Otto Karlsson, Torared, Tönnersjö socken nedtecknade år 1940 historier och sägner från bygden, som han lämnade in till Västsvenska Folkminnesarkivet. Bröderna Henrik och Thomas Breum Andersen, som har Kronoberget, Torared som sitt sommarställe har delat med sig av dessa dokument. Trollfolket i Toraredsbergen En pojk i i marken och letade efter kreaturen. Då stötte han på en liten flicka, som grät. Han sade ”Lipa inte! När du blir stor skall du få bli min hustru”. Om några år kom hon och frågade, om han ville hålla sitt löfte. Ja, de blevo gifta, men han var stygg mot henne, enär hon var av trollsläkt. En dag skodde han sin häst. Han måste ouppkänligt värma skon för att få den att passa. Till slut tog hustrun den i händerna, och på ett ögonblick böjde hon det hårda järnet, så att skon passade. Hennes man blev, sedan han sett hennes styrka, snäll mot henne. Makarnas barn växte upp till synnerligen kraftiga män och kvinnor. Sådana äro deras efterkommande än i dag. Långhultagasten I början på 1800-talet brukade godset Stjärnarps ägare släppa sina svin på ollonbete i skogen. Grisarna var märkta i öronen. Ett par arrendatorer i Skällås hade en gång ”nallat” (stulit) ett svin, på vars huvud de frossade. Just då kom Stjärnarps inspektor. De sade intet och intet heller han, men de förstodo att han genomskåda dem. De båda bönderna blevo rädda för stöldens följder och lade sig på lur i Långhult i Torared och dödade inspektören, då han red hem. Den dödade begrov de i ett kärr, och här blev han gast, som ända till sena tiden skrikit och jämrat sig hemskt, det särskilt vid väderleksombyte. Petter i Sjögården, en klok man En ung man tyckte om en flicka och friade till henne på en danstillställning. Tösen sade emellertid nej. Friaren blev ond och spådde, att hon skulle komma till honom följande natt. I sina bekymmer gick flickan den kloka gubben Petter i Sjögården. Denne rådde henne att ta av sig särken och kränga den på en sugga. Så skedde, kl 12 på natten blir suggan ut sig ur stian och sprang till den unge mannen, som bodde i Hultabo. Petter kunde också återskänka stulit gods. En person hade blivit bestulen. Petter tänker om, att tjuven, som bodde i trakten, i sömnen gick till den bestulne med det han tagit. Han vaknade, då den godset frånrövade ropade hans namn. Gubben som logerade i Torareds prästgård Prästen i Eldsberga skulle uppbära avgiften från sin arrendator i Torareds kommunistergård. Prästen tyckte emellertid att arrendet var för litet och därför släppte han tio kvigor på bete å gården. Det tyckte arrendatorn ej om. En natt lämnade han (arrendatorn) logi åt en gårdfarihandlanden, och för denne beklagar han sig. Affärsmannen lovade att hjälpa, och vid midnattstid utropade han ”Nu sker en olycka i marken”. På morgonen visade det sig, att vargarna rivit sex av prästens kvigor. Efter den natten fick arrendatorn ha sina betesmarker i fred. Varsel om likfärd Berättaren, Johan Karlsson hade en gång sällskap med en granne, Axel. Denne sade plötsligt ”Gå ur vägen! De kommer en körande med stutar och en likkista”. Johan såg emellertid ingenting, men kort efteråt utbröt en smittosam sjukdom i bygden, och under den kördes tre likkistor till griftegården på en oxvagn samma väg. Axel var ”i syne”. Skatten vid stora boken vid Strömma i Tönnersjö Man trodde, att en skatt var nedgrävd vid en stor bok nära gården Strömma. Trädet fälldes för cirka 20 år sedan. Några bondgubbar satte möte där en morgon för att uppgräva skatten. Skulle detta lyckas, måste de tiga och icke yttra ett ord. Efter en stunds arbete hittade de en stor kittel, fylld med glänsande guld. Torparen, som vaktat skatten , flög upp och gav sig iväg. När kitteln halats upp till gropens kant, vände den ene bonden sig om och kastade en blick på Strömma. Han ropar då ”Den röde hanen sitter på taket”. I detsamma slogo lågorna upp från huset och kitteln ramlade ned i sitt hål, där den ännu finns. Sägen om Börjevall, ett gammalt slott i Kronoparken Tönnersjöheden, Tönnersjö socken I den borgen bodde på 1700-talet en förnämlig adlig familj. År 1894 hittades grundstenarna och ett avbrutit metalspjut, ihåligt, så att man kunde sätta ett skaft i det. Familjen där var en gång på resa. Därunder körde den med släden i en källa, Helveteskällan; alla de åkande undkommo i den 3 x 5 meter stora vattensamlingen. Källan är belägen 500 meter öster om kronojägarstället Sjöbo i Tönnersjö. Sägnen om Ansjöarna i Tönnersjö socken De voro, som namnet anger, fordom sjöar, men äro nu förvandlade till ett träsk. Här försvunno för lång tid sedan ett par små oxar. Folk trodde, att djuren stulits och enligt den tidens sed lästes i kyrkan förbannelse över tjuvarna, som denna gång var Vår Herre, ty oxarna hade drunknat. Just som förbannelsen lästes, inträffade ett ras, som förvandlade sjöarna till träsk. Digerdöden Det hölls ett kuskagille i Dalabygget. Under tiden, som kvinnorna arbetade, fick mannen se en ryttare. Mannen sade: ”Nu skola vi lämna oss i Guds hand, ty döden red förbi”. Det var digerdöden. Alla i Dalabygget församlade dogo utom ett årsgammalt barn. På den tiden gingo knektar i sjukdomens spår; de löste och släppte ut alla kreaturen, som fingo föda sig i markerna, så gott de kunde. Några bönder togo en piga i Eldsberga prästgård och begrovo henne levande för att hindra sjukdomen. Hon sade ”Edert straff blir, att ni inte skola få vatten i brunnarna”. Så inträffade. Först i sena tiden har man fått sötvatten i bygden. Snapphanehövdingen Kulla Tor De var en så rå och hämndgirig man, att han ej kunde dö inomhus. Han måste bäras ut för att kunna utandas sin sista suck. Han slöt sig till snapphanarna, som hade sitt tillhåll i klyftorna å Hallandsås. På den tiden måste halländingarna ofta resa till Skåne för att hämta säd. En bonde från Tönnersjö blev överfallen av Kulla Tor, men som de voro från samma socken, blev den förstnämnde tämligen milt behandlad av rövarhövdingen. Man tog emellertid bondens säd men gav i gengäld en hop böcker, bland dessa en svartkonstbok. När Hyltubonden vid hemkomsten läste i den, blev gården full med pysslingar. En var dock så stor, att han räckte upp till gårdens skorsten. För att få bort trollryget måste man skicka ridande bud till den kloka gubben Hans i Lejeby. När denne kom, ropade den långe: ”Tocka rom, tocka rom, Hans i Lejeby kom”.