Kammarmusik-Nytt nr 1 2015
Kammarmusik-Nytt eldsjäl affärsman och mecenat tangophoria en plats att försvara bortglömt, nytt och klassiskt full fart konsert på annat sätt 1/2015 Kammarmusik-Nytt Innehåll 2 Cathjas hörna 3 Krönika – Politisk härdsmälta 4 Eldsjäl vid en Bösendorfer 5Notiser 6 Erik Järnåker – affärsman och mecenat 7 En plats att försvara | Notiser 8 Ensembler till Ung & Lovande 9 Konsert på annat sätt 10 Full fart mot tredje seklet 11Tangophoria 11 Bortglömt, nytt och klassiskt 12 Från stora världen 12 Nu är Stenhammar komplett KAMMARMUSIKFÖRBUNDETS TIDSKRIFT ISSN 2001-2721 ANSVARIG UTGIVARE Cathja Mörner • Tel 0570-155 95 [email protected] KANSLI Christina Sejmo Läggargränd 5 A, 507 30 Brämhult Tel 072-701 87 77 [email protected] REDAKTÖR Sverker Ahlenius • Tel 033-23 95 18 Hasselbacksgatan 29 B, 504 54 Borås [email protected] I REDAKTIONEN Calle Friedner • [email protected] Elisabeth Husmark [email protected] Cathjas hörna Ny Musik – Ny Publik F rågan återkommer ständigt – på vilket sätt kan man föryngra konsertpubliken och hur kan vi locka yngre att intressera sig för landets kammarmusikföreningar och gå in i det ideella arbetet? Det är ingen hemlighet att landets kammarmusikföreningar i huvudsak leds av de gråhåriga och en viss oro finns att engagemanget för kammarmusik i landet ska minska om ingen längre vill engagera sig ideellt eller att publiktillströmningen minskar. Åren tar som bekant ut sin rätt och i ena änden av ålderstegen har vi en naturlig avgång, men vi ser tydligt att föreningarna kontinuerligt fylls på av nya entusiaster. De kommer från övre medelåldern då tiden medger ett engagemang för olika kulturella spörsmål. Detta skulle väl då innebära att genomsnittsåldern är densamma hela tiden. Men det duger inte! Frågan måste ändå ställas: Varför går inte fler av den yngre generationen på kammarmusikkonserter? Hur kan vi locka fler besökare? Är konsertsalen ett skrämmande, mossigt, förlegat rum med konstiga, okända ritualer och regler? Just den frågan, om den traditionella konsertlokalen, har bland annat diskuterats under projektet New Music – New Audience som pågått under två år och som avslutades i höstas. Ny Musik – Ny Publik är ett internationellt projekt som vill utveckla nya konsertformer för nutida klassisk musik. Här har frågor diskuterats om rummets betydelse, publikkontakt m.m. Alternativen till den traditionella konsertsalen har prövats och varit många. Under projektets gång framfördes konserter på flera udda platser, t.ex. i en nedlagd tunnelbana i London, på flygplatsen i Riga, en kabelfabrik i Helsingfors, i ett tingshus på Irland, på ett konstmuseum och ett tekniskt museum. Musiken sökte publiken i stället för tvärt om. Två spännande ensembler från Sverige deltog i projektet: KammarensembleN från Stockholm och Gageego! från Göteborg. Båda dessa experimenterar med konsertformen. Det gör också Stockholm Syndrome Ensemble (se artikel på annan plats i tidningen!). Den är ett friskt nytillskott på den kulturella himlen. En ensemble som utmanar och vill bryta slentrianen kring den traditionella konsertformen. Oftast spinner en röd tråd genom konserten, som blir till en berättelse. Konsertbesökaren får en totalupplevelse där visuella inslag ingår och musiken varvas med ord och bilder. Även Duo Tempra, som man kan bekanta sig med i detta nummer, började för flera år sedan att experimentera med konsertformen. Det är väldigt skönt med nytänkande och förändringar! GRAFISK FORM OCH PRODUKTION Anna Olausson • www.annatherese.eu OMSLAGSBILD Peter Friis Johansson. Foto: Karin Haglund HEMSIDA www.kammarmusikforbundet.se CATHJA MÖRNER Förbundsordförande kammarmusikförbundet Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 2 Politisk härdsmälta I vårt förra nummer skrev vi om regeringens kulturbudget för 2015. Den skulle ökas med 256 miljoner, och det var ju bra, även om stödet till den fria scenkonsten föreslogs minska fram till 2018, och det var ju en besvikelse. Sedan hände dramatiska saker: Alliansen röstade med Sverigedemokraternas hjälp ner regeringens budgetförslag, och regeringen måste därmed följa Alliansens. Statsminister Stefan Löfven sa sig vilja ha nyval den 22 mars, men den 27 december meddelade regeringen och Alliansen, att man istället tänkte samverka genom att oppositionen förband sig att inte rösta ner regeringens budget. Bakom detta låg de övriga partiernas strävan att hindra Sverigedemokraterna att få inflytande, men det sa man inte. Istället talade man om att ”ta ansvar” genom att underlätta för minoritetsregeringar, nuvarande och kommande, att i varje fall fram till 2022 slippa bli nedröstade. Häpnadsväckande. Man sätter ju det parlamentariska systemet ur spel! Att konstatera det handlar inte om att stödja SD, men övriga partier har ju skött sina kort så illa, att man förlorat 13 % av väljarnas röster till SD, som nu fått en vågmästarroll. Hade den förra och den nuvarande regeringen från början velat diskutera sakfrågor med SD, hade situationen sannolikt varit en annan. Efter denna kupp mot parlamentarismen framstår SD som enda alternativ till den borgerligt stödda rödgröna regeringen, och det lär de utnyttja i nästa val. Höstens riksdag utmärktes annars av dåligt uppförande och tjurskallighet. Sverigedemokraten och riksdagens andre vice talman Björn Söder gjorde (utanför riksdagen) ett märkligt uttalande om vilka som bör räknas som svenskar. Det ledde till protester i riksdagen, där vänsterpartisten Rossana Dinamarca blandade ihop Söders uttalande med hans roll som tjänstgörande talman, alltså riksdagssessionens ordförande, genom att vägra inleda ett anförande med ”Herr talman” och därefter skrika ”Du är inte min talman” till Söder, precis som om ledamöterna hade personliga talmän. Det är troligt att hon därigenom bröt mot riksdagsordningen, men någon konsekvens fick det inte. En annan sak i höstens stökiga parlament hade med kulturpolitik att göra. Kulturutskottets moderate ordförande, Per Bill, meddelade Krönika nämligen att det statliga stödet till kulturtidskrifterna skulle minskas med runt 75 % eller 15 miljoner kronor. Det väckte enorma protester. Han fick dock ändra sig. De 15 miljonerna tas istället från statens stöd till regional kulturverksamhet. Det är på 1,2 miljarder, och 15 miljoner mindre motsvarar alltså bara en dryg procent av det. Naturligtvis kommer detta att märkas mindre än om en rad kulturtidskrifter hade tvingats lägga ner verksamheten, men man kan ändå som vanligt fråga sig, varför man alls skär ner på kulturanslagen. Statens samtliga utgifter låg 2013 på omkring 921 miljarder kronor. Av dessa utgjorde utgifterna för kulturen knappt 7 miljarder, d.v.s. 0,75 %. Det är lite pengar, särskilt om man betänker det olika utredningar visat, nämligen att kultur är ekonomiskt lönsamt. Dessutom har kulturen mycket stora humanvärden i form av människors välbefinnande. Så varför alls skära ner på en post som utgör en så liten del av hela statsbudgeten men gör så mycket nytta? Om regeringen 2016 ökar kulturbudgeten, blir det intressant att se vad det kommer att få för effekter. Att som nu spara 0,0016 % av utgifterna på det lilla men så viktiga kulturområdet är inte särskilt smart. Statens kulturpolitik består ju inte bara av pengar utan också av riktlinjer för hur de ska användas. Kulturminister Alice Bah Kuhnke har nyligen upprepat att hon vill prioritera musik- och kulturskolan, och tydligare lär den kulturpolitiska inriktningen bli i april, när regeringens vårbudget läggs fram. Att den kommer att antas vet vi alltså redan, men fullt ut lär regeringens kulturpolitiska ambitioner inte märkas förrän 2016. Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 3 Calle Friedner text och foto Eldsjäl vid en Bösendorfer Foto: Karin Haglund ”Man ska öva mycket, och öva mer än man tror man behöver. Bara så kan man finna sin egen väg, bara då får man tid att experimentera.” Peter Friis Johansson citerar Torleif Thedéen, violoncellisten, som också är lärare. – Det Torleif sagt tänker jag ofta på. Det är så man gör nya upptäckter. P eter Friis Johansson, dansk-svensk konsertpianist vann i juni 2014 ett flott internationellt pris i Alaska ”för hans originalitet i tolkningen, hans framstående teknik, och hans överlägsna musikalitet.” Nio jurymedlemmar utsåg Peter Friis Johansson framför skickliga medtävlare från många olika delar av världen. I finalen var deltagarna från Kina, Spanien, Danmark, Sverige, Tyskland och Ryssland. Trots en sådan triumf får övandet självfallet aldrig ta slut. Hur ser då en riktigt bra dag ut? Peter medger: först gäller det att komma upp i tid på morgonen; inte alltid det enklaste. Sedan att helt enkelt ge sig iväg till den lilla studion på Kungsholmen där den älskade Bösendorfern väntar. Den fick Peter köpa av Sveriges Radio efter att den stått ospelad i fyrtio år! Flygeln hade inköpts på rekommendation av Hans Leygraf men hade ändå stått så gott som ospelad. Att ha hur mycket tid som helst att öva är idealet. Ingenting ska störa det arbetet. Det handlar om lust och lycka! – Jag tror så mycket på detta, att själv envetet arbeta på att nå sitt eget personliga sätt att musicera, säger Peter. Det finns föreställningar om hur de klassiska verken ska spelas. De har ju framförts hundratals, ibland tusentals gånger, av stora pianister som med sin ikonstatus fått yngre kolleger att, till exempel, med- eller omedvetet använda samma ritardando även om det inte står i noterna. Det bildas traditioner som känns orubbliga. En recensent kan utnämna ett speciellt framförande till det förnämligast tänkbara. Så uppstår en myt att just den musikern besitter alla hemligheter om just det verket och blir en referens till framtida framföranden. Man kan förstå att sådana omdömen kan skapa osäkerhet. Peter Friis Johansson kämpar emot, och Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 4 gör upptäckter. Konstens natur är ju det personliga. – En lärare jag kände en gång, berättar Peter Friis Johansson, hörde mig senare spela samma stycke som jag gjort vid det första mötet. Nu spelar du annorlunda, varför det, undrade läraren. – Därför att jag är annorlunda nu, sade Peter. Noterna är desamma, men jag har förändrats. Han beskriver för mig hur han bryter ner det speciella avsnitt han arbetat med tidigare, och hur svårt det kan vara att börja om och bygga upp igen, men hur det till sist kan kännas att något större, fullödigare, har uppnåtts. Peter Friis Johansson säger att han vet själv hur han har utvecklats både som människa och pianist genom tävlandet. En av anledningarna till att man som musiker deltar i ett sådant pressande företag är naturligtvis pengar. Vinner man kan man försörja sig en tid, och koncentrera sig på att bygga upp teknik och repertoar. Men arbetet inför en tävling kan också ge viktiga insikter. – Jag har haft en väldigt dålig inställning till tävlandet tidigare, funderar Peter. En inställning som innebar att jag tyckte jag var bäst och förtjänade att vinna. Det är destruktivt, menar han, och har kämpat för och lyckats med att arbeta bort detta tänkesätt, har nått ett sinneslugn och vann ju Alaskatävlingen. I höst gör Peter Friis Johansson en konsertturné i USA. Ytterligare en bonus efter en stor tävling som den i Alaska. Man får nya kontakter, man blir ett namn. I Sverige råder ofta, som vi väl vet, Jantelagen i många olika sammanhang. Hur tar konserthusen vara på landets många skickliga pianister? Peter talar inte bara för sig själv, han nämner rader av kolleger som syns och hörs alltför sällan tillsammans med landets symfoniorkestrar. Det står mycket bättre till i kammarmusiken, betonar Peter Friis Johansson. Beroende på att arrangörerna är eldsjälar, lägger jag till. – Vi musiker är också eldsjälar, få av oss blir rika men spelar för att vi älskar det, är Peters replik. Så presenterar han ett förslag som kanske kunde vara intressant för Berwaldhallens nya chef Helena Wessman: – Om Berwaldhallen avstod från Gergiev ett år skulle man ha råd med en serie pianistrecitaler med unga svenska musiker och en serie nutida musik. Den ryske dirigenten Valerij Gergiev är ju både dyr och politiskt kontroversiell. Peter kom också etta i en deltävling i Alaska som innebar att välja och framföra en av sju Schubertsonater. Schuberts alla 11 sonater ingår just nu i Peter Friis Johanssons projekt, och han har börjat framföra dem runt om i Sverige. 28 mars blir ett extraordinärt tillfälle i Ytterjärna kulturhus då två sonater spelas före paus, den tredje enbart i fladdrande levande ljuslågors sken. Då tar man Earth Hour på allvar, den timme då det är tänkt att all elbelysning i hela världen ska vara släckt. Har Peter upptäckt en hemlighet hos Schubert som ingen annan blivit varse? Under sitt sökande efter ett eget personligt förhållningssätt till musiken hittade han en finess han inte kände till tidigare. Han spelade den för mig och jag letade upp Schuberts så kallade lilla A-dursonat. Gör som jag, gå till pianot och lyssna av det sista ackordet i första satsen följt av det första i Andantesatsen! Hur dessa ackord förhåller sig till varandra kan Peter hålla en föreläsning om. Vi lekmän kanske kan slå an dem, medge en släktskap och inse att Schubert hade en hemlig avsikt. En liten upptäckt som kan betyda mycket för en sökande pianist. ELISABETH HUSMARK >>> NOTISER Stipendium V id en slutsåld kammarkonsert på Slottet i Linköping delades årets stipendium till Inge-Britt Gustafssons minne ut i februari. Inge-Britt Gustafsson var en hängiven och generös kammarmusikvän som testamenterade en summa till Kammarmusik i Östergötland just för att belöna musiker eller eldsjälar. I år tillföll det Sofia och Pelle Hansen, både musiker och eldsjälar, som skapat ett konsertkapell i Slätmon mellan Brokind och Kisa. Där har de i flera somrar arrangerat kammarkonserter varje månad, så även i år. Peter Friis Johansson känner nu att han troligen har tävlat färdigt. Han beklagar inte att det en del gånger inte blev topplacering, man lär sig av allt. Men USA 2014 var en strålande final på tävlingslivet. Foto: Elisabeth Husmark Schuberts sonat i A-dur, den så kallade ”lilla”. De ackord som texten handlar om är inringade i rött, längst ner på vänster sida, längst upp på höger. Foto: Elisabeth Husmark Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 5 Dansk orkesternedläggning I september 2014 beslöt de danska politikerna att lägga ner Danmarks Radios underhållningsorkester. Att över tusen personer skrev på en protestlista hjälpte inte: den 1 januari var orkesterns saga all, åtminstone som radioensemble. Sveriges Radio hade också en underhållningsorkester fram till mitten av 1960-talet. Då beslöt radioledningen att starta en symfoniorkester med musikerna i underhållningsorkestern som bas, och därmed försvann underhållningsorkestern. Det fick man sedan kritik för, och idag finns det en stor repertoar i Sveriges Radios musikbibliotek, som aldrig framförs. I Danmark gjorde man alltså inte så, inte förrän nu. Danmarks Radio har kvar sin symfoniorkester och ett konserthus invigt så sent som 2009. Den danska underhållningsorkestern vill ändå inte dö, och just nu pågår en insamling för att bilda en stiftelse, som ska kunna finansiera orkestern i framtiden.Vid årsskiftet hade man fått in 633.000 Dkr, motsvarande ca 800.000 svenska kronor. Orkestern, som startades för 75 år sedan, har på senare tid under sin dirigent Adam Fischers ledning utvecklats till en kammarorkester, som inte bara spelar underhållningsmusik utan också klassisk kammarmusik. Den 12 december meddelades det att den tilldelas 2015 års International Classical Music Award för sina inspelningar av Mozarts musik. Nu hoppas man alltså kunna fortsätta under namnet Underholdningsorkestret, internationellt Danish National Chamber Orchestra, DNCO. Erik Järnåker – affärsman och mecenat Vad kostar en ”strad”? Ja, det varierar, men det är alltid fråga om mycket pengar – så mycket, att få musiker kan ha råd att köpa en. Tur att det finns mecenater! O ch mecenater har det funnits i alla tider och i många länder. I Amerika bildades på 40-talet med hjälp av två förmögna kvinnor en stråkkvartett, som fick namnet ”Paganinikvartetten”, för att de fyra medlemmarna spelade på instrument som hade tillhört den italienske virtuosen Niccolò Paganini (1782–1840). Den belgiske cellisten Robert Maas hade kommit som flykting till USA och 1946 träffat en förmögen änka efter en senator, Margaret Clark, som erbjudit sig att hjälpa Maas att bilda en stråkkvartett. Maas ville ha Henri Temianka som primarie, och Temianka i sin tur hade då just träffat Elizabeth Sprig-Coolige, grundaren av Berkshire Symphonic Festival i Tanglewood. Kvartetten hade stor framgång och fortsatte att under Temiankas ledning existera till 1966. Instrumenten överlämnades då till ett museum, eftersom mecenaternas villkor var att de aldrig mer skulle separeras. Museet sålde instrumenten i mitten av 1990-talet till Japans Musikstiftelse (NMF) och de används numera av Tokyokvartetten. Bäst så, för stråkinstrument ska spelas på för att låta bra. I Sverige är det framför allt affärsmannen Erik Järnåker (1904–92) som kommit att bli den store mecenaten. Järnåker var affärsman i Skara och grundare av Skaraplast, som länge var dominerande inom tillverkningen av hushållsartiklar (1967 uppköpt av Hammarplast). Järnåker var också passionerat intresserad av stråkinstrument och själv amatörviolinist. Han grundade Stiftelsen Saltö, som ägde några hus på Saltö i norra Bohuslän. De fick disponeras under några veckor av musiker och tonsättare. Numera är den en stipendiestiftelse, som årligen delar ut ett stipendium till en ung, lovande tonsättare, i år till Jesper Nordin. Sin största insats för musiken gjorde ändå Erik Järnåker på ett annat sätt. Han reste nämligen runt i världen och köpte upp förstklassiga stråkinstrument, som han överlät till den stiftelse han grundade efter hans sons tragiska bortgång 1976, ”Stiftelsen Stråkinstrumentfonden till Lars Järnåkers minne”. För Nilla Pierrou 1984. att få låna något av stiftelsens instrument ska man vara en ung, lovande musiker med utbildningen bakom sig, eller en solist som framträder regelbundet med professionella orkestrar, eller en kammarmusiker med regelbunden konsertverksamhet, eller konsertmästare/stämledare i någon professionell symfoni- eller kammarorkester, eller professionell musiker med särskilda skäl för ett lån. Lånet är på ett år i taget, men många får det förlängt, och en lång rad av våra bästa stråkmusiker spelar numera på ”järnåkerinstrument”. Det är förstås inte bara fråga om fioler byggda av Antonio Stradivari (1644–1737) utan även andra stråkinstrument av hög klass, och att några av våra bästa musiker kan spela på instrument i världsklass är naturligtvis av stor betydelse för det svenska musiklivet. Numera är det stiftelsen som svarar för att instrumenten är försäkrade. Det har inte alltid varit så, och det är inte billigt. Violinisten Nilla Pierrou, som under en stor del av sitt liv varit verksam i Belgien, disponerade i början av 80-talet en Stradivarius som hon fått låna från Järnåkerfonden. 1984 reste jag till Oskarshamn för att göra en radiointervju Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 6 med Nilla, som var hemma på besök hos sina föräldrar. Hon frågade mig då, om jag kunde ta med mig den här fiolen till Stockholm och lämna tillbaka den, eftersom hon inte hade råd att hålla den försäkrad (hon ägde själv en annan fiol). Utan att närmare tänka på vilka konsekvenser detta kunde få för mig gick jag med på det. När jag så kom till Oskarshamns flygplats var den stängd p.g.a. dimma, och passagerarna kördes i taxi till Hultsfred, där det lilla planet, en DeHavilland Twin Otter, väntade. Nästan genast som vi hade lyft befann vi oss i moln och mörker och blev kvar där tills strax före landning. Jag är inte flygrädd, men den här gången hoppades jag särskilt att vi skulle komma helskinnade ner med tanke på den oersättliga fiolen, som jag hade i en synnerligen sliten och oansenlig fiollåda under stolen. Flygfolket kunde sina saker, men äventyret var ju inte slut med det, jag skulle ju lämna tillbaka fiolen också, så nästa morgon på väg till Radiohuset stegade jag upp till Erik Järnåker, som tog fiolen och bad mig vänta i dörren. Efter några minuter kom han tillbaka och sa: ”Ja, det är den rätta fiolen!” Först då begrep jag vilken risk jag hade tagit: tänk om det inte hade varit den hederliga Nilla Pierrou utan någon, som velat lura mig! Jag kunde ju ha blivit beskylld för stöld! Någon violinist har jag aldrig varit, men i min grönaste ungdom tog jag några fiollektioner. Nu spelade jag lite på denna dyrbara Stradivarius för familjen när jag kom hem, men för att komma till sin rätt måste ett bra instrument också trakteras av en bra musiker, så det blev som i historien om mannen som berättade, att hans bror varit i Amerika och hört Caruso sjunga och sa: ”Bror min härma’n, men dä va’ la inget!” Calle Friedner text och foto Stiftelsen Saltös stugby. EN PLATS ATT FÖRSVARA Kammarmusikens plats i samhället behöver förvisso försvaras. I Coda, en antologi med texter som framförts vid den årligen återkommande konferensen Musik och Samhälle, beskriver Kammarmusikförbundets tidigare ordförande Eva Granstedt förbundets och föreningarnas arbete. F aktum är ju att tusentalet kammarmusikkonserter arrangeras årligen, likaså åtskilliga sommarfestivaler och även några vinterdito. Cirka 5.000 arbetstillfällen bereds för både knoppande och väletablerade musiker. Hur skulle allt detta kunna pågå utan de hundratals hängivna föreningsstyrelsemedlemmar som ideellt bär verksamheten? Att den fortlever genom decennierna, att unga musiker fortfarande älskar att framföra klassikerna och att samtida tonsättare komponerar för små ensembler visar ytterligare att kammarmusik är en odödlig genre. Det kanske bör betraktas som tacknämligt att kammarmusiken får plats i en bok där åtta artiklar handlar specifikt om hiphop ur olika aspekter. Därtill ryms under rubriken Kulturarv exempelvis artiklar om rocktidningen Schlager och 80-talets rockjournalistik, om 50-taletets skifflerörelse och om tillvaron för fans till ett lågstatusband. Under samma rubrik, alltså Kulturarv, är Eva Granstedts bidrag placerat. Gott så! Det duger inte idag att inta en nedlåtande attityd till populärmusikens olika genrer. Det bedrivs numera akademiska studier i exempelvis hiphopkultur. Flera av författarna till texterna i Coda är professorer eller doktorander. Så respekt för alla som helst vänder sig till en musikform oftast långt ifrån vad denna tidskrift hyllar. Förhoppningsvis respekteras också de fortfarande tusentals som genom utövande, arrangerande eller konsertbesökande håller liv i och ger liv åt ett skört, oändligt älskat och oändligt värdefullt kulturarv. ELISABETH HUSMARK Coda Andra antologin om Musik och Samhälle Red. Mikael Askander, Johan A Lundin & Johan Söderman KIRA förlag Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 7 >>> NOTISER Beethoven i Umeå U nder kulturhuvudstadsåret i Umeå inspirerade NorrlandsOperans projekt Beethoven & Beyond till konsertserien Beethoven inspires. The Swedish Clementi Society, ny medlem i Kammarmusikförbundet, bjöd in till tre pianoaftnar med internationella pianister. Föreningens ordförande berättar: Båda projekten utgick ifrån att tonsättare på olika sätt inspirerats av Ludwig van Beethoven. Hösten 2014 gav Andrew Brownell, USA, Eduard Stan, Rumänien och Chiara Bertoglio från Italien pianoaftnar med verk de själva föreslagit av Beethoven, Schubert, Schumann, Enesco och Clementi. Andrew Brownell genomförde också på Musikskolan i Umeå Open Masterclass (öppen mästarkurs) med begåvade unga pianister. Projektet Beethoven inspires stärkte utbudet av pianoaftnar under kulturhuvudstadsåret, och bidrog tror vi även till en långsiktig utveckling av kontmusiken inom genren. BENGT HULTMAN The Swedish Clementi Society Ny styrelseordförande för Kulturrådet R egeringen har utsett Ulrika Stuart Hamilton till ny styrelseordförande för Statens kulturråd från och med den 1 januari 2015. Hon efterträder Kerstin Brunnberg, som i februari fyllde 73 år och innehaft posten sedan 2009. ”Ulrika Stuart Hamilton är 56 år och civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm. Under perioden 1991–1994 var hon stabschef hos finansminister Anne Wibble. Nu senast kommer hon från en tjänst som statssekreterare hos den förra regeringens jämställdhets- och biträdande utbildningsminister Maria Arnholm. Hon har mångårig erfarenhet av lednings- och styrelsearbete i kommunala, statliga och privata företag, bland annat inom medieområdet”, skriver regeringen. Vad hon däremot inte tycks ha är erfarenhet av kulturverksamhet, men det är kanske inte så viktigt? ENSEMBLER TILL Ung & Lovande I VÄSTERÅS 24/4 –26/4 2015 Det är åter dags för Ung & Lovande, som vanligt i Västerås konserthus och som vanligt i anslutning till Kammarmusikförbundets årsmöte. Sedan några år deltar enbart ensembler, inga solister, och det här är årets deltagare: Trio Skandinavia är en samnordisk ensemble med medlemmar från Danmark, Norge och Sverige. Den bildades på Edsberg 2013 där trion alltjämt studerar kammarmusik för Mats Zetterqvist. Individuellt studerar Kern Westerberg violin för Per Enoksson, Amalie Stalheim cello för Torleif Thedéen och Daniel Hormazábal Cortés piano för Mats Widlund. Sin första konsert gav trion 2013. Trio Skandinavia. Foto: Christopher Hästbacka Trio Edqvist är en nystartad ensemble med den ovanliga instrumentkombinationen flöjt, oboe och piano. Alla studerar eller har studerat på Kungliga musikhögskolan, Stockholm, Tove Edqvist flöjt för Tobias Carron, Hanna Edqvist oboe för Jesper Harryson och Thomas Rudberg piano för Mats Widlund. Medlemmarna i slagverksensemblen GONG har spelat ihop sedan 2010, då de möttes på Musikkonservatoriet i Falun. De gjorde sin första turné sommaren 2011 och fortsatte sedan sina studier i Malmö och Köpenhamn. Repertoaren varierar mellan olika stilar av musik, transkriptioner såväl som nyskriven musik. Medlemmarna är Frans Klingfors, Petter Hedbom, Malin Sjökvist och Johan Söderholm. Duo Sandri Gourman består av cellisten Sabina Sandri Olsson och pianisten Natalie Gourman. De började spela tillsammans 2008 sedan de avslutat sina studier på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Efter grundutbildningen flyttade de till London där Sabina bedrev postgraduatestudier vid Royal College of Music, och Natalie vid Guildhall School of Music and Drama. 2012 fick de ta emot andra pris i KMA:s Kammarmusiktävling och blev särskilt utvalda av Leonidas Kavakos att delta i hans enda masterclass/festival i Aten i mars 2013. Duon medverkade också vid Kammarmusikförbundets årsmöte på Gränsö utanför Västervik i våras. Trio Edqvist. Foto: Jenny Auguststinsson Ensemble GONG. Foto: Marthe Veian Andreassen Duo Hästbacka-Persson har spelat tillsammans sedan 2010. Linn Persson spelar sopranoch altsaxofon och Christopher Hästbacka piano. Båda har kandidatexamen från KMH och master från Edsberg och Royal Collage of Music London. Man skriver själv sina arrangemang och arbetar för att utveckla repertoaren för saxofon och piano. Duo Sandri. Foto: Johan Yrefors Duo Hästbacka-Persson. Foto: Christopher Hästbacka Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 8 Konsert på annat sätt När man tycker att man saknar tid till att reflektera över det man gör när man spelar och lyssnar på musik, då är det dags att tänka i nya banor och förändra konsertformen, tycker Stockholm Syndrome Ensemble. D en består av några av våra främsta musiker idag, Malin Broman och Malin William-Olsson, konsertmäs tare och alternerande konsertmästare i Sveriges Radios symfoniorkester; Fredrik Paulsson, också han violinist, tidigare i den uppmärksammade Yggdrasilkvartetten, numera internationellt verksam liksom cellisten Johannes Rostamo och pianisten Simon Crawford-Phillips, en av grundarna av den hyllade Kungsbacka Piano Trio (som fortsätter sin verksamhet). Även kontrabasisten Rick Stotjin, stämledare i Sveriges Radios symfoniorkester, ingår i ensemblen. Det här är alltså musiker som framträder i många olika sammanhang. Stockholm Syndrome Ensemble bildade de 2012. Konserterna har alltid ett visst tema, men deras utformning varierar: någon kan presentera och kommentera musiken, man kan också lägga in en videoupptagning eller belysa ett ämne på annat sätt. Den 30 september spelade ensemblen Brahms pianokvartett c-moll och Schumanns Ess-durkvintett i den stora salen på Musikaliska i Stockholm. Sedan förflyttade sig både musiker och publik till Clara Schumannsalen, där musikerna ackompanjerade jazzsångerskan Margareta Bengtsson, tidigare medlem av The Real Group. Och temat? Självmordsförsök! Ja, det är förstås ett dystert ämne: Brahms hade Goethes ”Werther”, som tar sitt liv, i tankarna när han skrev sin kvartett, Schumann försökte dränka sig i Rhen kort efter det han skrivit sin kvintett, och Margareta Bengtsson sjöng sånger av norskan Radka Toneff, som begick självmord, och den brittiske popsångaren Nick Drake, som dog av en överdos, men också av den levande engelskan Kate Bush som en positiv avslutning, och de skilda musikstilarna förenades genom arrangemangen. En tanke med den här konsertformen är att publiken ska överraskas, och därför saknas programblad. – Sedan försöker vi ge den en ny infallsvinkel på ett konkret tema, berättar Simon Crawford-Phillips. När man går på en konsert, i synnerhet med känd musik, är ens intresse oftast inriktat på att höra hur en speciell artist eller ensemble tolkar musiken, men Stockholm Syndrome Ensem- Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 9 ble vill hellre sätta fokus på musiken själv. – Ibland spelar vi satser ur olika verk. De leder fram till ett huvudverk och öppnar publikens öron för detta, eller så har vi spelat ett större stycke och sedan spelat andra stycken av samma tonsättare i baren och visat på olika influenser i det här stycket, fortsätter han. Konserterna planeras väl. De blir experimentella projekt, som syftar till att öka medvetenheten hos både publiken och musikerna själva. Nu har man hållit på ett par år och tycker det är väldigt roligt. Hittills har man framträtt på Musikaliska med undantag för Change-festivalen i Varberg och Kungsbacka, som leds av Simon Crawford-Phillips. Man har också spelat på en bar på Södermalm och kan alltså gärna tänka sig att spela i okonventionella konsertlokaler. Om ett par år ska Stockholm Syndrome Ensemble också spela i Concertgebouw i Amsterdam, men … – Det betyder egentligen ingenting var vi spelar – det viktiga är att vi får göra det här, avslutar Simon Crawford-Phillips. Calle Friedner text och foto Full fart mot tredje seklet När Duo Tempra uppträder i Almedalsbiblioteket i Visby är det inte bara en flöjtist och en cellist som konserterar. Musikaliska Sällskapet har till den första konserten i sitt tredje sekel inbjudit ett team som förnyar konsertgivandet med både ljussättning, scenografi, diktläsning och musikverk förstärkta och ömsint förnyade. Cecilia Ekmark och Marit Sjödin tar roliga risker. G ooglar man kan man lära sig att Live looping handlar om att själv spela in och skapa komplex musik direkt i nuet. Resultatet kan bli som ett slags improvisation. Datorer och livelooping hör sällan hemma i kammarmusikaliska sammanhang. Dock vet vi ju att Martin Fröst är en showman som kanske var först med att våga ta ut svängarna genom att tillföra rörelse, dans, och ljussättning. Fläskkvartetten är såvitt bekant fortfarande ganska ensam om att med egensinnig, ibland larmande fräck elektronisk modernisering presentera konstmusik. Men duo Tempras nytänkande är inte det minsta påstridigt. Snarare smyger det sig på lyssnaren, lite spännande försåtligt. Om man inte tittat så noga på apparaterna och sladdarna, inte sett flöjtisten Cecilias fot som petar till rätt ”tangent” med tåhättan, utan enbart koncentrerat sig på musiken, så kan det undgå lyssnaren. Samtidigt manövreras – också med tåhätta – strålkastarbelysningen från kallt blått till varmare rosarött med reflexer i tillknycklade folieskulpturer. Ja, det är en performance som tål att både ses och höras. Första delen av programmet med titeln Ansikte mot ansikte är en sammanhållen helhet som uppfattas direkt av publiken. Applåder skulle bryta stämningen av musik, ljus, och dikt läst med inlevelse, på professionell nivå. Verk av Hildegard von Bingen, 1098–1179, känns lika samtida som Wind on Waves av Katrina Emtage från Australien, född 1966. Suggestivt skapas en lyrisk-musikalisk upplevelse där Sarabanden ur Bachs cellosvit nr II inleder en spegelfinal (Bergman använde cellosatsen i Såsom i en spegel) med Kaija Saariahos Mirrors och Arvo Pärts Spiegel im Spiegel. Det känns som om Musikaliska Sällskapet i Visby går in i sitt tredje sekel med gott självförtroende. Anor från början av artonhundratalet är något att vara stolt över. Imponerande är också att föreningen ekonomiskt stödjer Gotlands Sinfonietta liksom studieresor och kursverksamhet. Ur inledningen till 150-årsskriften 1965 lånar jag dessa rader av Wisby Veckoblads kulturintresserade chefredaktör Per Säve 1830: I foajén på Almedalens bibliotek alldeles utanför stadsmuren är akustiken utmärkt. I senvinterkvällen har mörkret sänkt sig så svart att fönsterväggen bakom flöjtisten Cecilia Ekmark och cellisten Marit Sjödin fungerar som som en väldig spegel. Foto: Ulrika Mebus, Gotlands Museum Hela styrelsen, laddad inför 200-årsjubileet. Fr v Åke Stridh, Lars-Erik Sojdelius, Sten Melin, Magnus Dungner, Karin Hedberg, Britta Stridh, Perolof Kallings, Thomas Ekelöf och sittande Richard Hellgren. Foto: Elisabeth Husmark ”Endast der Förnuft ger ljus och känslan ger wärma, kan dygd och werksam Menniskokärlek uppkomma.” Skribenten, Violet Bergdahl, berättar hur det just under den tidigare hälften av artonhundratalet bildades kultursällskap bland vilka Musikaliska Sällskapet är ett. Ett annat är intressant nog Fruntimmerssamfundet. Den skola som Samfundet grundade finns fortfarande kvar, Drottning Desiderias skola. Ett rudiment av feministiskt tänkande redan 1823... Sällskapet var i begynnelsen mest en förening för musicerande i hemmiljö. Så småningom började man undervisa pojkar och flickor, och delade även ut musikstipendier. Efterhand utvecklades verksamheten till offentliga konserter. Musikaliska Sällskapet planerar som bäst jubileumskonserten den 22 november. Till den har man engagerat två operasångare, Elin Rombo och Rickard Söderberg, som ackom- Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 10 panjeras av Gotlands Sinfonietta och musiker från Akademiska Kapellet i Uppsala. Sällskapets sekreterare Lars-Erik Sojdelius lägger fram en jubileumsskrift med en katalog över alla föreningens arrangemang, men också en text om Sällskapets notsamling av fil dr Karin Lagergren och en om musikaliska sällskap i Sverige av professor emerita Boel Lindberg. Premier kommer att delas ut till elever i kulturskolan och Musik-Pelles stipendium likaså. Dagen efter konserten innebär ingen vila för musikerna. Cecilia och Marit vandrar en stund i Visbys trolska månghundraåriga centrum. Men så är det några timmar kvar innan färjan går till fastlandet. Då övar de i Gotlandsmusikens lokaler inför nästa konserttillfälle. De bor på olika håll och måste ta vara på alla tillfällen att gå igenom musik och att dryfta nya idéer. ELISABETH HUSMARK Tangophoria D en argentinska tangon har beskrivits som en sydamerikansk motsvarighet till den nordamerikanska jazzen. Båda har gemensamma rötter hos svarta slavar, vars musik sammansmält med den vita befolkningens och detta ungefär samtidigt, d.v.s. i slutet av 1800-talet. Dragspelet bandoneon kom till Argentina med tyska immigranter i början av 1900-talet. Annars har personer med italiensk härstamning ofta varit de främsta företrädarna. En av dem var Ástor Piazzolla (1921–92), som från början var mest intresserad av klassisk musik men uppslukades av tangon, som fanns ”överallt” i hans hemstad Buenos Aires. Han tog först lektioner av sin landsman Alberto Ginastera och fortsatte för Nadia Boulanger i Paris, som genast insåg att det var i tangomusiken den äkta Piazzolla visade sig. Det bestämde hans framtid och kom att ha den allra största påverkan på tangons utveckling. Det är alltså naturligt att Piazzollas musik (i musikernas egna arrangemang) dominerar på den här skivan, där trombonisten Christian Lindberg, bandoneonisten Jens Lundberg och pianisten Roland Pöntinen gett sig tangon i våld, och man inleder med en höstskildring i ”Otoño porteño” en kraftfull marsch ur samlingen ”Cuarto Estaciones porteñas”, d.v.s. Buenos Aires fyra årstider, följd av den lyriska ”Milonga de ángel”. Förutom av Piazzolla bjuder skivan på musik av Juan Carlos Cobián, Aníbal Troilo, Lucio Demare, Carlos Gardel samt Christian Lindberg. Tangon går ofta i moll, men Cobiáns ”Mi refugio” slutar i alla fall i dur. Troilos ”La última curda” är snarast en sentimental schlager men har ett eldigare mittparti. Demares ”Malena” med en ledande trombon är däre- mot en omisskännlig tango med sina passionerat rytmiska markeringar. För tangon är passion! Även Piazzollas övriga årstidsskildringar finns med, ”Invierno porteño” med tydliga influenser av barockmusik, ”Primavera porteña”, och ”Verano porteño”. Alla styckena på skivan (utom Lindbergs, förstås) stod på Piazzollas repertoar. Hans egen musik tycks ha uppfattats som lite ”svår” av sin samtid, men av styckena på den här skivan är dessa de mest intressanta, även om Carlos Gardels melodiösa ”Volver” också bör nämnas. I Christian Lindbergs ”Midvinter” är trombonen inte oväntat dominerande och påminner här och var om Anders Hillborgs ”Hautposaune”. Rytmerna är tangons, men stycket är ändå en särling i sammanhanget. Skivan avslutas sedan med den tidigare nämnda ”Verano” och ytterligare tre av Piazzollas kompositioner, ”Libertango”, Decarísimo” och ”Oblivión”. Är pianot ett typiskt tangoinstrument? Javisst. Är bandoneon ett typiskt tangoinstrument? Ja i högsta grad! Och trombonen? Nej! Stråkar och sång är vad man förväntar sig, men när nya musiker skapar sina egna versioner av musik lever den, så varför inte när det rör sig om så framstående musiker som här? Calle Friedner TANGOPHORIA CHRISTIAN LINDBERG JENS LUNDBERG ROLAND PÖNTINEN BIS – 2108 SACD Bortglömt, nytt och klassiskt Musikarkeologi har det kallats när bortglömd musik grävs fram ur arkiven. Det har hänt då och då att fynden verkligen visar sig förtjäna en ny chans. Så måste det bli också nu när Jacob Adolf Häggs fina cellosonat kärleksfullt åter ges liv av cellisten Stefan Moberg och pianisten Henrik Berg. J A Hägg skrev sonaten som tjugoåring 1850. Samma år tog han organistexamen, fick Jenny Lindstipendiet och såg ut att gå en glansfull framtid till mötes. Jenny Lind förlängde till och med sitt stipendium med två år så att han kunde studera i Köpenhamn, Wien och Berlin för dåtidens viktiga pedagoger. Häggs verklista upptar både pianostycken, orkestermusik, solo- och körsånger. Psykisk sjukdom berövade honom skaparförmågan i många år. Han dog 1928. Visst var han påverkad av samtida storheter som Schumann och Brahms. Men sonaten har en egen fräsch ton, man kanske skulle säga ”nor disk”, även om man inte visste att musiken föddes i en tid då svenska folkvisor sjöngs och nynnades mera allmänt än dagens topplåtar. Programmet på Sonatas, som skivan kallas, är välkomponerat, säkert menat att passa för en intim kammarmusikkonsert. Efter Häggs verk följer Sonata för cello och piano av Häggs 121 år yngre kollega Gustaf Blix. Han är en mångsidig konstnär som har studerat komposition för bland andra Jan Sandström. Hans tonspråk är tilltalan- Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 11 de och tillgängligt utan att bli banalt. Jag är ense med honom om att sista satsen, Affetuoso, är vacker – ja till och med alldeles underbar. Stefan Moberg och Henrik Berg, två framstående unga musiker, spelar fram sonaten, skriven med just dem i åtanke. De gör det med värme och finess. Som en blixtrande slutpunkt kommer så Francis Poulencs ljuvligt melodiska och spirituellt humoristiska cellosonat. Den tillägnades 1948 en av tidernas största violoncellister, Pierre Fournier, som också bidrog med åtskillig nödvändig kunskap eftersom Poulenc inte var så bekant med violoncellens egenheter. I texthäftet berättar Stefan Moberg att sonatens karaktär av både nyklassicism och nybarock gör den extra utmanande och därmed tilltalande för interpreterna. I ett smältande skönt pianissimo låter de finalen tona ut. ELISABETH HUSMARK COURTHOUSE MUSIK CMCD025 SONATAS Sten Moberg Henrik Berg Från stora världen Storbritannien–Frankrike: Drygt 150 stråkmusiker samlades på Trafalgar Square i London kvällen den 9 januari. Vanessa Lucas-Smith, cellist i Allegri String Quartet, hade organiserat denna utomhuskonsert dagen efter dåden i Paris. Violinisten Thomas Gould ledde den unika orkestern i Samuel Barbers sorgtunga Adagio for Strings. ”För dem som dog i Charlie Hebdomassakern, för deras familjer och vänner; för demokrati och yttrandefrihet och för den roll som konstnärer och musiker har i detta sammanhang”. När franska Nationalförsamlingen (motsvarigheten till vår Riksdag) möttes efter helgen hölls först en tyst minut. Därefter tog någon upp Marseljäsen som samtliga ledamöter stämde in i. Ett förmodligen världsunikt inslag i en lagstiftande församling. Spanien: Med cellon på ryggen har den unge amerikanske musikern Dane Johansen vandrat på Camino de Santiago mellan Roncesvalles i Pyrenéerna till Fisterra på Spaniens västkust. På vägen har han gett 36 konserter med Bachs cellosviter, de flesta i månghundraåriga kyrkor. 850 kilometer har han tillryggalagt och mött tusentals människor från hela världen på pilgrimsfärd av religiösa, existentiella skäl, eller bara för att njuta av vandringen. Den sista konserten gav han på klipporna vid fyren i Fisterra med 100 pilgrimer som publik. De fyrtio dagarna på vandring, drygt tjugo kilometer dagligen, konserter med Bachs sex cellosviter om och om igen, har Dane planerat i sex år. Nu har hans pilgrimsfärd filmats och blir så småningom en dokumentärfilm. Storbritannien: I Oxford vankas i sommar en mycket exklusiv utställning på det anrika Ashmoleanmuséet. Där kommer besökarna att få en genomgripande uppfattning om hur Antonio Stradivarius liv tedde sig och naturligtvis kommer också instrument från hans verkstad att exponeras. Ashmolean har fått möjlighet att visa 20 stråkinstrument från mästarens så kallade gyllene period mellan 1700 och 1720. Man kan där beundra ”Messiasviolinen”, Viottifiolen och ”Batta-Piatigorskicellon” från 1714. En replik av Stradivarius verkstad kommer att byggas upp med hans original verktyg, med trämodeller och mönster utlånade av Stradivariumuséet i Cremona. De 20 instrument som visas är de absolut finaste och bäst bevarade exemplaren. En galakonsert invigs med musik av Bach och Paganini på originalinstrument. Utställningen öppnar 13 juni och pågår till 11 augusti. ELISABETH HUSMARK Nu är Stenhammar komplett Efter ett års väntan på Wilhelm Stenhammars första två stråkkvartetter är Stenhammarkvartettens inspelningar på BIS komplett. F ör ett drygt år sedan gav BIS ut de första två skivorna med stråkkvartetterna nr 4, 5, en indragen i f-moll och nr 6 samt musik ur ”Lodolezzi sjunger” (se Kammarmusik-Nytt nr 1/2014). De hade spelats in 2011 och 2012. Hösten 2013 spelade kvartetten slutligen in de båda första kvartetterna, som alltså nu finns utgivna. 1894 hade Stenhammar gjort stor succé med sin första pianokonsert. Hans första stråkkvartett i C-dur, som han skrev samma år, kritiserades däremot av en uppenbart besviken press: det här var inte något steg framåt, Stenhammar ansågs ha arbetat på rutin. Det där kan man knappast hålla med om idag, för även om kvartetten inte känns lika helgjuten som de senare kvartetterna, så äger den både originalitet och experimentlusta. Att Stenhammar inte drog in den visar att han stod för den, antagligen stöttad av sin vän Tor Aulin, som han tillägnade kvartetten. I den första satsen introduceras till en början inget tydligt tema utan istället flera motiviska fragment, och det är först så småningom som ett helt tema presenteras av förstafiolen. Satsen är lite rastlös, men även om Brahms må ha varit Stenhammars höga förebild, är det han själv och inte Brahms som sätter sin prägel på musiken. Den andra satsen, ”Mesto” (sorgsen) ska spelas ”mycket enkelt men med innerlig känsla”, och det lyckas Stenhammarkvartetten alldeles utmärkt med. Nästa sats har beteckningen ”Molto tranquillo” (mycket stilla), men trots det är den livligare än den andra och har prägeln av en scherzosats. Den avslutande energiska satsen är dansant, även om det nog skulle bli svårt att dansa till den här musiken, som är full av rytmiska infall. Två år senare var den andra stråkkvartetten i c-moll klar. Den första satsen, ”Allegro moderato” (måttligt fort), inleds med ett kort tema som påminner om inledningen till Puccinis opera ”La Bohème”. Temat återkommer sedan i satsen, som visar upp flera olika stämningslägen. Den andra satsen, ”Andante quasi adagio” (lugnt gående, nästan sakta) är genomgående långsam, sångbar och vacker. Den tredje satsen, ”Scherzo”, har ett tydligt tema som hela tiden är närvarande, medan den växlar mellan snabbare och mera lyriska delar. Finalen med beteckningen ”Energico e serioso” (energiskt och allvarligt) inleds med något som är rätt typiskt för Stenhammar, ett kort fortetema som om han vill väcka lyssnarna, men ur detta blommar sedan ett långsammare och mera lyriskt mellanparti, som Kammarmusik-Nytt 1/2015 • sid 12 dock ”brister” och för en stund återgår till det mer passionerade. Wilhelm Stenhammars stråkkvartetter hör till de bästa som skrivits i vårt land. De bör ägas av varje kammarmusikälskare, och Stenhammarkvartettens tolkningar är ett utmärkt val. Calle Friedner WILHELM STENHAMMAR: STRÅKKVARTETT NR 1 C-DUR OP. 2 STRÅKKVARTETT NR 2 C-MOLL OP. 14 STENHAMMARKVARTETTEN BIS-2019 SACD
© Copyright 2024