1. No category

TIDIGT LARM
OM PRÄSTEN –
INGEN AGERADE
Prästen sms:ade en flicka när han fått kragen tillbaka
Biskopen efter de nya uppgifterna: Högst olämpligt
Horisont har pratat med tre utsatta flickor och prästen
14
15
och gick iväg med en eller flera tjejer som tröstade
honom.
— På filmkvällar satt han ofta under en filt med
tjejer runt om sig, eller någon satt i hans knä. Han
pillade i deras hår, och ville bli masserad eller ge
massage. Det var väldigt intimt. Men det var inget
konstigt då. Man såg ju honom som något slags
extrapappa till folk. Man fick känslan av att han
fanns där för dem.
I fyra år har biskopen haft kontakt med prästen som ville ha sin krage tillbaka.
Prästen såg biskopen som själavårdsstöd.
— Vi har haft en kontinuerlig kontakt där jag med hans handledning och också med
hjälp av andra har försökt hitta en väg tillbaka, säger prästen.
Samma dag som han får sin krage tillbaka hör han av sig till en flicka från ungdoms­
verksamheten:
”Jag har sedan i dag fått min behörighet tillbaka. I’m the last man standing”.
U
TEXT EMMA FAGERBERG FOTO KARL MELANDER
ngdomsverksamheten i den aktuella
kyrkan var en framgång. En kille
som var en del av verksamheten beskriver stämningen som idyllisk, alla
var bästa vänner med alla - ja, de var
som en stor familj. En flicka berättar att kyrkan var
som ett andra hem, en plats där hon kunde vara sig
själv, få trygghet och stöd.
Inledningsvis.
Hon blev senare sexuellt utnyttjad av prästen.
— Det som är så grymt gräsligt är att den här
prästens ungdomsverksamhet var vårt flaggskepp.
Det vi höjde till skyarna. Sedan ser vi att det är
rena rama Knutby vi höjt till skyarna, säger Inger
Harlevi, som när allt uppdagades var kyrkorådets
ordförande, och prästens arbetsgivare.
DET HÄR HAR HÄNT
2008 uppdagades att en då 42-årig ungdomspräst
sexuellt utnyttjat två minderåriga flickor i sin verksamhet.
Det handlade dock inte om sexuellt utnyttjande i lagens
mening eftersom flickorna var över 15 år. Fler flickor ska ha
fått inviter, enligt prästens arbetsgivare.
I januari i år beslutade Visby stifts domkapitel att förklara
honom åter behörig att utöva kyrkans vigningstjänst som
präst. Ingen av de utsatta flickorna kontaktades under
beredningen av ärendet, som officiellt pågick under tio
månader.
Beslutet har väckt starka reaktioner runt om i landet
16
Killen som nämns ovan minns hur alla ungdomar strävade efter att få vara med i klubben; att
vara vän med prästen.
— Alla såg extremt mycket upp till honom. När
jag blev konfirmationsledare kände jag att vissa
runt omkring mig kom nära prästen, men problemet var att det aldrig var någon kille som fick bra
kontakt med honom. Alla kände sig frånstötta,
säger han.
— Jag har fått berättat för mig i efterhand att jag
grät någon gång över att jag inte kunde få kontakt
med honom. Jag såg så himla mycket upp till honom, men jag kom inte nära.
Han berättar att prästen brukade ta upp sin tid
som krigspräst och visa bilder under ungdomskvällar. Det slutade ofta med att han bröt ihop
och likaså väckt en diskussion om vad Svenska kyrkans
nolltolerans egentligen innebär.
Enligt domkapitlet har en grundlig utredning gjorts
av mannens lämplighet att åter kunna verka som präst
utifrån dagsläget. Den utredningen är sekretessbelagd..
Kyrkoordningen, 31 kap, 13 § : En präst som har
förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får
förklaras åter behörig, om förhållandena ändrats på ett
sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt
uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen
godkänner den.
DET VAR PRECIS före midsommar
2008 som domprost Mats Hermansson satt i sitt arbetsrum när
två präster ringde på dörren.
— Jag öppnade och de såg ut att
vara helt slagna till marken. ”Vi
måste prata med dig”, sade de.
Då trodde jag någon hade dött,
berättar han.
Men prästerna kom precis från
ett samtal i domkyrkans sakristia
med två flickor som berättat att en ungdomspräst
utnyttjat dem båda sexuellt under lång tid.
Som domprost var Mats Hermansson prästens
chef, och han kopplade i sin tur in kyrkorådets
ordförande Inger Harlevi och biskop Lennart
Koskinen.
Arbetsutskottet i kyrkorådet kallades samman,
och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation kontaktades för att allt skulle gå rätt till. Tisdagen efter
midsommar blev prästen kallad till ett möte med
Mats Hermansson och Lennart Koskinen, i den
förstnämndes trädgård. I det läget visste prästen
inte vad saken gällde.
— Jag sade att ”det här har vi hört, stämmer
det?”. Han var tyst en stund och så svarade han att
”det stämmer”, berättar Mats Hermansson.
Prästen stängdes omedelbart av i väntan på utredning. Prästens tjänstedator, tjänstetelefon och
nycklar togs omedelbart ifrån honom.
Men någon utredning blev det inte i domkapitlet, som då leddes av dåvarande biskopen Lennart
Koskinen.
— Ena flickan vädjade till oss att inte göra det
offentligt, att det hade varit katastrof för dem och
att de i så fall skulle bli tvungna att flytta från
Gotland. På lilla Gotland hade de varit lätta att
identifiera, berättar Lennart Koskinen.
Eftersom man från kyrkans sida bedömde det
som hade hänt som utnyttjande av någon i beroen-
deställning ansåg man dock att en polisanmälan
behövde göras.
— Men enligt åklagaren föll det inte under
allmänt åtal, utan det var upp till kyrkan att själv
hantera. På sätt och vis var det skönt, för då behövde det inte bli offentligt. Jag ställde prästen inför
alternativet att själv avsäga sig behörigheten. Om
domkapitlet hade dömt hade det blivit ett offentligt protokoll som medierna tittar på. Så det var
tacknämligt för flickorna om han avsade sig kragen
själv, säger Lennart Koskinen.
— Slutresultatet skulle vara detsamma, att han inte skulle kunna
fortsätta vara präst. I efterhand
kan man fundera över det, men
hänsynen till flickorna måste vara
det absolut viktigaste. De var den
utsatta parten och de vädjade till
oss att göra vad vi kunde.
Tre år senare lämnade Lennart
Koskinen över till sin efterträdare, Sven-Bernhard Fast.
— Jag överlämnade många saker, bland annat det
här, och då sade jag till honom att det enligt min
bedömning är uteslutet att den här prästen kan
komma tillbaka i tjänst. Det var därför jag blev så
oerhört överraskad när jag fick höra om domkapitlets beslut, säger han.
— Även om domkapitlet skulle ha agerat juridiskt
korrekt kvarstår den moraliska frågan. Och särskilt
nu när det framkommit att han nu fortsatt att
trakassera en av flickorna tills relativt nyligen. Det
är ett indicium på att om han har haft samtalsterapi har det inte inneburit något. Min bedömning är
definitivt att han inte är lämplig. Man kan inte helt
utesluta risken för återfall. Dessutom tycker jag
inte att en person som har gjort en sådan här sak är
lämplig att vara präst.
» ’Vi måste
prata med dig’,
sa de. Då trodde
jag att någon
hade dött. «
”GUD - BESTRAFFA de 4 elaktänkande självgoda
kvinnorna som fördömde vår präst som fått sin
förlåtelse - och när de dessutom förtalar vår gode
biskop Sven-Bernhard så måste dessa omänskliga
kvinnors agerande avbrytas och bestraffas!”.
En dag i mars i år hittas en förbönslapp i domkyrkan med ovanstående text. Församlingspedagogen Pia Tofténius är en av dem med förnamn
angivna kvinnorna. Hon är den person inom
kyrkan som har mest kontakt med de flickor som
utsattes av prästen och har gjort allt hon kunnat
17
helt annat stift där man inte är hej och du med allt
och alla. Och det är det jag hoppas kunna driva i
förlängningen, att motionera till kyrkomötet om
att det kanske är dags att göra en översyn av hela
kyrkoordningen och framför allt; är inte Visby lite
för litet för att vara ett stift? Det är den stora frågan
jag har brottats med.
DET ÄR BÖRJAN AV APRIL. I snart två månader har
det stormat kring domkapitlets beslut att ge tillbaka prästen kragen. Linnea, som
egentligen heter något annat,
är helt slut. Dränerad. Över att
den svåraste tiden i hennes liv
blir till allmän åskådan, även om
ingen vet vem hon är, men ännu
mer över att ingenting hon säger
tycks spela någon roll. Kyrkan har
svikit henne än en gång.
— Jag är så besviken över att
man inte ser människors värde,
för jag tycker att det handlar om människovärde i
det här. Det handlar om att man sätter en man och
hans arbetssituation mot oss, och han värderas
högre.
Hon var den flicka som utnyttjades längst av
prästen. I två och ett halvt år.
— Jag är så trött på den här situationen, att inte
bli hörd en gång till, säger hon, med en röst så
blandad av sorg och ilska att den knappt bär.
Linnea var bara 15 år när prästen fick upp ögonen
för henne.
— Han var en fruktansvärt manipulativ människa, och jag gick på varenda grej. I och för sig
hade jag en väldigt stark magkänsla från början
att något var väldigt fel, men det slog ju han hål
på ganska fort och sade att ”du ska aldrig tro att
jag tänker skada dig, jag har inga baktankar, jag är
bara din vän”. Det sade han hela första året. Han
bearbetade mig väldigt, väldigt länge.
vuxen människa. Man befinner sig på något sätt i
ett gränsland där man vill bli sedd som vuxen, och
konstigt nog tycker man att man är det, men när
man tittar tillbaka på det ser man vilket barn man
var, säger Linnea.
Prästen frågade sedan henne om hon ville gå och
fika, vilket fick henne att reagera och skriva i sociala medier att det väl var underligt att en vuxen
människa ville gå och fika med henne.
— Då skrev han direkt till mig: ”Jag har läst vad
du har skrivit och du behöver
verkligen inte vara rädd för mig.
Jag är bara din vän, hur kan du
tro så om mig? Hur kan du tänka
något så illa om mig?”. Och jag
skämdes så fruktansvärt mycket
när han skrev det.
De träffades och fikade. Linnea
var så nervös att hon pratade
oavbrutet. Han började följa
henne hem efter ungdomsverksamheten, gav henne skjuts ibland. Han ville att
hon skulle komma till kyrkan även när det inte var
ungdomsverksamhet och se på film tillsammans
med honom. Hon tror att det var när han berättade
att han jobbat som massör som hon kände att saker
och ting började eskalera.
— Jag hade redan då svårt att ta mig ur situationen, för jag berättade inte för någon. Jag var bara
tyst för att jag skämdes något så fruktansvärt över
allt. När han frågade om han skulle massera mig
visste jag inte hur jag skulle ta mig ur det, så han
fick göra det, berättar hon.
— Jag kommer ihåg att jag låg på mage och
plötsligt kände jag att det var min rumpa han
masserade. Han bad mig vända mig om, och jag
kommer ihåg att jag låg och tänkte som ett mantra
i huvudet att ”om han rör vid mina bröst nu slår
jag till honom, sedan springer jag härifrån och
kommer aldrig mer tillbaka”. Men han gjorde inte
det den gången. Det där fortsatte som något sorts
sätt att successivt bryta ner en människa, och han
försäkrade hela tiden att ”jag vill inte dig något illa,
du är så fin”.
» Jag är så
trött på den här
situationen,
att inte bli hörd
en gång till. «
för att göra flickornas röst hörd. Förutom lappen i
kyrkan har hon inte fått några elaka kommentarer
- medan hon har fått över tusen uppmuntrande
kommentarer.
Hon var en av två som gick in och tog över verksamheten efter prästen, när den flyttades ner till
domkyrkan.
— Jag kom in i bilden när det här hade hänt. Det
jag mötte där han hade varit verksam var en otrolig
- jag citerar ungdomarna - sektliknande verksamhet. Det var oerhört svårt för människor att få
insyn och att få komma in. Det fanns en inre krets
som var otroligt knuten till den här prästen och i
viss mån till diakonen som jobbade där, berättar
hon.
— När jag kom in där var det en bunt ganska
trasiga ungdomar som kände sig otroligt svikna,
och som han via sitt sätt hade manipulerat och
sedan undanhållit bland annat varför han hade
slutat där. Han hade inte sagt som det var, så
klart. De var jätteledsna, för det gick rykten om
att han fick sparken för att han var så populär.
Ungdomarna förstod inte vad som hade hänt,
utan gjorde uppror och stormade ett kyrkorådsmöte.
18
Vid ett möte i kyrkan med anledning av det som
hade hänt ställde sig en tjej upp och sade ”i den
här kyrkan knullar vi vem vi vill!”. Det berättar en
mycket trovärdig källa som fanns på plats.
Ungdomsverksamheten flyttades omedelbart till
domkyrkan och arbetet strukturerades om.
EN ANSTÄLLD I DEN AKTUELLA kyrkan fick reda
på orsaken till att prästen slutade och kontaktade mammor till flickor som utsatts på ett eller
annat sätt, och sade till dem: ”Jag hoppas att
din dotter mår riktigt dåligt för hon har ljugit så
att vår gode präst tvingats sluta”. Det berättar
samma källa.
Personen blev uppsagd, men jobbar i dag inom
kyrkan på fastlandet.
Pia Tofténius, som suttit och lyssnat på tjejernas
berättelser, är både arg och upprörd.
— Han lovade dyrt och heligt att aldrig ta kontakt
med någon av flickorna, och det bröt han. Och har
brutit fram till dags datum. Det är därför jag bråkar
om det här. Jag har ingen egen vinning i det här,
säger hon.
— Jag tycker att det här är ett sådant otroligt
känsligt ärende att det skulle ha hanterats i ett
ALLTING BÖRJADE PÅ ETT LÄGER. Prästen lyssnade
på musik som Linnea tyckte om och ville skicka
över det till henne, så hon fick hans MSN. Inte ont
anande tog hon emot den och började skriva med
honom på chatten.
— Sedan började han skriva små flirtiga kommentarer om att jag hade vackra ögon, att jag var så
fin… När man bara är 15 år tror jag att det är väldigt
lätt att man tar emot sådana kommentarer från en
ETT TAG DÄREFTER bestämdes det att Linnea
skulle vara barnvakt till prästens barn, och bo
över på hans sommarställe. Men han var själv
också där. Hon minns hur de satt i soffan på
nedervåningen och skulle se på film när barnen
19
somnat, och hur han bjöd henne på äppelvin som
han bryggt själv.
— Sedan böjde han sig fram och kysste mig och
då sade jag: ”Oj, nej, vad gör du?”. Och då svarade
han: ”Det är ingen fara, barnen sover”. Jag var bara
i chock, jag kan inte ens komma ihåg vad som hände efter det. Jag tror att jag bara försökte avbryta,
men jag satt också fast ute på landet på Gotland,
det var inte så att jag kunde springa därifrån.
Hon beskriver hur prästen centrerat allt i kyrkan
runt sig själv, hur han alltid var
en central punkt och att alla ville
ha hans fokus. Linnea fick mycket
fokus, särskilt när de var själva.
Men han tog också. När hon kom
in på hans kontor - som låg bakom
sakristian och där dörren kunde
stängas med en upptaget-skylt
på utsidan - för att prata om sina
problem vände det väldigt snabbt.
Inledningsvis vände det till att
han själv berättade om sina problem i stället för att
lyssna på hennes, i ett senare skede vände det till
att han ville ha sex.
— Han berättade att han hade varit krigspräst,
om hans tid i kriget och visade en massa bilder för
mig. Han kunde bryta ihop och så skulle jag trösta
honom och det var väldigt, väldigt konstigt allting,
minns hon.
och gick omkring med böjd rygg och såg helt
förstörd ut uppe i kyrksalen, och jag kände att
”det här är mitt ansvar, vad fan har jag ställt till
med?”, berättar hon.
— Det är konstigt att man är så himla ung och
ändå tänker att man bär en hel församling, bär
ansvaret för allihop, men det var min verklighet
då. Han kunde se mina svaga sidor, att jag har
fruktansvärt svårt att såra människor, och det
utnyttjade han till hundra procent.
» Jag vågade
LINNEA MINNS både datum och
tid; den 19 december, kvart i sex
på kvällen. Hon var några månader in på sitt 16:e år och befann
sig i kyrkans lokaler.
— Jag minns att vi låg i en
bebispöl, en madrass med en
liten kant så att inte bebisar ska
rulla ut. Från ingenstans tar han
upp en kondom och säger: ”Är
det inte dags nu?”. Jag blir helt stel och säger: ”Aa”.
Efter det där blev det heltokigt. Det var mycket
annat runt omkring mig som inte heller var okej, så
jag gick bara runt och mådde rätt kasst.
Linnea, som alltid varit en glad och social tjej,
bröts ned av prästen och tappade många av sina
vänner.
— Man satt aldrig och pratade om saker, för allt
resulterade i att han ville ha sex med en. Jag vet
exakt hur han gjorde, han hade sina mönster. Han
brukade röra på insidan av låren i en liten cirkel
som blev lite större och man bara ”okej, nu vet
jag vad du vill, men jag vill bara sitta och prata
om livet”. Men det fanns inte utrymme för det för
honom, säger hon.
— Jag tror att han fick något slags storhetsvansinne mitt i allt det där, för han blev personlighetsförändrad. Han skulle vara cool och vara
med i alla lekar och sitta med i cirklarna och
snacka om känslor. Och det blev bara jättekonstigt, för det var inte hans roll. Så var han inte
när jag började där, för då hade han verkligen en
tydlig roll som en stark människa, men det där
försvann helt och hållet och han försökte bli en
i gänget.
inte röra honom
alls, tänkte att
det är väl så här
det går till . «
LINNEA HADE ALDRIG VARIT med en kille i hela
sitt liv och hon var 15 år. Kvällen innan ungdomsgruppen skulle åka ut på läger på Gotska Sandön
började han ta på henne.
— Jag vågade aldrig röra honom alls, men han
skulle röra mig och jag fick lite panik av det, kände
total rädsla. Jag tänkte att ”det är väl så här det går
till, man kanske inte tycker att det är så kul första
gångerna”.
Ute på lägret snuddade de inte vid varandra. Hon
hängde med sina kompisar och han var som vilken
präst som helst. Linnea sade till honom att det var
så hon ville att deras relation skulle vara, att de
skulle vara kompisar.
Han svarade: ”Så du vill inte vara med mig
igen?” och började gråta.
— Det var så många sådana skuldgrejer han
lade på mig, om och om igen. Jag vet att jag
försökte avsluta saker och ting säkert minst 25
gånger. Det slutade alltid med att han bröt ihop
20
NÄR ALLTING HADE PÅGÅTT i över två år hade
Linnea börjat drabbas av riktiga ångestkänslor
över att hon inte kunde ta sig ur situationen. Så
fort hon försökte grät han, och hon orkade inte
längre.
Det fanns en annan tjej som hon sett att han
träffade ganska mycket, en god vän till henne själv.
Linnea hade berättat för den tjejen att hon blivit
av med oskulden, men inte med vem. När de två
flickorna hamnade ensamma i ett rum på en fest
berättade hon vem som tagit hennes oskuld.
— Då bara smäller det till och det rinner floder av
tårar nedför kinderna på henne. Jag frågar varför
hon gråter och då tittar hon upp
på mig och säger: ”Han har gjort
exakt samma sak mot mig i ett års
tid”. Då hade han hållit på med
mig i två, två och ett halvt år.
Klockan började närma sig
midnatt när de två flickorna
ringde prästen och mötte honom
i kyrkan. Vissa hade fått nycklar
dit, och Linnea var en av dem.
Hon skällde ut honom, kastade
nycklarna på honom och bad honom dra åt hel­
vete.
Det ledde ingenstans. Utredningen lades ner och
prästen fortsatte att höra av sig till båda flickorna.
— Till den andra tjejen skrev han att henne måste han be väldigt, väldigt mycket om ursäkt. Men
han kunde inte be mig om ursäkt, för mig älskade
han. Och det är rätt absurt.
När hon i efterhand har läst igenom mejlkonversationen med prästen, som skedde efter att han
flyttat från ön, ser hon hur hon försöker avfärda
honom utan att vara otrevlig.
— Han skriver till mig att
han har fått kontakt med en av
mina andra vänner och jag skriver att ”låt bli henne, rör inte
henne”. Så jag var nog ganska
medveten om vem han var
redan då.
Två eller tre år senare klev
prästen en dag in på hennes
jobb.
— Vi hälsade på varandra. Jag
blev så jädra nervös när jag såg honom. Sedan tog
det tre minuter och så fick jag ett sms där det stod
”vad snygg du är i uppsatt”.
Någon tid efter den händelsen tog prästen kontakt med Linnea och ville träffa henne. Och hon
tyckte att det nog var bra, för att de behövde prata
ut om allt som varit. De satt i en bil och pratade
när han frågade om hon kunde hjälpa honom att få
tillbaka sin prästkrage, för att hon ”var den enda
som kunde hjälpa honom”.
— Jag bara tittade på honom och så sade jag: ”Du
har gjort det här, inte bara en gång utan två gånger,
jag tror aldrig att du kommer att kunna vara kapabel att vara ungdomspräst igen. Och även om du
skulle vara det skulle jag aldrig ge dig den chansen
igen”. Och då svarade han: ”Är det inte dags att
förlåta nu?”. Och då sade jag: ”Nej, jag kommer
aldrig förlåta dig för det du har gjort mot mig”. Och
det står jag fast vid.
» Jag sa: ”Jag
kommer aldrig
att förlåta dig”.
Och det står
jag fast vid. «
ALLTING RESULTERADE I att Linnea började öppna
sig för några vänner, och en av dem sade åt henne
att hon måste berätta för någon annan inom
kyrkan om det som hänt. Valet föll på hennes
konfirmationspräst. En kvinnlig präst blev också
inkopplad. De förklarade att de skulle gå vidare
med saken.
— Jag var väldigt, väldigt mån om att mitt namn
inte skulle komma ut, sedan fick de gå hur långt de
ville med det.
Efter det fick flickorna bara veta vad som hände
av en enda person - prästen. Han berättade om att
han sagt upp sig, att han avsagt sig prästkragen
och förklarade för dem vad som hände.
— Jag fick reda på i år att han hade fått en sträng
order om att inte höra av sig till oss, men det gjorde han ju absolut. Den kvinnliga prästen ringde
mig och sade att jag måste in på förhör hos polisen
och att hon skulle lämna mitt namn till dem.
Och då sade jag att hon inte fick. Hon sade då att
hon var tvungen, och jag sade att ”du är präst, du
får inte”. Fem minuter senare ringde polisen. Så
då gav hon mitt namn ändå. Så hon bröt mot sin
tystnadsplikt. Än en gång blev vi överkörda. Så
jag hamnade i ett videoinspelat polisförhör och
satt där i sex timmar.
LINNEA BERÄTTAR ATT DET FANNS en person som
sett något som var fel, under tiden som allt fortfarande pågick i kyrkan. Det berättades för henne.
Och att det hade kommit fram till dåvarande domprosten, som avslagit det.
— Till sist hade den personen slutat.
När allt sedan blev avslöjat hade Linnea mejlkontakt med en kvinna som också jobbade i kyrkan.
Kvinnan skrev att hon inte trodde Linnea, och att
21
hon hade en fråga för att veta om Linnea talade
sanning eller inte:
”Vilken är hans känsligaste kroppsdel?”.
— Jag bara: ”Va? Vad är det här för konstig fråga?
Jag vet inte, bröstvårtorna? Vad vet jag?”. Och hon
bara svarade; ”Tack”.
Om det var ”rätt” svar på frågan fick Linnea aldrig veta. Men kvinnan fortsatte skriva till henne,
om att Linnea hade hittat på.
— Varför skulle jag göra det? Vem vill ha de här
ryktena om sig? Om jag hade kunnat ge min högra arm så hade jag
valt att inte vara med om det här,
säger hon.
Linnea förklarar att hon visste att han hade fått
tillbaka prästkragen redan tre veckor innan församlingspedagogen Pia Tofténius ringde henne.
— Det visste jag för att han själv skrev till min
kompis och berättade det. Och jag visste inte vad
jag skulle göra, säger hon.
— Han har skrivit sms till henne, utan att hon
svarar, kanske en gång i månaden - hela tiden. Och
han har också försökt ge sig på henne tidigare. Han
ser inte vad han har gjort för fel, att vara präst är
det enda som är viktigt för honom. Jag tycker att biskopen kan
fundera på vad en prästs uppgift
är. Det är väl ändå att vara
själavårdare och ge människor en
trygg och säker plats att få utöva
sin tro och få känna förtroende
för en människa. Det är inte en
rättighet att vara präst.
Det är viktigt för Linnea att
allt blir rätt. I en film Aftonbladet
publicerade visas ett rum som sades vara prästens
kontor, där allt skulle hänt. Men det lilla kontoret
där allt hände låg i ett mörkt hörn av kyrkan. Bakom sakristian. Med den där upptaget-skylten som
kunde hängas på utsidan.
— Jag kan inte förklara hur jag gick på alltihop, för från första stund hade jag en så stark
magkänsla att det här var inte rätt. Tänk om jag
hade vågat ta tag i någon vuxen människa då och
sagt att det var något som oroade mig. Men jag
vågade inte och plötsligt satt jag i den där jävla
båten där en 42-årig man tar min oskuld. Det var
min verklighet helt plötsligt, och något jag inte
kommer att bli av med.
— Det är något jag verkligen skulle vilja säga till
unga tjejer och killar, att om något någonsin känns
fel, minsta lilla, våga säga det till någon. För det
kan verkligen rädda en från så jävla mycket skit.
» Biskopen ger
prästen för­
låtelse. Han blir
ursäktad för
sitt beteende. «
ÅTERIGEN HAR Linnea berättat
sin historia, för att hon inte vill
att prästen ska få sin behörighet
tillbaka.
— Jag känner mig så extremt
arg på den där biskopen. Jag fick
ingen normal ungdom, för den försvann på grund
av en präst som var så jävla kåt att han inte kunde
hålla igen. Varför ska den människan få en andra
chans? Han har gått emot varenda kyrklig regel,
nästan vartenda av Guds budord. Han har gjort alla
fel man kan göra. Och ingen har pratat med oss.
— Biskopen och domkapitlet ger prästen förlåtelse. Det är faktiskt det som händer, att han blir
ursäktad för sitt beteende. Vem är det som har rätt
att ge förlåtelse egentligen? Är det de? Eller Gud?
Kanske enligt deras tro, men det är faktiskt jag,
och väldigt många andra, som har rätten att ge
förlåtelse. För det sitter fortfarande kvar i oss. Inte
en enda gång har han bett om ursäkt för vad han
gjorde mot mig, inte en enda gång. Så det är inte en
människa som ångrar det han har gjort.
Linnea är uppgiven. Hon konstaterar att det är
dags att Svenska kyrkan ändrar sina regler, om de
nuvarande leder till att en sådan här situation kan
uppstå.
— De ger honom rätten att göra samma sak en
gång till. De kan prata hur mycket som helst om att
bedömningen görs utifrån dagsläget, men hur kan
de vara så säkra på att han är bra i dag? När de inte
hört med oss? Det kommer fram redan nu att har
har skrivit till en tjej, min kompis, än i dag. Och de
sitter och säger att de vet allt. Hur vet ni det? Vi har
inte berättat det, så det kan ni inte veta. Det är en
lögn.
22
FAKTUM ÄR ATT DET FANNS en person i den aktuella kyrkan som försökte slå larm om prästens osunda relationer till vissa flickor - redan vid årsskiftet
2004-2005.
— Anledningen till att jag vill prata om det här
är att jag tycker så väldigt synd om de flickor som
varit utsatta för det här. Han valde ut flickor som var
speciellt utsatta, och när man konfronterade honom
med det sade han att han hade ett uppdrag att vara
en fadersfigur för de här flickorna, berättar personen.
Det var före en gudstjänst som personen gick ner
till ett rum i kyrkans källare för att vila. I det mörka
rummet låg prästen och kramades med en tidigare
konfirmand.
— När jag öppnade dörren blev de ertappade, och
flickan sprang efter mig upp i kyrkan och sade att
inget hade hänt. Han kom också till mig och sade
att hans familj var på fastlandet och att han kände
sig ensam. Det var en massa svammel i största
allmänhet, säger personen.
— När jag såg dem var hon över
15 år. Han var ju väldigt smart på
det viset.
Personen berättar att alla flickorna ville kramas med prästen
och att de också gjorde det när
folk såg på.
— Då försökte han låtsas som
ingenting. Han bara höll ut
armarna som att ”jag gör inget”.
Men sedan har jag sett hur han
har gjort saker bakom en dörr, stått och hånglat
med flickor. Och det har fler än jag sett, säger
personen.
— Jag fått berättat för mig i andra hand att det
varit andra flickor, men jag har sett en flicka som
jag sedan tog kontakt med och bad dra sig ur det
hela, göra något av sitt liv. Jag tror att hon gjort det,
att hon klarat sig bra. Jag hoppas det.
Det är inte bara den här personen som uppger att
dåvarande domprosten Ove Lundin kontaktades
med anledning av att prästen setts i en olämplig situation med åtminstone en flicka. Men Ove Lundin
själv vägrar kommentera saken.
— Om det är någon som kontaktat mig eller inte
kan jag inte yttra mig om som du begriper.
Det var ju inte under tystnadsplikt du blev kontaktad, utan du blev kontaktad med en reaktion
på att något inte stämde.
— Jaja, du får finna dig i det jag
säger. Jag tänker inte yttra mig i
detta ärende. Icke alls.
» Du får finna
dig i det jag sä­
ger. Jag tänker
inte yttra mig.
Icke alls. «
PERSONEN SLOG LARM om det hen sett till sin närmaste arbetsledare, som i sin tur tog kontakt med
dåvarande domprosten Ove Lundin.
— Men det tog stopp där. Jag gick och pratade
med en präst, men den prästen gick inte heller vidare med det. De bara sade att ”lägg ner det där, du
kommer ingen vart, det är ingen som kommer att
tro dig”. Det vanliga med makt, berättar personen.
— Man blir lite besviken över att man inte blev
trodd, utan att det är sådan makthierarki och att
jag inte hade tillräckligt hög befattning för att
man skulle bry sig om det. Eller så vill man inte att
sådant här ska komma fram, att man ska vara lojal.
Jag blev väldigt upprörd i alla fall.
Relationen mellan personen som larmade och
prästen var väldigt dålig.
— Han förstod väl att jag såg igenom det där.
Så det var ingen rolig arbetsplats att vara på. Han
nonchalerade mig, tilltalade mig inte och vägrade
samarbeta. Det var en jobbig tid, säger personen.
DEN ANDRA FLICKAN , Linneas
vän, berättar i ett mejl till Horisont
om hur hon utnyttjades av prästen. Vi kan kalla henne Jennifer.
”Jag var konfirmandledare, sjöng
i kören, åkte på läger och deltog i
kyrkans mässor och gudstjänster,
som en helt vanlig ungdom. Prästen var otroligt
uppskattad och omtyckt av församlingen. Med sitt
karismatiska sätt fångade han många till kyrkan
med sina ord och handlingar. Under den här tiden
kände i alla fall jag att det var något speciellt där i
kyrkan – en speciell gemenskap!”, skriver Jennifer.
Hon fick höra av flera av sina vänner att de gick
till prästen för att prata om sina problem och få råd
av honom. Jennifer, som hade det jobbigt hemma,
tänkte att hon också skulle söka hans stöd och
råd. Hon började gå i samtal hos honom, som till
en början var bra och helt vanliga samtal. Efter en
tid började samtalen handla mer och mer om hans
egna problem, och han blev allt mer flörtig.
Precis som med Linnea, började prästen ha
kontakt med Jennifer över chatt och mejl. Vad som
sedan hände är som att lägga ett karbonpapper
över Linneas berättelse.
”Första gången vi har sex är i kyrkan. Han bjuder
mig också på alkohol vid några tillfällen i hans
stuga och jag sover över där en gång. Jag känner mig
vuxen i hans sällskap och han uppvaktar mig och ger
mig smickrande kommentarer. Men ju längre in i den
här röran jag kommer, ju mer inser jag att det är fel
och jag känner mig dålig, äcklad och utnyttjad. Han
vill bara ha sex med mig när vi träffas och ingenting
annat. Jag har sex med honom fast jag inte vill, efter
att han lyckats övertala mig och beklagat sig om hur
synd det är om honom”.
23
Jennifer började må riktigt dåligt och hade svår
ångest över relationen, som hon flera gånger försökte dra sig ur. Räddningen kom när hon träffade
en jämnårig kille som hon blev kär i.
Efter att Jennifer träffat Linnea på festen och allt
uppdagades fortsatte prästen att höra av sig. I början mer frekvent, men sedan mindre och mindre.
”Jag kommer ihåg att han hörde av sig i december
2008 och frågade om det var jag som hade anmält
honom och sedan några fler gånger under cirka ett
år då han försökte få mig att förstå
att det han gjort inte var fel och
att han behövde sin krage tillbaka. Han skrev också att han hade
förlorat allt och försökte lägga över
skulden på mig”.
Hon svarade på väldigt få sms
och till slut slutade han att höra av
sig. Men i år dök han upp i dom­
kapitlets beslut.
”Att domkapitlet inte har pratat
med oss ”drabbade” under deras grundliga undersökning är ytterst märkligt. Biskop Sven-Bernard
Fast som beklagar att de utsatta kvinnorna nu mår
dåligt och menar att det beror på den uppmärksamhet som det här fallet fått i media, vet ju inte vad han
pratar om. Jag som faktiskt är en av de drabbade
unga flickorna kan berätta hur jag känner; jag är
förbannad på beslutet som domkapitlet har tagit
om att han är lämplig att arbeta som präst! Han
utnyttjade sin roll som präst och ledare, han utnyttjade mig och mina vänner både emotionellt och/eller
sexuellt under flera års tid. Ungdomar som var en del
av hans ungdomsgrupp. Man hör ju att det här inte
klingar”, skriver Jennifer och fortsätter:
”Jag och den andra tjejen anmälde det som hade
hänt för att stå upp för det vi visste var fel, för att
skydda andra tjejer. Men nu, sju år senare, menar
domkapitlet att det var okej. Det är som ett riktigt
slag i ansiktet”.
vackraste platsen, på en höjd, ligger kyrkan med
slående utsikt över en sjö.
Det lilla huset delar tomt med några andra hus,
vilket gör det lite svårare att hitta med hjälp av kartor. Kombinationen av morgonens relativt tidiga
timme och ett litet barn gör att varken prästen eller
hans fru sedan drygt ett halvår hunnit kliva ur
morgonrockarna. Hon blir skakad av det oväntade
besöket. Han hälsar avvaktande, men bjuder till
sist in oss eftersom kall luft drar in genom den
öppna dörren. Vi bjuds på kaffe,
små släta bullar som han har
bakat. Han visar sina målningar.
På en liten duk är en del av ringmuren avbildad, liksom Visby
ur ett Almedalsperspektiv på en
stolsrygg.
— Gotland är ett av mina hemma, konstaterar han.
Hittills har han sagt nej till alla
journalister som velat intervjua
honom. Och han är tveksam, säger att de känner
sig misshandlade. Han vill kolla upp oss, ringa
några samtal. Vi lämnar våra telefonnummer,
säger att vi finns kvar på orten under dagen och
åker därifrån.
» Sju år senare
menar domka­
pitlet att det var
okej. Det är ett
slag i ansiktet. «
PRÄSTEN BOR I DAG i en avkrok i Småland, på ett
ställe där man får mer hus för pengarna än någon
annanstans. Där man bedöms efter vem ens far
och farfar är. Befolkningsmässigt motsvarar orten
en mindre socken, och de få som passerar den här
tidiga morgonen hälsar vänligt med en höjd hand.
Bortsett från den frekvent besökta obemannade
bensinstationen råder ett kompakt lugn på orten,
det enda som hörs är intensivt fågelkvitter. På den
24
DET DRÖJER NÄSTAN tre timmar innan vi får klartecken.
Den här gången sitter vi ute på familjens altan.
Prästens fru är också med under intervjun.
— Om jag ska berätta min historia vill jag bara
säga att det som har med mig att göra kan jag
berätta, sedan finns det andra personer som jag
inte frågat om lov och dem kommer jag inte säga
något om. Jag har en gång lovat dem att inte prata
om de här sakerna, och det gjorde Visby domkyrkoförsamling också. Även om ingen annan håller
sina löften ska jag försöka göra det åtminstone,
säger han.
Prästen flyttade över till Gotland definitivt
1998. Han har tillbringat mycket tid på ön under
sin uppväxt och hade ett intresse att arbeta inom
Försvarsmakten, som militärpräst.
— På den tiden fanns det ordentligt med sådant
på ön, och gott om möjlighet att så göra.
Först fick han en annan församlingstjänst, men
så småningom kom han in till Visby och påbörjade
en tjänst som var kombinerad mellan Försvarsmakten och kyrkan.
— Det var en väldigt speciell konstruktion, för på
ett sätt var det uppdelat i tid - jag skulle vara viss
tid på ena stället och viss tid på andra - men hur
mycket tid jag lade på de olika ställena var upp till
mig. Där behovet var som störst för tillfället skulle
jag vara som mest. Och det var frid och fröjd med
det. Sedan kan man väl säga att det blev lite väl
mycket.
ETT REGEMENTE LADES NER , en fredsbevarande
enhet skickades till Kosovo - där även prästen själv
tjänstgjorde under en period - vilken Gotlands
regemente var huvudansvarigt för. Samtidigt var
det en hög arbetsbörda i församlingen.
— I efterhand, efter att ha fått hjälp att reda i det
på ett professionellt sätt, tror jag att det blev någon
form av utmattningsdepression. Men man vill inte
vika ner sig i första taget, utan man vill göra rätt
för sig helt enkelt. Så jag gjorde det, jag gjorde rätt
för mig. Och det gjorde inte saken bättre, jag blev
tröttare och tröttare, berättar han.
—Jag upplevde allt som svart. Det fanns ingen
livsvilja, utan jag gick på autopilot. Även det som
var ljus i vanliga fall upplevdes inte så. Det var som
att gå omkring med en blöt, kall, grå filt över hela
tillvaron. Det fanns inget ljus någonstans, och i
det hungrar man på något sätt efter ljus. Resultatet
blev till sist att det blev tokigheter. Så småningom
kom jag till någon besinning och försökte ta tag i
det där.
Vad är det där?
— Ja, det hände ju saker. Som andra personer
också var inblandade i. Exakt hur det var kan jag ju
inte säga, för då berättar jag om andra människor,
en annan människas historia.
Finns det något i uppsägningen som var rätt?
— Jag tror ju att det hade varit väldigt svårt att
fortsätta. Resultatet tror jag hade blivit någon form
av att jag hade skiljts från min tjänst. Det är möjligt
att en domkapitelutredning kanske hade tagit ifrån
mig behörigheten för en tid. För ofta är sådant villkorat och tidsbestämt. Det som hade hänt då är att
det hade stått klart vad som egentligen hade skett.
Det hade varit svårt att sprida den här typen av
desinformation. Det hade blivit klarlagt och utrett.
Nu är det lätt att fylla på med vilken sanning man
vill, säger han.
— Om jag nu ska säga någonting om det som alla
är så intresserade av, det som hände, så är mycket
av det som står i tidningarna faktiskt inte sant,
25
Är inte präst som yrke extra känsligt?
— Nej, jag vet inte. Det finns många känsliga
yrken. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det.
Om jag ska stiga ut ur mig själv, tänka att det handlar om en helt annan människa, då skulle jag säga
att ”nej, det tänker jag inte att det skulle göra”.
För det första är jag inte dömd för något brottsligt.
Sedan förändras man. Man är inte samma person
hela tiden. Vi tror på att människor förändras, att
människor kan ta sig ur situationer. Att om man är sjuk och
dålig vid ett tillfälle kan man
vara ytterst lämplig vid ett annat
tillfälle.
Men gäller det allting?
— Ja, det gäller allting. I svensk
rättsstandard har du det så. Om
du begår ett mord är du inte diskvalificerad för fortsatt samhällsliv i resten av ditt liv, så är det ju
inte. Du får ta konsekvenserna av det och om du
sedan är återställd och kan återgå till samhället får
du faktiskt göra det.
man propsade på att han skulle säga upp sig själv
och att han skulle avsäga sig prästämbetet själv.
— Så där gör man egentligen inte. För allas rättssäkerhet och för att sanningen ska komma i dager
på riktigt ska man göra en ordentlig utredning
på en gång. Det ville man inte. Och jag var inte i
den situationen att jag just då tänkte att det där är
galet, utan jag gjorde som man sade till mig. Jag
sade upp mig och jag begärde utträde ur prästämbetet och sade inte varför. Sedan
försvann jag.
Om man vänder den här historien, om det var du som fått den
här vetskapen och du var arbetsledare, hur hade du reagerat då?
— Jag hade nog gjort något motsvarande. Jag hade inte försökt få
saker att gå fort, men jag hade lyft
fram det som hade blivit sagt och
det som hade hörts. Jag hade för
en tid, medan man utrett saken ordentligt, stängt
av personen. Personen hade inte stått själv, utan
alltid haft någon med sig. En facklig representant
eller någon annan person. Egentligen av flera skäl;
när man får någonting sådant här så snabbt på sig
så fungerar man inte klart i skallen. Man vet inte
vad folk säger, man förstår inte innebörden av vad
folk säger, man förstår ibland inte vad man själv
säger och varför man säger saker man säger. Man
blir så maxad i huvudet, det är så mycket som
händer och allting gungar. Sedan hade det blivit
ett domkapitelärende, absolut.
» Jag vet inte
om man kan
säga att det
finns några
livstidsstraff. «
utan har med rykten att göra. Jag känner inte igen
mig i historien. Det är faktiskt inte så att jag har
skrivit någon slags in blanco bekännelse där man
kan fylla i vad man vill. Jag har inte erkänt en
massa saker som man påstår i media. Det stämmer
inte. Jag har inte penetrerat en massa 15-åringar
som en tidning skriver. Så är det inte, faktiskt.
Visst är det sant att jag hade en otillbörlig relation
som jag inte skulle ha haft, men sedan har min
tystnad kring det hela gjort att människor kan säga
allt möjligt.
Och tjejerna som träder fram och berättar det
här?
— Jag vet inte vad det är, jag känner inte igen mig
själv. Jag gör faktiskt inte det.
Nu sade du förresten att du haft en otillbörlig
relation?
— Ja, om jag ska vara ärlig är det ju så. Sedan
har det figurerat andra personer i det här sammanhanget som dykt upp. Ibland har jag vetat
vad det är för person, tror jag. Men de som träder
fram, vilka är de? Jag kan inte bedöma något av
det där. Vem som säger det, var det kommer ifrån
- jag vet ingenting. Så det känns jättefrämmande
för mig. Ni ska inte tro att det är någon som sagt
26
till mig att ”hörru, det här är du anklagad för. Så
är det, här är bevisen och här är vittnesuppgifterna”. Så jag vet faktiskt inte. Jag tror att ni vet
mer om det än jag.
Så det du står för är en relation, inga flera?
— Ja, det är det jag känner.
Ni har ingen kontakt nu?
— Nej.
Hade ni kontakt efter att du flyttade?
— Någon enstaka gång har vi talats vid för
mycket, mycket länge sedan. Men inte sedan. Det
blev viktigt efter ett tag att prata, då gjorde vi det.
Det jag har trott är att det har varit reparerat. Det
har inte funnits någon som helst indikation på
något annat som kommit fram till mig. Under alla
åren jag har haft kontakt med stiftet, och med folk
på Gotland så har det inte funnits någon indikation på att det skulle vara något. Utan det är först
flera veckor efter beslutet som det blev, av någon
anledning, aggressivt, upprört och konstigt. Jag får
inte ihop det.
Du känner inte själv att det som hände diskvalificerar dig från rätten att vara präst?
— Jag vet inte om man kan säga att det finns
några livstidsstraff.
HAN BESKRIVER SITUATIONEN som blev när allt
kom fram till hans arbetsgivare som ”kuppartad”.
Han menar att han hade kunnat ta tag i sin situation, och att han redan innan hade kontaktat en
kollega han hade starkt förtroende för.
— Eftersom det var fråga om en själavårds­
kontakt har han inte figurerat i någon utredning
eller så, men jag kontaktade honom för jag förstod
att situationen i längden var ohållbar och att jag
måste lägga upp någon form av strategi för att
komma tillrätta med saker och ting. Vi hann inte
med att komma speciellt långt eftersom vi hamnade i det tvärstoppsslutet, säger han.
— Jag vet inte om det var deras intention, men
jag upplevde det som att de ville göra sig av med
mig helt enkelt. Ungefär som när en galopphäst
som presterat på topp bryter benet, så lägger man
inte ner något på det, utan man gör sig av med vederbörande. Allt gick oerhört snabbt. Jag fick inte
tillfälle att tänka efter, inte tillfälle att ta kontakt
med anhöriga. Jag upplevde att man försökte se till
att jag inte skulle kunna reagera, inte skulle kunna
tänka, inte skulle kunna ta de kontakter man behöver. Allt gick väldigt fort.
Han säger att ”man” var väldigt angelägen om att
inte göra ett domkapitelärende av situationen. Att
EFTER ATT HAN LÄMNAT ifrån sig kragen flyttade
han till ett område på fastlandet där han visste
att det fanns gott om jobb. Han jobbade som
föreståndare för en social hjälporganisation
först, och har sedan jobbat med olika typer av
industriarbeten.
— Mycket truckkörning har det blivit, mycket
lager. Sedan lade jag däck på fälg, 200 om dagen
ungefär. Det får man muskler av kan jag säga. Så
jag har pysslat med många saker.
Under det första året gick tiden åt till att försöka
lösa praktiska ting.
— Då höll jag på med frågor som ”var ska jag få
pengar ifrån? Hur ska jag få mat på bordet? Var ska
jag bo? Var ska jag ta vägen?”. Sedan kände jag att
det fanns behov att att börja ta tag i det psykiska.
Egentligen hela upplevelsen; vad jag kom ifrån, hur
27
jag hamnat i det, vad som hade hänt, vad som hänt
med mig efteråt, hur jag hade tagit det. Både på det
kristna planet men också på det psykiska planet
och det medicinska planet, säger han.
— Jag tog kontakt med vården och sade ”jag är
nog inte riktigt kry”, och ”så här och så här är det”.
De sade att ”nej, det har du helt rätt i” och så fick
jag piller. Jag fick gå med det ett tag innan vi tog
nästa steg. Då fick jag genom primärvården träffa
psykolog och börja jobba med de här sakerna. Det
var flera saker att hantera och
komma tillrätta med. Bara det att
komma tillrätta med förvirringen
är rätt viktigt, man är rätt förvirrad initialt.
hamnat där, vad som hade hänt sedan. Så vi hade
ganska många kontakter. Han har pratat med mig
jättemycket, men han har också pratat med andra
människor jättemycket för att få reda på vad som
egentligen hände. Så intresset har inte bara varit på
hur det var då, utan hans fokus har varit på när jag
är klar och färdig och beredd att gå in i situationen
igen, om någonsin.
DET FANNS YTTERLIGARE PERSONER i gruppen
runt prästen.
— Vi har träffats, de har kallat
mig till intervjuer, de har pratat
med mig i grupp och sedan har
jag på deras uppdrag gjort saker.
Det är ingen standardmall man
går igenom, utan man ser vilka
behov det finns.
Är det samma personer som
gav dig kragen tillbaka?
— Det var den gruppen som
sade att de tyckte att jag var färdig för ett beslut.
Sedan presenterades det här beslutsunderlaget för
hela domkapitlet och beslutet togs utifrån det. Och
det är rätt många personer som tagit ställning till
underlaget och sagt att ”visst, vi tror på detta”.
Vill du jobba som präst en dag igen?
— Det är vanskligt att säga just nu kan jag säga.
Alltså, helt ärligt, vill man arbeta i en organisation
som arbetar på det sättet, som den tydligtvis gör?
Om det nu var så att det fanns saker som var ouppklarade, som behövdes klara upp, så tänker jag att
det vettiga sättet är att man samlas och så klarar
man upp det. Man skriver inte till Aftonbladet
och ber dem klara upp det. Jag tycker att det är ett
ytterst olämpligt förfarande. För alla inblandade.
Och då känner jag; vill jag vara i en sådan kultur
där man jobbar på det sättet? Jag är tveksam. Som
jag känner just nu, säger han.
— När jag fick tillbaka kragen så tänkte jag att nu
börjar jag lite smått här, jag kan ta lite småuppdrag
och hjälpa till när det behövs. Jag kan kanske gå in
och vikariera någonstans och känna hur det är. Och
när jag känner mig beredd kan jag söka en tjänst. Nu
vet jag faktiskt inte vad jag tänker kring det där.
Är Gotland borta från kartan?
— Jag vet inte om det har varit på kartan, någonsin egentligen. Om någon påstått det så har jag
nog aldrig tänkt mig över till ön direkt. Gotland
är ett av mina hemma, men att arbeta där i någon
» Gotland är ett
av mina hemma
men att arbeta
där, det vet
jag inte. «
HAN SER PRÄSTÄMBETET som ett
kall, en livsmening. Och eftersom
han utan prästkrage inte kunde
uppfylla löftena han gett vid
prästvigningen beskriver han det
som att han kände sig som en konsertpianist med
gipsade händer.
— En sak jag gjorde efter ett par år, eftersom
jag upplevde att man gjort sig av med mig och att
utanförskänslan var väldigt tydlig, var faktiskt att
kontakta Visby stift igen. På så många andra plan
försökte jag få livet att falla på plats, och då var det
viktigt att även på det här planet försöka få livet att
falla på plats. Och det var precis när Sven-Bernard
Fast tillträtt. Jag träffade honom på båten. Jag sade
”hej”, presenterade mig och gratulerade till att
han blivit vald. Och han är som en snäll tomte så
han var omåttligt trevlig att prata med, så sedan
bestämde jag mig för att ringa honom.
— Så jag kontaktade honom, och det är ganska
länge sedan. Fyra, fem år sedan. Därefter har vi
haft en kontinuerlig kontakt där jag med hans
handledning och också med hjälp av andra har
försökt hitta en väg tillbaka.
På vilket sätt hjälpte han, och några andra, dig?
— Vi gjorde upp en plan på saker och ting som jag
behövde komma tillrätta med. Vad jag borde göra.
Samtidigt som han var ett själavårdsstöd i den här
processen. Han menade på att det här inte går att
göra förrän saker och ting har läkt; att det är läkt
i mig, och att jag har kommit så långt att jag är så
stabil att jag kan utföra uppdraget igen, säger han.
— Jag tror att han ville ha reda på saker och ting.
Hur det förhöll sig, hur det hade varit, hur vi hade
28
församling, det vet jag inte. Och nu är det väl definitivt inte möjligt över huvud taget. Lite självbevarelsedrift har jag ändå.
När han ser tillbaka på situationen som var då,
önskar han att han aldrig hamnat där.
— Sedan vet jag att det gjort mig till den person
jag är i dag. Jag hade förmodligen inte bott i den
här avkroken, jag hade nog inte haft ett litet barn.
Någonstans tar man tag i den tunga kantiga stenen
och så placerar man in den i livsbygget. Och den är
jätteful och jätteotrevlig och om
man inte behöver vill man inte
hålla på med den, men den fyller
en funktion för den person man
sedan är, säger han.
Några dagar efter intervjun
ber prästen om ursäkt och vill
korrigera en sak i texten; det rör
sig om två otillbörliga relationer.
Han noterar också att han på
några ställen i intervjun säger att
han inte känner igen sig, och vill understryka att
det är på grund av att mycket som skrivits i medier
är osant.
upphörande. Och det vi tydligt hade att gå på var
att vi här hade en person som varit polisanmäld
och som åklagaren bedömt att det som skedde inte
låg under allmänt åtal. Vad vi hade att pröva var
vad som hänt sedan den händelsen, under de år
som gått. Och hur situationen ser ut i dag.
Precis, och när det gäller situationen i dag hade
ni kunna fått svar om ni kontaktat tjejerna.
— Ja, du säger det. Det här är ju obekräftade uppgifter. Vad det handlade om var ju ”hur ser situationen ut i dag, hur har situationen
sett ut de senaste åren?”. Vi hade
ett väldigt brett underlag som vi
tagit fram, bland annat som var
inhämtat genom uppgifter som
de här flickorna uppgivit tidigare.
Men jag kan inte gå in på vilka
personer vi inhämtat uppgifter
ifrån eftersom det delvis ligger
under sekretess.
Obekräftade uppgifter säger
du, men om ni gör en utredning borde det väl ha
legat inom utredningens ram att ni bekräftat dem?
— Nej, det gjorde det inte. Som jag sade var det
vår uppgift att bedöma dagslägessituationen.
Du menar att det här inte är en del av dagslägessituationen?
— Vad, menar du?
Att han fortfarande har kontakt med en flicka.
— Det är så vitt jag förstår obekräftade uppgifter.
Som ni hade kunnat bekräfta vid en kontakt.
Jag tror att det är det här som gör att det blir svårt
för människor i gemen att förstå, för att ni slår
ifrån er hela tiden.
— Har det förekommit sådana kontakter nu? Det
har jag inga som helst uppgifter om. Har du sådana
uppgifter så är det jättebra om du delger oss det.
Jag har en fråga till dig från flickan som var
utsatt längst av prästen. Hon skulle vilja fråga
dig, att om det finns en eller två procents risk att
han gör det igen, är du verkligen beredd att ta det
ansvaret?
— Jag tror inte att jag ska svara på den frågan. Det
är ju så här; vi har gjort en bedömning av en person
i dag, utifrån det vi känner till och det vi har kunnat få fram genom vittnesuppgifter av olika slag.
Och vi har kommit fram till en slutsats som lett till
att domkapitlet i sin helhet har gjort bedömningen
att personen i dag kan betraktas som lämplig. Det
innebär att vi inte betraktat det som en riskfaktor.
» Har det fram­
kommit sådana
kontakter nu?
Det har jag inga
uppgifter om. «
DOMKAPITLETS BESLUT är kortfattat och består av
två magra sidor. Biskop Sven-Bernhard Fast har
stått, och står fortfarande, i skottgluggen för beslutet som rört upp starka känslor runt om i landet.
Kritiken har bland annat handlat om att domkapitlet aldrig kontaktade de utsatta flickorna, och
biskopen har om och om igen betonat att ärendet
gällde en lämplighetsprövning i dag - inte vad som
skedde för sju-åtta år sedan.
Det har ju framkommit genom media att om ni
hade kontaktat flickorna hade det kommit fram
uppgifter som hade varit relevanta för ert beslut.
— Okej, men då kan jag väl svara som jag svarat
tidigare; vad vi hade att utreda var inte det som
skedde då.
Men det är inte det jag säger heller. Det jag säger
är att om ni hade pratat med flickorna kanske ni
hade fått fram att han hade varit kontakt med en
flicka nu också.
— Jag kan inte gå in och svara på uppgifter som
rör själva utredningen. Jag kan svara i och för sig
på det jag sagt redan; att vi inte har den rättsordningen när vi ska pröva en händelse ett antal år senare att sådana som varit inblandade tidigare som
målsägande kan påverka påföljdernas avslut eller
29
30
31
Sedan kan ingen människa säga till hundra procent
någonting om någon annan människa, det vet
jag också. Så jag kan inte svara i andra hand på en
sådan uppgift, det går inte. Vi gjorde den bedömningen utifrån det gedigna underlag vi hade, att
den här personen kraftfullt har förändrats och att
situationen kring vederbörande kraftfullt förändrats. Och vi hade att bedöma nuläget. Förstår du
vad jag säger?
Jo, samtidigt som det inte är svar på hennes
fråga.
— Nej… Om det finns saker
jag inte alls känner till i det
här kan det vara bra att jag får
reda på det, men utifrån den
bedömningen vi kunde göra i
domkapitlet bedömde vi den
risken mycket liten. Och varje
gång man godkänner någon att
arbeta med någonting, eller till
att få en möjlighet att utföra ett
uppdrag, måste man bedöma det som att det inte
är en risksituation.
För han uppfattar ju att du har varit hans
själavårdare?
— Så uppfattar inte jag det, för jag har väldigt
tydligt sagt att jag som biskop är en kritisk granskare i det här läget; ”jag kan komma i situationen
där jag behöver säga ja eller nej till dig i en framtid”. Jag har varit väldigt tydlig med att jag inte är
själavårdare.
Har ni lagt upp en plan för hur han ska komma
tillbaka?
— Nej, det har väl varit den allra
sista tiden innan han skickade in
sin ansökan i mars 2014, om att
han måste undergå en prövning
som en ny kandidat, en mycket
kritisk och ordentlig granskning
som görs av flera olika personer. I
den meningen har det ju funnits
en plan.
Men har han fått uppgifter att
jobba med för att han ska…
—Ja, han har ju fått uppmaningar om att han
ska ha enskild själavård och att han ska se till att
ha någon form av psykologisk bearbetning av sin
situation. Sådant har ju funnits med. I sådana här
samtal blir det ett ifrågasättande och bollande av
tankar kring vad han har gjort och vad som skett.
Det jag fått förklarat för mig är att ni, sedan
ni fick den här kontakten 2011, har jobbat med
den här frågan för att han ska kunna komma till
beslut.
— Inte från min sida. Från hans sida fanns
sådana önskemål. Men vid den tidpunkten var jag
mycket tveksam till det och insåg att det i sådana
fall skulle vara en mycket lång väg dit.
Så att han säger att du har varit ett själavårdsstöd och att ni lagt upp en plan för hur han ska
komma tillbaka, menar du att det inte stämmer?
— Jag kan inte säga hur han upplevt det. Han har
väl upplevt att han har haft den målsättningen, det
har han säkert haft. Men det var först 2014 som jag
såg att det fanns en möjlighet att pröva det här.
”Vi gjorde upp en plan på saker och ting som jag
behövde komma tillrätta med. Vad jag borde göra.
Samtidigt som han var ett själavårdsstöd i den här
processen”. Så säger han.
— Det är i och för sig bra att han upplever det som
själavårdande, de saker jag satt under lupp och
ifrågasatt och sagt att ”det här behöver du utvecklas inom och det här behöver du tänka igenom”.
» Vi gjorde den
bedömningen.
Vi hade att be­
döma nuläget.
Förstår du? «
SVEN-BERNHARD FAST bekräftar att han och
prästen fick kontakt för första gången under 2011,
då prästen tog kontakt med honom. I samband
med det började han undersöka bakgrunden till att
prästen avsade sig prästkragen.
Vilken roll har du haft till honom under åren
som gått sedan dess?
— Eftersom han har haft en önskan om att
komma tillbaka i tjänst som präst har jag haft en
roll att pröva vad som hänt, vilket jag gjorde genom
intervjuer med många människor. Och sedan ha en
kritisk granskning. Jag minns att jag redan i början
sade till honom väldigt tydligt att ”det är viktigt
att du har en själavårdare och att du bearbetar
din personlighet, men jag är biskop i Visby och
om det skulle komma till läget att du vill pröva
möjligheten att bli antagen på nytt som präst, är
det min uppgift att vara en kritisk granskare av din
person”. Det har jag gjort väldigt tydligt för honom
redan från början, att det är den typen av relation
det handlar om.
Så du menar att du inte varit själavårdare för
honom?
— Nej, det har jag inte varit. Jag har mycket tydligt skiljt på de rollerna, men däremot uppmanat
honom att ha regelbunden själavård.
32
Det kan man ju säga att det finns ett element av
själavård i, även om jag varit väldigt tydlig med att
sin själavårdare måste han uppsöka på annat håll,
för jag har en annan roll i det här.
Börjar det inte gränsa mot jäv när du varit delaktig i en rehabiliteringsprocess?
— Jag har inte varit delaktig i en rehabiliteringsprocess, utan jag har varit delaktig i en kritisk
granskning av en som säger sig vilja komma
tillbaka. Det är en helt annan sak. Jag har hänvisat
tillbaka; att ”det här behöver du
göra, du behöver ha samtal si
och så”, men utan att ge några
som helst löften om varthän
det skulle leda. Det finns ju
två beslutande organ i det här
som måste vara eniga, det är
biskopen och domkapitlet. Och
jag har inte sett det som ett
alternativ att föra fram det här
till domkapitlet för prövning
förrän våren 2014. Jag har inte deltagit i en rehabiliteringsprocess på något sätt. Jag har haft ett antal
prövningssamtal, så att säga, och första kontakten
betraktade jag inte det som det.
Fanns det uppe på bordet att det kunde finnas
jävsituationer i det här domkapitlet vid det här
beslutet?
— Ja, vi diskuterade igenom om det fanns några
jävsituationer och kom fram till att alla kunde ta
del av beslutet.
För en i domkapitlet och prästen är ju vänner?
— Det där kan jag ju faktiskt inte uttala mig om
någonting över huvud taget, vad olika människor
säger om vänskapsrelationer. Det har inte funnits
någon som har haft sådan tät relation med honom
att en jävssituation har varit uppe.
Finns det något du känner att ni skulle ha gjort
annorlunda?
— Jag skulle ha önskat att det fanns en dokumentation och att det hade varit en domkapitelprocess
redan 2008, men det är lite sent att komma med
nu. Jag har inga synpunkter på varför det inte blev
det. Men jag menar att efter att ärendet väcktes i
domkapitlet våren 2014 så har vi gjort vad vi kunnat för att ha ett så gott underlag som möjligt för
ett vettigt beslut.
Det finns inget som rubbar den inställningen?
— Man kan aldrig någonsin säga att ett beslut är
hundraprocentigt i något avseende. Det finns ingen
domstol i hela världen och inget domkapitel i hela
världen som kan säga att ett beslut är hundraprocentigt rätt. Men vi har gjort en gedigen bedömning
under lång tid och inhämtat oerhört mycket kunskap
omkring läget och därefter fattat ett beslut.
Dagen efter intervjun med biskopen hör prästen
av sig. Han har i efterhand sett att han ”mycket vad
gäller biskopen uppehållit mig kring hans själavårdande roll”, och vill nu betona biskopens roll att
även pröva prästen och hans lämplighet.
» Inte alldeles
FOLKE JOHANSSON, professor på
statsvetenskapliga institutionen
vid Göteborgs universitet, får en
hypotetisk situation – utifrån hur
prästen beskrivit sin relation med
biskopen – förklarad för sig. Att
biskopen följt en person under fyra
års tid, varit själavårdsstöd samt
lagt upp en plan tillsammans med
personen om hur denne ska kunna
komma tillbaka. Och sedan varit med och tagit
beslutet.
— Jag skulle ju tycka att vederbörande skulle ha
avstått från att delta i beslutet eftersom beslutet samtidigt i någon mening innebär en slags
bedömning av hur han själv skött sitt jobb som
handledare eller själavårdare. Det är inte alldeles
självklart, men som jag ser det tangerar det onekligen delikatessjäv.
I domkapitlet sitter dels en person som tidigare varit arbetskamrat med prästen, och dels en
person som prästen själv nämner att han har en
privat relation med, vilket en annan källa också
bekräftar. Att någon har varit arbetskamrat räcker
dock inte för att det ska vara olämpligt och fråga
om jäv, enligt Folke Johansson. Annat är det med
en vänskapsrelation.
— Det är ju också ett skäl till att vederbörande
borde ha avstått från att delta i beslutet, säger han,
och menar att det balanserar nära gränsen till jäv.
— Det blir ofta sådana här situationer när det är
måttligt stora organisationer med många personer
inblandade på flera ställen i flera roller. Ibland är
det svårt att undvika.
Maria Lundqvist Norling som är Svenska kyrkans rättschef konstaterar att det inte är allt som
man spontant tycker skulle kunna vara jäv som
i slutändan ses som jäv. Men i exemplet med att
någon haft själavård med en person och sedan
självklart men
det tangerar
onekligen
delikatessjäv. «
33
finns med i ett ärende som rör samma person är
hon osäker.
— Jag vågar ärligt säga att jag inte vet om det
skulle bedömas som jäv i ett sådant fall. Ibland
anför man jäv i en situation som rättsligt kanske
inte skulle behöva ses som jäv, men man väljer
ändå som ledamot att avstå för att man inte vill att
beslutet ska bli ifrågasatt för att man själv suttit
med.
HORISONT HAR i det här fallet
valt som linje att över huvud
taget inte återge andrahandsuppgifter. Vi kände dock till en tredje
flicka som prästen ska ha haft
regelbunden kontakt med ända
fram till den dag han återfick sin
behörighet, men hade beslutat
oss för att inte publicera något
om den saken eftersom vi varken
kunde bekräfta kontakterna
eller hade pratat direkt med flickan. Dagen innan
tidningen lämnas till tryck får vi dock kontakt
med henne och kan också bekräfta sms:et prästen
skickade när han fick tillbaka kragen, liksom att
telefonnumret stämde.
— Jag kommer från en trasslig familj, och
bestämde mig för att ta konfirmationen för att
komma hemifrån och slippa vara i skolan, för jag
var ganska retad. Jag behövde en plats att vara där
det var tryggt, för jag hade inte det någonstans,
berättar Anna, som vi kan kalla henne.
Efter konfirmationen blev Anna kvar i verksamheten i flera år. Ganska snabbt fick prästen
och hon en relation som hon beskriver som speciell. De började mejla till varandra och chatta
med varandra.
— Det som egentligen fick mig att reagera initialt
var när jag satt inne på hans kontor bakom sakristian och berättade om hur det var hemma. Jag kom
från olyckliga förhållanden av sexuell och våldsam
karaktär.
Hon berättar att han då frågade om hon inte såg
sitt eget ansvar i det.
— Det var en av de jobbigaste grejerna, för jag
hade precis börjat fatta att det inte var mitt fel. Och
då var jag 14 år. Där och då kände jag att det nog
var mitt fel ändå. Det slutade med att jag satt i hans
knä och han smekte mig på insidan av låret. Jag
kände en sådan stor skuld och kände mig bortgjord
för att jag hade outat en familjemedlem. Jag kommer ihåg att jag verkligen tackade honom för att
han hade gett tillbaka skulden till mig.
Efter det samtalet kände Anna sig speciell för
prästen och tyckte det kändes skönt att han visste
allting om henne, att han på något sätt tog en
papparoll.
— Han var ganska mycket för att kramas, och jag
har alltid förknippat sexuella grejer med att jag är
skyldig någon något, så för mig var det ganska jobbigt och jag drog mig undan. Jag
tyckte inte om att hålla om, eller
som han alltid ville att jag skulle
göra; pilla honom i håret. Det blev
väldigt jobbigt och då sade han
att man kan träna på det, lära sig
att det inte är något farligt och att
man inte blir skyldig någon något.
Med tiden ville prästen även
ses utanför de kyrkliga aktiviteterna och bjöd med Anna till sitt
sommarställe.
— I början tyckte jag det var konstigt, men eftersom det inte hände något började jag känna mig mer
och mer trygg för varje gång. Men det blev någonting
varje gång, att vi skulle se en film och han skulle sitta
och massera, eller hålla om och ta på lår och skinka
om jag satt och lutade mig mot honom. Jag fick för
mig att det säkert var så som normala föräldrar gör.
Han går säkert in i någon papparoll och visar att ”nu
ska vi träna på det här”. Så jag lät det rulla på.
— Han fick mig att skämmas för att jag hade gjort
det här, och det är något jag skäms för än i dag. Jag
tycker det är jättejobbigt att prata om. Jag har tagit
på mig skulden för allt som hänt.
Anna känner även skuld över att det var hon som
övertalade Linnea och Jennifer att följa med till
kyrkan från början.
— Det har gjort att jag har känt att jag dragit in
dem i det här, i någon form av sekt. Problemet var
att jag själv inte såg att det var det. Jag rasar så
hemskt mot bilderna som visats
i media. Det är bilder på händer och siluetter av kyrkan och
siluetter av kvinnokroppar - det
ser ut som en skräckhistoria.
Det är just det som är problemet;
hade det varit så hade vi inte gått
in i det. Det här var något bra.
Verksamheten fungerade skitbra,
folk kände sig sedda och mådde
bra av att gå dit. Det var vackert,
ljust och fridfullt. Det var därför vi blev blinda. Vi
fattade inte hur långt in i våra huvuden han var,
säger hon.
— Jag satt barnvakt åt hans barn ett antal gånger
medan han hade sex med mina kompisar, vilket
jag inte visste om. Jag kände hela tiden att han
ville mer när vi umgicks, men jag tillät inte det. Jag
kände ju igen hans rörelser, de blev intensivare och
intensivare mot mitt kön, men då blev jag rädd och
sade att jag måste gå hem.
NÄR ANNA VAR 16 ÅR blev hon gravid med sin
pojkvän, men gjorde abort eftersom de insåg att de
var för unga.
— Då sade prästen att jag hade dödat någon och
att det inte var mitt beslut. Att det inte låg i mina
händer. Och att jag var tvungen att be om förlåtelse
för det. Han etablerade en plats åt det här… ja, det
var inte ens ett foster, jag gjorde medicinsk abort,
men han ville ha en plats dit jag kunde gå och sörja
det här barnet.
Hon avbryter sig.
— Det låter ju helt sjukt, hur kunde jag inte fatta
det här?
Hon fortsätter berätta att han valde ut en speciell
sten i en minneslund, och de åkte dit nästan varje
vecka.
— Vi skulle be för barnet, så då gjorde vi det,
säger hon.
NÄR HON FICK REDA PÅ av anställda i kyrkan att en
flicka i verksamheten sagt att prästen förgripit sig
på henne blev Anna först vansinnig. Men när hon
pratat med Linnea och även med prästen förstod
hon att det var sant.
— Och då berättade han om Jennifer också.
Anna har nu anmält några händelser som
inträffade efter att prästen tvingades sluta, där en
anställd inom kyrkan ska ha gjort grova övertramp
genom att försöka förmå Anna att ljuga eller på andra sätt skaffa hållhakar på dem som tog beslutet
om prästen.
Tiden efter att bomben briserade tärde hårt på
henne, och efter ett tag flyttade hon från ön.
— Då ville han ses i Stockholm, där han hade
lånat en lägenhet och där försökte han förföra mig
igen. Han lade sig lite mer över mig än han gjort
tidigare, höll om mig, drog handen över min mage
» Han fick mig
att skämmas,
jag har tagit på
mig skulden för
allt som hänt. «
34
och innanför låren och då förstod jag. Jag ursäktade mig och tog mig därifrån. Det är sista gången jag
har träffat honom, säger hon.
— Sedan dess har han hört av sig ungefär en gång
i månaden, oavsett om jag svarat eller inte. Och har
jag svarat att jag inte kan prata för att jag mår väldigt dåligt har han skrivit att ”kom till mig om du
mår dåligt, var inte blyg, jag kan prata med dig, det
finns så mycket att dela förutom problem” och nu
senast skrev han det med kragen. Han har bett mig
flera gånger att vittna till hans
fördel för att få tillbaka kragen.
ANNA HAR FORTSATT att hålla
kontakten med honom för att
veta var han är. Hon har känt att
hon har det ansvaret gentemot de
andra flickorna.
— Jag tror att han känner att
jag har spelat honom rätt hårt,
men jag har kvar kontakten med
honom, så att vi vet när han är på Gotland. Jag
kände att jag var den som lidit minst av honom och
kunde göra det.
Samtidigt har hon känt ansvar inför prästen, att
hålla deras relation hemlig.
— Jag har alltid känt mig speciell för honom, och
det har pendlat mellan att han varit en fadersgestalt och pojkvän, men jag vet inte riktigt i vilken
utsträckning… Jag har ju inte varit intresserad av
alla beröringar, då har jag frusit till is och tyckt det
varit jobbigt. Samtidigt har jag känt en lättnad i
att kunna prata med honom om djupa grejer, säger
hon.
— Jag har aldrig haft många vänner innan jag
kom in i kyrkan. Jag har haft både tandställning
och glasögon och skit hemma. Så det har varit
kaos överallt utom i kyrkan. Så samtidigt som det
förstört mitt liv har det varit min räddning. Men
jag känner en otrolig skuld för Linnea och Jennifer.
Jag bara önskar att det var jag i stället, för jag hade
bara stängt av och överlevt det. Men de har inte
fått någon frid sedan det där.
”JAG HAR SEDAN I DAG fått min behörighet tillbaka.
I’m the last man standing”.
När Horisont får tillgång till sms:et ringer vi upp
numret, och får beskedet att det tagits ur bruk eller
tillfälligt stängts av. En sökning på nätet visar dock
att det går till prästen. I ett mejl till honom förkla35
36
37
rar vi vad vi fått fram och att vi med anledning av
det har ett antal frågor:
Tycker du det är lämpligt att ha kontakt med den
här tjejen, en tidigare konfirmand som du gjort
närmanden mot?
Hur tänkte du när du samma dag som du får
tillbaka kragen skriver ett sådant sms?
Du tvingades avsäga dig kragen på grund av
otillbörliga relationer med minderåriga flickor i
din ungdomsverksamhet, och har sedan fortsatt
ha kontakt med en annan flicka
därifrån som du har haft en
otillbörlig relation med. Hur
tycker du det går ihop med att
du säger att du är så stabil att du
kan utföra uppdraget igen?
Inser du vilka konsekvenser
ditt beteende har fått för de här
flickorna?
Vi ber honom även kommentera skuldbeläggandet av flickan när det gäller hennes situation hemma samt
aborten, och frågar om det är ett lämpligt beteende
från en präst.
i det man sagt och gjort för att förmedla detta inte
lyckats eller uppnått det motsatta så är det olyckligt
och fel. Samma sak med abort. Finns så mycket olika
och starka känslor kring det. Man kan känna allt
ifrån lättnad, till skuld, till sorg. Prästens uppgift
är att förmedla lättnad. Om det man säger och gör i
det sammanhanget inte gör så utan kanske tvärt om
så är det olyckligt och fel. Vår uppgift är aldrig att
skuldbelägga utan förmedla det motsatta”.
NÄR BISKOP SVEN-BERNARD Fast
ställs inför att Horisont bekräftat
uppgifterna om att prästen haft
kontakt ända fram till den dagen
han fick sin krage tillbaka, svarar
han följande:
— Domkapitlets ärende avslutades den 16 januari. Vi tog ett beslut,
och det beslutet står fast. Skulle
nya uppgifter komma fram som
är graverande i laglig mening eller
i domkapitelsynpunkt är det klart att man ska
anmäla det i så fall. Jag kan inte kommentera uppgifter som kan finnas om det ena eller det andra
som inte varit kända.
Han förklarar att han på grund av sekretess är
förhindrad att uttala sig om något ingår eller inte i
domkapitlets utredningsmaterial.
Okej, men om vi säger så här då: är det ett lämpligt beteende av en präst som har den bakgrunden
han har?
— Kommer det fram uppgifter som man ser som
olämpliga som har skett i nutid, eller närtid, är det
klart att man kan lämna det till lämplig rättslig instans, men ärendet är avslutat i domkapitlet den 16
januari och jag har inte eller får inte ha åsikter om
vilken typ av uppgifter som fanns med eller inte i
vårt utredningsmaterial.
Min fråga är om det är lämpligt att en präst har
de här kontakterna med en tidigare konfirmand
som han också gjort närmande mot?
— Det låter högst olämpligt.
Biskopen förklarar sedan att om nya uppgifter
skulle komma fram ska de anmälas till domkapitlet
i det stift i vilket prästen är folkbokförd.
— När vi väl avslutat ärendet kan inte vi som
domkapitel ändra beslutet, eftersom vederbörande
inte längre finns under vår jurisdiktion.
När denna text skickas i tryck är det tisdagen
h
den 14 april 2015.
» När vi väl har
avslutat ären­
det kan vi som
domkapitel inte
ändra beslutet.«
NÅGON TIMME SENARE svarar prästen att han inte
har gjort några närmanden mot personen vi talar
om.
”Hon har efter att jag lämnade uppträtt som en
person som velat stötta mig i att komma tillbaka.
Dagen då beslutet togs kontaktade jag några sådana
personer för att meddela min glada nyhet”.
Han skriver också att ”I’m the last man standing” är en låt av Hammerfall, som flickan sagt åt
honom att lyssna på för att inspireras att inte ge
upp.
”Och så har den också funkat för mig. Så jag
använde den formuleringen som vi båda förstod. Att
den skulle förstås på annat sätt, som något hånfullt
trodde jag inte och den fortsatta konversationen
visade inte på det heller”.
Han skriver sedan följande om frågorna om hemförhållandet och abort:
”Jag är förhindrad av tystnadsplikt att ange om
vi alls haft ett sådant samtal än mindre om innehåll
i ett sådant. Men så här tänker jag kring dessa ting
rent allmänt: Att en ung person lägger orsaken till
dåliga hemförhållanden på sig själv är vanligt och
det är prästens, lärarens, den vuxnes uppgift att
lätta den bördan. Det är inte barnets fel. Har man
38
Kom och besök våra utställningar och vandra omkring i Ingmar Bergmans fotspår.
I skaparverkstaden kan barnens kreativitet flöda medan du kanske ser en film i vår fina biograf.
Vare sig man besökt museet eller inte så kan man alltid få sig
en stunds avkoppling i biblioteket eller god mat på Café Smultronstället.
Vecka 26 myllrar Bergmancenter av liv då
Bergmanveckan pågår för fullt med gäster från när och fjärran. Inte missa!
Varmt välkomna!
Öppettider:
Maj:
Torsdag–söndag 10-17
Juni–september:
Varje dag 10-17
Bergmancenter – ditt smultronställe på Fårö
www.bergmancenter.se
39