1. No category

Sommarkompisar
och
Kolloungar
Av Gunnar Ljunggren
32 sidor
Copyright Gunnar Ljunggren 2014
Kung Gustav V är död. Krig bryter ut i Korea. För första gången ser vi Saabs jaktflygplan
J29 ”Flygande Tunnan” uppvisningsflyga över Stockholm.
Persien är fortfarande sagolandet där den stilige shahen gifter sig med den vackra Soraya.
Lennart Hyland gör succé med radioprogrammet Karusellen.
På bio har Arne Mattssons film ”Hon dansade en sommar” premiär och våra äldre kompisar
berättar att de sett brösten på Ulla Jacobson.
I skolan tilltalar vi våra lärare med Fröken eller Magistern och räcker upp handen
när vi vill fråga något.
Det är inte mer än drygt fem år sedan andra världskriget tog slut.
Ransoneringskorten är borta, men skuggor från krigsåren dyker fortfarande upp då och då.
Det är då den här historien om fyra sommarkompisar utspelar sig.
Skolavslutning
Hägg och syren. Dofter som skvallrar om att ett långt härligt sommarlov stundar. Flickor i vita
kvartsstrumpor och ljusa sommarklänningar. Vattenkammade pojkar i nystrukna vita skjortor.
De kommer gående i små klungor genom de solvarma gatorna. Alla med samma mål.
Skolavslutning i Hedvig Eleonora kyrka.
Bengt borde också varit på väg men han sitter fortfarande kvar vid frukostbordet. Han stirrar
ner i tekoppen framför sig. Tallriken med havregrynsgröt har kallnat.
Han mår illa.
Genom köksfönstret hör han klangen från klockorna i Hedvig Eleonora kyrka.
Trots att de snart skulle slå frihetens timme och sommarlovet börja, vill illamåendet inte
släppa. Blek som ett lakan och med tusen fjärilar i magen häller han ut den kalla gröten i
slaskhinken och dricker ur resten av teet.
Lika bra att ge sig iväg. Skolavslutningen var ett faktum. Alla måste närvara.
Det fanns inga bakdörrar att smita ut genom
Med en snabb blick i hallspegeln konstaterar han, att han inte ser riktigt klok ut. Vit skjorta,
fluga och nya äppelknyckarbyxor. Inte bara oron, till och med de nya sandalerna, skavde.
Han stänger ytterdörren bakom sig och går med tunga steg ner för de slitna marmortrapporna.
Utan att hälsa går han förbi en granntant som varit ute med sin lilla hund. Skämtsamt undrar
hon om han sålt smöret och tappat pengarna. Bengt slår ner blicken. Han orkar inte svara.
Pliktskyldigast klappar han hunden innan han kliver ut på bakgården. I cykelstället står hans
kära gamla cykel och ropar efter att få komma ut på äventyr. Han stryker med handen över
sadeln. Ingenting kunde just nu bli värre.
Varma husväggar, varm gata. Stadens sommardofter som annars var så välbekanta kändes
främmande. Trottoaren upp mot kyrkan fick honom att tänka på vägen till Golgata.
Så här måste Jesus ha känt sig.
I skuggan under den stora kastanjen utanför kyrkan står klasskamraterna redan samlade. De
skrattar och pekar på varandra. Alla såg ju så annorlunda ut i sina examenskläder. Bengt
försöker också vara med, men skrattet vill inte nå ända ut. Magens fjärilar var i vägen.
Bland de gamla gravarna utanför kyrkan gör lärarna sitt bästa för att samla ihop sina klasser
och få dem att på led gå in i kyrkan.
Innan betygen delades ut och de skulle släppas iväg till friheten skulle de först lyssna till
några allvarsord från prästen. Kloka ord som det var meningen att de skulle bära med sig ut i
sommaren. Bengt försöker lyssna men orden når inte fram. Det kändes som bomull i både
öronen och hjärnan. Det skulle dröja en evighet innan det hela var över.
”Den blomstertid nu kommer”.
Äntligen. Nu var sommarlovet bara minuter bort. Bomullen i öronen försvann, huvudet var
med igen men fjärilarna i magen var fortfarande kvar. Nu återstod det värsta.
Betygsutdelningen. Fröken börjar med att dela ut till flickorna. De niger och ger fröken en
kram, en del har med sig en liten bukett med blommor. Äntligen var det pojkarnas tur.
Fortfarande lite frånvarande tar Bengt emot det bruna kuvertet. Fröken tar hans hand och
önskar honom en trevlig sommar. Bengt ser att hon rör på munnen men hör inte vad hon
säger. Han bockar artigt och svarar något ohörbart. Han tar ett snabbt farväl av sina
klasskamrater och smyger obemärkt undan till skuggan bakom en av de stora gravstenarna.
Hjärtat klappar. Han ryser till när han lutar ryggen mot den kalla stenen.
Med svettiga händer öppnar han det bruna kuvertet. Känslan av katastrof sitter som en knut i
magen när han långsamt läser igenom betyget ämne för ämne.
Trots allt såg det bättre ut än han vågat hoppas. Egentligen ganska bra om han fick säga det
själv, men bara ganska, BC i matte skulle innebära extraplugg i sommar. Men även om han
var underkänd i matte så hade han i alla fall ett stort A i både uppförande och ordning.
Hjärtat har lutat dunka för hårt i bröstet när han stoppar tillbaka betyget i det bruna kuvertet.
Han lyfter blicken mot de lätta sommarmolnen, tar några djupa andetag och släpper ut magens
fjärilar i sommargrönskan.
Sommarklippning
Bengt tillhör en av de lyckliga familjer som har eget sommarhus i Stockholms skärgård. Där
tillbringar de all sin lediga tid såväl sommar som vinter. Inför sommarlovet var det emellertid
alltid en massa saker som måste ordnas innan de kunde ge sig av.
Samma visa varje år. Först skulle förra årets sommarkläder fram och provas. De som var
urvuxna skulle lämnas till Frälsningsarmén. Sen skulle sånt som var lite slitet men som dög
att ha på landet packas tillsammans med allt övrigt man kunde behöva under sommaren. Extra
tröjor, regnkläder, lakan, örngott, handdukar etc.
Alla krukväxter skulle försiktigt ställas ner i den stora tvättkorgen. Även dessa skulle få en
välbehövlig semester.
Sist men inte minst skulle Bengt precis som alla andra grabbar, iväg till frisören för den
obligatoriska sommarklippningen. Han hatade sommarklippning. Efter ett besök hos frisören
såg man ut som en idiot. Sommarklippning innebar nämligen att skalas med maskin vid öron
och i nacke. I bästa fall kunde man få behålla lite hår mitt uppe på skallen. Dagen innan
avresan till landet ger han sig därför motvilligt iväg till frisören.
På väg till frisersalongen arbetar hans hjärna på högtryck. Han måste komma på ett sätt att
slippa idiotklippningen. Medan han sitter och smygbläddrar i en tidning med nakna tanter
kommer han på ett sätt. Var han bara snabb och kunde hålla sig undan sin fars kritiska blickar
så skulle nog hans plan lyckas. Med obekymrad min kliver han upp i stolen och ber om en
helt vanlig klippning. Ingen maskin vid öron och nacke, tack.
Frisören klipper en snygg frisyr och fönar en moderiktig våg vid pannan.
På vägen hem speglar han sig i skyltfönstren. Visserligen var det inte någon sommarklippning
men ändå kort och prydligt. Pappa skulle säkert inte märka skillnaden.
Så snart han kom innanför dörren kilade han snabbt in på sitt rum. Där satte han på sig sin
vanliga röda toppluva och gav sig iväg ut för att träffa sina kompisar innan de skingrades
inför sommaren. Innan han hann smita förbi sin far sträckte denne ut en arm och fick tag i
mössan. Han tyckte nog att det såg lite märkligt ut med toppluva mitt i sommarvärmen.
Bengts plan hade misslyckats. Vad hade han egentligen trott?
Han fick småspringa bredvid sin far när det bar iväg tillbaka till frisören.
– Vem har klippt den här pojken, ryter hans pappa så snart de kommit innanför dörren till
frisersalongen.
Det blir tyst, alla vänder sig mot den nyklippta pojken och hans far som spänner ögonen i
frisörerna en i taget. Bengt vill helst sjunka genom golvet. Helt oförstående kliver en av
frisörerna fram och bekräftar att det är han som klippt pojken.
– Kallar ni det här för sommarklippning?
Han skäller ut den stackars frisören efter noter och pekar på Bengts huvud.
– Var så vänlig och gör om, säger han och lämnar Bengt ensam kvar.
Stämningen i frisersalongen är tryckt när hans far med en smäll stängt dörren och lämnat
salongen. Idén att undgå idiotklippningen var verkligen var en idiotidé. Han vet inte riktigt
vad han ska säga för att klara sig ur den här knipan. Men han behövde inte tänka särskilt länge
förrän den förut så vänliga frisören med ett ondskefullt leende tar ett hårt tag i hans öra och
leder honom tillbaka till stolen där han nyss suttit.
Utan att sätta på honom något skynke eller lägga lite bomull i nacken tar han fram den
förhatliga klippmaskinen ur en låda under marmordisken. Bengt blundar, nu föll inte bara
håret vid öron och nacke, maskinen tar allt, även det lilla som normalt brukade lämnas mitt
uppe på huvudet.
Renrakad, med svidande hårbotten och ett rött öra lämnar han frisersalongen. Det är med
tunga steg han beger sig av hemåt. Den här gången undviker han att spegla sig i skyltfönstren.
Utanför porten står kompisarna som han varit på väg att säga hej då till, innan hans far
avslöjat hans idiotidé.
– Kolla på biljardbollen! De vrider sig av skratt och pekar på hans kala huvud.
Vilken början på sommarlovet.
Till landet
Alla förberedelser var klara. Allt var packat och klart – tre stora resväskor och tvättkorgen full
med krukväxter. Utanför porten väntade en stor svart droskbil som skulle ta familjen till
Waxholmsbåtarna. Motvilligt hade den sura droskchauffören hjälpt till att lyfta in resväskorna
i bagageutrymmet. För att inte blommorna skulle bli förstörda ville Bengts mamma ha
tvättkorgen med krukväxterna i knäet i baksätet. Allt var på plats i bilen när Bengt glatt kom
springande med sin cykel. Det såg ut som om den redan hårt prövade droskchauffören skulle
explodera när han högröd i ansiktet blev tvungen att lyfta ut alla väskor ur bakluckan för att
plocka fram cykelkrokarna som låg längst in. Efter att ha packat in väskorna igen och
monterat på cykelkrokarna på kofångaren bak, rätar han på ryggen för att se var den
förbannade pojkcykeln tagit vägen. Med incidenten hos frisören i färskt minne hade Bengt
under hela omlastningen hållit sig på behörigt avstånd från den svettiga chauffören. Ängsligt
lämnar han ifrån sig cykeln och hoppar snabbt in till resten av familjen i bilen, där han sätter
sig på ett litet säte som går att fälla ut från framstolens ryggstöd. Äntligen kunde familjen ge
sig iväg.
Chauffören får den något ospecifika adressen Strömkajen och någon av Waxholmsbåtarna.
Resan från Jungfrugatan till Strömkajen tar inte mer än tio minuter men Bengt tyckte det
kändes som en evighet. Utanför Grand Hotell ligger de vita Waxholmsbåtarna på rad tätt intill
varandra. Kajen är redan full av droskbilar. Alla lastade med familjer och deras bagage, på
väg ut till skärgården. Alla med mycket packning, några hade till och med spjälsängar och
hoprullade madrasser med sig. Det är knappt att Bengts pappa vågar be chauffören vänta
medan han går för att ta reda på vilken båt som går till deras sommarö. Efter en del knuffande
och gruffande lyckas de ta sig fram till rätt båt och efter ytterligare knuffande och gruffande
få sitt bagage avställt på kajen framför båten Norrskär.
Chauffören får sina pengar. Istället för att önska familjen en trevlig sommar talar han om att
de borde lära sig att droskchaufförer inte är några stadsbud utan just chaufförer de kör bil och
inget annat. Sedan försvinner han tillbaka in mot stan.
Hela kajen ända fram till Nationalmuseum är fylld av pappor som med hjälp av svettiga
besättningsmän ser till att bagage som nyss lossats från droskbilarna blir lastat på rätt båt.
Eleganta styrmän, i vita kortärmade skjortor med gradbeteckningar på axelklaffarna, ser till
att allt blir stuvat i rätt ordning och gör noggranna anteckningar om vad som ska lossas vid
respektive brygga.
I den allmänna villervallan syns mammor som, med mycken möda och stort besvär, försöker
hålla ordning på ungar som är ivriga på att få komma ombord. Mitt i kaoset står också gubbar
som med höga röster försöker överrösta larmet.
– Aftonbladet, AT, Expressen, Daggmask!
Allt övervakas av båtarnas kaptener, som roat beskådar spektaklet från sina upphöjda platser
på kommandobryggorna.
Droskorna har lämnat sin last.
Endast de fäder som ännu inte har semester står kvar på kajen för att vinka farväl till fruar och
barn.
Nu börjar gräsänklingarnas tid.
Måsar skriker, det doftar stenkolsrök och matos.
Ångvisslorna tjuter. Tre korta signaler talar om att båten kommer att backa och med svart rök
bolmande ur skorstenarna tar sig den ena båten efter den andra ut från kajen. En armada av
vita Waxholmsbåtar börjar sin färd ut mot skärgårdens öar.
I aktern på övre däck står Bengt och vinkar till sin pappa. Hans mamma har hittat en
eftertraktad däcksplats på solsidan och vill ogärna lämna den.
Det ruskar till i skrovet när båten efter att ha backat slår om till full fart framåt. Från sin plats i
aktern ser Bengt hur propellern piskar upp vattnet till ett väldigt skum.
Ett skum som påminner om Sockerdricka. Plötsligt inser han hur törstig han är. När de lämnat
Stockholm bakom sig, går han därför tillbaka till sin mamma och ber att få köpa en
sockerdricka. Med löfte om att han ska gå till matsalen och köpa sin sockerdricka lämnar han
däck. Äntligen skulle hon få en stunds lugn och ro. Så snart han lämnat henne vänder hon
näsan mot solen, sätter upp fötterna mot relingen och drar försiktigt upp kjolen till knäna,
sluter ögonen och njuter. Nu kan hon koppla av, det dröjer mer än två timmar innan de är
framme.
Bengt vet att det finns två ställen ombord där man kan köpa läskedrycker. Dels uppe i
matsalen men också nere i den främre försalongen. Det hade han lärt sig när han och pappa
under ett februarilov åkt ensamma ut till landet. Då hade de suttit på varsin sida om ett vackert
mahognybord i matsalen.
– Nere i försalongen sitter bara pilsnergubbar, hade pappa sagt.
Tillsammans med några farbröder som pappa kände, hade de ätit ångbåtsbiff. Bengt hade fått
sockerdricka men gubbarna hade druckit öl. Han kom ihåg en emaljskylt i entrén till matsalen
där det stod att rusdrycker varken fick medföras eller serveras. Trots det hade gubbarna haft
med sig eget i portföljerna och serveringstanterna hade ställt fram både snapsglas och
konjaksglas. Skylten gällde kanske inte pappa och hans vänner. Den gällde nog bara
pilsnergubbarna.
Vilka var då dessa pilsnergubbar? Förmodligen var det samma sorts pilsnergubbar som de
som brukade sitta på caféet i hörnet av Sibyllegatan och Tyskbagargatan. De var ibland
ganska bullriga men aldrig farliga. Med mamma solande på däck var det ett utmärkt tillfälle
att närmare undersöka saken. I stället för att gå till matsalen kilade han därför, snabb som en
vessla, utför trappan till nedre däck. Eftersom han inte hade någon brådska stannade han till
på vägen, för att kika ner i maskinrummet. Djupt där nere i dunklet kring den varma
ångmaskinen arbetade eldarna. Sotiga oljiga gubbar. Pappa hade sagt att han borde hålla sig
borta därifrån eftersom där var både farligt och smutsigt. Dessutom hade eldarna ibland ett
språk som inte var ämnat för barnöron. Något som han kunde undersöka senare. Först skulle
han ge sig av ner till försalongen och köpa sin sockerdricka.
Mittemot styrmanshytten är det en liten dörr märkt försalong. Där slinker han in. Han tar ett
stadigt grepp i den slitna ledstången och går ner för den trånga spiraltrappan. Ner till
pilsnergubbarna. Luften är tät av tobaksrök och matos. Så snart han sätter sin fot på
plåtdurken dyker en tjock tant i svart kjol och vit blus upp. Barskt undrar hon vad han hade
där att göra. Här skulle inga ensamma barn vara. Först tänkte Bengt skoja med henne och be
om en pilsner, men vid närmare eftertanke fann han det klokast att avstå från skämtet. I stället
ber han artigt att få köpa en sockerdricka. Han får en ljummen sockerdricka och ombeds att
snarast ge sig av upp igen. Nu visste han i alla fall att även de här pilsnergubbarna verkade
ganska ofarliga även om de precis som bubbarna på caféet pratade väldigt högt. Nöjd med att
ha stillat sin nyfikenhet lämnar han försalongen åt sitt öde och går tillbaka uppför
spiraltrappan igen. Vid maskinrummet står den övre delen av den dubbla järndörren öppen.
Med flaskan i handen lutar han sig fram och tittar ner. Han tycker om maskinrummets
speciella doft. Det luktar varmt järn, stenkol och olja. Det dröjde inte länge förrän han fick
sällskap av en grabb i hans egen ålder. Tillsammans studerade de intresserat hur de stora
oljeglänsande pistongerna rörde sig upp och ner. De lyssnar till det jämna dunket från den
stora ångmaskinen. Det lät som hjärtslagen hos ett jättestort djur.
Eldarna som rörde sig långt där nere syntes nästan inte. De var nästan lika svarta som kolet
runt omkring dem. Det enda som såg rent ut var maskintelegrafen. En stor rund manick i
blankpolerad mässing som visade fram, back och stopp. Plötsligt klingade den till. Visaren
pekade på stopp. De närmade sig tydligen en brygga. Det blev full aktivitet i maskinrummet.
Eldarna drar i spakar och vrider på rattar. Den enorma maskinen lyder snällt och de stora
pistongerna saktar ner och stannar. Allt blev märkligt tyst. Lite ånga som pyser ut ur en ventil
var det enda som hördes. Bengt tyckte det lät som ett jättedjurs suckande. Eller la det kanske
av en smygfis?
Nytt pinglande. Full back. Jätten vaknade till liv och pistongerna började röra sig igen.
Pojkarna står kvar och tittar ner i maskinrummet. De dricker njutningsfullt av sockerdrickan
som Bengt generöst delar med sig av till sin okända kompis.
Då och då öppnar eldarna luckan till fyren och skyfflar in kol i det stora djurets glödande gap.
Ur djupet kommer en av eldarna klättrande upp för järnlejdaren för att hämta lite frisk luft.
Hans undertröja som en gång varit vit är svart av koldamm. Han torkar sina oljiga händer med
en smutsig trasselsudd. Svetten har ritat ljusare floder i hans sotsvarta ansikte. Tänderna lyser
vita när han med ett brett leende skålar med pojkarna och dricker upp resten av sin pilsner.
Innan han ger sig av ner igen säger han åt grabbarna att akta sig för nu skulle de slagga.
Ingen av dem förstod vad han menat. Skulle de sova nu mitt under resan? Nyfiket lutar de sig
fram och tittar ner för att se vad som hände. I mörkret där nere tar de båda eldarna fram varsin
lång järnstång, böjd till en krok i ena änden.
Så öppnar de en lucka under fyren och hugger tag i något som finns längre in.
Med all kraft drar de ut stora vitglödgade slaggkakor som, med en smäll faller ner på
järndurken. För att kyla ner slaggen tar de fram en slang och sprutar kallt vatten på de
vitglödgade kakorna. Som andedräkten från en eldsprutande drake slår den heta ångan upp
mot luckan. Pojkarna kastar sig förskräckta undan. När ångan lagt sig smyger de försiktigt
fram för att titta. Djupt där nere ur mörkret, dimman och hettan hörs svordomar. Svordomar
som ingen av pojkarna tidigare hört. De var av det slaget att båda förstod att det nog var bäst
att de gav sig av innan någon av gubbarna kom upp igen.
Med ett berikat ordförråd skiljs Bengt och hans okända kompis åt. Bengt går tillbaka upp på
däck. Han letar upp sin mor och sätter sig bredvid henne, lutar sitt huvud mot hennes
solvarma kropp, tittar ut över solglittrande fjärdar. Dricker ur den sista skvätten sockerdricka
och tänker att livet är gott.
Resan hade gått fort. Bara en brygga kvar sedan var de framme.
Tillsammans lämnar de övre däck och går ner för att se till sitt bagage.
Eftersom pappa inte var med och kunde bära iland de tunga väskorna och blomkorgen, ber
Bengts mamma styrman hjälpa henne se till att deras bagage blev avlastat på nästa brygga..
Själv stod Bengt redan på fördäck. Avundsjukt betraktar han hoppilandkallen som klivit fram
över väskor och spjälsängar och nu stod beredd längst fram i fören med en grov tross i
händerna.
När båten är tillräckligt nära bryggan kastar han trossen som elegant lägger sig runt en
pollare. Med några raska grepp lägger han trossen i halkipen och slår den sedan några varv
runt en knap. Trossen sträcks, båten gör en mjuk nigning innan den med en mjuk duns lägger
sig intill ångbåtsbryggan. Besättningsmännen lägger ut landgången och bär under
överinseende av styrman upp deras väskor och blomkorgen på bryggan. Där väntar öns enda
bonde med häst och vagn. Bengt har varit så ivrig att snabbt komma iland att han glömt sin
cykel. I allra sista stund springer han tillbaka ombord. Han känner paniken komma men hittar
den bakom en trave ölbackar utanför dörren till försalongen. Några besättningsmän rycker lite
retfullt i landgången när han så snabbt han förmår leder upp sin kära cykel på bryggan.
Hoppilandkallen slackar på trossen och ber Bengt lägga av den från pollaren. Stolt över att
kunna hjälpa till böjer han sig ner och tar tag i den grova trossen. Panik igen! Den är tyngre än
han anat. Han får ta i allt vad han orkar innan han med en sista kraftansträngning får loss den
från pollaren. Utan att med en min röja den panik han känt, vinkar han ett nonchalant ok till
hoppilandkallen.
Kapten uppe på kommandobryggan gör honnör och tummen upp till Bengt, som sätter upp sin
hand till ett tecken på samförstånd. Tre signaler och båten backar ut för att fortsätta sin färd
mot nya öar och nya bryggor.
Bagaget var redan lastat på vagnen när Bengt, med cykeln i ena handen tar av sig toppluvan
och hälsar på bonden som står färdig att köra lasset hem till deras sommarhus. Med sin grova
hand stryker han över Bengts kala huvud och säger med ett brett leende:
– På den här knoppen lär allt lössen få åka kana i sommar.
Skulle han behöva bli påmind om sitt stora misstag hela sommaren? Av Bengts generade min
förstår bonden att han påpekat något som Bengt helst velat glömma. För att släta över sitt
misstag frågar han istället om Bengt kanske ville hjälpa honom att köra hästen så han själv
fick vila efter alla väskor han burit. Skämtet om frisyren var glömt, med en nick från Bengt
hjälps de åt att slänga upp cykeln på vagnen.
Bengt tar tag i tömmarna och sätter sig självsäkert på vagnen med fötterna dinglande åt sidan.
Det var så han sett att bonden brukade sitta.
Mamma hade redan satt sig längst bak på en säck med hö.
En liten klatsch med tömmarna och den stora ardennern stretade snällt iväg.
På stålskodda hjul rullar vagnen sakta uppför backen, bort från ångbåtsbryggan. Kunde
landsvägsgrus ha en doft? Bengt var övertygad. Lika väl som gatorna i stan luktade så doftade
landsvägsgruset på sitt sätt. Sista biten över ängen är ganska skumpig så Bengt lämnar över
tömmarna och springer före bort till utedasset och hämtar nyckeln till köksdörren.
Det doftar instängt i huset när Bengt öppnar dörren och går in.
Instängt luktar gott tänker han, som om alla vinterns dofter legat och väntat på att äntligen
släppas fria.
Nu var sommaren här.
Bosse
När folk frågade Bosse var han först träffat Bengt brukade han säga:
– I huvudet med en leksaksbil, när jag var fyra år.
Sedan dess hade de varit oskiljaktiga vänner trots att de bodde långt från varandra. Bengt i
Stockholm, Bosse på ön i Stockholms skärgård där Bengts familj hade sitt sommarhus. De
träffades varje sommar och ibland även på februariloven.
Bosse som var tre år äldre än Bengt hade nu gått ut sjuan och hade inte en tanke på att
fortsätta i skolan. Han ville börja jobba och tjäna egna pengar. Hittade han inget jobb kunde
han alltid arbeta hos sin pappa på deras varv.
Samma dag som Bengt hade haft skolavslutning i Hedvig Eleonora kyrka, hade Bosse haft
sin avslutning i Vaxholms kyrka. Skillnaden var bara den att efter Härlig är jorden och
betygsutdelningen, hade han helt obekymrat knölat ner sitt betyg i fickan, sagt hej då till sin
lärare och sina klasskompisar och tagit båten tillbaka hem till ön.
Så snart han kommit innanför dörren hemma hade han slängt av sig finkläderna och tagit på
sig sitt kära blåställ.
Nu satt han på trappan utanför huset med ett par ostsmörgåsar och ett stort glas mjölk.
Ljumma vindkårar ritade mörkblå fält på den solglittrande fjärden. Han tuggade vällustigt i
sig smörgåsarna och tänkte på den långa sommaren som ännu inte ens börjat. Nere vid
bryggan låg hans båt förtöjd. Vattnet speglade sig i fernissan. Den vita vattenlinjen var så
perfekt dragen att inte en ens hans far haft något att anmärka på. Båten var färdig och väntade
nu bara på att få ge sig ut på sommarens äventyr. Bosse ställde ifrån sig mjölkglaset och gick
ner till bryggan för att meka lite med utombordaren.
Han hade just börjat dra loss ett tändstift när Bengt kom springande över strandängen och tog
ett glädjeskutt ner på durken. Nu kunde det efterlängtade sommarlovet börja.
Lasse
Samtidigt som kyrkklockorna i Hedvig Eleonora slog frihetens timme för Bengt, slog
klockorna i Sofia kyrka på Söder detsamma för Lasse. Hans mamma hade tagit ledigt från
arbetet för att tillsammans med hans pappa vara med på avslutningen i kyrkan.
Eftersom Lasses pappa är blind får hon viskande beskriva allt som händer i kyrkan. Hon
berättar hur fina barnen är, hur vackert det är med alla blommor och hur stolt deras son ser ut
när han går fram och hämtar sitt stipendium ur rektorns hand. Lasse har högsta betyg i nästan
alla ämnen.
Efter skolavslutningen går familjen till Gunnarssons konditori på Götgatan för att fira början
på ett långt sommarlov.
På bakgården till det gamla hyreshuset på Söder sitter Lasse och betraktar sitt stipendium.
En årsprenumeration på tidningen Studiekamraten. Inget som stått högst på hans önskelista,
men okej, det var i alla fall ett stipendium. Han sitter i solen och undrar hur det här
sommarlovet ska arta sig. Ska det bli som förra året? Då hade han varit kvar i stan hela
sommaren. Några gånger när det varit fint väder hade han åkt med badbussen till Flaten.
Där hade han badat och av Stockholm Stad blivit bjuden på bullar och mjölk. Några gånger
hade han tagit med sig pappa ner till Stadsgården och metat. Annars hade han mest gjort
ingenting. I år hade hans mor skickat in en ansökan om plats på sommarkollo. Ansökan hade
skickats in lite för sent och hittills hade det inte kommit något svar. Lasse stoppar sitt
stipendium i fickan och går upp till lägenheten.
I köket sitter hans pappa omgiven av hästtagel, gethår, grävlingshår och piassava. På bänken
bredvid honom ligger färdiga borstar. Att Lasses pappa är en blind borstbindare var någonting
Lasse ogärna berättade för andra. Inte för att han skämdes, men det lät så fånigt. Borstbindare.
Man sa ju att folk svor, rökte eller söp som en borstbindare. Hans pappa varken svor, rökte
eller söp. Lasse älskade verkligen sin pappa. I alla lägen var Lasse beredd att med sitt blod
försvara och skydda honom från elakt förtal. Att han blivit blind berodde inte på att han gjort
något fel. Det berodde på dem som tillverkat maskinen som exploderat.
Lasse sätter på en kopp kaffe åt sin pappa, slår upp ett glas mjölk till sig själv och brer några
smörgåsar åt dem båda. Det rasslar till i brevlådan och dagens post singlar ner på hallgolvet.
Ett brev från banken. Ett brunt kuvert utan avsändare och ett från Stockholms Fritidsnämnd.
Brevet från banken och det bruna kuvertet får vänta. Men brevet från fritidsnämnden var han
tvungen att öppna på en gång. Han hämtar en kniv i köket och med ivriga fingrar sprättar han
upp kuvertet. Tack vare ett återbud var han välkommen att tillbringa tre veckor på en
barnkoloni i Stockholms skärgård.
Trots att det mörka köket låg åt bakgården kändes det som om solen tittat in. Lasse kramar sin
pappa. Överlycklig går han tillbaka ner på gården och söker upp en plats i solen. Han läser
brevet från Fritidsnämnden om och om igen tills han kan det utantill. Nu visste han i alla fall
var han skulle tillbringa tre veckor av sommarlovet. Han kramar brevet och fantiserar om hur
sommaren ska bli. Var ligger kolonin? Hur ser huset ut som han ska bo i? Vilka nya kamrater
ska han träffa? Tusen tankar flyger genom hans huvud.
Lasse sitter fortfarande kvar på gården med brevet i handen när hans mamma kommer in
genom porten. Han hinner knappt med att andas mellan orden när han berättar vad som hänt.
Brevet, kollon, skärgården! Han skulle få vara tre sommarveckor i skärgården istället för att
gå i stan! De går upp till lägenheten och sätter sig vid köksbordet för att läsa igenom listan
med alla de saker han ska ha med. Oömma fritidskläder, flera omgångar underkläder,
regnkläder, gymnastikskor, stövlar, handdukar, både vanliga och badhanddukar, tvål,
tandborste etc.
Efter middagen går han tillsammans med sin mor ner i källaren och letar fram en gammal
resväska. Samma väska som hans mor och far haft med på sin bröllopsresa för många år
sedan. Ett slitet klistermärke från hotell Kong Fredrik i Köpenhamn satt fortfarande kvar.
Redan nästa dag börjar de packa och pricka av på listan. Oömma fritidskläder? Han hade ju
bara en gammal träningsoverall. Den fick duga. Gymnastikskor. Visserligen var de inte nya,
de hade gått många fotbollsmatcher, men de var hans favoritskor. Resten av kläderna packar
de ner, tvättade och nystrukna. Sist smyger Lasse ner Mr. Chapman, en sliten tyghund som
följt honom ända sen han var liten. Mr. Chapman brukade ligga väl gömd i botten på
skolväskan så det var självklart att han skulle med nu också, även om han nog fick hålla sig
lite i bakgrunden.
Natten innan Lasse ska iväg ligger han klarvaken. Det var omöjligt att somna. Han kände sig
både orolig och lycklig. För första gången i sitt liv skulle han få åka på kollo. Först när det
börjar ljusna ute somnar han och sover tills hans mamma väcker honom.
Choklad och smörgåsar stod framdukat i köket. Själv måste hon iväg till arbetet och hade inte
tid att följa honom till båten som skulle ta hennes son ut till skärgården och sommarens stora
äventyr. Innan hon försvinner ut genom dörren rufsar hon om honom i håret, ger honom en
snabb puss på kinden och säger åt honom att sköta sig ordentligt.
Lasse slänger i sig mackorna och chokladen. Från att ha varit ivrig och glad kändes det
plötsligt lite kymigt att lämna mamma och pappa kvar i stan. Innan han ger sig av ser han till
att hans pappa har sin termos med kaffe på arbetsbordet. Han ger honom en kram och utan att
darra på rösten eller på annat sätt avslöja vad han känner säger han hej då, tar sin väska och
ger sig av mot äventyret.
Resan till kollo
Full av förväntningar, med den slitna resväskan i handen, går Lasse ner mot Slussen för att ta
spårvagnen till Karl XII:s torg. Drömmande står han i vinddraget på främre plattformen när
spårvagnen skramlar fram längs Skeppsbron. På avstånd ser han på Waxholmsbåtarna ligga
på rad nedanför Grand Hotell. Snart skulle en av dem ta honom ut till hans livs
sommaräventyr. Spårvagnen stannar vid Karl XII torg och Lasse kliver av. Klockan i Jacobs
kyrka slår sju. Stan är märkvärdigt tyst. Ännu har inte Stockholm vaknat men solen värmer
redan. Det kommer att bli en varm dag. En svag rök stiger ur skorstenarna på de sömniga
Waxholmsbåtarna. Det skvallrar om att både ångan och någon ombord är uppe. Det år
fortfarande över en timme kvar innan hans båt ska gå. Lasse ställer sig på lite avstånd för att,
utan att själv bli iakttagen, i lugn och ro kunna se vad som händer. Snart började fler barn
samlas på kajen. Alla i sällskap med någon vuxen.
Några hälsade glatt på varandra, de verkade vara kompisar sen tidigare. Ju mer klockan
närmar sig åtta desto fler grabbar samlas på kajen. Åtta, tio, tolv, femton. Alla i ungefär
samma ålder som han själv. Bäst att gå fram och blanda sig med de andra.
Plötsligt, från ingenstans, dyker två bastanta tanter upp. Tydligen hade de suttit ombord på
båten och väntat tills alla var samlade. Trots sommarvärmen är de klädda i kjol, vindtygsjacka
och kraftiga skor. Lasse lägger märken till att en av dem hade ett scoutbälte runt jackmidjan.
Scoutledare? De hälsar, ler vänligt, tar varje förälder i hand och önskar deras barn välkomna.
När Lasse kliver fram och sträcker fram sin hand undrar ”scouttanten” vilka som är hans
föräldrar. Lasse förklarar att han är ensam. Hans mamma var tvungen att arbeta och hans
pappa hade inte tid att följa med. Tanten snörper på munnen och ler lite surt. Lasse lämnar
över brevet som visar att han har fått en plats på deras koloni. Hon tar brevet, tittar på hans
slitna väska och säger åt honom att ställa sig hos de andra pojkarna.
Så snart föräldrarna tagit adjö till sina söner och försvunnit från kajen blåser en av tanterna i
sin visselpipa. En signal som får alla att tystna och rikta sin uppmärksamhet mot tanterna.
Lasse tycker att båda har förändrats. De ler inte lika vänligt längre. Scouttanten kliver fram
och kommenderar pojkarna att ställa upp i två led. Alla tar sina väskor och makar ihop sig två
och två som de blivit tillsagda. De som redan kände varandra ställde sig bredvid sin kompis.
Bredvid Lasse ställer sig en liten vithårig kille. Han är nog lika gammal som de andra men
betydligt mindre. Han tittar blygt på Lasse men säger ingenting. Ytterligare en skarp
visselsignal. Denna gång från den andra tanten som nu står ombord på båtens fördäck.
Pojkarna marscherar ombord och får sätta sig på anvisade platser i aktersalongen. Där ska de
sitta under hela resan. Trots att solen skiner och många frågar om lov, får ingen gå upp på
däck,
Lasse ställer sig på knä på bänken och tittar ut genom fönstret. Den lilla vithåriga killen ställer
sig tätt bredvid och viskar hest att han heter Sture.
Tillsammans med segelbåtar och motorbåtar glider den stora Waxholmsbåten fram över
glittrande fjärdar. Längtansfullt blickar stadsbarnen ut över öar och stränder där barn badar
och dyker från klipporna. Snart skulle det vara deras tur att bada och dyka. I den här
skärgården skulle de tillbringa tre veckor och glömma trista hyreskaserner och mörka
bakgårdar.
Från köket ombord kom härliga doftar av biffstek med lök, men det skulle dröja länge innan
det var matdags. De fick nöja sig med doften och se hur fiskmåsarna utanför fönstret följde
matoset i väntan på att något gott skulle kastas ut från köket.
Ny visselsignal. De var framme. Alla ställer sig upp och tar sina väskor. Den här gången blir
de tillsagda att ställa upp sig i bara en rad. De står väntande i värmen från maskinrummet utan
en chans att titta ner genom den öppna dörren. En duns talar om att båten lagt till. En och en
kommer nyklippta bleka stadsbarn klivande iland över landgången.
Båten backar ut och försvinner bort i soldiset.
På bryggan står två solbrända killar och hänger över sina cykelstyren. Den ena med
helsnaggat huvud. De iakttar roat de nyanlända, som vilset ställer sig i klungor utan att riktigt
veta var de ska ta vägen. Så ljuder nya kommandon och signaler från visselpipor. Två och två
ställs de upp för avmarsch till kolonin. Nya signaler och den lilla truppen sätter sig i rörelse.
Av någon anledning känner Lasse sig inte riktigt glad. Var det inte meningen att man skulle
ha kul på kollo? Inte marschera som soldater. Kriget var ju slut.
Alla kämpar på med sina väskor längs den dammiga landsvägen. En tant går först och håller
takten, den andra bakom för att se till att ingen blir efter. Bredvid Lasse kämpar Sture med sin
tunga väska. Efter en stund märker Lasse att Stures steg blir långsammare. Han ser hur Sture
biter ihop men tårarna stiger i ögonen. Snart skulle han inte orka längre. Utan ett ord tar Lasse
Stures väska och de fortsätter som inget har hänt. Promenaden på den dammiga landsvägen
blir både lång och svettig. När de så småningom svänger in på en smal väg med en sträng av
gräs i mitten förstår Lasse att de snart är framme. Slutligen stannar de på gräsmattan framför
ett stort rödmålat trevåningshus. De var framme. Äntligen kunde de pusta ut. Lasse sätter ner
båda väskorna och lägger sig på rygg i gräset. Det doftade härligt. Här skulle han tillbringa tre
veckor. Han hinner inte mer än tänka tanken förrän ett fönster på första våningen öppnas och
en av tanterna tittar ut. En kort signal i visselpipan och pojkarna kallas upp till den stora
sovsalen för att bli tilldelade sina sovplatser. Det blev ett väldigt tjafsande om vem som skulle
ha vilken säng. Lasse väntar tyst på sin tur. När alla till slut tjafsat färdigt fanns det två
sängplatser kvar. Lasse tar sängplatsen under fönstret och Sture den direkt innanför dörren,
närmast intill Lasse. Sture är nöjd. Han känner sig redan trygg i närheten av Lasse. De
stoppade in sina väskor under sängarna.
Nu var det dags för rundvandring. Återigen går de på led bakom en av tanterna, för att göra
sig bekanta med huset och omgivningarna. För dem som varit här tidigare var ju ingenting
nytt eller märkvärdigt men för Lasse, Sture och de andra som aldrig varit på kollo tidigare
kändes mycket både främmande och skrämmande. På mittenvåningen låg det stora rummet
där de var tillåtet att uppehålla sig om det regnade. På bottenplanet var matsalen. Där skulle
de sitta på bänkar vid långa bord för att äta dagens tre måltider. Frukost klockan sju, lunch
klockan tolv och middag klockan fem. Även om Lasse tyckte att frukost klockan sju lät lite
väl tidigt när man hade sommarlov, så verkade det ju jättefint med både lunch och middag. De
går vidare bakom matsalen in i köket med den stora järnspisen och den långa diskbänken. Ved
till spisen och vatten till köket skulle de turas om att bära in. Diskning ska alla hjälpas åt med
efter ett uppgjort schema. Det hördes en del suckar men för Lasse var det inget ovanligt.
Hemma var det mamma som lagade maten och han som diskade. Utanför huset låg två låga
uthuslängor. Den ena med öppen långsida och emaljerade handfat i en långa rader. Här var det
meningen att alla morgon och kväll skulle tvätta sig och borsta tänderna. Vatten fick de hämta
från pumpen bakom stora huset. I den andra längan fanns utedassen. Lasse tittade lite
undrande på raden med de fyra hålen. Sture knuffar på honom och undrar lite försiktigt om
det var meningen att man skulle gå på toa tillsammans fyra och fyra. Hans fråga möttes av ett
flin från några av grabbarna som varit här tidigare. Den där lille skiten skulle snart nog få
känna på hur det var att skita på utedass.
I samma länga låg också redskapsbodar med både leksaker, krattor, gräsklippare och verktyg.
Efter rundvandringen får de äntligen gör vad de själva vill. Lasse går ensam runt för att lära
känna omgivningen. Han hälsar lite avvaktande på några grabbar som står i en klunga och
pratar. Men får inget svar. Skulle de här bli hans kompisar under de kommande veckorna?
Efter att ha ätit sin första middag och diskat, tog Lasse en promenad längs den lilla vägen som
hade en grässträng i mitten. Skorna hade han tagit av sig och höll dem i handen. Han ville
känna den känsla av frihet som det mjuka gräset under fotsulorna gav. I stan gick man aldrig
barfota. När han kom fram till landsvägens hårda sand och grus satte han på sig skorna igen.
Innan de tre veckorna var till ända skulle han säkert ha så härdade fotsulor att han utan
problem skulle kunna springa i gruset på landsvägen. Det var det sista han tänkte innan han
kröp ner i sin säng. Klockan var inte mer än nio, solen hade inte gått ner ännu, men såna var
reglerna. Alla skulle var i säng klockan nio och efter klockan tio skulle det vara tyst. Dagen
hade varit full av nya intryck, många roliga och spännande andra mindre kul och en del hade
gjort honom besviken. De flesta av grabbarna verkade helt okej. Men det fanns ett gäng som
kände varandra sen tidigare. De verkade stöddiga och kunde säkert ställa till med bråk. Det
var nog bäst att inte blanda sig med dem utan hålla sig på sin kant. Om tanterna visste han
inte vad han skulle tycka. Men det fick väl ge sig med tiden.
Det var många tankar som gick runt i hans huvud. Sommarnattens skymningsljus smet in
mellan springorna i rullgardinen och genom det öppna fönstret hördes ljud som han inte var
van vid.
Första dagen på kollo hade inte blivit riktigt som han tänkt sig. Nu fick han se om första
natten skulle bli bättre. Hur det än var med saken här skulle han bli kvar i tre veckor vare sig
han ville eller inte. Han smyger ner handen i väskan och letar fram Mr. Chapman, drar filten
över huvudet och försöker tänka på något annat.
Sture som ligger i sängen bredvid kunde inte heller sova. Han är både rädd och orolig.
Försiktigt hade han sträckt ut en hand mot Lasse och viskat ett tyst god natt, men inte fått
något svar. Lasse hade redan somnat.
Kollobryggan
Värmebölja. Varje dag hade börjat likadant sen Bengt kom ut till landet. Solen hade lyst från
en klarblå himmel i veckor. För att få lite svalka hade Bosse och Bengt varit ute med båten så
ofta de kunnat. Nu låg de på mage på kollobryggan och kikade ner genom springorna mellan
plankorna. Där nere hade småfisk samlats i skuggan.
Kollobryggan och badberget på andra sidan ön var två av samlingspunkterna för öns barn. Där
träffades de för att bada, dyka och planera dagens äventyr. Idag hade Bengt och Bosse valt
Kollobryggan. Att bryggan kallades Kollobryggan betydde inte att den tillhörde barnkolonin,
den bara kallades så. Bryggan tillhörde allmänningen och låg efter landsvägen, inte långt från
själva kolonin. Vid sidan av den långa bryggan hade någon, kanske från kolonin, en gång för
länge sedan, spikat ihop en liten inhägnad del som var avsedd för de barn som inte var
simkunniga. Längst ut på bryggnocken låg en så kallad klappbrygga. Några hopspikade
plankor nästan nere vid vattenytan, avsedda för att tvätta trasmattor och skölja kläder.
Både Bengt och Bosse hade hunnit bli riktigt bruna. Bengts hår hade vuxit ut så han såg ut
som en igelkott. De ligger och småpratar med näsorna mot den varma bryggan. De hade först
varit vid badberget men där hade det bara funnits en massa småtjejer. Inga nya kompisar hade
kommit till ön. Kollobarnen som de sett komma hade varit lika bleka och nyklippta som varje
år. I stort sett var allt som vanligt utom att abborrarna vid abborrgrundet inte var lika stora
som Bengt mindes dem från förra sommaren.
I brist på annat nöje spottar de ner i vattnet för att se när fiskarna som stod stilla i det
grönskimrande vattnet under bryggan kom upp till ytan i hopp om att finna något som gick att
äta. Solen, doften av varmt trä och tjära gör dem härligt slöa.
Plötsligt störs deras småprat av skarpa signaler från visselpipor. Slut på friden. Kollobarnen
var på väg. På två led kom de gående med badbyxor och handdukar i händerna. Bosse och
Bengt sätter sig upp och tittar roat på hur grabbarna gör sig klara för att för att tvätta sig innan
de får simma och leka. Samtliga går ner i den lilla grunda inhägnaden. Fröknarna håller
stenhård kontroll på att alla tvättar sig ordentligt och ingen fuskar. De som är simkunniga
tillåts sedan att gå ner i vattnet på badstegen vid yttersidan av bryggan. Ingen får dyka i. De
icke simkunniga måste stanna innanför inhägnaden.
Uppenbarligen ogillar tanterna de två flinande solbrända grabbarna som tagit ”deras brygga” i
besittning. De hävdar att bryggan tillhör kolonin och uppmanar därför pojkarna att omgående
försvinna. När de inte omedelbart blir åtlydda går de ut på bryggan för att handgripligen se till
att de ger sig iväg. Kollobarnen tystnar och iakttar spänt vad som ska hända. Visserligen är
både Bengt och Bosse snälla och väluppfostrade gossar, men att två hotfulla tanter, som
dessutom inte verkar tycka om barn, skulle köra bort dem från deras brygga tänkte de inte
tillåta. Men visst hade tanterna bett dem att försvinna så kunde de väl göra dem till viljes.
Båda reser sig långsamt och tittar oförstående på tanterna som hotfullt kommer klivande ut på
bryggan. Utan att säga ett ord till varandra vet de precis vad de ska göra. Samtidigt som
tanterna sträcker ut armarna för att ta tag i dem tar de sats, springer ut på bryggnocken och
med ett svanhopp försvinner de under vattenytan. Så snart de kommit tillräckligt djupt vänder
de och simmar tillbaka in under klappbryggan. Där finns ett litet mellanrum mellan vattnet
och plankorna, precis lagom för att få upp näsan över vattenytan och kunna andas utan att
synas. De hade gjort samma sak otaliga gånger tidigare. Knäpptysta ligger de under
klappbryggan och lyssnar till uppståndelsen ovanför sina huvuden. Tanterna blåser i sina
visselpipor. Alla kollobarn beordras upp ur vattnet. Det blir dödstyst på bryggan. Allas ögon
är riktade ut över den stilla vattnen ytan där pojkarna nyss försvunnit. Alla, även fröknarna
står handlingsförlamade. Ingen vet vad de ska göra. När Bengt och Bosse anser att tanterna
har fått nog tar de ett djupt andetag, simmar en bit under vattnet och sticker sedan upp
huvudena några meter ut.
Lasse hade också blivit rädd när han sett grabbarna försvinna under vattnet och hade fått lov
att trösta Sture som börjat gråta. När Sture förstod att det hela var ett bus, släppte han Lasses
hand och torkade snabbt tårarna, orolig att någon annan skulle se att han gråtit.
Bengt och Bosse simmar lugnt tillbaka till bryggan, tar sina handdukar och under
kollograbbarnas jubel, hämtar de sina cyklar och trampar i maklig takt bort längs landsvägen.
Hämnden på tanterna var ljuv.
När de tagit sina handdukar och gått bort mot cyklarna hade Bengt fått ögonkontakt med
Lasse och sett hur han i smyg gjort tummen upp. Han frågar om Bosse också sett grabben som
gjort tummen upp. Han som stod bredvid en liten vithårig kille. Nää, Bosse hade inte lagt
märke till honom men det var ju bra om de fått en bundsförvant innanför väggarna på kollo.
Man kunde aldrig veta om man skulle kunna komma på något annat kul att reta tanterna med.
Sommaren var ju lång.
Sture försvinner
Redan efter en vecka insåg Lasse att dagarna på kollo inte skulle bli riktigt som han tänkt sig.
Visserligen var det en härlig sommar. Värmeböljan höll i sig. Varje morgon när han vaknade
möttes han av en strålande sol från en klarblå himmel. Frukostarna var bra. Gröt och mjölk,
varm choklad och ostmackor. Att bädda sin säng och diska efter maten var heller inga
problem. Det var han van vid hemifrån. Men gänget han lagt märke till på kajen redan före
avresan hade börjat göra livet besvärligt både för honom och en del andra. Han kände till den
där sortens grabbar från plugget. De var stora i käften och stöddiga när de var tillsammans,
men ensamma smet de undan som skrämda råttor. Värst av allt var att de hade valt ut Sture till
specialoffer. Det började med att de kallade honom Myggan. Han var ju liten och ofarlig.
Dessutom var han lättskrämd och vågade inte skvallra för fröknarna. De gånger de spelade
fotboll såg gänget till att de alltid kom i samma lag. Kunde de klämma till Sture i matcherna
så såg de till att göra det. Han fick ta emot de värsta smällarna.
Gängets ständiga påhopp gjorde att Sture gärna höll sig i närheten av Lasse. Där kände han
sig trygg. Ofta hittade han och Lasse på att göra saker tillsammans. Lasse som var duktig på
att snida trägubbar hade av fröknarna fått lov att hämta ut två moraknivar ur ett låst skåp i
redskapsboden. En till sig själv och en till Sture, som han med stort tålamod visade hur man
skulle hålla kniven för att inte skära sig. Han visade också vilka träbitar som var lättast att
tälja i. Så småningom åstadkom de tillsammans ett helt galleri av olika figurer. Att de
lyckades så bra med sitt galleri retade gänget lika mycket som det retade dem att Lasse tagit
Sture under sitt beskydd. Även om gänget var rädda för Lasse hade han fått veta att de i smyg
kallade honom myggmorsan. De kunde kalla honom vad de ville. Han lät sig inte påverkas.
Ville de ha bråk var de välkomna, men Sture var han orolig för.
Dagarna går. Knappast någon kan undgå att lägga märke till hur Sture mobbas av
grabbgänget. Trots det är det ingen som säger något. Allt mer öppet går gänget in för att
knäcka Sture.
Kollotanterna ser naturligtvis också vad som pågår men tycker inte att det angår dem. Den
som sig i leken ger får också leken tåla. Sture fick väl rycka upp sig. Att kämpa lite fostrade
bara till hårdhet. Det hade de minsann själva fått erfara när de växte upp och det hade de inte
tagit någon skada av.
Sture tiger och tar emot. Varje dag försöker han göra sitt sommarlov så bra som möjligt.
Oftast i skydd av Lasse. Gänget ger emellertid inte upp. De fortsätter sina trakasserier. De
tänker inte ge sig förrän de fått den lilla myggan att gråta och be att få åka tillbaka hem till
morsan.
Efter hemliga överläggningar kläcker en av de mest förslagna i gänget en idé. Alla är helt
överens. Den var ju helt enkelt genial. Skulle inte den knäcka den lilla myggan så vore det väl
själva fan.
En morgon när de som vanligt bäddat sina sängar och alla gått ner för att äta frukost, stannar
en i gänget kvar i sovsalen. Han väntar och lyssnar tills han är helt säker på att ingen sett
honom eller finns i närheten. Då stänger han dörren och kilar snabbt som en vessla bort till
Stures säng. Viker upp filten och överlakanet, knäpper upp gylfen och kissar ner i Stures säng.
För säkerhets skull kissar han också på Stures pyjamasbyxor. När han nöjd betraktar vad han
åstadkommit lägger han tillbaka överlakan och filt, slinker ut ur rummet och kilar nerför
trapporna till sin plats vid frukostbordet. Med ett flin meddelar han de övriga i gänget att
dådet är fullbordat.
Innan de hunnit duka av efter frukosten går en annan, mer teaterbegåvad, av gängets
medlemmar fram till en av fröknarna och ber försynt om ett privat samtal. Hon förstår genast
att något allvarligt hänt och tar honom med in på sin expedition. Med en bekymrad min
förklarar gossen att han inte är den som vill skvallra, men Sture är sängvätare. Han själv hade
haft svårt att sova för det luktade kiss i sovsalen. Upprörd över vad hon fått höra ger hon sig
omedelbart iväg för att kontrollera om det verkligen kunde vara sant. Visst, det var ju
genomblött i Stures säng. Efter att noggrant ha inspekterat både säng och pyjamas rusar hon
tillbaka ner till sin expedition, river fram pärmen med de anmälningsformulär som föräldrarna
fått fylla i när de ansökt om kolonivistelse för sitt barn. I ansökningsformuläret finns en ruta
att kryssa i om barnet är sängvätare. Den rutan är inte ikryssad på Stures blankett. Det här var
ju ett uppenbart brott mot gällande regler.
Sture och Lasse satt som vanligt på bänken utanför snickarboden och täljde på sina träfigurer
när en av tanterna kom springande. Andfådd och högröd i ansiktet skriker hon åt Sture att
omedelbart följa med in på expeditionen. Där satt den andra tanten och väntade med
blankettpärmen uppslagen. Sture leds fram och hon pekar på rutan om sängvätning som inte
är ifylld. Med återhållen ilska frågar hon varför hans föräldrar inte kryssat i rutan och varför
han inte berättat att han kissar på sig på nätterna. Trodde han kanske att det inte skulle
märkas? Sture kryper ihop och tittar helt oförstående på de båda tanterna. Tårarna steg i
ögonen.
– Jag kissar inte på mig, säger han med svag röst.
Nu trillade tårarna nedför kinderna.
– Jaså du ljuger också!
Bryskt tar de honom i armarna och mer bär än leder de honom upp till sovsalen och sliter bort
filten på hans säng. Darrande av ilska pekar de på den blöta madrassen och uppmanar honom
att sätta ner handen för att känna efter. Visst var det blött, men han visste ju att han inte hade
kissat på sig. Stammande försöker han komma på en förklaring till var det blöta kommer
ifrån.
– Det kanske är vatten, piper han.
– Stick ner näsan och lukta så känner du säkert att det inte är vatten, säger den ena tanten och
trycker ner hans huvud i det nerkissade lakanet. Det luktade kiss lång väg. Som ett ytterligare
bevis håller den andra tanten upp hans våta pyjamasbyxor. Fortfarande utan att fatta var kisset
kom ifrån sliter sig Sture ur tanternas grepp. I panik rusar han ut ur sovsalen, ner för
trapporna, ut genom dörren, förbi en klunga flabbande grabbar och försvinner bort mot
skogen.
Det dundrar i trappan när fröknarna kommer skumpande efter för att ta fast rymlingen.
För sent. Sture var redan borta. Irriterat vänder de båda damerna tillbaka mot huset. Irriterat
schasar de undan klungan med pojkar som oskyldigt frågar vad som hänt. Utan att svara
försvinner de in på sin expedition och smäller igen dörren bakom sig. Nu hade de fått ett
riktigt problem.
Båda insåg ju genast att ett försvunnet barn var ett betydligt allvarligare problem än en
nerkissad säng. Hade de tagit i för hårt? Var det kanske deras fel att pojken var borta? Nu
gällde det att handla snabbt. Omgående ringer de polisen i Vaxholm och informerar att en av
kolonins pojkar hade rymt. Anledningen till rymningen berättar de av förklarliga skäl inte.
Polisen är inte särskilt upprörd. Att grabbar gav sig av från kollo då och då var ju inte helt
ovanligt. De ber damerna lugna sig till nästa dag. Om rymlingen då fortfarande saknades
kunde de återkomma så skulle polisen se vad som kunde göras. Lugnade av polisens
rekommendation och nöjda med sig själva för att ha handlat så snabbt och klokt, gick de ut för
att lugna skaran av pojkar som samlats utanför deras dörr. Utan att i detalj tala om vad som
fått Sture att rusa iväg berättar de att de redan talat med polisen. När allt lugnat ned sig skulle
de få se, att när Sture blev hungrig, då kom han säkert tillbaka.
Lasse som på avstånd hört uppståndelsen lägger ifrån sig kniven och går fram till gänget som
står samlade på gräsmattan utanför huset. Han spänner ögonen i dem och frågar om de vet vad
som hänt. Med uppenbar förtjusning berättar ledaren för gänget vad de gjort. Hur de lurat
tanterna och att Myggan, den lilla morsgrisen nu hade fått vad han förtjänat. De ställer sig tätt
samman och iakttar med överlägset intresse Lasses reaktion. Skulle han försvara Sture och
berätta för tanterna vad de gjort eller var han så rädd för dem att han teg? Lasse kände hatet
växa i bröstet men behärskade sig. Han tog god tid på sig när han gick fram och tittade iskallt
på var och en i gänget. Utan ett ord gick han sedan tillbaka till snickarboden.
Middagen åts under tystnad. Ingen Sture hade synts till. Efter middagen samlades grabbarna i
små klungor för att viskande prata om det som hänt. Det vanliga stojet och bråket innan alla
tvättat sig och borstat tänderna hade kommit av sig. Redan klockan nio var det tyst i sovsalen.
Stures säng var tom. Lasse kunde inte sova. Hans tankar var hela tiden hos Sture. Var kunde
han vara? Vad kunde ha hänt eftersom han inte kommit tillbaka?
När alla andra har somnat smyger han upp. Han klär sig ljudlöst, öppnar fönstret och hoppar
barfota ner på det daggvåta gräset. Det lyser inne på tanternas expedition. Hukande tar han sig
förbi deras fönster och försvinner utom synhåll. Han ska leta rätt på Sture.
I den ljusa sommarnatten hittar han lätt stigen där Sture försvunnit. Han följer den genom den
täta granskogen. Det ljusnar mellan träden så småningom och han kommer fram till ett öppet
fält. En jordgubbsodling. Det enda som hörs är vindens svaga sus i träden och vågorna som
rör sig nere vid stranden. Försiktigt smyger han fram i kanten av fältet. Plötsligt tyckte han sig
se något som rörde sig en bit bort. Han stannar till. Lyssnar.
– Sture, ropar han försiktigt.
Det hördes ett fniss bland jordgubbsplantorna och två huvuden blev synliga. Ett med hår som
en igelkott. Bengt och Bosse kände genast igen Lasse när han kom smygande ut ur skogen.
Det var ju grabben som gjort tummen upp efter dyket vid kollobryggan.
– Hej vad gör du här? Ska du också palla jordgubbar?
Trots att de inte var Sture han hittat så blev Lasse glad när han kände igen grabbarna som
nästan skrämt livet ur fröknarna. Nej, han var inte där för att palla jordgubbar han var ute för
att leta rätt på en kompis. Hade de kanske sett till en liten vithårig kille? Nä, inte hade de sett
till någon, de hade varit fullt upptagna med att palla jordgubbar. Tillsammans sätter sig alla
tre i dikeskanten och medan de äter nypallade jordgubbar berättar Lasse varför han är ute mitt
i natten och letar efter sin kompis. Skulle han räkna med någon hjälp var det lika bra att
berätta hela historien från början till slut. Om gänget vid kollo och vad de gjort. Hur tanterna
behandlat Sture. Hur Sture sedan rädd och gråtande sprungit sin väg och inte kommit tillbaka
till middagen. Han var försvunnen. Bengt och Bosse lyssnade under tystnad till Lasses
berättelse. När han slutat var alla tre helt överens om att både gänget och kollotanterna skulle
få sitt straff, men först skulle de hitta Sture.
Bosse, som haft en syster som halkat i och drunknat när hon var liten, visste av erfarenhet att
klipporna vid vattnet var farliga för en oerfaren storstadskille. Han föreslår därför att de börjar
leta efter Sture längs stränderna. Tillsammans ger de sig iväg. De går över klippor och längs
vassar. De ropar hans namn men får inget svar. Så småningom kommer fram till bryggan där
Bosses pappas stora båt och hans egen lilla snurra ligger förtöjda. Bosse föreslår att de tar
hans båt och fortsätter sökandet utefter stränderna. Alla tre är överens om att idén är bra även
om det kändes hemskt att tro att de skulle hitta Sture flytande i någon vik. De gick ut på
bryggan. Bosse hoppade ner i båten och fällde ner motorn medan Lasse och Bengt gjorde loss
i för och akter. När de gjort klart för att ge sig av hör Bosse ett konstigt ljud inifrån ruffen på
den stora båten. Det lät som gnäll från en instängd katt. Han hoppar upp på bryggan och går
ombord på sin fars båt. Han säger åt de andra att vara tysta och öppnar dörren in till förruffen.
Där, hopkrupen längst framme i förpiken satt en vettskrämd liten kille med vitt hår. Han
stirrade på Bosse med rödgråtna ögon och försökte krypa så långt bort han kunde. Varsamt
sträcker Bosse fram sin hand för att hjälpa den vettskrämda lilla killen ut ur den mörka ruffen
men han trycker sig bara ännu längre in i förpiken. För att inte skrämma honom ännu mer
kryper Bosse ut igen och meddelar triumferade att han hittat Sture som gråter och ser döskraj
ut. Lasse kände hur en sten föll från hans hjärta. För att inte skrämma ihjäl den stackars Sture
kryper han själv in i ruffen och säger tröstande till Sture att allt är ok. Det är ingen fara längre.
Så tar han Sture varligt i handen och hjälper honom ut. När Sture torkat tårarna förklarar han
att han trott det var killarna från gänget, som var ute efter honom. Bosse och Bengt tycker
verkligen synd om den lilla killen.
– Vad ska vi göra nu då, undrar Bengt som hittills varit tyst?
– Vi behöver tänka, säger Bosse och tänker gör man bäst på sjön.
För att inte väcka någon tar de den grönmålade ekan som ligger uppdragen i vasskanten.
Lasse och Sture sätter sig på aktertoften, Bosse på mittoften och Bengt skjuter ut ekan. Tyst
glider de iväg ut på den spegelblanka fjärden. Endast dropparna från årbladen krusar ytan där
de höga nattmolnen speglar sig i det svarta vattnet. Vid den lilla holmen där Bosse och Bengt
brukade meta abborrar glider de in mellan klipporna, drar upp båten och gör fast den i en al i
vattenbrynet.
Med Sture mellan sig vandrar de sedan genom blåbärsris bort mot klipporna på motsatta sidan
av ön för att möta morgonsolen när den går upp över trädtopparna på fastlandet. De lägger sig
tätt intill varandra på de ännu solvarma klipporna. Sture känner sig lugn när han ligger mellan
vännerna och tittar upp i den allt ljusare sommarhimlen. Vad skulle de göra när det blev
morgon? Skulle de berätta för Bosses och Bengts föräldrar om vad som hänt Sture? Hur skulle
de bäst straffa gänget? Vad skulle de göra med tanterna? Frågorna var många. De låg och
småpratade och planerade vad de bäst kunde göra inför morgondagen. Trots att Bosse påstått
att man tänkte bäst när man var på sjön tog så småningom sömnen överhand. Utan att ha
funnit de rätta svaren sov snart alla fyra medan solen sakta gick upp bortom öarna i öster.
På kolonin var det tyst. Alla sov, även fröknarna. Hemma hos Bengt sov också hans mamma,
medveten om att hennes son sover över hos Bosse. Bosses mamma sov däremot inte, hon var
som vanligt orolig för sin son. Vid tvåtiden hade hon vaknat och tittat in i Bosses rum för att
övertyga sig om att pojkarna låg i sina sängar. Rummet var tomt. Den första panikartade
tanken som for genom hennes huvud var att de hade drunknat. Tankarna på dottern som i ett
obevakat ögonblick halkat från en klippa och drunknat kunde aldrig släppa henne, trots att det
hänt innan Bosse föddes. Tanken på att förlora ännu ett barn gjorde henne skräckslagen. I
panik sprang hon ut ur huset och ropade efter pojkarna. När hon inte fick något svar, sprang
hon tillbaka in i huset och väckte sin man. Yrvaken klev han upp och gick ut på verandan.
Omedelbart såg han att ekan inte låg kvar i vasskanten. Pojkarna hade veckan innan bett att
få ta båten och ro ut till ön där de brukade meta, för att sova över där. Hans fru, som alltid var
orolig så snart det gällde båtar och sjön, hade sagt ett bestämt nej. Han hade lyssnat och för
husfridens skull inte lagt sig i samtalet utan låtit sin hustru bestämma. Nu tog han det hela
med ro. Han anade vart pojkarna tagit vägen och lägger en lugnande arm runt sin hustrus bara
axlar. Säger till henne att ta på sig en kofta och sätta på en kopp kaffe så skulle han och
pojkarna snart vara tillbaka. Han tar på sig byxor, skjorta och väst, tar ner sin solblekta Oscar
II-mössa från hatthyllan och går med lugna steg ner till bryggan. Gör loss båten där Sture nyss
legat gömd i förpiken. Backar ut och kör bort mot den lilla holmen mitt i fjärden. Med motorn
på tomgång glider han sakta runt ön och spanar längs stränderna.
Han hade gissat rätt. På de släta klipporna vid bortre sidan av ön finner han fyra sovande
pojkar. Ett par korta signaler med mistluren bara. Bländade av den uppgående solen vaknar
fyra yrvakna grabbar, utan att fatta vad som väckt dem. Bosse är den som först begriper vad
det är. Han känner igen signalen och ställer sig upp, vinkar till sin far och ropar att allt är ok.
Fortfarande lite vingliga i benen efter en natt på de hårda klipporna går de fyra genom
blåbärsriset tillbaka till ekan. Lasse och Bengt sätter sig på varsin sida om Sture. Bosse skjuter
ut båten från stranden, lägger ut årorna och börjar med kraftiga tag ro tillbaka över fjärden,
tätt följd av sin far i den vita Pettersonbåten.
Bosses mamma har stått på bryggan och väntat sen den stora båten försvann runt udden. När
hon nu på avstånd ser båtarna komma glidande mot bryggan, tar upp en näsduk ur
förklädsfickan, snyter sig och torkar tårarna. Hon vill för allt i världen inte visa hur orolig och
rädd hon varit.
Båten låg åter tryggt förtöjd vid bryggan och ekan var uppdragen i vasskanten. Pojkarna hade
kommit till rätta. Det var inte bara Bosses föräldrar som väntat in pojkarna när de lugnt
kommit roende in i viken. Även Bengts mamma var där. Nu satt de alla tillsammans på
bryggan. Pojkarna skulle i lugn och ro få berätta varför de rott ut till ön och sovit på
klipporna. De tog god tid på sig och berättade hela historien med alla detaljer, ända från den
tidiga morgonen när Sture i vild panik lämnat kolonin, efter att ha blivit oskyldigt anklagad
för att vara sängvätare. Lasse berättar om gängets grymma förföljelse av Sture och om
tanternas blindhet eller kanske ovilja att se de dagliga trakasserierna. Och, även om det inte
fanns några bevis, om det grymma tilltaget att själva kissa i Stures säng och sedan beskylla
honom för att vara sängvätare.
De vuxna hade uppmärksamt lyssnat utan att avbryta. När slutligen Sture berättar om hur
tanterna tryckt ner hans huvud i den pissvåta madrassen och bett honom svara om det var
vatten eller kiss, lägger Bosses mamma sin arm runt Sture och trycker honom tätt intill sig.
Stryker med en mjuk hand över hans vita hår och tar åter upp sin näsduk för att torka både
sina egna och Stures tårar. Stackars lilla pojke. Bosses pappa bara grymtar. Inte utan en viss
stolthet måste han medge det var rejält gjort av grabbarna att leta reda på Sture. Att man
tänker bäst på sjön var ju något han själv alltid framhållit, så natten på ön var väl kanske något
han själv skulle ha föreslagit om han varit i Bosses kläder.
Solens första strålar har tagit sig över skogskanten när Lasse och Sture, i sällskap med Bosse
och Bengt kom gående genom det daggvåta gräset på väg mot kolonin. Där hade alla just
vaknat och satt vid frukostbordet. Utan att knacka kliver de in genom dörren till matsalen.
Sorlet tystnar. Tanterna stirrar på dem som om de sett spöken. Några av grabbarna i gänget
flinar nervöst. Utan att fråga vad som hänt går en av tanterna fram till Sture. Hon tar tag i hans
arm och uppmanar Bosse och Bengt att omgående försvinna från koloniområdet. De var ju två
helt främmande pojkar. De hörde inte till kolonin. Men tanterna känner igen dem från
incidenten på bryggan. Tanterna varken tackar eller frågar hur eller var de hittat Sture. Istället
tar de med sig Lasse och Sture in på expeditionen. De sätter sig bakom det stora skrivbordet
och sätter pojkarna på varsin pinnstol på motsatta sidan. Det blir märkvärdigt tyst i rummet.
Ingen säger något, bara en flugas envisa surrande mot fönstret stör tystnaden. Pärmen med de
ifyllda anmälningsblanketterna ligger framför dem på skrivbordet.
– Ja, vi väntar, säger en av tanterna.
– Jag hoppas ni har en bra förklaring till varför ni försökt rymma, säger den andra.
Sture får som vanligt svårt att hålla tårarna tillbaka. Han tittar bedjande på Lasse, som samlar
sig för att berätta hela historien. När han avslutat sin berättelse om vad han tror Sture blivit
utsatt för av gänget, varför Sture sprungit sin väg efter vad tanterna gjort mot honom, varför
han själv givit sig av för att leta rätt på Sture och vad som hänt efter att han med hjälp av
Bosse och Bengt hittat Sture, sitter tanterna helt tysta.
För det första tror de inte ett ögonblick på vad Lasse berättat om sängvätningen. Det vore ju
helt befängt att någon annan skulle ha kissat i Stures säng. Det var ju helt uppenbart att det var
Sture själv som kissat på sig under natten. Allt annat var helt otänkbart och en fräck lögn för
att skylla ifrån sig. För det andra skulle Lasse inte tro på vad Sture berättat om det som hänt
när han tillsammans med dem inspekterat den nerkissade sängen. Att också han själv sedan
hade rymt från kolonin och att båda varit borta en hel natt skulle inte heller passera ostraffat.
För att undgå närmare undersökningar av den här historien ringer de upp polisen i Vaxholm
och ber om ursäkt för att de stört dem helt i onödan. Pojken har kommit till rätta och allt var
frid och fröjd.
Direkt efter samtalet bestämmer de att de två rymlingarna skulle bort från kolonin. Det skulle
ske omedelbart, innan den här historien fick för stora proportioner och andra började lägga sig
i vad som egentligen hänt. Att en av dem, förutom att han rymt, var en sängvätare vars
föräldrar trotsat reglementet och avsiktligt låtit bli att kryssa för rutan om sängvätning i
anmälningsblanketten, det var ytterligare en anledning att skicka hem gossen.
De börjar med att ringa Stures mamma som utan att förstå vad som tagit åt hennes son, kom ut
till kolonin redan samma eftermiddag. Hon ber om ursäkt. Något sådant hade faktiskt aldrig
tidigare hänt hennes pojke. Under fröknarnas noggranna övervakning packar de Stures väska.
Redan samma kväll far de hem. Innan Sture försvann lovade Lasse att han skulle höra av sig
och berätta hur den här historien slutade. Han visste att den inte skulle sluta utan att några
skyldiga skulle få sina straff.
Så snart Bengt fick höra att Sture och Lasse skulle bli hemskickade från kolonin berättade han
för sin mamma vad som skulle hända hans kamrater.
Hela dagen går hon och tänker på den otroliga historien. Natten kom. Lakanen i hennes säng
snodde sig kring hennes ben, kudden kändes hård och obekväm. Det var omöjligt att sova.
Tankarna på de två barnen som skulle få sin sommar förstörd lämnade henne inte. Så snart de
första solstrålarna tittade in genom sovrumsfönstret väcker hon Bengt. Hon brer några
smörgåsar och gör i ordning en kopp te innan de sätter sig i trädgården. För att bli helt
övertygad om att hon fattat allt rätt ber hon Bengt att ytterligare en gång berätta allt som hänt.
Han måste lova att tala om allt, hela sanningen och inte undanhålla någonting. Det hon fick
höra på nere på bryggan tillsammans med barnen och Bosses föräldrar hade låtit för hemskt
för att vara sant. Bengt berättar allt en gång till. För att få allt säkert bekräftat ringer hon sedan
hem till Bosse. Efter ett långt samtal med hans föräldrar och i synnerhet hans pappa inser hon
att historien, trots att den verkade helt orimlig måste vara sann.
Utan att tveka ingriper hon. Att Sture redan blivit hämtad kunde hon inte göra något åt men
att även Lasse skulle skickas hem skulle hon sätta stopp för. Det fanns en gräns för orättvisor.
Hon ber Bengt ta reda på telefonnumret hem till Lasse. Redan på morgonen dagen efter att
Sture hämtats ringer hon hem till Lasse. Det är hans pappa som svarar. Hon presenter sig och
ber om ursäkt att hon kanske lägger sig i något som hon inte har med att göra, men hon vill
veta om någon av damerna på kolonin ringt och talat med honom. Det hade de. De hade
berättat att Lasse föregående kväll rymt tillsammans med en annan pojke. Som ansvariga för
barnens säkerhet hade de hela natten varit ute och letat efter de båda rymmarna innan de först
på morgontimmarna funnit dem i en båt nere vid sjön. Nu var det, som han säkert förstod,
tyvärr tvungna att skicka hem hans son. Den andra rymlingen hade redan lämnat kolonin. Det
bästa vore om han hämtade pojken omedelbart så att ordningen blev återställd. Det var ju så
lätt att sådana här tilltag annars kunde smitta av sig på de andra pojkarna. Bättre att stämma i
bäcken än i ån.
Så snart han talat färdigt berättar hon den sanna historien för honom och frågar i samma
andetag om inte Lasse, istället för att skickas hem, kunde stanna hos henne och hennes son
resten av sommaren eller åtminstone ett par dagar medan den här historien klarades upp.
Förvånad över erbjudandet tackar han men ber att få återkomma när han talat med sin fru. Det
dröjde till kvällen innan telefonen ringde. Det var Lasses mamma. Vanligtvis var hon en mild
kvinna som sällan blev arg eller höjde rösten, men när hon fått höra hur koloniföreståndarna
förvanskat historien och dessutom redan skickat hem en liten oskyldig kille istället för att ta
tag i odågorna som burit sig så vidrigt åt, var måttet rågat. Klart och tydligt förklarade hon att
de redan nästa dag skulle komma ut till ön för att öga mot öga få träffa de här damerna. Sedan
kunde de träffas för att diskutera mer om Lasses fortsatta sommar. Tills dess var hon mer än
tacksam om Lasse kunde få stanna hos dem istället för att skickas hem.
Så snart hon lagt på luren ringer hon upp till kolonin. Hon presenterar sig och säger att
eftersom hon tycker att hela den här historien låter underlig, kommer hon och hennes man att
redan i morgon ta båten ut till ön och besöka kolonin för att hämta Lasse och dessutom få
klarhet i vad som verkligen hänt. Utan att invänta svar lägger hon på luren.
Den kvällen var ljuset tänt inne på koloniexpeditionen till långt fram på natten. Nu gällde det
att gång på gång gå igenom vad de skulle säga när pojkens föräldrar kom. Det var viktigt att
hålla sig till samma historia och vara väl förberedda och ge samma svar på alla frågor de
kunde tänkas få. Det fanns ju också en risk att den bofasta pojkens föräldrar skulle kunna
dyka upp. Så även om risken var liten fick de lov att gardera sig mot deras frågor också.
Mötet på kolonin med Lasse föräldrar blev kort. Bakom en gardin hade fröknarna sett Lasses
föräldrar sakta komma gående mot kolonin. Hans mor med ett stadigt tag under sin makes
arm. Han hade gått med den blindes trevande och något snubblande gång. När de insett att
han faktiskt var blind och inte berusad hade de, från en överlägsen och avvisande attityd,
ändrat sig och raskt erbjudit en stol att sitta på. Sedan hade de som välrepeterade skådespelare
spelat upp vad de under natten kommit överens om. Redan efter en halvtimme förstod Lasses
mor att en fortsatt diskussion med dessa två damer var meningslös. Ord stod mot ord. Vad
som var sant och vad som var lögn i rymningshistorien, skulle aldrig klarläggas. Att deras son
talade sanning var utom allt tvivel. Att försöka få de två damerna att tala sanning skulle vara
bortkastad tid. Efter ett mer än frostigt avsked tar de med sig Lasse och lämnar damerna åt
sina samveten.
Däremot hade det inte varit bortkastad tid att tillsammans med pojkarna, även Bosse som var
nyfiken på att träffa Lasses föräldrar, att ta en promenad hem till Bengt. Under promenaden
får de åter höra hela berättelsen om vad som hänt, ända från morgonen då Sture i panik rusat
från kolonin till Bosses pappa funnit dem på ön. Promenaden avslutas i trädgården hemma
hos Bengt. En sommaridyll på andra sidan viken med kolonin på betryggade avstånd. Nystekt
strömming i skuggan av en häck av doftande klängrosor, tillsammans med Bengts mamma
och pojkarna, fick avsluta besöket på ön. Här skulle deras son få stanna resten av sommaren.
Resan som börjat fylld av ovisshet och oro, slutade nu fylld av lugn och med en visshet om att
deras son skulle få en riktigt bra fortsättning på sommaren. Det kändes som en dröm när de
åter satt ombord på den vita Waxholmsbåten på väg tillbaka mot Stockholm.
Den kvällen sitter Bosse, Lasse och Bengt och spinner planer. Hur ska de kunna ge
kollogänget och helst också åt fröknarna, ett lämpligt straff.
Hämnden är ljuv
För barnen på kolonin var de tre veckorna över. Det var dags för alla att återvända till stan.
Bosse, Bengt och Lasse hade hunnit smida många planer hur de skulle hinna hämnas både på
gänget och på tanterna innan det var för sent. Det ena förslaget hade varit mer utstuderat
djävulskt än det andra men i slutändan hade de insett att de flesta var väl drastiska. Det gällde
att komma på något som inte gav allvarliga skador men som ändå skulle lämna vara en
ordentlig minnesbeta. Till slut var det Lasse som mitt i natten kom på idén som skulle svida
och ge både gänget och tanterna minnen för livet. Tiden var knapp. Idén var järv. För ett
perfekt genomförande krävdes både timing och samarbete.
Det var fortfarande dagg i gräset när Bengt och Lasse gav sig av för att diskutera iden med
Bosse. Ville han vara med? De hade inte många timmar på sig innan kolonin skulle tömmas
och alla ge sig av till ångbåtsbryggan för att återvända mot Stockholm. Bosse fann de som
vanligt nere vid sin brygga. Han hade just lyft av motorn på sin båt och var på väg till boden
vid varvet där han hade sina verktyg. När han hörde att Lasse fått en idé, släppte han genast
allt han hade för händerna för att lyssna.
Hade någon av dem varit på kollodasset någon gång? Det hade varken Bengt eller Bosse, men
det hade Lasse. För att skulle förstå hur ett kollodass fungerade krävdes en förklaring. Då
skulle de lättare förstå hans plan. Dasset bestod av en lång rad med hål för barnen och en
avskild del med bara ett hål för tanterna. Under hålen stod skittunnorna. I väggen på baksidan
av dassen fanns en lucka vid varje tunna för att de lätt skulle kunna tas ut när det var dags för
tömning. I de täta busksnåren bakom dassen, stod det också tätt med meterlånga brännässlor.
Bengt och Bosse fattade direkt. Idén var ju briljant. Den var djärv och fodrade samarbete men
om de bara var tysta och hade tålamod skulle de lyckas.
Några timmar senar ligger Bengt och Bosse gömda i snåren bakom dasset. Det är fortfarande
gott om tid. De har redan försiktigt gläntat på luckan på baksidan av tanternas dass och kikat
upp förbi skittunnan och sett konturerna av hålet där uppe. Om deras plan gick i lås, skulle en
av tanternas rumpor snart skulle dyka upp, eller ner, i hålet.
Utrustade med varsitt knippe riktigt långa brännässlor ligger de beredda för det rätta
ögonblicket. Nu gällde det bara att ha tålamod och lite tur. Lasse hade räknat ut att åtminstone
en av tanterna skulle gå och kissa innan de for. Det var ju det sista hans mamma alltid brukade
göra innan de skulle ge sig iväg någonstans. Varför skulle de här tanterna vara annorlunda?
På gräsmattan framför kollodasset går Lasse oskyldigt omkring för att säga adjö till tanterna.
Nonchalant går han fram till gänget som plågat både honom och Sture.
– Vill ni vara med om något kul? säger han. Håll er då i närheten av tantdasset.
Precis som han räknat ut, dröjde det inte länge förrän en av tanterna kom ut från det stora
huset. Med raska steg gick hon mot dasset. Gänget som bara fattat att det förmodligen är
något bus på gång, står och väntar spänt på vad som ska hända.
Själv placerar Lasse sig strategiskt inte långt från dassdörren. Nu var alla tre beredda. Lasse
visslar den överenskomna signalen. Med en knippa långa brännässlor i handen kryper Bosse
närmare öppningen på baksidan av tanternas toa. Bengt tar tag i luckan. Han gör sig beredd att
i rätt ögonblick peta upp luckan helt. Försiktigt gläntar han på luckan så att de kan kika upp
mot hålet. Locket lyfts av och en stor vit rumpa blir synlig. Så snart rumpan är på plats öppnar
Bengt luckan helt och Lasse kör med kraft upp sina brännässlor i den vita rumpan och vispar
runt så hårt han kan. Det hörs ett illvrål inifrån dasset. Så snart tanten gått in hade Lasse
blixtsnabbt varit framme och obemärkt hängt på haspen utifrån och lika snabbt dragit sig bort.
Vrålet inifrån dasset får gänget att gå närmare för att se vad som hänt. Flinande stod de
utanför tantdasset där ett hiskligt skrikande och bankande hördes inifrån. Tant nummer två
som hört vrålet kommer springande för att se vad som hänt. Med full kraft knuffar hon undan
de flinande grabbarna från dassdörren och lyfter av haspen. Dörren far upp med en smäll och
ut ramlar tant nummer ett. Med underbyxorna intrasslade runt fötterna ligger hon på
gräsmattan med rumpan bar, i en ring av flinande grabbar. Hon sprattlar och skriker innan hon
ursinnig reser sig och drar upp byxorna. Grabbarna i gänget runt henne kan inte längre hålla
sig för skratt. De fullkomlig vrålar av skratt när de båda damerna försvinner in i huset.
Nöjd med vad de åstadkommit smyger Lasse runt huset och gömmer sig under det öppna
fönstret till expeditionen. Innan han lämnar kolonin vill han höra hur deras plan avlöpte. Ända
till slutet.
Han hade haft rätt. Han behövde inte vänta länge förrän tanterna hade samlat sig och kom in
med gänget som stått närmast utanför toaletten och flinat.
Trots att grabbarna dyrt och heligt försäkrade att de var oskyldiga blev de inte trodda. De
ursinniga tanterna skulle se till att ingen av dem någonsin skulle få komma till en
sommarkoloni igen. Dessutom skulle det naturligtvis bli rapport till både polis och föräldrar.
De skulle inte tro att de skulle komma undan. Det skulle de sannerligen se till.
På avstånd hade Bosse, Bengt nöjda iakttagit hela händelseförloppet. När Lasse sedan berättar
vad han hört från sitt gömställe under fönstret tar de tre musketörerna varandra i händerna och
höjer armarna.
En för alla, alla för en.
Deras plan hade lyckats till 100 %.
Waxholmsbåten lägger ut från ångbåtsbryggan. I aktersalongen sitter kollograbbarna och de
två tanterna. Ja – egentligen sitter bara den ena tanten. Den andra föredrar att stå.
Kvar på bryggan står tre glada grabbar och vinkar.
Med armarna på varandras axlar vänder de ryggen åt båten och går nöjda bort längs
landsvägen mot nya sommaräventyr.
Epilog
När den här berättelsen var färdigskriven och min dotter läst den, ville hon veta hur det gick
för lilla Sture. Ja, hur gick det för honom? Blev han mobbad även i fortsättningen?
Sture
Efter studentexamen, som Sture klarade med högsta betyg i samtliga ämnen fortsatte han med
en juristutbildning. Nu arbetade han som domare i Södra Roslags Tingsrätt. En domare som
rönt stora framgångar men också en av de mest fruktade. Om Bosse, Bengt eller Lasse mött
Sture nu hade de säkert känt igen honom, trots att det gått många år sedan sommaren på
kollo. Han var fortfarande liten och vithårig med ljusblå ögon. Men det hade kommit en
skärpa i de ljusblå ögonen, som de skulle ha undrat över.
Den här sommaren var det precis lika strålande väder som det varit den sommaren för länge
sedan då Sture blev hemskickad från kolonin. Under de senaste veckorna hade han läst in ett
otäckt våldtäktsmål. Fem män hade under en resa till Helsingfors med finlandsbåtarna
våldtagit en ung flicka.
De hade låst in henne i en hytt och under natten på hemresan mot Stockholm turats om att
roa sig med henne. Trots blåmärken och skador i underlivet påstod de att hon frivilligt låtit
sig utnyttjas. De hade till och med påstått att hon gillat lite hårdare tag. För att bilda sig en
uppfattning om flickan hade Sture, efter hennes sjukhusvistelse träffat henne ett antal gånger.
Om någon timme skulle han upp i rätten för att för första gången ställas öga mot öga med
förövarna.
Rättssalen var fylld till sista plats. Journalister från både morgon- och kvällspress satt
beredda med vässade pennor. Åklagaren och nämndemännen hade intagit sina platser.
Åklagaren bläddrade lite förstrött i sina papper. Han var klar att läsa upp anklagelserna när
försvarsadvokaten kom in med de fem åtalade. Domaren kom in och tog sin plats mellan
nämndemännen. Han lyfter blicken och möts av fem flinande ansikten. När deras blickar möts
försvinner flinen. De tittar misstänksamt på den lille vithårige mannen. Var hade de sett
honom tidigare. Stures iskalla blå ögon naglar fast dem en efter en, han hade inte glömt.