Skåningar berättar om andra världskriget
Krigsminnen En tidning från Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda Skåningar berättar om andra världskriget • Ulla skämdes över sin tyska bakgrund º5 Krigsminnen Hela fältet minerades utan förklaring BÄSTEKILLE Att se de som kom med de vita bussarna blev en påminnelse om vad vi sluppit från, skriver Gudrun Beijer-Olsen. Wessels i Malmö firar freden 1945. BILD: ALVI NILSON Sam Nilsson med sin inskrivningsbok. BILD: BASS NILSSON Studentsången har aldrig sjungits mer förhoppningsfullt Ett vrak i Kielkanalen- SJÖBO Historien lever mitt ibland oss P appa föddes den 6 april 1940, tre dagar innan Hitlers trupper invaderade Danmark. Hur kände farmor det, född och uppvuxen i Tyskland, när hon satt med honom i sin famn i Lund medan de engelska bombplanen dånade förbi på väg mot tyska kusten? Och hur hade mormor det när hon den iskalla vintern 1942 fick åka gengasambulans hem med min nyfödda mamma i Kalmar, alltmedan morfar låg inkallad i Boden? RESER MAN till Tyskland, Polen, Finland eller vilket annat europeiskt grannland som Krigsminnen ges ut av Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda. Redigering: Per Nilsson och Carola Ask. Omslagsbild: Sam Nilson med en kamrat i Karlskrona under andra världskriget. Läs hans berättelse på sidan 26. Chefredaktör och ansvarig utgivare: Margaretha Engström Tryck: JMS Rulloffset i Vellinge AB, Vellinge 2005 2 helst påminns man lätt om andra världskriget. Där lever människor ännu i krigets skugga, med dess konsekvenser. Sverige klarade sig undan kriget, men det innebär inte att det gick oss förbi. I VÅRAS bestämde vi på tidningen oss för att ta vara på de minnen, historier och berättelser som finns kvar av kriget i södra Skåne innan det är för sent. Och vi mötte ett stort gensvar. Reportrar och fotografer togs generöst emot av människor som öppnade sina hem och sina fotoalbum. Intervjuerna resulterade i en rad artiklar om andra världskriget och den följande freden. Och det visade sig att även ni läsare blev engagerade. När vi efterfrågade fler minnen och berättelser började telefonerna ringa och brev kom in. Tack vare er kunde vi skriva ännu fler artiklar, om ännu fler minnen. NU GER VI UT alla de samlade intervjuerna i en bilaga. Det är lätt att tänka att historien tillhör just historien. Men den lever mitt ibland oss. Gudrun Beijer-Olsen från Sjöbo minns våren 1945. Hon gick då den sista terminen på Högre allmänna läroverket i Ystad och skriver i ett brev: ”Kriget var slut och snart hade vi vår så kallade mogenhetsexamen. Men innan dess fick vi uppleva och se hemska saker. Det var när de vita bussarna hämtade lägerfångar från Polen och Tyskland. På skolgården sattes det upp staket och gymnastiksalen användes Det är bara att fråga Majken, Sam, Gösta och alla de andra som var med och som vet vad som hände, då för 60 år sedan, när världen stod i brand och ingen visste hur det skulle sluta. Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 Leena Strömberg och Sirkka Andersson är två av de cirka 70 000 finska flyktingbarn som kom till Sverige. Sidan 14: Dresdenbombningarna Bruno Presang var 13 år när de allierade i krigsslutet bombade den tyska kulturstaden Dresden Sidan 17: Koncentrationslägret Maria Johansson överlevde Warszawaupproret och åtta månader i koncentrationsläger. Sidan 20: Pressen Redaktör Wilhelm Sjöberg berät- som mottagningsplats för dem. Det är svårt att beskriva vilket intryck dessa människor gjorde på oss. Så magra och så eländiga. Vi pratade genom stängslet med dem på vår skoltyska, som vi inte haft tillfälle att använda under kriget. Vi fick veta deras namn och varifrån de kom, med då vi frågade efter deras ålder blev vi chockade: 20 år. De såg ut som 60 år. De som orkade visade glädje och hoppfullhet. Det var som en liten på- ”Det är svårt att beskriva vilket intryck dessa människor gjorde på oss” minnelse om vad vi sluppit i från.” Till slut kom ändå dagen när hon fick ta studenten och med den nyinköpta mössan i handen stormade hon och klasskamraterna ut på den stora trappan. ”Aldrig har väl studentsången sjungits mera förhoppningsfullt ändå. ”Hoppet är vår vän och vi dess löften tro. Den ljusnande framtid är vår!”, skriver Gudrun Beijer-Olsen. Far överraskade mor med besök Anna Maria Erling HAMMENHÖG Innehåll Sidan 3: Minnesskärvor När Allehanda våren 2005 publicerade reportagen med krigsminnen blev gensvaret stort från läsarna. Många hörde av sig med brev och berättelser. Sidan 9: Krigsseglaren Per Gustavsson var sjöman under kriget. En tid då omkring 270 svenska fartyg sänktes. Sidan 10: Frivilliga Majken Wiberg var lotta och arbetade vid Hammars backar. Sidan 12: Krigsbarn BILD: SPRISSE NILSSON tar att tidningarna tvingades att vara försiktiga med vad de skrev. Sidan 22: Vita bussarna Gösta Andersson körde en av de vita bussarna som räddade fångar ur koncentrationslägren. Sidan 24: Flyktingarna Inga Greta Rudolfson blev kompis med några polska flyktingflickor. Sidan 26: Freden Sam Nilson låg inkallad. Alvi Nilsson gick i skolan. Paret träffades våren 1945, när det åter var fred i Europa. Roland Almberg minns faderns besök. BILD: THORSTEN PERSSON • • Roland Almberg är i dag 68 år och bor i Hammenhög, men han växte upp på Södermalm i Stockholm. Därifrån kommer hans minnen: ”Min far såg jag sällan. Han var nu förflyttad till Husqvarna med uppgift att bygga upp luftförsvaret för Husqvarna Vapenfabrik. Emellertid en kväll sommaren -43 dundrade det till på Wollmar Yxkullsgatan där vi bodde. Min mor och jag stack ut våra huvuden genom fönstret. Jag hörde min fars stämma: Kompani halt! Fyra lastbilar med kanoner på släp samt cirka femtio beväpnade soldater slog läger utanför vår port. Min far steg ur en av terrängbilarna, som hade en antenn på taket, lutade sig in och sade något till föraren. Kastade en snabb blick på alla nyfikna och skyndade sig sedan in i vår port. ”Jag var fem år och förstod inte så mycket. ” Vi bodde på femte våningen, varför min mor och jag lyssnade efter hissen: Men nej, i stället stacks nyckeln i låset innan vi hunnit blinka och Ivar, min far, stod innanför dörren. En klapp på huvudet fick jag samt fem kronor. Därefter stängdes dörren till sovrummet. Tjugo minuter senare kom min far ut ur rummet, han justerade sitt koppel. Jag fick ytterligare fem kronor samt förhållningsorder om att sköta om min mor. Bakom min far stod mor, med rosor på kinderna och tårar i ögonen, viskande: Var rädd om dig! Någon minut senare hördes min fars röst: Kompani marsch. Och bilarna med kanoner och manskap försvann. Jag var fem år och förstod inte så mycket, men mamma var glad i flera veckor, och jag var glad över, att för en tid, vara kvarterets rikaste kille med mina tio kronor.” Åke Kjellqvist, 82 år, växte upp i Bästekille och gjorde värnplikten under kriget. Han minns speciellt en dramatisk händelse. Och har fortfarande inte fått någon förklaring till den. Den utspelade sig på Kristi himmelsfärdsdagen den 18 maj 1944 på flygreservskolan i Eslöv: ”Hela personalen samlades i en av lektionssalarna, dit kapten Stålhandske kom för att informera. Han kom mycket allvarlig, ”...men nu sade att det hade har jag be- kommit till känneslutat att dom om att krigshade inte 61 år situationen ändrats och att fresenare, ti- den för Sverige ga längre.” kunde vara i fara. Mer hade han inte tillåtelse att uttala. Han beordrade samtliga att på förrådet hämta ut femtio skarpa skott till våra pistoler, sade till att våra personliga skåp på logementet inte fick vara låsta över natten och att pistolen med hölster och koppel skulle hängas åtkomligt på sängstolpen. /.... / Varje 1:e mekaniker fick tilldelat ett förseglat kuvert, som vid ett eventuellt avlämnande av planet till någon förare skulle överlämnas till denne. Vi fick veta att kuvertet innehöll hemlig färdplan och karta dit han skulle flyga. /... / Dagen efter blev alla åter beordrade till fältet. Inget hade hänt under natten. Nu var dagordern att alla plan skulle ut från hangarerna och placeras ut runt fältet, kamouflerade så gott det gick. Hela fältet minerades. Detta innebar att minor i form av trälådor med en stolpe cirka en meter hög på lådans ena sida sattes ut med 5 á 7 meters avstånd från varandra. I stolpens topp satt en säkrad tändsats förbunden med stubintråd till det högexplosiva inuti trälådan. Stolparna förbands två och två med snören till utlösningsmekanismen. Avsikten var att om något fientligt plan försökte landa skulle dess hjul fastna i snörena och kraftiga, upprepade explosioner skulle ske. Ve den som försökte.” /... / ”En svensk tiger men nu har jag beslutat att inte 61 år senare, tiga längre.” Åke Kjellqvist Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 3 Krigsminnen Soldater tältade utanför Gunnars hem º6 Den dyra kostymen krympte till hälften i regnvädret YSTAD Oscar Thuresholmen i Löderup har många bilder från krigsåren i sitt fotoalbum. Till höger ett porträtt av Oscar som ung soldat. BILD: BASS NILSSON Kamraten sköts ihjäl av misstag LÖDERUP Oscar Thuresholmen i Löderup låg inkallad i tre år under andra världskriget. I Vänersborg fick han uppleva hur en kamrat sköts ihjäl av misstag. – Han som sköt ville hoppa i sjön efteråt, men vaktchefen hindrade honom, säger Oscar Thuresholmen. Trots att det bara var några hundra meter till ett sjukhus gick soldatens liv inte att rädda. Den som hade råkat skjuta blev fråntagen sitt vapen och sattes i arresten i tio dagar. Oscar Thuresholmen var 19 år när han blev inkallad hösten 1939. Han låg i Helsingborg när tyskarna intog Danmark, den 9 maj 1940. – Då var det fri tilldelning av ammunition, berättar han. Senare låg han bland annat i Charlottenberg vid norska gränsen. Då ”Han som sköt ville hoppa i sjön efteråt, men de hindrade honom.” kunde han se hur tyskarna marscherade på andra sidan. Oscar Thuresholmen har även ljusa minnen. Som den gången han i smyg sydde ihop byxorna för tio kamrater så att de inte kunde komma i dem nästa morgon. – Vi grinade så förbannat. Till och med furiren fick sytt i sina byxor. Anna Maria Erling Gösta Magnusson bodde i Svenstorp under kriget och här är något av allt det han minns och har nedtecknat i ett brev: ”Vi såg att det låg tyska krigsfartyg vid horisonten i Ystadbukten. Då var paniken nära. Nybrofältet, där Ystad golfbana i dag finns, var ju ett litet flygfält med våra jaktplan förlagda. Det troddes att tyskarna skulle landsätta trupper där. Därför bestämdes att alla som hade skrymmande maskiner, särskilt bönderna med sina jordbruksredskap och gamla lastbilar skulle föras till Nybrofältet och hela dagen gick transporter.” /... / Men som tur är hände inget. /... / Vi närmade oss nu slutet på kriget när England fick övertaget och amerikanarna gick med i kriget och alla städer i Tyskland blev sönderbombade. Gick man upp på en hög backe här kunde man se att hela himlen var röd över tyska nordkusten och bombkrevaderna blixtrade till.” Gösta Magnusson avslutar med en anekdot från krigsåren: ”/.../Hade nu kommit upp i åren så mor tyckte jag skulle ha en kostym och jag fick en snygg blå kostym. Men den var ju tillverkad av cellull, ett material som krymper om det blir vått. Första gången jag hade den på blev jag överraskad av en åskskur, så jag blev helt genomvåt. När kostymen blev torr dagen efter hade den krympt 50 procent och den hade inte gått på en femåring. Den var helt värdelös och mor blev ledsen för den hade varit dyr i inköp.” ”Att vara barn i krig, vilken sida det än är, så är det förskräckligt”. Det säger Ulla Virdalm som kom från Tyskland till Sverige med de vita bussarna 1945. Hon skämdes över sin tyska bakgrund YSTAD Ulla Virdalm i Ystad kom till Sverige med vita bussarna 1945. Hon växte upp i Potsdam med sin tyska pappa och sin svenska mamma. I Sverige försökte hon dölja sin tyska bakgrund. Sture minns dödsolyckan TRELLEBORG Sture Bergström blev vittne till hur en kamrat sköts ihjäl i Vänersborg. BILD: CLAES NYBERG 4 Sture Bergström i Trelleborg var också med den hemska dagen i Vänersborg när en soldat sköts till döds av misstag. I ett brev till Allehanda beskriver han vad som hände. ”Det hade varit vaktavlösning vid förläggningen och avgående vakt hade plundrat sina gevär. En av dem hade ställt sitt gevär vid en laduvägg. En av de pågående hade också ställt sitt gevär, som var laddat, där. När pågående vakt skulle hämta sitt gevär tar han fel, det gevär som var plundrat. När avgående vakt kommer upp i förläggningen kommer han i håg Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 ”Dom står och skojar och han lyfter geväret och trycker av. Hans bästa vän segnar ner och dör ögonblickligen.” att han har glömt sitt gevär där nere vid laduväggen. Han springer ner och ser att där står ett gevär. Han tar geväret och går ner och pratar med den som går vakt, för dom var bästisar. Han som hämta sitt glömda gevär trodde ju att det var hans, som var plundrat. Dom står och skojar och han lyfter geväret och trycker av. Hans bäste vän segnar ner och dör ögonblickligen. Han kastar geväret och springer mot älven men vaktchefen sprang ifatt honom. Den skjutne var från Landskrona. Våra grabbar var nere på begravningen och bar kistan.” BILD: BASS NILSSON – Min drivkraft att lära mig svenska så bra som möjligt var just att ingen skulle höra att jag hade tysk bakgrund. Jag kunde inte representera hela Tysklands ondska, säger hon. Ulla Virdalm var bara åtta år när kriget bröt ut och ingen av hennes föräldrar var nazist. Trots det kan hon känna skuldkänslor för det som hände. – Inte en gång under hela 30-talet eller krigsåren lyfte min mamma handen och sa Heil Hitler. När andra gick med sina nazistmärken gick hon med den här, säger Ulla Virdalm, och visar en nål med en svensk kunglig jubileumskrona. Efter krigsutbrottet inkallades Ullas Gösta Magnusson såg hur himlen över tyska nordkusten färgades röd av alla bomber. BILD. BASS NILSON • • far, som var ordningspolis, och hela familjen fick flytta till Polen. Där erbjöds de att bo i en flott våning som stod ledig efter att de judiska innehavarna körts ut. – Men det vägrade mina föräldrar. Vi bodde inackorderade i stället hos en polsk officersfru som vi blev väldigt goda vänner med. Följde med till Tjeckoslovakien Åter i Potsdam två och ett halvt år senare blev hennes far snart inkallad igen. Samtidigt började terrorbombningarna av Berlin alldeles i närheten. Ulla, som då var 12–13 år, bestämde sig för att följa med till Tjeckoslovakien när hennes skola öppnade filial där. Men i den nya skolan rådde sträng disciplin. Varje dag skulle barnen ha uniform och hissa flaggan med hakkorset på. En gång började Ulla skratta när några elever inte lyckades hala flaggan. Dagen efter blev hon degraderad inför hela skolan. – Jag blir så rasande på alla som kritiserar folk som var med i Hitlerjugend. Det var ett tvång, säger Ulla. ”Jag kunde inte representera hela Tysklands ondska.” ma till Sverige i april 1945. De fick var sitt främlingspass där det stod att de inte fick vistas i några storstäder och att de inte hade rätt att återvända till Sverige om de lämnade landet. – På så vis hindrades vi att hämta saker i vårt gamla hem, som sedan hamnade i det som blev öst, säger Ulla Virdalm. I Ulla Virdalms flyktingpass stod det att hon inte fick besöka storstäderna och att hon inte hade rätt att återvända till Sverige om hon lämnade landet. Efter en tid återvände Ulla Virdalm till Potsdam. När krigsslutet närmade sig fick hennes mamma via svenska kyrkan kontakt med Röda Korset, som hade fått tillåtelse att hämta hem svenskfödda tyskor med vita bussarna. Skräcken för Röda armén gjorde att de valde att resa. Då var Ulla Virdalms pappa redan saknad sedan en tid. Med bara en ryggsäck och en resväska var kom Ulla och hennes mam- Stupat Hon minns hur hon fick veta att freden till slut hade kommit i maj 1945. – Det var i Göteborg hos min moster. Mamma hade kommit också. De var så lyckliga. Och jag gick undan och låste in mig i badrummet och grät. Fred, hade jag inbillat mig barnsligt nog, betydde att allt skulle vara som det hade varit. Men vi hade flytt hemifrån och pappa var saknad. Ingenting var som jag hade drömt om. Men naturligtvis var det en lättnad också. Röda Korset jobbade till 1975 med att söka efter Ullas far, sedan konstaterade man att han antagligen stupat utanför Belgrad. Anna Maria Erling Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 5 Per var sjöman under kriget º9 Krigsminnen Ove höll kontakt med båda sidorna GLEMMINGEBRO Under stora delar av kriget höll han kontakten med sin vän som var soldat i tyska armén. Samtidigt brevväxlade han med sin nästkusin som stred i det amerikanska flyget. Det var en svår balansgång när man skulle upprätthålla kontakten med sina nära och kära under kriget. Men Ove Svensson, 82 år, i Glemmingebro försökte. Sin gode vän Helmut Winter hade han lärt känna 1938 när han som femtonåring var utbytesstudent i Leipzig och bodde hos Helmuts familj. Därefter började de brevväxla. Höll isär vänskap och politik Att kriget bröt ut var inget hinder. Men det gällde att hålla isär politik och vänskap. – Jag vågade inte skriva vad som helst och absolut inte diskutera politik i breven. Jag misstänkte att tyskarna sprätte upp alla brev innan de kom fram. Efter några år gjorde Ove värnplikten i det svenska försvaret. Helmut pla- Utanför Gunnars barndomshem i Öja ställde det svenska försvaret plötslig upp fyra kanoner. I september 1939 fick Gunnar Erlandsson och hans familj på Ludvigsdahl utanför Öja oväntat besök. En grupp svenska soldater slog sig ner bredvid gården och med sig hade de fyra kanoner. Under flera månader levde Gunnar Erlandssons familj med kriget utanför farstudörren. Han var sjutton år och jobbade hemma på gården. Tillsammans med sin familj försökte han sköta jobbet som vanligt, men blev ständigt påmind om att det var krig. – Man var kanske inte rädd, men det blev väldigt tydligt att det var något på gång. Sedan förstod man kanske inte riktigt hur det var. Det fanns ju inte tv och tidningar läste man knappt. Soldaterna tältade utanför, hade övningar och väntade på att något skulle hända. Kanonerna kom på plats och riktades mot Ystad. Gunnar Erlandssons familj funderade mycket på vad som skulle hända. Det verkade soldaterna själva stund- BILD: PRIVAT 6 gjorde de ”Fallande lövet” för att Minnet spelas upp som en försöka komma undan. Tysfilm för Sven Bergmans inken singlade nedåt i en re syn. Han var bara tre år spriral. men kommer tydligt ihåg – Jag skrek till min mor: när hans far kom hem från Han störtar! Men precis ovan sitt bageri den där morgovattenytan utanför hamnen nen 1939, ryckte upp dörren rätade planet upp sig men då till köket och flämtade: var de svenska – Det är krig. Tyskarna har ”Precis ovan planen redan gått in i Polen. över honom. vattenytan För honom som pojke var Det sista utanför ham- Sven kriget skrämmande men Bergman också spännande. Han och nen rätade såg var när tysken hans kompisar brukade ta planet upp flög västerut med sig till Åkesholm där det sig. ” ett svenskt jaktstod kanoner som skulle plan på vardera siskydda staden från ett anfall da lite snett bakom. från havet och från sin balSenare fick han kong kunde han följa hur de veta att planet tvingats landa svenska jaktplanen övade. på Bulltofta i Malmö. En dag när han stod där dök Jessica Ziegerer plötsligt ett plan ner ur molnen och började skjuta. Flygplanet var märkt med stora svartvita kors och Sven Bergman förstod att det var en tysk. När de svenska flygarna upptäckte planet Fanns det någon plan för var ni själva skulle ta vägen om de började skjuta mot fienden? – Nej. Vi visste ingenting. Framför sig har han ett fotoalbum med gulnande bilder från den där hösten. Han pekar på en av dem där kanonen syns. – Vi kan ju inte ha haft en chans med dessa, säger han. Bilderna måste någon soldat ha skänkt hans föräldrar som minne. Han minns inga namn, men truppen kom från A6 i Jönköping. De höll sig mest ute vid sina tält, men då och då hittade de in i boningshuset. – Min mor hade nästan marketenteri. Soldaterna var därinne och bommade kaffe och kakor. Efter några månader flyttades truppen och kanonerna närmare Ystad. Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 Gunnar Erlandsson minns kanonerna vid föräldrahemmet utanför Öja. ”...inte diskutera politik i breven.” annat som kunde hålla humöret uppe. Sista kontakten som han hade med sin tyske vän var 1950. I ett brev förklarar Ove Svensson att han tyckte att kriget har tagit bort lite av Sveriges sympati med Tyskland men att han inte blandar ihop politiken med de enskilda människorna. – Det är lätt att tro att alla tyskar var som Hitler men så var det naturligtvis inte, säger han. Jessica Ziegerer YSTAD tals också undra, säger han. – Tanken var väl att de från oss där uppe skulle försvara staden mot ett eventuellt angrepp. Jessica Ziegerer cerades till sist i Norge och brevskrivningen upphörde. När freden kom blev Helmut krigsfånge i Frankrike och då tog han åter kontakt med Sverige. Ove Svensson skrev åtskilliga brev och skickade paket med choklad och BILD: MARK HANLON Sven samlar på krigsminnen Soldaterna tältade med kanoner utanför Gunnars barndomshem YSTAD Ove Svensson har sparat bilder och brev från korrespondensen med vännen Helmut Winter. Sven Bergman, 69 år, har ett privat museum med saker som minner om andra världskriget hemma i källaren. Bild: Sprisse Nilsson BILD: BASS NILSSON • • Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 7 De träffades efter 65 år º11 Krigsminnen Per var en av krigsseglarna TRELLEBORG Under andra världskriget omkom cirka 2 000 svenska sjömän och omkring 270 svenska fartyg sänktes. Per Gustavsson var en av krigsseglarna och han överlevde. När han var ledig åkte Henning Månsson hem från beredskapen på Sövde flygfält och hälsade på det finska krigsbarnet Börje Sundström som bodde hos hans föräldrar. Han började tidigt fiska tillsammans med sin far och sina bröder. De gick mellan de ryska och tyska konvojerna som sökte sig till minfritt vatten. – De ryska konvojerna gick så nära oss att våra båtar höll på att slå runt. Far ramlade över bord en gång, berättar Per Gustavsson. – Jag hade två kompisar som också var fiskare. De gick bort och ingen hittade någonting efter dem. När han sedan gick till sjöss tänkte Per Gustavsson inte så mycket på riskerna. Det hände olyckor vid fisket också. Många ville gå till sjöss för krigsriskersättningen innebar att sjömän tjänade förhållandevis bra. Men först fick han göra sin militärtjänst i flottan. Han hade då redan mönstrat på en båt. – När jag fick inkallelsen till flottan rev skepparen itu den. Nästa gång vi kom till Trelleborg stod två furirer på kajen och tog mig. Jag hade fått med mig två flaskor från båten så när vi kom till Karlskrona var furirerna fulla men det var jag som åkte fast. BILD: PRIVAT Plutonen fick samla ihop rester efter det störtade tyska planet YSTAD Hening Månsson, 82 år, är säker på sin sak: – Tyskarna som störtade vid Sövde den 11 april 1944 sköt aldrig. Henning Månsson låg i militärtjänst under den här tiden och minns dagen när det tyska Messerschmittsplanet vid 12-tiden svängde in över Sövde flygfält. Hans pluton reagerade genast och förstod att det inte var ett svenskt plan. De landade nämligen alltid omedelbart. Det här planet gjorde i stället en sväng över Sjöbo och gick sedan söderut vid västra kanten av flygfältet. När den gjort samma runda två gånger sköt luftvärnet först en salva och direkt en till, berättar Henning Månsson. – Det sägs ofta att vi var beskjutna, men det stämmer inte. Detta planet sköt inte. Vi var där. Vi följde det hela tiden. Däremot visste vi inte om det var en invasion på gång eller inte. Scenariot räckte däremot för att pulsen skulle höjas rejält. Och efter Tyskarna sköt aldrig. Det är Henning Månsson som låg i Sövde säker på. cirka en halv timme hörde de ett nytt plan och fyra personer kom nersinglande i fallskärmar. – Vi blev beordrade att ladda med skarp ammunition och besätta eldställningarna. Men personerna visade sig vara besättningen på en amerikansk flygande fästning. De hade hoppat ur planet innan det nödlandade i Vollsjötrakten. Därefter fick Henning Månssons ”Det sägs ofta att vi var beskjutna, men det stämmer inte.” pluton i uppgift att rensa upp efter det nedskjutna tyska planet. – Det var inte roligt. Det var söndersprängda kroppar. Någonstans låg en arm, någon annanstans ett ben i stövel. En läkare samlade ihop dem och lade allt i två högar, men det är svårt att säga om det blev rätt. När tyskarna skulle begravas på Sövde kyrkogård den 19 april blev Henning Månssons grupp hedersplu- Började som mässgrabb 1942 kom Per Gustavsson ut. Då mönstrade han på s/s Utö som gick med malm från Oxelösund, Piteå eller Luleå till England och Tyskland. Senare seglade han med Grängesbergsbolagets båtar på Narvik. Många sjömän ville inte segla i malmbåtar för de sjönk som stenar om de blev torpederade eller gick på en mina. – Men man tänkte inte så mycket på det då. Det kunde man inte. Per Gustavsson började som mässgrabb, sedan blev han lämpare, obefaren eldare och slutligen eldare. Han höll sig kvar i steambåtarna så länge det gick. Men det hade sina nackdelar. Steambåtarna var för långsamma för de flesta konvojer så de lämnades åt sig själva. Konvojerna med sin jagarbevakning seglade ifrån dem. Men Per Gustavsson hade tur. Han var varken med om att bli beskjuten eller torpederad. – Jag mönstrade av s/s Laxen i Halmstad för att åka till Stockholm och gå ombord i en annan båt. På nästa resa sänktes Laxen med man och allt. Mina föräldrar trodde jag var ombord så när jag ringde hem klagade min far över att jag inte hört av mig. Men jag visste inte att hon var sänkt. Det kunde ta två veckor att lossa malmen i England. Kranarna strök med i tyskarnas bombningar så malmen lastades i korgar som sedan lyftes med båtens egna vinschar. – Ingen jobbade över på lördagen. Då skulle engelsmännen ha sin fotboll. Vi jobbade från sju på morgonen till sjutton-arton, även söndag. Men man var fri hela natten mellan lördag BILD: THORSTEN PERSSON ton. Två högt uppsatta tyskar kom till begravningen. Henning Månsson minns att de gjorde Hitlerhälsningen väldigt länge. – Minst tio minuter stod de med handen i luften. De måste ha tränat länge på det. Jessica Ziegerer Essensen till grädden såg ut som schampo YSTAD Vispgrädde fanns inte utan man blandade kaffegrädde med en essens som påminde om hårschampo, minns Lena Årman. BILD: MARK HANLON 8 Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 Lena Årman, 70 år, minns barndomens krigstid i Ystad när hon bodde på regementet: ”Perioden 1940-1942 var jag 5-7 år och minns att far - som var fanjunkare vid infanteriregementet I7 i Ystad - i bland var borta från hemmet och mor, min äldre syster och jag bodde i vår tvårumslägenhet på regementet. Detta sammanföll med de stränga vintrarna, då det var 28 grader kallt (tror jag) och jag kommer i håg att vi stängde av vardagsrummet och hängde filtar för dörrarna. Det var nog mera köldens än krigets skull, men det kan ju också ha berott på att det var dåligt med bränsle och dyrt att elda. Telefon hade vi i det avstängda rummet och när det ringde eller behövde ringas fick mor klä sig i bottiner, ulster, som var blå, och min fars pälsmössa för att kunna vistas i detta rum. /.../ Sen var det ransoneringskupongerna – beige för mejeriprodukter, lila för kött, gröna för socker och så vidare om jag minns rätt. Jag ritade själv kuponger och låtsashandlade och plågade följaktligen min mor genom att hela tiden fråga hur många kuponger de tog för en bit leverpastej, en liter mjölk etc. Apropå mejeriprodukter så fanns inte vispgrädde utan man blandade kaffegrädde med någon essens, som påminde om hårschampo och vispade – och vispade och fick så småningom något som kunde användas till tårtor, varm choklad och dylikt. Det var ju endast vid barnkalas och andra festliga tillfällen som man tog till detta.” • • Per Gustavsson samlar sina anteckningar om sjöfolk och sina egna minnen från 39 år till sjöss. BILD: TOMAS NYBERG ”När jag fick inkallelsen till flottan rev skepparen itu den. Nästa gång vi kom till Trelleborg stod två furirer på kajen och tog mig.” En del av kriget seglade Per Gustavsson mellan Canada och England. Men det var besvärliga seglatser på grund av den höga sjön. Per Gustavsson står längst till höger på bilden. De allierade bombningarna av Tyskland i krigets slutskede raserade en stor del av Tysklands städer. Hamburg var en av de städer som drabbades värst. Så här såg det ut bakom Svenska kyrkan i Hamburg. BILD: PRIVAT BILD: PRIVAT och söndag. Då glömde man allting. Om en sjöman mönstrade av i Storbritannien eller i USA under kriget så fick han inte vara i land mer än två veckor. Sedan var det bara att mönstra på igen. Båtarna gick mörklagda under hela kriget. I skansen, där besättningen bodde, fanns karbidlampor och en spis. Varje kväll kontrollerade chiefen, maskinchefen, att allt var släckt. Minsta ljusstrimma kunde dra till sig ett anfall från flyg eller ubåtar. – Men det var kamratligt. Alla höll ihop som ler och långhalm, även skepparen. Vi var tre eldare ombord. Om en saknades kunde inte båten gå. En gång satt jag för länge på en pub. Då blev det förhör och avdrag på lönen. Första gången Per Gustavsson mönstrade på var hyran (lönen) 70 kronor i månaden plus mat och logi. Som lämpare hade han 150 kronor i månaden och som eldare 250 kronor. Semester fanns inte utan en sjöman kunde få ett par dagar till godo genom att jobba över. Bomber och vrak – Att segla på Tyskland var ungefär som på England. Engelsmännen väntade utanför och sänkte en båt om dagen. Däcksfolket stod i stäven och varnade för minor. Många båtar jag har varit i har gått under. Fortfarande ligger jag på nätterna och tänker tillbaka. Men det var inte bara flygbomber, torpeder och minor som hotade. På många ställen, till exempel vid Kielkanalen låg vrak. En del utmärkta, men många inte. Utanför Kielkanalen seglade en båt på ett vrak, trots att vraket var utmärkt. En dansk som stod på bryggan fick svetsas loss. Ett annat fartyg som Per Gustavsson mönstrat av sänktes i Pentland Sound, vid Orkneyöarna. Det enda som hittades var ett kylskåp som stått uppe vid skorstenen. – Jag har tänkt många gånger att tyskarna var för djävliga mot folket. Om de sänkte en båt tog de inte upp någon ur besättningen. De bara gick förbi. – Det är mycket jag inte berättade för far och mor. Då hade de sagt, du går inte ut mer. Christer Hansson Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 9 Krigsminnen Krigsbarnen blev grannar på Österlen º12 Soldatens blomma växer fortfarande vid Majkens stuga – Fick vi inte lov. Fick vi inte lov. Men nu dansar vi i uniformen, det är helt annorlunda nu. 1939, när andra världskriget bröt ut, ryckte Majken Wiberg in som lotta. Hon hjälpte till med utspisningen av kustartilleriet vid Åkesholm i västra Ystad. YSTAD Samma dag som Danmark och Norge ockuperas av tyskarna, den 9 maj 1940, ringer det på telefonen hemma hos Majken Wiberg. Det är konsulinnan Schoultz, fälttjänstchef för lottorna, som undrar om Majken kan åka ut och bespisa militärer. Morgonen efter infinner sig Majken, iklädd sin lottadräkt, vid bilstationen i Ystad. Hon körs ut till Hammars backar där hon tillsammans med en annan lotta får ansvar för att laga mat till 17 värn, en cykelpatron och trossen. Majken är 28 år, men något flirtande pågår inte från soldaternas sida. Däremot får hon mycket uppskattning för sin insats. När unikaboxarna, som maten skickas ut i, kommer tillbaka från värnen ligger det ofta tackbrev i dem. När gullvivorna börjar slå ut får hon även blommor. En del har rötterna kvar, och Majken planterar dem vid sin sommarstuga i Sandskogen. – Där har jag fortfarande kvar dem efter alla dessa år. ”Jag tyckte att man skulle göra någonting, och det var många av våra vänner som var lottor.” Mor sydde findressen I dag är Majken Wiberg 92 år. Hon bor i huset på Stora Västergatan i Ystad som varit hennes hem i 84 år och där hon också haft affär. Hon går fortfarande på gymnastik och när det är fint väder händer det att hon tar en cykeltur ut till sommarstugan i Sandskogen och dricker kaffe. Smärtheten från ungdomsåren har hon behållit. Lottaklänningen från 1940 passar fortfarande. Den har till och med blivit lite för stor. Klänningen är det enda som Majken Wiberg har kvar från lottatiden. Bortsett från minnena förstås. Majken Wiberg gick in i lottakåren 1933. – Jag tyckte att man skulle göra någonting, och det var många av våra vänner som var lottor, säger hon. Klänningen hon visar oss är egentligen findressen. Ute i arbetet hade lottorna en brun bomullsklänning, förkläde och klut. Det var Majkens mamma som sydde findressen. Det var viktigt att den skulle sluta 40 centimeter från marken. För mycket av benen fick inte synas. Och att dansa i klänningen var inte tillåtet. 10 Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 Is i ögonbrynen Efter hösten följde en bitande vinter. – Det var sådan vinter då att de kunde knappast köra på vägarna, utan fick köra på åkrarna, för det var så mycket snö. Om de inte kom och hämtade en fick man gå, och när man kom hem hade man is i ögonbrynen, så kallt var det. Nästa gång Majken Wiberg ryckte ut var till Hammars backar våren 1940. Första arbetsdagen skulle hon servera lunch till 50 man. – De skulle ha kokt korv och potatis, och så skulle de ha två smörgåsar var. Majken skar bröd så att hon fick stora blåsor på pekfingret. Andra dagar fick soldaterna kalops, ärtsoppa eller stekt sill. Så småningom växte antalet personer som skulle utspisas till 222 personer. Männen hon serverade var landstormsmän. De uppförde sig alltid ordentligt mot flickorna. – Oja, de var ju gamla gubbar då. De var väldigt gentila. När de åkte in till stan köpte de alltid bakelser till oss. Enda undantaget var när männen inte blev hemförlovade efter sex veckor, som de hade trott. – De till och med grät för det var så länge sen de hade varit hemma hos mor. Då tog det 14 dagar innan karlarna kom med sockerkaka och vetebrödslängd igen. Sågs bara i mörkret Majken Wiberg tjänstgjorde ute vid Hammars backar tre dagar åt gången. Sedan åkte hon hem och hjälpte sin mor i affären på Stora Västergatan. Då åkte storasyster Evy ut i stället. På det viset turades systrarna om med arbetet i fält och arbetet hemma. Själva såg de bara varandra i mörkret hemma vid dörren när de hämtades och lämnades av. Inget ljus fick ju synas utåt under mörkläggningen. Någon ersättning som lottor fick de knappast. Efter sex veckor var betalningen en krona om dagen. Efter en tid placerades Majken vid Tingshögs skola i stället. Sista gången hon var ute var den 23 augusti 1940. Efter det hoppade hon bara in då och då vid behov. Som en i gänget bjöds hon dock på gåsamiddan hösten 1940. – Men det var inte roligt, för då söp de så karlarna. Första tiden där ute drack de mycket, det var räligt. En uppgift Majken fortsatte med var att servera kaffe till kustartillerister som kom och fikade på Västergatan 20 i Ystad om kvällarna. Där fanns kort och sällskapsspel och ibland kom prästen på besök. Lottorna, som stod bakom arrangemanget, turades om att gå dit om kvällarna för att koka kaffe och servera mannarna. Bytte kuponger Kaffe var hårdvaluta. Det var den första vara som ransonerades under kriget, vid påsk 1940. – Telefonen gick ju varm i affären då vid Marie bebådelse. Vi hjälpte till så gott vi kunde överallt. Man var ju rädd om sina kunder, säger Majken. Även socker, såpa, tobak och snus var sådant som hamstrades. Och så pågick det byteshandel. Den som inte rökte kanske bytte tobakskuponger mot kaffekuponger, och så vidare. Tack vare affären led familjen Wiberg själv ingen nöd. Majken minns när det kom militärer till butiken för att hämta vatten i mjölkkannor. Deras eget vatten hade frusit. Hennes mor bjöd in dem på kaffe och hämtade vetebröd. Ryktet om godsakerna gick snabbt bland soldaterna. – De var fyra som hämtade vatten, och 22 som kom och drack kaffe, berättar Majken. Ransonering blev snart vardag för svenskarna, och inte minst för Majken som jobbade i affär. – Det var ett farligt arbete med alla dessa kuponger. De skulle klistras upp på kartor och lämnas vidare till grossisterna för att butiken skulle få varor. Majken förvarade kartorna i en stor plåtburk. – Jag var ju så rädd om dem. Sina egna kuponger hämtade hon ut genom att köa till gamla rådhuset i Ystad. Någon rädsla kan Majken inte minnas från kriget. – Vad skulle jag vara rädd för? säger hon. Att kriget skulle komma till Sverige, säger jag. – Nej, det tänkte man inte på. De sa förstås att tyskarna hade landstigit i Trelleborg, då var där or0, men det blev ju aldrig något. Signe Månsson och Majken Wiberg har många gemensamma minnen från BILD: BASS NILSSON våren vid Hammars backar 1940. De träffades igen efter 65 år YSTAD När Signe Månsson läste om Majken Wiberg i Allehanda kände hon igen lottan som kom och lagade mat på hennes föräldrars gård under andra världskriget. Allehanda var med när de båda träffades igen, 65 år efter den där våren vid Hammars backar. Passande nog hade Signe tagit med sig en ”lycklig lotta” till Majken i present. Majken minns den lilla flickan som brukade vara på gården. Och Signe minns kokvagnen, det nybyggda hönshuset som blev matsal och vakterna som patrullerade runt gården. Hon brukade cykla dit med sina kompisar och då skojade soldaterna och låtsades kontrollera vem det var hon hade med sig. Inget att sätta emot Signe Månsson föddes 1934 och var sex år när det kom ett par högt uppsatta militärer till hennes föräldrahem Hammar nr 10 år 1940. Militärerna sade att de skulle ta gården i besittning under en tid, och föräldrarna hade ingenting att sätta emot. Signes pappa blev inkallad och resten av familjen fick, medan soldater flyttade in på gården, flytta in till Signes mormor i Hammar. Signe minns att hon blev rädd för befälen. De försökte trösta henne och förklara att de var där för att skydda henne. Men då sprang Signe in till sin mor och grät och sa att de hade sagt att de skulle ”skjuda” (skjuta) dem. Hissade flaggan Trots att de inte kunde bo på gården var Signes familj där varje dag för att ta hand om djuren och grödorna. Då hade de nytta av soldaterna, som bland annat hjälpte till att skörda höet. – Och jag mjölkade kor hos er, minns Majken. – Var du med när de hissade flaggan den 6 juni? undrar Signe. Jo, det var Majken. – Då sa de höga militärerna att det var kanske den sista gången vi fick hissa vår svenska flagga. Det var väldigt gripande, säger Signe. Signe fick ett litet plättjärn och ett pannjärn av lottorna. Det glömmer hon aldrig. När hon själv blev stor blev hon också lotta. Förplägnadslotta till och med. Anna Maria Erling a Lottarörelsen Majken Wiberg i Ystad är 92 år. Än i dag har hon kvar lottaklänningen som hon använde under andra världskriget. Bilder: Thorsten Persson Anna Maria Erling • • ºLottarörelsen, som är en frivillig försvarsorganisation, grundades 1924. Lottorna ingick till en början i landstormsrörelsen men blev en självständig organisation 1943. ºUnder andra världskri- get tog lottorna bland annat hand om finska krigsbarn och flyktingar, lagade mat och stickade strumpor och vantar åt soldaterna. Inom luftbevakningen blev de så kallade tornsvalorna ett känt begrepp. ºUnder beredskapen ökade antalet lottor från 24 000 till 110 000. I dag är de omkring 30 000. Källa: Nationalencyklopedin och SLK, Riksförbundet Sveriges lottakårer. Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 11 Krigsminnen Brunos mardrömmar tar aldrig slut º14 De finska krigsbarnen a ºUnder åren 1939–1945 kom 70 000 krigsbarn till Sverige. ºDet sägs att barnförflyttningen från Finland omfattade nästan lika många som antalet stupade finska soldater under krigsåren. ºDe flesta krigsbarn återvände när kriget var slut. ºSeparationen först från den egna familjen och sedan från fosterfamiljen har gett många av barnen bestående sorg och själsliga ärr som vuxna. Skåneföreningen Finska krigsbarn Systrarna Terttu och Leena när de fotograferades inför resan till Sverige. ºSirkka Andersson och Leena Strömberg är med i Skåneföreningen Finska krigsbarn – en ideell kamratförening där man kan träffa och prata med människor med samma bakgrund. ºDär kan man också få hjälp att återknyta förlorade kontakter med anhöriga i Finland. ºFöreningens kursverksamheten erbjuder medlemmarna att läsa finska , Finlands historia och annat med finsk anknytning. ºFöreningen bildades 1992. BILD: PRIVAT Krigsbarn blev grannar i Skillinge SKILLINGE Under andra världskriget kom 70 000 finska krigsbarn till Sverige. Två av dem, Leena Strömberg och Sirkka Andersson, bor nu i Skillinge. Leena var bara två och ett halvt år och Sirkka tio när de åkte över Torne älv för att sedan samlas upp i ett läger i närheten av Haparanda . Leena, som kom tillsammans med sin storasyster Terttu, har bara svaga minnen av vad som hände när hon kom över gränsen. Men Sirkka glömmer aldrig känslan när hon upptäckte att hon tappat bort sina älskade morföräldrar. De har varit tillbaka i Haparanda för att tillsammans med andra krigsbarn och veteraner, sammanlagt 4 000 personer, vara med och avtäcka ett minnesmonument. – Monumentet ska påminna om de tusentals krigsbarn som skickades till Sverige under andra världskriget, säger Leena. Hedersgäster vid ceremonien var kung Carl XVI Gustaf och Tarja Halonen, Finlands president. – Det var starka känslor som kom upp när jag hörde mina medsystrar berätta sina minnen, säger Leena och avslöjar att hon inte kunde hålla tårarna tillbaka. Var det verkligen så det var, tänkte jag. Vi var ju så små. Men jag är glad att jag åkte upp till den här minnesstunden. Jag känner att det är viktigt att få klarhet i det förflutna. Det är också betydelsefullt att det som hände uppmärksammas. Nu känns det 10 som om cirkeln är sluten. Leena passade på att träffa sina finska släktingar när hon var där uppe. Och den kontakten har stärkt Leena. – De är underbara, säger hon. Jag har inte förrän nu förstått vilken traumatisk upplevelse det var när de tvingades lämna mig. Eftersom min mamma dog bara 21 år gammal och pappa var ute i kriget så var jag ju föräldralös. Mina släktingar kunde inte ta hand om mig och min syster. Men nu gör de allt för att på något sätt gottgöra. Leenas pappa hade barn sedan ett tidigare äktenskap så när kriget var slut hade han fullt upp med att ta hand om dem. – Och han tyckte väl att jag och Terttu hade fått det bra när vi kom till Sverige, säger Leena. Trygghet i systern De finska krigsbarnen kom resande med tåg från Karelen, Helsingfors, Åbo och andra finska städer och hamnade som sagt i läger vid gränsstationen i Haparanda. – Där delades vi upp i grupper, berättar Leena, som trots allt elände hade en trygghet i Terttu. Leena minns bara svagt hur barnen sattes på ett tåg och fick ligga skavfötters. – Vi lång många i sovhytterna och jag vet att vi stanna längs vägen för att äta och avlusas, berättar hon. Leena och Terttu kom så småningom till barnhemmet Henriksfält i Lövestad som tog emot 30 krigsbarn. Verksamheten finansierades genom insamlingar som lottorna svarade för. Leena var väldigt liten för sin ålder Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 a Sirkka Andersson, till vänster, och Leena Strömberg lärde känna varandra när Sirkka helt nyligen lämnade storstaden för att söka lugnet i Skillinge. Vad hon inte visste var att hennes granne precis som hon själv var finskt krigsbarn. FOTO: MÅRTEN SVEMARK ”Jag har inte förrän nu förstått vilken traumatisk upplevelse det var när de tvingades lämna mig.” och hade ett stort sår på ryggen när hon kom till Henriksfält. Dit kom så småningom familjer för att välja ut fosterbarn. Men ingen ville ha Leena. – De valdeTerttu, säger hon. Jag blev förstås jätteledsen och började gråta. Kvinnan som skulle bli Terttus fostermor föreslog då att hennes granne kanske kunde ta mig som fosterbarn, fortsätter Leena. – Egentligen ville grannen ha ett tyskt krigsbarn men de tog mig i alla fall. Så jag och Terttu fick bo grannar i Gyllebo. De två systrarna återvände aldrig till Finland, de blev kvar på Österlen och eftersom de var så små när de kom glömde de bort sitt hemspråk. Nu talar de bara svenska. – Och det tycker jag är jättetråkigt eftersom jag på äldre dar har fått kontakt med min finska familj, säger Leena. Det var en moster till mig som började söka efter mig och Terttu och hit- tade mig i Skillinge. Hon och hennes familj kom och hälsade på för ett par år sedan. Och det var underbart att få träffa dem och därmed kunna ta upp kontakten med mina anhöriga i Finland. och hennes morföräldrar så småningom till gränsen. I all uppståndelse kom hon ifrån sina morföräldrar. Och när hon blev tillfrågad om hon hade sina föräldrar med sig skakade hon bara på huvudet. – Jag sa aldrig att jag tappat bort mormor och morfar, säger hon. Jag blev kvar i lägret i fjorton dagar innan jag sattes på tåget till Örebro dit jag skulle. I lägret fick jag en massa sprutor. Det var hemskt och jag skrek. Inte förrän nu har jag kommit över min sprutskräck. I Gävle stod lottorna på perrongen och tog emot Sirkka och de andra barnen. – Vi åkte vidare till ett barnhem där vi fick ännu fler sprutor. En dag kom en lotta och hämtade Sirkka för att visa upp henne för en kvinna som ville ha en flicka. – Hon var barnmorska och hennes man, som väntade på oss hemma, var Kom ifrån morföräldrarna Sirkka, Leenas granne i Skillinge, kom till Sverige via Kemi och Rovaniemi. Hon var tvungen att lämna Uleåborg eftersom tyskarna brände och härjade i området. Hon evakuerades med sina morföräldrar som hade hand om henne. – Jag minns flygbladen över byn när kriget bröt ut och minns alla flyglarm när vi fick rusa till skyddsrummen. Jag minns soldaterna och speciellt en officer som faktiskt räddade vårt lilla område där vi bodde från att bombas mot löfte att vi inte skvallrade. Tillsammans med andra gamla, sjuka och föräldralösa barn kom Sirkka • • köpman. Det var en fin familj, säger Sirkka. Jag pladdrade på när vi satt i tåget och det var förstås på finska. Då pekade kvinnan på sig själv och sa mamma. När de kom fram till huset i Hedesunda stod mannen på trappan och tog emot och kvinnan pekade på honom och sa pappa. – Han kramade om mig och hälsade mig välkommen, säger Sirkka. Vi gick in i matsalen och där stod bordet dukat med gröt och smörgåsar med smör och ost. – Jag tog bort osten och smöret och åt brödet. Då grät min mamma och pappa. Bortsett från att mamma var väldigt lynnig och snål var de fantastiskt snälla. En gång försökte mamma servera härsket fläsk men då sa jag att jag inte var hungrig. Hon minns också ögonblicket då hon första gången gick på familjens vattentoalett. ”Jag minns soldaterna och speciellt en officer som faktiskt räddade vårt lilla område där vi bodde från att bombas mot löfte att vi inte skvallrade.” – Jag hade aldrig sett något liknande och gjorde stora ögon när bajset försvann bort med vattnet när jag drog i ett snöre. Byn var sönderbombad Vid det laget hade Sirkkas morföräldrar börjat efterlysa sitt barnbarn. De fick reda på att hon var i Hedesunda och krävde då att hon skulle få komma hem när kriget var slut. Och så blev det också. Men hemma i byn var allt sönderbombat. – Vi hade inget hem. Vi fick till att börja med bo hos några grannar och sova på golvet. Huset var fullt av vägglöss och morfars mustasch kryllade av löss. Jag kommer ihåg hur mormor strödde salt runt bädden för att hålla lössen borta. Sirkka minns inte själva fredsdagen men sommaren 1948 kom hon tillbaka till sina svenska föräldrar som sommarbarn. Med detta dokumentet runt halsen kom Leena till Sverige för att få bo i en fosterfamilj till kriget var över. – Och 1952 flyttade jag till min svenska familj för gott. Min fostermor behövde hjälp för hon var sjuk. Det var även min mormor men både hon och morfar tyckte att vi var skyldiga min fostermor hjälp efter allt hon gjort för mig. Så jag lämnade mormor och morfar och flyttade till Sverige. Men jag höll förstås kontakt med dem. När Sirkkas fostermor blev frisk började Sirkka jobba i sin fosterfars färghandel. Och det blev början till liv som egen företagare med sjukvårdsaffärer på olika platser i landet. För både Sirkka och Leena blir minnena från krigsåren och Finland starkare ju äldre de blir. – Jag försökte titta på filmen Okänd soldat på tv för ett tag sedan, men jag klarar det inte, säger Sirkka. – När jag försöker läsa böcker från krigsåren och det som hände oss börjar jag gråta. Lollo Bark Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 13 Krigsminnen Maria överlevde Warszawaupproret º17 Ur kylskåpet plockar han fram några tyska öl som han ställer fram på bordet. Han tar en paus i berättandet, häller upp öl och fortsätter. – Vid flera tillfällen flög allierade stridsplan över staden, säger han. Det var amerikanska plan som passerade på väg mot olika uppdrag i Europa. En dag var det ett plan som störtade. Bruno och hans vänner begav sig genast till skogsdungen. – Vi hann dit innan hemvärnet och genomsökte planet. Vet du vad vi letade efter? Choklad. – Det var som ett äventyr. I efterhand har jag förstått hur grymt det här var. Piloten var ju död, säger han. De hittade ingen choklad. Dresden i ruiner efter de allierades bombningar 13 och 14 februari 1945 där mellan 25 000 och 40 000 människor dödades och 85 procent av alla byggnader, bland dem många mycket kulturhistoriskt värdefulla, förstördes. ARKIVBILD: PRESSENS BILD Brunos mardrömmar efter bombningarna tar aldrig slut YSTAD När bomberna började falla blev det knäpptyst i skyddsrummet. Helvetet brakade löst, men ingen sa någonting. Det var den 13 februari 1945. Den 13-årige Bruno Presang befann sig i Dresden. – Det var ingen som skrek, ingen som grät. Alla bara satt helt tysta i dödsångest. Det var som om en jordbävning drabbade oss när bomberna började falla. Sen blev det lugnt. De allierade bombplanen hade släppt sin last. Han kan inte säga hur lång tid det tog. Bombningarna kom i vågor och han vet inte längre om det var två eller tre omgångar med bomber. Bruno, hans syster Edith och mamma Selma hade överlevt nere i skyddsrummet tillsammans med 20–25 andra skräckslagna Dresdenbor och flyktingar. Det luktade gas från läckande ledningar och vattnet började stiga från spruckna rör. Men de kunde inte ta sig ut. Ingången och nödutgången var blockerade. En handdriven fläkt kunde förse människorna i källaren med luft utifrån. En hink i ett hörn fick 14 fungera som toalett för alla som trängdes nere i mörkret. Belysningen slocknade någon gång under krevaderna. – En av männen där nere plockade fram en skiftnyckel och började slå på rören. Förhoppningsvis skulle någon däruppe höra oss, säger Bruno Presang. Han suckar djupt och tittar med dröjande blick ner i bordskivan. Underläppen darrar. – Ursäkta mig, men det tar hårt på mig att berätta om detta. Jag vill göra det och det känns viktigt, men ett krig innebär så många hemskheter och det är först i efterhand som jag har förstått hur grymt alltihopa var. När det hände var det som ett äventyr. Min fördel var att jag var så ung och inte uppfattade allvaret. Men det var fruktansvärt och jag såg på min mor hur hon förändrades. Bläddrar i sitt fotoalbum I två dygn satt de fast nere i skyddsrummet ovetandes om hur staden såg ut ovanför dem. Sen hörde de knackningar från utsidan och efter ett tag hade det huggits fram en utgång. – Jag var en av de första som kröp upp. Det gick inte att känna igen någonting. Det var bara skorstenarna Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 ”Det går inte att beskriva vad man såg i staden. Det fanns inga vägar allt var i ruiner. ” som stod kvar. Allt annat var ruiner. Och det låg lik på gatorna. Bruno Presang sitter i sitt kök i Ystad. Han plockar fram ett gammalt fotoalbum och visar bilder från den tiden. Bruno Presang föddes den 13 november 1931 i den tyska staden Oppeln, huvudstad i dåvarande tyska provinsen Oberschlesien. Det är ett område öster om den nuvarande tyska östgränsen och är i dag en del av Polen. Staden heter Opole på polska. Familjen bodde i ett litet hus i utkanten av staden. Pappan arbetade inom stadsförvaltningen innan kriget, mamman var hemmafru. Bruno föddes som sladdbarn och hade två äldre bröder och den äldre systern Edith. Det var till en början en trygg tillvaro, men krigets ondska gjorde sig med tiden mer och mer påmind i den unge Bruno Presangs liv. Han minns hur han morgonen efter kristallnatten gick genom Oppeln och såg sönderslagna affärer och synagogan som bränts ner. – Det var affärer som vi brukade handla i. Det rök fortfarande i ruinerna efter synagogan. De hade tvingat rabbinen att tända eld på byggnaden. Han blev själv innebränd. I skolan hade läraren börjat klä sig i uniform och undervisningen gick ut på att underbygga personkulten kring Hitler. – Vi fick lära oss allt om honom. Hitler präglade allt och jag kom med i Hitlerjugend när jag var tio. Vi såg på filmer, sjöng, ordnade tävlingar och åkte på läger. Det var ingen som uppfattade det som annat än trevligt. Det är ju så att om man ska vinna över ett folk gäller det att påverka barnen, säger Bruno Presang. Läraren uppmanade eleverna att rapportera sina föräldrar eller andra närstående om de gjorde något misstänkt. Att lyssna på utländska radionyheter var en sak som inte tilläts. – Jag kom hem en gång och såg att min mamma satt vid radion med en stor filt över sig. Hon lyssnade på BBC, men det höll jag tyst om. När kriget bröt ut kallades hans pappa in och den äldsta brodern anmälde sig som frivillig 1941. Den andra brodern kallades in 1944. – Båda mina bröder försvann i Ryssland. Pappa var först i Tjeckoslovakien sen i Frankrike där han sårades och blev förklarad frontoduglig, men han överlevde. 1944 började kriget märkas mera påtagligt i Oppeln. Det började bli brist på mat och ransonering infördes. Bru- Kriget har satt djupa spår i 73-åriga Bruno Presang. Det händer fortfarande att han drömmer mardrömmar om den där natten i februari 1945 då han satt nere i ett skyddsrum i Dresden och bomberna kreverade ovanför honom, hans syster och mor. BILD: MARK HANLON no Presangs mamma kom från en bondgård och därifrån kunde man få lite komplement till matbordet. På sommaren det året stannade en rad boskapsvagnar på järnvägen i utkanten av stan. Soldater patrullerade runt vagnarna som var fyllda av ryska • • k1rigsfångar. – När vakterna försvann kastade de ut konservburkar fästa på ett snöre genom små luckor. De ropade: Voda! Voda! Bruno och hans kamrater förstod inte ryska men kunde ana sig till vad ”Det tar hårt på mig att berätta.” de behövde: vatten. – När vaktsoldaterna försvann rusade vi upp med en vattenkanna och fyllde på vatten i burkarna. Det var mitt i sommaren och vagnarna stod i solen. Det måste ha varit fruktansvärt inne i vagnarna, säger han. Röda armén närmar sig Vid årsskiftet 1944–45 hade Röda armén gjort stora framryckningar österifrån. Oppeln var hotad och invånarna skulle evakueras. De blev lovade att de snart skulle vara tillbaka. Till en början sökte Bruno, hans syster och mamma sig till mammans föräldrar på bondgården utanför staden. Där trodde de att de var trygga och väntade bara på att få återvända hem. – Men något gick fel. Ryssarna tog sig över Oder utan några problem eftersom man inte lyckades spränga broarna. Efter bara ett par dagar fick vi order om att vi var tvungna att lämna bondgården också. Nu var det bråttom. Skräcken för den Röda armén var stor. Bruno hann bara få med sig kläderna han bar på sig, det var en uniform från Hitlerjugend, och sin tandborste. På vägarna var det fullt med folk och soldater. – Min syster, mamma och jag lyckades komma ombord på en buss med sårade. Vi hamnade till slut på en järnvägsstation vid den tjeckiska gränsen. Då hade de kommit till Ottmashau. Järnvägsstationen var full av flyende människor. Brunos syster blev erbjuden av en officer att få följa med på ett Röda korståg med sårade som skulle avgå mot Dresden. – Hon krävde att jag också skulle få följa med. Officeren gick med på det, men vi lämnade vår mamma där på perrongen. Vi sa att vi skulle återses hos hennes syster i Dresden. Tåget var trångt och överallt var det sårade soldater. Bruno och hans syster fick trängas ihop med en sårad soldat inne på en toalett. Soldaten hade blodiga bandage runt sitt ben. Resan mot Dresden blev dramatisk och tåget blev beskjutet från luften trots att det var märkt med Röda korsets symbol. – Det var ryssarna som sköt mot oss. Vår vagn blev inte träffad, men i andra vagnar skadades passagerare. I Dresden gick spårvagnarna enligt tidtabell och syskonen Presang tog sig till mostern. Staden var full av folk som flytt. Folk sov överallt och i mosterns hus var det fullt i hela trapphuset. Bruno och Edith fick sova i hallen. Efter två dagar kom mamman fram. – Allt det här hade tagit väldigt hårt på henne. Hon var sig inte lik. Två av hennes söner var saknade i kriget och hon hade lämnat hus och hem. Men vi kunde inte göra något annat. Vi fick höra att några grannar som stannat kvar i Oppeln hade blivit ihjälslagna. Reportaget fortsätter på nästa sida Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 15 Krigsminnen Alla flyktingar som hade sökt skydd i Dresden fick evakueras från staden efter de allierades bombningar. Bruno Presang hamnade nere i sydtyska Schwaben i en liten by som heter Premach. I hans flyktingsidentiteskort kan man läsa att han inte bar på några smittsamma sjukdomar. BILD: MARK HANLON Fortsättning från sidan 15 I Dresden blev han snabbt bekant med andra pojkar i samma ålder. På kvällarna kunde de höra flyglarmen ljuda över staden, men det hände inget. Inte än. Ibland var det allierade rekognoceringsplan uppe i luften. Tyskarna sköt granater mot dem och splittret smattrade mot plåttaket till en verkstad på innegården. – Jag samlade splittret i en låda. Den var helt full. Sen en natt singlade ljusgranater ner över stan. Ett långsamt ljussken fastsatta i små fallskärmar. Bruno och hans vänner beskådade spektaklet från ett hustak. – Sen kom en man springande och skrek åt oss att komma ner för nu smäller det. Det var den 13 februari 1945 och de allierades bombningar av Dresden hade inletts. Asfalten kokade – Det går inte att beskriva vad man såg i staden. Det fanns inga vägar allt var i ruiner. På många ställen satt små papperslappar där folk efterlyste sina anhöriga. Det pyrde lite överallt och det låg en röklukt över hela Dresden. Liken samlades upp på stora uppsamlingsplatser och man strödde kalk över dem för att inga sjukdomar skulle spridas. Vi hade tur som hade bott lite i utkanten av det utsatta området. Annars hade vi inte överlevt. Elden krävde enormt mycket syre och det gick som en eldstorm genom stan. Asfalten kokade, säger Bruno. Efter bombningarna evakuerades flyktingarna från staden. Det gick inte att stanna kvar. Bruno Presang berättar att han förvånades av hur mycket av organisationen som fortfarande fungerade trots kaoset. Han transporterades tillsammans med systern och mamman i tåg till södra Tyskland. En lång och farofylld resa som bara kunde göras nattetid. Stridsflygplan attackerade alla rörliga 16 mål och på dagarna stod tåget gömt i skogarna. De evakuerade flyktingarna fördelades i sydtyska alpbyar. Bruno Presang fick uppleva krigsslutet i byn Premach mellan Augsburg och Ulm. Han fick valla korna på en bondgård och minns hur det tyska motståndet långsamt försvagades. Soldaterna runt om i skogarna övergav sin poster och för småpojkarna innebar det många spännande fynd. Spåren sitter kvar – Jag hittade en prima ridhäst, en tioliters dunk med marmelad, säckar med socker, pistoler och handgranater. De var väldigt bra att fiska med. Man kastade ner de i floden och sen kunde man plocka upp fina foreller. Tänk att det inte hände några olyckor. Byn befriades av amerikanska soldater och Bruno minns hur han fick sitt första tuggummi när han på knagglig engelska lyckades säga några ord till soldaterna. – Men en av dem fick syn på mitt bälte som jag fått i Hitlerjugend. Han hotade mig med pistol och tvingade mig att ta av det. Han skojade, men jag tog av det trots att jag inte hade något annat bälte. Pappan var försvunnen och Brunos mamma efterlyste honom via Röda Korset. De kunde lokalisera honom. Han hade klarat sig och resterna av familjen kunde återförenas nere i alpbyn. Men pappans råd till Bruno var klart. – Han sa att jag skulle lämna Tyskland. Där fanns ingen framtid för mig. Han skickade mig till släktingar i USA. En lång resa Nu sitter Bruno Presang sen tre år tillbaka i en bostadsrätt i Ystad. Resan hit har varit lång och har gått via många mellanstationer. I USA kallades han in i armén och fick genomgå grundträning. På så sätt var han på 1950-talet tillbaka i Tyskland som amerikansk Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 ”I bland vaknar jag på nätterna med mardrömmar. Det går inte att genom beskrivning föra över de här känslorna till någon som inte var där.” soldat. Hans språkkunskaper gav honom sen jobb på ett företag i Ruhrområdet som sysslade med tillverkning av tunga maskiner. Bruno fick anställning för att ta hand om det tekniska underhållet. Och 1956 hamnade han å jobbets vägnar i Sverige. Krigets minnen bär han med sig trots att det nu har gått över 60 år sedan den där natten i Dresden. Han har genom åren funde- rat mycket på det som hände. – Det är väldigt starka minnen som jag har från den här tiden. När jag ser dokumentärfilmer på tv så är det inte sällan som tårarna kommer. I bland vaknar jag på nätterna med mardrömmar. Det går inte att genom beskrivning föra över de här känslorna till någon som inte var där. Det är jävla skit med krig. Maria Johansson överlevde upproret i Warszawa och åtta månader i koncentrationsläger. När hon berättar vad hon varit med om kommer alla minnen tillbaka. BILD: TOMAS NYBERG Carl Johan Engvall Maria överlevde åtta månader i koncentrationsläger TRELLEBORG Bomberna över Dresden ºMellan den 13 och 14 februari 1945, bombades Dresden av 796 engelska Lancasterplan och 311 amerikanska B–17 bombplan som släppte sammanlagt över 5 000 ton spräng- och brandbomber över staden. 34 kvadratkilometer av den historiskt värdefulla staden förstördes. ºBombningarna av Dres- den är omstridda eftersom de drabbade civilbefolkningen och flyktingar i så hör grad. Den militära betydelsen av Dresden ska ha varit begränsad. Förlusternas omfattning är inte säkert känd. Uppgifter från 2004 gör gällande att antalet offer för bombningarna var mellan 25 000 och 40 000, varav många var flyktingar Maria Zambrowicz gömde sig i Gamla stan och hjälpte partisanerna när Warszawaupproret bröt ut 1944. Hon greps av tyskarna och sattes i koncentrationsläger. 25 år gammal kom hon till Trelleborg genom Röda Korset. – Jag är själv förvånad att jag lever, säger hon. a Inför vårt besök har Maria sagt att hon kanske måste ta en lugnande tablett för att orka berätta. Hon har dåliga nerver efter det hon fick uppleva under kriget. Sömntabletter är ofta en förutsättning för att hon ska ha en hyfsad natt. Ändå kommer drömmarna hela tiden till henne. Hon springer och springer och gömmer sig och gömmer sig. Hon kan inte komma fram. Att berätta vad hon varit med om är att gå igenom allting på nytt. Och hon har inte någon att dela sina upplevelser med. Bara den som har varit med från östra Tyskland. Andra siffror talar om tio gånger högre förlustsiffror. ºDen tyske författaren och nobelpristagaren (1912) Gerhard Hauptmann (1862-1946) sa efter bombningarna: ”Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse.” • • om något liknande kan förstå, säger Maria. Maria, som i dag heter Johansson, föddes i Warszawa 1920. Hon var yngst av tre systrar. Familjen hade en skoaffär och levde ett gott liv. Till den dag i september 1939 då tyskarna anföll Warszawa. Kriget var inte helt oväntat. Maria, som var med i scouterna, hade sommaren innan fått hjälpa till att gräva skyttegravar på ett läger. Men när anfallet väl kom var det som en blixt från klar himmel. Med kriget följde ett enda stort kaos. De som hade råd började hamstra mat i panik och butikerna tömdes på varor. – Det var hemskt när de bombade och sköt. Det fanns inget liv. Affärerna var stängda och det var inga människor på gatorna. Folk var utan vatten, utan mat, utan glasrutor och utan ljus. Man kunde inte vara uppe utan fick sitta i källaren hela tiden. Det tog 14 dagar innan Warszawa kapitulerade. Nöden var stor. Från lägenheten såg Maria hur folk sprang ut på gatan och skar kött ur hästar som stupat på gatorna. ”Hon kom och sa att vi måste fly, att tyskarna slänger granater i varje källare och dödar alla människor. De som överlever ställs mot muren och skjuts. De bränner alla hus.” – Det var mörkt bröd och en gång i veckan var det lite kött också, minns Maria. Polackerna levde under hård press under den tyska ockupationen. Det infördes dödsstraff för en rad “brott”, bland annat för att gömma judar. Det rådde utegångsförbud på kvällarna och det hände titt som tätt att tyskarna gjorde razzior eller omringade gator och förde bort folk. Ingen visste vart. Ibland ställdes män och kvinnor upp mot murar och sköts. Maria utanför Tennishallen i Trelleborg sommaren 1945. Bilden tog av en vän till hennes blivande make. BILD: PRIVAT Så småningom blev det mer ordning i staden och Warszawaborna fick matkuponger. Röda armén ryckte fram Sommaren 1944 hade krigslyckan vänt för tyskarna. Röda armén ryckte fram mot Berlin och den 31 juli nådde ryssarna floden Wisla som rinner genom Warszawa. Sårade tyska soldater flydde längs gatorna och befolkningen upplevde att räddningen var nära. Dagen efter bröt slaget om Warszawa ut. Motståndsrörelsen hade samlat 40 000 personer för att driva ut tyskarna. Reportaget fortsätter på nästa sida Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 17 Krigsminnen Pressen tvingades att vara försiktig º20 I Lübeck inhystes de i lägenheter där rysk arbetskraft tidigare bott. De fick fisk, mörkt bröd och ärtsoppa. Sen kallades de till undersökning i något slags militärförläggning. Där fanns läkare från Sverige och Norge och Röda Korset, minns Maria. Läkarna tyckte att kvinnorna behövde fortsatt vård, så de skickades till Sverige. – Så kom vi med färjan till Malmö. I Malmö avlusades och desinfekterades kvinnorna. Sedan skickades de till gamla tennishallen i Trelleborg för karantän. Stadens invånare kom för att titta på flyktingarna. - Vi tyckte att de svenska ungdomarna var så ljusa, så färgrika och granna. Det märkte vi meddetsamma, minns Maria. tat innan. Hon hade hört talas om folk som försvann, sköts eller togs till arbetsläger, men det hon fick se hade hon inte kunnat föreställa sig. Mauthausen var ett läger för män. Där dog Marias svåger. Kvinnorna tältade utanför. Efter några dagar transporterades de vidare till Ravensbrück. Fick ta av sig kläderna Där fick de klä av sig nakna och lämna i från sig skor, kläder och allt de ägde. Kvinnorna undersöktes gynekologiskt. Tyskarna trodde att de gömde guld i underlivet. Sen rakades huvudena på dem som hade löss och kvinnorna fick nya kläder. På bröstet syddes det fast nummer med röda trekanter, som kännetecknade politiska fångar. Sen fördes de till en barack med tvåvåningssängar. – Där var så mycket folk att vi låg tre stycken i varje säng. Ändå fick vi inte plats, så det låg folk i gångarna också. Dagarna i lägret började med att fångarna väcktes av tjutande sirener. Då skulle de ställa upp sig på appell utanför baracken och räknas av SSkvinnor. Det var hundratals fångar, så appellen tog flera timmar. Därefter fick fångarna dricka något som kallades te. Det var vatten som hade färgats med någon växt. På grund av krigsslutskaoset var maten ransonerad. Först andra dagen fick fångarna en liten bit bröd och soppa som de åt upp direkt. Efter teet var det dags att gå till arbetet. Till orkestermusik fick kvinnorna marschera förbi kommandot och ut till ett område där de sattes att gräva. – Till vilken nytta vet jag inte. Vi bara grävde. Vi skulle väl göra något. Det kvittade om det regnade eller inte. Vi grävde varje dag, och gjorde man det inte blev man piskad eller fick hundarna på sig. Warszawa efter upproret 1944. Den fysiska förödelsen var värre än den i det bombade Dresden. 95 procent av alla byggnader förstördes när Hitler gav order om att staden och dess invånare skulle krossas. BILD: SCANPIX a ”Där var så Slaget om Warszawa ºSommaren 1944, när Röda armén nått floden Wisla i Warszawa, utbröt det så kallade Warszawaupproret. Motståndsrörelsen, som var den största i Europa, samlade 40 000 man som gav sig ut på gatorna för att bekämpa tyskarna. Man trodde att Röda armén skulle komma till undsättning, men ryssar- na stannade på Wislas strand. Man fick inte heller den hjälp med bland annat vapen som man hade förväntat sig av bundsförvanten Storbritannien. ºUnder tiden gav Hitler order om att Warszawa med invånare skulle krossas. I 63 dagar, medan Warszawa förvandlades till ruiner, stred partisa- Fortsättning från sidan 17 Maria var hemma när hon hörde spridd skottlossning i staden. Förvånade tyskar som undrade vad som stod på kom till hennes hus och bad familjen att gå ner i källaren. Själva ställde sig soldaterna med vapen i fönsterna. Dagen efter försvann de. Då kom Marias äldre syster hem till familjen och varnade dem. Värre än krigets inledning – Hon kom och sa att vi måste fly, att tyskarna slänger granater i varje källare och dödar alla människor. De som överlever ställs mot muren och skjuts. De bränner alla hus. 18 nerna mot tyskarna. Av en befolkning på omkring en miljon dödades cirka 200 000. Efter upproret tömdes staden på den kvarvarande befolkningen. Många fördes till koncentrationsläger och arbetsläger. Källa: Norman Davies, Slaget om Warszawa, upproret 1944. Med bara kläderna på kroppen och lite mat som de fick med sig flydde Maria, hennes drygt 70-åriga pappa, hennes systrar, en svåger och en femårig systerdotter till Gamla stan. – Där var partisaner och där stannade vi. Motståndsmännen var civilklädda med kändes igen på sina armbindlar. Såväl kvinnor som män var med, även unga pojkar och flickor. Maria beskriver tyskarnas bekämpning av upproret som tio gånger värre än krigets inledning. Nu hade Hitler gett order om att Warszawa skulle jämnas med marken och alla invånare dödas. Gamla stan omringades snabbt och en kamp på liv och död pågick i de trånga gränderna. Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 mycket folk att vi låg tre stycken i varje säng. Ändå fick vi inte plats, så det låg folk i gångarna också.” I Hannover fick Maria ett intyg på att hon suttit i tyskt koncentrationsläger. – Det var hus efter hus som bombades. De körde på järnvägen med eldkastare. Det var svart av askan och allt. Partisanerna kämpade efter varenda byggnad. Maria lagade mat till motståndsmännen och tillsammans med sin syster var hon med och evakuerade ett sjukhus som tyskarna besköt. Ibland märkte de hur en grupp partisaner försvann och inte kom tillbaka. – Det var så unga pojkar, säger Maria. – Och så har man sett så mycket på gatorna, döda människor som ingen kunde begrava. Partisanerna tog hand om sina, men civilbefolkningen tog ingen hand om. Jag gick själv förbi sådana men kunde inget göra. Jag sprang Arbetade i tolvtimmarspass En dag kom några högt uppsatta tyskar i uniform till Ravensbrück. De samlade kvinnorna i en lokal där de fick klä av sig nakna medan tyskarna inspekterade dem. – De tittade på oss precis som på boskap, tittade på brösten, på tänderna, hela kroppen. De vände oss fram och tillbaka. De som var friska transporterades till Potsdam utanför Berlin. Där inhystes de i en källare under en fabrik. I tolvtimmarspass fick de arbeta med att göra ammunition och flygplansdelar. Till mat fick de soppa och två potatisar. En gång i månaden fick de gryn. – Det tyckte vi var gott för då kände man att man var lite mätt. I fabriken övervakades kvinnorna hela tiden av SS-personal. Även här var det appell på morgonen. Trots vintern fick kvinnorna stå ute i timmar. De hade inga strumpor utan bara underbyxor, kjol och en tröja eller blus. På fötterna hade de tygkängor med träbottnar. När våren kom, i april, kördes Maria och de andra fångarna i lastbilar till koncentrationslägret Sachsenhausen. Ravensbrück ansågs ligga för nära fronten. – Där när vi kom var det ett dödsläger. Det låg massor med döda människor på gatorna. Kriget närmade sig sitt slut. Tyskarna brydde sig inte om någonting. Utan mat släpptes Maria och de fort för att slippa bli dödad. Partisanerna höll Gamla stan i någon vecka. När det var som värst fanns det ingenstans att gömma sig. Motståndsmännen försökte fly genom kanalerna, men tyskarna slängde granater i dem. Till slut återstod bara ruiner. – Då kom tyskarna och sa “raus” och att vi skulle komma upp med händerna på huvudet. I en lång konvoj fördes Maria och andra Warszawabor längs gatorna. De vaktades av ukrainska soldater som var spritpåverkade och slog dem eller bussade sina hundar på dem. Utanför Warszawa delades fångarna upp. Maria och hennes svåger kom på en sida, resten av familjen på den andra. – Det var precis som de började välja bland folk vilka de kunde utnyttja och vilka de inte hade nytta av. Maria och de andra lastades in i godsvagnar. De flesta var sjuka och trötta och hade legat i källare i flera veckor. – De kunde varken hålla avföring eller urin, så du kan tänka dig hur det luktade. En gång sade tyskarna att vi skulle ut, och så bajsade vi bara så, män och kvinnor, och de stod bara där med gevären och tittade på oss. Maria kom till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Vad ett koncentrationsläger var hade hon inte ve- • • ”Bara den som har varit med om något liknande kan förstå”, säger Maria Johansson. andra kvinnorna av vid några baracker. Bara några dagar senare började tyskarna evakuera Sachsenhausen. Hela lägret – de som orkade – samlades i kolonner. Resten sköts. Sen fick fångarna ge sig ut på marsch. Vandringen gick västerut, bort från den framryckande Röda armén. Skräcken för ryssen syntes inte bara hos SS-männen. – När vi gick genom byarna så var de tomma. Alla hade flytt mot väst. Någon mat fick inte fångarna. Om de hittade någon vild gräslök vid vägkanten så åt de den. – Jag fattar inte hur vi kunde överleva. Kanske för att man var ung, säger Maria. Efter en tid kom kolonnen fram till en stor skog. Maria uppskattar att de var omkring tusen fångar, både kvinnor och män. Där gav tyskarna order till karlarna om att de skulle gräva gravar. – Det var meningen att de skulle avliva oss alla och lägga i gravarna, säger Maria. Då kom plötsligt Röda korsbussar körandes in i lägret. De kom med lite mat till fångarna. – De var vittnen till att tyskarna började gräva gravarna. De kom från himlen, de kom i sista stund. Men många av fångarna hade varit utan mat för länge för att kunna tillgodogöra sig den som Röda Korset hade överlämnat. Flera blev sjuka och klarade inte att gå vidare när marschen skulle fortsätta. – Vi gick, och de som inte kunde, som stannade, blev skjutna, säger Maria. ”Jag fattar inte hur vi kunde överleva. Kanske för att man var ung.” – De var spritpåverkade. De kom på hästar in i byggnaderna och försökte våldta kvinnorna. Vi gömde oss under sängarna och i garderoberna bara för att slippa, berättar Maria. De gick vidare till nästa by, som hölls av amerikaner. – Men de var inte bättre än ryssarna. De var också spritpåverkade och försökte locka flickor till sängen, säger Maria. Via amerikanerna samlades kvinnorna i en militärkasern i Hannover. Där fick de lite proviant som de själva kunde koka i spannar på marken. De före detta fångarna registrerades och fick skriftliga bevis på att de suttit i koncentrationsläger. Därefter fördes de vidare till Lübeck. Maria minns inte hur. – Jag bara följde med dit man skulle följa med. Träffade sin blivande man En av alla dem som kom och besökte lägret var Marias blivande make Alvar. Han talade tyska, liksom Maria, och de båda blev bekanta. Efter två veckor skickades Maria vidare till Vingåker, men återvände senare till Trelleborg där hon fick arbete. 1947 gifte hon sig med Alvar och 1949 föddes sonen Roland. Under den första tiden i Sverige visste Maria ingenting om hur det hade gått för hennes familj i Polen. Via Röda Korset och övrig släkt fick hon så småningom kontakt med sin pappa och de två systrarna. 1948 var hon tillbaka i Polen igen för första gången efter kriget. Warszawa var fortfarande en grushög, så systrarna bodde i Lodz. Efter det har Maria återvänt många gånger till Polen. Hon har tagit med sin familj för att visa var hon levde som ung. Men ingenting är sig likt. Där hennes hem låg finns i dag en parkeringsplats och där affären låg ligger i dag en busstation. Anna Maria Erling Spritpåverkade soldater Den tredje maj stötte kolonnen på några amerikaner som sade att kriget var slut. Fångarna från Sachsenhausen, som nu var lämnade vind för våg, försökte ta sig in i de tomma husen i de öde byarna. De letade efter sängar att sova i, och kanske lite mat. De rev ner gardiner och sydde nya kläder. De hittade några höns, som de slaktade, och några ärtor som de kokte soppa på. Efter några dagar kom det ryssar till byn. Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 19 Krigsminnen Gösta körde vita bussarna º22 Tidningen tvingades att vara försiktig YSTAD Under kriget flyttade utrikesnyheterna fram på Ystads Allehandas första sida. – Men det gällde att vara försiktig med vad man skrev. Man ville inte reta upp tyskarna, säger redaktör Wilhelm Sjöberg. Den 1 september 1939 kom beskedet på Ystads Allehandas teleprinter: ”Tyska trupper har överskridit den polska gränsen”. Wilhelm Sjöberg som senare skulle bli politisk redaktör var vid den här tiden allmänreporter på Ystads Allehanda. I dag har han hunnit fylla 94 år, men än minns han känslan när nyheten om kriget kom. – Det var fruktansvärt. Vi visste ju hur nära kriget var och hade fått ideliga rapporter om händelseutvecklingen. Men detta var ändå starten. Vi förstod att det skulle bli fasansfullt. Och det blev ju också så fruktansvärt som man anade, säger han. Han är inbjuden till redaktionen i Ystad för att i en intervju dela med sig av minnen från andra världskriget. Det är länge sedan han besökte huset som i 50 år var hans arbetsplats. Han ser sig om i det nybyggda kontorslandskapet och funderar ett ögonblick över hur det såg ut förr. Men han släpper snabbt tanken och börjar bläddra i de sextio år gamla tidningar som plockats fram ur arkivet. Extrablad när kriget bröt ut Inträngd bland de ordinarie tidningarna från 1939 sitter Extrabladet som gavs ut på den första krigsdagen. Texterna är hämtade från olika nyhetsbyråer som citerar Adolf Hitlers förklaring till varför han inte kan se någon annan möjlighet än krig mot Polen. – Vi tyckte att det var viktigt att få ut budskapet så fort som möjligt. Så vi engagerade springpojkar som delade ut tidningen på stan, säger Wilhelm Sjöberg. º”Så öppnar sig ett nytt krigs alla fasor med lidanden och umbäranden i ännu oanad omfattning. Man trodde i det längsta att senaste krigets fasor skulle lärt mänskligheten att åtminstone i två generationer försöka hålla tillsammans utan att tillgripa ny blodsutgjutelse” YA 2 september 1939 Stycket är hämtat från den utrikesspalt som hade införts på tidnin- 20 Utrikesspalten på första sidan infördes den 25 augusti 1939 Men den levde kvar långt efter kriget ända till år 1990. gens förstasida några dagar tidigare. Chefredaktör Melker Westin och redaktör Sjöberg kände att suget efter nyheterna från kriget var så stort att de måste läggas före de lokala artiklarna. – Vi insåg ju att det här var det största som kunde hända. Många undrade hur det skulle gå och då ville vi lyfta fram det på första sidan. Tanken var att ge folk en översikt av vad som skrevs. De turades om att författa artiklarna och bestämde sig för att tonen skulle vara tämligen försiktig. Spalten skulle vara informativ och så mycket som möjligt upplysande. Det som skrevs skulle inte vara något nedslag mot eventuella fienden. – Vi skulle inte ta ställning. Vi visste också för lite för att dra några slutsatser. Och det fanns ingen anledning att reta upp någon i onödan. Någon? – Ja, jag menar Tyskland. Vi ville inte riskera något. Springpojkar delade ut Extrabladet på stan den 1 september 1939. º”Lojalt följde tidningsmännen regeringens anmaningar och råd. Ofta lydde de indirekt ungefär så här: För Guds skull undvik att reta Hitler för man vet inte vad han tar sig till, då han får sina raserianfall. Den inställningen förstod pressens män och rättade sig därefter.” YA 14 maj 1945 1940 hade den svenska regeringen inrättat Statens Informationsstyrelse (SIS). Den gav pressen anvisningar i publicitetsfrågor och ville genom propaganda stärka den inre fronten. Flera tidningar som varit kritiska mot Tyskland beslagtogs. I Ystads Allehanda märktes kraven bland annat när tyskarna gick in i Danmark och Norge. Spalten redogör för skeendet men det märks inte tillstymmelse till oro för att kriget nu bara är några mil ifrån Sverige. Wilhelm Sjöberg tar på sig glasögonen och lutar sig över utrikesspalten den dagen. – Här har försiktigheten själv talat. Jag menar nu var Danmark och Norge indragna. Det kunde varit början till att Sverige också skulle tas. Men jag minns att vi var väldigt försiktiga. Vi visste inte vad som skulle bli fortsättningen. Detta är nog den mest försynta artikel som skrivits. Spalten innehåller mest referat om hur andra korrespondenter skrivit om intåget. Man var ju på den säkra sidan om man bara rapporterade vad andra tyckte, menar Wilhelm Sjöberg. Han kommer inte i håg om han själv Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 Wilhelm Sjöberg minns försiktigheten i tidningen. Det gällde att balansera vad man skrev så att man inte retade upp någon. Informationsstyrelsen a ”Många gånger ºInformationsstyrelsvarsstaben. Den oriengrundval av en omfatville man sen = Statens informaterade allmänheten om tande granskning av tionsstyrelse under statliga krisåtgärder, tryckalster sökte Inforskriva om 1940–1945. Informagav pressen anvisningar mationsstyrelsen kartvad de betionsstyrelsen sorterai publicitetsfrågor och lägga opinionens hållrättade. de under Utrikesdeparsökte genom upplysning ning i viktiga frågor. Men det tementet och samveroch propaganda stärka kade även med förden inre fronten. På Ur Nationalencyklopedin fick man inte. Och man rätta- funderade i andra banor just då men i därefter omedelbart besatt flera platdag tycker han däremot att det är lite ser i Norge och befinner sig med starka de sig efmycket svansviftning över artiklarna. styrkor i Oslo-fjorden.” ter deras Att det borde varit på sin plats att tala YA 10 april 1940 instruktio- klartext. ner. Vi löd – Nu behövdes det kanske inte för Regeringen höll pressen informesom de go- Sverige klarade ju sig. Men det var ju rad om vad som hände och hur försvaret tänkte. Wilhelm Sjöberg kommer i da medbor- inte vår förtjänst precis. håg hur försvarsminister Per-Edvin gare vi º”Enligt telegram från Oslo har tyska Sköld kom ner till Skåne för att berät- skulle arbeta, till exempel om det skulle bli ett anfall från tyskarna. Många gånger ville man skriva om vad de berättade. Men det fick man inte. Och man rättade sig efter deras instruktioner. Vi löd som de goda medborgare vi var, säger Wilhelm Sjöberg. regeringen hos norska regeringen framställt begränsa att Norge skall överlämnas till tysk administration, en framställning som norska regeringen besvarat avböjande. Tyskarna har Artikelserie stoppades Fast i ett fall gillade regeringen inte Ystads Allehandas texter. En artikelserie stoppades. Tidningen berättade själv för läsarna om censuren när kriget var över. Artiklarna handlade om Hans Habes skildring från Frankrike under tyska ockupationen och hade getts namnet Om ock tusen fall. Tidningsredaktören skriver att ”på viss inrådan från visst håll avbröts denna artikelserie”. Han konstaterade också att artikelserien var mycket matt i jämförelse med vad som senare avslöjats. Tidningens officiella ställning under kriget var att hålla sig neutral. Journalisterna refererade vad som ta om vilka scenarier försvaret skissade på. – Det kan låta märkligt, men vi träffades faktiskt på Spångens gästgivargård och vi fick veta hur försvaret • • BILD: MARK HANLON. Rubriker i utrikesspalten krigets sista dagar 1945 ºSkräckväldet snart slut (25 april) ºDramatisk slutakt (26 april) ºPå sista versen (27 april) ºÖverraskningar kunna väntas (28 april) ºHimmler beredd kapitulera (30 april) ºEld upphör! när som helst (2 maj) ºVärldshistoriska händelser (4 maj) kom på teleprintern och Wilhelm Sjöberg var i det läget övertygad om att källorna var säkra. Det innebär kanske inte att det var så, säger han. – Men vi skrev i liberal och borgerlig andra. Vi tog aldrig i för mycket när det kunde vara riskabelt, men vi försökte ändå ta fram så mycket som möjligt för att allmänheten skulle få så mycket information som möjligt. Han blev aldrig utsatt för påtryckningar från nazistiskt håll. De Ystadsbor som sympatiserade med Tyskland uppfattade han som en liten grupp. Ändå fanns hela tiden en osäkerhet för vad som skulle hända. a ”Vi tog ºEtt folk på flykt (5 maj) ºKriget i Europa nästan slut (7 maj) ºKriget i Europa är slut (8 maj) Han vill inte säga att han var rädd för att tyskarna skulle invadera Sverige, men funderingarna kring Hitlers nästa drag fanns i tankarna. Tidningspapper en bristvara – Det är klart att man räknade med möjligheten att Sverige skulle kunna bli indragen liksom Danmark och Norge. Varför skulle vi klara oss? Kriget påverkade också tidningens praktiska vardag. Färg och papper var en bristvara och tidningens antal sidor fick krympas. Det var svårt att få bensin till bilarna och journalisterna fick avstå från att åka allt för långt bort aldrig i för mycket när det kunde vara riskabelt, men vi försökte ändå ta fram så mycket som möjligt för att allmänheten skulle få så mycket information som möjligt. ” från redaktionen. Dessutom blev många av medarbetarna blev inkallade. Wilhelm Sjöberg själv låg inne tre gånger. Men tidningen kom, som han minns det, ändå ut regelbundet sex dagar i veckan. º”Nu ringa fredsklockorna över hela Europa. Må de ringa in en ny och bättre värld! Må samförståndet mellan nationerna stärkas, och misstänksamheten upphöra!” YA 8 maj 1945 Fredsdagen minns Wilhelm Sjöberg tydligt. Glädjebudskapet kom tio minuter i två på eftermiddagen och spreds med ett nytt extrablad. Tidningens direktör Einar Bjurström korkade upp en flaska champagne och alla medarbetare fick sig ett glas. – Det är fred, sa han, och det ska vi fira. Det var en härlig känsla - och god champagne. Jessica Ziegerer Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 21 Krigsminnen Inga-Greta blev kompis med flyktingflickorna º24 Gösta räddade fångar ur de tyska koncentrationslägren KÖPINGEBRO Våren 1945 räddades tusentals fångar ur tyska koncentrationsläger genom de svenska vita bussarna. Insatsen beskrivs som den största enskilda räddningsaktionen under andra världskriget. En av bussarna kördes av Gösta Andersson i Köpingebro. Gösta Andersson var 30 år vårvintern 1945. Han delade sin tid mellan att jobba hos Persöner i Ystad och att ligga i beredskap. När Röda Korset kom till hans regemente i Hässleholm var han intagen för omskolning och skulle lära sig att köra gengasbil. Men det var ingenting som lockade Gösta Andersson. Han var utled på hela beredskapen med en massa dötid och meningslös exercis. Därför tackade han ja när han fick frågan om han ville åka med Röda Korset ner till Tyskland. – Jag tyckte det var mer mening med det än att lära sig köra gengasmotorer. Jag ville komma ifrån till varje pris. Att uppdraget kunde vara farligt tänkte han inte på. En vecka senare, dagen innan avresan, fick Gösta Andersson veta att han var antagen som chaufför. Det var i början av mars. Han fick sju sprutor, bland annat mot gulsot och difteri. Sedan var det dags att åka i väg. – Då var jag mer död än levande. Det var nästan som om jag var sövd. Jag fick den sista sprutan i Padborg vid tyska gränsen. Alla andra hade haft en vecka på sig, men jag fick alla sprutor på en gång. Det tog flera dagar innan jag var på benen igen och kunde göra något, säger han. Resan söderut gick via Malmö och Köpenhamn till Odense. I Tyskland passerade de sedan Flensburg och Kiel. – Där var allt bombat och fördärvat. Det syntes inga människor någonstans. Då gjorde man sig ju fantasier om vad vi kunde möta i framtiden, säger Gösta Andersson. Röda Korset hade förvarnat deltagarna om att de kunde få vara med om hemska upplevelser. I kolonn fortsatte man till Friedrichsruh, några mil från Hamburg, där man slog läger. Innan avresan hade alla bussarna målats vita med röda kors och svenska flaggor enligt en överenskommelse med de allierade. – De skulle ta hänsyn till oss. De var nere och nosade på oss ibland med flygmaskinerna, men när de såg att det var vita bussar brydde de sig inte om oss, säger Gösta. Tyskarna var inte sena att dra nytta av detta. Gösta berättar om Gestapomän och officerare som kom åkandes 22 Gösta Andersson framför en av de vita bussarna våren 1945. Gösta har fått flera medaljer för sina insatser, från Sverige... ... från Norge... i fordon som också målats vita med röda kors. Gestapomän med långa skinnrockar övervakade hela Röda korsaktionen. En Gestapoman åkte med i varje buss och i lägret fanns 40 SS- och Gestapomän inkvarterade i två tält. – Inställningen till tyskarna var låg, men man fick aldrig visa den. Vi kunde inte ha en dialog som var negativ, de förstod varenda dugg, säger Gösta. Svårt att få tag i mat I det krigshärjade Tyskland var det svårt att få tag i mat, men svenskarna hade så de klarade sig. Intendenturen hade med en pluton med kokvagn och fältbakugnar och det fanns gott om medhavd proviant. Greve Folke Bernadotte, vice ordförande i svenska Röda Korset, hade också kommit till lägret och låtit alla köpa 1000 cigarretter var. Det var hårdvaluta som skulle hjälpa dem att ta sig fram. Uppgiften i Tyskland gick i första hand ut på att ta hem danska och norska fångar. Därefter skulle man ta hand om fransmän, polacker och övriga som släpptes. De vita bussarna körde Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 ”I jämförelse med den gröna natur som Gud skapat fick vi se vad Hitler kunde göra. Fångarna såg ut som vissna buskar vid sidan om de gröna granna grenarna. Som vissna träd.” ... från Polen... BILD: PRIVAT ... och från Danmark. ut till olika läger och hämtade fångarna och körde dem till koncentrationslägret Neuengamme nära danska gränsen. Målet var att skydda fångarna från fronten. Efter hand som Röda armén ryckte fram österifrån tömde tyskarna sina läger och tvingade ut fångarna på så kallade dödsmarscher. De fick gå längs vägarna tills de stupade. Gösta Andersson minns inte vilket koncentrationsläger han kom till första gången, men han minns känslan. – Den var grym, säger han. Utanför lägerporten stod en tysk pojke i 13–14-årsåldern iklädd en Gestapouniform. På mössan hade han ett märke med en dödskalle och två korslagda ben och i handen ett automatvapen. Själva lägret var fullt av löss och kackerlackor och sjukdomar. Fångarna hade inte tillgång till vatten så att de kunde tvätta sig eller dricka. – Det kan var och en räkna ut hur de mådde. Det första gröna som slog ut där, det åt de. De plockade upp nässlor och sån’t och tuggade på. När de första fångarna lämnades av i Neuengamme gav svenskarna dem var sin ask cigarretter för att de skulle klara sig. – De kunde få vad som helst av fångvaktarna för det. Dygn efter dygn körde bussarna mellan olika läger och Neuengamme. 20–30 fångar fick plats i varje fordon. Men ofta var det fler som ville med. – De trängde sig fram. Det var hemskt att köra ifrån den flocken, det var ju tio gånger fler som ville med, men vi hade inte plats, säger Gösta. Alla transporter gjordes på natten för säkerhets skull. Några lyktor kunde man inte ha tända när man körde. – I helsike heller. Vi fick krypa fram. Allra tydligast minns Gösta Andersson sin sista resa. – Vi fick till uppdrag att köra och hämta 60 stycken norrmän i Waren i norra Tyskland. Men när vi kom fram var det inte 60 norrmän, utan det var 60 stycken franska politiska fångar som de hade inhyst där. Dem skulle vi lasta och köra till ett läger 8–10 mil norr om Berlin. Under resan ner tvingades man stanna var tjugonde minut för att låta fångarna gå ut i skogen och uträtta sina behov. – De hade dysenteri och var fördärvade i magen. I jämförelse med den gröna natur som Gud skapat fick vi se vad Hitler kunde göra. Fångarna såg ut som vissna buskar vid sidan om de gröna granna grenarna. Som vissna träd. Gösta Andersson var en av svenskarna som hjälpte Röda Korset att rädda fångar ur koncentrationsläger i andra världskrigets slutskede. att se om det var några tyska militärer som försökte förflytta sig i skydd av mörkret. Röda Korsets fordon gömde sig under de nyutslagna löven i en allé och man bestämde att alla skulle ta skydd i ett dike. Men Gestapo sa att fångarna inte fick lämna bilarna på grund av flyktrisken. Först när chefen från Sverige sa ifrån gav de med sig. Tillbaka i Friedrichsruh fick Gösta Andersson och några andra i uppdrag att köra med varor till Lübeck. När de hade lossat kom ett telegram om att de skulle fortsätta till lägret Ravensbrück och hämta fransyskor. Gösta Andersson lämnade sin plats bredvid kamraten och chauffören Erik Ringman. Där satte sig i stället löjtnant Gösta Hallqvist. Medan Hallqvist och Ringman och de övriga tomma lastbilarna åkte till Ravensbrück körde Gösta Andersson i stället Hallqvists bil, som var lastad med medicin, till danska Padborg. Det kanske räddade hans liv. När kolonnen som leddes av Hallqvist var på väg tillbaka från Ravensbrück med kvinnor av olika nationalitet attackerades den av ett allierat jaktplan. Chauffören Ringman dödades omedelbart och löjtnant Hallqvist sårades svårt. Flera av passagerarna dödades och sårades också. Gösta Andersson var kvar i Padborg när han fick veta vad som hänt. Dagen innan hade han tagit hand om ett brev till Ringman från hans trolovade. Gös- Fullt av bombkratrar Lägret norr om Berlin låg vid ett stort flygfält. Hela området var fullt av bombkratrar. – Flygande fästningar hade varit där och dränerat hela stället. Det var inte mer än 30–40 meter mellan kratrarna. Där skulle fransmännen släppas av. Det var villkoret för att vita bussarna skulle få ta med sig de norrmän som arbetade med att fylla igen kraterhålen på flygfältet. – Det var ju hemskt. Norrmännen blev ju överlyckliga, men vad fransmännen kände…, säger Gösta. De sex chaufförerna hade alla med sig var sin ´tegelsten´, ett matpaket, ifall de skulle komma på avvägar. Nu gav de sina matpaket till norrmännen och fick bevittna hur de delade knäckebröden och de sex smörpaketen i 60 delar. – Det var en mycket intressant händelse. Den har fastnat helt i skallen på mig. I andra fall när fångar fick något stack de i väg och gömde sig för de andra för att få vara i fred, annars blev det slagsmål, säger Gösta. Norrmännen lastades in i bilarna och så körde man i väg mot Neuengamme. Efter några mil såg chaufförerna ljuspunkter som segnade ner från himlen. Det var engelsmän och amerikanare som släppte ljusbomber. Sen flög de över de upplysta fälten för • • ta tänkte att han skulle överlämna det när de sågs igen. – Men dagen efter ställde de upp oss och sa att nu har en av våra kolonner blivit anfallen och beskjuten. Några fler resor till koncentrationsläger gjorde inte Gösta Andersson. Vita bussarnas uppdrag var i princip slutfört. Valborgsmässokväll 1945 landsteg han i Malmö och åkte vidare till Hässleholm där plutonen upplöstes. Någon hjältebehandling var det inte tal om. –Ha! Nej, när vi kom fram fick vi ta av oss militärkläderna, ta på de civila och åka hem, säger Gösta. Under tiden i Tyskland hade han fått 2,50 kronor om dagen första månaden, och 5 kronor om dagen andra månaden. –Men vi gjorde det inte för pengarna. Vi trivdes med våra uppdrag, vi kände på oss att vi gjorde något nyttigt för alla stackars människor som drabbats av det som Hitler ställt till med. Året efter åkte Gösta Andersson med Röda Korset till Budapest med mat och kläder till de ungerska barnen. Samma år blev han uppkallad till prins Carl, ordförande i svenska Röda Korset, och fick medalj på bröstet. Han fick även ta emot danska, norska och polska utmärkelser. Han vill inte själv göra någon stor affär av sin insats och tänker inte ofta tillbaka på det som varit. Men när jag ska gå är han orolig att hans drömmar ska komma tillbaka igen. –Efter resorna till Tyskland hade jag BILD: JAN-OLLE PERSSON Vita bussarna/Bernadotteaktionena ”Efter resorna till ºI slutet av andra världsTyskland kriget genomfördes den så kallade Bernadotteakhade jag tionen, en hjälpaktion mardrömsom leddes av den svensmar i flera ke rödakorsledaren Folke år. De Bernadotte. Enligt Svenska Röda Korsets beräkhandlade från år 2000, beom att jag ningar, friades omkring 15 000 var i livsfa- koncentrationslägerfångra, men jag ar genom aktionen, men siffrorna har varierat klarade mellan 19 000 och mig alltid.” 30000. Folke Bernadotte ºPlanerna på en svensk Röda korsexpedition kom från Norge, Danmark och judiska organisationer. Naziledaren Heinrich Himmlers massör förbe- redde Bernadottes förhandlingar. Dessa ledde till att danska och norska fångar kunde föras samman i koncentrationsläg- a ret Neuengamme nära danska gränsen. ºEfter en tid fick Bernadotte även tillstånd att rädda judiska kvinnor av olika nationalitet från olika läger, främst ett i Ravensbrück. ºPå senare år har hjälpaktionen varit föremål för debatt. Diskussionen har bland annat rört hur många av de som räddades som var judar, att Röda Korset transporterade fångar från Neuengamme till andra läger för att få plats med skandinaver, samt Folke Bernadottes roll i aktionen. Källa: NE a Fyra plutoner från Hässleholm ºDetachementet som åkte till Tyskland från Hässleholm bestod av tre sjuktransportplutoner med 12 bussar vardera och en transport- pluton med 12 lastbilar. Varje pluton bestod av 16 fordon: 12 bussar/ lastbilar, två motorcyklar, en lastbil och en personbil. mardrömmar i flera år. De handlade om att jag var i livsfara, men jag klarade mig alltid. Fotnot: Gösta Hallqvist återhämtade ºDessutom hade man med sig en intendenturpluton samt tross med kock, stabsfordon och verkstads- och sjukvårdsutrustning. sig från sina skador och lever än i dag – med splitter kvar i huvudet – i Ystad. Anna Maria Erling Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 23 Krigsminnen Sven och Alvi om när freden kom º26 Inga-Greta blev kompis med de polska flyktingflickorna Allehanda berättade den 3 maj 1945 om hur de polska flyktingarna anlände till Ystad. YSTAD a Hej, hejdå, jag älskar dig. Det var de ord som Inga-Greta Rudolfson lärde sig att säga på polska av sina väninnor Rysia, Halina och Chrystyna. Så skrev Allehanda De tre polska flickorna kom till Ystad våren 1945 efter att ha hämtats från koncentrationsläger med vita bussarna. De internerades på Österportskolan, där Inga-Greta lärde känna dem. Kriget löper som en röd tråd genom Inga-Greta Rudolfsons barndom. Hon var nio år när hon hörde Mariakyrkans klockor larma om att andra världskriget brutit ut. Sex år senare kom hon cyklande på Stora Östergatan upp mot kyrkan när hon såg några personer komma med en löpsedel som det stod FRED på med stora bokstäver. Då vände Inga-Greta på cykeln och cyklade tillbaka hela vägen till Österportskolan där flyktingarna bodde. – Det är fred! Det är fred! Det är fred! ropade jag hela vägen. Flickorna var de första som fick veta, säger IngaGreta. Den där dagen i september 1939 när kriget bröt ut förstod Inga-Greta Rudolfson egentligen inte vad det betydde när kyrkklockorna plötsligt började ringa. Hon skyndade snabbt hem till mor där hon fick veta att det satts upp plakat på kyrkporten om allmän mobilisering och att hennes egen far var inkallad. Föräldrarna förklarade vad kriget innebar. – Man skulle hålla tyst, och man fick inte säga till någon vad man pratade om hemma. ”Bortåt 1-tiden natten till onsdagen anlände ett extratåg till Ystad med 456 polska kvinnor, som suttit i koncentrationsläger i Tyskland och nu genom Röda Korset och greve Folke Bernadottes aktion överförts till Sverige. Runt det avspärrade järnvägsområdet hade en stor mängd ystadbor samlats för att få en blick på de befriade, men väntan blev lång, enär det försports att tåget skulle komma in redan vid 10-tiden på kvällen. På stationen mottogos polskorna av borgmästare Hans Johansson i egenskap av civilförsvarschef samt av rödakorspersonal m. fl. samt ledsagades omedelbart till sina respektive förläggningar i Sporthallen, Östra skolan och läroverkets gymnastiksal, där de troligen komma att vara inkvarterade till ett gott stycke efter krigets slut. Röda korspersonal, beredskapskvinnor och personal från civilförsvaret i Ystad började redan på Valborgsmässoafton ställa i ordning dessa lokaler. Man höll på ända till ett-tiden på natten med att stoppa madrasser och bädda för de väntade. Även 1 maj fortsatte man sitt arbete och vid middagstiden hade man alla de 500 bäddarna klara. Dessa, som bestå av en pappersmadrass, stoppad med träull, en pappersfilt och en riktig filt, ligga direkt på golvet. Man hade dessutom skaffat 15 tvättställ, och vana snickare hade på kort tid spikat ihop closetter av träribbor och masonitskivor. /.../ De polska kvinnorna äro i regel i 2030-årsåldern, men många åldringar finns också bland dem. Många var sjuka – en hade bl. a. en strupsjukdom – och den otillräckliga födan och kanske också misshandeln i de tyska fånglägren hade på sina håll satt spår i deras anletsdrag. På humöret var det emellertid inget fel. De verkade glada och pigga och belåtna över att ha sluppit ifrån fångenskapen och i stället blivit omhändertagna på bästa sätt./.../ De flesta äro emellertid alldeles uttröttade efter de fyra dygn som de tillbringat på tåg och därför ha de sovit nästan hela dagen. När det blir bättre väder komma de att få gå ut och promenera inom det avspärrade området. De få tre mål mat om dagen och från och med i dag är det lottorna som sörja för deras förplägnad. Många av kvinnorna äro undernärda och därför serveras ännu så länge endast mycket lättsmält mat såsom vällingar, krämer o.d. Somliga ha ej fått mjölk på långa tider och tåla därför inte annat än kokt mjölk. Till varje mål få flyktingarna vitaminpreparat, vilket de äro i stort behov av./.../” Kriget präglade vardagen Rädslan var stor att det man sade en dag kunde vändas emot en om en främmande makt ockuperade Sverige. Med en pappa som var inkallad och en mamma som var chef för Röda Korsets kvinnliga sektion i Ystad kom Inga-Gretas vardag att präglas av kriget. Hennes pappa låg i beredskap i ett av forten i Sandskogen. Dit cyklade Inga-Greta och hennes mamma ut varje söndag med en kaffekorg. De fick inte komma för nära havet. Stranden var avspärrad med spanska ryttare (ställningar med taggtråd). I stället turades de inkallade männen om att gå upp i skogen och dricka kaffe med sina familjer. På vägen hem från skogen passade Inga-Greta och hennes mamma på att plocka lingon- och blåbärsris som de torkade till te hemma i ugnen. Det gällde att ta tillvara på allt. Även på vintern blev det turer till skogen, då för att plocka kol, koks och torv som passerande bilar hade tappat. – Och vi hämtade kottar som man kunde elda med. Det var kallt hemma i lägenheten, 24 ”Över 400 flyktingar inkvarterade i Ystad – Extratåg förde hit dem natten till onsdagen – Flertalet äro unga polska kvinnor och glada över att vara i Sverige” ”Mina polskor” har Inga-Greta skrivit på fotot som togs vid Österportskolan i Ystad i maj 1945. Från vänster syns Chrystyna, Rysia och Halina, 14, 16 respektive 13 år. BILD: PRIVAT och även om bara ett av de tre rummen var uppvärmt när Inga-Gretas far var inkallad var det ont om ved och bränsle. Eftersom många män låg i beredskap och det saknades arbetskraft gick Inga-Gretas mamma och andra Röda Korsare in och jobbade ideellt på lasarettet under kriget. Det blev också en del extra arbete för Inga-Greta. Hon hjälpte sin mor att hacka, gallra och ta upp betor. Alla som tog sin an ett land betor fick extra socker- och kaffetilldelning. Inga-Greta plockade även ärtor hos Bongs i Ystad och hjälpte till i fabriken. Ungdomarna fick putsa bläck till konservburkar och pilla bort dåliga ärtor från bandet. En höst när Inga-Greta var 12 år minns hon också hur ett helt gäng från skolan blev ledigt för att plocka potatis på Högestad gods. Inga-Greta var med i Ungdomens Röda Kors. Föreningen blev flitigt anlitad av det vuxna Röda Korset. Under kvällar och nätter vintern 1942 placerades ungdomarna ut på gator och torg som sårmarkörer. I famnen hade de plakat som klargjorde om de hade tarmarna utanför magen, brutna ben eller skottskador i ryggen. – Då skulle de komma och ta hand om en. Man fick antingen åka på en Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 ”De var magra och de var smutsiga. Man tyckte att det var rent förfärligt att de fick ha det så.” cykelår mellan två cyklar eller på en vanlig bår som de kom bärande med. Vi tyckte det var spännande. Kylan gjorde att barnen bara fick vara ute två timmar åt gången. Sen träffades de hemma hos Inga-Greta på Klostergatan 14 A och drack varm choklad och åt smörgåsar. Evakuerades på prov Samma år, 1942, provevakuerades Inga-Greta till Österkorsberga i Småland under två månader tillsammans med andra barn. – De räknade väl med att om det skulle bli en invasion så skulle det bli härifrån. Skåne var ju väldigt utsatt. Här finns ju inga berg eller så, säger Inga-Greta. När kriget led mot sitt slut hjälpte Inga-Gretas mamma till att ta hand om koncentrationslägerfångar som kommit med de vita bussarna från Tyskland. Det var polska kvinnor som fick en tillfällig fristad i Österportskolans gymnastiksal, Bollen och Östra skolan i Ystad. Inga-Greta kommer i håg första gången hon såg flyktingarna. – De var magra och de var smutsiga. Man tyckte att det var rent förfärligt att de fick ha det så. Kvinnorna fick kläder – främst ove- raller – som Röda Korset samlat in, samt mat och dryck. Inga-Greta fick ett särskilt förhållande till tre unga flickor i hennes egen ålder. Som hon minns det var de judinnor. Efter krigsslutet hittade två av flickorna, som var systrar, sin mamma på ett annat läger i Kristianstad. Innan hade de trott att modern var död. Inga-Greta kunde inte leka med flickorna, men de talade mycket med varandra. – Vi stod på var sin sida om de spanska ryttarna. Vi stod utanför, och de inne, och så pratade vi tyska. Men om sin tid i koncentrationslägret ville flickorna inte berätta. – De var väldigt tystlåtna när det gällde det. Taggtråd i hamnen Det var inte bara flyktinglägren och stranden som var avspärrade under kriget. Även hamnen omgavs av taggtrådsställningar. Inga-Greta minns en dramatisk natt när ett vrak skulle sänkas i hamninloppet för att hindra en främmande ubåt från att ta sig in. Påbud hade gått ut om att alla Ystadsbor skulle stanna inomhus för säkerhets skull. – Men det var det så mycket folk ute Inga-Greta Rudolfsons barndom präglades till stor del av andra världskriget. Hon var nio år när kriget bröt ut. på Hamngatan att man inte kunde komma fram, minns Inga-Greta. Ransoneringen hörde också till vardagen. Läderbristen gjorde att barnen fick ha skor med träbottnar, ungefär som trätofflor, och när Inga-Greta behövde ett nytt cykeldäck fick familjen vända sig till kristidsnämnden för att få extra tilldelning. • • ”Det är fred! Det är fred! Det är fred! ropade jag” I samma hus som Inga-Greta bodde, i hörnet Hospitalsgatan–Klostergatan, låg Zikoriafabriken där det gjordes Zikoriakaffe, ett surrogatkaffe. – Mor drack helst ”surr” hela veckan, bara hon fick en rejäl kopp riktigt kaffe på söndagen, säger Inga-Greta. Ransoneringen höll på lång tid efter kriget. När Inga-Greta åkte på skolut- BILD: THORSTEN PERSSON byte till Köpenhamn 1947 fanns det varken kaffe eller nylonstrumpor i grannlandet. – Vi kunde köpa oss in på National Scala med ett halvt kilo kaffe och gå på restaurang Wivex, som var Köpenhamns finaste restaurang, för två nylonstrumpor. Anna Maria Erling Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 25 Krigsminnen Sam Nilsson, troligen 1940. Vid denna tid är han korpral i intendenturen. I februari 1940 blev Sven Nilson inkallad och skickad upp till Överkalix i Norrbotten. På vägen upp blev mannarna inkvarterade i ett kostall. Sam högst upp till höger. BILD: PRIVAT När freden kom tändes ljusen igen SVENSTORP Det är maj 1945 och Alvi Nilson är 18 år. Nyheten om att det är fred i Europa går från mun till mun. I Malmö, där tösen från Stora Herrestad går i handelsgymnasium, blir folk på kontoren som tokiga. De klipper sönder papper och häller ut bitarna genom fönstren. –Det var en glädje utan all gräns. Vi var så uppspelta. Folk tjoade och skrattade och dansade. På kvällen går Alvi och hennes kamrater arm i arm förbi konsulaten i Malmö. De stannar och sjunger och ropar. På alla beskickningarna kommer folk ut på balkongerna och vinkar. Utom på den tyska. Där är det alldeles mörkt. På natten går Alvi upp på takterassen till huset på Ribersborg där hon bor. – Då tittade man ut över havet och såg när det tändes i Köpenhamn. Kriget låg bakom dem Alvi klappar sig på bröstet och blir tjock i rösten. År av mörkläggning var äntligen förbi. – Förstår du? Det var något speciellt. Den synen tänker jag på varje gång jag hör Sten-Åke Cederhöks När lyktorna tändas på andra sidan bron. Det var så fantastiskt. I dag är Alvi Nilson 78 år och bor tillsammans med maken Sam Nilson, 88 år, i Svenstorp. När paret träffades sommaren 1945 låg kriget redan bakom dem. Sam skulle inte bli inkallad mer. Och eländet med kupongerna skulle förhoppningsvis snart ta slut. Sam Nilson var 22 år när kriget bröt ut. Han var ute och cyklade med en 26 kamrat när klockorna började klämta och det sattes upp meddelanden på godsmagasinet om att männen skulle åka med första bästa tåg till sina inställelseorter. Dagen därpå lämnade han Svenstorp och reste till Karlsborg där hans regemente låg. – Då kom vi upp till en röra som det inte fanns någon som helst organisation i. När vi kom in genom den stora porten fick vi ”snuskburken” och kniv, gaffel och sked i ett. Sen fick vi själva leta upp var vi skulle ligga någonstans. Kanske fick vi någon uppgift här eller där, men ofta visste de inte var vi fanns. Det var kaos. Efter första inställelsen fick Sam Nilson åka hem igen. Nästa gång han blev inkallad var i februari 1940. Då skickades han upp till finska gränsen. Sam Nilson var korpral inom intendenturen och skulle ta hand om förråd, livsmedel och underhåll. När han och hans kamrater skulle resa vidare från Karlsborg och norrut sade översten till dem att han aldrig hade sänt ut ett förband med mer ovisst mål än detta. De visste inte ens vart de skulle åka. –Då ryktades det om att vi skulle gå som underhållsförband över till Finland. I stället hamnade de i Överkalix. Resan dit blev något i hästväg. 40 soldater packades in i varje vagn – en godsvagn med skjutdörr – med en hink som enda toalett. Resan varade i ett par dygn. Längs vägen stannade tåget för att soldaterna skulle få äta. Vid ett tillfälle bjöds det på kalops på torget. Men kalopsen var skämd och samtliga 40 män i vagnen blev dåliga. Och det enda de hade var spannen. Lösningen blev att sätta sig i godsvagnsdörren. En soldat höll i varje arm på den som hade rumpan utanför. –Vad skulle vi göra? säger Sam. När de kom fram var det 30 grader kallt. Sam Nilson och hans grupp in- Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 a Beredskapen ºNär andra världskriget bröt ut 1 september 1939 försattes Sverige i förstärkt försvarsberedskap. Vapenföra män i åldern 18–47 år kallades in av försvaret. Tiden man låg inkallad åt gången kunde variera mellan några månader upp till två år. Män som hade dålig hälsa eller andra viktiga befattningar i samhället kunde slippa tjänstgöring. Källa: Beredskapsmuseet Permittenttrafiken a ºUnder kriget transporterades tyska soldater och tyskt krigsmaterial med tåg till och från Norge (och Finland) genom Sverige. Källa: Nationalencyklopedin Sam och Alvi Nilson i Svenstorp berättar krigsminnen från andra världskriget. ”Under hela kriget kände jag aldrig någon oro för att det skulle ta mitt liv.” kvarterades i en bagarstuga där de försökte hålla värmen genom att elda i ugnen. Efter några månader med mycket väntan och mycket poker i Norrbotten bar det vidare till Västergötland och Töreboda. Där låg Sam Nilson när Norge ockuperades. Då väcktes mannarna upp mitt i natten för att gräva skyddsgropar. Ändå säger Sam att han aldrig var rädd. –Under hela kriget kände jag aldrig någon oro för att det skulle ta mitt liv. Vi var trygga svenska soldater som gjorde vår plikt. Statsminister Per Albin Hansson hade ju sagt med sin lugnande röst att vi var väl förberedda. BILD: BASS NILSSON Men det trodde vi förstås inte på. Bara en gång minns Sam Nilson att han kände sig illa till mods. Det var när han stod vakt i skånska Kattarp när ett tyskt permittenttåg på väg till Oslo passerade. – Då såg vi på officerarna som gick av vagnarna och rökade. Och på soldaterna i vagnarna. Man kände en viss oroskänsla, men fortfarande ingen panik eller rädsla. Men jag tyckte att det var rätt obehagligt . De hade ju erövrat Sverige på en eftermiddag om de satt i gång. 1942 blev Sam Nilson furir. Samma år tog han över lanthandeln i Svenstorp efter sin far. Trots det fortsatte han att bli inkallad. Först när han blev uttagen för att vidareutbildas till sergeant fick han ett intyg av prosten och kommunalordföranden om att han behövdes i Svenstorp för att ta hand om affären. – Ingen ville ju vara inkallad egentligen. Lantbrukare och företagare och överhuvudtaget alla hade ju sitt att sköta. Sam Nilson tog över lanthandeln mitt i ransoneringstider. Själv behövde han dock inte gå hungrig. I affären fanns det varor och familjen fattades ingenting. –Vi hade möjlighet att ta undan lite från början, socker och mjöl och kaffe. Man säkrade sitt förråd av basvaror. Allmänt sett var det däremot svårt • • att få tag i mat, särskilt kött. Sam Nilson minns hur charkbilen från Malmö kom med falukorv (som inte fick kallas falukorv) som var gjord av fisk och var hårt kryddad med svartpeppar. Han tog in 25-30 stycken som gick åt direkt. – Mat var det ont om. Människor letade efter jordplättar överallt. Längs banvallen grävde de upp och satte kål och potatis. Till och med salt var en bristvara och alla ville ha extra. Alvi Nilsons familj löste köttbristen genom att ha kaniner i garaget. –Det blev mycket mat, och så hade vi ju höns. Och så kommer jag i håg att vi hade hushållsgris också. Men det var i smyg. ”Ingen ville ju vara inkallad egentligen” – Det skulle egentligen kristidsnämnden veta. Då fick man ju mindre köttkuponger. Det var inte bara vi som gjorde så, det var allmänt vedertaget. För Alvi Nilson ledde kriget också till att hon fick den lillebror hon alltid hade drömt om. 1944, när hon var 17 år, var hon och hennes lillasyster hemma hos en familj som hade krigsbarn. Barnen hade en kusin i Finland som de visade foto på. – Han var så gudomligt söt denna lille kille, så min syster och jag bönade och bad att vi skulle få ta hand om honom. Risto hette pojken. Hans mamma var död och han bodde därför hos sin farmor när pappan var inkallad. Några syskon hade han inte. Nu kom han till Stora Herrestad. När han skulle börja skolan flyttade han tillbaka till Finland, men fortsatte att hälsa på Alvis familj om somrarna. När Risto senare förlorade sin pappa erbjöd sig Alvis familj att ta hand om honom för gott, och som 15-åring återvände Risto till Skåne. Där bor han än i dag. – Vi håller kontakt jämt och ständigt. Senast i dag ringde han och pratade med mig. Vi känner den allra största släktskap med vår fosterbror, säger Alvi Nilson. Anna Maria Erling Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005 27
© Copyright 2024