hela tidningen
Barn INNEHÅLL de glömda barnen foto karl melander LEDARE Kosovo: Här arbetar Rädda Barnen för att romska barn ska få samma möjligheter som andra barn. sid. 16 Under en bro i Rom mötte jag Leonardo. Han var 16 år och skämdes. Hans brott? Han hade blivit född som rom i Europa. J ag kunde inte tro mina ögon. Under en av Roms hårdast trafikerade motorvägar bodde 16-åriga Leonardo med sina föräldrar och åtta syskon. Deras hus var hjälpligt ihop spikat av några udda brädlappar och sjok av korrugerad plåt. En presenning tjänade som tak och knappt skydd mot regn. – Ta inga bilder, bad han. Det ser inte bra ut med allt skräp. Här i Palmiro Togliatti bodde då 100 av stadens 15 000 romer. Lägret var bara ett av 60 bosättningar i staden. De saknade basala förnödenheter som el, vatten och avlopp, vilket gjorde det svårt att sköta hygienen och hålla värmen under vintermånaderna då det ofta regnade in och de jordstampade golven blev till lerig gyttja. Det är sex år sedan. Och sen dess har förbättringarna för romer gått långsamt. Pinsamt långsamt. I det upplysta, välbärgade Europa lever fortfarande en hel folkgrupp i utsatthet. De drabbas av hatbrott. Fördomar. De tvingas dölja sin identitet för att komma in på arbetsmarknaden. Och de har svårt att få uppmärksamhet för sina frågor. Även i Sverige. EMIL MALMBORG Emil jobbar som frilansfotograf och har under nästan 2 år fotograferat EU-migranter i Malmö. – Nu kändes det naturligt att vända sin blick mot Rumänien. Hur har barnen det när deras föräldrar sitter på våra gator och tigger? Jag hoppas att vårt reportage kan bidra till bättre förståelse för människorna utanför vår närbutik. Under senare tid har fattiga EU-migranter blivit allt fler på våra gator. Med dem har läget för romer i Europa visserligen hamnat på agendan. Men mindre uppmärksammad är situationen för alla de romer som levt här i Sverige i generationer, som kallar Sverige för sitt hem men som ändå bemöts som främlingar. – Hur många år ska man behöva vara har för att räknas som svensk? undrade Soraya Post retoriskt när vi intervjuade henne. I det här numret av Barn kan du läsa hela den intervjun. Du kan också läsa reportage om romernas situation i Sverige, Kosovo och Rumänien. Om barnen som lämnas kvar när föräldrarna ger sig av, om Rädda Barnens arbete. Många vittnar om hur den romska identiteten som är så viktig också blir ett hinder, om hur de endast ses som del av en grupp, ett kollektiv. Det handlar om en avhumaniseringsprocess. En kränkning av det unika människovärdet. Vem vill inte bli sedd som individ? Sophie Arnö CHEFREDAKTÖR HANNA JOHANSSON Hanna är frilansjournalist i Malmö. För det här numret av tidningen Barn har hon rest till Rumänien för att träffa barnen som lämnas kvar när föräldrarna reser utomlands för att leta försörjning. – Att som förälder tvingas lämna sina barn, ibland under flera år, säger mycket om den oerhörda nöd och fattigdom som många rumäner, särskilt romer, lever i. ANNIKA RYDMAN Annika är reporter på tidningen Barn. Hon har besökt Kosovo. – Att förändra människors inställning tar tid. Därför var det fantastiskt att se hur Rädda Barnen i Kosovo har lyckats så bra. De har ett helhetsperspektiv och arbetar på lång sikt för att förbättra situationen för landets barn, speciellt de mest utsatta. Sunita trotsade förtrycket, sid. 24 rädda barnen kämpar för barns rättig heter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer – i Sverige och i världen. Vi är en folkrörelse som stöds av 280 000 medlemmar och givare. Rädda Barnens huvudpartners är Accenture, Advokat firman Vinge, Axfood, Clas Ohlson, God El/ God Fond, Ikea, Postkod lotteriet, Santa Maria samt Swedbank Robur. ordförande: Inger Ashing generalsekreterare: Elisabeth Dahlin Sommarjobbare, sid. 4 barn: Barn – tidningen om barns rättigheter – ges ut av Rädda Barnen med 4 nr/år. Medlemmar och månadsgivare får tidningen gratis. För icke beställt material ansvaras ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material, samt att publicera materialet elektroniskt. Eftertryck och utdrag med angivande av källa är tillåtet. För signerade bidrag svarar författarna. issn nr: 1404-8965 redaktion: 08-698 90 00 chefredaktör: Sophie Arnö, [email protected] reporter: Annika Rydman, [email protected] art director: Pompe Hedengren formgivare: Denita Björnsrud Heidi Myllyviita repro: Jeanette Andersson ansvarig utgivare: Elisabeth Dahlin tryck: Sörmlands Grafiska, på miljövänligt papper. TS-kontrollerad upplaga 124 200 ex. Brobyggare, sid. 44 prenumerationsärenden: Jessica Juselius, [email protected] 08-698 90 93 adress: Barn, Rädda Barnen, 107 88 Stockholm Besöksadress: Lands vägen 39, Sundbyberg E-post: [email protected] Hemsida: www.raddabarnen.se/ tidningenbarn annonser: Sophie Arnö 08-698 67 01 omslagsfoto: Emil Malmborg medverkande : Jonatan Arnö, Per Bengtsson, Anna Berlin, Aleksandra Eriksson, Marit Fahlander, Anders Frelin, Jörgen Hilde brandt, Hanna Johansson, Ulrika Nilsson Carlsson, Moa Hoff, David Magnusson, Emil Malmborg, Karl Melander, Sara Olausson, Tomas Ohlsson, Agneta Persson, Gellert Tamas, Karin Wallby, Stina Wirsén. plusgiro: Rädda Barnens plus- och bankgiro 90 20 03-3. Medlems avgift: 200 kronor, plusgiro 90 01 11-6. Månadsgivare: 100 kronor i månaden. För mer information ring 08-698 90 30. YAMA SECKA, 18 sommarjobbare Under sommaren fick 34 ungdomar från stadsdelarna Rinkeby-Kista och Hässelby-Vällingby chans att sommarjobba på Rädda Barnen. Syftet var bland annat att de skulle få lära sig om barns rättigheter och om hur man själv kan vara med och påverka – och driva sina egna frågor. Att skriva är ett sätt. Här kan du läsa utdrag ur Mosas, Yamas, Bilals, Ardijans och Elias texter! FOTO DAVID MAGNUSSON Husby, Sollentuna, Blackan, Rinkeby så många resor. . . Gjort mig illamående kände för att spy! Borta bra men hemma bäst. På Stockholms T-b kände jag mig som en objuden gäst Högljudd, översocial, allt som behövs för en fest. Så att flytta till USA blir mitt livs största test När jag kommer tillbaks vill jag höra fler Yes! MOSA TOTIL, 17 Jag är en tuggande fotbollsspelare. . . Avisst, ett typiskt förortsbarn! Pippas, slush, nystad, cage Detta består jag och mina grabbar av. En nice och kattig stämning finns alltid här. Och så länge vi tar hand om varann, når vi våra mål, Jag SVÄR! ELIA JAHANSHAHI, 16 Heter Elia, hänger mest ute i det fria Bruna ögon, svart hår o persiska rötter. E allmänt glad och bor i Sveriges huvudstad men har en stor känsla av utanförskap. För jag var uppväxt i Tensta med ensam mamma, naturligt så var gatan stället där jag hamna. Jag tror på att alla kan kämpa emot misär Folk tror orten bara är svart o vitt Så är det vi som är dumma? När ni utgår från, Jack shit! Starkt mentalt men vi trampar kvicksand här. Förutsättningarna i orten är inte som era förutsättningar DÄR! För härifrån! Känns det som om ni kollar på oss. I väntan på att vi ska sjunka ner i sanden medan ni sparkar och slår när vi sträcker ut handen. >> vi trampar kvicksand här. Förutsättning arna i orten är inte som era förutsättningar DÄR! « Men vänner finns där för att hjälpa en upp. Därför mobiliserar vi oss och samlar en trupp. BILAL IBRAHIM, 17 Det finns ett vanligt fenomen inom fotboll i orten. Ett fenomen som pågått så länge jag kan minnas. Talangfulla, framgångsrika lag splittras, slits isär. Hur kommer det sig? Är det bristen på ordentliga satsningar? Sorgligt är det ju, minst sagt. Lag med otroligt stor potential som går förlorade. Ungdomar som inte längre kan göra det de älskar. Något måste göras. Något måste förändras. ARDIJAN GASHI, 17 Jag kom till Sverige för tre år sen, med min mamma och fyra syskon. Vi åkte från Kosovo och hamnade i Flen. Jag undrade var jag hade hamnat, »Var är jag egentligen?« UPPLEVT: Sara foto ©iStockphoto.com/Xavier Arnau vara nätsmart Nätet har blivit en självklar del av barns vardag – en plats där de leker, träffar vänner och lär sig nya saker. Det har gett barn större tillgång till världen utanför. Men samtidigt har det gett världen större tillgång till våra barn. Där barn håller till rör sig också människor som söker kontakt i sexuellt syfte – som kränker och begår allvarliga övergrepp. Brotten blir allt vanligare och allt grövre. Som förälder eller vuxen kan det kännas hopplöst att hänga med i barnens liv på nätet och därmed också veta hur vi ska kunna skydda dem. Rädda Barnen har gett ut en handbok, »Stopp! Min kropp! #nätsmart« som är riktad till föräldrar och andra vuxna. I boken finns tips och råd från psykologer och polis samt drabbade barns egna berättelser. Handboken går även att ladda ner från Rädda Barnens hemsida. ALBYS HJÄRTA I augusti invigdes Albys hjärta i Botkyrka i Stockholm. Huset inrymmer fritidsklubb, fritidsgård och olika verksamheter för unga. Tanken är att Albys hjärta ska bli en mötes plats med möjligheter att förverkliga idéer för människor i alla åldrar. En tydlig inrikt ning i verksamheten är jämlikhet, delaktig het och inflytande. Barn och ungdomar har fått vara med och påverka husets utformning. KONSTIGT BISTÅND Rädda Barnen och tre andra organisationer kräver att Sverige ska använda bistånds budgeten på ett ansvarsfullt sätt. I dag används 25 procent av biståndsbudgeten för att finansiera det svenska flykting mottagandet. Samtid igt vill regeringen motverka fattigdom och kriser som leder till att människor flyr sina hemländer. Sverige måste ta ansvar och finansiera båda och inte låta världens fattigaste få betala notan. »Som fördelningen ser ut i dag är alltså Sverige självt det land som tar emot den största delen av det svenska biståndet.«, skriver organisation erna i en debattartikel som publicerats i Aftonbladet. DRÖMLÄGER FÖR TJEJER I somras arrangerade Rädda Barnen lägret All Girls Dream Camp i samarbete med projektet På lika villkors olika ungdomsverksam heter. I fem dagar fick ett trettiotal tjejer från Malmö bo på en läger gård på Österlen. De fick prova på aktiviteter som de inte testat tidigare som klättring, paddling och graffiti. Under lägret diskuterades Barnkonventionen och det hölls workshops kring självkänsla. barn 6 nr3.2015 SKOLMOBBNING Ett till två barn per skolklass är utsatt för mobbning, enligt årets Friendsrapport. Drygt 15 000 barn i årskurs erna tre till nio har tillfrågats och svaren visar att åtta procent av landets elever är mobbade. Det motsvarar drygt 60 000 barn. En stor del av kränkningarna är kopp lade till diskriminerings grunderna kön, funktionsnedsättningar, etnicitet och religion. Var femte barn svarar att kränkningen beror på etniskt ursprung kopplat till exempelvis hudfärg, utseende eller namn. Statistik från Skolinspektionen visar att två av tre skolor brister när det kommer till det förebyggande arbetet mot mobbning och kränkningar. FATTIG VÅRD Fattiga barn i Sverige har sämre tillgång till hälso- och sjukvård, visar en studie gjord i Skåne. Exempelvis är betydligt färre nyanlända föräldrar med i föräldragrupper. Språksvårigheter ställer också till problem i kontakterna med hälso- och sjukvår den. Och om föräld rarna har en osäker situation på arbets marknaden kanske de inte kan ta ledigt för att följa sina barn till sjukvården. Foto Botkyrka kommun, Carolina hanser, roger turesson SVERIGE UNDER SOMMARLOVET för två år sedan fick Sara kontakt med en man på en sajt där hon och hennes kompisar brukade chatta. Då var hon femton år och trodde att han var jämnårig. Mannen bad henne att sätta på sin webb kamera och visa sig. Sen gick det snabbt. Han fotograferade skärmen och hotade sprida bilden om hon inte gjorde som han sa. – Jag fick panik, att han skulle visa att jag visat mig, och det var väl därför jag gjorde som han sa. Från början var det hoten. Sen var det mer att han lät arg. Ja, han var arg. Övergreppen kunde pågå allt ifrån 20 minuter till flera timmar. Ofta satt Saras föräldrar i vardagsrummet alldeles intill utan att veta vad som pågick. Känslan av att allt var hennes eget fel gjorde att hon inte berättade. Idag är det just att berätta som hon vill uppmana andra i samma situation till att göra. – Man behöver det! Början till slutet var när mannen ville ses i verkligheten. Sara mejlade flera organisationer som jobbar mot sexuella övergrepp. En av dessa hjälpte henne att anmäla honom till polisen. Under utredningen som följde fick Sara veta att mannen gjort samma sak mot många andra barn. – Jag trodde från början att det bara var jag, han hade ju varit på mig så mycket. Åren efter övergreppen har varit tuffa. Efter sommarlovet gick Sara tillbaka till skolan, men kunde inte koncentrera sig och tankarna på vad som hänt ville inte försvinna. Till sist slutade hon gå dit. Idag mår Sara bättre. Hon har börjat skolan igen och fått hjälp av en psykolog att bearbeta det som hände. Nu vill hon berätta sin historia för att andra inte ska råka ut för samma sak. Mer finns att läsa om Sara i Rädda Barnens handbok »Nätsmart« på www.raddabarnen.se från den 22 september. fotnot: Sara heter egentligen något annat. text karin wallby illustration moa hoff FOTO Hedinn Halldorsson/Save the Children GREKLAND: Nyanlända barn lever i misär I SKOLAN TVINGADES HAN alltid sitta längst bak Allt fler barn och familjer på flykt anländer till Grekland för att söka skydd i Europa. Systemet för mottagande är i dag fullkomligt överbelastat, vilket i praktiken betyder att mat, vatten, medicin och trygga platser att sova på inte räcker till. Barn, särskilt de som sover ensamma utomhus eller är inlåsta i stora grupper i överfulla center, riskerar att bli offer för trafficking, sexuellt utnyttjande och våld. Varje dag anländer ungefär 1 000 människor till den grekiska ögruppen Dodekaneserna, de flesta av dem kommer från Syrien. Bara under juni anlände 4 270 barn. 86 av dem kom ensamma, utan föräldrar eller andra vuxna. Rädda Barnen finns på plats och har hittills delat ut förnödenheter som mat, hygienpaket och blöjor. Framöver kommer fokus också läggas på att säkra barnens trygghet och skydd. Hur effektiva är Rädda Barnen egentligen? Hur arbetar organisationen med hållbarhet? Läs nya årsrapporten: raddabarnen.se GAZA – ETT ÅR SENARE Sängvätning, mardrömmar och konstant oro. Ett år efter det senaste krigs utbrottet i Gaza mår många barn dåligt och lider av psykisk stress. I Gazas värst drabbade områden kissar 3 av 4 barn i sängen mer eller mindre varje natt. De har upplevt saker som skulle få den mest hårdhudade vuxna person att drömma mardrömmar. Det här visar Rädda Barnens undersökning där flera hundra barn och mammor runt om i Gaza har intervjuats. Undersökningen, som gjordes under mars 2015, visade också att 7 av 10 barn regel bundet har mardröm mar. De allra flesta föräldrar som intervju ats säger att deras barn lider av konstant oro. NEPAL – EFTER JORDBÄVNINGEN Det har gått 4 månader sedan den svåra jord bävningen skakade Nepal.Tusentals männ iskor förlorade både anhöriga och sina hem. Rädda Barnen finns på plats och har skapat trygga, barnvänliga platser där barn får utrymme att leka och bara vara barn. I dag har många familjer återvänt till sina byar för att börja återuppbygga sina liv. Men många barn kommer fortfarande till de barnvänliga platserna och leker varje dag. barn 8 nr3.2015 SYDSUDAN – VIKTIGT MED UTBILDNING Barn i Sydsudan kräver att deras rätt till utbildning ska respekteras även i krig. Detta framgår i en studie som Rädda Barnen har genomfört i de värst drabbade lokalsamhällena. 28 procent av de 360 tillfrågade barnen och föräldrarna rankade utbildning som sin högsta prioritet även i en nödsituation. – Även om det inte finns mat så har vi rätt att få utbildning snart, sa en 14-årig flicka. – Barn vet instinktivt vad de behöver, säger Peter Walsh, land ansvarig för Rädda Barnen i Sydsudan. – Om de ska kunna förverkliga sin potential så måste vi göra allt för att de ska få möjlighet till utbildning trots den pågående konflikten. MYANMAR – RÄDDA BARNEN PÅ PLATS Under sommaren har Myanmar drabbats hårt av stora översväm ningar. Mer än 200 000 människor har drabbats på olika vis, och fler än 40 har omkommit. Siffrorna väntas öka om de kraftiga monsun regnen fortsätter. Rädda Barnen finns på plats och kartlägger behoven av insatser i Rakhine och Magway. Ett team försöker också nå fram till den svårtillgängliga Chin-regionen. Utdelning av hygienoch hushållsartiklar har redan inletts. FOTO sandy maroun/save the Children, Hnin Kyawt Wai/Save the Children VÄRLDEN i klassrummet. Även om han räckte upp handen fick han aldrig svara på lärarens frågor. Råkade klasskompisarna nudda vid honom skrek de av äckel. – Jag lärde mig att jag var mindre värd för att jag var rom, säger Emir Selimi. En dag kom en gäst till skolan och delade ut böcker. Emir Selimi tog emot sitt exemplar med bultande hjärta. Han var sju-åtta år och det här skulle bli hans första egna bok. Plötsligt sa läraren: »Ge inte till dem längst bak, de är romer«. – Mannen slet boken ur mina händer. Jag minns att jag just då undrade vem som bestämt att vi skulle ha det så här. Den tanken har följt Emir Selimi sedan dess. I dag kämpar han för sina och andras rättigheter i föreningen Unga Romer och i den nystartade organisationen »Save The Roma Children«. Under kriget på 1990-talet flydde hans familj från Serbien till Sverige. De bodde i många olika städer, bland annat Malmö, Motala, Stockholm och Nyköping. Men Emir Selimi trivdes i sitt nya hemland. – Jag hade känt mig jagad hela livet. Det var skönt att lämna allt bakom sig. Här reagerade ingen på att jag var rom. Han började måla och hade sin första konst utställning som 14-åring. Skaparintresset växte och så småningom utbildade han sig till bildlärare. När Emir Selimi var klar med utbildningen och kom ut i arbetslivet stötte han på diskriminering för första gången i Sverige. – Jag berättade för en kollega att jag var rom. När jag sade det stelnade hon till. Nästa dag var det ingen som hälsade på mig i lärarrummet. Jag trodde inte att det var sant! Idag lägger Emir Selimi sin kraft på humanitärt arbete. Förra året fick han ta emot Raoul Wallen berg-priset för sin kamp för mänskliga rättigheter. Idén till organisationen »Save The Roma Children« kom i somras under en romsk konferens i Makedonien. En ledig dag erbjöd sig en taxi chaufför att visa honom den fattigaste delen av staden, där romska barn levde på en soptipp utan mat, dryck eller vatten att tvätta sig med. – Det var fruktansvärt! Jag tänkte: Var är alla hjälporganisationer? När han berättade om upplevelsen för de andra konferensdeltagarna startade de direkt en insamling och lyckades dela ut femtio matpaket innan de åkte hem. Sedan dess har Emir Selimi haft kontakt med taxichauffören och andra personer i byn. Hemma i Sverige har »Save The Roma Children« bland annat sålt smycken och skaffat sponsorer. Pengarna som samlats ihop ska användas till att borra en brunn i området, så att barnen får tillgång till rent vatten. – Min dröm är att göra om soptippen till en återvinningsstation. Det skulle vara bra för miljön och skapa arbeten åt barnens föräldrar. TEXT PER BENGTSSON FOTO CHARLES L SJÖLANDER ELDSJÄL Emir barn 9 nr3.2015 illustration emma rendel Fortsatt FörtrYck av Romer Förra våren tillsatte alliansregeringen en kommission mot antiziganism. Den visar att många romer i Sverige upplever en vardagsrasism. – Det kom som en chock även för mig att den är så omfattande, säger Thomas Hammarberg som är ordförande i kommissionen. TEXT SOPHIE ARNÖ R omerna upplevde ett omfattande förtryck, diskriminering och fördomar, under hela förra seklet. Det framkommer bland annat i den vitbok som presenterades av alliansregeringen förra våren. Som uppföljning på boken tillsatte den dåvarande regeringen en kommission vars uppdrag är att granska antiziganismen i det svenska samhället. Deras första delrapport visar att det fortfarande finns en utbredd fientlighet och fördomar mot romer i Sverige. – Det handlar om en slags vardagsrasism som påverkar dem i livets alla delar, säger Thomas Hammarberg. Skånepolisens olagliga register på över 4 600 romer är ett exempel på handling som många har upplevt som kränkande. – Den systematiska insamlingen av uppgifter om romer påminner om tidigare registreringar baserade på antiziganistiska fördomar, säger Thomas Hammarberg. Den har bland annat gett näring åt myten att romer är särskilt kriminella. barn I de konsultationer som kommissionen har genomfört framkommer att fördomarna mot romer är spridda. Diskrimineringen omfattar många olika samhällsområden och påverkar romers vardag till exempel när de går i affärer eller rör sig på offentliga platser. Bland ärenden som inkommit till Diskrimineringsombudsmannen finns bland annat ett där en säkerhetssamordnare skickat ett e-postmeddelande till alla butiker inom kedjan Pressbyrån och 7-eleven med innebörden att romer är tjuvaktiga. – Många romer tvingas än idag dölja sin romska identitet för att undgå diskriminering och annan kränkande behandling, inte minst på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, säger Thomas Hammarberg. Detta gäller även vid romers kontakter med myndigheter som försäkringskassan, socialtjänsten och polisen. En återkommande fråga vid kommissionens konsultationer, som genomförts i Stockholm, Göteborg och Malmö, har varit just den misstro som många romer har till myndigheter, vilken har –> 10 nr3.2015 bilderna i detta reportage har uppkommit i samband med Projektet »Det kunde varit vi«, ett samarbetsprojekt mellan Pionier press och Litografiska museet som vill uppmärksamma EU-migranternas situation genom litografiska bilder skapade av fem svenska namnkunniga serietecknare och illustratörer: Ulrika Nilsson Carlsson, Joanna Hellgren, Sara Olausson, Emma Rendel, Stina Wirsén. barn 11 nr3.2015 illustration ulrika nilsson carlsson sverige världen HALLÅ DÄR! Thomas Bushby foto sophie arnö S oraya Post, europaparlamentariker för Feministiskt initiativ och romsk aktivist sedan 1980-talet, är också ledamot i kommissionen. – Jag är jätteglad att man uppmärksammar det här, säger hon. Hur många år ska man behöva vara i Sverige för att räknas som svensk? – Antiziganismen är så stark! Det handlar om en avhumaniseringsprocess där man har gjort ett kollektiv av gruppen. Men det är ingen homogen grupp man talar om. Det är individer! Bara för att jag är rom ska jag inte behöva växa upp och känna misstro! Marianne Eliason, före detta justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, är också ledamot i kommissionen. Hon har uppfattat att efterfrågan på råd och stöd, liksom information kring hur man kan hävda sina rättigheter är stor bland romer. – Man vill ha en nationell institution som verkar för romers rättigheter. En instans som bygger på delaktighet och inflytande och som har ett övergripande ansvar att bevaka och driva på arbetet. Kommissionen mot antiziganism har nu skickat sin första rapport till alla landets kommuner och utvalda myndigheter. – Det offentliga Sverige måste få ökad kunskap om anti ziganism och hur den slår mot romer, säger Thomas Hammarberg. Nu i september lägger Kommissionen mot antiziganism fram sin andra delrapport som bland annat tar upp hatbrott och romers representation i det svenska samhället. – En viktig utmaning för kommissionen framöver blir att bidra till kunskapsspridning om romers historia och kultur, säger Thomas Hammarberg. Ett material för skolans högstadium om hur romer tidigare behandlats i Sverige utarbetas nu i samarbete med Skolverket, Forum för ledande historia och Diskrimineringsombudsmannen. – Vi tror att skolan har en viktig roll i arbetet mot antiziganism. Kommissionen bevakar också hur besökande romer från andra EU-länder behandlas. – Tyvärr har hatbrotten mot dem blivit vanliga, konstaterar Thomas Hammarberg. Här ställs vår människosyn på prov menar han. – Vi har ett ansvar för att barnen i denna mest utsatta, diskriminerade minoritet i Europa får en chans till ett människo värdigt liv. Vi bör stödja dem i deras hemländer och respektera dem när besöker oss i ett desperat försök att samla medel för sina barns framtid. * illustration sara olausson sin grund i deras erfarenheter och upplevelser i myndighets kontakter. Kommissionen menar att ett effektivt sätt att över brygga förtroendeklyftan mellan romer och majoritetssamhället är att ansvariga myndigheter inte bara reagerar mot anti ziganism utan också tydligt tar ställning för romers rättigheter. Att antiziganismen historiskt har tillåtits passera är ett bärande skäl till att den än i dag uppfattas som legitim. Att både statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Åsa Romson i utfrågningar tidigare använt det nedsättande ordet »zigenare« för romer (vilket de senare har bett om ursäkt för) har kritiserats av kommissionens ledamot Diana Nyman som »oroväckande okunskap«. Själva ordet zigenare är en antiziganistisk benämning menar hon. – Makthavare och politiker ska föregå med gott exempel. Och då är det enormt olyckligt, men inte bara det, utan också oroväckande, att man inte ens har kunskap om en nationell minoritet i Sverige och vad den rätta benämningen av dem är, säger Diana Nyman till SR:s Radio Romano. Greven och grevinnan Antonius anländer till Stockholm med sitt följe år 1512. Det är den första kända uppgiften om att romer befinner sig i landet. De beskrivs som äventyrliga. –700 700 -1100 1200-tal 1300-tal 1400-tal 1500-tal 1600-tal Språket romani chib härstammar ursprungligen från centrala Indien. Många ord liknar språket punjabi, som idag talas i Pakistan och Indien. Förfäderna, som talar romani chib, flyttar till norra Indien. Varför är oklart, troligen beror det på svält eller andra orolig heter i området. Så småningom kommer de till det bysantinska riket. Många romer lever i det osmanska riket (Balkan). Kulturen bär än i dag spår från denna tid och plats i histo rien. Romerna är uppskattade hantverkare och musiker. Det osmanska riket gränsar nu till det tysk-romerska riket. På den tyskromerska sidan av gränsen är romerna illa sedda, och anklagas bland annat för att vara osmanska spioner. I Rumänien har romerna förslavats. De slavar som ägs av kloster och privat personer arbetar främst inom jordbruket och i hushållen. De som ägs av staten reser runt som hantverkare och diversearbetare. Portugal börjar deportera romer till Afrika, där de blir de första europeiska bosättarna. Tyskromerska riket stänger gränserna och sätter upp varningsskyltar – inga romer får passera! Kyrkan anser att romernas kunskaper om läkekonst och seden att spå i händer inte är förenligt med kristendomen. Romerna betraktas som miss anpassade dagdrivare. De förföljs, förvisas och dödas. barn 12 nr3.2015 barn 13 nr3.2015 Du håller i Rädda Barnens arbete för nationella minoriteter. Det finns fem sådana i Sverige; romer, sverigefinnar, judar, samer och tornedalingar. Vilka är de specifika svårig heterna för romer? – De har ofta sämre hälsa och många slutar skolan alldeles för tidigt. Det beror på många olika saker, bland annat att de är diskriminerade. Skolan är inte tillräckligt bra på att anpassa sig till allas sätt att tänka och förhålla sig. – Ett annat problem är att romer har så svårt att få uppmärksamhet för sina frågor. De är en minoritet och som sådan inte sedd som lika intressant som majoritetssamhället. Vad gör Rädda Barnen? – Vi har skapat ett nätverk för de nationella minoriteterna där vi bland annat ordnat rundabordssamtal för att de ska kunna utbyta erfarenheter och stärka varandra. – Vi vill vara en katalysator för möten och erfarenhetsutbyte. Vilka är planerna framåt? – Rädda Barnens roll är inte att överta och driva någon annans frågor utan att skapa förut sättningar så att de kan driva sina egna. Det ska vi fortsätta med genom att erbjuda kontaktytor och kanske också hjälpa till med påverkansarbete. * TEXT SOPHIE ARNÖ världen Inreseförbud för romer är i kraft från 1914 till 1954. Riks dagen antar lag om tvångssterilisering 1934. Åtgärden ska minska brott, psykiska störningar och »degeneration av folkstam«. Romani chib blir ett av fem nation ella minoritetsspråk år 2000. Den nya lagstiftningen ska öka möjligheterna för »kvarlevnad« och »bevarande« av både språk och kultur. 1700-tal 1800-tal 1900-tal 2000-tal På många platser i Europa försöker man göra romerna till bofasta undersåtar som ska lyda regler. De förbjuds att tala sitt eget språk och att gifta sig med varandra. Barnen omhändertas. Den industriella revolutionen förändrar samhället. I städerna behövs mycket arbets kraft. En del romer söker sig till Ryssland och Skandinavien. Europa härjas av krig och fattig dom. Romerna jagas, registreras, steriliseras, deporteras och mördas. Under förintelsen dödas miljontals romer. Efter kriget bildas organisationer som agerar politiskt. Efter Sovjetunionens fall och kriget på Balkan är romer åter på flykt i Europa. På grund av fördomar, diskriminering och asylregler undanhåller många sin romska etnicitet. Våldet mot romer ökar. barn 14 nr3.2015 Källor: Forum för levande historia, Göteborgs stadsmuseum, varromskahistoria.se samt Institutet för språk och folkminnen. TIDSLINJE: PER BENGTSSON illustration stina wirsén sverige Romer anländer från Ryssland och Frankrike på 1800talet. De försörjer sig som kopparslagare, silversmeder och musiker. De får inte hyra bostäder eller gå i skolan, utan hänvisas till tältläger. Exkludering, assimilering eller utrotning? Det svenska samhällets syn på »tattare« har lett till diskriminering och våld långt in på 1900-talet. Historikern Martin Ericsson berättar om övergreppen i sin avhandling om »tattarfrågan«. TEXT OCH FOTO JENNY LOFTRUP I sin avhandling »Exkludering, assimilering eller utrotning? Tattarfrågan i svensk politik 1880-1950« vill historikern Martin Ericsson undersöka det svenska samhällets åtgärder i »tattarfrågan« för att belysa hur främlingsfientlighet och utanförskap växer fram. Forskningen har bland annat tagit honom tillbaka till hans barndomsstad Jönköping 1948. – Det är skrämmande att läsa om kravallerna i min hemstad. En upphetsad folkmassa attackerade i princip alla som tillhörde resandefolket. Under fem sommardagar åkte beväpnade jönköpingsbor runt och misshandlade andra jönköpingsbor som ansågs vara tattare. De sökte upp dem i deras bostäder, slog och vandaliserade. I pressen lovade »de vitas ledare«, en lastbilschaufför och en skrothandlare, att inte ge upp jakten på »tattarna« förrän de gett sig av. Även polisen var mer på anfallarnassida. Resandefolkets historia under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet är kantad av diskriminering och våld. Barn i familjer som har ansetts vara tattare har tvångsomhändertagits. – Det finns även en obruten tradition av att registrera resande folket. Polisens romregister 2013 är bara det sista exemplet bland många. Resandefolket var också överrepresenterade bland de människor som tvångssteriliserades. Ständigt bortkörda har de flyttat från kommun till kommun. – Jag har sett hur långt vissa landsbygdskommuner var beredda att gå för att bli av med dem. Det finns exempel på hus som har jämnats med marken för de inte ska kunna flytta in. Och böter har delats ut till de som har haft sociala kontakter med de som kommungubbarna har ansett vara tattare. Resandefolket har stämplats som »arbetsovilliga« och lata trots att de bevisligen har ägnat sig åt en mängd olika yrken, som t. ex. gårdfarihandlare, djurdoktorer, kopparslagare, barn musiker och hantverkare. I ett Sverige där majoriteten av medborgarna var bofasta jordbrukare sågs kringresande som ett hot. Under början av 1900-talet försöker statliga myndigheter definiera »tattarna« som en egen ras, bland annat med hjälp av skallmätningar. 1943 görs en rasbiologisk undersökning. Den blir ett fiasko och inga objektiva bevis hittas för att skilja ut gruppen som ras. Efter det är tattarfrågan inte längre ett politiskt projekt, det går inte driva politik mot en särskild grupp när man inte kan definiera vem som ingår i gruppen. Istället börjar zigenarfrågan drivas, eftersom den gruppen är mindre och mer lättdefinierad. – Den diskriminering som förekom i tattarfrågan hänvisades inte alltid till ras, vilket förvånade mig. De mest långtgående förslagen, som till exempel att tvångsplacera »tattarbarn« hos »hederliga bönder«, byggde mer på uppfattningen att resande folket var dåligt uppfostrade än att de var en sämre ras. Om barnen fick bo hos »hederliga svenska bönder« trodde man att de skulle »lära sig att uppföra sig«. Martin Ericsson drar paralleller till EU-migranternas svåra situation idag. Han menar att den politiska linjen att få iväg människor som kan bli kostsamma för kommunen lever kvar. Till exempel runt Stockholm tvingas EU-migranterna i dag att flytta från kommun till kommun. – De hot och det våld som EU-immigranter utsätts för är mycket allvarligt. Men det är ett våld som inte är nytt, utan som har stora likheter med det våld som riktats mot kringresande grupper tidigare under 1900-talet. Men för resandefolket i Sverige ser han också positiva tecken, då det finns representanter som med stolthet har börjat visa upp sin kultur, sin musik och sitt språk. Martin Ericsson disputerade fredagen den 13 mars 2015. * 15 nr3.2015 »»gYpsY är Inget Fint ord«« I Pristinas centrum jobbar romska barn för brödfödan. Rädda Barnen kämpar för att de ska få samma möjligheter som alla andra barn. TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO KARL MELANDER barn 16 nr3.2015 T vå pojkar spelar allt vad de kan på sina trummor. De är duktiga, men få flanörer längs gågatan i Kosovos huvudstad Pristina bemödar barnen med ens en blick. En bit längre ner längs gatan ligger en pojke och sover på en kartongbit, övervakad av sin något större syster som tigger pengar. Situationen för de flesta som tillhör Kosovos tre minoriteter – romer, ashkali och egyptier som går under samlingsnamnet RAE – är svår. De är fattigast, har högst arbetslöshet, sämst hälsa, bor ofta i usla bostäder och allt för många av barnen går inte i skolan. – Enligt en rapport från förra året är de, tillsammans med barn med funktionshinder, de mest marginaliserade i vårt samhälle. Tyvärr förekommer det också diskriminering, säger Ahmet Kryeziv, chef för Rädda Barnen i Kosovo. Landets lagar är europeiska, men de implementeras inte. barn 17 Kosovos makthavare prioriterar heller inte barns rättigheter och korruption som är ett stort problem. Sedan några år tillbaka arbetar Rädda Barnen i Kosovo målmedvetet och strategiskt på flera plan samtidigt för att förändra situationen för de romska, ashkaliska och egyptiska barnen. Man arbetar såväl nationellt mot makthavare som med lokala RAE-organisationer. Samtidigt har flera barn- och ungdomsråd byggts upp som driver frågan om barns rättigheter både på kommunal och nationell nivå. De lokala organisationerna är ett vasst vapen i kampen för att få till stånd en förändring. De har stark förankring och därmed bättre förutsättningar att nå fram till familjerna. Rädda Barnen har jobbat med att både utbilda och stödja organisationerna. I staden Peja har den romska föreningen, som är en av Rädda Barnens samarbetspartners, slitit hårt för att förmå föräldrarna att skicka sina barn till skolan. – Vi har gjort många hembesök för att övertala föräldrar om –> nr3.2015 >> Att vara fattig är ingen ursäkt för att inte skicka barnen till skolan.« Romska barn kommer oftast till första klass med sämre förutsättningar. hur viktigt det är att deras barn går i skolan. Det gäller att övertyga dem om att utbildning är livsviktigt. Jag brukar ta mig själv som exempel, jag läser till affärsadministratör, berättar Arbnor Muqa som många gånger har gått hem till romska familjer för att se till att barnen kommer sig iväg till skolan. Han tar med oss till den romska familjen Krasniqi som har sju barn, det yngsta en månad och det äldsta tio år. Bakom en medfaren mur, innanför en hög port, bor familjen i ett slitet hus där bara ett rum är beboeligt. Kök saknas och toaletten är ett utedass i hörnet av den inhägnade gården. Mitt på gården finns en översvämmad spillvattenbrunn. T villingarna Erolind och Elitan, sex år, sitter välkammade med ryggsäckarna på ryggen, redo att gå till förskolan. Storasyster Eltina, tio år, börjar skolan först på efter middagen. Barnen i Kosovo måste gå i skolan i skift eftersom det inte finns tillräckligt många skolor. – Många familjer i vårt område tillåter inte sina barn att gå i skolan. Men vi tycker att det är viktigt. Vi vill att barnen ska kunna göra något bra av sina liv och då är utbildning viktigt, berättar föräldrarna och fortsätter: – Att vara fattig är ingen ursäkt för att inte skicka barnen till skolan. Det går att få hjälp. Vi får till exempel kläder till barnen av deras kompisar. Det är dags för pojkarna att gå och Eltina följer med ut. Medan småbröderna går över järnvägsspåren säger hon: – Jag älskar skolan och har många vänner där. När jag var mindre så brukade en del barn kalla mig för gypsygirl, det är inget fint ord och det gjorde mig ledsen. Men nu är det inte så längre. Det har blivit stor skillnad i skolan sedan Rädda Barnen började vara där. På skolan Ramiz Sadiku går barn från förskoleklass till nian. Skolan är en av flera som Rädda Barnen samarbetar med. Insatserna är anpassade efter varje skolas behov men fokus ligger alltid på att inkludera och integrera alla barn i undervisningen – även barn från landets minoriteter och barn med funktionshinder. På Ramiz Sadiku har Rädda Barnen exempelvis stöttat lärare som startat stödundervisning i matte och albanska och som engagerat sig i aktiviteter för barnen efter skoltid. – Parallellt har vi haft föräldrautbildningar för att öka föräldrarnas medvetenhet om vikten av utbildning. Vi har också gjort utbytesbesök med andra skolor där vi har diskuterat integration, berättar Arif Ademaj, skolans rektor. Utanför klassrummen står barnskor i prydliga rader. Erolind och Elitan tar av sig sina ytterskor och går in i klassrummet. Det ger ett färgglatt och barnvänligt intryck och ser nästan ut som ett klassrum för förskolebarn i Sverige. barn Valbone Hyser I Kosovo lever de flesta romerna under miserabla förhållanden. Före 1999 fanns det inga förskoleklasser på skolorna i Kosovo. I dag finns det flera hundra – mycket tack vare att Rädda Barnen tillsammans med Ikea tog täten i arbetet och iordningställde 380 klassrum runt om i landets skolor. Läraren påkallar barnens uppmärksamhet och strax får de sätta sig i en ring på sina små stolar. Barnen är lite uppspelta – de ska träna inför sin uppvisning och det är både sång och dans som står på schemat. Fröken tar ton och alla 32 barn klämmer i för full hals. När barnen ska öva sin dans är det inget av barnen som ratar tvillingarna för att de är romer utan alla barn dansar med alla. Men när det är dags för fikapaus märks en skillnad. Alla barn utom tvillingbröderna Erolind och Elitan har något med sig att äta. Deras arbetslösa föräldrar har helt enkelt inte råd att skicka med dem någon mat. B arnen från de nationella minoriteterna i Kosovo kommer oftast till första klass med helt andra förutsättningar än andra barn. Analfabetismen är hög bland RAE-befolkningen och synen på skolan är negativ. Men genom att övertyga föräldrarna om att skicka barnen till förskolan, får barnen en mycket bättre chans att klara den vanliga skolan. På förskolan får de också lära sig andra viktiga saker som de kanske inte får med sig hemifrån, som att lära sig om siffror och bokstäver– och hur man håller i en bok. 18 nr3.2015 I staden Mitrovica har den lokala kvinnoorganisationen Gaga en fin liten förskola mitt i ett ashkaliskt kvarter. Ordföranden Gjylishah Fetahu driver centret tillsammans med Arbnora Rama som är lärare och psykolog. Centret har även en assistent anställd. – I början var det svårt för föräldrarna att förstå nyttan med att barnen skulle gå i förskola. De kan ju varken läsa eller skriva själva, vissa kan inte ens skriva sitt namn, berättar Gjyleshah Feahu stolt. En mamma kommer för att hämta sin dotter. Det är Valbone Hyser. Hon har sex barn att ta hand om och en sjuklig svärfar. Maken har visserligen jobb som polis, men lönen är väldigt låg. Familjen lever långt under existensminimum. Liksom många andra RAE-familjer är barnbidraget en viktig inkomstkälla. Men när barnen fyller fem år upphör bidraget. Det är ett av skälen till varför de flesta RAE-familjer har så många barn. För Valbone Hyser känns det jättebra att lämna barnen på förskolan. – Här får de lära sig bra saker och utvecklar också en kärlek till skolan. De får se böcker och höra berättelser. När de sedan ska börja i Erolind och Elitan första klass och får träffa andra barn som inte kommer från våra kvarter, är det bra att de lärt sig hur de ska bete sig för att passa in lite bättre, säger Valbone Hyser. Snart ska Gagas förskola integreras med den vanliga skolan. Det ser Gjylishah Fetahu fram emot. Hon berättar att även hon, som ändå tyckte att hon var upplyst när det gäller vikten av utbildning, har ändrat inställning tack vare projektet med Rädda Barnen. – Rädda Barnen har byggt upp min kapacitet både som människa och som ledare. Det bär jag vidare till barnen. Hela vårt RAEkvarter har dragit nytta av Rädda Barnens projekt, säger hon och ler. I bilen på väg tillbaka till Pristina konstaterar Rädda Barnens Melita Kabashi att deras hårda arbete ger resultat, men att förändringarna tar tid att åstadkomma. – Vi jobbar mot alla viktiga institutioner och myndigheter, men det tar tid att få till synbara förändringar. Men genom att ha en helhetssyn i vårt arbete och genom att involvera alla viktiga aktörer kommer vi att nå fram till hållbara förändringar för barnen i Kosovo, även för de mest utsatta, säger Melita Kabashi. * barn 19 nr3.2015 FAKTA Kosovo är Europas yngsta land. Staten utropade sin självständighet från Serbien 2008 och i dag har 107 av FN:s 193 medlemsstater erkänt landet. Kosovo är ett litet land i dubbel bemärkelse – där bor 1,7 miljoner invånare på 10 000 kvadratkilometer, en yta som motsvarar Skånes. Albanska och serbiska är de officiella språken. Hälften av befolkningen är under 25 år och 30 procent av dem är barn. Tre procent av barnen har tillgång till barnsjukvård. Arbetslösheten är hög. Ungdomsarbetslösheten är 55 procent. Familjen Halili tycker att livet har blivit bättre för hela familjen sedan Xhemile fått hjälp. Xhemile , 4, har flera handikapp. Hon älskar att komma till rehabcentret handikos – en hjälpande hand När fyraåriga Xhemile Halili kom till rehabcentret första gången kunde hon knappt röra sig. Nu kan hon både sitta, krypa, äta själv – och säga pappa. i g ja kova d r i ve r den nationella romska föreningen Handikos ett rehabiliteringscenter för handikappade barn. Centret är ett av åtta som Rädda Barnen stöder i Kosovo tillsammans med Ikea. Bland annat har centren fått hjälp med utrustning, utbildning av personalen och vissa har även fått sin lön via Rädda Barnen. Tanken är att kommunerna så småningom ska ta över verksamheterna, vilket har lyckats i ett par kommuner. Centren är öppna för alla handikappade barn i landet och dit söker sig även barn från Kosovos allra fattigaste familjer – många från någon av minoriteterna romer, ashkali och egyptier, RAE. Handikos arbetar mycket med uppsökande verksamhet, även i RAE-områdena. De handikappade barnen göms ofta undan – många gånger får de inte ens gå ut. På den mjuka mattan i det lilla rummet leker några barn med pedagogiska leksaker. Xhemile ser nöjd ut. Hon sitter i en stol och har klossar framför sig på bordet. När barnen behöver stöd finns två ur personalen där för att hjälpa, en pedagog och en fysioterapeut. Varje barn har en egen rehabiliteringsplan och pedagogerna för noggrann statistik över barnens framsteg och utveckling. TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO KARL MELANDER barn 20 nr3.2015 – Xhemile har blivit så mycket bättre, det är helt fantastiskt. Den hjälp vi får här har förändrat hela vårt liv, säger Miradije Halili, mamma till Xhenile. Miradije och hennes man Selami Halili är romer och bor utanför staden i ett romskt område. De är arbetslösa och de säger att livet är svårt. Innan de kom i kontakt med centret visste de inte hur de kunde hjälpa sin dotter. – Handikos har inte bara hjälpt vårt barn att må bättre utan hela familjen. Vi har fått hjälp med att söka bidrag från kommunen för Xhenile, något vi inte visste att vi hade rätt till, säger Miradije Halili. Miradije och Selami Halili försöker påverka andra föräldrar som har handikappade barn att ta med barnen till centret. Men alla familjer nappar inte. – I en familj ville mamman skicka sitt barn hit men då sa svärmodern nej, så det gick inte, berättar Miradije Halili. Ilirjana Zusha arbetar som psykoterapeut på centret. Hon berättar att många av barnens föräldrar är så fattiga att de inte har råd att ta sig hit. Därför åker frivilliga från föreningen runt i bostadsområdena och hämtar barnen. barn – Vi jobbar också med att utbilda föräldrarna i hur de kan hjälpa sina barn hemma. Det kan vara hur de ska mata barnen, sköta deras personliga hygien och leka med dem. Ibland skickar vi med dem pedagogiska leksaker, berättar Ilirjana Zusha. när h an di kos började med sin verksamhet på centret var misstänksamheten bland föräldrarna stor. I dag hör många föräldrar av sig. Föreningen arbetar också för att de handikappade barnen ska få gå i skolan och även integreras i de vanliga klasserna. På flera skolor har det gått jättebra medan andra skolor är mer tveksamma. – Vi har sett en attitydförändring när det gäller handikappade barn, inte bara bland föräldrarna men även bland skolor, politiker och tjänstemän här i kommunen, säger Ilirjana Zusha. Ändå har kommunen valt att inte ta över verksamheten fullt ut. I dag arbetar tre volontärer, bland annat fysioterapeuten, oavlönat på centret. – Det är en obeskrivlig känsla att kunna hjälpa dessa barn till ett bättre liv. Därför fortsätter vi, säger Ilirjana Zusha. * 21 nr3.2015 hur är det att vara rom i kosovo? HALLÅ DÄR! Jonathan Spampinato delian drezaj »I min förra skola hade jag problem därför att jag är rom och det var svårt att bli integrerad. Det var inte så roligt. Men när jag bytte skola blev det bättre. Jag bor med min mormor och ibland kommer min mamma förbi. Pappa är kvar i Tyskland där jag föddes. Min största dröm är att ha ett eget hus som jag kan bo i. Men just nu vet jag inte hur det blir för min moster vill adoptera mig och flytta till Tyskland.« valon cenaj 15 ÅR, PEJA »Jag saknar verkligen att gå i skolan, men det gick bara inte att vara där. Varje dag jag kom dit blev jag retad och slagen därför att jag är rom. Det var hemskt. Vi romer är bortglömda, vi är inte alls integrerade i samhället. Mamma och pappa är i Pristina och tigger så mormor tar hand om mig och mina tre syskon här i Peja. Jag drömmer om att kunna gå i skolan och att utbilda mig till målare som målar hus.« enisa kurti 14 ÅR, GJAKOVA »Jag är ganska ljus och därför tror inte människor att jag är rom. Jag tänker inte att min etnicitet håller tillbaka mig på något sätt. Det intresserar mig helt enkelt inte att tänka så. Min mamma och pappa har alltid stöttat mig och det går bra för mig i skolan. Min plan är att bli sjuksköterska och jag vill arbeta med äldre.« arben rama 12 ÅR, PEJA »Jag älskar att gå i skolan och min lärare är jättesnäll. Jag vill så gärna gå på universitetet och bli engelska översättare. Men det är många som säger till mig att det inte kommer att gå eftersom jag är rom. Mamma och pappa är i Pristina och tigger och vår moster tar hand om mig och mina syskon. Vi bor sju personer i ett rum och ibland får jag gå hungrig till skolan.« barn 22 nr3.2015 Foto Jonathan Hyams/Save the children foto IKEA Foundation 12 ÅR, PEJA Ny katastrofutbildning ska rädda barns liv Barn är alltid de mest utsatta när en katastrof inträffar och det gäller att agera omedelbart för att hinna rädda liv. För att kunna genomföra snabba och effektiva katastrofinsatser krävs professionellt ledarskap och hög lokal kapacitet i katastrof området. Rädda Barnen vill bidra till att förbättra och öka kapaciteten inom hela den ideella sektorn och har därför åtagit sig att utbilda och träna nästa generation insatsledare. IKEA Foundation deltar i satsningen med 46 miljoner kronor till Rädda Barnen, vilket finansierar utbildningen av cirka 600 personer från en rad olika nationella och internationella ideella organisationer. Den kompetens höjningen kommer att leda till framgångsrika katastrofinsatser som räddar många fler barns liv – över hela världen. PARTNERS 18,5 VARV RUNT JORDEN! Så många steg har deltagarna under vårens upplaga av Rädda Barnens steg tävling promenerat för att rädda mammors och nyfödda barns liv. För varje deltagare skänker Select Wellness 50 kr till Rädda Barnens globala hälsoprojekt. Det blev totalt 125 000 kr i våras och mer pengar väntas efter höstens tävlings omgång som pågår just nu. Stort varmt tack! Håll utkik efter nästa tävling på steg.se SKYDDA BARNMIGRANTERNA! Nu är det dags igen för Radiohjälpens insamling Världens Barn som är inne på sitt sjuttonde år. Den 26 september och 3 oktober genomförs den stora riksin samlingen och den 2 oktober sänds galan i SVT. Förra året gav kampanjen cirka 71 miljoner kronor och av dem fick Rädda Barnen 8,6 miljoner kronor. Tack vare de pengarna fortsätter det viktiga arbetet i Västafrika, Senegal och Gambia, där hundratusentals barn lämnar sina familjer på landsbygden för ett farligt, ensamt liv i städerna i jakt på jobb och utbildning. Rädda Barnen ger barnmigranterna skydd, psykosocialt stöd samt kontakt med den lokala social- och hälsovården. Barnen får också skol gång och yrkesutbild ning samt möjlighet att själva påverka sin situa tion, genom att organ isera sig i så kallade barnskyddskommittéer. Dessa kan arbeta aktivt mot våld och utnyttjande samt rapportera och följa upp övergrepp mot barn. Pengarna från årets insamling kommer att användas för att fortsätta skydda barnen som flyttar från sina familjer. barn 23 nr3.2015 TRYGGARE MILJÖ FÖR BARN I SVERIGE Under år 2014 bidrog organisationen Folkspel med 1,6 miljoner kronor till Rädda Barnens arbete för barns rättig heter i Sverige. Tack vare det får många barn i landet en tryg gare uppväxtmiljö. Ett exempel är »High Five – idrott för alla«, en verk samhet som uppmanar idrottsföreningar att ta fram handlingsplaner som ger beredskap och rutiner för att förebygga och hantera diskrimi nering och kränkningar. MILJONER TILL BARNEN I NEPAL Efter vårens jordbäv ningskatastrof agerade Rädda Barnens sam arbetspartners snabbt. IKEA Foundation, H&M Conscious Foundation och Radiohjälpen bidrog tillsammans med över tre miljoner kronor, vilket har räddat tusen tals barns liv. Under de första tre månaderna nådde Rädda Barnens katastrofinsatser i Nepal över 254 600 barn. Totalt fick 427 900 drabbade akut hjälp på olika sätt. Foto Adam Hinton/Save the children, peter helperin, thomas althin, tom van cakenberghe/save the children IKEA Foundation stöttar Rädda Barnens arbete för att inkludera romska barn i samhället i Kosovo – Varför? – Vi tycker att alla barn förtjänar en utbildning av hög kvalitet, oavsett språk, hudfärg eller etnicitet. Romer och serbiska barn har traditionellt varit marginaliserade, och blir fortfarande alltför ofta förbisedda. Vi finansierar dessa program för att bryta den onda cirkeln av fattigdom som många familjer är fångade i. Flera av era medarbetare har besökt projekten, vad var deras intryck? Vad berörde dem mest? – Hittills har vi haft två IWitness grupper som besökt projekten i Kosovo, och de uppskattade särskilt möjligheten att interagera med barnen som tog del i projekten. De kände stor ödmjukhet inför arbetet som görs av Rädda Barnen och dess lokala partners. – Förra året gjorde jag själv ett besök och det som slog mig särskilt är hur lätt det är att glömma att det här – mitt i Europa – fortfarande finns så stor fattigdom och diskriminering av barn från minoritetsgrupper och barn med funktionshinder. Varför har ni valt Rädda Barnen som en av era partners? – Sedan 2006 har IKEA Foundation och Rädda Barnen samarbetat för att ta itu med de bakomliggande orsakerna till barnarbete inom bomullsindustrin och bomullsproduktionen i Indien. Samarbetet har visat sig vara framgångsrikt och har lett till att vi öronmärkt nästan 40 000 000 Euro till program runt om i världen som kan skapa betydande varaktig förändring. Kan du nämna några resultat av det arbete som utförs i Kosovo som ni på IKEA Foundation är särskilt stolta över? – Det finns många bra exempel, för att nämna några konkreta resultat så har programmet i Kosovo uppnått: mer än 300 marginaliserade barn inskrivna i förskolan och förskoleundervisningen för första gången under förra året genom den inkluderande undervisnings modellen; 14.000 barn gynnades av förbättrade inlärningsmiljöer; och kommunala barnförsamlingar är nu aktiva i sex kommuner. Hur kan IKEA Foundations engagemang inspirera andra företag i Kosovo att engagera sig i CSR-arbete? – Starka partnerskap kan uppnå bra resultat, och våra program med Rädda Barnen har visat på detta. Engagemang i CSR-arbetet handlar om att göra världen till en bättre plats för våra barn. När företagen också engagerar sina medarbetare i god sak som vi gör med våra IWitness program kan de skapa en positiv känsla av utveckling och inspirera sina medarbetare. Många känner stolthet över att deras arbete bidrar till ett bättre liv för människor och samhällen som inte har så mycket resurser som vi har. HON TROTSADE FÖRTRYCKET Redan som barn gick Sunita Memetovic sina egna vägar. Nu arbetar hon som jurist på en advokatbyrå och i framtiden vill hon jobba med romers rättigheter i Europa. TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO JÖRGEN HILDEBRANDT – jag k a n va r a den första romska kvinnan som tar juristexamen i Sverige, berättar Sunita Memetovic som utbildar sig vid Uppsala universitet. Hon säger det med stolthet men också med ett höjt ögonbryn. Det borde inte vara så, det borde finnas fler med samma examen, menar hon. – De flesta lärare jag mött i mitt liv har ingen kunskap om Sveriges fem minoriteter dit vi romer hör och det finns ingen förståelse för den strukturella utsatthet vi möter. Det behövs verktyg så att lärarna förstår hur de kan hjälpa barnen. Men det är inte bara skolan som brister, även föräldrarna har en del i att så få romska barn och ungdomar satsar på utbildning. Och det i sin tur, barn säger Sunita, har en historisk förklaring – romer hade skolförbud ända in på 1960-talet. – Många föräldrar kommer från en icke-utbildad generation. Det saknas utbildningstradition bland romer och även en medvetenhet om vikten av utbildning. Samtidigt tycker Sunita att människor trots allt ändå har ett eget ansvar när det gäller barnens skolgång. – Men samtidigt – när saker som skånepolisens resanderegister dyker upp blir det ännu svårare att prata om att vi romer också har ett eget ansvar. Det spelar liksom ingen roll hur vi gör, vi blir dömda. –> 24 nr3.2015 barn 25 nr3.2015 – Jag alltid varit bra på att avfärda det negativa. Jag har alltid haft en egen drivkraft, säger Sunita Memetovic »» Vi romer har många I skolan var Sunita ivrig att lära. Men hemma kunde hon inte få så mycket hjälp. Hennes mamma hade bara gått några år i skolan, pappan är analfabet. – Men jag var en smart unge som själv kunde söka hjälp. gemensamma nämnare, men det är samtidigt mycket som skiljer oss åt« sunita har vu x it u p p i Sverige. När hon var ett år flydde hennes föräldrar från kriget i det forna Jugoslavien och efter tre avslag fick familjen till slut stanna. De bosatte sig i Säffle i Värmland där släkt och vänner redan fanns. – Mamma klarade sig fint på direkten. Hon gick SFI och lärde sig svenska, hon är en stark kvinna. Hennes föräldrar är entreprenörer och de startade en liten livsmedelsbutik i Säffle. Sedan dess har de startat flera andra företag. I skolan var Sunita ivrig att lära. Men hemma kunde hon inte få så mycket hjälp med läxorna. Visserligen hade hennes mamma gått några år i skolan, men pappan är analfabet. – Men jag var en smart unge som kunde navigera rätt för att få hjälp. Det var mitt sociala nätverk som hjälpte mig att klara skolan. När Sunita gick i mellanstadiet skickade hennes lärare in en ansökan till SVT för hennes räkning. Lärarna tyckte att hon skulle passa perfekt i rollen som Daphne i Agneta FagerströmOlsson och Peter Birros tv-film »Den förste zigenaren i rymden«. Rollen blev hennes och hon kom att tillbringa månader på resande fot i Europa under inspelningarna. – Jag har faktiskt varit ute i Europa och sett hur romer lever. Barn som bor i kloaker i Rumänien, barn som sniffar lim och barn som tvättar vindrutor på bilar för att få ihop pengar till mat. Jag har med egna ögon sett hur romer kränks på så många olika sätt. barn Väl hemma i trygga Säffle började Sunita fundera över romers situation. Hon kom redan då att förstå hur komplicerad frågan är. Och hon kände att hon ville arbeta för romernas situation i framtiden, även om hon också drömde om att bli skådespelare. e f t e r to lv å r i sä f f l e , när Sunita hunnit bli tretton år, flyttade familjen till Trollhättan. Det blev ett dramatiskt kast i hennes liv. In på bara skinnet fick hon uppleva det hon sluppit i Säffle – rå rasism. – Min familj har alltid varit noga med att tala om att vi var romer. Så när vi kom till Trollhättan berättade vi som vanligt för folk att vi var romer och det slog hårt mot hela familjen, berättar hon och fortsätter: – Vi blev attackerade på grund av vårt ursprung. I skolan fick jag och mina syskon höra att »ni zigenare bara stjäl« och att vi var »äckliga smutsiga zigenarungar«. Min bror blev så mobbad att han var tvungen att byta klass. Men trots svårigheterna fortsatte Sunita fokusera på skolan och karaten. Att bli duktig, bäst, drev henne. När hon gick ut gymnasiet hade hon MVG i nästan alla ämnen. – Jag har funderat mycket på min barndom, varför jag är den jag är och varför jag är där jag är. Visst har jag mött fördomar i olika sammanhang, som i skolan och till och med i karate landslaget, säger hon och fortsätter; – Men även om det har varit hårt och tufft många gånger så 26 nr3.2015 har jag alltid varit bra på att avfärda det negativa. Jag har alltid haft en egen drivkraft. Ingen av mina fyra syskon har läst vidare, men kanske kommer min yngsta syster att göra det, vi får se. Drivkraften använde hon också gentemot sina föräldrar under uppväxten, exempelvis för att få åka på karateläger vilket inte ansågs helt ok i de romska kretsarna att en tonårsflicka fick göra. – Men jag argumenterade för min sak och kunde möta mina föräldrars resonemang och så fick jag som jag ville. Jag var nog ett lillgammalt barn. Och i dag kan jag känna mig som 50 år fast jag fyllde 25 i somras, säger hon och skrattar. som Sunita kallar för tiggarturismen. Tiggarna har all rätt att vara här, både enligt EU-direktivet om fri rörlighet och enligt FN:s allmänna rekommendationer om mänskliga rättigheter, betonar Sunita. – Men problemet är att de fördomar och den diskriminering som vi levt med i alla tider ökar på grund av tiggarna och det beror på att människor har så svårt för att särskilja saker och att förstå att det handlar om olika komplexa problem i en strukturell diskriminering, säger hon och fortsätter: – Politikerna har heller inte hittat verktygen för att romerna ska komma ikapp med allt som de gått miste om på grund av den strukturella diskrimineringen. Därför måste man jobba på flera fronter samtidigt. Sunita vill att romska barn och ungdomar ska stärkas. De behöver lära sig mer om vilka rättigheter de har och vad som krävs av dem för att kunna läsa vidare. – Många unga vet inte ens var de ska vända sig när de blir diskriminerade. Och jämställdhetsarbetet är jätteviktigt. Föräldrar måste få kunskap om hur det är att vara ung romsk kvinna idag, det har ju hänt en hel del i samhället. I dag arbetar Sunita som jurist på advokatbyrån Fager Hohenthal Juridik och har hand om ärenden som berör asylrätt, brottmål, familjerätt och mänskliga rättigheter. – Mitt mål är att bli advokat och att jobba med romska rättigheter och jämställdhet på ett internationellt plan. Det finns så mycket att göra för romernas situation i Europa. * sun i ta h ar e ng ag e rat si g i romernas situation ända sedan tonåren. Hon har varit projektledare för Anti(z) i Uppsala och hon har varit aktiv i Tjejers rätt i samhället, Tris, där hon jobbat med att öka studiemotivationen bland romska ungdomar. Sedan tre år tillbaka sitter hon med i referensgruppen till regeringens strategi för romsk inkludering. Att vara rom i Sverige är att vara en av riksdagen erkänd minoritet – men att ändå bli sammankopplad med världens alla romer. Det tycker inte Sunita om. – Vi romer har självklart många gemensamma nämnare, men det är samtidigt mycket som skiljer oss åt som språk, religion och sedvänjor. Bara här i Sverige finns fem olika grupper av romer, säger hon. Ett annat stort problem i dag för de svenska romerna är det barn 27 nr3.2015 >> skolan är ett ljus i mörkret Jag vill inte att barnen ska se det jag gör.« En bedagad husvagn står uppställd på parkeringen utanför församlingshemmet på Hisingen i Göteborg. Vet man inte bättre är det lätt att tro att den gått i total dvala i väntan på bättre tider. Men här bor tioåriga Aiche Pruteanu med sin mamma och sina syskon. A iche Pruteanu kom till Göteborg med mamma Gica och sina syskon i slutet av förra sommaren. Räddningsmiss ionens öppna förskola gav dem en första inblick i svenska språket. Kort därefter fick hon börja i riktiga skolan. – Nervöst? Nej, skrattar Aiche. Tvärtom, jag var stolt och glad. Jag skulle ju få börja andra klass! Hon fick snabbt flera kompisar, Alexandra och Siristi är de närmaste. Hon gillar svenska, men det är ändå rasten som är bäst. Då får hon leka med sina kompisar. Och hoppa hopprep, det är en favorit. Om Aiche är glad och till synes sorglös är resten av familjen desto mer bekymrad. Varken storebror Sedat, 11, eller storasyster Semat, 14 vill vara med på bild. De vill inte att andra i skolan ska se hur de bor. Semat berättar hur mycket hon tycker om skolan jämfört med den i Rumänien. – Lärarna här är respektfulla. De leker med oss. I Rumänien fick vi stryk. Utbildningen där är mycket sämre och vi fick muta lärarna med pengar för att få börja nästa årskurs. Semat går i åttan i Göteborg. Hon gillar matte, engelska – och musik! Hon är bäst på att sjunga och skulle vilja bli artist. Så gillar hon gymnastik, och syslöjd TEXT ANDERS FRELIN FOTO TOMAS OHLSSON Ion Stan – hon har gjort en egen klänning. Hon skulle så gärna gå kvar, men vet inte ifall hon får. Husvagnen måste de flytta ifrån, men vet inte vart. – Att bo i husvagn är bara en tillfällig lösning, betonar Ulrika Falk, samordnare på Räddningsmissionen. Vagnen på Hisingen är en av åtta som missionen köpt in och som nu står utanför olika församlingshem i Göteborg. – Att bo så ingen bra lösning, men det är bättre än alternativet. Det ger oss möjlighet att träffa och prata med de utsatta EU-medborgarna, och det ger dem möjlighet att planera för nästa steg i livet. barn 28 nr3.2015 Semats oro gnager. Hon bröt ihop under ett möte familjen hade med personer från socialtjänsten. – Vi gick till socialtjänsten för att be om hjälp. Barnen hade så stora förhoppningar. När de fick veta att vår situation inte skulle kunna förbättras föll Semat ihop, berättar hennes mamma Gica. Semat orkar inte med den ständiga pressen med att ha det så knapert och framförallt oron över att inte veta vad som ska hända. Hon tystnade vid mötet och ville inte prata mer. Det enda hon sa var till sin mamma: »Det här var dagen då hoppet dog«. Skulle Semat hotas med utvisning tänker hon fly och ta problemen med att behöva hålla sig gömd. Hon vill inte tillbaka till Rumänien och till deras lilla by Onesti. – Vi har ingenting där, inget hus, ingenting. Mamma Gica är ensamstående med fyra barn. Det äldsta barnet är vuxet, gift och bor kvar i Rumänien. Efter att Gicas turkiske man lämnat henne träffade hon en annan man som lovade henne ett hus och att hjälpa barnen, bara de kom till Sverige. Men han lurade henne och hon fick börja tigga på gatorna. – Sedan blev det en tröst att jag träffade Ion och Ulrika här på Räddningsmissionen. Framförallt gav de barnen lite trygghet. De blev glada och säkra. Gica fick möjlighet att börja sälja de Aiche och hennes syskon vet direkt vad somstår högst på önskelistan, svaret kommer direkt: ett eget hus! hemlösas tidning Faktum och de fick flytta in i husvagnen. – Mina barn är mitt hjärta. Jag kan inte lämna mina barn ensamma. Jag tackar Gud för mina barn. Gica sitter på husvagnens dubbelsäng. Rösten stockar sig och gråten kommer så fort hon pratar om barnen. Aiche går fram och kramar sin mamma. – Nej, det fanns inte som alternativ att lämna barnen i Rumänien. Vi måste vara tillsammans. Barnen behöver en mamma, och helst en pappa också. v i l ämnar h i si ng e n och tar oss in till Majorna. Utanför Hemköp på Stigbergstorget sitter Sveriges mest kända tiggare. Förra året fick 29-åriga Vaneta Lleva en hink vatten över sig fyra gånger när butikschefen skulle »tvätta fönstren«. Chefen fick sparken och dömdes i tingsrätten för ofredande till 50 dagsböter och skadestånd på sammanlagt 20 000 kronor. Hemma i byn utanför staden Pleven i Bulgarien finns Vanetas 7-årige pojke Metodin och hennes två flickor Alexandra, 6, och Viktoria, 3. Hon är här i Göteborg tre månader i stöten, så länge uppehållsrätten gäller. Vaneta Lleva Mellan passen är hon hemma en månad i taget. Så har hon hållit på i två år nu. -Jag vill inte stanna så länge som jag gör, men jag har inget val. Det finns inga alternativ. Vaneta börjar gråta när jag frågar om barnen. – Jag längtar efter dem hela tiden och barnen längtar efter mig, deras mamma. Men vad ska jag göra. Har du tänkt tanken att ta med barnen? – Om jag hade haft ett riktigt jobb så hade jag gjort det. Men jag vill inte att barnen ska se det jag gör. Och jag vet inte vilka som skulle se efter dem här. barn 29 nr3.2015 De två äldsta går i skolan, den yngsta i förskolan. Vanetas man lämnade henne för ett par år sedan, därför bor de hemma hos hennes mamma. Mamman och en bror hjälper barnen till och från skolan. Eftersom Vaneta är ensam räcker pengarna hon tigger ihop bara till skola, mat, boende och transporter. Vad gillar dina barn att göra? Hon tänker efter länge, länge. Mörknar i ansiktet och sakta faller fler tårar. – Jag vet inte längre vad de gör, jag har varit borta så länge från dem. Min mamma vet bättre. ion stan från onesti i Rumänien har varit i Sverige och Göteborg i åtta år nu. Han kom hit när landets nya medlemskap öppnade upp EU. Han tvekade aldrig om barnen. Han tog hit både sin fru Alina och sina fyra barn, som nu är mellan 5 och 16 år, redan efter fyra månader. – Jag skulle inte stått ut utan dem. Han började med att spela dragspel på gatan, tigga och att efter ett tag sälja gatutidningen Faktum. Nu jobbar han på Räddningsmissionen och hans fru Alina städar. Femåringen går på förskola och de övriga i skolan. Hans barn har vuxit upp i Sverige och känner inte till Ions hemland. För dem är Göteborg och Högsbo hemma. Ion Stan jobbar med barnen som kommer hit till missionens öppna förskola. Han pratar bra svenska och agerar ofta tolk. Han rör sig också mycket ute på stan med missionens jourgrupp, pratar med och peppar tiggarna. Han besöker de som bor i husvagnarna och är lite av deras fastighetsskötare. Han visar sina landsmän hur allt fungerar, att alla måste kämpa, och hålla ordning. – Du måste själv vilja hjälpa dig framåt. Du kan inte förlita dig på hjälp från andra människor hela tiden. Och det spelar ingen roll var du bor: husvagn, bil, tält, eller på gatan – du måste städa efter dig. * bostadsorten avgör om barn Får utbildning Många kommuner i Sverige nekar utsatta EU-medborgares barn att gå i skolan. Göteborg är kommunen som går på tvärs. De erbjuder både utbildning och sjukvård. TEXT ANDERS FRELIN FOTO TOMAS OHLSSON - pap p ers lösa ba r n har rätt till utbildning och sjukvård i hela Sverige, men inte utsatta EU-medborgare. I vissa kommuner tvingas romska barn hålla sig gömda helt utan skola eller stöd! Ulrika Falk är upprörd. Hon är samordnare på Räddningsmissionen i Göteborg, en ideell hjälporganisation som bland annat stöttar utsatta EU-medborgare, med en öppen förskola och hjälp till tillfälligt boende. Göteborg är i sin tur kommunen som går på tvärs mot andra i Sverige. Här ges utsatta EU-medborgares barn, oftast romer, både utbildning och sjukvård. Att Göteborg tar emot barnen beror delvis på historien om Meros camping i Askim. Där havererade för några år sedan pingstpastor Jan-Erik Mårtenssons från början goda intentioner att ta emot hemlösa och samhällets värst drabbade. När campingens misär hamnade i knät på kommunen valde politikerna att ordna boende och skolgång till de romska barnfamiljerna. En politisk gärning som fått andra föräldrar att våga visa fram sina barn i Göteborg. – Det gör att vi har haft barn till utsatta EU-medborgare här sedan 2007 när Bulgarien och Rumänien kom med i EU, säger Ulrika Falk. – Sedan har vi politiker som tycker att det är bra att barnen syns. Skulle barnen inte få finnas skulle de inte försvinna, bara bli osynliga. Andra kommuner, som Uppsala, Umeå och Motala, har sagt nej till att låta utsatta barn få gå i skolan. Flera kommuner hörde villrådigt av sig till arbetsgivar organisationen SKL för att få vägledning om vad som ska gälla. I slutet av förra året kom juristernas utlåtande: utsatta EU-medborgare har inte rätt till någon skolgång. Samtidigt säger juristerna att kommuner eller enskilda rektorer inte bryter mot några regler ifall de ger barnen undervisning. Ett utlåtande som knappast gjorde vill rådiga kommuner klokare. Motalas politiker gick ett steg längre i sin undran om kommunen beslut var rätt eller ej. Skolväsendets överklagandenämnd fick pröva frågan utifrån ett enskilt fall och i februari kom domen som gick på samma linje som SKL:s jurister. Nämnden fann att skollagens rätt till utbildning inte gäller för barnet. – Det är ju egentligen inte EU-med borgare beslutet handlar om utan i praktiken enbart romska barn eftersom de är de utsatta, säger Ulrika Falk och fortsätter: – Med tanke på hur romer tidigare behandlats i Sverige och att integrations minister Erik Ullenhag förra året viftade med vitboken så är det här otroligt upp rörande. Nu kommer en ny grupp romer till Sverige och historien upprepar sig. i sto c k h o l m säger myndigheterna att det knappt finns några romska barn. De möter ett fåtal runt 17 år, en ålder då de enligt romerna själva är vuxna. – Men vi ser dem som barn, de är ju under 18. Oftast finns det någon vuxen barn 30 nr3.2015 Barnministern säger nej Sveriges barnminister Åsa Regnér säger nu nej till skolgång i Sverige för utsatta EU-medborgare. TEXT ANDERS FRELIN FOTO TOMAS OHLSSON Vitboken om övergrepp av romer var regeringens sätt att erkänna Sveriges mörka historia. – Ändå upprepar sig historien nu när romska barn nekas skola, menar Ulrika Falk. med och då förklarar vi att man som barn i Sverige inte får tigga på gatan eller sova på boplatser, säger socialförvaltningens samordnare Veronica Wolgast Karlberg. Hon menar att myndigheterna är väldigt tydliga och att samtalen oftast slutar med att barnen åker hem. – Barn ses som barn oavsett om de bor i Stockholm eller bara vistas här. Vi skulle aldrig gå med på att yngre barn skulle finnas på en boplats, då ska vi ju inte göra det i det här fallet heller. Socialtjänstens tydlighet har såklart en hämmande effekt och får säkert andra utsatta EU-medborgare att lämna sina barn hemma. Eller möjligen göra dem osynliga ifall du pratar med Ulrika Falk. * -de t b e h övs stab i l i t e t och sammanhållen skolgång där barnen till utsatta EU-medborgare bor. Jag ser det inte som en lösning att de här barnen skulle gå tre månader i stöten i skola i Sverige, säger Åsa Regnér, Sveriges barn- och jämställdhetsminister. – Vi tänker stödja barns utbildning i Rumänien. Det är bra att stödja det som redan görs och försöka skapa kontinuitet. För att klargöra hur åkte Åsa Regnér och Martin Valfridsson, Sveriges nationella samordnare för utsatta EU-medborgare, till Rumänien i juni. Där skrev de under ett samarbetsavtal mellan länderna om hur Rumäniens fattigaste kan stödjas. Avtalet som sätter ramen ska nu fyllas med innehåll. – Vi fokuserar på expertutbyte, att bygga välfärdsmodeller med barn i fokus. En grupp med experter från departement, myndigheter och kommuner i båda länderna ska mötas i september. På frågan om utsatta EU-medborgares barn ska få gå i skola i Sverige eller inte ger styrande olika svar. Skolminister Gustav Fridolin har till Sveriges radio betonat kommunernas rätt att erbjuda utbildning. Han underströk vikten av att göra barnkonventionen, med skrivningen att alla barn har rätt till utbildning, till lag. Men när Barn idag vill fråga skol ministern avböjer han och hänvisar till barnministern. För samordnare Martin Valfridsson är skolgången en av de svåraste frågorna: – Å ena sidan behöver barn som vistas länge i Sverige få skolgång. Å andra sidan fick jag nyss rapporterat om cirka 100 rumänska barn som hoppat av sin skola för att åka med föräldrarna till Sverige. Det finns inget självklart svar på vad som är långsiktigt bäst. Jag ska vrida och vända på alla stenar innan jag sätter ner foten, säger han till Barn. En antydan om vilket steg han ska ta gav han dock direkt efter samtalet med Barn i en artikel på DN Debatt där han larmade om barnen som tagits ur skolan i Rumänien och skrev: »Om det svenska samhället sänder ogenomtänkta signaler kring barn- och skolfrågan riskerar vi att bidra till att barn rycks ur en pågående skolgång«. påståe n de t f i c k snabbt flera mothugg. Europaparlamentarikern Soraya Post (Fi) menar att det är en fråga om respekt för de mänskliga rättig heterna att erbjuda barnen skolplats, och juristen Andreas Pettersson anser att den svenska skollagen ger alla barn ovillkorlig rätt till skolgång. mart i n val f ri dsso n ska senast första februari föreslå hur samarbetet mellan alla som hjälper de utsatta kan förbättras. – Jag ska ge kommunerna möjlighet att arbeta enhetligt. Samtidigt gäller det kommunala självstyret så helt jämlikt kommer det nog inte att bli. Men om Åsa Regnér får bestämma så är svaret på frågan om skolgång eller inte klart: – Jag ser inte att det är för barnets bästa att vara tre månader på en plats och sedan tre månader på en annan plats. Med över två miljoner romer i Rumänien och bara cirka 200 av deras barn i Sverige är väl inte avbruten skolgång ett stort problem? – Jag vill inte gå in på det. Min ingång är att vi ska stödja barn på plats i Rumänien. Sverige följer barnkonventionen som säger att alla barn har rätt till utbildning. Ändå finns hundratals barn i Sverige idag som nekas skolgång. Hur ser du på det? – Jag är ganska övertygad om att de mår bättre av att vara på plats i Rumänien än att ha en kringflackande tillvaro. * Barnen Som blir Kvar Det senaste året har antalet EU-migranter i Sverige fördubblats. De flesta är romer och kommer från Rumänien. Kvar i hemlandet blir barnen. Pojkar och flickor som får känslomässiga sår av att leva sina liv utan sina föräldrar. TEXT HANNA JOHANSSON FOTO EMIL MALMBORG På en dåligt asfalterad gata sparkar några pojkar fotboll medan solen sjunker över de pastellfärgade husen. 10-årige Leonard ska snart ta farväl av sina föräldrar som ska åka till Malmö. FAKTA Claudia har packat en väska med det allra viktigaste. Lite kläder, några hygienartiklar, bilder på barnen. 14-åriga Denisa får hjälp att locka sitt hår. Mamma och pappa är i Blekinge. D et är söndag eftermiddag i den rumänska staden Targu-Jiu. På en dåligt asfalterad gata sparkar några pojkar boll medan solen sjunker över de pastellfärgade husen. Claudia har packat en väska med det allra viktigaste. Kläder, hygienartiklar, bilder på barnen. Om mindre än ett dygn går bussen som ska ta henne och maken till Malmö. De har betalat 150 euro var för biljetterna och ska vara borta till jul. n u är det apri l. Körsbärsträden blommar och snön på Karpaternas toppar har börjat smälta. Claudia pussar sin 10-årige son Leonard på munnen och han dröjer kvar i hennes famn. – Jag kommer att sakna barnen. Men vi har inget val, säger hon. Familjens hem består av ett rum där alla sover i samma säng. Vid fotänden står en kamin som håller värmen uppe om vintern. Ibland fungerar elektriciteten, ibland inte. Det beror på om de har haft råd att betala räkningen. Det har gått så lång tid sedan Beatrice träffade sina föräldrar att hon inte minns hur de ser ut. Arbetslösheten i Rumänien är hög, liksom antalet familjer utan försörjning. Claudia har aldrig haft något jobb och räknar inte heller med att få det. Chanserna är små om man är rom och tillhör Europas mest utsatta minoritet. – För oss är det omöjligt att få jobb. Men jag hoppas att det blir annorlunda i framtiden, att mina barn ska slippa tigga, att de får utbildning och en värdig tillvaro, säger hon. Claudia har varit i Sverige förut. Flera gånger och under långa perioder i stöten då hon tigger för att ha råd med mat till barnen. Förutom sonen har hon en dotter, 5-åriga Sonya. Under det kommande halvåret ska farfar Dino, 80 år, ta hand om dem. På frågan om barnen kommer att sakna sina föräldrar ser de förvånade ut. För dem har detta liv blivit normalt. i en a nna n d e l av Targu-Jiu har 14-åriga Denisa målat läpparna rosa, hon har tagit på sig stövlar med klack och nu får hon hjälp av en kompis att locka håret. Inte för att hon ska någonstans, men det är ett roligt söndagsnöje att göra sig fin. – Jag längtar efter mina föräldrar, men barn 34 nr3.2015 det är inget problem. Vi pratar i telefon ibland och då frågar jag »hur mår du, min mor?« Denisa lever tillsammans med sin bror Cristinel, 12. Föräldrarna är i Blekinge sedan några månader. Hon vet inte vad de gör, men hon tror att de jobbar. Under tiden får de tillsyn av farbrodern i huset bredvid. Men även han är på väg till Sverige. Istället blir det en faster som tar över ansvaret. – Nej nej, jag vill inte följa med. Jag vill stanna här och gå i skolan. Jag vill bli sångerska, säger Denisa hoppfullt. Hon, Cristinel och de andra barnen i Targu-Jiu är inte ensamma om att lämnas av sina föräldrar. Sedan Rumänien gick med i EU 2007 reser allt fler utomlands i jakt på försörjning. Enligt officiell statistik har 80 000 rumänska barn föräldrar som arbetar utomlands. Men Unicef uppskattar att det handlar om betydligt fler, upp till 350 000 barn. En ny lag säger att den som reser utomlands måste registrera en vårdnadshavare som ansvarar för barnen medan man är borta. Men långt ifrån alla bryr sig om att göra det. • 8 procent av alla barn i Rumänien, 350 000, har en eller två föräldrar som lever utomlands. Detta enligt en studie gjord av Unicef. En tredjedel av barnen har båda sina föräldrar utomlands och av dessa är hälften under tio år. 16 procent har levt isär från sina föräldrar under mer än ett år. • Av världens omkring 20 miljoner romer lever 12-15 miljoner i Europa, majoriteten i Rumänien och Bulgarien. Det finns ingen exakt statistik på hur många de är eftersom romer sällan registrerar sin etniska ident itet i rädsla för förföljelse och diskriminering. • I Sverige har antalet EU-migranter fördubblats till omkring 4 000 det senaste året. De flesta av dem är rumänska romer. Många som berörs är romer. De har kanske aldrig fått sin identitet registrerad och saknar tilltro till myndigheterna. Den här regeln betyder ingenting för dem, säger Leonard Andreescu på rumänska Rädda Barnen, Salvati Copiii. Enligt honom händer det att barn lämnas helt själva. Men de allra flesta flyttar in hos en släkting. För att möta de övergivna barnens har Salvati Copiii startat projektet »Children left behind« som i dag finns på 17 skolor runt om i landet. Vi erbjuder psykologhjälp, juridisk rådgivning och fritidsaktiviteter. Vi besöker barnens hem och utvärderar deras behov, säger Leonard Andreescu. sko l a 141 ligger i ett av Bukarests fattiga arbetarkvarter. Här går ett 40-tal barn vars föräldrar rest till Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien eller Norden för att skaffa försörjning. I ett dinosauriegrönt klassrum räknar barnen matte under disciplinerad tystnad. I en blommig soffa ligger mjukisdjuren huller om buller och på väggarna hänger världskartor och teckningar. Barnen kommer hit efter lektionernas slut för att göra läxor tillsammans med Salvati Copiiis lärare. – Många far- och morföräldrar är analfabeter. För dem är det en stor avlastning att barnen gör läxorna med oss och skolresultaten har blivit mycket bättre sedan vi startade verksamheten, säger Leonard Andreescu. skivor korv, men sällan något tillagat. En del har inte ens någon kyl, säger Leonard Andreescu. Utöver brist på de mest basala behoven visar Salvati Copiiis studier att föräldrarnas frånvaro skapar känslo mässiga störningar. En del reagerar aggressivt, andra blir nedstämda. 10 -åri g a re be ca och hennes fyra – världen är väldigt oförutsägbar för de här barnen, de känner sig övergivna och har ingen kontroll över tillvaron. Samtidigt skyller de ofta på sig själva och tror att de har gjort något dumt när föräldrarna reser bort, säger Marius Rusu, barnpsykolog på Salvati Copiii. Han berättar att en del föräldrar bara sticker utan att berätta något för att slippa konfrontera barnens reaktioner. –De säger att de ska gå till affären men kommer inte tillbaka. Då blir sveket dubbelt. I 10-årsåldern börjar barnen förstå att mamma och pappa måste åka iväg för att tjäna pengar. Men det är inte samma sak som att de accepterar det. »Om du älskar mig så stannar du hos mig« är inställningen. – Senare i livet kan barnen få svårt att upprätthålla relationer. De vet inte hur de –> syskon tas omhand av en vän till familjen när mamman är i England. Pappan finns inte med i bilden. – Det är jättebra att någon kan hjälpa oss med läxorna när mamma inte är hemma. Men jag saknar henne och vill att hon ska komma tillbaka. Jag vill berätta att mina bröder har sålt mina rullskridskor till en granne. Det gör ont i magen varje gång jag ser henne åka med dem, säger hon. Rebeca och de andra barnen har precis serverats pasta till lunch. Maten kommer från en cateringfirma som Salvati Copiii anlitar för att barnen ska få ett lagat mål varje dag. – Det är dagens enda måltid för många. Frukost är ovanligt och på kvällen äter de kanske en påse chips eller några barn 35 nr3.2015 Trots att skolgången i Rumänien ska vara gratis är det ofta pengar som styr. Alla måste betala för pennor, böcker och skolböcker själva. i dag är de t de n 22 april och barnen firar Jordens dag för att uppmärksamma globala miljöproblem. På klassrumsgolvet ligger gamla tidningar, glas och plastförpackningar. Allt ska sorteras i rätt kartong – grön, gul eller blå. Ivriga händer vinkar i luften, alla vill visa vad de kan. På en vägg hänger ett rosa hjärta i papp. I hjärtats mitt har barnen stoppat in lappar med sina högsta drömmar nedtecknade. – Inför sommarlovet kollar vi hur många drömmar som har slagit in. Någon vill ha leksaker, men de allra flesta vill bara att deras föräldrar ska komma tillbaka, säger Marilena Andreesco. Beatrice är 14 år och lever med sin mormor, två bröder och två kusiner. Det har gått så lång tid sedan hon träffade sina föräldrar att hon inte minns hur de ser ut. – Jag vet inte, svarar hon på frågan om när föräldrarna var hemma senast. Vet hon vilket land de befinner sig i? Nej, inte det heller. – Barnen vet oftast inte vad föräldrarna gör utomlands. De säger kanske att de jobbar med byggarbete eller städar. Men det är svårt att veta vad som är sant, säger Marilena Andreesco. Barnen träffar henne enskilt två gånger i månaden för att prata om hur de mår. – Vi ritar och använder leksaker, det gör det lättare för dem att visa känslor. I lekarna blir föräldrarna ofta prinsessor eller hjältar i tecknade filmer. Fast nyligen lekte en pojke att hans pappa var en orm. Han tyckte att pappan svek genom att resa iväg. – Många av barnen tror att något är fel på dem och känner ingen tillit. Om man inte kan lita på sina föräldrar, vem kan man lita på då? Trots att skolgången i Rumänien ska vara gratis är det ofta pengar som styr om barnen deltar i undervisningen eller inte. Alla måste betala för pennor, böcker och skolböcker själva. För barnen i Targu-Jiu är skolan därför ingen självklarhet. Ibland går de dit, ibland inte. Under tiden sitter föräldrarna på Malmös gator och tigger. – I bästa fall kan vi tjäna 500 kronor i veckan och då räcker det till att betala skolböckerna. Det enda jag drömmer om nu är ett helt vanligt jobb, säger Claudia och gör sig redo för den sista natten med barnen på månader. * barn 36 nr3.2015 DETTA GÖR RÄDDA BARNEN: Salvati Copiiis projekt »Children left behind« erbjuder bland annat: • • • • • • • Läxhjälp efter skolan. Lunch till de lämnade barnen. Psykologhjälp. Hjälp med skolmaterial. Ordnar träffar med vårdnadshavarna. Upprätthåller barnens kommunikation med föräldrarna, bland annat genom att tillhandahålla datorer och skicka nyhetsbrev. Lär ut praktiska färdigheter som hur man lagar mat, sköter hushållsekonomin, reser i kollektivtrafiken och sköter sin hygien. Fram till december 2014 hade drygt 4 100 barn deltagit i projektet som sker i samarbete med skolor och lokala myndigheter. GelleRt ska göra för att vara goda föräldrar själva och har aldrig haft någon som satt gränser. Marilena Andreesco, psykolog på Salvati Copiii i staden Targoviste, åtta mil från huvudstaden, tycker att ansvaret för situationen ligger hos regeringen. – Vi borde sätta större press på politikerna att skapa fler jobb. Folk är desperata. De söker sig utomlands och ungdomarna flyttar härifrån. Targoviste hade länge en blomstrande stålindustri. Sedan mitten av 1990-talet har nedskärningarna kommit successivt och i dag finns bara få jobb kvar. Att många vuxna flyr landet är påtagligt i stadens skola 8. Här deltar 45 elever i Salvati Copiiis stödprogram. den slog ner som en bomb, för att använda en klyscha. Katarina Taikons debutbok, Zigenerska, publicerad den 2 oktober 1963. DN kallade den för »chockbok«. »Jag kräver inga privilegier, allt jag vill är att vi romer ska ha samma rättigheter som alla andra; skola, bostäder och arbete«, förklarade Taikon i intervju efter intervju. Det svenska folkhemsbygget hade lämnat en grupp utanför – romerna. Nu krävde plötsligt en av dem respekt, upprättelse och lika rättigheter. Katarina Taikons eget liv bär vittne. Hon föddes i ett tält utanför Örebro 1932. Likt alla andra romer tvingades familjen leva ett kringflackande liv. Tre veckor per ort, sedan körde polisen bort dem – om inte några av traktens män hunnit före. Det omöjliggjorde all skolgång. Som 10-åring gick Katarina några veckor i Mariaskolan i Stockholm. De andra barnen retade henne, en lärare slog henne med ett knytnävsslag i ansiktet. Katarina spottade honom i ansiktet och sprang hem för att aldrig återvända. Förtrycket var ingen tillfällighet. En statlig utredning slog 1923 fast politikens mål. Genom att förfölja och trakassera romerna skulle dessa fås »att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.« Katarina Taikon, som lärde sig läsa på folkhögskola som 28-åring, steg fram som Sveriges kanske viktigaste medborgarrättskämpe. Hon har kallats Sveriges Martin Luther King. Hon lyckades påverka och förändra, inte minst genom sin självbiografiska bokserie om Katitzi. På dagen 52 år efter Taikons bokdebut har filmen om hennes liv och kamp premiär över hela Sverige. Det är en tillfällighet som manar till eftertanke. Då som nu borde hennes krav på lika rättigheter för Europas mest förföljda minoritet – romerna - vara en självklarhet. Även i dag handlar det om skola, bostäder och arbete! »Förtrycket var ingen tillfällighet. En statlig utredning 1923 slog fast politikens mål« GELLERT TAMAS FÖRFATTARE, REGISSÖR fotnot: Filmen Taikon, med regi av Gellert Tamas och Lawen Mohtadi, går upp på biografer runt hela landet 2 oktober. Den är baserad på Mohtadis bok »Den dag jag blir fri«. barn 37 nr3.2015 12 FRÅGOR TILL SORAYA POST TEXT ALEKSANDRA ERIKSSON FOTO MARIT FAHLANDER Romerna tillhör Europas fattigaste och mest utsatta grupper. Hur ska man förstå deras svåra situation? – Jag vill att man börjar med att se på romer som jämbördiga och fråga sig varför det ser ut som det gör. Varför är det romer som ska vara de fattigaste och de mest utslagna? Varför tar människor sig rätten att behandla romer annorlunda? Tänk om det vore mitt barn eller ditt barn som inte fick gå i skolan för att det har leriga skor? 1 Du är själv rom, hur har det präglat din uppväxt? – Mamma och en pappa gav oss syskon mycket kärlek och de stod verkligen upp mot samhällets bild av oss romer. De upprepade för oss att vi kan, att vi var duktiga. Det negativa under uppväxten var att vi hela tiden behövde bevisa att vi var bra. Vi fick inte göra fel, för det skulle betraktas som tio gånger värre än vad det kanske egentligen var. Jag borde inte ha behövt tänka på att jag behövde vara 2 >> SORAYA POST Ålder: 58 Född: Göteborg Familj: Fyra barn, åtta barnbarn, två barnbarnsbarn yrke: Har arbetat i eget företag, som lärare och MR-strateg. Grundade folkhögskola. Jobbade på skolverket, tog fram gymnasieprogram och gjorde kartläggningar. Har suttit i styrelsen för Sveriges radio. Det var ju en politisk kamp jag fick föra när jag var liten och det tycker jag inte är rätt. Allt fler romer söker sig till länder som Sverige för att tjäna sitt uppehälle. Vad tänker du kring det? – Jag tycker att romerna visar på handlingskraft. De söker nya möjligheter för att överleva och försörja sina barn. Man kallar dem för »tiggare« eller »EU-migranter« istället för »ansvariga föräldrar som gör det som deras regeringar misslyckats med«. Romernas situation har blivit synliggjord - det är bra att Europa ser fattigdomen. bättre – eller att jag måste visa att romer är lika bra – det var ju en politisk kamp jag fick föra när jag var liten och det tycker jag inte är rätt. 7 Varför kandiderade du till Europaparlamentet? – Jag vill göra människor medvetna om situationer och utsatta grupper, ge en röst åt dem som ingen kanske kan identifiera sig med. Det tänker jag att jag kan göra ganska bra, på grund av mina olika erfarenheter. Jag kan gå in i diskussioner med de som beslutar på lika villkor. 3 Varför görs inte mer i hemländerna, som till exempel Rumänien? – Det saknas politisk vilja. Politiker är rädda för att förlora röster om de tar sitt ansvar och gör något för romerna. Jag tror att lösningen är bilaterala samarbeten där två eller tre länder delar med sig av sina erfarenheter. 8 Hur verkar du för att bygga politisk vilja och ändra attityder? – Jag har velat bygga en grundförståelse av antiziganism för att vi överhuvudtaget ska ha en bas att utgå från. Parlamentet har startat en tvärpolitisk intressegrupp mot rasism och antagit en resolution som erkänner andra augusti som minnesdag för romernas förintelse. Jag har utbildat flera hundra rådgivare från den socialdemokratiska gruppen och kommer föreslå för andra grupper i parlamentet att de går en sådan kurs. Hittills har responsen varit lovande, det finns en stor lyhördhet för frågorna inom parlamentet. Romernas rättigheter har ingen politisk färg. 4 Diskrimineringen av romer börjar ofta redan vid födseln. Vad kan EU göra för att stärka romska barns rätt till skolgång? – Det gäller att samhället tar sitt ansvar, så som man gör för andra barn. Barnkonventionen ska gälla även för romer. Men man måste också möta romerna utifrån den situation de befinner sig i, se till att de har kläder och något att äta under skoldagen, att de får hjälp med läxor. Man kan inte bara ta för givet att romer ska göra som andra barn när förutsättningarna inte är likadana. Därför måste man skriva in i handlingsplaner att särskild hänsyn ska tas till romska barn och deras situation. Tyvärr är det inte så många barnorganisationer som driver romska barns intressen. Sorgligaste barndomsminnet: Att alltid veta att man inte var som alla andra. Att inte få räknas som jämlik de andra barnen. 9 Är EU rätt institution att driva romers rättigheter på? – Den är den institution vi har. Besluten fattas i EU som sätter press på medlemsländerna för att de ska ta sitt ansvar. Ett exempel var när länderna gick med på att utforma nationella strategier om romer som svar på EU:s initiativ. Nu försöker vi få dem att göra ännu mer och jag tror att det kommer att bli fler framgångar framöver. 5 Hur vill du stärka romska kvinnors och flickors rättigheter? – Om kvinnor i majoritetssamhället är diskriminerade så är romska kvinnor trippelt diskriminerade. Men som bärare av kultur och traditioner och ytterst ansvariga för barnens framtid har romska kvinnor också en ställning att påverka, förändra och bevara. Därför är det viktigt att stärka romska kvinnor så att de kan spela en starkare roll i den romska gemenskapen. Icke-romska kvinno- och barnorganisationer kan hjälpa dem genom att bjuda in dem, lyfta deras situation, ge dem möjlighet att organisera sig och få en starkare position i det romska samhället. Men det är viktigt att det är de romska kvinnorna som får sätta agendan. De vet bäst vad de behöver. 10 Hur bedömer du EU:s strategi för integrering av romer? – Strategin är inte effektiv, den utgår från fel perspektiv. Vi måste aktivt arbeta med majoritetssamhället lika väl som med det romska. Nu är det bara fokus på det romska samhället. EU:s politik bygger på första hjälpen, på stödinsatser. Man gör något projekt för att ge romer utbildning men utan att ta ett helhetsgrepp. När vi var i Slovenien och besökte romska bosättningar bodde barn utan vatten. De kunde inte tvätta sig och därmed fick de heller inte gå i skolan. I Italien hämtade inte skolbussen barnen. Den bara körde förbi och barnen fick gå två kilometer över majsfälten istället. Efter vårt besök fick de löfte om att åka skolbuss i framtiden men vi vet inte om det faktiskt blir så. 6 barn Roligaste barndomsminnet: När jag fick mina spikskor. Jag tränade friidrott i Örgryte idrottssällskap och fick spikskor av pappa. För det hade alla. Då var det på riktigt och jag kunde springa snabbt. Sedan var det roligt när Göteborgs-Tidningen kom och intervjuade mig när jag spelade fotboll, och när jag var Lucia. 40 nr3.2015 Bästa barnbok: Min mamma berättade sagor varje kväll, som hon själv hittade på. Jag gillade också Skattkammarön. Jag tycker inte att det längre finns en motsättning mellan integrering i majoritetssamhället och bevarandet av den romska kulturen. Men det är klart att det finns barriärer även från romers sida. 800 år av utanförskap gör något med människor. Det är viktigt att etablera ett förtroende och rasera rädslor. Hur bedömer du den svenska strategin 11 för romsk inkludering? – Minoritetspolitiskt tycker jag att det går framåt. Men politiken gentemot de romer som kommer hit för att försörja sig haltar och följer en historisk trend – när romer kommer ser vi till att de flyttar runt till dess att de ger upp och åker. Hatbrotten ökar och samhällsdebatten blir allt mer hätsk. Det handlar om grundläggande solidaritet med ett folk som aldrig har fått en ärlig chans i Europa. Sverige skulle kunna bryta den trenden. Hur hoppas du att romernas situation utvecklas under de närmaste tio åren? – Jag hoppas att vi kan se på romernas historia i Europa och gemensamt bestämma oss för att det får vara nog. Europas största minoritet kan inte fortsätta vara den mest exkluderade. Jag hoppas att frågan ska bli en självklarhet i de nationella parlamenten. Vid sidan av inkluderande socialpolitik behöver vi bedriva ett antirasistiskt arbete mot antiziganism. Den fria rörligheten har gett EU chansen att diskutera och komma till rätta med diskriminering mot romer. Vi får inte tappa den möjligheten för allas skull. Jag är optimist. Jag kämpar på. * 12 barn 41 nr3.2015 Senast sedda barn/ ungdomsfilm: Sagan om ringen, som jag såg med min yngsta son som är 27 och mina barnbarn. Senast lästa bok: Bengt Jangfeldts »Raoul Wallenberg« illustration Damiela Stamatiadi sabelles röda klänning I snart 50 år har Hans Caldaras spridit romsk musik till en bred publik. 1973 gav han ut den första lp-skivan i Sverige med sånger på språket romanés. Siktet var inställt på Svensktoppen. Senare skrev han bland annat musiken till tv-serien om Katitzi. – Sång, dans och musik är ett sätt att livnära sig på för många romska familjer. Jag blev präglad av att musiken var en naturlig del av min vardag som barn, säger han. Hans Caldaras verkar i den rysk-romska traditionen, som bland annat kännetecknas av kraftfulla röster. Den senaste skivan, Yoy, släpptes 2008. – Låtarna handlar om kärlek, vardags händelser och sociala företeelser som jag är kritisk emot, till exempel traditionella könsroller eller moral som jag anser är förlegad. Texterna har en ironisk touch som folk tycker är kul. Det är inga pekpinnar. Han har provat att sjunga på både svenska och engelska, men känner sig friare på romanés. – I romsk musiktradition finns inga normer som säger att man ska hålla igen. Det finns plats för hur mycket känslor som helst. Språket är mjukare, mer melodiskt. Man kan använda ord som på svenska skulle uppfattas som banala, löjliga eller överdrivna. Under sin långa karriär har han märkt hur intresset för den romska musiken dalat. – Det var mycket större förr. Folkmusik hade överhuvudtaget en annan plattform och det var mycket vanligare att den spelades i radio och tv, trots att det bara fanns två kanaler. Sabelles röda klänning är en stark bildberättelse om flykt, om att tvingas lämna minnen och männi skor bakom sig och om att finna sin plats i ett nytt, främmande land. Boken lyfter temat barn på flykt ur ett enskilt barns perspektiv. I boken skildras ett barns upplevelse och bearbetning av flykten på ett lågmält sätt. Berättelsen är en tidlös och allmängiltig saga och är inte kopplad till någon särskilt konflikt eller ett särskilt land eller område. Författaren Marina Michaelidou-Kadi och illustratören Daniela Stamatadi är båda mångfaldigt prisbelönta. Rädda Barnen och Mirando förlag samarbetar kring lanseringen av boken, som utkommer i svensk översättning av Alexandra Pascalidou i samband med årets bokmässa i Göteborg. För varje sålt exemplar går fem kronor till Rädda Barnens projekt »Barn på flykt«. URBAN NORTH Norrlandsoperan i Umeå har startat projektet Urban North som riktar sig till ungdomar från tretton år. Det hand lar om alla former av urban kultur med fokus på dans. Första arrangemanget hölls i slutet av augusti och gästades av bland andra hip hop-artisten och aktivisten Maxida Märak. Tanken är att Urban North ska växa och utvecklas tillsamm ans med ungdomar som uppmanas komma in med önskemål och idéer. MICHAS FLYKT Bilderboken »Om du skulle fråga Micha« av författaren och illustra tören Viveka Sjögren (Kabusa Böcker) handlar om längtan och utanförskap. Micha tycker att det var ganska nyss som kriget kom och han och hans familj var tvungna att gömma sig och vänta. Sedan var de tvungna att lämna allt för att ge sig av till ett annat land. Det nya landet är en helt annan värld men där måste man också vänta. Vänta på att få stanna, inte på att få åka hem. Micha är trött på att vänta och trött på att gå i skolan och inte förstå. Som tur är finns det både fotboll och matte, precis som hemma, och det är saker Micha är bra på. VAN VACKERHET Föreställningen Man vänjer ju sig vid det vackra är Ung Scen Norrs första föreställning. Den har växt fram genom över 200 inskickade berättelser, ett 30-tal intervjuer och flera work shops med unga från hela Norrbotten. Före ställningen ska spelas på högstadieskolor i flera norrbottenskommuner under hösten. Fyra föreställningar ges på Norrbottensteatern i Luleå. Den andra delen av föreställningen har premiär i mars. barn 42 nr3.2015 ROMSK UTSTÄLLNING Utställningen »Vi är romer – möt männis korna bakom myten« berättar om romers vardag och historia. Den handlar om 500 år av utanförskap, aktivism, traditioner, musik och framtids hopp och beskriver även vandringen från Indien till Europa. Utställningen bygger på intervjuer, foton och filmer gjorda med eller av romer. Vi är romer visas på Forum för levande i historia i Stockholm, där det även går att boka work shops både för vuxna och för skolbarn. Forum för levande historia har även skärmutställ ningen Romerna under förintelsen som visas under hösten i Varberg, Sölvesborg, Bromölla, Trosa och Mora. UNGT VÅLD Backa Teater i Göteborg har stöpt om Anthony Burgess kultförklarade »A clockwork orange«. Deras föreställning med samma namn är en korsning mellan originalmanuset, Stanley Kubricks film och dokumentära berättelser om tjejer som misshandlar. Tanken är att undersöka samtiden och diskutera frågor som identitet, makt och våld. Tereza Andersson står för regi och bearbetning. Premiär är den 6 november. Foto/illustration Maxida Märak, Samuel zakrisson, therese larsson KULTUR TEXT PER BENGTSSON FOTO PELLE PIANO Hans Caldaras är även författare och har ingått i Romska rådet, haft förtroendeuppdrag åt regeringen och varit föreståndare för romskt kulturcentrum i Stockholm. PROFILEN HANS barn 43 nr3.2015 Brobyggare Barn som kallas zigenare, elever som nekas undervisning i sitt modersmål och unga som ljuger om sin identitet för att slippa bli mobbade. Brobyggaren Zecir Ramizi jobbar mot diskriminering av romer i skolan. Hans närvaro har stärkt många barns självförtroende. TEXT AGNETA PERSSON FOTO DAVID MAGNUSSON P å en skola i Linköping anordnades en internationell dag. Alla fick rita sin egen flagga. Ett barn ritade den romska. Fröken tyckte teckningen var fin, men någon flagga var det ju inte. – Och då är den romska flaggan internationellt erkänd sedan 1976, säger Marie Daun, som är projektledare för Romsk inkludering i Linköpings kommun. Det var säkert inte avsiktligt utan ren tanklöshet från lärarens sida, säger Marie Daun. Men det var illa nog och visar att även en kommun som är bland de bättre på att motarbeta diskrimineringen av romer har lång väg att gå. För Linköping sticker ut som ett positivt exempel när det handlar om att jobba aktivt med inkludering av romer. Rapporten »nulägesbeskrivning av hinder och möjligheter för romers rätt«, som gjordes av Länsstyrelsen i Stockholm förra året, listar flera exempel på vad kommunen har gjort. Linköpings kommun var till exempel ensam om att ha modersmålsstöd i förskolan. Det ordnades också modersmålsundervisning på romani i grundskolan och studiemotiverande insatser för romska flickor i högstadiet. Sedan 2006 jobbar Linköping också aktivt med brobyggare. Just nu finns sex sådana anställda. En av dem är Zecir Ramizi som jobbar på Skäggetorpsskolan i Linköping. Uppdraget går ut på att vara en slags kulturtolk, säger han. – Jag har en fot i det svenska samhället och en fot i den romska kulturen. Jag är med på utvecklingssamtal och föräldramöten och förklarar och tolkar koder och regler. Det handlar helt enkelt om att bygga broar mellan skola, föräldrar och barn. Bara genom att synas och vara öppen med sin romska identitet åstadkommer Zecir Ramizi små underverk. Hans närvaro har stärkt självförtroendet hos många romska barn, säger han. – Några dagar efter att jag presenterat mig på skolan kom det fram en flicka och sa att hon också var rom. Hon hade aldrig sagt det till någon innan. Nu vågade hon. Flickan på Skäggetorpsskolan är absolut inte ensam om att dölja sin identitet. I Länsstyrelsens nulägesrapport står till exempel att det finns »föräldrar som uppmanar sina barn att dölja att de är romer för att undgå fördomar, diskriminering och rasism, vilket är en realitet för många föräldrar« barn 44 nr3.2015 Romska ungdomsförbundets ordförande Erland Kaldaras säger att många romska barn inte bara håller tyst om sin identitet. De hittar dessutom på att de har ett annat ursprung för att slippa bli diskriminerade. – Så de säger att de är albaner, iranier eller turkar. Vad som helst men inte rom, säger han. Den som döljer sin identitet har inte rätt till modersmålsundervisning. Men öppenhet är ändå inte någon garanti för att få undervisning i sitt språk. Det är vanligt att skolledare tror att det krävs minst fem elever för att skolan ska ha skyldighet att ordna undervisning i modersmålet. De känner inte till att när det handlar om minoritetsspråk så räcker det enligt lag med ett enda barn. Länsstyrelsens nulägesbeskrivning ger över huvud taget en genomgående dyster beskrivning av skoltillvaron för romska barn. Hög frånvaro, bristande förtroende mellan skola och romska föräldrar, bristande kunskaper hos skolans personal om romska minoriteters kultur, språk och historia, bristande kunskap om vad språklagen och skollagen säger om att erbjuda undervisning i nationella minoritetsspråk, bristande insatser för att romska elever ska ges likvärdiga förutsättningar att uppnå de nationella målen …. och så vidare och så vidare. Till detta kommer dagliga trakasserier av romska barn i skolan, säger Erland Kaldaras. – Oftast är det klasskamraterna som kallar barnen för jävla zigenare, tjuv, tiggare och hemlös. Eller att de är smutsiga och luktar och att deras mamma har konstiga kläder på sig. Och sedan det blev känt att polisen registrerat romer har det blivit ännu värre. Det är svårt för barn att förstå att man kan vara med i ett polisregister utan att vara kriminell. Erland är själv pappa till fem barn och säger att han har kontakt med skolan minst en gång i veckan angående någon som har uttryckt sig dumt. – Jag har till och med haft samtal med rektor om lärare som har uttryckt rasistiska åsikter. En lärare sa att det måste ligga i romernas gener att de inte kan läsa i en viss ålder. En annan lärare sa att man borde bygga en egen skola för alla romska barn. Erlands 14-årige son Martin Kaldaras berättar att andra elever kallar honom zigenare så gott som dagligen. – Om någon säger jävla zigenare så ska man inte bry sig, säger han. Man ska bara gå iväg, annars kan man hamna i bråk och jag vill inte hamna i bråk. Det är klart han blir ledsen, säger Martin Kaldaras. Men han har också vant sig. Ibland säger han till lärarna. Men det är inte alltid det hjälper. – De säger bara till när de har hört det själva. Då säger de till eleven att det inte är bra att säga så. Sedan gör de inget mer, de tar inte upp det eller så. Erland Kaldaras vill se fler som Zecir Ramizi, kulturtolken på Skäggetorpsskolan i Linköping, på skolorna i Sverige. Brobyggare är ett bra sätt att öka förståelsen för romer och därmed komma till rätta med diskrimineringen, säger han. – De har tidigare visat sig vara väldigt bra. För elever, för föräldrar och inte minst för skolan. Det är viktigt att visa för andra ungdomar att det finns romer som jobbar och som är en del av samhället, som är med och passar barnen på skolgården. Vi ser ju inga romer som jobbar på Ica, banken och posten, vanliga jobb som alla andra har. Då blir det också lätt att fördomarna börjar redan i tidig ålder. Men om man som barn får se att det finns romer lite överallt så är det mer okej. * barn 45 nr3.2015 FAKTA: ROMASTRATEGIN • För att stärka romers rättigheter satsar regeringen pengar på inkludering av romer i samhället genom den så kallade Romastrategin. Den sträcker sig från 2012 till 2032 och har som övergripande mål att den som fyller 20 år 2032 och är rom ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. 2012–2015 viker regeringen 60 miljoner kronor åt strategin. För 2016–2019 har regeringen för avsikt att tillföra ytterligare 13 miljoner kronor per år. • Målgruppen är framför allt de romer som befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utanförskap och är utsatta för diskriminering. Kvinnor och barn är särskilt prioriterade. • Strategin utgår från de mänskliga rättigheterna med särskild betoning på principen om icke-diskriminering. Det innebär att fokus ligger på att romer liksom alla andra har rätt att ta del av mänskliga rättigheter, som till exempel rätten till utbildning och arbete. • Romastrategin omfattar utbildning, arbete, bostad, hälsa, social omsorg och trygghet, kultur och språk samt civilsamhällets organisering. SISTA ORDET Vinner en vinner alla Förändring kräver politisk vilja I PostkodLotteriet får du oftast dela din vinnarglädje med dina grannar. För när en vinner, då vinner alla lottköpare i postnumret. Några som alltid vinner är Rädda Barnen och övriga cirka 50 ideella organisationer som delar på överskottet. De senaste tolv månaderna har cirka 140 lottköpare blivit miljonärer och kunnat göra verklighet av sina drömmar. Vem vet, nästa gång kan det vara din och dina grannars tur att vinna stort. Sekler av diskriminering och utanförskap har lagt grunden för hur det ser ut för romerna i dag. Rumänien är det enda land i Europa som har en negativ befolkningsutveckling, 2 miljoner har lämnat landet i hopp om en annan framtid för sig och sina barn. Ny vinstchans varje dag De högsta dagliga vinsterna lottar vi ut på fredagar – en miljon kr, upp tillt 100 000 kr per lott och en Volvo V60. Skattefritt! Cirka 200 000 vinster i månaden Förutom alla de ordinarie vinsterna har du dessutom chans att få dela på många miljoner i GrannYran tre gånger per år och i flera extradragningar under året. För allt det här betalar du bara cirka 5 kr per dag, dvs 160 kr per månad. Över 14 miljoner vinster I år är det 10 år sedan PostkodLotteriet startade här i Sverige. Under de här åren har vi delat ut över 14 miljoner vinster värda en bra bit över 8 miljarder! Gå in på www.stodlinjen.se om du eller en anhörig spelar för mycket. postkodlotteriet.se barn Elisabeth Dahlin GENERALSEKRETERARE 46 nr3.2015 radda barnen_september.indd 1 2015-08-13 13:39 Låt någon som längtar efter att gå i skolan ärva dig. Har du någon gång funderat på att låta en del av ditt arv gå till vårt arbete för barns rättigheter? Pernilla Norström/Save the Children Familjens historia är typisk för många romska familjer. Huset de bodde i brann ned efter ett blixtnedslag och det fanns inga officiella papper på marken trots att de bott där i generationer. Någon annan gjorde anspråk på marken och familjen fick söka sig vidare. Sekler av diskriminering och utanförskap har lagt grunden för hur det ser ut i dag för Rumäniens romer och av allt att döma kommer det att dröja ytterligare innan de får samma respekt och samma rättigheter som resten av landets invånare. Förändring kräver politisk vilja, attitydförändringar och stora insatser. Något vi ser alldeles för lite av idag. Men det behövs också viktiga insatser här och nu och här gör Rädda barnen Rumänien ett fantastiskt arbete. Carmen, Juan, Pedro och Marisol har rätt till en trygg framtid, att gå i skolan och få samma livschanser som andra barn. När jag ser damen som ber om pengar utanför min lokala Ica-butik eller de som befinner sig vid tunnelbanan går tankarna till de livsöden som finns bakom var och en av de som sökt sig utomlands. Det handlar om fattigdom, om diskriminering och om hopp om en bättre framtid för sina barn. Det är föräldrar till barn som Carmen och Juan. Det kunde också ha varit Maria med jordgolvet och toalett på hamburgerrestaurangen. För ingen mamma eller pappa lämnar sina barn om de ser någon annan utväg. »HAR DU SETT vilken söt lillebror jag har« säger den glada flickan med glugg från 6-årständerna och hoppar runt så pippilotterna hoppar. Nyss stod hon inför hela klassen och sjöng och visade hur man tvättar händerna. »Jag heter Carmen för jag föddes i Spanien förstår du och nu Skypar jag varje vecka med mamma och pappa«. Liknande berättelser kommer från Juan, Pedro och Marisol – alla är födda i Spanien eller Italien till romska föräldrar och har fått namn från landet där de föddes. Vi träffas på sommarskolan i en stad cirka en timme från Bukarest. När barnen ska börja i skolan får de ofta åka hem till Rumänien och bo hos släktingar – många stolta mormödrar syntes på den konsert barnen bjöd på i slutet av dagen. Barn till föräldrar som söker ett bättre liv än det de har i sitt eget land. Rumänien är det enda land i Europa som har en negativ befolkningsutveckling, 2 miljoner har lämnat landet i hopp om en annan framtid för sig och sina barn. Hemma hos Maria (fingerat namn) är det snyggt och fint, tunga mattor hänger längs väggarna och sängarna används som soffor av de 11 barnen. Jordgolvet är täckt med tjocka mattor för att hålla kylan borta och i ett hörn står en frigolitlåda med värmeelektroder nedstoppade. »Den värmer bra och det går snabbt att laga mat. Vattnet hämtar vi från en pump ett par kvarter längre ned längs gatan och toa – ja då går vi faktiskt in på McDonalds för här finns det ingen«. Vi är mitt i Bukarest, i det som annars är en modern huvudstad i EU. Maria ska snart få barn och hoppas att hennes man ska hinna hem från Italien innan det är dags. Kontakta oss på 08 - 698 90 20 för råd och information. Du kan också läsa mer på räddabarnen.se/testamente. Tack alla huvudpartners för att ni hjälper oss att göra världen mer barnvänlig Clas Ohlsson samarbetar bland annat med Rädda Barnens CSR-center i Kina och stödjer projekt med migrantarbetare och deras barn. Ikea är engagerad i Rädda Barnens stora satsning På lika villkor, som handlar om att ge alla barn och unga i Sverige samma möjligheter att delta i samhället. Via Banco Humanfonden som förvaltas av Swedbank Robur, stödjer fondsparare Rädda Barnens arbete för att ge barn i krigs- och katastrofländer tillgång till utbildning. Svenska PostkodLotteriet stödjer flera av Rädda Barnens långsiktiga insatser för barns rättigheter. Tillsammans kämpar vi bland annat för att barn ska få gå i skolan och skyddar dem mot sexuella övergrepp och alla former av våld. IKEA Foundation samarbetar med Rädda Barnen för barns rättigheter i Indien och Pakistan, främst inom bomullsodlingen. Den årliga mjukdjurskampanjen i IKEAvaruhusen stödjer utbildningsprojekt i Asien och östra Europa. Stiftelsen H&M Conscious Foundation skapar positiv förändring i barns vardagsliv genom att stödja Rädda Barnens långsiktiga insatser i länder där H&M är verksamma, just nu med fokus på utbildning i Indonesien och Rumänien. GodEl och systerbolaget GodFond har valt att stödja Rädda Barnens Katastroffond för att bidra till vårt arbete i krisområden över hela världen. Skandia stödjer Rädda Barnens projekt High Five, som motverkar mobbning och diskriminering inom idrotten i Sverige. Accenture bidrar med management- och konsulttjänster för att löpande förbättra Rädda Barnens verksamhet samt stödja projekt i utvecklingsländer och lokalt. Vinge bidrar Pro Bono med juridisk kompetens och rådgivning, både när det gäller Rädda Barnens nationella och internationella verksamhet. Med stöd från Willys genomför vi i Sverige projektet High Five, mot utanförskap inom idrotten. Willys stödjer även Rädda Barnens Sverigefond och Katastroffond. Santa Maria har under flera år bidragit till Rädda Barnens arbete för att ge utsatta barn i Colombia den utbildning som de har rätt till.
© Copyright 2024