1. No category

TORTUNA
Pressen
Nr 3 2015
en
Hem
by
ing
t un
Tor a
g dsför
Inledning
Kommer just från visningen av de utgrävningar
som görs vid Tortunaskolan. Behovet av utgrävning kommer sig av att skolan skall få två tillbyggnader. Först tänkte man bygga en byggnad vid
gamla lärarvillan, men då hittade man minnen
från bland annat en kyrkobyggnad.
Platsen för nybyggnad flyttades då till förskolan.
Det var vid denna plats som man nu gjort en
arkeologisk undersökning och hittat rester från
byggnader från järnåldern. En utförligare redovisning har ni säkert redan läst i VLT. Jag återkommer
då en slutrapport från utgrävningarna kommer om
ett år eller så.
Från sommarens aktiviteter kan jag konstatera att
vi haft tur med vädret såväl vid traktorutflykten
som vid midsommarfesten.
Traktorutflykten gick i år till Getkyrkan – en bronsåldersgrav – belägen i skogen bakom golfbanan.
Vi fick även prova på att slå några slag vid golfbanans övningsranch.
Midsommarfesten vid IP besöktes som vanligt av
mycket folk och dansen kring stången var livlig.
Ett stort tack till de som arbetat med arrangemanget – ingen nämnd, ingen glömd.
Lars-Göran Vendlegård
Friluftsgudstjänst
Kyrkkaffe vid utomhusgudstjänsten vid Tortuna
kyrka den 16 augusti kl 14.00. Hbf bjuder på
kyrkkaffe.
Björksta hembygdsförening är inbjudna att delta.
Birgitta Wennberg
Hitta Tortuna hembygdsförening på internet
Sök på BYGDEBAND
Sök på HEMBYGDSFÖRBUNDET
Sök där TORTUNA
Sök under Hitta din hembygd
Här finns 27 platser och 149 bilder och dokument
Välj Västmanland
Välj Tortuna Hembygdsförening
Här finns information om Tortuna Hbf, aktiviteter mm
Marknad med uråldriga anor
Marknaden i Sala har gamla anor. Drottning Kristina
kungjorde den 26 februari 1639, att en fri marknad
årligen ska hållas i Sala den 6 februari och pågå i tre
dagar.
Denna marknad gick tidigare under benämningen Kyndelsmässomarknaden och gav en inte obetydlig inkomst
till staden.
Under 1600-talet började en annan marknad hållas
runt den 24 augusti (Bartholomeimarknaden) vilken
främst verkar ha varit avsedd till att anställa tjänstefolk
och sedan utvecklats till en marknad även för varuförsäljning.
Februarimarknaden var dock den största vad gäller
omsättning på varor. Folk från norra och södra Sverige
kom då till Sala för att utbyta varor. De som kom norrifrån hade med sig lin, skinn, renhudar och renkött,
fågel, lax och smör och dessutom små härdiga norrlandshästar som var mycket eftersökta. De söderifrån,
främst från Västergötland, Norrköping och Stockholm
hade med sig tyger, finare smidesvaror, kramvaror
(nålar, knappar, kammar och hårband) samt kaffe,
kakao och kryddor. Även allmogen från närliggande
trakter sålde sina produkter liksom köpmännen i Sala
som sålde sina varor och köpte in varor.
Efter en av de stora bränderna i Sala gjorde Västerås
stad anspråk på att få ta över Sala marknad men det
stoppade Salaborna genom att snabbt få igång sina
marknader igen.
I slutet av 1800-talet gjorde Westmanlands Läns
Landsting en framställan om att höstmarknaderna i
länets städer skulle dras in. En trolig anledning till detta
kan vara att marknaderna även förde med sig mycket
bråk och fylleri. Under en period blev det förbjudet med
alkoholservering på krogarna under marknadsdagarna,
vilket resulterade i att krögarna höjde matpriserna och
bjöd på spriten.
Enligt en avlöningslista var 20 poliser i tjänst, varav
14 extrainkallade vid höstmarknaden 1896.
Hälla såg omkring 1900
Joel Karlsson
TORTUNA HEMBYGDSFÖRENING inspelning en
regnig tisdag 30 juli 1985. Intervju med Joel Karlsson,
Hälla kvarn. Intervjuare är Eric Spong och Sven Höge.
Inspelningen är nedtecknad av Inger Karlsson, född
Johansson.
ES: Kommer du ihåg vad en sådan maskin kostade?
JK: Nej det kommer jag inte ihåg men den kostade väl
kanske 200-300 kr i alla fall.
ES: Ja kanske men det var ju ganska nytt på den tiden.
JK: Ja det var nytt. Men det var en bra sort och den gick
så fint.
SH: Det var ingen kreatursmarknad då i Sala med
hästar och kor?
JK: Ja det fanns det också men inte på vintern. Då var
det mera spannmål och så.
ES: Var inte Sala marknad känd för att ha lite busliv?
JK: Ja det förekom säkert också.
ES: Jag har hört att det var mycket bus och skojare där.
JK: Jo det var det. Men jag vet att en bonde hemma i
Mosta i Simtuna, som hette Selén. Jag vet inte riktigt
men han hade nog förargat någon liga i sta’n så han
var rädd att han skulle få stryk om de fick reda på när
han skulle åka hem men han fann på råd så satte han
en stör under släden (Det var ju på vintern) som gick
ut på sidorna så här, så band han upp tömmarna på
hästselen och då han kom utanför sta’n så stod de och
passade och skulle ta honom där. Men då kullrade som
fågelungar men stören såg de inte och då kom de inte
åt hästen heller. Om de fått fatt i hästen hade kunnat
stoppa mig och då hade han nog fått stryk. Selén var
inte så rädd för stryk men han skulle i alla fall klara sig
för de var många talade han om.
ES: Ja, hästen behövde väl knappast köras för den
hittade i regel hem.
JK: Ja, hästar klarar sig hem för de har ett väldigt minne
de. Det vet jag absolut. Det var i mitten på 1920-talet
för då hade farsan en häst som kom från Uppsala
artilleri. Den skulle tillbaka på hösten till artilleriet till
dess regementsmöte. Jag var ledig, när farsan skulle
hämta Brunte, och då tyckte farsan att jag gärna kunde
följa med, så han skulle slippa åka själv och det gjorde
jag. Vi åkte dit. Där fanns både sele och kärra som han
åkt dit med. Vi åkte tåg dit. Så tog vi oss till artilleriet
och kom till stallarna där. Vi pratade med varandra och
stalldörrarna stod öppna och då vi kom började en häst
gnägga och det var Brunte.
ES: Då kände han igen farsan på rösten.
JK: Så drog farsan fram kärran och selade hästen och
satte för. Vi åkte iväg och så sa farsan nu ska jag inte
styra får vi se om han hittar. Hästen visste precis hur han
skulle gå i gathörnen, han tog inte fel i ett enda vägskäl.
ES: Det var väl ändå en lång bit?
JK: Det är en ganska dryg bit ända från Uppsala och
hem, som då hette Nixbo, som vi hade flyttat till från
Nyborg. Han gick fram och ställde sig vid stalldörren
och gick inte längre. Så han visste var han var hemma
någonstans.
ES: På den här tiden var det väl någonting som hette
fortsättningsskola. Hur var det?
JK: Det var just ingenting medan jag gick.
ES: Så du var färdig då och det var bara konfirmation?
JK: Det var 1912 som jag blev färdig med den.
SH: Gick ni i skola varje vecka då?
med också, sur och ’jäkligt’ på en del håll.
JK: Ja, vi fick gå till prästgården som ligger ganska
långt ifrån kyrkan, ett stycke söder om kyrkan. Där var
flygelbyggnad med en stor sal och där var vi. Men vi
var så pass många så han tog flickorna ena dagen och
pojkarna den andra dagen, så han fick inte så många
varje gång.
ES: Då var det inte så lätt att hålla ångtrycket uppe.
ES: När du gick och läste var du ute i förvärvslivet och
fick ledigt från jobbet?
JK: Nej jag hade inte börjat med det då.
ES: Nehej.
JK: Sedan på hösten då de hade köpt tröstverk, var
liksom ett bolag om det. Man hade en ångmaskin som
dragkraft. Det var en som hette Ernst Larsson och var maskinist till den där men han skulle göra sin värnplikt och
då sa han till mig: ”Du kan nog sköta maskin medan jag
är borta.” ”Kanske det sa jag, men jag är bara 14 år.” I
alla fall blev jag anförtrodd. Då fick jag åka till Munktell i
Eskilstuna och vara där på verkstaden där de tillverkade
maskinerna. Då fick jag vara med och se hur maskinerna
tillverkades från början. När maskinen blev färdig så
kopplade man på en slang och körde upp fullt tryck i
ångpannan och så fick man provköra maskinen. Jag blev
ju van med hur den startade och visste hur den stod. Jag
var där tre veckor och sedan fick jag komma hem och sedan skulle vi i gång med tröskverket och då fick jag börja
tröskverka borta i Mälby i Altuna på två gårdar.
ES: Du blev väl där hela vintern?
JK: Ja det blev hela vintern till fram på våren. Vi tröskade
på gårdarna och i Fröslunda och på många håll. Så
hade vi frönötning också. Vi fick ju nöta frö åt dem och
den drogs också med lokomobil.
SH: Hur många man var ni då?
JK: Det var en gammal man som var med och var matare
på tröskverket och jag var ansvarig för hela driften,
smörja tröskverket, för det var inga kullager. Jag var en
14-årsgrabb som fick sköta det där. Varje gång tröskverket skulle flyttas fick jag kommendera hur de skulle
göra. Det fanns en visselpipa på maskin så blåste man
en signal för nu skulle man starta. När det var kaffedags
blåste man för då skulle maskinen stanna.
ES: Gick det åt mycket ved?
JK: Det gick inte åt så mycket men frönöten gick nästan
tyngre än tröskverket. Den släppte aldrig ur utan gick för
jämnan. Tröskan liksom släppte ur så den gick lättare
ibland. Det var nästan värre att hålla ångan uppe vid
frönötningen. Men ibland fanns det dålig ved att elda
JK: Nej minsann, så nog har man varit med om hur det
går till allt.
ES: När kom du in på kvarnarbete då och såg?
JK: Det var 1912. 1913 var det dåligt med vatten i
åarna för det hade regnat så lite. Di fick jag order att
komma ner till Forsby vid Örsunda-ån, där det fanns två
kvarnar. Vid övre kvarn hade man reservkraft i form av
en ångmaskin insatt och så en inmurad särskild ångpanna. Då tyckte de att jag skulle sköta den där maskinen,
det var på sommaren och jag fick börja med detsamma.
Betalningen blev 15 kr i månaden. Det pågick hela
hösten och vintern och våren tills det blev vatten i ån då
maskinen kunde stanna. Så fick jag börja på sågen,
hyvleriet så jag blev ju både sågare och hyvlare där,
ES: Började du i kvarnen också?
JK Ja i kvarnen. Jag var i sågen det mesta på vintern
ända över midsommar, sedan var det hyveln på eftersommaren när virket var torrt, då fick man sköta det.
SH: Det här var alltså under första världskriget.
JK: Jag kom dit 1913 och var kvar till 1920. 1917 skulle
ägaren till den här kvarnrörelsen ner till Jönköping för
då skulle de bilda Sveriges Kvarnars Riksförbund och
dåskulle han vara borta i tre dagar och då höll vi på
att såga åt Revelsta gård i Altuna som kört dit en massa
timmer. Dagen innan han skulle resa kom ägaren till mig
och sa: ”Du kanske kan såga du medan jag är borta.”
Jag får väl försöka med det sa jag. Vi hade inte ångkraft som drog klingan då utan körde med ??. Vi satte i
gång att såga. Så blev det kafferast 9.30 och då stannade vi och då kom han ut från sovrummet till stabben på
backen och sa: ”Ja det här går ju precis lika bra det som
annars. Det går inte sämre. Vi fick ju inget lindrigare.
Vi sågade och det gick bra. Jag visste hur klingan skulle
skötas och skränkas. Det kunde jag- Sedan hade man
blick för vad som skulle göras av stockarna. Han kom
hem igen efter tre dagar strax innan vi skulle slå igen för
kvällen och stod och pratade med dem som bar ut virket
bra länge. Men innan han gick in kom han till mig inne i
sågen och sa, att du kan nog fortsätta. Ja så var jag fast.
Han kom inte till sågen något mera. (Mkt svårt uppfatta)
Det var han som var byggare från Simtuna som köpte en
sågbänk och så kom han över till mig och sa att sluta här
du och kom och var sågare hos mig i stället, så skulle
jag få mera betalt. Det lockade mig så jag sa till att jag
skulle sluta och blev jag sågare åt honom.
Fortsättning i nästa nummer.
by
ing
t un
Tor a
en
en
g dsför
Tortuna hembygdsförening på Internet
www.hembygd.se
Klicka vidare på ”Hitta din hembygd”
Hem
Hem
by
ing
t un
Tor a
g dsför
Bergstrands Graf & Bild, Västerås
Årets aktiviteter finner du även på Tortunakalendern som kommer ut tre gånger under året.