Sommaren före kriget
Sommaren före första världskriget gjorde
Fredrik Petersson i Stavhult en avbetalning.
Det var den fjärde och sista avbetalningen
och den gällde en separator av typen Viola 3
och som för ett år sedan från Separator hade
blivit ”avsändt med bantåg till Ryssby”. Det
hade varit en stor affär för den nu 70-årige
småbrukaren och han läste på nytt noga fakturan från Aktiebolaget Separator, som han
hade tagit fram från chiffonjén. Han läste
också för kanske tionde gången sitt HyresKontrakt och nu hade han äntligen betalt
hela beloppet 75 kronor. Det var mycket
pengar för en småbonde som Fredrik men
en nödvändig utgift.
Fredrik satt vid fönstret med sina två separatorpapper i ena handen. Det var kväll, juli
sommarafton. Allt var tyst eller nästan tyst.
Det var bara enstaka småljud från köket, som
hördes, Ingrids kvällssysslor. Fredrik såg sina
två yngsta söner på gärdet jämte ladugården,
duktiga pojkar, som han numera inte skulle
klara sig utan. Längre bort på gärdet såg han
korna betande och nymjölkade. Han kom att
tänka på sin son Johan, som han häromdagen
hade träffat i Ljungby, sommarmarknaden
där, mycket folk från hela häradet. Det gick
bra för Johan och Annie i Linnebacken och
Johan hade talat om att köpa sig egen gård
och kanske nästa år i Angelstad.
Kvällsljuset var tillräckligt för att Fredrik
skulle kunna läsa hyreskontraktet. Det hade
nummer 1235. Fredrik funderade på orden,
som var tryckta på tvären på ena sidan av
kontraktet, ”Vi garantera våra separatorer
under obegränsad tid, så att vi under denna
tid gratis afhjälpa hvarje material- eller fabrikationsfel”. Kunde det vara sant? Det var ju
”Köksmejeri med separator i en liten
småländsk gård”. (Bild ur HBF;s samling)
bra i så fall. Och nu var separatorn hans och
hörde till gården.
*****
Det var vinter och året var 1919. Fredrik
hade åldrats, skulle fylla 75 år om ett par
veckor. Han satt som många gånger tidigare
de senaste åren vid fönstret och tittade ut,
såg det snövita landskapet och hörde, hur
det brann i köksspisen. Vägen var nästan
nyplogad. Det hade slutat att snöa och det
var som om landskapet vilade. Fredrik kände
sig onyttig, orkade inte längre med det tunga
arbetet i skogen, höll sig mest inomhus nu
när det var vinter och kyligt, gjorde bara ett
och annat handtag i ladugården och skötte
om husets värme.
Fredrik tänkte på kriget nere i Europa, som
äntligen var slut men som hade fört med sig
så mycket ont, många människors lidande
och många, som hade stupat på slagfälten.
Han hade hört och läst om hur de franska
och tyska arméerna under lång tid hade hållit
”Kronodebetsedel för år 1918”
på att strida nära en stad, som hette Verdun,
kanoner och massgravar och ett enda elände.
Fredrik hade hört namn på andra platser
också, men det var svårt att riktigt förstå,
när han aldrig hade varit där. I Sverige hade
man klarat sig undan själva kriget, men den
spanska sjukan hade härjat också här. I ena
handen höll Fredrik papper, som han hade tagit fram från den gamla chiffonjén. Han läste
den ”Kronodebetsedel för år 1918”, som han
hade fått från Sunnerbo fögderis häradsskrivarkontor i november i fjol, häradsskrivare
Axel Rooth. Beloppet, som han hade betalt,
var kr 1:38 och det var ju inte mycket att tala
om. Fredrik undrade hur mycket Johan hade
fått betala, Johan som sedan ett par år var
bonde i Rataryd i Angelstad socken och nära
Bolmen, sonen som nu hade så stor familj att
ta hand om, sex barn.
*****
Bantåg vid Vislanda-Bolmenbanan. Här vid Tutaryds station omkring 1880
2
Fredrik Petersson i Stavhult firade sin 80-årsdag i februari 1924. Han var en gammal man
med väl begagnad kropp och tillfreds med
sitt långa bondeliv. Att han hade arbetat hårt
på åkrar och i skog kändes i både armar och
ben. Han gjorde då och då små tillbakablickar
och tänkte på märkligheter, som han hade
hört talas om. Tanken med att man för ett
par år sedan hade bestämt, att Ljungby skulle
vara ett municipalsamhälle, förstod han inte
riktigt. Samhället blev väl inte annorlunda
och bättre av ett nytt namn. Men att man
hade gett kvinnorna i Sverige egen rösträtt
Fredrik Petersson i Stavhult var min farfars
far, min fars farfar. Han var född 1844 och
dog 1928. Det är svårt för mig att förstå, hur
Fredrik och hans familj hade det, hur deras
vardagar var, vad de hörde och såg och kände
och tänkte. Och det är naturligtvis nästan
omöjligt för mig att sanningsenligt berätta
om min farfars fars liv, eftersom jag vet så lite
om hans tillvaro, så obetydliga efterlämnade
skrivna papper. Jag kan bara efter min enkla
förmåga försöka att förstå.
Ljungby marknad förr i tiden. Ur Gunnar Sjöholms vykortssamling, Ljungby kommarkiv
var nog ganska bra och det var både svårt och
lite knepigt att förstå, att det hade behövts så
mycket bråk om det. Själv var han ju van vid
att Ingrid och han alltid hade talats vid om vad
som skulle göras på gården. Någon särskild
rösträtt hade de aldrig behövt.
Och nere i Europa var det fortfarande oroligt.
Det var visst många som svalt och hade det
mycket besvärligt och det verkade som om det
skulle bli svårt att få ordning på tyskarnas stora
skadestånd efter kriget. Och särskilt konstigt
var det, att de tyska penningarna snart inte
var värda något alls. Han hade själv sett tyska
brev med frimärken, som var så dyra, att det
inte gick att begripa ett dugg. För Fredriks
egen del var det enklare att förstå det där med
de egna penningarna. Men allt hade blivit
dyrare och dyrare för honom också och förra
årets kronodebetsedel från Axel Rooth hade
han inte riktigt tyckt om; hela 73 kronor och
33 öre och egendomligast var vägskatten på
28 kronor och 35 öre för honom, som nu för
tiden knappt slet något på vägarna. Men han
hade betalt ändå.
Nu satt Fredrik vid köksbordet. Kvällsmåltiden var avslutad men Fredrik satt kvar och
pratade med Ingrid om vintern och nämnde,
att det var bra att de hade brännved nog för att
kunna hålla huset varmt. Han sa också något
om kvällsgröten och de goda smörgåsarna,
Ingrids nybakade bröd med gårdens eget
smör och ost. Och honungen, som Ludvig
och Lina hade haft med sig vid besöket på
eftermiddagen, den var så mjuk och fin. Det
var bra, att ha sonen Ludvig i byn, men ofta
tyckte både Fredrik själv och Ingrid, att det
var bra tråkigt, att Lina (som egentligen hette
Paulina) hade så långt hem till sitt föräldrahem, som var i Tannåker vid Bolmen. Det var
nästan en dagsresa dit och det var längre än
till Johan i Rataryd men åt samma håll. Lina
och Ludvig hade förresten fått ett av Ingrids
nybakade bröd med sig hem.
Samma vecka, som jag skriver något om
Fredrik Petersson i Stavhult, återläser jag
en bok skriven under något av Fredriks sista
år. Bokens titel är ”Och solen har sin gång”
och författarens namn Ernest Hemingway,
boken tryckt första gången på engelska 1926
och långt senare översatt till svenska. Boken
handlar om tillvaro, som är så fullständigt
annorlunda jämfört med livet i Stavhult
i Agunnaryds socken i Sunnerbo härad i
Kronobergs län. Det är en bok om ”förlorad
generation”, bok om liv på barer och krogar i
Paris och om vackra landskap, forellfiske och
tjurfäktning i Spanien, aldrig brist på pengar
för det brokiga och glada livet. Det finns skäl
att fundera på människors så olika villkor i
samma tid för mindre än hundra år sedan och
i samma världsdel. Det finns skäl till sådana
funderingar om stora olikheter även i vår tid.
*****
I Fredriks gamla chiffonjé, som nu är min,
har jag kvitton på att min farfars far betalade
sin skatt enligt kronodebetsedlar för 1918 och
1923. Fredrik hade följt kronodebetsedlarnas
uppmaning ”Obs! Den kvitterade debetsedeln
bör väl förvaras”. Hur många gamla kronodebetsedlar ligger fortfarande på sina förvaringsställen i Agunnaryds socken?
Alf Elmberg i februari 2014
Copyright AE
*****
Brev till redaktören
Jag har läst den illustrerade texten om
sommaren före kriget och är tillfreds på
alla sätt. Stort tack! När jag såg bilden
på tåget vid Tutaryds station trängde
minnen sig på. I min barndom och
mycket tidiga ungdom reste jag varje år i
mina föräldrars sällskap från Karlshamn
till Angelstad, ånglok till Vislanda, tågbyte med väntetid och sedan vidare med
bulliga ljust gula och skakiga rälsbussar.
Så väl jag kommer ihåg krigsårens alla
hållplatser mellan stationerna, torvmossarnas hållplatser och den sista var
mellan Ljungby och Dragaryd. Och om
Stavhult, mitt första besök där var 1947.
Hälsningar Alf Elmberg
Stavhult Mellangård i nutid. Husen ligger samlade i en byklunga. Första huset till höger
är Missionshuset, nästa är Alfred Karlssons (korgmakarns), längst bort i bild syns Johan
August Svenssons hus. Till vänster utanför bild ligger det gamla huset, numera Gösta och
Karins hus från 1960. Bild: Gunvor Karlsson omkring 2006
3