1. No category

Krigsdagbok – Normandie
Del 2 – 6 juni 1944 – Ingen lätt dag
6 juni 1944 – Ingen lätt dag
Den 5 juni hade de allierade fattat det slutgiltiga beslutet om att
invasionen av Nordvästeuropa skulle inledas. Nu den 6 juni hade
den stora dagen kommit: D-dagen.
Angrepp i natten
Med en smäll landade de första brittiska fallskärmsjägarna i det
ockuperade Frankrike, klockan 00.07 den 6 juni 1944. Deras
glidflygplan hade tagit dem till bron över floden Orne som behövde
intas till varje pris och striden inleddes omedelbart.
De amerikanska luftburna styrkorna landade klockan 01.30. Innan
dessa landsattes hade amerikanska Pathfinders (stigfinnare),
ensamma, nervösa och beväpnade med automatvapen markerat
landningsplatserna.
Därefter följde vågor med allierade fallskärmstrupper och
glidflygplan som omedelbart började anfalla sina mål. Många
Dakotaplan sköts ner i luften, och det var vanligt denna blodiga
morgon att de luftburna var tvungna att inleda striden i samma
ögonblick de nuddade marken. Här var improvisation nödvändig och
i flera fall var det små grupper med förvirrade allierade soldater som
fick lösa sina uppgifter.
De luftburna tar terräng
Brittiska 9. fallskärmsbataljonen intog efter en kort men intensiv
strid Mervillebatteriet. Britterna blev dock både förvånade och
besvikna. När de, uppjagade av striden, började leta igenom
batteriet upptäckte de att pjäserna var för klena för att hota
landstigningsstränderna. Brittiska soldater erövrade klockan 01.30
även broarna över Orne, men de hade inte tid att slappna av.
Samtidigt som de förband sina sårade hörde de motorbullret från
tyska pansarskyttefordon. Amerikanska 82. luftburna divisionen
lyckades inta byn St. Mère-Eglise men utsattes snabbt för ursinniga
tyska motanfall.
Det tyska svaret låter vänta på sig
De luftburna insatserna intog många viktiga mål, men framförallt
förvirrade de tyskarna. Det tyska svaret var snabbt men klumpigt.
Klockan 02.00 var tyska 21. Pansardivisionens stridsvagnar
marschfärdiga. Först klockan 08.00 fick de order om framryckning.
Även 12. SS pansardivisionen fick order av sin milt bakfulle chef
Fritz Witt (som stannat uppe länge natten innan tillsammans med
sin stab och en hel del cognac) att göra sig insatsberedda men de
frustrerade SS-soldaterna var tvungna att vänta i fem timmar innan
framryckningsordern gavs. När ordern väl kom hölls de tillbaka
ytterligare från stränderna av ett oroligt tyskt överkommando. Men
morgontimmarna var allt annat än lätta för de allierade. Felfällningar
av soldater ledde till katastrofer, såsom när en hel pluton landsattes
i en tysk stabsenhet och sköts ihjäl till sista man. En tysk soldat sa
”de kom ju inte precis för att dela ut karameller.”
Den 6 juni började blodigt, och blodigare skulle det bli.
”Mot stränderna!”
Landstigningsbåtarna inledde sin resa mot stränderna omkring
klockan 05.00 på morgonen. De föregicks av en orkan av
artillerigranater som avfyrades av den allierade armadan. För de
tyska soldater som befann sig i bunkrarna på stränderna var detta
en mardröm. Bunkrar sprängdes av direktträffar, skakades om av
tryckvågor och nere i skyddsrummen kändes artillerielden som att
vara ombord på ett skepp i högsjö. För de allierade soldaterna på
landstigningsbåtarna var det nästan lika oroligt. Den förberedande
artillerielden mot stränderna Gold, Juno, Sword, Utah och Omaha
hade varit intensiv, men skulle den räcka till? Soldaterna på
landstigningsbåtarna kunde vagt se stränderna och ju närmare de
kom, desto mer av taggtråd, stridsvagnshinder och bunkrar kunde
de se. Många var tysta, andra bad till högre makter.
”Vi kanske tränger oss på, det här tycks vara en
privat strand.”
Klockan 07.35 landsteg brittiska 50. divisionen på Gold Beach. Efter
den inledande vågen följde 8. pansarbrigaden. De tyskar som
befann sig på stranden gav till stor del upp, men vid Le Hamel
blossade strider upp när soldater ur tyska 352. divisionen gav eld
med kulsprutor och granatkastare från bunkrar och hus. I byn La
Rivière gjorde tyskarna motstånd och höll ut ända till klockan 10.00.
Eldgivningen från Le Hamel gjorde att brittiska chefer omdirigerade
andra anfallsvågen en aning för att denna inte skulle bli utsatt för
beskjutningen.
Lugnet vid Utah och Gold
Först på eftermiddagen gav tyskarna i Le Hamel upp. Britterna vid
landstigningsplatsen Gold tillfogades under dagen omkring 400
förluster vilket ansågs rimligt för de tio kilometer inåt landet man
avancerat. Även landstigningsstranden Utah Beach blev en relativt
lugn historia där amerikansk trupp rensade stranden på ungefär en
timme för att sedan avancera inåt land. Amerikanska soldater mötte
glada fransmän och tyska soldater som i de flesta fall gav sig. Att
det gick bra vid Utah hade bland annat att göra med att man landat
fel, men på så vis landstigit vid en punkt av stranden som inte var
lika välförsvarad som resten av kusten.
Britterna vid Sword
För britterna vid Sword blev striderna hårdare. De landsteg klockan
07.26 och besköts genast av både kulsprutor och de fruktade tyska
8,8 cm pjäserna. Det brittiska infanteriet understöddes av
stridsvagnar och landstigningsfarkosterna av attackdykare, men
likväl drabbades de av stora förluster när man började springa
igenom kulspruteelden mot tyskarna. I Lion-Sur-Mer låg tyska
prickskyttar och lurade. Dessa sköt ihjäl alla som stack upp huvudet
över skydd för länge. Där fanns även ett tyskt batteri som besköt
stranden, brittiska kommandosoldater hade order om att
oskadliggöra pjäserna men kom ingen vart på grund av den
mördande elden. Tyskarna i Lion-Sur-Mer höll ut i ytterligare två
dagar innan de gav upp, trots att de besköts av fartygsartilleri. När
stranden väl var intagen började en del brittiska soldater koka te
istället för att avancera. Anfallet gick långsamt och man
misslyckades att inta Caen som skulle erövras så snabbt som
möjligt. Britterna hade även problem med de befästa ställningarna
Hillman och Morris som spydde ut eld över de brittiska linjerna, och
den förstnämnda nedkämpades först klockan 20.15. Bara att ta
stranden hade kostat britterna nära 700 man. Under eftermiddagen
rapporterades det även om sammanstötningar med delar av tyska
21. pansardivisionen som samtidigt angrep de brittiska
fallskärmsjägarna vid Orne.
Kanadensarna vid Juno
Klockan 07.45 vadade kanadensiska soldater iland på Juno Beach.
Från dess att kanadensarna landsteg spelade tysk kulsprute- och
granatkastareld över dem. De kanadensiska förlusterna i första
vågen var förödande, ett kompani maldes ner till 26 man innan de
kom av stranden, ett annat fick sin styrka halverad och vattnet
färgades rött av blod. Det hela såg ut att bli en massaker. Men det
blev det inte, för kanadensarna hade med sig stridsvagnar. Och
säckpipor. För att stärka moralen spelade säckpipeblåsare sig
igenom hela landstigningen, även vid det tillfälle då kanadensiska
stridsvagnar sprängde bort de tyska artilleripjäserna. När dagen
ändade hade landstigningarna vid Juno eventuellt kostat de allierade
så mycket som 1 200 förluster, majoriteten av dessa under den
första timman av strid. Men trots detta började kanadensarna
genast ta terräng inåt land, kom längst av alla allierade
invasionskilar och sammanlänkade med Gold, även om man inte
lyckades sammanlänka med britterna vid Sword som planerat.
”Rangers lead the way”
Mellan Omaha och Utah inledde amerikanska Rangersoldater en av
dagens mest våghalsiga operationer klockan 07.10. De besteg den
30 meter höga klippan Pointe-du-Hoc för att inta och eliminera ett
kraftigt tyskt batteri som kunde beskjuta både Utah och Omaha.
Med understödseld från allierade jagare och genom en storm av
tyska handgranater lyckades amerikanerna ta sig upp. Där uppe
mötte de tyska soldater och en bitter strid inleddes om batteriet.
Efter timmar av närstrid lyckades amerikanerna rensa ut tyskarna
efter att ha förlorat tre fjärdedelar av den egna styrkan. De blev
dock bestörta när de sökte igenom batteriet. Kanonerna fanns inte
där, de hade inte hunnit installeras.
Anfallet mot Omaha inleds
Klockan 06.05 angrep allierat bombflyg landstigningsstranden
Omaha Beach och strax därefter landsteg infanteriet. Stranden hölls
av ett regemente ur tyska 716. divisionen och bataljoner ur 352.
divisionen. När en av tyskarna såg ut över den allierade
landstigningsarmadan trodde han att amerikanerna skämtade med
honom, inte kunde de på allvar angripa så starka positioner som de
vid Omaha rakt på? På landstigningsbåtarna var dock det enda
amerikanerna kunde se ett inferno av eld och rök som steg upp ifrån
deras anfallsmål, detta gjorde att många intalade sig att motståndet
skulle vara glest.
”Bloody Omaha”
När ramperna fälldes ner på landstigningsbåtarna öppnade det tyska
artilleriet eld och därefter började kulsprutorna ryta. Amerikanskt
infanteri störtade iland och började vada framåt. De hade omkring
200 meter vattentäckt strand och lera att ta sig över. Många tog sig
inte ens av landstigningsbåtarna utan stupade med en gång. Många
av de skadade drunknade och en del plutoner kunde inte ta sig ur
båtarna då ramperna blockerades av lik.
Sjukvårdare försökte hjälpa de sårade men sköts ner,
ingenjörssoldater försökte spränga upp en väg för de stridsvagnar
som kom iland men exploderade själva i moln av eld och rök. Att
första vågen inte kom av stranden ledde till att andra vågen var
tvungen att kasta sig av landstigningsbåtarna längre ut i vattnet än
planerat. Det som möte soldaterna i den andra vågen var ett rent
blodbad och många drabbades av panik vilket ledde till att hela
skyttegrupper blev stillastående och vägrade röra sig framåt. Det
förekom att amerikanska befäl fick använda sig av vapenhot för att
få sina soldater att anfalla.
”Så många döda, så många döda”
Dödläget på stranden bröts först vid klockan 07.30 när delar av
amerikanska 116. och 115. regementena ur 29. divisionen lyckades
röja väg vid Les Moulins. Förlusterna var gräsliga medan man
halkade fram längs stranden i kulregnet men kring 09.00 hade man
lyckats ta sig en bit inåt land och luckrat upp striderna en aning. Det
16. regementet ur 1. divisionen lyckades ungefär samtidigt inta en
tysk stödpunkt vid Saint-Laurent-sur-Mer. Klockan 10.30 rammade
amerikanska landstigningsfartyg hindren på stranden och kunde på
så vis släppa av sina soldater närmare skydd. Andra tog efter och
med ens underlättades inskeppningen av trupperna.
Man fortsatte att arbeta sig in i tyskarnas försvar där
adrenalinrusiga arga unga amerikanska soldater vid några tillfällen
sköt krigsfångar. Allteftersom tyska moståndsnästen föll kom fler
amerikaner iland och till 12.30 började man få upp farten tillräckligt
för att på allvar börja ta terräng inåt land. Klockan 17.21
rapporterades det att stranden var säker för band- och hjulgående
fordon. Priset hade dock varit högt. Omkring 3 000 amerikaner hade
stupat eller sårats på stranden.
När mörkret föll den 6 juni var stränderna i de allierades händer,
soldaterna började gräva ner sig och äta. På tysk sida rådde
oordning och förvirring. Landstigningarna hade skett och inte slagits
tillbaka! Klockan 23.00 gjordes en tam insats av Luftwaffe och i
övrigt var det tyst. Men under natten skedde något som skulle plåga
de brittiska och kanadensiska styrkorna de kommande dagarna.
Enheter ur 12. SS–pansardivisionen Hitlerjugend rullade in i Caen.
”Führerns elit” hade anlänt.
Denna text är sammanställd av Per-Anders Lundström, utgivare av artikelserien
Krigsmyter och styresman för Svenskt Militärthistoriskt Bibliotek (SMB) –
Sveriges största utgivare av militärhistoria både i digital och tryckt form.
Läs gärna mer om vad SMB kan erbjuda dig som har ett militärhistoriskt intresse
genom att klicka på följande länk www.smb.nu