Klicka här för en PDF-version av reportaget.
TIDIGT LARM OM PRÄSTEN – INGEN AGERADE Prästen sms:ade en flicka när han fått kragen tillbaka Biskopen efter de nya uppgifterna: Högst olämpligt Horisont har pratat med tre utsatta flickor och prästen 14 15 och gick iväg med en eller flera tjejer som tröstade honom. — På filmkvällar satt han ofta under en filt med tjejer runt om sig, eller någon satt i hans knä. Han pillade i deras hår, och ville bli masserad eller ge massage. Det var väldigt intimt. Men det var inget konstigt då. Man såg ju honom som något slags extrapappa till folk. Man fick känslan av att han fanns där för dem. I fyra år har biskopen haft kontakt med prästen som ville ha sin krage tillbaka. Prästen såg biskopen som själavårdsstöd. — Vi har haft en kontinuerlig kontakt där jag med hans handledning och också med hjälp av andra har försökt hitta en väg tillbaka, säger prästen. Samma dag som han får sin krage tillbaka hör han av sig till en flicka från ungdoms verksamheten: ”Jag har sedan i dag fått min behörighet tillbaka. I’m the last man standing”. U TEXT EMMA FAGERBERG FOTO KARL MELANDER ngdomsverksamheten i den aktuella kyrkan var en framgång. En kille som var en del av verksamheten beskriver stämningen som idyllisk, alla var bästa vänner med alla - ja, de var som en stor familj. En flicka berättar att kyrkan var som ett andra hem, en plats där hon kunde vara sig själv, få trygghet och stöd. Inledningsvis. Hon blev senare sexuellt utnyttjad av prästen. — Det som är så grymt gräsligt är att den här prästens ungdomsverksamhet var vårt flaggskepp. Det vi höjde till skyarna. Sedan ser vi att det är rena rama Knutby vi höjt till skyarna, säger Inger Harlevi, som när allt uppdagades var kyrkorådets ordförande, och prästens arbetsgivare. DET HÄR HAR HÄNT 2008 uppdagades att en då 42-årig ungdomspräst sexuellt utnyttjat två minderåriga flickor i sin verksamhet. Det handlade dock inte om sexuellt utnyttjande i lagens mening eftersom flickorna var över 15 år. Fler flickor ska ha fått inviter, enligt prästens arbetsgivare. I januari i år beslutade Visby stifts domkapitel att förklara honom åter behörig att utöva kyrkans vigningstjänst som präst. Ingen av de utsatta flickorna kontaktades under beredningen av ärendet, som officiellt pågick under tio månader. Beslutet har väckt starka reaktioner runt om i landet 16 Killen som nämns ovan minns hur alla ungdomar strävade efter att få vara med i klubben; att vara vän med prästen. — Alla såg extremt mycket upp till honom. När jag blev konfirmationsledare kände jag att vissa runt omkring mig kom nära prästen, men problemet var att det aldrig var någon kille som fick bra kontakt med honom. Alla kände sig frånstötta, säger han. — Jag har fått berättat för mig i efterhand att jag grät någon gång över att jag inte kunde få kontakt med honom. Jag såg så himla mycket upp till honom, men jag kom inte nära. Han berättar att prästen brukade ta upp sin tid som krigspräst och visa bilder under ungdomskvällar. Det slutade ofta med att han bröt ihop och likaså väckt en diskussion om vad Svenska kyrkans nolltolerans egentligen innebär. Enligt domkapitlet har en grundlig utredning gjorts av mannens lämplighet att åter kunna verka som präst utifrån dagsläget. Den utredningen är sekretessbelagd.. Kyrkoordningen, 31 kap, 13 § : En präst som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får förklaras åter behörig, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen godkänner den. DET VAR PRECIS före midsommar 2008 som domprost Mats Hermansson satt i sitt arbetsrum när två präster ringde på dörren. — Jag öppnade och de såg ut att vara helt slagna till marken. ”Vi måste prata med dig”, sade de. Då trodde jag någon hade dött, berättar han. Men prästerna kom precis från ett samtal i domkyrkans sakristia med två flickor som berättat att en ungdomspräst utnyttjat dem båda sexuellt under lång tid. Som domprost var Mats Hermansson prästens chef, och han kopplade i sin tur in kyrkorådets ordförande Inger Harlevi och biskop Lennart Koskinen. Arbetsutskottet i kyrkorådet kallades samman, och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation kontaktades för att allt skulle gå rätt till. Tisdagen efter midsommar blev prästen kallad till ett möte med Mats Hermansson och Lennart Koskinen, i den förstnämndes trädgård. I det läget visste prästen inte vad saken gällde. — Jag sade att ”det här har vi hört, stämmer det?”. Han var tyst en stund och så svarade han att ”det stämmer”, berättar Mats Hermansson. Prästen stängdes omedelbart av i väntan på utredning. Prästens tjänstedator, tjänstetelefon och nycklar togs omedelbart ifrån honom. Men någon utredning blev det inte i domkapitlet, som då leddes av dåvarande biskopen Lennart Koskinen. — Ena flickan vädjade till oss att inte göra det offentligt, att det hade varit katastrof för dem och att de i så fall skulle bli tvungna att flytta från Gotland. På lilla Gotland hade de varit lätta att identifiera, berättar Lennart Koskinen. Eftersom man från kyrkans sida bedömde det som hade hänt som utnyttjande av någon i beroen- deställning ansåg man dock att en polisanmälan behövde göras. — Men enligt åklagaren föll det inte under allmänt åtal, utan det var upp till kyrkan att själv hantera. På sätt och vis var det skönt, för då behövde det inte bli offentligt. Jag ställde prästen inför alternativet att själv avsäga sig behörigheten. Om domkapitlet hade dömt hade det blivit ett offentligt protokoll som medierna tittar på. Så det var tacknämligt för flickorna om han avsade sig kragen själv, säger Lennart Koskinen. — Slutresultatet skulle vara detsamma, att han inte skulle kunna fortsätta vara präst. I efterhand kan man fundera över det, men hänsynen till flickorna måste vara det absolut viktigaste. De var den utsatta parten och de vädjade till oss att göra vad vi kunde. Tre år senare lämnade Lennart Koskinen över till sin efterträdare, Sven-Bernhard Fast. — Jag överlämnade många saker, bland annat det här, och då sade jag till honom att det enligt min bedömning är uteslutet att den här prästen kan komma tillbaka i tjänst. Det var därför jag blev så oerhört överraskad när jag fick höra om domkapitlets beslut, säger han. — Även om domkapitlet skulle ha agerat juridiskt korrekt kvarstår den moraliska frågan. Och särskilt nu när det framkommit att han nu fortsatt att trakassera en av flickorna tills relativt nyligen. Det är ett indicium på att om han har haft samtalsterapi har det inte inneburit något. Min bedömning är definitivt att han inte är lämplig. Man kan inte helt utesluta risken för återfall. Dessutom tycker jag inte att en person som har gjort en sådan här sak är lämplig att vara präst. » ’Vi måste prata med dig’, sa de. Då trodde jag att någon hade dött. « ”GUD - BESTRAFFA de 4 elaktänkande självgoda kvinnorna som fördömde vår präst som fått sin förlåtelse - och när de dessutom förtalar vår gode biskop Sven-Bernhard så måste dessa omänskliga kvinnors agerande avbrytas och bestraffas!”. En dag i mars i år hittas en förbönslapp i domkyrkan med ovanstående text. Församlingspedagogen Pia Tofténius är en av dem med förnamn angivna kvinnorna. Hon är den person inom kyrkan som har mest kontakt med de flickor som utsattes av prästen och har gjort allt hon kunnat 17 helt annat stift där man inte är hej och du med allt och alla. Och det är det jag hoppas kunna driva i förlängningen, att motionera till kyrkomötet om att det kanske är dags att göra en översyn av hela kyrkoordningen och framför allt; är inte Visby lite för litet för att vara ett stift? Det är den stora frågan jag har brottats med. DET ÄR BÖRJAN AV APRIL. I snart två månader har det stormat kring domkapitlets beslut att ge tillbaka prästen kragen. Linnea, som egentligen heter något annat, är helt slut. Dränerad. Över att den svåraste tiden i hennes liv blir till allmän åskådan, även om ingen vet vem hon är, men ännu mer över att ingenting hon säger tycks spela någon roll. Kyrkan har svikit henne än en gång. — Jag är så besviken över att man inte ser människors värde, för jag tycker att det handlar om människovärde i det här. Det handlar om att man sätter en man och hans arbetssituation mot oss, och han värderas högre. Hon var den flicka som utnyttjades längst av prästen. I två och ett halvt år. — Jag är så trött på den här situationen, att inte bli hörd en gång till, säger hon, med en röst så blandad av sorg och ilska att den knappt bär. Linnea var bara 15 år när prästen fick upp ögonen för henne. — Han var en fruktansvärt manipulativ människa, och jag gick på varenda grej. I och för sig hade jag en väldigt stark magkänsla från början att något var väldigt fel, men det slog ju han hål på ganska fort och sade att ”du ska aldrig tro att jag tänker skada dig, jag har inga baktankar, jag är bara din vän”. Det sade han hela första året. Han bearbetade mig väldigt, väldigt länge. vuxen människa. Man befinner sig på något sätt i ett gränsland där man vill bli sedd som vuxen, och konstigt nog tycker man att man är det, men när man tittar tillbaka på det ser man vilket barn man var, säger Linnea. Prästen frågade sedan henne om hon ville gå och fika, vilket fick henne att reagera och skriva i sociala medier att det väl var underligt att en vuxen människa ville gå och fika med henne. — Då skrev han direkt till mig: ”Jag har läst vad du har skrivit och du behöver verkligen inte vara rädd för mig. Jag är bara din vän, hur kan du tro så om mig? Hur kan du tänka något så illa om mig?”. Och jag skämdes så fruktansvärt mycket när han skrev det. De träffades och fikade. Linnea var så nervös att hon pratade oavbrutet. Han började följa henne hem efter ungdomsverksamheten, gav henne skjuts ibland. Han ville att hon skulle komma till kyrkan även när det inte var ungdomsverksamhet och se på film tillsammans med honom. Hon tror att det var när han berättade att han jobbat som massör som hon kände att saker och ting började eskalera. — Jag hade redan då svårt att ta mig ur situationen, för jag berättade inte för någon. Jag var bara tyst för att jag skämdes något så fruktansvärt över allt. När han frågade om han skulle massera mig visste jag inte hur jag skulle ta mig ur det, så han fick göra det, berättar hon. — Jag kommer ihåg att jag låg på mage och plötsligt kände jag att det var min rumpa han masserade. Han bad mig vända mig om, och jag kommer ihåg att jag låg och tänkte som ett mantra i huvudet att ”om han rör vid mina bröst nu slår jag till honom, sedan springer jag härifrån och kommer aldrig mer tillbaka”. Men han gjorde inte det den gången. Det där fortsatte som något sorts sätt att successivt bryta ner en människa, och han försäkrade hela tiden att ”jag vill inte dig något illa, du är så fin”. » Jag är så trött på den här situationen, att inte bli hörd en gång till. « för att göra flickornas röst hörd. Förutom lappen i kyrkan har hon inte fått några elaka kommentarer - medan hon har fått över tusen uppmuntrande kommentarer. Hon var en av två som gick in och tog över verksamheten efter prästen, när den flyttades ner till domkyrkan. — Jag kom in i bilden när det här hade hänt. Det jag mötte där han hade varit verksam var en otrolig - jag citerar ungdomarna - sektliknande verksamhet. Det var oerhört svårt för människor att få insyn och att få komma in. Det fanns en inre krets som var otroligt knuten till den här prästen och i viss mån till diakonen som jobbade där, berättar hon. — När jag kom in där var det en bunt ganska trasiga ungdomar som kände sig otroligt svikna, och som han via sitt sätt hade manipulerat och sedan undanhållit bland annat varför han hade slutat där. Han hade inte sagt som det var, så klart. De var jätteledsna, för det gick rykten om att han fick sparken för att han var så populär. Ungdomarna förstod inte vad som hade hänt, utan gjorde uppror och stormade ett kyrkorådsmöte. 18 Vid ett möte i kyrkan med anledning av det som hade hänt ställde sig en tjej upp och sade ”i den här kyrkan knullar vi vem vi vill!”. Det berättar en mycket trovärdig källa som fanns på plats. Ungdomsverksamheten flyttades omedelbart till domkyrkan och arbetet strukturerades om. EN ANSTÄLLD I DEN AKTUELLA kyrkan fick reda på orsaken till att prästen slutade och kontaktade mammor till flickor som utsatts på ett eller annat sätt, och sade till dem: ”Jag hoppas att din dotter mår riktigt dåligt för hon har ljugit så att vår gode präst tvingats sluta”. Det berättar samma källa. Personen blev uppsagd, men jobbar i dag inom kyrkan på fastlandet. Pia Tofténius, som suttit och lyssnat på tjejernas berättelser, är både arg och upprörd. — Han lovade dyrt och heligt att aldrig ta kontakt med någon av flickorna, och det bröt han. Och har brutit fram till dags datum. Det är därför jag bråkar om det här. Jag har ingen egen vinning i det här, säger hon. — Jag tycker att det här är ett sådant otroligt känsligt ärende att det skulle ha hanterats i ett ALLTING BÖRJADE PÅ ETT LÄGER. Prästen lyssnade på musik som Linnea tyckte om och ville skicka över det till henne, så hon fick hans MSN. Inte ont anande tog hon emot den och började skriva med honom på chatten. — Sedan började han skriva små flirtiga kommentarer om att jag hade vackra ögon, att jag var så fin… När man bara är 15 år tror jag att det är väldigt lätt att man tar emot sådana kommentarer från en ETT TAG DÄREFTER bestämdes det att Linnea skulle vara barnvakt till prästens barn, och bo över på hans sommarställe. Men han var själv också där. Hon minns hur de satt i soffan på nedervåningen och skulle se på film när barnen 19 somnat, och hur han bjöd henne på äppelvin som han bryggt själv. — Sedan böjde han sig fram och kysste mig och då sade jag: ”Oj, nej, vad gör du?”. Och då svarade han: ”Det är ingen fara, barnen sover”. Jag var bara i chock, jag kan inte ens komma ihåg vad som hände efter det. Jag tror att jag bara försökte avbryta, men jag satt också fast ute på landet på Gotland, det var inte så att jag kunde springa därifrån. Hon beskriver hur prästen centrerat allt i kyrkan runt sig själv, hur han alltid var en central punkt och att alla ville ha hans fokus. Linnea fick mycket fokus, särskilt när de var själva. Men han tog också. När hon kom in på hans kontor - som låg bakom sakristian och där dörren kunde stängas med en upptaget-skylt på utsidan - för att prata om sina problem vände det väldigt snabbt. Inledningsvis vände det till att han själv berättade om sina problem i stället för att lyssna på hennes, i ett senare skede vände det till att han ville ha sex. — Han berättade att han hade varit krigspräst, om hans tid i kriget och visade en massa bilder för mig. Han kunde bryta ihop och så skulle jag trösta honom och det var väldigt, väldigt konstigt allting, minns hon. och gick omkring med böjd rygg och såg helt förstörd ut uppe i kyrksalen, och jag kände att ”det här är mitt ansvar, vad fan har jag ställt till med?”, berättar hon. — Det är konstigt att man är så himla ung och ändå tänker att man bär en hel församling, bär ansvaret för allihop, men det var min verklighet då. Han kunde se mina svaga sidor, att jag har fruktansvärt svårt att såra människor, och det utnyttjade han till hundra procent. » Jag vågade LINNEA MINNS både datum och tid; den 19 december, kvart i sex på kvällen. Hon var några månader in på sitt 16:e år och befann sig i kyrkans lokaler. — Jag minns att vi låg i en bebispöl, en madrass med en liten kant så att inte bebisar ska rulla ut. Från ingenstans tar han upp en kondom och säger: ”Är det inte dags nu?”. Jag blir helt stel och säger: ”Aa”. Efter det där blev det heltokigt. Det var mycket annat runt omkring mig som inte heller var okej, så jag gick bara runt och mådde rätt kasst. Linnea, som alltid varit en glad och social tjej, bröts ned av prästen och tappade många av sina vänner. — Man satt aldrig och pratade om saker, för allt resulterade i att han ville ha sex med en. Jag vet exakt hur han gjorde, han hade sina mönster. Han brukade röra på insidan av låren i en liten cirkel som blev lite större och man bara ”okej, nu vet jag vad du vill, men jag vill bara sitta och prata om livet”. Men det fanns inte utrymme för det för honom, säger hon. — Jag tror att han fick något slags storhetsvansinne mitt i allt det där, för han blev personlighetsförändrad. Han skulle vara cool och vara med i alla lekar och sitta med i cirklarna och snacka om känslor. Och det blev bara jättekonstigt, för det var inte hans roll. Så var han inte när jag började där, för då hade han verkligen en tydlig roll som en stark människa, men det där försvann helt och hållet och han försökte bli en i gänget. inte röra honom alls, tänkte att det är väl så här det går till . « LINNEA HADE ALDRIG VARIT med en kille i hela sitt liv och hon var 15 år. Kvällen innan ungdomsgruppen skulle åka ut på läger på Gotska Sandön började han ta på henne. — Jag vågade aldrig röra honom alls, men han skulle röra mig och jag fick lite panik av det, kände total rädsla. Jag tänkte att ”det är väl så här det går till, man kanske inte tycker att det är så kul första gångerna”. Ute på lägret snuddade de inte vid varandra. Hon hängde med sina kompisar och han var som vilken präst som helst. Linnea sade till honom att det var så hon ville att deras relation skulle vara, att de skulle vara kompisar. Han svarade: ”Så du vill inte vara med mig igen?” och började gråta. — Det var så många sådana skuldgrejer han lade på mig, om och om igen. Jag vet att jag försökte avsluta saker och ting säkert minst 25 gånger. Det slutade alltid med att han bröt ihop 20 NÄR ALLTING HADE PÅGÅTT i över två år hade Linnea börjat drabbas av riktiga ångestkänslor över att hon inte kunde ta sig ur situationen. Så fort hon försökte grät han, och hon orkade inte längre. Det fanns en annan tjej som hon sett att han träffade ganska mycket, en god vän till henne själv. Linnea hade berättat för den tjejen att hon blivit av med oskulden, men inte med vem. När de två flickorna hamnade ensamma i ett rum på en fest berättade hon vem som tagit hennes oskuld. — Då bara smäller det till och det rinner floder av tårar nedför kinderna på henne. Jag frågar varför hon gråter och då tittar hon upp på mig och säger: ”Han har gjort exakt samma sak mot mig i ett års tid”. Då hade han hållit på med mig i två, två och ett halvt år. Klockan började närma sig midnatt när de två flickorna ringde prästen och mötte honom i kyrkan. Vissa hade fått nycklar dit, och Linnea var en av dem. Hon skällde ut honom, kastade nycklarna på honom och bad honom dra åt hel vete. Det ledde ingenstans. Utredningen lades ner och prästen fortsatte att höra av sig till båda flickorna. — Till den andra tjejen skrev han att henne måste han be väldigt, väldigt mycket om ursäkt. Men han kunde inte be mig om ursäkt, för mig älskade han. Och det är rätt absurt. När hon i efterhand har läst igenom mejlkonversationen med prästen, som skedde efter att han flyttat från ön, ser hon hur hon försöker avfärda honom utan att vara otrevlig. — Han skriver till mig att han har fått kontakt med en av mina andra vänner och jag skriver att ”låt bli henne, rör inte henne”. Så jag var nog ganska medveten om vem han var redan då. Två eller tre år senare klev prästen en dag in på hennes jobb. — Vi hälsade på varandra. Jag blev så jädra nervös när jag såg honom. Sedan tog det tre minuter och så fick jag ett sms där det stod ”vad snygg du är i uppsatt”. Någon tid efter den händelsen tog prästen kontakt med Linnea och ville träffa henne. Och hon tyckte att det nog var bra, för att de behövde prata ut om allt som varit. De satt i en bil och pratade när han frågade om hon kunde hjälpa honom att få tillbaka sin prästkrage, för att hon ”var den enda som kunde hjälpa honom”. — Jag bara tittade på honom och så sade jag: ”Du har gjort det här, inte bara en gång utan två gånger, jag tror aldrig att du kommer att kunna vara kapabel att vara ungdomspräst igen. Och även om du skulle vara det skulle jag aldrig ge dig den chansen igen”. Och då svarade han: ”Är det inte dags att förlåta nu?”. Och då sade jag: ”Nej, jag kommer aldrig förlåta dig för det du har gjort mot mig”. Och det står jag fast vid. » Jag sa: ”Jag kommer aldrig att förlåta dig”. Och det står jag fast vid. « ALLTING RESULTERADE I att Linnea började öppna sig för några vänner, och en av dem sade åt henne att hon måste berätta för någon annan inom kyrkan om det som hänt. Valet föll på hennes konfirmationspräst. En kvinnlig präst blev också inkopplad. De förklarade att de skulle gå vidare med saken. — Jag var väldigt, väldigt mån om att mitt namn inte skulle komma ut, sedan fick de gå hur långt de ville med det. Efter det fick flickorna bara veta vad som hände av en enda person - prästen. Han berättade om att han sagt upp sig, att han avsagt sig prästkragen och förklarade för dem vad som hände. — Jag fick reda på i år att han hade fått en sträng order om att inte höra av sig till oss, men det gjorde han ju absolut. Den kvinnliga prästen ringde mig och sade att jag måste in på förhör hos polisen och att hon skulle lämna mitt namn till dem. Och då sade jag att hon inte fick. Hon sade då att hon var tvungen, och jag sade att ”du är präst, du får inte”. Fem minuter senare ringde polisen. Så då gav hon mitt namn ändå. Så hon bröt mot sin tystnadsplikt. Än en gång blev vi överkörda. Så jag hamnade i ett videoinspelat polisförhör och satt där i sex timmar. LINNEA BERÄTTAR ATT DET FANNS en person som sett något som var fel, under tiden som allt fortfarande pågick i kyrkan. Det berättades för henne. Och att det hade kommit fram till dåvarande domprosten, som avslagit det. — Till sist hade den personen slutat. När allt sedan blev avslöjat hade Linnea mejlkontakt med en kvinna som också jobbade i kyrkan. Kvinnan skrev att hon inte trodde Linnea, och att 21 hon hade en fråga för att veta om Linnea talade sanning eller inte: ”Vilken är hans känsligaste kroppsdel?”. — Jag bara: ”Va? Vad är det här för konstig fråga? Jag vet inte, bröstvårtorna? Vad vet jag?”. Och hon bara svarade; ”Tack”. Om det var ”rätt” svar på frågan fick Linnea aldrig veta. Men kvinnan fortsatte skriva till henne, om att Linnea hade hittat på. — Varför skulle jag göra det? Vem vill ha de här ryktena om sig? Om jag hade kunnat ge min högra arm så hade jag valt att inte vara med om det här, säger hon. Linnea förklarar att hon visste att han hade fått tillbaka prästkragen redan tre veckor innan församlingspedagogen Pia Tofténius ringde henne. — Det visste jag för att han själv skrev till min kompis och berättade det. Och jag visste inte vad jag skulle göra, säger hon. — Han har skrivit sms till henne, utan att hon svarar, kanske en gång i månaden - hela tiden. Och han har också försökt ge sig på henne tidigare. Han ser inte vad han har gjort för fel, att vara präst är det enda som är viktigt för honom. Jag tycker att biskopen kan fundera på vad en prästs uppgift är. Det är väl ändå att vara själavårdare och ge människor en trygg och säker plats att få utöva sin tro och få känna förtroende för en människa. Det är inte en rättighet att vara präst. Det är viktigt för Linnea att allt blir rätt. I en film Aftonbladet publicerade visas ett rum som sades vara prästens kontor, där allt skulle hänt. Men det lilla kontoret där allt hände låg i ett mörkt hörn av kyrkan. Bakom sakristian. Med den där upptaget-skylten som kunde hängas på utsidan. — Jag kan inte förklara hur jag gick på alltihop, för från första stund hade jag en så stark magkänsla att det här var inte rätt. Tänk om jag hade vågat ta tag i någon vuxen människa då och sagt att det var något som oroade mig. Men jag vågade inte och plötsligt satt jag i den där jävla båten där en 42-årig man tar min oskuld. Det var min verklighet helt plötsligt, och något jag inte kommer att bli av med. — Det är något jag verkligen skulle vilja säga till unga tjejer och killar, att om något någonsin känns fel, minsta lilla, våga säga det till någon. För det kan verkligen rädda en från så jävla mycket skit. » Biskopen ger prästen för låtelse. Han blir ursäktad för sitt beteende. « ÅTERIGEN HAR Linnea berättat sin historia, för att hon inte vill att prästen ska få sin behörighet tillbaka. — Jag känner mig så extremt arg på den där biskopen. Jag fick ingen normal ungdom, för den försvann på grund av en präst som var så jävla kåt att han inte kunde hålla igen. Varför ska den människan få en andra chans? Han har gått emot varenda kyrklig regel, nästan vartenda av Guds budord. Han har gjort alla fel man kan göra. Och ingen har pratat med oss. — Biskopen och domkapitlet ger prästen förlåtelse. Det är faktiskt det som händer, att han blir ursäktad för sitt beteende. Vem är det som har rätt att ge förlåtelse egentligen? Är det de? Eller Gud? Kanske enligt deras tro, men det är faktiskt jag, och väldigt många andra, som har rätten att ge förlåtelse. För det sitter fortfarande kvar i oss. Inte en enda gång har han bett om ursäkt för vad han gjorde mot mig, inte en enda gång. Så det är inte en människa som ångrar det han har gjort. Linnea är uppgiven. Hon konstaterar att det är dags att Svenska kyrkan ändrar sina regler, om de nuvarande leder till att en sådan här situation kan uppstå. — De ger honom rätten att göra samma sak en gång till. De kan prata hur mycket som helst om att bedömningen görs utifrån dagsläget, men hur kan de vara så säkra på att han är bra i dag? När de inte hört med oss? Det kommer fram redan nu att har har skrivit till en tjej, min kompis, än i dag. Och de sitter och säger att de vet allt. Hur vet ni det? Vi har inte berättat det, så det kan ni inte veta. Det är en lögn. 22 FAKTUM ÄR ATT DET FANNS en person i den aktuella kyrkan som försökte slå larm om prästens osunda relationer till vissa flickor - redan vid årsskiftet 2004-2005. — Anledningen till att jag vill prata om det här är att jag tycker så väldigt synd om de flickor som varit utsatta för det här. Han valde ut flickor som var speciellt utsatta, och när man konfronterade honom med det sade han att han hade ett uppdrag att vara en fadersfigur för de här flickorna, berättar personen. Det var före en gudstjänst som personen gick ner till ett rum i kyrkans källare för att vila. I det mörka rummet låg prästen och kramades med en tidigare konfirmand. — När jag öppnade dörren blev de ertappade, och flickan sprang efter mig upp i kyrkan och sade att inget hade hänt. Han kom också till mig och sade att hans familj var på fastlandet och att han kände sig ensam. Det var en massa svammel i största allmänhet, säger personen. — När jag såg dem var hon över 15 år. Han var ju väldigt smart på det viset. Personen berättar att alla flickorna ville kramas med prästen och att de också gjorde det när folk såg på. — Då försökte han låtsas som ingenting. Han bara höll ut armarna som att ”jag gör inget”. Men sedan har jag sett hur han har gjort saker bakom en dörr, stått och hånglat med flickor. Och det har fler än jag sett, säger personen. — Jag fått berättat för mig i andra hand att det varit andra flickor, men jag har sett en flicka som jag sedan tog kontakt med och bad dra sig ur det hela, göra något av sitt liv. Jag tror att hon gjort det, att hon klarat sig bra. Jag hoppas det. Det är inte bara den här personen som uppger att dåvarande domprosten Ove Lundin kontaktades med anledning av att prästen setts i en olämplig situation med åtminstone en flicka. Men Ove Lundin själv vägrar kommentera saken. — Om det är någon som kontaktat mig eller inte kan jag inte yttra mig om som du begriper. Det var ju inte under tystnadsplikt du blev kontaktad, utan du blev kontaktad med en reaktion på att något inte stämde. — Jaja, du får finna dig i det jag säger. Jag tänker inte yttra mig i detta ärende. Icke alls. » Du får finna dig i det jag sä ger. Jag tänker inte yttra mig. Icke alls. « PERSONEN SLOG LARM om det hen sett till sin närmaste arbetsledare, som i sin tur tog kontakt med dåvarande domprosten Ove Lundin. — Men det tog stopp där. Jag gick och pratade med en präst, men den prästen gick inte heller vidare med det. De bara sade att ”lägg ner det där, du kommer ingen vart, det är ingen som kommer att tro dig”. Det vanliga med makt, berättar personen. — Man blir lite besviken över att man inte blev trodd, utan att det är sådan makthierarki och att jag inte hade tillräckligt hög befattning för att man skulle bry sig om det. Eller så vill man inte att sådant här ska komma fram, att man ska vara lojal. Jag blev väldigt upprörd i alla fall. Relationen mellan personen som larmade och prästen var väldigt dålig. — Han förstod väl att jag såg igenom det där. Så det var ingen rolig arbetsplats att vara på. Han nonchalerade mig, tilltalade mig inte och vägrade samarbeta. Det var en jobbig tid, säger personen. DEN ANDRA FLICKAN , Linneas vän, berättar i ett mejl till Horisont om hur hon utnyttjades av prästen. Vi kan kalla henne Jennifer. ”Jag var konfirmandledare, sjöng i kören, åkte på läger och deltog i kyrkans mässor och gudstjänster, som en helt vanlig ungdom. Prästen var otroligt uppskattad och omtyckt av församlingen. Med sitt karismatiska sätt fångade han många till kyrkan med sina ord och handlingar. Under den här tiden kände i alla fall jag att det var något speciellt där i kyrkan – en speciell gemenskap!”, skriver Jennifer. Hon fick höra av flera av sina vänner att de gick till prästen för att prata om sina problem och få råd av honom. Jennifer, som hade det jobbigt hemma, tänkte att hon också skulle söka hans stöd och råd. Hon började gå i samtal hos honom, som till en början var bra och helt vanliga samtal. Efter en tid började samtalen handla mer och mer om hans egna problem, och han blev allt mer flörtig. Precis som med Linnea, började prästen ha kontakt med Jennifer över chatt och mejl. Vad som sedan hände är som att lägga ett karbonpapper över Linneas berättelse. ”Första gången vi har sex är i kyrkan. Han bjuder mig också på alkohol vid några tillfällen i hans stuga och jag sover över där en gång. Jag känner mig vuxen i hans sällskap och han uppvaktar mig och ger mig smickrande kommentarer. Men ju längre in i den här röran jag kommer, ju mer inser jag att det är fel och jag känner mig dålig, äcklad och utnyttjad. Han vill bara ha sex med mig när vi träffas och ingenting annat. Jag har sex med honom fast jag inte vill, efter att han lyckats övertala mig och beklagat sig om hur synd det är om honom”. 23 Jennifer började må riktigt dåligt och hade svår ångest över relationen, som hon flera gånger försökte dra sig ur. Räddningen kom när hon träffade en jämnårig kille som hon blev kär i. Efter att Jennifer träffat Linnea på festen och allt uppdagades fortsatte prästen att höra av sig. I början mer frekvent, men sedan mindre och mindre. ”Jag kommer ihåg att han hörde av sig i december 2008 och frågade om det var jag som hade anmält honom och sedan några fler gånger under cirka ett år då han försökte få mig att förstå att det han gjort inte var fel och att han behövde sin krage tillbaka. Han skrev också att han hade förlorat allt och försökte lägga över skulden på mig”. Hon svarade på väldigt få sms och till slut slutade han att höra av sig. Men i år dök han upp i dom kapitlets beslut. ”Att domkapitlet inte har pratat med oss ”drabbade” under deras grundliga undersökning är ytterst märkligt. Biskop Sven-Bernard Fast som beklagar att de utsatta kvinnorna nu mår dåligt och menar att det beror på den uppmärksamhet som det här fallet fått i media, vet ju inte vad han pratar om. Jag som faktiskt är en av de drabbade unga flickorna kan berätta hur jag känner; jag är förbannad på beslutet som domkapitlet har tagit om att han är lämplig att arbeta som präst! Han utnyttjade sin roll som präst och ledare, han utnyttjade mig och mina vänner både emotionellt och/eller sexuellt under flera års tid. Ungdomar som var en del av hans ungdomsgrupp. Man hör ju att det här inte klingar”, skriver Jennifer och fortsätter: ”Jag och den andra tjejen anmälde det som hade hänt för att stå upp för det vi visste var fel, för att skydda andra tjejer. Men nu, sju år senare, menar domkapitlet att det var okej. Det är som ett riktigt slag i ansiktet”. vackraste platsen, på en höjd, ligger kyrkan med slående utsikt över en sjö. Det lilla huset delar tomt med några andra hus, vilket gör det lite svårare att hitta med hjälp av kartor. Kombinationen av morgonens relativt tidiga timme och ett litet barn gör att varken prästen eller hans fru sedan drygt ett halvår hunnit kliva ur morgonrockarna. Hon blir skakad av det oväntade besöket. Han hälsar avvaktande, men bjuder till sist in oss eftersom kall luft drar in genom den öppna dörren. Vi bjuds på kaffe, små släta bullar som han har bakat. Han visar sina målningar. På en liten duk är en del av ringmuren avbildad, liksom Visby ur ett Almedalsperspektiv på en stolsrygg. — Gotland är ett av mina hemma, konstaterar han. Hittills har han sagt nej till alla journalister som velat intervjua honom. Och han är tveksam, säger att de känner sig misshandlade. Han vill kolla upp oss, ringa några samtal. Vi lämnar våra telefonnummer, säger att vi finns kvar på orten under dagen och åker därifrån. » Sju år senare menar domka pitlet att det var okej. Det är ett slag i ansiktet. « PRÄSTEN BOR I DAG i en avkrok i Småland, på ett ställe där man får mer hus för pengarna än någon annanstans. Där man bedöms efter vem ens far och farfar är. Befolkningsmässigt motsvarar orten en mindre socken, och de få som passerar den här tidiga morgonen hälsar vänligt med en höjd hand. Bortsett från den frekvent besökta obemannade bensinstationen råder ett kompakt lugn på orten, det enda som hörs är intensivt fågelkvitter. På den 24 DET DRÖJER NÄSTAN tre timmar innan vi får klartecken. Den här gången sitter vi ute på familjens altan. Prästens fru är också med under intervjun. — Om jag ska berätta min historia vill jag bara säga att det som har med mig att göra kan jag berätta, sedan finns det andra personer som jag inte frågat om lov och dem kommer jag inte säga något om. Jag har en gång lovat dem att inte prata om de här sakerna, och det gjorde Visby domkyrkoförsamling också. Även om ingen annan håller sina löften ska jag försöka göra det åtminstone, säger han. Prästen flyttade över till Gotland definitivt 1998. Han har tillbringat mycket tid på ön under sin uppväxt och hade ett intresse att arbeta inom Försvarsmakten, som militärpräst. — På den tiden fanns det ordentligt med sådant på ön, och gott om möjlighet att så göra. Först fick han en annan församlingstjänst, men så småningom kom han in till Visby och påbörjade en tjänst som var kombinerad mellan Försvarsmakten och kyrkan. — Det var en väldigt speciell konstruktion, för på ett sätt var det uppdelat i tid - jag skulle vara viss tid på ena stället och viss tid på andra - men hur mycket tid jag lade på de olika ställena var upp till mig. Där behovet var som störst för tillfället skulle jag vara som mest. Och det var frid och fröjd med det. Sedan kan man väl säga att det blev lite väl mycket. ETT REGEMENTE LADES NER , en fredsbevarande enhet skickades till Kosovo - där även prästen själv tjänstgjorde under en period - vilken Gotlands regemente var huvudansvarigt för. Samtidigt var det en hög arbetsbörda i församlingen. — I efterhand, efter att ha fått hjälp att reda i det på ett professionellt sätt, tror jag att det blev någon form av utmattningsdepression. Men man vill inte vika ner sig i första taget, utan man vill göra rätt för sig helt enkelt. Så jag gjorde det, jag gjorde rätt för mig. Och det gjorde inte saken bättre, jag blev tröttare och tröttare, berättar han. —Jag upplevde allt som svart. Det fanns ingen livsvilja, utan jag gick på autopilot. Även det som var ljus i vanliga fall upplevdes inte så. Det var som att gå omkring med en blöt, kall, grå filt över hela tillvaron. Det fanns inget ljus någonstans, och i det hungrar man på något sätt efter ljus. Resultatet blev till sist att det blev tokigheter. Så småningom kom jag till någon besinning och försökte ta tag i det där. Vad är det där? — Ja, det hände ju saker. Som andra personer också var inblandade i. Exakt hur det var kan jag ju inte säga, för då berättar jag om andra människor, en annan människas historia. Finns det något i uppsägningen som var rätt? — Jag tror ju att det hade varit väldigt svårt att fortsätta. Resultatet tror jag hade blivit någon form av att jag hade skiljts från min tjänst. Det är möjligt att en domkapitelutredning kanske hade tagit ifrån mig behörigheten för en tid. För ofta är sådant villkorat och tidsbestämt. Det som hade hänt då är att det hade stått klart vad som egentligen hade skett. Det hade varit svårt att sprida den här typen av desinformation. Det hade blivit klarlagt och utrett. Nu är det lätt att fylla på med vilken sanning man vill, säger han. — Om jag nu ska säga någonting om det som alla är så intresserade av, det som hände, så är mycket av det som står i tidningarna faktiskt inte sant, 25 Är inte präst som yrke extra känsligt? — Nej, jag vet inte. Det finns många känsliga yrken. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Om jag ska stiga ut ur mig själv, tänka att det handlar om en helt annan människa, då skulle jag säga att ”nej, det tänker jag inte att det skulle göra”. För det första är jag inte dömd för något brottsligt. Sedan förändras man. Man är inte samma person hela tiden. Vi tror på att människor förändras, att människor kan ta sig ur situationer. Att om man är sjuk och dålig vid ett tillfälle kan man vara ytterst lämplig vid ett annat tillfälle. Men gäller det allting? — Ja, det gäller allting. I svensk rättsstandard har du det så. Om du begår ett mord är du inte diskvalificerad för fortsatt samhällsliv i resten av ditt liv, så är det ju inte. Du får ta konsekvenserna av det och om du sedan är återställd och kan återgå till samhället får du faktiskt göra det. man propsade på att han skulle säga upp sig själv och att han skulle avsäga sig prästämbetet själv. — Så där gör man egentligen inte. För allas rättssäkerhet och för att sanningen ska komma i dager på riktigt ska man göra en ordentlig utredning på en gång. Det ville man inte. Och jag var inte i den situationen att jag just då tänkte att det där är galet, utan jag gjorde som man sade till mig. Jag sade upp mig och jag begärde utträde ur prästämbetet och sade inte varför. Sedan försvann jag. Om man vänder den här historien, om det var du som fått den här vetskapen och du var arbetsledare, hur hade du reagerat då? — Jag hade nog gjort något motsvarande. Jag hade inte försökt få saker att gå fort, men jag hade lyft fram det som hade blivit sagt och det som hade hörts. Jag hade för en tid, medan man utrett saken ordentligt, stängt av personen. Personen hade inte stått själv, utan alltid haft någon med sig. En facklig representant eller någon annan person. Egentligen av flera skäl; när man får någonting sådant här så snabbt på sig så fungerar man inte klart i skallen. Man vet inte vad folk säger, man förstår inte innebörden av vad folk säger, man förstår ibland inte vad man själv säger och varför man säger saker man säger. Man blir så maxad i huvudet, det är så mycket som händer och allting gungar. Sedan hade det blivit ett domkapitelärende, absolut. » Jag vet inte om man kan säga att det finns några livstidsstraff. « utan har med rykten att göra. Jag känner inte igen mig i historien. Det är faktiskt inte så att jag har skrivit någon slags in blanco bekännelse där man kan fylla i vad man vill. Jag har inte erkänt en massa saker som man påstår i media. Det stämmer inte. Jag har inte penetrerat en massa 15-åringar som en tidning skriver. Så är det inte, faktiskt. Visst är det sant att jag hade en otillbörlig relation som jag inte skulle ha haft, men sedan har min tystnad kring det hela gjort att människor kan säga allt möjligt. Och tjejerna som träder fram och berättar det här? — Jag vet inte vad det är, jag känner inte igen mig själv. Jag gör faktiskt inte det. Nu sade du förresten att du haft en otillbörlig relation? — Ja, om jag ska vara ärlig är det ju så. Sedan har det figurerat andra personer i det här sammanhanget som dykt upp. Ibland har jag vetat vad det är för person, tror jag. Men de som träder fram, vilka är de? Jag kan inte bedöma något av det där. Vem som säger det, var det kommer ifrån - jag vet ingenting. Så det känns jättefrämmande för mig. Ni ska inte tro att det är någon som sagt 26 till mig att ”hörru, det här är du anklagad för. Så är det, här är bevisen och här är vittnesuppgifterna”. Så jag vet faktiskt inte. Jag tror att ni vet mer om det än jag. Så det du står för är en relation, inga flera? — Ja, det är det jag känner. Ni har ingen kontakt nu? — Nej. Hade ni kontakt efter att du flyttade? — Någon enstaka gång har vi talats vid för mycket, mycket länge sedan. Men inte sedan. Det blev viktigt efter ett tag att prata, då gjorde vi det. Det jag har trott är att det har varit reparerat. Det har inte funnits någon som helst indikation på något annat som kommit fram till mig. Under alla åren jag har haft kontakt med stiftet, och med folk på Gotland så har det inte funnits någon indikation på att det skulle vara något. Utan det är först flera veckor efter beslutet som det blev, av någon anledning, aggressivt, upprört och konstigt. Jag får inte ihop det. Du känner inte själv att det som hände diskvalificerar dig från rätten att vara präst? — Jag vet inte om man kan säga att det finns några livstidsstraff. HAN BESKRIVER SITUATIONEN som blev när allt kom fram till hans arbetsgivare som ”kuppartad”. Han menar att han hade kunnat ta tag i sin situation, och att han redan innan hade kontaktat en kollega han hade starkt förtroende för. — Eftersom det var fråga om en själavårds kontakt har han inte figurerat i någon utredning eller så, men jag kontaktade honom för jag förstod att situationen i längden var ohållbar och att jag måste lägga upp någon form av strategi för att komma tillrätta med saker och ting. Vi hann inte med att komma speciellt långt eftersom vi hamnade i det tvärstoppsslutet, säger han. — Jag vet inte om det var deras intention, men jag upplevde det som att de ville göra sig av med mig helt enkelt. Ungefär som när en galopphäst som presterat på topp bryter benet, så lägger man inte ner något på det, utan man gör sig av med vederbörande. Allt gick oerhört snabbt. Jag fick inte tillfälle att tänka efter, inte tillfälle att ta kontakt med anhöriga. Jag upplevde att man försökte se till att jag inte skulle kunna reagera, inte skulle kunna tänka, inte skulle kunna ta de kontakter man behöver. Allt gick väldigt fort. Han säger att ”man” var väldigt angelägen om att inte göra ett domkapitelärende av situationen. Att EFTER ATT HAN LÄMNAT ifrån sig kragen flyttade han till ett område på fastlandet där han visste att det fanns gott om jobb. Han jobbade som föreståndare för en social hjälporganisation först, och har sedan jobbat med olika typer av industriarbeten. — Mycket truckkörning har det blivit, mycket lager. Sedan lade jag däck på fälg, 200 om dagen ungefär. Det får man muskler av kan jag säga. Så jag har pysslat med många saker. Under det första året gick tiden åt till att försöka lösa praktiska ting. — Då höll jag på med frågor som ”var ska jag få pengar ifrån? Hur ska jag få mat på bordet? Var ska jag bo? Var ska jag ta vägen?”. Sedan kände jag att det fanns behov att att börja ta tag i det psykiska. Egentligen hela upplevelsen; vad jag kom ifrån, hur 27 jag hamnat i det, vad som hade hänt, vad som hänt med mig efteråt, hur jag hade tagit det. Både på det kristna planet men också på det psykiska planet och det medicinska planet, säger han. — Jag tog kontakt med vården och sade ”jag är nog inte riktigt kry”, och ”så här och så här är det”. De sade att ”nej, det har du helt rätt i” och så fick jag piller. Jag fick gå med det ett tag innan vi tog nästa steg. Då fick jag genom primärvården träffa psykolog och börja jobba med de här sakerna. Det var flera saker att hantera och komma tillrätta med. Bara det att komma tillrätta med förvirringen är rätt viktigt, man är rätt förvirrad initialt. hamnat där, vad som hade hänt sedan. Så vi hade ganska många kontakter. Han har pratat med mig jättemycket, men han har också pratat med andra människor jättemycket för att få reda på vad som egentligen hände. Så intresset har inte bara varit på hur det var då, utan hans fokus har varit på när jag är klar och färdig och beredd att gå in i situationen igen, om någonsin. DET FANNS YTTERLIGARE PERSONER i gruppen runt prästen. — Vi har träffats, de har kallat mig till intervjuer, de har pratat med mig i grupp och sedan har jag på deras uppdrag gjort saker. Det är ingen standardmall man går igenom, utan man ser vilka behov det finns. Är det samma personer som gav dig kragen tillbaka? — Det var den gruppen som sade att de tyckte att jag var färdig för ett beslut. Sedan presenterades det här beslutsunderlaget för hela domkapitlet och beslutet togs utifrån det. Och det är rätt många personer som tagit ställning till underlaget och sagt att ”visst, vi tror på detta”. Vill du jobba som präst en dag igen? — Det är vanskligt att säga just nu kan jag säga. Alltså, helt ärligt, vill man arbeta i en organisation som arbetar på det sättet, som den tydligtvis gör? Om det nu var så att det fanns saker som var ouppklarade, som behövdes klara upp, så tänker jag att det vettiga sättet är att man samlas och så klarar man upp det. Man skriver inte till Aftonbladet och ber dem klara upp det. Jag tycker att det är ett ytterst olämpligt förfarande. För alla inblandade. Och då känner jag; vill jag vara i en sådan kultur där man jobbar på det sättet? Jag är tveksam. Som jag känner just nu, säger han. — När jag fick tillbaka kragen så tänkte jag att nu börjar jag lite smått här, jag kan ta lite småuppdrag och hjälpa till när det behövs. Jag kan kanske gå in och vikariera någonstans och känna hur det är. Och när jag känner mig beredd kan jag söka en tjänst. Nu vet jag faktiskt inte vad jag tänker kring det där. Är Gotland borta från kartan? — Jag vet inte om det har varit på kartan, någonsin egentligen. Om någon påstått det så har jag nog aldrig tänkt mig över till ön direkt. Gotland är ett av mina hemma, men att arbeta där i någon » Gotland är ett av mina hemma men att arbeta där, det vet jag inte. « HAN SER PRÄSTÄMBETET som ett kall, en livsmening. Och eftersom han utan prästkrage inte kunde uppfylla löftena han gett vid prästvigningen beskriver han det som att han kände sig som en konsertpianist med gipsade händer. — En sak jag gjorde efter ett par år, eftersom jag upplevde att man gjort sig av med mig och att utanförskänslan var väldigt tydlig, var faktiskt att kontakta Visby stift igen. På så många andra plan försökte jag få livet att falla på plats, och då var det viktigt att även på det här planet försöka få livet att falla på plats. Och det var precis när Sven-Bernard Fast tillträtt. Jag träffade honom på båten. Jag sade ”hej”, presenterade mig och gratulerade till att han blivit vald. Och han är som en snäll tomte så han var omåttligt trevlig att prata med, så sedan bestämde jag mig för att ringa honom. — Så jag kontaktade honom, och det är ganska länge sedan. Fyra, fem år sedan. Därefter har vi haft en kontinuerlig kontakt där jag med hans handledning och också med hjälp av andra har försökt hitta en väg tillbaka. På vilket sätt hjälpte han, och några andra, dig? — Vi gjorde upp en plan på saker och ting som jag behövde komma tillrätta med. Vad jag borde göra. Samtidigt som han var ett själavårdsstöd i den här processen. Han menade på att det här inte går att göra förrän saker och ting har läkt; att det är läkt i mig, och att jag har kommit så långt att jag är så stabil att jag kan utföra uppdraget igen, säger han. — Jag tror att han ville ha reda på saker och ting. Hur det förhöll sig, hur det hade varit, hur vi hade 28 församling, det vet jag inte. Och nu är det väl definitivt inte möjligt över huvud taget. Lite självbevarelsedrift har jag ändå. När han ser tillbaka på situationen som var då, önskar han att han aldrig hamnat där. — Sedan vet jag att det gjort mig till den person jag är i dag. Jag hade förmodligen inte bott i den här avkroken, jag hade nog inte haft ett litet barn. Någonstans tar man tag i den tunga kantiga stenen och så placerar man in den i livsbygget. Och den är jätteful och jätteotrevlig och om man inte behöver vill man inte hålla på med den, men den fyller en funktion för den person man sedan är, säger han. Några dagar efter intervjun ber prästen om ursäkt och vill korrigera en sak i texten; det rör sig om två otillbörliga relationer. Han noterar också att han på några ställen i intervjun säger att han inte känner igen sig, och vill understryka att det är på grund av att mycket som skrivits i medier är osant. upphörande. Och det vi tydligt hade att gå på var att vi här hade en person som varit polisanmäld och som åklagaren bedömt att det som skedde inte låg under allmänt åtal. Vad vi hade att pröva var vad som hänt sedan den händelsen, under de år som gått. Och hur situationen ser ut i dag. Precis, och när det gäller situationen i dag hade ni kunna fått svar om ni kontaktat tjejerna. — Ja, du säger det. Det här är ju obekräftade uppgifter. Vad det handlade om var ju ”hur ser situationen ut i dag, hur har situationen sett ut de senaste åren?”. Vi hade ett väldigt brett underlag som vi tagit fram, bland annat som var inhämtat genom uppgifter som de här flickorna uppgivit tidigare. Men jag kan inte gå in på vilka personer vi inhämtat uppgifter ifrån eftersom det delvis ligger under sekretess. Obekräftade uppgifter säger du, men om ni gör en utredning borde det väl ha legat inom utredningens ram att ni bekräftat dem? — Nej, det gjorde det inte. Som jag sade var det vår uppgift att bedöma dagslägessituationen. Du menar att det här inte är en del av dagslägessituationen? — Vad, menar du? Att han fortfarande har kontakt med en flicka. — Det är så vitt jag förstår obekräftade uppgifter. Som ni hade kunnat bekräfta vid en kontakt. Jag tror att det är det här som gör att det blir svårt för människor i gemen att förstå, för att ni slår ifrån er hela tiden. — Har det förekommit sådana kontakter nu? Det har jag inga som helst uppgifter om. Har du sådana uppgifter så är det jättebra om du delger oss det. Jag har en fråga till dig från flickan som var utsatt längst av prästen. Hon skulle vilja fråga dig, att om det finns en eller två procents risk att han gör det igen, är du verkligen beredd att ta det ansvaret? — Jag tror inte att jag ska svara på den frågan. Det är ju så här; vi har gjort en bedömning av en person i dag, utifrån det vi känner till och det vi har kunnat få fram genom vittnesuppgifter av olika slag. Och vi har kommit fram till en slutsats som lett till att domkapitlet i sin helhet har gjort bedömningen att personen i dag kan betraktas som lämplig. Det innebär att vi inte betraktat det som en riskfaktor. » Har det fram kommit sådana kontakter nu? Det har jag inga uppgifter om. « DOMKAPITLETS BESLUT är kortfattat och består av två magra sidor. Biskop Sven-Bernhard Fast har stått, och står fortfarande, i skottgluggen för beslutet som rört upp starka känslor runt om i landet. Kritiken har bland annat handlat om att domkapitlet aldrig kontaktade de utsatta flickorna, och biskopen har om och om igen betonat att ärendet gällde en lämplighetsprövning i dag - inte vad som skedde för sju-åtta år sedan. Det har ju framkommit genom media att om ni hade kontaktat flickorna hade det kommit fram uppgifter som hade varit relevanta för ert beslut. — Okej, men då kan jag väl svara som jag svarat tidigare; vad vi hade att utreda var inte det som skedde då. Men det är inte det jag säger heller. Det jag säger är att om ni hade pratat med flickorna kanske ni hade fått fram att han hade varit kontakt med en flicka nu också. — Jag kan inte gå in och svara på uppgifter som rör själva utredningen. Jag kan svara i och för sig på det jag sagt redan; att vi inte har den rättsordningen när vi ska pröva en händelse ett antal år senare att sådana som varit inblandade tidigare som målsägande kan påverka påföljdernas avslut eller 29 30 31 Sedan kan ingen människa säga till hundra procent någonting om någon annan människa, det vet jag också. Så jag kan inte svara i andra hand på en sådan uppgift, det går inte. Vi gjorde den bedömningen utifrån det gedigna underlag vi hade, att den här personen kraftfullt har förändrats och att situationen kring vederbörande kraftfullt förändrats. Och vi hade att bedöma nuläget. Förstår du vad jag säger? Jo, samtidigt som det inte är svar på hennes fråga. — Nej… Om det finns saker jag inte alls känner till i det här kan det vara bra att jag får reda på det, men utifrån den bedömningen vi kunde göra i domkapitlet bedömde vi den risken mycket liten. Och varje gång man godkänner någon att arbeta med någonting, eller till att få en möjlighet att utföra ett uppdrag, måste man bedöma det som att det inte är en risksituation. För han uppfattar ju att du har varit hans själavårdare? — Så uppfattar inte jag det, för jag har väldigt tydligt sagt att jag som biskop är en kritisk granskare i det här läget; ”jag kan komma i situationen där jag behöver säga ja eller nej till dig i en framtid”. Jag har varit väldigt tydlig med att jag inte är själavårdare. Har ni lagt upp en plan för hur han ska komma tillbaka? — Nej, det har väl varit den allra sista tiden innan han skickade in sin ansökan i mars 2014, om att han måste undergå en prövning som en ny kandidat, en mycket kritisk och ordentlig granskning som görs av flera olika personer. I den meningen har det ju funnits en plan. Men har han fått uppgifter att jobba med för att han ska… —Ja, han har ju fått uppmaningar om att han ska ha enskild själavård och att han ska se till att ha någon form av psykologisk bearbetning av sin situation. Sådant har ju funnits med. I sådana här samtal blir det ett ifrågasättande och bollande av tankar kring vad han har gjort och vad som skett. Det jag fått förklarat för mig är att ni, sedan ni fick den här kontakten 2011, har jobbat med den här frågan för att han ska kunna komma till beslut. — Inte från min sida. Från hans sida fanns sådana önskemål. Men vid den tidpunkten var jag mycket tveksam till det och insåg att det i sådana fall skulle vara en mycket lång väg dit. Så att han säger att du har varit ett själavårdsstöd och att ni lagt upp en plan för hur han ska komma tillbaka, menar du att det inte stämmer? — Jag kan inte säga hur han upplevt det. Han har väl upplevt att han har haft den målsättningen, det har han säkert haft. Men det var först 2014 som jag såg att det fanns en möjlighet att pröva det här. ”Vi gjorde upp en plan på saker och ting som jag behövde komma tillrätta med. Vad jag borde göra. Samtidigt som han var ett själavårdsstöd i den här processen”. Så säger han. — Det är i och för sig bra att han upplever det som själavårdande, de saker jag satt under lupp och ifrågasatt och sagt att ”det här behöver du utvecklas inom och det här behöver du tänka igenom”. » Vi gjorde den bedömningen. Vi hade att be döma nuläget. Förstår du? « SVEN-BERNHARD FAST bekräftar att han och prästen fick kontakt för första gången under 2011, då prästen tog kontakt med honom. I samband med det började han undersöka bakgrunden till att prästen avsade sig prästkragen. Vilken roll har du haft till honom under åren som gått sedan dess? — Eftersom han har haft en önskan om att komma tillbaka i tjänst som präst har jag haft en roll att pröva vad som hänt, vilket jag gjorde genom intervjuer med många människor. Och sedan ha en kritisk granskning. Jag minns att jag redan i början sade till honom väldigt tydligt att ”det är viktigt att du har en själavårdare och att du bearbetar din personlighet, men jag är biskop i Visby och om det skulle komma till läget att du vill pröva möjligheten att bli antagen på nytt som präst, är det min uppgift att vara en kritisk granskare av din person”. Det har jag gjort väldigt tydligt för honom redan från början, att det är den typen av relation det handlar om. Så du menar att du inte varit själavårdare för honom? — Nej, det har jag inte varit. Jag har mycket tydligt skiljt på de rollerna, men däremot uppmanat honom att ha regelbunden själavård. 32 Det kan man ju säga att det finns ett element av själavård i, även om jag varit väldigt tydlig med att sin själavårdare måste han uppsöka på annat håll, för jag har en annan roll i det här. Börjar det inte gränsa mot jäv när du varit delaktig i en rehabiliteringsprocess? — Jag har inte varit delaktig i en rehabiliteringsprocess, utan jag har varit delaktig i en kritisk granskning av en som säger sig vilja komma tillbaka. Det är en helt annan sak. Jag har hänvisat tillbaka; att ”det här behöver du göra, du behöver ha samtal si och så”, men utan att ge några som helst löften om varthän det skulle leda. Det finns ju två beslutande organ i det här som måste vara eniga, det är biskopen och domkapitlet. Och jag har inte sett det som ett alternativ att föra fram det här till domkapitlet för prövning förrän våren 2014. Jag har inte deltagit i en rehabiliteringsprocess på något sätt. Jag har haft ett antal prövningssamtal, så att säga, och första kontakten betraktade jag inte det som det. Fanns det uppe på bordet att det kunde finnas jävsituationer i det här domkapitlet vid det här beslutet? — Ja, vi diskuterade igenom om det fanns några jävsituationer och kom fram till att alla kunde ta del av beslutet. För en i domkapitlet och prästen är ju vänner? — Det där kan jag ju faktiskt inte uttala mig om någonting över huvud taget, vad olika människor säger om vänskapsrelationer. Det har inte funnits någon som har haft sådan tät relation med honom att en jävssituation har varit uppe. Finns det något du känner att ni skulle ha gjort annorlunda? — Jag skulle ha önskat att det fanns en dokumentation och att det hade varit en domkapitelprocess redan 2008, men det är lite sent att komma med nu. Jag har inga synpunkter på varför det inte blev det. Men jag menar att efter att ärendet väcktes i domkapitlet våren 2014 så har vi gjort vad vi kunnat för att ha ett så gott underlag som möjligt för ett vettigt beslut. Det finns inget som rubbar den inställningen? — Man kan aldrig någonsin säga att ett beslut är hundraprocentigt i något avseende. Det finns ingen domstol i hela världen och inget domkapitel i hela världen som kan säga att ett beslut är hundraprocentigt rätt. Men vi har gjort en gedigen bedömning under lång tid och inhämtat oerhört mycket kunskap omkring läget och därefter fattat ett beslut. Dagen efter intervjun med biskopen hör prästen av sig. Han har i efterhand sett att han ”mycket vad gäller biskopen uppehållit mig kring hans själavårdande roll”, och vill nu betona biskopens roll att även pröva prästen och hans lämplighet. » Inte alldeles FOLKE JOHANSSON, professor på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, får en hypotetisk situation – utifrån hur prästen beskrivit sin relation med biskopen – förklarad för sig. Att biskopen följt en person under fyra års tid, varit själavårdsstöd samt lagt upp en plan tillsammans med personen om hur denne ska kunna komma tillbaka. Och sedan varit med och tagit beslutet. — Jag skulle ju tycka att vederbörande skulle ha avstått från att delta i beslutet eftersom beslutet samtidigt i någon mening innebär en slags bedömning av hur han själv skött sitt jobb som handledare eller själavårdare. Det är inte alldeles självklart, men som jag ser det tangerar det onekligen delikatessjäv. I domkapitlet sitter dels en person som tidigare varit arbetskamrat med prästen, och dels en person som prästen själv nämner att han har en privat relation med, vilket en annan källa också bekräftar. Att någon har varit arbetskamrat räcker dock inte för att det ska vara olämpligt och fråga om jäv, enligt Folke Johansson. Annat är det med en vänskapsrelation. — Det är ju också ett skäl till att vederbörande borde ha avstått från att delta i beslutet, säger han, och menar att det balanserar nära gränsen till jäv. — Det blir ofta sådana här situationer när det är måttligt stora organisationer med många personer inblandade på flera ställen i flera roller. Ibland är det svårt att undvika. Maria Lundqvist Norling som är Svenska kyrkans rättschef konstaterar att det inte är allt som man spontant tycker skulle kunna vara jäv som i slutändan ses som jäv. Men i exemplet med att någon haft själavård med en person och sedan självklart men det tangerar onekligen delikatessjäv. « 33 finns med i ett ärende som rör samma person är hon osäker. — Jag vågar ärligt säga att jag inte vet om det skulle bedömas som jäv i ett sådant fall. Ibland anför man jäv i en situation som rättsligt kanske inte skulle behöva ses som jäv, men man väljer ändå som ledamot att avstå för att man inte vill att beslutet ska bli ifrågasatt för att man själv suttit med. HORISONT HAR i det här fallet valt som linje att över huvud taget inte återge andrahandsuppgifter. Vi kände dock till en tredje flicka som prästen ska ha haft regelbunden kontakt med ända fram till den dag han återfick sin behörighet, men hade beslutat oss för att inte publicera något om den saken eftersom vi varken kunde bekräfta kontakterna eller hade pratat direkt med flickan. Dagen innan tidningen lämnas till tryck får vi dock kontakt med henne och kan också bekräfta sms:et prästen skickade när han fick tillbaka kragen, liksom att telefonnumret stämde. — Jag kommer från en trasslig familj, och bestämde mig för att ta konfirmationen för att komma hemifrån och slippa vara i skolan, för jag var ganska retad. Jag behövde en plats att vara där det var tryggt, för jag hade inte det någonstans, berättar Anna, som vi kan kalla henne. Efter konfirmationen blev Anna kvar i verksamheten i flera år. Ganska snabbt fick prästen och hon en relation som hon beskriver som speciell. De började mejla till varandra och chatta med varandra. — Det som egentligen fick mig att reagera initialt var när jag satt inne på hans kontor bakom sakristian och berättade om hur det var hemma. Jag kom från olyckliga förhållanden av sexuell och våldsam karaktär. Hon berättar att han då frågade om hon inte såg sitt eget ansvar i det. — Det var en av de jobbigaste grejerna, för jag hade precis börjat fatta att det inte var mitt fel. Och då var jag 14 år. Där och då kände jag att det nog var mitt fel ändå. Det slutade med att jag satt i hans knä och han smekte mig på insidan av låret. Jag kände en sådan stor skuld och kände mig bortgjord för att jag hade outat en familjemedlem. Jag kommer ihåg att jag verkligen tackade honom för att han hade gett tillbaka skulden till mig. Efter det samtalet kände Anna sig speciell för prästen och tyckte det kändes skönt att han visste allting om henne, att han på något sätt tog en papparoll. — Han var ganska mycket för att kramas, och jag har alltid förknippat sexuella grejer med att jag är skyldig någon något, så för mig var det ganska jobbigt och jag drog mig undan. Jag tyckte inte om att hålla om, eller som han alltid ville att jag skulle göra; pilla honom i håret. Det blev väldigt jobbigt och då sade han att man kan träna på det, lära sig att det inte är något farligt och att man inte blir skyldig någon något. Med tiden ville prästen även ses utanför de kyrkliga aktiviteterna och bjöd med Anna till sitt sommarställe. — I början tyckte jag det var konstigt, men eftersom det inte hände något började jag känna mig mer och mer trygg för varje gång. Men det blev någonting varje gång, att vi skulle se en film och han skulle sitta och massera, eller hålla om och ta på lår och skinka om jag satt och lutade mig mot honom. Jag fick för mig att det säkert var så som normala föräldrar gör. Han går säkert in i någon papparoll och visar att ”nu ska vi träna på det här”. Så jag lät det rulla på. — Han fick mig att skämmas för att jag hade gjort det här, och det är något jag skäms för än i dag. Jag tycker det är jättejobbigt att prata om. Jag har tagit på mig skulden för allt som hänt. Anna känner även skuld över att det var hon som övertalade Linnea och Jennifer att följa med till kyrkan från början. — Det har gjort att jag har känt att jag dragit in dem i det här, i någon form av sekt. Problemet var att jag själv inte såg att det var det. Jag rasar så hemskt mot bilderna som visats i media. Det är bilder på händer och siluetter av kyrkan och siluetter av kvinnokroppar - det ser ut som en skräckhistoria. Det är just det som är problemet; hade det varit så hade vi inte gått in i det. Det här var något bra. Verksamheten fungerade skitbra, folk kände sig sedda och mådde bra av att gå dit. Det var vackert, ljust och fridfullt. Det var därför vi blev blinda. Vi fattade inte hur långt in i våra huvuden han var, säger hon. — Jag satt barnvakt åt hans barn ett antal gånger medan han hade sex med mina kompisar, vilket jag inte visste om. Jag kände hela tiden att han ville mer när vi umgicks, men jag tillät inte det. Jag kände ju igen hans rörelser, de blev intensivare och intensivare mot mitt kön, men då blev jag rädd och sade att jag måste gå hem. NÄR ANNA VAR 16 ÅR blev hon gravid med sin pojkvän, men gjorde abort eftersom de insåg att de var för unga. — Då sade prästen att jag hade dödat någon och att det inte var mitt beslut. Att det inte låg i mina händer. Och att jag var tvungen att be om förlåtelse för det. Han etablerade en plats åt det här… ja, det var inte ens ett foster, jag gjorde medicinsk abort, men han ville ha en plats dit jag kunde gå och sörja det här barnet. Hon avbryter sig. — Det låter ju helt sjukt, hur kunde jag inte fatta det här? Hon fortsätter berätta att han valde ut en speciell sten i en minneslund, och de åkte dit nästan varje vecka. — Vi skulle be för barnet, så då gjorde vi det, säger hon. NÄR HON FICK REDA PÅ av anställda i kyrkan att en flicka i verksamheten sagt att prästen förgripit sig på henne blev Anna först vansinnig. Men när hon pratat med Linnea och även med prästen förstod hon att det var sant. — Och då berättade han om Jennifer också. Anna har nu anmält några händelser som inträffade efter att prästen tvingades sluta, där en anställd inom kyrkan ska ha gjort grova övertramp genom att försöka förmå Anna att ljuga eller på andra sätt skaffa hållhakar på dem som tog beslutet om prästen. Tiden efter att bomben briserade tärde hårt på henne, och efter ett tag flyttade hon från ön. — Då ville han ses i Stockholm, där han hade lånat en lägenhet och där försökte han förföra mig igen. Han lade sig lite mer över mig än han gjort tidigare, höll om mig, drog handen över min mage » Han fick mig att skämmas, jag har tagit på mig skulden för allt som hänt. « 34 och innanför låren och då förstod jag. Jag ursäktade mig och tog mig därifrån. Det är sista gången jag har träffat honom, säger hon. — Sedan dess har han hört av sig ungefär en gång i månaden, oavsett om jag svarat eller inte. Och har jag svarat att jag inte kan prata för att jag mår väldigt dåligt har han skrivit att ”kom till mig om du mår dåligt, var inte blyg, jag kan prata med dig, det finns så mycket att dela förutom problem” och nu senast skrev han det med kragen. Han har bett mig flera gånger att vittna till hans fördel för att få tillbaka kragen. ANNA HAR FORTSATT att hålla kontakten med honom för att veta var han är. Hon har känt att hon har det ansvaret gentemot de andra flickorna. — Jag tror att han känner att jag har spelat honom rätt hårt, men jag har kvar kontakten med honom, så att vi vet när han är på Gotland. Jag kände att jag var den som lidit minst av honom och kunde göra det. Samtidigt har hon känt ansvar inför prästen, att hålla deras relation hemlig. — Jag har alltid känt mig speciell för honom, och det har pendlat mellan att han varit en fadersgestalt och pojkvän, men jag vet inte riktigt i vilken utsträckning… Jag har ju inte varit intresserad av alla beröringar, då har jag frusit till is och tyckt det varit jobbigt. Samtidigt har jag känt en lättnad i att kunna prata med honom om djupa grejer, säger hon. — Jag har aldrig haft många vänner innan jag kom in i kyrkan. Jag har haft både tandställning och glasögon och skit hemma. Så det har varit kaos överallt utom i kyrkan. Så samtidigt som det förstört mitt liv har det varit min räddning. Men jag känner en otrolig skuld för Linnea och Jennifer. Jag bara önskar att det var jag i stället, för jag hade bara stängt av och överlevt det. Men de har inte fått någon frid sedan det där. ”JAG HAR SEDAN I DAG fått min behörighet tillbaka. I’m the last man standing”. När Horisont får tillgång till sms:et ringer vi upp numret, och får beskedet att det tagits ur bruk eller tillfälligt stängts av. En sökning på nätet visar dock att det går till prästen. I ett mejl till honom förkla35 36 37 rar vi vad vi fått fram och att vi med anledning av det har ett antal frågor: Tycker du det är lämpligt att ha kontakt med den här tjejen, en tidigare konfirmand som du gjort närmanden mot? Hur tänkte du när du samma dag som du får tillbaka kragen skriver ett sådant sms? Du tvingades avsäga dig kragen på grund av otillbörliga relationer med minderåriga flickor i din ungdomsverksamhet, och har sedan fortsatt ha kontakt med en annan flicka därifrån som du har haft en otillbörlig relation med. Hur tycker du det går ihop med att du säger att du är så stabil att du kan utföra uppdraget igen? Inser du vilka konsekvenser ditt beteende har fått för de här flickorna? Vi ber honom även kommentera skuldbeläggandet av flickan när det gäller hennes situation hemma samt aborten, och frågar om det är ett lämpligt beteende från en präst. i det man sagt och gjort för att förmedla detta inte lyckats eller uppnått det motsatta så är det olyckligt och fel. Samma sak med abort. Finns så mycket olika och starka känslor kring det. Man kan känna allt ifrån lättnad, till skuld, till sorg. Prästens uppgift är att förmedla lättnad. Om det man säger och gör i det sammanhanget inte gör så utan kanske tvärt om så är det olyckligt och fel. Vår uppgift är aldrig att skuldbelägga utan förmedla det motsatta”. NÄR BISKOP SVEN-BERNARD Fast ställs inför att Horisont bekräftat uppgifterna om att prästen haft kontakt ända fram till den dagen han fick sin krage tillbaka, svarar han följande: — Domkapitlets ärende avslutades den 16 januari. Vi tog ett beslut, och det beslutet står fast. Skulle nya uppgifter komma fram som är graverande i laglig mening eller i domkapitelsynpunkt är det klart att man ska anmäla det i så fall. Jag kan inte kommentera uppgifter som kan finnas om det ena eller det andra som inte varit kända. Han förklarar att han på grund av sekretess är förhindrad att uttala sig om något ingår eller inte i domkapitlets utredningsmaterial. Okej, men om vi säger så här då: är det ett lämpligt beteende av en präst som har den bakgrunden han har? — Kommer det fram uppgifter som man ser som olämpliga som har skett i nutid, eller närtid, är det klart att man kan lämna det till lämplig rättslig instans, men ärendet är avslutat i domkapitlet den 16 januari och jag har inte eller får inte ha åsikter om vilken typ av uppgifter som fanns med eller inte i vårt utredningsmaterial. Min fråga är om det är lämpligt att en präst har de här kontakterna med en tidigare konfirmand som han också gjort närmande mot? — Det låter högst olämpligt. Biskopen förklarar sedan att om nya uppgifter skulle komma fram ska de anmälas till domkapitlet i det stift i vilket prästen är folkbokförd. — När vi väl avslutat ärendet kan inte vi som domkapitel ändra beslutet, eftersom vederbörande inte längre finns under vår jurisdiktion. När denna text skickas i tryck är det tisdagen h den 14 april 2015. » När vi väl har avslutat ären det kan vi som domkapitel inte ändra beslutet.« NÅGON TIMME SENARE svarar prästen att han inte har gjort några närmanden mot personen vi talar om. ”Hon har efter att jag lämnade uppträtt som en person som velat stötta mig i att komma tillbaka. Dagen då beslutet togs kontaktade jag några sådana personer för att meddela min glada nyhet”. Han skriver också att ”I’m the last man standing” är en låt av Hammerfall, som flickan sagt åt honom att lyssna på för att inspireras att inte ge upp. ”Och så har den också funkat för mig. Så jag använde den formuleringen som vi båda förstod. Att den skulle förstås på annat sätt, som något hånfullt trodde jag inte och den fortsatta konversationen visade inte på det heller”. Han skriver sedan följande om frågorna om hemförhållandet och abort: ”Jag är förhindrad av tystnadsplikt att ange om vi alls haft ett sådant samtal än mindre om innehåll i ett sådant. Men så här tänker jag kring dessa ting rent allmänt: Att en ung person lägger orsaken till dåliga hemförhållanden på sig själv är vanligt och det är prästens, lärarens, den vuxnes uppgift att lätta den bördan. Det är inte barnets fel. Har man 38 Kom och besök våra utställningar och vandra omkring i Ingmar Bergmans fotspår. I skaparverkstaden kan barnens kreativitet flöda medan du kanske ser en film i vår fina biograf. Vare sig man besökt museet eller inte så kan man alltid få sig en stunds avkoppling i biblioteket eller god mat på Café Smultronstället. Vecka 26 myllrar Bergmancenter av liv då Bergmanveckan pågår för fullt med gäster från när och fjärran. Inte missa! Varmt välkomna! Öppettider: Maj: Torsdag–söndag 10-17 Juni–september: Varje dag 10-17 Bergmancenter – ditt smultronställe på Fårö www.bergmancenter.se 39
© Copyright 2024