Kultur. Niklas Wahllöf på jakt efter kärlek. Sidan 12 resor. Italienska

Å LL E R
EH
I NN
I NN
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 30 NovEMbER 2014
SID 16–
24
21
SID 16–
Jonas
Seinabo
”Jag vill mycket hellre bli ihågkommen
som en känsla än en lista på saker jag
har åstadkommit.” Svenska soulstjärnskottet Seinabo Sey är på väg mot
internationell succé. Sidan 6
”Jag tyckte bäst om att plasta in isbergssallad. Det var skönare än att ösa upp färskpotatis
och vara trevlig.” Skådespelaren och författaren Jonas Karlsson minns
sitt första sommarjobb på Domus i Gustavsberg. Den erfarenheten har också
inspirerat honom till årets följetong i DN ”Jag är en tjuv”. Sidan 6
Kultur. Vardagsrummet har blivit den nya scenen. Sidan 10
Kultur. Niklas Wahllöf på jakt efter kärlek. Sidan 12
resor. Lugnt och lyxigt på Kreta. Sidan 16
resor. Italienska alperna för hela familjen. Sidan 18
Kultur. Het spänning i årets julkalender. Sidan 26
Å LL E R
EH
•A2
Kultur. Den manliga nakenheten studeras i utställning på Thielska galleriet. Sidan 26
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 31 MAj 2015
I NN
I NN
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 8 MARS 2015
Å LL E R
EH
21
SID 16–
26
SID 18–
Sofia
Carolina
”Kinnas kamp, liksom min, handlar om att bli medveten om ett
förtryck och att frigöra sig från
det genom att övervinna sin bristande självkänsla och hitta sitt
egenvärde”. Det säger skådespelerskan Sofia Ledarp om sin
rollfigur i tv-succén ”Fröken
Frimans krig”. Sidorna 6–9
”Det finns en extrem machoromantik,
ett revirtänkande och ett övertagande inom
graffitin som jag tycker väldigt illa om”,
säger graffitikonstnären Carolina Falkholt
som kallar sin egen konst grafitta. Sidan 6.
Kultur.
Johan Hilton om hur homosexuellas mammor görs till monster. Sidan 10
resor. Litterär trädgårdsmagi i södra England. Sidan 16
Kultur. Ny slackerestetik på Mejan. Sidan 30
Å LL E R
EH
Kultur. Nu pratar alla om patriarkatet igen. Sidan 10
resor. Mallorcas bästa badstränderna finns på sydostkusten. Sidan 18
Kultur. Patrick Modianos ”Horisonten” är skimrande vacker. Sidorna 30–31
•A2
•A2
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 26 oKtobER 2014
I NN
I NN
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 14 jUNI 2015
Å LL E R
EH
Å LL E R
EH
SID 18–
SID 16–
28
24
”Allt kommer på en
gång när jag går in i
rollen som Hollywoodfrun Maria Montazami.
Jag tänker att hon är
lite långsam och
omständlig.” Montazami
är en av komikern Anna
Blombergs många
figurer. Flera av dem
följer med på
sommarens turné
Badjävlar.
Sidan 6
Anna
Vid 51 års ålder tar den pris­
belönade författaren Bengt
Ohlsson ett beslut: han vill i
framtiden försvara sitt land.
Kulturmagasinet publicerar
i dag en unik berättelse om
en intellektuell som över­
vinner sitt motstånd mot
militären. Sid 10
ResoR.
Kultur. Den amerikanska domen över döden. Sidan 10
Malawi – en pärla att upptäcka. Sidan 18
KultuR. Fredrik Strage går till botten med skräcken. Sidan 6
resor. Hotellpatrullen testar 6 ekohotell. Sidan 16
Kultur. Eva Rydberg höjer stressnivån på Fredriksdalsteatern. Sidan 26
Okänd soldat
KultuR. Karl Ove Knausgård om Anselm Kiefer. Sidorna 34–35
•A1
•A2
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 23 NovEMbER 2014
I NN
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 28 DEcEMbER 2014
Å LL E R
EH
SID 16–
24
Hon är ingen nybörjare i musikbranschen. I
somras hade hon en hit med ”Din soldat”. Men det
är först nu Kristin Amparo känner sig redo för en
solokarriär. I februari står hon längst fram
på scenen, i Melodifestivalen. Sidan 6
Bryan
Ferry
Arbetarpojken
som blev ädelpopens
stilikon. Sidan 6
Kultur. Mäklarnas språkliga krumbukter. Sidan 10
Kultur. 10 kulturpersonligheter siar om året som kommer. Sidan 10
resor. Med tåg till skidåkningen i Schweiz. Sidan 16
resor. Magiskt i Marrakechs medina. Sidan 16
Kultur. Yrkeskvinnan då och nu. Stor modeutställning i London. Sidan 26
•A2
Kultur. Skulptören Katrine Helmersson förnyar konsten. Sidan 26
•A2
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 22 FEbRUARI 2015
Ett KULtURMAGASIN FRÅN DAGENS NYHEtER 19 ApRIL 2015
Rättvisans demoner
Vilka krafter var det som
dödade Matilda och Tanja?
I dag inleds en ny artikelserie av
Maciej Zaremba. Sidan 6
Saga
”Jag har aldrig sett mig som en transaktivist, men allt jag gör nu
blir automatiskt politiskt. Jag är en kulturperson och det jag skapar
blir mitt lilla politiska bidrag.” Saga Becker blev nyligen den första
transpersonen att vinna en Guldbagge. Sidan 6
intervju. Kulturmagasinet åker hem till romanaktuella Umberto Eco i Milano. Sidan 12
Kultur. Metrosexualiteten har banat väg för skogshuggaridealet. Sidan 10
resor. Det traditionella hantverket lever i renässansens huvudstad. Sidan 18
kultur. Möbelmässan i Milano fokuserar på arbetsplats 3.0. Sidan 26
resor. Ta en promenad i hippa Boston. Sidan 16
•A2
KritiK. Konst och mode i surrealistiskt möte. Sidan 30
•A2
Art director: Lotta Ek. Redigering: Andrea Hall, Annelie Johansson
Omslagsfoto: Jonas Eriksson
Växel: 08-738 10 00
För att mejla skriv fö[email protected]
Fler kanaler
Nätet: dn.se/kultur. Mobil: mobil.dn.se. Läsplatta: appen heter DN+. Twitter: @dnkultur
För insänt material ansvaras ej.
”Att du ska hålla tillbaka
ibland, backa, inte riktigt
säga, inte vara för påstridig,
för att du måste vara tillmötesgående. Och jag säger att
det är skitsnack.”
Författaren Chimamanda
ngozi adichie höll tal under
prisceremonin 2015 girls
Write now, och pratade om
kraven som samhället ställer
på unga flickor.
Foto: johan dahlqvist
Björn Wiman:
Betygssystemet som
riskerar att skada
en hel generation
ResoR.
18 Hål 7 på bjäreHalvön
Skånes nordvästra utpost, Bjärehalvön, har sju golf­
banor på sex golfklubbar med olika banor, Bjäre, Sönner­
torp, Torekov, Åkagården, Äppelgården och Båstad.
22 brev från bryssel
Belgiens matkultur vittnar om landets historia.
DN:s Annika Ström Melin smakar på flamländska rätter
som waterzooi och stoemp.
kRitik etc.
27 anna-lena lodenius
Boken ”Vi säger vad du tänker” är en utmärkt guide
till de nya högerrörelserna i den europeiska politiken,
skriver Lars Linder.
28 cirque du soleil
Det kanadensiska cirkusfenomenet besöker Globen med
den ”Alice i underlandet”­minnande föreställningen
”Quidam”.
31 ”var är vargen?”
Handdockteater på Stadsteatern med en streetsmart
Rödluva som på egen hand överlistar vargen.
34 kryss ocH tävling
36 serier
37 radio & tv
40 namn & nytt
•a1
”Det är ett strålande
exempel på vilka grovt
falska fördomar som
sprids om människor
med autism, tvångssyn-
drom eller Aspergers.”
Malena Ernman var en av
många som reagerade starkt
på TV 4:s ”svenska fall för
FBi”, där det uttalades grava fördomar om människor
på autismspektrumet,
bland annat att de kan ”bli
fixerade vid att döda”.
Björn Wiman är kulturchef
på Dagens Nyheter
söndagskrönikan.
H
ärom helgen fyllde skolan i vårt område 100 år. Jubileet
firades med en ”gammaldags” skoldag, en lördag då
skolgården vimlade av förkläden, västar och sjaletter.
Barnens lärare var utklädda till gamla tiders skolfrök­
nar, som i stränga hårknutar serverade smörgås och
mjölk, inspekterade ”smutsiga” fingrar och förvisade
väl införstådda illbattingar till skamvrån. Förtjusningen hos de inblan­
dade – elever, lärare och föräldrar – var inte att ta miste på.
Vad säger denna kollektiva performance om vår längtan efter skolan
som stabil samhällsinstitution? De sista dagarna före årets skolavslut­
ning nås jag av ett meddelande från en flicka som går i åttonde klass i en
annan skola någonstans i Sverige, vi kan kalla henne Julia. Hon vittnar
om ett stämningsläge långt från ljuva syrenkvistar och försommarens fria
leenden. Hennes berättelse handlar om det nya betygssystemet, där den
svagaste länken i kunskapskedjan avgör vilket betyg man får: ”Nu är de
här bokstäverna en så viktig del av mitt liv att jag legat sömnlös flera nät­
ter, stressat ihjäl mig och gråtit floder över dem.”
Julia understryker att hon tillhör de lyckligt lottade, att hon alltid haft
lätt för att lära och aldrig behövt plugga i timmar för att klara ett glosför­
hör. Hon har tillräckligt höga betyg för att så småningom komma in där
hon vill på gymnasiet. Det är inte hon som drabbas värst, menar hon, det
gör de som trots alla sina ansträngningar vet att de aldrig kan nå högre än
godkänt, eftersom systemet är konstruerat för att slå ned på varje elevs
svagheter.
”För att få ett A måste man i stort sett vara felfri”, skriver Julia. ”Har du
en dålig dag just den dagen det är matteprov? Too bad. Du sänker dig från
ett högt betyg till ett lågt på hela kursen.” Hon fortsätter: ”För i helvetet
som är skolan är man inte tillåten att ha en dålig dag. I helvetet som är
skolan måste du alltid prestera på topp för att vara på topp. Men man
glömmer att det är tvärtom. Du måste må bra för att kunna prestera.”
Julia är inte ensam. Nätet är fullt av vittnesmål om hur ungdomar upp­
fattar det nya betygssystemet som psykisk tortyr: förtvivlade berättelser
”Gris rymde, jagade kvinna och sket i en polisbil” var Sydsvenskans
mustiga rubrik när de i veckan rapporterade om en amerikansk nasse
med kriminella tendenser. Grisen uppgav att den blivit ”distraherad
av en dekorativ boll”, men – kom igen – den gamla lögnen har vi alla
försökt dra någon gång. Här är fem andra djur som begått brott.
1
2
3
4
5
Den trakasserande tjädern (2015). Familj på singö vågade inte
lämna huset på grund av tjäder, larmade polis. (Källa: TT)
Inbrottsälgen (2014).
Älg bröt sig in i slöjdsal genom fönster. (Källa: gP)
Kleptomankatten (2015). Katten Melvin stal försvarslöst litet barns samling
virkade bakverk. (Källa: VF)
Den vandaliserande bläckfisken (2008). Otto, bläckfisk, krossade glas
och jonglerade krabbor i sitt akvarium. (Källa: Telegraph)
Den otillbörligt blottande älgen (2008). Älg idkade samlag med staty
föreställande bisonoxe, i åtta timmar. (Källa: Prairee state Outdoors)
5
bästa enLigt
dn kuLtur
[email protected]
se fler bilder av jesper Waldersten på instagram.com/waldersten
Dramaten är bara
ett klick bort
Intelligent debut som
kommer att hålla länge
Teater • Dramaten Play
Skiva • Jamie xx ”In Colour”
dramatenplay.se
XL Recordings/Playground
2
3
Du är bara ett klick från Nybroplan. Med Dramaten Play kan du
snart bekanta dig med de flesta
av den svenska nationalscenens föreställningar. Just nu ligger Marie-Louise
Ekmans ”Dödspatrullen” på hemsidan,
liksom Ingmar Bergmans ”Scener ur ett
äktenskap”. Faktum är att Stefan Larssons ypperligt spelade uppsättning av
Bergmans tv-serie från 1973, med Livia
Millhagen och Jonas Karlsson i de två
huvudrollerna, inte har förlorat många
gram av sin specifika vikt i det här filmade formatet. Inte live men ett levande
dokument. Från Ystad till Haparanda,
som de sjunger i ”Ett resande teatersällskap”. Leif Zern
om press, panikångest, tappad motivation,
vrede och sårbarhet.
Allt detta lidande leder inte bara till tragedier
för enskilda barn, utan riskerar också att skada
en hel generations tilltro till både sig själva och
samhället. Systemet – det är så eleverna uppfat­
tar det – är skapat för att sätta dit dem, att klösa
mot deras svagaste punkter snarare än att se
deras styrkor.
Vad är nytt under solen? frågar kanske någon.
Ungar har väl alltid klagat på kraven i skolan –
detta är bara världens mest curlade generation
som är ute på hal is i verkligheten. Och något
var man ju tvungen att göra åt krisen i den
svenska skolan.
Både ja och nej. Men hela tanken på en
gemensamhetsskola mitt i byn, med lika
förutsättningar för alla, föll samman i och med
kommunaliseringen av skolan 1991. Det var ett
förtroende som gick förlorat. Dagens betygs­
system är bara ett desperat försök att reparera
en raserad struktur – med hjälp av taggtråd.
”När jag pluggar till ett prov är jag knappt
intresserad av att lära mig det som står i böck­
erna”, berättar Julia. ”Jag matar in informatio­
nen, gör provet och när jag lämnar klassrum­
met lämnar jag även kvar det jag pluggat in till
provet. Jag lär mig inte saker. Jag lär in dem,
som en maskinstyrd robot, för att sen glömma
bort alltihop ett par dagar senare.”
Detta är kanske det största sveket av alla mot
dagens ungdomar: sveket mot tron på den äkta
kunskapen, den som handlar om människans
förmåga att, oberoende av bakgrund, växa mot
ljus och frihet. Det var den drömmen som drev
de gryende folkrörelser som växte fram i sam­
hället kring förra sekelskiftet, när vår 100­års­
firande skolbyggnad restes, det var den som
murades in som löfte i den stabila stenkonstruk­
tionen med dess lekfulla reliefer och lustiga
vindhuvar på taket – som för att visa barnen
värdet av växlingen mellan plikt och frihet.
Vad står denna institution för i dag? För en
ordning som går ut på att stämpla de som kän­
ner sig svaga och stressa de som trodde sig vara
starka? I så fall borde alla ha anledning att vara
lika förtvivlade.
Foto: aOP
Foto: aOP
Redaktör: Catia Hultquist. Redaktör Resor: Helena Sjödin Öberg. Redaktör Kritik etc: Harald Bergius
Fem djur som begått brott
”Jag måste försvara min
heder. Precis som du tycker
jag inte om att vara allmän
spottkopp.” stig Larsson
skrev ett försvarstal i Expressen efter Kulturmansdebatten.
Foto: dramaten
Redigeringsansvarig: Mats Odéen
”Om jag låg på dödsbädden och hade behållit
den här hemligheten och
aldrig gjort något åt det,
hade jag legat där och
sagt: ’Du förstörde just
hela ditt liv.’”
Tv-personligheten,
Os-guldmedaljören och
transkvinnan Caitlyn
jenner intervjuades och
var på omslaget av Vanity
Fair.
Londonkillen Jamie Smith var bara
21 år när hans band The xx slog
igenom 2009. Albumet ”xx” sålde
platina och fick Mercurypriset, medan
trion tog emot hyllningarna med blickar
under lugg. Den inåtvända attityden
ackompanjerade musiken, vars drömska kvaliteter hela tiden nöttes mot en
vemodig, svart underton. På egen hand
har Jamie xx behållit det drömska men
brutit mot svärtan. Fortfarande med
tyngdpunkt i det tillbakadragna är hans
klubborienterade solodebut ”In colour”
varm, intelligent, mångsidig, nyfiken och
ödmjuk. En skiva som kan följa dig precis
hela 2015, och kanske även längre än så.
Sara Martinsson
Foto: nicole Rivelli
Kulturchef: Björn Wiman. Biträdande kulturchef: Åsa Beckman. Editionschef: Harald Bergius
Listan. Hanna FaHl väljer
Foto: Mats Bäcker
Välkommen till ett magasin från DN:s Kulturredaktion.
3
söndag 7 juni 2015
Vad sa du? Hanna faHl lägger örat mot veckan som gick
Foto: aOP
veckans...
söndag 7 juni 2015
WaLdersten
Ombyte Förnöjer
2
Stephen King läskigare
utan sina spöken
Deckare • Stephen King ”Mr Mercedes”
Övers. Boo Cassel, Albert Bonniers förlag
5
Medelålderskrisande
Stiller och Watts
Film • ”When we’re young”
Regi: Noah Baumbach
Eldfågeln lyfter
hela publiken
Opera • ”Eldfågeln” av Fredrik Benke
Rydman till Igor Stravinskijs musik
Göteborgsoperan
1
När sagobaletten Eldfågeln hade
urpremiär i Paris 1910 hänfördes den
samlade kultureliten. Den sågs som
ett nytt slags allkonstverk som höjde sig
över allt annat. I Fredrik Benke Rydmans
version på Göteborgsoperan har den tagits
ner på en gatunivå där den skimrar med
ruffigare fjädrar.
Med hundra dansare på scenen, varav 78
är amatörer i olika åldrar, svarar föreställningen på ett hänförande sätt på den
enorma orkesterprakten. Inte minst i det
virtuosa streetdance-nummer där Fredrik
Wentzels Eldfågel får sina magiska krafter
tillbaka. En scen som får hela publiken
att lyftas mot den himmel som i sagorna
stavas godhet.
Martin Nyström
4
Ben Stiller och Naomi Watts spelar
ett kulturarbetarpar i New York.
De är fyrtioplus, har inga barn
och börjar känna sig alltmer aparta i sin
generation. Vart ska de ta vägen? Till den
yngre generationen förstås. Entré för
Adam Driver (från ”Girls”) och Amanda
Seyfried. De spelar ett par som kan erbjuda en reträttpost från ett inrutat medelåldersliv. Noah Baumbach är en expert
på den här delen av populationen i den
här specifika geografin (”The Squid and
the whale”, ”Margot at the wedding”).
Han gör det inte alltid vackert men hans
precision är imponerande. Helena Lindblad
Detta är Stephen King utan spöken
och övernaturligheter. Nu ägnar
han sig åt verkliga monster: den
nya värld där hotande arbetslöshet
och nyfattigdom flåsar medelklassen i
nacken.
En psykopat dödar
människor;
en pensionerad polis tar
upp jakten.
Det blir en
genuint
spännande
deckare i accelererande
tempo, och
Stephen
King är ju
alltid bäst när han berättar om det enkla
vardagslivet. En förort med pinglande
glassbil, pratsamma gamlingar och
lekande barn. Vanliga livsproblem, och
så en trovärdig mördare.
Det var nästan mindre otäckt med
monstren. Lotta Olsson
Varje vecka väljer fem av dagens nyheters kritiker var sin favorit ur det aktuella utbudet.
•a1
6
söndag 19 april 2015
söndag 19 april 2015
7
Rättvisans demoner. Del 1
Matilda var bara tre år när hennes mor tog hennes liv.
Tanja var sex när hon dödades av sin mamma
och sin mormor. Vad var det som hände? Och varför?
I en ny reportageserie frilägger DN:s Maciej Zaremba
det svenska rättssystemets och socialtjänstens
dolda drivkrafter. Han finner idéer och tankemönster med kapacitet att frammana inbillade
förövare – och brott som inte har begåtts.
Det han möter är rättvisans demoner.
Illustrationer av Jesper Waldersten
Varför dog
Matilda?
T
•a1
ingsrätten frågar inte efter motivet. Man
nöjer sig med erkännandet och den tekniska bevisningen. Ingen tvekan om att
Anita hade för avsikt att döda sin dotter.
Att hon därefter ville ta sitt eget liv var
inte lika säkert. När ambulansen kom till
huset hittade man Anita omtöcknad av
sömnmedel. Hon höll på att ”gnaga” med
en kökskniv i sin handled, står det i rapporten. Men då hade
flickan redan varit död i flera timmar.
Domstolen delar inte psykiaterns bedömning att Anita inte
visste vad hon gjorde. Det framgår att hon skaffade giftet flera
dagar innan och även sökte på nätet efter dödlig dos. I september 2013 döms hon för mord.
Den som läser domen förstår emellertid inte varför Anita
dödade sin dotter. Det står förvisso att hon lider av en ”allvarlig psykisk störning”, som dock inte är allvarligare än att hon
vet vad hon gör och varför hon gör det. Hon har agerat logiskt,
vittnar psykiatern, utifrån ”sina drivkrafter som inte varit helt
och hållet verklighetsbaserade”. Vad var det för drivkrafter?
Det framgår inte.
De som kände Anita innan uppfattade henne inte som sjuk.
Med hon hade en stark tro, som hon delade med sin mor och
syster.
Var går gränsen mellan stark övertygelse och vanföreställningar? Mellan ideologi och galenskap? Dagligen ställs domstolar inför denna fråga, och svaret blir nästan alltid detsamma. Folk som mördar i namnet av kalifatet, rasen eller någon
ism, men i övrigt beter sig förnuftigt (som inte förväxlar bomben med ett äpple) anses inte galna. Alltså letar vi inte orsaker
till deras dåd i hjärnans vindlingar. Det är idéerna vi håller ansvariga, de som får människan att ta sig rätten över andras liv.
”Vill du göra det, gör det nu”, berättar Anita i polisförhöret
att hennes mor hade sagt. Och vidare: ”Mamma visste att jag
skulle göra det med medikamenter.”
Redan på brottsplatsen noterar polisen att Matildas mormor Sigrid inte tycks förtvivlad över att ha förlorat sitt barn-
barn. Hon verkar mest arg på flickans pappa. Medan Anita
förs till häktet ber mormodern Sigrid en poliskvinna att
framföra ett budskap från familjen: ”Hälsa henne att vi älskar
henne ännu mer nu.”
Åklagaren misstänker att mor och dotter planerade dådet
tillsammans. Hon vill åtala Sigrid för anstiftan, alternativt
medhjälp till mord. ”Det fanns en hel rad märkliga omständigheter som tydde på att mormodern var införstådd med
vad som skulle hända”, säger hon till mig. Men Sigrid nekar,
Anita måste ha missförstått hennes ord. Och när dottern inser
att mamma är misstänkt, tar hon tillbaka vad hon berättat
tidigare. Anita tänker inte säga något som hennes mamma
”skulle kunna få nackdelar av”.
När det enda vittnet sviker tvingas åklagaren ge upp. Och
därmed får tingsrätten aldrig veta vad det var för övertygelser
som dödade Matilda.
De var förvisso mycket starka. ”Jag pratar inte med en
man”, säger Anita i ambulansen, när en polis försöker
ställa en fråga.
•a1
8
söndag 19 april 2015
9
söndag 19 april 2015
Maciej
zareMba och
rättvisans
deMoner
Det mesta tyder på att Anita aldrig tänkt sig att dela sitt barn
med dess pappa. Hon har ett kort förhållande med Thomas,
som avslutas när hon fått sin dotter. Hon bor intill sin mor i en
liten by. Kvinnorna säger ”vårt barn” om Matilda.
Kvinnorna tycker inte om att Thomas hälsar på Matilda på
dagis och de tillåter inte att hon besöker honom eller kallar
honom ”pappa”. Thomas pendlar långa sträckor för att träffa
dottern, men det händer allt oftare att hon inte finns på plats.
Han ber socialtjänsten om hjälp. De föreslår ”samarbetssam­
tal”. Men bara ett sådant blir av. Anita hälsar att hon inte är
intresserad.
När Matilda blivit tre år inser Thomas att de två kvinnorna
har bestämt sig för att driva ut honom ur Matildas liv. På ons­
dagar, när han kört de åtta milen för att träffa henne, blir Ma­
tilda nästan alltid sjuk i sista stund. Eller så har något annat
kommit i vägen. Hans enda chans att behålla kontakten med
dottern är ett domstolsbeslut. Alltså stämmer han Anita. Han
vill ha reglerat umgänge.
Av förhören med de två kvinnorna som äger rum efter mordet
framgår det att de varit mycket rädda för denna vårdnadspro­
cess. Och alldeles särskilt för att ”banden” skulle spelas upp.
Vilka band? Vad fanns där som var så farligt?
Det fick domstolen inte veta. Av någon anledning, troligen
för att åtalet redan var säkrat, avstod åklagaren från att åbe­
ropa dessa band. Det var skada. Det borde vara av intresse för
målet att få reda på vad som gjorde Anita så uppjagad dagarna
innan hon dödade sitt barn.
Den ena rösten är lugn. ”Jag har mer makt än svensk lag,
tro mig.” Det är Anita som talar till Matildas pappa. Hon gör
klart för honom att Matilda är hennes barn och bara hennes.
Vad lagen säger spelar ingen roll. ”Ingen domare kan tvinga
mig till något umgänge, det kan jag lova dig. Det är jag som
bestämmer över henne.” Det finns ingen aggression i rösten.
Möjligen överlägsenhet.
Den andra rösten är annorlunda. Det är Sigrid som skriker.
Om att män bara ger spermier. Att barn inte behöver fäder. Att
två föräldrar är mot naturen. Barnen tillhör kvinnorna som
fött dem. Att han ljuger. Det är inte han som vill ha barnet,
det är hans nya kvinna som vill ha det. En man kan inte känna
något för ett barn. Det är biologiskt omöjligt. ”Och du är en
man!”
Sedan hörs Sigrid ryta till sin dotter: ”Matilda är ditt barn!
Hon behöver dig! Inte en pappa! En pappa är en uppfinning,
inte mer!”
Anita säger inget. I bakgrunden hörs Matildas snyftningar.
Man förstår varför de två kvinnorna fruktade för vad som
skulle hända om dessa band kom upp i vårdnadsmålet. Om
domarna bara läste utskriften var det mindre fara. Se där,
skulle någon kanske säga, Matildas mormor verkar ha förläst
sig på Scummanifestet. Aningen udda åsikter, visst. Men nu är
det Anita som är part i målet. Vad hennes mor tror och tycker
hör inte till saken.
Men om ljudet hade spelats upp skulle ingen ha kunnat
tycka att det inte hörde till saken. Det är inte en mormor som
hörs på bandet. Det är en sektledare.
Kvinnorna insåg att om detta hände skulle de förlora. Inte
ens de socialsekreterare som till äventyrs delade deras åsikter
skulle våga stå upp för dem. Och då skulle de bli tvungna att
lämna ut Matilda till en man.
•a1
Så långt vet jag ganska säkert vad de kände och tänkte.
Resten får bli en gissning: Om Matilda fick träffa sin pappa
kunde tycke uppstå. Hon skulle vilja se honom igen. Barn för­
står inte sitt eget bästa. Det skulle bli en daglig tortyr, en skam
och ett svek om deras dotter drogs till en mansperson. Till en
ynklig spermie. (Eller, helt enkelt, en rival.) Det skulle vara
värre än om Matilda aldrig funnits. Det var ju hennes odelade
tillgivenhet som skulle ge en mening åt deras liv. Eller rent av
åt Matildas eget liv?
Maciej Zaremba är
reporter på DN. Han
är en av landets mest
prisbelönta journalis­
ter och flera av hans
tidigare reportage
har uppmärksammats
stort.
Förlåt en
obehaglig fråga.
Hade Matilda
behövt dö om
socialtjänsten
behandlat män
och kvinnor
lika?
Banden kom aldrig att spelas upp. Hur de kom till? På
grund av samhällsklimatet. Av sitt ombud i vårdnadsmålet
fick Thomas rådet att spela in alla samtal med Anita och att
aldrig vara ensam med henne eller barnet. Annars skulle han
få svårt att bevisa sin oskuld ifall Anita anklagade honom för
att vara våldsam eller hotfull.
(Det var ett klokt råd. Här en tidsbild från Norrland. Över­
vakat umgänge, på scenen pappan, dottern och två socialse­
kreterare. Flickan halkar av gungan och slår i pannan. Bulan
antecknas i journalen. Samma kväll ringer mamman: Flickan
säger att pappan slagit henne! Ring polisen! Lugnt, svarar
socionomen, hon halkade, vi var med. Ni har fel! Min dotter
ljuger aldrig!)
Vad har detta klimat för del i Matildas död?
Sex månader före mordet på hans dotter ringer Thomas till
socialtjänsten. Han är mycket orolig. Anita hotar att om han
inte avstår från kravet på umgänge dödar hon dottern och sig
själv. Det är vad hon sagt till honom.
Vad gör socialsekreterarna med detta larm? Inget. De råd­
gör inte med kolleger på kontoret som haft Matildas föräldrar
i ”samarbetssamtal” och råkar känna till Anitas inställning till
män. De åker inte ut till huset för att se hur flickan mår. De
ringer inte till Matildas förskola (vars personal redan börjat
föra dagbok över mammans lynnigheter). Samma dag som de
får orosanmälan lägger de ned ärendet. Men de skriver i vart
fall ett brev. Och det är till Anita. Se här, vad Thomas påstår att
du skulle ha sagt. Är det något vi kan hjälpa till med?
Thomas försöker därefter få domstolen att tvinga social­
tjänsten att ingripa. Det kan bli ”helt förödande att inte ut­
reda Matildas situation”, vädjar han till tingsrätten. När Ma­
tilda har två månader kvar att leva kommer svaret. ”Behov att
inhämta utredning anses saknas.” Detta beslut är inte motive­
För sin förra artikel­
serie i DN Kultur,
”Den olönsamma
patienten”, belönades
han med Guldspade­
juryns hedersomnäm­
nande 2014. Han har
även skrivit om bland
annat sjukvården,
skogen, skolan,
psykvården, arbets­
kraftsinvandring och
tvångssteriliseringar.
Detta är den första
i en serie reportage
om dolda drivkrafter
i svensk socialförvalt­
ning och rättsväsende.
Nästa artikel i serien
handlar om när någon
förtalade Erik K. Den
publiceras i DN Kultur
i veckan.
rat. Av allt att döma gör domaren ingen egen bedömning av
behovet. Han litar på socialnämnden.
Under denna vår får socialtjänsten ytterligare två varningar
om att mamman hotat döda flickan. En från Thomas som väd­
jar igen. En annan från en socialsekreterare som känner till
hotet och undrar varför kollegerna inte gör någonting. Dessa
två larm blir inte ens noterade i journalen.
Sara H var Thomas ombud i vårdnadstvisten. ”Jag kunde ha
sagt till honom: ’Ta ditt barn och spring!’ Det hade en kvinna i
hans situation kunnat göra”, säger Sara H. ”Men inte han. Han
skulle bli brottslig. ’Egenmäktighet med barn’ kan ge fängelse.
Han hade ju inte vårdnaden om Matilda, eftersom han var en
man. Vet alla det, förresten? Att föräldrabalken gör skillnad
på man och kvinna? Om föräldrar är ogifta och modern vill ha
ensam vårdnad, får hon den automatiskt.”
”Det talas så mycket om jämställdhet”, säger Sara H. ”Men
finns det ett område som verkligen inte är jämställt, är det
föräldraskap. Kvinnan har ett enormt juridiskt övertag.”
Förlåt en obehaglig fråga. Hade Matilda behövt dö om social­
tjänsten behandlat män och kvinnor lika?
M
atilda är inte det första barnoffret för
könsfördomar. I maj 1996 dödades sex­
åriga Tanja av sin mor och mormor, som
därefter tog sina liv. I TT­telegrammen
framställdes tragedin som obegriplig. Det
var den inte. Det obegripliga är att den
passerade så obemärkt. Ingen tidning eller brottsförebyg­
gande myndighet har försökt ta reda på vad som drivit två till
synes friska kvinnor att döda ett barn.
Döden är deras enda flyktväg undan ondskan, står det i
avskedsbreven. Ondskan, det är manssamhället, som tvingar
mödrar att prisge sina barn ”till pedofiler och sadister”. I åtta
månader lyckas de skydda Tanja. Men nu går det inte längre,
skriver de. Endera dagen kommer tingsrätten att bestämma
att Tanja måste få träffa sin far. Det är det som utlöser beslutet
– tanken på vad han då kommer att göra med henne.
Tanjas mor och mormor hyser inga tvivel om att Tanjas
pappa och farfar är monster. De använder flickan som sexuell
leksak, när de inte plågar henne med klädnypor, isbitar och
upphettade glödlampor. Denna förvissning växer fram steg­
vis. Det fanns inga tecken på att modern Gunilla hyste sådana
misstankar innan hon skildes från fadern Peter. I frågor om
sex var hon närmast frimodig. När Tanja en gång undrade
över ett konstigt föremål fick hon av mamman veta att med
ett sådant kliar sig stora flickor mellan benen.
Gunilla kunde ha skäl att vara bitter. Tanja hade blivit pap­
pas flicka, mest för att han alltid stod för det roliga, medan
Gunilla fick ta hand om det praktiska. Det var nästan alltid Pe­
ter som nattade Tanja. Han propsade på det. När flickan blivit
ett år upphörde makarnas sexliv. Det var som om barnet tagit
Gunillas man. Och nu, ett år efter skilsmässan, känner hon att
Peter håller på att ta också Tanja från henne. Det är svårt att
efter veckosluten få med sig barnet tillbaka från pappan. Hon
krånglar och vill stanna kvar.
Det verkar som om alltsammans utlöstes av en replik. En dag
i april 1995 klagar Tanja över att hon blir retad av pojkarna på
dagis. För att hon inte har en snopp. ”Svara dem att du i stället
har sex läppar”, säger pappan.
Repliken måste ha gjort succé, ty flickan berättar stolt om
saken för sin mamma. Som inte tycker det är roligt alls. Hon
ringer till Peter: ”Hädanefter är det jag som sköter Tanjas
sexualundervisning!”
Från den dagen börjar Gunilla erinra sig saker. Som att Pe­
ter talar vuxenspråk med barnet. Att Tanja är rädd för mons­
ter i mattan. Att hon lagt sig på pappas mage när han vilade
på gräsmattan. Till slut frågar hon Peter rakt ut om han
är sexuellt intresserad av dottern. Till hennes förfäran
•a1
10
Begreppet
”Felaktigt
dömda”
och Fakta­
underlaget
Uttrycket ”justitiemord” har sitt ursprung i dödsstraffets
tid, då ett missgrepp
av rättvisan kunde
kosta den åtalade
livet. I modern svenska används det när en
oskyldig döms för ett
allvarligt brott.
söndag 19 april 2015
Det är i den betydelsen som jag använder begreppet. Det
motsvarar vad JK:s
rapport från 2006
menar med ”felaktigt
dömda”. I denna text
brukas ”felaktigt
dömd” och ”oskyldig”
synonymt.
I min sammanställning ingår de elva fall
av felaktigt dömda
mellan 1990 och 2006
som Hans-Gunnar
Axberger
analyserar
i JK:s rapport. Av
dessa var
tre dömda
för våldsbrott, åtta för
sexuella övergrepp på
barn.
svarar han inte lugnt ”nej, det är jag inte”, utan blir i stället
upprörd och anklagar henne för sjukliga fantasier.
Det är så förövare reagerar, med förnekelse. Det står i de
handböcker från Rädda Barnen som Gunilla skaffat under
tiden. Där framgår att mäns övergrepp mot egna barn är oer­
hört mycket vanligare än man trott. Att utsatta barn sänder ut
signaler som man måste tyda, samt att när de talar om något
sexuellt är det något de varit med om. Gunilla går med sina
iakttagelser till socialtjänsten. Som omedelbart gör polis­
anmälan.
Det är tidigt 1990­tal. I fem års tid har medierna fyllts av
skildringar av fasansfulla övergrepp på barn. Från Expressens
helikopter kunde man se polisen leta efter barnlik i skogarna
kring Södertälje (efter uppgift om att satanister begravt sina
offer där). En sociologiprofessor (Eva Lundgren) framträdde
i alla medier med budskapet att det äger rum rituella barna­
mord i Sverige. Hon har själv träffat de överlevande. När ett
barn berättar att det sett pedofiler äta upp sina offer är det
inga fantasier, enligt Lundgren. ”Det svåra är att vi vuxna inte
vågar lyssna och förstå.” (GP 28/5 1994)
Just denna höst, året 1995, är tidningarna fulla av Thomas
Quick som av bland andra psykologen Sven Å Christianson
nyss fått hjälp att minnas sitt sjunde mord. Gunilla skaffar
Christiansons ”Traumatiska minnen”. Och när hon läst den,
liksom Monica Dahlström­Lannes ”Mot dessa våra minsta”
och Kaisu Akselsdotters ”Små barns signaler om sexuella
övergrepp” samt fem andra böcker på samma tema är hon
utom sig av skuld och ånger. Hennes dotter har i åratal sänt
ut nödsignaler!
Om ett barn talar mycket om spöken, drakar, pissmyror,
ormar och fåglar (särskilt papegojor), om det vägrar äta vissa
rätter, börjar kladda med mat eller tala babyspråk, inte vill
duscha, vägrar blöjbyte, onanerar, bli klängigt eller mörk­
rädd, skyggt eller tvärtom utagerande – är det starka tecken
på att det blivit sexuellt utnyttjat. Enligt Akselsdotter. Enligt
Dahlström­Lannes beror nästan alla psykiska problem hos
kvinnor på sexuella övergrepp i barndomen.
Medan psykolog Christianson hjälper Thomas Quick att
minnas använder Gunilla och hennes mor Ulla liknande me­
toder för att få Tanja att berätta vad pappa gjort. Av Gunillas
dagbok framgår att Tanja så gott som dagligen får frågor om
springor, snoppar och kroppsvätskor, och att utfrågarna ald­
rig är nöjda med svaren. När Tanja till slut förhörs av polisen
berättar hon mycket riktigt om en rad märkliga övergrepp.
Polisens bekymmer är att femåringen gör det innan de ens
hunnit fråga och ”utan adekvata känslouttryck”. Hon verkar
varken ledsen eller rädd vid minnen av tortyren. Och så var
det där med hennes framtänder. Det var en kontrollfråga.
Polisen visste att de hade lossnat när mamman råkade slå
till Tanja. Det hade Gunilla själv berättat. Men flickan säger
att det var Kalle Olsson som slog till henne på dagis, hon kan
berätta i detalj hur det gick till. När hon en stund senare får
samma fråga pekar hon ut en annan gosse, med efternamn
och allt. Du måste tala sanning, säger polisen. Då säger Tanja
att det var hon själv som ramlade.
Arma barn, tänker polisen. Hon tror att hon måste skydda
sin mamma.
När kvinnorna inser att förhöret med Tanja inte övertygat
åklagaren blir de desperata. För att få fram tyngre bevis fort­
sätter de att fråga ut Tanja. Det är hjärtskärande att läsa deras
vädjan till polisen att förhöra flickan en tredje gång. Gunilla
skriver att nu minns Tanja också att farfar varit med och plå­
gat henne och att pappa hotat döda Tanja om hon berättar
om det. Dessutom har hon fått alla symtomen på sexualtrau­
ma: kan inte sova, får raseriutbrott, tål inte att bli rörd vid,
skriker att hon är värdelös, att hon inte vill leva, att hon hatar
mamma.
”Din jävel! Kräk­spott­äckelmamma! Jag skall döda dig och
•a1
Eftersom Domstolsverket inte för
statistik över oskyldigt dömda fick jag
använda pressarkiven
samt ansökningar till
JK om skadestånd
för att få en bild av
antalet justitiemord
efter 2006. Jag fann
femton fall. Åtta av
dem gäller Thomas
Quick.
Av de övriga handlar
tre om fäder som
dömts för att ha
skakat sina barn till
döds, två om fäder
som skulle ha förgripit
sig på döttrarna (en
friades redan i hovrätten), två om grova
våldtäkter. Det kan
finnas flera.
11
söndag 19 april 2015
Bakgrunds­
materialet
till den här
artikeln
Endast i tre av dessa
26 domar förekom
teknisk bevisning värd
namnet. I de övriga
fälldes de tilltalade på
basis av målsägandes
berättelse och/eller
uttalanden av experter av olika slag. Vilka
vid ny prövning visade
sig vara oväderhäftiga, manipulerade
eller falska.
Läsaren kan undra hur
reportern kan veta
vad som rörde sig i
sinnet på människor
som han inte kunnat
träffa. Bakgrunds­
materialet till
denna artikel består,
förutom intervjuer,
av ett par tusen sidor
dokument: förunder­
sökningar, korre­
spondens mellan
Är det inte
tankeväckande?
Det typiska
justitiemordet
i Sverige är att
någon döms för
något som inte
har hänt.
slita dig i stycken!” kan femåringen häva ur sig. Gunilla förstår
varför flickans vrede vänds mot henne. Det framgår av Kaisu
Akselsdotter, sid 64, skriver hon till polisen: ”Små barn tror
att mamman kan se på dem vad de vill utan att de behöver
säga något. Därför tror barnet, att modern skulle ha kunnat
förhindra faderns övergrepp om hon bara hade velat det. Det
kan förklara varför barns vrede ofta vänts mot modern, trots
att det är fadern som har utnyttjat det.”
Cirkeln håller på att slutas. Gunilla är nu sjukskriven och
hennes mor har flyttat in. Kvinnorna har brutit kontakten
med alla som tvivlar på Peters skuld. Någon har antytt för Gunilla att Tanja bara upprepar vad hon hört vuxna säga, men
hon vet säkert att hon inte har lagt ord i munnen på sin dotter.
Hon har bara frågat gång på gång, tills sanningen kom fram.
I tidningarna står det att det kan krävas år av terapi innan
offren vågar minnas. Men att det de då minns är sant. I sina
vädjanden till polisen citerar hon Socialstyrelsen: ”Det finns
inget stöd i litteraturen för att barn skulle fantisera om sexuella övergrepp.” (Tre år senare skulle myndigheten återkalla
den uppgiften.)
Till kvinnornas förtvivlan ställer sig inte samhället på deras
sida. Åklagaren dröjer med åtalet. Barnpsykiatern vill utreda
vidare. En dag läser de i tidningen att en ny lag är på väg. En
förälder ska inte utan vidare kunna hindra den andre från att
träffa barnet. Det beseglar deras värsta farhågor: att det är
”pedofiler och förövare i ondskans tjänst” som skriver rikets
lagar.
Tre dagar innan kvinnorna dödar flickan och sig själva
skickar de ett långt brev till socialnämnden. Det är helt sakligt i tonen. De genmäler mot detaljer som finns i ett intyg
från Tanjas förskola. Som vore det en brevväxling som skulle
fortsätta. Så kommer det, alldeles på slutet: När nu förskolepersonalen använder uttrycket ”Gunillas misstankar” har de
tagit ställning. ”För förövaren – och mot offret.”
Allt tyder på att det är detta som blir droppen. När också
barnavården ansluter sig till pedofilerna finns ingenstans att
fly. I ett avskedsbrev skriver Tanjas mormor: ”Tanja har lidit
nog. Hennes lilla kropp har åtminstone i knappt ett år fått
vara ifred. Vittnespsykologen ställde insinuanta frågor /…/ i
fredags fick vi beskedet från dagis. /…/ Jag var överhuvudtaget
inte nämnd. Inför en sådan orättfärdighet finns det endast en
väg att gå: ut från världen.”
Det kan tyckas ofint att citera ur intima avskedsbrev. Å andra
sidan finns ett allmänintresse i vad som kan driva en kvinna
att döda sitt barn. Det må låta förfärligt. Men det tycks som
denna mamma, men hjälp av incestmanualerna, överförde
sin status av sviken kvinna på sin dotter. Som samtidigt blev
bestraffad för att hon som fyraåring svikit mamman och fått
henne att känna sig överflödig.
Jag hade inte vågat skriva så, om det inte vore för avskedsbreven. De två kvinnorna flyttar över ansvaret för Tanjas död
på henne själv. Hon fick bestämma, står det. Och när hon fick
veta att mamma och mormor skulle dö, ville inte hon heller
leva längre. ”Inför Tanjas önskan finns det endast en lag: kärlekens /.../ därför kallar jag det vi gör /…/ för en kärlekshandling”, skriver mormodern.
När åklagaren, en månad efter dådet, avskriver alla misstankar mot Peter, använder han inte den vanliga formeln ”emedan brott ej kan styrkas”. Det står ”eftersom han är oskyldig”.
Det har inte funnits ett uns av substans i misstankarna. Likväl
räckte de för att i åtta månader avskärma Tanja från hennes
far och hans familj – och samtidigt lämna hennes mor och
mormor ensamma med uttolkarna av signaler och förträngda
minnen. Och liksom dessa frammanade de monstret.
Det är denna isolering som gjorde vansinnet möjligt. Utan
den hade flickan inte kunnat förmås att ge näring åt kvinnornas paranoia. Eller så hade någon sett vad som var på gång.
Ingen kan finna det helt normalt att bygga ett skyddsrum
mot pedofiler mitt i en storstad. Min dystra slutsats blir följaktligen att också Tanja hade fått leva om socialtjänsten och
åklagaren följt grundlagen. Det vill säga behandlat män och
kvinnor lika.
T
anja och Matilda är inte de enda offren för detta fenomen, som än så länge saknar namn. Jag
fruktar att de inte heller blir de sista. Samma
mekanismer som beseglade deras öde fortsätter att driva människor till desperation,
åstadkommer nya tragedier och korrumperar
socialtjänsten. Jag skall i kommande avsnitt skildra hur det
kan gå till. Men låt mig först berätta vad de har gjort med vårt
rättsväsen.
I fjol slogs ett dystert rekord. En man i Västmanland förklarades oskyldig efter att ha avtjänat nio år. Året dessförinnan
var också minnesvärt. Då friades en viss Thomas Quick från
ett mord. För åttonde gången.
Mellan 1950 och 1990 var det bara i ett fall som rättvisan
tvingades erkänna ett justitiemord. Efter 1990 har det inträffat minst tjugosex gånger att någon som dömts för ett grovt
brott befunnits oskyldig efter ny prövning. En ökning med
4300 procent. Jag skriver ”minst” eftersom Domstolsverket,
som har siffror på det mesta, inte bokför oskyldigt dömda. I
flera fall visade sig rättvisan oförmögen att på egen hand rätta
till misstaget. Resningar har tvingats fram av undersökande
journalister.
I fjol krävde förre finansministern Kjell-Olof Feldt, tillsammans med en rad jurister, en bred granskning av rättssäkerheten. Quickkommissionen borde ha fått mandat att undersöka
andra fall av felaktigt dömda, menade de. Quickfallet var av
de inblandade och
myndigheter eller
privatpersoner, vård­
nadsutredningar.
Jag har också haft till­
gång till inspelningar
av privata samtal.
I fallet Matilda
föreligger också
en omfattande Lex
Sarah­rapport samt en
IVO­inspektion som
utmynnar i en skarp
kritik av socialtjäns­
ten. IVO konstate­
rar att inte bara i
Matildas fall utan i 62
andra ärenden fanns
”bristande barnper­
spektiv”. Vilket annat
perspektiv som tog
över framgår inte av
rapporten.
Från den 1 juni 2013
övergick tillsynen
över socialtjänsten
från Socialstyrelsen
till Inspektionen för
vård och omsorg
(IVO).
allt att döma inget bisarrt undantag, snarare tecken på systemfel.
Jag tror att den haverikommission som Feldt efterlyste
snart skulle ha upptäckt en rad märkliga likheter mellan
Quickfallet och nästan alla de övriga. Då avser jag de elva fall
som avhandlas i Hans-Gunnar Axbergers ”Felaktigt dömda”
(på uppdrag av JK, 2006), och sju som tillkommit efteråt. Det
kan finnas fler.
I de allra flesta fallen (19 av 26) spelar en sorts psykolog en
avgörande roll. Jag skriver ”en sorts” eftersom hen också kan
vara psykiater, kurator, mentalskötare eller en terapeut utan
examen. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda
brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas,
och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.
Dessa experter har en sak gemensamt. De kanske inte kan
sägas utgöra en sekt, men definitivt ett trossamfund. De tror
att minnen av trauman som framtagits under terapi måste
vara äkta. De tror sig också kunna se på folk att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Deras tro är stark eftersom den
blir bekräftad. När de fått fråga ut ett barn (som Tanja) eller en
psykpatient (som Quick) tillräckligt länge får de nästan alltid
fram minnen av fasansfulla saker.
Om min ytliga genomgång håller, betyder det att inte bara
Quickaffären utan merparten av justitiemorden efter 1990
kan tillskrivas de troende psykologerna. Återstår att förstå
varför domstolarna har valt att lyssna på de hänryckta.
Varje normalt bildad domare torde ha vetat att deras metoder var under skarp kritik, eller rent av utdömda som vådliga
för både patienter och rättvisan redan 1994. Före den första
domen mot Quick avfärdades hela paketet med ”förträngda
minnen” i DN av professorn i rättspsykiatri Tomas Eriksson.
När docent Rickard L Sjöberg år 2014 skriver ”inkompetens
gränsande till bedrägeri” om Sven Å Christiansons metoder är
det ingen ny kritik. ”Humbug”, kallades de av neurofysiologen
Germund Hesslow 1996. Liknande slutsatser drogs samma år
av Lena Hellblom Sjögren i Läkartidningen (nr 18/96). Ville
man veta vilka mänskliga och rättsliga katastrofer terapeuterna åstadkommit i utlandet fanns en hel bok att tillgå, DNjournalisten Lilian Öhrströms ”Sex, lögner och terapi”, 1996.
Vad är det för krafter som fått rättvisan att så konsekvent
negligera vetenskapen? Jag påstår inte att jag har svaret. Men
jag har en farhåga.
Låt mig först peka på ytterligare två saker som förenar nästan alla dessa fall. När vi hör att någon dömts oskyldig tänker
vi i regel att rättvisan råkat ta fel på person. Det är någon annan som gjort det. Det speciella med de svenska fallen efter
1990 är att rättvisan tar fel på själva brottet. Ingen har gjort
det. I tre av de fall där Quick fälldes för mord fanns inte ens
bevis för att någon bragts om livet. I 15 av 18 (83 procent) av
de övriga fallen fann domstolen att det saknades bevis för att
något brott ägt rum.
Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. Då talar
vi inte längre om rättsskipning som råkar slå fel, för finns inte
brottet finns ingen rättvisa att skipa. Det som händer, kunde
man säga, är att domstolar tillfredsställer efterfrågan på förövare.
Låt oss då berätta hur han ser ut, fantomförövaren. Det är
snabbt gjort, för de är alla lika. Hen är en man. Hans brott
är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen
påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till
döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall
av femton – far till sitt påstådda offer.
Maciej Zaremba
[email protected]
Alla personer i de fall som redogörs för i texten har fingerade
namn.
•a1
6
söndag 7 juni 2015
7
söndag 7 juni 2015
I envis revolt mot sig själv
Mattias Alkberg är Sveriges
mest konsekventa punkpoet
och han gör ständigt uppror
mot sig själv. Och betalar
ett högt pris för det. Matilda
Gustavsson har träffat
fembarnspappan för ett
samtal om konstant kreativitet,
om Stockholmstristess och
om att vara helt pank.
•a1
•a1
14
söndag 7 december 2014
Text
maria schottenius
intervjuar marie-Louise
ekman.
Foto
av anette nantell
i dn:s studio.
Plats för intervjun:
På dramatenchefens tjänsterum som förvandlats från makt
och myndighet i mörkt trä och
förgyllda ramar till en ateljé för
sakletare.
Om fotograferingen: ”Jag känner
ju inte dig och jag tycker att foto
handlar om att ha en relation till
varandra”, inledde marie-Louise
ekman. så vi småpratade i en kvart
innan vi tog den första bilden.
söndag 7 december 2014
15
Som liten uppfattades hon som ett rötägg och som vuxen
konstnär fick hon etiketten provokativ. Nu har Marie-Louise
Ekman hunnit fylla sjuttio och avverkat fem år som chef för
Kungliga Dramatiska teatern. För DN:s Maria Schottenius
avslöjar hon hemligheten bakom sitt ledarskap och varför
hon stoppade om chefsstolarna i rosa.
J
a, såhär har det aldrig sett ut på Dramatenchefens rum. Och kommer sannolikt aldrig att se ut
framöver. När nyårsklockorna klämtar är den Ekmanska eran över. I det här rummet.
I taklampan hänger en svart väst. Bredvid skrivbordet, eller skrivborden som är ett hopplock av
olika bord, vaktar ett uppstoppat lamadjur, stor som en kalv.
På ett bord framför en sittmöbel i neonfärgad plast står ett
annat bord framdukat med en massa små prylar. Gul målarfärg på ett fat, burkar, röd tejp, tre bastanta rosa, virkade hjälmar, en bricka med små, små leksaksdjur: giraffer, flodhästar,
flamingor. Och vid ingången ett klädskåp med speciella och
uppseendeväckande kläder. De flesta rosafärgade med lustiga små strutar i tyget.
Och så är teaterchefens alla stolar omstoppade, i gammalrosa sammet. Den mörka bordsskivan i trä är dold av ett vitt
papper, och på det mörkbruna stavparkettgolvet ligger vitt
skyddspapper fasttejpat kors och tvärs. Ungefär som när man
bygger om.
– Så det inte ska kännas så mörkt, säger Marie-Louise
Ekman. Jag fick sådan panik av det.
Nej, mörkt är det inte och den gamla känslan av makt och
tradition med djupbruna träslag och porträtt i guldramar
är definitivt bruten till förmån för intrycket av konstnärsateljé med skattgömmor för sakletare. Inga gamla hierarkier
så långt ögat når. På väggen står skrivet i handstil med rosa
penna: ”All makt korrumperar.” Undertecknat Montesquieu.
Varför ser det ut såhär?
– För att man ska ha sin egen bas. I det här huset finns otroligt
mycket minne. Kunskap, tidigare händelser. Då är det viktigt
att man har ett rum där man kan börja lite från början. Skulle
jag sitta i ett rum som var för minnesbemängt, så skulle jag
drunkna i det rummet.
Och vad händer i dig, i det här rummet?
– Jag tycker mina egna idéer får en sorts mental plats. Jag
tycker också att de människor som kommer in i det här rummet blir synliga. Inte porträtten som hänger på väggen, inte
alla skåp och all vacker rekvisita som blir så dominerande.
Här gäller det att inte uppleva sig som en liten, liten kugge.
Jag vet inte vad man kväver för idéer när man förminskas på
det sättet.
Du var väldigt tidig med att använda skärt i din konst. Vad
betyder det rosa för dig?
– För mig är det köttets färg. Kött är den färg vi alla har under
huden. Det är liksom den riktiga människofärgen.
Så du har inte tänkt på att det är tjejigt?
– Nej, inte alls. Jag tycker att det är en naturlig människofärg
som vi alla har. Sen kan vi ha olika näsformer och huvudformer och hudfärger, allt det där är olika saker som är applicerade på det som är köttet.
Men du måste många gånger ha mött tanken på att du tar
fram något flickigt med allt rosa? Hur reagerar du på det?
– Ja, det är i så fall en bonus att det är flickigt och kvinnligt,
det gör ju ingenting att man associerar så. Nu pratar man ju
väldigt mycket om att förr var rosa en manlig färg, och det
ljusblå var det kvinnliga för det var en kylig färg.
– Det där skiftar ju över tid.
– Så helt plötsligt så börjar en massa leksaksfabrikanter titta
på färg för att tjäna pengar och så säger man att det här är länkat till den här sortens ålder eller människor. Men det är bara
en sorts kortsiktig ekonomi som säger detta, det kan man ju
inte låta sig styras av i sina val.
Marie-Louise Ekman blev chef för Dramaten 2009 efter en
lång period som rektor för Konsthögskolan. Hon har gjort sig
känd för att vara en populär chef, ohierarkisk, inspirerande,
konstruktiv. Hon drar upp stämningen och humöret. Och är
skicklig på att tala för den verksamhet hon ansvarar för i offentligheten.
I vårt samtal betonar hon flera gånger att hon
Marie-Louise
•A1
•A1
16
söndag 7 december 2014
”Mina män har betytt väldigt mycket för mig. De har varit
mina olika förlösare. De har varit som årsringar i mig.”
inte gör jobbet ensam, hur avgörande hennes medarbetare
är. Dessutom tycker hon att det är optimalt att vara konstnär
och teaterchef. Hon säger att det konstnärliga sättet att analy­
sera och problematisera är ett konstruktivt sätt att arbeta på.
Att hålla sig öppen länge och så lära sig att sätta gränsen för
att få maximal effekt.
Vad säger du om tanken att släppa in en vild konstnär på
Dramaten?
– Det är ju först då man är konstnärlig ledare och vd med ett
ekonomiskt ansvar som man kan säga: Vi flyttar de där peng­
arna därifrån till dit. Man har mycket mera makt att göra för­
ändringar när man har den ekonomiska kollen också.
– Jag tror inte att jag är någon vild konstnär.
Och nu är det snart slut. Hade du tänkt att du i din karriär
skulle bli Dramatenchef?
– Nej jag har aldrig tänkt så. ”I min karriär”, jag tror aldrig
jag har uttalat den mening för mig själv. ”I min karriär vill jag
bli konstprofessor på Konsthögskolan och sen ska jag bli rektor
och sen ska jag nog toppa det med att bli Dramatenchef.”
Nej, jag har blivit sedd av andra som har fantiserat om mig i
de här rollerna. Och det har varit både smickrande och med­
mänskligt så starkt att andra människor lägger sina förhopp­
ningar om en förbättring och en förändring någonstans ge­
nom att fantisera om ens namn. Det har till slut gjort att jag har
känt att, ja men det här är ju inte klokt, jag kör så länge det går.
Vad har du lyckats med, enligt din egen agenda?
– Att göra teatern mer transparent och se till att ekonomin
inte längre är hemlig. Skapa en anda där man ser varandra,
hälsar på varandra. Att hierarkin mellan synliga och osynliga
människor gnuggas bort. Det ska inte vara så att de icke konst­
närliga är de osynliga, och de konstnärliga är de synliga. Sen
kan man ju säga att på en teater finns det två grupper som
gör att det är en teater. Det är skådespelarna och det är pu­
bliken. De är teaterns kärna. Allt annat runt omkring är till
för att hjälpa. Själva blodomloppet i teatern är skådespelarna,
de ska stå och bara fläka upp sig. Och för att de ska klara det
psykiskt så måste man ge dem den trygghet som gör att de
vågar.
Vilken typ av skådespeleri gillar du mest?
– Jag tycker väldigt mycket om när det blir en lyft verklighet.
En aningens lyft. Allt blir tydligare. I bästa fall mer humoris­
tiskt. Och mer lättanalyserbart.
Om man skruvar upp dramatiken på det viset låter det som
om en viss typ av skådespelare får mer plats. Skådespelare
som spelar ut mer, vågar mer. Inte det mest lågmälda och
realistiska?
– Ja, jag tycker ju om att få mycket för pengarna.
Finns det något som inte gick så bra. Vad är det man får städa
upp efter dig?
– Det behöver inte jag säga i den här intervjun. Det får väl näs­
ta chef säga. Däremot finns det jättemycket kvar här att göra.
Fick du någon stor överraskning när du kom?
– Ja, att det var så underligt organisationsmässigt. Jag som är
en icke hierarkisk människa kände att jag fick ett praktiskt
exempel att hålla på med när jag kom hit och det var att slå
sönder de destruktiva hierarkierna.
För samtidigt i en stor organisation som Dramaten måste det
ju vara så att teaterchefens linje går igenom, eller hur?
– Javisst, att man i toppen har någon som tar ut ett riktmärke
så att man känner att vi har en spjutspets som driver våra in­
tressen och erfarenheter, gentemot departement, medier om
det behövs, och som informerar – det är ju stort här – 55 olika
yrkesgrupper. Det gäller att upplysa, göra så att människor
känner att det är meningsfullt att arbeta.
Du har ett långt liv med många relationer. Vad gör man med
människor som är knöliga och besvärliga och aggressiva? Har
du några bra tips?
– Jag brukar säga hellre fort och fel. Om det är något som
inte funkar ska man gå rakt på den människan och säga: Vad
menar du nu? Jag tror det är förödande att vara med om nå­
got som är jobbigt med en annan människa och så hålla igen
det och sedan gå in i ett annat rum och säga: Vet du vad som
hände? Vet du vad hon sa? Vet du vad han gjorde? Jag menar i
nio fall av tio handlar det om missförstånd. Och det är väldigt
viktigt att ta sakerna när de händer.
På ett ställe som Dramaten måste det finnas många upp­
märksamhetskrävande personer?
– Det är en sårig verksamhet att hålla på med teater. Man
öppnar sig för känslorusningar, både in och ut. Så man måste
förstå att det gäller att parera ibland. Men det är inte alltid
skådespelare som tar mest syre.
Har du åkt på några smällar?
– Nej, men väldig massa smärtsamma, gripande möten.
Hur har det gått med pengarna? Anslagen från kultur­
departementet?
– Det underligaste av alltihop är att vi i slutet av september får
reda på vad vi får att röra oss med under ett år framåt! Och
det är en nationalscen vi pratar om.
Så vad hade varit rimligt? Tre år?
– Ja, det tycker jag. När det handlar om så mycket pengar och
berör så många människor. Och så är det en långsam åderlåt­
ning som pågår. I år fick vi 0,4 i uppräkning. Sen har vi en
Marie-Louise ekMan
Familj: Gösta, barn.
Fött: Johanna. Lovisa.
Fått: Billie, Robin,
Måns.
Barnbarn: Elsa
(Johanna) Johan, Rebecka (Lovisa) Alfred,
Viktor, Oline (Måns).
Bor: Södermalm.
lönerörelse som kommer att ligga på 2,4, och på detta en hyresförhandling. Nog borde det vara så att vi borde veta vad vi
har att röra oss med. Jädra mysko, det här sättet.
”Nej, men nu kommer min lille man in här”, säger MarieLouise Ekman plötsligt och in i rummet stiger Gösta Ekman
med en liten tygpåse i handen. Några små praktiska utbyten,
småprat och så puss puss. Hej då.
Gösta Ekman hade bestämt sig för att sluta med teater och
film och allt när hans fru, ett tu tre, satt som Dramatenchef
och folk därifrån (absolut inte hon, vill hon betona) började
rycka in honom för olika uppdrag. Teatern tyckte kanske att
han ingick i köpet. Nu går långköraren ”Den girige” i Gösta
Ekmans regi och med Johan Rabaeus för sjätte året. Folk får
inte nog. Men det har Gösta, 75 år. Nu vill han sluta. Vi får se
hur det går.
När upptäckte du att du hade en särskild konstnärlig talang?
– Ja, det var sent. Jag tror att första gången jag kände att det
började hända någonting var i mitten av sextiotalet, i äktenskapet med Carl Johan (De Geer, red anm), för han var en så
absurd och bisarr iakttagare av omgivningen. Och då började
jag att stå och måla på nätterna. Då kände jag att jag hade
någonting där min tidigare erfarenhet i livet inte bara var ointressant eller underlig. Helt plötsligt blev den något jag kunde
ösa ur och använda mig av. Mina män har betytt väldigt mycket för mig. De har varit mina olika förlösare.
Du har tagit deras namn också. De Geer, Bergenstråhle,
Ekman.
– Ja, de har varit som årsringar i mig. Carl Johan som gjorde
det bisarra i tillvaron synligt. Och Johan som fördjupade genom att titta med psykologiska ögon. Det var en helt ny värld
som öppnade sig, när man kunde se bakom masken. Det hade
jag aldrig gjort tidigare. Jag förstod ju inte att om någon människa skrattade så kunde den vara ledsen. Jag trodde att en
glad människa skrattar och en ledsen människa gråter. Jag är
mycket sent utvecklad.
– Och med Gösta känner jag det som om jag kommit hem.
Vi är som samma ego. Det känns väldigt märkligt. Men vi har
ju också känt varandra hela livet. Från mitten av sextiotalet.
Våra föräldrar träffades. Min pappa dyrkade den gamle Gösta
Ekman. Jag är ju uppvuxen med att dyrka Gösta Ekman.
Den första film jag såg av dig var ”Hello Baby”. Du går helt naken runt i Stockholm. Det kändes nytt. Hela anslaget. Du var
verkligen subjekt, inget objekt. Jag upplevde att du vågade
vad som helst, sa vad som helst, hade på dig vad som helst,
eller inte på dig. Var fick du modet ifrån?
Ekman
•A1
17
söndag 7 december 2014
Läser: Manus, än så
länge. Sedan allt som
jag har missat.
Pjäs: ”Johanna”, nyskriven dramatik för
Stora scenen, skapad
av ett kvinnligt triumvirat (recension i DN i
går). Text: Mirja Unge,
regi: Jenny Andreasson, huvudrollsinnehavare: Nina Zanjani.
– Ibland tycker jag att man beskriver unga kroppar så jädra
enögt. Man beskriver dem bara med sexuella ögon. Min erfarenhet från den åldern är att man precis har lämnat barndomen, skolan, flyttat hemifrån, kommit in i akt nummer
två i sitt liv, när man tar egna beslut. Man kan bestämma sig
själv för vilka människor man vill vara med, vilket tid på dygnet. Och dessutom har man en helt ny kropp. Du har en kropp
som du inte har haft förut. Som en ny rustning man tar på sig.
Det ligger en oerhörd lust i detta. För en själv att se, oj, här
går det in och här går det ut. Man är en helt ny varelse och
man är så glad att man finns till som denna nya potenta varelse.
Hur vågade du?
– Ja, det vet jag inte. Jag tror att det var per automatik, detta.
Hur var du som skolflicka?
– Det går inte att ge en rättvisande bild för jag var så i händerna på mina hemförhållanden. Det var ju föräldrarna som
styrde, och särskilt min pappa som drack periodvis och som
familjen fick förhålla sig till. Sedan skildes mina föräldrar efter många uppslitande gräl och möten mitt i natten. Att växa
upp på det sättet gör att man får integritetsskador, man lär sig
inte rätt avstånd till sin omgivning när man hela tiden kastas
hit och dit.
Kan det vara till nytta också?
– Javisst, det kan det ha varit. Och framför all känner jag att jag
på en tusendels sekund kan identifiera en annan person som
har en motsvarande bakgrund. Det är som att vi lätt känner
igen varandra och jag kan känna en väldig ömhet för sådana
människor. Så jag har ju aldrig haft svårt med människor som
varit rötägg. Jag själv var ju i klassen betraktad som ett rötägg.
Hur yttrade det sig?
– Man blev störig i grupp. Man kan inte inordna sig i några
gruppsammanhang.
Var du otrevlig och uppkäftig?
– Ja. Säkert, många gånger. Och jag kunde inte sitta still.
Redan i första klass klassades jag som en bråkstake. Det handlade ju om min bristande respekt för överhet. Eftersom jag
så tidigt hade negativ erfarenhet av det i ett skolsystem där
man vill ha ordning. Där identifierar läraren tidigt den som
gör läxorna, den som sitter tyst och lyssnar, den som kommer
med blommor till läraren när det är avslutning. I mitt fall
uppfylldes inga av de sakerna eftersom det inte fanns den
ordningen i hemmiljön, inga sådana sociala förutsättningar.
Och då blir man ofta identifierad som en som vill bråka, men
så behöver det inte vara. Jag tror att varje barn försöker att
hitta sin spelplan där man syns. Och syns man inte i hemmet
på rätt sätt då vill man synas på gatan eller i skolan, och man
vill bli synlig på nästan vilka villkor som helst.
Du har ju varit mycket synlig i svensk offentlighet i minst
femtio år och fyllde 70 år för en månad sedan, den 5 november, hur känns det?
– Ja, det känns ingenting.
Finns det någon period som varit bättre än någon annan?
– Jag måste ju svara NU.
Men stämmer inte det?
– Jo, det är så. Absolut.
Du måste ha några konstiga gener. Hur kommer det sig att du
inte åldras som andra människor?
– Jaså? Ja, min mamma såg ju fantastisk ut.
Du har inte lyft någonting?
– Nej, jag har inte lyft något. Gösta och jag har sagt att vi ska
göra en paketlösning i så fall. Men nej. Det är min mamma,
tror jag.
Det finns ett ord som ofta – i varje fall förr - nämndes i samband med dig och din konst: provokation. Vad är det för dig?
– Ofta i mitt liv, när jag var liten och lärarinnan i klassrummet
blev väldigt upprörd, då hade jag bara ställt en fråga som var
helt normal för mig själv. Jag hade inte menat att provocera
läraren men det blev hela tiden olika situationer där jag ansågs omöjlig för att jag frågade eller svarade på vissa sätt som
inte var legio i klassrummet. På samma sätt har det ju varit i
vuxenlivet att jag gått nära gränser. Det är klart att jag inte när
Film: ”De andras liv”,
tysk film från 2006.
”Bland det bästa jag
har sett. Fantastisk.”
Musik: ”Ladies first”
– ”jag tycker om kvinnlig rap.”
Rorschachtestet: Ett
litet djur ovanpå ett
stort djur.
jag målar försöker måla som Henri Matisse eller Vincent van
Gogh eller någon redan befintlig gigant. Den konsten finns ju
redan. Jag måste ju liksom basera mig på mina egna erfarenheter och det jag har varit med om.
– När jag började måla till exempel bajskorvar eller blod eller kräk eller vätskor eller rumpor eller pruttar tyckte jag att
detta är ju något som varje människa lever med hur mycket
som helst. Men det hade inte avbildats på det här sättet. Det
vuxna livet är så lobotomerat och impotent. Det är så beskuret. Och så måste de vuxna kompensera det genom att bli asfulla – berusa sig på olika sätt – så att de kommer åt det där
lustcentrum där man vågar göra saker.
Har du upplevt att du har provocerat?
– Ja, jag har ju sett att jag har gjort det, men jag tycker inte
att jag gör det. Det är däremot oerhört provokativt att inte bli
ordentligt informerad om vad som pågår. Att inte få riktig och
kvalificerad grävande journalistik, så att människor får reda
på vad som händer. Att medierna rustar ner så att vi får leva
med dimridåer för ögonen. Men att en människa bajsar eller
släpper väder eller har samlag är ju inte provokativt. Och att
avbilda det är inte heller provokativt – snarare konstruktivt.
Jag vill att det ska vara konstruktivt det jag gör.
Mycket i din konst handlar om relationer. Om du nu jobbar
ensam i en ateljé, hur går det?
– Det är fullt av relationer där. Jag lever med relationer i huvudet. Dygnet runt. Man är absolut inte ensam, man lever ju
med dem och man gör vad man vill med dem. Jag hör ju olika
röster och ser olika utseenden framför mig. Så det är verkligen inte ensamt. Däremot måste man vara ensam för att få
koncentrationen. Att kunna se dem framför sig, att frammana
dem, för att de ska uppstå.
Webb-tv-serien ”Den dramatiska asylen” som Marie-Louise
Ekman skrev som sitt eget testamente när hon varit Dramatenchef i ett år finns upplagd för tittning på Dramatens hemsida. Hon filmar själv med sin lilla mobilkamera, en minst sagt
rörlig kamera. Även ljudet tas upp med hjälp av mobilen. Där
återfinns teaterns stjärnor i de mest häpnadsväckande situationer och kreationer. Marie Göranzon, Jan Malmsjö, Örjan
Ramberg, Melina Kinnaman, Hans Klinga med flera. Filmen
visar fram Dramatens inre liv från dess mest absurda sida.
– Jag tänkte att det skulle vara så läckert om de som arbetar
här skulle vara med om att beskriva det vi håller på med. Och
skådespelarna har gjort sin egen tolkning av hur de själva ska
se ut. Utom den som spelar ”Jag”.
Nej, och du är inte så trevlig alla gånger?
– Jag är mycket snällare i början, sen blir jag knepigare. Och
sen blir jag riktigt otrevlig. Med hjälp av Ellen Jelinek blir jag
verkligen otrevlig.
Har du som Dramatenchef fått utlopp för dina talanger, din
personlighet?
– Ja, med råge. Och det har varit betydelsefullt att få många
människor att må bra, att trivas och göra ett viktigt arbete.
Det är riktigt upphetsande att man skulle kunna göra detta till
en modell för hur andra arbetsplatser skulle kunna utvecklas.
Du är mamma och mormor. Har det varit betydelsefullt för
dig som chef?
– Ja, jag har lärt mig så många andra världar genom mina barn
och barnbarn. Och jag har fått göra det med min egen vilja
i botten. Jag ville, med tanke på min mamma, inte hamna i
ovalfrihet.
Har du gjort bra val, tycker du?
– Ja, det tycker jag. Jag ångrar inte mina val. När jag fick frågan
om att bli Dramatenchef frågade jag mitt barnbarn Elsa, som
nu är 21 år. Tycker du att mormor ska ta det här jobbet på
Dramaten? Då sa hon direkt. Mormor, go for it.
Maria Schottenius
[email protected]
•A1
6
söndag 14 juni 2015
7
söndag 14 juni 2015
Text
anna Bodin intervjuar
anna Blomberg.
Foto
av Beatrice Lundborg
i dn:s studio.
Plats för intervjun:
Vi träffas en morgon på ett kafé
nära arlanda express. anna Blomberg ska vidare till en filminspelning i Köpenhamn och är ren från
smink, med håret i tofs.
Om fotograferingen: anna
kommer med flera kassar kläder
och peruker. Byter skepnad till
Maria Montazami och det är verkligen roligt! sen blir det Lill-Babs
och det är fantastiskt kul.
Annas alla
ansikten
•a1
I sommar åker en av Sveriges just nu roligaste
kvinnor på turné med sex komikerkillar ur den
manliga humoreliten. Det tror hon är bra för dem.
Till hösten fortsätter hon själv med enmansshowen
”Anna Blombergs värld”. DN:s Anna Bodin
har mött kvinnan som har lika lätt att forma
om sig till en rädd Jimmie Åkesson som till en
ordsökande Maria Montazami.
•a1
8
söndag 14 juni 2015
9
söndag 14 juni 2015
”Det är inte så att jag har längtat hela mitt liv efter att vara
ensam tjej med ett gäng komikerkillar. Men jag tror att det är
bra för dem att jag är med.”
AnnA
BlomBerg
D
et är uppseendeväckande lätt
för komikern Anna Blomberg
att kliva in i en annan männis­
kas karaktär och blir en parodi
på henne. Hon är som modell­
lera. Formar sig lika enkelt till
en självupptagen svensk Hollywoodfru som till
en rädd Jimmie Åkesson eller en levnadsglad
Lill–Babs.
Kanske just därför lägger få människor märke
till henne när hon ofixad och på väg till en film­
inspelning kliver in på ett kafé i Stockholm som
sig själv. Lång, med håret hopat i en hästsvans
sådär som man brukar göra i fritidshuset på lan­
det. Tomma hål i örsnibbarna. Formlös tröja.
Helt utan effektsökeri efter andras blickar. Men
noga iakttagande.
– Det finns många komiker som tar plats. Som
skämtar och plockar poäng hela tiden. Jag är inte
en sådan person, jag är mer en betraktare, säger
hon.
Redan som barn studerade Anna Blomberg
människorna omkring sig. Härmade utvalda
klasskamraters dansstil dagen efter discot. Imi­
terade syfröken med konstiga hakan, tweedkjol­
en och polotröjan.
•a1
Foto: Viktoria Blomberg Book, all over press
Ålder
43 år.
Familj
Sambon Daniel samt
sönerna Svante, 7, och
Tage, 4.
Bor
Hyresrätt på Söder­
malm i Stockholm.
Yrke
Komiker och skåde­
spelare.
Mest känd som
Kåta Gun i ”Kvarteret
Skatan” samt sina pa­
rodier på Sverigede­
mokraternas Jimmie
Åkesson och de
svenska Hollywood­
fruarna Anna Anka,
Maria Montazami och
Agnes–Nicole Winter.
Aktuell
Ger sig i sommar ut
på standup–turnén
”Badjävlar” med Peter
Apelgren, Magnus
Betnér, Björn Gustafs­
son, Fredrik Lind­
ström, Johan Rheborg
och Henrik Schyffert.
Spelar huvudperso­
nens bästa vän i den
kommande långfil­
men ”Banjul”.
Charlie Chaplin och
min kusin Issa. Jag
tror inte att Charlie
– Jag fick mycket skratt på det, konstaterar hon.
Med åldern har repertoaren utökats. Vi har
sett hennes skruvade karaktärer på tv och nu
ska hon visa upp dem i ”Badjävlar”, en återkom­
mande sommarturné med den manliga, svenska
humoreliten. Stand–up–ensemblen ska fram­
träda på klassiska semesterorter som Visby, Var­
berg, Marstrand och Strömstad.
I juli sätter Anna Blomberg sig som enda kvin­
na i turnébussen tillsammans med Peter Apel­
gren, Magnus Betnér, Björn Gustafsson, Fredrik
Lindström, Johan Rheborg och Henrik Schyffert.
– Det är jag och herrarna. Det ska bli jätteroligt
att framträda på stora utomhusarenor och möta
all denna publik. Jag är inte lika förtjust i uppläg­
get, det är inte så att jag har längtat hela mitt liv
efter att vara ensam tjej med ett gäng komikerkil­
lar. Men jag tror att det är bra för dem att jag är
med.
Alldeles för länge har det varit en manlig grej
att skämta, enligt Anna Blomberg.
– Genom hela humorhistorien är mannen
normen som man utgår ifrån. Branschen är fort­
farande otroligt mansdominerad. När man säljer
in sina idéer är det alltid till män. Jag tror att det
hade sett annorlunda ut för mig om det hade
Till vänster:
”Allt kommer på en gång
när jag går in i rollen som
Maria Montazami. Rösten
och gesterna förändras.
Jag tänker att hon är lite
långsam och omständlig.
Att hon håller på mycket
med håret och naglarna.
Och att hon letar lite
efter sitt svenska språk.”
Till höger:
”Som Lill–Babs pratar
jag snabbare. Tungan
går lite fram och tillbaka
i munnen. Jag tar lite
grand i håret. Lill–Babs
har en härlig närvaro:
här och nu. Jag tänker att
jag älskar allt. Allt är så
fantastiskt!”
varit mer kvinnor som bestämde.
De senaste åren har det hänt mycket. Enligt
Anna Blomberg inte minst tack vare SVT:s tyd­
liga jämställdhetsuppdrag. Kvinnliga komiker
lyfts medvetet fram och bilden av hur kvinnor
ska vara förändras. Det finns i dag fler sätt att
blända än genom att behaga, men gamla tanke­
mönster sitter djupt.
– Det är fortfarande många kvinnor som säger
till mig: ”Tänk att du vågar göra dig ful.”
Som de flesta små flickor på 1970–talet ville
Anna Blomberg se ut som Barbie. Ha en perfekt
formad, hårlös, luktfri platskropp. Helst helt
utan öppningar. I verkligheten var hon mullig
med utstående framtänder, och naturligtvis fick
hon mens innan hons ens hade fyllt tolv.
Den kom under en familjebilsemester i Eu­
ropa, vilket gjorde det extra pinsamt. Medan
hennes pappa var uppe i sitt och experimente­
rade med lokalinspirerad komagetillagning på
Trangiakök smusslade hennes mamma och hon
med att införskaffa och gömma bindor.
Pappa arbetade som virolog och byggde en
Märklintågbana på vinden åt sina döttrar. Mam­
ma var journalist på tidningen Arbetet och enga­
gerad i vänsterrörelsen och fredsrörelsen. Anna
var lillasyster i familjen. Skolades in hos dagmamma när hon var ett halvår och på dagis när
hon var två. Älskade att leka flicklekar med sina
Barbiemärkta konsumtionsvaror från det kapitalistiska USA. Hon byggde upp egna dockvärldar
och skapade dramer i dem.
Att hon ville bli komiker som vuxen visste hon
redan på gymnasiet. Efter teaterlinjen på en folkhögskola i Svalöv flyttade hon till huvudstaden,
där barndomsvännen Hilda och hon bildade
teatergruppen Dotterbolaget tillsammans med
några andra kvinnor.
– När de andra i Dotterbolaget kom in på Scenskolan fortsatte jag att göra enmansföreställningar. Det jag har gjort själv är det som har lett mig
framåt.
Anna Blomberg kastade sig ut i den timslånga
teatermonologen ”Okända svenskar” men det
var som Kåta Gun i tv–serien ”Kvarteret Skatan”
som hon fick sitt bredare genomslag. Kåta Gun är
”en parodi på en typ” med Anna Blombergs ord.
Ännu roligare blev det när hon började imitera
verkliga personer.
Det var 2009 och de svenska Hollywood-
fruarna hade drabbat Sverige. Första avsnittet
med Anna Anka, Maria Montazami och Agnes–
Nicole Winter som gift sig till lyxliv sågs av över
600 000 tittare.
Anna Blomberg bodde med sambon Daniel
och sonen Svante i en hyrestvåa på Söder i Stockholm utan vare sig städhjälp eller walk–in–closet. Hon tittade lika fascinerat som alla andra på
tv–inslagen där Hollywoodfruarna berättade om
sina hemmafruliv.
– De hade så roliga röster de där kvinnorna. Jag
studerade hur de rörde sig och andades. Sedan
gick jag runt i lägenheten efter att Svante hade
somnat och improviserade dem medan Daniel,
som är skådespelare och jobbar med barnteater,
filmade mig.
Anna Blomberg blev så nöjd med resultatet
att hon skickade filmklippen till vännen Robin
Paulsson med tv–showen ”Robins”. ”Klockrent”, sade han och bad henne komma ned och
spela in fler avsnitt. Parodierna på Anka, Montazami och Winter ligger numera på Youtube, där
de har visats uppemot en miljon gånger.
– I teatervärlden, som jag kommer från, lär
man sig att det är fult att härma. Någon sade:
”att imitera det är det lägsta”. Man ska hitta sin
Mina förebilder
Chaplin var en så
underbar privat­
person men han var
ett komiskt geni. Han
hade hjärtat med sig
i allt han gjorde. Och
han hade en fantastisk
plastik.
Issa, som egentligen
heter Cecilia Liljedahl,
har jag alltid sett upp
till. Hon är elva år
äldre än jag, en driftig
och kärleksfull person
som har stöttat mig
mycket i livet.
karaktär inom sig. Jag frågade mig själv: ”Får
man lov att göra så här eller är det billigt?” Så
tänker jag inte längre.
Humor handlar enligt Anna Blomberg mycket
om igenkänning. Det är därför imitationer är så
tacksamt. Riktigt roligt blir det när vi blir överraskade av något vi känner igen. I sin nya enmansföreställning ”Anna Blombergs värld” har
hon tillåtit sig att ta med några figurer som inte
platsar i tv.
– De är mer sorgliga, kvinnor med svärta i som
är svåra få in i vanliga humorprogram.
DN:s recensent Niklas Wahllöf skrev efter att
ha sett showen, som hade smygpremiär i december på Södra teatern, att Anna Blombergs talang
är ”att på något bakvänt kärleksfullt sätt gestalta
rätt så ömkansvärda personer i vår samtid. Det
är långt mer än bara roligt, det är starkt, snyggt,
till och med lite viktigt.”
Anna Blomberg säger att hon funderar jättemycket över vart vårt samhälle är på väg: den
annalkande ekonomiska krisen som alla verkar
blunda för, fattigdomen i världen, människor
på flykt, klimathotet, politikerna som har blivit
varumärken och väljarna som har blivit kunder,
känslan av dystopi.
– Vi sitter här i vårt konsumtionssamhälle med
skygglapparna på. Jag känner mig lite ensam. Jag
skulle vilja organisera mig men jag har ju småbarn och det är fullt upp. Jag försöker också hålla
mig neutral utåt när det gäller politik eftersom
jag gör parodier på olika politiker.
Hon saknar 1970–talets större engagemang.
Känslan av att det är en plikt att sätta sig in i samhällsfrågor och se utanför den egna egobubblan. Är kritisk till ”trenden att gräva så mycket
i sig själv” och tendensen att bekräfta den egna
världsbilden genom att endast plocka de bitar
ur informationsflödet som passar en; som en
Sverigedemokrat som bara går in på Avpixlat.
Allt det här kommer inte fram i hennes figurer,
Lill–Babs står inte och pratar om klimathotet,
men Anna Blomberg tror att humanismen nog
lyser igenom. Liksom den uppfostran hon fick
att se sig själv i ett större sammanhang.
– Jag tror att jag har fått min plats i humorbranschen för att jag är bra på det jag gör och för
att jag vill något. Jag vill roa men försöker också
hitta ett djup. Jag tycker inte om när det blir för
ytligt.
I höst bär det iväg på lång turné med start på
Stora teatern i Göteborg. På scen finns Anna
Blomberg, musikern Gregor Bergman och en
säck med peruker och glasögon. Regisserat har
barndomsvännen Hilda Ramsten gjort.
– Hon jobbar numera som polis men vi sågs på
lediga lördagar och skrev manus medan barnen
sprang omkring.
I barnkretsar har Anna Blomberg och sambon
Daniel Gustavsson numera stjärnstatus. Tillsammans har de gjort ”Mina pinsamma föräldrar”,
sex miniavsnitt som visas i barnkanalen.
– Vi spelar föräldrar som gör allt sådant som
föräldrar absolut inte får göra. Vi kommer till
skolan och informerar om sex och samlevnad,
och står för underhållningen på avslutningen.
Familjen Blomberg-Gustavsson har utökats
med lillebror Tage, 4, men trångbor kvar i sin
hyrestvåa. Anna Blomberg vill inte ha livet annorlunda.
– Om man bara gör företagsjobb kan man
nog tjäna ganska mycket pengar. Men jag har
inte gått in för det. Jag har aldrig haft en jättestor dröm om att tjäna pengar, jag har mer velat
jobba kreativt.
Anna Bodin
[email protected]
•a1
6
söndag 1 mars 2015
Text
gustav gelin
intervjuar Love antell.
Foto
anette nantell.
Plats för intervjun:
Vi satt först i dn:s fotostudio,
men gick sedan ut till en italiensk
lunchrestaurang.
Om fotograferingen: Jag tappar
minst sagt hakan när Love berättar
att han som barn ibland brukade
gå ut med sin kamera, sätta på ett
vidvinkelobjektiv, ta bilder med
sned horisont och leka att han var
anette nantell.
söndag 1 mars 2015
7
Från arg punkrebell till småbarnspappa som
snackar hockey med statsministern och skriver
låtar om migration. Albumaktuella Love Antell
har blivit vuxen, men brinner fortfarande.
”Jag vill tända en låga”
L
•A2
ove Antell går storögd runt på
Dagens Nyheters redaktion. Han
hälsar på folk, tittar sig runt och
berättar att han alltid varit fascinerad av stora tidningar och
gärna hade prövat på att jobba en
dag som journalist. När vi kliver in i fotostudion
skiner han upp.
– Anette Nantell? Du är min idol! Vilken ära att
bli fotad av dig!
Precis så där är han, Love. Rakt på sak och lika
generös med komplimanger som sågningar till
dem han anser förtjänar det. I en snudd på klassisk intervju av DN På Stans Kristoffer Poppius
från 2002 rasade Love över ”mediastockholm,
alla jävla MTG- och Bonniergratistidningar och
vidriga Nöjesguiden” och menade att ”Världen
behöver inte fler lyckade människor som pratar
om sina liv och raljerar över succéerna och karriären. Världen behöver fler misslyckade människor som pratar om sina liv.”.
Då var han en 22-årig sångare i bandet Florence Valentin, som kom att bli halvstora i indiepopSverige med uppträdande på Allsång på Skansen
och en Trackshit med ”Pokerkväll i Vårby Gård”
som största avtryck på meritlistan.
Nu är han själv en av de där lyckade människorna, med höstens succé i folkliga TV4-pro-
grammet ”Så mycket bättre” bakom sig och sitt
nysläppta album ”Barn av Amerika”. Det andra
albumet som soloartist.
Är du fortfarande lika arg?
– Jag är kortväxt och det måste jag ju kompensera för. I vissa situationer, när jag inte tycker att
jag blir tagen på allvar, kan jag känna att alla håller på med skit. Men jag tänker att jag inte borde
prata om andra som inte kan komma till tals.
Samtidigt är jag bäst på att kritisera dem som jag bryr mig mest om.
Hamnar du ofta i konflikter på
grund av något du sagt?
– Det är många som tror att jag
•A2
8
söndag 1 mars 2015
9
söndag 1 mars 2015
”Jag har börjat få inbjudningar till såna där
kändisfester. Men jag går aldrig på de där gratisbjudningarna på Birger Jarlsgatan. Jag känner
för stort förakt.”
LOVE ANTELL
är kaxig. Jag framställs så i intervjuer ibland,
men när de väl träffar mig så säger de att jag är
en reko person. Det kan också vara så att jag försöker säga något kul och så blir det ett hoppsancitat i tidningen.
– När det blev klart att jag skulle vara med i ”Så
mycket bättre” ringde Expressen och undrade
vad jag visste om de andra deltagarna. Jag läste
Kajsa Grytts självbiografi och slängde ur mig att
jag till och med vet vem hon har legat med eftersom hon är så öppen med sitt privatliv i sin bok.
Så frågade de om Carola och jag svarade ”Hon
vet jag inte alls vem hon har legat med”. Då blev
det rubriken. Det är en icke-rubrik, men det blir
ju fel. Jag framstår som mer puckad än jag är. Jag
pratar över huvud taget inte om människor i de
ordalagen, men jag försökte vara rolig inför en
journalist. Vilket i sin tur ledde till att jag kände
mig tvungen att ringa och be om ursäkt till Kajsa
och Carola.
Hon är med i videon till din senaste singel ”En
delad värld”. Ni verkar ha blivit bra kompisar nu,
du och Carola?
– Ja, i den mån man hinner bli kompisar i en
så konstruerad situation. Det är väl upp till oss
att hålla kontaken nu. Men jag gillar henne verkligen. Hon är spontan och rolig som få andra
människor.
Hennes version av din låt ”Gatorna tillhör oss”
blev en stor hit. Hur kändes det att se Carola i
ett folkligt underhållningsprogram sjunga om
punkprofilen Tompa Eken som bakar bullar på
anarkistfiket Kafé 44?
– Det tycker jag var ett fint ögonblick. Hon är
nästan en nationell ikon och då är det starkt när
hon sjunger om en sådan bitvarg och hjälte som
Tompa Eken på bra sändningstid. Jag tror Tompa
är glad för det.
– Carola är ju från Norsborg och hon sa en
gång till mig: ”Du är från Östermalm och ändå
har du fått den här punkstämpeln, medan jag är
från förorten på riktigt”.
Du är mån om att alltid nämna att du växte
upp i hyreshusområdet i Fältöversten, inte på
Karlaplan.
– Ja, det kanske jag inte behöver egentligen.
Känns det viktigt att inte folk ska missta dig för
att vara Östermalmsbo?
– Jag vill snarare visa att Östermalm inte bara
är rik överklass. Det sägs att det är den stadsdel
med flest ettor eftersom det fanns så mycket
tjänstefolk där förr. Och det finns många hyresrätter där fortfarande. Jag har pratat med folk
i efterhand som menar att vi bidrog med en
blandning i området, men jag reflekterade inte
över att vi var annorlunda på något sätt då.
Märktes det att ni hade mindre pengar än dina
klasskamrater?
– Jo, mina föräldrar bråkade alltid om pengar.
Vi åkte aldrig på charter, medan kompisar åkte
på solsemester och var knallbruna mitt i vintern.
Det var något fint på den tiden. Vi hade Finland
i stället.
•A2
– Men jag tycker inte att jag är född i en fattig
miljö. Jag är medelklassfamilj och mina föräldrar
är akademiker. Vi har haft en rik uppväxt. Men
visst fanns det de som var extremrika. Jag gick
i gymnasiet med folk vars föräldrar spekulerade
i lägenheter och hade nycklar till stora våningar
runt Humlegården. Och en av mina grannar från
då är höjdare på Stureplan nu. Jag har börjat få
inbjudningar till såna där kändisfester och då
står hans namn med. Men jag går aldrig på de
där gratisbjudningarna på Birger Jarlsgatan. Jag
känner för stort förakt.
Du har gått från att vara indie till att få kändisfestinbjudningar och bli igenkänd på gatan.
– Det är bara kul om folk känner igen mig. Folk
säger nästan bara snälla saker. Jag vet att om några veckor är det slut och då kommer jag sakna
det, så jag får väl njuta nu.
När jag ringer upp Love någon vecka efter intervjun för lite kompletterande frågor är han upptagen med bullbak. Sonen Hardy fyller fyra år.
– Vi ska ha stort kalas för alla på hans avdelning på förskolan.
Hur påverkade det dig att bli pappa?
– Det är det där som alla säger, att man lär sig
fokusera på någon annan än sig själv. Man lär sig
värdesätta nuet på ett annat sätt. Jag minns att
jag sörjde när navelsträngen ramlade av efter
en vecka. Då var den tiden över. Varje gång han
växer ur kläder så känns det som ett nytt kapitel.
Det går så otroligt fort.
Har du varit för upptagen med dig själv tidigare?
– Ja, jag har varit upptagen med mina projekt.
Både jag och min tjej Jenny har alltid prioriterat
jobb väldigt mycket tidigare. Det är omöjligt att
göra när man har barn.
– Jag märker att jag får nya perspektiv av honom också. Just nu är han väldigt inne på pirater
och sjörövare och häromdagen lyssnade vi på radio där de pratade om skattepolitik. ”Tänk vad
mycket skatter det finns”, sa Hardy då. Han är
rolig. Det är som en magisk tillvaro.
N
är Florence Valentin slog igenom med sin soulinfluerade
punkpop i början av 2000-talet
beskylldes bandet för att vara
ett plagiat på brittiska Dexys
Midnight Runners. Senare kom
influenser som The Clash, Ebba Grön och Glasvegas att skina igenom på ett nästan övertydligt
vis.
– Det har varit rätt lätt att härleda mina referenser tidigare. För att börja någonstans så försöker man ju låta likadant som det man lyssnar
på. Jag läste tidningen Pop och var influerad
av det som Andres Lokko och Lennart Persson
skrev om, deras ingång i svart musik. Det är där
mina rötter finns.
“Barn av Amerika”, Loves andra soloalbum,
tar en ny riktning. Med hjälp av producenten,
låtskrivaren och forne Wannadies-sångaren Pär
Wiksten har han lekt fram en
rikare ljudbild, utan lika uppenbara referenspunkter. Under vårt
samtal nämner Love vitt skilda namn
som artisten M.I.A., folksångaren Woody
Guthrie, svenska rapduon Mohammed Ali,
genreöverskridaren Manu Chao och indierocksångerskan PJ Harvey. Främst är det dock
i textskrivandet som Love har utvecklats.
Temat som genomsyrar hela skivan är migration. Ett ämne som engagerar honom djupt.
Har du alltid varit lika intresserad av migrationsfrågor?
– Nej, det har kommit de senaste åren. Jag
hörde Joe Hills låt ”Casey Jones” som han skrev
1911 och handlar om strejkbrytare och insåg att
frågan är lika aktuell i dag. Migranter som kommer till Europa i dag konkurrerar genom att
göra jobbet mycket billigare. Då förstår man att
migrationsfrågor till stor del handlar om rent
fackliga åtgärder. Den monstruösa skillnaden i
lönenivåer globalt är ju stötestenen man måste
fokusera på. Jag gjorde en låt på sista Florenceskivan som heter ”Du kommer gå långt” som
handlar om precis det. Mycket av mitt intresse
för migrationsfrågor väcktes från musikhåll, genom andra artisters låtar.
L
ove berättar om hur han satt nere
på det som kallas Europas balkong i Nerja på den spanska sydkusten och blickade ut över havet
där kustbevakningen sökte efter
båtflyktingar samtidigt som han
läste om precis det i flera böcker. Han har rest
mycket i världen de senaste åren för att få nya
perspektiv. Albumet är skrivet på platser som
Sarajevo, Kap Verde, New York och i Spanien. I
höstas gick han en tredagarskurs i asylrätt.
– Det var juridiskt sakkunniga som beskrev
hela asylprocessen. Det mest intressanta är hur
svenska politiker väljer att tillämpa Dublinförordningen på ett sätt som strider mot mänskliga
rättigheter. Vi utvisar folk till länder som de blivit registrerade i innan de kom till Sverige. Bland
annat skickas människor till Grekland, där de
riskerar fängelse, förföljelse, till och med tortyr.
Det är en fråga som vi borde prata mycket mer
om.
Statsminister Stefan Löfven är också med i
videon till ”En delad värld”. Har du pratat med
honom om de här frågorna?
– Nej, vi har bara setts en kort stund när jag
spelade förband till hans tal under valrörelsen.
Då pratade vi om hockey, det var inget djupt
samtal direkt, skrattar Love.
Har du själv engagerat dig på något mer konkret
sätt?
– Jag har försökt engagera mig mer, men jag inser att jag inte är någon bra föreningsmänniska.
Jag är dålig på pappersgörat till och med i hyresgästföreningen.
Vad röstar du på?
Ålder: 34 år.
Bor: Örnsberg,
Stockholm.
Familj: Flickvännen
Jenny och sonen
Hardy, 4 år.
Bakgrund: Född och
uppväxt på Östermalm. Båda föräldrarna är från Finland
och träffades på Finlandsbåten när Loves
mamma egentligen
var på väg till USA.
Var mellan 2002 och
2010 sångare i soulpunkbandet Florence
Valentin och mellan
2007 och 2011 gitarrist i folkrockgruppen
Perssons Pack. Är
utbildad illustratör
på Konstack. Deltog
i tv-programmet ”Så
mycket bättre” 2014.
Aktuell: Släppte sitt
andra soloalbum
”Barn av Amerika”
den 17 februari. Åker
ut på stor turné med
start den 6 mars på
Kulturens Hus i Luleå
och avslutning den
25 april på Debaser
Medis i Stockholm.
Min förebild: En
person som inspirerar
mig är den franska
författaren Michel
Houellebecq. Inte
minst nu när han har
tvingats leva under
beskydd efter attentatet mot Charlie
Hebdo. Han provocerar den intellektuella
eliten som beundrar
honom i gengäld. Han
är en narr som världen
behöver.
Michel Houellebecq.
Foto: gamma
– Vänstern. Jag har alltid röstat på antingen S
eller V. När jag pluggade på Konstfack var jag aktiv i S-studenter.
Vid sidan av musiken har Love en karriär som
formgivare och illustratör. Han har gjort bokomslag till bland annat Lena Andersson, Andres
Lokko och Göran Greiders kommande bok om
Joe Hill.
– Jag tror aldrig jag kommer kunna välja mellan att göra musik och att teckna. Fördelen är att
jag inte behöver låsa mig i en artistroll, men samtidigt kanske jag hoppar för mycket mellan två
saker och inte blir riktigt bra på någon av dem.
Det kan bli schizofrent.
– Jag träffade franske serietecknaren Wolinski,
som blev mördad i terrorattacken mot Charlie
Hebdo, på Konstfack när jag pluggade. Jag har
alltid varit intresserad av satir och framför allt
franska tecknare för att de är väldigt bra och
snabba i stilen.
Hur påverkades din roll som politisk musiker
och illustratör av attacken mot Charlie Hebdo?
– Jag har reflekterat mycket kring det. Jag är
med i en stor utställning på uppdrag av Svenska
Institutet som har visats i hela världen. En syrisk
tecknare som varit med där fick sina händer
krossade av militären för att han gjorde regimkritiska bilder. Två mosade händer. Jävligt brutalt. Och så har jag varit med i ett sammanhang
där jag sjöng låtar av en iransk låtskrivare som
heter Arya Aramnejad och är fängslad i husarrest i Teheran. Han får inte skriva låtar för att han
anses för regimkritisk. Vi spelade låtar av honom
och Pussy Riot och hade med Jekaterina Samutsevich på videolänk. Då hamnar man i skarpt
läge. De här människorna som lever i totalitära
länder och jobbar med regimkritisk konst, som
inte kan komma till tals. Det är en helt annan grej
än att ha precis all frihet i världen att uttrycka
sig, som här.
Har du själv drabbats av mycket hat?
– Nej, aldrig. Jag kanske inte är tillräckligt farlig? Det kan nästan vara tvärtom, att folk tycker
att man är politiskt korrekt ibland.
– De som tar politiska risker. De som riskerar
att aldrig kunna leva fritt. Som Edward Snowden
eller Arya Aramnejad, som får välja mellan att
sluta uttrycka sig eller riskera sitt liv. Där blir
det stora konsekvenser av vad man gör. De är de
enda som är politiska egentligen. Man kan inte
bara dela en bra åsikt på sin smartphone. Det
måste kosta något.
Du riskerar inte något?
– Nej, inte jämfört med dem som verkligen tar
risker. Det är så många som utger sig för att provocera med rasister eller fundamentalister som
slagpåse. Det är ingenting jag eftersträvar. Jag
vill tända en låga, få människor att gilla det, men
samtidigt vill jag alltid beskriva motsättningar.
Jag gillar kontraster.
Gustav Gelin
[email protected]
•A1
10
På jakt
efter
krönikekoden
Sifferkulturen.
När datorerna börjar skriva kan
inte längre skapandet ses som en
unik, mänsklig förmåga. Men kan
en robot knäcka koden bakom
en krönika? I sista delen av serien
om sifferkulturen bestämmer sig
Kulturmagasinets Hanna Fahl
för att ta reda på sanningen.
•A2
söndag 10 maj 2015
a
nteckning för framtiden: ingen vill läsa
färdigt en krönika om binnikemaskar och
andra parasiter, hur poetisk den än är.
Jag minns när jag skrev den, det var i slutet av december, jag var rätt nöjd. Julefrid
och maskar! Kreativ kontrast! Munter metaforik! Men när jag har siffrorna framför
mig, svart på vitt, känns det självklart. Det groteska går inte
bra ihop med julskinkefokuserade helger.
Stora datamängder gör det möjligt att analysera oss människor och våra kulturkonsumtionsbeteenden i detalj. Det gör
att konst och kultur, i sin tur, skräddarsys för att tillfredsställa
våra behov. Tv-serier som ”House of cards” är konstruerade
enligt noga framräknade formler byggda på hur vi tittar på
Netflix, våra e-bokläsare kan registrera exakt på vilken sida vi
tröttnar när vi läser romaner. Allt det här har DN Kultur berättat om i vår, i artikelserien Sifferkulturen.
Journalistiken är just nu i startgroparna för att automatiseras. Programvara kan redan skriva fullt publicerbara artiklar;
nyhetsbyrån AP använder sig till exempel av sådana texter. Än
så länge gäller det främst torra, faktatäta ämnen som sportresultat och väder, men i takt med att programvaran utvecklas kommer vi att se fler typer av automatgenererade texter.
Svenska Mittmedia har nyligen dragit i gång ett robotjournalistikprojekt. Samtidigt håller koncernen på med en nedbantning av människoredaktionerna med minst 36,5 tjänster.
Det är omöjligt att säga var gränsen går för vad en programvara kan skapa, och det väcker snabbt filosofiska frågor. Vad
är skapande? Kan en algoritm göra konst? Kan siffror mäta
kreativitet? Och borde jag vara orolig för mitt jobb?
Jag ringer Karim Jebari. Han är filosof och forskare på Institutet för framtidsstudier, och när han doktorerade på KTH
skrev han en avhandling om de etiska aspekterna av den tekniska utvecklingen. Han påpekar att det inte är första gången
en dator gör något vi trodde var unikt mänskligt.
– Vi är fast i idén om att människor har något datorer saknar, att vi är speciella eller magiska eller att våra hjärnor har
en speciell essens som producerar något av värde. Det är en
viktig del av våra självbilder och våra löneförhandlingar. Men
gränsen flyttas hela tiden, säger Karim Jebari.
Som exempel tar han schackdatorerna. Schack sågs som
essensen av mänskligt strategiskt tänkande och planering,
schack var själva idén av mänsklig intelligens. Men 1997 vann
schackdatorn Deep Blue en match över världsmästaren Garry
Kasparov.
– Då började man i stället prata om kreativitet som unikt
11
söndag 10 maj 2015
mänskligt. Men tittar man på matcher mellan
Deep Blue och Kasparov är det omöjligt att påstå att Deep Blue inte spelar kreativt! Kasparov
har själv skrivit om det – datorns spel var djärvt,
den tycktes ha de bästa kvaliteterna hos extremt
duktiga mänskliga spelare.
Det är inte så konstigt att Deep Blue kunde
spela som en människa. Datorns databas innehöll de bästa schackmatcherna som någonsin
spelats. På samma sätt kan en journalistikrobot
matas med enorma mängder text. Enligt Karim
Jebari är det också möjligt att låta datorer bedöma kvaliteter som ”bra” eller ”dåligt”.
Det är alldeles för frestande; jag bestämmer
mig för att testa.
I ungefär fyra år har jag skrivit krönikor i DN
Kultur varje vecka. Sådant här pratar man inte
högt om, särskilt inte när man är kollegor, men
jag jämför mig ofta med Fredrik Strage. Det är
knappt ens mitt fel; det är upplagt för jämförelse.
Han har fredagarna, jag lördagarna. Vi är intresserade av ungefär samma saker. Kan dataanalys
avgöra vem av oss som är den bättre krönikören?
Hillevi Hägglöf och Kelly Smith är språkteknologer – en sorts kombination av lingvist,
programmerare och statistiker – och de driver
tillsammans Textual Relations, en språkteknologisk konsultbyrå.
– I princip handlar det om att försöka få datorer
att lära sig mänskligt språk, säger Hillevi Hägglöf.
Textual Relations har bland annat undersökt
bilden av Sverige runt senaste valet, och byggt en
journalistikrobot åt nyhetsbyrån Siren.
Jag skickar över tre års samlade krönikor av
mig och Fredrik Strage för analys. Dessutom ber
jag DN att ta fram så mycket statistik det går: vilka våra läsare är, vilka krönikor som sprids mest
på nätet, vilka som har klickats flest gånger. All
data ska fram i ljuset. Ett enkelt ”bra” eller ”dåligt” kommer jag inte att få, någon speciellt bra
krönikeutvärderingsalgoritm finns inte än.
– Du och jag förstår text som den helhet den
är. Det gör inte en dator, där måste man dela
upp allt i många konkreta dimensioner. Vilka
ord som används, hur personligt tilltalet är, hur
subjektiv eller objektiv texten är, säger Hillevi
Hägglöf.
Som så många andra har jag alltid sett mitt
skrivande och skapande som intuitivt, något
som bara är – nu vill jag veta vad det består av.
Frågan om skapande är i allra högsta grad närvarande i religioner. Bibeln börjar med skapelseberättelsen, något blir till av inget. Ärkebiskop
Antje Jackelén har tänkt mycket på tekniken och
samhället, och på vad det är att skapa. År 2001
var hon biträdande lektor vid Lutheran School
of Theology i Chicago, och publicerade artikeln
”The image of God as techno sapiens” om vad
som händer med människan när den tekniska
utvecklingen når artificiell intelligens och artificiellt liv.
Synen på människans roll i relation till skapande har ändrats över tid, säger Antje Jackelén.
– I den lutherska traditionen har man länge
dragit sig för att tala om människan som medskapare, utan talat om medarbetaren: skapa kan
väl bara Gud göra!
Paradoxalt nog var det människans destruktiva kraft som satte fokus på henne som skapare.
Allt skapande är inte gott, säger Antje Jackelén.
– Idén om människans skaparkraft växte fram
på allvar genom atombomben. Då hände något
inom teologin, där växte insikten om att vi faktiskt har makten att förinta oss själva. Människan
har både förmågan att skapa och vara destruktiv.
Men kan en algoritm skapa konst?
– Kriterierna för vad som är konst ligger i betraktarens öga. Det går inte att dra en knivskarp
gräns, och det har länge funnits exempel på indirekt skapande. Diskussionen har funnits kring
elektronisk musik, men där är det ju i första ledet en människa som har konstruerat något som
i sin tur skapar något.
Konst och kultur som enbart uppfyller våra
önskemål som konsumenter blir snabbt tråkig, tror Antje
Jackelén.
– Då går något förlorat. Men om man konstruerar algoritmerna på ett sätt som ger dig det du inte vill ha med jämna mellanrum... då kommer du ett steg närmare. Det är en både skrämmande och fascinerande utveckling, säger Antje Jackelén.
Siffrorna ramlar in. Först de om hur våra texter läses på nätet.
Statistiken är inte heltäckande, vissa siffror bygger på inloggade prenumeranter, och papperstidningsläsarna saknas
helt. Men det är fascinerande läsning. Fredrik Strage har betydligt fler krönikor på våra gemensamma topp-tio-listor över
mest lästa och delade – men jag har toppositionen. Fredrik
har större andel läsare i Stockholm, mina är mer spridda över
landet. Jag når fler äldre, Fredrik är störst i segmentet mellan
30 och 40 år. Jag har nästan exakt jämn könsfördelning bland
mina läsare, medan 60 procent av Fredriks är män. Fredrik
har trognare fans. Han har till och med fler fans bland våra
kollegor – man kan se hur många som läst oss från jobbdatorn inne på redaktionen – vilket gör mig lätt paranoid, varför
tycker de bättre om honom?
Det går att närstudera data i oändlighet. Texter som har sex
eller könsord i rubriken läses av många, men nästan ingen
Sådant här pratar
man inte högt om,
särskilt inte när
man är kolleger,
men jag jämför mig
ofta med Fredrik
Strage. Kan data­
analys avgöra vem
av oss som är den
bättre krönikören?
Foton: anette nantell
delar artiklarna i sociala medier. Min krönika
om binnikemaskar är den flest tröttnat på (eller
äcklats av?) halvvägs; få har läst klart den. Melodikrysset är ett ämne som lockar gamla. Anteckning för framtiden: politik är populärt.
Språkanalysen är ännu mer fascinerande.
Både jag och Fredrik använder fler adverb än
adjektiv. Jag är jämställd vad gäller pronomen,
Fredrik skriver till 64 procent om män, vilket
stämmer väl överens med hur våra läsekretsar
ser ut. Fredrik hänvisar betydligt oftare till sig
själv än vad jag gör – man skulle kunna hävda att
han är mer självcentrerad. Jag säger ”herregud”,
Fredrik föredrar ”fan”. Jag säger ”tack”, han
säger ”grattis”. Vi är båda nejsägare. Fredrik är
något mer lättläst än jag, men ingen av oss skriver särskilt komplicerat. Mina meningar är 2,4
bokstäver längre än hans.
Jag försöker visualisera siffrorna, se något konkret framför mig. Jag skriver för gamla människor
på landsbygden, Fredrik för storstadskillar med
annalkande 40-årskris? Det känns inte rätt. Så
enkelt är det inte. Jag blir yr av att se all data svart
på vitt, vet inte vad jag ska göra med den, får svindel av detaljnivån. Det känns som att titta in i ett
förbjudet rum, se skapelsens själva källkod.
Samtidigt har jag en smygande känsla av att
min arbetsgivare redan vet allt det här. Eller åtminstone att det bara är en tidsfråga. Varför skulle
de inte, när all data redan existerar och bara väntar på att bli tydd? Vad det innebär för framtiden
är svårt att veta. Mer effektiv annonsplacering,
kanske. Eller så får jag sparken när min målgrupp
bedöms vara för köpsvag. Och kanske är både jag
och Fredrik faktiskt så förutsägbara och mätbara
att det är möjligt att ersätta oss med programvara. Fredrik skrev en krönika om just det här förra
året, efter att en studie vid Karlstads universitet
visat att hälften av försökspersonerna i ett experiment inte kunde avgöra om ett sportreferat var
skrivet av en dator eller en människa: ”StragBot
finns snart där ute. Det går inte att förhandla med
den. Den känner inget medlidande. Och den
kommer inte att ge sig förrän jag är arbetslös.”
Jag frågar språkteknologen Hillevi Hägglöf vad
hon tror om framtiden. Datorer kan redan i dag
skriva romaner, påpekar hon, fullt läsbara med
början mitten och slut.
– Fast vem ska läsa dem, och varför? Finns det
ett egenvärde i att en dator kan skriva en roman?
En dag kanske vi når äkta artificiell intelligens,
säger Hillevi Hägglöf, och då kanske en dator kan
skriva en roman av samma värde som en människa.
•A2
13
söndag 10 maj 2015
14
jesse &
b
u5, nasheed,
dansmusik
gsteen,
Strage har
flest lojala
läsare.
onomen
henne, hennes)
0,0
Hen
35.7
Kvinnliga
pronomen
TS:
iver
kt om
ch
Självcentrering
NEJ
– Men om vi pratar det meningsfulla och värdefulla innehållet, som till exempel en journalist skapar när hen gör omvärldsbevakning, då tror jag att man måste ha motivation och
agenda, saker som en dator totalt saknar, säger Hillevi Hägglöf.
Men Karim Jebari på Institutet för framtidsstudier håller
inte med. Syfte, drivkraft, allt sådant går att skriva in i programkoden, säger han. Eller åtminstone simulera.
– Mänskliga drivkrafter uppstår ju inte heller ur ingenting,
och de ändras hela tiden. På sikt är det inga större svårigheter att skriva program som har en sorts egen drivkraft, säger
Karim Jebari.
Kommer vi att tvingas omvärdera vad kreativitet och konst
är i framtiden?
– Ja, kanske. En analogi är när fotografiet kom. Då blev det
ute att måla stilleben och porträtt, man kunde inte konkurrera med fotografier i skärpa och realism. I stället började
man med surrealism och grälla färger. Datorer skriver enligt formella regler, de hittar mönster. En möjlig konsekvens
skulle kunna vara att människor börjar skriva mer okonventionella texter. Men nya stilar skulle behöva komma relativt ofta för att inte hinna bli kopierade av datorerna, säger
Karim Jebari.
Tror du att mitt skrivande kommer att förändras av den här
kunskapen?
– Om du bröt mot många normer i den här artikeln, så
skulle man kunna veta säkert att den inte är datorgenererad.
Jag vet inte exakt hur, men du kanske kan börja använda dig
av Cambridgekomma? Eller ha en kontinentalfilosofisk approach där du har jättemycket referenser till obskyra människor i varje bisats?
OJ
Total användning för
pronomen jag, mig,
min, mitt och mina.
○ SLUTSATS: Fredrik
skriver nästan dubbelt
så mycket om sig själv.
G
JAMIG
MIN
MITT
MINA
JA
HEJ
15,6%
27,5%
FAN
ÅH
OKEJ
TACK HERREGUD
VÄLKOMMEN
NÅ
HALLÅ
TJA
OK HE
JO
Hannas
vanligaste
interjektioner
Användning av ordklasser
Fredrik Strage och Hanna Fahl har ungefär samma användning av ordklasser i sina krönikor – båda är till exempel
mer förtjusta i adverb än i adjektiv, och 17 procent av orden i deras texter är substantiv. Men en skillnad är att
Fredrik Strage använder betydligt fler egennamn i sina texter. Han är alltså en större namndroppare.
(procent)
JAVISST
(Rangordning)
17% substantiv
1
1 substantiv 17%
14% verb
2
2 verb 15%
8,1% preposition
3
3 preposition 8,3%
7,4% adverb
4
4 egennamn 6,5%
7,1% adjektiv
5
5 adverb 6,2%
5,8% pronomen
6
6 pronomen 6,1%
4,9% determinerare
7
7 adjektiv 5,8%
4,9% skiljetecken (.)
8
8 skiljetecken (.) 5,5%
4,7% egennamn
9
9 determinerare 4,0%
4,3% skiljetecken (–)
10
10 skiljetecken (-) 3,8%
Läsbarhetsindex
Läsbarhetsindex är
ett vanligt mått för
att mäta hur svår en
svensk text är.
44,0 40,8
Hanna Fahl
m
usik
st
ed associerade fraser
Strage är
något mer
lättläst.
Manliga
pronomen
grupper i åldrarna
nittsläsare är 46 år
gammal.
9,7
Mindre än 30
30–40
Mycket lättläst
/barnböcker
Lättläst/skönlitteratur
/populärtidningar
50–60
40–50
Medelsvår/normal
tidningstext
Svår/normalt värde
för officiella texter
Mer än 60
Mycket svår
/byråkratisvenska
Topplista Strage
(Antal läsningar)
1 Artisterna borde skicka mig ödmjuka brev
35 962
2 När ska tandvården börja visa mig all den respekt jag förtjänar?
30 782
3 Ryssen ska tro att det är Prideparad i alla svenska städer året runt
24 953
4 Nu brölar man "spela Shoreline" på fotbollsmatcher och demonstrationer
22 042
5 Jag oroar mig mer för att ha förskönat Ken än för att ha exploaterat honom
19 206
13,0
18,6
30,2
23,6
4,9
Topplista Hanna
1 Jag hatar allt med den här Emma Watson-historien utom Emma Watson
65 940
2 Att säga nej till en man som raggar kan vara förenat med livsfara
28 046
3 Att göra det sämre för samhällets svagaste är ett problem, inte en lösning
27 575
4 Dubbelsnoppsmannen är värd att beundras för sin lugna självkänsla
18 686
5 Att reducera kvinnliga konstnärer till ”flickvänner” är så respektlöst
17 969
Foto: Anette Nantell Grafik: Stefan Rothmaier Källor: Textual Relations och Burt
m läste
ikan
Läsare från
sociala medier
Facebookdelningar/krön.
Twitterdelningar/krön.
Genomsnittlig
lästid
Hapax
legomena
%
%
21,0%
21,0%
2 370
2 113
406
790
91 sek
108 sek
1 543 ord
1 300 ord
Läs de tidigare
deLarna
Det här är sista delen i serien
”Sifferkulturen”. Datorn kan redan
göra enklare målningar. Finns det
gränser för datorns kreativitet?
Har romanförfattarna fått en seriös
konkurrent? DN Kulturs artikelserie handlar om hur våra digitala
beteendemönster formar och styr
kulturen. Läs de tidigare delarna på
DN.se.
Just det där sistnämnda känns egentligen mer
som en strategi för Fredrik Strage, tänker jag när
jag har lagt på luren. Fredrik är redan väldigt bra
på att referera till obskyra människor – han använder egennamn oftare än adjektiv och pronomen.
Det är dags att konfrontera Fredrik Strage med
analysen. Vi studerar grafiken tillsammans,
Fredrik fastnar för listan på typiska ämnen.
– Har jag skrivit om Springsteen? Jag är förvånad att ”South Park” inte är med...
Är du förvånad att du skriver så mycket om dig
själv?
– Nej, jag är nog ganska narcissistiskt lagd.
Men jag brukar uppskatta krönikörer som är
det, som Julie Burchill eller Andres Lokko. Jag är
lite chockad över att det är så mycket Stockholm
bland mina läsare. Jag kan föreställa mig att det
är mitt refererande till min kompis HipsterKristofer som har sabbat för mig ute i landet,
säger Fredrik Strage.
Jag frågar vad Fredrik tror om framtiden:
har vi något unikt mänskligt i vårt skrivande,
som inte går att automatgenerera? Fredrik drar
samma slutsats som både Karim Jebari och Antje
Jackélen har antytt: nyckfullhet är utvägen.
– Har du läst ”Det mörka tornet” av Stephen
King? Ett av mina favoritavsnitt handlar om ett
tåg som drivs av en superdator som bestämt sig
för att krascha och begå självmord. Den vill höra
gåtor, men den kan svara på allt. Huvudpersonerna lyckas inte knäcka den förrän de börjar
dra absurda skämt som datorn inte förstår. ”Hur
många krävs det för att skruva i en glödlampa”,
sådana saker. Jag tror att det irrationella, ologiska, är svårt att härma.
Är det den nischen vi tvingas in i när StragBot
och FahlBot är uppfunna? Impressionism, surrealism?
– Vi får bli mindre hänsynsfulla, knasigare,
svårare. Men å andra sidan. Redan på 80-talet
lanserade någon en trummaskin där hi-haten
spelade lite fel på vissa ställen, för att det skulle
låta mänskligare...
Det känns inte längre relevant att jämföra mig
själv med Fredrik, DN är stort nog för oss båda.
Men StragBot och FahlBot är inte långt borta. Jag
ber Textual Relations att göra ett försök utifrån
textmassorna de analyserat. Någon bot som kan
skriva hela krönikor har de inte, men de genererar ett par exempelmeningar. Jag är nästan nervös när jag öppnar mejlet.
FahlBot:
Forskningen kring Facebook får mig att vilja
karva ut ögonen med en sked i en pervers fantasi
om en mer neutral kroppsöppning.
StragBot:
Ingen behöver fysiska affärer eftersom all musik
inte är något annat än en samling konstnärligt
obekväma personer som finns till för att tysta alla
som kritiserar popstjärnan Beyoncé Knowles.
Det är... inte perfekt. Boten har utgått från redan existerande fraser och ordföljder i våra texter, den är ingen skapande artificiell intelligens.
Men resultatet är samtidigt nästan plågsamt renodlade destillat av hur vi skriver.
Herregud. Är jag så vulgär? Anteckning för
framtiden: en krönika om en pervers fantasi om
en mer neutral kroppsöppning skulle förmodligen klickas mycket men knappt delas i sociala
medier, hur poetisk den än är.
Å andra sidan är FahlBot mer surrealistisk och
irrationell än något jag själv hittills skapat. Det
sista kryphålet, den sista definitionen av mänsklig kreativitet, känns inte så bergfast längre. Så
jag gör det enda rimliga utifrån dataanalysen;
kavlar upp ärmarna och bestämmer mig för att
skriva bättre och mer oförutsägbart. Två kan
spela det här spelet, FahlBot.
Samtidigt. En motvillig anteckning för den avlägsna framtiden: överväg omskolning.
Så här räknas det ut: (antal ord/antal meningar) + (antal ord längre än 6 tecken/antal ord) x 100
64.3
söndag 10 maj 2015
FahlBot: Forskningen kring Facebook får mig att vilja
karva ut ögonen med en sked i en pervers fantasi om en
mer neutral kroppsöppning.
Interaktiv grafik
Läs alla Hanna Fahls och Fredrik Strages 118 analyserade krönikor och se en specifik grafik på varje enskild text.
Hanna skrev
den överlägset
mest lästa
krönikan.
Antal ord som
förekommer
endast en gång
(räknat per
10 000 ord)
Hanna Fahl
•A2
Foto: anette nantell
•A2
[email protected]
10
Foto: all over press
Att dödA
i lAgens nAmn
11
söndag 14 juni 2015
söndag 14 juni 2015
USA
Arkebusering har
ibland godkänts
som standard­
metod för avrätt­
ning, då dödlig
injektion inte är
möjlig. Bland ame­
rikanska intellektu­
ella är motståndet
mot dödsstraffet
utbrett. Ett straff
som USA sedan
lång tid är ensamt
om bland industria­
liserade västländer.
Trots sjunkande popularitet har dödsstraffet i USA
alltjämt stöd av en majoritet. Argumenten mot det
strängaste straffet handlar oftare om praktiska
förhållanden än om moral. Ett kommande beslut i USA:s
högsta domstol har aktualiserat debatten om hur man
tar livet av folk i lagens namn.
Text Sanna Torén Björling
N
är Oklahoma i april godkände gas som
avrättningsmetod var det ett beslut som
fattades på lösa grunder. Man sökte ef­
ter alternativ till de dödliga injektioner
som brukade användas. Då vände sig re­
publikanen Mike Christian till en gam­
mal gymnasiekompis. Kompisen var nu
lärare i juridik på ett litet universitet och
saknade visserligen medicinsk kunskap, men var bra på gan­
ska mycket. De brukade höras.
Han gav sin politikervän rådet att kvävgas borde vara en
lämplig och skonsam metod för att avrätta människor i Okla­
homa.
Inte för att det gjorts några ordentliga studier på den kväv­
gas han tänkt sig använda – tvärtom är det en gas som veteri­
närer avråds från att ta till vid avlivningar – men kort därpå
undertecknade guvernören Mary Fallin lagen om den nya
metoden.
Några veckor tidigare godkände Utah arkebusering som
standardmetod då delstatens förstahandsval, dödlig injek­
tion, inte var möjlig. Redan tidigare kunde fångar som öns­
kade arkebusering få det. Senast hände det år 2010.
Samtidigt som nygamla avrättningsmetoder nu återinförs i
USA – elektriska stolen står också på listan – finns i landets del­
stater en allt större tveksamhet mot att avrätta folk över huvud
taget. Allt färre döms till döden, och allt färre avrättas, allt fler
dödsdomar skjuts upp. Det beror inte så mycket på det sjun­
•a1
kande stödet för dödsstraffet, utan på delstaternas betänklig­
heter inför ett straff som både är dyrare än alla andra, och som
även för med sig risken att oåterkalleligt straffa oskyldiga.
Eller inte lyckas avrätta dem alls, eller först efter segdragna
procedurer.
Inom kort väntas Högsta domstolen besluta om den kom­
bination av läkemedel som används vid dödliga injektioner i
flera delstater ska anses konstitutionsvidrig, eftersom den har
visat sig ohyggligt plågsam och svårberäknelig.
I takt med att allt färre läkemedelsbolag säljer preparat
för avrättningar har de vådliga experimenten på fängelserna
ökat, och med dem havererade avrättningar med fasansfulla
följder.
Bland amerikanska författare, intellektuella och forskare
inom humaniora är motståndet mot dödsstraffet utbrett. En
lång rad reportageböcker har skrivits om konsekvenserna av
detta stränga straff – ett straff som USA sedan lång tid är en­
samt om bland industrialiserade västländer. Allt från bästsälj­
ande celebriteter som Joyce Carol Oates till nischade poeter
har gett uttryck för att det inte anstår en modern stat.
Men det går att hitta motsatta åsikter.
I ett belamrat arbetsrum på New York Law School i Tribeca
på södra Manhattan sitter Robert Blecker. Han är professor
i juridik och har uppfattningar som i de flesta fall kan place­
ras vänster om mitten i amerikansk politik. Han ser liksom
många andra stora behov av reformer inom rättsväsendet och
kriminalvården. Många döms felaktigt och till för långa straff;
rehabiliteringen är i regel usel.
På en punkt är Robert Blecker dock klar: allt annat än dö­
den är otänkbart för ”de värsta av de värsta av de värsta”. Han
använder uttrycket ofta och eftersom han är en av få intellek­
tuella som utifrån denna position är villig att resonera kring
dödsstraffet är han van vid att bli uppringd av journalister.
Han är övertygad om att de flesta invånare också i Skandi­
navien skulle ställa sig positiva till dödsstraffet om man bara
ställde frågan på rätt sätt.
Robert Bleckers argument för dödsstraffet vilar i hjärtat.
Ibland blir han arg när han talar, så arg att ådran på halsen
sväller, men han är på gott humör och svarar tålmodigt och
engagerat och hänvisar till sina memoarer, ”The Death of Pu­
nishment”.
Blecker menar att från de grövsta våldsbrotten finns ingen
väg vidare: den som har begått dem har förverkat sin rätt till
liv. Samhället har en plikt att straffa dem på detta sätt, av re­
spekt för offren och för samhället självt.
Det handlar om rättvisa.
– Många som citerar vår konstitution glömmer var det står i
dess företal – ”i syfte att skapa en mer perfekt union och skipa
rättvisa” De minns raderna om ”gemensamt försvar” och ”all­
män välfärd” – men glömmer det första som nämns: rättvisa.
Att skipa rättvisa är en stats första uppgift.
Det är med sin intuition, fortsätter han, som man vet att
rättvisa ibland innebär dödsstraff – en naturlig konsekvens av
Det handlar inte
längre om vad någon
har g jort utan om
vad han förtjänar.
Hur mycket är han
värd som människa?
Det är en fråga som
kräver att känslo­
mässigt ställnings­
tagande.
Robert Blecker, professor i juridik
tanken att straff står i proportion till brott. Den som döms till
dödsstraff har själv dödat, med uppsåt och likgiltighet.
Robert Blecker menar att varje moraliskt beslut är djupt
grundat i människans känsloliv. Det innebär att juryn eller
domstolen har en plikt att plocka fram sina känslor i påföljdsdelen av rättegången, när det är dags att fastställa straffet.
Han flyger ibland upp ur sin stol och plockar fram någon liten
1700-talsvolym ur bokhyllan, som Adam Smiths ”The theory
of moral sentiments” eller italienaren Cesare Beccarias ”Om
brott och straff”. Båda dessa filosofer landade i ett övertygat
motstånd mot dödsstraffet, men Blecker tycker om resonemangen även om tänkarna dragit felaktiga slutsatser.
– Skuldfrågan är faktisk, frågan om straff är känslomässig.
Adam Smith konstaterar att varje moraliskt beslut är känslomässigt. Det handlar inte längre om vad någon har gjort utan
om vad han förtjänar. Hur mycket är han värd som människa?
Det är en fråga som kräver att känslomässigt ställningstagande.
För Robert Blecker är det självklart att vi måste vara rasande på sådana gärningsmän, och agera därefter.
För andra är motsatsen lika självklar.
– Det finns tre skäl att straffa någon, säger Andrew Solomon,
författare, journalist och ordförande i amerikanska Pen.
Han har skrivit flera böcker om brott, straff och rättsväsende, bland dem ”Far from the tree”, om barn uppvuxna i
kriminella familjer. Under arbetet med den tillbringade han
mycket tid i ett ungdomsfängelse, för att lära känna de intag-
na och försöka förstå vilken betydelse deras familjer haft för
deras kriminalitet.
Han fortsätter:
– Man vill hindra en person från att begå fler brott – för det
är dödsstraffet uppenbart mycket effektivt. Man vill avskräcka
från brott, vilket dödsstraffet inte gör. Därutöver finns vedergällningen, som handlar om att den som utsatts för ett brott
– en person eller samhället – mår bättre av straffet. Jag anser
inte att det hör till mänsklighetens mer beundransvärda känslor och jag tror inte att det egna lidandet minskar för att man
ser någon annan lida. Vedergällningen är en impuls som vi av
moraliska skäl bör kämpa emot.
Han säger de sista orden med fast röst och med en mycket
tydlig punkt.
Erfarenheterna av andra världskriget, av vad stater är kapabla att göra i lagens namn, var avgörande för de europeiska
ländernas avskaffande av dödsstraffet. Det skedde trots att
allmänheten i regel stödde straffet.
Så var det inte i USA. ett av skälen till att USA fortfarande
har kvar dödsstraffet, menar Adam Liptak, som är reporter
och författare och bevakar Högsta domstolen för The new
York Times, är hur rättsväsendet är utformat:
– I USA är rättssystemet betydligt mer demokratiskt utformat än i europa, på gott och ont.
Här väljer vi domare och åklagare, och de kan
hållas ansvariga. en del menar att elitens åsik-
•a1
KritiK etc.
KritiK etc.
ScenLiStan. DN:s kritiker tipsar om det bästa på scen just nu. S 27
Scen. Matteuspassionen som konsertperformance. S 25
Litteratur. Ikeas själ rannsakad. S 28
Litteratur. Två reportageböcker om Ukraina. S 24
debatt. Museerna brister i mångfald. S 30
ScenLiStan. DN:s kritiker listar det bästa på scen just nu. S 25
Foto: all over press
25
söndag 28 december 2014
23
söndag 5 april 2015
HeLSidan. Författaren Margaret Atwood – en mästare på spekulativ fiktion. S 31
Den
grymma
fetman
Lena Andersson läser Lionel Shrivers nya
roman ”Store bror”. Sidorna 26–27
Mode
med
makt
Från krinolin till status­
klackar, historisk utställ­
ning i London. Sidan 26
NamN och Nytt Herr B läser aldrig Baksidestexter. 48
Familj gertrud sigurdsen kämpade för jämställdHet. 35
Serier 39 KrySS 40–41 tv&radio 42–47
NamN och Nytt Herr B om sitt BeHov av minnen. 38
Kryss 42 serier 44 tv&radio 45
•A1
•a2