Hav utan botten
Hav utan botten av Mikael Ressem LÄSPROV Hav utan botten Av Mikael Ressem Levande död (2014) När det tysta tar över (2015) 1:a upplagan Förlaget Orda AB 2015 © Mikael Ressem 2015 Typografi: Palatino Utgiven av Förlaget Orda AB Tryckt i Polen 2015 ISBN 978-91-7553-868-6 www.forlagetorda.se LÄSPROV ”Om kärlek är svaret, vad är då frågan?” LÄSPROV Gävle i juni Kapitel 1 Telefonen ringde hemma hos Sven Stensson, sjukvårdsdirek tören som gjort en kometkarriär. Han hade länet under sina fötter och när hela skiten slogs ihop till en region skulle han ta över allt. Efter det skulle det vara en barnlek att ta över något av de större vårdföretagen som hela tiden suktade efter erfarna chefer med detaljkunskaper. Framförallt var de väl intresserade av detaljkunskaper som gav fördelar i olika upphandlingar när offentlig verksamhet sålde ut sina uppdrag. Men Stensson kunde inte bry sig mindre. Han ville ha makt och inget annat. Unga kvinnor kanske, men makt dög lika bra. Om inte bättre. När det hade gått för många signaler för att Sven Stensson skulle orka nonchalera den ilskna hemtelefonen lyfte han luren och svarade. – Stensson. Det var tyst på andra sidan. – Hallå, Sven Stensson här. Precis när han skulle lägga på hörde han ett harklande i örat. – Jag vet vad du har gjort. Han kände ett visst obehag utan att direkt kunna förstå varför, var det någon som drev med honom? – Jag vet vad du har gjort Sven Stensson, sa rösten igen. – Vad är det du tror att du vet och vad vill du mig? – Du ska göra saker som jag vill, sa rösten. En medelålders man tänkte Stensson. 5 LÄSPROV – Vet du vem jag är? svarade Stensson. Har du den blekaste aning om vem du har att göra med? – Jag vet väldigt väl vem du är Sven Stensson. Du ligger bakom nio mord och en mans självmord. Du har gjort dig skyldig till anstiftan till mord med motivet att få en bättre titel. Sven Stensson blev kall. Han kände hur håret i nacken och på huvudet reste sig. – Hur känns det nu sjukvårdsdirektören, har jag din uppmärksamhet? – Du har min uppmärksamhet, sa Stensson. Vad vill du? – Jag vill att du ska tortera och döda en vän till mig. – Om du menar allvar så är du fullständigt galen om du tror att jag kommer att göra något för dig, särskilt inte något sådant. – Du har ju gjort det förut Sven. Många gånger. – Jag lägger på nu, sa Stensson skärrat. – Då kommer du att få läsa några intressanta rubriker i tidningen imorgon, från häktet. Rösten skrattade högt. – Okej, ta det lugnt. Vad vill du att jag ska göra, vad är det för vän du vill bli av med? – En mycket nära vän, vi har arbetat ihop i många år. En trevlig man, men han kan inte få leva längre. Du förstår Sven, jag har också gjort något tidigare, något som gör att jag inte kan komma tillbaka. Jag har försökt gå vidare, men det går inte. Men en kväll när jag tänkte så kom jag på något intressant. Det slog mig att jag tänker på den här personen hela tiden, jag får honom inte ur mina tankar. – Varför jag? – Därför att du har ett förflutet som du inte vill ska komma fram, rösten andades några gånger innan den fortsatte, och du är hans högste chef. – Ge mig ett namn, Stensson började återfå skärpan igen. Han skulle naturligtvis inte göra som knasbollen sa, men han skulle få honom att tro det och när de lagt på så skulle han ringa polisen. – Erik Sandström, sa rösten. – Han på ambulansen? sa Stensson förvånat. 6 LÄSPROV – Ja. Vi har så att säga en historia ihop. – Ok. Vad heter du och hur når jag dig? – Du når inte mig, jag når dig. Du kan kalla mig Klas Leander. Och om du ringer polisen så dödar jag dig, sa rösten med en obehaglig skärpa innan samtalet bröts. 7 LÄSPROV Kapitel 2 Sommaren var på plats och morgonen var disig. Vacker men disig. Gävle var täckt av en lättsam dimma som presenterade den lilla hamnstaden på ett gemytligt sätt. Nästan idylliskt. Erik Sandström satt på kajkanten längst ute på Norra Skeppsbron, eller Alderholmen som det kallades. Det nya området Gävle Strand låg bakom honom och framför honom fanns bara vatten. Det var avkopplande. För femton år sedan var området en leråker och planerna på att bygga strandnära hyreshus gjordes till åtlöje i lokalpressen. Bron som låg närmast det öppna havet byggdes som en första etapp i de storslagna planerna, men när man av någon anledning stoppade alla bostadsbyggen skrattade kritikerna sig harmynta av skadeglädje. Men några år senare var byggloven beviljade och snart stod det nya, ståtliga området klart. Gävle Strand, tänkte han och såg sig över axeln. Det var ett fint område, dyrt och inte till för alla. Men de som hade råd att bo där bland de grävda kanalerna och de konstgjorda dammarna hade det bra. Sa de i alla fall. Erik höll ut sin högerhand med handflatan neråt. Han såg på den, betraktade den. För första gången på tio år skakade inte handen när han var nykter. En märklig känsla. Han visste inte om det var bra, men han antog att det var det. En dag i taget hade de sagt på Vallargården, en dag i taget. 8 LÄSPROV Det hade blivit hans mantra även om han började känna att han kunde planera lite längre framåt. Han hade varit borta från verkligheten i ett år. Ett år hade han suttit inlåst på Vallargårdens behandlingshem mitt i skogen någonstans i Jämtland. Det hade varit lönlöst att försöka rymma, han skulle ändå inte ha orkat promenera till någon bebyggelse. Först hade han varit där i ett halvår, sedan hade han körts tillbaka efter en misslyckad permission. Första tiden hade varit ett helvete, en kränkning. Men den värsta tiden, till och med nu när han såg tillbaka, var när han hade varit under utredning av socialtjänsten. Det var visserligen en kort tid, i praktiken hade han blivit omhändertagen omedelbart. Patrik Andréasson, hans vän, hade anmält honom till socialtjänsten enligt LVM, lagen om vård av missbrukare. Han hade sagt att han gjort det av omtanke, och kanske var det så. Men det hade inte spelat någon roll, inte där och inte just då. Den första veckan på behandlingshemmet hade varit ett helvete. Ett riktigt vidrigt komplicerat helvete. Han ville inte. Ville inte vara där, ville inte leva. Ensam på ett rum utan sprit och utan tabletter. ”Vi tror inte på abstinensbehandling”, hade de sagt. Första dagarna hade han legat på golvet, skakat, svettats. Efter varje försök att äta hade han spytt. Utan att han egentligen förstod det hade han blivit bättre. Efter tre dygn var abstinensen borta men han hade känt sig svag, sjuk. När han mått bättre hade de tvingat honom att sitta i en ring av människor som satt på en varsin stol. Han hade varit tvungen att säga något varje gång de satt i den där förbannade cirkeln och varje gång han började var han tvungen att upprepa samma löjliga fras; ”Hej, jag heter Erik, jag är alkoholist”. Han hade aldrig trott på den meningen, det gjorde han fortfarande inte. Men någon sanning låg det väl kanske i det, tänkte han och såg ut på det mörkblå havet. 9 LÄSPROV Några hundra meter därifrån fanns Patrik Andréasson. Han jobbade. Han och Janne satt i en av ordningspolisens vackert målade polisbilar och diskuterade livet i största allmänhet. Vem som var tillsammans med vem, vad kniv-Anders gjorde nu när han släppts ut från anstalten och hur det kunde komma sig att ESP-systemet på Volvobilarna ibland slutade att fungera. Sådana saker som vissa skulle kalla för världsliga, men för dem just då var det viktigt. En sådan där social samvaro som bara uppstod mellan män. – Nej du Janne, sa Patrik och öppnade dörren på förarsidan. Det är dags att göra lite nytta. De hade parkerat precis i svängen på Atlasgatan som låg på industridelen av Brynäs ner mot Gavleån. Det var en lurig kurva för hastighetskontroller, men idag var det nykterhet som stod på programmet. Både Janne och Patrik kände sig rätt obekväma med arbetsuppgiften, men trots det var de väl medvetna om att det var en del av deras jobb och att det måste göras. Janne släntrade över vägen och ställde sig på högersidan som ledde in mot centrum. Han såg rätt ovårdad ut i sin alldeles för löst hängande uniform, tänkte Patrik när han gick strax bakom sin kollega. Den första bilen som dök upp var röd. Mer kunde inte Patrik se förrän den kom alldeles nära. Nu såg han. En rostig Toyota Corolla från sent 90-tal. Janne stegade ut mitt i vägen och gjorde det auktoritära tecknet för stopp. När bilen närmade sig pekade han in den till sidan. Janne gick fram till förarsidan när den gamla Toyotan stannat och bad om körkortet. Patrik kom upp alldeles bakom och fiskade fram en vit hylsa ur benfickan och satte fast den i mätinstrumentet. Föraren, en mörkhyad kille i 30-årsåldern såg samlad ut, bekymmerslös. Patrik hälsade artigt och räckte fram alkomätaren till mannen samtidigt som han instruerade honom om hur han skulle göra. Grön lampa kunde Patrik konstatera när andetaget fått apparaten att pipa till. Skönt, det blev så sanslöst mycket pappersjobb när det lyste rött. 10 LÄSPROV Ytterligare några hundra meter från Erik, eller kanske några kilometer var mer korrekt, satt Tomas Svensson. Ensam, fundersam och ständigt orolig satt han i sin lägenhet i Bomhus centrum. Han hade suttit i vardagsrummet sedan i morse utan att han förmått att ta sig därifrån. Han ville, men kunde inte. Runt åttatiden hade golvet blivit hav och vågorna slog runt stolen med en olustig styrka. Det porlande, svallande ljudet hade varit konstant och inte haft lust att försvinna. Han kunde inte säga vad som var värst; vågorna eller ljudet. Med förnuftet kunde han förstå att det förmodligen inte var några vågor, och att hajarna som solade vid ingången till köket troligtvis inte fanns. Men det kändes ändå tillräckligt obehagligt och verkligt för att han skulle avböja att resa sig. Inte så länge vågorna var höga, tänkte han. Det fanns inget att välja på, han skulle sitta kvar tills vattnet slutade cirkulera runt i lägenheten. Plötsligt försvann det. Ljudet, vågorna, allt var borta. Tomas såg sig omkring, satte försiktigt ner en av sina bara fötter på golvet, strumpor hade han inte hunnit ta på sig innan vattnet kom. Det var torrt, inget vatten. Han reste på sig, skyndade sig in mot köket. Andades. Försökte fokusera. Det var inte på riktigt, han visste det. Innerst inne visste han det men han hade inte vågat hoppas, inte vågat chansa. Det hade blivit oftare, mer. Hallucinationerna kom mer överraskande nu än förut. Det var medicinen. Han hade slutat, ville inte ha den. Den hjälpte ändå inte, gjorde honom bara trött. Han ville inte ha det här längre, ville ha ett annat liv där allt han såg var på riktigt, men han förstod att det aldrig skulle hända. Alla psykiatriker, psykologer, kuratorer och en hel rad andra kompetenser som hade försökt få honom normal under åren hade misslyckats. Det var många år sedan han hade tappat hoppet på att slippa det som plågade honom, bli av med det som brann i hans själ. De sista åren hade han träffat en läkare för återkommande besök. Inte för att det hjälpte. Men utan läkarbesök kanske hans sjukersättning skulle ifrågasättas, kanske rent utav 11 LÄSPROV dras in. Det kunde han inte riskera. Så han gick på alla återbesök, träffade samma ålderdomlige doktor med samma enfaldiga frisyr och glasögon som han alltid gjort. Och de sa samma saker till varandra som de alltid gjort. I slutet av varje besök avslutade läkaren på samma sätt som han hade gjort de sista fem åren; ”Ät dina mediciner och ta dina promenader så ses vi om sex månader igen”. Tomas Svensson gjorde inget av det. 12 LÄSPROV Kapitel 3 Kvällen var varm. Inte ljum som den var igår utan varm, varm och behaglig. Bilarna vilade lugnt på sina däck framför honom, ambulanserna. Det var en behaglig syn, gemytlig. Han kände sig hemma. Erik Sandström blickade ut över motorhuvarna i ambulansgaraget. Han mådde bra. Kvällsskiftet hade precis börjat och Karin kollade att allt var i sin ordning i vårdarhytten. Han kunde höra när hon vred på syrgasreglaget och när hon stängde det. Det var välbekanta ljud. Välbekanta nästan monotont intränade upprepningar. De kollade fordon och utrustning varje skift, kväll som dag. Karin, tänkte han. Han älskade henne, trodde han i alla fall. De hade träffats i 12 kanske 13 månader nu, inte ofta, inte jämt, men träffats. Träffats som ett par, som människor i en relation. Men han skulle inte säga att de var ihop, inte om någon frågade. Kanske om Karin frågade men ingen annan, tänkte han och log. De hade bestämt så, de hade bestämt att det var bäst så. Några misstänkte säkert något på jobbet men inte alla, och ingen kunde veta. Eriks tid på behandlingshemmet hade varit krävande. De hade ringt varandra varje dag. Karin hade hälsat på honom ibland men det var inte förrän han kom ut som de kunde vara med varandra som de ville, på riktigt. Han hade varit övertygad om att Karin skulle lämna honom när han var på behandlingshemmet. Varför skulle hon stanna kvar? hade han tänkt. Vad kunde det rimligen 13 LÄSPROV finnas för skäl att spendera tid på honom, eller tid på att vänta på honom som det egentligen var. – Klart, sa Karin när hon kom fram från skåpet och hoppade ner på garagegolvet. – Fattas det något? frågade Erik när hon kommit fram till honom. – En syrgasmask, svarade hon, men vi har flera. – Då tar vi en extra på akuten när vi kommer dit nästa gång. Hon lutade sig mot honom, strök sin hand över hans rygg, tryckte sin kropp mot hans. Han sa ingenting, inte hon heller. Det behövdes inte. De var själva i garaget, ensamma på stationen. Nu kunde de vara nära, nära utan att någon skulle se, utan att någon skulle undra varför. – Tänker du på Sara? frågade hon försiktigt men ändå med ett visst allvar i rösten. – Varför frågar du det nu? sa Erik och såg på henne som att hans blick skulle vara svar nog. – Jag menar inte just nu när du står här med mig men annars, tänker du på henne andra gånger? Jag menar när du inte är med mig, när du är själv. Hon såg ner, såg förlägen ut, som att hon kände att hon vecklat in sig i för många ord, för många uttryck. Erik såg på henne, på bara henne och ingen annan. Det var länge sedan han känt sig så fokuserad som han var nu. Kanske var det för att han aldrig varit sammanhängande nykter så länge som han varit nu, åtminstone inte sedan han fyllt tretton. – Nej Karin, jag tänker inte på Sara. Jag tänker bara på dig. Jag har tänkt på dig sedan vi var ensamma i garaget den där gången när allt började. Minns du? Karin mindes. Hon nickade som svar. – Jag är bara rädd, sa hon lågt. – För vad, vad är du rädd för? – Du har blivit så bra, så lugn, så trygg. Jag är rädd att ditt hjärta har fastnat hos Sara, att det är henne du vill ha, och 14 LÄSPROV att hon ska vilja ha dig. Jag känner mig som den där Jolene i Dolly Partons låt, du vet den där när hon vädjar till Jolene att hon inte ska ta hennes man trots att hon vet att hon kan. Erik skrattade, lade sin hand mot hennes kind. – Du, han tystnade innan han fortsatte. Sara och jag är väldigt länge sedan. Det är historia, en historia som inte kommer att komma tillbaka eller upprepa sig. Hon log, kände sig uppenbart lättad över svaret. – Jolene då, kommer Jolene att ta min man någon gång? sa hon och log samtidigt som en av hennes vackra hårtestar slingrade sig över pannan och genade över kinden ner mot hennes bara hals. – Du och dina låtar, sa han och såg på henne. Ulf Lundell gjorde en skiva en gång som heter preskriberade romanser. Det är vad jag och Sara är, en preskriberad romans. Förresten har jag inte sett henne på väldigt länge, hon kanske har slutat här. – Hoppas det, sa hon och skrattade. I stunden efteråt kysstes de, länge. De avbröts av en röst från deras handenheter. Inte en syntetröst utan en vanlig mänsklig röst. Erik kunde höra att det var Pelle, en rätt duglig sköterska på samma skiftlag. – 13 till 14, 13. Kom. Han var slarvig tänkte Erik, det var förkortningar av de betydligt längre benämningarna av ambulanserna. Men han förstod, och svarade. – 913 svarar på anrop. Kom. Kom, tänkte han igen när han svarade, det var radiospråk. Betydelsen var välkänd, ungefär som punkt, en tydlig markering om att meningen var avslutad. Lite knivigare var det när samtalet skulle avslutas. Då var ”klart slut” det korrekta från den enhet som börjat kommunikationen eftersom den kunde jämställas med en basstation. Mottagande enhet svarade ”slut kom”. Undantaget var om man ropade upp SOS som faktiskt var en basstation och alltid avslutade med ”klart slut”. Inte så krångligt egentligen, men det fanns en tjusning 15 LÄSPROV i att använda rätt termer även om förklaringarna gjorde sommarvikarier yra och förvirrade. Erik avbröts i tankarna av Pelles röst i högtalaren igen. – Är ni lediga? Kom. – Ja, vi är lediga. Kom. – Vi behöver assistans nere på Norra Köpman 48, brytpunkt porten. Kom. Han lät nervös, orolig, tänkte Erik. Det var något som inte stämde. Pelle var inte den mest rutinerade på ambulansen men han hade jobbat där tillräckligt länge för att inte hetsa upp sig över rutinuppdrag. Det här var något annat. Erik tryckte in knappen på handenheten. – Taget, 913 är på väg. Slut kom. – Klart slut från 14. Karin hade redan satt sig i ambulansen och Erik tryckte upp garageporten innan han satte sig till rätta på förarsidan och rullade ut genom porten. – Ring SOS och säg att vi åker och hjälper 914, jag trycker en prio 1 på panelen. Karin nickade och lyfte upp ambulansens mobiltelefon. Gatorna var mörka, duggregnet hade smugit sig på och svärtat ner den grå asfalten till en mörkare nästan svart färg. Kvällen hade börjat skymma men ännu var det ljust. Den stora Chevan dundrade fram med sin stora dieselmotor. Norra Köpmangatan låg i ett område som kallades Nordost. Det låg centralt, bara ett par minuters gångväg från Stortorget och två kanske tre minuters bilväg med blåljus från sjukhuset. Det var inte ett av de ädlare områdena och trots sitt centrala läge hade Erik varit på rätt många misärliknande uppdrag just här. Han mindes tydligt en man som legat död i en skitig röd plyschsoffa. Det i sig var väl inget märkligt, dog gjorde människor hela tiden. Men i köket hade två av hans kamrater suttit och spelat kort bland liggande tomflaskor och fulla askkoppar. Mannen i soffan hade hunnit bli likstel 16 LÄSPROV utan att någon av de två vid bordet reagerat. Det var den sortens uppdrag som han förknippade med Nordost. Den och knivskärningar. Erik passerade Gävle teater, en fin byggnad mitt i Gävle. Han hade inte varit in där sedan han gick i skolan och tvingats dit på de obligatoriska teaterpjäserna som skolbarn utsattes för. Det var märkligt, tänkte han, hur han och Karin ändå kände det de kände. Hur bra det var trots allt som hade hänt. Han hade träffat henne långt innan han föll, men när han föll gjorde han det handlöst. Han kunde inte förstå varför hon ville ha honom. En missbrukare med problem upp till öronen. Nu hade han väl kommit ifrån det där men det var ändå märkligt att hon stått ut, att hon orkat se något bra i honom som han inte ens själv kände till att det fanns där. Men någonstans såg hon tydligen det. Han hade inte tänkt på Sara på länge, det var den längsta tiden någonsin som han inte tänkt på Sara. Visst hade hon passerat hans tankar, men inte invaderat dem med sina äckligt insmorda demoner som bara ville förgöra honom. Hon betydde ingenting längre, fanns inte där, hon var bara borta. Kanske, eller ändå inte. Förvirringen tilltog men avbröts när han vaknade till av blåljusen som reflekterades i hastighetsskyltarna. – Det är längst bort i området, sa Karin utan att fråga om han visste vart de skulle. Det visste han naturligtvis, han hade varit där många gånger men just då kändes det som en bra idé att bara låta det vara. Inte anmärka på att han egentligen inte behövde hennes hjälp. Tidigare hade han nog snäst till, fått henne att känna sig lite mindre, lite dummare än han själv. Men inte nu, inte ikväll. Inte alls med Karin. När de rullade fram mot port 48 kunde Erik se Pelle stå utanför porten, han rökte nervöst. Hans kollega som borde vara Sandra, en stendum brunett, syntes inte till. Någon polisbil syntes inte heller till. De brukade vara på plats när ambulansen behövde förstärkning och särskilt när man 17 LÄSPROV meddelade brytpunkt. Brytpunkt var en mötesplats en bit ifrån hämtplatsen eller olyckan. Den var till för att anländande räddningspersonal eller poliser inte skulle åka in i en osäker situation. Därför förstod han det här ännu mindre när Pelle stod och kedjerökte på platsen som han angett som brytpunkt. – Hej Pelle, sa Erik när han hoppat ut ur ambulansen. Pelle räckte upp en arm till svar samtidigt som han sög ur det sista ur cigaretten. – Jaha, vad vill du ha hit oss för då? frågade Erik utan att vara oförskämd eller påstridig. – Jo, vi blev hitlarmade för en stund sedan på en prio 2:a, någon som hade ramlat inne i en av lägenheterna här. – Jaha. Erik såg inget dramatiskt än så länge och förstod inte riktigt vad han gjorde där, men han antog att det skulle klarna snart. – Jo, fortsatte Pelle, när jag knackade på var det ingen som öppnade. – Så ni gick in, fyllde Erik i. Pelle nickade. – Men du Pelle, sa Erik som började känna sig rastlös. Du har väl inte tagit hit oss för att någon stackars människa har ramlat, det hade ni fixat själva. Och jag ser ingen polisbil så det känns som en rätt lugn och säker körning. Vad handlar det här om? Och var är din kollega? – Jag ska visa dig, Sandra är utanför lägenhetsdörren, sa Pelle och öppnade entrédörren in till hyreshuset. De tog trapporna upp till andra våningen. Erik fick syn på Sandra som Pelle uppenbart hade beordrat att hålla koll på ytterdörren så att ingen skulle kunna gå in. Det gjorde man när man misstänkte brott, reflekterade Erik och nu förstod han ännu mindre av det här. Han hejade på Sandra som var alldeles för ung för att jobba inom ambulanssjukvården. För ett par år sedan hade han tyckt att hon inte borde jobba där alls, men nu hade det blivit så vanligt med unga tjejer i uniformer att han slutat tänka på det. – Stanna här, sa Pelle ordergivande åt Karin och Sandra. 18 LÄSPROV De gjorde som de blev tillsagda och Pelle gick in i lägenheten tillsammans med Erik. Det var mörkt, dunkelt. Persiennerna var nerdragna. Det luktade instängt, ensamt. En ensam människa till, tänkte Erik. – Här inne, sa Pelle och nickade mot vad som såg ut att vara ett sovrum. Erik gick in. Det var mörkt. Han trevade med handen mot lysknappen. Det tog en stund innan hans gummibeklädda händer letat sig dit, men de hittade till slut. Ljuset från taklampan lyste upp rummet och Erik såg en liten späd man med ovårdat skägg och en tandstatus som skulle ha fått vilken tandläkare som helst att gnugga händerna, eller spy av den motbjudande synen. Han låg på rygg i en smutsig säng med nakna axlar och ett slitet täcke utan påslakan som täckte mannens kropp. Den gapande munnen och den glasaktiga blicken var synonymt med tre bokstäver i en jobbig kombination – DÖD. – Hittade ni honom så här? Erik vände sig mot Pelle. – Ja. – Jaha, en död människa i en lägenhet, Erik ryckte på axlarna. Det måste du väl ha sett förut? – Inte så här, sa Pelle och gick fram till kroppen. Han drog ner täcket så att hela bålen och bröstkorgen syntes. Någon hade skrivit med blå tuschpenna på den gamle mannens nakna mage. Erik läste, kände en kyla träffa honom rakt i bröstet. Han fick svårt att andas, kände sig yr. När han samlat sig tog han ett par steg närmare kroppen så att han kom alldeles nära. Han läste några ord på buken, avbröt sig själv i läsandet och vände sig mot Pelle igen. – Kan du ge mig en stund själv? Pelle nickade och gick ut. Erik tog ett djupt andetag av den unkna luften och tittade på bokstäverna som någon skrivit med blå tusch. Han kände igen texten, kände igen färgen, kände igen orden. Kylan kom tillbaka igen. Han tog upp telefonen ur benfickan och slog det nummer 19 LÄSPROV som han alltid slog när han behövde prata med en vän, sin enda vän. – Patrik, svarade en röst. – Det är Erik, jobbar du? – Japp, jag jobbar, vad är det Erik? Du låter konstig. – Kom hit, sa Erik och rabblade upp adressen. Kom hit nu. Samtalet bröts. Erik visste att Patrik skulle komma. Oavsett vad han gjorde för något så skulle han komma. Fem minuter senare stod Patrik bredvid Erik inne i sovrummet. Han hade ordningspolisens uniform på sig och såg proprare ut än vanligt trots att Erik hade för sig att han hade jobbat dubbla pass idag. Han kände sig lugnare när Patrik fanns bredvid honom, bara genom att han var där så kändes det lite bättre. Janne hade han lämnat utanför dörren tillsammans med Karin. Pelle och Sandra hade de skickat tillbaka till ambulansstationen. ”Inte ett ljud till någon” hade Patrik sagt och tittat skarpt på både Pelle och Sandra. Båda hade nickat underlägset och åkt därifrån. Karin hade varit orolig men inte sagt något, inte då. Hon skulle säkert fråga senare men hon hade förståndet att inte göra det nu. – Ta kort, sa Patrik och gav Erik en blick som gjorde att han förstod att Patrik menade nu och inte senare. Erik gjorde som han blivit tillsagd och tog några kort med sin iphone som fanns lättåtkomlig i benfickan. – Vad tror du? sa Patrik när Erik stoppade ner telefonen i fickan. Han synade texten på den döde mannens bröstkorg en gång till innan han svarade Patrik på frågan. – Han är tillbaka. Klas Leander är tillbaka och han vill visa mig att han inte har glömt. Patrik nickade långsamt. – Kanske, men Klas Leander hade sett till så att du och ingen annan hade kommit först till liket. Det känns inte som han. De stod tysta en stund. Det var Patrik som bröt tystnaden. 20 LÄSPROV – Du vet vem vi behöver? sa han. Erik nickade. Han visste. Han tyckte inte om det men han visste svaret på frågan. 21
© Copyright 2024