JORDENS KALL. Ekologismens ljusa och mörka
JORDENS KALL EKOLOGISMENS LJUSA OCH MÖRKA HISTORIA GÖRAN DAHL & DANIEL GÖRTZ 1 Jordens kall Ekologismens ljusa och mörka historia Göran Dahl & Daniel Görtz 2 © Göran Dahl, Daniel Görtz och METAMODERNA ISBN: 978-91-637-4452-5 (bok) ISBN: 978-91-637-4453-2 (e-bok) Utgiven via Metamoderna 2015 3 Innehåll Förord DEL 1. EKOLOGI OCH EKOLOGISM 1. Inledning 8 10 11 2. Begrepp, definitioner, problematik och syfte Ideologi och idealtyp Några grundläggande begrepp Naturskydd Miljörörelse Grön Den ekologiska skalan 15 15 19 19 19 20 20 3. Ekologi – en mycket kort introduktion Biosfären Ekosystem Flödande respektive lagerresurser Näringskedja Resiliens Ekosystemtjänst Historisk utveckling, en kort bakgrund Antropocen: det kritiska nuläget En geologisk aspekt av kulturhistorien De nio gränsvärdena Golfklubbornas tid 21 22 23 23 23 24 25 25 31 32 33 34 4. Ekologismens grundidéer 35 DEL 2. DEN TIDIGA MODERNITETEN OCH KRIGEN 38 5. Några gröna pionjärer Högerns gröna pionjärer – en ren natur förutsätter en ren ras! De frihetligt orienterade Henry David Thoreau Lev Tolstoj Lebensreformrörelsen Exkurs 1: ”Völkisch” 39 39 41 41 43 47 50 4 Exkurs 2: Fidus – en tysk konstnärs utveckling som symptom. 53 6. Grön filosofi och protonazism Martin Heidegger Friedrich Georg Jünger 61 61 66 7. Nazism och ekologi Antroposofin och nazismen Richard Walther Darré Hitlers kritik Nationalsocialismen och ekologin 69 69 72 77 79 DEL 3. KALLT KRIG, HÖG- OCH SENMODENITET 86 8. Sovjetkommunismen och miljön – en motbild Exkurs 3: Ett skivomslag Nynningen 1974 – före revolutionen Nynningen 1974 – efter revolutionen 87 89 90 90 9. Utvecklingen i det moderna och de ekologiska problemen 93 10. Gröna röster Richard Matz Arne Naess: djupekologi och ekosofi James Lovelock Rudolf Bahro och den tyska utvecklingen 11. Vänstern och de angloamerikanska rösterna Gary Snyders ekobuddism Exkurs 4: Zenbuddism Alan Wilson Watts Gregory Bateson Theodore Roszak Murray Bookchin Marshall Sahlins 103 103 107 110 112 115 117 119 122 124 127 131 137 12. Några andra röster om alternativ Ivan Illich Otto Ulrich Sigmund Kvaløy Kirkpatrick Sale 143 143 143 145 147 5 James Howard Kunstlers Vänsterekologi och trotskister 148 148 13. De extrema Ekofascism: exemplet Pentti Linkola Anarkoprimitivism 151 151 155 DEL 4. EKOLOGISMENS NULÄGEN 160 14. Det gröna gör debut även i Sverige Gröna röster – en liten enkätundersökning Från Marx till Baudrillard De gröna politiska rörelserna och partierna Miljöpartiet i Sverige 161 161 162 164 168 15. Gröna sociala rörelser 173 16. Försök till globala agendor Riomötet Riomötet 2012 Kyotoprotokollet Quatar 2012 I skrivande stund 176 176 177 177 178 178 17. Kritik av ekologism Luc Ferry Jesper Hoffmeyer 179 179 181 DEL 5. FRAMTIDENS EKOLOGISMER 184 18. Grön utilitarism och transhumanism Grön utilitarism Grön transhumanism: technogaia 185 185 190 19. Komplexitetsvetenskap och holism Fritjof Capras ”Web of Life” 201 201 20. Den integrala ekologin Ken Wilber Den integrala filosofins grunder 1. De fyra kvadranterna 2. Utvecklingslinjer 205 205 207 207 213 6 3. Utvecklingsnivåer 4. Tillstånd 5. Typer Boken Integral Ecology 214 215 216 217 21. Slutord Arbete och energi Politiska former Ekologi och kapitalism? Ekologi och socialism? 223 225 227 227 227 Bilaga 1. Frågeformulär 238 Bilaga 2. Kyotoprotokollet om klimatförändringar (sammanfattning) 239 7 Förord Boken du nu håller i handen började med att en av oss (Göran) skrev ett långt utkast till ett bokmanus. Jag skickade det till Daniel som hade så pass långa och intressanta synpunkter och kunskaper att han fick frågan om att vara medförfattare. Och det ville han. Mycket har hänt under resans gång, det har strukits, lagts till och allt annat liknande. Men nu är vi äntligen vid vägs ände. Vi har inte skrivit boken tillsammans bortsett från vissa gemensamma avsnitt – det anges i texten i så fall. Göran är huvudansvarig för kapitel 1-17; Daniel för kapitel 18-20. Det sista, kapitel 21, har vi skrivit tillsammans, dock är GD ansvarig för det mesta. Men vi har varit inne och petat i varandras texter, om det rör sig om längre ingrepp anges detta. Det har varit en rolig tid, vi har lärt känna varandra väl, och lärt oss mycket nytt. Det torde framgå att vi tillhör olika generationer, ett exempel är att DG ofta hänvisar till digitala medier, GD gör det bitvis också, men motvilligt. Vi riktar ett stort tack till Emil Ejner Friis för hans imponerande kunskaper om global historia och en rad andra ting. Faktiskt var vi på väg att fråga även om Emil ville medverka. Så det som började som ett sedvanligt ensamvargsarbete slutade i ett roligt och lärorikt teamwork. Tack till Magnus Ingvarsson som kommit med både stilistiska och innehållsliga förslag. Detsamma till gamle vännen (GD) och fotbollsesset Mats Olin för många ting. Än en gång, våra kära vänner: TACK! Lund augusti 2015 8 9 DEL 1. EKOLOGI OCH EKOLOGISM 10 1. Inledning Är på ett apotek: Läkemedel behöver jag av något slag, något – varför? Etiketter, plastpåsar, kvitton. Hur mycket energi och mänskligt arbete går inte till spillo här? Vardagen väckte flera dylika frågor. Måste vi lägga så mycket energi på allting – mänskligt monotont arbete; utvinna och förslösa så mycket energi? Kasta så mycket? Frågorna känns förhoppningsvis igen? Det var nog då, sommaren 2011, som jag (GD) började ställa fler och fler ”gröna” frågor. En tidigare väg in i det gröna var en bok från 1962 (Tyst vår av Rachel Carson och deltagandet i nejsidans (”Linje 3”) i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Mer om detta längre fram). Och så småningom började jag och senare vi skriva dessa rader. Existentiell rädsla är ett mänskligt villkor. Men ibland kan den slå över i mildare former som vag rädsla för framtiden till den starkare formen alarmism.1 Den här boken försöker att inte bidra till sådan rädsla, enbart se vårt förhållande till naturen genom många linser. Den här boken handlar inte om ekologi i första hand, utan om den ideologiska ståndpunkten och slutsatsen att de gröna miljöfrågorna bör politiskt komma i första hand efter att ha levt eftersatta under så lång tid. Dessutom redogör vi för en hel del av den kritik som riktats mot ekologiska tankar och idéer. En viktig fråga vi söker svaret på är hur ekologi och demokrati förhåller sig till varandra hos olika tänkare och rörelser. Här handlar det mindre om att finna ett svar på hur de bör förhålla sig till 1 Jag kom att tänka på detta när jag av en tillfällighet tittade på “88-öresrevyn” från 1971 av och med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. I en sång ställer Hasse frågan om hans barn kommer att får möjlighet att dricka en öl eller kommer att ha gått under av kärnkraft och annat otyg. Idag vet vi att de kan de (istället blir det tyvärr uppemot tio istället för en). 11 varandra, och mera om att fördjupa problematiken. Vidare försöker vi lokalisera och formulera andra spänningar och problem hos ekologismen i sin helhet. Titeln då – ”Jordens kall”? Jorden kallar oss, likt prästen som har ett kall. Den vill oss något, närmast att vi ska rädda den – eller åtminstone lära känna, intellektuellt och vetenskapligt såväl som intuitivt. ”Ljus” och ”mörk” ekologism då? Vi menar att all form av ekologism, likt yin och yang är både och. Ljusa/varma budskap kan ha mörka konsekvenser och eller bygga på mörka/kalla (”vetenskapliga”) kalkyler. Kalla budskap kan bygga på varma känslor. Och så vidare. Det hela förutsätter att vi först kort utreder vad ekologin handlar om. Urvalet av förespråkare och kritiker är givetvis delvis subjektivt färgat, ingen kan veta allt om alla. Men delvis är vårt urval nog något som delas av mången forskare och kunskapstörstig. Vi har försökt att inte vara alltför normativa. Men ack så svårt det är att undvika att låta delar av våra personligheter lyser igenom, ibland med kanske alltför stor kraft. Vi ber om överseende om detta skulle råka reta upp någon. Dock har vi månat om att det klart ska framgå vad som är referat och någorlunda ”objektiva” beskrivningar genom att ange när det är en av författarna som kliver in och tycker, ironiserar och kritiserar. Slutligen, vi har velat skriva en relativt kort bok som inte tyngs alltför mycket av stil, begriplighet och annat som är typiskt för en gammal akademiker som jag (GD) men inte för den yngre av oss (DG). Vi har valt att inte plocka bort notapparaten. Det är viktigt att, till exempel, kunna kontrollera vad vi säger. Dessutom har det hamnat en del kommentarer här, mindre viktiga. Mera viktiga har vi skrivit in i texten (i parentes). Om någon störs av noternas närvaro – strunta i dem! Nu bara några ord om metod. För att ta reda på det vi redogör för har vi läst texter, tryckta och digitala, diskuterat; även en mindre enkätundersökning ingår. Vi har analyserat, tänkt och varit noga med källkritik. Det sistnämnda är speciellt viktigt då vi använt Wikipedia som källa. Det är ett förträffligt digitalt uppslagsverk och det aktualiseras snabbt. Men, som de flesta vet, är inte allt som står här sant, eller tillräckligt belagt – i princip kan vem som helst påstå vad som helst. Därför har vi gjort extrakontroller: Nationalencyklopedin, tryckta och digitala texter. 12 När vi berör internets betydelse noterar jag att ett fenomens betydelse och relevans idag mäts allt mera sällan med hjälp av traditionella metoder. I stället gör man en Google-sökning och tittar på antalet träffar. Även vi har använt denna ”metod”. Lite kan sägas om textens avgränsning: den behandlar sådant vi (förhoppningsvis) är bra på, det vi har lärt oss; och inte det som vi känner alltför perifert eller för oss är obekant. Till det mer obekanta hör till exempel Thomas Anderbergs bok om miljöetik och Sverker Sörlins verk om friluftshistoria. 13 14 2. Begrepp, definitioner, problematik och syfte Ideologi och idealtyp När jag framledes skriver om ”ideologier” så är det i varje specifikt fall en idealtyp, en renodling av typiska konkreta kännetecken för ett politiskt tankesystem, en minsta gemensam nämnare. En idealtyp (begreppet kommer från sociologen Max Weber) har ingen direkt motsvarighet i den mångfaldiga verkligheten, men den är ett viktigt verktyg när det gäller att se släktskap eller skillnader mellan olika tänkare, rörelser och strömningar. När det gäller ekologism föreslår vi att ”Naturen”, ”Jorden” eller ”miljön”, där människan ingår, ses som det högsta värdet. Och till sin natur kan denna idealtyp ha en mängd olika varianter – till exempel på vilket sätt detta ska kunna sökas; var man befinner sig på den traditionella vänster/höger-skalan; hur långt och djupt man vill att de nödvändiga omställningarna måste vara – de ”mörkgröna” är de mest radikala och utesluter inte icke-demokratiska lösningar, medan de ”ljusgröna” vill verka inom det liberaldemokratiska systemet; etc. Vi kan även uttrycka det som att ekologismen strävar efter en radikal omgestaltning av den industriella samhällstypen. Precis som andra ideologier finns den som någorlunda sammanhängande tankesystem först efter franska revolutionen. Men element i den kan förstås ha tidigare datum. En brittisk statsvetare – Ian Adams 2001 – har förslagit att ”ekologism” eller ”politisk ekologi” utgör ett kvalitativt brott med den reformistiska och försiktiga miljörörelsen innan cirka 1965 då vi ser framväxten av så kallade nya sociala rörelser som påverkar varandra. Det kvalitativa brottet sägs ligga i brytningen med alla hitintills existerande partier, ideologier och tänkesätt. Han framhåller här ”den nya vänstern” som (nästan) bryter helt med sovjetkommunismen. Man plockar in de gröna grundidéerna och ”utsugning” ses inte bara som något arbetarklassen utsätts för, även naturen underkastas, förslavas och sugs ut. 15 Även den nya feminismen finns med här i sin kritik av patriarkatet – det blir lättare att avfärda misshushållandet med naturen som ett av manlighetens mest katastrofala uttryck. Jag har inget att invända mot Adams definition utöver att det kvalitativa brottet kan vara mer en skillnad i nyanser än mellan olika former, min poäng förblir att den idealtypiska metodologin, ”ekologism” som en minsta gemensam nämnare för olika empiriska former, är värd att användas. Den franske filosofen och tillika utbildningsminister 2002-4 Luc Ferry (1997: 23f) har gjort en distinktion, som rimmar med vad jag vill säga. Vi kan tala om ”tre ekologier” (Ferry använder inte begreppet ”ekologismer”, en svaghet som jag ser det): Den första, och mest banala, går ut på att skydda människan själv när hon riskerar att skada sig själv genom produktion och handlingar av olika slag. För denne banale ekologist har naturen inget egenvärde. Det är en antropocentrisk hållning, och jag skulle inte vilja se den som ekologism. Därför är det skillnaden mellan den andra och tredje formen som blir intressant och relevant. Den andra formen ger vissa icke-mänskliga varelser en moralisk betydelse, konkret kan det betyda att man vill ge djuren rättslig status, de har liksom vi förmåga att känna skillnaden mellan lust och smärta. Den tredje formen är den mest radikala och ger hela kosmos rättslig status, även, till exempel, träd, gräs och stenar har rättigheter. Detta utgör en så kallad ”djupekologi” som vi återkommer till flera gånger. Poängen här blir väl snarast att det finns en potentiell spänning inom ekologismen, hur ”djup” den bör och kan vara. Men alla kan nog sägas ha vissa gemensamma kännetecken. När vi väl är inne på Ferry – som gjort sig till talesman för ”humanismen” – menar han att vi under de sista årtiondena alltmer har anammat en humanism även för kommande generationer och det är sammanvävt med den nya politiska miljörörelsen. Det finns väldigt få texter som behandlar ett ämne som knappast har behandlats tidigare. Ekologismens historia har dock i viss mån behandlats tidigare. En svensk antologi – Behövs det en grön ideologi? 2 hör genom 2 Boken är utgiven av Cogito – en tankesmedja knuten mer eller mindre till Miljöpartiet. Dess redaktör Per Gahrton är en riktig partiveteran. 16 sitt ämne hemma i detta sammanhang, speciellt texten ”Mot en grön ideologi” av Mike Moon, en av dem som var med om grundandet av Miljöpartiet. Han börjar med att fråga om ”det finns en grön ideologi”? För mig är det ingen fråga, utan en utgångspunkt – att svaret är ”ja” och att den gröna ideologin utgörs av ekologism i olika former. Problemet med denna text – som i sig är välskriven och genomtänkt och säkert fungerar bra i andra sammanhang – är att Moon fortsätter frågan med sitt svar: ”Om det fanns ett rättframt och enkelt svar på den frågan, skulle det behöva vara antingen Ja, många eller Nej, i varje fall inte än.” (s 7). Jag menar att det är ett överflödigt resonemang eftersom jag definierar ideologi strax, och följden av detta blir att ”ekologism” kan definieras som en ideologi, och att den, i enlighet med mitt resonemang, finns i flera former. I elfte timmen (som så ofta) upptäcker jag att en bok på svenska redan har skrivits i ämnet – Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism av Henrik Hallgren. Den kom 2009. Oops! Tänker jag – har någon redan skrivit något som jag tänker skriva? Men redan när jag läser baksidestexten blir jag lugnad. Här står: ”Det är tid för radikalt nytänkande….(författaren) argumenterar för att det behövs en djupgående förändring, ett grönt skifte.” Det han vill är alltså att övertyga oss om att vi ska bli ekologister. Och det han säger, det har jag läst i de böcker som skrevs på 1950- och 60 talen och som jag refererar och diskuterar längre fram. Alltså: Hallgren är öppet normativ. Jag (och DG) försöker att vara det så lite som möjligt. Jag försöker att framställa rötter, fortsättning och de problem som måste diskuteras inom den disparata ekologism vi sysselsätter oss med nu. Och det han skriver har redan sagts, inte mycket nytt under solen.3 Här finns inte mycket när det gäller idéhistoria, det finns desto mer av det i denna bok du håller i. Dessutom finns här stor dos av New Age-tänk, något man kan få svårt av om det blir för mycket av det. Men nu ska jag sluta med att gnälla. Boken fyller säkerligen en funktion och ett tomrum, och vår är avsedd att fylla en annan dito. Den är (hoppas vi) lättbegriplig och främjar antagligen en god sak. En annan bok som i sista stund kom dundrande genom bakdörren heter rätt och slätt De ekologiska idéernas historia. Boken är en översättning av den amerikanske miljöhistorikern Donald Worsters verk 3 Dock finns det mycket värdefullt i boken, men inramningen gör den till ett försvarstal för en specifik ekologism. 17 och används bland annat som kurslitteratur i humanekologi vid Lunds Universitet. Worster är en skicklig historieberättare och har en lärdomshistorisk ingång till framförallt de naturvetenskapliga begrepp som idag är grundläggande för det ekologiska tänkandet. Hans prestation kan knappast förringas. Boken har genom många reviderade upplagor vunnit status närmast som internationellt standardverk. Beröringspunkterna mellan Worsters och vår egen bok är betydande. Också fördelarna med Worsters bok bör i all ärlighet lyftas fram. Den erbjuder en mer detaljerad och bildningsnära genomgång av de stora intellektuella genombrott som präglat ekologiska tankesätt från 1700-talets slut och framåt: från botanik och skapelsetänkande, till utvecklingstanken som fick sitt starkaste uttryck hos Darwin (som läsaren får följa på särskilt nära håll), till 1900-talets avgörande angloamerikanska forskare (Frederic Clements, som skrev om växtlivets ekologi; Eugene Odum, som skrev samhällsnära läroböcker om hur ekologer kan bota miljöproblemen; Rachel Carson som också presenteras i denna bok), ja, ända fram till kaosteorins intåg i ekologin inför millennieskiftet. En snabb överblick av Worsters bok avslöjar emellertid att berättelsen utspelar sig längre västerut än vår egen. Det är helt enkelt ett ganska annorlunda urval av namn som tas upp. Fokus är övervägande angloamerikanskt och, skulle vi vilja påstå, i lägre grad kulturhistoriskt. Mer ovanliga och alternativa ekologiska tankar och dessas politiska betydelser lyfts heller inte fram. Den tyska och svenska idévärlden syns inte till. Vidare är boken tjockare och tyngre än vår egen och avhåller sig inte från många triviala bildningsfakta om Darwins brevväxlingar (och, det bör sägas, även en del mycket intressanta upplysningar om miljön). Vi menar att vår egen bok ger en enklare ingång till ämnet, mindre detaljrik vad lärdomshistoria beträffar, men med desto större samhällsrelevans i ett europeiskt sammanhang. Vidare utforskar vi inte bara ekologismens kärna utan även dess brytpunkter och gränsmarker gentemot filosofin, politiken, andligheten och kulturen på ett sätt som inte fått utrymme i Worsters bok. De båda böckerna kan därför i bästa fall ses som komplementära. Den insatte kanske anmärker att vi inte tar upp Anna Bramwells bok Ecology in the 20th Century – A History här. Det beror på att jag (GD) anser att den inte håller måttet. Jag instämmer i David Hindes’ kritiska recension 4 framför allt att hon gör bruk av guilt-by-association: eftersom de tyska nazisterna var ekologiskt medvetna så är det något skumt med ekologismen. Det gäller det långt ifrån alla nazister, jag diskuterar detta 4 (www.danielhindes.com/book/book_review.php?review=4) 18 närmare längre fram, i kapitel 7. Men det hindrar inte att man i Tredje Riket var långt framme, speciellt i lagstiftningen mot djurplågeri, begränsningar i jakträtten, samt lagen om naturskydd. Vi får hålla några saker i minnet: andra länder hade inte mycket att skryta med; Hitler var en extremt stor djurvän; lagen om naturskydd kom till 1934 då både de vänstersinnade nazisterna och ekologisterna inom partiet hade ett inte obetydligt inflytande. Dock, efter några år var båda grupperingarna mördade, avsatta från sina poster eller bara allmänt ute i kylan. Som sagt, jag ber att få återkomma till detta senare. Några grundläggande begrepp Några begrepp kan behöva definieras inför resten av boken. Naturskydd Begreppet tarvar egentligen närmare förklaring, men det bör nämnas att jag översatt det engelska ”conservationism” med det. Naturskydd är helt enkelt tanken att naturen måste bevaras i orörd form, inte förstöras eller förgiftas. Miljörörelse Med miljörörelse menar jag samtliga rörelser, grupper, individer och nätverk som agerar för en bättre och hållbar miljö. De flesta av oss har också något vi kan kalla för ”miljömedvetande”, och inget etablerat politiskt parti kan förespråka att vi skulle göra oss av med detta. Jag gör inte skarp avgränsning mot ekologism. Ekologister stödjer miljörörelsens värderingar och arbeten, men kritiserar dem ibland för att vara för veka och tama. Och alla inom miljörörelsen är inte ekologister, deras mål rör ofta ibland endast delar av naturen. 19 Grön Här avser jag ekologister, inte muslimska grupper eller kelter och jag använder ordet i sammansättningar som De Gröna (när jag avser de politiska miljöpartierna), ”grönt tänkande” med mera. Den ekologiska skalan Det är många som har hävdat, med starkt fog, att det finns en distinkt ekologisk politisk skala som inte går att likställa med den traditionella vänster- högerskalan. Vi kommer för övrigt att se ett stort antal exemplifieringar av detta. En skala har ytterpoler – och här kan vi då se två extremer. I ena änden de som menar att jorden måste räddas till varje pris (kanske till och med genom att arten människa går under), i andra änden de som menar att naturen kan och bör bearbetas i högsta möjliga mån för att gagna mänsklighetens framgång. 5 5 Ett exempel kunde vara Europeiska Arbetarpartiet, en svensk gren av den internationella rörelse som har Lyndon LaRouche som guru. Se deras webplats http://larouche.se/omoss/eap för deras megalomana projekt. 20 3. Ekologi – en mycket kort introduktion6 Först en avgränsning: ekologi är inte synonymt med ”miljövetenskap”. Denna senare vetenskap syftar till en bättre förståelse av miljöproblemen och använder sig av flera grundläggande naturvetenskapliga teorier och forskningsresultat. ”Ekosystem” och annat som är centralt inom ekologin är det även i miljövetenskapen. Jag ska inte fördjupa mig i skillnaderna, utan bara nämna att den senare är till namnet en yngre disciplin och inriktad på resultat, medan ekologin vill förstå hur vår planets komplicerade samspel sker för att indirekt ge recept på hur vi ombesörjer vår planet bättre. Man kan säga att ekologin innefattar hela det intrikata samspelet mellan de delar som vår planet består av, medan miljövetenskapen är mer resultatorienterad och fokuserar den levande icke-mänskliga miljön. Begreppet ”ekologi”:s betydelse kommer ur grekiskans ”oikos” = ”eko” som betyder ”hus” och ”logi”, ekologi brukar definieras som läran om samspelet mellan levande organismer och deras miljö; en lära om ekosystemet. Ekologi och ekologism är alltså inte samma sak. Den här boken handlar om ekologism, inte ekologi. Vi vet av vetenskapens historia och vetenskapsteorin att vetenskaperna förändras. De kan inte ge oss evigt hållbara sanningar. Därför är 6 Detta avsnitt bygger till stora delar bygger på boken Ekologi för nybörjare. Jag har även anlitat Håkan Pleijels Ekologiboken för att fördjupa och komplettera framställningen. Idag förefaller Ekologi för nybörjare bitvis daterad och ser lite väl oproblematiskt på socialismen. Idag, när ingen vet vad en vettig socialism skulle vara, måste vi nog se vad vi kan göra huvudsakligen inom kapitalismen. Se Fridolin och Söderström för några vettiga tankar på denna punkt. 21 det som följer närmast en sammanfattning av vad vi tror oss veta idag, och håller för sant tills vidare. För ordningen skull vill jag nämna att det var Ernst Haeckel, tysk filosof (1834-1919) som myntade begreppet ”ekologi” men det innebär inte att han var ”ekologist”. Han var socialdarwinist, alltså synen på människoarten som att det är de som är mest lämpade som överlever. 7 För övrigt läser jag i tidningen Idag8 att människan är unik i ett viktigt avseende. Fynd, dokument och annat påvisar att hon delar med sig, det är alltså inte så att den starkaste vinner, äter upp all föda, de svagare dör på grund av svält eller dråp, de starkas avkomma ärver denna egenskap. Men majoriteten tillhör inte de starkaste. De svagare kan slå sig samman och bygga upp ett gemensamt försvar. Det kräver mod och samarbete. I så fall överlever även de svagare och även de fortplantar sig. Det hela kallas för ”jämlikhetssyndromet”. Jag ska börja med denna genomgång och därefter ge ett antal exempel på hur människoarten har påverkat vår miljö – ekosystemet – negativt på en rad sätt och kommer därmed att närma mig ekologismen, det vill säga först ”vetenskapen”, därefter ”ideologin”.9 Biosfären Denna är en central förutsättning för allt levande – det skikt av vatten, luft och jord som är förutsättningen för liv, summan av jordens alla ekosystem, det skikt kring vår planet som inhyser biologiskt liv. 7 I slutet av sitt liv gick han med i Thule-sällskapet där de flesta av de andra medlemmarna senare gick med i Tysklands Nationalsocialistiska arbetareparti (NSDAP). 8 Sydsvenskan 15 augusti 2012, s. A11. 9 Några helt vattentäta skott mellan dessa storheter är svåra att formulera, men den diskussionen går jag inte in på här. 22 Ekosystem Ekosystem består av både det levande och det icke levande i ett specifikt område, till exempel dess klimat skog, åker, hav och strand med mera. Flödande respektive lagerresurser De förra är till exempel kraft från vind, sol och vatten, sådant som ger en kontinuerlig avkastning; de senare är sådant som kommer att ta slut en gång i tiden. Eller mer i detalj: 1. Solenergi (inklusive vind, vatten, biomassa, plus fossila bränslen och helium-2, utvunnen från månsanden, som ju är lagrad solenergi). 2. Jordenergi (värme från magman, kärnreaktioner i jordens inre). jordskorpans rörelse, 3. Energi från gamla stjärnexplosioner – det vill säga kärnkraft, nedbrytning av tunga atomer. Vi kan alltså se att vissa energikällor är lagrade men att det strängt taget inte finns en absolut gräns mellan det flödande och det lagrade. Till denna lista skulle man kunna foga andra möjliga framtida energikällor som fusionskraft: sammanslagningen av lätta atomer till nya, tyngre grundämnen. Sådan energi kan inte direkt härledas tillbaka till exploderande stjärnor, utan utgör ju alldeles nya sådana i miniformat. 10 Näringskedja Växterna är den enklaste näringskedjan med bara två eller tre länkar (jord och vatten). Kedjorna kan ses som nivåer där ju fler länkar som finns, desto högre finns man i vad som kan liknas som en pyramid. Högre upp finns större och färre arter och allra längst upp människan. 10 Fortsätter man på det futuristiska spåret kan man med framtidsteoretikerna och science fiction-författarna tala om Kardashevs civilisationsskala (efter den sovjetiske astronomen Nikolaj Kardashev): Typ 1-civilisationer som använder all energi som strålar från en stjärna, typ 2-civilisationer som använder hela stjärnhopars samlade energi, och typ 3-civilisationer som använder en galax samlade energi, även med massiva svarta hål och kvasarer. 23 Näringskedjor kan dessvärre bli sjuka. Ett känt exempel är att växtoch djurbekämpningsmedel (till exempel DDT11) drabbar de arter som finns längre upp: skadedjur drabbas inte alls lika mycket som deras fiender bland rovdjuren, ekosystemet vänds upp och ner och skadas. Vår planet vimlar av levande arter där varje arts antal påverkar andras. Som bekant ökar jordens mänskliga befolkning väldigt snabbt. Detta kan leda till problem, dels om det stör ekosystemen, dels om mat och vatten inte räcker till för att föda alla. Dock behöver detta inte leda till apokalyptiska dystopier om man förmår att minska nativiteten och samtidigt förändrar de globala kostvanorna i vegetarisk riktning. Resiliens12 Detta engelska låneord – med latinskt ursprung – är ännu inte etablerat i svenskan. Resiliens betyder egentligen uthållighet eller motståndskraft. Det kan innebära att en gren är svår att knäcka, en vilja svår att bryta eller att ett immunförsvar biter bra I hållbarhetsdebatten har ordet börjat användas allt oftare för att tala om huruvida ett system, främst ekosystem men också sociala och ekonomiska system,13 kan stå emot påfrestningar och förändringar. En allmän regel är att mer komplexa system, t.ex. rikare näringskedjor, har högre resiliens – och därmed kan klara omställningar bättre. Om exempelvis artrikedomen utarmas (som är fallet idag, globalt sett), minskar resiliensen och en kemikalieförorening, temperaturskillnad eller annat kan lättare rubba balansen och dramatiskt försämra livsbetingelserna.’ 11 DDT är numera förbjudet i de flesta ”utvecklade” länder men den total globala användningen ligger fortfarande på en hög nivå och genom vind och vatten sprids medlet. 12 Följande två underrubriker är skrivna av DG. 13 Denna tredimensionella definition av hållbarhet – ekologisk, social, ekonomisk – letar sig tillbaka till Brundlandrapporten 1987 (vars formella namn var ”Vår gemensamma framtid). Den författades av en kommission 24 Ekosystemtjänst Ekosystemtjänster är den ”service” som ekosystemen erbjuder mänskliga samhällen vad gäller vattenrening, gödning, avfallshantering, bevattning och så vidare. Alla samhällen är beroende av ekosystemtjänster och deras totala ekonomiska värde överstiger det mänskliga arbetet. Jag kunde ha fortsatt med några nyckelbegrepp, men de viktigaste tror jag att jag lyckats med att sammanfatta. Historisk utveckling, en kort bakgrund Nu vänder vi blicken mot den historiska utvecklingen som har påverkat och förändrat ekologin. De första människorna var jägare och samlare och hade ett ganska ”snällt” umgänge med biosfären. Man hade ihjäl djur genom fiske och jakt, samlade frön, nötter och annat ätbart och valde att bosätta sig temporärt där förutsättningarna för överlevnad tycktes vara goda. Vidare var det ett rätt litet antal människor som behövde dela på det som planeten erbjöd. Hälsan kan förmodas att ha varit god, i alla fall tandhälsan som är möjlig att bedöma utifrån studiet av dessa tidiga människornas kvarlevor. Men människorna blev fler, klimatet förändrades, och man började upptäcka att ätbart kunde odlas, man kunde alltså stanna på ett gynnsamt ställe, Nomadlivet började gå mot sitt slut, den neolitiska revolutionen14 uppstod och de nya bönderna grep aktivt in i ekosystemet. En följd blev att naturen mer och mer sågs som en resurs. Några av följderna blev försämrad tandhälsa, men det viktigaste av allt var nya fenomen som avfall, föroreningar, nya sjukdomar och klan- och stammotsättningar kring vem som hade rätt att bruka en viss bit jord – 14 Detta begrepp står för övergången från jägar- och samlarsamhället till ett jordbrukssamhälle. Man brukar datera det till övergången från äldre till yngre stenålder för cirka 10 000 år sedan. 25 vem som ”ägde” den. Det uppkom sålunda både ekologiska och socioekonomiska effekter av den neolitiska revolutionen. Ekologiska katastrofer började inträffa – att det förekommit minst en syndaflod anses som belagt, även om det hela inte överensstämmer med Bibelns berättelse.15 Torka kunde vara ett problem, man försökte lösa det med konstbevattning men det skedde ofta med saltvatten och marken blev ofruktbar. Nya behov, till exempel fasta bostäder av trä ledde till skövling av skogar. Vilket i sin tur kunde leda till erosion. Till saken hör ett gradvist förändrat tänkande – att människan är jordens herre och att naturen är till för henne, ett objekt att utnyttja. Det är bland annat ett av budskapen i Bibeln. Kristendomen bryter ju klart med animismen, att varje ting är heligt. I stället blir människan jordens herre. Men undantag fanns inom kristendomen, till exempel den Helige Franciskus (cirka 1180-1226) - en radikal predikant som pläderade för alla arters rätt och blev ekologins skyddshelgon 1980. De gemensamma dragen hos de olika esoteriska visdomslärorna inom alla världsreligioner har också haft ekologiskt tänkande som en inneboende del av sin världsuppfattning. Vad som ibland kallas ”the perennial philosophy”16 pekar på gemensamma visdomsläror som genomsyrade grundandet av samtliga världsreligionerna när det euroasiatiska världssystemet nådde en viss nivå av komplexitet 500 f. Kr. och framåt. De olika ”upplysta” verkar ha haft en mer ekologisk världsbild än de populära religionernas utövare. Jainismens icke-våld, buddhismens alla kännande varelser, yogans koppling mellan individens medvetande och världssjälen, judendomens betoning av uppskattning av skapelsen och annat är homologa med andra former för omsorg om alltet inklusive vår planet. 17 Med jordbruket följer ”civilisationen” – naturen misshushålls alltmer med och de sociala klyftorna växer – detta hänger samman. I städerna, till exempel Rom, löste man avfallsfrågan genom att stjälpa det hela i vattnet. Följden blev sjukdomar. Föroreningarna växte i städerna, på nordligare 15 Se till exempel Ryan och Pitman. 16 Anhängare till denna brukar idag kallas ”(integrala) traditionalister.” Begreppet är väletablerat inom religionssociologin, se Robert Bellahs arbete på området. 17 Vi väljer att inte här ta upp frågan om ”the perennial philosophy” utgör något enhetligt fenomen. Vi kan dock nämna att frågan är ett hett ämne bland många, och mycket talar för att enheten rymmer många sprickor. 26 breddgrader frös man – för att värma sig kunde man ta till vad som helst – trä, ja till och med avrättade människor. Vi kanske bör nämna att man brukar skilja mellan hortikultur (trädgårdsodling) och agrikultur (åkerbruk), som svarar mot små- respektive storskalighet. Det är först när man kan tala om agrikultur som man kan tala om civilisation och mer storskalig miljöförstöring, även om människan som bekant utrotade djurarter redan på stenåldern. Här är vi framme vid en ny punkt: kolonialismen. Denna blev möjlig till följd av en kombination av ny teknologi, nyfikenhet, makt- och penningbegär och en del annat. Från den så kallade ”upptäckten” av Amerika började dels förslavningen av ursprungsfolken, slavhandeln, och handeln med mineraler, metaller, livsmedel med mera, den så kallade ”plantageekonomin.”. Men, och det är viktigt, slaveri och handel förekom i alla världsdelar. När vi gick i skolan fick de flesta av oss lära sig att det bara var Europa som sysslade med slikt – en grov missuppfattning, lindrigt uttryckt. Det fanns innan den moderna eran tre stora maktcentra, och de låg inte i Europa – det var Kina, Indien och Mellanöstern.18 Låt oss därför stanna upp lite vid den globala historien.19 Fram till runt 1750 kom livets nödvändigheter – mat, kläder, boende, och bränsle för att laga mat och värma sig från jord och vatten. Resurserna för detta bestämdes ytterst av hur mycket energi som genererades från solen. Den industri som fanns – manufakturen – som tillverkade kläder, läder och annat, drevs av träkol från skogen. Här fanns alltså gränser för hur mycket som kunde produceras och i sin tur för hur många människor som kunde leva. Enligt många globalhistoriker är det en ren slump att det efter 1750 börjad hända saker i England – man upp täckte stenkolen, och denna energikälla kunde via uppfinnandet och konstruktionen av ångmaskinen, som i sig föregicks av den handdrivna vattenpumpen. Häri ligger några viktiga förutsättningar för den moderna industrialismen och en tillväxt som inte längre bestämdes av naturens krafter utan i allt högre grad av människors makt och beslut. 18 Hur många vet, till exempel att den största BNP:n fram till 1800-taleet fanns i Kina? 19 En relativt kort, utmärkt ingång är Robert B. Marks (2007) The Origins of the Modern World. Oxford: Rowan & Littlefield. 27 Global kolonialism utövades på många platser – i Asien, Afrika; men om det nu var något som Europa utmärkte sig för så var det utrotandet av de folk som bodde i Amerika innan européerna började anlända efter Columbus så kallade upptäckt. Flottorna från de dåtida europeiska stormakterna - Spanien, Portugal, Frankrike och Storbritannien - började gå i skytteltrafik. De flesta vet ju att det började fraktas afrikanska slavar dit, samt till exempel nya grödor som potatis och tobak tillbaks. Och guld och silver givetvis som kunde utnyttjas i den redan då globala handeln. Inte alla vet att européerna inte bara hade ordentligt med krututrustade skjutvapen med sig. Betydligt mer dödliga var alla virus de bar med sig. Man räknar idag med att cirka 90 % av ursprungsbefolkningen gick under främst på grund av nya sjukdomar och epidemier.20 Till exempel drabbades det mest tätbefolkade området Mellanamerika av inte mindre än 17 epidemier som var och en kan jämföras med digerdöden – under en period på 150 år. I Europa började lagret av träd som bränsle att ta slut och man började elda med stenkol (förkolnade träd). Tillsammans med ångmaskinen var tiden nu inne för industrialiseringen och den stora urbaniseringsvågen. Ekonomiskt var så klart detta bra för fabriksägarna och råvaruleverantörerna, men desto sämre för de bönder som berövades sin jord och tvingades in i fabrikerna i städerna. Inte heller var det bra för miljön. Avgaser och avfall från fabrikerna bidrog till detta. En mängd andra detaljer kan nämnas – så blev Storbritannien beroende av importerat vete som ju i sin tur ökade transporterna som i sin tur krävde resurser, lagerresurser och så vidare. Kolonialismen hade också som resultat i att levnadsstandarden ökade för en del i Europa men minskade i Kina och Afrika i och med att självhushållningen minskade där. Svält var en annan faktor, på Irland skördade potatispesten massvis med offer (pesten förvärrades av att mani princip bara använde en potatissort), vilket ledde till massutvandring till Amerika. Väl ditkomna kunde de senare, på 1870-talet, erfara att européer slaktat större delen av de vilda bufflarna på prärien – de djur som hade gett indianerna så mycket 20 Se The Columbian Exchange (2003) av Alfred W. Crosby samt Nathan Nunn och Nancy Qian (2010) ” The Columbian Exchange: A History of Disease, Food, and Ideas”, Journal of Economic Perspectives, Volume 24, Number 2. 28 i form av mat och material att tillverka det som basbehoven krävde. Indianernas frukter och andra grödor strök också med. Idag vet vi resten – ett av alltför många folkmord ägde rum, genom både militärisk och ekologisk krigföring. Indianhövdingen Seattle sägs 1885 ha yttrat några ord som kommit att gå till historien: ”Vem kan köpa eller sälja himlen? Vi äger inte varken den friska luften eller det flödande vattnet. Hur ska ni då kunna köpa dem från oss?”21 Kloka ekologiska ord, och även det att vi (i alla fall många av oss) hyser sympati och förståelse för de ursprungsfolk som levde i Amerika innan européerna ankomst, och den form av andlighet som de omhuldade och det sätt man samspelade med naturen på. Ett perspektiv vi inte får glömma bort är det geografiska – och det finns en modern klassiker om detta: Jared Diamonds bok (i svensk översättning) Vete, vapen och virus. Det syns mig vara en god idé att kort referera hans huvudteser. Diamonds tänkande började 1972 när han fick frågan av en papuansk lokalpolitiker – Yali – varför de ”vita” producerat så mycket, men inte papuanerna. Diamond ställer frågan på ett annat sätt: varför har människans utveckling varit så ojämn, och skett i olika takt på olika kontinenter. Svaret är geografiskt-ekologiskt: Matproduktionen utvecklades först runt Mesopotamien runt 8.500 f. Kr. Det beror på den bördiga jorden och att växterna som fanns där lätt kunde börja odlas – framför allt vete och ärter. Dessutom fanns här djur som var lättämjda, som på så sätt blev redskap i produktionen. Detta område, som vi i dag brukar kalla ”mellersta östern” tillhör den stora sammanhängande kontinenten Eurasien – och det är talande att av de större däggdjuren har 13 av 14 arter domesticerats i Eurasien. Viktigt här är att kontinenten breder ut sig längs en öst-västlig axel, vilket underlättar spridning av grödor eftersom klimatzonerna inte är extremt olika. Det omvända är fallet för Amerika som ju följer en nord-sydlig axel och därmed försvårar allt det som underlättats i Eurasien. Mellanamerika är en tunn landtunga att jämföra med Euroasiens vidder på motsvarande breddgrader. Detta blir en lång historia där Diamond visar att detta betingar de samhälleliga 21 Det bör emellertid påpekas att detta citat – slagkraftigt både i intellektuell och populär kultur – enligt forskningen aldrig egentligen yttrades av Seattle, utan har visat sig vara en tillrättalagd efterkonstruktion av den ursprungsbefolkningsindian som miljörörelsen och andra önskade sig. 29 förhållandena och de tekniska dito. Till exempel ger överskott i matproduktion en större chans för utveckling av aktiviteter utanför kroppsarbetet, ”civilisation” (utveckling av skriftspråk med mera) samt i sin förlängning hierarkisering och ökade klyftor mellan klaner, kaster och klasser. Man skulle kunna uttrycka det som att ett materiellt rikare liv blir möjligt när nomadlivet upphör. Kolonialismen kulminerar sedan med imperialismen. Industrialiseringen hade kört så hårt med utvinning av råvaror på hemmaplan att det sågs som nödvändigt att öka uttaget från kolonierna. Den imperialistiska kolonialismen började nu bygga upp infrastrukturen med järnvägar etcetera för att underlätta transporterna, men tyvärr skedde detta till priset av ytterligare miljöförstöring och ökande svält i kolonierna. Nu kom en helt ny produkt ut på marknaden – bilen. Vi vet alla att detta kan vara en mördarmaskin, ändå fortsätter de flesta av oss att köra (om vi nu har en bil, eller som en del två eller flera). Den spyr ut avgaser, oftast ganska ohälsosamma, de flesta slukar lagerresursen fossila bränslen,22 väsnas med mera. För profitgenererande köp och försörjning av bilen, bränslen, transporter med mera är den däremot bra, och den skapar ju ”sysselsättning”, ett numera heligt ord för de flesta. Bilen gjorde sin stora entré i USA. Ett annat amerikanskt fenomen var den erosion som orsakades av monokulturen (odlandet av endast en gröda), konstgödsel23 med mera. Denna utveckling ruinerade många lantbrukare och gjorde att öknarna bredde ut sig. Vi börjar närma oss nutiden. Låt oss börja med den moderna jordbruksindustrin som inte bara handlar om maskiner, besprutning och konstgödning. Med den relativt nya kloningsteknologin kan man göra mer än fåret Molly. Man kan klona nya arter av till exempel utsäde (genmodifierade grödor). Problemet med det är att det kräver övervakning 22 Jag kanske inte behöver tillägga att även lagerresurser som gas och el ofta kommer från lagerresurser, eller kärnkraft. Det sista är, för mig och många, andra inte oproblematiskt, lindrigt uttryckt. 23 Konstgödning ökar på kort sikt avkastningen, men i det långa loppet har den en rad mindre trevliga bieffekter, bland annat stör den närliggande ekosystem. 30 och energitillförsel för att inte kollapsa. Och den moderna broilerindustrin med smaklösa kycklingar känner nog de flesta till. Mycket av det som har framställts här ger oss nya sjukdomar. Här kommer läkemedelsindustrin in, som i sin tur tillför naturen nya gifter. Här står vi med alla de problem som ekologister försöker komma fram till lösningen på: vattenresurser, jordförstöring, förgiftningar, sjukdomar, energifrågan, klimatförändringar, haven, och inte minst alla de socioekonomiska problemen som är invävda i de rent ekologiska problemen. Till sist i denna inledning lite mer om mitt eget ”förgrönligande”: 1967 fick jag i ett bokstipendium i skolan: Rachel Carsons bok Tyst vår. Titeln anspelar på hur fågelsången har tystnat, sångarna har dött av DDT. I dessa unga år blev jag skakad av vad som skrevs i boken. I något mindre unga år skedde kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979. Denna föranledde bland annat en folkomröstning i Sverige 1980 om kärnkraftens vara eller icke vara i framtiden. Själv tågade jag mot Barsebäck och engagerade mig för ”Linje 3” som sa blankt nej till kärnkraft. Jag har inte funnit någon anledning till att ändra uppfattning precis. Antropocen: det kritiska nuläget24 När denna bok skrivs befinner mänskligheten och jorden sig i ett kritiskt läge. Sedan 30 år tillbaka har jordens system på allvar börjat utarmas på grund av människans exponentiellt ökande påverkan. Nu märks effekterna: haven kvävs, ekosystem kollapsar, vädret börjar variera kraftigare, isen smälter och vattenförsörjning och jordbruk hotas – samtidigt som befolkningen ökar och konsumtionen likaså. Ett allt vanligare sätt att karaktärisera denna utveckling är att betona att människan har blivit den enskilt starkaste geologiska kraften på jorden. 24 Skrivet av DG. 31 Detta har lett till den föreslagna namngivningen av en ny geologisk epok: antropocen (antropo- efter grekiskans ”människa”). Bildspråket ekar från klimatforskare, miljövetare och andra: Vi är i ”tionde ronden”, ”elfte timman”, ”timman är slagen”, final countdown, vi står inför ”mänsklighetens största utmaning”.25 En bredare intenationell konsensus har också uppnåtts i denna diagnosticering av världsläget. FN:s klimatpanel och Al Gore’s film An Inconvenient Truth spelade viktiga roller i att etablera idén om klimathotet i världspolitiken. Men det finns flera andra avgörande miljöproblem – och på senare tid har man enats kring nio globala miljöfrågor. Här har den svenske miljövetaren Johan Rockström och Stockholm Resilience Center spelat en viktig roll i att samla forskare, sammanställa information och att auktorisera och göra denna information känd.26 En geologisk aspekt av kulturhistorien Hela den mänskliga historien som vi känner den bör tolkas i ett geologiskt sammanhang. Under de 150 000 år som den moderna människan har funnits har den mesta av tiden tillbringats under djupa istider med kraftiga svängningar i temperaturen. I ett kritiskt skede för cirka 75 000 år sedan var människan nästan utrotad, med en befolkning på endast omkring tiotusen som levde i Etiopien och sedan spred sig åter över jorden. För omkring tolvtusen år sedan stabiliserades jordens klimat och vi kom in i det gynnsamma geologiska undantagstillstånd som vi nu känner: holocen. Under denna period har vi haft stabila årstider som möjliggjort jordbruket och civilisationers framväxt, i synnerhet på euroasiatiska kontinenten. Det vi kallar för ”världshistoria” är inget annat än en inflikning i den geologiska historiens nycker. 25 Forskning av amerikanen John Frazer som jag (DG) tagit del av under en konferens i Wien nyligen visar att miljöforskare också utvecklar en stor klimatångest som dessvärre har negativ påverkan på deras förmåga att hantera de sociala sammanhang som miljöarbetet kräver. 26 Detta delkapitel är baserat på den populära sammanställning som Johan Rockström gjort tillsammans med fotografen Mattias Klum: Vår tid på jorden (2012) 32 De nio gränsvärdena De nio gränsvärden som vi globalt utmanar summeras i bilden nedan: Förutom att jordens känsliga klimatsystem under holocen är hotat i övergången till antropocen, befinner vi oss i början på den sjätte massutrotningen av artrikedom i jordens historia. Den pågående utrotningen är mer dramatisk än den meteorkrasch som orsakade dinosauriernas utplåning, i antal utdöda arter över tid räknat. Förutom detta finns sju andra planetära gränsvärden, varav ett redan är överträtt och flera andra riskerar att mycket snart överträdas med stora risker för mänskligheten. De nio planetära gränsvärdena är: 1. Klimatförändring 33 2. Utarmning av ozonlagret i atmosfären 3. Havsförsurning 4. Påverkan på den globala kväve- och fosforcykeln 5. Förändringar i markanvändning 6. Global färskvattensanvändning 7. Förlusten av biologisk mångfald 8. Aerosoler (partiklar) i atmosfären 9. Kemiska föroreningar Även om det ”endast” tre av nio av dess gränsvärden som redan anses vara överträdda av forskarna, finns inga skäl till lugn och ro. Detta beror på att dagens exponentiella utveckling av teknologin och världsmarkanden mycket snabbt kan ändra på situationen. Golfklubbornas tid Enkelt uttryckt lever vi ”golfklubbornas tid”, det vill säga den exponentiella utvecklingens tid. Eftersom exponentiella funktioner kan röra sig dramatiskt från värden som ligger mycket lågt till tusenfaldigt gånger högre värden, liknar de golfklubbor. Det finns snart sagt inget område av mänsklig aktivitet som inte ökar exponentiellt: nedskräpning, utsläpp, population, kunskap, information, produktion. Vi lever i en färgsprakande explosion av allt gott och ont som utvecklingen för med sig. Å ena sidan ökar de ohållbara sidorna av utvecklingen exponentiellt – de planetära gränsvärdena sprängs. Å andra sidan ökar samtidigt antalet miljömedvetna aktivister exponentiellt och deras kunskapsbas likaså. Måhända kan den kulturella utvecklingen hinna ikapp och tackla den teknologiska? Nu från ekologin, till ekologismen. 34 4. Ekologismens grundidéer När det gäller uppräkningen av ekologismens grundidéer har jag gjort det lätt för mig. De finns nämligen nedskrivna på ett bra och enkelt sätt redan, här citerade från en artikel på internet:27 1. ”Naturresurserna” är basen i ideologin. Detta beror på dessa resursers historiska utveckling och att de har skapats av naturen själv inte av människan. Vilket gör dessa resurser så mycket mer värdefulla än om dessa hade skapats av människan själv. Man kan jämföra detta synsätt med att ett konstverk i originalversion är mer värdefull än samma konstverk i en kopieversion. Därför att man värdesätter genialiteten hos konstnären till originalversionen så högt. 2. Ökad ekonomisk tillväxt är inte ett mål, utan när ett land har utvecklats till en nivå där befolkningen har det allra nödvändigaste för ett drägligt liv skall inte tillväxten öka mer än som den ekologiska balansen kan upprätthålla. Alltså det är mer viktigt att den ekologiska balansen kan upprätthållas än att den ekonomiska tillväxten ökar (BNP-ökningen). 3. Att använda ersättningsbara resurser. Detta är en av de viktigaste principerna inom ekologismen. Människan skall sträva efter minsta möjliga påverkan på naturens egna processer. Det är viktigare att rädda en utdöende art än att rädda ett enskilt djur, om man måste välja. 27 http://web.comhem.se/~u13115096/Ideologierna/ekologism.html) Det finns fördelar och problem med att använda och klistra in material från internet: fördelarna är uppenbara – det är snabbt, mängden av information är enorm med mera; nackdelarna är också välkända – skribenten slipper skriva själv, källkritiken blir svårare. Därför har jag bara undantagsvis använt mig av att klippa in text från nätet. Jag har valt att göra det just här eftersom det är en bra och korrekt framställning av sitt ämne. 35 4. Ekologisk hållbarhet. All mänsklig aktivitet måste vara obegränsat hållbara. Dessa aktiviteter får inte förstöra ekosystemens stabilitet. De måste också visa respekt för naturens självreglerande system. 5. Att fokusera på framtiden. Det politiska och ekonomiska systemet skall inte bara vara till för att tillfredsställa vitala mänskliga behov idag utan också för kommande generationer. 6. Frigörelse från människors herravälde. Som t.ex. djurens frigörelse från människors herravälde och människorna i tredje världens frigörelse från I-ländernas herravälde. Ytterst gäller att det är fel när mänskligheten har herraväldet över naturen men det är bra när mänskligheten lever i harmoni med naturen.” Ekologismen vill bevara för att inte förstöra, i grunden är den alltså konservativ, (”conservare” betyder just att bevara). Men i takt med att miljön förstörs blir ekologismen samtidigt alltmer radikal. Eller ”radikalkonservativ”.28 I detta ligger att den inte är entydigt vare sig (i gängse mening) ”vänster” eller ”höger”,29 det ligger mycket i att de ekologiska frågorna bildar en egen skala, och som vi kan utläsa ovan, dock som vi kommer att se än mer längre fram, kan den inte placeras på den traditionella vänster-högerskalan. Det förhindrar inte att ekologistiska rörelser, partigrupper, författare och debattörer ofta kolliderar. Det rör sig oftast om konflikter mellan de som ser sig själva som pragmatiska realister – i Tyskland kallade ”Realos” – och de som med rätt eller orätt benämns som fundamentalister – i Tyskland kallade ”Fundis”. Det handlar om ungefär samma motsättning som ibland kallas för ”antropocentristerna” versus ”djupekologerna”; ”reformister” versus ”revolutionärer”. Sedan har vi en stor grupp som pendlar mellan hållningarna som antingen utgår från att det är den politiskt-demokratiska genomförbarheten som är det viktigaste eller om det krävs en total andlig revolution och radikalt förändrade livsmönster för att rädda det som räddas kan på en planet som är utsatt för en rad hot. Vi kommer att 28 Jag har ältat detta begrepp sedan slutet av 1990-talet, och till och med skrivit en bok om det som betecknas med begreppet (Radical Conservatism and the Future of Politics. London: Sage, 1999). 29 Vänster och höger kan i sin tur ha olika betydelser. Se till exempel Rydgren (2011) och Dahl (2006). 36 återkomma till denna motsättning inom ekologismen. De två uppfattningarna har i alla fall en sak gemensam: miljöfrågan är den viktigaste politiska frågan. Även om ingen vettig politiker eller debattör skulle välja att kalla sig för ”miljöfiende” så kan man utifrån noggranna analyser se att det finns sådana individer som förtjänar beteckningen.30 Det kan tilläggas att ekologismen är den enda av ideologierna som försöker dra konsekvenserna av en vetenskap – den akademiska disciplinen ekologi. Därmed inte sagt att ekologismen skulle vara ”överlägsen” andra ideologier. Vetenskap är en sak – dess teser är antingen sanna eller falska; ideologi handlar om personliga värderingar och preferenser. Jag ska nu fortsätta med att diskutera ekologister och ekologismer och kommer att försöka med en kronologisk framställning så gott det går. Jag börjar med några tänkare som idag hade betecknats som högerextremister. Dessa ”högerns pionjärer” ligger tidsmässigt före 1800-talets stora föregångare till ekologismen (Henry David Thoreau och Lev Tolstoj). De kallade sig inte själva ekologister, men de har med all sannolikhet haft en betydelse för 1900-talets ekologister som knappast går att underskatta. Dessutom kommer jag att redogöra för den så kallade Lebensreformrörelsen i Tyskland som både lämnat historiska avtryck och inspirerat senare generationer till att pröva alternativa levnadssätt. 30 Här har vi en parallell till feminismen – bortsett från enstaka högerextremister är det ingen som gärna betecknar sig som ”antifeminist”. 37 DEL 2. DEN TIDIGA MODERNITETEN OCH KRIGEN 38 5. Några gröna pionjärer Här är urvalet svårt, men de två jag valt är tveklöst de främsta pionjärerna. Möjligtvis kunde jag ha inkluderat Jean-Jacques Rousseau (1712-78) som var extremt negativ till tekniken och konstgjordhet i till exempel städerna. Dessutom finns det exempel något ännu längre tillbaks i tiden, men då handlar det mest om naturskydd för att förhindra att vissa skogar skövlas, och protester mot det som händer med omgivningen i kölvattnet på den industriella revolutionen. Jag tror att man kan se två vitt skilda ursprungssammanhang för miljötänkandet. Dels ett konservativt, ja reaktionärt och oftast rasistiskt sammanhang; dels några frihetligt orienterade författare och tänkare. Högerns gröna pionjärer – en ren natur förutsätter en ren ras! Till de gröna pionjärerna i den tyska romantiken hör Ernst Moritz Arndt (1769 – 1860) och Wilhelm Heinrich Riehl (1823-97).31 Författaren Arndt var nationalist och bondevän. Redan år 1815 betonade han nödvändigheten av att skydda och bevara skogarna, att freda dem från den snabba industrialiseringen. Skogen är värd att skydda eftersom den är tysk och bra för tyskarna, både ur biologisk och estetisk synvinkel. Riehl var en av Arndts studenter. “Heimat” blev nyckelord i hans teori, redovisad i mastodontverket Die Naturgeschichte des Volkes, tre volymer utgivna mellan 1851 och 1854. Riehl var i mångt och mycket sociolog. Han såg ett 31 Dessa lästes ordentligt av de gröna nazisterna, se vidare kapitel 6 nedan. 39 “Gesellschaft” växa fram med industrialisering och urbanisering, ett “Gesellschaft” som hotar olika former av “Gemeinschaft”, det som bär upp moralen. Han skulle ha kunnat utropa: Åter till hembygden! Tack och lov att landet fortfarande är SÅ efterblivet! Efter Riehl fanns två vägar att välja: antingen att engagera sig i den praktiska skogsvetenskapen eller att falla i grubbel över ”Deutschtum” (tyskhet). Riehl kunde representera båda alternativen. Den blide vårdaren av “Heimat” och traditionella levnadssätt vetter åt ena hållet, den högljudde kritikern av judarnas överrepresentation i det kosmopolitiska, urbana och kommersiella åt andra. Riehl talar i uppsatsen “Feld und Wald” från 1853 om “vildmarkens rättigheter” (Staudenmeier 2001: 2). Vildmarken och naturen hade dock en klar förbindelse med tyskheten: “Vi måste rädda skogen”, skriver Riehl, “så att folkets livspuls fortsätter att vara varm och glädjefull, så att Tyskland förblir Tyskland.” Wandervogel-rörelsen förde dessa idéer in i 1900-talet. Denna rörelse, även kallad ”ungdomsrörelsen” hyllade det fria livet i skogen som man gick ut och vandrade i. Den var ett hopkok av österländsk mysticism, romantik, tron på ett autentiskt liv befriat från förnuft och stadsliv. En av dess framträdande ideologer – filosofen Ludwig Klages (1872 – 1956), fördömde så pass tidigt som 1913, i uppsatsen “Mensch und Erde” (han publicerade uppsatsen i en av Wandervogel-rörelsens skrifter) massturismens skador på miljön och slakten av valar och talade om jorden som en ekologisk helhet. Problemen kommer sig av en tilltagande dominans av “anden” över “livet”. Med “ande” syftar Klages närmast på instrumentellt förnuft. Detta river loss människan från hennes naturliga omgivning, från “livet”. Det är kanske överflödigt att påminna om att han även var antisemit. Till denna idéströmning kan man foga Oswald Spengler (1880-1936), som menade att “bonden är den eviga människan”, och Ernst Niekisch (1889-1967), som 1931 skrev att “teknologi är våldtäkt på naturen” (Herman 1997: 419). Också Martin Heidegger var imponerad av Klages’ nietzscheanskt färgade attack på den teknologiska kapitalismen. Jag återkommer till Heidegger längre fram. I Sverige fanns givetvis även tänkare som var lagda åt det här hållet. En välbekant person – i alla fall för sin dikt om tomten och diktsviten Den nya Grottesången från 1891 – är Viktor Rydberg (1828-95). Mot slutet av sitt liv skärpte han sin kritik av ”grottekvarnen” – de nya fabrikerna och 40 städerna som ”förbränningshärdar för mänsklig livskraft”.32 Alkoholism och sjukdomar präglar majoritetens levnadsförhållanden och enda räddningen är att gå bakåt till att de breda massorna blir självägande bönder med småskalig produktion för att skapa ett hållbart samhälle. De frihetligt orienterade Desto mer namnkunniga är idag de kulturella ikoner som på olika sätt föregrep våra dagars gröna tänkande utifrån frihetliga, liberala eller anarkistiska idéer. Här diskuteras Henry David Thoreau och Lev Tolstoj. Henry David Thoreau33 Amerikanen Thoreau (1817-62) var verksam inom många fält - författare, filosof, poet, slaverimotståndare med mera. Han var mycket intresserad av långa skogspromenader, botanik och reseberättelser. Han var nära vän och ofta granne med den kände författaren Ralph Waldo Emerson (1803-82; vi återkommer till denne och hans gudson William James). Han skrev en rad verk, på svenska finns Skogsliv vid Walden (1947 [1854]) där han redovisar tankar och erfarenheter från två års eremitliv ute i naturen. Det andra verket som är viktigt i detta sammanhang är Om plikten till medborgerlig ohörsamhet (1960[1849]). Hans naturfilosofi finns inom den riktning som brukar kallas för transcendentalism.34 Huvudtesen är att naturen är en avspegling av en inre andlighet, och detta implicerar balans och försiktighet. Föga förvånande var Thoreau dessutom pacifist. Kanske värt att tillägga är att han inte var vegetarian även om han förespråkade en vegetarisk diet. Thoreau älskade det enkla livet på landet. Här var det lätt att se vad som är de grundläggande behoven och därmed vilka som är onödiga. För att göra 32 Från Rydbergs uppsats ”Den hvita rasens framtid” från 1895. 33 Jag har i detta avsnitt använt mig av Wikipedia; http://thoreau.library.ucsb.edu/ samt Goto (2007) som ger en mycket god inblick i hans författarskap. 34 Se till exempel Gura (2007) och vidare nedan. 41 Thoreaus villkorslösa kärlek till naturen riktig rättvisa är det värt att citera ett längre stycke ur Skogsliv vid Walden35 (s. 216f): ”Detta är en underbar afton, när hela min varelse är som ett enda stort sinne, som insuper vällust genom varenda por. Jag kommer och går med en märkvärdig frihet i naturen. Jag är själv en del av den. När jag i skjortärmarna går längs dammens steniga strand, ehuru det är både kyligt och blåsigt, och inte ser någon särskilt tilldragande detalj, känner jag likaväl alla elementen samstämda med mig.” Vackra ord om ett njutningsfullt leverne, och det förefaller mindre och mindre märkligt med Thoreaus popularitet bland ekologister. Han har ofta betecknas som anarkist, men i essän Om plikten till medborgerlig ohörsamhet (från 1849) pläderar han ibland för mer av styrning, inte att avskaffa staten men att göra den bättre. Han har ofta tolkats som en fullblodsanarkist, inte så konstigt med tanke på essäns inledande ord: ”Jag accepterar till fullo mottot ’Den regering som regerar minst är den som är bäst.” (min översättning, GD) Man bör dessutom lita på sig själv och bör vända den andre ryggen om någon hotar honom. I denna essä förklarar han också varför han vägrade betala skatt – det var ett sätt att uttrycka sitt motstånd mot slaveriet. Thoreau var knappast en politisk extremist, han föredrog det som var ”lagom” i de flesta frågor. Det var naturupplevelser som var hans stora passion. Hans naturupplevelser finns nedtecknade framför allt i Skogsliv vid Walden. Boken utkom 1854 och berättar om hur författaren drog sig tillbaka vid dammen Walden för att leva ett enkelt liv i en liten stuga han själv byggde. Boken är en lång hyllande skildring av naturen, dess liv och olika former. Under lång tid var de professionella ekologerna skeptiska till mycket av vad Thoreau hade skrivit, men efter 1970 fick han ett uppsving, bland annat på grund av han faktiskt visade sig ha rätt i många av hans naturanalyser. Man kan säga att han förutspådde ekologins metoder och objekt. 35 Walden är en damm där Thoreau själv byggde en liten stuga. 42 Hans verk och tankar levde länge i skymundan, men fick en renässans via några av hans läsare – bland andra Mahatma Gandhi, John F. Kennedy, Martin Luther King och inte minst den person vi strax ska behandla – Lev Tolstoj. Dessutom nämns han ofta av gröna anarkister, bland andra de så kallade ”anarkoprimitivisterna” (som kommer att avhandlas senare). Ralph Waldo Emerson var som nämndes tidigare Thoreaus nära vän och mentor. Jag ska stanna upp vid honom eftersom det här klarläggs en förbindelse mellan tidig ekologism och pragmatisk filosofi. Emerson vidarebefordrade en filosofisk skola: Transcendentalismen. Kortfattat menar den att Gud inte står att finna utanför oss, utan inom oss och i allt levande. Emerson är författare till den poetiska hyllningen till naturen Nature som först utgavs anonymt 1836. Essän utgör ett vackert, tidigt försök till att fastställa människans förhållande till naturen genom direkt upplevelse, genom att helt enkelt med egna sinnen se och känna naturens underverk – något vi bäst lyckas med när vi i vår ensamhet vandrar genom den vilda naturen, långt bort från civilisationen. Emerson var gudfar till William James (1842-1910), tillsammans med C. S. Peirce och John Dewey en av den amerikanska pragmatismens stora namn. Dessutom är James framstående inom psykologin. Men det är som pragmatist, metafysiker och handlingsteoretiker de flesta av oss känner honom. James’ pragmatism utgår liksom Emersons Nature ifrån den enskilda människans upplevelse och hans filosofi har föreslagits som utgångspunkt för att i vår tid tillskriva naturen ett inneboende värde. Pragmatismen betonar att det som spelar roll är vårt handlande och dess konsekvenser och det ansvar som följer med detta, inte minst för vår planet. Lev Tolstoj36 Den ryske greven Tolstoj levde mellan 1828 och 1910. Han är en av de största författarna i litteraturhistorien, med sina mest kända verk Anna Karenina (1877) och det magnifika mastodontverket i fyra band Krig och 36 Egentligen Leo Nikolajevitj Tolstoj. Detta kapitel bygger på Wikipedia och andra nätresurser, Bra Böckers Lexikon, Nationalencyklopedin samt Lund (1905). 43 fred (1869). Han tillhörde de realistiska författarna, kriget var han väl förtrogen med – han var officer i Krimkriget 1853-6 – och hans krigsdagboksanteckningar publicerades senare som noveller. Här möter vi knappast den fascination för kriget som vi möter i till exempel Ernst Jüngers In Stahlgewittern från 1920. Redan i Krig och fred, som handlar om kriget mellan Ryssland och Frankrike framskymtar en viktig beståndsdel i hans tänkande. Mot de franska generalerna och den ryska aristokratin ställs den enkla och oförställda ryska bondeklassen. I Anna Karenina framställer han ett alternativ till storstädernas ytlighet och materialism: ett förnyat, fritt jordbruk där enkelheten är norm. Nu till lite biografi: Redan som tonåring hade Tolstoj läst Gogol, Rousseau, Voltaire, Schiller med flera - dessutom på originalspråken! Sin barn- och ungdom har han skildrat på ett mästerligt sätt i trilogin Barndomen, Pojkåren och Ungdomen. Inte minst de detaljerade och entusiasmerande berättelserna om årstiderna, floran och faunan är glädjande läsning, åtminstone för mig. Men skildringarna av klasskillnaderna åstadkommer den motsatta känslan. Ett citat: "I put men to death in war, I fought duels to slay others, I lost at cards, wasted my substance wrung from the sweat of peasants, punished the latter cruelly, rioted with loose women, and deceived men. Lying, robbery, adultery of all kinds, drunkenness, violence, murder...There was not one crime which I did not commit, and yet I was not the less considered by my equals a comparatively moral man.” "Such was my life during ten years."37 1844, 16 år gammal, började han studera på universitetet, turkoarabisk litteratur var ämnet. Universitetslivet varade bara ett år, Tolstoj och universitet var ingen lyckad kombination, men hans stora kunskaper i främmande språk var omvittnad. 37 http://www.philosophicalsociety.com/Archives/Tolstoy%20On%20Life,%20Death,%20An d%20Religious%20Belief.htm Citatet är ett utdrag ur My Confession, finns i bland annat Lift Up Your Eyes: The Religious Writings Of Leo Tolstoy (New York: Julian Press, 1960). 44 En Sturm und Drang-period följde: han blev, liksom den andre store ryssen Dostojevskij spelmissbrukare och ådrog sig stora skulder. Dessutom började han supa och umgicks i vad som betraktades som suspekta kretsar. Och han började använda vanliga bondekläder. Dock vittnar privata brev från denna tid om ånger och han gav universitetet en ny chans. Han siktade mot ett arbete för staten alternativt att göra karriär i det militära. 1851 följde han med en av sina bröder på en långresa i Kaukasus där de levde ett enkelt nomadliv och såg hur lokalbefolkningen levde. Väl tillbaka började Tolstoj skriva. Samtidigt anslöt han sig till den ryska armén. Krimkriget 1853-56 kom att sätta djupa spår och blev en av rötterna till den radikala pacifism han senare kom att utveckla. Han gjorde sin första resa till Västeuropa 1857 och beskådade bland annat en offentlig avrättning, ytterligare en traumatisk upplevelse som säkert ligger bakom tankar uttryckta i brev där han skriver att han aldrig ämnar tjäna någon form av styrning någonstans. Tolstoj filar vidare på sin anarkism som även innefattar tanken om motståndets betydelse. Han var tillbaka i väst 1860-61 då han mötte Victor Hugo och en av anarkismens pionjärer Pierre-Joseph Proudhon (1809-65) i Bryssel. Bland annat diskuterade de utbildningens betydelse, och väl tillbaka i Ryssland grundade han 13 skolor för barn till livegna. Det lär inte ha blivit någon större framgång. 1862 gifte sig Tolstoj med Sonya som tog hand om hans anteckningar, höll ordning på räkenskaperna och allt annat som dessvärre är nödvändigt. Dessutom fungerade hon som sekreterare och korrekturläsare till flera av Tolstojs största romaner. Nu inleddes en lång period av skrivande, och hans författarskap uppskattades av allt fler, det uppstod till och med en ”tolstojianism”. Men mitt i framgångarna drabbades han suicidtankar, tvivel på sin egen förmåga med mera. av depressioner, Under slutet av 1860-talet läste han Arthur Schopenhauer (17881860) (Världen som vilja och representation) som fick en stor betydelse för honom. Han köpte Schopenhauers asketiska etik, och han imponerades av hur Schopenhauer framhävde buddismen, hinduismen och kristendomen som asketiska vägar till det heliga. 45 Under 1870-talet genomgick han som sagt en personlig och andlig kris. Bibelns Bergspredikan gjorde honom till kristen pacifist – det är ju här som Jesus predikar om att ”vända andra kinden till”. Och Schopenhauers citat från Matteus-evangeliet att ”det är lättare för en kamel att passera genom ett nålsöga än för en rik att komma till himlen” instämmer Tolstoj också i. Kärlek, egendomslöshet och frihet blev nu hans främsta dygder. Hans kyrko- och regimkritiska skrifter blev fler och fler.38 Det bör också nämnas att han var vegetarian och nu avhöll sig från alkohol och tobak. 1879 skrev Tolstoj sin En bekännelse (som kom på svenska 1882). Här lägger han fram det mesta i öppen dager – hur lojaliteter, både Tolstojs egna och det ryska samhällets – kommer i konflikt med varandra, hur det sjuka anses sunt, och så vidare. Efter detta tycks Tolstoj närma sig en övertygelse och leva det liv han kan känna frid med. Mahatma Gandhi läste Tolstojs uppgörelser mot den våldsamma värld de båda ogillade. Och det ledde till en lång korrespondens där Tolstoj uttryckte sin beundran för den hinduisk-indiska kulturen med hårt arbete, enkelhet och andlighet. Som sagt var Tolstoj inspirerad av Thoreau. De tog ställning mot våld, stat och privat ägande. En liten skillnad mellan de båda är dock att Thoreau slås av naturen medan Tolstoj slås ned av den krigiska och destruktiva människan. En annan skillnad är Tolstojs starka engagemang för den ryska bondeklassen, och den lilla maktlösa människan. Thoreau var mer av en ensam skogsvandrare, han upplevde naturens storhet och bävade inför allt det som hotade detta. Tolstojs pacifism visas också i att han mitt under det rysk-japanska kriget 1904 publicerade det pacifistiska traktaten Betänken eder! 38 1901 blev Tolstoj exkommunicerad från den rysk-ortodoxa kyrkan. 46 Lebensreformrörelsen I de tyskspråkiga länderna var det inte bara rasister som tillhörde de gröna pionjärerna. Är det någon som minns ”Reformbutikerna” som skyltade med röd Blutsaft och fotriktiga skor? På svenska finns inte så mycket skrivet om Lebensreform, en strömning som söker sig tillbaks till omkring 1900.39 Begreppet dök upp på 1890-talet och spreds snabbt. Vad ville man uppnå med denna reform? Först och främst måste vi framhålla att det var en ganska ordentligt heterogen rörelse – här fanns såväl vänstersocialister som nationalkonservativa och en stor grupp ganska ointresserade av politiskt ställningstagande. Bakgrunden är inte så märklig, vi har redan varit inne på den. Denna bakgrund gäller samhället i sin helhet, och inte endast de grupper som senare kom att bli till Lebensreform. 1800-talet kan stavas modernisering, rationalisering och sekularisering. Det är väl ganska självklart att detta har en baksida. Alla ser inte de fördelar med dessa processer som av de dominerande skikten i samhället påstås vara av godo. Många vantrivs, Gud är död, det uppstår en hunger för något Annat. Detta negativa, ja till och med eländet, visade sig i alla samhällets sfärer. Inom politiken växte kraven på politisk demokrati, rörelserna, framför allt den allt starkare arbetarrörelsen som senare blev socialdemokratiska partier, fick som bekant igenom sitt huvudkrav i de flesta utvecklade länder, låt oss säga runt 1920.40 39 På tyska finns det desto mer: mina bokhyllor dignar av vikten av två tjocka volymer i foliantformat: Kai Buchholz et. al. (red; 2001) Die Lebensreform, 2 volymer. Darmstadt: Häuser. 40 Vi vet att det vid denna tid uppstod en backlash, ultranationalistiska krafter ville ha en på nationella värden grundad stat och en diktatur som garanterade detta. 47 Inom det sociala och ekonomiska livet tog sig eländet uttryck i ett våldsamt supande och usla ekonomiska villkor. Detta ledde till andra rörelser, i Sverige och andra länder uppstod nykterhetsrörelser, och arbetarrörelsen/socialdemokratin ställde för den tiden radikala krav på anständiga löner, kortare arbetsdag, semester med mera, dock utan att vara delar av Lebensreform. Inom kulturen, där vi nu ska röra oss, fick vi bland annat bildningsförbund, och i Tyskland växte Lebensreform fram. Begreppet var ett barn av sin fin-de-siècle-tid: de nya strömningarna inom filosofi och litteratur; konst och religion; vetenskap och pedagogik. De växte samman i en strävan efter en ny form av livsföring, kostvanor, boende och sjukvård. (Krabbe i Buchholz et. al., s. 25) Jag ska nu gå in på hur dessa strävanden kom att utformas mer konkret och presentera några viktiga begrepp inom Lebensreform. 1. Die Siedlungsbewegung (bosättningsrörelsen) tog sitt primära uttryck i en flykt från städerna (den tidens ”gröna vågen”). Den gick ut på att upprätta Landkommunen där tomter och jord ägdes gemensamt. I praktiken var detta det enda gemensamma – de olika nyupprättade boplatserna hade olika politiska och religiösa förtecken. Det fanns såväl kristna som konfessionslösa kommuner; rasistiska och mera ”liberala” kommuner; socialistiska-anarkistiska kommuner; friskhets- och dietorienterade kommuner. 2. Trädgårdsstadsrörelsen uppkom parallellt med denna utveckling. Flera nya förstäder byggdes där man lade vikt vid stora park- och grönområden. 3. Jordreformsrörelsen: ”Bodenreform” konstnären ”Fidus”:s (Hugo Höppener 1868-1948) 41 bild om en ”En tredje väg” bortom kapitalism och kommunism illustrerar hur många inom 41 Jag återkommer strax till Fidus eftersom han symboliserar en stark förskjutning: från frihetlighet och naturlighet till ordning – nationalsocialism. 48 jordreformrörelsen tänkte. 42 En väg delar upp sig i tre: kapitalism, kommunism eller Bodenreform (jordreform). Det viktiga här var, liksom för de två tidigare, gemensamt ägande och att inte styras av profitintressen, verktygen kunde variera från styrning av grundräntan (känns det igen från idag?) till förespråkande för en räntefri ekonomi. (38) 43 4. Nykterhetsrörelsen: För Lebensreform-anhängarna sågs dryckenskapsexcesser som ett uttryck för den naturfientliga civilisation man ville bort från; för rasisterna bland dem gällde att det skadade rasen; bland ekonomiskt sinnade hävdades det att samhällets utveckling inte befrämjades av supande. Liksom i Sverige blev nykterhetsrörelsen, till exempel Godtemplarorden, relativt stor i det Tyska Riket. 5. Vegetarianismen: Denna var kanske det mest centrala i Lebensreform. ”Naturligt levnadssätt” och ”sund kost” rimmar ju ganska väl med att inte äta kött. Dessutom var Lebensreformanhängarna ofta influerade av angloamerikanska asketisktpuritanska rörelser. 6. ”Naturhälsa”: Skepsisen gentemot den moderna civilisationen gick även igen när det gällde synen på dennas medicinska praktiker. I stället försökte man plocka fram till stor del bortglömd kunskap om läkemedelsörter, och intresset för den alternativa österländska medicinen var stor. 42 Historien visar oss att ”den tredje vägen” är en vådlig beteckning - den har använts både som metafor för den socialdemokratiska nyorientering som anses vara nödvändig; av fascister som inte vill beteckna sig som varken ”vänster” eller ”höger”. Under senare år har en del högerextrema grupper betecknat sig som ”tredjepositionister”. 43 Ett exempel på det senare var Silvio-Gesell-rörelsen. Rörelsen är döpt efter Silvio Gesell (1862- 1930) som förespråkade räntefrihet och minskning av pengars värde. Att notera är att John Maynard Keynes lär ha läst honom och tagit del av hans originella idéer. 49 7. Nudismen: Denna var relaterad till idealen om naturlighet, likhet, soldyrkan med mera. Under några decennier utkom massvis med trycksaker som behandlade dessa ting. Först och främst handlar det nog om att, för att travestera Freud, ”Vi vantrivs i kulturen”. Ett stort antal människor ur främst medel- och överklass var runt brytningen mellan det nittonde och tjugonde århundradet innerligt utleda på det urbana livet. Man såg det som ytligt, konstgjort, ohälsosamt och så vidare. Det fanns ett otal grupper i Tyskland, Schweiz och Österrike som omfattade minst en av de viktigare komponenterna i denna – som vi sett - politiskt sett mycket heterogena rörelse: nudism, vegetarianism, naturbeundran, alternativa odlingsformer inom jordbruket, drogfrihet (innefattade även nikotin och alkohol, hos en del även koffein). Dess budskap spreds från mun till mun, massvis med tidningar, tidskrifter, småskrifter och konst. Några av nyckelorden var skönhet, sundhet, harmoni, naturbeundran, naturlighet, frihet, i den mån som ekologiska idéer trädde fram – och det gjorde de – var det ofta en vad vi kan kalla för ”estetiserande ekologism”. Lebensreform brukar ofta ses som en del av den så kallade völkischrörelsen, en strömning som fanns i olika gestalter och organisationer av en del historiker. Detta menar jag är fel.44 Därför följande korta exkurs. Exkurs 1: ”Völkisch” Lebensreform brukar ofta ses som en del av den så kallade völkisch-rörelse, en strömning som fanns i olika gestalter och organisationer. ”Völkisch” går i detta sammanhang inte att översätta, till ”folklig”. Volk som det stammar ur betyder det tyska folket, den unika enheten mellan tysk, den jord folket brukar och bor på och deras relation till Gud. En strömning, de så kallade ”tysktroende” hävdar att tyskarna har sin egen germanska gudom, och eller att Jesus inte var jude utan german. 44 Uwe Puschner har ingående kritiserat sammankopplingen i Buchholz et. al., s. 175ff. Puschner har, tillsammans med Walther Schmitz och Justus H. Ulbricht även redigerat den mest ansedda studien av völkisch-rörelsen: Handbuch zur ”Völkischen Bewegung 18711918.: samt författat Die völkische Bewegung im wilhelminischen Kaiserreich. 50 Uttrycket ”völkische Bewegung” dök först upp 1901, efter att redan 1875 ha använts av germanisten Hermann von Pfister (Hartung 1999: 23). Ordet ”völkisch” kopplas till ”organiskt” tänkande och tyskarna uppmaningar att söka sina rötter. Vissa yrkesgrupper, som till exempel lärare, journalister, författare och präster, var överrepresenterade bland anhängarna. De ledande nutida forskarna daterar dock rörelsens födelse till 1871. Ett antal människor föresatte sig att söka nordiskt-germanska rötter i största allmänhet och att rensa ut ”folkfrämmande” tankegods, detta för att uppnå en ny storhet, att åstadkomma ett slags ”åter-bildning” eller ”reformation”. Lebensreform-rörelsen, som i sig som sagt inte var völkisch, inspirerade dock de senare till att ställa ut och titta på nordisk konst, att läsa och diskutera fornnordiska texter, att på friluftsteatrar ordna och bevista föreställningar med motiv från fornnordisk mytologi med mera. Nyckelord var “Nordland”, “Upland”, “Odin”, “Thule” och liknande. Dessa ord återkommer i namn på tidskrifter och i föredrags- och artikelrubriker. Till det för germanerna främmande, som skulle rensas ut, hörde katolicism, feminism, socialism och judendom. Idén med en Lebensreform kan vi även se i denna bild: 51 Denna målning/plansch av Friedrich Eduard Bilz från 1904 heter Das Volk im Zukunftsstaat och ger oss hans bild av eländet idag, det vill säga 1904, och den skimrande framtiden som uppnås genom Livsreformen. Till vänster ser vi eländet: 10 timmars arbetsdag Kampens primära roll (brödföda, konkurrens med mera); Sovrum med stängda fönster; Sjukdom överallt; Överfyllda sinnessjukhus; Överfyllda fängelser; Livet i en alkoholistfamilj; Rökfyllda restauranglokaler; Domstolar; Krigsskådeplatser, och lite annat. 52 Den högra halvan domineras av den stora mittenbilden – ”det jordiska paradiset” med grönska, flödande sol, lättklädda och friska människor, frukt att plocka direkt från träden, allt präglat av lekfullhet och harmoni. De andra bilderna illustrerar motsatserna till bilderna på den vänstra halvan: tre timmars arbetsdag; dans och lyckliga människor; lyckliga familjer; utomhussport, samt annat som utstrålar lycka, skönhet och harmoni. Medan den vänstra halvan domineras av inomhusaktiviteter, sjuklighet, en knappt synbar rest av natur, så handlar den högra om att vara utomhus, sundhet och en grönskande natur. Det rör sig om en superb illustration av rörelsens samtidsdiagnos och en möjlig bättre framtid. Nudism representerar en naturlighet, att vara såsom vi är skapade. Nakenhet visar likheten mellan oss i stället för markerandet av den sociala ställning som demonstreras av klädedräkten. Dessutom var det ju sunt att sola naken i solen. Exkurs 2: Fidus – en tysk konstnärs utveckling som symptom. Fidus (Hugo Höppener), som jag nämnde innan vore egentligen värd en hel bok. Först följer några av hans verk i kronologisk ordning. En uppmärksam och tolkningssuktande person har nog inte så svårt att se vart det barkar hän genom åren: 53 Fidus 1900, reklam för en vegetarisk restaurant i Berlin. De nakna gästerna inte bara äter grönsaker, de sitter i en! Fidus 1912 – Kommune. Märk att män och kvinnor börjar inta liknade poser, deras kön är skylda och elektriciteten har gjort sitt intåg som en integrerad del av naturen. 54 Fidus, sent 1920-tal: Schwertewache. Det är tveksamt om några kvinnor finns med längre. Spadarna har bytts ut mot svärd. Bilderna tydliggör delvis Fidus’ livshistoria: under unga år var han inspirerad av teosofin och Germansk mytologi. Efter första världskriget dalade hans popularitet, han började bli intresserad av nazismens idéer och han gick med i NSDAP 1932, trots detta förbjöds hans verk av regimen 1937. 55 Hur kunde en hippieliknande person med böjelse för teosofi bli nazist? Det vet vi inte. Men han var inte ensam, många före detta frihetligt lagda bohemer blev nazister. Kvarvarande stark nationalism, privatekonomisk kollaps, en republik som få älskade, arbetslöshet med mera är de vanligaste förklaringarna och en eller flera spelar med all sannolikhet med här. Fidus 1930: Spatenwacht. Spadarna är tillbaks. Men kvinnorna är borta. Männen är formerade och homogena i fråga om utseende, klädsel och kroppsställning. Texten blir på svenska ungefär ”Alla komna från/vuxna ur jorden för jorden; och jorden är till för alla som tillhör jorden.” Under 1930-talet föll den organiserade delen av Lebensreform sönder i olika fraktioner. Nudisten Artur Fedor Fuchs höll föreläsningar om naturens helande kraft, och hur man genom solbadande i Nordens sol skulle få fram en stark tysk folkstam lämpad för militära aktioner. Detta borde enligt Fuchs gärna kombineras med ett återvände till jorden i de tyska skogarna. 56 Hans Sùren (1885 – 1972) publicerade 1924 Der Mensch und die Sonne som blev en storsäljare. 1941 hade den tryckts i 68 upplagor. Sùren såg som så många andra arierna som en herreras – starka, militanta, friska män som skulle frälsa germanerna. Lebensreform återupptäcktes av hippierörelsen, precis som Herman Hesse, lebensrefomisternas favoritförfattare. Men vad har vi idag i stället för Lebensreform? Längtan efter dess ideal kan ju kanaliseras genom plastikkirurgi, kosmetika med mera för skönhet, konsumism, tillväxtprat, und so weiter. Man kan ju gå hit: Bilden är ett symptom på något bredare: ta den nya vågen för urvattnad yoga, medelklasspersoner iklädda åtsittande kläder bosatta i chica bostäder, gullig futurism där man föreställer sig övervuxna, prunkande städer med solceller på alla tak. Med mera. 45 45 I Danmark kan man knappt öppna Weekendavisen utan att kulturvänsterns mallar sig över hur hysterisk denna strävan efter renhet och autenticitet är hos borgarklassen… Jag tycker det är en billig kritik som bara tar fatt i ena halvan av denna kulturs framväxt. (DG) 57 Även i Sverige fanns anhängare. En av dem var journalisten och författaren Karl- Erik Forsslund (1872-1941) som Ann-Sofi Ljung Svensson behandlar i en uppsats - "Berget, ynglingen och solen”. Forsslund är mest känd för sitt arbete för hembygdsrörelsen och folkbildningen. Forsslund var utan tvekan ett barn av sin tid och hans idékomplex passar väl in i sekelskiftets idéklimat. Ljung Svensson beskriver hans litteratur som ett koncentrat av tidens idékluster med såväl framtidsoptimism och reformism som antimodernism och nyreligiositet. Han var radikalt konservativ och kritiker av de negativa sidorna av moderniseringen, industrialiseringen och urbaniseringen och uppmanade till en återgång till och omvärdering av det gamla agrarsamhället. Samhället skulle ta ett steg tillbaka för att därigenom ta ett steg framåt. Forsslund var typiskt nog intresserad av Fidus och hans mest kända bild Lichtgebet från 1890: 58 En tolkning av bilden kan vara att solen är Gud och när människan sträcker sig upp mot solen blir människan även ett med solen, alltså blir människan ett med Gud. Nietzsches tanke om övermänniskan spökar här också. Det bör dessutom nämnas att många forskare i bilden ser ett tidigt tecken på det som skulle bli tysk nationalsocialism. 59 60 6. Grön filosofi och protonazism Bara en av de två män jag behandlar närmast var nazist (Heidegger), i betydelsen partimedlem och att han hyllande det som han såg som dess ideologi; den andre (Jünger) låg i alla fall under sin ungdom nära det nazistiska tänkandet – han brukar räknas till den ”konservativa revolutionen” i Weimartyskland. Martin Heidegger 46 Den tyske filosofen – onekligen en av 1900-talets viktigaste filosofer – Heideggers (1889-1976) positiva förhållande till nazismen kan nog ses som innefattande tre förhållanden. För det första, i Heideggers mest kända verk Varat och tiden (Sein und Zeit) från 1927 finns protonazistiska resonemang. Varat är det som ”är” och dess motsats är intet. Detta är en distinktion som påminner om österlandets föreställning om yin och yang. Det kan låta extremt abstrakt, men det kan exemplifieras mycket konkret: Säg att Elvis Presley aldrig hade fötts, det vill säga att tillhöra Intet, vilken musik hade vi då lyssnat på idag? John Lennon? Eller marschmusik eller dragspelsmusik? Och så vidare. Det varande tar Intets plats. Det som inte är, finns helt enkelt inte. 46 Om man ska läsa ett enda verk om Heidegger är valet lätt – Safranski (1994), den finns översatt till engelska. Texter av Heidegger själv som är relevanta här finns i en relativt tunn volym – Teknikens väsen. 61 För den som har provat att meditera och kanske nått ända dit att huvudet är tomt på varje tanke är det heller inget konstigt. Som människor är vi ”medvarande”. Vi föds in i och växer upp i en vardagstillvaro, vi blir vuxna människor. Vi blir till en ”das Man”, ”mannet”. I vardagen talar vi om vad ”man” brukar göra, bör göra, ”så gör man inte”, och så vidare. ”Mannet” 47 kan ha tre betydelser: 1. Det omedelbara, vardagliga och icke ifrågasatt givna. Det är det är det sistnämnda ”man” som Heidegger vill uppmärksamma och kritisera. Vi blir inautentiska, vi blir inte oss själva om vi bara gör som alla andra av gammal vana. 2. Om man (sic!) börjar tänka på alla möjligheter som i verkligheten finns kan det föda ångest och lindring kan sökas i till exempel att man ger sitt liv en radikalt ny inriktning, men bara en annan inriktning än den första, omedelbara och icke-differentierade. 3. Men människan kan inse att hennes vara är ett ”till-döden-vara”. Det gäller att ta vara på den tid som är utmätt. Som medvaro är detta man autentiskt i det att den visar omsorg om allt levande. Redan här finns alltså Heideggers ekologism invävd i hans filosofi. Problemet för Heidegger, det som han ser i den moderna, nu demokratiska verkligheten: Mannet är för de flesta den första betydelsen. Då befrämjas ”genomsnittlighet”, medelmåttlighet, tyst instämmande i den ”allmänna meningen”. 48 Jag låter ordet gå till Heidegger själv: ”…vad som passar sig, inom vad man gör gällande eller inte gällande, inom det som man tillerkänner framgång och det som man förvägrar framgång. Denna genomsnittlighet när det gäller att förteckna vad man kan och får våga sig på, vakar nogsamt över varje undantag som tränger sig fram. Varje förrangsställning49 håller i all tysthet tillbaka. Allt nytt och ursprungligt slipas av över en natt och gäller som sedan länge bekant. Allt tillkämpat 47 I vissa svenska dialekter kan ”En” ha samma betydelse. Även queerfantaster som jobbar med pronomenet ”hen” använder en istället för man. (DG) 48 Här finns en parallell till det som högerpopulister och högerextremister idag kallar för ”politisk korrekthet”. 49 Betyder att något ges högre rang än något annat. 62 blir lättvunnet. Varje hemlighet förlorar sin kraft.” (Varat och tiden band 1: 167)50 Dessa ord och inga visor om den icke- autenticitet vi genomlider låter som typiskt för den -ism som Heidegger vanligtvis påstås tillhöra – existentialismen. Men det är här inte fråga om en ytlig kritik av jantelagen. Nej, Heidegger förstår att ett förverkligande av ett autentiskt tillstånd kräver mer av oss. Han föreslår först att detta revolutionära subjekt kan vara en generation, men kommer till slut fram till att det måste till ett Volk (folk). Och det rör sig inte om den franska revolutionens ”folk”. Nej, skrivet på tyska under en tid genomsyrad av Völkischkeit (se exkursen ovan) avses en etniskt definierad församling med ett unikt förhållande till den jord de odlar och bebor. Det är här, som många med mig menar, att en protonazistisk hållning förebådas. Förutom att tala om folkets betydelse för ett liv i äkthet svamlade Heidegger mycket om nationalsocialismen och dess inre storhet. Så skrev han i Freiburger Studantenzeitung den 3 november 1933 att ”Führern själv och endast Führern är den nuvarande och den kommande tyska verkligheten och dess lag”. Han såg Hitler som en företrädare för medvetandet om Varat. Dock dröjde det inte länge tills Heidegger uppmärksammade de antiintellektuella inslagen i nazismen. Heidegger hoppades på en mer långtgående andlig och existentiell revolution, i enlighet med den nationalsocialistiska andan. I en föreläsning från 1935 (samlade i Einführung in die Metaphysik) skriver han: "Det som idag kolporteras som nationalsocialismens filosofi men som inte har det minsta att göra med denna rörelses inre sanning och storhet (nämligen med mötet mellan den globalt bestämda tekniken och Nyare tidens människa) tar sina fisketurer i ’värdenas’ och ’helheternas’ grumliga vattendrag." 51 50 En liknande kritik finns i ett slags ”vänster”-variant hos Frankfurtskolan. Om vi har något av lära av Pierre Bourdieu här vore det att vi i tid och otid markerar våra skillnader – så heter Bourdieus bok i ämnet också ”La Distinction” - gentemot de som vi delar tillhörigheter med och liknar. 51 Vad Heidegger menar här är omtvistat, förmodligen är det hans kritiker han vill åt. 63 Han lät detta stå kvar när texten publicerades 1953. Således höll Heidegger kvar vid denna ”inre sanning och storhet” även efter kriget och Förintelsen. Många menar att Heidegger i sina föreläsningar från denna period, bland annat i de om Hölderlin och Nietzsche, bedrev en dold och inre polemik mot den officiella nazismen. Även om så var fallet, vilket det finns goda grunder för att hävda, fördömde Heidegger inte offentligt nazismen. Bland nazisterna själva var heller inte Heidegger särskilt högt skattad. En av nazismens ”officiella” filosofer, Ernst Krieck, menade till och med att Heideggers världsbild var raka motsatsen till Hitlers. En sak som också understryker Heideggers koppling till nazismen är försöket att som Rektor (1933-4) vid universitetet i Freiburg reformera utbildningen. Den skulle ses som ”Arbetstjänst”, ”Värntjänst” (Wehrdienst) och ”Vetandetjänst”. De unga studenterna – som tillhörde hans anhängare – skulle bibringas förståelse av Varats storheter genom skogs- och bergspromenader med mera. Hans tid som rektor blev dock kortvarig. Det var de mer realistiska och konservativa kollegorna som inte uppskattade Heideggers revolutionära försök. I efterhand52 hävdade han att det även var en tyst protest från honom mot ”politiseringen” av vetenskapen. Han har också betonat att flera av hans skrifter och föreläsningar ogillades av Partiet, vilket i och för sig må vara sant. Men Heidegger hade många ”ansikten”. Det som är relevant här är kritikern av det moderna industrisamhället, masskulturen och det teknologiska, icke-autentiska tänkandet.53 Här sätter jag punkt för diskussionen om Heidegger och nazismen. Hans elev Karl Löwith – driven i landsflykt på grund av att han var jude – såg honom som en kluven människa efter ett möte med honom i Rom 1936 (Ott 1991: 113). Heidegger är mycket uppskattad i till exempel Japan, det är inte svårt att se paralleller mellan hans tänkande och taoism och buddism – en ros är en ros, eller som en tysk mystiker uttryckte det: ”Rosen saknar orsak; den 52 Se den så kallade Spiegelintervjun i Neske och Kettering (1988). 53 Här kan den intresserade läsa min artikel om ”Heidegger, Spengler och autentisk fascism” (Dahl 2006a). 64 blommar på grund av att den blommar.”54 Punkt slut. En devis för detta skulle kunna vara ”låt det vara”. I denna samtidigt svårförståeliga men extremt enkla filosofi ligger också en kritik av det moderna, hos Heidegger börjar eländet redan med Platon och Sokrates. Så är han en kritiker av teknikens behärskande av oss, det inautentiska stadslivet, mobilitet, onödig konsumtion och så vidare.55 Teknikens väsen (Ge-Stell) och dess urspårning kallar han för ”planetarisk teknik”. Detta är ett tillstånd som härskar både i den kapitalistiska och i den kommunistiska delen av världen. 56 På svenska kan vi säga ”ställ”, i en av många meningar att människan har blivit underställd tekniken när hon väl börjar använda tingen och det levande som instrument, objekt. Världen omkring oss blir betraktad utifrån dess nyttighet i detta Mannets nutida form. Heidegger går inte att översätta,57 även om många har försökt, men jag gör ett försök: ”Ställets förhärskande betyder: människan är ställd, tagen i anspråk och utmanad av en makt som blir uppenbar i teknikens väsen.” (Spiegelintervjun s. 100)58 Ett av många problem med tekniken är att den river loss människan från jorden, hon förlorar sina rötter. Han berättar i en intervju att nyheten om att människor har landat på månen fyllde honom med fasa. Heideggers kritik är framför allt riktad mot det instrumentella förnuftet, att ting och natur, ja även människor, blir reducerade till objekt 54 Citerat efter Zimmerman (1990: 249) 55 Heidegger och zenbuddismen diskuteras utförligt i Zimmerman (1990). Zenbuddismens betydelse och samband med ekologismen återkommer vi till (Gary Snyder och Allan Watts). 56 Han säger detta i Spiegelintervjun som gjordes 1966 men publicerades först efter hans död. 57 Han hävdade, även detta i Spiegelintervjun, s. 107f, att tyskan har en särställning genom sin valfrändskap med grekiskan som ”tänkandets språk” – ”när ni börjar tänka talar ni tyska”. 58 Jag vill tacka Anders Ramsay och Sven-Olov Wallenstein för hjälp med översättningen. 65 att användas som medel i ”framstegets” tjänst. Vad finns det då för alternativ? Heidegger finner svar i Friedrich Hölderlins (1770-1843) poesi, och under den sista fasen av hans liv vimlar Heideggers texter och tal av Hölderlinutläggningar.59 Den moderna tekniken är inget, och har inget att göra med verkligt praktiska ”verktyg”. ”Bara en Gud kan rädda oss” utbrister Heidegger förtvivlat.60 Han trodde på undergången och lär ha haft ett skyddsrum i fall den katastrof han – och många med honom – fruktade eller fruktar än idag. Om inte atombomber tar kål på oss finns det andra faror: kärnkraft, ekologiska sammanbrott och alla de andra möjligheter vi diskuterar i denna bok. Friedrich Georg Jünger61 Friedrich Georg Jünger (1898-1977) är antagligen mest känd som lillebror till den kände tyske författaren, filosofen, insektsforskaren och ”anarken” Ernst Jünger (1896 – 1998).62 Den senare var inte speciellt miljömedveten, snarare tvärtom. Men det är en annan historia. 59 Här finns en konvergens till den tidiga så kallade kritiska teorins (eller ”Frankfurtskolans”) civilisationskritik, de ser hur det instrumentella förnuftet har segrat, och ett alternativt liv står bara att finna i till exempel dans och poesi. Se framför allt Theodor Adornos skrifter och Upplysningens dialektik, författad tillsammans med Max Horkheimer under andra världskriget (vi återkommer till detta verk). Den senare, mer uppdaterade versionen, formulerad av Jürgen Habermas, menar att det finns ett alternativ till det instrumentella förnuftet, det kommunikativa förnuftet, att det går finna en rationalitet i ett maktbefriat samtal att där enbart ett arguments bärkraft är avgörande. 60 Även detta i Spiegelintervjun, s 99f. 61 Avsnittet bygger främst på Heidegren (2011); tyska Wikipedia samt Jünger (1946). 62 Några texter om Ernst Jünger är Elliot Neamans A Dubious Past; Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister samt Frederik Stjernfelts ”Looks like rain”, Kritik 114. 66 Friedrich Georg Jüngers (i fortsättningen ”FGJ”) biografi bjuder på en rad intressanta detaljer. Han anmälde sig som frivillig i första världskriget och var som så många andra förbittrad över fredsöverenskommelsen 1918 och den franska ockupationen av Ruhrområdet. Liksom brodern anslöt han sig till ”frikåren”, milisgruppen Stahlhelm och anslöt sig ideologiskt till nationalrevolutionärerna, eller ”nationalbolsjevikerna”.63 Den sistnämnda beteckningen vittnar om att Jünger hade läst Lenins bok om Imperialismens som kapitalismens högsta stadium med stor behållning. Jünger såg första världskriget som ett resultat av det som åsyftas i Lenins boktitel. Vidare deltog han i gruppen Arplans (Arbeitsgemeinschaft Planwirtschaft) månatliga möten i Berlin, där man diskuterade hur en planekonomi skulle utformas. Till de mer namnkunniga medlemmarna hörde de kända marxisterna Georg Lukács och Karl August Wittfogel. Även om Jünger aldrig var nazist så var han i alla fall inte avvisande. Man skulle kunna säga att Weimartidens nationalrevolutionärer blandade ihop nationalsocialismen idéer med sovjetkommunismens, cirka fifty-fifty. Redan på 1930-talet blev Jünger alltmer kritisk mot Naziregimen, och nazipolisen höll ett vakande öga över hans aktiviteter. I vårt sammanhang avspeglas detta i det faktum att bokförlaget Hanseatische Verlagsanstalt inte vågade ge ut manuset Die Perfektion der Technik 1939. Det utkom som bok först 1946, som tillsammans med Jüngers föreläsning 1965 i serien ”Människa och landskap i den tekniska tidsåldern” nog utgör de centrala verken i Jüngers ekologistiska budskap. I föreläsningen tar han bland annat upp avfallsproblematiken och konstaterar att ”det är späckat av giftiga, livs- och växtfientliga ämnen, det är svårt att göra sig av med och svårt att lokalisera, det vill säga, det finns överallt.” (cit. efter Heidegren 2011: 105) Det slår mig dels att han uttrycker ett högst aktuellt och centralt problem, dels att mitten av 1960-talet tycks utgöra ett startdatum för den moderna ekologism som senare manifesteras i bildandet av de gröna politiska partierna.64 63 Till denna lösa gruppering inom den ”konservativa revolutionen” räknas även Ernst Niekisch och Friedrich Hielscher. Den intresserade hänvisas till Mohler (1989). 64 Dateringen hänger samman med att Rachel Carsons Tyst vår utkom endast några år innan 1965. 67 Heidegger sökte kontakt med honom under slutet av andra världskriget och de träffades efter detta ofta. Jüngers betydelse för Heidegger framgår klart i den senares text ”Frage nach der Technik” från 1954. I många stycken finns konvergenser med både Horkheimer/Adornos (jfr ovan, kapitlet om Heidegger) och Zygmunt Baumans civilisationskritik.65 Dock med den stora skillnaden att Jünger förblev en tysk konservativ tänkare. 65 De menar, kortfattat att Förintelsen var ett barn av moderniteten, man räknade mark och pfennig, gasning med Zyklon-B var billigast. Dessutom gick det snabbt. Det var effektivt. Och man var noga med ”återvinning”: tandguld; hud och hår kunde användas vid tvåltillverkning och så vidare. 68 7. Nazism och ekologi 66 De ”brungröna” nazisterna var snarare en strömning eller flygel inom NSDAP än en mer eller mindre organiserad ”fraktion”. Det har diskuterats om huruvida dessa personer ”verkligen” var ekologister eller om det bara rörde sig om en strategi för att locka intellektuella och andra potentiella målgrupper. Detta stämmer nog i så måtto att den gröna retoriken hade det nämnda som konsekvens, men jag litar på min bedömning att personerna verkligen hade en sann ekologistisk övertygelse, och jag tror att det kommer att framgå av det som följer. De brungröna hade även under åren närmast efter maktövertagandet ett relativt stort inflytande, inte minst på grund av (visserligen vacklande) stöd från Heinrich Himmler. Men realpolitiska hänsyn tog över mer och mer under slutet av 1930-talet när pengar behövdes till rustningsindustrin. Att bli ”brungrön” är inget som sker per automatik – ekologism innehåller i sig ingen nazism och vice versa. Vi kommer alltså därför nu in på en historia med många turer fram och tillbaka. Antroposofin och nazismen Antroposofins grundare Rudolf Steiner (1861 – 1925) tog inte bara till sig den ekologi som Ernst Haeckel räknas som grundare till, men även Haeckels strikta socialdarwinism (Staudenmeier 200167). Målande för en 66 Detta avsnitt är till cirka hälften en bearbetad och korrigerad version av ett avsnitt i min bok Radikalare än Hitler? Jag har valt att än en gång ta upp detta ämne eftersom en del forskning tillkommit under senare år som klarare visar att ekologismen var en relativt svag, men existerande strömning inom NSDAP. Detta reviderar till viss del min tes i någon mån i nämnda bok. 67 Jag har dock anlitat den något reviderade nätversionen, och sidhänvisningarna är till utskriften av denna version. 69 grundtanke inom antroposofin är ett föredrag som Steiner höll i bland annat Oslo 1910. Titeln var ”De europeiska folksjälarnas mission i relation till den nordisk-germanska mytologin”. För att förstå dessa ord bör det nämnas att Steiner till en början tillhörde Teosofiska Sällskapet och läste grundaren Madame Blavatskys (1831-91) texter. Blavatsky myntade begreppet ”rotraser”. De är fem till antalet och dominerar olika kronologiska perioder. Den första rasen var ”negrerna” och därför den mest primitiva rasen. Nu lever vi i den ariska rasens period där de nordiskgermanska folken är de högst stående i alla avseenden. De är arvtagare till den sjunkna kontinenten Atlantis’ befolkning. Detta ”vet” de mest initierade inom antroposofin fortfarande. Till teosofins betydelse för antroposofin får vi även lägga romantiken och dess tankar om nationerna – det vittnar ordet ”folksjäl” om. Andra viktiga påverkansfaktorer finner vi i Nietzsche – Steiner tog speciellt till sig hans elitism – och Max Stirners (1806-56) radikala individualism.68 Haeckels socialdarwinism – en förelöpare till nazisternas eugenik (idén att förbättra människan genom biologisk förädling) – spelade också en roll här. Haeckels filosofi brukar betecknas som ”monism” och den bygger på en djup misstro mot förnuft, kosmopolitianism och annat liknande. Rudolf Steiner, som vi idag kanske mest förknippar med Waldorfskolor (eller Rudolf Steiner-skolor som de kallas internationellt) kan på flera sätt anses vara protonazistisk. Antroposofin uppstod som en utbrytning från Teosofiska Sällskapet. Detta skedde 1913 när Steiner och andra inte godtog att en ung indisk pojke skulle vara en reinkarnation av Jesus. 69 Dock tror initierade antroposofer på förekomsten av reinkarnation och karma. En följd av detta är till exempel att man avvisar medicinsk behandling eftersom sjukdomar orsakas av andliga faktorer, ”dålig” karma. Liknande tankegångar kommer till uttryck i när antroposofer hävdar – eftersom majoriteten av rasernas individer kommer att degenerera och drabbas av massdöd – att den radikala minskningen av Amerikas urbefolkning inte berodde på kolonisatörernas aktioner utan var en följd av just ”degeneration”. 68 69 Stirner räknas som grundaren av libertarianismen. Pojken hette Jiddu Kristnamurti och bröt med teosofin i vuxen ålder. 70 Här finns alltså påfallande affiniteter mellan antroposofin och nazismen. Dessutom hyllade flera antroposofer nazismen (Staudenmeier 2001: 8). En liten skillnad är att Steiners stora syndabock inte var judarna, i alla fall runt slutet av 1800-talet, utan frimurarna (som ofta påstås vara judar i förklädnad). Men visst var han i mångt och mycket en typisk antisemit. Han påstod att skulden för medeltidens pogromer stod att finna i ”judarnas inre öde”, vidare att judarna ”själva har bidragit till sin isolerade situation.” (cit. efter ibid. s. 11) Ett annat faktum är att antroposoferna inte förföljdes (som till exempel frimurarna) under det Tredje Riket, även om de började bli impopulära, inte minst hos Hitler, under slutet av andra världskriget. Dock upplöstes det tyska Antroposofiska Sällskapet 1935 på order av Heinrich Himmler. Han såg dem som en farlig konkurrent till sina egna, ofta liknande, idéer. Det fanns gott om nazistister som i mångt och mycket stod nära antroposofernas föreställningar.70 Richard Walther Darré (som vi strax kommer in på), Alwin Seifert (även han kommer att behandlas senare) är bara några av dem. Som de ekologister de var gillade de antroposofins betonande av odling och konsumtion av biodynamiskt odlade produkter, dessutom var ju den inneboende rasismen i det antroposofiska talet om ”rotraser”, lägre stående raser och ”folksjälar” som klippt och skuren för nazismen. Här finns nu bara ett par saker kvar att nämna. Dels att efter kriget blev många nazister antroposofer. Darré blev inte antroposof men efter sin relativt milda dom i Nürnberg hade han vänskapliga förbindelser med dem fram till sin död 1953. Werner Georg Haverbeck (1909-1999) som var flitigt verksam på flera framträdande 70 Rudolf Hess var faktiskt inte – som det ofta hävdas – vare sig antroposof eller lärjunge till Steiner. Anklagelsen har upprepats sedan 1940-talet, och har därför uppnått sanningsstatus. Ryktet skapades i maj 1941 av hans rival och fiende Jakob Wilhelm Hauer som ett svar på frågan varför han flög till England den 10 maj 1941: han hade blivit hjärntvättad av antroposoferna. 71 fronter inom det statsbärande nazipartiet var och förblev antroposof till sin död.71 Dels att denna mörka sida av antroposofin inte är så välkänd – så är antroposofernas Waldorfskolor ”inne” bland vänsterföräldrar, antagligen på grund av ekologismen och dess allmänna pedagogik. Richard Walther Darré Darré (1895–1953) föddes i Argentina. Han tillhörde en strängt lutheransk familj i den övre medelklassen. Faderns förfäder var hugenotter. Modern var tysk-svenska. År 1905 kom han för första gången till Tyskland för att börja i skolan. Studierna fortsatte också i England, och utbildningen fick anknytning till lantbruk. År 1914 kände Darré sig kluven mellan att gå i krig som tysk soldat eller att återvända till Argentina som jordbrukare. Han valde det militära alternativet, vilket var framgångsrikt i så måtto som han fick järnkorset. År 1918 gick han med i Freikorps för att bekämpa ”bolsjevikerna”. År 1922 blev han medlem – liksom bröderna Jünger - av krigsveteranorganisationen och frikåren Stahlhelm. 1923 gjorde familjen bankrutt. I princip hela förmögenheten raderades på grund av inflationen. Ända sedan barndomen var Darré mycket framstående i idrott. Den vuxne mannen kom att göra kult av kropp och nakenhet och omfatta en fullt utblommad socialdarwinism. Som ung läste han de viktigaste völkische72 författarna (Julius Langbehn och Paul de Lagarde), klassiker (Goethe och Schiller), Nietzsche, sociologen Peter Sorokin och Hans F. K. Günthers Rassenkunde des deutschen Volkes (1922). Darré blev snart uppskattad för sin kunskap i avelsfrågor. År 1926–1927 publicerade han inte mindre än fjorton artiklar om djur- och växtavel. Darré var mycket bekymrad över den tyska kulturens förfall. Sina bekymmer om förfallet lät han samspela med kunskaperna om avel. I sina 71 Det kan även nämnas att Haverbeck samarbetade med en av de största galningarna inom SS: Herman Wirth (1885-1992), så småningom känd som fuskare, förskingrare med mera. Han var råkostätare och spiritist. För en kortare ingång till denne man, se min artikel i Expo 2, 2007. 72 Se definition ovan, i avsnittet om Lebensreform. 72 böcker Das Bauerntum als Lebensquell der Nordischen Rasse (1928) och Neuadel aus Blut und Boden (1930)73 pläderar han för att självägande, friska bönder borde stå i centrum av nationen. Dels gynnade en sådan ordning den tyska folkstammen och genererade gemenskap, dels skyddade man sig med hjälp av den från stadslivets och den industriella kapitalismens destruktiva inflytande, ett inflytande som förknippades med judarna. Bondelivet bygger på enkelhet, fullkornsbröd, frisk luft och fysiskt arbete, inte på överdådigt konsumtionsutbud, vetebröd och bakverk, rökiga inomhuslokaler och stillasittande aktiviteter. Bondeklassens återväxt måste garanteras, och det lät sig inte ske utan vidare. Stadsmänniskorna hade förlorat sina rasmässiga och andliga rötter och var därför oanvändbara för ändamålet. Av bönder kunde man skapa en ny ”äkta” adel som inte handlade för egen vinnings skull utan för ett högre mål. Bara bönder kunde möjliggöra nationens återfödelse (Bramwell 1985: 57). Det finns klara paralleller till Heidegger. Hos honom blir, som vi sett kopplingarna till nationalsocialism påtagliga. Anna Bramwell (1985: 12) påpekar pregnant: “När Heidegger talar om konsumismen som ’organiserandet av saknad’, vilken bara existerar för att fylla ’icke-varats’ vakuum, eller om en värld som har blivit en ovärld […] uttrycker han livligt den känsla av främlingskap, att vara förlorad i tomhetens overklighet, som låg till grund för Darrés tänkande.” Heidegger och Darré träffades dessutom åtminstone en gång under det sena 1920-talet. Dock är det oklart vad de talade om. Åtskilliga nationalsocialister mindes den rurala ungdomsrörelsen med behag. De hade själva varit med. Darré skickade 1938 betecknande nog ett ståtligt gratulationskort till konstnären Fidus (se ovan) på hans 75-årsdag. Fidus stod mer än någon annan konstnär nära teosofi, Lebensreform, soldyrkan, nyreligiöst sökande, hyllande av jorden, av ariern, av ungdomen och av heligheten i naturen. Den under tredje riket framstående filosofen Alfred Rosenberg skrev i Der Mythos des 20. Jahrhunderts: 73 Illustrationerna (svartvita fotografier) i böckerna är högst intressanta – det är foton, mestadels på blonda kvinnor som gymnastiserar, möjligtvis i form av ”runyoga” (se Dahl 1986). 73 “Vi ser idag en stadig ström från landet till staden, en folkets död. Städerna sväller och sväller, förslappar folket och förstör trådarna som förenar mänsklighet med natur; de lockar till sig äventyrare och profitörer av alla slag, detta leder till rasmässigt kaos.” Darré gick med i NSDAP 1930. Det var han som myntade begreppet ”Blut und Boden” och hans förlag i Tysklands ”bondehuvudstad” Goslar bar samma namn. Han använde jämt och ständigt uttrycket ”Lebensraum” när han ville påtala behovet av kolonisering av Östeuropa. I de nya områdena kunde ”de bästa djuren paras med de bästa”. Så småningom får man veta att detta självfallet gällde även människor. Darré menar att avel hade bedrivits i tusentals år bland människor. Om detta förhållande vittnar reproduktionen av ståndssamhället. Men nu rådde det förfall. Darrés diagnos är kort och gott: ”Vi blir färre och färre! Och vi blir alltmer underlägsna!” (cit. efter Lane och Rupp 1978: 136) Skulden var inte minst kristendomens. Karl den store hade påtvingat germanerna ”den judiskt-kristna civilisationen”. (Farquharson 1976: 1) Samma tanke fanns hos till exempel Alfred Rosenberg. Den senare använder i sina skrifter åtskilliga gånger uttryck som ”tysk, det vill säga antikristen”. Om man vill, kan man vid sidan av de rent trosmässiga faktorerna spåra historiskt-empiriska skäl till fientligheten mot kristendomen. Kyrkan, den institutionaliserade kristendomen, hade nästan alltid varit allierad med godsägare och storbönder. Den germanska traditionen hade (alltsedan Tacitus (69) 74) associationer, inte helt utan historiska och empiriska skäl, till jämlika och fria bönder. Dock uppskattade småbönderna långt ifrån alltid de antikristna pamfletter som Darré snart lät distribuera. Från “germanism” är steget mycket kort till ”nordism”. Under 1920talet utvecklades en stark ”nordism” i Tyskland, först i form av ett allmänt intresse för Skandinavien, senare i form av en myt som legitimerade rasism och antisemitism.75 Nordismen var ett slags övernationell tendens inom bonderörelsen. Inte minst den danska Folkhøjskolen hade en betydelse som förebild, och dess existens togs som ett argument för att skandinaviska 74 Romersk historiker, levde mellan 56 och 117 e. Kr., mest känd för sitt verk Germania. 75 Det bör väl tilläggas att tyskar, i synnerhet överklassen, under lång tid varit fascinerade av vikingarna. 74 lösningar var de bästa. Den Grundtvigska Folkhøjskolen var en skola för bönder, så redan på 1800-talet. I Norden fanns det således sunda och förebildliga element. Också den danska gymnastiken och dess frontfigur Niels Bukh fick en roll för Tyskland som inte bör underskattas. (se Bonde 2001). Darré blev mycket nöjd när han kom i kontakt med människor med anknytning till Norden. Hans mor var ju till hälften svenska. Bland sina förfäder fann han till sin glädje också en norrman. En av hans idoler, Rassen-Günther76 (som han efter ett par års korresponderande med träffade för första gången 1929), var gift med en svenska och hade ju dessutom bott i Sverige på 1920-talet. Darrés syster Carmen besökte Sverige. Hon kunde berätta om en lantlig idyll. Bilden tilltalade förstås Darré. I Skandinavien var bönderna starka och fria (odalbönder). Judar och katoliker var få. Det är inte förnuftet som binder samman ett folk utan blodsband i dess bokstavliga betydelse. ”De prålande idéerna från 1789 om jämlikhet, frihet och broderskap som gäller för såväl hög som låg, och deras livsfrämmande förgudande av förnuftet, står mot vårt ädla blod.” (Darré 1940: 56) Likt den berömde psykologen C. G. Jung (Dahl 1996) var Darré geografisk fundamentalist. Ande och jord förutsattes ha ett organiskt samband – ”Blod och Jord”!. Följaktligen kunde han förklara sin delvis olyckliga uppväxt: Argentina är ju definitivt inte tysk jord. En hatad fiende var nomadism, att inte vara bunden till fosterjord, att inte ha några band till en ursprungsort. Det nomadiska uppträdde som judendom, kapitalism, liberalism och kosmopolitism. Darrés vision vann full skärpa: Endast rätt ras på rätt plats och medveten avel kunde trygga tyskarnas fortlevnad. Darré ivrade ju för ökat “Lebensraum” men var inte ense med Himmler om hur långt det nya tyska riket skulle sträcka sig österut (Coogan 1999: 279). I linje med föreställningen om “Blut und Boden” menade han att en alltför långt gången expansion österut kunde framkalla nomadisk kosmopolitism, att den kunde förstöra den tyska bondeklassen genom att fjärma den från den ursprungliga tyska jorden. På de ryska vidderna kunde den tyske bonden bli mottaglig för liberala, marxistiska och andra antinationella idéer. 76 Hans Friedrich Karl Günther, född 16 februari 1891 i Freiburg, död 25 september 1968, tysk rasforskare och eugeniker, känd som Rassen-Günther. 75 Det kan te sig frestande att rätt och slätt inordna Darré i raden av völkische-tänkare (se ovan). Det vore emellertid missvisande. Medan de typiska völkische-tänkarna rörde sig i mytiska och klart irrationella banor, hyste Darré ett mycket starkt förtroende för vetenskapen, inte bara rasbiologin utan också genetiken. (Bramwell 1985: s. 61) Som nybliven partimedlem erbjöds Darré att bli ledare för NSDAP:s Agrarischen Apparat. Han var chef för Rasse- und Siedlungshauptamtes der SS 1931–1938. År 1932 knöt han en strategisk allians med Heinrich Himmler, en allians som successivt försvagades eftersom Darré – till skillnad från Himmler – hade ett ganska svalt intresse för esoterik och indisk filosofi. Det kan också förklara att Darré länge var skeptisk mot de antroposofiska idéerna om biodynamisk odling, men han sadlade om totalt och under slutet av 1930-talet var han en entusiastisk anhängare av denna odlingsform. 1934 blev Darré utnämnd till Reichsbauernführer (Benz 2000: 46; Kammer och Bartsch 1999: 327). En del i återskapandet av den tyska bonderasen var att deras bostäder skulle vara “ursprungliga”. De skulle själva bygga nya bostäder, i timmer och med rätt konst på väggarna. Här var Rassen-Günther en av Darrés allierade. Günther hade gått till attack mot 1920-talets modernistiska arkitektur för att den hade klippt vartenda band med fosterlandet (Bramwell 1985: 59). År 1934 lanserade Darré en kampanj: “produktionsslaget” (“Erzeugungsschlacht”). Kampanjen gick ut på att minska importen och höja ersättningen till de tyska bönderna, en antikapitalistisk politik eftersom “slaget” i praktiken delfinansierades av industrin, speciellt rustningssektorn. Bland annat på grund av den dåliga skörden 1934 blev “slaget” en katastrof. Livsmedelsreserverna minskade, tillgångarna i främmande valutor likaså. Enligt Ian Kershaw (1998: 577) var Hitlers förtroende för Darré kört i botten 1935. Darrés vedersakare internt var annars riksbankschefen Hjalmar Schacht, som främst var intresserad av att bekämpa inflationen och upprätthålla näringslivets förtroende. Konflikten hade inletts med Darrés tal vid Riksböndernas dag 1934, då han anklagade Schacht för “ekonomisk liberalism”. (Bramwell 1985: 107) Hösten 1934 nådde deras konflikt, som varade i tre år, en höjdpunkt. Deras bud om inflationsbekämpningen var helt konträra. Göring kallades in som medlare och tog i stort sett parti för Darré (Kershaw 1998: 579). Detta oroade givetvis näringslivet. Den bästa utvägen för regimen, eftersom Hitler rimligen borde ha varit medveten om det ekonomiska läget, var att skjuta uppmärksamheten till utrikespolitiken. Abessinienkrisen och den 76 påföljande italienska militärattacken kom som en skänk från ovan. Enligt Goebbels’ dagbok från den 19 oktober 1935 yttrade Hitler apropå detta krig: “Upprusta och var redo. Europa är på väg igen. Om vi är smarta kommer vi att vinna.” (cit. efter Kershaw 1998: 580) Göring skulle vid detta tillfälle alltså ha tagit parti för Darré. I övrigt verkar det dock som om de båda stod för motsatta linjer. Ideologen Darré ville ha jordreformer och gynna småbönderna, medan Göring, liksom för övrigt Darrés assistent och senare efterträdare Herbert Backe, trodde att ett bibehållande av strukturen med stora gods gynnade produktiviteten på sikt (Corni 1990: 121). Här har vi ett av många exempel på hur olika fraktioner inom NSDAP representerade vitt skilda klass- och andra intressen. Darrés förda jordbrukspolitik blev alltså ingen succé. Någon positiv effekt var svår att finna. Dock kan det nämnas att mellan 1934 och 1938 fick bönderna sänkt skatt och lägre räntor, vilket bland dem torde ha ökat stödet för regimen. Detta hade Darré och Hitler givetvis som gemensamt intresse. Men städernas fortsatta dragningskraft och den så kallade “Reichserbhofgesetz” (Riksjordsarvslagen) från 15 maj 1933 – en lag om att mindre jordbruk inte fick säljas utan måste ärvas (Corni 1990:143ff) – samverkade till att jordbruksproduktionen inte steg, att det tyska jordbruket förblev småskaligt och arbetsintensivt. Lagen om Erbhof var en del av Darrés politik för att få fram en frisk bondeklass, en Neuadel som på sikt skulle ha makten i det Stortyskland som var överlägset alla andra länder i fråga om både Blut och Boden. Men denna idé hade så vittgående konsekvenser att den för att förverkligas skulle ha krävt en revolutionär omdaning av hela det tyska samhället, till exempel av kreditmarknaden och rättssystemet. Detta var alltför radikalt för både Hitler och majoriteten inom NSDAP:s elit. Efter 1942 minskade Darrés inflytande betydligt. Då avsattes han som ledare för Reichsnährstand, anklagad för korruption. Efter kriget, i början av 1950-talet, kort före sin död, gjorde han “comeback” – som förespråkare för biodynamisk odling! Hitlers kritik Hitler var djurvän av stora mått: ”Mitt under den svåraste fasen av kriget på östfronten ägnade Hitler ett halvår åt frågan om man skulle förbjuda 77 hundkapplöpningar i Riket”, skriver Gunnar Pettersson signifikativt i Dagens Nyheter den 8 november 2000. Omfattande djurskyddslagar infördes 1933 (Ferry 1997: 127). Men Hitler var ingalunda reservationslöst de grönas välgörare och älskare. Han såg naturen som en viktig källa för estetisk upplevelse, inte som något högre värde i sig. Det finns en utspridd myt och en mängd vetenskapliga arbeten som hävdar att Hitler var en romantisk reaktionär. Att så knappast var fallet framgår tydligt av Rainer Zitelmanns bok om Hitler från 1999. Jag ska redovisa några av de argument han lägger fram. Även om inte Hitler nämner Rosenberg (72) 77 och Himmler i följande yttrande från 1938 är det ganska uppenbart att det är mot dem han vänder sig: “Nationalsocialismen [är] inte en kult men en nationalpolitisk doktrin som har utvecklats utifrån strikt rasvetenskapliga upptäckter. Det finns i dess avsikter ingen mystisk kult […] inga kultlokaler […] inga kultområden, endast samlings- och paradplatser […] Därför tolererar inte rörelsen mystiskt lagda ockulta sökare som försöker smyga sig in. De är inte nationalsocialister.” (cit. efter Zitelmann 1999: 332) Hitler uttryckte liknande tankar, fast i positiva ordalag, vid ett rundabordssamtal den 23 september 1941: “Nationalsocialismen ska aldrig sträva efter att löjligt imitera en religion på ett kultiskt vis; vad som gäller för den är att alltid endast utveckla teorier vetenskapligt, vilket är ingenting mindre än ’kult av förnuftet’.” (cit. efter ibid. 332) Enligt Speer ska Hitler ha utbrustit: “Vilket nonsens […] Att tänka sig att jag en dag skulle bli ett ’SS-helgon’! Bara tänk er det! Jag skulle vända mig i min grav!” (cit. efter ibid. 334) Goebbels antecknade att Hitler 1935 sa att ”Rosenberg, Himmler och Darré måste sluta med sitt kultiska nonsens”. Detta dokumenterar ganska väl att Hitler såg sig själv som realist, ja, rentav upplysningsman, även om han i sin ungdom och kanske ibland även privat berörde esoteriska ting. Hans entusiasm för just Darrés idéer har också överdrivits. (ibid.176) Hitlers inställning i jordbruksfrågor, som när han hyllade bönderna som “vår nations livskälla” och liknande, var 77 Alfred Rosenberg (1893-1946), tyskbaltisk nazistisk politiker och filosof som bland annat arbetade för släktbandens renhet och myten kring folket. Hans arbete Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts från 1930 brukar ibland framhållas som nazismens bibel. Det är ganska tveksamt i och med att flera nazister såg boken som nonsens. 78 tämligen pragmatisk. En av hans medarbetare (Fritz Wiedemann) hävdar också att Hitler inte alls var intresserad av jordbruksfrågor – utom en gång om året, på Riksböndernas dag. Darré klagade för övrigt 1938 över att han hade väntat i två år på att Hitler skulle ta emot honom (Kershaw 1998: 187). Hitler verkar alltså inte ha brunnit för excesser när det gällde vare sig SS-esoterism eller radikalekologiska frågor. Djurskydd? Javisst. Naturskydd? Mycket lite, dock med undantaget att han på pappret stod bakom naturskyddslagen 1933 (se nedan). Viktigare för Hitler tycks renlevnaden ha varit, som han hade gemensam med Hess: vegetarianism, ingen alkohol, ingen tobak. En sak var i alla fall Hitler och de gröna överens om: Judarna måste bort! Omsorgen om naturen kunde lätt kombineras med förespråkande av eliminering av hotfulla och skadliga element: urbana människor, finanskapitalister, icke-patrioter och nomader, vilket konkret blev liktydigt med judarna. 78 Nationalsocialismen och ekologin Rudolf Hess (1894 -1987) var något av de grönas advokat i den innersta cirkeln kring Hitler. Dessutom var nummer två Herman Göring i Tredje Riket oftast positiv till vad naturvårdarna ville genomföra. Hess var en naturälskare som förespråkade att man höll sig till biodynamisk kost och endast använde homeopatiska mediciner. Inte ens Hitlers rigorösa vegetarianism var tillräckligt vittgående för honom. Det var Hess som introducerade Darré för Hitler, vilket gjorde att partiets “gröna” falang fick sin första maktbas. Hess var en ännu starkare förespråkare för biodynamisk odling än Darré och ville att denne skulle bedriva kampanjen för “lebensgesetzliche Landbauweise (ungefär ”libsriktiga lantbrukssätt”) hårdare. 78 Jag kommer här att tänka på en underförståddhet som Stalin lanserade efter det ”stora fosterländska kriget”: sa du ”kosmopolit” så menade du ”jude”. 79 Så tidigt som i mars 1933 godkändes och implementerades ny miljölagstiftning på nationell, regional och lokal nivå. Dessa åtgärder, som innefattade skogsåterplanteringsprogram, fridlysning av djur och växter och skyddsprogram som hindrade miljöfarlig industriell utveckling, var vid den tidpunkten relativt långtgående jämfört med andra länder. Men, och det är viktigt att framhålla, detta betyder inte vare sig att nazismen i sig prioriterade natur- och miljöskyddet, eller att naturvårdarna och deras organisationer automatiskt skulle vara nazister. Mycken möda lades från de sistnämndas sida – i ett taktiskt syfte för att få igenom sina förslag – att visa att antisemitism och naturskydd hängde ihop. Hur som helst så skapade nazistregimen de första naturreservaten i Europa. Vid sidan av Darrés försök till en återagrarisering och stöd för traditionellt jordbruk, liksom Fritz Todts (1891-1942) och Alwin Seiferts (1890-1972) försök att institutionalisera en miljöanpassad planerings- och näringslivspolitik, var den så kallade Reichsnaturschutzgesetz (Riksnaturskyddslagen) från 1934 de gröna nationalsocialisternas viktigaste resultat. Denna nydanande “naturskyddslag” upprättade inte bara riktlinjer för att skydda flora, fauna och “naturliga monument” inom Tredje riket, den begränsade även kommersiellt utnyttjande av vildmarkerna. Walter Schoenichen (1876 – 1956) menade att lagstiftningen var det “slutgiltiga fullföljandet av de völkisch-romantiska önskemålen”, och Hans Klose, Seiferts efterträdare som chef för Reichsbüro für Naturschutz, beskrev nazismens miljöpolitik som naturskyddets kulmen. Enligt Schoenichen var naturskydd en nationell och internationell kulturuppgift. Han kunde lovprisa skillnader mellan folkslag och mellan växtrikets arter, och han kunde vara kritisk mot sin egen art: “den vite mannen”, “denne store ödeläggare av skapelsen”, vars väg har kantats av “epidemier, stölder, bränder, blod och tårar”. (citerat efter Ferry 1997: 139) Utan omsvep gick han in på tidigare folkmord, speciellt sådana på indianerna. Vad som framstod som särskilt avskyvärt för Schoenichen var att de drabbade var folk som inte hade kunnat föreställa sig att någon “äger” naturen. Någon universalism var det inte fråga om. Ursprungsfolken tillmättes värde just som “ursprungliga”. Det är själva ursprungligheten som har rättigheter. Alla folk har följaktligen rätt att närma sig sitt ursprung och sträva efter att nå ett dylikt tillstånd. Logiskt sett blir det då rätt att undvika, ja, förbjuda “blandäktenskap”. Det ”visste” ju redan Tacitus: att germanernas storhet var orsakad av att ingifte inte förekom. 80 Schoenichen myntade begreppet “Urlandskap” och var den som låg bakom innovationen “landskapsplanering”. En dylik passade väl in i den nationalsocialistiska strategin. Land, landskap, blomma, träd och djur, allt hade sin naturliga plats. Såväl människor som växter kunde vara “artfrämmande”. En slutsats blev att de nya områdena i öst, där det fanns plats för tyskt, måste förändras i den händelse de inte hade rätt utseende, fauna och flora. Här dvaldes en klar konflikt mellan å ena sidan ekonomiska imperativ, intressen och idéer och å andra sidan ideologi. När “realister” inom NSDAP angrep de gröna uppträdde Fritz Todt – ansvarig för motorvägarna i Organisation Todt– ofta som medlare mellan industrivänliga och gröna grupper. I viss mån spelade Alwin Seifert en liknande roll. Todt var inflytelserik och direkt ansvarig för industripolitik. Enligt Albert Speer älskade Todt naturen och hamnade ofta på kollisionskurs med Martin Bormann79. Flera uppfattade honom som “miljövän”. Intrycket var säkert baserat på att Todt lade stor tonvikt på att skydda naturen så mycket som möjligt under arbetet med att bygga Autobahn, de tyska motorvägarna, ett jättelikt projekt. Todt krävde att den teknologiska konstruktionen skulle vara i harmoni med natur och landskap. Man skulle tillämpa moderna ekologiska ingenjörsprinciper såväl som de “organologiska” principerna med sina rötter i den völkische ideologin. De ekologiska aspekterna var alltså betydligt mer än blott en estetisk anpassning till landskapet, lika viktigt var att undvika direkta skador på naturen. Som Todt uttryckte det: “Uppfyllandet av transportändamål är inte det slutliga målet för motorvägsbyggena. Den tyska motorvägen måste bli ett uttryck av det omkringliggande landskapet och det tyska väsendet.” De skulle med andra ord uttrycka en völkisch-inspirerad naturrelation. En viktig aspekt i sammanhanget bör anföras, nämligen att ekologiska synsätt och “hem till byn”-nostalgi kunde ses som medel att eliminera klassmotsättningar. Inte minst på grund härav kunde Hitler uppskatta en del gröna ambitioner. Som Zitelmann (1999: 177) har påpekat var skapandet av Volksgemeinschaft, det vill säga ett samhälle där klassmotsättningar var eliminerade, en mycket viktig ingrediens i 79 Bormann var chef för partikansliet från 1941 och från 1943 därtill Adolf Hitlers privatsekreterare. Han var även Hitlers ställföreträdare; dock var han inte utsedd till efterträdare. Mot slutet av andra världskriget var han en av de mest inflytelserika personerna i kretsen kring Hitler, då han kontrollerade andra personers tillträde till Führern. 81 nazismens program. Med Hitlers egna ord: “Integrationen av ett stånd som har blivit till en klass i den nationella gemenskapen, eller bara inom staten, äger inte rum genom att de högre klasserna går under utan genom upplyftandet av de lägre. Processens pådrivare kan än en gång inte vara den högre klassen utan måste vara den lägre som kämpar för att uppnå jämlikhet […] Den tyske arbetaren kommer inte att lyftas upp inom ramen för den nationella gemenskapen genom tillbakafall i falsk förbrödring utan genom det medvetna upplyftandet av hans sociala och kulturella situation tills de mest slående skillnaderna kan anses att ha blivit överbryggade.” (Cit. från Zitelmann 1999: 177) Alwin Seifert var Todts huvudrådgivare och medarbetare i miljöfrågor, en man som Todt 1936 kallade “fanatisk ekologist” (Bramwell 1985: 173f). Seifert hade den officiella titeln Reichslandschaftsanwalt (Rikslandsansvarig) men hans smeknamn var “Herr Mutter Boden” – passande eftersom hans dröm var “en total omställning från teknik till natur”. Så tidigt som 1934 skrev han till Hess för att denne skulle uppmärksamma vattenproblem. Seifert uppmanade Hess att verka för arbetsmetoder som stod i samklang med naturen. Engagemanget för vattenfrågor kom till uttryck också i en uppsats från 1936, där han talar om “Tysklands förstäppning”. Seifert betonade vid olika tillfällen vildmarkens betydelse och motsatte sig bestämt monokultur, torrläggning av våtmarker och användning av kemikalier inom jordbruket. Han kritiserade Darré för att vara alltför moderat och efterlyste en revolution inom jordbruket i riktning mot en mer “bondelik, naturlig och enkel jordbruksmetod”. (a.a.173) Seifert menade att det så kallade moderna jordbruket med konstgödsel och industriella metoder i själva verket hörde forntiden till eftersom det på sikt skulle ödelägga jorden. Darré å sin sida avfärdade Seifert som en säkerhetsrisk och en naturutopist. Det kan vara belysande att dyka ner i en historia som handlar om naturskyddets status och dess rivalitet med ekonomiska realiteter. Det handlar om Hohenstoffeln-bergen i sydvästra Tyskland, nära gränsen till Schweiz.80 De domineras av ett par höga toppar i en naturskön bygd. Kruxet var att bergen innehöll stora mängder av basalt – ett viktigt mineral för industrin, inte minst för att använda till nya vägar. 80 Hela redogörelsen för detta fall bygger på Uekotter (2006: 85ff). 82 Nyckelpersonen är författaren Ludwig Finckh (1876-1964), bergen låg i hans hembygd. Redan under Weimartiden ville gruvindustrin börja bryta basalt. Men det skulle medföra rejäla ingrepp i bergen och deras skönhet skulle bli blott ett minne. Protesterna uteblev inte. Å andra sidan var stödet för planerna inte obefintligt – till exempel stora delar av lokalbefolkningen brydde sig mera om jobb än natur. Under tiden detta skedde visade undersökningar att basalten var av hög kvalitet och att det skulle vara lätt att bryta den – något som stödde industrins sak, eftersom dessa omständigheter talade för att naturpåverkan inte skulle bli så stor. Under 1920-talet och fram till 1933 fortsatte diskussionerna fram och tillbaka. 1933 försökte Finckh – en glödande antisemit – påverka de nya makthavarna. Finckh talade om högre värden och utnyttjade det faktum att Leo Schlageter (1894 – 1923)81 besökt bergen 1922. Bergen hade två höga toppar och Finckh tänkte att Schlageter och hans martyrskap behövde sällskap av en annan martyr för att stödja saken. Det blev Horst Wessel (1907- 30).82 Tillsammans skulle de representera de två topparna som skulle utses till nationalmonument, man fick då med både naturskyddet och den nazistiska ideologin. Finckh försökte till och med medelst argumentet att orsaken till att folk inte så ofta lät sig övertygas av vad han skrev berodde på en judisk sammansvärjning! Han körde också med argument som att en person som stod nära gruvbolagsledningen var en gammal bolsjevik och att dess två ledare var Frimurare (och de är ju som bekant, i alla fall i de flesta konspirationsteorier, förklädda judar). Finckh ville även fortsätta sin påbörjade kartläggning av bolagsägarnas grad av ariskhet. 1933 var gruvbrytning fortfarande en viktig del av områdets lokala ekonomi och det såg nu ut som gruvbolaget skulle ta hem spelet. Då, strax efter nazisternas maktövertagande startade Finckh en namninsamling: Walter Schoenichen, Martin Heidegger, Ludwig Klages, Werner Haverbeck, Fritz Todt med flera skrev under. Men ledande nazister började nu få nog av Finckh som, menade de, överskred gränserna för ett naturskydd på en rimlig nivå. Det gick så långt att Finckh började övervakas av Gestapo 1935. Men han åtnjöt även stöd från ledande 81 Schlageter var en frikårsman som kämpade mot Frankrike i de av fransmännen ockuperade områden. Han togs till fånga och avrättades 1923. 82 Wessel var en SA-man som mördades av några kommunister 1930. 83 nazister. Det senare bidrog till att Partiet och staten 1934 beslöt att själva bergstopparna måste skyddas och man använde sig formellt av en lag från Weimartiden. 1938 började arbetslöshetssiffrorna sjunka och de ekonomiska incitamenten i den här historien minskade således. Vidare fick nu Finckh stöd av självaste Heinrich Himmler och andra toppar inom SS för att stänga gruvorna, och så skedde också. Finck prålade nu med att ”den Gemanska rätten hade segrat över den romersk-judiska”. Till slut blev det alltså en seger för den gröna strömningen, men som vi sett var vägen dit både lång och svår. Även om de grönas framgångar var relativt stora ska de inte överskattas. Ekologiska initiativ var knappast allmänt populära inom partiet. Till exempel Joseph Goebbels, Martin Bormann och Reinhard Heydrich var starka motståndare och såg ner på Hess och Darré och betraktade deras anhängare som opålitliga drömmare. Det var Bormann som 1942 övertalade Hitler att avsätta Darré. Misstänksamheten mot framför allt Hess och Darré stärktes givetvis genom Hess’ berömda flygtur till England 1941. Efter denna hade de gröna strömningarna inte mycket att säga till om. Todt omkom i en flygolycka 1942, och kort därefter fråntogs Darré samtliga uppdrag. Idag hittar vi fullt utvecklade ekologistiska synsätt hos, till exempel, de amerikanska nazisterna (http://www.americannaziparty.com). Under rubriken Energy and Environment står inledningsvis följande att läsa: ”Vårt mål är att den ariska republiken ska vara helt självförsörjande när det gäller energi, och att den energi som används inte ska vara skadlig. På vägen mot dessa mål kräver vi ett utfasande av all form av energi som förorenar miljön, till exempel kol, bensin och kärnkraft. För att ersätta dem kräver vi ett omedelbart och massivt program för att utveckla nya och RENA energikällor. Vi tror att arier förtjänar en hälsosam miljö med ren luft, rent vatten och ren jord. Vi tror också att vårt folks energibehov måste tillgodoses. Samtidigt tror vi inte att miljön ska offras för snabba profiter, billig ekonomisk tillväxt eller en extravagant, materialistisk livsstil. Vi tror på att ära, och inte att förstöra, Naturen. Vi tror fast på att den ariska begåvningen är fullt kapabel att utveckla de energikällor vi behöver med den nordamerikanska kontinentens underbara resurser – sol, jord, vind och vatten – utan att störa naturens ordning.” (min översättning, GD) 84 Byt ut ”arisk” mot ”mänsklig” så får du se ekologism i allmän form, inte som hos denna (förvisso rätt marginella) gruppering. 85 DEL 3. KALLT KRIG, HÖG- OCH SENMODENITET 86 8. Sovjetkommunismen och miljön – en motbild Sovjetunionen brukar sällan förknippas med någon vettig miljöpolitik. Snarare har Sovjetunionen blivit sinnebilden för allt som vi inte önskar oss: diktatur, Gulag, folkmord och en sanslös miljöpolitik. Städer har blivit förgiftade av fabrikers utsläpp, vattendrag och sjöar har försvunnit genom försaltning; spädbarnsdödligheten är hög; bekämpningsmedel och konstgödsel har använts i rekordstor omfattning; klassklyftorna har ökat – de nyrika reser på lyxsemestrar och en stor del av männen på botten av det nygamla imperiet super ihjäl sig. Inte heller Sovjetunionens gamla satellitstater har något att hänga i julgranen. Här utmärker sig inte minst det gamla DDR där marken på stora arealer är förstörd på grund av den stora kolbrytningsindustrins aktiviteter. Dock fanns det en vettig miljöpolitik fram till Lenins död 1923. takt med Stalins tilltagande makt och terror försvann även denna. 83 I I samband med revolutionen publicerade SUKP (Sovjetunionens Kommunistiska Parti) 1918 ett dekret – ”Om marken”. Här förklarar man att all skog, allt vatten och mineraler ägs av staten. Strax därefter kom frågan om skogsavverkning upp. Man beslöt då att dela upp skogen i en exploaterbar och en skyddad sektor. Syftet med att upprätta de senare var 83 Detta avsnitt bygger på Douglas Weiners avhandling från 1988. Hans politiska åsikter framgår ganska tydligt – han är marxist och tillhör dem som tenderar att framhäva Lenins positiva sidor. Jag har dock inte av förklarliga skäl själv kunnat granska originaldokumenten, jag har inte heller funnit några texter som kritiserar hans framställning. Marxisten John Bellamy Foster går däremot i sin The Ecological Revolution: Making Peace with the Planet ett steg för långt: Marx blir till den förste riktige ekologisten! Jag kommer att diskutera Marx och ekologin i kapitel 13. 87 att förebygga erosion, skydda vattenresurser och att bevara vacker natur. Även djuren åtnjöt ett visst skydd – Lenin godkände 1919 ett dekret om förbud mot älg- och vildgetsjakt trots att det kunde ha genererat pälsar och inkomster. Inom SUKP fanns även personer som ville inrätta naturreservat med ungefär samma regler som slika har i dagens Sverige. Kort sagt, naturvetenskap och naturvärde sattes framför ekonomiska faktorer. En seriös vetenskaplig ekologi började också växa fram, forskningen var inte politiserad. Men i stort sett allt när det gäller dessa frågor förändrades efter 1923. Detta berodde sannolikt dels på nödvändigheten av att få mer ekonomiska resurser så att den unga republiken inte skulle gå under i en kapitalistisk värld, dels Stalins önskan om ett mer nyttoinriktat förhållande till naturen. I linje med det senare behövde även forskning och utbildning politiseras så att sovjetmedborgarna förstår att det är Vi som är herrar över naturen.84 Stalin fick uppbackning av mediokra forskare och författare som Leonid Leonov och Maksim Gorkij. Den förre skrev bland annat Sovjetfloden där huvudpersonens, en ingenjör, största fiende är naturen. Gorkij hyllar i Belomor Stalin som – sittandes vid sitt skrivbord med kartor över det egna territoriet – med förfäran chockeras av hur mycket träskmarker det finns, skog som tar goda jordar i anspråk och så vidare. I detta politiska klimat där naturhatare kunde bli uppburna författare växte flera vansinniga projekt fram. Ett var att importera stora bisamråttor för pälsens skull. Att denna art föredrog lax till mat var det ingen som visste, eller vågade påpeka. 1929 slogs det slutligen fast att vägen till det klasslösa samhället gick genom ”acklimatisering”, det vill säga att det tillhör Människans sanna natur att behärska naturen.85 N.F. Kaschenko, en av Stalins favoriter, formulerade vad som skulle bli den officiella politiken: ”Acklimatiseringens” slutliga mål är en nyordning för allt – inte bara för 84 Här kunde Stalin ha stött sig på Bibeln: ”Och Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna på himlen och över boskapsdjuren och över alla kräldjur som rör sig på jorden.’” (Första Moseboken 1: 26) 85 Jämför Horkheimer och Adornos Upplysningens dialektik, avsnittet om hur Odysseus undgår att gå under på grund av sirenernas (läs: Naturen) locksång. Vi återkommer till detta exempel i avsnittet om Murray Bookchin nedan. 88 människan. För djurens del handlar det om att bli utrotade eller tämjda. ”Det är dessa grandiosa perspektiv som nu öppnar sig.” Som summering citerar jag Peter De Souza: ”Fram till det att ett miljömedvetande kom till ytan under 1980-talet var den officiella bilden att fabriksskorstenar var symbolen för utveckling och ekonomisk styrka – och därför vackra.” 86 Exkurs 3: Ett skivomslag Kanske kan vi illustrera Stalins och Kinas miljöpolitik och syn på naturen med ett skivomslag. ”Nynningen” var ett göterborgskt progrockband som flirtade vilt med den stalinistiska gruppen KFML (R). 86 Furuhagen 1995: 203. 89 Nynningen 1974 – före revolutionen Vi anar, antagligen vid tiden för solnedgången, flera hundra poliser i full krigsmundering som attackerar en fotograf och en kvinna som tar till flykten, en person ligger redan nedslagen och blodig på gatan; den ende som står emot övermakten är en ung arbetare prydd med den röda stjärnan och en skära i ena handen och en hammare i den andra. Till sin hjälp har polisen även en helikopter. I bakgrunden ser vi en kyrka, en bank, ett köpcentrum med reklambudskap. Allra längst bak ser vi dollartecknet fäst på ett torn. Men märk att längs lyktstolparna står gröna träd. Nynningen 1974 – efter revolutionen De röda fanornas folk slår ner resterna av den gamla makten – här polisen. Fyrkantiga bostadshus samsas med gamla trähus i gott skick. Längst bak 90 ser vi de nya rationella och effektiva industrierna med skorstenar och stora rör. Märk att (minst en) polis har en variant av USA:s flagga på sin uniform – i stället för där stjärnorna ska sitta finner vi den svenska flaggan, inbakad i USA:s flagga. En polis har redan kapitulerat och erbjuds en röd blomma av en äldre man. Det är också illustrativt att inte ett endaste grönt blad syns till. 91 92 9. Utvecklingen i det moderna och de ekologiska problemen Det andra världskriget slutade 1945, men bara för att avlösas av ett nytt och annorlunda krig några år senare – det kalla kriget. Det kapitalistiska Väst stod mot det socialistiska Öst. Kriget förblev kallt tack vare insikten om den så kallade terrorbalansen – att båda sidor förfogade över kärnvapen – hotade hela planetens liv. Användandet av kärnbränsle och kärnvapen har hög relevans även för Sveriges del. Efter kriget fick forskare vid FOA (Försvarets Forskningsanstalt) i uppgift att klargöra hur man startar en kärnreaktion och det ena syftet var att även Sverige i nödfall skulle kunna använda kärnvapen. I slutet av 1940-talet borrades och sprängdes utanför Stockholm ett stort bergrum. Här började man bygga Sveriges första kärnreaktor, kallad R1.87 En rad beslut hade föregått detta bygge. Vilken typ av uran skulle användas? Anrikat eller naturligt uran? Anrikat uran hade Sverige inte tillgång till (det var reserverat för USA och Sovjetunionen), däremot naturligt uran. Nackdelen med naturligt uran är det är mindre rikt på den isotop som ger kärnenergi. Men det finns en annan viktig skillnad – naturligt uran producerar mera plutonium, det blir alltså billigare och lättare att framställa kärnvapen. Att Sverige skulle kunna komma att behöva tillgripa kärnvapen var en möjlighet som länge hölls öppen i de innersta kretsarna. Men utåt framhävdes att den nya teknologin skulle kunna leverera mer energi till ett lägre pris, förbättra "vanligt" folks livsvillkor och höja levnadsstandarden. 87 Se Sten Niklassons understreckare i SvD 12/7 2012. 93 Men det kalla krigets hårda verklighet innebar inte att det var slut på krig. Vietnamkriget – det mellan USA/Sydvietnam och FNL/Nordvietnam 1964-1975 fick många i min generation att vakna upp politiskt. Vi blev riktigt röda, en del av oss med gröna inslag. ”Uppvaknandet” ledde ofta till att vi blev aktivister – vi gick med i den svenska FNL-rörelsen,88 demonstrerade mot diktaturerna i Spanien, Portugal, Grekland och efter 1973 även mot Chile. Även om vi kunde klassas som delar av ”den nya vänstern” demonstrerade vi aldrig mot diktaturerna i de kommunistiska staterna. På något sätt var Sovjetunionen ”progressivt” i det att den var fiende till ”USA-imperialismen” (den ”store Satan” på den tiden) och stod på FNL/Nordvietnams sida i kriget. Vidare framstod till exempel Kuba som ett socialt progressivt land. Detta märke satt på mångas kläder under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. 88 Officiellt namn var ”De förenade FNL-grupperna” (DFFG) och de bildades 1965. ”FNL” står för Front National de Liberation (Nationella befrielsefronten). 94 Under Vietnamkriget fällde USA-flyget massvis med bomber innehållande Agent Orange. Det är ett avlövningsmedel som användes fiendetrupper skulle kunna upptäckas lättare. Många vietnameser har mist livet på grund av att ämnet är starkt cancerframkallande, det framkallar även andra sjukdomar. Det finns fortfarande kvar rester i naturen och i många vietnamesers kroppar. Krig och skador på olika livsformer hänger ofta samman. Som bekant växte kapitalismen sig stark genom industrialismen, efter att mest ha varit en angelägenhet för bankirer. Det fanns mängder med kapital, en hel del stammande från stölder och handel (inklusive handel med människor) under kolonialismen och dess efterföljare imperialismen. Det fanns råvaror – nu även tillgängliga till lågt eller inget pris alls utanför Europa. Och det fanns arbetskraft. Genom modernisering av jordbruket och konfiskation av jordbruksmark bildades en hel klass av egendomslösa – med Karl Marx’ ord ”proletariatet” som bara äger sin förmåga att arbeta, arbetskraften som den kan sälja på den nya, fria och allt mer globala marknaden. Dessutom höll världen på att sekulariseras – ut med religionen och in med Vetenskapen! Det var den nya tidens budskap. Bakom detta låg bland annat Upplysningen, Darwin, Nietzsche, Dostojevskij, Freud med flera. ”Förnuft” – inte illusioner – var den nya tidens budskap.89 Vi har redan sett att det fanns gott om kritiker, men fram till början och mitten av 1800-talet gällde kritiken mest det lidande och de skadeverkningar som människorna åsamkades. Men nu har vi kommit fram till hög- och senmoderniteten.90 Högmoderniteten kännetecknas av en gränslös optimism och tilltro till 89 Här är det dags att påpeka att den kapitalistiska industrialismens ”förnuft” var ett instrumentellt förnuft, det vill säga att ändamålet helgar medlen. En av vår tids främsta samhällskritiker – Jürgen Habermas – har under snart trettio år försökt påvisa existensen och möjligheten av ett alternativt förnuft – det ”kommunikativa”. Den intresserade kan själv läsa hans texter om detta, eller någon av de många introduktioner till hans tänkande som har skrivits. 90 Moderniteten – det vill säga den tid då sekulariseringen tilltar, rationaliteten blir (så långt det nu kan bli) allearådande, traditionerna tenderar att försvinna och så vidare – 95 teknik, teknokrati och ohämmad tillväxt. Denna tilltro är eller var så stark att man kan tala om en ny religion: Tron på frälsning genom Framsteg, Förnuft och Tillväxt! Man kan, i likhet med många ekologister tala om ett slags ”överideologi” som de flesta av våra politiska partier bekänner sig till. Utöver framsteget och tillväxten betonas hur viktigt det är att tillgodose människors behov; att den vetenskapliga rationaliteten (läs: ”det instrumentella förnuftet”) är den enda rationalitet vi förfogar över; stora enheter är mer effektiva än mindre; ekonomism; att toppositioner och extrem monetär egendom ses som välförtjänta och tjänar som ideal, drömmar och ledstjärnor, etcetera. De som inte uppnår detta kan istället pumpa in pengar i spelindustrin (Lotto, Triss och allt vad det heter) i hopp om Miljonen och Rikedomen. Detta kvasireligiösa modernistiska rus följdes av, som det brukar vara, ett ordentligt bakrus.91 Ett exempel, kanske ett praktexempel, är det så brukar indelas i de tre faserna tidig, hög- och senmodernitet. Brottet mellan de två senare brukar beskrivas som att det äger rum när högmodernitetens hybris och negativa konsekvenser blir synliga. Till exempel genom oljekrisen 1973, och uppmärksammandet av den sociala ingenjörskonstens baksidor. Den intresserade kan sätta sig in i hela denna problematik genom att läsa i stort sett vilken sociologisk teoribok som helst. 91 Jag vill gärna citera Dilsa Demirbag-Sten in extensio (DN 17/2 2012) här (eftersom hon formulerar sig mer pregnant än vad jag förmår): ”Framstegstanken uppfattades som alltför färgad av betong och fyrkantighet. Motorvägar och steriliseringsprogram fick själva utvecklingstänkandet att framstå som okänsligt och individfientligt. Att man någon gång måste göra upp med dessa sidor av den sociala ingenjörskonsten är bara rimligt, men man blev så ivrig att distansera sig från sin historia att man i bara farten skrotade förnuft och utvecklingstänkande i allmänhet. Under denna resa tappade man också tilliten till sina principer och visioner, man glömde bort att framstegstanken klarat av att demokratisera Sverige, bygga bort nödbostäderna, ge underklassens barn tillträde till universiteten och biljetten till klassresan. Glömde bort att allt detta hängde samman med en föreställning om individens rätt till en framtid och medborgarnas gemensamma skyldigheter att se till att denna framtid blev en möjlighet. Vad fick man i stället? Man fick identitetspolitik och kulturrelativism.” 96 kallade miljonprojektet i Sverige. I slutet av 1950-talet stod det klart att det rådde en skriande bostadsbrist. Moderna, funktionella och relativt rymliga bostäder behövdes i städerna för att husera de nya arbetarna i de snabbt växande industrierna. Och det måste gå fort. Och det fick inte kosta för mycket. Idag ser vi i de flesta större svenska städer stora områden bestående av fyrkantiga kolosser. Här växte inte trivsel, lycka, lugn och ro. Nej, i stället omvandlades de till härdar för socialt elände: kriminalitet, missbruk, våld och så vidare. I dag har flera av dessa områden blivit enklaver bebodda av människor med utländsk bakgrund. Rosengård i Malmö är bara ett av många exempel. På 1960-talet flyttade arbetarklassen in. Tjugo år senare började de flytta därifrån, in flyttade folk från andra länder, ofta utan tillräcklig kontakt med det omgivande samhället. Samma fenomen går igen i flera länder, bland annat i Frankrike. Detta började uppmärksammas i slutet av 1970-talet, och under 1980talet såg vi en flodvåg av texter som behandlade hur den nya fina världen inte blev så fin.92 Det som stod i skottgluggen var den sociala ingenjörskonsten, framstegskulten och förnuftet. ”Kris” blev ett modeord. Men låt oss uppehålla oss en stund vid tidigt 1960-tal. Det är vid denna tidpunkt vi kan börja tala om ett ekologiskt uppvaknande. De kritiska rösterna mot utvecklingen av hur vi behandlade naturen började höras redan på 1960-talet, oftast från USA. Rachel Carsons klassiker Tyst vår kom ut 1962. Här beskriver författaren hur fåglarna tystades, och dog i masstal till följd av användningen av växtgiftet DDT. Länge kritiserades hon för att vara ”ovetenskaplig”, men runt 1970 började man se att hon hade rätt. Och allt fler exempel på hur olika ämnen förgiftade och förorenade oss och vår planet travades på hög. Snart började ”acid rain”, Hennes slutsats är lika klok den: ”Om inte vänstern vill marginaliseras ytterligare måste man återknyta kontakten med friheten och jämlikheten och sluta flörta med kultur och religion (…) Intoleransen stinker lika mycket, vare sig den kommer paketerad som blågul nationalism eller som islamistisk sekterism.” 92 Bakruset tog sig bland annat ett uttryck i den våg av litteratur som kritiserade ”välfärdsårens” baksidor. Ett känt exempel är Yvonne Hirdmans Att lägga livet till rätta från 1989. Här kritiserar Hirdman den svenska förskolepolitiken – tanken att man kunde odla fram perfekta barn. 97 förtunningen av ozonskiktet och så vidare både uppmärksammas och erkännas som realiteter. Som grädde på moset kom oljekrisen 1973 – de oljeproducerande länderna började skruva åt de kranar varur det fossila bränslet flödade. En märkbar följd blev att det för första gången efter andra världskriget infördes ransonering – nu av olja och oljeprodukter. 93 Ungefär samtidigt – 1972 – utkom tankesmedjan Romklubbens skrift Limits to Growth. Den gjorde oss uppmärksamma på alltings ändlighet, men har även kritiserats för att dess recept för artens fortlevnad är en begränsning av folkökningen. Den så kallade ”Gröna vågen” bör ses i detta sammanhang. Den var en trend på 1970-talet då framför allt unga barnfamiljer lämnade städerna och bosatte sig på landsbygden, för många av dem som utgjorde vågen ett medvetet miljöval. Man valde att leva ett enklare, mindre energikrävande liv. Några som predikar befolkningsminskning som nödvändig för att rädda vår planet är de så kallade malthusianerna.94 93 Jag har mina ransoneringskort liggande i en byrålåda som ett minne. 94 (GD): Dessa är anhängare till Thomas Malthus’ (1766 – 1834) läror. Malthus var matematiker, präst och nationalekonom och demograf. Han blev en av Darwins främsta inspirationskällor. Han lanserade en pessimistisk teori om folkökningen. Hans teori rymmer tesen att åtrån mellan män och kvinnor gör att alla ligger med varandra så fort de får chansen. Befolkningen tenderar därmed att växa exponentiellt, medan tillgången på mat inte kan öka i samma takt, särskilt inte i England och andra länder där de bättre jordarna redan var i bruk. Följden blev svält, krig, farsoter och annat elände som höll nere populationen. (DG): På YouTube finns ett föredrag av fysikern Albert A. Barlett (Boulder, Colorado USA) som behandlar oljeproduktionens topp (alltså den tidpunkt då den maximala råoljeproduktionen är nådd), befolkningsökningens framtid med mera. Hans föredrag heter Arithmetic, Population and Energy men kallas på YouTube för ”The most important video you’ll ever see ”(8 delar). Centralt i föredraget är resonemanget om den exponentiella ökningen av både befolkning och energiförbrukning. Just att ökningen är exponentiell ställer oss inför mycket stora och reella utmaningar. Barlett sågar argumenten om att nya oljereserver upphittas i snabbare takt än de förbrukas, eftersom förbrukningstakten stiger just exponentiellt och alltså i praktiken fortfarade snart överstiger alla nyfynd. För att exemplifiera detta påpekar Barlett att om människans befolkningstillväxt på jorden förblir 2 % per år så har vi en kvadratmeter per person om 700 98 Mer extrema malthusianer kan hävda att pandemier och epidemier är bra. Parat med ekologiska argument kan man stöta på argument som att virus och bakterier har rättigheter, att AIDS är bra eftersom det minskar befolkningsmängden och så vidare. Om världens befolkning fortsätter att öka kommer vi att se allt mer av brist och knapphet på mat, vatten och annat livsnödvändigt. Svält uppstår om befolkningen ökar snabbare än produktionen av livsmedel. Så enkelt är det menar malthusianerna. Men det är med all sannolikhet betydligt mer komplicerat än så. Malthusianerna är helt enkelt dåligt pålästa när det gäller ökande komplexitet, något som vår värld har uppvisat genom historien (se vidare kap. 18). I samband med malthusianismen kommer jag att tänka på en idé som lanserades av en amerikansk radikal ekologist: AIDS har en positiv funktion. Precis som pesten bidrog till att avsluta medeltiden så kan AIDS bidra till att avskaffa industrialismen. Ett liknande argument går ut på att vi ska upphöra med de flesta vaccinationer – det leder till att fler dör av till exempel mässlingen. Om inte det sker kan vi återinplantera mässlingsbakterien. 95 Dessutom har ju denna liksom alla andra bakterier rätt till liv, precis som människan. Och det är ju bra eftersom det ökar mänsklighetens chanser att överleva som art om ett stort antal av den försvinner. Här har vi verkligen ingen ”antropocentrism”, snarare rör det sig en ”biocentrism”. Denna bok är dock ingen debattpamflett så jag sätter punkt för detta problem här. Den som vill ta del av fakta som motsäger malthusianerna kan läsa Hans Rosling.96 år. Och om 2400 år väger människornas samlade massa lika mycket som hela planeten. Alltså kan befolkningstillväxten inte fortgå, ej heller oljeförbrukningen. Den svenske debattören Hans Rosling (se vidare nedan) ger förstås bra svar på idén om den stegrande befolkningen. Han menar att befolkningen stabiliseras på 10-12 miljarder efter 2050 till följd av att världens länder moderniseras och man därmed får färre barn. Annorlunda blir det förstås om själva åldrandet plötsligt skulle kunna bromsas eller i princip botas helt genom medicinsk utveckling, något som transhumanister (se nedan, kap 18) som den brittiske biologen Aubrey de Grey påtalat som en reell möjlighet. 95 Dessa två exempel har jag från Adams 2001: 251. 96 Svensk läkare, disputerade i invärtes medicin, man kan lyssna på honom på YouTube. 99 Här följer nu en liten kort överblick och några snabba reflektioner. Ett annat alltmer uppmärksammat problem är utsläppen av olika ämnen och hur detta påverkar klimatet. Klimatfrågan är för stor för att dryfta här. Men att soporna måste minska i omfång är väl de flesta övertygade om. De är ett slöseri med resurser – både av mänskligt arbete, energi och råvaror; om de förbränns förpestar de luften vi andas; om de slängs behöver det inte betyda att de inte fungerar längre, någon har kanske upptäckt att de var onödiga och inte fyllde ett vettigt behov; allt det som inte kan förbrännas, låta förmultnas, återanvändas – var ska vi göra av det? Som synes är frågorna mänga. Svaren, om de är något att ha, är alltför få eller ”orealistiska”. Om nu de fossila bränslena är ändliga så är ju inte kärnkraften det, åtminstone inte i praktiken om man återanvänder bränslet med nyare teknologier. Så lät det länge. Men det var före Harrisburg, Tjernobyl och så vidare. Här handlar det inte om tillgångar utan om risker. Det är långt ifrån ovanligt att allt detta – växthuseffektens resultat etcetera slutar i pessimism. Utvecklingspessimism är inget nytt. Den kan ta formen av en dystopi. Brave New World – en roman från 1932 av Aldous Huxley97 – är ett berömt exempel på sådana framtidsvisioner. Idag är apokalyps – en annan form av pessimism – ett populärt tema inom film, litteratur, med mera. Ett exempel är att den så kallade Mayakalendern förutspådde jordens undergång 2012. ”2012” heter också en populär film om jordens undergång. Som tur är finns det krafter som är medvetna om allt detta utan att bli pessimister. Erich Fromm skriver i slutet av The Anatomy of Human Destructiveness från 1973 om att alienerat hopp är lika med ”optimism” 97 Romanen handlar om att Gud har ersatts med ”Ford” – som för tankarna till biltillverkaren och (kanske?) även ”Freud”. Hela mänskligheten lever i Staten. Barn producerad på konstgjord väg och staten kan på så sätt kontrollera befolkningsmängden. Massproduktionen ser till att bilar, telefoner och så vidare blir var mans egendom. Eventuella protester förhindras genom tvångsmedicinering av ”Soma” och genom konstant övervakning. Och så vidare –Huxley som vid denna tid fortfarande var radikal socialist såg det som att ”amerikaniseringen” nu var fullbordad. 100 och känslan av att inget behöver göras, medan alienerad förtvivlan är lika med pessimism och känslan av att inget kan göras. Då blir utmaningen för människan att ”bli människa” och kunna känna sina djupt livskraftiga växlingar mellan hopp och förtvivlan. ”Miljörörelsen” är ett vanligt förekommande ord för dessa krafter. Men det betecknar inte EN rörelse. Det är i sin vardagliga betydelse en samlande beteckning för en rad organisationer, nätverk och så vidare, där den gemensamma nämnaren är ett engagemang för natur- och miljöfrågor. Till de mer kända hör Jordens vänner98 och Fältbiologerna.99 Svenska Naturskyddsföreningen bildades redan 1909, på denna tid var det främst "mindre" frågor som stod på agendan – att rädda hotade naturområden och utrotningshotade djur- och växtarter. Och det var ju givetvis inget konstigt med det – globalisering och kärnkraft existerade inte ens som begrepp förrän långt senare. Miljöorganisationer har varit aktiva när det gäller att driva fram den moderna miljölagstiftningen och de verkar för att påverka konsumenterna att bland annat köpa "bättre" mat. Vi får i en svensk kontext inte glömma bort Björn Gillberg, född 1943 och fil. lic. i mikrobiologisk genetik. Han grundade Miljöcentrum 1971. Det är en stiftelse ämnad att bedriva forskning och information inom hälsooch miljöområdet. 98 Bildades 1971 och anger som sina viktigaste 3 punkter: ”- för en ekologisk, hållbar utveckling och en rättvis fördelning av jordens resurser - med aktioner och projekt för ett miljövänligt och jämlikt samhälle - för att förändra den ekonomiska världsordningen till att bygga på solidaritet och ekologisk hållbarhet.” 99 En ungdomsorganisation som driver miljöfrågor. Den grundades 1947. Deras egen programförklaring lyder: ”Vår strävan efter ett ekologiskt hållbart samhälle och biologisk mångfald genomsyrar allt vårt miljöpolitiska arbete. Människans relation till naturen inbegriper ett ansvarstagande för att förvalta naturen på ett hållbart sätt för nuvarande och kommande generationer, lokalt som globalt.” 101 Gillberg blev känd genom TV i början av 1970-talet när han visade hur medlet Prädd – ett gräddersättningsmedel – kunde användas som tvättmedel vilket resulterade i att produkten försvann helt. På senare år har han bland annat engagerat sig mot byggandet av fler 3G-master. Det var länge sedan vi såg och hörde honom, men han rönte stor uppskattning för sitt engagemang för bland annat att hjälpa de i Teckomatorp som blev sjuka av de gifter som företaget BT-Kemi grävde ner i jorden där. Sedan 2009 är han VD för Värmlandsmetanol som ämnar framställa metanol som fordonsbränsle. När miljöpartiet bildades 1981 och kom in i riksdagen 1988 innebar det att många av denna typ av organisationer försvann från arenan, d.v.s. massmedia, om inte totalt, så hamnade de i alla fall i skuggan. 102 10. Gröna röster Här har jag valt ut fyra personer, ingalunda självskrivna men långt ifrån icke-representativa för ekologismen. Den förste – svensken Richard Matz har jag tagit med eftersom en av hans böcker under många år var lite av de grönas bibel; Naess är självskriven – med sin ”djupekologi” och ”ekosofi” har han många ekologister som disciplar; Lovelock finns med som ett exempel på hur man kan dra vitt skilda utgångspunkter utifrån ekologin; Bahro, slutligen finns med inte bara för hans intressanta livsöde, utan mest för hans vägar inom tysk ekologism. Richard Matz Richard Matz (1920-92) – har kallats för Sveriges Heidegger,100 detta på grund av avstavningar på Heideggers manér, översättare av bland annat Heideggers Sein und Zeit, och djupt influerad av honom.101 För Matz hade Jorden ett värde i sig. Olof Palme skrev 1974: ”Det finns ingen anledning att tro att våra naturresurser inte skulle räcka för att täcka behoven för en vidgad världsbefolkning för åtskillig tid framöver.” Matz citerar denna mening i sin mest kända bok Sams med jorden från 1975 för att visa hur ett galet tänkande regerar – Olof Palme hade från början tryckt på gaspedalen i stället för att bromsa. 100 Jag vill dock med emfas framhäva att Matz inte var nazist – snarast motsatsen. 101 Översättningen är lindrigt talat omdiskuterad – begripligheten, avstavningarna, och även översättningen i sig. Matz översatte även, bland andra, Noam Chomsky, Jean-Paul Sartre, Wilhelm Reich och Ernst Jünger. 103 Undertiteln till Matz’ bok säger det mesta: ”Försök att i en vilsen värld återupprätta den väsentliga dialogen”. Vi kan läsa ytterligare väsentligt stoff i baksidestexten: ”Vår planet har i hundratalets miljoner år varit svept i en förbryllande hinna av liv. Denna fribärande biosfär vräks nu hastigt undan och lämnar plats åt en steril teknosfär. Det kallas framsteg, tillväxt och ’behärskning av naturen’, och är målet för så gott som alla samhällen på jorden.” Det är signifikativt att den utkommer 1975 – gröna vågen står på topp; Björn Gillberg har blivit TV-idol och folk börjar fråga sig vad de stoppar i sig; Centerpartiet har gjort sitt starkaste val hittills (över 25 % av rösterna) och Thorbjörn Fälldin är statsminister. Det är en tung men fortfarande ack så angelägen bok menar jag. Budskapet är djupt dualistiskt, det vill säga ett antingen/eller-tänkande.102 Antingen går vi under eller så återupprättar vi harmonin med den planet vi bebor. Någon tredje möjlighet, av till exempel Hegels ”syntes”, ges tyvärr inte. Försoning måste ske på jordens villkor, inte på någon mänsklig uppfinning som ”civilisationen”. Boken inleds med (efter ett par citat) ”Vi anser oss behöva så mycket nu för tiden.” (s. 7) Och ”Varför behöver vi? Vems eller vads behov är det som ska fyllas? Människans förstås. Vi behöver pendla till våra jobb om dagarna för att kunna förtjäna vårt uppehälle. Men varför behövs ditt jobb? Behöver framtiden det? Behöver jorden det?” (s. 7) Det är angelägna frågor Matz ställer, det kan nog de flesta hålla med om. Det sätt på vilket vi lever nu – arbetar, pendlar, producerar, konsumerar, spelar och så vidare – innebär ett enormt slöseri som är förödande för jorden, menar Matz. Tillväxt innebär på sikt en skövlad natur som inte kommer att återhämta sig. Men det finns alternativ. Alternativet heter främst en ny moral vars kriterier är ekologins. Det nya 102 Det finns många former av dualism, till exempel religiös. Zorostraismen (till stor del persen Zarathustras verk) betonade skillnaden mellan godhet och ondska, ljus och mörker; europas katarer, som slaktades hejvilt under medeltiden av kyrkan, betonade den radikala åtskillnaden mellan ande/godhet versus materia/ondska. Exempellistan kunde göras mycket längre. 104 som vi behöver är mycket enkelt, för det behövs inga avancerade former av vetande, fortsätter han. Mycket av det vi behöver har vi glömt: socialismens och kristendomens kärleksbegrepp måste vidgas till att innefatta även djuren och naturen. Vi måste ta på oss ett ekologiskt ansvar helt enkelt. Men, medger Matz, det behövs en ideologisk och religiös reformation av väldiga mått. Vi hör att det inte är en ekologisk ”reformist” som talar här, och definitivt ingen antropocentrist. Ideologierna och de gamla religionerna har ersatts av en ny religion: kulten av Industritekniken, det högsta och icke ifrågasättbara av våra skapelser. För att kämpa emot detta har man att välja mellan en radikal/revolutionär riktning och en revisionistisk riktning, där den förra fordrar en total omprövning av näringslivet, vårt handlande och tänkande. Revisionism är en början på eftertanke men ansvaret för att det inte blivit annorlunda läggs på medborgarna och konsumenterna – det är ju de som köper varorna, slänger sopor lite varstans och så vidare. Man menar från detta håll att det är den nye Guden, industriteknologin, som ska lösa snart sagt alla våra problem. Är detta ”enkelt”? Det är frågan som dyker upp, åtminstone för undertecknad, när Matz skriver ”det behövs en total omprövning hela vår jordiska praxis” (s. 16). Boken är emellertid lite väl långtråkig att läsa i sin helhet, det rör ju sig närmast om en pamflett, där budskapet varieras. Jag nöjer mig fortsättningsvis med några kortare nedslag. På sidan 37 nämner Matz James Lovelocks text Gaia från 1972 med sympati, Gaia är helt enkelt vår heliga moder jord. Emellertid skulle nog inte Matz uppskatta Lovelocks nyare tankar lika mycket (se avsnittet om Lovelock nedan). Den andliga förvandling vi måste genomgå behövs på grund av sekulariseringen, industrisamhällets ”kärlekslösa framfart, ja allt det som kan medverka till en möjlig undergång”. Nyliberalismen är definitivt inget alternativ. Matz går så långt att han försöker formulera en ny utopi – den ekologiska: ”Såsom försoning med Jorden är den släkt med den paradisiska, och den ser i sina mogna former inte verkligheten som enkom serverad åt 105 människan. Men det behöver ingalunda innebära någon ’återgång till stenåldern’; ty om vetenskapen i tid vaknar till insikt om sina mognadsmöjligheter, så kan den bidra till att hjälpa världen in i ett medvetet och ansvarsfullt ekologiskt tillstånd, där allt ’som värde fått’ kan prövas och ur-skiljas i belysning av generalkriteriet, och så, luttrat, räddas över in i ett i vidaste bemärkelse bejakansvärt postindustriellt samhälle.” (s.23) I framställningen dyker många svenska författare och diktare fram – Harry Martinsson, Karin Boye med flera. Och visst förtvivlade även de ofta i sin kritik av den modernitet de levde i. Den kristna traditionen finns här också, men även den måste återupptäckas och delvis starkt kompletteras med gamla naturreligioner. För vad menas med ”Gud Fader”? ”Gud Fader kan för nutidens i linje härmed ’rationellt’ tänkande människor förklaras som den jordiska biosfärens (av universum beviljade) ekologiska förmåga till solidaritet (något som naturkulternas folk vet bättre värdera än de abstrakta monoteisterna).” (s. 166) Det som förvånar mig med boken är de relativt många referenserna till Ernst Jünger som mig veterligen inte bidragit med något väsentligt till ekologin (se ovan, avsnittet om hans bror, Friedrich Georg Jünger). I en senare text från 1982 varierar Matz sitt tema, nu med ”helhetstänkande” och andlighet i centrum. Redan titeln är talande – ”Kärleksfullt helhets-tänkande som villkor för jordens och mänsklighetens räddning.” Märk avstavningen och att det är fråga om något så nödvändigt som ”räddning”. Om vi bortser från kritiken av det moderna, låt oss se på det han ser som det positiva. ”Tao” återkommer på flera ställen, liksom yin/yang. ”Tao” innebär för Matz att vara ”i fas med det helas bästa” (s. 4). Enligt Matz är mystiken utesluten som form för kunskap – som ”ockultism” och ”svammel”.103 Men den är något positivt i det att den är ”osägbar enlighet med allt” (s. 6). Tao är den sanna lösningen ”Himlens väg”. Det är inte överraskande att Matz 103 Vilket, anser jag att mycket av den faktiskt är. 106 även omtalar en av William Blakes idéer104 samt alkemin som en av mysticismens vägar att gå för att komma ifrån den förhärskande dualismen.105 Det förvånar mig inte heller att texten avslutas med Heideggers förtvivlade förhoppning att ”bara en Gud kan rädda oss!” (se avsnittet om Heidegger ovan). Matz citerar som sagt Ernst Jünger, men om vi läser ordentligt är det bara lösryckta meningar som vittnar om Jüngers tänkande och stora författarskap – till exempel ”det onda blir desto ohyggligare, ju längre det förvägras luft.” (Matz 1982: 11) Här använder Matz denna mening för att kasta ett bredare ljus av att gott och ont måste försonas, allt för att rädda oss genom kärleken till helheten.106 Det bör väl tilläggas att Matz, liksom min (GD) gamle examinator Joachim Israel, var med på olika sätt att dra igång det svenska Miljöpartiet. Arne Naess: djupekologi och ekosofi Den norske filosofen Naess (1912-2009) var en huvudsakligen mainstreamfilosof fram till början/mitten av 1960-talet. Som så många påverkades hans starkt av Carsons Tyst vår. Successivt arbetade han fram en egen grön filosofi, en ”ekosofi” eller ”djupekologi”. Hans tankar finns mest pregnant nedskrivna i boken Ekologi, samhälle och livsstil från 1981. Den är antagligen även det mest lästa av hans verk. 104 Om Tao, yin/yang och William Blake finn mer att läsa i kapitel 11 nedan. 105 I sin klassifikation ter sig emellertid Matz själv som en dualist i den meningen att vi har två alternativ att välja mellan. 106 Daniel (Görtz) har i sitt paper ”Enlightenment, Deconstruction, Enlightenment” från 2010 redogjort för hur den idag så populära filosofen Slavoj Zizek, lindrigt uttryckt, tar avstånd från den senmoderna taoismen. I Taoism och andra östliga traditioner är Intigheten central. För Zizek är den mest traumatisk, hophängande med död och meningslöshet. Görtz visar hur den senmoderna andligheten kan försvaras utan att vi behöver regrediera till den första vågen av upplysning – underförstått är en ny form av upplysning möjlig efter dekonstruktionen av den första upplysningen. 107 Naess är även fader till den så kallade ”bioregionalismen”. Eftersom varje distinkt region har sitt egna specifika ekosystem så måste vi återerövra kunskapen om ekosystemen och återgå till de sätt vi levde i det före industrialismen. En konsekvens blir att i princip all nödvändig produktion sker så nära den egna regionen som möjligt och att världen delas upp i eko-geografiska enheter. I Ekologi, samhälle och livsstil (s. 22ff) har Naess själv, på ett exemplariskt sätt, sammanfattat sin ”ekosofi” i 18 punkter. Endast rubrikerna är direkt från Naess, kommentarerna är mina egna, enstaka undantag framgår: 1. Förorening. Denna punkt tarvar väl ingen lång utläggning. Själv tar Naess upp hur kanske upp till hundra djur- och växtarter utrotas årligen på grund av föroreningar av olika slag. 2. Resurshushållning, resursfördelning. I dagligt tal pratar vi om bistånd till underutvecklade länder. Problemet med detta är hur det fördelas, och vad det består utav. Vi måste ha ett långtidsperspektiv ifråga om till exempel olja, skog, vatten och ta hänsyn till djurens territorier. 4. Befolkningsstabilisering. Jorden rymmer inte hur många människor som helst; frågan är hur många och om inte åtgärder för att dämpa befolkningsökningen måste till. Likaså bör fördelningen (alltså antalet individer per kvadratkilometer) jämnas ut. 5. Klasslöshet. Det existerar en ojämn resursfördelning både mellan storsamhällen och inom dessa. Denna snedfördelning måste jämnas ut och förhoppningarna om ett ökande varuflöde måste dämpas; lönenivåer som direkt eller indirekt orsakar slöseri måste ner. 6. Självstyre. Vi måste bort från den rådande fjärrstyrningen eftersom ”(s)åväl bio- som humanekologin visar oss att livskraftiga samhällen bygger på kunskap om och styrning av närmiljön och på frånvaron av ständigt nya och okontrollerbara fjärrkrafter.” 7. Decentralisering. Regioner måste få större inflytande. 8. Lokalsamhällen. Dessa ger enligt Naess större trygghet och gemenskap, arbetsplatser kan förläggas i hemmen (vilket minskar den tids- och energislukande pendlingen). 9. Regional utbyggnad. Att till följd av föregående punkter sluta prioritera ”arbetarmobilitet”. 108 10. Självförsörjning. Handel är som bekant (?) inget självändamål, om lokalsamhällen och regioner ges större makt bör den egna försörjningen bli större. Vilket givetvis minskar antalet långväga och storskaliga frakter med varor mellan de olika världsdelarna. 11. Arbetsfördelning. Om man samarbetar och får mer omfattande uppgifter – inte, till exempel, står vid ett löpande band – ökar de positiva faktorerna med arbetet, och negativa fenomen som ensidighet och isolering minskar. Det kan tilläggas att den klassiska industrisociologin stödjer Naess’ antaganden. 12. Komplext. Med detta avses inte komplicerat, utan mångsidigt. Inte minst resurserna bör förbrukas på ett mångsidigt sätt. Likaså finns det ett flertal alternativ till behovstillfredsställelse. 107 13. Mångfald, självutveckling. Detta är strävan efter att genom att hålla alla icke-skadliga verksamheter öppna som möjligheter för så många som möjligt. 14. Att skydda olika kulturer. Här handlar det att värna om till exempel olika så kallade ursprungsfolks egenart och livsbetingelser. Likaså att stödja kultursatsningar i tredje världen. 108 15. Symbios. Med detta argumenterar Naess mot socialdarwinismen (se ovan, not 3 om Haeckel). Symbiosen ska stärka mångfalden och befrämja sant kompanjonskap, ett förhållande där ingen utnyttjar den andre. 16. Egalitarianismen. På ren svenska handlar det om ”jämlikhet”, och nu inte bara i socio-ekonomisk betydelse, utan inte minst jämlikhet i biosfären. Då blir det angeläget att bekämpa mänsklig hybris och utveckla dygder som varsamhet och försiktighet, ja solidaritet både inom vår art och med den planet vi bebor. 17. Kamp mot människans självdomesticering. Med detta menar författaren att vi inte ska göra oss själva till husdjur, något vi 107 ”Behov”, speciellt vilka som är ”nödvändiga”, ”falska” etc., är ett svårt begrepp att bena ut, men jag gör ett försök i slutet av boken. 108 Om boken hade skrivits under de senaste åren hade författaren behövt gå in på den så kallade mångkulturalismen – som ideologi, dess olika former, innebörder och problem. Det ämnar jag inte göra här, utan hänvisar till en utmärkt bok: Eriksen och Stjernfelt (2011). 109 är på väg att bli i ett samhälle dominerat av stora industrier, organisationer och en opersonlig byråkrati. 18. Fälttänkande – samspel i naturen – Gestalttänkande. Allt beror av allt, det är så vi bör tänka i stället för att stanna i de traditionella modellerna för orsak och verkan. 19. Medvetet ovetande. Ekologin är en avancerad vetenskap och det är svårt för en lekman att sätta sig in i den. Konsekvenserna av människans handlande visavis miljön är inte förutsägbara (även om vissa är högst troliga). Ekosofin kan därför enkelt avfärdas med ”Det vet vi inte!” Men ekologin och ekosofin – och här framtonar en mer optimistisk Naess – har gjort oss mindre arroganta och självsäkra i våra försök att lägga naturen under oss. Och här är det värt att citera Naess (s. 27) när han kommer in på den svåra frågan om hur (förutsatt att man sympatiserar med ekologismen) vi styr in på rätt kurs: ”Utvecklingen av en ekologisk ansvarsmedveten filosofi kan inte överlåtas till en elit. För att den ska få slagkraft måste alla vara med, alla som har möjlighet att påverka utvecklingen lokalt eller i större sammanhang. Detta fordrar frimodighet och gåpåaranda i värderingsangelägenheter och i aktioner vilka tidigare varit förbehållna en minoritet.” Det är svårt att vidare referera och diskutera Naess’ spränglärda bok – han har inte för intet varit en traditionell analytisk och logisk filosof inom den så kallade anglikanska delen av den moderna filosofin. Det får räcka med att konstatera att hans betydelse knappast kan underskattas när det gäller ”miljödiskussionen” och utvecklingen inom ekologismen. James Lovelock Lovelock är en brittisk kemist och författare, född 1919. 1972 109 lanserade han den så kallade ”Gaiahypotesen” i tidskriften Atmospheric 109 Vissa källor nämner dock året 1969 då den skulle ha lanserats av Lovelock. Enligt Radford (2000) – en intervju med Lovelock uppger den senare att det var den brittiske författaren och Nobelpristagaren William Goldning som gav honom namnförslaget. 110 Environment, no. 6, artikeln ”Gaia as Seen Through the Atmosphere”. 110 Han har bland annat arbetat för NASA. Ganska missvisande nämns han ofta i samma andetag som Naess, som en av djupekologernas grundare. Lovelock spelar knappast inte i samma division som Naess och har ofta kallats charlatan. Jag ska dock kortfattat behandla hans hypotes. Gaiahypotesen hävdar att all levande materia på jorden kan ses som en övergripande enhet, en organism helt enkelt som har stor förmåga att korrigera sina egna misstag. Liv genererar liv, och om en livsform dör ut träder en annan fram. Han döpte detta självreglerande system till Gaia, ett system där livet skapar liv. En livsform kan ersätta en annan. Atmosfären, haven och jordskorpan är alla produkter av Gaia, genom dess varelsers samexisterande och olikheter. Enligt tesen påverkar organismen medvetet klimatet för att förbättra livsvillkoren. Även om det klingar av mysticism genom metaforen Gaia har Lovelock inte mycket till övers för de Gröna, miljöpartierna. Den stora skillnaden är Lovelocks tilltro till kärnkraften. De fossila bränslena kommer att ta slut, och kommer kanske redan då att ha blåst upp växthuseffekten för mycket, och människorna kommer att bli för många. Lösningen heter alltså kärnkraft. Riskerna med denna är försumbara menar Lovelock och tar Tjernobyl som exempel. Här har ett av de rikaste ekosystemen på vår planet vuxit fram. Slutförvaring av kärnbränsle ser han heller inget problem med – tvärtom menar han att det kan användas för att producera bostadsvärme och att bekämpa salmonella i till exempel kycklingar. Men visst lever vi med risker. Inte i form av konstgödsling, pestocider och liknande, nej riskerna heter överbefolkning och överkonsumtion av inte minst bilar som slukar den sinande oljan och spyr ut för mycket av fel sorters avgaser. Men det största hotet kommer från Gaia, Naturen, självt i form av vulkanutbrott och jordbävningar. Det torde härmed stå klart att Lovelock inte står speciellt högt i kurs hos de flesta ekologister. Inte blir det i andras ögon bättre av att den högerextreme David Icke, före detta elitidrottsman och grön politiker, gjort Gaia till en av sina husgudar, hotad av frimurare, judar, engelska kungahuset etcetera som i sin tur kontrolleras av utomjordingar. 110 Hans senaste bok i ämnet är The Revenge of Gaia (2006). 111 Rudolf Bahro och den tyska utvecklingen Från DDR-dissident till radikalekologist, så skulle man kunna beskriva Bahros (1935–1997) inte så långa men desto mer intensiva liv. Han föddes och växte upp i DDR. Som ung elev och student var han en exemplarisk medborgare, en hängiven beundrare av både Lenin och Stalin. Men 1956 kom en vändpunkt – Krustjev fördömde vid det Sovjetiska kommunistiska partiets kongress detta år ”personkulten”, politiska fångar började friges och en allmän islossningsperiod inleddes. Detta påverkade även Bahro, och sammantaget med oroligheter i flera östländer, framför allt i Ungern, ledde omvälvningarna till att Bahro började uttrycka oppositionella åsikter. Detta föll givetvis inte den minst sagt övervakande statsledningen i smaken. Dock var han ganska länge accepterad, ja till och med gynnad av makten. 1954 (alltså som 19-åring) gick han med i SED (”Tysklands Socialistiska Enhetsparti”). Han nådde högt upp – 1965 blev han chef för Freie Deutsche Jugend. Men han fick sparken 1967. Han blev först världsberömd som författaren till Die Alternative, som mest handlar om hur DDR skulle kunna förvandlas till en inte bara på pappret demokratisk stat, en stat i stil med vad de ledande i Tjeckoslovakien under den så kallade Pragvåren 1968 försökte att förverkliga. Bland annat krävdes ett slut på den ”subalterna” mentaliteten hos medborgarna, att de flesta passivt har underkastat sig partiets och statens diktat. Det var givetvis omöjligt att publicera boken i DDR. En av hans vänner smugglade dock ut manuset till Västberlin och boken publicerades 1977. Boken väckte mycket uppmärksamhet, och till exempel Herbert Marcuse (en av Frankfurtskolans filosofer) och Ernest Mandel (trotskistisk ekonom) uttryckte sina positiva omdömen. Samtidigt arresterades Bahro och blev dömd för ”statsfientlig verksamhet” till åtta års fängelse. Men efter drygt ett år utfärdades amnesti och Bahro landsförvisades till BRD (Västtyskland). 1980 gick han med i Die Grünen. I en av hans texter från detta år skriver han att man måste bryta med marxismen som inte inrymmer den ekologiska frågan. En del av bakgrunden till hans nyorientering står att finna i religionen. Under sin tid i fängelse läste han Bibeln noggrant, och flytten till väst medförde en 112 häpnad hos Bahro över att den höga levnadsstandarden inte verkade göra folk lyckliga.111 Runt 1982 blev en spricka inom Die Grünen tydlig: den mellan ”realpolitiker” (”Realos”) och ”fundamentalister” (”Fundis”). Bahro blev en av förgrundsfigurerna bland de senare. Han framhöll att omställningen till ett hållbart samhälle måste börja i en liten skala, i individernas tänkande. Detta kan ske genom ökad andlighet och genom mysticistiska upplevelser. Sådana upplevde han kanske själv vid sitt besök i USA 1983 där han besökte ett par platser där österländska dåvarande gurus förkunnade sina läror. 1983 blev han invald i Bundestag, den västtyska riksdagen. Partiet stod då inför valet att ingå i en koalition med socialdemokraterna i SPD eller förbli i opposition. Bahro förespråkade som Fundi det senare alternativet och hamnade då på total kollisionskurs med Joschka Fischer, den en gång våldsamme aktivisten från 1968 som så småningom blev en världsberömd högt uppsatt politiker. Vad som behövdes, enligt Bahro, var inte små gröna reformer utan en radikalt ny omställd politik – annars kommer partiet att slukas av systemet. Bahro framhöll också nödvändigheten av att inte tänka i traditionella vänster/högerpositioner. Han menade att det då fanns stora potentiella väljarskaror inom systerpartierna CDU och CSU. Det blev ”Realos” som mer och mer kom att prägla de Grönas politik. Bahro lämnade 1985 partiet och började med författandet av den bok som kom ut 1987 med titeln Logik der Rettung. Wer kann die Apokalypse aufhalten? Ein Versuch über die Grundlagen ökologischer Politik. Här försöker han framställa en ”livets logik” som kan rädda oss. Denna logik är starkt andligt präglad. Innan han gick bort i cancer 1997 hann han med att bli anklagad för ”ekofascism”. Det är nog att ta i, men är definitivt träffande för den finländske person – Penti Linkola – som jag kommer att behandla senare. 111 En intressant text här är Elemente einer neuen Politik. Zum Verhältnis von Ökologie und Sozialismus. från 1980. 113 114 11. Vänstern och de angloamerikanska rösterna ”Miljörörelsen” blev till slut ekologism och Gröna partier. Mycket kom från vänstern: gamla marxister blev varse om miljöproblemen; annat kom från radikala strömningar under 1960-talet: feminismen, gayrörelsen, djurens frihet, försvar för ”soft drugs” (läs: cannabis) med mera. Detta är viktigt att ha i åtanke när vissa författare och forskare vill se ekologismen som något som emanerat ur romantik, reaktionär konservatism, nationalism och dylika strömningar. Visst hade – som jag har visat – det tidiga 1800-talets ekologism sådana anknytningar, och visst existerar ekofascister som Linkola. Men från och med 1970-talet lutar ekologismen klart till vänster, inte minst i USA. Därför ska jag nu närmast referera några av de mest framträdande namnen inom den angloamerikanska ekologismen. När vi kommer in på USA ska vi hålla i minnet att ett nyckelord är ”liberalism”, vilket i USA är sammanvävt med föreställningar om frihet och rättigheter, vilket i USA är vänsterståndpunkter.112 Roderick Nash (1989) har hävdat att den amerikanska liberalismen och ”environmentalismen” – som jag valt att översätta till miljömedvetande – är två grenar på samma träd. I Nashs värld är liberalism framför allt garanterande av rättigheter. I början hade alla individer, folk och länder samma rättigheter. Senare fick även djuren rättigheter. Den naturliga slutpunkten blir då att naturen får rättigheter. Som jag ser det hamnar vi då hos Arne Naess’ ekosofi och djupekologi. Och den kan knappast sägas vara ”liberal”, i alla fall inte om vi inte använder oss av Nashs ovanliga definition. Snarare växte miljömedvetandet i USA fram i det sena 1960-talets studentrörelse (Woodhouse 2008: 53). Ja 1960-talet är en central era i 112 Vilket inte direkt är fallet med Europa där ”liberalism” numera står för ett slags diffus ”mitten”-position. Så var det dock inte under det tidiga 1800-talet – ett minne av detta är att det danska liberala partiet heter Venstre. 115 detta sammanhang, alltså USA och ekologismen. Två centrala aktörer var SDS (Students for a Democratic Society) och The New Left. Medan de förra tenderade att gå ett frihetligt ideal så fanns det band kvar mellan den ”gamla” och den ”nya vänstern”. Men båda hade en ”humanistisk” grund, med andra ord en antropocentrisk uppfattning om verkligheten.113 Det var dock från SDS-hållet som ekologismen började växa i USA. Som Woodhouse (2008: 78) noterat öppnade det upp en klyfta inom vänstern: visst hänger miljöförstöringen ihop med kapitalismen, men risken finns att man glömmer bort den socio-ekonomiska frågan om jämlikhet. Och det är en spänning som finns i ekologismens empiriska former, till exempel i det svenska Miljöpartiet. Jag får anledning till att återkomma till detta i slutet av boken. Ett annat amerikanskt fenomen som vi inte får glömma bort här är den så kallade ”Beat-generationen” som började predika frihet och antimaterialism redan på 1950-talet. De – ”beatniks”114 – hyste stort intresse för alternativa tänkesätt och religioner, framför allt olika former av buddism. Beat och beatnikkuturen är något som har satt djup prägel på den moderna amerikanska kulturen. 115 Gary Snyder var, om inte en av de absolut mest kända, så i alla fall en av de framstående poeterna och författarna inom denna i sig disparata ”generation”, och den meste ekologisten av dem. Låt oss därför ta itu med honom. 113 Jfr. Heideggers ”Brev om humanismen” (Brief über den Humanismus från 1949) som var ett svar på Sartres ”existentialism” som Heidegger såg som just antropocentrisk. Ironiskt nog kom det en uppgörelse med humanismen från den kommunistiska vänstern i Frankrike i form av Louis Althussers ”strukturalistiska” marxism. 114 Det är befogat att tala om en subkultur här, som förebådade hippies, yippies, punkare och så vidare. 115 Den som vill läsa mer om ”beatgenerationen” - Allen Ginsberg, William S. Burroughs, Jack Kerouac, Ken Kesey, med flera – bör titta i Lars Movins utmärkta bok Beat från 2008. Jazzmusik, drogexperiment, fri sexualitet, samt ett intresse för buddism och annan österländsk religion och filosofi brukar nämnas som en minsta gemensam nämnare. 116 Gary Snyders ekobuddism116 Snyder (född 1930) är väl mest känd som ”beat”-författare, eller snarare poet. I flera intervjuer har han sagt att denna beteckning ibland kan ha fördelar, ibland vara en belastning. Han växte upp utanför Seattle, där han levde bokstavligen nära den vilda naturen. De stora – störst i hela världen – träden var ett stort ekologiskt fenomen i nordvästra USA, liksom redwood-träden i Kalifornien. Men han växte upp i en tid när redan stora delar av detta vilda trädbestånd hade fått ge vika för att de nya amerikanerna skulle kunna bygga sina stora hus och städer. Redan som mycket ung blev Snyder bekymrad över detta, bristen på känsla för den vilda naturens historia. Han rörde sig söderut (sedan en lång tid bor han i Kalifornien) och påbörjade universitetsstudier i historia och naturhistoria. Just ”vildhet” är en nyckelföreställning i hans tänkande. Han har skrivit (1990: 10) om vad vildhet innebär för olika entiteter: djuren: fria varelser som lever i naturliga system: växter: självunderhållande, inneboende kvaliteter; jord: en plats där den ursprungliga och potentiella växtligheten och djurlivet är intakta och där dess former är helt och hållet resultatet av icke-mänskliga krafter; grödor: mat som är resultatet av rikedomen av vilda växter och i produktionen av frukt eller säd; samhällen: gemenskaper vilkas ordning har vuxit fram inifrån och upprätthålls genom samförstånd i stället för explicit lagstiftning; individer: följer lokala seder, stil och etikett utan att bry sig om hur allt ter sig i storstäderna eller närmaste större samlingsplats; blomstrar i enlighet med sina 116 Främsta källor är Wikipedia, en intervju med Snyder (http://www.cuke.com/cucumber%20Project/interviews/gary-snyder-mj.html) samt hans egna verk, framför allt The Gary Snyder Reader: Prose, Poetry, and Translations (1999), samt essäsamlingen The Practice of the Wild (1990). 117 beteende: motstånd mot förtryck och utsugning; fritt, spontant, extatiskt, öppet sexuellt. Han utvecklade i sina unga år ett intresse för bergsklättring, blev alpinist och började sätta sig in i indianernas livsstil och historia. 1956 lärde han känna Jack Kerouac och ungefär samtidigt Allen Ginsberg. De båda vännerna var anhängare av Thoreaus idéer. 117 Snyder blev tidigt buddist, han såg klara paralleller mellan indiansk och östasiatisk livsstil och tänkesätt och han blev Kerouacs läromästare i buddism. Senare började han med långresor, han var i Japan, Taiwan och Nepal. Han framhäver i sina texter från 1990 och framåt vikten av att kunna uppleva det vilda – ett av hans nyckelbegrepp – och att kombinera detta med intellektuella studier och andliga övningar. Och han skriver att vi ska tänka på Naturen som ”hemma”. Redan på 1960-talet märks en ny inriktning hos Snyder – hans ämnen riktar sig mer och mer på vänskap, gemenskap och familj. Hand i hand med detta blir han en del av det vi på svenska kallar ”den gröna vågen”, det vill säga att man flyttar från staden till ett lugnare liv på landet. Till hans vänner hörde Alan Watts som var bekymrad över vad man uppfattar som ”överbefolkning”. På 1970-talet blev han medveten om problemen med de fossila bränslena (vem blev inte det – om man var född då det vill säga – 1973 under den så kallade oljekrisen och den relativt kortvariga bensinransoneringen?). När Snyders intresse för miljöfrågor började växa ordentligt märktes detta i hans författarskap. Detta framgår inte minst i hans intressanta essäsamling The Practice of the Wild från 1990. Han framhåller här ekologi, hotade djurarter, ursprungsfolk och ekologistiska strategier som sina hjärtefrågor. Dessutom framhäver han sin andliga sida – hans zenbuddism har inslag av animism och shamanism. Han är även, i Naess’ fotspår, bioregionalist. Som jag sa ovan är vildheten ett nyckelbegrepp, ett annat är praktiken. Buddismen handlar mer om praktik än om teori enligt Snyder. Upplevandet av vildhet leder till en insikt i att leva enligt den lärdom man 117 Han citerar Thoreau ofta, ett exempel som låter som det kom från Snyder själv är: ”give me a wilderness no civilization can endure.” (1990: 6). 118 uppnått. Världen, skriver han, är en ”vild plats”. Och allt har en vild sida. Hos arten människa är den som tydligast i erotiken och i konsten. Exkurs 4: Zenbuddism Nu har vi återigen sett ett samband mellan zenbuddism och ekologism.118 Jag berörde tidigare att Heidegger var populär i Japan, zenbuddisterna där tycks förstå vartenda ord han skrev. Jack Kerouac och Allen Ginsberg med flera inom Beat-generationen hade ett intresse för bådadera. Och flera, bland andra Alan Watts som vi ska möta senare, är zenbuddist. Det är därför befogat att stanna upp lite vid denna tro innan jag fortsätter med Snyder. Zenbuddismen är ingen ”religion” säger ateisten Sam Harris i The End of Faith. Tvärtom stämmer dess syn på medvetandet mycket väl med den samtida neurofysiologins, och andra discipliners rön om hur våra hjärnor.119 118 Den som vill sätta sig in i zenbuddismen bör läsa Shunryu Suzukis Zen Mind, Beginner’s Mind. Denna bok var också det första som de flesta zen-ekologister jag tar upp i denna bok läste i ämnet. Värt att notera att det var en av Apple-gurun, vegetarianen och LSD-tripparen Steve Jobs’ flitigast lästa bok. 119 (DG): Sam Harris ser jag som en milstolpe i att bygga konsensus kring en mer kontemplativt informerad civilisation, då han som benhård ateist ändå erkänner att religionerna har ett verkligt innehåll som discipliner för självutveckling. Om till och med han erkänner meditationens betydelse kan denna insikt nå även vårt mainstream. Dock måste man vara försiktig med att ge buddismen för mycket beröm – majoriteten av praktiserande buddister är trots allt proppfulla av mytiska inslag som att Tibets lamor skulle kunna gå genom väggar, buddhan flög och kastade eldbollar med mera. Även karmasystemet och reinkarnationen i sina traditionella former är djupt irrationella och uppbyggda på dogmer. (GD): Dessutom finns det buddhister som förespråkar våld. Se till exempel http://www.loonwatch.com/2012/07/warrior-monks-the-untold-story-ofbuddhist-violence-i/ som är av en anonym källa, men innehåller en del värdefulla fakta. 119 En bok jag fastnade för här är Marian Mountains The Zen Environment. Det är ingen höjdarbok, men ger en personlig inblick i buddistiskt tänkande. Marian Mountain ”lärde sig” zenbuddism i Big Sur i centrala Kalifornien – var annars?120 – av just det, Snyder. Det finns inget som är ”centralt” i zenbuddismen, men dess praktiska sida – meditationen ”zasen” – är en förutsättning. Denna sker genom att du sänker axlarna, låter huvud falla och andas fritt. Slutligen intar du en full lotusställning så att händer är nära kroppens mitt – längst ner på ryggraden. Allt detta underlättar att den intellektuella energin i hjärnan får kontakt med mitten av kroppen. Mitt, balans, intighet kan var metaforer för vad som sker. Det bör tilläggas att denna meditationsform har stora likheter med hinduiska och tantristiska dito. Mountain har läst och uppskattat Thoreau och hans ideal om ett enkelt liv. Dessutom kan hon den Helige Franciskus’ skrifter och böner och vad han lärde ut om fattigdomen som rikedom. Mountain nämner att det finns en ”ren” buddism till skillnad från ”oäkta” former. Buddismen blir falsk om den utvecklas till en kult, det vill 120 Den som har varit där och beskådat den storslagna, och relativt fredade naturen förstår vad jag menar. 120 säga att en grupp bildas, isolerar sig från andra och till slut blir någon en ledare – en ”guru”. Men nu till det som står i fokus: miljömedvetandet i zen. För Mountain innebär detta att hon börjat se alla aktiviteter, främst arbetet, som mål i sig, inte som medel för att nå något. Hon framför alltså en kritik av det vi kallar för ändamålsrationalitet. Vidare betecknar hon sig som ”vårdare”, hon vårdar och värnar saker och ting – både människor och natur. Detta är viktigt eftersom vi inte kan ”äga” något, inte heller våra kroppar och själar, allt är delar av en helhet. Men det är viktigt att inte skapa ett ”förhållande” till världen och dess beståndsdelar. Det skulle ju kunna leda till en extremism där man slåss med näbbar och klor för det man har ett förhållande till. Det motsäger buddismens betoning av balans, pacifism med mera. Hon ger också en illustrativ berättelse: hon och hennes pojkvän har en äldre, lite skröplig kvinna som granne. Hennes trädgård har förvuxit sig, det är smutsigt i bostaden och fönstren går knappt att se igenom. De tar alltså itu med ett vårdande arbete – trädgården lever upp till sin forna ordnade rikedom och skönhet och fönsterna bli genomskinliga. Man kan se ut genom dem och de släpper in ljus. Mountain menar att kvinnans önskan att få det så hänger ihop med hennes önskan om att äntligen finna den rätta ”vägen” i detta liv. Hon kan nu, bokstavligen se sin väg därute, kroppen påverkas till det bättre och hon slutade med att isolera sig. Slående många ekologister är vegetarianer. Dock icke Mountain som började äta kött igen efter en lång vegetarisk period. Hon får inte ihop det med att det är fel att äta kött eftersom rovdjuren gör det. 121 121 (DG): Men idag 2013 finns det andra argument för vegetarianism eller veganism än de andliga och pacifistiska – helt enkelt att det går åt mindre energis ju större andel av världsbefolkningen som är vegetarianer, och att maten då räcker till fler. Andra argument är: - Att inte bidra till köttindustrin som med alla rimliga mått mätt måste anses förkastlig. - Överfisket. - Klimatpåverkan (till exempel att kor bidrar till mängden metangas i atmosfären). - Övrig erosion och påverkan av ekosystem, till exempel scampi (jätteräkor), fisk från Victoriasjön, skövling av regnskogen. Listan kan göras betydligt längre. 121 Till slut, om Snyder skulle fått frågan om vilken som är den mest centrala föreställningen, skulle han kunnat svara: ”We must try not to be stingy, or to exploit others. There will be enough pain in the world as it is. Such are the lessons of the wild. The school where the lessons can be learned, the realms of caribou and elk, elephant and rhinoceros, orca [späckhuggare] and walrus, are shrinking day by day.” (1990: 4) Alan Wilson Watts Britten Watts (1915 – 1973) är nog mest känd som uttolkare och introduktör för österländsk filosofi. Men han inledde sin yrkesbana som kristen präst, slutade 1950 och flyttade till Kalifornien. Han började träna och praktisera zenbuddism i New York samtidigt som han tog en mastersexamen i teologi. Han författade mer än 25 böcker om religion, bland annat The Way of Zen. I en annan bok menade han att buddism inte är någon egentlig religion, däremot en form av psykoterapi. Vi ska dock uppehålla oss vid den bok – Ett med naturen – som kom 1958 och fick en stor läsekrets bland ekologister. Svenskar med miljöintresse läste honom ordentligt när den svenska översättningen utkom 1974. I denna bok knyter han samman ekologism med psykologi – synen på naturen som ett objekt som är till för att utnyttjas av oss gör oss till känslokalla, rotlösa neurotiker. "Vår syn på naturen är i största utsträckning en fråga om ett utbyte av intellektuella och litterära moderiktningar, ty den har blivit en underligt främmande värld för oss." (s. 11f) Det är alltså tal om någon form av alienation. Och nu räcker det inte med att livets utveckling bara äger rum, den måste kontrolleras. Visdom räcker inte längre. Allt detta leder till att vi känner oss isolerade i förhållandet till naturen. Vägen ut ur detta är zen. Det finns ingen mera direkt och mer konkret väg än denna ”djupsinniga naturfilosofi” (s. 22) Även andra asiatiska trosformer som taoismen omnämner Watts som att de har lämnat betydande bidrag till hans projekt. Hans projekt? Det är kanske framför allt att upphäva och avskaffa dualiteterna som är så kännetecknande för den västerländska civilisationen (jfr. ovan, avsnittet om Richard Matz). 122 Här råder en sträng uppdelning mellan ande och natur, och mellan man och kvinna. Både naturen och kvinnan blir objekt för den västerländske, civiliserade mannen.122 Vi lever nu i det moderna. Ack så annorlunda, och sämre, det har blivit sedan de "traditionella" samhällena dött ut i väst. De hade ingen föreställning om "historia". Tidsuppfattningen var icke-lineär, alltså cyklisk precis som årstiderna som kommer och går. Det fanns inga historieböcker, men man var medveten om att saker hade ägt rum. De fanns i krönikor, som kunde vara antingen muntligt traderade eller nedskrivna. Brännpunkten var NU-et, alltså inte som idag oftast Framtiden (med sina "Framsteg", "allt blir bättre imorgon", "tiden läker alla sår" och andra ordspråk som finns för att visa att vi bör röra oss Framåt). I de traditionella samhällena gällde att det värdefulla var "momentet av stillastående i en snurrande värld." (s. 23) Men idag plågas vi av jäkt och stress.123 Vår tid är linjär, vår tid går åt till att förflytta oss, mer och mer. Pendla, turista, ja "mobilitet" blir ett tecken på framsteget.124 Det är då logiskt att försöka minimera tiden för förflyttandet med hjälp av snabbare tåg och flyg. Förflyttandet kan ju ofta vara improduktiv "tidskonsumtion". Det gör att vi glömmer bort "motsatsernas ömsesidiga beroende" (s. 25), eller yin/yang. I stället är det dualitet, motsatser, digitalitet, antingen-eller som gäller. Det moderna har sina rötter långt tillbaka i tiden. På ett annat ställe i i denna bok nämner jag Horkheimers och Adornos analys av Odyséen (Homeros) som ett 122 Jodå, Watts kan både sin Freud och feminismen. 123 Lyssna på Povel Ramels sång "Bråttom", där reaförsäljningar är ett av tillfällena då man måsta skynda eftersom nu är det Bråttom!. 124 Gunnar Falkenmark (1999) tar bland annat upp mobilitetens, rörlighetens och flexibilitetens profeter, som exempel nämner han Adam Smith och Kjell-Olof Feldt. Till kritikerna räknar han Lao-Tse, Buddha, Platon och Edmund Burke. Vi kan lägga till Heidegger till dessa. 123 exempel på hur man kan spåra en rot till det moderna. En annan viktig rot som Watts tar upp är kristendomen och hur den är sammanvävd med storstäder och att befinna sig inomhus. Kristendomen började växa i de gamla storstäderna – Rom och andra metropoler. De mest motsträviga mot kristendomen var den lantliga bondebefolkningen som länge höll fast vid sina naturreligioner. Som Watts säger, ute i naturen passar Gud Fader, Jesus Kristus, änglar med mera inte riktigt in. Dessa väsen hör hemma i städerna där i stort sett allt är skapat av Människan, härskaren. Vad kan vi då göra för att undvika den katastrof som hotar om Framstegskulten fortsätter att regera? Watts' svar är närmast att upphäva dualiteten mellan känsla och förnuft, mellan ord och känslor. Watts' budskap framstår nog som bäst när han citerar Lao-Tse: "Det stora Tao genomströmmar allt, det strömmar åt höger och åt vänster. De tiotusen tingen hämtar sitt liv därur, och det är dem icke förmenat. Det fulländar sitt verk men tar det icke i besittning, det föder och kläder de tiotusen tingen men gör icke anspråk på herravälde." (citerat av Watts, s. 42) Gregory Bateson Antropologen Bateson (1904-80) är antagligen mest känd för teorin om ”double-bind”-situationer (att en person, oftast barn, får helt motsatta budskap, till exempel om en person beordrar ”Lyd mig inte!”) som en förklaring till schizofreni. Double-bind diskuterades redan på 1950-talet, och spelar även en roll i boken Steps to an Ecology of Mind från 1972. Han var gift med den kända antropologen Margaret Mead, de fältarbetade tillsammans på Bali, deras gemensamma barn Mary Catherine Bateson blev även hon författare och antropolog. 124 Bateson brukar betecknas som cybernetiker125 och systemteoretiker. Han är stundom notoriskt svår att förstå om man inte är insatt i cybernetik. Vilket han är högst medveten om, det framgår i flera av hans nedtecknade föreläsningar. Ande och natur (1988) anses allmänt vara hans huvudverk och betraktas av många framträdande forskare som något av det viktigaste som skrivits. Men Bateson slog sig aldrig till ro, han fortsatte, trots den cancer han slutligen dog av 1980, att skriva och fördjupa sina teser. Det blev ingen mer monografi men hans nämnda dotter samlade ihop has anteckningar, redigerade dem och skrev egna avsnitt i Där änglarna dansar som har både far och dotter som författare. I Steps to an Ecology of the Mind använder han cybernetik inom ekologisk antropologi och använder sig av tesen om ”homeostasis” (se not ovan). Ekologiska system var av godo så länge de tillåts att styras av homeostasis. Han menade att Individen, Samhället och Miljön var tre subsystem som ingick i det Stora Systemet. Vi brukar använda ordet ”Gud” eller ”det högsta” som en metafor för detta. Bateson använder dock begreppet ”Mind”. (121) 126 Eftersom det är ett cybernetiskt system kan det bara ses som en helhet som inte kan delas upp. 125 Cybernetik (från grekiskan kybernetes (styrman)) är studiet av kommunikation och kontroll, och regelmässig respons, vare sig det gäller levande varelser, maskiner eller organisationer. Datorn är nog det bästa exemplet på cybernetik med dess relation mellan informationsöverföring, systemuppbyggnad och reglerteori. Speciellt fokuserar den cirkulära mekanismer, och det vanligaste exemplet är feedback, det vill säga en process där orsak kan vara verkan och vice versa, återkoppling på svenska. Här bryter den så klart med klassisk filosofi. En typisk form av feedback är homeostasis, det vill säga egenskapen hos ett system att upprätthålla en stabil ordning av egenskaper som till exempel temperatur och ph-värde. Systemet kan vara både öppet och slutet, enkelt uttryckt, en process varigenom en kropps interna miljö hålls stabil.), osmoreglering (vätskebalans, tryck) och reglering av blodsockernivåerna. Bateson använder ordet i en bredare, mer filosofisk bemärkelse. (Källor: Wikipedia, Nationalencyklopedin samt diverse kortare nättexter.) 126 Det är inte problemfritt att översätta detta ord som kan ha flera olika betydelser. I en text jag återkommer till används ”själ”. Men i översättningen av Mind and Nature används 125 En viktig ond gestalt som ständigt dyker upp i Batesons texter är mänsklig och vetenskaplig hybris och ändamålsrationalitet. Notera att vi sett att den senare kritiseras av många andra bland de författare jag skriver om. (122) 127 Vidare propagerar han ofta ödmjukhet och betonar att vårt medvetande bara är én väg att vandra via om vi vill undvika den katastrof som hotar vår planet. Även Bateson är en stark anti-dualist och betonar att tanke och känsla måste återförenas. Yin Yang igen! ”Katastrofens förutsättningar” är en till svenska översatt artikel som ingår i Steps to an Ecology of the Mind. Jag ska så gott jag förmår redogöra för hans tankar här eftersom texten kan ses som ett slags mikrokosmos av hela hans omfattande teoribildning. Han vill i denna råda bukt på epistemologiska (kunskapsteoretiska) villfarelser. Sådana vimlar det av i den occidentala (västerländska) epistemologin. Häri ligger roten till vår brist på kunskap och vishet. Den västerländska kunskapsteorin ser han som en metod för tänkandet som via flera steg leder till Härskaren Människans autokratiska styre över alla system. Texten är inte oväntat svår, och jag ska inte plåga läsaren med alltför avancerade resonemang. Men bitvis är han klarheten själv: ”Vi hävdar att dessa föreställningar [de västerländska epistemologiska antagandena; min anm., GD] enkelt har visats vara falska av vår teknologis stora men i sista hand destruktiva bedrifter de senaste 150 åren. Likaledes förefaller de att vara falska enligt modern ekologisk teori. Den varelse som vinner över sin omvärld förstör sig själv.” (Bateson 1979: 38) ”ande”. De flesta torde nog anse att det sistnämnda är det bästa, därför kommer jag att använda det. 127 En av de som diskuterat denna ingående är den tyske sociologen Max Weber. Han älskar den inte heller, men menar att den har segrat, att vi försatt oss i det kalla instrumentella förnuftets ”järnbur”. Motsatsen till ändamålsrationalitet är värderationalitet. Problemet är att den senare bygger på en sinnelagsetik där medlen är det viktiga och mest angelägna att bry sig om. Problemet med sinneslagsetiken blir självfallet att goda avsikter kan få onda konsekvenser. Sinnelagsetikens motsats är konsekvensetiken. 126 Ännu lättare blir det om vi tar del av de implikationer hans teori har, i alla fall de han nämner i ”Katastrofens förutsättningar”. I denna föreläsning inleder Bateson med att påpeka att hans budskap motsäger att han gör det stående medan åhörarna sitter och utan vidare godtar det han säger. Bateson är alltså skeptisk mot hierarkisk ordning som begränsar människans egen förmåga att organisera sin tankevärld. Men Bateson är samtidigt ingen enkel anarkist som alltid ställer sig emot makten. En annan poäng Bateson lyfter är nämligen att det är nonsens att säga att ”makt korrumperar”. ”Det som är sant är att föreställningen om makt korrumperar.” (s. 41) De som tror det blir sådana som vill ha det. Myten om makten är med andra ord självbekräftande. Och det rör sig än en gång om ”epistemologiskt vanvett och leder ofrånkomligen till olika slags katastrofer.” Han lyfter slutligen fram tecken på en eventuell katastrof: insektsgifter, föroreningar, med mera. Katastrofen gör gällande att det är upp till oss att bli våra egna terapeuter: först måste vi uppnå klarhet själva ”och sedan att söka efter varje tecken på klarhet hos andra och att frambringa och förstärka dessa i allt det som är sunt i dem.” (s. 42) Theodore Roszak Amerikanen och historieprofessorn Roszaks (1933 – 2011) oomtvistligt mest kända verk är The Making of a Counter Culture från 1969. (123) 128 I vårt sammanhang är det dock Where the Wasteland Ends från 1972 som är mest intressant. Men vi kan börja med en kort text av Roszak (1981) som finns på svenska och handlar om förhållandet mellan människa och planet. Han tar här upp Lovelocks Gaia-hypotes, det vill säga att allt på och i den här planeten är en levande organism, dessutom en kvinna – moder jord. Gaia har dessutom avsiktligt verkande krafter. Trots detta närmar vi oss klockan 12. Roszak målar här upp alla de hot jag redan nämnt. Det räcker inte med enbart kunskaper i vetenskaplig ekologi och en politik som bara skrapar på ytan. Det som behövs nu är ett nytänkande från grunden, kanske Gaia 128 I denna bok, som är en klassiker inom sitt område, visar han hur och varför det växt fram subkulturer, framför allt i nyare generationer. 127 förmår att väcka vår känsla för personhood (”personhet”). Då omvandlas vår moraliska identitet. Personhood blir här till Roszaks nyckelbegrepp. Den står emot det som står i vägen för vår försoning med moder jord. Detta är storväxtheten med sina olika uttryck: industrier, världsmarknad, byråkratier, städer, militära arméer med mera. Här är inte socialismen någon räddning, även den är storväxt, kollektivistisk. Då behövs ett ”tredje alternativ”. Roszak nämner några metaforer för detta: ”Taoistisk anarki, ett organiskt samhälle för alla människor, varelser, väsen och liv.” (s. 47) Vi är redan på väg dit – det pågår en tyst revolt i olika former: skolk från skolan, misstro mot ledare och politiker, en cynism dock som vi måste komma ur för att återskapa den balans som en gång rådde. Räddningen ligger i att skapa, och stärka, det som han benämner ”situationella nätverk”. De finns redan hos de grupper som är offer för storväxtheten: kvinnor, homosexuella, pensionärer, galna, tjocka med flera. Lösningen heter inte ”småskalighet” – att ”small is beautiful”. Det måste som sagt till en personlig omvandling – personhood. Enligt Roszak uppnår vi denna förändring genom att hävda den ”mänskliga skalan”129, i hans egna ord: ”Genom att hävda den mänskliga skalan bryter vi ner storväxthetens herravälde. Genom att bryta ner storväxtheten räddar vi planeten.” (s. 48) I Where the Wasteland Ends är budskapet i stort sett detsamma, men nu i form av en bok på nästan 500 sidor. Man kan väl säga att det är ett stort och ambitiöst försök att skissera en ny transcendental kunskap som löser upp den rådande ”realitetsprincipen” (Freud). Precis som de flesta andra angloamerikaner vi behandlar här är han ute efter att upphäva dualismer, uppdelningarna i A och icke-A, genom ”försoning” – absolut inte genom någon ”syntes”, Hegel står inte högt i kurs här. Ett viktigt steg att ta är att lämna tron på det ”objektiva” (utan att hemfalla åt det blott ”subjektiva”). Objektivismen exkluderar alla teorier och teser som betonar moralitet och personell förening/försoning med naturen. Ett exempel på objektivism är behaviorismen och grundaren B. F. Skinner. Här reduceras all verksamhet till ”stimulus” och ”respons”, den 129 (DG): Intressant nog är ”den mänskliga skalan” även ett modeuttryck inom dagens arkitektur och stadsplanering. 128 kan observeras och mätas. Den mest kända historien som sammanfattar behaviorismens budskap är Pavlovs hund, hunden som saliverar när den ser något gott, en klocka ringer samtidigt som det goda sättas fram. Hunden ”betingas” då att förstå signalen som att det goda sätts fram. Därför saliverar hunden när den hör en signal. Värden som andlighet och subjektiv erfarenhet står inte högt i kurs i the Wasteland menar Roszak (Wasteland är ödemarken, den jord på planeten jorden som håller på att försvinna på grund av civilisationens framsteg). Undervärderingen av andlighet och den egna upplevelsen orsakar alienation och nihilism. I linje med detta relateras språket inte till den icke-verbala kunskapen och visdomen, här kunde både Heidegger och psykoanalysen instämma. De krafter som är medskyldiga till detta är de vetenskapliga och industriella revolutionerna, även den judiskt-kristna världsbilden. Så kritiserar Roszak ingående Calvin och kalvinismen. (130 Men hur hittar vi vägen ut ur the Wasteland? Här använder sig Roszak av en rad tänkare, traditioner och annat. Det rör sig bland annat om Thoreau (förstås), Jacques Ellul, 131 Alvin Toffler,132 Goethe, Carlos Castaneda.133 130 Jfr. Max Webers (1978) tes om att protestantismen i allmänhet och i synnerhet kalvinismen har en viktig roll i kapitalismens uppkomst. 131 Ellul (1912-1994) var en fransk filosof och kristen anarkist som intresserade sig, bland annat, över samband mellan teologi och teknik. 132 Toffler (född 1928) är en amerikansk framtidsforskare som i böckerna The Third Wave (1980) och Future Shock (1970). Han menar att vi är på väg ut ur industrisamhället där andra producerar det vi konsumerar (den ”andra vågen”) in i den ”tredje vågen – där vi själva börjar producera det vi konsumerar. Vi kommer in på hans senare arbete i kapitel 18. 133 Castaneda (1925 – 1998) var en berömd amerikansk kultförfattare som i sina böcker om Don Juan diskuterar och redogör för shamanismens innebörd och funktion. 129 Men framför allt William Blake.134 Roszak citerar honom flitigt. Här ett exempel: ”The Atoms of Democritos And Newton’s Particles of Light Are sands upon the Red sea shore Where Israel’s tents do shine so bright.” (s. 296) Enligt Roszaks tolkning handlar detta om hur vi förlorar helhetssynen, stranden blir sandkorn och atomer, skogen träd och så vidare. Ett slags enögdhet som disintegrerar. William Blakes bild av Newton – en illustration av vår villfarelse. 134 Blake (1757-1827) var en brittisk mystiker, poet och konstnär. På svenska finns en elegant volym med hans dikter, nedskrivna för hand och illustrerade av honom själv – Oskuldens och erfarenhetens sånger. 130 Och en annan källa Roszak öser ur är förstås Tantrism, Tao och hela registret av österländsk visdom. Murray Bookchin Bookchin (1921 – 2006) var en amerikansk filosof och liberalsocialistisk författare som grundade den så kallade ”sociala ekologin”, enkelt uttryckt en slags komposition av marxism, anarkism och ekologism. Som uttalad antikapitalist (och feminist) förespråkade han decentralisering utifrån ekologiska och demokratiska linjer. Fienden är inte några individer utan en systemgenererad impuls att dominera – klass mot klass, kapitalism mot naturen. I en viktig text – ”Vad är socialekologi?”135 går han rakt på sak: ”Socialekologin grundar sig på övertygelsen att i stort sett alla våra nuvarande ekologiska problem härstammar från djupliggande sociala problem. Följden av detta synsätt är att vi inte kan förstå och än mindre lösa dessa problem om vi saknar en god förståelse av dagens samhälle och dess irrationella karaktärsdrag. Alla allvarliga ekologiska missförhållanden, förutom de som orsakas direkt av naturkatastrofer, är med andra ord enligt detta synsätt, orsakade av ekonomiska, etniska, kulturella, genusbaserade eller liknande konflikter.” Hans inflytande är svårt att underskatta – så är Reclaim the Streetsrörelsen starkt inspirerade av hans texter. Hans huvudtes kan sägas vara att det ”autentiska” gröna tänkandet är kulminationen av 1960- och 70 talens radikala rörelser. Som ung drogs han till marxismen, länge enligt den ”sanna” läran (”marxismen-leninismen”) men bröt med den senare på 1930-talet och sällade sig till trotskisterna. Senare bröt han även sig ur dem. Spanska inbördeskriget 1936-9 där stalinistiska kommunister mördade andra på den republikanska sidan – anarkister och andra – fick honom att ompröva sin övertygelse. Detta krig påverkade även författare som George Orwell på avgörande sätt. 135 Ursprungligen publicerad 1993, reviderad 2001, översatt och publicerad i Bookchin (2003). 131 Bookchins första bok var Our Synthetic Environment (publicerad under namnet Lewis Herber) som utkom 1962 bara några månader innan Rachel Carsons Tyst vår. Låt oss nu gå tillbaka till den text jag just citerat. ”Tillväxt eller undergång” – så lyder den moderna civilisationens mantra (och det är för övrigt Bookchin långt ifrån den ende att hävda). Han menar att tekniken i sig eller befolkningstillväxt inte är några egentliga problem. I stället är det de sociala förhållanden som råder som måste ändras om vi ska bli sams med jorden. I konsekvens med detta framhåller han att en andlig väckelse, i form av till exempel panteism, eller Gaiaekologism står sig slätt maktmässigt i jämförelse med marknaden. Han avvisar även tanken på en ”grön kapitalism”,136 då det lätt kan tyckas som om allt fler produkter är ”gröna”, ”ekologiska” och ofta märkta med lappar om att så är fallet. Här menar Bookchin att det är endast en tunn fernissa. Här tror jag att har en poäng – fernissan är ofta tunn, och hur många produkter är det rent procentuellt som omfattas av exempelvis ekologiska och rättvisemässiga krav? Ganska få tror jag. Men det kostar ingenting att dra till med dylika budskap som den här bilden får illustrera: 136 Här går en klar gräns till de ekologister som använder detta begrepp, eller, till exempel, en ”etisk kapitalism”. 132 ”En del av kretsloppet” – är firmans undertitel. Kika själv i butiken och granska och räkna olika former av märkning och budskap. Industrier av alla de slag framställer sig som ekologins förkämpar. Från näringslivets håll framhålls att det är konsumenterna som bestämmer vad de vill lägga sina sekiner på. Det är givetvis sant. Men att tala om ”konsumentdemokrati” är vilseledande i det att man inte säger något mera, och att mycket pengar går åt till att skaffa produkter som nödvändiggjorts av tidigare inköp. Bookchin fortsätter med – naturligt nog eftersom texten är ett svar på dess titel, ”Vad är socialekologi?” – att ge sitt svar på frågorna vad ”samhället och naturen egentligen är” (Bookchin 2003: 94f). Naturen måste förstås på ett annat sätt än något vackert att titta på och/eller ”resurser”. Nyckelordet för dess värld är utvecklingsprocess. Naturen är stadd i ständig utveckling, evolution. En kreativ process där potentiella möjligheter öppnar sig. Denna historia kännetecknas av tilltagande komplexitet där människan är den enda arten som medvetet kan förändra naturen. Människan är dessutom i ständig interaktion med det som hon är en del av – hon kan inte avfärdas som en ”lus” eller parasit, som till exempel eko-fascister och Gaia-troende gör. Vi bör också notera att 133 Bookchin klart skiljer sig från de andra tänkarna i detta kapitel. Han förkastar inte marxismen, och därmed är han också dialektiker, en Hegelian. De andra, som vi har sett, arbetar med dualistiska modeller eftersom de menar att dialektik och tänkande på ”framsteg” – även i socioekonomisk mening – är en del av den civilisation och dess tänkande som man vill komma bort från. Bookchin för nu in ett begrepp vi känner igen från 1920-talets ”västmarxism” – ”den Andra naturen”.137 Vi är rotade i ”den första naturen”, vår biologiska evolution,138 men skapar oss en ny värld vars fasthet gör att vi kan tala om en ”andra natur”. Men vi får akta oss för att fastna i en dualism, en tudelning, av vår utveckling som på revisorers sätt kan bokföras som ”det gamla paradigmet” versus ”det nya paradigmet”. Här åsyftas då att det ”nya” är den revolution som vårt tänkande genomgår när vi baserar vår kunskap på ekologin. Det ”gamla” kan då bokföras som varande för ”centralisering” medan det ”nya” står för ”decentralisering”. Ont ställs mot gott, och det blir svårt att se att vi aldrig kan bryta oss loss från det förflutna. Det förhindrar inte att ”den andra naturen (genomsyras) av motsägelser, antagonismer och konfliktfyllda intressen som har förhindrat mänsklighetens unika förmåga till utveckling” (ibid. s. 104). Härefter tar sig Bookchin an det sociala, ”samhället”. Det är han knappast den förste att göra, men för att göra hans resonemang rättvisa ska jag fortsätta att referera honom. Det är nog rätt elementärt att påstå att socialitet uppstår genom en släkt, en stam, klan, alltså någon form av gemenskap. Har man sagt A har man sagt B, det vill säga att en gemenskap inte kan omfatta alla. Det finns flera släkter, gemenskaper och rivalitet uppstår förr eller senare mellan de egna och de andra, främlingarna. I en grupp utvecklas seder och bruk som för eller senare blir moral och långt senare en diskurs – etik. 137 ”Västmarxism” brukar användas som en samlande beteckning för den mer frihetligt orienterade och icke-ortodoxa strömning som utvecklades i opposition till ”Östmarxismen” eller ”Marxismen-leninismen” som blev statsreligion i Sovjetunionen. 138 Det pågår världen runt mycket av spännande forskning i hur Internet, de sociala medierna, ja den ”digitala revolutionen” påverkar oss. För en ingång, se förslagsvis antologin Is the Internet Changing the Way You Think? redigerad av John Brockman. 134 Det sker avsevärda förändringar genom historien. Som jag i början av den här boken var inne på är övergången från nomadliv till jordbruk en av de största. Vad Bookchin påpekar här är att männens makt skulle stärkas. Medan (de tillfälliga) bostäderna var kvinnornas mark – männen var ju ute på jakt en stor del av tiden och utvecklade härigenom hierarkier, ritualer och brödraskap – så kom ju männen att tillbringa tiden här också. Från att i jakten varit ”djurens herrar” blir de nu även ”markens herrar”. En annan intressant detalj är gerontokratin – att det är äldre som bestämmer – så länge det inte finns ett skriftspråk. Det är de äldre som då kommer att förvalta och vidareföra historia, seder, klokskap och så vidare. I extremfallet kan vi ha én gammal man som samlar all makt, likt den ”urfader” som Sigmund Freud skriver om i Totem och tabu. En annan viktig milstolpe är städernas uppkomst, att gemenskaper blir institutioner och att vi här får en anonymitet genom att främlingar successivt börjar släppas in. Här är det första fröet till en tanke på Kosmopolis sådd – att vi alla på något sätt är lika, likvärdiga oavsett vem vi är, var vi kommer ifrån, hur vi ser ut och så vidare. Både jordbruket och städerna påskyndar tillkomsten av allt fler hierarkier varav många institutionaliseras. Orsakerna till deras uppkomst och utbredning är flera: ålderskrämpor, ökande befolkningstillväxt, spridning av krigföring med mera. Det viktigaste att komma ihåg här är att ordningarna inte har uppkommit av primärt ekonomiska skäl. Ofta är det tvärtom – hövdingar och liknande kan stärka sin respekt genom att ge undersåtarna gåvor. Vi vet att detta upphör. När klassamhället och även kapitalismen växer fram är det slut med gåvorna. Kapitalismen är till för att anskaffa rikedom. En förkapitalistisk sed var bruksrätten – att vem som helst har rätt att bruka den jord som behövs för livsuppehället om den inte redan brukas av någon annan. Men även denna försvinner, och det finns ett klart samband mellan detta och idén om att behärska naturen. Naturen är blott objekt och vårt förhållande till den förmedlas via rätten att äga en bestämd del. I de så kallade primitiva samhällena fanns med all sannolikhet ingen föreställning om ”Naturen”, man var en del av den, trodde att den besatt kraft som det gick att få en del av genom magi och ritualer. Men vid någon tidpunkt börjar magin instrumentaliseras – från att ha haft ett egenvärde börjar den användas för medvetna och specifika syften. Här lyfter Bookchin fram två exempel på vad vi kanske kan kalla för det ”post-magiska” tillståndet. Hans 135 första exempel är från Mesopotamien för cirka 4.000 år sedan och det så kallade Gilgamesh-eposet. Här trotsar hjälten gudarna och hugger ner träd för att bli odödlig. Det andra exemplet är Odyssén. Jag är ganska säker på att Bookchin läst Horkheimers och Adornos epos Upplysningens dialektik. Jag har i alla fall gjort det, här finns en genial analys av Odyssén, passagen om hur hjälten Odysseus lyckas ta sig förbi sirenernas ö. Det blir till hur den moderna, borgerliga individen uppstår. Sirenerna är gudinnor vilkas locksång ingen mänsklig varelse hittills lyckats undgå att lockas av, följden blir att de beger sig till ön och de njuter av den underbara lustfyllande musiken tills de dör av svält. Odysseus’ geniala idé är att ge order om att surra honom vid masten och sedan stoppa vax i öronen för att ta bort den först när sirenernas ö har försvunnit ur synhåll (och då kan locktonerna inte längre höras). Odysseus får alltså lyssna till locktonerna och givetvis ropar han förtvivlat till besättningen att släppa loss honom för att bege sig till ön. Tack och lov hör de ingenting (vax i öronen) och ön passeras. Odysseus har kunnat njuta av det lustfyllda, men utan att gå under. Realitetsprincipen har besegrat lustprincipen. Den moderna, autonome individen har segrat, borgaren likaså – han som njuter av musik utan att förbli i den. ”Växa eller dö”, ”sluka eller slukas” det är valet som kapitalisterna ställs inför, det är systemimperativ. Som ett led i detta eftersträvas större och större marknader där råvaror, maskiner och arbetskraft kan köpas och säljas. Globalisering med andra ord. En annan följd är att nya behov ständigt uppstår, den moderna staten börjar på 1930-talet att hjälpa till med medel till de arbetslösa så att ”köpkraften” kan upprätthållas. Och det som kallades för ”framsteg” – en bärande idé i upplysningstänkandet – krymps ner till krass ”tillväxt”. Den räddning som Bookchin förespråkar har två grenar. Dels socialekologin som ”försöker berika den evolutionära processen genom att öka mångfalden av livsformer och förnuftigt omdana planeten på ett ekologiskt och underbart sätt.” (ibid., s. 121) Men denna blir endast retorik om inte den ges en ”fysiskt strukturell och social stadga” (ibid. s. 121). Här 136 kommer Bookchins andra ”gren” fram. Han har, om än inte ”uppfunnit”, så i alla fall gjort sig känd som en stark förespråkare för ”kommunalismen”.139 Varje problem löses bäst på den nivå som är lämpligast, från det enskilda hushållet till hela världen – det är för övrigt innebörden i den så kallade subsidiaritetsprincipen, ett svåruttalat begrepp som ett tag var i svang hos regionalister inom EU. När det gäller att bli sams med jorden, att förverkliga socialekologin är den nivå som vi på svenska gett namnet ”kommun” lämpligast. Vad som gäller är att bryta upp, decentralisera och därefter fören på ett nytt sätt – ”till konfederalistiskt förenade lokalsamhällen som är känsligt anpassade till sina naturmiljöer” (ibid. s. 122). En vettigt utformad politik med återanvändning, förnybar energi och så vidare skulle dessutom föra med sig att den nödvändiga arbetstiden skulle kunna minskas radikalt. Den fria tiden ger då möjlighet att utveckla medborgarskap och öka den lokala direkta demokratin, förena den med rättigheter både för alla mänskliga individer och naturen. Om detta skulle misslyckas väntar oss inte något speciellt trevligt; med Boochins ord: ”ett mekaniserat, estetiskt ofruktbart och administrerat samhälle, i bästa fall befolkat av enfaldiga egoister och i värsta fall totalitära varelser utan aktiv intelligens” (ibid. s. 125). Marshall Sahlins Socialantropologen Marshall Sahlins’ viktiga bok Stone Age Economics (1974) lästes flitigt under andra halvan av 1970-talet av de av mina vänner som valde socialantropologin som sin huvuddisciplin. Sahlins (född 1930) visar här hur väl allt fungerade under stenåldern. Sahlins blev politiskt aktiv på 1960-talet då han var en del av antikrigsrörelsen (de som protesterade mot USA:s krig i Vietnam). Ett sätt 139 För en utmärkt presentation av denna, se Janet Biehls bok Kommunalismen. En socialekologisk politik. Den innehåller även en intervju med Bookchin. Intervjun lär inte ha varit svår att realisera – Biehl och Bookchin var livskamrater, i alla fall 2000. Hur denna relation ser ut idag vet jag inte. Och jag bryr mig inte – denna bok är något annat än Hänt i veckan. 137 att protestera var att vägra att betala skatt – precis som Thoreau gjort 100 år tidigare som en protest mot slaveriet. När han i slutet av detta årtionde befann sig i Paris tillägnade han sig Claude Lévi-Strauss och andra strukturalisters tänkande och verk. Politiskt och vetenskapligt kan han nog betecknas som kulturalistisk strukturalist, det vill säga att kulturen utövar makt över människor på ett sätt som varken kan förklaras utifrån biologin eller tankar och idéer. Han är också i en mening anti-marxist eftersom han ser Marx som en av många företrädare för ekonomismen, att ekonomiska förhållanden skulle kunna förklara hur vi tänker och handlar. Istället betonar han att ekonomin formad av den kultur som den utvecklas inom. Utifrån dessa teoretiska utgångspunkter och hans fältarbeten på Fiji och Hawaii började han senare att intressera sig för förhållandet mellan historia och antropologi – en av hans huvudpoänger är att kulturen präglar olika folks förståelse av den egna historien. Världens mest ”primitiva” folk har få ägodelar men är knappast fattiga. ”Fattigdom” handlar inte om vad man äger, utan är i själva verket en relation mellan individer eftersom är en form av social status som har uppfunnits av civilisationen, och den växer i takt med civilisationen. ”Relativism” ropade hans motståndare i en debatt som blossade upp i slutet av 1990-talet (om detaljer i kaptenen James Cooks död på Hawaii 1779). Nyckelfrågan var hur man skulle förstå ursprungsbefolkningars rationalitet (eller brist på sådan). Än en gång hävdade Sahlins att deras rationalitet, förnuft är markant olika våra egna västligt-moderna föreställningar.140 På svenska finns en översättning av Stone Age Economics, kapitel 1 (Sahlins 1982). Låt oss börja med den. Vi – de flesta av oss tror jag – har fått lära oss att de första mänskliga samhällena var en kamp om brödfödan, evigt jagande, ett hårt, slitigt och olyckligt liv. (Dock har marxisterna alltid menat att det var fråga om 140 (DG): Jämför gärna med nivåerna av ekologiskt medvetande som presenteras under rubriken ”integral ekologi”, kapitel 18. 138 "urkommunism", ett Eden före syndafallet. Men de flesta av oss är inte marxister.141) Därför vill (och lyckas) Sahlins med hjälp av enträget forskningsarbete och framställning av resultaten, visa att det omvända var fallet. Det finns två vägar att gå för att uppnå "välfärd". Det dominerande synsättet är att det krävs en för evigt expanderande produktionsindustri. Nyckelord är effektivitet, expansion, oändliga framsteg. Men den andra vägen, som Sahlins ansluter sig till ideologiskt via sina antropologiska rön är en "Zen-väg" (sic!). Den utgår från att våra behov är ganska få och ändliga, och tekniken i stort sett oföränderlig. Denna Zenvägen gör det möjligt för "ett folk njuta av ojämförbar materiell rikedom – med en låg levnadsstandard." (s. 13) Människorna kan njuta av sin slösaktighet – att omedelbart konsumera sina tillgångar. Och tidsmässigt är arbetsinsatsen – jagandet och samlandet – ganska obetydlig. Därför kan hon njuta av det som Karl Marx' svärson Paul Lafargue kallade Rätten till lättja.142 Därför var det gott om fri tid. Men den vetenskapliga disciplinen Ekonomin hävdar – i enlighet med den verksamhet (ekonomin) som den är sprungen ur (den kapitalistiska) produktionen på existensen av knapphet – att individerna saknar alltid något, att rikedomen aldrig räcker till.143 Och denna nu rådande föreställning transponeras bakåt/retroaktivt i historien: knappheten har blivit mindre och mindre. Därmed sagt att de första människorna på ett 141 Även jag har varit marxist, även politiskt. Numera menar jag också att Marx’ ”ekonomikritik” är den bästa analysen av, och teorin om, kapitalismen. Men de politiska följderna av hans teori blev katastrofala, i alla fall när det gäller sovjetkommunismen. 142 Parollen är även titeln på en bok, utgiven 1909, och översatt till svenska på Symposion, skriven i polemik mot den för hundra år sedan kämpande arbetarrörelsens krav om "Rätten till arbete". 143 Apropå ekonomi så måste jag tillägga att sociologen Pierre Bourdieu har i sitt bästa och mest kända arbete (La distinction från 1979) visat att "kapital" inte bara kan anta en ekonomisk form utan även en kulturell form. Se hans klassiska fyrfältsdiagram i nämnda bok. 139 "primitivt" sätt ständigt, nästan dygnet runt, måste bekämpa knappheten och "fattigdomen". Detta kan fortfarande studeras hos folk i södra Afrika – bland "bushmännen" och andra ursprungsfolk. Här kan vi enligt Sahlins se att det existerar ett materiellt överflöd: man anpassade verktygen efter vad som fanns att tillgå på nära håll. Vem som helst kunde förse sig utifrån vad man upplevde sig som behöva: trä, ben, gräs, och så vidare. Här saknas nödtorft i meningen den som inte begär saknar inte något. 144 Betyder detta att var och en skaffade sig det hon eller han behövde? Nej. För det första var det på kvinnornas lott att föda nya varelser, och det var männen med sin fysiska överlägsenhet som stod för det mesta av det fysiska arbetet. Men en viss arbetsdelning bortsett från den som var betingad av könen fanns. Man bytte ting med varandra utifrån ömsesidighetsprincipen. Detta var således långt innan någon eller några kom på att på grund av att arbetsdelningen gått så långt var det effektivare att byta utifrån en värdeprincip – en produkts värde bedömdes utifrån hur mycket tid av mänskligt arbete som gick åt för att färdigställa den, snarare än hur mycket den ansågs vara ”värd”. Här, och nu följer jag Marx, inte Sahlins, uppstår penningen som en produkt som har sitt värde i att den underlättar bytet tidsmässigt.145 Marx´ ekonomikritik146 har ända sedan den påbörjades 144 Här skulle behövas en utläggning om hur begäret och behoven är invävda i ekonomin. Men det skulle ta för mycket plats, jag hänvisar därför till min doktorsavhandling Begär och kritik (Symposion, 1986). 145 Denna teori finns redan hos Adam Smith, sedan hos Marx. Jag är medveten om att många forskare är starkt kritiska till den. Så har Graeber (2012) övertygande visat att pengar i form av en tänkt funktion är lika gammal som bytesekonomin. Marx’ analys av kapitalismen utgår dessutom utifrån marknadsekonomin som den tedde sig under mitten av 1800-talet. Då fanns inte ibland absurda företeelser som aktiemarknader, finansmäkleri, finansbubblor, statsobligationer, ”swapkontrakt”, statliga stödköp och så vidare. Om detta finns mycket att läsa i ekonomijournalisten Andreas Cervenkas Vad är pengar?; samt givetvis antropologen David Graebers nämnda epokgörande studie Skuld. De första 5000 åren. 140 kritiserats från många håll och kanter. Men såvitt jag kan se äger den giltighet, dock tänker jag mig inte fördjupa mig i denna nu och här, det blir för mycket av ett sidospår. Man behöver med ett penningsystem inte ränna runt med sina egna produkter för att hitta den som behöver det just du har tillverkat och har det som du behöver. 147 Men i penningsystemet har ömsesidighetsprincipen upphört – huruvida den har existerat som dominerande form är tveksamt – och vägen som nu lett oss fram till ett högt utvecklat kapitalistiskt system ligger öppen. Men är den öppen för Zenvägen? Den torde vara Sahlins' option, och både anledning och slutsats av hans digra och säkert intensiva forskningsarbete som han har framställt. 146 Denna term syftar på Marx’ livsprojekt ”Till kritiken av den politiska ekonomin”. 147 Om jag förstår Sahlins rätt så finns det en tendens nedlagd och rotad redan i primitiva samhällen till ökad ”utveckling” eller vad vi nu ska kalla det. 141 142 12. Några andra röster om alternativ Nedan diskuteras några tongivande röster inom alternativa rörelser och ekologiskt tänkande. Ivan Illich Den tyske filosofen Ivan Illich (1926 – 2002) skrev 1974 en bok som i svensk översättning heter Energi och jämlikhet (1975). Om jag minns rätt bevisar han här att cykeln är vårt snabbaste fortskaffningsmedel. En premiss är bland annat att vi räknar in den mängd mänskligt arbete som är nerlagt i den fysiska cykeln – detta är relativt lite jämfört med bilen och flygplanet. Han resonerar vidare ungefär så här: cykeln är snabbare än fotgängaren. Det är det enklaste att bevisa. Mer intressant är att cyklisten förbrukar cirka 5 gånger mindre energi än fotgängaren. Och fortsätter vi detta resonemang kan vi till slut konstatera att cykel är det perfekta medlet att omvandla människans metaboliska energi till att övervinna rörelsens hinder. Cyklisten blir dessutom snabbare än alla andra djur. Illich var inte ekolog, men en av de som började tänka i nya och okonventionella banor som övervann den naiva empirismen och ekonomismen. Han bidrog till vidgade horisonter, även i texter om, till exempel, sjukvården. Otto Ulrich Den tyske marxisten Otto Ulrichs bok Weltniveau från 1979 utkom på svenska 1980: Industrisamhälle i återvändsgränd? Han vill inte bryta med Marx – han kan nog närmats placeras i den kritiska teorins (”Frankfurtskolans”) odogmatiska marxism – men menar att den 143 kapitalism och det industrisamhälle som Marx levde i och analyserade nu har nått sin höjdpunkt. Till de sociala orättvisorna bör en kritiker även få upp ögonen för miljöfrågorna. Han kan nog betraktas som en intellektuell kusin till Bookchin. Han visar först på att vi lever kvar i ett klassamhälle, kravet på jämlikhet kan vi alltså inte slopa. Men hur ska ett alternativ se ut. Sovjetkommunism? Knappast. Socialdemokratisk välfärdsstat som kan ta ut höga skatter på grund av ständig tillväxt? Det går ju inte eftersom det är både ekologiskt och politiskt ohållbart. Med det senare menar han att staten får för mycket makt, den utvecklar mer och mer övervakning inte minst för att kunna driva in så mycket skatt som möjligt. Den reella demokratin avskaffas på sikt genom att medborgare och politiker med sina tillsatta byråkrater alltmer lever i två skilda världar. Ullrich föreslår därför en form av kommunalism. Denna tanke har han dock inte från Bookchin (se ovan) utan mest utifrån Rudolf Bahro. Argumentet känner vi igen från tidigare: beslut och verksamheter bör ske på den mest lämpliga nivån (lägsta möjliga för varje beslut). Och eftersom Ullrich har försökt visa att industrisamhället befinner sig i en återvändsgränd i många avsnitt behöver vi alternativ. Till exempel behöver vi ett alternativ till världsmarknaden. Medan Marx hyllade denna kapitalistiska uppfinning,som ett nödvändigt bidrag till framåtskridandet så menade hans samtida britten William Morris (1834 – 96) i News from Nowhere (1890) att Världsmarknaden sätter igång en märklig spiral: den fortsätter att få människorna att göra mer och mer, oavsett om deras produkter uppfyller några egentliga behov eller inte. Alternativet är ökad självförsörjning på kommunal nivå. Ett första steg är att minska exporten på statlig nivå. Paradoxalt kommer Ullrich och andra kommunalister och bioregionalister att stödja nationalstatens ökade makt i förhållande till andra länder. Regionalister och kommunalister går i allians med en makt som de också vill försvaga. Ullrich kommer in på detta senare och verkar medveten om farorna med en sådan ohelig allians. Ett annat skäl till alternativ till industrisamhället är att man bör livnära sig på en ”sund kost” (s. 167). Det är väl knappast någon som inte skulle godta detta som något positivt. Men problemet är uppenbart: även matproduktionen sker till mycket stor del på industriell väg. Ett välkänt och närliggande exempel är broilerindustrin. Om vi bortser från de rent kemiska aspekterna smakar en industriell broiler inte mycket, eller så smakar den fiskmat, jämfört med de som är uppfödda och levt sitt korta liv i det fria som smakar något. Och de smakar gott. Dessutom behöver de 144 slaktade kycklingarna inte transporteras så långt, och än mindre djupfrysas – som kräver en hel del energi. Kycklingar och andra livsmedel från matindustrin har dessutom ofta spår av insektsmedel, antibiotika, hormoner och en massa annat som inte är speciellt sunt att få i den egna kroppen. Allt för ett ”förbilligande av produktionen”. I den nya kommunen använder man bland annat djuren, paradexemplet är den nyttiga hästen. De nya verkstäderna, som ersätter industrierna, är kooperativa och kännetecknas av att använda halvfabrikat – som ju är enkla att återanvända – arbetsrotation som befrämjar arbetsglädjen och en kortare arbetstid. Ullrich är inte fiende till den moderna teknologin. Tvärtom – datorer och annan modern elektronik är billig att tillverka och resurssnål. Så är kisel billig, och det krävs lite av kisel för chipsen. Guld och silver är förstås dyrare men krävs i relativt små mängder. Och själva användningen av datorer, mobiltelefoner etcetera är resurssnål, snabb och billig. Men vi får se upp med det som blir möjligt med denna moderna teknologi. GPS och annat ger enorma övervaknings- och kontroll möjligheter. Därför är maktfrågan extra angelägen. Allt detta samverkar med de sociala faktorerna. Vi får mer tid att mötas med andra, familj vänner och nya bekantskaper. Kanske man kan säga att vi återupptäcker det sociala – tittar mindre på TV, lagar mer sund mat därhemma eller tillsammans med andra i stället för att ringa efter en hämtpizza. Det borde också öppna möjligheter för familjen, kanske storfamiljer att själva organisera barnpassning och äldreomsorg. Sigmund Kvaløy Norrmannens Sigmund Kvaløy (född 1934) artikel (1982) är ett koncentrat av hans bok Pyramidmänniskan på skiljevägen. Dock heter den vid utgivningen 1973 Økokrise, natur og menneske. En innføring i økofilosofi og økopolitik. Han kan betraktas som en självständig lärjunge till Naess och har gjort många resor till Nepal. 145 Kvaløy börjar med att kritisera en rad futurologer vilkas visioner låter vackra, men som inte släpper taget med det gamla industrisamhället, eller som han benämner det ”Industriella Tillväxt-Samhället” (ITS). En annan kritik han riktar sina ord mot är ”tillväxt-liberalismen” och den traditionella marxismen. En annan udd riktas mot tänkande i ”system” och komplex cybernetik (här anar jag en kritik av Bateson). Istället måste vi rikta blickarna bakåt, inte i meningen att vara reaktionära, men lyfta fram mycket av det som vi som art har lyckats skrota eller glömma bort. Kvaløy betecknar sitt alternativ som ”dialektiskt processtänkande” (s. 27). Den viktigaste tanken häri är ”att mänskliga individer och grupper alltid befinner sig i rörelse. Här ser vi att udden är riktad mot mekaniskt och olika former av dogmatiskt tänkande. Kvaløy kommer här med ett konkret exempel. En norsk fiskare, en vietnamesisk bonde eller någon liknande, tar inte logiska beslut utan ”klarar av situationen” utifrån erfarenhet och iakttagelser av den miljö de befinner sig i. Paradexemplet för Kvaløy är gamla polynesiska sjöfarares navigationskonst (s. 31f) De hade inga instrument att navigera med eller några kartor utan klarade att navigera ”enbart genom att använda sig av sin komplexa inlärning som deltagare i den mångfaldiga och krävande uppsättning utmaningar som Stilla havets miljö ställde dem inför.” Vi har, menar Kvaløy, två vägar att gå. Den ena, som härskar i ITS, kännetecknas av komplicering. Den är centraliserad, hierarkisk och kvantitativ, antingen/eller-tänkande där ”problem” ska lösas av experter, byråkrater och liknande grupper. Alternativet kännetecknas av komplexitet. En forskare som är inne i denna måste försöka förstå kvalitativa skillnader och förändringar. Ett exempel på motsatsen är forskaren som försöker kartlägga deras beteende utifrån, som objekt med hjälp av matematik och datorprogram. Detta sistnämnda är en del av ITS och dess kontrollstrukturer som hotar att förvärra den kris vi befinner oss i. Vad kan vi då göra åt detta? Det beror på vad vi verkar som – forskare, bonde, konstnär och så vidare. Gemensamt för alla dess verksamheter är att vi måste ha en direkt kontinuerlig kontakt med som i sig är komplext och ofrånkomligt. Vi måste lära oss mera om det komplexa oavbrutet. 146 Kirkpatrick Sale Jag har nämnt bioregionalism och företrädare för dess idéer flera gånger. Det är nog dags att ta upp denna strömning lite närmare. Jag har valt en intervju med Kirkpatrick Sale, född 1937 (Versluis 2008), en amerikansk ledande företrädare för bioregionalismen. Under åren har han startat ett institut som verkar för decentralisering, och han har anordnat flera ”secessionistiska”148 konferenser. Han var verksam i vänstern (SDS) under 1960-talet, och denna hade inte ännu tagit sig an ekologin. Han menar att det vände efter 1970, året då den första Earth Day149 firades. Men vänstern var ännu inte riktigt med på noterna. Sale’s centrala poäng är att utträde ur en union – secessionism – och ekologism hör ihop. I USA finns det (2008) 31 aktiva grupper. En del bryr sig inte alls om ekologiska frågor, till exempel Texas-gruppen; en del prioriterar den, till exempel på Hawaii. Här låter jag ordet gå till Sale: ”Det samma gäller världen över. De som inte vill kommer att tvingas till det. Eftersom världen idag består av två imperier dominerar storskaligheten, och till den hör kapitalism, nya sjukdomar, höjning av vattennivån, växthuseffekten med mera. Men framför allt ser den imperialistiska världsordningen till att förr eller senare göra slut på de fossila bränslena, vilket kommer att få ordningen att bryta samman. Det finns då två möjligheter: att få ner beslutsnivån till små enheter, via secessionism kommuner och bioregioner, där man mycket snart inser att ekologi är viktigt. Den ena möjligheten är att detta sker före en större katastrof, den andra är att det sker efter en sådan.” Så långt Sale. För att sammanfatta: om vi rör oss i riktning mot secessionism så rör vi oss i riktning mot att ta kontroll över våra liv och det senare inkluderar miljöskydd och att göra något åt de skador som redan har åsamkats miljön. Här har vi alltså bakat ihop en deltagande 148 Detta begrepp kan översättas med ”separatism”, men i federala stater som USA betyder det närmast utträde ur en federal union. I USA:s konstitution medges rätten till utträde, men instanser som till exempel Högsta Domstolen har sista ordet. 149 2009 deklarerade FN att den 22 april var datumet för den Internationella Moder Jorddagen. 147 närdemokrati med den miljö som är en förutsättning för att vi ska kunna utöva folkstyret. James Howard Kunstlers Jag nämnde just möjligheten av en katastrof som inte lyckas med att utplåna hela mänskligheten. Detta är ämnet för den amerikanske författaren James Howard Kunstlers (född 1948) bok The Long Emergency. Surviving the Converging Catastrophes of the Twenty-First Century. Den utgavs 2005 och har lästs och diskuterats av många, bland andra Sale. Kunstler förutspår en extrem historia: att världen kommer att kollapsa på grund av en eller flera faktorer som han tar upp (vi har redan nämnt dem flera gånger). Kunstler lyfter speciellt fram överbefolkning och fossila bränslens ändlighet. Han tror definitivt inte att vi kan undvika den genom till exempel förnyelsebar energi. Det kommer att ta för lång tid att nå dit. Dessutom är produktionen av det material som krävs för att vi ska kunna utnyttja den förnyelsebara energin (solceller, vindkraftverk och så vidare) i sig energislukande. De som överlever – han förutspår inte apokalypsen – måste hitta nya sätt att fortsätta leva tillsammans. Här gäller det framför allt att lära av historien så att vi inte börjar om att köra i de gamla hjulspåren. Vi måste hitta nya former av samhällen – kommuner, bioregioner och andra små enheter – som kommer överens med varandra. Och vi behöver vänja oss vid en lägre levnadsstandard, sänkt mobilitet, vi måste använda hästar som man gjorde en gång i tiden och så vidare. Vänsterekologi och trotskister Som gammal vänsterräv gjorde jag (GD) en snabbdykning på nätet för att se hur miljöfrågan behandlas i socialistiska kretsar.150 Den mest intressanta 150 ”Vänsterräv” ja. Jag är medveten om att det lyser igenom kanske alltför ofta. Stygg mot fascismen är jag ofta, kanske jag är för snäll mot delar av vänstern också. 148 texten är av Mikael Enström från 2008. Enström är lierad med Socialistiska Partiet och verkar för att göra detta grönt utan att skrapa bort det röda. Han har lång erfarenhet av praktiskt arbete med ekologifrågor och är mycket väl insatt i verkligheten för vår miljö. Egentligen är hans text ett inlägg i en partidebatt där han pläderar för en radikal nyorientering. Trots detta finns här för utomstående en mängd intressanta teser och argument. Tyvärr återanvänder han gamla slitna vänsterargument som ”småborgerlig” och att ”maktens köttgrytor” lockar många. Detta dyker upp i det totala förkastandet av det svenska Miljöpartiet. Och det är väl kanske inte så konstigt eftersom Miljöpartiet inte är något socialistiskt parti. En poäng kammar han dock hem – Miljöpartiets kovänding i frågan om EU-medlemskap. Som skäl för denna brukar miljöpartister hävda att man då får större möjligheter att påverka miljöfrågorna. Men vad har EU gjort på detta område? Mycket, mycket lite om vi ser på den drastiska minskningen av gränsöverskridande försurande utsläpp. De har minskat i mycket stor omfattning, men inte på grund av EU:s agerande utan tack vare det EU-oberoende samarbetsorganet ECE (Economic Commission for Europe). Enström medger klart att Marx inte hade något att säga om miljön – den var ju inte alls lika påverkad och förstörd som idag. Dock lär han ha skrivit (tyvärr har jag glömt var) att av alltings värde är arbetet dess fader och jorden dess moder. Marxisterna har satsat på att finputsa den ekonomiska analysen, till exempel den framstående trotskistiske ekonomen Ernest Mandel. Men nu är det dags för förändring. Enström avslutar med att proklamera att Ekosocialistiskt Forum härmed är bildat i väntan på att ett nytt parti ska bildas. Hans förslag till namn torde vara en mardröm för en som vet något om marknadsföring: ”Arbetarnas ekosocialistiska miljöparti (de röda)”. Men något har faktiskt hänt: under rubriken ”Ekosocialism (http://ekosoc.socialistiskapartiet.se/ekosocialism/)” står det bland annat så här: ”Klimatförändringen som orsakas av människans utsläpp fortsätter. Trots att alla vet att vi är på väg mot en katastrof som också skulle slå hårt mot oss här i Sverige så ökar utsläppen i världen hela tiden… Ett ekonomiskt system där pengar sätts framför människor och miljö kommer aldrig kunna lösa klimatkrisen eller skapa ett rättvist samhälle. 149 Därför krävs det ett annat ekonomiskt system som sätter människors behov och vad klimatet klarar av framför pengar och ekonomiska vinster. Vi i Socialistiska Partiet och Ungsocialisterna kämpar för just detta. Vi kämpar för en demokratisk ekosocialism där alla har makt över alla frågor som de påverkas av.” Jag kunde ha nämnt författare som André Gorz som har skrivit mycket läsvärt om arbetets avskaffande, medborgarlön med mera; E. F. Schumacher om småskalighetens värde och Robert Jungks skarpa kritik av kärnkraften. Men de är inte centrala som ekologister, och jag har därför valt bort dem som del i denna bok. Nu ska vi ta itu med en minst sagt lite ”ruggigare” tänkare. 150 13. De extrema Sentida gröm extremism kommer i olika former och bryts i olika ideologiska bakgrundsljus. Låt oss gå igenom några exempel som – låt vara på olika grunder – kan beskrivas som extrema. Ekofascism: exemplet Pentti Linkola ”Ekofascism” är en extrem form av ekologism som vill rädda jorden till varje pris – här helgar ändamålet medlen. Den kan till och med utmynna i ren terrorism, något som rörelsen Earth First! har beskyllts för (se nedan). Finnen Pentti Linkola (född 1932) är fiskare och en extrem ekologist. Han lever som han lär, i en stuga utan el och rinnande vatten. Han uppfyller alla krav för att betecknas som ”ekofascist”. Dessutom är han en framstående ornitolog. Han är känd världen över som ett typiskt exempel på en ”ekofascist”. Han har av en del betecknats som mannen med de farligaste tankarna någonsin; men beundrare ser honom som den ende jordbon som inte är från vettet. Jag har dock vissa svårigheter att göra honom full rättvisa då bara ett fåtal av hans texter finns på engelska,151 resten är på finska. Som vanligt har jag fått förlita mig på det som går att hitta på internet – även den engelska texten har jag hittat där. 151 Den längsta finns här: http://www.penttilinkola.com/pentti_linkola/ecofascism_writings/voisikoelamavoittaa_tr anslation/ Vad jag vet finns enbart en text publicerad på engelska – ”Survival Theory” i skriftserien TYR volym 3, 2007. Denna publikation är förvisso extrem – man förespråkar ”radikal traditionalism” – men inte fascism. Typiskt nog är därför denna Linkola-text inte extremt radikal i sin framtoning. 151 ”Ekofascism” – dit brukar som sagt Linkola räknas. Begreppet missbrukas ofta, men här är det befogat. Och som vi sett var pionjärerna Arndt och Riehl något ditåt när de vävde samman rasens med naturens öde. Dessutom var ekologins grundare Haeckel av samma läggning. Linkola förespråkar ett totalitärt samhälle, detta för att garantera arternas fortlevnad – extrema situationer kräver extrema lösningar. Även om han är ekologist är han emot globalisering. Det sistnämnda ser han som ett uttryck för USA:s världsdominans, ett land som hyllar de värsta idealen: tillväxt och frihet. Det första steget som måste tas för att återgå till det primitiva och friska tillståndet är att skapa en stark nationalstat, i Linkolas fall ett starkt Finland med ett tillräckligt starkt försvar mot de främmande makterna – andra stater och kapitalismen – som kan och kanske vill ha tillbaks det moderna Finland. Statens polis ser även till att de inre fienderna straffas hårt. Jag måste medge att jag ryser när jag läser om hans idéer och rysningarna blir knappast mindre av att han vill förhindra att ”undermåliga” människor ska kunna fortplanta sig. Här ekar de tankar som jag redogjorde för i början av boken, de gröna pionjärer som menade att den rena naturen är sammanvävd med den rena rasen. Det är alltså av yttersta betydelse att jordens befolkning decimeras, i konsekvens med detta bör man inte bekämpa epidemier och andra massjukdomar, de ses som naturens sätt att ställa allting tillrätta igen. Naturen kommer också att sörja för att miljoner svälter ihjäl, svälten kommer också att leda till blodiga inbördeskrig. Nya krig, i extremfallet ett tredje världskrig, blir också det något positivt. Linkolas primitiva samhälle styrs av en medveten elit som ser till att enbart förnybara energiresurser används. I hans ekologism ingår också att för den nordiska naturen artfrämmande djur som katter och minkar skall utrotas. Givetvis finns varken bilar eller datorer längre. 152 I gengäld blir 152 Jag kan inte låta bli att än en gång bli misstänksam: den styrande starka eliten kanske behöver det som förvägras folket för att kunna styra dem. Alltså bilar och IT-teknik. Möjligen finns här en parallell till vad de Röda Khmererna försökte åstadkomma i ”Republiken Kampuchea” (Kambodja). Han lär ha medgivit att militären måste ha tillgång till det senaste inom teknologin. Likaså ska han ha sagt att inspiration finns att hämta hos 152 människorna både friskare och lyckligare. Detta garanteras av den starka staten och dess institutioner, som också dömer människor till avrättning om de stjäl, använder och/eller distribuerar droger, eller – givetvis – missbrukar naturen. Så länge Linkolas ideal förverkligas globalt, alltså under den period vi skulle vara nödgade att stärka nationalstatens repressiva sidor, skall de som funnits skyldiga till förstörelsen av vår natur landsförvisas. Linkolas ekofascism är också sammanvävd med en beundran för vad Nazityskland åstadkom. De hade en bra miljöpolitik, som vi har sett är han inte helt ute och cyklar här, det fanns starka ekologistiska strömningar bland nazisterna. Betydligt värre är att han menar att Förintelsen – som han ingalunda förnekar – hade ett gott resultat: i en värld där det existerar för många människor är utrotande av x antal miljoner individer något bra. För att fördjupa förståelsen av Linkolas tänk ska jag ta tag i den text (som är ett löst sammanfogat collage av olika essäer) jag nämnt. Titeln är ”Could Life Win – and on what conditions?”. Linkola börjar med att han inte tillhör dem som tror att den stora Undergången, är snart kommande, att den är oundviklig. Därför försöker han på sitt sätt, utifrån sina utgångspunkter, komma med konstruktiva förslag. Vilka är då hans utgångspunkter? Han börjar med att påpeka att även om han har ett planetärt, globalt sätt att tänka på, så har han mest kunskaper om Europa, och närmast hans hjärta ligger den egna Nationen, Finland. Det sistnämnda beklagar han sig för eftersom han omhuldar en trosföreställning, en stark fördom, man kan till och med kalla det för rasism, att de finsk-ugriska folken skulle vara de som är mest benägna att tillägna sig den västliga – läs dåliga – kulturen. Till denna räknar Linkola marknadsekonomin, teknikdyrkande, IT som ersätter den tidigare ickedigitala kommunikationen, engelskan som vinner mark överallt och hotar att utrota andra modersmål med mera. Då vill Linkola finna det andra, den äldre finska sanna naturen och kulturen. Han börjar i Karelen, den region som nu till största delen är en del av Ryssland. de röda khmererna, Rote Armé Fraktion (”Bader-Meinhofligan”) samt de finska stalinisterna. 153 Linkola är i en båt i det ryska Karelen, han passerar sjöar, träsk, våtmarker, hör och ser en mängd fåglar och andra levande djurarter. Han upplever Lugnet, och benämner det hela som Himlen. På en ö har några ryssar slagit läger. De grillar153 fisk. Veden har de fixat med hjälp av yxor, inte några vassa sågar, och de har bara huggit ner några näraliggande träd. Allt är i balans, ryssarna är lyckliga och lugna. Ekosystemen rubbas eller skadas inte. Här finns inga motorbåtar, inga pirer och inga moderna villor – han besöker en by som man når sjövägen eller via en liten stig som går till den närmaste butiken. I byn finns inga vinkelräta hus, snarare enklare trästugor eller hyddor. Invånarna är självförsörjande på vegetabilier. Lyckan och stoltheten är total. Men nu finns det mera här på jorden än Himmel – Helvetet är inte långt borta. När Linkola närmar sig hemlandet Finland når han till slut stora motorvägar med mängder av energislukande lastbilar, lastade med tonvis av nerhuggen björk, och snabba hypermoderna bilar. Slutsatsen blir något förenklad, lindrigt sagt: ryssarna är de starka, lyckliga, skrattande från hjärtat, finnarna är försvagade, olyckliga och förslavade av den moderna hypertekniken. I Finland är allting Ordnat, Ordning och Reda råder, mystiken är försvunnen154 och allt detta förklarar varför Linkola lider av en konstant rädsla. I en annan text, även den funnen på Internet – ”Humanflood”155 – frågar sig Linkola varför det måste finnas så mycket av allt – människor framför allt. Med sitt till synes oändliga behov lyckas hon med att förstöra naturen och kanske även hela planeten. Linkola blev känd för en bredare allmänhet i och med att en ung man (Pekka-Eric Auvinen, 18 år) 2007 sköt ihjäl 8 personer vid en skola i Finland och därefter tog sitt eget liv sägs ha varit inspirerad av Linkolas idéer. 153 Linkola vill alltså inte gå så långt tillbaka i utvecklingen till en tid då människorna var hänvisade till rå mat, alltså innan de lärt sig bruka elden. 154 Sociologen Max Weber har liknat moderniteten med sina berömda ord ”avförtrollningen av världen”. När allt kännetecknas av rationalitet och planering år den forna mystiken förlorad. 155http://www.angelfire.com/zine/thefallofbecause/articles/humanflood.html 154 ”UNA-bombaren” (Theodore Kaczynski) brukar också nämnas i ekofascistiska sammanhang. Det är en 70–årig matematikprofessor som dödade 3 personer och skadade 23 med hemmagjorda bomber och idag sitter i fängelse, dömd till livstid. Han är känd för sitt ”manifest”156 där hans primitivistiska idéer om den moderna civilisationen, som han hatar, framgår. En annan extrem ekofascist är den famöse hippiemördaren och fängelseveteranen Charles Manson. Med ett starkt inslag av övermänniskoideal ser han det som sin uppgift att ha ihjäl så många människor som möjligt för att rädda jorden. Han sitter dömd till livstid i ett fängelse i Kalifornien och predikar samma budskap som tidigare och är fortfarande en kultfigur för många. I Tyskland hittar man freds- och miljöorganisationer som uppfyller kraven på att vara ekofascistiska. Man kan hitta deras annonser bland annat i den nationalbolsjevikiska tidskriften Wir selbst som har översatt sitt namn till tyska från det keltiska namnet på IRA (Sinn Fein). Anarkoprimitivism ”We better go back, or else this is hopeless”. Om det skulle finnas en ledande intellektuell för ”anarkoprimitivismen” skulle det nog vara amerikanen John Zerzan, född 1943, och den som yttrat dessa ord i en intervju (2008: 159).157 Vad är då detta konstiga djur? Det är närmast en beteckning på olika små grupper, strömningar som delar de flesta andra ekologisters föreställning om att övergången från nomadliv till jordbrukssamhälle mest har medfört elände. Dessa anarkister vill avskaffa det vi kallar för ”civilisationen” genom avindustrialisering, avskaffa ”domestification” (tämjningen av oss och djur och natur). 156 Detta har funnits på nätet, men är nu borttaget på grund av copyright-skäl. 157 Det kan tilläggas att Zerzan är redaktör för tiddkriften Green Anarchy, har publicerat flera artiklar i Telos och ett flertal böcker. 155 Deras tankar har sin början hos Thoreau, Tolstoj och den klassiska anarkismen (Bakunin och Kropotkin). Dessutom är de väl insatta i vad ”ludditerna”, ”maskinstormarna” gjorde när de förstörde de nya industrimaskinerna. Och de har vidare inkorporerat, som vi kommer att se, en rad olika kritiska strömningar och traditioner. Djupekologin och bioregionalismen är näraliggande strömningar. Anledningen till att förespråka anarkoprimitivism och dess lösningar är att vi inte har något val längre. Allt skadligt och ekologiskt sett dåliga och destruktiva har nått en kritisk punkt. För att nu tränga in i anarkoprimitivismens idéer har jag huvudsakligen använt mig av nämnda intervju med Zersan.158 Anarkoprimitivismen är på samma gång extremt reaktionär och radikal. Zerzan menar att det är den största och viktigaste uppgörelsen med upplysningen hittills. Vi kan föregripa framställningen genom att lista vad den är emot och vad den är för. Mot/avskaffa: ”Domestification” industrialisering arbetsdelning specialisering agrara och postagrara samhällen våld tvång klasser patriarkatet teknologi 158 En del faktauppgifter har jag fått från Wikipedia och Nationalencyklopedin. 156 För/införa: pacifism gåvoekonomi baserad på ömsesidighet anarki jägarsamhälle små ekobyar enkla verktyg en del förespråkar dessutom nudism, fri kärlek och veganism. Man har läst och lärt sig mycket från kulturantropologin (Sahlins med flera) och Zerzan nämner också Jean Baudrillards uppgörelse med marxismen (se nedan). Marxismen och hela vänstern vill bara ha mer och mer av det som det kapitalistiska samhället skapade i masskala: produktion, konsumtion, tillväxt, Framsteg, vetenskap, objektifiering av naturen och så vidare. Ett undantag gör han: Horkheimers och Adornos Upplysningens dialektik är bland annat ett lärorikt exempel på att försöka besvara frågan om hur och när den moderna civilisationen uppstod (se ovan). Men det är idag svårt att leva som man lär. Visst kan man bosätta sig i en grotta och leva på stenåldersvis så kan man givetvis göra det (jfr. hur Linkola gått ”bakåt”, om än inte ända till stenåldern).159 Men för Zerzan och andra som vill sprida sitt budskap, alltså använda det tryckta och talade ordet, är det en paradoxal omöjlighet. För det första: nämnda intervju gjordes med hjälp av en bandspelare, digitaliserades till bokstavsbitar och trycktes så som det mesta trycks idag – med hjälp av det senaste inom teknologin. För det andra, Zerzan reser mycket för att sprida sina tankar. I London fick han en fråga av en kritiskt lagd student om han hade simmat över Atlanten. Det är bara att konstatera att motsättningar 159 Jag har hört rykten, som jag inte har lyckats med att få bekräftade, om att en grupp människor bosatt sig på Svalbard i grottor för att överleva apokalypsen, undergången och att därefter se var man kan röra sig för att leva på stenåldersvis. 157 finns mellan teori och praxis, han hade flugit med ett jetplan, mailat, använt mobiltelefonen i samband med sitt anförande konstaterade han. Men hur uppnår vi förändring, hur går vi tillbaka? Zerzan framhåller att det naturligtvis är upp till oss alla att besluta om detta, genom dialoger komma fram till det. För nu är det i elfte timmen dags: med en hotande ekodöd och ett naivt troende på fenomen som kan förhindra det. På ett individuellt plan hoppas många på den perfekta lösningen, en medicin, och i väntan på det kan man ju alltid droga ner sig. Tillbaks till frågan om vad som kan göras för att återgå till ett jägarsamlarsamhälle, det enda alternativet enligt Zerzan – ”the only successful adaption, in general terms, to living on earth” (s. 159). Zerzan avvisar alla aktioner som leder till att något levande skadas eller dödas – som ekoterrorister skulle tycka vara OK, bara det gynnar saken. Bortsett från att diskutera kan vi bara hoppas. Här ser han några, om än få, exempel: att fler och fler inte tror på framsteget och att det finns ett betydande antal som läser vad han skriver. Men samtidigt expanderar exempelvis Kina ekonomiskt, som gör att fler kan vandra i shoppingcentrum och köpa produkter, och detta under förutsättning att allt fler ställer sig vid de löpande banden. Ett annat av tidens talande tecken är livsmedelstransporterna – genomsnittet för transporter av en bestämd kvantitet matprodukter ökar fortfarande (om Zerzin har rätt det vill säga). Detta samtidigt som det fortfarande finns jord att använda på nära håll. I dagarna har nytt uttryck myntats; ”survivalister”. Det rör sig om en växande rörelse där man lär sig att bygga bunkrar, lagra mat och överleva i naturen (kallas ibland ”preps” eftersom de förbereder, prepare, för undergången). Apokalyps är släkt med ordet ”kollaps”. ”Kollaps – livet vid civilisationens slut” heter också en ny bok av den svenske författaren och journalisten David Jonstad. Ett tecken i tiden, precis som ett annat nytt ord flimrade förbi i en tidningstext: ”klimatångest”, att de globala ekologiska frågorna på allvar börjar bekymra gemene man. 158 159 DEL 4. EKOLOGISMENS NULÄGEN 160 14. Det gröna gör debut även i Sverige Gröna röster – en liten enkätundersökning Jag (GD) sammanställde tidigare en enkät (bilaga 1) med några frågor. Jag mailade den till några av miljöpartiets språkrör, privatpersoner med grön läggning, samt till ett par miljöorganisationer. Svarsfrekvensen blev tyvärr väldigt låg. Men jag fick bekräftat några idéer jag hade om vad som lett till ett politiskt uppvaknande, de gröna frågornas intåg i de tillfrågades liv, om det fanns vissa händelser och/eller författare som varit viktiga i dessa processer. 11 personer, 6 kvinnor och 5 män, samtliga medelålders, besvarade mina frågor. Samtliga hade postgymnasiala studier bakom sig. Fler än vad jag hade väntat mig – dock väger det inte tungt på grund av den låga svarsfrekvensen – hade växt upp på landsbygden eller i mindre samhällen. På frågan om när och hur det politiska intresset vaknade svarar flera BT Kemi160, kärnkraftsproblematiken, Vietnamkriget. Bland de personer och böcker som har haft betydelse nämns Elin Wägner,161 Rachel Carson, Murray Bookchin, Marshal Sahlins och Björn Gillberg. 160 BT Kemi KVK AB, fram till 1971 Bönnelyche & Thuröe AB, var ett kemiskt-tekniskt företag. Det tillverkade bland annat takpapp, träskyddsmedel och ogräsbekämpningsmedel (främst fenoxisyror) i Malmö och 1965–1979 i Teckomatorp. De var inblandade i en miljöskandal 1967. Nämnandet av författarinnan Elin Wägner (1882-1849) gjorde mig medveten om min bristande bildning. Hon är väl mest känd för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt och sin feminism, men även miljöfrågorna var centrala hos henne. 161 Jag är medveten om att den låga svarsfrekvensen och valet av personer har påverkat utfallet, som ju inte är några sensationella fakta precis. I antologin Tänk grönt (Elander 2011) finns några korta texter hur man blev grön. Tilläggas bör att cirka 2/3 av bokens författare är Miljöpartister. Maria Ferm beskriver hur hon i tioårsåldern blev medveten om klimatförändringar när hennes kommun hotades av översvämningar. Lokalpolitikerna tonade ner problemet, en del körde locket på. Från Marx till Baudrillard Karl Marx hade inte mycket att säga om staten. Det kom vi fram till i studiecirklar under 1970-talet. Marx hade som plan – vilket framgår av hans utgivna förarbeten och planer för sitt livsprojekt – att ägna en hel bok om staten bekräftar detta. Så kom vi – mina vänner och jag på den tiden – så småningom även fram till att Marx hade ännu mindre att säga om naturen utöver att se det som En av de viktigaste resurserna i en i grunden positiv teknologisk och industriell utveckling som skulle kunna minska arbetstiden under förutsättning att kapitalismen avskaffades. I den dåvarande vänstervågens facklitteratur började en och annan bok dyka upp som ifrågasatte den moderna tekniken, risken för att den blev ett självändamål, att vi tappade kontrollen och att detta även innebar en fara för naturen.162 Jag läste i Lund på den tiden. En av mina bästa vänner läste socialantropologi och det gick upp ett ljus för honom när han läste Stone Age Economics av Marshall Sahlins. Han hade ungefär samtidigt läst Jean Baudrillards Mirror of Production som är en uppgörelse med Marx, hans ”produktionism”, härmed avses att Marx är fjättrad av industriproduktionens tänkesätt, som bland annat innebär att naturen är reducerad till en ”resurs”, ”råvaror”. Andra viktiga namn – som jag har behandlat ovan – var Roszak och Bateson och förstås Heidegger. 162 Ett exempel på denna typ av böcker är Nigel Calders Teknopolis. Löper tekniken amok? 162 Omslagsbild till Baudrillards bok: Karl Marx fjättrad vid den industriella tänkandet. Min vän tillhörde innan dess en liten kommunistisk, frihetligt orienterad, sekt och i Stockholm fanns två sektkamrater som 1972 tog över tidskriften Liberal Debatt och döpte om den till Frihetlig Socialistisk Tidskrift (FST). Tidskriften blev till det viktigaste uttrycket för en svensk grön vänster, och senare tillslöt sig Richard Matz redaktionen. Många viktiga texter översattes, utländska tänkare introducerades och inhemska bidrag publicerades. Allt höll en mycket hög kvalitet. 1983 lades den ner. Här tycker jag att det är befogat att lägga in ett långt citat av Bosse Holmqvist163 eftersom det i koncentrat belyser grundtankarna som kom till uttryck i FST. Han skriver i förordet till Pierre Clastres (1984): 163 En av de ursprungliga redaktörerna av Frihetlig Socialistisk Tidskrift, numera professor i idéhistoria i Stockholm. 163 ”En mycket utbredd och traditionell uppfattning av de s.k. primitiva kulturerna, ’naturfolken’, är att de levt och lever i yttersta misär, att de varit dömda till ett liv i stor fattigdom, hänvisade till ett ständigt sökande efter föda, som nätt och jämt höjde dem över djurens nivå. Deras enda ’räddning’ vore att följa den ’självklara’ väg som det västerländska samhället trätt in på och som skulle kunna föra dem upp till vårt samhälles nivå, det entydigt positiva i historien. Begränsningarna i denna enkelspåriga evolutionism och tillika etnocentrism har blivit allt tydligare under de senaste decennierna. Detta har flera orsaker. Dels har vår kunskap om ’primitiva’ samhällen ökat i stor omfattning, och som en följd av det måste många av våra traditionella uppfattningar kraftigt nyanseras och revideras. Samtidigt har också insikten om vår egen civilisations begränsningar och baksidor ökat starkt, och gjort det svårare att upprätthålla tron på att vårt samhälle kan vara en modell för alla andra samhällen, och att alla dess aspekter är positiva och felfria, eller att det åtminstone utvecklas i en dylik riktning. Det är huvudsakligen antropologin som givit oss nya kunskaper om och omvärderingar av ’primitiva’ samhällen. Med rätt eller orätt är det framför allt den amerikanske antropologen Marshall Sahlins berömda artikel om det ’ursprungliga välfärdssamhället’ som kommit att symbolisera detta nytänkandes genombrott i större skala. Grundliga studier av de fåtal "primitiva" kulturer som finns kvar visar oss att dessa i regel ägnar en mycket liten tid åt att skaffa föda och andra livsförnödenheter och att de förfogar över gott om tid för "fritidsaktiviteter" (och då bör man också hålla i minnet att dessa ännu överlevande kulturer framför allt lever i marginella områden, i trakter som varit för improduktiva och fattiga för att invaderas av andra produktionsformer).” För en del av oss ledde dessa tankar oss in i nya rörelser, en del var med och startade Miljöpartiet. De gröna politiska rörelserna och partierna Sociala rörelser utgör ofta början på en process som slutar i en mer fast organisation, framför allt i ett politiskt parti. Det kan vi se några exempel på: 164 ”Den nya vänstern” medverkade sannolikt till att Sveriges Kommunistiska Parti döptes om till Vänsterpartiet Kommunisterna 1967, och blev till sist 1990 bara Vänsterpartiet – många menade att de stater som betecknats som ”kommunistiska” aldrig stod för den ”sanna” kommunismen.164 Feminismen blev efter det att alla partier i riksdagen (innan Sverigedemokraternas intåg) förklarat sig som ”feministiska” till slut ett parti – Feministiskt Initiativ. Och det svenska Miljöpartiet följde på flera rörelser och strömningar innan det till slut blev ett parti. Dessutom har vi ett litet mindre trevligt exempel: det fanns på 1990-talet en relativt stark ultranationalistisk rörelse – Bevara Sverige Svenskt (BSS) – som slutade i bildandet av Sverigedemokraterna. Först, vad jag vet, på plan ut 1972 var Values Party i Nya Zeeland. Partiet hade en klar vänsterprägel. Man kan fråga sig varför just här? Det kan vara, som en del påpekar, att det fanns ett stort politiskt tomrum mellan socialdemokrater och marxist-leninister, och att rätt personer uppfattade det så. Partiet var mot kärnkraft och överbefolkning, för ekonomisk nolltillväxt, fri abort och reformer inom drogpolitiken och samma rättigheter åt alla oavsett sexuell läggning. Dess största betydelse var nog att andra partier började ta upp miljöfrågor. 1978 nåddes väljarframgångar, men man fick ingen plats i parlamentet – arbetslösheten gjorde antagligen många negativt inställda till nolltillväxt, dessutom påminner systemet om det brittiska. Dock följde snart konflikter mellan pragmatiska ”rödgröna” och fundamentalister och partiet började spricka. 1990 bildade resterna tillsammans med olika miljöorganisationer The Green Party of Aotearoa New Zealand som till slut kom in i parlamentet. 164 Jfr. Heidegger som menade att nationalsocialismen hade en ”inre storhet” som inte motsvarades av den reella tyska nationalsocialismen 1933-45; se även avsnittet om Heidegger ovan. 165 Men det är Die Grünen – De Gröna i Tyskland som har gått i täten. Partiet har, liksom landet, en tudelad historia. I Västtyskland och Västberlin grundades Die Grünen 1980, 1983 kom man in i Förbundsdagen och redan 1987 fick man 8,3 % av rösterna. I Hessen bildade man en koalitionsregering med Joscka Fischer som Landsminister. Efter Murens fall och återföreningen hamnade partiet under femprocentsspärren. I själva verket var man emot ”återföreningen” och hoppades i stället på ett nytt realdemokratiskt och ekologiskt orienterat DDR. Under DDR:s sista år hade de demokratiska krafterna slutit sig samman i det som slutligen blev Bündnis 90. De Gröna i DDR gck i anslutning till återföreningen ihop med Bündnis 90. I hela Tyskland blev de två grupperna nu en. Från 1998 till 2005 ingick man i den rödgröna koalitionsregeringen. Joschka Fischer, den gamle militante 165 vänsteraktivisten blev utrikesminister. I förbundsdagsvalen (motsvarande riksdagsvalen) 2009 nådde man rekordhöga 10,7 % av rösterna. Med all sannolikhet är de tyska Gröna det parti som har de mest radikala och genomarbetade förslagen. Både miljön och människors livsstil behöver förändras radikalt; 20 veckors arbete per vecka bör vara en norm; både människor och natur drabbas av utsugning – här anar vi hur marxistiska idéer delvis ligger bakom ideologin. Den ekologiska obalansen kan endast stoppas genom att mark, naturrikedomar, banker och produktionsmedel måste överföras till samhällets ägo. Man är noga med att påpeka att man inte vill förstatliga, i stället ska ägandet och verksamheten präglas av självförvaltning och basdemokrati. Men marknaden ska inte avskaffas helt – det absolut viktigaste är att icke förnybara energikällor underställs demokratisk kontroll. Man är för direktdemokrati och småskalig eller helst lokal produktion, i alla fall när det gäller de produkter som ska täcka basbehoven. Dessa 165 Fischer vore egentligen värt ett eget kapitel. Som Paul Berman (2005) visar var det Fischer och hans gamla kamrater från 1968 års studentuppror som blev de, tillsammans med Frankrikes borgerlige president Jacques Chirac, som efter Srebrenica till slut ingrep i krigen i det forna Jugoslavien. Som Berman skriver, det var inte tack vare konservativa realpolitiker utan (vänster)liberala idealister som tyska soldater för första gången stod på utländsk mark, nu inte för att döda och ockupera utan för att rädda liv och få slut på krig. Här blottades ett problem att hålla ihop partiet eftersom den pacifistiska ”antiimperialistiska” (läs: anti-interventionistiska) flygeln var stark. 166 uppfattningar delas i varierande utsträckning av de Gröna i andra länder, men det är min bedömning att de flesta tänker i liknande banor. En annan sak är viktig: icke-våldsprincipen, Gandhis tankar och handlande nämns ofta. Även om man stödjer och uppmuntrar lovvärda, lokala, spontana utomparlamentariska aktioner får våld inte användas. Gröna partier finns numera i de flesta länder. De flesta av dem menar att man primärt måste lägga sin politiska energi på åtgärder inom den egna nationen, inte för att man är speciellt nationalistiska, mer för att man är realister. Dock är det ett tecken i tiden att det svenska Miljöpartiet strukit sitt krav på utträde ur EU, det är på sikt nödvändigt med en global lösning, ett steg på vägen KAN vara ökad aktivitet på federala nivåer. Det råder enighet i flera frågor: större respekt för naturen, hållbarhet, förnyelsebar energi, stoppa slöseriet, dämpa konsumtionen, rättvisare fördelning av jordens resurser, minska skillnaderna mellan nord och syd. Men det finns såklart även oenighet kring till exempel teknologin. ITkommunikationen är snabb, billig och energisnål. Problemen är hårdvaran: här kan finnas inbyggt slitage, eventuellt farliga ämnen med mera. Dessutom har vi frågan som uppstår när man inte är större än vad man har varit och fortfarande är: vilka partier kan och ska vi samarbeta med? Här finns möjligheten till att bilda koalitioner: så skedde i Tyskland med SPD. Socialdemokrater och gröna drev tillsammans igenom ett beslut om att skrota kärnkraften. I Sverige är bilden skiftande, men ”normalt” sker samarbete med, eller till och med koalition med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Dock märks en tendens i landsting/regioner och kommuner att de samarbetar med ett eller flera av de borgerliga partierna. Min preliminära slutsats blir att troligtvis har de Gröna en stor potential i framtiden, en indikator är att 15% av de brittiska valen till Europaparlamentet gav sin röst på de Gröna. Ett problem man måste ta itu med är insikters vanmakt. Det räcker inte med bra idéer när dessa kommer i konflikt med mäktiga institutioner och aktörer. Visst har många svenskar börjat köpa allt mer ”rättvisemärkta” och ekologiska produkter, men av all konsumtion rör det sig bara om en bråkdel av en procent av marknaden i dess helhet. 167 Miljöpartiet i Sverige Vad vill partiet? Ungefär detsamma som systerpartierna i de andra länderna. I flera böcker,166 de flesta utgivna av partiets tankesmedja Cogito och närstående förlag finns många idéer. Miljöpartiet har även fått igenom en del av dessa, främst på ekonomins område, till exempel ”grön skatteväxling” – att skatter växlas över från grönt osund till mindre skadlig verksamhet. I skrifterna nämns även högre skatter på miljöfarliga ämnen, praktiker (till exempel bilåkande) och så vidare. Man vill också stimulera miljövänligt företagande. Naturligtvis finns det motsättningar även i detta parti. Som i systerpartierna finns den mellan fundamentalister versus realpolitiker. De förra tenderar att bli färre och färre, de senare fler och fler. Det avspeglar sig bland annat i: slopandet av kravet på EU-utträde; slopandet av möjlighet till ”friår” (något man dock återinfört 2013); den minskade betoningen av exempelvis basinkomst och ekologismens andliga sidor. Den som är intresserad av partiets historia hänvisas till Per Gahrtons bok Det gröna genombrottet. En intressant bok, om man bortser från skildringen av alla personer som är inblandade. I alla fall lyfter Gahrton fram en rad intressanta detaljer. Som bekant har partiet ingen partiledare, utan två språkrör, en man och en kvinna som utses på begränsad tid. Detta torde ha att göra med den feminism man vill befrämja och att man vill undvika att korrumperas av makt och toppstyrning. 166 Till exempel kan nämnas Moon (red.), Gröna läseboken, Gahrton (red.) Grön ideologi?. Den förra innehåller centrala ekologistiska texter, den senare har ett betydligt färre och svenskproducerade texter men är mycket informativ. 168 Gahrton menar att Tyskland och Finland visat vägen genom att de gröna i dessa länder växte snabbt och en följd blev att Miljöpartiet la till De Gröna som tillägg. Det var för att markera sin samhörighet med systerpartierna. I början var tillväxtkritiken stark, 1984 hette det i ett PM ”Ekonomisk tillväxt ökar inte välstånd” (Gahrton s. 131). Frågan är om denna kritik lever kvar lika starkt. Vidare är det befogat att tala om en Tjernobyleffekt: katastrofen vid Tjernobyls kärnkraftverk 1986 hade med all sannolikhet en effekt för partiets stöd. Birger Schlaug – ett av de mest kända före detta språkrören – framförde kritik för att MP inte positionerade sig längre till vänster på den traditionella politiska skalan. Han ville ha mer betonande av kritiken av kapitalismen. Gahrton framstår som (oftast, men inte alltid) rätt vänligt inställd till Socialdemokratin, men kom här på kollisionskurs med Schlaug. Gahrton menar att Schlaug tenderar att glömma bort att man främst positionerar sig på den nya ekologiska politiska skalan. Den stora frågan för Miljöpartiet har varit EG/EU. Här har den latenta konflikten mellan personer lagda åt ”Realos”-hållet ställts mot de som är lagda åt ”Fundis”-hållet till. EU-motståndet har varit kompakt och det finns i alla fall kvar i form av skepsis mot överstatlighetens faror. Men man har som bekant strukit kravet på utträde. Dels för att folkomröstningen om EU-medlemskap slutade med ”Ja”. Det kvittar då vad man tycker, man måste respektera ett demokratiskt grundat beslut. Nu när Sverige är med, vore det självmord både för miljö och parti att inte utnyttja medlemskapet för att försöka få igenom gröna beslut. Det verkar det råda konsensus om idag. Gahrton avslutar sin bok med att nämna Miljöpartiets nyckelfrågor: farväl till landsbygdsnostalgin; tillväxtskepsis; medborgarlön; kortare arbetstid; ökat löntagarinflytande; begränsa privatiseringarna; kärnkraftsavveckling; samt några frågor till (s. 271ff.). 169 En annan relevant bok är förstås Grön ekonomisk politik av Lennart Olsen. Olsen förespråkar ingen revolution, förslagen är ganska modesta. Här kan man läsa mycket matnyttigt om vikten av ökad lokal produktion, gynnande av småföretag (”miniföretag”), en relativt försiktig kritik av fixeringen vid ”tillväxt”, gynnande av basbehoven, och att ta bort varor som bara säljer genom mördande reklam, samhällstjänst, minimilön med mera. GReP (jämför NEP – Lenins ”Nya Ekonomiska Politik”) är Olsens förkortning för ”grön ekonomisk politik”, han är före detta socialdemokrat och boken har en vänsterappell. Vi uppfattar det som att även de ekonomiska problemen kommer in allt mer hos de gröna. Den nuvarande globala skuldkrisen med bostadsbubblor pockar på en lösning. Risken är annars stor att ekologin glöms bort och folk bara ser siffror. Dessutom har ju politiska förslag ett pris. De kostar alltid något att genomföra, någonting som prioriteras bort. Men beräkningen är en svår fråga – tidsaspekten, omfattningen, med mera kommer in här. Låt oss därför uppehålla oss vid ekonomiproblematik en liten stund. Under 1900-talet markerar börskraschen 1928167 den absoluta botten med efterföljande massarbetslöshet, inflation, sociala oroligheter med mera. På 1930-talet prövades en rad olika lösningar dör att rädda kapitalismen: i Sverige och andra länder fick socialdemokratin makten och genomförde en keynesiansk168 politik. Denna går ut på att stimulera efterfrågan under allvarliga recessioner genom socialpolitik, beredskapsarbeten och and "stimulansåtgärder"; helt enkelt ökar man efterfrågan eftersom inkomsterna ökar. i USA lyckades Franklin D Roosevelt med att få igenom sin New Deal där grundtanken också var keynesiansk; i Tyskland lyckades en man att få i princip all makt – utöver att förinta miljontals medlemmar av etniska, politiska, sexuella 167 Precis som vad som hände 2008 var kraschen 1928 en följd av att bankerna var alltför frikostiga när det gällde att bevilja lån. 168 Begreppet betecknar idéer som i sin mest utvecklade form lanserades av John Maynard Keynes (1842-1946). 170 och andra minoriteter, fick han igång industrin genom statlig stimulans inte minst till krigsvapenindustrin. Under efterkrigstiden stod en allmän välfärdspolitik högt i kurs, ja till och med "planekonomi" nämndes som ett alternativ.169 Allt verkade fungera, keynesianism och amerikanskt kapital räddade Västeuropa, medan det i öst strävades efter snabb industrialisering, möjlig inte minst genom att miljontals människor förflyttades till arbetsläger. 1950- och 60-talen var de gyllene välfärdsårtiondena. Men så kom, som vi har varit inne på flera gånger, 1973. Redan 1971 dog ett av Keynes’ skötebarn – Bretton Woods-systemet. 170 Det avbröts när USA inte längre garanterade att dollarn kunde lösas in i guld. Kort och gott – det hade uppstått ett vakuum när det gällde en fungerande ekonomisk teori, och detta kom snart att fyllas med den så kallade nyliberalismen med ”avreglering” som magisk formel. Denna är den neoklassiska ekonomiska teorins politiska uttryck: låt marknaden styra det mesta; låt bankerna ge hur mycket krediter de vill och så vidare. Ronald Reagan och Margaret Thatcher blev de politiker som gav nyliberalismen ansikten. De hade inte lärt sig av 1928, nu skapades det mesta av pengarna inte av riksbanker utan av privatbanker, i form av siffror som inte var mer än en inteckning av en tänkt kommande högkonjunktur. Kort sagt: en bubbla. Men nu är det 2013 och vi har sett att marknaden kan klara av mycket – inte bara avregleringar utan även att blåsa upp bubblor, få folk att tro på en evigt ljus framtid med en ständigt expanderande ekonomi. Problemet ligger i den nyliberala ekonomiska modellen är att den bara räknar med tre aktörer: företag, stat och hushåll. Bankerna och en växande skara kreditinstitut, offshore-institut och så vidare har blivit en allt mer viktig fjärde aktör. Nyare ekonomisk teori, som till exempel bygger på komplexitetsteorin, har visat att den ekonomiska makten har koncentrerats och rikedomen växer ju närmare navet i den spindelvävsliknande bank- och kreditsektorn du kommer. Varken keynesianism eller nyliberalism lär kunna hantera detta. Både globalt och 169 Det var bland tyska kristdemokrater (!) detta diskuterades. 170 Bretton Woods-systemet, som var en utkomst av en konferens 1944 byggdes upp på frihandel och fasta växelkurser. 171 nationellt har man börjat diskutera en skuldavskrivning och en minskad makt för finanssektorn. För ekologister av alla de slag är detta en viktig fråga – hur få med sig fattiga länder i en vettig global miljöpolitik? Hur skapar vi en grönare ekonomi? Jag nämnde Olsens bok om grön ekonomisk politik som ett seriöst försök att besvara frågor av denna typ. Men det har nu gått över 20 år sedan boken kom ut, och mycket nytt har ägt rum under solen. I stort sett dagligen rapporteras i media om, till exempel, goda nya energikällor. Idag, slutet av november 2012 läser jag om drakenergi, alltså inte hur de mytiska djuren, men en av våra kära leksaker på rätt sätt alstrar användbar energi. Och självaste den svenske kungen Karl Gustav Bernadotte talade i TV på juldagen 2012 om att ”(f)ler i vår värld måste förmås att gå från ord till handling i miljö- och klimatfrågan.” 172 15. Gröna sociala rörelser Earh First! är en (från början) amerikansk rörelse som har beskyllts för eko-terrorism, bland annat efter att ha inplanterat metalbitar i träd som skulle fällas vilket ledde till skador på maskiner och de som hanterade dem. Den dök upp 1979, inspirerad av bland annat det som skrevs i Tyst vår, och blev en formell organisation året därpå. Den finns i flera länder, dock inte i Skandinavien.171 Dess mest kända praktik för att kunna rädda delar av jorden redan nu är ”trädsittning”, eller ”trädkramare” som vi kallar det. Rörelsen har ofta anklagats för att vara terroristisk, men det finns inga belägg för det. Snarare är det i Thoreaus anda fråga om ”civil olydnad”. Däremot har utbrytargrupper – utvecklingen i Earh First! handlat mycket om utbrytningar – ägnat sig åt ”ekotage”, till exempel Earth Liberation Front (ELF). 172 Från att ha varit en utpräglad miljörörelse har intåget av många anarkister och socialister gjort att man även betonar vikten av social jämlikhet. Rörelsen är förhållandevis stor även i Storbritannien och vi kan nu räkna in dem till de frihetligt-socialistiska ekologisterna. Till skillnad från Earth First! är Greenpeace mera känd på grund av mera och flera spektakulära aktioner och massmedias rapporteringar om dessa. Och, inte minst, den finns i Sverige och dess relativt många medlemmar är ofta ute på gator och torg i jakt på personer som är beredda att stödja deras sak. 171 Hemsida: http://www.earthfirst.org 172 ELF är en systerorganisation till Animal Liberation Front, och denna finns i Sverige (Djurens befrielsefront). 173 Greenpeace grundades i Kanada 1971. Den utgjorde en utväxt ur en grupp som ville stoppa USA:s andra kärnvapenprov i Alaska. Namnet är mycket talande – en grön rörelse som vill stödja en fredlig utveckling och förhindra åtgärder som man är emot. Deras aktioner har flera gånger varit farliga – för de egna aktivisterna. Den mest kända aktionen i denna kontext är nog när den franska regeringen 1985 skickade soldater till Nya Zeeland med order att sänka ett Greenpeace-fartyg. Man lyckades med detta och en besättningsman omkom. Just deras skepp har ofta synts i media i samband med freds- och miljöfrågor. En rad mål står på deras agenda, och man har haft viss framgång när det att stoppa kärnvapenprovsprängningar i atmosfären och kriminalisering av kommersiell valfångst. Man menar sig att verka för fred genom att verka för energiformer och utsläpp som påverkar det globala klimatet: skydd av skogar; avrustning; hållbart jordbruk; med mera, med mera. De har också medverkat till att vi vet att freon, den gas som verkar kylande i våra kylskåp, påverkar det skyddande ozonskiktet i atmosfären. Greenpeace har varit med att utveckla en teknologi som möjliggör tillverkning av freonfria kylaggregat. 174 175 16. Försök till globala agendor Riomötet Det första Rio-mötet 1992 syftade till att utveckla en åtgärdsplan för ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling. Politiska ledare från jordens alla hörn diskuterade den globala uppvärmningen173, sinande icke-förnybara energikällor, föroreningarna, hotade livsformer med mera. En hel del NGO-folk var där också och lyfte fram befolkningsökningen, den ojämlika fördelningen av resurser mellan Nord och Syd. De ville påpeka att detta berodde på den okontrollerade tillväxten. I alla fall resulterade mötet i ”Agenda 21”.174 ”Agenda 21 är ett internationellt, globalt dokument. För dem som skall arbeta vidare med uppföljningen av Rio-besluten gäller det att utifrån förhållandena i vår egen omvärld besvara frågor av typen vad skall göras, hur skall det göras, vem skall ha ansvaret och vilka medel skall användas för att få till stånd en hållbar utveckling nationellt och internationellt.” 173 Om global uppvärmning finns mycket att lära av Mark Lynass’ Oväder. Han visar att det förekommit sådan långt tillbaka i historien, långt innan människor fanns. Men den som pågår nu medverkar vi själva i, och kan påverka. Läs också ett par färska rapporter: Världsbankens http://climatechange.worldbank.org/sites/default/files/Turn_Down_the_Heat_Executive _Summary_English.pdf och UNEP:s (ett FN-organ) http://www.unep.org/publications/ebooks/emissionsgapreport/pdfs/EMISSIONS_GAP_T ECHNICAL_SUMMARY.pdf 174 En sammanfattning (på svenska) finns här: http://www.regeringen.se/content/1/c6/01/86/84/6de2900f.pdf 176 Riomötet 2012 2012 var det dags för ett nytt möte i Rio. Det var åter dags att diskutera frågan: Hur kan, och bör, en grön global politik se ut? Vad har gjorts? Vad har inte gjorts? Vilka problem för att uppnå målen finns det? Som bekant finns det ett stort antal organisationer, grupper och nätverk som alla vill främja en hållbar utveckling. Men leder detta till verkliga – och goda resultat? Slutdokumentet (49 sidor, 283 punkter) innehåller vackra ord. 175 Det viktigaste problemet är fattigdom och minskad fattigdom är en förutsättning för en hållbar utveckling, det står redan i punkt 2. Alltså först mat, sedan kan vi tänka på miljön. I punkt 3 framhålls vikten av att integrera ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter. Och sedan fortsätter löften och vackra ord. Men det viktigaste av allt – det är i praktiken till intet förpliktigande, och det finns ingen gemensam global aktör som kan implementera målen. Kyotoprotokollet Detta ”protokoll” är en internationell överenskommelse från 1997. Målet är att minska utsläpp av växthusgaser som påskyndar den globala uppvärmningen, som i sin tur har en rad negativa effekter. Storleken på minskningar varierar mellan regioner och länder. Sverige är ett av de få länder som lyckats med detta. Ett problem är att det finns olika sätt att undkomma målet, dessutom drog sig USA ur efter att kongressen inte gav sitt stöd åt den dåvarande presidenten Bill Clinton. Hans efterträdare har inte gjort några försök att få USA att följa protokollets mål. Resultatet kan inte beskrivas som ett misslyckande, flera länder gör vad de kan, Australien och Kalifornien har i efterhand hakat på. Men så länge de två stormakterna USA och Kina står utanför så uppnås knappast 175 Här finns dokumentet att ladda ner: http://www.fn.se/press/2012/rio-motet-avslutat-/ 177 målen och uppvärmningen fortsätter. Det går att läsa om dagligen, senast om hur isarna i Arktis och på Grönland smälter snabbare än beräknat. Quatar 2012 I december 2012 var det dags igen, nu med de allra färskaste larmrapporterna om klimatförändringarna i bakhuvudet hos deltagarna från de flesta av världens stater. Ännu ett möte utan större resultat, inte minst på grund av motsättningarna mellan rikare och fattigare stater. Hoppet för de som är medvetna om allvaret står nu till nästa toppmöte i Paris 2015 – om det inte är för sent. Något som tillkommit på agendan och med all sannolikhet kommer att öka de närmaste åren är klimatmigrationen, nu har vi fått ett nytt ord: klimatflyktingar. Det är människor som flyr från områden som försaltas och förtorkas, framför allt i Afrika och områden som blir översvämmade med alla dess konsekvenser, framför allt i Asiens monsunområden. I skrivande stund Och i skrivande stund närmar vi oss toppmötet i Paris 2015. Detta möte bär med sig fler och större förhoppningar än tidigare – en revansch jämte försöket i Köpenhamn 2009. 178 17. Kritik av ekologism Den så kallade guilt-by-associaltion-tekniken används av Anna Bramwell (1989): eftersom nazisterna var så framstående i miljöpolitiken så är de gröna idag nazister. Det är väl att gå lite väl långt. Nu följer en mer seriös röst. Luc Ferry heter han och har iakttagit detta fenomen: ”den ’vaksamme demokraten’ (betraktar) ekologisten som en ’petainist’176 utifrån motivet att hans kärlek till naturen doftar misstänkt mycket av fosterlandskärlek för att inte vara en aning grågrön.” (Ferry 1997: 21) Luc Ferry Ferry är en fransk framträdande filosof och hans bok Den nya ekologiska ordningen från 1992 är vad vi ska ta upp nu. Antropocentrism och humanism är inga gamla dygder. Ferry berättar om en rättsprocess 1545 som utföll till snytbaggarnas177 fördel. Det finns massor med liknande exempel (s. 9). Låt oss titta på ett mer närliggande exempel. 1970 fick Disneykoncernen tillstånd att exploatera en ödslig dal i Sierra Nevada. Miljöorganisation Sierra Club ville överklaga detta men avvisades av domstolen eftersom organisationens intressen inte direkt berördes av projektet. (s. 17) Bland annat detta fick professorn Christopher C. Stone att skriva en artikel – ”Should Trees have Standing? Towards Legal Rights for Natural Objects.” I samband med rättsprocessen 1970 skyndade sig Stone med att 176 Syftar på anhängare till den fascistiske ledaren Petain i ”Vichy-Frankrike”, den del som inte var ockuperad av Tyskland under andra världskriget. 177 Skalbagge vars larver äter trädplantor, vilket kan drabba skogsbrukare. 179 skriva en artikel där det står att läsa ”vi bör ge juridiska rättigheter till skogarna, haven, ja, till den naturliga miljön som helhet.” (cit. efter Ferry s 17). Men förgäves, Disneykoncernen vann, dock bara med en endaste röst. Tiderna förändras. Ferry ställer en retorisk fråga: ” Man kan…fråga sig om inte dessa tänkare, ’efterhumanismens’ filosofer och jurister… i realiteten är på väg att återuppliva en förmodern världsuppfattning, där naturföremålen återfår sin status som rättssubjekt?” Ferry menar att det är så, detta på grund av att de fyller ett tomrum då de stora ideologierna knappt finns längre, ja då finns ett tankesystem som grundar sig på vetenskapen. Medicinarna har visat att rökare löper stor risk att få lungcancer, bilfabrikanterna har erkänt den vetenskapligt belagda sanningen i att bilavgaser bland annat leder till skogsdöd, och så vidare. Då kan tiden för en ”vetenskaplig politik” vara inne. Men här tror jag att vi måste hejda oss. Tiden tycks vara inne även för extremism, ultranationalism och fundamentalism som inte kan påstås vila på vetenskapliga rön. Nu tillbaks till vad Ferry skriver. Hans problematik består i frågan om ”en icke-metafysisk och icketyrannisk humanism (är) möjlig?” (s. 22) Med hans ord, något helt annat än ”cartesianismen” som ser som sin uppgift att göra människan till naturens absoluta härskare. Det går alltså inte att vifta bort Ferry som miljöhatare, det vill säga slika personer som menar att ekologismen är helt ute och cyklar. Jag diskuterade i inledningen av denna bok Ferrys distinktion mellan tre ”ekologier”, och han befinner sig någonstans mitt emellan den första (den banale) och andra formen (reformisten). Han ser värdet av en ”miljöetik”, och hans huvudsyfte med boken är att skissa på konturerna till hur en sådan kan inlemmas i den liberala demokratin (det vill säga den politik som baseras på de mänskliga rättigheterna). En stor del av boken ägnas åt nazisternas relativt progressiva miljöpolitik. Eftersom jag har behandlat detta ämne redan bortser jag från att referera Ferrys resonemang kring detta. Det som får hans resonemang att hetta till ordentligt är djupekologin. Jag var inne på den ovan – att även allt annat än människorna på vår planet bör ha rättigheter. Han går så långt till att påstå att ”(djupekologin) ter sig motbjudande för demokraten.” (s. 163) 180 Stundtals blir Ferry för mycket av det han råkar vara – en filosof som arbetar med logiska argument och därför per definition icke-empirisk och avvisande av religionen som förmedlare av andlig visdom. Därför kritiserar han djupekologin för att den är självmotsägande – hur kan bergen och annan icke-levande natur hävda att de har rättigheter? Och djuren – har något djur påvisat detta? Här tycker jag faktiskt att det är Ferry som faller på sitt eget grepp – han vill kritisera antropocentrismen och samtidigt använder han den som utgångspunkt för sin kritik av djupekologin. Ibland förstår jag inte hur en så pass klok och sansad filosof som Ferry som respekterar miljöetiken kan skriva som han gör. ”Att vi en dag med hjälp av ökad kunskap och bättre teknik kommer att kunna lösa de problem som miljöetiken behandlar är mer sannolikt.” (s. 163) Visst, som jag tror att jag har visat, är Heidegger en galenpanna, men hans teknikkritik innehåller föreställningar som är värda att ta på allvar. Jesper Hoffmeyer Den högt ansedde danske biologen Jesper Hoffmeyer skrev 1980 en kort artikel som i svensk översättning heter Den gröna faran. Det säger sig då självt att den är värd att ta upp här. Hoffmeyer använder sig av marxistiska tänkesätt och terminologi och inser samtidigt att Marx var en naiv teknikoptimist. Hoffmeyer visar först att det är en myt att människor vill arbeta så mycket som möjligt. Inte bara Marshall Sahlins utan även andra antropologer har visat, till exempel, att det är högst troligt att människorna har en ”fritidspreferens”. Ett exempel som stödjer denna tes är att när Siane-folket på Nya Guinea bytte ut stenyxorna mot stålyxor började männen att ersätta den nu mindre arbetsinsatsen som krävdes, inte med mera arbete, utan med nya ceremonier och annat mer lekfullt, ”fritid” som vi säger i dagens Sverige. Men hur kommer det då sig att folk idag tror att man måste arbeta mer? Jo för att man vill ha, och behöver högre lön för att kunna köpa det som är kapitalismens sätt att fixa de problem som den själv har skapat. Hoffmeyer kallar detta för ”teknologiska fix”. Det främsta ”fixet” är bilen. Den behövs för att förflytta sig mellan arbetet och bostad, att ta sig till naturen, handla livsmedel och andra 181 produkter, att besöka vänner och andra som bor långt bort från bostaden. Vi lever som bekant inte i agrara bygemenskaper längre. TV-apparaten är också ett ”fix” när den fyller en social funktion då man inte har byfränder längre. Några andra fix är p-pillret (det är besvärligt att ha för många barn); antibiotikan (som blev viktig inom jordbruket för att bekämpa djurens sjukdomar); listan kan göras lång och en viktig poäng är att fixen skapar behov av nya fix. En ond cirkel som blir en spiral när det skapas nya behov (till exempel gym och träningscyklar) som kräver mer betalningsmedel, som samtidigt då gynnar tillväxten – kapitalismens stora Måste. Men mitt i detta skapas proteströrelser, man ser det sjuka i det vi varit inne på. Men dessa rörelser kan bli farliga – om den teknologiska fixstrategin består blir alternativet till det ekologiska sammanbrottet ekofascism. För Hoffmeyer blir slutsatsen att kapitalismen måste bort, liksom teknikfixeringen och miljöförstöringen. Hans position påminner inte så lite om Bookchins, men Hoffmeyer ser ett problem i att ekologismen kan bli extrem. 182 183 DEL 5. FRAMTIDENS EKOLOGISMER 184 18. Grön utilitarism och transhumanism I det här kapitlet går jag (DG) igenom några perspektiv som vuxit fram under senare tid och som på olika sätt pekar framåt i tiden. Kapitlet har fyra delar. Först diskuteras det som här kallas för ”grön utilitarism”, sedan ett perspektiv som går under etiketten ”grön transhumanism”. Grön utilitarism Många drar öronen åt sig när de hör ordet utilitarism – tanken från den engelske upplysningsfilosofen Jeremy Benthams om ”största möjliga nytta för största möjliga antal”. Utilitarismen är en konsekvensetik dragen till sin spets. Vi måste handla så att det får så goda konsekvenser för alla, oavsett vem som påverkas, bara de kan känna lust och smärta. Denna tanke kan i våra dagar kännas närmast hopplöst förlegad, en kvarleva från en rationalistisk tid då man såg instrumentellt på människan, naturen och samhället. I mångas öron är utilitarism lika med ett bejakande av en linjärt expanderande industrialisering som naivt antas göra alla människor rika och glada. Emellertid var redan Benthams utilitarism radikal på åtminstone djurrättens område. Han bröt med 1600-arvet från ”den moderna filosofins grundare” René Descartes (att människan var det enda besjälade i ett annars förunderligt mekaniskt klockverk av samverkande ”virvlar”) och påpekade att det inte finns någon moralfilosofiskt godtagbar anledning att utesluta djurens lycka och lidande från kalkylen. De berömda orden ekar än idag på djurrättsaktivisternas hemsidor: ”The question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer?“ Descartes har å sin sida genom en historisk tabbe dragit på sig moderna djurättsaktivisters och djupekologer tidlösa avsky genom att bland annat spika fast och sprätta 185 upp en hund medan han stilla kontemplerade hundens plågade gnyende som inget annat än ”gnisslandet från en maskin”. Det är sant att utilitarismens principer legat till grund för nationalekonomin och mycket av det moderna välfärdssamhällets uppbyggnad. Och trots att denna moralfilosofiska riktning fått utstå mycket hån och hård kritik från mer romantiskt, existentiellt och andligt sinnade tänkare, har den visat sig svår att skaka av. Den återuppstår ständigt i nya skepnader. Kanske beror detta på att konsekvensetiken helt enkelt är mycket praktiskt orienterad och därför utgör en oumbärlig del av vårt moraliska tankegods när vi ställs inför alla vardagens och världens praktiska problem, miljöproblemen inräknade. De av dagens yrkesfilosofer som är utilitaristiskt orienterade är i regel också mycket gröna. Deras ekologism är av ett helt annat slag än djupekologernas och systemtänkarnas. Det kanske allra tydligaste exemplet på utilitaristernas inflytande och utgångspunkter finns på djurrättens och djurskyddets område. Den australiensiske filosofen Peter Singer har blivit portalfigur för just djurens rätt, för kritiken mot den globala köttindustrin och annan animalisk massproduktion. Det utilitaristiska argumentet hos Singer är svårt att ducka: allt tyder på att djuren lider, och vi måste följaktligen göra allt vi kan för att befria djuren från detta lidande.178 Dagens utilitarister stannar heller inte vid detta: miljön måste också skyddas från utarmning och föroreningar för alla kännande varelsers skull. Den gröna utilitarismen utgår inte ifrån moder jord och naturens renhet, skönhet och inneboende värde. Miljön anses alltså inte nödvändigtvis vara ”Naturen med stort N” som speglas i vackra berg, skogar och hav och som människan skulle ha syndat emot. Å andra sidan anses naturen heller inte vara enbart en resurs för människan att fritt utnyttja, oavsett konsekvenser för djur och framtida generationer. 178 Se Singers klassiker Animal Liberation (2009 (1975)). Mot den utilitaristiska djurrätten står mer rättighetsbaserade linjer som abolitionismen – idén om att ägandet och exploateringen av djur bör avskaffas på principiella grunder, likt slaveriet har avskaffats. Ett avgörande namn här är juridikprofessorn Gary Francione. 186 Miljöproblem är problem för att de leder till att levande varelser – samtida och framtida – får lida eller förlorar möjligheter till liv och njutning. Om det finns något som vi människor kan göra för att förhindra lidande och frambringa lycka – då bör vi göra det, punkt slut. Detta är alltså en utvidgning av vår vardagliga upplevelse av att vi efter förmåga borde hjälpa en nödställd främling som håller på att drunkna eller får hjärtslag. Det är helt enkelt etiskt orimligt att låta klimatpåverkan leda till torka, svält, politiska konflikter, översvämningar och strömmar av klimatflyktingar – om det nu finns något vi kan göra för att hindra detta. Det är etiskt sett orimligt att ta död på rikt djurliv i regnskogarna eller att döda allt liv i havet genom överfiske, försurning och giftiga utsläpp. Å andra sidan är inte all miljöpåverkan konsekvensetiskt orimlig. Sådan påverkan som står i proportion till den nytta som kan skapas för kännande varelser (människor) är faktiskt godtagbar. Det kan alltså vara OK att förstöra miljön till viss del om det leder till något gott och hållbart för många människor – till exempel är ett ekologiskt brukande av jorden rimligt även om man ersätter ett betydligt rikare ekosystem med monokultur, eftersom det är en förutsättning för att många människor inte ska svälta. Två svenskar som nog kan kallas för gröna utilitarister är filosoferna Bengt Brülde (lyckoforskare) och Joakim Sandberg (etiker, fondexpert). I Hur bör vi handla? (2012) griper de sig an en vardagsnära betraktelse av vad de menar är de tre största källorna till lidande i vår tid: den globala fattigdomen, den industriella djurhållningen, samt klimat- och miljöproblemen. I boken visar de sakligt och redogörande just hur fruktansvärda lidanden som fortlöpande återskapas i världen idag, varje sekund av våra liv. Fattigdomen, behandlingen av djur och miljön är enligt författarna de tre största källorna till lidande. Det lite mindre uppenbara är att även miljöproblemen skapar lidande, både här och nu, särskilt för världens fattiga. De manar läsaren till att handla. Men boken slår inte över i ett alarmistiskt upprop för radikal förändring av våra liv (innan det är för sent!) inte i fördömanden av det kapitalistiska globala systemet, knappast ens i särskilt bitska ord mot världens alltför passiva regeringar och internationella organ. Nej, med samma artiga snusförnuft frågar sig istället författarna lugnt och stilla vad vi vanliga medborgare kan göra. Och så visar de i förbifarten på dessa förfärande siffror (s. 73, siffror avrundade): 187 Antal slaktade djur i Världen (2010) Sverige (2009) Ankor 2,6 miljarder 168 st Får/lamm 520 miljoner 255.000 Grisar 1,3 miljarder 3 miljoner Gäss 623 miljoner 18.000 Hästar 5 miljoner 3.800 Höns 60 miljoner 3,6 miljoner Kalkoner 656 miljoner 500.000 Kaniner 1,2 miljarder 30.000 Kor/kalvar/tjurar 298 miljoner 451.000 Kycklingar 53 miljarder 79 miljoner Övriga djur 500 miljoner Summa: 60 miljarder djur 86 miljoner djur Över 60 miljarder djur slaktas i världen vart år, varav närmare 90 miljoner i Sverige, det stora flertalet efter korta och eländiga liv. Fiskar och andra vattenlevande djur har ej beräknats men innefattar sannolikt en större siffra än de landlevande djuren. Siffror presenteras också för djurförsök. Och här börjar författarnas gröna utilitarism att förvåna. Som enskilda individer och konsumenter, visar författarna, har du och jag mycket liten påverkan på de kolossala internationella handelssystemen. Förvisso gör det skillnad om hundratusentals människor slutar äta kött, slutar flyga, skrotar bilen, tar kortare duschar, endast köper ekologiskt och röstar grönt. Men faktum är att sannolikheten att just du eller jag skapar den avgörande 188 skillnaden i princip är lika med noll. Tänk efter – även om jag är vegetarian i 30 år, räddar jag knappast livet på en enda kyckling eller gris, eftersom lika många föds upp, slaktas och säljs i alla fall, med marginella skiftningar i prisnivån. Så fungerar trots allt de stora ekonomiska systemen. Författarna ställer detta tankesätt mot olika argument som menar att vi ska vara gröna för det grönas skull, att vi ska vara rena från synd, svära oss fria från skapandet av lidande. Men det går inte att svära sig fri. Det enda vi kan göra är att ta så mycket ansvar som möjligt för att minska lidandet på det sätt som gör största möjliga skillnad. Som tur är slutar inte författarnas resonemang i denna mörka krok, där inget känns särskilt lönt. För det finns trots allt handlingar som gör stor skillnad även på individnivå: att ge pengar till sjuka och svältande, att påverka beslutsprocesser, att bidra med kunskap, insikter och värderingar i hjälporganisationer och företag. Här kan vi påverka konkreta fall med konsekvenser för verkliga, levande människor och djur, vilket alltså är svårt om vi enbart köper ekologiskt, har etiska fonder, inte tar flyget och så vidare. Stora och medelstora företag kan givetvis göra desto mer. För det första kan de ta större miljöhänsyn och för det andra har de ofta de finansiella medlen att göra stor, kontinuerlig skillnad genom välgörenhet. Och mest kan förstås nationalstaterna göra – både genom allokering av resurser och genom lagstiftning. Även om nationalstaternas handlingsutrymme på många sätt är begränsat i dagens transnationella, globaliserade verklighet, är de fortfarande den överlägset starkaste aktören, den som kan göra störst skillnad. Det kan handla om grön skatteväxling, om köttskatt och gynnande av vegetarisk kost, om skärpta regleringar, om systematiskt gynnande av miljövänliga lösningar på energins och transportens områden. Sist men inte minst kan stater ingå internationella avtal. Ett bra avtal på hög nivå kan bita rejält på de djupa och svåra problemen. Som individer kan vi på olika sätt engagera oss för att påverka företag och stater. Här kan du och jag göra riktig skillnad. Vi kanske inte har så stora chanser att lyckas påverka. Men om vi mot förmodan skulle vara framgångsrika kan vår påverkan på världens lidande vara kolossal. Och just därför är det värt besväret. Vi bör alltså handla som aktivister, tänkare, politiker, opinionsbildare, sociala entreprenörer, som samvetets röst på 189 bolagsstämman. Det är rentav fel av oss att låta bli att engagera oss för att bota dessa stora lidanden! Och här kommer räddningen även för den gröna konsumenten. För att kunna handla som aktivister med någon som helst bibehållen trovärdighet måste vi leva som vi lär. Alltså: sopsortera, handla ekologiskt, äta veganskt, ta cykeln. Var alltså renlärig, men dock med öga för de praktiska konsekvenserna – av retoriska skäl. Använd inte grön konsumtion som en förevändning för att slippa göra verklig skillnad genom att ge bort dina pengar och att engagera dig i samhället! Den gröna utilitarismen lyckas alltså på sitt egensinniga vis vara nog så radikal. Ett sympatiskt drag i denna radikalism är att den samtidigt kan vara avslappnad på ett sätt som känns trovärdigt i vardagen. Som alltid finns fortfarande en risk för extremism och/eller fundamentalism. Det är lätt att föreställa sig att alltför grovhuggna utilitaristiska argument skulle kunna användas på olika tvivelaktiga sätt för att rättfärdiga extrema hållningar. Grön transhumanism: technogaia Transhumanismen är på många sätt en utilitarism på styltor. Man vill inte bara uppnå största möjliga lycka med de medel som idag står till buds. Man tar dessutom in alla framtida teknologiska möjligheter i beräkningen. Till transhumanismens ledande författare och förespråkare hör Oxfordfilosoferna David Pearce och Nick Bostrom (Nicklas Boström) och uppfinnaren, futuristen och teknikgurun Ray Kurzweil. Många andra hade kunnat nämnas. Dessa tänkare menar att människan genom teknologiska framsteg kan utveckla just vad det innebär att vara människa. Själva människans natur görs till ett teknologiskt och socialt utvecklingsprojekt. Människan och hennes lott kan förändras i grunden. Transhumanisterna menar att vi kan och bör stödja en sådan utveckling. Vi bör ersätta människan med den överlägsna ”transmänniskan” (the transhuman). Den framtida transmänniskan kommer att vara gladare, mer produktiv, mindre sjuk, klokare, mer socialt intelligent och empatisk. Hon kommer dessutom att ha förbättrade sinnesorgan. Hennes många sjukdomar och neuroser kommer vara ett minne blott. Hon kommer att uppnå ”evigt liv”, åtminstone med våra mått mätt. Lidandet, såsom vi känt det genom hela vår bloddrypande historia, 190 kan komma att utplånas. Och om vi bryr oss om andras lycka och lidande är det vår förbannade moraliska skyldighet, menar transhumanisterna, att se till att allt detta sker så snart som möjligt. Vi borde sluta dalta med de många underordnade frågorna och istället koncentrera oss på att förverkliga denna möjlighet – en ny människa som lever under mycket bättre förutsättningar. Jag återkommer snart till de teknologier som transhumanisterna anser avgörande för transmänniskans födelse. Redan 1984 skrev den amerikanska samhällsteoretikern (med bakgrund som biolog) Donna Haraway179 ett feministiskt och socialistiskt manifest om cyborgen – ett väsen som vi redan kan se bryta fram på många håll, i och med att teknologin och människan sammansmälter på alltfler sätt. Cyborgen är härligt könlös, menade Haraway, och därför kommer det elaka patriarkatet (den könsmaktsordning som underordnar kvinnan) att falla efter hand som gränserna suddas mellan samhälle och natur, människa och maskin, individen och miljön. När manligheten inte längre dominerar naturen kommer dessutom samhället (av någon åtminstone för mig ganska oklar anledning) äntligen bli socialistiskt. Haraways manifest var notoriskt flummigt skrivet och grundade sig på intellektuella ordlekar snarare än på en saklig analys av teknologins möjligheter och förutsättningar. Men det satte igång många människors fantasi, och visade att transhumanistiska tankegångar trots allt inte endast hör hemma på tekniska högskolor och eller hos logisk-analytiskt skolade, torra engelsmän. Även feminister orienterade mot humaniora kan intressera sig för transhumanistiska perspektiv, om än från annan ingång än den mer teknikdyrkande som transhumanisterna har. Idag finns det en internationell förening för transhumanism (WTA) och dess svenska gren heter Människa Plus. Tre områden av teknologisk utveckling ligger i fokus:180 gentekniken (och epigenetiken, att påverka hur vårt DNA aktiveras utan att förändra DNA-sekvenser); 2. nanoteknologin; 1. 179 Se Haraway (1991) som finns på: http://www.egs.edu/faculty/donna-haraway/articles/donna-haraway-a-cyborgmanifesto/ 180 Se hemsidan: http://www.transhumanism.org/index.php/WTA/communities/environmentalists/ 191 3. den artificiella intelligensen (den så kallade AI:n eller robotiken). Dessa tre områdens teknologiska utveckling konvergerar mot en och samma punkt. De antas förstärka varandra och föra oss med stormsteg mot ett stort genombrott som gör transhumanismen till en möjlighet inom snar framtid. Dessa tre områden förkortas tillsammans som GNR. Det är alltså huvudsakligen genom att analysera dessa områden inom den teknologiska utvecklingen, genom att koppla samman insikter från alla tre, och genom att lyfta de etiska och sociala frågor som GNR:s många möjliga tillämpningar medför, som transhumanisterna analyserar transmänniskans förväntande antågande. Genom genteknologin kan vi odla fram bättre människor. En ny eugenik, inte genom rasmässig avel, utan genom teknologiska framsteg och gradvisa förfiningar. Detta är för de flesta av oss många en osmaklig idé och den har också fått kritik från några av vår tids mest etablerade samhällsvetare. Statsvetaren Francis Fukuyama (176) 181 har varnat för att transhumanisterna inte kan avfärdas som några enstaka knäppgökar – vi talar trots allt om grupper från den globala teknologiska och intellektuella eliten, som drar en växande publik av lovande forskare och uppfinnare. Nej, deras idéer hotar den humanistiska grund på vilken vår civilisation vilar. För Fukuyama innebär humanismen att människan är människa, en unik position i universum som vi alla delar och som gör oss alla jämlika i erfarenheten att vara födda till samma art. Världens kanske mest berömde samhällsfilosof Jürgen Habermas (2003) har också skrivit en kort bok som varnar för genmanipulation av människan. Även han försvarar en humanistisk princip. Men kanske har transhumanisterna rätt i att våra principiella betänkligheter skulle stå sig slätt om vi som blivande föräldrar på allvar ställdes inför frågor som: Vill du att vi ska eliminera risken för allvarliga genetiska sjukdomar hos ditt barn? För egen del skulle jag tacka ja. När vi väl tackat ja till detta, är avståndet plötsligt kortare till nästa fråga: Vill du att vi ska ge ditt barn gener som motverkar depression, oro och stress? Därpå följer nästa fråga: Vill du att vi ska ordna så att ditt barn får ett betydligt längre liv? Eller nästa: Vill du att ditt barn ska ha de genetiska 181 Se Fukuyama i Foreign Policy: http://www.foreignpolicy.com/articles/2004/09/01/transhumanism 192 förutsättningarna för att åtnjuta hög intelligens och djup förmåga till kreativt skapande? Ja, vilka föräldrar skulle vilja se sitt barn tina bort i cancer eller leukemi, eller begå självmord efter långvarig depression, vetandes att man kunde ha valt bort allt detta men inte gjorde det på grund av det stred mot ens humanistiska principer? Vilken förälder önskar inte sitt barn ett långt, lyckligt liv? En ledande tanke hos till exempel David Pearce (personlig kommunikation) är att, om vi bryr oss om alla kännande varelser, då borde vi väl rimligen bry oss om utvecklande av själva kännandet? Det är just detta kännande som de lite mer filosofiskt orienterade transhumanisterna vill utveckla. Det handlar alltså i betydligt mindre utsträckning om att göra människor ”smarta och vackra” (jämför med den stora våg av plastikkirurgi i Sydkorea som får den unga generationen att alltmer lika varandra). Det handlar om att skapa potential till långvariga, starkt positiva känslotillstånd – om att undgå lidandet. Människan kan spränga de biologiska gränser som finns idag, hon kan ha ett nervsystem mycket bättre anpassat för ett liv i lycka, mening och gemenskap. Hur passar då nanoteknologin och robotiken in i bilden? Genetiken anses rentav vara bland transhumanisterna det minst lovande området av de tre (GNR). Till exempel Ray Kurzweil182 menar att vi redan inom en så snar framtid som år 2030 kommer att kunna producera artificiella organ med bättre funktionalitet och hållbarhet än de vi biologiskt begåvats med. Dessa kommer dessutom att vara enklare att reparera eller helt enkelt byta ut. I vårt blod kommer självorganiserande nanorobotar att cirkulera och hålla oss rena från föroreningar och samverka med våra biologiska processer för att göra dem effektivare och mer hållbara så att cellernas åldrande bromsas. Dessutom kommer nanorobotarna att kunna omvandla nästan vilket skräp som helst till nyttiga råvaror och vi kommer att leva i mycket större överflöd än idag, utan betydande avfall. AI-teknologin kommer också att kunna hjälpa oss med att utföra mycket arbete och eventuellt användas i kombination med våra hjärnor för att ge oss tillgång till information och analytisk tankekraft. Man talar rentav om att transhumanismen och AI kan ”ersätta kapitalismen” (Coburn, 2013).183 182 Den mest talande summeringen finns kanske talande nog på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Predictions_made_by_Ray_Kurzweil 183 http://hplusmagazine.com/2013/04/22/capitalism-is-dead-long-live-transhumanism/ 193 Man kan skriva långt om länge om de många fantasifulla exempel på framtida möjligheter och risker som transhumanisterna diskuterar, det ena mer häpnadsväckande och verklighetsfrämmande än det andra. En del av tankarna har för mig upplevts som så tekno-utopiska att jag knappast ansett det relevant att diskutera dem. Och många av idéerna känns skrämmande när man tänker på hur de skulle kunna slå fel eller få allvarliga sociala eller ekologiska konsekvenser i vår av allt att döma kulturellt och politiskt omogna värld.184 Men faktum är att alltfler tunga aktörer börjar ta de transhumanistiska frågorna på stort allvar – EUparlamentets organ för ekonomisk och vetenskaplig lagstiftning skrev 2009 en studie om ”human enhancement”185 och 2011 delade EUkommissionen ut forskningspengar för tvärvetenskaplig forskning inom samma ämne. Forskningen handlar kort sagt om hur EU kan förhålla sig till transhumanismen. Men nu vill jag zooma in på de styrande filosofiska tankar inom transhumanismen som är specifikt relevanta för det ekologiska tänkandet. Vi har redan pekat på idén om själva kännandet, upplevelsen av verkligheten, som den yttersta källan till lycka och lidande. Här närmar sig transhumanismen ett eko-buddistiskt tänkande (se ovan om Gary Snyder i denna bok). Men parallellerna till systemtänkande och cybernetik är kanske desto fler (att naturen genom alla relationer organiserar sig själv i enlighet med matematiska principer som vi kan studera men vars slutresultat dock aldrig helt kan fastställas – se vårt stycke om Gregory Bateson, eller nedan om Fritjof Capra). Människan ses av transhumanisterna inte som en särskild varelse i skapelsen, utan som en del av en bredare naturens utveckling. Hon utgör alltså inte slutstadium för utvecklingen, men inte heller enbart en art bland flera. Istället kan människan ses som en del av naturens självorganisering, eftersom vi genom kulturell och teknologisk utveckling har kommit att styra över naturens utveckling på ett alltmer självmedvetet sätt. Det finns alltså ingenting specifikt mänskligt, utan det som är mänskligt är något som skapats och definierats, och som med nödvändighet kommer att omskapas i framtiden. Då menar transhumanisterna att vi lika gärna borde 184 Här skräms jag (GD) av vad vi kan kalla för “Brave New World” eller 1984, alltså ett skrämmande tillstånd av teknokratism, den sociala ingenjörskonstens återkomst I form av genetisk manipulation etcetera. 185 http://www.itas.fzk.de/deu/lit/2009/coua09a.pdf 194 se till att detta skapande sker på ett så medvetet och välinformerat sätt som möjligt. Därav trans-humanism: utveckling genom och bortom människan. Själva evolutionen sätts i centrum, men inte som en blind, mekanisk kedja av händelser, utan som en intelligent ordnad process, en ökande grad av medveten självorganisering. Redan 1987 skrev den transhumanistiskt inspirerade statsvetaren och socialpsykologen Walter Truett Anderson i boken To Govern Evolution: ”Idag utgörs den drivande kraften i evolutionen av mänsklig intelligens. Även vår egen genetiska framtid ligger i våra händer, styrd inte av darwinistiska abstraktioner, men av vetenskap, medicinsk teknologi och politik… Detta är den kommande erans projekt: att skapa en social och politisk ordning – en global sådan – som står i proportion till människans makt över naturen. Ett sådant projekt kräver ett skifte från evolutionärt småfifflande till en politisk styrning av evolutionen.” 186 Kanske är detta inte så främmande för vår tid som det först låter. Människan organiserar ju redan merparten av världens alla landskap och utövar stor påverkan på resten. Genom ekologismen, miljöpolitiken och miljövetenskapen har vi dessutom börjat omorganisera naturen på alltmer medvetna sätt, till exempel genom att plantera in växter och djur för att återbalansera olika ekosystem. Till och med naturreservaten och nationalparkerna är på sätt och vis frukter av mänskligt handlande. Ett styrande begrepp inom transhumanismen är technogaia (den teknologiska moder jord), visionen om att teknologin spelar en särskild roll i naturens självorganisering. Det innebär både att vi kommer att få en alltmer organisk och levande teknologisk värld – till exempel städer av delvis intelligent organiskt material som anpassar sig efter våra behov – och att alla ekosystem kommer att regleras och styras till att vara stabila och hållbara genom finurliga teknologier (nanoteknologi, AI, och ständigt anpassade, designade växter och djur ända ner på mikronivå). Till idén om technogaia hör också just att transmänniskan inte längre identifierar sig som en särskild art, utan som en del av hela biosfären – och att transmänniskan faktiskt genom att styra evolutionen förverkligar Gaias potential, lyfter själva naturen till sin fulla potential. Den förbättrade 186 Citerad på transhumanistiska hemsidan: http://www.transhumanism.org/index.php/WTA/communities/environmentalists/ 195 människan har färre sorger och begränsningar och är mer medveten, också mer miljömedveten, om än på nya sätt.187 Ett nutida och mer jordnära exempel på tanken att teknologi och ekologi går hand i hand är idén att kombinera genmodifiering med ekologiskt jordbruk – ett sådant jordbruk skulle kunna vara ekologiskt hållbart men ändå högproduktivt nog att föda en växande världsbefolkning. Här skiljer sig de transhumanistiska gröna tankarna från djupekologismen. Harmonin med naturen kommer ur vår teknologiska och kognitiva utveckling, inte från människans återgång till naturen. Man vill inte lämna naturen ifred utan hellre lära känna den och förbättra den. Man vill inte ha färre människor på jorden utan fler – och förbättrade. När transhumanisten David Pearce höll föredrag för Människa Plus i Lund under november 2012 var också författarna till denna bok på plats. Vi frågade Pearce angående hans tankar om vad en grön transhumanism kan innebära. Han är nämligen också känd som stark förespråkare för veganism och miljömedvetenhet (alla kännande varelsers intresse är nämligen inskrivet i den transhumanistiska deklarationen från 1998).188 Pearce började med att svara i linje med de gröna utilitaristerna: att om grisar är kognitivt utvecklade som åtminstone en mänsklig ettåring, är det på alla sätt etiskt oförsvarbart för mänskligheten att globalt sett varje år under hemska förhållanden föda upp och slakta över 1,3 miljarder grisar. Grisarna delar med oss människor de inre delar av hjärnan som är mest avgörande för att kunna känna grundläggande känslor som smärta, fruktan och lust. Men snart tillade han – och det är här man börjar ana vidden av transhumanisternas radikalism – att vi borde fundera över vilka liv vi överhuvud önskar ska levas på jorden. Allt liv kan och bör omskapas. Även de vilda djurens liv borde få lov att i möjligaste mån vara fria från lidande. Är det berättigat att hålla liv i en stor population rovdjur, Pearce använde lejon som exempel, som på tämligen plågsamma sätt dödar andra djur för födan? Troligen inte. Kanske kan rovdjuren istället matas med odlat kött som kommer finnas i framtiden (de första prototyperna lanserades som bekant under 2012). Mer troligt är att djuren kommer att designas så att de 187 Se exempelvis en video om ”Los Angeles 2106”, en kanske inte helt trovärdig men ändå intressant illustration om idén av technogaia: http://youtu.be/kQukt36Gew0 188 http://humanityplus.org/philosophy/transhumanist-declaration/ 196 mår bra och på ett effektivt sätt fyller sina funktioner i eko-systemen. Lejon kanske inte kommer att få finnas kvar. Djurarter kommer inte bevaras för djurarternas egen skull, utan med hänsyn till hela biosfärens långvariga lycka och lidande. Om en djurart försvinner kommer vi ha kvar dess DNA och kunna blåsa liv i den igen om det skulle behövas. (Trans-)människan kan och bör alltså, om vi bryr oss om alla levande varelser, vidareutveckla inte bara oss själva, utan alla levande varelser och hela ekosystemen på alla nivåer. Till vår hjälp kommer vi (igen enligt Pearce) ha en ofantlig datorkraft som kan beräkna hur jordmånen och biomassans sammansättning kan optimeras på varje kvadratmeter av jordens yta. Biomassan och den energi som krävs för att hålla liv i olika levande varelser är begränsad, och därför kommer det bli en alltmer etisk och politisk fråga vilken mångfald av livsformer som ska få lov att finnas, och i vilken omfattning. Detta skulle jag vilja påstå vara kärnan i den gröna transhumanismen: att på djupaste allvar ställa sig frågan om vilka slags varelser vi vill ge plats åt, och vilka som ska förpassas till den geologiska historiens avlagringar. Dessa är på sina sätt förstås ruggiga tankar som ekar av dystopi där ingenting av naturens spontanitet finns kvar och människan har erhållit den ultimata makten över allt levande. Frågan är om vi inte redan är på väg i en sådan riktning. Vi måste ju rimligen göra många ingrepp för att rädda de redan överbelastade och förgiftade ekosystemen. Människans historia alltsedan den agrara revolutionen kan väl beskrivas som en ökande grad av kontroll över naturen? Om denna kontroll, som transhumanisterna tror, dessutom utökas mångfaldigt kanske vi borde försöka maximera lyckans och minska lidandet. Utilitarism på styltor, alltså. Alla är inte lika radikala som Pearce (som själv i sammanhanget beskriver sig som moderat och försiktig). Något som kan nämnas i anslutning till technogaianism, men som ändå inte riktigt kan beskrivas som transhumanism, är den så kallade försoningsekologin (reconciliation ecology) som förespråkats av den amerikanske ekologen Michael Rosenzweig.189 Han menar att människan bör beskydda hotade arter genom att medvetet designa de mänskligt skapade omgivningarna. Han menar att vi har goda möjligheter att låta fantasin flöda och skapa även ”vild” natur där djur och växter kan trivas – med utgångspunkt i våra nu 189 Se hans hemsida på www.winwinecology.com 197 befintliga arter. Människan kan försonas med den rika mångfalden av arter omkring oss, vilket även skulle betyda att anpassa inte bara skogarna och landsbyggden, men även stadsbilden efter djurens behov och rättigheter. På den uppenbart hemsnickrade hemsidan finns en bild på falkar som verkar trivas i stadsmiljön. Ytterligare ett par gröna tankar kan lyftas fram som är besläktade med, men avskilda från, transhumanismen. I det transhumanistiska perspektivet försöker man som sagt skapa största möjliga lycka genom prioriteringar i nuet som görs utifrån föreställningar och prognoser om framtidens teknologiska utveckling. Så kallad ”viridiansk grön” är en liten rörelse som grundades av cyberpunkförfattaren Bruce Sterling. I sitt ”viridianska manifest” argumenterar han för en extrem version av den ljusgröna idén om att teknologin kan hjälpa oss ut ur den globala ekologiska krisen (på engelska betyder viridian green helt enkelt en ljus, klargrön färg). Här betonas ekologiska lösningar med häftig design som känns attraktiv för konsumenten. Det gröna är något flashigt och man kan läsa om olika miljövänliga lösningar och produkter i Sterlings nyhetsbrev via mail. Det är genom att stötta, implementera och faktiskt glatt konsumera dessa coola tillämpningar som vi kan uppnå en hållbar utveckling – och samtidigt lösa allvärldens problem.190 En annan tankeströmning i liknande anda är nanoekologismen. Här läggs störst fokus vid nanoteknologin och dess tillämpningar som en ekologiskt balanserande kraft inom technogaia. Nanoekologismen förtjänar särskilt att nämnas för att den anammats av Greenpeace som i en rapport argumenterat för att det inte finns skäl att lagstifta mot just nanoteknologins tillämpningar (Greenpeace är ju som bekant i övrigt anhängare av försiktighetsprincipen).191 Mot nanoteknologins optimism står de som diskuterar riskerna med en urspårad nanoteknologi vars konsekvenser skulle kunna bli mycket allvarliga. Allra värst är ”the grey goo scenario”, som formulerades 1986 av Eric Dexler (själv en av nanoekologerna) i Engines of Creation: The Coming Era of Nanotechnology. Tanken är att självreplikerande nanorobotar skulle äta 190 Se det viridianskt gröna manifestet på: http://www.viridiandesign.org/manifesto.html 191 Rapporten ”Future Technologies, Today’s Choices. Nanotechnology, Artificial Intelligence and Robotics; A technical, political and institutional map of emerging technologies.” finns på: http://www.greenpeace.org.uk/MultimediaFiles/Live/FullReport/5886.pdf 198 upp all massa på jorden och att vi skulle sluta med ett hav av grå sörja bestående av endast nanorobotar. Att sådana scenarier ens övervägs låter oss ana att nanoteknologins möjligheter och eventuella risker är betydande. Scenariot med den grå sörjan är del av en bredare tankeskola och faktiskt ett eget forskningsfält som har med långsiktig hållbarhet att göra: ”existentiell risk”. Det handlar om olika tänkbara undergångsscenarion knutna till bland annat nanoteknologins risker och framförallt till den artificiella intelligensen utveckling. Här är Nick Bostrom i Oxford det främsta namnet (se t.ex. Bostrom 2013)192. Denne svenskfödde filosof forskar kring hur vi kan bygga in matematiska lösningar i AI:n som garanterar att den aldrig kommer att gå överstyr och på något sätt mekaniskt utplåna människan och annat liv på jorden. Nick Bostrom är en beläst futurist (framtidsforskare) och han bedömer att om mänskligheten lyckas överleva de nästa hundra åren utan större katastrofer, så ser framtiden ljus ut. Det kan låta som att dessa tänkare och forskare slösar sin tid. Grå sörja och datorer som tar över världen? Terminator II? Men om GNR verkligen har en bråkdel av den potential som dess entusiaster tror, verkar det åtminstone i mina ögon rimligt att vi redan i god tid skapar oss uppfattningar om även framtidens ekologiska möjligheter och risker. Om det är något vi kan lära av transhumanisterna så är det att framtidens ekologism ställs inför både större möjligheter och större utmaningar än vi känner idag, varför vårt förhållande till naturen och vår jord lär kompliceras ytterligare. Dessvärre är det ännu inte populärt att studera dessa områden bland miljömedvetna humanister och samhällsvetare, varför själva den transhumanistiska rörelsen än idag präglas av ganska stora blindfläckar, med ett alltför stramt fokus på teknologin. Vilken typ av internationella regleringar kommer att behövas? Vilka politiska och ekonomiska system ska få dessa maktbefogenheter i sina händer? Hur hänger transhumanistisk utveckling samman med en social verklighet som är allt annat än prydligt ordnad så att bästa lösning för alla kännande varelser utan vidare kan implementeras uppifrån och ned? Hur garanteras demokratiskt deltagande om det snart verkligen kommer till stånd en radikal omstöpning av människan som vi känner 192 En artikel i Global Policy som finns på: http://www.existential-risk.org/concept.pdf 199 henne? Sådana svåra frågor verkar höra framtiden till och borde med fördel kunna studeras av exempelvis humanekologer och rättssociologer. 200 19. Komplexitetsvetenskap och holism Det finns i våra dagar en växande skola med en egen förståelse av de ekologiska systemen och människans förhållande till dessa. Dess tänkare kan löst kallas för systemteoretiker, och de stöder sig på den framväxande komplexitetsvetenskapen. Komplexitetsvetenskapen bygger en helhetsbild, där man på olika sätt visar att naturen verkar ha en utvecklingsriktning: från det enkla, mot det mer komplexa, det mer självorganiserande. Medvetandet förstås som naturens sätt att organisera sig själv: ju mer komplex ett självorganiserande system är, desto högre medvetande har detsamma. Medan komplexitetsvetenskap inte behöver ha att göra med varken grönt tänkande eller holism (att se världen som en helhet) finns i varje fall sådana kopplingar inom alternativt grönt tänkande. Det är detta vi ska undersöka. Fritjof Capras ”Web of Life” Som exempel på denna tankeskola vill jag lyfta fram författaren Fritjof Capra. Capra är till utbildningen en teoretisk fysiker och har gjort sig både berömd och i många sammanhang omöjlig genom boken The Tao of Physics (se ovan) där han på 70-talet försökte föra samman den nya fysiken med en mer andligt orienterad världsbild. Under 90-talet och framåt har Capra istället koncentrerat sig på att studera de alltmer välkända och erkända vetenskapliga rönen om naturens sätt att organisera sig själv i så kallade disspativa system. Mest känd är boken The Web of Life från 1996 – som dock har en uppföljare i A Systems View of Life från 2014, skriven tillsammans med biologen Pier Luigi Luisi. Den senare boken gör en tydligare och mer idéhistoriskt rotad ansats till att ställa ett ”holistiskt” tänkande kring komplexa relationer mot ett mer 201 mekaniskt västerländskt tankesätt med arvet från Descartes och Newton. Här understryks även att komplexitetsvetenskapen förefaller mer förenlig med de andliga traditionernas lärdomar, öst och väst. I båda böcker lyfts ofta namn som Ilya Prigogine, en kemist som 1977 vann Nobelpriset för sin forskning kring hur just kemin verkar skapa ”dissipativa system”. Sådana system kännetecknas av att de är virvlar av någonting mindre komplext än sig själva, att de organiserar sin omgivning i mer komplexa strukturer – men att de alltid också skapar oordning eller kaos i en annan, mindre del av sin omgivning. Det vill säga, de bryter alltid ned kringliggande strukturer och lämnar en rest av någonting som är mindre ordnat, mindre komplext än det var. Ett exempel på ett dissipativt system är den biologiska cellen som studerats av Maturana och Varela (1980). Cellen tar in näring och samordnar den på ett sätt som gör att cellens sammansatta, självorganiserande struktur kan fortsätta leva och fortplanta sig. Samtidigt skapar den slaggprodukter, en rest av till exempel syre – som i sin rena form är ett reaktivt, giftigt ämne för andra levande system. Vi kan fortsätta med organismen, mer specifikt ett djur. Djuret måste förstöra och förtära annan levande materia för att överleva och det skapar avföring som är mindre ordnad än exempelvis de växter som djuret ätit. Och många djur som samverkar i ett samhälle skapar också ett system. Detta system kan hantera större mängder information, men skapar också alltid oordning av något slag. Ju mer organiserat samhället blir, ju mer komplext, desto större blir dess restprodukter: exempelvis andra förstörda samhällen eller ödelagda ekosystem. Helhetsbilder av det självorganiserade universum har föreslagits av systemteoretiker som Ludwig von Bertalanffy, Erich Jantsch och Erwin Laszlo. De berättar en storslagen historia: man lämnar ett hett moln av vätgas tillräckligt länge, och små fluktuationer i molnets täthet organiseras i galaxer, stjärnor, planeter, ekosystem som Gaia (vilket inkluderar vattnet, atmosfären och jordmånen), och i rosor – och poeter som kan se, uppleva och skriva om rosorna. Inte illa. Och det mest besynnerliga tycks vara att det just är alltings sönderfall – just det faktum att oordning eller kaos alltid skapas – som i sin tur skapar förutsättningen för nya och mer komplexa ordningar. Idén om livets stora väv som Capra presenterar har fått stort genomslag också inom samhällsvetenskapen och många av vår tids mest berömda sociologer arbetar med att införliva förståelsen i sina teorier om 202 samhället. Under de senaste två decennierna har man också fått stöd från ett oväntat håll: datavetenskapen. Nu presenteras alltfler matematiska modeller som visar att oordning under vissa omständigheter verkar organisera sig på de mest oväntade sätt. Här finns resonemang om den roterande pendelns faser, om kaosmatematik och om hur nya mönster verkar uppstå när tillräckligt många olika faktorer samverkar. Som matematikern Warren Weaver skrev redan 1948: medan 1800-talets mekanik beskrev det som säkert händer, kunde det sena 1800-talets statistiska vetenskap beskriva det som sannolikt händer. Den så kallade komplexitetsvetenskapen beskriver det som är helt osannolikt men likt förbannat händer ändå! Som livet omkring oss. Självorganisering kan nu alltså studeras på alltmer vetenskapliga sätt och idéer från komplexitetsvetenskapen används för att förstå alltifrån hjärnan till DNA, till ekonomiska kriser och väderfenomen. Och särskilt relevant för ekologin och det gröna tänkandet: man börjar kunna förstå hur stora system kan chockas av förändrade omständigheter och plötsligt börja producera helt nya mönster i verkligheten. Systemen kan nå tipping points, gränsvärden, och förändras på oöverskådliga sätt. Världsledande på detta område är Santa Fe Institutet i New Mexico där det forskas på alltifrån väderfenomen till immunförsvar och fattigdomsbekämpning.193 Vi kan här inte gå närmare in på området med komplexitetsvetenskap och självorganiserande system, utan lämnar ämnet som ett hett idéhistoriskt spår för läsaren att följa upp. Det som läsaren kan ta med sig är ansatsen att inte se natur och samhälle i motsatsförhållande till varandra, utan som delar av samma grundläggande, självorganiserande universum. Denna tanke finns även hos den så kallade integrala filosofin, dit vi nu riktar vår uppmärksamhet. 193 http://www.santafe.edu/ Se www.complexityexplorer.org även deras gratis onlinekurs i komplexitet 203 204 20. Den integrala ekologin Det integrala tänkandet är ett slags filosofi som försöker skapa helhetsbilder av verkligheten. Strömningen har en portalfigur som överskuggar alla andra: den amerikanske filosofen Ken Wilber. Integral ekologi är i sin tur ett begrepp som bygger vidare på dennes tankevärld. För att diskutera den specifikt integrala ekologin vill jag därför först ge en kort inblick i Wilber, som redan i sig är har rötter i ekologismer av olika slag. Vi ska se närmare på två rejäla tegelstenar: Sex, Ecology, Spirituality (1995) (härefter SES) av Wilber själv, samt Integral Ecology (2009) av de amerikanska författarna Michael Zimmerman och Sean-Esbjorn-Hargens. Den korta introduktionen till integralt tänkande utgör ett ganska löst referat som jag bygger på flera års egen kontakt med fältet. Ken Wilber Några ord bör sägas om personen Ken Wilber. Denne märklige herre har idag kultstatus i den progressiva Amerika (Kalifornien, Mellanvästern med mekkat i den lilla staden Boulder, Colorado) och i den tysktalande världen. Han har skrivit böcker sedan 70-talet och samtliga hans böcker går fortfarande i tryck – en tämligen ovanlig bedrift. Den unge Wilber inspirerades bland annat av andliga förgrundsgestalter som Allan Watts, Jiddu Krishnamurti (som också som hastigast nämnts tidigare) och den västerländska buddismen, särskilt japansk zenbuddism. Andra inspirationskällor var den existentiella psykologin, den kritiska kunskapssociologin, systemvetenskaperna (se stycket om Fritjof Capra ovan) och den tyska romantikens filosofer. Som 23-åring och avhoppad biomedicinsk forskare skrev Wilber ett försök till syntes mellan Freud och Buddha. Han menade att dessa beskrev olika delar av medvetandets spektrum: Freud beskriver det omedvetna och Buddha det övermedvetna. De olika psykologiska tankeskolorna (behaviorism, psykoanalys, existentiell psykologi och så vidare) placerade Wilber ut på detta spektrum mellan grövre former av medvetande och mer subtila, högre former. Han försökte visa att olika psykologiska besvär verkar höra hemma på olika 205 nivåer på denna skala och därför kan behandlas med olika former av terapi. Efter att ha refuserats av 30 förlag vann hans bok The Spectrum of Consciousness världsberömmelse och Wilber var på banan som självständig intellektuell. Som författare fortsatte Wilber att producera någorlunda lättillgängliga böcker för en övervägande intellektuell publik och det genomgripande temat var hur vetenskap och andlighet kunde samexistera på olika vis. Alla de stora mystiska traditionerna (vedanta, buddism, zen, kabbala, kontemplativ kristendom, schamanism, sufism, taoism) presenterades liksom i förbifarten för en västerländsk publik, i dialog med våra filosofer och vetenskapsmän. Även om läsekretsen var omfattande gavs hans tankar sällan utrymme inom akademin, troligen eftersom han uppfattades som en alltför esoterisk tänkare för respektabla lärosäten och forskningstraditioner. Han skiljer nämligen inte riktigt på religion och filosofi. Det kulturella genomslaget utanför universiteten var betydande likafullt. På 1990-talet kom Wilbers breda genombrott med böckerna som behandlade hur de olika vetenskaperna (samhällsvetenskap och naturvetenskap) kunde förhållas till varandra: Sex, Ecology, Spirituality och ”kortversionen” av ungefär samma tankar A Brief History of Everything (som utgör en 600 sidor lång frågestund där ”KW” ger brutalt korta svar på snart sagt alla livets frågor). Nu plötsligt började storlirare som Bill Clinton och filosofen Charles Taylor referera till Wilber. Han började även själv tacka ja till förfrågningar om intervjuer och blev en offentlig person i amerikanskt samhällsliv. Wilber har sedermera omnämnts i Oprah Winfrey och parodierats i TV-serien Family Guy. Innan vi går vidare bör min egen relation till integralt tänkande också lyftas fram. Det är nämligen här jag själv känner mig filosofiskt mest hemma och finner flest relevanta perspektiv på ekologismens område såväl som inom vetenskapsteorin. Som alltid när man följer något med stort intresse och engagemang, så har jag också utvecklat ett eget förhållande till området med åsikter och invändningar. Här håller jag mig emellertid kort och presenterar utan vidare kommentar. 206 Den integrala filosofins grunder Hur kan den integrala filosofin då summeras? Några avgörande drag genomsyrar Wilbers tankevärd efter att den mognat på 1990-talet och framåt. På den svenska hemsidan integralt.se summeras Wilbers integrala modell med följande fem punkter (dessa tankar är på många sätt en fortsättning på tidigare ”integrala” filosofer som den indiske gurun Sri Aurobindo och den schweiziske antropolgen Jean Gebser): 1. De fyra kvadranterna: Om vi delar upp människan som individ och som grupp, samt delar upp människans inre värld och yttre värld, så kan vi skapa fyra olika kvadranter. Din inre värld (tankar, känslor), din yttre värld (t ex din kropp, ditt beteende), din kultur och ditt samhälle. 2. Utvecklingslinjer: Människan har inte bara en enda form av intelligens eller färdighet, utan flera olika sorter. 3. Utvecklingsnivåer: Inom respektive form av intelligens eller färdighet, sker utvecklingen stegvis. Vi måste lära oss krypa innan vi kan lära oss gå. 4. Tillstånd: Varje dygn rör vi oss mellan vaket tillstånd, drömsömn och djupsömn. Vi kan även komma i kontakt med olika medvetandetillstånd genom att meditera eller via droger. 5. Typer: Det finns en mängd olika metoder för att mäta personlighetstyper (Myer-Briggs, Keirsey, etcetera). Låt oss se närmare på dessa fem punkter en efter en och förklara dem något djupare. Kartan är användbar på många olika sätt och inom universitetsvärlden kan det ibland kännas som man har tillgång till en ”fusklapp” i akademiska diskussioner enbart för att man odlat en förståelse för denna karta. 1. De fyra kvadranterna För att förstå de fyra kvadranterna behöver vi också förstå hur den integrala filosofin ser på förhållandet mellan materien och medvetandet. Den integrala filosofins mest grundläggande tes är att verkligheten är både materia och upplevelse, att den materiella verkligheten och medvetandet utgör två sidor av samma mynt. Vi kan inte reducera medvetandet endast 207 till materiella, biokemiska processer – lika lite som vi kan reducera den materiella verkligheten endast till en idévärld i medvetandet. Detta betyder inte att världen är tudelad, som Descartes menade, med en immateriell själ som bor inne i den mekaniska kroppen och kan styra över den med fri vilja. Tvärtom är allt medvetande beroende av en materiell verklighet. Den materiella verkligheten är i olika utsträckning medveten. Atomer är inte så medvetna, och inte molekyler heller. Celler är kanske lite, lite medvetna. Små flercelliga organismer har en mycket enkel form för medvetenhet – de kan behandla information och reagera på stimuli. Smådjur som skalbaggar verkar ha ganska avancerade nervsystem. Stora djur som däggdjur har enkla former av självmedvetenhet och ganska avancerade känsloliv. Spädbarn är fortfarande på denna däggdjurens nivå – och människor kan i ökande grad vinna medvetenhet om sitt eget medvetande och sin plats i universum. Medvetandet finns i någon form i hela biosfären, och i en ännu enklare form i även den ”döda” materian och energin. Som Wilber skriver har vi ju i utvecklingen gått från ”stoft till Shakespeare”. Det betyder förstås inte att en stoftpartikel är som Shakespeare, men dock att Shakespeares medvetande trots allt verkar finnas som en inneboende potential i själva materien. Det är ju historiskt sett trots allt bokstavligen vad som har hänt: stoft har legat omkring tillräckligt länge, och steg för steg blivit Shakespeare. Det känns rimligare att anta att materien är medveten, men att denna medvetenhet kan bli alltmer självorganiserande och levande i takt med att materiens olika delar ingår i alltmer komplexa relationer med varandra. Vi ser, liksom nyplatonisten Plotinus redan på 200-talet menade, att hos människan blir medvetandet medvetet om sig självt. Denna tanke är satt på en tidsaxel hos Wilber, medvetenheten om medvetandet växer efter hand som utvecklingen, evolutionen, fortskrider (en tanke som Lorenz Oken förde fram redan 1810, se SES, sid. 518). Om materien är medveten gäller förstås även det omvända: att medvetandet är materiellt. I någon mening är medvetandet materia och materien är medvetande. Wilbers tankesätt bygger på systemteorierna hos Jantsch, Laszlo, Prigogine, Capra, Maturana och Varela med flera. Gemensamt för dessa, som vi i övrigt inte vidrör närmare här utöver det som presenterades ovan, är att de ser hur nya nivåer av verkligheten dyker upp som mönster i organiseringen av en lägre nivå. Sådana självorganiserande mönster 208 uppstår spontant, utan att någon påverkar dem utifrån. Det märkliga är nämligen att varje ny nivå (atomer, molekyler, celler, organismer) inte har någon riktig ”fasthet”, de är enbart ett mönster i nivåerna under. Den här bilden kan kompliceras betydligt och ifrågasättas på flera sätt. Ändå är det just i dessa mönster som medvetenheten uppkommer. Att något så flyktigt som en människokropp (vars substans ju byts ut löpande) kan virvla runt i världen och faktiskt leva, känna, tänka! Ett sådant perspektiv ligger till grund när Wilber fogar samman de olika vetenskapliga perspektiven i vår tid till en övergripande kartbild som kan summeras i en enkel fyrfältare – kvadranterna. Den finns i olika varianter, ibland med tänkare och tankeskolor utplacerade i de fyra fälten, ibland med olika sidor av ett särskilt studerat fenomen. Vi nöjer oss här med den förenklade bilden. Wilbers fyra kvadranter, enkel variant Den övre vänstra kvadranten är den direkta upplevelsen av verkligheten, medvetandet. Det är boken du håller i, hur den känns, 209 hur den ser ut, vilka tankar och stämningar som fyller dig just nu, vilka ljud som finns i bakgrunden, ditt medvetande som uppfattar allt detta. Det är det man brukar kalla för den fenomenologiska verkligheten. Forskning på detta område kan vara fenomenologisk samhällsvetenskap som lever sig in i en upplevelse, eller forskning kring exempelvis spädbarns och djurs (t.ex. en grodas) egen upplevelse av verkligheten. Psykologi av psykoanalytisk (eller psykodynamisk) art brukar studera människans medvetenhet på olika sätt. Den renaste formen av kunskap inom detta fält uppnås genom meditation, det vill säga när vi betraktar just medvetandet i sig självt. Den övre högra kvadranten beskriver den objektiva, materiella verkligheten. Den kan studeras med hjälp av fysiken, naturvetenskapen eller medicinen. Om det är ett beteende som studeras är det behaviorismen som gäller: man studerar någonting utifrån, objektivt, vetenskapligt, som ett enskilt objekt. I denna psykologiska skola, grundad av John B. Watson på 1920-talet, studeras enbart människans beteende, hennes responser på olika stimuli. Hennes inre liv utelämnas helt. Den nedre vänstra kvadranten är kulturen, sammanhanget, förståelsevärlden. Denna del studeras till exempel inom humaniora, där man försöker förstå just kultur och sammanhang. Andra exempel på studier av kultur och sammanhang finns inom sociologin och socialpsykologin, till exempel när man ägnar sig åt att se hur samhället är skapat genom studier av vardagen. Etnometodologi är en form av samhällsvetenskap som är specialiserad på det rena studiet av människors vardag, deras gemensamma verklighet. Men kultur finns väl bara bland människor, inte i hela verkligheten? Det är här den integrala filosofin börjar bli märklig på allvar. Kultur och sammanhang finns enligt Wilber i alla delar av verkligheten, låt vara i mycket enkla former. Enligt Wilber har varje del av verkligheten på sitt egna sätt ett sammanhang som man verkar inom, om de så må vara en flugas eller en atoms sammanhang. Mänsklig kultur är förstås oändligt mycket mer komplex och levande, men kulturen är så att säga inte ett lager smörjt ovanpå en färdig verklighet. Verkligheten har alltid en kulturell dimension i en strikt filosofisk mening. 210 Den nedre högra kvadranten är systemet. Här handlar det inte längre om en kultur som formar den inre upplevelsen, utan om det växelspel som alla delar av verkligheten är inbegripna i. Systemet kan vara hur organen hänger ihop i en kropp, hur energin flödar igenom ekologiska system, hur valuta flödar igenom våra ekonomiska system, eller hur planeten ingår i ett större system. Det handlar helt enkelt om hur delar av verkligheten hänger ihop. Ekologin och miljövetenskapen är till stor utsträckning systemiska vetenskaper. Den systemfunktionalistiska sociologi av Talcot Parsons som dominerade i samhällsvetenskapen på 1950-talet kan sägas höra till nedre högra kvadranten – och de idag framväxande komplexitets- och datavetenskaperna kan sägas vara nyare, mer allmängiltiga versioner av en sådan systemvetenskap. Denna modell med fyra kvadranter för väldigt mycket med sig. Den ser enkel ut men i själva verket bygger den på en djup och bred förståelse av många olika vetenskaper och perspektiv. Ju bättre man förstår kvadranterna, desto mer användbar ser man att uppdelningen är. Låt mig här enbart fokusera på tre viktiga poänger med modellen. Den första poängen är helt enkelt strävan att erkänna att alla fyra kvadranterna faktiskt är verkliga och därför meningsfulla. Man kan alltså inte reducera verkligheten till att vara endast en av dessa fyra (till exempel bara materia som i fysiken, eller bara medvetande som i buddismen eller fenomenologin, eller bara kultur som i vissa genusdebatter). Allting som finns i hela universum antas dyka upp i dessa dimensioner: medvetandet, materien, kulturen och systemet. Alla är lika verkliga och lika beroende av varandra. Det innebär till exempel att buddistmunkars kunskap om medvetandet varken är mer eller mindre giltig än fysikerns, ingenjörens eller litteraturvetarens för den delen. Varje form av kunskap refererar till en egen kvadrant. Den andra poängen är att vi bör undvika att glömma eller förbise någon av dessa dimensioner när vi möter ett problem i verkligheten. För att förstå och bemöta exempelvis miljöproblemen behöver vi en ekologism av något slag. I denna bok har många olika ekologismer presenterats. Ser vi på alla de olika tänkarna och strömningarna blir det snart uppenbart att inte en enda av dem faktiskt relaterar till alla fyra kvadranterna. Heidegger, Allan Watts och Gary Snyders ekobuddism betonar tanken och medvetandet (övre vänstra). 211 Miljövetenskapen betonar materien (övre högra), här har vi Rachel Carsons Tyst Vår. Exempelvis Marshall Sahlins betonar kulturens betydelse framför andra delar av verkligheten (nedre vänstra). Systemet (nedre högra) betonas av Murray Bookchin, i renare form hos Lovelock samt av Gregory Bateson – den sistnämnde kommer också närmast ett tankesätt som täcker och koordinerar tankar inom alla fyra kvadranter. Ekologism med huvudfokus på övre Ekologism med huvudfokus på övre vänstra kvadranten, direkt upplevelse: högra kvadranten, beteende/ objektiv verklighet: • Gary Snyder • Rachel Carson • Allan Watts • ”Lebensreform” • Lev Tolstoj • Grön utilitarism • Arne Næss • Per Gahrton, Miljöpartiet • Martin Heidegger • Grön transhumanism Ekologism medhuvud fokus på nedre Ekologism med huvudfokus på nedre vänstra kvadranten, kultur: högra kvadranten, system: • Richard Walter Darré • Theodore Roszak • Marshall Sahlins • Gregory Bateson, cybernetik • ”Völkische Bewegung” • James Lovelock • Richard Matz • Fritjof Capra • Ekofeminism • Murray Bookchin • Sigmund Kvaløy Förslag på hur några av de namn som boken tagit upp kan klassificeras enligt Wilbers kvadranter. 212 De fyra kvadranterna visar faktiskt på betydande blindfläckar i de många tänkarnas perspektiv. Anledningen att det heter ”integral ekologism” är just att man försöker systematisera och samordna dessa olika perspektiv på ett icke-godtyckligt sätt. Det är alltså inte fråga om en enkel tvärvetenskaplighet, utan om att systematiskt samordna de ekologiska perspektiven. En sista poäng angående kvadranterna (och kanske den mest avgörande) är att ingen kunskap är fullödig utan att den integrerat kroppen och känslan. Rent intellektuella tankar är otillräckliga. De fyra kvadranterna innefattar även vår kroppsliga, kulturella och personliga förmåga att uppleva verkligheten – och dessa är i praktiken alltid del av vår kunskap, både individuellt och gemensamt. De fyra kvadranterna är alltså inte bara en intellektuell lek: det handlar faktiskt om att samordna abstrakta tankar och verkliga, levande upplevelser och handlingar. 2. Utvecklingslinjer De fyra kvadranterna är kanske den viktigaste grunden för att förstå den integrala filosofin, men inte den enda. En annan viktig del är så kallade utvecklingslinjer. Denna del betonas egentligen mindre i SES och mer i den senare boken Integral Psychology (2000). Människan (och universum) utvecklas olika fort på olika områden. Till exempel kan människor utvecklas långt kognitivt och bli mycket smarta, men sakna en motsvarande utveckling på moralens område – ett dåligt recept på ekologisk hållbarhet. Kunskap kan även utvecklas inom en särskild kvadrant (övre vänstra: andlig insikt) men fattas inom en annan (övre högra: kunskap om hur den fysiska verkligheten fungerar). Både som individer och samhällen kan vi också utvecklas olika långt på olika områden: intelligens, teknologi, motorik, förståelse, empati, kritiskt tänkande, estetik, sexualitet, andlig insikt, och så vidare. Grundtanken med utvecklingslinjerna är precis som med kvadranterna att vi bör kunna skilja dem åt, ge dem erkännande – och att inte glömma eller utelämna någon avgörande utvecklingslinje. Exempelvis förväxlas inte sällan kognitiv utveckling (intelligens) med moralisk utveckling och vice versa. Många gröna debattörer betonar i våra dagar bildning och kunskap, men trots allmänhetens växande kunskap så har vi svårt att engagera oss i exempelvis klimathotet. Det kan bero på att en 213 motsvarande moralisk utveckling saknas. Å andra sidan har vi alla någon gång mött miljökämpar som kan vara nog så moraliserande och dömande. Dessa kanske förväxlar bristande kognitiv utveckling (förmåga att förstå problemen) med bristande moral, vilket förklarar något av deras dömande hållning. Människor kanske vill väl men uppriktigt inte förstår. Det finns alltså olika linjer i utvecklingen och de bör inte förväxlas med varandra. 3. Utvecklingsnivåer Studiet av utvecklingsnivåer utgör en av de mest kontroversiella delarna av den integrala filosofin, samtidigt som det hör till de mest snusförnuftiga. Var och en av de olika kvadranterna utvecklas i distinkta steg, i nivåer av utveckling. Det innebär att medvetandet går från enkel känsel, till varseblivning till impulser till emotioner, till tankar – och så småningom till andlig insikt om universum. Materien organiseras också i olika steg – från atomer, till molekyler, till celler, till nervsystem och så vidare. Likaså utvecklas kulturen från enkel vegetativ kultur som enbart kommunicerar kemiskt med omgivningen, till djurs olika läten och uttryck, till människors symboler – först primitiva, sedan ”magiska” (som hos flera naturfolk), sedan mytiska (som i traditionella religioner), sedan rationella symboler som i vetenskap, och så bortom detta i de olika former av kritiskt tänkande och den filosofi som exploderat under 1900-talet. Och systemen utvecklas: stjärnsystem, planetsystem, biosfären, samhällen: klaner, städer, imperier, stater, transnationalism. Utvecklingsnivåer finns i alla fyra kvadranter. Wilber förstår den ekologiska krisen som en ”global neuros”. En neuros var i klassisk psykoanalys en basal drift eller känsla som personens medvetna jag har glömt eller förträngt. Den globala neurosen vill säga att människans tankevärld, som är en högre och mer komplex nivå än biosfären, har kommit att lösryckas från sitt biologiska sammanhang och därför har börjat förtrycka den mer grundläggande nivå som biosfären utgör. Detta kan låta högtflygande, men idén om nivåer är på sitt sätt också mycket vardaglig och enkel. Det snusförnuftiga ligger förstås i att vi alla kan se att en människa är mer komplex än en atom. Utveckling har skett. Även bland människors samhällen skulle de flesta av oss medge att den globala civilisationen under informationsåldern är mer komplex än de jordbrukssamhällen som fanns för 3000 år sedan, vilka i sin tur var betydligt mer komplexa än de stenålderssamhällen som fanns ytterligare 30000 tidigare. Det behövs ofta lösningar från en högre komplexitetsnivå 214 för att problemen på föregående nivå ska kunna lösas – idag håller de sista delarna av den globala svält som alltid varit överhängande i förindustriella samhällen på att åtgärdas. Det kontroversiella är naturligtvis den hierarki som förs in. Hierarkin innebär väl också att vissa saker skulle kunna ses som ”högre stående” än andra? Sådana 1800-talstankar har vi ju äntligen börjat göra oss av med, och tack och lov för det. Wilber erbjuder flera lösningar på problemet med att nivåtänkande kan leda till förtryck. En lösning är att betona just att alla människor är lika mycket värda oavsett hur ”komplexa” samhällen de råkar ingå i. En annan är att betona att varje nivå av utveckling faktiskt bygger på den föregående nivån. I Wilbers språk: den högre nivån transcenderar och inkluderar den lägre nivån. Det innebär att den föregående nivån, den lägre, är mer omfattande och grundläggande. Detta exemplifierar Wilber gärna med att om du förstör alla molekyler då finns inga celler kvar (men ej vice versa). Om du förstör hela materien finns inget liv, om du förstör biosfären då finns ingen tankevärld kvar. Däremot behöver inte biosfären människans tankar för att få lov att existera. Och här kan vi även förstå den globala neurosen bättre. Wilbers sätt att förstå miljöproblemen är till stor del som en obalans mellan tankevärlden och biosfären, där tankevärlden förtrycker och dominerar den betydligt större och mer grundläggande biosfären. Tankevärlden är förstås mindre omfattande än biosfären (det finns bevisligen mindre hjärnsubstans än buskage på jorden), men den är också uttryck för ett större djup, en större självmedvetenhet. Just därför kan emellertid tankevärlden bli medveten om sådana processer som ekosystemen, evolutionen, djurens rätt, demokrati. Djupekologerna antog att biosfären hade ett medvetande som var djupare än människans. Wilber vänder på steken – biosfären är störst, ja, den är förtryckt och dominerad, ja, men den är inte djupare och mer levande än människans tankar och själsliv. Det är alltså viktigt att kunna skilja på olika nivåer och sortera dem i rätt ordning. Inom varje kvadrant och varje utvecklingslinje finns olika typer av utvecklingsnivåer. 4. Tillstånd En fjärde viktig del av Wilbers integrala filosofi är tillstånd. Det innebär helt enkelt att människor (liksom allting annat) hela tiden befinner sig i 215 tillstånd av något slag, något slags jämviktsläge som avgör hur verkligheten upplevs. I människans fall har vi vakenhet, sömn (drömstadie) och djupsömn som de mest grundläggande tillstånden vi befinner oss i. I praktiken skiftar människan mellan betydligt fler tillstånd och vi vet alla hur vi ibland kan komma i flow, arbeta eller roa oss så att vi glömmer tiden och saker verkar gå på automatik på ett alldeles behagligt vis. Vi vet också alla hur det känns när vi är stressade och oroade och vi inte lyckas vara närvarande. Då verkar vår upplevelse av verkligheten betydligt mindre behaglig och vi får betydligt svårare att tänka klart, uppleva saker omkring oss. Man känner sig mindre vaken, mer fastlåst. Människors mentala tillstånd är en viktig del av hur miljöproblemen upplevs och förstås. Om vi är vana vid att förhålla oss till de djupare tillstånden kan vi även få ett annat förhållande till biosfären – något som våra djupekologiska och ekobuddistiska vänner tidigare i denna bok också varit inne på. Dessa tankar fanns ju redan hos Ralph Waldo Emerson. 5. Typer Den sista grundbulten i den integrala filosofin är att skilja på olika typer. En viktig poäng med detta är att man då kan undvika att förväxla dem med nivåer, linjer, tillstånd eller kvadranter. En uppdelning i typer kan vara man-kvinna, introvert-extrovert, olika kulturer och språk, olika sorts sten, olika grenar av växtriket. Poängen med typer är också att vara öppen för att verklighetens olika delar har egenheter och skillnader, till exempel i personlighetspsykologin (som ju ser till typer av personer snarare än till utvecklingspsykologiska nivåer). Manligt och kvinnligt är en särskilt tacksam kategori bland typer. Det finns uppenbarligen biologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor – och dessa kan se olika ut eller vara olika accentuerade på olika kulturella utvecklingsnivåer. Ändå kan typerna studeras utan att de förklaras utifrån nivåskillnader, utvecklingslinjer, etc. Ett annat exempel: tyskar och fransmän är helt enkelt två olika typer av européer med vissa distinkta egenheter som varken bör överdrivas eller förminskas. Det är inte högre eller lägre att vara tysk eller fransman eller någon annan nationalitet. Långt ifrån alla skillnader har alltså med nivåskillnad att göra. Emellertid är inte heller alla skillnader mellan människor och kulturer blott och bart fråga om typ. Nivåskillnaderna är verkliga nog, även om en högre nivå långt ifrån alltid kan anses vara ”bättre”. Till exempel orsakar 216 ett jägare/samlar samhälle mindre klimatpåverkan än en industriell civilisation. Boken Integral Ecology Så här långt har vi alltså presenterat det integrala tänkandet: inkludera alla kvadranter, alla nivåer, alla utvecklingslinjer, alla tillstånd och var medveten om att det finns olika typer också. Se att allt detta bildar en stor väv i universum, en ofattbart komplex väv av medvetande under utveckling. Vart för det oss i hänseende till ekologismen? Vi har redan vidrört Wilbers förhållande till exempelvis djupekologin: den djupare kontakten med naturen innebär inte att naturen upphöjs över människan – snarare att människan upphöjs till att förverkliga naturens inneboende potential, såväl som dess största risker. Biosfären är större, mer grundläggande, men människan står högre. Ändå är det människan som hotar sin egen överlevnad och stora delar av biosfären. Ju högre utvecklingen når, ju mer komplex den blir, desto fler saker kan gå fel. Detta perspektiv ekar hos transhumanisterna. En annan följd av det integrala perspektivet är betoningen av den intellektuella kunskapen om naturen som just ett självorganiserande system. Insikt i de stora systemen omkring oss, i livets självorganisering, ger en annan grundsyn när vi försöker begripa till exempel det komplexa samspelet mellan sociala, ekonomiska och ekologiska faktorer. En sådan grundsyn försöker bevara ”största möjliga djup gånger största möjliga bredd”. Det innebär att man förvisso bryr sig mer om kaninen än om gräset, men att det i sista ände kan behöva göras en avvägning mellan en större mängd gräs och en enskild kanin med helhetens bästa i åtanke. Även detta kan den gröna transhumanismen skriva under på. Emellertid räcker inte intellektuell förståelse av komplexitet och självorganisering för den integrala ekologisten. För att verkligen möta de djupa ekologiska kriser vi står inför krävs även att själva medvetandet 217 förändras, själva sättet att se på och uppleva verkligheten. Som Wilber själv skriver i boken Integral Psychology (s. 137):194 “Öppna valfri bok om systemteori, det nya paradigmet, den nya fysiken, och så vidare, och du kommer att få lära dig om hur alla ting är del av det stora sammankopplade Livets Väv, och att världen kan helas genom att den trosuppfattningen anammas. Men sällan kommer du att finna en diskussion om de många inre stadier av medvetandets utveckling som kan leda till ett verkligt omfamnande av global medvetenhet.” Just nivåerna eller stadierna av medvetande är avgörande för att miljöproblemen ska kunna lösas. Tegelstenen Integral Ecology (2009) av Esbjorn-Hargens och Zimmerman tampas just med att skapa ett ekologiskt perspektiv vars utövare fritt kan använda sig av samtliga av de befintliga ekologiska skolorna och tankesätten. Författarna arbetar med att skapa en stor karta och visa att olika perspektiv hör hemma i olika av Wilbers kvadranter, där olika tänkare och teorier hör hemma på olika nivåer. Samtidigt arbetar Esbjorn-Hargens och Zimmerman med intentionen att fördjupa just förhållandet till naturen. Naturupplevelsen, meditationen, arbetet med personlighetsutveckling, att märka den egna kroppen, att äta ekologiskt, att ständigt ta till sig nya ekologiska perspektiv – allt detta utgör inneboende delar av integral ekologism. På 800 sidor lyckas författarna förvånansvärt väl med sin storstilade uppgift. På ett sätt är boken inte så nyskapande – den är i mångt och mycket en direkt tillämpning på ekologins område av Wilbers något tjockare tegelsten SES plus några av hans uppföljarböcker. Men tilläggen är trots allt betydande och i vissa fall bygger de på självständiga filosofiska vidareutvecklingar som bland annat Esbjorn-Hargens arbetat fram i andra sammanhang. Och så är boken imponerande i sin bara omfattning. För att ge ett smakprov räknar jag uppemot 2000 referenser (nästan hundra sidor av boken är referenser) och så innefattas en lista med över 200 former av ekologi eller ekologism som definieras i slutet av boken. 194 “Open any book on systems theory, the new paradigm, the new physics, and so on, and you will learn how all things are part of the great interconnected Web of Life, and that by accepting that belief, the world can be healed. But rarely will you find a discussion of the many interior stages of the growth of consciousness that alone can lead to an actual embrace of global consciousness.” 218 Jag får här nöja mig med att slå ner på ett par utvalda områden och försöka ge exempel på vad integral ekologism kan innebära. Till att börja med måste en integral ekologism ta hänsyn till alla fyra kvadranterna. Det innebär att hållbarhet är något som finns både i den inre och den yttre verkligheten – det kan handla om alltifrån att upptäcka omedvetna begär och miljöskadliga drivkrafter i samhället, till att kultivera djupare medlidande med djur och människor, till att förändra kulturen och samtalet, till att skapa nya gemenskaper, till att förändra beteenden och vanor, till att förändra ekologiska eller ekonomiska system. Mest av allt handlar integral ekologi om allt detta taget tillsammans, om att se hur de olika kvadranterna påverkar varandra och om att kunna resonera kring var man kan och bör lägga sin uppmärksamhet för att göra bästa möjliga skillnad. Detta representeras av bilden som kommit att symbolisera den integrala ekologin – en groda skuren i fyra kvadranter. Grodans öga (övre vänstra) representerar dess medvetande, övre högra dess skelett och dess materia, nedre högra dess ekosystem – och nedre vänstra dess sociala sammanhang. Vad gäller själva det ekologiska arbetet handlar den integrala ekologin om åtminstone tre olika utvecklingsprocesser: 1. Självreflektion, att växa som person och utveckla ett djupare förhållande till naturen. 2. Att delta i dialoger och samhälleliga processer. 3. Att utveckla och tillämpa kunskaper och perspektiv och därigenom omskapa själva verkligheten. En annan viktig del av den integrala ekologin har att göra med att förstå att miljömedvetenhet kan betyda väldigt olika saker för olika utvecklingsnivåer. Ekologisk hållbarhet uppfattas helt enkelt som helt olika 219 fenomen beroende på i vems sinne den uppkommer, beroende på vem du frågar. Esbjorn-Hargens och Zimmerman diskuterar åtta olika ”eko-själv”, alltså olika långt utvecklade perspektiv på vad hållbarhet egentligen handlar om. En integral ekolog kan behöva känna igen, kommunicera med och ibland samordna dessa olika ekologiskt medvetande på dessa utvecklingsnivåer. Nivåerna är baserade på utvecklingspsykologin och den så kallade vuxenutvecklingsforskningen. Nivåerna beskriva i korthet: Egocentriska stadier (som bryr sig om sig själv och sina närmaste): 1. Eco-Guardian – ett tidigt stadie som motsvarar uppfattningar om att naturen är besjälad med andeväsen som kan behöva bevaras. Förslag på exempel: Hövdingen Seattle, Wandervogel-rörelsen 2. Eco-Warrior – ett tidigt stadie som motsvarar rebelliska och krigiska inställningar till hållbarhet. Förslag på exempel: Richard Walter Darré, Penti Linkolas ekofascism, survivalister, amerikanska ELF, tyska Wir Selbst. Etnocentriskt stadium (som bryr sig om den egna gruppen, nationen): 3. Eco-Manager – ett stadie som handlar om människans värdskap över jorden och naturen knuten till den egna gruppen. Förslag på exempel: 1918:s dekret i Sovjet ”Om marken”, den kristna miljötanken om värdskap, Lebensreform, Völkische, Världscentriska stadier (som tror att alla är lika värda oavsett härkomst, religion etc.) 4. Eco-Strategist – det kanske vanligaste stadiet i vårt samhälle; en rationell, hushållande ekonomisk hållning till naturen som måste bevaras för den långsiktiga hållbarhetens skull. Förslag på exempel: Rachel Carsons Tyst Vår, nymalthusianism. 5. Eco-Radical – ett ganska högt utvecklat stadie som ungefär motsvaras av våra gröna och tillväxtkritiska rörelser. Man ser jämlikhet som en styrande princip för hållbarhet. Förslag på exempel: Theodore Roszak, Murray Bookchin, Per Gahrton, Rudolf Bahro, Greenpeace. Kosmocentriska stadier (som har solidaritet med alla kännande varelser och med själva universum): 220 6. Eco-Holist – ett sent stadie som kan behandla samhället, naturen och vår inre verklighet som en helhet. Förslag på exempel: Gregory Bateson, Arne Næss, Alan Watts, James Lovelock, Richard Matz, Gary Snyder, Ralph Waldo Emerson. 7. Eco-Integralist – ett sent stadie som har förmågan att använda samtliga tidigare stadier och nu ser en utvecklingsprocess, inser att också det egna perspektivet skapar nya problem. Förslag på exempel: Ken Wilber – kanske Sigmund Kvaløy, Fritjof Capra? 8. Eco-Sage – enligt författarna är detta ett ännu senare stadie som uppnås av ytterst få personer, men som präglas av en djupt vilande tillit till naturen och universum. Exempel: Författarna föreslår en John McLellan, som skrivit artikeln Nondual Ecology: In Praise of Wildness and In Search of Harmony With Everything That Moves.195 Beskrivningen av de olika stadierna är här mycket kortfattad och kan för övrigt, åtminstone i min mening, ifrågasättas betydligt. Det väsentliga här är att varje stadie förstår någonting som är djupt motsägelsefullt och svårbegripligt för det föregående stadiet – det är tal om så avgörande skiften att världsbilden byts ut. Människor befinner sig i olika världar, i mer eller mindre komplexa världar. Högre stadier kan hantera högre komplexitet. De relaterar till en bredare sinnevärld och kan ta hänsyn till fler olika perspektiv när de försvarar hållbarheten. Samtidigt kommer viktiga och väsentliga bidrag till hållbarheten från människor på samtliga stadier, även de allra första stadierna. Märk väl att det är de lägsta respektive de allra högsta stadierna av ekologism som har mest andligt förhållanden till naturen, medan mittenstadierna har mer sekulärt orienterade perspektiv. I den integrala ekologins kärna finns behovet att hantera de olika nivåerna. Hållbarhet för det progressiva Amerika kan inte vara samma sak, inte motiveras på samma sätt, som i det traditionella Amerika. I Sverige är hållbarhet något annat för Greenpeace än för Sverigedemokraterna och en 195 http://www.colorado.edu/peacestudies/sustainable-economics/nondualecology/nondual-ecology.html 221 del av dessa skillnader kan enligt den integrala ekologismen förklaras just med stadieteorier. Trots alla dessa skillnader är vi här i samma båt, vi är delar av samma värld. Den integrala ekologin utgör ett försök att arbeta med hållbarhet i en värld som är och förblir splittrad mellan olika vetenskapliga perspektiv, olika kulturer och olika utvecklingsnivåer i perspektiven. Den integrala ekologismen utgör på detta sätt också en egen ekologism, alltså ett politiskt ställningstagande som förespråkar ett visst samhälleligt förhållningssätt till naturen – i det här fallet att hållbarhet bygger på att man kan inkludera så många olika perspektiv som möjligt i det egna arbetet. 222 21. Slutord Det har blivit dags att runda av. Vi ska nu knyta an till de syften som nämndes i början – har vi lyckats med att uppnå dem? Bokens underrubrik ”ekologismens ljusa och mörka historia” anger ju att vi är intresserade av ekologismens former och utveckling över tid. Vi har förhoppningsvis lyckats med att fånga något av dess resa genom 1800-, 1900- och 2000-talets mänskliga landskap. Vi har åtminstone gett det ett försök. Frågorna är många. Så ock de olika formerna av ekologism, vilket torde ha framgått. Bron Taylor (2008) har försökt sig på en klassificering som kan vara värdefull: djupekologer (Naess med flera); extrema primitivister (anarkoprimitivisterna); anarkistiska kritiker (Lewis Mumford196 Murray Bookchin och Janet Biehl); socialekologister och bioregionalister (Bookchin och Biehl); teknologikritiker (F. G. Jünger, Heidegger, Ellul med flrea); ekofeminister (Carolyn Merchant och Biehl med flera – viktiga tillägg, som dock ej diskuterats här); antropologer (Sahlins med flera); egopsykologer (Roszak med flera); 196 Jag har valt att inte ta upp Mumford i den här boken. Dels för att hans bästa verk är om städer och stadskultur, dels att hans sämsta är reaktionära – så ser han nyare teknologier, framför allt IT – som något skadligt. 223 den ”nya vetenskapen”-teoretikerna (Lovelock, Bateson med flera). Och, måste vi tillägga, Wilber, transhumanister och andra. Läser man Wilber och hans efterföljare görs också andra och kanske mer systematiska klassificeringar av ekologismen möjliga. Att notera är att flera av de personer och grupper vi har mött platsar inom flera av formerna. För att hålla det enkelt nöjer vi oss med Taylors klassificering. Vi menar vidare att vi har visat att de gröna frågorna har en stor relevans; att det finns motsättningar inom ekologismen, men att några frågor återstår att besvara. Nu ger vi oss i kast med ett par av dessa obesvarade frågor. När jag (GD) är inne i ett ämne och dess tänk påverkas min vardag. Därför följer en liten utvikning om sådant som har slagit mig under senare tid. Noteringar: Hur mycket energi går åt till alla försök att spara energi? Tyvärr lär nog ingen veta hur mycket som går åt till att spara. En gång fanns en vision om det ”papperslösa samhället”. I mina och mina medarbetares jobb inom etnografisk dokumentation har vi ofta filmat det som vi inte i vår vardag inte ser – det osynliga arbetet: till exempel bagagelaster på flygplatser och andra ställen; tidningsbuden och så vidare. Apropå det sistnämnda exemplet, tidningsbuden: när vi genomled det skånska snökaoset 1979 var det nästan förenat med livsfara att gå ut. Skåne stod still i bokstavlig bemärkelse. Vi fick sitta inne, äta konserver och lyssna på lokalradion. I denna bad programledaren (”Katastrof-Carsten”) lyssnarna om att inte ringa tidningsbuden på grund av utebliven morgontidning. Otroligt men sant, och exemplet pekar på det osynliga arbetets betydelse, hur mycket underförstådd vardagsgöra som krävs för att upprätthålla vår vardag. Även sparandet, återvinnandet och så vidare. Kan det finnas andra, mer verkningsfulla sätt? Jag var inne på samband mellan energi och arbete för några rader sedan. Gustaf Fridolins och Bodach Söderströms bok Maskiner och människor inleds med att någon sitter med sin laptop på ett X2000-tåg. 224 Förmodligen utan att vara medveten om hur mycket mänskligt arbete detta förutsätter. Rallare har lagt järnvägen, rälsen har tillverkats av stål, stålet har gjorts av metall, som utvunnits ur järnmalm som har brutits av människor och av maskiner (som har sin egen historia), ingenjörer och maskinoperatörer har satt samman tåget, tågpersonalen behövs, laptopen behöver energi som fås från till exempel älvarna där maskiner har byggts. Vi kan fortsätta (nästan) hur långt som helst. Våra samtida individer och våra förfäder har lagt ner enormt mycket tid, energi och arbete i det vi ser. I staden är till och med det naturliga – parkerna – resultatet av mänskligt arbete. Jeremy Rifkins bok The End of Work orsakade både mycket kritik och motsatsen när den kom ut 1995. Ett litet exempel i denna bok får räcka för att åskådliggöra problematiken: En affär säljer CD-skivor. Ditt kreditkort och digitalmusikinformation och lite annat är allt som krävs. Ingen personal krävs. So far so good. Men det är kanske för bra för att vara sant. Vi bortser från den komplexitet som blir synlig när vi ställer frågor som: hur länge varar CD-tekniken? Hur mycket arbete och energi krävs för att tillverka maskinerna som ersätter personalen? Energi och arbete hänger som sagt ihop. Tyvärr är mycket av dessa storheter ”teknologiska fix” (Hoffmeyer). Och om vi fixar orsaken till dessa fix kan vi åstadkomma flera ting: spara på energi; minska arbetstiden; minska arbetslösheten. Arbete och energi Frågor vi måste ställa oss och ta beslut om är hur mycket vi behöver av transporter, produktion, konsumtion med mera som alla kräver energi och arbete. 225 Idag talar en del forskare om ”upplevelsesamhället”197 Rese-och turistindustrin kan ses som delar av ”upplevelseindustrin”, precis som avancerade dator- och TV-spel. Det ligger mycket i detta. Precis som vi blir alltmer mobila – både fysiskt sett och kommunikationsmässigt. Att än en gång påpeka att detta kommer in i diskussionen är väl överflödigt. En fråga som vi nu måste komma in på är vad människans ”behov” är. Kan vi till exempel tala om, och skilja mellan, ”sanna” och ”falska”; ”naturliga” och ”konstgjorda” behov? Behovsfrågan är verkligen ingen lätt fråga, och den kan knappast ges ett slutgiltigt svar. Jag kommer ihåg att den ställdes inom den marxistiska traditionen runt 1980. Den ungerska filosofen Agnes Heller (född 1928) utgav (i engelsk översättning) The Theory of Need in Marx, 1976.198 Hon skriver att enligt Marx är ett av kapitalismens resultat just skapandet och tillfredställandet av nya behov. Verktygen är ett av våra grundläggande behov i det att de hjälper oss att tillfredsställa andra behov: ”In so far as we create tools to satisfy our needs, the need for tools is already a new need, different from animal need” (s 41). Verktygen underlättar våra liv, och om vi stoppar här när det gäller vidare teknisk utveckling ökar inte behoven per automatik, och inte heller den nödvändiga arbetstiden. Heller menar vidare att étt mycket speciellt behov som Marx, och hon, hoppas på är behovet av en annan ekonomisk ordning än den kapitalistiska. Hans-Jørgen Schanz skrev tillsammans med tre kolleger ett tvåbandsverk om problemet199 och Schanz erhöll doktorsgraden för sitt verk Træk af behovsproblematikkens idéhistorie med særligt henblik på Marx og Engels (1981). Vad jag kan bedöma är att de inte säger så mycket mer än vad Heller redan skrivit. Och inte ens de frihetliga marxisterna verkar ha mycket att säga idag. Jag tror att vi måste börja i ”fel” ände: vilka behov mår vi och vår planet bäst av att INTE tillfredsställa genom konsumtion av för produkter 197 Det var den tyske sociologen Gerhard Schulze som myntade begreppet i sin bok Erlebnisgesellschaft (1992). 198 Se även Hellers intressanta text ”From Red to Green” Telos Spring 1984. 199 Schanz, Carlsen, Smith og Thomsen (1980) Kapitalisme, behov og civilisation 1-2 (1980). 226 avsedda att för ändamålet? Och vilka produkter skadar människor och miljö mest? TV? Datorer? Papper? Tänk vidare själv! Politiska former Ekologisterna skiljer sig åt när det gäller vilken politisk form som är mest lämpad för ett hållbart samhälle. De flesta är liberala demokrater, men vilken nivå som är den bästa möjliga för miljöpolitik råder det delade meningar om. Kommunalism parat med konfederationer är Bookchins option, som vi har sett. Biehl menar samma sak. Bioregionalister ligger nära denna uppfattning. Men vi har sett att det finns andra uppfattningar: ekofascism, stärkande av nationalstaten, konfederalism, federalism eller en världsregering. Och, som bekant, politik och ekonomi hänger ihop. Ekologi och kapitalism? En fråga som gärna undviks är om ekologism är förenlig med kapitalism. Nej, och det har jag redan antytt flera gånger, är mitt (GD:s) svar. Kapitalismens logik är att profiten ständigt måste ökas, vilket Marx (1970) tydligt och klart har visat. För detta krävs ”Tillväxt” – det som ekologister vill avskaffa. Jorden och dess resurser är ändliga, tillväxt är oändligt. ”Etisk kapitalism” då?200 Jo visst är det bättre, men det är fortfarande en tillväxtkrävande kapitalism. Jag är också tveksam till den ”gröna” kapitalism som Fridolin och Bodach Söderström verkar förespråka. Ekologi och socialism? Nationalsocialism – den var avskyvärd, statssocialismen inte mycket bättre. Och Göran Perssons ”gröna folkhem” gick inte hem. Han ville antagligen ge en invit till gröna sympatier hos väljarna; Vänsterpartiet, Miljöpartiet, måhända även (det numera nyliberalt lutande) Centerpartiet. 200 Det vill säga marknader som drivs av civilsamhället och skapar innovationer och kulturella värden genom informella nätverk och fritidssysselsättningar. Etisk kapitalism har alltså en särskild innebörd och innebär inte bara ”snäll kapitalism”. 227 Till sist. Detta är nuet. Allting som sker är det som är fallet just nu. Detta banala påpekande används av en del klagosångare: att de unga idag bara skulle leva i nuet, utan en tanke om framtiden. Det tror jag är en överdrift och det som är viktigt för oss alla är att inte vara eller bli ”engenerationshjärnor” – det vill säga att vi bara bryr oss om det som påverkar vår egna, individuellt utmätta tid här på jorden. Jag tycker att en liberal demokrati bör innebära rättigheter även för våra efterkommande. En grön ekonomi kanske kan uppstå i mera oprövade former: bioregionalism, kooperativ, direktdemokrati med mera. Eller kommer svaret att komma i framtiden, i värsta fall kommer vi att tvingas att hitta svar efter den katastrof som bland andra Kunstler (se ovan) förutspår. En början till en diskussion, som jag inbjuder till, är att läsa Lennart Olsens ovan nämnda bok Grön ekonomisk politik från 1989, som jag kort redogjorde för ovan, och att genom nätet ta del av det som skrivs i tidskriften Ecological Economics. Ecological Economics är numera även en etablerad tvärvetenskaplig disciplin. Det ligger i vår framtid att sätta in oss i denna, och ta del av de många viktiga diskussioner som förs, inte minst i jordens alla miljöpartier för att ha något att komma med. Men nu ska vi inte komma med recept, även om vi inte lyckats med att vara icke-normativa ibland. Huvudsaken har varit att ge konturerna till ekologismens former, inte att ge dem av någon rätt. Vi kan dock sträcka oss så långt i att instämma med David Held (2012: 148): ”de frågor som vi måste ta itu med är större och mer trängande än tidigare, samtidigt som medlen för att hantera dem är nationella, svaga och bristfälliga.” Något som måste till är någon form av global styrning av rätt och gott slag. Låt oss bara inte nöja oss med ruskig alarmism.201 I en tidning sa nyligen en professor: ”Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. 201 Alarmism vore värd en egen studie. Henrik Höjer har skrivit en mycket läsvärd Understreckare I SvD 11/1 2013. En av de mest kända alarmisterna är Malthus som har behandlats ovan. Hans teser om överbefolkningens faror fick ny aktualitet när böcker som Limits of Growth från 1968 och The Population Bomb från 1968 kom ut. Det var ingen måtta på undergångsprofetiorna där den primära orsaken varierade. 228 Frågan blir hur många som överlever.” Visst låter det ruskigt. Och visst kan det bli sant. Men jorden kallar oss till försoning: Ett kall hörs från humanismen; att rädda framtida generationer, att säkra människans framtid, att skapa hållbarhet. Förvalta jorden och minska belastningen! Ett kall hörs från transhumanismen; att förena människa och natur genom det teknologiska och vetenskapliga framsteget. Lyft jorden till dess fulla prakt! Ett kall hörs från naturens djup, från det vilda, otämjda; att ge upp strävan efter framsteget och komma tillbaka till naturen och dess skönhet, att rädda det som räddas kan. Lämna jorden i fred! När vi skrivit denna bok har vi också hört jordens kall. Det har blivit allt tydligare att olika röster kallar från olika väderstreck. I värsta fall är det en vrålande kakofoni – i bästa fall en klangfull sång i många stämmor. 229 Referenser Ian Adams (2001) Political Ideology Today. Manchester: Manchester University Press. Eva Maria Albinsson et.al. (red.; 1983) Ekosofi. Helhetssyn på ekologisk grund. Jord-Eco. Walter Truett Anderson (1987). To Govern Evolution: Further Adventures of the Political Animal. New York: Harcourt Brace. Rudolf Bahro (1979) Alternativet. Stockholm: Bokomotiv. Rudolf Bahro (1980) Elemente einer neuen Politik. Zum Verhältnis von Ökologie und Sozialismus. Berlin: Olle und Wolter. Rudolf Bahro (1987) Logik der Rettung. Wer kann die Apokalypse aufhalten? Ein Versuch über die Grundlagen ökologischer Politik., Stuttgart: Weitbrecht. Gregory Bateson (1972) Steps to an Ecology of Mind. New York: Random House. Gregory Bateson (1979) Socialistisk Tidskrift 34. ”Katastrofens förutsättningar.” Frihetlig Gregory Bateson (1988) Ande och Natur. Stehag: Symposion. Gregory Bateson och Mary Catherine Bateson (1988) Där änglar är rädda att gå. Stehag: Symposion. Wolfgang Benz (2000) Geschichte des Dritten Reiches. München. Paul Berman (2005) Power and the Idealists. New York: Soft Skull Press. Janet Biehl och Peter Staudenmeier (1995) Eco-fascism. Edinburgh: AK Press. Janet Biehl (2008) Kommunalismen. En socialekologisk politik. Uppsala: Frihetlig Press. William Blake (utan årtal) Oskuldens och erfarenhetens sånger. Malmö: Allhemas Murray Bookchin (2003) Perspektiv för en ny vänster. Malmö: Frihetlig Press. Kai Buchholz et. al. (red; 2001) Die Lebensreform, 2 volymer. Darmstadt: Häuser. 230 William S Abruzzi (2000): “The Myth of Chief Seattle” Human Ecology Review, Vol. 7, No. 1, 2000. Murray Bookchin (2005) The Ecology of Freedom. Stirling: AK Press Anna Bramwell (1985) Blood and Soil. Abbotsbrook, Bourne End: Kensal Press. Anna Bramwell (1989) Ecology in the 20th Century - A History. New Haven: Yale University Press. John Brockman (2011) How Is the Internet Changing the Way You Think? New York: Harper. Bengt Brülde och Joakim Sandberg (2012) Hur bör vi handla? Filosofiska tankar om rättvisemärkt, vegetariskt och ekologiskt. Stockholm: Thales. Nigel Calder (1970) Teknopolis. Löper tekniken amok? Stockholm: Norstedts. Fritjof Capra (1996) The Web of Life. A New Scientific Understanding of Living Systems. New York: Anchor Books. Fritjof Capra och Pier Luigi Luisi (2014) The Systems View of Life. New York: Cambridge University Press. Rachel Carson (1963) Tyst vår. Stockholm: Tidens. Andreas Cervenka (2012) Vad är pengar? Stockholm: Natur & Kultur. Pierre Clastres (1984) Samhället mot staten. Stockholm: Nordan. Kevin Coogan (1999) Dreamer of the Day. New York: Autonomedia. Gustavo Corni (1990) Hitler and the Peasants. New York: Berg. Stephen Croell och William Rankin (19829) Ekologi för nybörjare. Stockholm: Bokomotiv. Alfred W. Crosby (2003) The Columbian Exchange. Westport, CT: Praeger Publishers. Göran Dahl (2006) Radikalare än Hitler? Stockholm: Atlantis. Göran Dahl (2006a) ”Heidegger, Spengler och autentisk fascism.” Sociologisk forskning 01. Richard Walther Darré (1928) Das Bauerntum als Lebensquell der Nordischen Rasse. Goslar: Verlag Blut und Boden. Richard Walther Darré (1930) Neuadel aus Blut und Boden. Goslar: Verlag Blut und Boden. 231 Richard Walther Darré (1940) Neuordnung unseres Denkens. (Reichs bauernstadt) Goslar: Verlag Blut und Boden. Jared Diamond (2006) Vete, vapen och virus. Stockholm: Norstedts. Henning Eichberg (1983) ”Teknikens rationalitet är föränderlig. Fästningsbyggandet under barocken.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 47. Sven Elander (red. 2011) Tänk grönt. 21 texter om framtiden. Stockholm: Premiss. Jens-Martin Eriksen och Fredrik Stjernfelt (2011) The Democratic Contradictions of Multiculturalism. New York: Telos Press. Sean Esbjørn-Hargens & Michael E. Zimmerman (2009) Integral Ecology. Uniting Multiple Perspectives on the Natural World. Boston:Integral Books. Gunnar Falkenmark (1999) Politik, lobbyism och manipulation. Nora: Nya Doxa. J. E. Farquharson (1976) The Plough and the Swastika. The NSDAP and Agriculture in Germany. Beverly Hills: Sage. Luc Ferry (1997) Den nya ekologiska ordningen. Göteborg: Daidalos. John Bellamy Foster (2009) The Ecological Revolution: Making Peace with the Planet. New York: Monthly Review Press. Gustaf Fridolin och Ulf Bodach Söderström (2011) Maskiner & människor. Stockholm: Ordfront. Birgitta Furuhagen (red.,1995) Ryssland. Ett annat Europa. Stockholm: SNS. Per Gahrton (red., 2008) Behövs det en grön ideologi? Stockholm: Cogito. Per Gahrton (2011) Det gröna genombrottet. Stockholm: Carlssons. Shoji Goto (2007) The Philosophy of Emerson and Thoreau: Orientals meet Occidentals. Lewiston: Mellen. Britta Gröndahl (1988) Pierre-Joseph Proudhon. Stockholm: Federativs. Charles Guignon (red.; 1993) The Cambridge Companion to Heidegger. Cambridge: Cambridge University Press. Philip F. Gura (2007) American Transcendentalism: A History. New York: Hill and Wang. 232 Daniel Görtz (2012) ”A Compilation for the Advancement of Integral Perspectives in Politics and Social Life.” Lund: paper. Jürgen Habermas (2003) The Future of Human Nature. Cambridge: Polity. Henrik Hallgren u (2009) Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism. Recito Förlag. Nils Gunder Hansen och Frederik Stjernfelt (1995)”Jeg interesserer mig mere for det 22. Århundrede…Et besøg hos den 99-årige Ernst Jünger i Wilflingen”, Kritik. Jürgen Habermas (2003) The Future of Human Nature. Cambridge: Polity. Donna Haraway (1990), “A Cyborg Manifesto. Science, Technology, and Socialist-Feminism in the Late Twentieth Century” i Haraway: Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature. New York; Routledge. Sam Harris (2005) The End of Faith. London Free Press. Martin Heidegger (1981 [1928]) Varat och tiden. Del 2. (Sein und Zeit) Lund: Doxa. Martin Heidegger (1974) Teknikens väsen och andra uppsatser. Stockholm: Rabén & Sjögren. Carl-Göran Heidegren (1997) Preussiska anarkister. Stehag: Symposion. David Held (2012) Kosmopolitism. Ideal och verklighet. Göteborg: Daidalos. Agnes Heller (1976) The Theory of Need in Marx, London: Allison and Busby. Arthur Herman (1997) The Idea of Decline in Western History. New York: The Free Press. Jesper Hoffmeyer (1980) ”Den gröna faran.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 38. Max Horkheimer och Theodor Adorno (1981) Upplysningens dialektik. Göteborg: Daidalos. Ivan Illich (1975) Energi och jämlikhet. Stockholm: Aldus. Staffan Jacobson (2006) Anarkismens återkomst. Lund: India Däck Bokcafé Förlag. David Jonstad (2012) Kollaps – livet vid civilisationens slut. Stockholm: Ordfront. 233 Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 1. Special section on Radicalism and Ecological Movements. 2008 Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 2. Special section on Transnational and Ecological Radicalism. 2008. Friedrich Georg Jünger (1946) Die Perfektion der Technik. Hamburg: Hanseatische Verlagsanstalt. Hilde Kammer och Elisabeth Bartsch (1999) Lexikon Nationalsozialismus. Reinbek: Rowohlt. Ian Kershaw (1998) Hitler 1936-45. London: Penguin. Sigmund Kvalöy (1982) ”Människan, naturen och mekanistiska system.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 46. James Howard Kunstler (2005) The Long Emergency. New York: Atlantic Monthly Press. Barbara Miller Lane och Leyla Rupp (1978) Nazi Ideology before1933. Manchester: Manchester University Press. Pentti Linkola (1989) ”Humanflood” http://www.angelfire.com/zine/thefallofbecause/articles/humanflood.htm l Pentti Linkola (2005-6) Could Life Win – and on What conditions? http://www.penttilinkola.com/pentti_linkola/ecofascism_writings/voisik oelamavoittaa_translation/ Otto Lund (1905) Leo Tolstoj: diktare, tänkare, samhällsreformator. Stockholm: Fahlcrantz, Mark Lynass (2008) Oväder. Stockholm: Ordfront. Roderick Nash (1989) The Rights of Nature. Madison: University of Wisconsin Press. Karl Marx (1970) Das Kapital 1.u Berlin: Dietz. Richard Matz (1975) Sams med jorden. Stockholm: Norstedts. Richard Matz (1982) ”Kärleksfullt helhets-tänkande som villkor för jordens och mänsklighetens räddning.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 46. Armin Mohler (1989) Die Konservative Revolution in Deutschland 191832. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. Marian Mountain (1983) The Zen Environment. Toronto: Bantam Books. 234 Lars Movin (2008) Beat. Köbenhavn: Informations forlag. Lewis Mumford (1972) Stadskultur. Stockholm: rabén & Sjögren. Arne Naess (1981) Ekologi, samhälle och livsstil. Stockholm: LT. Elliot Y. Neaman(1999) A Dubious Past. Berkeley: University of California Press. Günther Neske och Emil Kettering (red.; 1998) Antwort. Martin Heidegger im Gespräch. Pfillingen: Neske. Nathan Nunn och Nancy Qian (2010) ” The Columbian Exchange: A History of Disease, Food, and Ideas”, Journal of Economic Perspectives, Volume 24, Number 2. Tor Nørretranders (1981) ”Är naturvetenskapen trogen naturen?” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 41. Lennart Olsen (1989) Grön ekonomisk politik. Gröna Böcker. Dan Persson (2005) Nationalism. Högerns och vänsterns tolkningar. Visby: Books on Demand. Håkan Pleijel (2003) Ekologiboken. Göteborg: Göteborgs universitet. Uwe Puschner et. al. (red., 1999) Handbuch zur ”Völkischen Bewegung” 1871-1918. München: K. G. Saur. Uwe Puschner (2001) Die völkische Bewegung im wilhelminischen Kaiserreich. Darmstadt: WBG. Tim Radford ”The whole world in our hands.” The Guardian 16 september 2000. Jeremy Rifkin (1995) The End of Work. New York: G.P. Putnam’s Sons. Johan Rockström och Mattias Klum (2012) Vår tid på jorden. Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld. Theodore Roszak (1972) Where the Wasteland Ends. New York, Doubleday & Co. Theodore Roszak (1981) ”Sambandet Människa – Planet.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 42. William Ryan och Walter Pitman (2000) Noah’s Flood. New York: Touchstone. Jens Rydgren (2011) ”Den radikala högerns sociologi.” Mats Deland et. Al. (red.) Det vita fältet. (Pdf-bok). 235 Marshal Sahlins (1972) Stone Age Economics. Chicago: Aldine. Marshal Sahlins (1982) ”Det ursprungliga välfärdssamhället.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 45. Gerhard Schulze (1992) Erlebnisgesellschaf. Frankfurt: Campus. Mick Smith (2008) ”Suspended Animation: Radical Ecology, Sovereign Powers, and Saving the (Natural) World.” Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 1. Gary Snyder (1990) The Practice of the Wild. Berkeley: Counterpoint. Gary Snyder (1997) Mountains and Rivers without End. New York: Counterpoint. Peter Staudenmaier (2001) ”Antroposofi och ekofascism.” i Folkvett nr. 2. Ann-Sofi Ljung Svensson (2001) "Berget, ynglingen och solen.” Linköpings universitet. Per-Anders Svärd (2000) ”Murray Bookchins politiska filosofi.” Frihetlig Press nr 5. Bron Taylor (2008) ”The Tributaries of Radical Environmentalism.” Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 1. Henry David Thoreau (1849) Civil Disobedience. Forgotten Books. Henry David Thoreau (u. å.) Skogsliv vid Walden. Stockholm: Hahlström & Widstrand. Leo Tolstoj (1962) Från unga år. Band 1 och 2. Stockholm: Natur och Kultur. Frank Uekotter (2006) The Green and Brown. Cambridge. Cambridge University Press. Otto Ullrich (1980) Industrisamhälle i återvändsgränd? Stockholm: Förlaget Barrikaden. Arthur Versluis (2008) ”Interview with John Zersan” in Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 1. Arthur Versluis (2008),”Interview with Kirkpatrick Sale” in Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 2. Alan Watts (1974) Ett med naturen. Stockholm: Forum. Max Weber (1978) Den protestanantiska etiken och kapitalismens anda. Lund: Argos. 236 Douglas Weiner (1989) Models of Nature: Ecology, Conservation, and Cultural Revolution in Soviet Union. Indiana University. http://www.columbia.edu/~lnp3/mydocs/ecology/ussr_ecology.htm Ken Wilber (2000): Integral Psychology. Consciousness, Spirit, Psychology and Spirit. London: Shambala Press. Wilber, Ken (2000 (1995)): Sex, Ecology, Spirituality. The Spirit of Evolution. London: London: Shambala Press. Ken Wilber (2007 (1996)): A Brief History of Everything. Boston: Shambala Press. Keith M. Woodhouse (2008) ”The Politics of Ecology: Environmentalism and Liberalism in the 1960s.” Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 2. Michael E. Zimmerman (1990) Heidegger's Confrontation with Modernity. Technology, Politics, and Art. Bloomington: Indiana University Press. Rainer Zitelmann (1999) Hitler. The Politics of Seduction. London: London House. Singer, Peter (2009) Animal Liberation. New York: HarperCollins. 237 Bilaga 1 Frågeformulär - Din ålder - Utbildning - Yrke - Var växte du upp? ”Nära naturen”, på landet? Ett mindre samhälle (5.000 invånare eller lägre)? Ett mellanstort samhälle (upp till 100.000 invånare)? Större stad? - När och hur vaknade ditt politiska intresse? - Var det någon speciell fråga eller händelse som ”väckte” dig? - Var detta samtidigt som ditt intresse/engagemang för de ”gröna” frågorna växte fram? (Eller låg dina tidigare sympatier åt något annat håll?) - Är det någon speciell bok eller tänkare som inspirerat dig? - Har du varit medlem i något politiskt parti? I så fall vilket/vilka? 238 Bilaga 2. Kyotoprotokollet om klimatförändringar (sammanfattning) http://europa.eu/legislation_summaries/environment/tackling _climate_change/l28060_sv.htm Kyotoprotokollet, som är fortsättningen av Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, är ett av de viktigaste internationella rättsliga verktygen i kampen mot klimatförändringar. Genom protokollet har de industrialiserade länderna åtagit sig att minska utsläppen av vissa växthusgaser som bidrar till den globala uppvärmningen. De totala utsläppen från de utvecklade länderna ska minskas med minst 5 % under perioden 2008-2012 jämfört med nivåerna 1990. RÄTTSAKT Rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta. SAMMANFATTNING Den 4 februari 1991 gav rådet kommissionen befogenhet att delta på Europeiska gemenskapens vägnar vid förhandlingarna om Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, som antogs i New York den 9 maj 1992. Ramkonventionen ratificerades av Europeiska gemenskapen genom beslut 94/69/EG av den 15 december 1993. Konventionen trädde i kraft den 21 mars 1994. 239 Ramkonventionen har i hög grad bidragit till att de främsta principerna för internationell bekämpning av klimatförändring upprättades. I konventionen definieras särskilt principen om ”gemensamt men differentierat ansvar”. Den har också bidragit till att göra allmänheten världen över mer medveten om de problem som följer med klimatförändringar. Konventionen innehåller emellertid inga beräknade och detaljerade åtaganden land för land när det gäller minskningen av utsläppen av växthusgaser. De stater som är parter i konventionen beslutade därför vid den första partskonferensen, som ägde rum i Berlin i mars 1995, att förhandla fram ett protokoll med åtgärder för att minska utsläppen i de industrialiserade länderna under perioden efter 2000. Efter långa förhandlingar antogs Kyotoprotokollet den 11 december 1997 i Kyoto. Europeiska gemenskapen undertecknade protokollet den 29 april 1998. I december 2001 bekräftade Europeiska rådet i Laeken att unionen ville att Kyotoprotokollet skulle träda i kraft före toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg (26 augusti – 4 september 2002). Genom detta beslut godkändes därför protokollet på gemenskapens vägnar. Medlemsstaterna förband sig att deponera sina ratificeringsinstrument samtidigt som gemenskapen, om så är möjligt före den 1 juni 2002. I bilaga II till beslutet återfinns de åtaganden för att begränsa och minska utsläppen som gemenskapen och dess medlemsstater kommit överens om för den första åtagandeperioden (2008–2012). Protokollets innehåll I Kyotoprotokollet behandlas utsläpp av följande sex växthusgaser: 1. koldioxid (CO2); 2. metan (CH4); 3. dikväveoxid (N2O); 4. fluorkolväten (HFC); 5. perfluorkolväten (PFC); 6. svavelhexafluorid (SF6). 240 Protokollet är ett viktigt steg framåt i kampen mot global uppvärmning, eftersom det innehåller bindande och kvantifierade mål för begränsning och minskning av växthusgaser. De stater som är parter i konventionens bilaga I (dvs. industriländerna) förbinder sig tillsammans att minska sina utsläpp av växthusgaser för att minska de totala utsläppen i de utvecklade länderna med minst 5 % jämfört med nivån 1990 under perioden 2008–2012. Bilaga B till protokollet visar i siffror vilka åtaganden de avtalsslutande staterna gjort. De stater som var EU-medlemmar före 2004 ska tillsammans minska sina utsläpp av växthusgaser med 8 % mellan 2008 och 2012. Medlemsstater som anslutit sig till EU efter 2004 åtar sig att minska utsläppen med 8 %, utom Polen och Ungern (6 %) samt Malta och Cypern som inte är upptagna i ramkonventionens bilaga I. För perioden fram till 2008 har de avtalsslutande staterna förbundit sig att göra påvisbara framsteg i genomförandet av sina åtaganden senast 2005. De avtalsslutande stater som så önskar kan välja 1995 som referensår för utsläppen av fluorkolväten, perfluorkolväten och svavelhexafluorid. I protokollet föreslås en rad insatser för att nå dessa mål: 1. att stärka eller införa nationell politik för att minska utsläpp (öka energieffektiviteten, främja hållbara former av jordbruk, utveckla förnybara energikällor etc.); 2. att samarbeta med övriga konventionsparter (utbyte av erfarenheter och information, samordning av nationell politik med hjälp av utsläppstillstånd, gemensamt genomförande och en mekanism för ren utveckling). Senast ett år före den första åtagandeperiodens början ska de avtalsslutande staterna ha infört ett nationellt system för att beräkna de av människan orsakade utsläppen och upptagen i sänkor av alla växthusgaser (som inte omfattas av Montrealprotokollet). Åtagandena för den andra åtagandeperioden kommer att ses över senast 2005. Den 31 maj 2002 ratificerade Europeiska unionen Kyotoprotokollet. Protokollet trädde i kraft den 16 februari 2005 efter det att Ryssland ratificerat det. Flera industrialiserade länder, bland annat USA, har vägrat att ratificera protokollet. 241 Om författarna: Göran Dahl, är professor emeritus i sociologi vid Lunds Universitet och författare. Hans senaste bok är Radikalare än Hitler? De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar. Stockholm: Atlantis, 2006. Daniel Görtz är doktorand i sociologi vid Lunds Universitet och är aktuell med avhandlingen Etnifierade polispraktiker – Hur etnicitet görs i poliser vardag. Denna bok är skyddad av upphovsrättslagen och får inte kopieras, ej eller i sin digitala form förmedlas vidare av köparen. © 2015 Göran Dahl, Daniel Görtz och METAMODERNA 242 243
© Copyright 2024