1. No category

Hav utan botten
av
Mikael Ressem
LÄSPROV
Hav utan botten
Av Mikael Ressem
Levande död (2014)
När det tysta tar över (2015)
1:a upplagan Förlaget Orda AB 2015
© Mikael Ressem 2015
Typografi: Palatino
Utgiven av Förlaget Orda AB
Tryckt i Polen 2015
ISBN 978-91-7553-868-6
www.forlagetorda.se
LÄSPROV
”Om kärlek är svaret, vad är då frågan?”
LÄSPROV
Gävle i juni
Kapitel 1
Telefonen ringde hemma hos Sven Stensson, sjukvårdsdirek­
tören som gjort en kometkarriär. Han hade länet under sina
fötter och när hela skiten slogs ihop till en region skulle han
ta över allt. Efter det skulle det vara en barnlek att ta över
något av de större vårdföretagen som hela tiden suktade
efter erfarna chefer med detaljkunskaper. Framförallt var de
väl intresserade av detaljkunskaper som gav fördelar i olika
upphandlingar när offentlig verksamhet sålde ut sina uppdrag. Men Stensson kunde inte bry sig mindre. Han ville ha
makt och inget annat. Unga kvinnor kanske, men makt dög
lika bra. Om inte bättre.
När det hade gått för många signaler för att Sven Stensson
skulle orka nonchalera den ilskna hemtelefonen lyfte han
luren och svarade.
– Stensson.
Det var tyst på andra sidan.
– Hallå, Sven Stensson här.
Precis när han skulle lägga på hörde han ett harklande i
örat.
– Jag vet vad du har gjort.
Han kände ett visst obehag utan att direkt kunna förstå
varför, var det någon som drev med honom?
– Jag vet vad du har gjort Sven Stensson, sa rösten igen.
– Vad är det du tror att du vet och vad vill du mig?
– Du ska göra saker som jag vill, sa rösten.
En medelålders man tänkte Stensson.
5
LÄSPROV
– Vet du vem jag är? svarade Stensson. Har du den
blekaste aning om vem du har att göra med?
– Jag vet väldigt väl vem du är Sven Stensson. Du ligger
bakom nio mord och en mans självmord. Du har gjort dig
skyldig till anstiftan till mord med motivet att få en bättre
titel.
Sven Stensson blev kall. Han kände hur håret i nacken
och på huvudet reste sig.
– Hur känns det nu sjukvårdsdirektören, har jag din
uppmärksamhet?
– Du har min uppmärksamhet, sa Stensson. Vad vill du?
– Jag vill att du ska tortera och döda en vän till mig.
– Om du menar allvar så är du fullständigt galen om du
tror att jag kommer att göra något för dig, särskilt inte något
sådant.
– Du har ju gjort det förut Sven. Många gånger.
– Jag lägger på nu, sa Stensson skärrat.
– Då kommer du att få läsa några intressanta rubriker i
tidningen imorgon, från häktet. Rösten skrattade högt.
– Okej, ta det lugnt. Vad vill du att jag ska göra, vad är det
för vän du vill bli av med?
– En mycket nära vän, vi har arbetat ihop i många år. En
trevlig man, men han kan inte få leva längre. Du förstår
Sven, jag har också gjort något tidigare, något som gör att
jag inte kan komma tillbaka. Jag har försökt gå vidare, men
det går inte. Men en kväll när jag tänkte så kom jag på något
intressant. Det slog mig att jag tänker på den här personen
hela tiden, jag får honom inte ur mina tankar.
– Varför jag?
– Därför att du har ett förflutet som du inte vill ska komma
fram, rösten andades några gånger innan den fortsatte, och
du är hans högste chef.
– Ge mig ett namn, Stensson började återfå skärpan igen.
Han skulle naturligtvis inte göra som knasbollen sa, men
han skulle få honom att tro det och när de lagt på så skulle
han ringa polisen.
– Erik Sandström, sa rösten.
– Han på ambulansen? sa Stensson förvånat.
6
LÄSPROV
– Ja. Vi har så att säga en historia ihop.
– Ok. Vad heter du och hur når jag dig?
– Du når inte mig, jag når dig. Du kan kalla mig Klas
Leander. Och om du ringer polisen så dödar jag dig, sa
rösten med en obehaglig skärpa innan samtalet bröts.
7
LÄSPROV
Kapitel 2
Sommaren var på plats och morgonen var disig. Vacker men
disig.
Gävle var täckt av en lättsam dimma som presenterade
den lilla hamnstaden på ett gemytligt sätt. Nästan idylliskt.
Erik Sandström satt på kajkanten längst ute på Norra
Skeppsbron, eller Alderholmen som det kallades. Det
nya området Gävle Strand låg bakom honom och framför
honom fanns bara vatten. Det var avkopplande. För femton
år sedan var området en leråker och planerna på att bygga
strandnära hyreshus gjordes till åtlöje i lokalpressen. Bron
som låg närmast det öppna havet byggdes som en första
etapp i de storslagna planerna, men när man av någon
anledning stoppade alla bostadsbyggen skrattade kritikerna sig harmynta av skadeglädje. Men några år senare var
byggloven beviljade och snart stod det nya, ståtliga området
klart. Gävle Strand, tänkte han och såg sig över axeln. Det
var ett fint område, dyrt och inte till för alla. Men de som
hade råd att bo där bland de grävda kanalerna och de konstgjorda dammarna hade det bra. Sa de i alla fall.
Erik höll ut sin högerhand med handflatan neråt. Han såg
på den, betraktade den. För första gången på tio år skakade
inte handen när han var nykter. En märklig känsla. Han visste inte om det var bra, men han antog att det var det.
En dag i taget hade de sagt på Vallargården, en dag i taget.
8
LÄSPROV
Det hade blivit hans mantra även om han började känna att
han kunde planera lite längre framåt.
Han hade varit borta från verkligheten i ett år. Ett år hade
han suttit inlåst på Vallargårdens behandlingshem mitt
i skogen någonstans i Jämtland. Det hade varit lönlöst att
försöka rymma, han skulle ändå inte ha orkat promenera
till någon bebyggelse. Först hade han varit där i ett halvår,
sedan hade han körts tillbaka efter en misslyckad permission.
Första tiden hade varit ett helvete, en kränkning. Men den
värsta tiden, till och med nu när han såg tillbaka, var när
han hade varit under utredning av socialtjänsten. Det var
visserligen en kort tid, i praktiken hade han blivit omhändertagen omedelbart.
Patrik Andréasson, hans vän, hade anmält honom till
socialtjänsten enligt LVM, lagen om vård av missbrukare.
Han hade sagt att han gjort det av omtanke, och kanske
var det så. Men det hade inte spelat någon roll, inte där och
inte just då.
Den första veckan på behandlingshemmet hade varit ett
helvete. Ett riktigt vidrigt komplicerat helvete. Han ville
inte. Ville inte vara där, ville inte leva. Ensam på ett rum
utan sprit och utan tabletter.
”Vi tror inte på abstinensbehandling”, hade de sagt.
Första dagarna hade han legat på golvet, skakat, svettats. Efter varje försök att äta hade han spytt. Utan att han
egentligen förstod det hade han blivit bättre. Efter tre dygn
var abstinensen borta men han hade känt sig svag, sjuk. När
han mått bättre hade de tvingat honom att sitta i en ring
av människor som satt på en varsin stol. Han hade varit
tvungen att säga något varje gång de satt i den där förbannade cirkeln och varje gång han började var han tvungen att
upprepa samma löjliga fras; ”Hej, jag heter Erik, jag är alkoholist”.
Han hade aldrig trott på den meningen, det gjorde han
fortfarande inte. Men någon sanning låg det väl kanske i
det, tänkte han och såg ut på det mörkblå havet.
9
LÄSPROV
Några hundra meter därifrån fanns Patrik Andréasson. Han
jobbade. Han och Janne satt i en av ordningspolisens vackert
målade polisbilar och diskuterade livet i största allmänhet.
Vem som var tillsammans med vem, vad kniv-Anders gjorde nu när han släppts ut från anstalten och hur det kunde
komma sig att ESP-systemet på Volvobilarna ibland slutade
att fungera. Sådana saker som vissa skulle kalla för världsliga, men för dem just då var det viktigt. En sådan där social
samvaro som bara uppstod mellan män.
– Nej du Janne, sa Patrik och öppnade dörren på förarsidan. Det är dags att göra lite nytta.
De hade parkerat precis i svängen på Atlasgatan som låg
på industridelen av Brynäs ner mot Gavleån. Det var en lurig
kurva för hastighetskontroller, men idag var det nykterhet
som stod på programmet.
Både Janne och Patrik kände sig rätt obekväma med
arbetsuppgiften, men trots det var de väl medvetna om att
det var en del av deras jobb och att det måste göras.
Janne släntrade över vägen och ställde sig på högersidan
som ledde in mot centrum. Han såg rätt ovårdad ut i sin
alldeles för löst hängande uniform, tänkte Patrik när han
gick strax bakom sin kollega.
Den första bilen som dök upp var röd. Mer kunde inte
Patrik se förrän den kom alldeles nära. Nu såg han. En
rostig Toyota Corolla från sent 90-tal. Janne stegade ut mitt
i vägen och gjorde det auktoritära tecknet för stopp. När
bilen närmade sig pekade han in den till sidan. Janne gick
fram till förarsidan när den gamla Toyotan stannat och bad
om körkortet. Patrik kom upp alldeles bakom och fiskade
fram en vit hylsa ur benfickan och satte fast den i mätinstrumentet. Föraren, en mörkhyad kille i 30-årsåldern såg
samlad ut, bekymmerslös. Patrik hälsade artigt och räckte
fram alkomätaren till mannen samtidigt som han instruerade honom om hur han skulle göra.
Grön lampa kunde Patrik konstatera när andetaget fått
apparaten att pipa till. Skönt, det blev så sanslöst mycket
pappersjobb när det lyste rött.
10
LÄSPROV
Ytterligare några hundra meter från Erik, eller kanske några
kilometer var mer korrekt, satt Tomas Svensson.
Ensam, fundersam och ständigt orolig satt han i sin
lägenhet i Bomhus centrum. Han hade suttit i vardagsrummet sedan i morse utan att han förmått att ta sig därifrån.
Han ville, men kunde inte. Runt åttatiden hade golvet blivit
hav och vågorna slog runt stolen med en olustig styrka. Det
porlande, svallande ljudet hade varit konstant och inte haft
lust att försvinna. Han kunde inte säga vad som var värst;
vågorna eller ljudet.
Med förnuftet kunde han förstå att det förmodligen inte
var några vågor, och att hajarna som solade vid ingången till
köket troligtvis inte fanns. Men det kändes ändå tillräckligt
obehagligt och verkligt för att han skulle avböja att resa sig.
Inte så länge vågorna var höga, tänkte han.
Det fanns inget att välja på, han skulle sitta kvar tills
vattnet slutade cirkulera runt i lägenheten.
Plötsligt försvann det. Ljudet, vågorna, allt var borta.
Tomas såg sig omkring, satte försiktigt ner en av sina bara
fötter på golvet, strumpor hade han inte hunnit ta på sig
innan vattnet kom. Det var torrt, inget vatten.
Han reste på sig, skyndade sig in mot köket. Andades.
Försökte fokusera.
Det var inte på riktigt, han visste det. Innerst inne visste
han det men han hade inte vågat hoppas, inte vågat chansa.
Det hade blivit oftare, mer. Hallucinationerna kom mer
överraskande nu än förut. Det var medicinen. Han hade
slutat, ville inte ha den. Den hjälpte ändå inte, gjorde honom
bara trött. Han ville inte ha det här längre, ville ha ett annat
liv där allt han såg var på riktigt, men han förstod att det
aldrig skulle hända. Alla psykiatriker, psykologer, kuratorer och en hel rad andra kompetenser som hade försökt
få honom normal under åren hade misslyckats. Det var
många år sedan han hade tappat hoppet på att slippa det
som plågade honom, bli av med det som brann i hans själ.
De sista åren hade han träffat en läkare för återkommande
besök. Inte för att det hjälpte. Men utan läkarbesök kanske
hans sjukersättning skulle ifrågasättas, kanske rent utav
11
LÄSPROV
dras in. Det kunde han inte riskera. Så han gick på alla återbesök, träffade samma ålderdomlige doktor med samma
enfaldiga frisyr och glasögon som han alltid gjort. Och de
sa samma saker till varandra som de alltid gjort. I slutet av
varje besök avslutade läkaren på samma sätt som han hade
gjort de sista fem åren;
”Ät dina mediciner och ta dina promenader så ses vi om sex månader igen”.
Tomas Svensson gjorde inget av det.
12
LÄSPROV
Kapitel 3
Kvällen var varm. Inte ljum som den var igår utan varm,
varm och behaglig. Bilarna vilade lugnt på sina däck framför honom, ambulanserna. Det var en behaglig syn, gemytlig. Han kände sig hemma.
Erik Sandström blickade ut över motorhuvarna i ambulansgaraget. Han mådde bra. Kvällsskiftet hade precis börjat
och Karin kollade att allt var i sin ordning i vårdarhytten.
Han kunde höra när hon vred på syrgasreglaget och när
hon stängde det. Det var välbekanta ljud. Välbekanta nästan
monotont intränade upprepningar. De kollade fordon och
utrustning varje skift, kväll som dag.
Karin, tänkte han. Han älskade henne, trodde han i alla
fall. De hade träffats i 12 kanske 13 månader nu, inte ofta,
inte jämt, men träffats. Träffats som ett par, som människor i
en relation. Men han skulle inte säga att de var ihop, inte om
någon frågade. Kanske om Karin frågade men ingen annan,
tänkte han och log. De hade bestämt så, de hade bestämt
att det var bäst så. Några misstänkte säkert något på jobbet
men inte alla, och ingen kunde veta.
Eriks tid på behandlingshemmet hade varit krävande. De
hade ringt varandra varje dag. Karin hade hälsat på honom
ibland men det var inte förrän han kom ut som de kunde
vara med varandra som de ville, på riktigt.
Han hade varit övertygad om att Karin skulle lämna
honom när han var på behandlingshemmet. Varför skulle
hon stanna kvar? hade han tänkt. Vad kunde det rimligen
13
LÄSPROV
finnas för skäl att spendera tid på honom, eller tid på att
vänta på honom som det egentligen var.
– Klart, sa Karin när hon kom fram från skåpet och hoppade
ner på garagegolvet.
– Fattas det något? frågade Erik när hon kommit fram till
honom.
– En syrgasmask, svarade hon, men vi har flera.
– Då tar vi en extra på akuten när vi kommer dit nästa
gång.
Hon lutade sig mot honom, strök sin hand över hans
rygg, tryckte sin kropp mot hans.
Han sa ingenting, inte hon heller. Det behövdes inte.
De var själva i garaget, ensamma på stationen. Nu kunde
de vara nära, nära utan att någon skulle se, utan att någon
skulle undra varför.
– Tänker du på Sara? frågade hon försiktigt men ändå
med ett visst allvar i rösten.
– Varför frågar du det nu? sa Erik och såg på henne som
att hans blick skulle vara svar nog.
– Jag menar inte just nu när du står här med mig men
annars, tänker du på henne andra gånger? Jag menar när du
inte är med mig, när du är själv. Hon såg ner, såg förlägen
ut, som att hon kände att hon vecklat in sig i för många ord,
för många uttryck.
Erik såg på henne, på bara henne och ingen annan. Det
var länge sedan han känt sig så fokuserad som han var nu.
Kanske var det för att han aldrig varit sammanhängande
nykter så länge som han varit nu, åtminstone inte sedan han
fyllt tretton.
– Nej Karin, jag tänker inte på Sara. Jag tänker bara på dig.
Jag har tänkt på dig sedan vi var ensamma i garaget den där
gången när allt började. Minns du?
Karin mindes. Hon nickade som svar.
– Jag är bara rädd, sa hon lågt.
– För vad, vad är du rädd för?
– Du har blivit så bra, så lugn, så trygg. Jag är rädd att ditt
hjärta har fastnat hos Sara, att det är henne du vill ha, och
14
LÄSPROV
att hon ska vilja ha dig. Jag känner mig som den där Jolene
i Dolly Partons låt, du vet den där när hon vädjar till Jolene
att hon inte ska ta hennes man trots att hon vet att hon kan.
Erik skrattade, lade sin hand mot hennes kind.
– Du, han tystnade innan han fortsatte. Sara och jag är
väldigt länge sedan. Det är historia, en historia som inte
kommer att komma tillbaka eller upprepa sig.
Hon log, kände sig uppenbart lättad över svaret.
– Jolene då, kommer Jolene att ta min man någon gång?
sa hon och log samtidigt som en av hennes vackra hårtestar
slingrade sig över pannan och genade över kinden ner mot
hennes bara hals.
– Du och dina låtar, sa han och såg på henne. Ulf Lundell
gjorde en skiva en gång som heter preskriberade romanser.
Det är vad jag och Sara är, en preskriberad romans. Förresten
har jag inte sett henne på väldigt länge, hon kanske har
slutat här.
– Hoppas det, sa hon och skrattade.
I stunden efteråt kysstes de, länge.
De avbröts av en röst från deras handenheter. Inte en syntetröst utan en vanlig mänsklig röst. Erik kunde höra att det
var Pelle, en rätt duglig sköterska på samma skiftlag.
– 13 till 14, 13. Kom.
Han var slarvig tänkte Erik, det var förkortningar av de
betydligt längre benämningarna av ambulanserna. Men han
förstod, och svarade.
– 913 svarar på anrop. Kom.
Kom, tänkte han igen när han svarade, det var radiospråk. Betydelsen var välkänd, ungefär som punkt, en
tydlig markering om att meningen var avslutad. Lite knivigare var det när samtalet skulle avslutas. Då var ”klart slut”
det korrekta från den enhet som börjat kommunikationen
eftersom den kunde jämställas med en basstation. Mottagande enhet svarade ”slut kom”. Undantaget var om man
ropade upp SOS som faktiskt var en basstation och alltid
avslutade med ”klart slut”.
Inte så krångligt egentligen, men det fanns en tjusning
15
LÄSPROV
i att använda rätt termer även om förklaringarna gjorde
sommarvikarier yra och förvirrade.
Erik avbröts i tankarna av Pelles röst i högtalaren igen.
– Är ni lediga? Kom.
– Ja, vi är lediga. Kom.
– Vi behöver assistans nere på Norra Köpman 48, brytpunkt
porten. Kom.
Han lät nervös, orolig, tänkte Erik. Det var något som inte
stämde. Pelle var inte den mest rutinerade på ambulansen
men han hade jobbat där tillräckligt länge för att inte hetsa
upp sig över rutinuppdrag. Det här var något annat. Erik
tryckte in knappen på handenheten.
– Taget, 913 är på väg. Slut kom.
– Klart slut från 14.
Karin hade redan satt sig i ambulansen och Erik tryckte upp
garageporten innan han satte sig till rätta på förarsidan och
rullade ut genom porten.
– Ring SOS och säg att vi åker och hjälper 914, jag trycker en
prio 1 på panelen.
Karin nickade och lyfte upp ambulansens mobiltelefon.
Gatorna var mörka, duggregnet hade smugit sig på och
svärtat ner den grå asfalten till en mörkare nästan svart färg.
Kvällen hade börjat skymma men ännu var det ljust.
Den stora Chevan dundrade fram med sin stora dieselmotor. Norra Köpmangatan låg i ett område som kallades
Nordost. Det låg centralt, bara ett par minuters gångväg
från Stortorget och två kanske tre minuters bilväg med
blåljus från sjukhuset.
Det var inte ett av de ädlare områdena och trots sitt
centrala läge hade Erik varit på rätt många misärliknande
uppdrag just här.
Han mindes tydligt en man som legat död i en skitig
röd plyschsoffa. Det i sig var väl inget märkligt, dog
gjorde människor hela tiden. Men i köket hade två av hans
kamrater suttit och spelat kort bland liggande tomflaskor
och fulla askkoppar. Mannen i soffan hade hunnit bli likstel
16
LÄSPROV
utan att någon av de två vid bordet reagerat. Det var den
sortens uppdrag som han förknippade med Nordost. Den
och knivskärningar.
Erik passerade Gävle teater, en fin byggnad mitt i Gävle.
Han hade inte varit in där sedan han gick i skolan och
tvingats dit på de obligatoriska teaterpjäserna som skolbarn
utsattes för.
Det var märkligt, tänkte han, hur han och Karin ändå
kände det de kände. Hur bra det var trots allt som hade
hänt. Han hade träffat henne långt innan han föll, men när
han föll gjorde han det handlöst. Han kunde inte förstå
varför hon ville ha honom. En missbrukare med problem
upp till öronen. Nu hade han väl kommit ifrån det där men
det var ändå märkligt att hon stått ut, att hon orkat se något
bra i honom som han inte ens själv kände till att det fanns
där. Men någonstans såg hon tydligen det.
Han hade inte tänkt på Sara på länge, det var den längsta
tiden någonsin som han inte tänkt på Sara. Visst hade hon
passerat hans tankar, men inte invaderat dem med sina
äckligt insmorda demoner som bara ville förgöra honom.
Hon betydde ingenting längre, fanns inte där, hon var bara
borta. Kanske, eller ändå inte. Förvirringen tilltog men
avbröts när han vaknade till av blåljusen som reflekterades
i hastighetsskyltarna.
– Det är längst bort i området, sa Karin utan att fråga om
han visste vart de skulle.
Det visste han naturligtvis, han hade varit där många
gånger men just då kändes det som en bra idé att bara låta
det vara. Inte anmärka på att han egentligen inte behövde
hennes hjälp. Tidigare hade han nog snäst till, fått henne att
känna sig lite mindre, lite dummare än han själv. Men inte
nu, inte ikväll. Inte alls med Karin.
När de rullade fram mot port 48 kunde Erik se Pelle stå utanför porten, han rökte nervöst. Hans kollega som borde
vara Sandra, en stendum brunett, syntes inte till. Någon
polisbil syntes inte heller till. De brukade vara på plats när
ambulansen behövde förstärkning och särskilt när man
17
LÄSPROV
meddelade brytpunkt. Brytpunkt var en mötesplats en bit
ifrån hämtplatsen eller olyckan. Den var till för att anländande räddningspersonal eller poliser inte skulle åka in i en
osäker situation. Därför förstod han det här ännu mindre
när Pelle stod och kedjerökte på platsen som han angett som
brytpunkt.
– Hej Pelle, sa Erik när han hoppat ut ur ambulansen.
Pelle räckte upp en arm till svar samtidigt som han sög ur
det sista ur cigaretten.
– Jaha, vad vill du ha hit oss för då? frågade Erik utan att
vara oförskämd eller påstridig.
– Jo, vi blev hitlarmade för en stund sedan på en prio 2:a,
någon som hade ramlat inne i en av lägenheterna här.
– Jaha. Erik såg inget dramatiskt än så länge och förstod
inte riktigt vad han gjorde där, men han antog att det skulle
klarna snart.
– Jo, fortsatte Pelle, när jag knackade på var det ingen som
öppnade.
– Så ni gick in, fyllde Erik i.
Pelle nickade.
– Men du Pelle, sa Erik som började känna sig rastlös. Du
har väl inte tagit hit oss för att någon stackars människa har
ramlat, det hade ni fixat själva. Och jag ser ingen polisbil så
det känns som en rätt lugn och säker körning. Vad handlar
det här om? Och var är din kollega?
– Jag ska visa dig, Sandra är utanför lägenhetsdörren, sa
Pelle och öppnade entrédörren in till hyreshuset.
De tog trapporna upp till andra våningen. Erik fick syn på
Sandra som Pelle uppenbart hade beordrat att hålla koll på
ytterdörren så att ingen skulle kunna gå in. Det gjorde man
när man misstänkte brott, reflekterade Erik och nu förstod
han ännu mindre av det här.
Han hejade på Sandra som var alldeles för ung för att
jobba inom ambulanssjukvården. För ett par år sedan hade
han tyckt att hon inte borde jobba där alls, men nu hade det
blivit så vanligt med unga tjejer i uniformer att han slutat
tänka på det.
– Stanna här, sa Pelle ordergivande åt Karin och Sandra.
18
LÄSPROV
De gjorde som de blev tillsagda och Pelle gick in i lägenheten tillsammans med Erik.
Det var mörkt, dunkelt. Persiennerna var nerdragna. Det
luktade instängt, ensamt. En ensam människa till, tänkte
Erik.
– Här inne, sa Pelle och nickade mot vad som såg ut att
vara ett sovrum.
Erik gick in. Det var mörkt. Han trevade med handen
mot lysknappen. Det tog en stund innan hans gummibeklädda händer letat sig dit, men de hittade till slut. Ljuset
från taklampan lyste upp rummet och Erik såg en liten späd
man med ovårdat skägg och en tandstatus som skulle ha fått
vilken tandläkare som helst att gnugga händerna, eller spy
av den motbjudande synen. Han låg på rygg i en smutsig
säng med nakna axlar och ett slitet täcke utan påslakan som
täckte mannens kropp. Den gapande munnen och den glasaktiga blicken var synonymt med tre bokstäver i en jobbig
kombination – DÖD.
– Hittade ni honom så här? Erik vände sig mot Pelle.
– Ja.
– Jaha, en död människa i en lägenhet, Erik ryckte på
axlarna. Det måste du väl ha sett förut?
– Inte så här, sa Pelle och gick fram till kroppen.
Han drog ner täcket så att hela bålen och bröstkorgen
syntes. Någon hade skrivit med blå tuschpenna på den
gamle mannens nakna mage. Erik läste, kände en kyla träffa
honom rakt i bröstet. Han fick svårt att andas, kände sig yr.
När han samlat sig tog han ett par steg närmare kroppen
så att han kom alldeles nära. Han läste några ord på buken,
avbröt sig själv i läsandet och vände sig mot Pelle igen.
– Kan du ge mig en stund själv?
Pelle nickade och gick ut.
Erik tog ett djupt andetag av den unkna luften och tittade
på bokstäverna som någon skrivit med blå tusch. Han kände
igen texten, kände igen färgen, kände igen orden. Kylan
kom tillbaka igen.
Han tog upp telefonen ur benfickan och slog det nummer
19
LÄSPROV
som han alltid slog när han behövde prata med en vän, sin
enda vän.
– Patrik, svarade en röst.
– Det är Erik, jobbar du?
– Japp, jag jobbar, vad är det Erik? Du låter konstig.
– Kom hit, sa Erik och rabblade upp adressen. Kom hit
nu.
Samtalet bröts. Erik visste att Patrik skulle komma.
Oavsett vad han gjorde för något så skulle han komma.
Fem minuter senare stod Patrik bredvid Erik inne i sovrummet. Han hade ordningspolisens uniform på sig och såg
proprare ut än vanligt trots att Erik hade för sig att han hade
jobbat dubbla pass idag.
Han kände sig lugnare när Patrik fanns bredvid honom,
bara genom att han var där så kändes det lite bättre. Janne
hade han lämnat utanför dörren tillsammans med Karin.
Pelle och Sandra hade de skickat tillbaka till ambulansstationen. ”Inte ett ljud till någon” hade Patrik sagt och tittat
skarpt på både Pelle och Sandra. Båda hade nickat underlägset och åkt därifrån. Karin hade varit orolig men inte sagt
något, inte då. Hon skulle säkert fråga senare men hon hade
förståndet att inte göra det nu.
– Ta kort, sa Patrik och gav Erik en blick som gjorde att
han förstod att Patrik menade nu och inte senare.
Erik gjorde som han blivit tillsagd och tog några kort med
sin iphone som fanns lättåtkomlig i benfickan.
– Vad tror du? sa Patrik när Erik stoppade ner telefonen
i fickan.
Han synade texten på den döde mannens bröstkorg en
gång till innan han svarade Patrik på frågan.
– Han är tillbaka. Klas Leander är tillbaka och han vill
visa mig att han inte har glömt.
Patrik nickade långsamt.
– Kanske, men Klas Leander hade sett till så att du och
ingen annan hade kommit först till liket. Det känns inte som
han.
De stod tysta en stund. Det var Patrik som bröt tystnaden.
20
LÄSPROV
– Du vet vem vi behöver? sa han.
Erik nickade. Han visste. Han tyckte inte om det men han
visste svaret på frågan.
21