1. No category

25
KONST
AKTUELLT
DALSLAND
Eva-Britt Rosenqvist
A K T U E L L A U T S T Ä L L N I N G A R O C H P R O J E K T P Å D A L S L A N D S K O N S T M U S E U M 2 1 / 3 – 1 7 / 5 2 0 15
Eva-Britt Rosenqvist
Anita Carlsson
LOVSÅNGER
TILL KRUKAN
De har mycket gemensamt, keramikern Anita Carlsson och textilkonstnären Eva-Britt Rosenqvist. Båda är hantverkare av yppersta
slag, om än på skilda material. Och båda hyser en stark kärlek till
urnan, krukan – en urform som funnits med sedan antiken. Båda fyller också 65 år i år, nästan på samma dag! Och gick på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk, ungefär samtidigt.
Nu har de båda sina ateljéer i Göteborg.
Anita Carlsson i en gammal affär på
Lindholmen. Eva-Britt Rosenqvist delar
sin med fem andra textilkonstnärer ett
stenkast från Stadsmuseet. När jag
besöker dem är det knappt en månad
kvar till vernissage. Det är bråda tider.
Anita har en stor kruka i ateljén, som
snart ska köras till bränning på Konstnärernas Kollektivverkstad, på andra
sidan älven. Där finns en ugn som är
tillräckligt stor. Urnan, krukan, är nästan
90 centimeter hög och det har tagit
många veckor att få den så här långt.
Drejning är det inte fråga om.
– Jag handformar krukorna, säger
Anita Carlsson och berättar hur hon
metodiskt bygger upp krukan på kavaletten, den roterbara arbetsplattan som
står mitt i rummet. Först kavlar hon en
botten. Sedan rullar hon tjocka ringar
av stengodslera. De läggs sedan, en
efter en, ovanpå varandra och bildar
krukans vägg. Varje ring »slätas ut«
genom att leran dras ner mot botten
och upp mot kanten, på insidan och på
utsidan. Successivt
med ornamentik
växer urnan.
och mönster.
– Det får inte bli
På väggen
någon luft kvar i
hänger en väv som
leran, då spricker
Eva-Britt Rosenqvist
den. Ungefär två
arbetat med länge.
ringar om dagen
En färgstark medalkan jag lägga,
jong, eller ett mäktigt
sedan blir det för
pampigt gammalt
vanskligt och forkyrkofönster? men kan säcka ihop,
– associationerna
säger Anita och
flyger. »Solitär«
utstrålar en stark
heter den och inspikärlek till detta
rationen är en antik
handfasta hantverk
skål, sedd rakt uppiAnita Carlsson
som kräver minutiös
från, berättar Evaomsorg för att i slutändan bli perfekt.
Britt. Tittar man närmare på mönsterNär formen är byggd, återstår dekor,
bårderna, följer dem runt cirkeln, ser
färg, glasyr och bränning.
man att de inte alls är likadana, vägen
– Jag är en väldigt energisk och rastrunt. Nej, de upplöses, ändrar färg, förlös människa. Men det fysiska arbetet
svinner eller övergår till något annat ...
med leran gör att jag känner mig lugn
– Det är meningen. Man ska upptäcka
och trygg. Att det här är min grej, kände
saker efter hand, jag testar hur mycket
jag redan första gången. Kanske har det
man kan lösa upp formen, utan att man
med min jordnära bakgrund att göra ...
ser det med en gång.
Anita Carlsson är uppväxt på en
I över ett år har Eva-Britt suttit vid väv­
bondgård i Dals Grinstad. Idag har hon
stolen med sin Solitär. Sakta har den växt
och maken Leif ett sommarhus inte långt
fram, ungefär en centimeter per dag, över
från museet. Hon beskriver målande
pappersskissen i full skala, som är fäst
alla blommor och träd i husets trädgård,
under väven. Ullgarnet färgar hon själv
och plötsligt står den gröna färgen och
och det är tunna trådar som plockas in i
de många växtornament hennes arbeten
varpen för hand, färg efter färg. En rad i
ofta rymmer, i ett förklarat ljus.
taget, och sedan ett slag med bommen.
– Det gröna har en slags poesi. Du
Ett tålmodigt och långsamt arbete som
anar något bortom ytan, men vet inte
hon aldrig någonsin ifrågasatt.
riktigt vad. Grönt är inte så uttalat stiligt
– Ska man göra det som man vill ha
och det gillar jag.
det, så är det bara att göra det. Hur
När jag kommer till Eva-Britt Rosenlångt tid det tar är inget jag tänker på,
qvists ateljé, visar hon en väv, »Botanisk
säger Eva-Britt Rosenqvist.
formation«, vars gröna bottenfärg liknar
Hon arbetar också i mindre format och
den som Anitas ståtliga urnor och frödå kan tre vävar sitta i vävstolen sam­
kapslar har.
tidigt. Det blir gärna stiliserade krukor.
– Tror du våra saker kommer att
– Jag tycker mycket om den formen
passa ihop? frågar Eva-Britt lite treoch ofta återkommer ofta till den.
vande. Vi känner inte varandra så väl,
men jag har alltid gillat vad Anita gjort
Utställningen visas i Övre
och vi jobbar ju på lite liknande sätt,
Utställningshallen till och med 17 maj.
ENSAM
VANDRARE I VÄRLDEN
Grafikern och målaren Mikael
Kihlman arbetar i en realistisk bildtradition. Många motiv
härstammar från nattliga vandringar i fjärran städer och på
historiska platser.
– Grafiken har fört mig ut i världen,
säger Mikael Kihlman och låter ana en
stor tacksamhet för det. Hans utställningslista är mycket lång, och nästan
oftare än i Sverige, har han visat sina
bilder utomlands. En av de första
resorna gick till Polen i mitten av 1980talet. Han var då ansvarig för en svensk
grafikutställning som var inbjuden att
ställa ut i staden Wroclaw.
Snart, när hans vernissage på Dalslands konstmuseum är över, åker han
återigen till Wroclaw. Denna gång för
att promoveras till hedersdoktor vid
konsthögskolan där; Eugeniusz Geppert
Academy of Fine Arts and Design. Polen
har han återkommit till nästan varje år
sedan 1980-talet, och har på så sätt lärt
känna många av de lärare och professorer som verkar vid landets sju konstakademier. Kollegor som blivit vänner för
livet.
– Jag har följt akademiernas utveckling
när de närmat sig väst, och det har varit
spännande. Det finns en stark grafisk
tradition i Polen, de har en mycket gedigen utbildning, berättar Mikael Kihlman
och beklagar det faktum att man här i
Sverige inte längre har några professorer i grafik vid konsthögskolorna.
_– Men vi har många starka grafiska
verkstäder ute i landet, i Borås, Örnsköldsvik och Falun, bland annat. De
månar om att traditionen och kunskapen
går vidare, grafiker är en kår som gärna
delar med sig.
Själv bor han i Stockholm och trycker
nästan alla sina blad på en grafisk verkstad i Solna. Han kom i kontakt med den
via sin mentor, grafikern Lennart Olausson, i vars lära han gick under fem år
på 1980-talet. Det är den konstnärliga
utbildning han har, förutom KV- konstskola i Uppsala.
– Jag lärde mig mest genom att vara
ute i naturen och
teckna och måla.
Sen var det Lennart som fick mig
att förstå att
svartvit grafik
var min grej. Det
satt direkt! Men
där han var
snabb och rakt
på, är jag mer
metodisk och
långsam, och så
småningom
hittade jag mitt
eget sätt att trycka. Man måste verkligen
kunna sitt hantverk för att få fram det
man vill. Mig tog det ungefär tio år av
dagligt arbete, säger Mikael Kihlman.
Torrnålsgravyr är en teknik han ofta
arbetar i. Med en diamantnål ristar han
in motivet i en blank kopparplåt. Färgen
valsas in i plåten och sen torkas den av
så den endast finns kvar i de ristade
linjerna. Sedan läggs det fuktiga pappret
ovanpå och dras igenom tryckpressen.
Många parametrar påverkar den slutliga bilden (som blir spegelvänd). Provtrycken och korrigeringarna kan bli
åtskilliga innan han är nöjd.
Mikael Kihlmans motivvärld finns
ofta i Östeuropa. Som nattvandrare
registrerar han ödsliga gator, gamla hus,
ensamma människor på väg någonstans. Ljuset är sparsamt och dramatiskt,
så som den svartvita tekniken bjuder.
– Jag tycker om städer, speciellt historiska platser, där det hänt mycket, där
det finns spår … Krakow är en stad jag
gjort mycket av. Jag är en vandrare, ofta
hamnar jag i de judiska kvarteren. Jag
jobbar mycket med foto i min research
och är noga med att man ska känna
igen platsen. Min bild ska vara som ett
»snapshot«, som en titt i ett nyckelhål
mot framtiden, och bakåt, mot det förflutna. Det här är mitt sätt att försöka
förstå den värld
jag lever i.
Grafik är som
en undergroundrörelse, menar
Mikael Kihlman.
Den är demo­
kratisk och folklig
och verken är
tillgängliga för
nästan alla. Av
samma anledning gillar han
det realistiska
bildspråket.
– Det är ett språk som många kan förstå. Och jag tycker om att kommunicera,
höra vad folk tycker och tänker.
Mikael Kihlman har fått många
internationella priser och utmärkelser
genom åren. Han är ordförande i Axel
Fridell-sällskapet och sitter i styrelsen
för Grafikens hus, det som på ett dramatiskt sätt brann ner till grunden förra
året, och vars verksamhet han nu är
delaktig i att bygga upp igen.
Utställningen visas i Nedre
Utställningshallen till och med 17 maj.
MED FINGRARNA
I JORDEN
– Växter och trädgårdar är vackrast i soluppgången. Men du kan
tänka att det var svårt att få ut en nyhetsfotograf den tiden på dygnet, säger Karin Berglund och skrattar gott vid minnet av tiden som
journalist på Dagens Nyheter.
Det var i mitten av 1970-talet som Karin
Berglund började göra trädgårdsreportage. En artikelserie hon skrivit (som
ekonomijournalist!) om de multinationella storföretagen; »Makten över
maten«, hade väckt hennes intresse för
odling. Men trädgårdsämnet ansågs vid
denna tid alltför lättviktigt och ratades
gärna av hungriga nyhetsfotografer.
– Så jag lärde mig att fotografera
själv och tyckte det var jättekul!
Det är bakgrunden till att Karin Berglund blev Dagens Nyheters mest älskade
trädgårdsskribent. Länge hade hon en
spalt som hette »Med fingrarna i jorden«,
det är också titeln på en av hennes
böcker. Men efter 27 år på tidningen sa
hon upp sig och blev författare och fotograf på heltid.
Hon har haft en rad fotoutställningar
och det har blivit många böcker, totalt
elva, sedan den första ,»Så i ruta«, kom
1984. Alla är illustrerade med egna
bilder. Raka reportagefoton, men också
konstbilder. Det vill säga blom- och växt­
arrangemang, stilleben, som hon fotograferar digitalt, men sedan bearbetar
med ålderdomliga kopieringstekniker,
gummitryck och fotogravyr. Tekniker
från fotografins barndom som ger bilderna en dunkel, lite melankolisk patina.
– Det ska se ut som de hängt på ett
utedass i fem år, skojar Karin Berglund
drastiskt.
Det är en kall februaridag och vi
träffas i hennes hem, ett litet vitt 1800­­talshus högt upp på Mölndals kråka. Ute yr snön och trädgården, som man
ser från glasverandan, vilar vintervit
och lite övergiven.
Hon visar några av de bilder hon ska
ställa ut. Snödroppar (favoritblomman) i
kruka, en utslagen krokus, och en lite
slokande liljekonvalj i vacker vas. (Ja,
hon har en fantastisk vas-samling!)
Den vissnande blomman har en särskild plats i Karin Berglunds hjärta.
Flera buketter, i olika stadier av vissnande, står i vaser i rummen.
– Jag gillar växternas process. Det är
något med det där att gå till komposten
… en slags bild för det eviga livet.
Långsamheten, det som inte kan på­­
skyndas, är en annan kvalitet av betydelse
för henne. Som gummitrycken.
– Det är en komplicerad kopieringsmetod där varje färg läggs på och framkallas för sig. Det tar ungefär två dagar
att göra en kopia. Först när bilden är
färdig ser man om den blev lyckad eller
om man måste börja om från början.
Det är omöjligt att göra två likadana.
Därför är varje exemplar i princip ett
original, berättar Karin Berglund.
Gummitrycken gör hon själv i ateljén
på tomten. Att göra en fotogravyr kräver
stor vana och går till så att ett foto fästes
med en speciell teknik vid en plåt av
fotopolymer. Plåten etsas och trycks i en
kopparpress. En kollega, Börje Almqvist,
hjälper Karin Berglund att ta fram dem.
Växternas historia och människorna
bakom, vad de har att berätta, intresserar henne särskilt. Hon fick sitt lystmäte
då hon skrev sin näst senaste bok,
biografin » Jag tänker på Linné, han
som såg allt«. Då djupdök hon i bibliotek, arkiv och gamla skrifter för att läsa
allt hon kunde komma över om den
forne blomster­kungen Carl von Linné
(1707–1778) och hans banbrytande kartläggningar.
– Det var ett riktigt grävjobb. Underbart! Det är min finaste bok och den tog
sju år att göra, säger Karin Berglund
och blir än mer lyrisk då hon talar om
alla gamla tryck och växtillustrationer
som hon då också kom i kontakt med.
Säkerligen blev de också inspiration till
hennes eget skapande bakom kameran.
En bok till blir det, hon är precis mitt i
det arbetet nu, men sedan är det slut,
säger Karin Berglund. Hon, som är född
1937, tycker att hon skrivit mer än tillräckligt nu. Men bilderna och fotogra­
ferandet släpper hon inte.
– Det kan jag hålla på med hur länge
som helst.
Utställningen visas i Galleriet till och
med 17 maj.
Missa inte nästa
utställnings­period 23 maj – 12 juli
MUSEICHEFEN HAR ORDET:
Välkomna till ett nytt
spännande år!
Galleriet:
Anna Fjällbäck
Tuftade bilder
Övre utställningshallen:
Bianca Maria Barmen Skulptur
Nedre utställningshallen:
Fredrik Lindberg Måleri
Ett vårtecken så gott som något är att äntligen få
slå upp dörrarna till årets tre första utställningar;
fyra konstnärer som alla är mycket skickliga hantverkare såväl som konstnärligt drivna. Keramikern
Anita Carlsson (bördig från Dals Grinstad) och
textilkonstnären Eva-Britt Rosenqvist hittar du i
den övre utställningshallen. På nedre planet
visar Mikael Kihlman från Stockholm grafik och
måleri, och i Galleriet visar trädgårdsskribenten
och fotografen Karin Berglund sina finstämda
gummitryck och fotogravyrer. Läs mer om
utställningarna här i nyhetsbrevet.
I år fyller museet 20 år och det vill vi fira under
första veckan i augusti med barn­teater, musik,
fest och mer därtill. Planeringen pågår för fullt.
Mer information kommer.
2015 blir ett händelserikt år, inte bara ur utställningssynpunkt – år påbörjar vi arbetet med att
utveckla parken och museets om­­givningar. Min
plan är att skapa Dalslands Konst & Folkpark.
En utemiljö som fungerar som ett offentligt konst­
rum. Med en nostalgisk tillbakablick på folk­
parkens sociala betydelse vill vi skapa nytt men
ta det bästa från då­­tiden med oss. Vi vill fortsätta
fylla parken med skulpturer och spel, gjorda för
barn i alla åldrar, bygga dansbana, bjuda in
lokala hantverkare, konst­närer och designers. Vi vill utöka planteringarna och skapa nya
spännande lekrum i parken. Målet är att tilltala
alla sinnen och
bjuda på glädje.
Välkommen!
Helen Backlund,
museichef
Öppet: Ons– sön 11–17
Produktion:
Dalslands konstmuseum
Texter:
Anna-Stina Lindén Ivarsson
Form:
Sara Lund, Reform
Museet stöds av Västra
Götalands­regionen, Melleruds
kommun och vänförening.
M US E I CAFÉ
Upperud 464 40 Åsensbruk, 0530-300 98, www.dalslandskonstmuseum.se
M US E I CAFÉ