1. No category

Kammarmusik-Nytt
att spela
för barn
vänskap i tonernas värld
pianofrossa
kring fjord och fjäll
4/2015
sällan spelade
pianokonserter
Kammarmusik-Nytt
Innehåll
Cathjas hörna
2 Cathjas hörna
3 Krönika – Mer pengar till Musik- och kulturskolan
4 Att spela för barn
5 Anders Jansson 85
6Notiser
7 Klang kring fjord och fjäll
8 Två sällan spelade pianokonserter
9Pianofrossa
10 Från stora världen
10 Vänskap i tonernas värld
KAMMARMUSIKFÖRBUNDETS
TIDSKRIFT
ISSN 2001-2721
ANSVARIG UTGIVARE
Cathja Mörner • Tel 0570-155 95
[email protected]
KANSLI
Christina Sejmo
Läggargränd 5 A, 507 30 Brämhult
Tel 072-701 87 77
[email protected]
REDAKTÖR
Sverker Ahlenius • Tel 033-23 95 18
Hasselbacksgatan 29 B, 504 54 Borås
[email protected]
I REDAKTIONEN
Calle Friedner • [email protected]
Elisabeth Husmark
[email protected]
Samklang i otakt
H
enning Mankell uttrycker i sin sista bok,
Kvicksand, förundran över konstverket Lejonmannen, en skulptur av elfenben som
framställdes av människohand för 35.000–40.000 år
sedan. Den hittades i sydöstra Tyskland och figuren är
den äldsta i sitt slag. Lejonmannen är ett unikt konstföremål på så sätt att konstnären klarat av att avbilda
en blandning av något som inte finns, lejonhuvud och
människokropp, vilket kräver ett abstrakt tänkande.
Men det viktigaste är att samhället runt omkring måste ha varit socialt organiserat så att de under de två
månader det tog att skapa skulpturen kunde bidra till
konstnärens försörjning. Här har vi antagligen en av
de första deltids- eller heltidsanställda konstnärerna. I
samma område har även fynd av världens äldsta musikinstrument, flöjter, gjorts. Konstnären och hans arbete värderades och ansågs vara viktigt av omgivande
samhälle.
Samtidigt har vi noterat under hösten att det kommit
sparkrav på Västmanlandsmusiken vilket först innebar att Västerås Sinfonietta skulle läggas ner. Kritiken
mot förslaget blev omfattande. Debattinläggen var
många där kravet på orkesterns bevarande argumenterades. Många goda argument. Nästa pressrelease hade
hörsammat kritiken vilket innebar att orkestern nu
inte skulle röras men att Västmanlandsmusiken ändå
måste omstruktureras och att sparkravet fanns kvar.
Att inte röra orkestern men ändå ha samma sparkrav måste då i stället innebära att länsmusikens kärna, att nå ut till varenda buske med kvalitativ musik,
är hotad. Och i och med det är kammarmusiken hotad.
Vi ges i uppdrag att sprida konstmusik och kammarmusik ut över landet. Ändå kommer ett oerhört
sparkrav på en väl fungerande länsmusik att minska
kostnaderna för denna kärnverksamhet.
Hur kan man spela ut den ena verksamheten mot
den andra? Den musikaliska mångfalden hotas. I det
breda uppdraget ska vi ge musik till barn och unga.
Dessutom finns det ett symbiosförhållande mellan det
fria musiklivet och den fasta ensemblen eller institutionen.
Västerås Sinfonietta – ”i samklang med sin publik
sedan 1883” - står det på hemsidan. Men knappast i
samklang med sina politiker.
GRAFISK FORM OCH PRODUKTION
Anna Olausson • www.annatherese.eu
OMSLAGSBILD
“Tone klipper till med sin magiska sax”.
Foto: Calle Friedner
HEMSIDA
www.kammarmusikforbundet.se
CATHJA MÖRNER
Förbundsordförande
kammarmusikförbundet
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 2
Mer pengar till Musikoch kulturskolan
P
olitiker är sällan blygsamma i sina
ordval när de berättar om vad de vill
åstadkomma, så att kulturminister Alice
Bah Kuhnke kallade regeringens förslag till
nästa års kulturbudget ”historiskt”, när hon
presenterade det för pressen, var inte förvånande. Glädjande nog hade hon faktiskt viss
täckning för detta: kulturbudgeten ökar totalt
med 359 miljoner kronor motsvarande en
höjning med 5 % jämfört med år 2015. Det är
en höjning som bör komma att märkas, även
om alla inte är nöjda. I den aldrig genomförda
budgeten för 2015 skulle ökningen ha varit
252 miljoner; i vårbudgeten blev den bara
151 miljoner.
Under den förra mandatperioden med en
socialdemokratisk regering slopade man entréavgifterna till en rad statliga muséer, men
alliansregeringen återinförde dem snabbt. Nu
gör den röd-gröna regeringen ett nytt försök
och avsätter 80 miljoner kronor för att göra
vissa (men inte alla) statliga museer avgiftsfria, något som vållat en viss debatt redan
innan budgeten presenterats.
”Skapande skola” får, liksom i vårbudgeten, 10 miljoner, medan regionerna via kultursamverkansmodellen får 25 miljoner – en
höjning från 20 miljoner i vårbudgeten. För
musiklivet är ändå det mest glädjande, att regeringen nu satsar 100 miljoner kronor på de
kommunala musik- och kulturskolorna. Årli-
gen. Målet är att fler barn ska få tillgång till
kultur och genom denna satsning motverka
de hinder, bl.a. höga avgifter, som finns för
vissa barn.
Nu är det ju inte så enkelt som att bara
överlämna en påse pengar till kulturskolorna.
Dels varierar avgifterna från 0 kr till en bra
bit över 1.500 kr per termin, och dessutom
varierar sådant som kötid, utbud och kvalitet
på undervisningen från kommun till kommun. I en del kommuner finns det inte ens någon kulturskola. Därför kommer kulturrådet
att få i uppdrag att arbeta fram en modell för
hur pengarna ska fördelas.
I Kammarmusik-Nytt nr 2 berättade vi om
att regeringen tillsatt en kulturskoleutredning
som ska lägga fram sitt betänkande under
hösten 2016, och fördelningen av de nya
pengarna kommer då att påverkas av vad den
kommer fram till, men hur är ännu oklart.
– Jag kan inte sia in i framtiden, vi får nu
se hur den här modellen kommer att se ut som
kulturrådet ska ta fram, sedan får vi se vilka
förslag kulturskoleutredningen kommer med,
och sen får vi se om det behövs ytterligare
medel för att leva upp till regeringens höga
ambitioner, säger kulturminister Alice Bah
Kuhnke.
Att musikskolorna är grunden för ett levande musikliv har alltså kulturministern insett.
Att kulturtidskrifterna är viktiga säger hon
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 3
Krönika
Kulturministern försöker sia om framtiden…
sig också förstå, men mer pengar blir det inte
till dem, i alla fall inte 2016.
– Men det återstår flera budgetar, säger kulturministern i Orsa kompanis anda.
Sedan är ju frågan om budgeten alls kommer att antas av riksdagen, sedan DÖ i oktober avlidit med visst buller och brak, för
eftersom den röd-gröna regeringen inte har
majoritet där, har läget blivit osäkert. Om det
är bra eller dåligt för landet vet ingen, men att
parlamentarismen åter kan fungera kan bara
vara bra för vår demokrati.
Calle Friedner
text och foto
Att spela för barn
Att det är viktigt att barn får kontakt med den levande musiken, det är inte svårt att hålla med om.
Men hur gör man för att på bästa sätt ge barnen en positiv upplevelse? Just nu är saxofonkvartetten
Rollin’ Phones aktuell med en musikföreställning, som heter ”Tone klipper till med sin magiska sax”
tillsammans med Lena Nielsen, som annars bl.a. arbetar som sjukhusclown.
– Det är så roligt med barn, de är så ärliga
och spontana, säger tenorsaxofonisten Edith
Bakker.
– Det här är vår framtida publik, påpekar
barytonsaxofonisten Neta Norén, det är i den
här åldern [från 5 år ungefär] man måste börja för att skola in dem som konsertpublik.
Föreställningen kom till genom att kvartetten fick en förfrågan från föreningen Klassiskt tonande, där Lena Nielsen är anställd,
och då ville man gärna ha kvinnliga musiker,
eftersom föreningens serie dominerades av
manliga.
– Och så är ju saxofonerna så spännande
instrument med sina olika storlekar! Vi lär
också barnen att sitta ner och bara lyssna. Det
är också något man behöver öva sig i nu för
tiden, menar Lena.
– Rollin’ Phones har gjort väldigt många
barnföreställningar tidigare, och det har fungerat det också, berättar Kristin Uglar, kvartettens altsaxofonist, men vi tycker det är stor
skillnad med ytterligare en part, så att vi kan
fokusera på att spela.
Som när Lena trasslar in sig i en lång slang.
Sådant är omöjligt att göra med enbart musiker. Lena tycker också att det är något helt annat att få göra sina clownnummer till levande
musik istället för till inspelad.
– Och för oss har det varit väldigt bra är att
få jobba sceniskt, säger Neta.
Men ska man verkligen använda toppmu-
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 4
siker i en barnföreställning?
– Jag skulle säga att det vore fruktansvärt
om man utsatte barnen för något annat än
högsta möjliga kvalitet, något annat förtjänar
de inte, säger Kristin med eftertryck. Det gäller lika mycket kulturskolan: om de där inte
får skickliga pedagoger är det inte kulturskola på riktigt, då är det något slags fritidsskola
med kulturella inslag.
Den musik man spelar är hämtad ur kvartettens ordinarie repertoar, men det är viktigt
att det är sådant man kan spela utantill, och
det mesta är livlig och virtuos musik.
– Det är viktigt att barnen inte bara får höra
barnvisor utan också ”riktig” musik, tycker
sopransaxofonisten Tove Nylund.
De små barnen kommer ofta med kommentarer, och även äldre barn och t.o.m. moroch farföräldrar har roligt, men föreställningen utvecklas hela tiden.
– Man arbetar alltid med detaljerna, säger
Lena. Man kanske känner att här och där
fungerar det inte riktigt, och då filar man på
det, men grundkonceptet är oförändrat.
Föreställningen har man även gett på kammarmusikfestivalen i Forshaga vid sidan om
en vanlig konsert. Då slår arrangören två
flugor i en smäll, för dels blir det ju bara en
reskostnad för kvartetten, dels kan man inför
Kulturrådet peka på att man haft program
också för barn och uppfyllt ett kulturpolitiskt
mål.
Receptet för en lyckad barnkonsert kan
alltså vara:
• ”Vanlig” musik – ingen särskild ”barnmusik”,
• Scenisk aktion, humor, gärna clowneri
för mindre barn,
• Högsta möjliga kvalitet i alla avseenden.
Calle Friedner
TExt och foto
Anders Jansson 85
En av Kammarmusikförbundets
historiskt mest betydelsefulla
och dessutom mest inflytelserika personer i det svenska musiklivet under flera decennier,
Anders Jansson, har just fyllt 85
år, och vi har hälsat på honom.
H
an föddes i Bräcke i Jämtland. Anders
far var sjöman men gick iland och
blev chef för kraftstationen i Kiruna,
där Anders så småningom växte upp. Anders
mor var mycket musikalisk. Hon spelade gitarr, sjöng i fyra körer, och Anders anser att
det var från henne han ärvde sin egen musikalitet.
Anders började tidigt spela piano men blev
inte pianist utan dirigent. Debuten som sådan
gjorde han när han var fem år och en dag
klev ut i kyrkogången i Bräcke och började
dirigera kyrkokören. Han sjöng själv också:
hans mor satte upp honom på ett bord, och
så fick han sjunga för vem som ville höra på.
En viktig person var Ulla Lodén, som var en
duktig pianist och gav Anders en ”kompbok”
med harmonierna till 25 melodier. Den blev
en förberedelse till hans studier av harmoni-
lära på Hermods. När han var i 15-årsåldern
började han köpa partitur.
Musiken kom alltså tidigt att uppta en stor
del av Anders Janssons tid, men han visade
också tidigt sina ledaregenskaper som scoutledare och som ordförande i skolans tre elevföreningar. Men krigsmakten gjorde en annan
bedömning: med motiveringen att Jansson
saknade ledaregenskaper, blev han inte uttagen till underofficersutbildning.
Efter gymnasiet läste Anders Jansson i
Uppsala och tog en fil. kand. i nordiska språk,
pedagogik och musikforskning. Samtidigt
kom han in i dirigentklassen på Kungliga Musikhögskolan, där han studerade för Tor Mann
och Herbert Blomstedt och gick sommarkurser i Norrköping för Heinz Freudenthal och
Dean Dixon, som tyckte hans dirigering var
professionell. Anders grundade också en or-
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 5
kester på Norrlands nation i Uppsala, där han
fick sina grundläggande dirigent­erfarenheter,
och bildade tillsammans med Folke Bohlin
Uppsala Akademiska Kammarkör, som fortfarande finns kvar. Av Sven-Erik Bäck blev
han rekryterad som lärare i harmonilära till
Edsberg. Anders kom också av en slump,
som så ofta i sitt liv, att under tio säsonger bli
reseledare till bl.a. Wien, Schweiz och USA.
Tack vare de här extrajobben slapp Anders
studieskulder.
Till Sveriges Radio kom Anders Jansson
1964 som producent för TV-program om
musik och senare chef för Radioorkestern
vid tiden för ombildningen till Sveriges Radios symfoniorkester. När han två år senare
lämnade sin fasta tjänst där för att börja en
anställning hos det som då fortfarande var
ett ”försök” med Rikskonserter, fortsatte
han ändå under många år som frilansansande sändningsledare och programpresentatör. 1968 permanentades Rikskonserter, och
Anders Jansson befordrades till programdirektör, men 1977 blev han orkesterchef för
Stockholms filharmoniska orkester, som den
då hette. Övergången föregicks av anbud om
anställning från många håll, och när han fick
ett sådant från Stockholms konserthus, blev
det svårt att motstå. Anders fick ju då också
användning för sina erfarenheter från Radioorkestern, och dessutom hade han ju själv
dirigenterfarenhet.
Erbjudandena fortsatte att komma, och
1979 erbjöds Anders Jansson att bli chef för
Regionmusiken, en tjänst han behöll fram
tills den omvandlades till länsmusikorganisationer 1988. Då hade Anders de två sista åren
varit chef även för Rikskonserter.
– Vad som förvånat mig efteråt är hur få
”egna” konflikter jag hamnade i. Däremot
fick jag ju ofta medla i konflikter i regionerna, berättar Anders Jansson.
Nej, Anders är ingen stridbar person, han
är lågmäld och diplomatisk men har trots det
fått så mycket uträttat. Nu fick han statlig
pension vid bara 57 års ålder och kunde på
heltid ägna sig åt ideellt arbete och frilansuppgifter, bl.a. som mångårig författare till
programkommentarer åt Stockholms konserthus. Mellan 1988 och 2007 gjorde han dessutom tio utredningar åt musiklivet.
I sitt arbetsrum har han en tavla med gratulation på 70-årsdagen från slagverksensemb­
len Kroumata. Den tillkom så, att tre region­
musiker spelade ihop med två frilansare. När
Anders Jansson då anställde de där båda andra, uppstod ett visst tumult.
– Det blev ett himla liv på facket, som jag
inte hade tillfrågat. Hade jag gjort det, hade
jag antagligen inte fått göra det, för de hade
nog andra som stod före i kön, berättar Anders, men det gjorde att en av världens bästa
ensembler i sitt slag hamnade hos Regionmusiken1.
Anders hade ju så smått börjat att dirigera redan som femåring och kom att vid
sidan om sina administrativa uppdrag i stor
omfattning ägna sig åt detta såväl i Sverige
som utomlands, och kritiken var god. 1962
skrev t.ex. Norrköpings tidningar: ”Kvällens
dirigent var Anders Jansson, ung och relativt
ny i yrket. Man kunde dock inte missta sig på
att han hade stor del i konsertens lyckande.
Att han tycks känna sig hemma på både den
tidigare barockens och en del av 1900-talets
musik gav han i de tre verken bevis på. Med
Joseph Haydns symfoni nr 85, ”La reine”,
dokumenterade han ytterligare en ledarskicklighet, som lovar gott…”.
Helsingborgs Dagblad skrev 1973: ”Anders Jansson var en sympatisk figur som
gästade Helsingborg för första gången. Hans
fria sätt att både presentera och dirigera musiken vände måhända fram ett nytt blad i Helsingborgs musikliv”.
Anders fick ofta inbjudningar att komma
tillbaka som dirigent och dirigerade särskilt
ofta Norrköpings symfoniorkester. Han gjor-
de radioinspelningar och var också ansvarig
för rekryteringen till Jeunesses Musicales
World Orchestra 1972–82, en inspirerande
och rolig uppgift som han fick via den svenska grenen av Jeunesses Musicales, Rikskonserter. Eftersom nivån på världsorkestern
först var ganska låg, beslöt man att anordna
provspelningar, som Anders alltså fick ansvaret för i tio år.
Någon gång kunde han känna sig orolig
när han skulle dirigera, som en gång i Halle i Tyskland. Vaktmästaren undrade om han
var nervös: ”Ja, lite grand”, svarade Anders.
”Ja, förra veckan måste jag kasta in Igor
Ojstrach”, svarade han. På programmet stod
”Drottningholmsmusiken”. Anders Jansson
vände sig mot publiken och sa. ”Det här
stycket har 32 satser”. Så vände han sig mot
orkestern men vände sig åter mot publiken
och sa: ”Av dem spelar vi nu fem.” Han fick
förstås skratt både av publiken och orkestern,
och sedan darrade inte pinnen längre mer än
den skulle.
Mellan 1985 och 2003 var Anders Jansson
också ordförande i Riksförbundet Sveriges
Kammarmusikarrangörer, d.v.s. det nuvarande Kammarmusikförbundet, och analogt med
att han aldrig sökt någon tjänst, tog han på sig
det här ordförandeskapet därför att han blev
tillfrågad.
– Det var fantastisk att träffa alla de här
entusiasterna ute i landet. De var så kunniga, och man kunde ju också uträtta något för
dem, säger Anders. Han var dessutom ensam
redaktör för Kammarmusik-Nytt fram till
2005, när tidskriften fick den nuvarande tremannaredaktionen.
– Det fina var att den hade startats samtidigt som förbundet. När jag tog över var det
ett blad på fyra sidor, men jag byggde sedan
ut det, och i vissa nummer var det bara jag
som hade skrivit. Den blev dels ett forum för
föreningarna men också ett musikpolitiskt forum med sin ledarsida.
När de konsertarrangerande riksförbunden, bl.a. Kammarmusikförbundet, Svenska Jazzriksförbundet (nu Svensk Jazz) och
Riksförbundet Folkmusik och Dans träffades
1996 för att diskutera ett gemensamt projekt, fick Anders Jansson idén att bilda en
samarbetsorganisation för de här förbunden,
Musik­arrangörer i Samverkan, MAIS, som
fått stor betydelse. För sina många insatser
har han bl.a. belönats med Musikaliska Akademiens medalj För Tonkonstens Främjande.
Anders Jansson har haft en tillvaro späckad
med uppdrag i musikens tjänst. Allra roligast
har det varit att dirigera, men han tycker över
huvud taget, att han haft ett fantastiskt liv.
Och det kan man ju hålla med om. Vi gratulerar!
Calle Friedner
text och foto
I oktober meddelade Kroumata att man löser upp ensemblen av i första hand ekonomiska skäl.
1
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 6
>>> NOTISER
Ljunggrenska
tävlingen avgjord
N
orska cellisten Amalie Stalheim vann årets upplaga av
Ljunggrenska tävlingen och är därmed 100.000 kronor rikare. Hon
är medlem i Trio Skandinavia som
deltog i Ung & Lovande i våras.
Läs mer om trion på annan plats i
tidningen. På andra plats kom Ylva
Larsson, violin och på tredje Tomas
Lundström, cello, vilket innebär
60.000 resp. 40.000 i prispengar.
Prisad
multimusiker
N
ordiska Rådets musikpris på
300.000 danska kronor gick i
år till Svante Henryson, cellist, kontrabasist, komponist, kammar- och
rockmusiker. Ingen genre är honom
främmande.
Han är klassiskt skolad kontrabasist, men kände efter en tid
att cellon passade honom bättre.
Och den lämpar sig dessutom för
all sorts musik menar han, så den
tråkar inte ut honom. Han är också
framgångsrik kompositör, och musicerar med kolleger i alla tänkbara
och tidigare otänkbara konstellationer. Det var Svante Henryson
som var konstnärlig ledare för
Kammarmusikfestivalen i Umeå
under Kulturhuvudstadsåret 2014.
Årets musikpristagare har konserterat över hela världen.
Ingen rast,
ingen ro
N
ej, duo Eriksson-Erasmie fortsätter som ensemble med
förnyade krafter och trettioårsjubilerar 2016. Ett reportage i denna
tidskrifts Nr 3 2011 berättade om
ensemblens oförtrutna entusiasm.
Under jubileumsåret satsar
Matts Eriksson, violin, och Carl
Otto Erasmie, piano, på program
där tyngdpunkten lagts på nordisk musik och kvinnliga tonsättare. Bland mer eller mindre kända
tonsättare kan nämnas systrarna
Boulanger, Clara Schumann och
samtida Victoria Borisova-Ollas. En
större nordisk konsertturné planeras också för nästa år, liksom man
gjort flera gånger tidigare. Duon
brinner för att hålla kammarmusiken levande och för att sprida den
till nya lyssnargrupper.
KLANG KRING
FJORD OCH
FJÄLL
– Det gick bra! Trio Skandinavia, en av
nio utvalda pianotrior som kvalificerat
sig till den inledande rundan var nöjd.
En internationell pianotriotävling var
tyngdpunkten i en storartat varierad
tjugoårsjubilerande kammarmusikfestival i Trondheim i september.
D
aniel Hormazábal, piano, Kern Westerberg, violin och Amalie Stalheim,
cello känner nog de som var med vid
Ung & Lovande igen. Sedan dess har trion
tävlat i Italien vilket gav intressanta erfarenheter. Jämförelsen med Trondheim utföll inte
till italienarnas fördel.
– I Trondheim är allt välorganiserat och generöst! Konkurrensen var stenhård. De flesta
medtävlande var redan etablerade, hade större erfarenhet. Trio Skandinavia har funnits i
bara två år sedan de tre träffades på Edsbergs
Musikinstitut.
I staden vid Trondheimsfjorden kunde man
varje dag i en dryg vecka välja mellan regelrätt kammarmusik, den nyskrivna kammar­
operan Kommentarfeltet, kammarmusikalisk
grundkurs, eller gå på partiturutställning och
Trio Skandinavia med
Trondheimsfjorden i
bakgrunden. Fr v Kern
Westerberg, fiol, Daniel
Hormazábal, piano och
Amalie Stalheim, cello,
som tilldelats Ljunggrenska tävlingens första pris
på 100 000 kronor i år.
Foto: Elisabeth Husmark
besöka mästarklasser. Kammarkonserterna
försiggick i de intima miljöer med hemkänsla
som de är skrivna för, där sällan fler än ett
knappt hundratal får plats.
Årets festivalkompositör, Maja S.K. Ratk­
je, är en internationellt känd musiker och tonsättare med ett eget och egensinnigt tonspråk.
Hon presenterades som tonsättare, vokal­
artist, improvisatör och samtalsdeltagare
under festivalen. Att politiker förväxlar konstens värde med näringarnas är en styggelse,
framhåller Maja S.K. Ratkje. Det viktigaste
politikerna kan göra är att erkänna konstens
egenvärde, har hon sagt – och vilken konstnär
skriver inte under på det!
Hennes genomtänkta svar i en intervju i
programhäftet förtjänar att citeras: ”Experimentell musik berikar våra liv. Bredd och
mångfald är bra för mänskligheten, också
inom musiken.”
Trondheim är en storstad med tilltalande
småstadskänsla – i ordets bästa bemärkelse. Gammal träbebyggelse ger behag åt den
som tar sig fram till fots. Att i balsalen på
den trönderskt storvulna Lade Gaard avnjuta
Mozart och Grieg med The Nash Ensemble
och Engegårdkvartetten var vad man brukar
kalla en lisa för själen. Den pampiga gårdens
föregångare var säte för jarlar på vikingatiden, och en av dessa herremän bidrog till att
Harald Hårfagre blev Norges kung.
Inte lyckat att enbart servera välbekant
musik menar inte bara Maja Ratkje – men
det finns odödliga verk. Under sker om och
om igen, det månghundraåriga kan te sig
nyskrivet. En paradox är det om så sker när
Naturligtvis spelas musik av Edvard Grieg vid en kammarmusikfestival i Trondheim. Här är det norska Engegårdkvartetten
som tagit plats i balsalen på Lade Gaard för att framföra Griegs stråkkvartett i g-moll. Foto: Eva Husmark
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 7
musikerna för allra första gången tillsammans framför ett specifikt stycke. Triotävlingens jurymedlemmars samspel i Schuberts
C-Durkvintett gav en sådan upplevelse. De
hade träffats några dagar tidigare, de hade
varit strängt upptagna med juryarbete och av
andra spelningar i diverse konstellationer. En
fråga om repetition hunnits med fick undvikande svar. Var det den högspända koncentrationen som åstadkom en nästan fysiskt påtaglig elektricitet kring denna fantastiska musik?
Med juryordföranden, den brittiske violinisten, dirigenten, Limerickfestivalgrundaren
och trioveteranen Anthony Marwood som
primarie återgavs allt som Schubert laddat ett
av sina sista verk med – djupaste kärlek till
livets skönhet, rikedom, andlighet, smärta.
Plus teknisk fulländning, förstås.
När medlemmarna i Trio Skandinavia ännu
var ovetande om att de inte gick vidare till
semifinal hade vi ett uppsluppet samtal i hotellkaféet om tävlingar, om kolleger, och om
tempobeteckningar – någon hade gett klena
svar på frågor om vad ”andante” respektive
”allegro” betyder. Så uppstod vid kafébordet
en liten diskussion om vilket tempo egentligen ”andante” (= gående) betecknar, och om
”allegro” (ordagrant ”glad”) ska motsvara
”friskt” – hur snabbt är i så fall ”friskt”?
När norska Amalie Stalheim talar om förhållandet till sitt instrument vet vi inte att
hon kommer att vinna Ljunggrenska täv­
lingen om några veckor. Men att hon älskar
sin cello är uppenbart. Den är byggd av den
ansedde franske stråkinstrumentmakaren
Charles Jean Baptiste Collin-Mezin 1890,
I den ståtliga Lade Gaard gavs
flera kammarmusikkonserter.
På Ringve museum finns en annars stängd privatbostad med
1800-talsatmosfär som också
öppnades för konserter, liksom
självaste biskopsresidenset.
Foto: Eva Husmark
och Amalie har umgåtts med den sedan 2008.
– Vi har upplevt så mycket tillsammans!
Jag tillbringar otroligt mycket tid på mitt övningsrum och då är det ju bara cellon och jag.
Ibland bråkar man, och man är inte helt sams
om hur ting ska låta. Men största delen av tiden pushar vi och utmanar varann till att det
ska låta bättre. När allt faller på plats är det en
fantastisk känsla!
Amalie studerar vid Edsberg för Torleif
Thedéen men är sedan flera år mycket anlitad som solist och kammarmusiker och reser
med sin bästa vän cellon mycket ofta, med
vännen på eget säte. I finalen på Ljunggrenska tävlingen spelade hon bl.a. ett stycke av
sin far, Jostein Stalheim, känd tonsättare och
ackordeonist.
Danske Kern Westerberg har varit nära fio­
len sedan han var fyra! Men pianisten i sällskapet har det inte lika välordnat. Känsliga
läsare får väl blunda när jag nu citerar Daniel
Hormazábal:
– Det blir mera som ett ”one-night stand”
(engångsligg). Skillnaden är förstås att man
inte ens har någon valmöjlighet. Det är inte
heller alltid fråga om en flygel ens i miniformat. Pianistens lott är tyngre än alla andra
instrumentalisters. Är det så underligt att Per
Tengstrand i många år lät frakta med sin egen
flygel?
I en paus under finalen återsåg jag Daniel
och Kern. De var övertygade: Trio Isimsiz
får första pris! Så blev det också. De tre är
utbildade på Guildhall i London, har spelat
tillsammans sedan 2009 och har vunnit flera
priser och stipendier. Av ålagda trior i finalen
valde de att spela Beethovens ”Ärkehertigen”
tillsammans med den obligatoriska satsen ur
Sjostakovitjs e-molltrio. Men finalistkvalitén var hög och jämn. Nashkvartettens Juliet
Joplin, jurymedlem, gruvade sig inför det
slutliga avgörandet.
Amalie, Daniel och Kern i trio Skandinavia var vid gott mod. De hade blivit utvalda
bland 25 aspiranter från hela världen att delta
i denna biennal. Nu är det bara att fortsätta
öva, och sporras av och sola sig lite i glansen från Amalies första pris i Ljunggrenska
tävlingen.
ELISABETH HUSMARK
Två sällan spelade pianokonserter
Den kraftfulla inledningen till Henning Mankell den äldres (1868–1930) Konsert för piano och orkester
från 1917 låter som ett mindre känt verk av Grieg.
D
en inledande, fallande tonföljden i Griegs
pianokonsert klingar nämligen här men
förenklad och i en annan tonart: D-CissA-F-D (hos Grieg är det A-Giss-E-C-A), och den
här tonföljden upprepas tre gånger interfolierad av
några pianoackord, som i ännu högre grad får musiken att påminna om Grieg. Sedan går Mankell
sin egen väg och kan ibland påminna om Rachmaninov. Det hela är senromantiskt med antyd­ningar
till fritonalitet här och var, och solokadenser i pianot. Den långsamma mellansatsen inleds av flöjten, som upprepar två toner, H – H, i oktav som
bakgrund till en framväxande melodi i först orkestern och sedan också i pianot. Från den försiktiga
inledningen växer musiken sig allt starkare. Det avslutande Allegro
scherzoso i tretakt har redan från början en tydlig finalkaraktär. Satsen
avslutas med en påminnelse om första satsens inledande ”griegtema”.
I motsats till Henning Mankell skrev Gösta Nystroem en rad stora orkesterverk. Han hade också skrivit tre konserter för olika solo­
instrument, när han 1958 på förfrågan av Käbi Laretei tvekande tog
sig an att också skriva en för piano, ”Concerto ricercare”. Konserten har tre delar. Den första, Allegro energico, gör skäl för den beteckningen. Mellandelen, Adagio ad libitum, är betydligt längre och
innehåller bl.a. långa, meditativa solopartier i pianot, men även om
tempot är långsamt, är satsen full av dynamik.
Den avslutas av en introduktion till den tredje
delen, som delvis är dansant, men första satsens
inledning kommer tillbaka på slutet.
Det är utan tvekan Gösta Nystroems musik
som gör det starkaste intrycket på mig av de här
båda verken. När den skrevs var tiden kanske
inte mogen för den, men idag tror jag den skulle
göra succé, om den togs upp i konserthusen.
Anna Christensson är en känslig och tekniskt
elegant solist, och hon ackompanjeras mycket
väl av Tyska Statsfilharmonin Rheinland-Pfalz
under ledning av wienaren Roberto Paternostro.
Det är självklart att de här pianokonserterna ska
finnas tillgängliga på CD. Hade Rikskonserter funnits, hade de förmodligen kommit på Caprice – nu har det blivit på tyska Capriccio.
Calle Friedner
HENNING MANKELL: PIANO CONCERTO OP. 30
GÖSTA NYSTROEM: CONCERTO RICERCANTE
ANNA CHRISTENSSON, PIANO
DEUTSCHE STAATSPHILHARMONIE RHEINLAND-PFALZ
ROBERTO PATERNOSTRO, DIRIGENT
CAPRICCIO C5240 (DISTRIBUTION NAXOS)
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 8
PIANOFROSSA
Chopin och Liszt, Beethoven, Clementi och Debussy – verk av dessa
och många fler klingade under Stockholm Piano Festival i Stockholm fyra dagar i september. På Konserthuset, i kyrkor och Historiska Museet dukades ett generöst musikaliskt gästabud fram.
Budskapet var uppenbart: låt pianot leva! Arrangera pianoaftnar,
ni som har instrumenten!
I
Fu Quiao Guo är sex år och var yngst
av alla medverkande under Stockholm
Piano Festival. Hon verkade samlad
och orädd när hon spelade två korta
stycken inför en ganska stor publik på
Historiska Museet. Foto: Elisabeth Husmark
Med ålderns rätt inledde Janos Solyom
kavalkaden av pianister vid en piano­
maraton som pågick från klockan 14
och avslutades vid midnatt. Första musikstycke denna septemberlördag var
Muzio Clementis sonat i D-Dur.
Foto: Christian Albinsson
nspiration gavs i överflöd. Fyra unga, på
väg ut i proffslivet, spelade varsin Beethovensonat i S:t Matteus kyrka – Greta
Åstedt hade valt ”Pathétique”, Melissa Jacobson-Velandi ”Månskenssonaten”, David
Huang, artist in residence i P2 nu, framförde
nr 27 e-moll och Thomas Rudberg ”Appassionata”.
”Paris 1900” i Storkyrkan inbjöd till musik
av Debussy med Daniel Hormazábal Cortes,
Ravel med Iveta Calite, Albéniz med Silja
Turunen och Debussy också slutligen med
Oskar Tjäder. Lägg alla dess namn på minnet
– de är nästa generations pianostjärnor. Detsamma gäller musikerna i Hedvig Eleonora
kyrka: Oskar Tjäder, Bohumír Stehlík och
Pontus Carron med musik av Chopin, Josef
Suk och Rachmaninov.
Tillfällen att njuta, men också att lära. En
som var riktigt arg för att så få av de pianostuderande syntes till var Julia Mustonen-Dahlqvist, professor i piano vid Musikhögskolan
Ingesund. Maratondagen, då nitton framstående pianister bjöd på verk ur sin rika repertoar från kl 13 ända till midnatt, borde alla
pianostuderande ha passat på. Inträdet var
gratis, man kunde gå och komma som det
passade.
Julia skrev på facebook: (på engelska, min
övers.) ”Hur kan ni begära att publiken ska
behålla sitt intresse för pianomusik om inte
ens ni själva kommer och lyssnar på era egna
kolleger? Ni hade chansen att verkligen lyssna, lära känna och jämföra 19 svenska pianister vid samma tillfälle, men de flesta av
er hade något viktigare att göra, just denna
lördag!”
Två unga män, blivande ingenjörer från
Tyskland som studerade på KTH, var amatörmusiker och själaglada över att kunna gå
gratis på kvalificerad konsert. De trivdes med
den avspända stämningen. Charmiga presentationer med lagom mycket kunnig information bjöds av Roland Pöntinen, och lekfullt
trams mellan honom och Love Derwinger:
båda ingick i trion av initiativtagare. Den
Något urlakade efter fyra fullmatade
välbesökta dagar var dessa tre, Roland
Pöntinen, Love Derwinger och Ivetta Irkha. Förutom att de deltagit av hjärtans
lust som pianister, hade de arrangerat
generalmönstringen av de flesta etablerade men också flera lovande studerande
pianister i landet. Foto: Calle Friedner
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 9
tredje var Ivetta Irkha. Frack var helt frånvarande. De kvinnliga pianisterna lyste dock i
charmanta konsertkreationer.
Återväxten kunde studeras på Historiska
museet där sexåringar som vid flygeln inte
nådde ner med fötterna till golvet inledde, och tonåringar med pondus och virtuost
handlag avslutade. Fascinerande att så tydligt
uppleva dessa begåvningars skilda temperament och talanger, en del anmärkningsvärda.
Tänkvärt att samtliga hade övat in ”tackbugning” – en anakronism kanske, men ändå en
vacker tradition.
I maratonkonserten blev man varse hur
många starka pianistpersonligheter Sverige
har, och hur livsviktigt det är att de får uppträda, för deras egen och för publikens skull.
Också att de engageras fler gånger till samma
plats: publiken får då både känna igen och
uppleva en utveckling och andra sidor hos
konstnären.
Den väldiga manifestation som Stockholm
Piano Festival utgjorde inleddes med en kopia av en konsert 25 oktober 1932. Pianisten
hette Ignaz Friedman, en mästare vid flygeln
och en stor pedagog. Det mäktiga programmet delades nu upp på tre – Ivetta Irkha,
Roland Pöntinen och Love Derwinger. Friedman (1882–1948) som föddes i Polen var en
legend i sin tid och ansågs som en oöverträffad Chopintolkare. Min pianolärare Iris Törn,
som var hängiven Friedmanelev, måste ha
suttit i Grünewaldsalen och hört när Ignaz
Friedman blommade ut i Schumanns Kreisleriana eller Chopins g-mollballad.
”Den avslutande bataljen” blev en galen
och galet festlig uppvisning av uppspelta
virtuoser. Peter Jablonski, Ivetta Irkha, Per
Tengstrand, franske pianoprofessorn Michel
Béroff, Roland Pöntinen och Love Derwinger turades om med omöjligt svåra kaskader
av uppvisningsnummer, soli, fyrhändigt, ja
ända upp till åtthändiga Galop-Marche av Albert Lavignac (1846–1916).
En kontrast till det champagnesprittande
blev en upplevelse av motsatt slag. Jag frestas
kalla den en sorgmarsch att dö för.
Per Tengstrand hade som sitt solonummer
denna oförglömliga konsert valt Chopins sonat i g-moll, den med sorgmarschen. Spelad
med en sällsamt fjäderlätt tyngd var det detta
oändligt mörka pianostycke som gav relief åt
fyra dagar med omistlig pianomusik.
ELISABETH HUSMARK
Från stora världen
Indien:
För hundra år sedan dog Aleksandr Skrjabin, en av Rysslands mest egenartade tonsättare.
Ett verk som aldrig hann fullbordas var Mysterium, ett multikonstverk komponerat för att
uppföras i Himalayabergen. En grupp musiker åtog sig i somras att uppföra delar i Kashmir, på en gård i klostret
Thikse i Ladakh, 3.600 meter över vattenytan, omgivet av snöhöljda berg. Tenoren Neil Latchman och pianisterna Coady Green, Christopher Wayne Smith och Matthew Bengtson framförde Skrjabins pianotranskription av
symfonierna nr 1 och 3 med några etyder arrangerade som vokaliser emellan. Skrjabins egen vision var tänkt
att pågå i sju dagar med musik, dans, ljus, doft och färg. Musikernas symboliska hyllning ackompanjerades av
ljusspel och meditativ dans av klostrets munkar.
Världen–Sverige:
År 2017 står Svenska Sång och Talpedagogförbundet värd för
en internationell kongress, International Congress of Voice
Teachers. På Waterfront Congress Centre i Stockholm kommer deltagare från hela världen att samlas den 2
augusti till en öppningsceremoni, och därefter följer fem dagar av föreläsningar, konserter, seminarier och
mästarkurser på den då förhoppningsvis nyinvigda nya Musikhögskolan.
Norge:
Kan dagens pianister spela som Mozart gjorde? Doktoranden Christina Kobb vid
norska Musikaliska Akademien har studerat sjuttonhundratalspraxis i pianoteknik
och förstått att skillnaden är himmelsvid mellan nu och då. En rak hållning, med armar och armbågar
intill kroppen är till stor hjälp vid hopp mellan ackord och skalor kan spelas snabbare, noterade hon,
med flera finesser. Instrumenten var ju mindre på Mozarts tid. När Liszt dundrade fram i Europa
på sina bejublade turnéer lämnade han krossade flyglar efter sig. De var ännu inte byggda för
hans gigantiska tonkaskader. Christina Kobb menar att dagens studenter borde bekanta sig
med den äldre tekniken för att bättre förstå hur verk från den tiden framfördes.
ELISABETH HUSMARK
Vänskap i tonernas värld
Josef Eriksson var 41, Knut Håkanson bara 26, år 1913 när de två tonsättarna började brevväxla. I
boken Oss tonsättare emellan läser man utdrag ur en korrespondens som varade i 17 år. Tankar kring
arbetsmetoder och vänskaplig kritik avlöser vardagliga kommentarer om kolleger, krämpor, familjebekymmer och ekonomi.
B
engt Andersson är altviolinist och har
som pensionär ägnat sig åt att försöka
återuppliva minnet av en gång ganska
välkända svenska tonsättare. Ur 850 brev
har han destillerat det väsentligaste som han
också kommenterat, ett jättearbete värt all
beundran. Man blir bekant med två intensivt
engagerade musiker och kompositörer, följer
deras vedermödor, och dras in i tidsandan
kring det första världskriget. I all sin fragmentariska enkelhet ger samlingen ändå gripande vittnesbörd om kampen i skapande liv.
Det börjar med ett tack från unge Knut till
Josef E som skickat noter. Knut hade länge
”älskat och studerat sångernas egenartade
harmonik och smidiga deklamation”. Snart
utvecklades brevväxlingen och den förmögne Knut Håkanson bidrog i åratal till Josef
Erikssons uppehälle. Båda drabbades tidvis
av depressioner. Båda var produktiva, förvånande nog också när sinnet var mörkt, även
om Josef led av plågsamt långa perioder av
skrivkramp. Båda hade svårt för recensenter
– ”jag fick ju tämligen enhälligt på huden i
Stockholm. Värst var P.B. ... Jag har skrivit
ett brev till P.B. jämte en insändare...”
P.B. är naturligtvis Wilhelm Peterson-Berger. En annan storhet från tiden är Ture Rangström som båda skribenterna avskyr, inte utan
en ton av avund. Till råga på allt förför den
framgångsrike Rangström Knut Håkansons
and­ra hustru (eller om det var tvärtom) och
Knut lämnas med tre barn och vacklande hälsa.
Knut Håkanson var också dirigent och spelade mycket kammarmusik både tillsammans
med vänner och på turné. Han var skicklig
på att instrumentera och hjälpte gärna Josef
ibland. Sent i sitt korta liv fick han anställning som musikanmälare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Liksom Knut H
turnerade Josef E landet runt med olika ensembler. Hans egen musik stod inte sällan på
programmet. Båda hade tidvis många elever.
Bengt Andersson har ombesörjt inspelning
av ett urval verk av de båda komponisterna.
Josef Erikssons ”Bukolika” är en stråkkvartett med sträv folkloristisk charm, här med
Klarakvartetten. Flera av hans sånger som
framförs av Solveig Wikman på piano med
barytonsångaren Gabriel Suovanen borde
höras oftare, till exempel de med Karlfeldts
musikaliska text.
Kammarmusik-Nytt 4/2015 • sid 10
Romanser av Knut Håkanson har tidigare
utgivits i Wikman/Suovanens kärleksfullt finstämda framförande. Här kan man också avnjuta några med de beundrade Ernst Norlinds
och Ola Hanssons texter, och två stycken för
violin och piano med Solveig Wikman och
Dieter Schöning.
Knut Håkansons senare år fördystrades av
svårt njurlidande. Några månader före sin
död skrev han en alltjämt livs levande sång,
älskad av körer, Brusala med Karlfeldts text.
”Brusala, min ögonsten, mitt hjärtas innersta
klenod”, står det i ett av Knuts sista brev.
Knut Håkanson avled 1929. Josef Eriksson
levde ända till 1957.
ELISABETH HUSMARK
Oss tonsättare emellan
Brevväxling 1913-1929 mellan
Knut Håkanson
och Josef Eriksson
Utdrag och kommentarer
Bengt Andersson
ALTFIOL I VÄST