon frågade vilken bild som inte passade ihop
med de andra. Hon ställde en ändlös rad av underbara frågor till honom, och Colin älskade henne för det. Fram till
dess hade de flesta frågor som Colin fått rört sig om huruvida han kissat på sig eller ej, eller om han inte kunde vara
snäll att ta en tugga till av de eländiga grönsakerna.
Efter en timmes utfrågning sa kvinnan: ”Jag ber att få
tacka för ditt enastående tålamod, Colin. Du är en väldigt
speciell person.”
Du är en väldigt speciell person. Det skulle Colin få höra
rätt ofta, och ändå – på nåt sätt var det som om han inte fick
höra det ofta nog.
Kvinnan med de hornbågade glasögonen bad mamma
komma in på kontoret. Medan professorn berättade för mrs
Singleton att Colin var lysande, en mycket speciell pojke,
lekte Colin med bokstavsklossar av trä. Han fick en sticka
i fingret när han flyttade om p-o-s-t till s-t-o-p, det första
anagram han minns att han gjorde.
Professorn sa till mrs Singleton att uppmuntra Colins
begåvning men inte driva på den, och hon kom med en
varning: ”Ni får inte ha orimliga förväntningar. Barn som
Colin behandlar information oerhört snabbt. De visar en
anmärkningsvärd förmåga att koncentrera sig på uppgifter.
~ 24 ~
KATHERINE-TEORIN
Men han har inte större chans att vinna ett Nobelpris än
vilket annat hyggligt begåvat barn som helst.”
Samma kväll hade pappa med sig en bok hem till honom
– Pusselbiten av Shel Silverstein. Colin satte sig ner i soffan
bredvid pappa och hans små händer bläddrade igenom de
stora sidorna medan han snabbt läste den färdigt och bara
hejdade sig för att fråga om ”leta” betydde det samma som
”letade”. Colin slog igen boken med en bestämd smäll när
han var klar.
”Gillade du den?” frågade pappa.
”Visst”, sa Colin. Han gillade alla böcker, eftersom han
gillade själva läsakten, den magiska omvandlingen av klotter på en boksida till ord i hans huvud.
”Vad handlade den om?” frågade pappa.
Colin la boken i pappas knä och sa: ”Det är den här cirkeln
som saknar en bit. Biten som saknas ser ut som en pizza.”
”Som en pizza eller en pizzabit?” Pappa log och la sina
stora händer på Colins huvud.
”Det stämmer, pappa. En bit. Så cirkeln ger sig ut för att
leta efter sin bit. Han hittar en massa bitar som inte passar.
Så hittar han rätt bit. Fast så lämnar han kvar den. Och så
är boken slut.”
”Känner du dig ibland som en cirkel där en bit fattas?”
undrade pappa.
”Pappa, jag är ju ingen cirkel. Jag är en pojke.”
Och då dog pappas leende bort en aning – underbarnet
kunde kanske läsa, men han fattade inte. Och om Colin
~ 25 ~
JOHN GREEN
bara fattat att han saknade en bit, att hans oförmåga att
känna igen sig själv i historien om en cirkel var ett olösligt
problem, då skulle han också ha fattat att resten av världen
skulle komma ikapp honom med tiden. För att låna från en
annan historia som han lärde sig utantill men inte riktigt
fattade poängen med: om han bara insett att berättelsen
om haren och sköldpaddan handlar om mer än en hare och
en sköldpadda så skulle han ha sluppit en hel del motgångar.
Tre år senare började han i första klass – gratis, eftersom
mamma arbetade där – på Kalmanskolan, bara ett år yngre
än flertalet klasskamrater. Pappa pressade honom att plugga mer och hårdare, men han var inte den sortens underbarn som går ut gymnasiet vid elva. Colins båda föräldrar
trodde på att hålla honom på en halvnormal studiebana för
vad de kallade hans ”sociologiska välbefinnandes” skull.
Men sociologiskt befann han sig aldrig särskilt väl. Colin
utmärkte sig inte när det gällde att få vänner. Han och hans
klasskamrater roades helt enkelt inte av samma saker. Hans
favoritsysselsättning under rasten var till exempel att låtsas att han var en robot. Colin kunde gå fram till Robert
Caseman med stelbent gång och raka svängande armar,
och säga med monoton röst: ”JAG ÄR EN ROBOT. JAG
KAN BESVARA VILKEN FRÅGA SOM HELST. VILL
DU VETA VAD DEN FJORTONDE PRESIDENTEN
HETTE?”
”Okej”, sa Robert. ”Det här är min fråga: Varför är du ett
sånt pucko, Kolikungen?” Fastän Colins namn egentligen
uttalades så att det lät som kollin var Robert Casemans älsk-
~ 26 ~
KATHERINE-TEORIN
lingslek i första klass att kalla Colin ”Kolikungen” tills Colin
började gråta, vilket för det mesta inte tog särskilt lång tid
eftersom Colin var vad hans mamma kallade ”känslig”. Herregud, han ville ju bara leka robot. Hur kunde det vara så fel?
I andra klass mognade Robert Caseman och de andra av
hans kaliber en smula. Eftersom de till slut insett att ”dina
ord inte når mig, men du kan faktiskt klå mig och slå mig”,
så hittade de på den Försträckliga Snömannen.10 De beordrade honom att lägga sig ner på marken (vilket han av nån
anledning gick med på) och så tog fyra killar tag i varsin
lem och drog. Det var ett slags sönderdelning och kvartering, men med sjuåringar som drog blev utgången inte dödlig, utan det var bara pinsamt och korkat. Det fick honom
att känna sig ensam och inte omtyckt av alla, vilket han
faktiskt också var. Hans enda tröst var att han en dag skulle
spela roll. Han skulle bli berömd. Vilket ingen av dem nånsin skulle bli. Det var därför de retade honom till att börja
med, enligt mamma. ”De är bara avundsjuka”, sa hon. Men
Colin visste bättre. De var inte avundsjuka. De bara gillade
honom inte. Så enkelt är det ibland.
Så både Colin och hans föräldrar blev ytterst glada och
lättade när Colin Singleton, precis när han börjat i trean,
bevisade sitt sociologiska välbefinnande genom att (kortvarigt) vinna hjärtat hos den sötaste åttaåriga flickan i hela
Chicago.
10 Till protokollet: det var faktiskt Colin som kom på namnet. De andra kallade det
”Strecket” ända tills den dagen då de just skulle utsätta honom för det och Colin skrek:
”Ge mig inte en försträcklig snöman!” Och namnet var så smart att det fäste.
~ 27 ~